1. No category

INLEDNING
Introduktion
De strama enkla fasaderna tillsammans med de mer arbetade portarna utgör tillsammans en spännande
kombination som är typisk för 20-talets villaarkitektur. Exempel på detta kan man se bland villorna i
Gamla Bromma trädgårdsstad i Stockholm, där portarna är en del i en lång tradition bakåt där dessa
setts som den enskilt viktigaste byggnadsdetaljen för att skapa identitet och hemhörighet.1 Som enda
individualiserande detalj på i övrigt ganska strama, nästan standardiserade, fasader bidrar de starkt till
de 20-talsklassicistiska villornas personlighet och charm. Därför har jag intresserat mig för att studera
dessa portar.
Syfte
Mitt syfte är att kartlägga och analysera likheter hos, och skillnader mellan, originalportarna på 20talsvillorna i Gamla Bromma. Jag ska undersöka om det skett en förskjutning i smak över tiden och
mellan olika områden, alltså om stilpreferenserna förändrades under decenniets gång och från stadsdel
till stadsdel. Jag ämnar också undersöka om utformningen på portarna kan relateras till 20-talsstilen.
Frågeställningar
För att undersöka en eventuell stilförskjutning i smak har mina frågeställningar varit: Hur många
originalportar finns kvar, och hur ser dessa ut? Går det att se någon förändring i portarnas utformning
under decenniets gång, det vill säga är vissa typer av portar vanligare under vissa år än under andra?
Varierar valet av dörrar med delområden i undersökningsområdet?
Jag har även en frågeställning som rör huruvida utformningen av portarna kan relateras till 20talsstilen och den lyder så här: Går det att påvisa att någon av 20-talsstilens principer har påverkat
utformningen av portarna på villorna i Gamla Bromma, och i så fall hur?
Teori, metod, källor och tidigare forskning
För att ta reda på om det skett en stil- och smakförskjutning i utformningen av portarna har jag
granskat entréportarna på villorna i stadsdelarna Äppelviken, Smedslätten, Ålsten, Höglandet,
Nockeby, Olovslund och Stora Mossen, som alla ligger i Västerleds församling i Bromma. Jag har
inventerat 801 originaldörrar i undersökningsområdet. Jag har sedan delat in portarna i grupper för att
se om jag kan urskilja trender inom deras utformning över tiden.
För att ta reda på om portarnas utformning kan relateras till 20-talsstilen har jag använt mig av tidigare
teorier om den under 1920-talet rådande arkitekturstilen, främst Richard Bruns och Thomas Hellquists
uppsats från 1978, Uttrycksmedel i Tjugotalets Svenska Arkitektur, Studier i struktur och innebörd, där
författarna analyserat den byggnadsstil som präglade 20-talet, men också John Summersons bok, The
Classical Language of Architecture från 1980, som beskriver arkitekturens klassiska grammatik. Jag
gör inledningsvis en inventering och därefter såväl en kvalitativ som kvantitativ analys av portarnas
utformning.
1
Johan Örn, Entrémotivet i 1920-talets bostadsarkitektur C-uppsats Stockholms universitet, Stockholm 1996, sid
28.
1
Min främsta källa är de fotografier som jag har tagit av alla de dörrar som jag inventerat under mina
metodiska promenader i undersökningsområdet. Andra viktiga källor är den litteratur inom uppsatsens
ämne som jag nämnt ovan och som jag här fortsätter att redovisa.
Det finns ingen tidigare genomförd kartläggning eller inventering av portarna i 20-talets
villabebyggelse, även om det finns en del skrivet generellt om villabebyggelsens uppkomst, såsom i
Elisabeth Stavenov-Hidemarks avhandling från 1971, Villabebyggelse i Sverige 1900-1925. För
Gamla Brommas del, behandlas dock endast de tidigare byggda arkitektritade 10-talsvillorna.
Information om arkitektdebatterna vid seklets början och fram till 20-talet, har jag framför allt funnit i
Eva Erikssons bok, Den moderna staden tar form, Arkitektur och debatt 1910-1935, från år 2001, men
också i Sven Wallanders egna inlagor i tidskriften Arkitektur, 1920. Fakta om undersökningens
område har jag till stor del funnit i Bromma hembygdsförenings årsböcker samt i Johan Rådbergs bok
från 1994, Den Svenska Trädgårdsstaden.
Avgränsningar
Jag har kartlagt samtliga villor inom undersökningsområdet som är byggda mellan 1920 och 1930, där
entrédörren är kvar i original. Emellertid kan man inte säga att 20-talsstilen går i graven med 20-talet,
utan övergången mot funkis sker gradvis under en del av 30-talet. Därför har jag, för att få en
helhetsbild, tagit med villor byggda även 1931 och 1932, om de var ritade på 20-talet eller jag bedömt
att de i övrigt passar in i bilden. Annars avgränsar jag mig till portarna i villor byggda före 1931. Inte
heller portar i flerfamiljshus kommer att ingå i mitt arbete. Ej heller de villor som ligger inom
undersökningens område, men som är byggda före 1920 är med i denna undersökning.
Eftersom det har gått lång tid sedan portarna målades är det svårt att idag se exakt vilken som var den
ursprungliga kulören. Dessutom finns redan viss forskning gjord inom området husens färgsättning2.
Jag har därför inte för avsikt att undersöka portarnas ursprungliga färgsättning, men jag redovisar den
kort i uppsatsen för att öka förståelsen för den miljö som portarna satt i från början.
2
Uppgifter hämtade från affischer gjorda i samarbete mellan Stadsbyggnadskontoret och Alviks Måleri av
färgarkitekt Elvy Engelbrektsson och arkitekt Helena Hambræus, 1991 samt telefonintervju med Elvy
Engelbrektsson, 10 september 2008.
2
BAKGRUND
Undersökningens område
Utgångspunkten för studien är Gamla Bromma, den del som avgränsas av Drottningholmsvägen i
väster och norr, samt av Mälaren i söder och öster, se bild 1. Undantaget är, som tidigare nämnts,
Abrahamsberg och Åkeslund där inga småhus finns, samt Alvik och de äldre delarna av Äppelviken.
Bild 1: Undersökningens område, Gamla Bromma inom Västerleds församling. Källa: Stockholms Stads Utrednings- och
Statistikkontor AB
För att förmedla en förståelse för områdets unika karaktär och den omgivning där portarna har
tillkommit och placerats har jag här valt att ge en bakgrund till områdenas tillkomst och stadens syfte
med att anlägga villastaden i Bromma, samt att ge en översiktlig bild av områdets karaktär. Eftersom
jag kommer att relatera till de skilda delområdena inom Gamla Bromma i min analys, beskriver jag
här kortfattat under vilka år de bebyggdes, samt husens karaktär.
Områdets tillkomst
Till följd av en allt svårare situation inom bostadsförsörjningen då familjer som flyttat till Stockholm i
spåren av industrialiseringen hade svårt att finna drägliga bostäder blev den sociala bostadssituationen
ett allt oftare diskuterat ämne bland politiker. Även många arkitekter engagerade sig i ämnet. Tiden
präglades av en anda av socialt ansvarstagande inom bostadspolitiken samtidigt som det internationellt
framväxande idealet med trädgårdsstäder fick inflytande över svensk stadsplanering.3
3
Richard Brun & Thomas Hellquist, Uttrycksmedel i Tjugotalets Svenska Arkitektur, Studier i struktur och
innebörd, Lund 1978,sid 19 samt Johan Rådberg, Den Svenska Trädgårdsstaden, Stockholm 1994, s 9-11.
3
Stockholms stad såg sig således omkring efter områden i stadens utkanter där man kunde anlägga
trädgårdsstäder med nyttiga och vackra bostäder till överkomliga priser för de inflyttade tjänstemannaoch arbetarfamiljerna. Från stadens sida hade man under en tid köpt upp lantegendomar i detta syfte,
bland annat i Bromma. 4
Det intresse för uppstramning av arkitekturen som låg i tiden, och stadens strävan att efter dyrtiderna
till följd av första världskriget få fram billigare byggnadssnickerier, samverkade till att en standard för
byggnadssnickerier togs fram. Att byggnadsdetaljerna likriktades och standardiserades passade väl in i
idealet med sammanhängande trädgårdsstäder där en likartad bebyggelse med viss individuell prägel
skulle byggas till en låg kostnad. Det är resultatet av detta som vi kan se i Bromma trädgårdsstad och
dess bebyggelse5. Eftersom standardiseringen har stor betydelse för mina analyser ägnas den ett eget
avsnitt nedan.
Områdets utbyggnadstakt
Stockholms stad började bebygga den del av Äppelviken som ligger närmast vattnet redan på 1910talet. Under första världskriget låg exploateringen nere och från och med 1920 stadsplanerade man
områden allt längre västerut i Brommalandet med början i området väster om Alviksvägen.
Efter utbyggnaden av Äppelviken kom turen till Smedslätten som inköptes 1922 av Stockholms stad.
Där startade byggandet samma år. Ännu år 1924 gick 12:ans spårväg endast till Smedslätten, men i
takt med att ytterligare områden bebyggdes utökades spårvägens sträckning. I Ålsten, som ligger
väster om Smedslätten, byggdes en station på hösten samma år6. Området stadsplanerades till sin
första del 19237. Sedan kom turen till Höglandet som ligger väster om Ålsten. Det stadsplanerades
1925 och ytterligare en stadsplan upprättades år 1928. Höglandet fick sin station på Nockebybanan år
1926, och sin bebyggelse mellan 1926 och 19318. Ytterligare en bit västerut ligger Nockeby, som har
en kraftigt kuperad karaktär. Området sträcker sig fram till Drottningholmsvägen och stadsplanen för
Nockeby fastställdes 1927 och spårvagn drogs fram dit år 19299. Stora Mossen bildades först 193410
genom en utbrytning ur Äppelviken, men bebyggdes till vissa delar redan 1924. För arbetare startade
staden ett egnahemsprojekt i Olovslund i nordvästra delen av Västerleds församling. Startskottet gick
1927 och innan året var slut hade 135 stugor uppförts runt dammen vid Olovslund. 11
4
Ewa Kron, Äppelviken och Alvik 1907-1927 – om arbetet att finna en form för trädgårdsstaden, C-uppsats
Stockholms universitet, Stockholm 1996, s 3-4.
5
Eva Eriksson, Den Moderna Staden tar form, Arkitektur och debatt 1910-1935, Stockholm 2001, s 216-220.
6
Barbro Ohlsson: ”Smedslättstorgets historia”, Bromma hembygdsförenings Årsbok 1988 s 58 samt
Gösta Langenfelt: ”Ålsten och Ales Stenar”, Bromma hembygdsförenings Årsbok 1963 s 68.
7
Langenfelt 1963, s 68.
8
Langenfelt 1963, s 68 samt Anders Sundström, och Bengt Lindwall: ”Bromma 1950-1975”, Bromma
hembygdsförenings Årsbok 2003 s 89.
9
Ohlsson 1988 s 58 samt www.stadsmuseum.stockholm.se/kma.php?kategori=64&sprak=svenska, 24 mars
2009, kl 14.20
10
”Kulturhistoria stadsdelsvis”, Bromma hembygdsförenings Årsbok 2007 Per Lundberg, Annica Ewing (red) s
39.
11
Olovslund förr och nu, Olovslunds Trädgårdsförening, Stockholm 1937, passim.
12
Johan Rådberg, Den Svenska Trädgårdsstaden, Stockholm 1994, s 9-11.
4
Områdets karaktär
Möjligheten att bo i ett litet hus med trädgård och samtidigt i en riktig stad med gator och torg var en
av de grundläggande idéerna med en trädgårdsstad, en dröm som realiserades i Bromma trädgårdsstad.
Idén var att förena stadens och landets fördelar. Här var invånartätheten måttlig, och att husen sällan
var högre än två våningar bidrog till att alla rum fick närhet till trädgården. Husen gavs
människovänliga proportioner genom sin ringa storlek, och samordning och likriktning mellan de
olika byggnaderna i material och byggstil bidrog till helhetsintrycket. Samtidigt skiftade hustyperna i
området då man blandat radhus med såväl friliggande en- och tvåfamiljshus som med parhus.12
I Bromma trädgårdsstad var gatorna omväxlande, både i bredd och sträckning, och bildade genom att
de följde terrängen vackra rum att röra sig i. Träden gav liv åt gatubilden genom att skapa rytm och
binda ihop gaturummet. De olika trädslagen förstärkte gatornas identitet och skapade omväxling, och
omväxling var ett genomgående tema i 20-talets stadsplanering.13 Grönskan och husen som är målade i
ljusa färger samspelade med varandra och bidrog till ett skiftande ljusspel som varierade utifrån
årstidernas växlingar.
De små torgen med sina hyreshus var offentliga platser eller uterum där vardagslivet pågick, med till
exempel handel i de kringliggande butikerna, transport av varor och möjlighet till kommunikation med
storstaden via spårvagnarna. Den offentliga sfär som gator och torg bildade stod i kontrast till det
privata som fanns bakom trädgårdarnas häckar och plank där de boende kunde dra sig tillbaka i en från
insyn skyddad omgivning. Genom att husen placerades nära gatan uppstod en förtätad stadsatmosfär i
villastaden.14
Husen
De villor som byggdes efter 1920 hade en annan karaktär än den mycket individuella stil som präglat
hus byggda dessförinnan. Tanken hade tidigare varit att villan skulle spegla ägarens status. Därför
utformades husen av olika arkitekter efter individuella behov och finansieringsmöjligheter15. Från och
med 1920 kom det att se annorlunda ut. Vid den här tiden fasades den nationalromantiska stilen ut och
20-talsstilen med klassicerande detaljer växte fram – en stil som gav en mer likformad bebyggelse
med kopplingar till den svenska småstaden i trä, så som den tedde sig under 1800-talet. Husen
byggdes närmare gatulinjen och som jag tidigare nämnt började det äldre sättet att skilja det offentliga
med slutna fasader mot gatan från det privata området på baksidan av huset att tillämpas.16
Vanligtvis hade Brommavillorna byggda i början av 20-talet mellan fyra och fem rum och kök med
rektangulära våningsplan. Oftast saknades dekorativ utsmyckning, även om det fanns på vissa hus, och
på en del hus lades extra stor omsorg på fönsteromfattningarna. Dessutom fanns ofta en balkong i
anslutning till sovrummet.17
Husen uppfördes troligen efter inspiration av de typritningar som utgivits av Statens byggnadsbyrå, se
bild 2 nedan. Det kan man sluta sig till av att många bygglovsritningar är stämplade med Stockholms
fastighetskontor – Egnahemsbyrån – och signerade av Edvin Engström eller Gustaf E Pettersson, vilka
13
Rådberg 1994, s 143.
Rådberg 1994, s 115.
15
Kron 1996, s 23.
16
Kron 1996, s 43.
17
Kron 1996, s 46-47.
14
5
ansvarade för ett flertal av typritningarna.18 Även om typritningarna i allmänhet var avsedda för
mindre hus, så är husen i Gamla Bromma byggda efter samma princip och med likartade fasader och
tak.19
Området var redan på ett tidigt stadium påtänkt för en tjänstemannakategori, vilket ledde till att
tomterna gjordes något större än i till exempel Gamla Enskede, där bostäderna var planerade för
arbetarfamiljer.20
Bild 2: Exempel på typritning utgiven av Statens Byggnadsbyrå 1927, Källa: Statens Byggnadsbyrå
Många hus byggdes på spekulation. Betrodda byggmästare tilldelades av staden tomter med byggrätt,
och uppförde där fristående hus. När de var färdiga såldes de vidare till hugade spekulanter.21 Ofta
behöll dock byggmästaren ett hus för eget boende.
Om bebyggelsen i Äppelviken, Smedslätten, Ålsten och Höglandet kan sägas ha sprungit ur
småstadens karaktär med 20-talsklassisismens formspråk, så blandas det arkitektoniska formspråket i
Nockeby, som bebyggdes i slutet av 20-talet, alltmer upp med funktionalistiska detaljer och husen blir
än mer likartade och får en stramare karaktär. Villor i två hela plan hade tidigare inte förekommit
särskilt ofta, men blev i Nockeby den gängse byggnadstypen. Takfallen blev något flackare än
tidigare, medan fasaderna fortsatte att både slätputsas och panelbeklädas. Typisk för Nockeby är den
liggande, så kallade Nockebypanelen. De flesta av husen ritades, såsom även varit fallet tidigare, av
Edvin Engström vid Stockholms stads fastighetskontors egnahemsbyrå, vilket säkrade ovan nämnda
stramare karaktär och likartade utformning. Husen byggdes större än i de andra delområdena och
innehöll vanligen 5-6 rum, men även ännu större hus förekom. 22
I området Stora mossen finns bostadshus byggda under en följd av år. I den östra delen, som tidigare
tillhörde Äppelviken är husen äldre, från början av 20-talet, medan villorna i den västra delen byggdes
så sent som 1939. På Ekorrvägen, i det som tidigare tillhörde Äppelviken, uppfördes 28 fristående
18
Kron 1996, s 43.
Elisabet Stavenow-Hidemark, Villabebyggelse I Sverige 1900-1925, Lund 1971, s 236.
20
Kron 1996, s 22.
21
Ohlsson 1988 s 58 samt Barbro Ohlsson, och Rolf Gezelius: ”Smedslätten från forntid till nutid”, Bromma
hembygdsförenings Årsbok 1995, s 26.
22
www.stadsmuseum.stockholm.se/kma.php?kategori=64&sprak=svenska, 24 mars 2009, kl 14.20.
19
6
villor samt ett affärs- och bostadshus till Äppelvikens välbesökta och populära Bygge och Boutställning 1927.
De småstugor som uppfördes i Olovslunds egnahemsprojekt var små, men ändamålsenliga. De hade
genomgående vardagsrum, kök och hall i bottenplan och övre våningen var ritad så att ägaren där
kunde inreda två rum och hall, vilket kan ses i bild 3. Utanför dörren fanns en furstukvist.
Bild 3: Planer till småstuga i Olovslund 1927, Källa: Rönnow, ”Olovslund förr och nu”
Färgsättningen av 20-talshusen kan generellt sägas vara rikt varierad. Ofta fick husen färger som
ockra, falurött, brutet vitt, grönt eller rosa. Speciellt för 20-talet är färgsättningen med olika mättade
kulörer i en mjuk relation till varandra på samma fasad. Fasaderna fick en kulör, medan
fönsteromfattningar, hörn, pilastrar och takfot fick en annan, ofta i en bruten vit ton. Stor vikt lades vid
att färgerna i gatubilden skulle harmoniera med varandra.
Som jag har nämnt tidigare, har undersökningar gjorts där man tagit fram uppgifter om originalfärg på
husen i just det här området.23 Nedan, i bilderna 4 a, b, c och d, väljer jag att visa exempel på
färgsättning av fasaderna i området för att visa hur miljön runt portarna kunde se ut.
I exemplet på bild 4 a nedan är fasaden målad i ljusockra. Knutar, fönstersnickerier, fönsterluckor,
vindskivor samt burspråk och veranda är målade i ljusgrått. Själva fönsterbågarna är målade i brutet
vitt. En mellangrå kulör är vald för sockeln medan porten är målad i olivgrön färg.
I exemplet på bild 4 b har fasaden fått en varmrosa ton med en ljusgrå färg på sockeln. Kalkfärgen
målas på den putsade fasaden. Balkongen, verandan och fönsteromtagen har en kallgrå kulör, medan
fönsterbågar och port är målade i brutet vitt.
Fasaden på huset i bild 4 c har fått en olivgrön färg. Knutar, takfot och veranda, liksom foder,
fönsterluckor och fönsterbågar är alla målade i brutet vitt. Sockeln är mellangrå. Om gaveln hade synts
på bilden hade den visat en port målad i mörkockra, eller i modernt tal mörkbrun.
23
Uppgifter hämtade från affischer gjorda i samarbete mellan Stadsbyggnadskontoret och Alviks Måleri av
xxfärgarkitekt Elvy Engelbrektsson och arkitekt Helena Hambræus, 1991.
7
I det sista exemplet i bild 4 d är fasaden målad med en dimvit kulör pigmenterad med grön umbra,
medan sockeln fått en sandstensgrå färg. Vindskivor, foder samt entrédörren är målade i gul-grå.
Balkongen har samma färg som fasaden medan fönsterbågarna är målade i brutet vitt.
a
b
c
d
Bild 4: Exempel på ursprunglig färgsättning av 20-talshusen i Gamla Bromma, Källa: Alviks Måleri
Standardiseringen
Det har tidigare nämnts att Sverige gick in i 20-talet med ett stort behov av att bygga många billiga
bostäder. Samtidigt präglades tidsandan sedan sekelskiftet av viljan att ta ett större socialt ansvar för
de utsatta i samhället.24 Man ville därför inte bara bygga billiga bostäder, utan också att bostäderna
skulle vara av god kvalitet och estetiskt tilltalande. För att främja en sådan utveckling, samtidigt som
man hade ambitionen att få ner priserna på byggnadsmaterialen och byggnadsdetaljerna som hade
tredubblats under loppet av några år, diskuterades möjligheten att standardisera dessa bland snickare,
arkitekter och politiker.25
Det resulterade i att Sveriges Snickeriförbunds Standardiseringskommitté 1920 gav ut en samling med
standardiserade ritningar för dörrar och fönster, samt en utökad version 1923. Den innehöll klara
detaljerade ritningar över fönster och innerdörrar i tre storleksklasser samt för lister. Dessutom fanns
24
25
Brun & Hellquist 1978, s 19.
Eriksson 2001, s 216-220.
8
ett antal förslag till ytterdörrar. Syftet med standardiseringen var, enligt Sven Markelius, som ledde
arbetet, ”att framställa en utifrån estetiska såväl som praktiska och ekonomiska krav god
genomsnittsvara, för användande i den enkla bostaden.”26
Detta är av intresse för min uppsats av två skäl, dels för att standardiseringen av snickerierna var en
viktig förutsättning för att få ner priset på desamma och i förlängningen för att husen i trädgårdsstaden
kunde bli verklighet, dels eftersom de portar som jag studerar och analyserar i uppsatsen i viss mån är
inspirerade av de förslag till ytterdörrar som standardiseringskommittén utgav i början av 20-talet. Jag
kommer också att använda mig av de standardiserade typdörrarna i min beskrivning och min analys.
20-talsstilen
Eftersom ett av mina syften med denna uppsats är att undersöka om utformningen av portarna i
undersökningen kan relateras till 20-talsstilen vill jag här presentera den.
Den arkitekturstil som blomstrade under 20-talet och fått epitetet 20-talsklassicism bygger snarare på
ett intellektuellt samspel mellan till synes oförenliga motsatsförhållanden, än på en klassicistisk
tradition sprungen ur 1800-talets akademism, som tidigare framhållits av vissa debattörer27. Man kan
inte heller hävda, som varit vanligt tidigare, att den arkitekturströmning som nådde sin topp på 20-talet
endast var ett mellanspel mellan nationalromantiken i början av 1900-talet och den funktionalism som
tog vid under 30-talet.28
I senare omtolkningar av perioden, speciellt den som gjorts av Richard Brun och Thomas Hellquist,
framhävs att 20-talsstilen är en intellektuell arkitektur med ett raffinerat spel och lek med proportioner
som idag är svåra att uppfatta då vi inte får samma associationer av byggnadsdetaljer och proportioner
som dåtidens betraktare fick. Reglerna – eller grammatiken – har helt enkelt fallit i glömska. Brun och
Hellquist sammanfattar den arkitektoniska utmaningen under 20-talet på följande sätt:
Hela 20-talismens arkitektur handlar om den svåra balansgången mellan
att referera till antikens demokratisk-gemensamma symbol utan att
samtidigt identifieras med klassicismens tradition.29
Det var alltså inte förrän på 20-talet som arkitekturen rent kreativt gjorde upp med det
kompositionssätt som varit förhärskande under en längre tid inom den akademiska traditionen. Man
använde begreppen axialitet och symmetri på ett nytt sätt och relationen mellan begreppen
förändrades.30
Man kan dela in 20-talsstilen i tre olika stiltendenser: den stränga, den dekorativa och den
antikiserande. Det finns dock gemensamma stildrag för dem alla tre som kan sägas definiera 20talsstilen. Dessa är det deformerade motivet, uterumskonceptionen, den ohierarkiska symmetrin och
den lokala monumentaliseringen. Närmast ämnar jag beskriva dessa stiltendenser och stildrag.
26
Örn 1996, s 9, med hänvisning till Arkitektur nr 5 1920.
Bo Bergman, Fredrik Bedoire, Henrik O Andersson, Carl Bergsten, Sven Silow och Greger Paulsson, enligt
Brun & Hellquist 1978, s 9-16.
28
Brun & Hellquist 1978, s 10-16.
29
Brun & Hellquist 1978, s 166.
30
Brun & Hellquist 1978, s 140.
27
9
Det deformerade motivet
Respekten för de klassiska detaljerna hade minskat redan på 1500-talet och om detta vittnar åtskilliga
av de verk som är kvar från den tiden inom den stilriktning som kommit att betecknas manierism. Som
exempel kan nämnas att Michelangelo tog sig friheten att omforma till exempel voluten till att bli
extremt utdragen och därmed förlora de proportioner som den tidigare associerats till.
Under åren före första världskriget företogs ofta studieresor bland unga svenska arkitekter. En av
dessa var Gunnar Asplund, som åkte till Italien. Där lät han och hans kolleger sig inspireras av framför
allt den ickemonumentala arkitekturen. Man fick genom ett romantiskt förhållande till förebilden en
lägre grad av respekt för den klassiska arkitekturen, vilket i sin tur möjliggjorde en lekfull deformation
av de klassiska byggnadsdetaljerna, samt framför allt en förändrad användning av dessa31.
Uterumskonceptionen
De arkitekter som verkade inom 20-talsstilen fascinerades av tanken på att skapa ett rum med
utomhuskaraktär. Exempel på detta hittar man i Liljevalchs konsthall ritad av Carl Bergsten, Gunnar
Asplunds Skandiabiograf och Ivar Tengboms Konserthus. Denna förkärlek för att vända på begreppen
inne och ute, samt dragningen åt att se arkitekturen som en teaterscen går som en röd tråd genom 20talsstilen. Det blir som en intellektuell lek, som visserligen förutsätter en betraktare som känner till
spelreglerna, men som samtidigt skapar distans till arkitekten hos betraktaren genom att den senare
genomskådar den arkitektoniska vitsen. Detta gör att byggnaden förlorar den auktoritära och
representativa karaktär som samma motiv gav mycket av 1800-talets byggande. Det sistnämnda är
något som eftersträvades i 20-talets svenska arkitektur i allmänhet. 32
Ohierarkisk symmetri
När man på 20-talet skapade en symmetrisk byggnad eller anläggning var inte symmetriaxeln
markerad, aldrig mer än att eventuella sidoaxlar kunde finnas. Detta kallas att symmetrin är
ohierarkisk. Eventuella kolonner och portaler integrerades inte heller med byggnaden utan framstod
som påklistrade eller ditsatta efteråt.33
Lokala monumentaliseringar
1800-talets akademiska tradition betonade upplevelsen av helheten och det hierarkiska inordnandet av
delarna. Under 20-talet erövrades istället det fysiska rummet bit för bit genom att betraktaren rörde sig
genom anläggningen och ideligen ställdes inför nya utsiktspunkter. Ett exempel skulle kunna vara en
portal som förskjuts åt sidan på fasaden och därmed förlorar sin monumentala verkan. När vandraren
når fram till den öppnas kanske en ny överraskande vy. Andra exempel är kombinationer av
portalmotiv och en svagt vriden axel.34
Tyngd och plastik
20-talsstilen kan vidare karaktäriseras som sluten och i viss mån tyngdlös med en plasticitet som är
specifik för detta decennium. Man kan tala om nedanstående tre begrepp:
31
Brun & Hellquist 1978, s 125.
Ibid 1978, s 126.
33
Brun & Hellquist 1978, s 127.
34
Ibid 1978, s 136, 138.
32
10
20-talets slutenhet
20-talets arkitektur präglas av en slutenhet där man får känslan av att väggarna utgörs av ett skal som
omsluter ett rum som inte är tillgängligt på annat sätt än att vi tränger oss in i byggnaden. Byggnadens
öppningar, som i regel är ganska små, inbjuder inte heller till att ta del av det inre.35
20-talets lätthet
20-talets monumentalarkitektur har en muryta som låter oss ana strukturen hos den kropp den klär.
Murytan verkar som en hud som följer byggnaden både kring hörnen och in i fönstersmygarna,
nischerna och portarna. Ytan blir därmed, enligt Brun och Hellquist, varken lätt eller tung, utan
snarare tyngdlös.36
20-talets plastik
Arkitekturen hade på 20-talet sin egen speciella plastik. Mellan tänkta plan är muren uppbyggd såsom
av kulisser. Häremellan ska all plastik inordnas och all dekoration få rum, även om det innebär att
motiven plattas till och förlorar en del av dess ursprungliga form.37
35
Ibid 1978, s 143.
Ibid 1978, s 148.
37
Brun & Hellquist 1978, s 147.
36
11
VILLAPORTARNA I BROMMA
Beskrivning och indelning i grupper
Under inventeringen av villaportarna i Gamla Bromma har jag funnit att många av dem har gestaltats
med inspiration från förebilderna sammanställda av Standardiseringskommittén, vars betydelse
behandlats i kapitlet om standardisering. Min utgångspunkt vid beskrivning av portarna är därför de
typritningar av ytterdörrar som publicerades av Sveriges Snickeriförbunds Standardiseringskommitté
år 1923.
Bild 5: Typ-ytterdörrarna i Standardiseringskommitténs skrift, utgiven 1923, Källa:
Sveriges Snickeriförbunds Standardiseringskommitté
I standardiseringsskriften finns ritningar till sex olika ytterdörrar, se bild 5. Den första, som benämns
L1, har en klassisk uppbyggnad och klassicerande detaljer. Dörren är gestaltad som en inramad
utanpåliggande, slät och bred väggpelare med en bas som ser ut att ”stå” på dörrens botten. Den kröns
av ett slags kornisch, eller en lätt utskjutande list. Den kan enligt typritningarna kombineras med ett
överljusintag, som är ett fönsterparti som sätts ovanför dörren för att släppa in ljus i hallen eller
tamburen. Det rekommenderade överljuset i detta fall har formen av en avhuggen halvcirkel, eller om
man så vill en apelsinklyfta delad i tre delar.
Den andra dörren, M1, har en liknande uppbyggnad som L1, men här är det utanpåliggande dörrfältet
indelat i tre delar av tvärgående decimeterbreda band. Standardiseringskommitténs rekommendation är
att denna dörr kombineras med samma överljus som den förra dörren vid önskemål om ökat
ljusinflöde.
Den tredje dörren, N1, har en rustikare karaktär utan klassicerande uppbyggnad eller klassiska inslag.
Här bygger gestaltningen på bredvid varandra stående brädor med slipning på de längsgående sidorna
för att skapa ett randat, rustikt uttryck. Längst upp finns ett samlande tvärgående smalt band. Som
överljus rekommenderas en variant med tre fyrkantiga fönster, formade som två stenar plus slutsten i
en äldre typ av portal.
12
Den fjärde dörren i ordningen, O1, har även den en rustik anstrykning. Likadana brädor som i det förra
exemplet används, men här har de placerats diagonalt utifrån en mittaxel, så att det bildas ett mönster
av uppåtgående ”pilar”. Överst finns ett samlande, tvärgående smalt band. Denna dörr har man från
Standardiseringskommitténs sida parat ihop med ett överljus i form av en större halvcirkel, som
beskurits så att den är avhuggen horisontellt undertill samt vertikalt på båda sidorna. Överstycket är
också rundat, så att där bildas ett slags stiliserad övre del av en äldre portal.
Dörr nummer 5, som betecknas P1, är ytterligare en port med rustikt intryck. Här har plankorna lagts
horisontellt med ett tvärgående smalt band längst upp. Spikarna är islagna i tre lodräta linjer och bildar
på så sätt en diskret dekoration på dörren. Som för att understryka dörrens enkelhet har denna port
parats ihop med ett enkelt överljus med tre lika stora kvadrater liggande bredvid varandra.
Den sista dörren, L2, är uppbyggd enligt samma tema som dörr L1, med en inramad slät väggpelare,
men den avslutas uppåt efter två tredjedelar av dörrens höjd. Fönstret har spröjs i form av ett klassiskt
rutnät med fyra liggande rutor.
Fönster har även dörrarna M2, N2, O2 och P2. I dessa varianter av de tidigare nämnda dörrarna med
samma bokstavsbeteckning har man adderat små runda fönster och har därmed ordnat med ett litet
ljusintag utan att använda sig av överljus. Diametern på de runda fönstren varierar mellan 90 mm och
150 mm.
Utifrån dessa typdörrar och efter besiktning av dörrarna har jag delat in undersökningsmaterialet i fyra
grupper: rustiserade dörrar, klassicerande dörrar, tvåtredjedelsfyllda dörrar med stora fönster samt
stiliserat antikiserande dörrar.38 De tre första har direkta förebilder i standardiseringskommitténs
skrift.
Dörrarna har olika mått och är i de flesta fall hängda i tre gångjärn, där det mittersta har placerats i
mitten av dörrsidan (och alltså inte som är vanligare på nyare dörrar, längre upp för hållfasthetens
skull). Jag har även funnit dörrar hängda på två gångjärn.
Rustiserade dörrar
Till den här gruppen räknar jag dörrarna N1, O1 och P1, med fönstervarianterna N2, O2 och P2, som är
bredare. Förutom varianter av ovan nämnda standardiserade dörrar har jag också funnit andra dörrar
som jag placerar i denna grupp.
Gemensamt för alla är en rustik karaktär, en tyngd och en slutenhet som associerar till
nationalromantiken, se bild 6. Här finns inte plats för sirliga och delikata detaljer, utan gestaltningen är
grov och kraftfull med stark materialverkan och plastiska rustiseringar. Dörrarna ger intryck av att
hålla för stor påfrestning och ger associationer till Vasaborgarna. Ett litet fönster, format som en
rektangel eller kvadrat, är insatt i den övre delen av dörren. Ett exempel på detta är bild 6 a där porten
visar hög plastisitet och materialverkan. Ytan liknar en mur där stenarna är diagonalt lagda i
regelbundna rader. Det lilla fönstret med sin krysspröjs infälld i den övre delen av dörren, är en
upprepning av portens stiliserade dekor.
38
Presens participformerna används för att betona att dörrens utformning associerar till tidigare epokers
klassiska, respektive antikiserande drag. Se vidare Brun & Hellquist 1978, s 99.
13
Skillnaderna mellan dörrarna ligger i tillämpningen av det rustika, grova och tunga. De allra flesta
avbildar regelbundna vertikala och horisontella ”stenar” i en mur, vilket syns på dörren i bild 6 b. Här
är det lilla fönstret format som en rektangel och har storleken av en av dörrens stiliserade stenar. Cirka
en sjättedel av portarna i denna grupp har diagonalt lagda mönster som i bild 6 a.
Jag har också noterat liggande och stående panel samt exempel där brädorna är lagda diagonalt utefter
en mittaxel, även om dessa inte är lika vanliga. Panelen är skuren och fasad i kanterna så att känslan
av rustik behållits. Ett exempel på dörr med stående panel och fasade kanter visas i bild 6 c. Den ger
ett enklare intryck än de två andra exemplen. Även här finns ett litet fönster insatt i den övre delen, på
denna dörr i form av en kvadrat som står på ett hörn. Jag har också noterat fönster i form av kvadrater
som står på kant.
Ingen av dessa tre dörrar har något ornament. Mönstren på själva portarna får tala för sig själva.
a
b
c
Bild 6: Tre exempel på rustiserade dörrar. Dörren längst till höger har kvar sina originalgångjärn med gängse
placering i topp, botten och i mitten av dörren. Foto: Lotta Alvestam Wahlund
Klassicerande dörrar
Till den här gruppen räknar jag dörrarna L1och M1, med fönstervarianten M2, som är 10 cm högre och
10 cm bredare än de två först nämnda. Förutom varianter av ovan nämnda standardiserade dörrar har
jag också funnit andra dörrar som jag, på grund av likheter i gestaltningen, placerar i denna grupp.
Gemensamt för dessa dörrar är att de är spädare och finare till sin natur och mindre grova än de
rustiserade, se bilderna 7 a, b och c. Den starka materialverkan som karaktäriserade de rustiserade
dörrarna är borta, och fram träder ett lättare och bräckligare uttryck med slät yta, klassicerande
uppbyggnad och dito detaljer. Dörrarna är klassicistiskt gestaltade med en slät bred väggpelare och
under den en bas som ser ut att ”stå” på dörrens botten. Den kröns av en slags kornisch, eller en lätt
utskjutande list. De undersökta dörrarna i denna grupp har alla, med några få undantag, ett litet fönster
insatt i den övre delen. De klassicerande dörrarna i undersökningsområdet är till synes starkt
inspirerade av motsvarande typdörrar.
Variationerna består i uppbyggnaden av pelarmotivet samt i fönsterutformningen och de eventuella
klassicistiska detaljerna som ofta förekommer på dörrarna i den här gruppen.
Det utanpåliggande väggfältet eller väggpelaren är på vissa dörrar indelad i tre delar av tvärgående
decimeterbreda band som enda dekoration, se bild 7 b. Det finns bland de undersökta dörrarna även
14
exempel där väggpelarens bas är kraftigt förstorad och täcker ungefär en fjärdedel av dörren. I bild 7 c
visas en port där man dekorerat väggpelaren med lister lagda i relief.
Fönstren på dörrarna förkommer i flera former. De är små och runda eller ovala, men även
rektangulära fönster och halvmåneformade fönster förekommer. Jag har också funnit en dörr med ett
fönster format som en rundbågad liten portal, vilken syns i bild 7 a. Där syns också exempel på
klassicerande detaljer, såsom en festong och en tandad list, som förkommer på vissa portar. Dessa
kommer jag att fördjupa mig i senare i uppsatsen.
a
b
c
Bild 7: Tre exempel på klassicerande dörrar. Foto: Lotta Alvestam Wahlund
Tvåtredjedelsfyllda dörrar med stora fönster
Till den här gruppen räknar jag dörren som betecknas L2. Liksom i de tidigare grupperna har jag även
funnit varianter av ovan nämnda standardiserade dörrar, samt andra dörrar som jag också placerar i
denna grupp.
Gemensamt för dörrarna är grundtemat. De är uppbyggda på samma tema som de klassicerande
dörrarna, med en slät bred väggpelare och en bas som ser ut att stå på botten. I den här gruppen
avslutas portarna dock efter två tredjedelar av dörrens höjd, se bilderna 8 a och b. Ovanför finns ett
rektangulärt fönster som täcker den resterande tredjedelen. Dörrarna i denna grupp är inte så
finlemmade som de klassicerande. De ger samtidigt känslan av lätt klassicism och en något rustikare
”stugkaraktär”. I denna grupp placerar jag också portar som i exempel 8 c, där den släta väggpelaren
är utbytt mot två dörrspeglar, men där temat att dela in dörren i tre delar med fönstret i den översta har
behållits.
Skillnaden i utformningen mellan dörrarna i denna grupp ligger i fönstrens spröjsning samt i ytan och
plasticiteten på väggpelaren. Fönstret kan ha spröjs i form av ett diagonalt kryss, eller ett klassiskt
rutnät med fyra eller fler rutor. Jag har också funnit individuellt formade spröjs, till exempel sådana
som bildar formen av bokstaven M i fönsterrutan och andra där spröjsen är formad som bredvid
varandra satta rundbågar.
Väggpelaren under fönstret är ibland slät, men det förekommer också att den har hög plasticitet. Då
kan den till exempel vara klädd med stående panel som på de rustiserade dörrarna, och som är fasad i
kanterna och bidrar till stugkaraktären. Vidare har jag funnit vissa dörrar med en uppdelad nedre del.
Den är indelad i två partier (dörrspeglar) genom ett tvärgående decimeterbrett band.
15
a
b
c
Bild 8: Tre exempel på tvåtredjedelsfyllda dörrar med stora fönster, där porten i a är slät och ickeplastisk
medan den i b är plastisk och har en bredare spröjs och som därmed ger ett mer stuglikt intryck. Foto:
Lotta Alvestam Wahlund
Stiliserat antikiserande dörrar
I denna grupp har jag placerat dörrar som är något mer abstraherade, och vars detaljer är mer
stiliserade. (Bild 9) Den här dörrtypen har jag inte funnit bland standardiseringskommitténs förslag.
Gemensamt för dessa dörrar är ett mer modernt och kraftfullt eget uttryck, som pekar framåt mot
förenkling och geometri. Borta är den traditionella uppbyggnaden av dörrmotivet och det finlemmade
intryck som de klassicerande dörrarna uttryckte. Fram skymtar en mer lekfull relation till de
klassicistiska detaljerna. Mönstren och detaljerna är större än på de andra portarna och ytan är slät och
ickeplastisk, vilket syns tydligt i bild 9 a och b. Fönstren är här större och mer stramt rektangulära.
Proportionerna mellan detaljerna är annorlunda, jämfört med till exempel de klassicerande portarna.
Här tar man ut svängarna och tänker nytt i förhållande till de gamla detaljerna, vilket i sig ju är precis
vad 20-talsstilen handlar om.
Variationen består i denna grupp i sättet att kombinera och bygga upp en helhet av detaljerna och
ornamenten och storleksförhållandet dem emellan. Också tendensen att ibland stycka upp detaljerna i
flera delar och vrida dem bidrar till variation.
De flesta fönstren i denna grupp är större än på de rustiserade och de klassicerande dörrarna. De är
rektangulära och står på högkant i den övre delen av dörren, se bild 9 a. De stående fönstren ger
intryck av att vara betydligt lättare att se ut igenom än de som finns på dörrarna i grupp 1 och 2. Jag
har undantagsvis funnit både runda, mindre fönster samt liggande rektangulära fönster och fönster som
är halvmåneformade inom denna grupp. Ett exempel på detta syns i bild 9 b. Jag har även funnit
enstaka dörrar som saknar fönster.
Som framgår av illustrationen är dörrarna också prydda med ornament. Ett vanligt inslag är
meanderbården. Den finns i stort sett bara finns på denna typ av dörrar. Ett annat lika vanligt
ornament är rosetten eller lotusblomman. Ofta förekommer de samtidigt. Vissa portar har, som
illustrationens vänstra port visar, även kluvna stiliserade lotusblommor där en halva sätts på varje sida
av fönstret.
16
a
b
Bild 9: Två exempel på stiliserat antikiserande dörrar. På just dessa portar finns, liksom bland de klassicerande
portarna, en grundstruktur med en flat väggpelare, men gestaltningen och proportionerna är olika. Foto: Lotta
Alvestam Wahlund
Ornamentering
När det gäller ornamentering, visar min inventering att den är vanligt förekommande. Ornamenten
bidrar till att ge dörren dess karaktär. Fantasin och nyskapandet har varit stort hos husbyggarna i
Gamla Bromma.
Ornament definieras av Jan Torsten Ahlstrand i boken Arkitekturtermer så här:
En dekorativ form, prydnad, i regel kännetecknad av geometrisk betonad
stilisering och symmetri, ofta även av rytmisk upprepning, t ex i horisontala friser
eller bårder. Ornament är antingen en rent geometrisk-abstrakt form eller ett mer
eller mindre starkt stiliserat naturmotiv.39
Jag har fotograferat och dokumenterat de ornament som jag funnit på portarna vid min undersökning i
Gamla Bromma, och med utgångspunkt i Ahlstrands definition har jag identifierat nedanstående
ornament:
Festonger och bandrosetter
En festong är ett ornamentalt motiv i form av en kurva med nedhängande band av hopflätade blad,
blommor och frukter, förekommande bland annat som dekoration på väggytor40 och en bandrosett är i
detta sammanhang en knuten rosett med hängande eller lätt utställda ändar.
De festonger som jag funnit på portarna i undersökningsområdet är formade som ett stiliserat
tygstycke, hängande i form av en kurva över två runda knoppar, eller stiliserade knutar. (Bild 10 a och
b)
39
40
Jan Torsten Ahlstrand, Arkitekturtermer, Lund 2006, s 114.
Ahlstrand, 2006, s 44.
17
a
b
Bild 10: Exempel på festonger. Foto: Lotta Alvestam Wahlund
När bandrosetten förekommer som ornament på dörrarna är den starkt stiliserad. (Bild 11 a och b) Den
har en rund mittenknut och trekantsformade öglor. I vissa fall är ändarna konstfullt avklippta.
a
b
Bild 11: Exempel på bandrosetter. Foto: Lotta Alvestam Wahlund
Tempelgavlar
Som ornament placeras tempelgavlar som ram runt portens rektangulära fönster. (Bild 12 a och b)
Under fönstret finns stylobaten, eller golvet gestaltat med en list. På listen reser sig en uppåt
avsmalnande pilaster på var sida om fönstret. Högt uppe på pilastrarna sitter en rundstav som bildar en
ring runt pilastern. Pilastrarna i sin tur bär upp ett tympanon eller gavelfält som är placerat ovanför
fönstret. I några fall är pilastrarna utelämnade.
a
b
Bild 12: Exempel på ornament i form av tempelgavlar. Foto: Lotta Alvestam Wahlund
18
Meanderbårder
Meanderbården är ett gammalt antikt mönster som är vanligt på dörrarna i vissa delar av Gamla
Bromma, se bild 13. Gemensamt för dem jag funnit är den regelbundna raden av kantiga slingor.
Variationen ligger i bårdens längd och tjocklek, samt i någon mån utseendet på slingans profil samt
om den är konkav eller konvex. Vissa bårder har en list både ovanför och under densamma.
a
b
c
Bild 13: Exempel på ornament i form av meanderbårder. Foto: Lotta Alvestam Wahlund
Rosetter
Rosetter, eller i området kallade lotusblommor, finns i många varianter på de dörrar som jag
undersökt, se bild 14. En rosett är ett ornament i form av en stiliserad blomma, som oftast är inskriven
i en cirkel. Den har ett antikt ursprung och var, förutom inom 20-talsklassicismen, även vanlig som
dekoration under nyklassicismen41. Gemensamt för de rosetter jag funnit är att de låter sig inskrivas i
en cirkel, samt att alla är gjorda i någon form av relief, utanpåliggande och i ett fall urtäljda ur dörren.
Skillnaderna mellan rosetterna är stora. De ligger i antalet blad, utformningen av dessa, samt i
storleken på rosetterna. På sådana med blad kan man räkna mellan sex och tolv kronblad. Antalet
kronblad är dock alltid jämnt. Själva kronbladen är utformade på skilda vis. De kan vara välvda utåt i
en konvex form eller inåtbuktade i en konkav form. Oftast finns en knopp i mitten, men jag har även
funnit exempel utan. Gestaltningen liknar en lotusblomma i vissa fall och mer en näckros i andra.
41
www.ne.se/rosett/1170207, 2 april 2009.
19
a
b
c
Bild 14: Exempel på rosetter med utsnidade kronblad. Foto: Lotta Alvestam Wahlund
Jag har även funnit rosetter utan blad, se bild 15. I dessa fall består ornamentet av en stiliserad rosett i
cirkelform med en markerad ring ytterst, samt en rund knopp eller markerad mindre cirkel i mitten,
som kan variera i storlek. Skillnaden mellan dem ligger främst i hur man valt att gestalta området
mellan yttercirkeln och mittenpartiet. Variationen går från en enkel platt yta till ett välvt område, se
bild 15. Jag har också funnit exempel där man lagt till en tunn cirkel nära yttercirkeln.
a
b
c
Bild 15: Exempel på stiliserade rosetter i cirkelform utan markerade kronblad. Foto: Lotta Alvestam Wahlund
Delade rosetter vid fönster
Rosetter förekommer inte bara som fristående inslag på portarna, utan gärna som inramning av de små
fönstren. Det rör sig då om ett ornament i form av delade rosetter eller lotusblommor där en halva satts
på vardera sidan av det listomslutna fönstret. Detta är en vanligt förekommande dekoration och visas i
bild 16. Gemensamt för dessa är positionen på de vertikala sidorna av ett rektangulärt fönster som
sitter i ögonhöjd, samt storleken på rosetterna. Skillnaden ligger i rosettens utformning, samt i listens
utseende. De allra flesta av dessa halvrosetter är utskurna direkt ur dörrens trä med långa smala
kronblad i konkav eller utbuktande konvex form. Antalet kronblad varierar i mina undersökningar
mellan åtta och fjorton, där det högre antalet är det vanligaste. Jag har även funnit ett exempel på
rosetthalvor utan kronblad. Där har man skapat rosetten genom att använda en markerad cirkel ytterst
och en knapp i mitten. Ytan däremellan är välvd.
20
a
b
Bild 16: Exempel på ornament i form av delade rosetter. Foto: Lotta Alvestam Wahlund
Kornischer med tandade lister
Kornischer med tandade lister tillhör också de klassiska ornament som förekommer på portarna i
gamla Bromma på 20-talet, se bild 17. Gemensamt för dessa är att de består av en kornisch, eller en
utskjutande list som sitter vågrätt på dörren. Under listkanten finns ytterligare en list som är tandsågad,
även kallad tandsnitt. Skillnaden består främst i antalet ”tänder” och deras utseende, men ligger också
i utseendet på den utskjutande listen.
a
b
Bild 17: Exempel på ornament i form av kornischer med tandsnitt. Foto: Lotta Alvestam Wahlund
Övriga motiv
Under den här rubriken samlar jag flera små, och inte lika vanligt förekommande ornament, som
småblommor, räfflade kapitäl, originella spröjs och ornament i form av liggande rektanglar.
Småblommorna är ovala snidade blommor på släta ovala bottenplattor, se bild 18. Blommorna har
tolv kronblad som är välvda utåt i en konvex form. I mitten sitter en rund knopp.
21
Bild 18: Exempel på en dekoration i form av en liten blomma, fäst på spröjsen.
Foto: Lotta Alvestam Wahlund
De räfflade kapitälen är placerade i vartdera övre hörnet av porten, se bild 19. Kapitälet är cirka en
decimeter brett och en decimeter högt.
Bild 19: Exempel på ornament i form av kärvar.
Foto: Lotta Alvestam Wahlund
På en del dörrfönster har man tagit ut svängarna och satt på originella spröjsar i konstnärliga former
som t ex i bild 20 a och b. Där syns fantasifullt utformade spröjs som sitter på portarnas fönster.
a
b
Bild 20: Exempel på ornament i form av originella spröjsar.
Foto: Lotta Alvestam Wahlund
På vissa av dörrarna har man använt sig av lister för att forma mönster i geometrisk abstrakt form.
(Bild 21) Gemensamt för dessa är att de är satta så att de formar liggande rektanglar. Det som skiljer
dem åt är rektanglarnas form och listernas profiler.
a
b
c
Bild 21: Exempel på ornament i form av rektanglar sammansatta av trälister. Foto: Lotta Alvestam Wahlund
22
Färgsättning
Från att på 10-talet ofta ha lämnats obemålade, började man på 20-talet att bemåla portarna, parallellt
med det ickemålade eller laserade. Portens färg var stämd till fönstrens, fast oftast i en något mörkare
kulör. Populära färgval var gråa och gröna nyanser. Just för det material som ingår i uppsatsen finns
ingen säker färgbestämning, och det ligger också utanför uppsatsens begränsningar. I bild 22 visas
dörrar som är färgade som brukligt under 20-talet.42
a
b
Bild 22: Exempel på en laserad, samt en omålad originaldörr.
Foto: Lotta Alvestam Wahlund
42
Uppgifter hämtade från affischer gjorda i samarbete mellan Stadsbyggnadskontoret och Alviks Måleri av
färgarkitekt Elvy Engelbrektsson och arkitekt Helena Hambræus, 1991 samt telefonintervju med Elvy
Engelbrektsson 080910.
23
Analys av portarna
Under min kartläggning av villaportarna i Gamla Bromma har jag inventerat 801 portar. Av dem har
jag klassificerat 93 procent i fyra grupper. I detta avsitt analyserar jag de portar jag fördelat. Övriga,
som har en mer individuell karaktär, har inte passat in i någon av grupperna.
Fördelning av portarna över tiden
Min första analys avser att besvara frågorna om hur många originalportar som finns kvar och hur dessa
ser ut, samt om det går att se någon förändring i portarnas utformning under decenniets gång. De
fördelades över tiden som visas i tabell 1 och i diagram 1.
Tabell 1:
Fördelning av portarna mellan grupperna och över tiden
1920
1921
1922
1923
1924
1925
1926
1927
1928
1929
1930
1931
1932
Rustiserade
portar
Klassicerande
portar
Tvåtredjedels
fyllda
portar m
fönster
Stiliserat
antikiserande
portar
Summa
1
4
9
25
20
23
35
33
34
45
54
49
49
1
2
5
26
16
18
20
15
15
10
7
6
1
1
3
6
17
12
17
16
17
7
2
5
1
2
0
0
0
2
1
2
5
9
19
9
21
19
28
3
9
20
70
49
60
76
74
75
66
87
75
80
Fördelningen visar att flest antal originalportar finns kvar i de senast byggda husen, det vill säga i
slutet av tjugotalet och i början av trettiotalet. Även på hus byggda under 1926 finns många
originaldörrar bevarade. Man kan vidare konstatera att de portar som är kvar från åren 1920 och 1921
är relativt få, sammanlagt tolv stycken. Bland dessa är närmare hälften rustiserade och hälften
uppdelade mellan klassicerande portar och tvåtredjedelsfyllda portar med fönster. Det finns ingen
stiliserat antikiserad port bevarad från denna period.
Åren 1922 och 1923 ökar antalet bevarade portar påtagligt. Från husen byggda dessa år finns
sammanlagt 90 portar bevarade i originalskick. De flesta, 70 stycken finns på hus från 1923. Av de
bevarade originaldörrarna är 38 procent rustiserade, 39 procent klassicerande och 26 procent
tvåtredjedelsfyllda med fönster. Sist men inte minst inventeras här de tidigast tillverkade stiliserat
antikiserande portarna i undersökningsområdet.
Nästa tvåårsperiod som inkluderar hus byggda 1924 och 1925 har i inventeringen visat sig ha något
fler originaldörrar kvar, 109 stycken, men från den här perioden är de gamla portarna mera jämnt
fördelade mellan de båda åren. Av dessa är 46 procent rustiserade och 31 procent klassicerande.
24
Vidare ser man att de tvåtredjedelsfyllda portarna med fönster uppnår en andel på omkring 27 procent
av portarna och att ytterligare 3 portar i gruppen stiliserat antikiserande tillverkades.
Under 1926 och 1927, som tillsammans utgör nästa period, tillverkades hela 150 portar i området som
fortfarande sitter på plats. Av dessa är 45 procent rustiserade och 23 procent klassicerande. Jag har
också inventerat 33 tvåtredjedelsfyllda dörrar med fönster vilket innebär en andel på 22 procent för
denna typ av dörr under dessa år. 14 stiliserat antikiserande portar som kunde härledas till hus byggda
dessa år hittades i inventeringen.
En analys av nästa tvåårsperiod visar att ägarna till 141 hus byggda under 1928 och 1929 har behållit
sina gamla portar. Av dessa uppgår andelen rustiserade dörrar till 56 procent och 18 procent är
klassicerande, medan de tvåtredjedelsfyllda portarnas andel uppgår till sex procent. De stiliserat
antikiserande dörrarna har under denna period en andel på 20 procent av de bevarade portarna.
Totalt har jag funnit 162 dörrar bevarade från åren 1930 och 1931. Av dessa var 64 procent
rustiserade, åtta procent klassicerande och 4 procent tvåtredjedelsfyllda med fönster. Hela 25 procent
var stiliserat antikiserande.
Slutligen redovisar jag resultatet för hus byggda 1932, trots att dessa faller utanför den studerade
perioden. Orsaken är att jag funnit att utfallet för detta år tydliggör trenden inom utformningen av
entréportarna under tjugotalet. Jag har inventerat 80 portar på hus byggda 1932. Av dessa är 61
procent rustiserade, 1 procent klassicerande, 3 procent tvåtredjedelsfyllda portar med fönster samt 35
procent stiliserat antikiserande.
Diagram 1:
Fördelning av olika stilar på portarna över tiden i procent
I diagram 1 kan man se hur de olika stilarna på portarna fördelar sig över tiden43, och därmed under
vilken period som vilken port var mest populär. Bland de hus som byggdes 1920 och 1921 är de
bevarade portarna så få att underlaget för analyserna blir något svajigt. Vad man dock kan konstatera
43
I procent av antalet inventerade portar respektive år.
25
är att dessa portar tillhör grupperna rustika dörrar, klassicerande dörrar och tvåtredjedelsfyllda portar
med fönster, samma dörrtyper som var de mest populära dörrvalen även under de efterföljande femsex åren.
Under perioden 1922 till 1925, ser man att tre dörrtyper dominerar bland de bevarade portarna. De
vanligast förekommande är de rustiserade dörrarna, följda av de klassicerande. Även de två
tredjedelsfyllda med fönster har en stor andel bland de kvarvarande originaldörrarna. Däremot finns
enbart fem stiliserat antikiserande dörrar med bland de bevarade under dessa år.
Även om samma tre typer av dörrstilar dominerar 1922 till 1925, syns vissa förändringar över tiden.
Under åren 1922 - 1923 minskar de rustiserade portarna sin andel något, främst till fördel för de
klassicerande portarna, för att åter öka sin andel under 1924. Det är också här som de första stiliserat
antikiserande portarna dyker upp.
Under 1926 ökar de stiliserat antikiserande dörrarna sin andel något. Samtidigt minskar andelen
klassicerande dörrar och tvåtredjedelsfyllda portar medan andelen rustiserade portar ligger kvar på
samma nivå som tidigare.
Under 1927 ökar de stiliserat antikiserande portarna ytterligare i andel, främst på de klassicerande
portarnas bekostnad. Orsaken till att de tvåtredjedelsfyllda dörrarna inte minskar i samma utsträckning
som de klassicerande är troligen att just 1927 är startskottet för egnahemsproduktionen i Olovslund.
Där hade varje hus nämligen en tvåtredjedelsfylld ytterdörr med fönster överst.
Perioden 1928 till 1929 ändras relationerna ytterligare mellan de fyra dörrtyperna. Den rustiserade
porten är fortfarande populärast och ökar till och med sin andel dessa år. Gruppen med de stiliserat
antikiserande portarna växer starkt under 1928, för att under 1929 tillfälligt minska. De
tvåtredjedelsfyllda portarna minskar mycket i andel under perioden.
Den sista analyserade perioden som sträcker sig från 1930 till 1932 innebär ytterligare förändringar i
populariteten bland portarna. Nu förstärker de rustiserade portarna sin position ytterligare, medan de
klassicerande portarna minskar radikalt och de tvåtredjedelsfyllda dörrarna ligger kvar på samma låga
nivå som de föll till 1929. De stiliserat antikiserande portarna däremot ökar sin andel av portarna till
närmare 25 procent 1932.
Sammanfattningsvis visar inventeringen, förutom att de rustiserade portarna behåller sin popularitet
rakt igenom tjugotalet och in i trettiotalet, att det under den tidigare delen av 20-talet är mest populärt
att införskaffa klassicerande och tvåtredjedelsfyllda portar med fönster överst. Trenden håller i sig
förbi 1925 och 1926. Åren därefter börjar nya ideal att göra sig gällande och portarna blir alltmer
funkisinspirerade. Då fasas de klassicerande portarna och de tvåtredjedelsfyllda dörrarna med fönster
överst ut, medan de stiliserat antikiserande dörrarna växer som grupp.
26
Fördelning av portarna över stadsdelar
Min andra analys söker besvara frågan om hur valet av dörrar varierar med delområden i
undersökningsområdet, det vill säga om vissa portar är vanligare i vissa delområden.
Tabell 2:
Fördelning av portarna på grupperna över delområden
Äppelviken
Smedslätten
Ålsten
Stora Mossen
Höglandet
Nockeby
Olovslund
Rustiserade
portar
Klassicerande
portar
Tvåtredjedels
fyllda
portar m
fönster
Stiliserat
antikiserande
portar
Summa
14
6
9
1
30
45
45
17
5
112
87
55
43
13
198
41
12
12
16
81
49
10
11
13
83
143
14
3
67
227
2
0
11
0
13
I stadsdelen Äppelviken finns sammanlagt 30 originalportar kvar. Det är 18 procent av alla husen
byggda där under 20-talet. Av originalportarna är 47 procent rustiserade och 20 procent klassicerande.
De tvåtredjedelsfyllda står för 30 procent. Endast en originaldörr i Äppelviken passar in bland de
stiliserat antikiserande portarna.
Totalt har jag inventerat och kategoriserat 112 originalportar i Smedslätten där det finns cirka 460
stycken hus byggda under 20-talet. Därmed finns 24 procent av de gamla dörrarna fortfarande på plats
där. Av dem klassificeras 40 procent som rustiserade och lika stor andel som klassicerande. 15 procent
är två tredjedelssnittade med fönster och fyra procent har jag sorterat in i gruppen med stiliserat
antikiserande portar.
I Ålsten är 198 originalportar inventerade. Det innebär att 31 procent av portarna från 20-talet är kvar.
Av dessa är 44 procent rustiserade. 28 procent är klassicerande och 22 procent är tvåtredjedelsfyllda.
De stiliserat antikiserande står för sju procent av de bevarade dörrarna.
Jag har inventerat 81 dörrar i original i Stora Mossen. Sammanlagt finns där omkring 250 villor från
20-talet och därmed är 32 procent av de gamla portarna bevarade. Av dessa är 51 procent rustiserade
och 15 procent klassicerande. De tvåtredjedelsfyllda står för 15 procent, och 20 procent av portarna är
stiliserat antikiserande.
Inom Höglandets gränser är 83 portar i original bevarade. I hela Höglandet finns det cirka 270 villor
byggda inom det studerade tidsintervallet, och 31 procent av dessa har alltså originalportarna kvar. Av
dem är 59 procent rustiserade, 12 procent klassicerande, 13 procent tvåtredjedelsfyllda och 16 procent
stiliserat antikiserande.
I Nockeby som har visat sig ha det högsta antalet bevarade portar finns omkring 450 villor byggda
inom den här uppsatsens tidsramar. Jag har inventerat 227 dörrar i original bland dessa, och därmed är
andelen bevarade portar hela 50 procent. Av dem är 63 procent rustiserade och sex procent
klassicerande. De tvåtredjedelsfyllda dörrarna står endast för en procent medan hela 30 procent passar
in bland de stiliserat antikiserande.
27
I Olovslund, slutligen, där ungefär 150 hus är byggda på 20-talet har jag inventerat 13 originalportar.
Det innebär att endast nio procent av de gamla dörrarna finns kvar. Bland dem är 15 procent
rustiserade och 85 procent tvåtredjedelsfyllda med fönster ovanför. Jag har inte funnit några
klassicerande och inte heller några stiliserat antikiserande dörrar i Olovslund.
Diagram 2:
Fördelning av typer av stilar på portarna i olika delområden i procent
I diagram 2 syns hur de olika dörrtyperna fördelat sig mellan de stadsdelar som ingår i
undersökningsområdet.
I Äppelviken är den vanligast förekommande bevarade porten av rustiserad karaktär. Vanlig är även
den tvåtredjedelsfyllda porten med stort fönster. De klassicerande dörrarna förkommer också relativt
ofta, men är färre än de redan nämnda. Endast en stiliserat antikiserande port förekommer i
Äppelviken.
I Smedslätten, som bebyggdes något senare än Äppelviken, faller också de flesta bevarade portarna
inom den rustiserade gruppen. Här finns dock lika stor andel bevarade portar som passar in bland de
klassicerande. De tvåtredjedelsfyllda portarna med fönster har en mindre andel i Smedslätten än i
Äppelviken, men man bör notera att de ändå är fler till antalet här. De stiliserat antikiserande står för
en försumbart liten del.
Också i Ålsten är andelen rustiserade portar hög. På andra plats i samma område kommer de
klassicerande dörrarna och därefter de tvåtredjedelsfyllda. De stiliserat antikiserande har även här en
låg andel av de bevarade portarna.
Stora Mossen, har genom att husen är byggda under en längre tidsperiod, en ganska jämn fördelning
av originalportarna. Den största gruppen är, som i nästan alla delområden, de rustiserade dörrarna. De
stiliserat antikiserande kommer därefter, tätt följda av de klassicerande samt de tvåtredjedelsfyllda
portarna.
Även Höglandet har en stor andel rustiserade portar bland de inventerade. Faktiskt så passar över
hälften av originaldörrarna här in på den beskrivningen. Jämfört med de andra redan kommenterade
28
stadsdelarna har de klassicerande dörrarna en lägre andel här. Fördelningen av de stiliserat
antikiserande portarna och de tvåtredjedelsfyllda ser här annorlunda ut, jämfört med i Ålsten,
Smedslätten och Äppelviken. Båda dörrtyperna har närmat sig varandra i antal.
I Nockeby har de rustiserade originalportarna en särställning med en andel på över 60 procent av de
inventerade dörrarna, vilket är högre än i någon av de andra stadsdelarna. Den näst största kategorin är
de stiliserat antikiserande dörrarna. De klassicerande och de tvåtredjedelsfyllda har endast små
andelar.
I Olovslund slutligen, dominerar de tvåtredjedelsfyllda dörrarna totalt. Det beror på att här ligger de
småstugor som ingick i egnahemsprojektet och i dessa var en tvåtredjedelsfylld port med stort fönster
standard. De få rustiserade dörrarna som är kvar från den tiden sitter på några få större villor i
Olovslunds nordvästra utkant.
Sammanfattningsvis kan jag konstatera att de rustiserade dörrarna var de populäraste valen inom alla
stadsdelarna under 20-talet samt några år in på 30-talet, förutom i Olovslund, som hade särskilda
förutsättningar, vilka jag redan nämnt. De rustiserade portarna löper som en röd tråd genom
stadsdelarna. De förekommer på alla typer av hus. Vid sidan av den rustiserade porten har jag i varje
stadsdel funnit en typ av portar som är vanligast förkommande.
Om vi börjar med Äppelviken, verkar den tvåtredjedelsfyllda porten med stort fönster ha varit ett
populärt alternativ, tätt följt av den klassicerande dörren. I Smedslätten hade den klassicerande dörren
ett starkt fäste, så även i Ålsten. I Höglandet är den stiliserat antikiserande porten vanligast, men även
de klassicerande och de tvåtredjedelsfyllda portarna var populära, om än i något lägre grad. I Nockeby
dominerar den stiliserat antikiserande dörrtypen med närmare en tredjedel av portarna. Stora Mossen,
består som jag tidigare nämnt av hus byggda i under hela 20-talet och in på 30-talet. Därför är det inte
konstigt att portarna, förutom de rustiserade, är ganska jämnt spridda mellan de olika dörrgrupperna.
Den vanligaste av dem är dock den stiliserat antikiserande. Olovslund slutligen, dominerar den
tvåtredjedelsfyllda porten med stort fönster totalt. Den ingick som jag tidigare påtalat som standard i
egnahemsprojektets småstuga och husen i Olovslund är till 90 procent egnahemsbyggen.
Ornamentens placering och frekvens
Analys av ornamenten ingick inte i mina frågeställningar, men under uppsatsskrivandets gång har
frågan uppkommit och därför gör jag här en översiktlig analys av hur ornamenten har använts för att
variera gestaltningen av villaportarna.
Ornamenten ger inte bara karaktär i kraft av sig själva, utan en viktig del av gestaltningen är
placeringen av ornamentet på porten, samt den effekt som fås genom en upprepning av motivet. Bland
de ornament jag inventerat är de flesta solitärer i den meningen att det endast finns ett ornament av
samma slag per port. Jag har emellertid också funnit dörrar där man har valt att sätta flera likadana
ornament på rad, eller i en fyrkant. Framför allt gäller detta rosetterna. På många dörrar har man
dessutom kombinerat flera ornament på samma dörr, se bild 23. Till exempel har jag inventerat dörrar
där både kornischer med tandsnitt och meanderbågar kombinerats med rosetter. Det finns även
exempel på kombinationer av två ornament på samma dörr, till exempel kornischer kombinerade med
festonger samt meanderbågar med halvrosetter vid fönstret.
29
a
b
c
Bild 23: Exempel på kombination och placering av ornament; a: Kornisch med tandsnitt, meanderbord och
rosett, b: Halva rosetter och meanderbård, c: Kornisch med tandsnitt och festong. Foto: Lotta Alvestam
Wahlund
Om dörren endast har ett ornament, är det i allmänhet placerat på den mittersta delen av dörren, mellan
fönstret och den nedre tredjedelen. Ornament som placeras så är festongerna, som alltid återfinns strax
under fönstret, samt rosetterna, eller lotusblommorna, se bild 24c. Då flera rosetter finns på samma
dörr placeras de vanligtvis i en lodrät rad med en rosett i varje spegel eller ruta, såsom i bild 24a och b.
Jag har emellertid också funnit en dörr med fyra rosetter där de var placerade i fyrkant på den övre
delen av dörren.
De ornament som liknar tempelgavlar placeras alltid som en omslutning kring dörrens fönster, se bild
12 a och b. Bandrosetterna är placerade antingen på en mittspröjs i ett relativt stort fönster eller som
dekoration på ett av dörrens fria fält, som i bild 25 b. Detsamma gäller småblommorna som återges i
bilderna 18 och 25 a. Meanderbårderna har jag i min undersökning funnit placerade både högt upp på
dörren, samt i mitten. Exempel finns i bilderna 13, 23 a och b samt 25 c. På en dörr är de placerade så
att de delade dörren i tre lika stora delar. Meanderbårderna sitter dock alltid horisontellt.
a
b
c
Bild 24: Exempel på placering av ornament. Foto: Lotta Alvestam Wahlund
30
Kornischerna med tandsnitt är alltid placerade horisontellt och vanligtvis högst upp på dörren.
Undantagsvis har jag funnit sådana placerade mitt på porten. Ornamenten i form av kärvar som kapitäl
vilande på en pilaster är i samtliga fall placerade högst upp i hörnen. De geometriskt abstrakta
ornamenten formade som rektanglar är placerade på dörrens nedre tredjedel, vilket känns naturligt
med tanke på att det ofta sitter ett fönster i dörrens övre del. De delade rosetterna är alla placerade på
varsin vertikal sida av det rektangulära fönstret.
a
b
c
Bild 25: Exempel på placering av ornament. Foto: Lotta Alvestam Wahlund
Bland de portar som jag inventerat har jag funnit runt 150, eller ca 20 procent, som är dekorerade med
någon form av ornament. Av dessa har något över hälften ett enda ornament, medan omkring 25
procent är dekorerade med två. Närmare 20 procent har tre ornament eller fler. Ofta kombineras ett
ornament som sitter längst upp, till exempel en tandad kornisch, med ett som vanligtvis delar av
dörren vid mitten som till exempel en meanderbård. I vissa fall har man satt dit en extra dekoration
som oftast placeras mitt på ett fält. Exempel på sådana ornament är rosetter och lotusblommor. Ett
exempel visas i bild 23 a.
Ornament förekommer oftast bland de stiliserat antikiserande portarna. Bland dem är över 60 procent
ornamenterade, och den vanligaste dekorationen är rosetten eller lotusblomman. På en hel del dörrar
finns både två och tre lotusblommor. Meanderbården är också vanligt förkommande i denna grupp,
liksom den delade lotusblomman. Kombinationen av de båda illustreras i bild 23 b. Jag har också
noterat stiliserat antikiserade dörrar med rektanglar, tandade kornischer, och bandrosetter, men de är
mindre vanliga.
Bland de klassicerande portarna är närmare 23 procent dekorerade med ornament. På de tidigt byggda
dörrarna inom denna grupp är festongen vanligast tätt följd av den tandade kornischen. Ofta är de
kombinerade på samma port, se bild 23 c och 24 c. Småblommor och bandrosetter förkommer också,
men oftast ensamma. Klassicerande portar på hus byggda under den andra hälften av 20-talet är ofta
dekorerade med rosetter eller lotusblommor. Räfflade bårder och meanderbårder förkommer, men inte
särskilt ofta.
Bland de rustiserade portarna förkommer också ornament, men inte i lika stor utsträckning som i de
ovan diskuterade grupperna. Endast sju procent av de rustiserade dörrarna har någon form av
ornament och bland dessa dominerar tempelgaveln starkt. Jag har endast sett ett fåtal andra ornament
bland dessa dörrar. Ett undantag visas i bild 25 c.
31
Endast sex procent av de tvåtredjedelsfyllda dörrarna med stora fönster har dekorerats med ornament,
och då är det oftast fråga om lotusblommor och någon enstaka meanderbård.
Portarnas relation till 20-talsstilen
Den fjärde frågeställningen som jag ställde upp handlar om huruvida de går att påvisa att någon av 20talsstilens principer har påverkat utformningen av portarna på villorna i Gamla Bromma, och i så fall
hur. Jag går därför igenom det som kännetecknar 20-talsstilen och som redovisats i kapitlet bakgrund,
för att undersöka om något av stildragen kan ha påverkat utseendet på de portar jag granskat.
Genom att förändra de antikiserande detaljerna så att de förlorade sin ursprungliga harmoniska
proportionering, abstrahera dem så att de snarare blev bilder av de antika förebilderna, eller genom att
placera dem på ett ickeklassiskt sätt, gjorde man sig till en respektlös användare av de antika
detaljerna i sitt eget syfte44. Motivdeformationen var lätt att upptäcka för den tidens betraktare,
eftersom de klassiska förebilderna förekom i riklig mängd bland tidens arkitektur.
Jag har funnit dessa drag bland de stiliserat klassicerande portarna. De är mer kraftfulla till sin natur
med bredare, slätare och mer ickeplastiska ytor. De ornament som används är i högre grad stiliserade
och ett ofta använt ornament är den delade rosetten eller lotusblomman där delarna satts på varsin sida
om fönstret som i sin tur vridits. Därmed skiljer de sig från andra ornament funna i de andra
grupperna, se bild 9 a. Ornamenten på dörrarna i den här gruppen är ofta större och kraftigare än för
övriga grupper och genom det nya sätt de är placerade, vilket jag redovisat tidigare. Tillsammans med
det förändrade förhållandet mellan fönstrens och detaljernas storlek syns att man här har lekt med
detaljerna.
Rum med utomhuskaraktär fascinerade de arkitekter som verkade inom 20-talismen. Genom att vända
på begreppet och skapa utemiljöer inne och innemiljöer ute, lekte man fram en lägre respekt för den
klassiska byggnaden hos betraktaren.
Detta drag har jag inte sett hos någon av portarna som jag har inventerat. Tvärtom är utsidan i de allra
flesta fall helt annorlunda jämfört med insidan som ofta har dörrspeglar liknande dem som vanligen
ses på innerdörrarna från denna tid. Möjligen kan man skönja draget i själva verandan som är placerad
mellan ute och inne och som fungerar som en uteplats under tak och ett rum utan väggar. Kanske finns
det också ett samband mellan detta tänkande och önskan att bygga upp skilda gröna rum i trädgården,
men detta lämnar jag utan att mer gå in på det eftersom det faller utanför ramarna för denna uppsats.
Det sätt att erövra byggnaden, som var så eftersträvansvärt under 20-talet, innebar att man, när man
gick från rum till rum, helst skulle ställas inför nya och överraskande blickfång. Det kunde ifråga om
portalmotiv innebära att vinkeln mellan porten och husets axel var svagt vriden. Jag har inte noterat
något sådant i undersökningsområdet. Däremot är portarna ibland placerade på ställen som gör att man
får leta sig fram till dem genom trädgården. Många portar är placerade mot gatan eller på gaveln av
huset, och förvånande ofta är de placerade mot trädgårdssidan. De hus som dessutom är placerade i en
bergig terräng bjuder den besökande på flera oväntade blickfång innan denne når fram till entréporten.
Slutenheten i 20-talets arkitekturstil innebar att byggnadernas öppningar, det vill säga dörrarna, var
ganska små i förhållande till själva byggnaden. Portarna i Gamla Bromma är varken stora eller små.
Däremot tycker jag att de uttrycker individualitet och närvaro på en i övrigt ganska homogen
44
Örn 1996, s 18.
32
huskropp. De är inte där av en slump, utan snarare utvalda och viktiga. Därmed följer de en lång
tradition inom svensk byggnadskonst som bärare av identitet och individualitet.
Många av 20-talsbyggnaderna har en yta som har karaktäriserats som tyngdlös. Känslan är att samma
muryta smyger runt hörnen och in i dörr- och fönsternischerna. Detta har jag noterat på flera av de
reveterade villorna i Bromma. Däremot har jag inte funnit att detta har påverkat själva porten.
20-talsplastiken innebär att all dekor och plastik ska få plats mellan två tänkta plan, även om det
innebär att motiven måste plattas till. Detta sätt att dekorera har jag funnit är vanligare på de portar
som är tillverkade under den senare hälften av 20-talet och då främst på de stiliserat antikiserande
dörrarna. Ornamenten föreställer inte figurer och därmed har jag inte kunnat fastställa om de är
tillplattade eller inte. Däremot har jag noterat att de flesta ornamenten på dessa portar håller sig inom
två tänkta plan på en i övrigt ickeplastisk yta. Därmed minskar plasticiteten i förhållande till de andra
dörrgrupperna, och porten får då en slags 20-talsplastik.
Sammanfattningsvis har jag i min analys funnit att karaktären i 20-talets arkitekturstil kan ses i
villaportarna från tiden. Framför allt har de stiliserat antikiserande uppvisat drag från den. Det är inte
bara bland själva portarna som tankarna och idéerna bakom 20-talsstilen är tydliga, utan även i deras
placering och i miljöerna runt portarna.
33
SLUTDISKUSSION
Mitt syfte har varit att kartlägga bevarade portar från 20-talet i Gamla Bromma och analysera likheter
och skillnader i deras utformning samt att undersöka om stilpreferenserna förändrades under
decenniets gång och skiljer sig mellan olika stadsdelar i gamla Bromma. Jag har dessutom haft som
syfte att se om utformningen av portarna kan relateras till 20-talsstilen.
Därför har jag ställt fyra frågor. Hur många originalportar finns det kvar och hur ser dessa ut? Går det
att se någon förändring i portarnas utformning under decenniets gång, det vill säga är vissa typer av
portar vanligare under vissa år än under andra? Varierar valet av dörrar med delområdena i
undersökningsområdet? Går det att påvisa att någon av 20-talsstilens principer har påverkat
utformningen av portarna på villorna i Gamla Bromma, och i så fall hur?
Under arbetes gång har ytterligare frågor väckts: Finns det ornament på dörrarna? Var ornamenten i så
fall vanligare på vissa typer av dörrar än på andra? Hur är dessa ornament arrangerade för att gestalta
porten?
Jag har inventerat 801 originalportar bland de hus som byggdes inom den tidsperiod jag studerat och
inom det område jag satt upp för undersökningen. Det innebär att omkring en tredjedel av de
ursprungliga portarna finns kvar.
Jag har funnit att även om nästan ingen villaport i Bromma är den andra lik, så har likheter och
skillnader mellan portarna varit sådana att det har varit möjligt att dela in dem i fyra grupper med
sinsemellan stora skillnader men som inom grupperna har gemensamma drag. De är rustiserade portar,
klassicerande portar, tvåtredjedelsfyllda portar med stora fönster samt stiliserat antikiserande portar.
Genom detta och genom att sedan jämföra grupperna med villorna i de skilda stadsdelarna och över
tiden har jag kommit fram till att man kan se en klar smakskiftning gällande entréportarna i Bromma
under 20-talets gång, och dessutom har jag funnit att det går att fastställa vilka dörrtyper som var
populära i de olika delarna av Bromma.
Min analys har visat att den mest omtyckta dörrtypen, den rustiserade, behöll sin popularitet igenom
hela tjugotalet och in i trettiotalet. Parallellt har under den tidigare delen av tjugotalet den
klassicerande och den tvåtredjedelsfyllda porten med stora fönster varit de mest omtyckta. Under den
senare delen av decenniet minskade de klassicerande portarna och de tvåtredjedelsfyllda portarna med
stora fönster kraftigt i andel, för att ännu senare, under det tidiga trettiotalet, i princip fasas ut. Nya
ideal började då göra sig gällande och den nya trenden funktionalismen satte spår även i dörrarnas
utformning. De stiliserat antikiserade portarna, vars gestaltning var mer influerad av funkisen, ökade
följdriktigt i popularitet under tjugotalets sista år.
Som en följd av att stadsdelarna inom Västerleds församling eller Gamla Bromma är bebyggda under
olika delar av tjugotalet borde andelen av de fyra dörrtyperna variera mellan stadsdelarna. Jag har i
min analys funnit att det är så. Förutom den rustiserade porten, som är den mest förekommande i alla
stadsdelar utom i Olovslund, är den tvåtredjedelsfyllda porten med stort fönster den vanligaste i
Äppelviken. I Smedslätten och Ålsten dominerar den klassicerande. I Höglandet samt i Stora Mossen
är den stiliserat antikiserande porten något vanligare än den klassicerande och den tvåtredjedelsfyllda,
och på Nockebys villor är den klart dominerande.
34
Vidare har jag funnit att ca 150 portar är dekorerade med ornament. Vanligast var ornamenten bland
de stiliserat antikiserande portarna där över 60 procent är gestaltade med hjälp av ornamenten. Även
på de klassicerande portarna placerade man ofta ornament av olika slag men bland de rustiserade och
de tvåtredjedelsfyllda portarna var det inte lika vanligt. De vanligaste ornamenten var lotusblomman
och meanderbården. Över hälften av ornamenten var solitärer men jag fann också exempel på portar
där man dekorerat med flera ornament samtidigt.
Jag har också genom en analys av hur villaportarna förhåller sig till 20-talsstilen kommit fram till att
det finns många beröringspunkter mellan denna stil och villaportarna i Bromma, men de följer den inte
slaviskt. Speciellt kan man se dess inflytande över portar som jag har kategoriserat som stiliserat
antikiserande. Dessutom har jag funnit att även portarnas omgivning kan relateras till de ideal som
rådde inom arkitekturen under 20-talet.
En port kan leda in till något, men också ut. Jag hoppas att med denna uppsats bidra till ökade insikter
om portens betydelse i 20-talets arkitektur i Gamla Bromma, och därmed utsikten till ett ökat intresse
för tidstypiska byggnadsdetaljer, såsom dörrar.
35
KÄLLOR OCH LITTERATUR
Otryckta källor
Affischer gjorda i samarbete mellan Stadsbyggnadskontoret och Alviks Måleri av färgarkitekt Elvy
Engelbrektsson och arkitekt Helena Hambræus, 1991
Muntliga källor
Telefonintervju med Elvy Engelbrektsson, färgarkitekt, 10 september 2008
Tryckta källor och litteratur
Ahlstrand, Jan Torsten: Arkitekturtermer, Lund 1976
Bedoire, Fredric: Den moderna klassicismen, Arkitektur, Nr2-1982
Brun, Richard & Hellquist, Thomas: Uttrycksmedel i Tjugotalets Svenska Arkitektur, Studier i struktur
och innebörd, Lund 1978
Brunnberg, Hans m fl: Trettiotalets byggnadskonst i Sverige, Stockholm 1943
Caldenby, Claes m fl: Att bygga ett land, 1900-talets svenska arkitektur, Stockholm 1998
Eriksson, Eva: Den moderna staden tar form, Stockholm 2001
Ewing, Annica & Lundberg, Per (red) ”Kulturhistoria stadsdelsvis”, Bromma hembygdsförenings
Årsbok 2007
Gezelius, Rolf & Ohlsson, Barbro: ”Smedslätten från forntid till nutid”, Bromma hembygdsförenings
Årsbok 1995
Kron, Ewa: Äppelviken och Alvik 1907-1927 – om arbetet att finna en form för trädgårdsstaden, Cuppsats Stockholms universitet, Stockholm 1996
Langenfelt, Gösta: ”Ålsten och Ales Stenar”, Bromma hembygdsförenings Årsbok 1963
Lindwall, Bengt & Sundström, Anders: ”Bromma 1950-1975”, Bromma hembygdsförenings Årsbok
2003
Linn Björn: 20-talets arkitektvärld, Arkitektur, Nr 2-1982
Linn Björn: En professionell Arkitektur, Arkitektur, Nr 2-1982
Ohlsson, Barbro: ”Smedslättstorgets historia”, Bromma hembygdsförenings Årsbok 1988
Olovslund Ett program för din närmiljö, Byggnadsnämnden i Stockholm, Stockholm 1975
Rönnow, Sixten (red) Olovslund förr och nu, Olovslunds Trädgårdsstadsförening, Stockholm 1937
Rudberg, Eva: Sven Markelius, arkitekt, Stockholm 1989
Rådberg, Johan: Den Svenska Trädgårdsstaden, Stockholm 1994
Standardsnickerier, andra utvidgade upplagan, Kommittén för Standardisering av Byggnadsmaterial,
Stockholm 1923
Stavenow-Hidemark, Elisabet: Villabebyggelse i Sverige 1900-1925, Lund 1971
Ström, Fredrik: Stor-Stockholms villastäder i ord och bild, Stockholm 1942
Summerson, John: The Classical Language of Architecture, London 1980
Typritningar till hus med smålägenheter, andra samlingen, Statens Byggnadsbyrå, Stockholm 1923
Typritningar till hus med smålägenheter, tredje samlingen, Statens Byggnadsbyrå, Stockholm 1927
Wallander, Sven: Om kristidens bostadsbyggande, Arkitektur Nr 3-1920
Örn, Johan: Entrémotivet i 1920-talets bostadsarkitektur, C-uppsats Stockholms universitet,
Stockholm 1996
36
Elektroniska källor
www.map.stockholm.se/kartago/kartago_fr_sth.html, 24 mars 2009. Kl 16.00
www.ne.se/rosett/1170207, 2 april 2009, kl 10.50
www.stadsmuseum.stockholm.se/kma.php?kategori=64&sprak=svenska, 24 mars 2009, kl 14.20
37