1. No category

Rasen alaskan malamute
-ursprung, tillblivelse och tidiga historia
Av Louis Liljedahl
Det faktum att vi idag inte riktigt vet hur den ursprungliga eskimåhunden från Alaska verkligen såg ut,
gör rasens tillblivelse och tidiga öden till en ganska spännande, men på samma gång också oviss historia.
Ursprunget för de hundar, som ligger till grund för de tidigast registrerade malamuterna, är i flesta fall
dessutom oklart. De historiska källorna ger nämligen motsägande information och man måste således
kritiskt värdera de olika versionerna om vad som faktiskt hände...............................................................
I många rasböcker om malamuten står att våra hundar härstammar från Alaska, vilket är en sanning med
stor modifikation. Faktum är att det mesta ursprungsblodet inte kommer från Alaska utan från Kanada. Den
knapphändiga och mestadels saknade dokumentationen om hur ursprungshunden i Alaska såg ut innan
den vite mannen kom dit, gör det dessutom svårt att med större säkerhet veta hur det egentligen förhåller
sig med den saken. Det verkar ha funnits en ganska stor variation hos den ursprungliga eskimåhunden i hela
arktisområdet i fråga om utseende och storlek. Den storväxta typen som beskrivs från Alaska har troligtvis
funnits över hela det arktiska området i norra Nordamerika och var således sannolikt inte speciell för Alaska.
Det påstås också att Malamutens rötter går många
tusen år tillbaka. Detta har ingen vetenskaplig
grund, utan dagens polarhundar i Nordamerika
härstammar från Thule-kulturen, som uppstod för
cirka tusen år sedan...........................................................
och storlek. Den var normalt en medelstor hund med
en mankhöjd på 50-60 cm och med en vikt på ca. 2035 kg, båda könen inräknade. Mer ovanligt var större
hundar. De kunde bli en bit över 60 cm i mankhöjd
och väga upp till 45 kg. Hunden kunde ha alla färger
med osymmetriskt eller symmetriskt utseende.............
Liksom alla andra av människan skapta hundraser
kom alaskan malamute till genom selektionsavel
av en befintlig landras, eskimåhunden. Denna
uppvisade, och uppvisar än idag, en stor variation
i utseende, storlek, pälsfärg och färgteckning etc.
och det var hundindivider av en alldeles speciell typ
som valdes ut och som sedan utgjorde avelsbasen
för rasen alaskan malamute. Antalet individer som
utgör avelsbasen för rasen är endast cirka 40 stycken.
Begynnelsen
Dagens alaskan malamute härstammar från hundar
som framför allt kom från hela norra Kanada, från
Yukonterritoriet i väst till Labrador längst i öst samt
från Grönland och Alaska. Det är således inte helt
korrekt när man påstår att det enbart var hundar från
Alaska som renodlades till den ras vi har idag. Idén att
skapa en inhemsk amerikansk ras fick Eva Seeley och
projektet tog sin början på den amerikanska östkusten
på 1920-talet, strax före den stora depressionen.
Ursprunget
Eskimåhunden, d.v.s. den hundtyp som funnits hos folk
över hela Arktis i historisk tid, har varierat i utseende
1
Eva Seeley
Eva Seeley, som hette Brunell innan hon gifte sig med
Milton Seeley, bodde 1923 i Massachusetts och var
ansvarig för en vinterkarneval i sin stad då hon läste
om veteranen Arthur Walden. Han hade bl.a. arbetat
som hundförare i Alaska och nyligen återvänt till
civilisationen och då tagit med sig en del hundar hem.
Walden hade gjort succé med en uppvisningskörning
några år tidigare, och då tänkte Eva Brunell att ett spann
äkta slädhundar skulle göra susen i den egna stadens
karneval. Hon kontaktade följaktligen Walden, som
nappade på idén att komma till Worchester och åter
visa upp sina slädhundar för allmänheten. På detta sätt
fick Eva Brunell sin första slädtur med Walden som Eva Seeley med ett spann malamuter.
förare och hans berömda ledarhund Chinook i täten.
Nu hade Eva Brunell smakat på hundkörning och var
Planen tar form
fast för livet! Hon och hennes fästman Milton besökte kort därefter Waldens kennel Chinook och fick där
Paret Seeley fick som sagt idén att skapa en egen
inhemsk amerikansk ras, malamuten från Alaska.
Milton hade redan innan han träffat Eva varit i Alaska,
en resa som nog var ämnad att han skulle försöka
glömma förlusten av sin första fru, som dog tidigt.
Där måste han ha sett eskimåhundar, vilket säkert
ökade intresset för att genomföra rasprojektet. En
förutsättning för att det skulle lyckas, var vetskapen om
att det fanns slädhundar nära dem, nämligen de som
skulle användas under en expedition till Antarktis.
Antarktisexpeditionerna
I USA förbereddes flera expeditioner för utforskning
av Antarktis under ledning av amiral Byrd, och bland
annat behövdes slädhundar som transportmedel.
Eva Seeley med sina malamuter.
åka med på fler turer med hundspann. Hundarna som
han hade uppvisningskört var dock inga riktiga eskimåhundar utan en stor blandrastyp med hängöron
och kort päls och såg ungefär ut som en hovawart.
Walden hade emellertid ”riktiga” eskimåhundar också i sin kennel, vilka skulle användas till en antarktisexpedition som amerikanska flottan planerade.
Evas man Milton Seeley.
2
Walden blev anställd av Byrd och ansvarig för att
anskaffa dessa, och det var i denna veva som paret
Seeley blev partners i Waldens kennel Chinook.
Paret Seeley hjälpte Walden med att ta fram
hundmaterial, dels genom nyanskaffning och
dels genom egen avel. Parallellt med detta projekt
arbetade paret Seeley med sitt egentliga intresse,
att få fram hundar som kunde bli erkända som de
två raserna alaskan malamute och siberian husky.
Till den första antarktisexpeditionen (Byrd I 192830) skickades 100 hundar, de flesta skänkta av Frank
W. Clark, den ledande kännaren och uppfödaren av
eskimåhundar på den tiden. Han hade en kennel
i New Hampshire samt en filial i Labrador, Clark
Trading Company, dit han anskaffade draghundar
från när och fjärran, flest dock från Labrador, som ju
ligger i östra Kanada. Eskimåhunden som fanns där
kallades för ”labrador husky”. Termen ”husky” var den
gängse termen för polarhundar och har inget med den
moderna rasen siberian husky att göra. Och när man
pratade om ”malamute” så menade man vanligtivs
en stor eskimåhund. Det fanns f.ö. inga helt ”rena”
polarhundar någonstans i Nordamerika, utan troligtvis
var de alla med eller mindre uppblandade med
europeiska hundar, vilket började redan på 1600-talet.
Upptagningsområdena för antarktisexpeditionernas
hundar markerat med gult.
ut individer och renodlade sina två raser, alaskan
malamute och siberian husky. De hyste konstant ca.
200 hundar i sin kennel Wonalancet, och de som kom
dit beskrivs som så – ”I Wonalancet Kennels fanns stora
hundar och små hundar, vita hundar och bruna hundar,
vargliknande hundar och fogliga hundar.”... ”Den första
gruppen – alaskans, de var korta i kroppen och ganska
grova, med bra skuldror och starka tassar. De vägde
omkring 29 kg och valdes i princip för sin snabbhet.
Eskimåhundarna var en aning tyngre, i snitt 32-34 kg.
Inte så snabba som alaskans men de besatt istället mer
styrka. Så de valdes för att balansera spannen. Då det
gäller Manitobahundarna så var de magnifika hundar.
De var stora och hade grov benstomme samt kraftfulla
Det var från dessa ”eskimåhundar” av mångahanda skuldror, breda tassar som tjänade som snöskor, samt
typer och utseende som Eva och Milton Seeley valde hade en tjock, ordentlig päls. De vägde från 36 till
50 kg.”... ”Att reda ut resten av hundarnas ursprung
utmynnade bara i meningslösa försök att indetifiera alla
dessa korsningar.” (Brevoort-Walden & Pain, 1937).
Som man förstår av det ovan citerade, var terminologin
inte samma som idag. Att alaskahundarna skulle vare
små, snabba hundar tyder på att det antingen var
sibiriska hundar man menade eller att de inhemska
alaskahundarna var uppblanadade med dessa. Som
det också sägs i citatet, var troligen de flesta hundar
så uppblandade att det egentligen inte alls gick
att få till en vettig klassifikation och terminologi.
Walden med sin ledarhund Chinook.
3
En av Frank Clarks malamutelika Labrador huskies.
Frank Clark med sina eskimåhundar, som också kal�lades Labrador Huskies.
En av Frank Clarks Labrador Huskies.
med 30 hundar från Alaska. I verkligheten var det
50 hundar i den sändningen. Hon påstår att ScotHuvudinkomsten i kennelverksamheten fick paret ty tagit fram Rowdy och en till, som han visade för
Seeley för de hundar som de tränade och sålde, framför henne och sa ”De här är den riktiga typen för fraktallt till de olika antarktisexpeditionerna. De korsade hund i Alaska.” I en annan version (Cowan, 1989)
även bl.a. malamutetypen och siberian huskytypen säger Allen att Rowdy var ett exempel på ”old-time
vars avkommor användes på expeditionerna. sled dog of the Klodike” (som ju ligger i Kanada!).
Man försåg även den andra expeditionen (Byrd II,
1933-35) och den tredje (Byrd III, 1939-41) med Vad som försvårar utredningen om Rowdy är att det
hundar samt även armén under andra världskriget. även finns olika versioner om hur han egentligen hamnade hos paret Seeley. En version är att en av hundförarna från antarktisexpedionerna, Ed Goodale, preRowdy of Nome
senterade Rowdy for Eva Seeley 1932 (Mifsud,1988),
Paret Seeley ägde i början endast ett fåtal hundar av den först efter det att expeditionen avslutats och en del
sort som de ansåg vara av malamutetyp och var således överlevande hundar tagits hem (Brooks & Wallis,
tvungna att skaffa fler hundar för sitt projekt. En hund 1998), medan i andra versioner får Eva Seeley se Rowsom de fick tag på var en ung hane som hette Rowdy. dy i Waldens kennel
redan 1927, d.v.s. innRowdy är kanske den mest välkända av Seeleys första an den första antarkhundar, men hans ursprung och tidiga öde är lite svårt tisexpeditionen, som
att få klarhet i, eftersom det finns flera motsägande startade 1928 (Seeley
versioner om detta. Den äldsta versionen står Eva & Lane, 1930).............
Seeley själv för. Hon skriver 1930 i sin bok tillsammans .....................................
med Martha Lane att Rowdy var en ”Labrador husky”
som endast lystrade till franska kommandon, vilket ju
tyder på att hunden hade växt upp i den fransktalande,
östra delen av Kanada. Att Rowdy kom från Labrador
bekräftas också av Ed Moody, som var anställd vid
Waldens kennel och som muntligen berättat för
flera nu levande personer att hunden kom därifrån.
Hundarna ifråga var skänkta av Clark, som var
den huvudsakliga förmedlaren av hundar till
antarktisexpeditionerna. Grönlandshunden Bessie,
som vi kommer att läsa mer om längre fram, var
f.ö. också med i denna sändning..............................
Rowdys öde är extra
fascinerande, för väl på
Antarktis var uppläg- Rowdy of Nome.
get så, att en viss del av
hundarna skulle bli mat åt sina kompisar på hemväg
från de längre färderna. Det var samma cyniska sätt
som Amundsen tog sig fram och åter till sydpolen.
Således blev de sämre arbetande hundarna satta upp
på dödslistan, och en av de olyckligt lottade hundarna
var just Rowdy. Men Goodale, som hade Rowdy i sitt
spann, fattade tycke för hunden och bad att man skulle göra ett undantag, vilket till slut gjordes, och Rowdy
Eva Seeley ändrar sen sin story (Seeley, 1953) och på- kunde följa med hem efter expeditionens avslutande.
står i sin artikel i boken ”The complete alaskan Malamute” som hon författade tillsamman med Maxwell Amiral Byrd, som var expeditionsledare, planerade
Riddle 1977. att Scotty Allen försåg Waldens kennel fler expeditioner till Antarktis och tänkte först behålla
de hundar som kom hem, men ekonomin medgav inte
4
detta. Därför beslöt han att avliva hundarna. Då tog
hundföraren Norman Vaughan, som också varit med
på Antarktis, över dem, men det gick inte så bra att ha
dem på hans fars farm med alla de andra djuren. Då
tog Rowdys gamle gynnare Ed Goodal över dem. Till
slut kunde inte heller han hålla så många polarhundar
och i den vevan skänkte han Rowdy till Eva Seeley.
Det slutliga beviset för Rowdys ursprung finns dock
att läsa på Byrd Polar Institute vid Ohio State University i en av inventarielistorna inför den första
Antarktisexpeditionen. Här står det att endast 5
slädhundar från Alaska kom med på expeditionen,
Terra (nr. 60), Nova (nr. 63), Mutt (nr. 70), Dinny
(nr. 65) samt Coyote (nr. 65)....................................
Bessie närmast kameran.
bort. Hon fanns, som tidigare nämnts, med på den
sändning som kom från Labrador..............................
En annan hundkörarveteran var norrmannen Leonhard Seppala. Han var hundförare i Alaska under
guldruschen och blev berömd för sitt deltagande i
serumtransporten med hundspann. När han drog
sig tillabaka från det nordliga äventyret, tog även han
några hundar med sig hem. De flesta av dessa tillhörde en mindre hundtyp från Sibirien och som sen
skulle bidra till skapandet av rasen siberian husky.
En av hans hundar var dock en hane av större sort,
Yukon Jad från Dawson i Yukonterritoriet i Kanada.
Troligen var han en s.k. mackenziehund, även kal�lad mackenzie river husky, d.v.s. en blandning mellan
eskimå/indianhund och mastifftyp, ofta newfoundlandshund. Honom köpte paret Seeley till sin tik
Bessie, som med denne fick fyra hanvalpar, Gripp,
Tugg, Kearsage och Finn. Gripp of Yukon blev f.ö. den
första registrerade malamuten som blev champion.
Dessa hundar kom till Waldens kennel Chinook genom Scotty Allens försorg tillsammans med 45 andra slädhundar från Alaska, som inte kom med på
expeditionen...............................................................
Ytterligare hundar som togs med till Antarktis var 16
av Waldens chinook-hundar och 79 slädhundar från
Labrador som skänkts av Frank W. Clark. Dessa hundar var ”Labrador Eskimo Dogs” s.k. ”Labrador Huskies” och bland dessa fanns nummer nr. 77 Rowdy.
Första kullen av malamutetyp
Eva Seeley skriver 1953 att deras första kull av AM var
från ett par hundar som Scotty Allen försåg dem med
från Alaska. Hanens var Rowdy, men tiken nämndes
aldrig vid namn. En av valparna var Taku of Kotzebue
som sen blev en viktig avelstik. I sin bok från 1977
skriver Eva Seeley dock att deras första kull av liknande
ursprung var den mellan Yukon Jad och Bessie.
Som alla förstår fanns ju inga papper på dessa
föräldrahundar, och problemet var att få deras
avkomma registrerade i den amerikanska
kennelklubben. Det fanns hårda, strikta regler för
hur man skulle gå till väga för att få en ny ras erkänd.
Kravet som paret Seeley ställde på hundarna som de
skulle avla på var, att de skulle likna de hundar som
Walden och Allen sett i området vid Kotzebuesundet
i Alaska. I princip skulle de likna Rowdy, Bessie och
Yukon Jad. Tiken Bessie ansåg Eva Seeley dock vara lite
för liten, då hon endast vägde 24 kilo, men hon hade
malamutetypens kroppskonstitution. Yukon Jad och
Rowdy, å andra sidan, som vägde 36 kg, ansågs vara
stora, så de fick representera den övre storleksgränsen.
Eva och Milton Seeley fick som gåva av Walden sin
första tik, Bessie. Enligt henne (1953, 1977) skulle
Walden ha fått tag i
Bessie av en alaskabo,
vilket ger intryck av
att hon således skulle
komma från Alaska.
Detta motsägs av alla
andra källor, inklusive
hennes egen första från
1930, där Bessie sägs
vara en grönlandshund.
Möjligen kan hon ha varit
en av Pearys hundar, som
han vid hemkomsten
annonserade och sålde
Yukon Jad.
I paret Seeleys kennel avlade man även på ytterligare en
hundsort, den mindre slädhundstypen från Sibirien,
som sen skulle bli siberian husky. Sibirienhunden var
ju inte heller erkänd som ren ras, och man ville därför
skapa en standard för den också och få den godkänd.
Man jämförde de olika hundtyperna som man hade
5
med varandra och beslöt vilka egenskaper som skulle
renodlas och som respektive ras skulle uppvisa. Således
skulle malamuten vara en kraftigare och lite större
hund än huskyn. Den förra fick inte ha blå ögon och
skulle vara muskulös, medan huskyn fick ha vilken
ögonfärg som helst och skulle ha en smäckrare kropp.
Man ville även göra åtskillnad mellan den ”vanlige”
eskimåhunden och sina renodlade raser. Den förra
uppvisade inte sällan en s.k. snap tail, d.v.s. svansen
var hårt ringlad liggande an mot ryggen. Denna
svanstyp ville man inte ha hos vare sig malamuten
eller huskyn, vilka skulle bära svansen som en plym
med gott om ljus mellan nedhängande svanstipp och
rygg. Man gjorde sina parningskombinationer och
selekterade ut de hundar som såg ut som man önskade
att malamuten respektive siberian huskyn skulle se ut.
Malamuten skulle i princip likna förebilden Rowdy.
Efter sju års gediget selektionsavelsarbete kände
paret Seeley sig redo för att få sina hundar bedömda.
Amiral Byrd tackar Eva Seeley för hennes insatser.
malamute och siberian husky, blev erkända 1935
och därmed stängdes avelsboken för respektive ras.
Nya hundtyper med i leken
Antarktisexpeditionerna förde det goda med sig
att Eva Seeley i begynnelseskedet kom i kontakt
med enorma mängder polarhundar. Det negativa
med dessa expeditioner var att den befintliga
malamutepopulationen decimerades så till den
milda grad, eftersom de flesta aldrig återvände hem,
att det till slut endast fanns en handfull individer
kvar av de registerade malamuterna. Därför blev
man tvungen att släppa in nya hundar i avelsboken,
som öppnades på nytt 1947. De flesta nytillskott
var dock inte alltid likadana som den ursprungliga
sort som Seeley hade grundat standarden på,
den s.k. Kotzebuelinjen (den första blodslinjen),
utan tillhörde ofta betydligt större och resligare
hundtyper i andra färger, annan kroppsbyggnad etc.
Vid den här tiden hade de allra flesta hundar okänt
ursprung, men endast de som såg ”renrasiga” ut
användes vidare. Om avkomman avvek för mycket
från den föreslagna standarden sorterades de och
föräldradjuren ut från vidare användning i avel. När
det slutliga erkännandet av rasen kom, fanns dock
fortfarande många hundar med okänd härkomst kvar.
Dessa fick ställas ut i en speciell klass ”övriga hundar”
och kennelklubben gav dispens till registrering om
hunden kunde få ihop ett visst antal championpoäng
(enligt det amerikanska systemet för championat).
Efterhand skärptes kraven så att om en hund med
okänd härkomst skulle kunna registreras, var den
tvungen att bli champion först. När ett tillräckligt M’Loot, den andra blodslinjen
antal hundar hade registrerats på detta sätt, kunde de
bli registrerade på riktigt. Båda Seeleys raser, alaskan Den 16 augusti 1886 fann man guld i Klondike i
den kanadensiska provinsen Yukonterritoriet som
gränsar till Alaska. Det var startskottet till en massa
lycksökare att söka sig till områdena i norr. Vad man
bland annat behövde var ett pålitligt transportmedel
på vintern och ett överlägset sådant var hundspannet.
Eftersom praktiskt taget varje guldgrävare behövde
ett hundspann, blev det snabbt ont om draghundar
och ett hundspann var snart värt sin vikt i guld.
Problemet löstes genom att man helt enkelt tog in
hundar från de lägre staterna. Man blev emellertid
tvungen att blanda in eskimåhundblod i de flesta av
sina medhavda hundar, eftersom de förra ofta hade en
för nordlandet lämplig päls, i motsats till de senare.
Blandningshunden blev kanske lite mindre än den
importerade men större än eskimåhunden. Ju större
Milton Seeley matar hundar vid Wonalancet Kennel. draghund, desto mer kunde den dra, var filosofin.
6
En intressant detalj i sammanhanget är Voelkers
försäljningsannons som säger en hel del om hans
hundars härkomst. Här kan man läsa följande:
”Remember the Malemute is a round eyed dog and
not slant eyed as are the several varieties of Arctic
Husky” (”Kom ihåg att malamuten är en hund med
runda ögon, inte med snedställda ögon som de många
varianterna av den arktiska huskyn.” Översatt av mig.)
Den tredje eller Hinman/Irwin-linjen
Paul Voelker, kennel M’Loot, med sina hundar.
Förutom Kotzebue- och M’Loot-hundar fanns även
de som kallas ”Den tredje linjen” och som egentligen
bara bestod av några få individer. Dave Irwin hade
gjort en strapatsrik resa med sina slädhundar från
Alaska till östra Kanada, som han senare skrev några
böcker om. Han tog några hundar med sig hem, men
det är oklart varifrån dessa kom. En vän till Irwin, Dick
Hinman, köpte några av de här hundarna av honom.
Hinmans egna hundar kombinerades med Irwins och
korsningen, som sades tillhöra ”Hinman/Irwin-linjen”, kom sen att utgöra ett allvarligt hot mot de väletablerade Kotzebuehundarna i utställningsringarna.
En av hundhandlarna som försåg Alaska med
hundar var George Voelker i Ishpeming, Michigan.
Han köpte upp alla storväxta hundar han kunde
uppbringa, framför allt mastiffer, sankt bernardshund
och newfoundländare, och skickade dem till
Seattle och Vancouver för vidare transport till
Alaskas och Kanadas guldgrävardistrikt. Sonen
Paul hjälpte till i hundkommersen och kom så Syntesen
småningom själv till Alaska, där han själv också
körde hundspann. När han på 1930-talet återvände Den som stod för föreningen av blodslinjerna var en
hem, fortsatte han faderns kennel, som hette M’Loot. viss marinofficer, som under andra världskriget kom
till Labrador där han såg sin första polarhund, som
Paul Volkers ursprungsmaterial till vad som skul- han kallade malamute. Troligtvis var det bara den
le bli den s.k. M’Loot-typen hade mycket varieran- större varianten av den s.k. labrador husky som han
de ursprung. En del hundar kom från guldgrävar- såg. I vilket fall blev han därefter fast för polarhundar
nas Alaska, en del från armén i Montana och andra resten av livet. Mannen var Robert Zoller, som efter
var mackenzie river huskys från Kanada, som var kriget kom i kontakt med både M’Loot- och Kotzebueen blandning mellan de mindre lokala eskimåhun- hundar och han gillade dem båda, var och en på sitt
darna/indianhundarna och mastiffer. Ytterligare an- sätt. Kotzebue-hundarna ansåg han vara mer enhetliga
dra av hans hundar var eskimåhundar från Kanada. i storlek och typ och ha förnämliga huvuden, bakdelar
och rörelser, fint temperament, men de var för små i
Paul Volker var oerhört produktiv och sålde ett hans tycke. M’Loot-hundarna tyckte han hade dålig
mycket stort antal hundar över hela USA. Han körde front, raka benvinklar med styltig gång samt ibland
själv med sina hundar, men saluförde dem som dåligt temperament, men de var utmärkta i storlek.
sällskapshundar. Voelker registrerade aldrig någon Zoller tänkte nu försöka förena de goda egenskaperna
av sina hundar, och efterhand som hans hundtyp hos de båda linjerna. Han tog då även i mixen med
blev mer och mer populär, drog han sig tillbaka från en avkomma till Irwins Gemo, som var den bästa
hundvärlden och, som han kallade det, hundhysterin. ”malamuten” som han dittills hade sett. Zollers kennel
Han gick till och med så långt att han ändrade sitt hette Husky-Pak, och här fick man fram hundar
namn till Don Pablo för att slippa offentligheten! som dominerade utställningarna under mer än ett
Med tanke på det ursprungsmaterial Paul Volker decennium i femtiotalets Amerika. Nu hade en ny typ
använde i sin avel så är det inte så underligt, att den av stora och mäktiga malamuter gjort en succéartad
hundtyp som han tog fram uppvisade betydligt större entré på scenen och meningsskiljaktigheternas
variation både i utseende, pälsfärg och storlek jämfört vindar bröt snart ut i full storm.....................................
med hundar från den första blodslinjen, den s.k.
Kotzebuetypen, som Eva Seeley fick erkänd som ras.
M’Lootblodet finns i många av våra malamuter idag.
7
anmälde Zoller till amerikanska kennelklubben för att
falskeligen ha påstått att hans hundar var malamuter,
medan de i själva verket var icke-rashundar, allt enligt
Seeley. Zoller blev rentvådd, men innan denna rättegång ägde rum hade kampen om standarden rasat.
Eva Seeley godkände således inte de stora M’Loothundarna eller ”Zollers blandning” som gav ännu
större hundar. Men de senare hade vunnit mycket
över Kotzebue-hundarna i utställningsringarna och
majoriteten av medlemmarna i den amerikanska
malamuteklubben tryckte på för en förändring
i rasstandarden, av den enkla anledningen att
även deras storväxta telningar borde hamna inom
ramen för standarden. Den viktigaste frågan
handlade således om storleken. Det tog mer än
två år för en kommitté att arbeta fram och förse
malamuteklubben med ett förslag till ny standard.
Då det gäller storleken blev det hela en kompromiss.
Det kan tilläggas att de välkända malamutemänniskorna Earl och Natalie Norris från Alaska, som kört
hund i hela sitt liv, var emot att öka storleken i standarden. De framförde goda argument baserade på
vad draghundar kan prestera i förhållande till storleken. De hänvisade också till oldtimers i Alaska, som
höll med om att en kroppsvikt omkring 35 kg var det
optimala för en tungt arbetande polarhund, som ju
malamuten skulle vara. Hundar över 40 kg var alls
inte bra. Tydligen vägde dessa tunga argument lätt
emot dem som ägarna av de större hundarna angav.
De sistnämnda ställde i princip bara ut sina hundar
medan Eva Seeley och makarna Norris ju arbetade med sina. Zoller körde aldrig med sina malamuter, utan det var utställning som gällde för honom.
Dave Irwing med några av sina hundar.
Raskrig och fredskompromiss om rasbeskrivningen
Som vi såg innan, blev man tvungen att öppna rasens
stambok på nytt 1947. De som förespråkade Eva Seeleys linje, d.v.s. de mindre Kotzebue-hundarna, blev
såklart inte glada, medan ägare till M’Loot-hundar
blev desto muntrare. Det bittra raskriget hade startat.
De stora hundarna som hade M’Loot-blod sig, och
som Zoller ansåg vara de bästa malamuterna, blev
nedvärderade av Eva Seeley och anhängare av Kotzebue-linjen. Det gick till och med så långt att Eva Seeley
Robert Zoller med sin mäktige hund,
Ch. Apache Chief of Husky-Pak.
I den gamla standarden från 1935 angav man en
godkänd storleksvariation inom rasen för hanar på
55 – 63,5 cm och för tikar 50 – 58 cm över manken. Vikterna som angavs som godkänd variation
var 29,3 – 38,3 kg för hanar respektive 22,5 – 31,5 kg
för tikar. Istället för ett genomsnittligt storleksintervall, angavs i den nya standarden från 1960 istället
en önskad storlek på 63,5 cm och 38,3 kg för hanar
respektive 58 cm och 33,8 kg för tikar, vilket ju var
de övre gränserna i den gamla. I den senare standarden, som i princip gäller än idag (nya standarder
med smärre ändringar kom 1966, 1982 samt 1990),
gör man ett tillägg angående storleken: ”Men bedömningen av storleken skall inte väga över bedömningen av typ, proportioner och funktion hos till exempel
skuldror, bröst, ben, tassar och rörelser. När hundar anses vara lika i typ, proportioner och funktion skall den
8
hund som ligger närmast den önskade lastdragstorleken föredragas.” Nu blev det fritt fram även för den
storväxta typen av malamuter i utställningsringen.
Inga rena eskimåhundar kvar i Alaska
Alaskaveteranerna Arthur Walden och Scotty Allen klagade på sin tid på att det knappt fanns några
”rena” eskimåhundar kvar i Alaska på grund av uppblandningen med stora hundar från södern. Detta
var ju inte så underligt med tanke på att när guldsökandet i norr började, finkammades hela Alaska
och nordvästra Kanada efter allt som kunde dra en
släde. Man tog med sig eller köpte upp från de lägre
staterna newfoundlandshund, gordonsetter, engelsk
setter, långhårig och korthårig sankt bernhardshund,
andra mastiffer, spanielhundar, collie samt fågelhundar av alla de slag. Ja samtliga tillgängliga raser
som kunde tänkas dra en släde importerades och
användes. Slädhundarna i norr blev så uppblandade
att det sades vara omöjligt till och med för experterna att se på en hund vad slags blod den innehöll.
Ch. Gripp of Yukon. första registrerade champion i
rasen.
husky, ”rena” eskimåhundar samt samojedhundar.
Dessutom blandade man siberian husky och alaskan
malamute och fick som nämnts fram en draghund som
var bättre än föräldradjuren! Allt enligt Seeley själv.
Paul Volker och hans far skickade stora hundar
under åtskilliga år till Alaska, och efter hemkommen
på trettiotalet producerade Paul Voelker stora
”malamuter” på sin kennel M’Loot. Som vi läste innan,
hade Paul Volkers ursprungsmaterial till vad som
skulle bli den s.k. M’Loot-typen mycket varierande
bakgrund. De hundar som han tog fram var, som
alla då kan förstå, mycket skiftande i utseende och
storlek. De hade dock en sak gemensamt, de såg ut
som eskimåhundar, d.v.s. hade upprättstående öron,
ringlad svans samt mer eller mindre polarhundspäls.
Eftersom han inte registrerade sina hundar och det
mig veterligt inte finns någon dokumentation över
hans avelsverksamhet, är den svår att utvärdera.
Han bör dock ha strävat efter att få fram någerlunda
likformiga hundar. Han körde med dem när han
var i Alaska och tränade dem också vid sin kennel i
Michigan, men ställde som sagt aldrig ut någon av sina
egenhändigt producerade eller importerade hundar.
Som illustration till detta kan nämnas att kapten
Alan Innes-Charles, som hade huvudansvaret för
hundarna på Byrds antarktisexpeditioner, säger att
trots att alla expeditionernas hundar var huskies
(allmän benämning på eskimåhunden), så fanns det
inte en enda äkta husky av den enkla anledningen
att ingen sådan hund existerade. Man var inte
heller ute efter renrasiga djur utan behövde hundar
som kunde dra en släde under hårda, antarktiska
villkor, men önskade naturligtvis så lite inblandning
av europeiskt blod i eskimåhunden som möjligt.
Raspionjärernas bidrag
Vad händer när man blandar en polarhund och en
hund av annan ras? Tre egenskaper är viktiga för den
första mixgenerationen som var ämnad att dra tunga
lass med guldgrävarutrustning, nämligen pälskvalitet
för mycket stränga vinterförhållanden, dragvilja samt
ordentlig storlek i nämnd ordning. Betänk sedan att
det endast gått drygt 40 generationer efter guldrushen
då paret Seeley började sitt avelsarbete i slutet av
1920-talet. Seeley selekterade hårt och sparade
endast de individer som hade ”rätt” kroppsstorlek,
kroppssammansättning, benstomme, pälskvalitet,
pälsfärg, ögonfärg, svanshållning etc. Parallellt
med detta ”utseendeprojekt” arbetade de med
antarktisexpeditionerna. Här behövde man, som vi
tidigare läst, arbetshundar och till dessa bidrog Seeleys
både med ”rena” alaskan malamute och ”rena” siberian
Robert Zoller och kennel Husky-Pak däremot,
sysslade enbart med avel för utställning. Han körde
aldrig själv, enligt en intervju från 1998. Han använde
sig framför allt av M’Loot-hundar med inblandning
av Hinman/Irwin-hundar samt Kotzebue-hundar.
Husky-Paks hundar var oerhört tilltalande i skönhet
och utstrålning och kunde vara ordentligt stora.
Zoller, som var ordförande i den amerikanska
malamuteklubben, hade troligen stor del i att
standarden blev ändrad till sin fördel, så att man i
den nya godkände hundar som var större än den
tidigare standardens önskade maximummått (63,5
cm för hane). Samtliga hans hundar var ju en bra bit
9
över detta mått, som i den nya standarden beskrevs
som idealmått för en tungt arbetande slädhund, d.v.s.
man hade inte längre någon övre gräns för storleken
(jämför siberian husky som har maximumgräns)!
När började uppblandningen av i Alaska?
Som erkänd ras betraktad är alaskan malamute
ju inte så värst gammal, drygt sjuttio år bara.
Eftersom det varken finns skelettrester eller annan
tillförlitlig dokumentation i form av bilder eller
noggrann beskrivning av tidiga hundar från
arktisområdet, är det inte alldeles enkelt att få
reda på hur tidiga eskimåhundar verkligen såg ut.
De fakta som vi har för handen är att européer
från 1500-talet och framåt har besökt de nordliga
regionerna av vårt klot, och därmed var det inte
bara möjligt utan högst troligt att det redan så
tidigt kom in andra hundtyper i de befintliga lokala
hundbestånden. I Alaska kan vi klart konstatera att
denna inblandning var betydande, åtminstone från
och med guldruschens inledningsskede på 1880-talet,
men den började troligtvis flera hundra år tidigare.
I Unalaklee i Alaska anlades en handelskoloni redan
år 1640, och 1741 kom den kände upptäcktsresanden
Vitus Bering dit. Den första egentliga europeiska
kolonin i Alaska grundades 1784. Om vi ser på
vad som kom från öst så bildades Hudson baykompaniet 1670 i Kanada och under de kommande
århundradena importerade man tusentals och åter
tusentals hundar till de arktiska och subarktiska
områdena i Nordamerika. De behövdes som
transportmedel och det var ofta nödvändigt att man
blandade in eskimåhundblod i dem, för att bättre klara
kylan och det strapatsrika livet som slädhund där.
Tyvärr går det inte att få ett enkelt svar på frågan hur
eskimåhunden såg ut i detalj vid Kotzebuesundet
under guldruschen, som ju var tidpunkten för
Waldens och Allens observationer av eskimåhunden
Eskimå med sina hundar, Point Barrow, Alaska vid
sekelskiftet 1800/1900.
där. Ännu svårare är det att få fram ett svar på frågan
hur eskimåhunden såg ut innan uppblandningen över
huvud taget började. Själv anser jag det mest sannolikt
att inblandning av stora hundar skedde långt innan
guldruschen startade, speciellt med tanke på att
Hudson Bay-kompaniets verksamhet helt byggde på
hundspann för transport vintertid. Troligtvis hade de
eskimåhundar som Walden och Allen såg, och ansåg
vara ursprungliga i utseende, redan annat hundblod
i sig och var därför större än vad ursprungshunden
troligen var. Skelettfynd av hund i Alaska från
tiden före kontakt med den vite mannen indikerar
en mankhöjd på ca. 50 cm (Brown et al. 2013).
Det gamla arvet
Idag ser vi ofta hur mungiporna hänger ner på stora
individer av malamuten. Denna egenskap härrör
sannolikt från stora hundraser med dreglande
munnar (exempelvis sankt bernhardshund och
newfoundlandshund). Vi ser också då och då en hund
med ett hängöra, vilket också verkar vara en genetiskt
kvarleva från inblandning av icke-eskimåhundar.
Det kanske allra vanligaste arvet från andra raser är
för polarhundar otypisk päls, d.v.s. lång och mjuk
och ibland saknande tillräcklig underull. En del av
dagens malamuter har också kraftigt hoptryckt skalle
med ett alltför markerat stop som resultat, vilket vi
också kan identifiera som de stora mastiffliknande
hundarnas visitkort. En ihoptryckt skalle, som ger ett
kortare nosparti samt ett mer eller mindre markant
stop, resulterar dessutom i runda, utstående ögon,
som man idag inte sällan ser hos våra malamuter.
Utstående ögon tillsammans med otillräckligt
tillslutande läppar skulle inte fungera i 50 graders kyla.
Störst och vackrast
Amerikanarnas devis ”störst och starkast – bäst och
vackrast” har tyvärr med all sannolikhet påverkat
deras föreställning av hur en ursprunglig eskimåhund
från Alaska borde se ut. Paret Seeleys avelsmål
var en typ som såg ut som eksimåhundarna vid
Kotzebuesundet vid sekleskiftet, och deras arbete var
helt avhängigt av de gamla
alaskaveteranerna
Waldens och Allens idé om hur ursprungshunden
från det området såg ut. Dessutom fick de genom
sitt arbete med antarktisprojekten mångårig praktisk
kunskap om hur en bra fungerande slädhund som
skulle dra tung skulle vara byggd. Märk väl att
Walden personligen föredrog stora draghundar
(hans storvuxna ras chinook finns ännu idag och
är registrerad i amerikanska kennelklubben),
10
tills mer exakta beskrivningar av den ursprungliga
eskimåhunden ifrån Alaska kommer i dagen....
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Att det fanns malamutelika eskimåhundar på andra
platser än Alaska efter sekelskiftet 1800/1900 vet vi
dels genom muntliga beskrivningar och dels genom
foto från tiden kort därefter. Den näst sista bilden i
denna artikel visar just sådana hundar som fanns i Labrador och som Eva Seeley hade tillgång till i sin avel.
Till och med denna dag kan vi se eskimåhundar, som
skulle kunna bedömas på utsällning i en malamutering. Några sådana ser vi på den sista bilden, som visar
kanadensiska eskimåhundar............................................
Eva Seeley visste vad hon gjorde, och det hon gjorde,
gjorde hon bra! Hon valde helt enkelt ut en variant av
den befintliga eskimåhunden och renodlade den till
det som idag är den erkända rasen alaskan malamute.
Gigantisk malamute. Lägg märke till hängande mungipor, tydligt stop, runda, utstående ögon samt felaktig
päls.
men han var noga med att särskilja sin egen Källor
favorittyp från hur den ”rena” eskimåhunden såg ut.
Bjerregaard P., Rapid socio-cultural change and
health in the Arctic. Int. J. Circumpolar Health. 2001
Apr;60(2):102-11).
Brevoort Walden, J. & S. Pain, 1937: The Long Whip.
Chapman & Hall, London.
Brown S.K., Darwent C.M., & Sacks B.N. 2013.
Ancient DNA Evidence for Genetic Continuity
in Arctic Dogs. Journal of Archaeological Science
40:1279-1288.
Demidoff, L.B. & M. Jennings, 1978: The complete
Siberian Husky. Howell Book House Inc., New York.
Riddle, M. & E. B. Seeley, 1977: The complete Alaskan
Malamute. Howell Book House Inc. New York.
Seeley, E. & M.A. Lane, 1930: Chinook and his family.
Ginn & Co. Boston.
Slutsatser
Seeley, E., 1953: i World Alaskan Malamute Annual
2013:49-59.
Den storväxta varianten av eskimåhund verkar The Malamute Quarterly: Spring 1987, Fall 1987, Fall
inte ha varit speciell för Alaska, utan fanns 1989, Winter 1993-94.
sannolikt
över hela det Artiska området. The Alaskan Malamute Annual: 1981, 1982, 1988,
Åtminstone är det den troligaste uppfattningen 1989.
Att de storväxta hundar som kom in i malamuterasen
efter andra världskriget är ljusår från en ursprunglig
eskimåhund råder det ingen tvekan om. Eva Seeleys
Rowdy, däremot, som ju den första rasbeskrivningen
bygger på, ansågs av henne vara en ”stor” hund
och han höll sig också vid den övre gränsen inom
tillåten storlek i den utsprungliga rasstandarden
(Rowdy vägde 36 kg). Hennes Gripp of Yukon
mätte endast blygsamma 52,5 cm över manken.
Var ser man registrerade malamutehanar idag
som är 53 cm över manken och väger 29 kg
eller tikar som är 50 cm och väger 22 kg, som
kunde inkluderas i den ursprungliga standarden?
11
Labrador huskies av den malamutelika varianten. Bild från Labrador 1930-40.
Kanadensiska eskimåhundar som ser ut som alaskan malamute.
12