Grundad 1978 Nr 1 2015 Minnen i Skrävsta av gummor, gubbar, gårdar och torp sidan 2 Påskens hemskhetersidan 11 Pompa och ståt sidan 11 Årets årsmöte sidan 12 2015 1 En gammal källare vid Karlsro är ett av många minnen i Skrävsta. 1 Gummor, gubbar, gårdar och torp i Skrävsta Jag har fått en ingivelse att skriva något om folket och boplatser i stugor, torp och gårdar i denna by, denna plats jag så ofta påminns om av olika anledningar. Minnen som kan vara trevliga, men även tragiska sådana. Så skriver Sten Hermansson 1988. Han flyttade till Skrävsta från Riala 1920 med sina föräldrar och syskon. År 1926 flyttade de vidare till Lövstalund i Frösunda och sedan till Lunda 1929. Ungefär samtidigt som Sten minns sitter Sven Billersjö i Billsta och gör en torpinventering av bland annat torpen i Skrävsta. Och sommaren 2014 träffas Berit Johansson i Sunnanskog, Ingegerd Johansson i Odenslunda och Bo och Elsy Lundin från Stationsvägen för att minnas folk och torp i Skrävsta. Och fram träder en bild, inte fullständig, men tillräckligt levande för att trigga igång fantasin om Skrävsta under flera hundra år. Bo är barnbarn till Oskar Johansson, ”Froste”, men bodde själv i en gård vid Odenslunda, ovanför Ingegerd. Hans mormor och morfar hade mellangården i Skrävsta, där vi har träffats denna dag för att minnas. Han var ofta uppe hos mormor och morfar. På gården bodde också hans moster och morbror, Margit och Henry. Deras son Nisse och Bosse brukade spela fotboll tillsammans. Nisse och Bosse, visst låter det sörgårdsidyll? Bosses morfar dog först, och hans mormor bodde kvar så länge hon kunde. Hon sålde gården 1958 till Yngve Johanssons, Berits man, med löfte att få bo kvar hela sitt liv. När hon flyttade till sin dotter Svea på Framnäsvägen fick gården stå orörd så länge hon levde. Froste var känd för sin stora styrka. Vad tänkte man om det inom familjen? - Det talades inte något om det, säger Bosse. Mamma sa aldrig någonting. Skrävstas gårdar Först kommer några minnen från den södra gården i Skrävsta som familjen Hermansson brukade, och granngårdarna: Den 14 mars 1920 tillträdde vi gården i Skrävsta. Vi kom då flyttande, både folk och fä, från Näs i Riala. De flesta av oss åkande efter hästar, några fick gå tillsammans med kreaturen. I familjen var vi då nio barn: Ivar, Margit, Signe, Inez, Sten, Sven, Karin, Erik och Nils. Förutom pigan Valborg medföljde vår dräng Ture Jönsson - en trotjänare som tjänat hos oss i flera år. Andra drängar vi hade sedan var Andersson, Ahlberg, Einar, Helge Olsson, Tunholm, Sven Nilsson, Åkerlund och Björkbom. Man kan säga att vi snart fick en god kontakt med folket i byn. Gubben Schön från Kristineberg var en gäst, som ofta kom på besök. Han kunde sitta på kökssoffan i timmar. Att sitta i ett stort bondkök och se allt det som försiggick där med stora och små, ut och in - det kunde säkert för honom vara både intressant och omväxlande. Han bjöds ofta på kaffe och även någon gång en sup. Vår närmaste granne, den store och kraftige Froste, var en annan trogen gäst på kökssoffan, mest på kvällstid. Om han hade glömt sig kvar för länge och det blivit mörkt, kom lille sonen Henry eller gumman Emilia och hämtade honom. Froste var nämligen mörkrädd. En kortare tid var kusinen Henning Dalström hos oss. Vår mormor Edla Jansson bodde också en tid i norra vindsrummet. I syskonskaran blev vi med åren fler och fler. Men sedan blev vi en mindre, kanske det då bara tillfälligtvis. Margit flyttade hemifrån och blev bondpiga, först vid Odenslunda och sedan i Markim. Därefter tog hon steget fram och blev herrskapspiga i Stockholm. Frömans (som bodde i Skrävsta norra gård) köpte gården 1936 och blev storbonde i byn med två sammanslagna gårdar. Ernst Frömans föräldrar hade tidigare ägt denna vår gård till år 1912. Av alla uthus som förut fanns, är nu endast logen kvar. En ny ladugårds- och stallbyggnad byggdes år 1939 på den plats där gamla ladugården låg. Ingegerd och Harry Johansson i Odenslunda ägde gården sedan 1981. Det gamla bostadshuset, som rymde hela vår familj, revs år 1983. På samma plats uppfördes ett nytt hus, som i stil är rätt likt det gamla. Någon som jag inte nämnt här i detta sammanhang, är den beundransvärda och oförglömliga mamman Edit Hermansson. Tillkomna syskon var Britta, Lars och Karl. Vår lillebror Lars lämnade oss 20/12 1923 vid en ålder av l år och 7 månader, begraven på Frösunda kyrkogård. Oskar Johansson, Froste, med familj var vår närmaste gårdsgranne. Hans fru hette Emilia. De gifte sig 1903 och övertog då denna gård. Deras barn var Sven, Evert, Henry och Svea. Nära intill deras stuga låg ett gårdshus med bod, tvättstuga och med övervåning, kök och hall. Där hade Frostes syster Lotta Mattsson bott foto från Hermansson Skrävstas södra mangårdsbyggnad som den såg ut före 1983 då den revs och byggdes upp igen på samma plats och med samma utseende. Här bodde familjen Hermansson 1920 - 1926. 2 I Skrävsta mellangård bodde Oskar Johansson, mer känd som Froste, år 1903 - 1954. Hans efterlevande änka Emilia sålde gården 1958 till Yngve och Berit Johansson. 2015 1 De flesta torpen under Skrävsta är försvunna sedan länge. Några finns kvar, och det finns lämningar ute i buskarna som visar var torpen stått. En del är lätta att hitta och identifiera. Andra är både svårfunna och otydliga. (©Lantmäteriet,Gävle 2015. Medgivande MEDGIV-2015-4-05406.) med barnen Elsa och Gösta. Lotta avled 1919 och barnen fick sedan växa upp hos Johanssons. Elsa blev senare bondpiga i Ockelsta, Skepptuna, och Gösta bonddräng hos Gustavssons i Åttesta. I gårdshuset bodde sedan Anny Ek med två barn, Ally och Åke. De flyttade sedan upp i stugan Kristineberg. Hon fick två barn till, Anna-Stina och Alfons. Anny hade tre olika pappor till sina barn. År 1926 blev för oss de stora förändringarnas år. Mars blev upplösningens och dramatikens månad. Efter det vi haft auktion på levande och döda inventarier, blev det dags att lämna vår gård. Vi flyttade till Lövstalund, ett dagsverkstorp till Lövsta gård. 1958 sålde Johanssons sin gård till Yngve och Berit Johansson. Oskar Johansson avled 1954. Emilia bodde kvar på gården och flyttade i början på 1960-talet till sin dotter Svea. Sonen Evert blev sinnesförvirrad, tog repet och hängde sig i logen 1927, ålder 19 år. Han var ju till oss barn och ungdomar en lek- och skolkamrat. Vi spelade ibland fotboll på backen bakom deras hus. foto från Ingegerd Johansson På norra gården i Skrävsta bodde familjen Fröman i flera generationer fram till 1981. Bild från 1987. 2015 1 Mamma Edvina, dotter Anna-Lisa, far Ernst och son Folke Fröman utanför norra gården omkring 1960. Berit Johansson minns Emilia väl. Hon hade kakburken på symaskinstrampan, och vinbären i trädgården ville hon ha, trots att hon flyttat till dottern. Den tredje, norra gården i byn var först Frömans, med förnamnen Ernst och Edvina och barnen Folke och Anna-Lisa. En fädernegård, som tillträddes 1913 efter Viktor och Anna Pettersson, som var Edvinas föräldrar - Folkes och Anna-Lisas morfar och mormor. De bodde nu i husets övervåning. Ernst var en förtroendeman. Han hade flera uppdrag i olika nämnder i socknen och var utnämnd nämndeman. Han var med i Frösunda manskör och även i kyrkokören, samt spelade fiol. En av deras drängar hette Ernst Folkesson. Frömans hade också en fosterdotter, Lisa Öhrling, född 1908, som senare flyttade till Stockholm och hade hushållsplatser där. Folke och Anna Lisa övertog gården 1958. Ernst avled 1963 och Edvina år 1973. Båda vilar i familjegrav på Frösunda kyrkogård. Folke och Anna Lisa sålde gården 1981 och flyttade till Lindholmen. Viktor och Anna Pettersson hade först varit torpare vid Lövstalund, och där 3 föddes deras dotter Edvina. Sedan blev de bondfolk, först vid Sursta och sedan vid Espesta i Skepptuna, för att därefter bli gårdsägare i Skrävsta 1900. Sedan de överlåtit gården till dotter och måg gick Viktor mycket i skogen och arbetade. Han slaktade grisar och kalvar i de närmaste byarna. När han slaktade grisar i vår by ville vi grabbar vara med för att ta vara på pissblåsan, som blåstes upp till fotboll. Vi hade en häst med namnet Stjärn, som hade fått ormbett på mulen. Viktor hade av sin moder fått lära sig botgörelse för ormbett. Hennes läsramsa, som skulle vara hemlig, fick han övertaga. Han anlitades då att med sina ritualer bota Stjärn. Med hjälp av sin fällkniv och en sten samt att lågmält mumlande läsa denna ramsa utraderades bettet. Den undergörande metoden var tydligen verksam, för den ormbitne Stjärn blev fullt återställd. Intressant är emellertid att man än i dag kan påminna sig denna minnesbild och ceremoni av häst och botgörare. Viktor var historiskt intresserad. Han kunde mycket om kungar och krig. Anna avled 1936 och Viktor 1943. I minnesbeskrivningen kring Skrävsta by har Folke Fröman medverkat med sitt goda minne. Berglund De allra flesta torpen byggdes under 1800-talet. Då börjar de också synas i kyrkböcker och på kartor. Torpet Berglund låg långt bort från Skrävsta gård, ungefär 2 km åt sydväst, mitt i skogen. Det nämns först i kyrkböckerna 1844. Anders Ersson med sin familj flyttade då dit från Orkesta. Han var född där 1788 och dog 1852. Två år senare dog hustrun, deras barn flyttade därifrån och torpet fick nya invånare. Den siste kände lägenhetsinnehavaren hette Carl August Hansson Hjort, född i Skepptuna 1849. Han flyttade till Berglund därifrån 1859 som 10-åring med sin mor änkanAnna Greta Hjort och två yngre systrar. I solskenet utanför mellangården i Skrävsta sommaren 2014 sitter skrävstakännarna Ingegerd Johansson, Bo Lundin, Elsy Lundin, Sockenstrunts Margareta Hellsten och skrävstakännaren Berit Johansson. Carl August gifte sig 1883 med Kristina Charlotta Mattsson från Tarby, född 1842. Han tillverkade tröskverkstunnor och halvrensande tröskverk. Med dem for han omkring i bygden och tröskade. När han startade tröskningen med att köra i vandringen sa han - Sakta, men kör på! Man fick inte rycka igång det hela. Tröskningen pågick ungefär i sex veckor. En vanlig maträtt vid tröskning var kabeljo som han fick äta dagligen då. Det blev mycket kabeljo för Kalle Hansson. Han kom att bli den som bodde längst på Berglund. År 1908 flyttade han till Östergården i Åttesta efter 49 år. Det var som att komma till stan, tyckte han. Han hade inga barn, så han donerade en fond till behövande i socknen, Hanssonska fonden. Hans fru Kristina ska ha varit väldigt lätt klädd om somrarna, bara en särk. När de sedan flyttade till Skrävsta så blev hon tvungen att klä sig mer anständigt. En annan, icke namngiven torpare från Berglund, ska ha blivit angripen av en varg när han varit och fiskat (eller handlat enligt annan version). För att bli av med vargen sägs det att han kastade fisk efter sig. Sten Hermansson minns torpet: Det var ett torp, som låg långt uppåt skogen förbi skogsvretarna Ängnarn (Hägnaden på gamla kartor) och Ploglandet mot sydväst. Det tillhörde Oskar Johanssons gård. Arealen var 4 - 5 tunnland och jorden brukades där till omkring 1950. Husen revs 1912 eller däromkring. Där torpstugan stått finns kvarleva av grunden. Det finns bara små rester kvar efter torpet Berglund, hundra år efter att det revs. Resterna är också svåra att hitta där de ligger väl gömda under stora granar. Med lite möda går det ändå att identifiera det som är kvar av en stengrund. Den odlade marken är också igenvuxen, men tydliga diken i kanterna visar var den legat. 4 2015 1 Skrävsta soldattorp Gustavslund Enligt Hermansson hade Axel tidigare varit eldare till sjöss, elmontör, vedhandlare i Stockholm samt nasare (gårdfarihandlare). Som torpare kunde han samtidigt arbeta åt bönderna i närbelägna byar. På vintern jobbade han i skogen. Syskonen var nog fattiga för de fick hjälp från Åhlén & Åkerlund till ett avlopp. Troligen fick de aldrig igång det. Harry Johansson i Odenslunda mindes att när Axel tappat sin käpp i åkern gick han och letade efter den med en kratta. När Axel sedan inte längre kunde klara sig själv kom han till Frösunda ålderdomshem omkring 1946. Där slutade han sitt liv genom att hänga sig i fönsterkarmen år 1948. Det äldsta torpet under Skrävsta är soldat- en levnad som varit mindre lyckosam, torpet. Redan 1683 antogs Lars Andersson kan man tycka. Glädje som soldat i Skrävsta rote. Han är Men Elin hade också varit över till den förste kände soldaten där. Soldattorpet Amerika en tid. finns med på en karta från 1769, då kallad Axel Andersson kallades också ”Blinda “Soldat Stuva”. Den stugan låg då på sam- Axel”, var tekniskt kunnig och byggde ma plats som nuvarande torpet, men har kristallradioapparater. Ett annat namn var byggts om flera gånger under sin livstid. ”Blin-Anders”. Under åren har det bott 15 soldater på En gång skulle han hässja hö, hänga torpet, från 1683 till 1905. Tjänstgörings- upp det på rep mellan stänger. Men det tiderna har varierat väldigt. Den kortaste stod ett spett bredvid sista stången, och tiden stod soldat Erik Ersson Norman för. ”Blin-Anders” försökte då hänga upp hö Han antogs som soldat 1737 och dog året mellan sista stången och spettet fast det efter. Hans efterträdare hette Per Ersson inte fanns något rep där. Norman och blev kvar i tjänsten längst av alla soldater i Skrävsta, under 37 år. De båda skulle kunna vara bröder, födda 1713 och 1719, men det har inte gått att reda ut. Frösundas kyrkböcker är både svårlästa och magra till innehåll vid den tiden. Det vanligaste soldatnamnet i Skrävsta var Färm som ibland stavas Ferm. Av de 15 soldaterna hette 6 Färm, och den siste av dem Fredrik Viktor Gustavsson Rehn Färm. Han var soldat mellan 1861 och 1886. I byn gick han under namnet Tjocka Fermen. Hans hustru Kristina Augusta Svärd var en “klok gumma”. Till henne kom det folk från flera socknar som ville ha hjälp med sina sjukdomar. Den allra sista soldaten var Johan Leonard Lundin med foto Vallentuna bildarkiv soldatnamnet Landén, verksam åren 1898 till 1905. Han var Skrävsta soldattorp omkring 1940. På väg in är Axel Andersson som bodde där från skriven på soldattorpet, men 1921 då han flyttade dit från Skepptuna. sägs ha bott i Lohärad under sin soldattid. Där finns dock inga skriftliga spår efter honom. Landén avled i Sollentuna 1964. På Sten Hermanssons tid, 1920-talet, var soldaterna avskaffade, men torpet var fortfarande bebott: Torpet hörde till Hundra härads kompani. Det ägdes och beboddes av Axel Andersson och hans syster Elin. De hade ko, gris och höns. Elin hjälpte till hos oss någon gång ibland då det behövdes med stortvätt i tvättstugan och något i höbärgningen, vad jag kan minnas. När det var bön i bönhuset Klippan, kom hon oftast till oss för att få sällskap dit med mina äldre systrar. Elin blev senare psykiskt sjuklig och kom först till ett hem i Knivsta, sedan till Ulvsundahemmet, där hon förmodDet gamla soldattorpet i Skrävsta har byggts om väldigt mycket, men åtminstone ligen slutade sina dagar från skorstenen verkar vara sig lik sedan bilden från 1940. 2015 1 5 Kristineberg Kristineberg nämns först 1902. Dit flyttar då byggnadsarbetaren Johan August Jansson, född 1857 i Närtuna, med hustru Kristina Johanna Olsdotter, född 1860 i Östervåla. Tidigare har de bott i Kårsta, i torpet Sundbyberg under Billsta och i Åttesta soldatboställe. Hustrun Kristina dör 1903 och 1920 flyttar Johan August vidare till Gustav Vasa församling i Stockholm. Sten Hermansson minns från sin tid: Högst i byn bodde Gustava och Karl Magnus Schön i sin lilla backstuga . Tidigare bodde de i Vallentuna på ett lantställe. De hade två döttrar. Thea Sabina Eugenia var gift med en torpare i Närtuna. Anna Josefina gifte sig med en åkare i Djursholm. Karl Magnus kunde ta ett glas ibland. Han hade en fyllevisa, som han sjöng lite när som helst. Visan - “Och i sjön simmade gråa änder, klunk, klunk, klunk” - lever vidare och är fortfarande aktuell. En gång skulle han hjälpa oss i trösken med att stå i golvet och lägga fram. Vi hade en motor, som startades och tändes med bensin och bensinen hade farsan upphälld i en brännvinsflaska. Ernst Fröman var också med, för vi bytte tröskhjälp med dem. De skulle skoja med gubben och stack in flaskan mellan kärvarna. När han sedan kom så långt och fick se flaskan tog han en klunk därur och de fick naturligtvis roligt åt det. Karlsro Karlsro byggdes 1914. Kanske var det jordbruksarbetaren Frans August Leonard Blomberg, född 1886 i Ekerö, och hans hustru Ingrid Maria Jansson, född 1894 i Husby Långhundra, som byggde huset. De flyttade till Skrävsta från Nacka 1914. Torpet gränsade i väster mot förra soldattorpet Gustavslund. Till själva byn var det ett par hundra meter mot nordost. Redan året därpå bytte torpet ägare, och in flyttade jordbruksarbetaren Karl Edvard Blom, född i Trosa 1867, och hans hustru Alma Matilda Rödin, född i Rimbo 1878. Och då fick torpet förmodligen också namnet Karlsro som antecknas i kyrkböckerna tillsammans med Karl Bloms namn. Sten Hermansson minns att torpet omfattade 3 tunnland. De hade ko, gris och höns. Han var sörmlänning och hade tidigare där och i Roslagen haft platser som bonddräng. Sedan arbetade han med skogsarbete och dikning åt bönder, mest till Thorell som hade mycket skog och ägde sågen vid Frösunda station. Alma var en hjälpgumma. Hon kunde hjälpa till med litet av varje i byarna, bland annat tvätta. Hon hjälpte oss några gånger på vår gård med att ta upp säd efter självavläggaren. En gång på äldre dagar gick Blom gångvägen till affären för att handla. Då 6 Karl Magnus avled i stugan 1923. Gustava flyttade sedan till dottern Thea. Gustava var född Svanberg 1851 i Karbenning, Västmanlands län och Karl Magnus 1852 i Skokloster, Uppsala län. De flyttade från Vallentuna till Frösunda 1919. När Karl Magnus dog 1923 bodde dottern Thea i Stolp-Ekeby dit Gustava ska ha flyttat. Hon blev dock aldrig skriven där och dog två år senare, 1925. Dottern gifte sig 1922 med Georg Fredrik Öman, född i Närtuna 1893 och då torpare i Malmby, Närtuna. År 1941 bor de på Kristineberg. Georg Fredrik dog 1949 och Tea 1989 i Vallentuna. Numera är Kristineberg ett fritidshus. Kristineberg ligger högt ovanför och väster om mellangården i Skrävsta. Huset är troligen byggt 1902. det dröjde för länge innan han kom hem, gick Alma vägen efter honom. Innan hon kom fram till Hammarbacken stod han där och höll sig i en tall, då han var på hemväg. Han orkade inte gå längre. Frömans fick komma till hjälp. Ernst och Folke körde honom hem med häst och kärra. Han låg hemma några dagar och kom sedan till Frösundahemmet, där han efter ett par månader avled. Året var 1947. Alma flyttade sedan hem till sin syster Ester och svåger Oskar, “Skrik-Oskar”, i Lindholmen. Hon avled 1950. 1968 blev Karlsro egen fastighet och styckades till två tomter. Ingegerd Johansson berättade att en gång när hennes man Harry var ung stod han och slog med lie. Blom lär ha sagt: ”Pojken slog med lie. Husch”. Husch var ett ord han hade lagt sig till med. Karlsro vid vägen från skogen, österut mot Skrävsta. 2015 1 Karlslund Fina Kolmodins Karlslund kallades en backstuga, som låg i ett skogsbryn knappt l km väster om Skrävsta by och belägen på Oskar Johanssons gård; som även kallades Froste. I denna stuga bodde fru Fina Lindgren, född Golmodin, sedermera där tillsammans med Albert Robert Billgren. Så börjar Sten Hermansson sin berättelse om Karlslund. Fina var dotter till Carl Fredrik Golmodin som också stavas Collmodin i kyrkböckerna. Carl-Fredrik var född i Markim 1824 och flyttade till Torsholma i Frösunda 1849 där han arbetade som dräng. Året efter gifte han sig med Carolina Söder, född 1829 i Orkesta och flyttade till Skrävsta. Backstugan Karlslund nämns först 1861 då han bodde där tillsammans med hustru och barn, bland andra Lovisa Josefina, född i Frösunda 1864. Lovisa Josefina kallades allmänt för Fina och gifte sig 1887 och flyttade 1888 till Skrävsta soldattorp. Maken hette Karl Gustaf Lindgren, född i Stockholm 1858. Några månader efter vigseln fick de sonen Johan Werner. Han kallades allmänt Janne. De hade även en fosterdotter, ett barnhusbarn, som hette Anna Eleonor. Fina blev änka redan 1895. Då flyttade hon tillbaka till barndomshemmet Karlslund med sonen Janne. Han arbetade som bonddräng och var en duktig fiolspelare men drabbades senare av sinnesjukdom. Sten Hermansson skriver: Fina var något av en så kallad helbrägdagörerska, men inte i någon större omfattning. Genom blysmältning - bly hettades upp i en skopa, tömdes i vatten och bildade olika fantasifigurer - kunde hon spå och utläsa den till hjälp, bot och bättring för den sökande, både folk och fä. Tandvärk och ormbett var något hon besöktes för. Den som sökte hjälp hos Fina skulle ha med sig något föremål som tillhörde den hjälpsökande, till exempel tygbit eller hårstrån. För att inte visa sig och anses som skrockfull, tog en del besökare från trakten vägen till Fina i Karlslund på skogsvägar och stigar, och inte på byvägen mot Skrävsta. Karlslund låg i skogskanten med utsikt mot Skrävsta och Åttesta. Marken runt torpet är fortfarande öppen, men växtligheten tilltar. 2015 1 Berit Johansson berättar: - Min moster Märta hade utslag. Fina spådde i bly och utslagen försvann. Min mormor var med och kunde intyga att det var sant. År 1920 är en ny person skriven på adressen Karlslund. Det är före detta snörmakarenAlbert Robert Billgren, född 1854. Billgren, som man minns honom, hade ett prydligt välansat helskägg i en mycket ljus färg. De stora pröjsarna stod rakt ut på sidorna och hakan pryddes av ett praktfullt skägg. Han hade som yrkesman under tidigare levnadsår varit snörmakare och foto Algot Laurell, Vallentuna bildarkiv haft egen verkstad i Stockholm, varit gift och bott i lägenhet där. Fina Kolmodin, eller Josefina Lindgren, född Han blev spritmissbrukare och Golmodin, har gett torpet ett av sina namn. kom väl därför på något sätt i Bilden är från omkring 1910 då Fina var 46 år. misär. Det har sagts att han blivit Det är oklart var bilden är tagen, men huset utkastad från hemmet av sin fru. i bakgrunden skulle möjligen kunna vara KarlsSedan hamnade han på bond- lund. År 1910 bodde där Finas fosterdotter landet i Frösundatrakten och Anna Eleonor, och 1909 fick hon en så kallad tog platser som ladugårdskarl, oäkta son med Albert Pettersson. Anna och på den tiden mest kallad “ko- Albert flyttade båda till Karlslund när barnet gubbe’’. Därefter flyttade han föddes. Barnet hette Elis Albert Emanuel. ihop med Fina ca år 1912. Han kan vara med på bilden. Barnet ser ut Stugan de bebodde var en att vara klätt som en flicka, men den typen av liten stockstuga med kök och kolt var vanlig även på gossar vid den tiden. kammare i miserabelt skick. Detta är spekulationer om vad bilden visar, Köket var tapetserat med men ganska sannolika sådana. veckotidningar. Utvändigt var bland annat de större draghålen tätade med påspikade bitar av tjärpapp. När det var blåsväder och det blev större Denna skopa har Berit Johansson, och det drag genom skorsten, vågade kan vara den som Fina använde för att hälla de inte elda i spisen med risk smält bly i vatten när hon skulle spå och bota för skorstenseld. sjukdomar. En famn ved = 4 kubikmeter fick de om året av kommunen. Den levere- Billgren blev sjuklig och hade besvär rades och fördelades av Skrävstabönderna med ett ben och fick då komma till ett ålmed ett visst antal kubikmeter varje år. derdomshem i Gottröra år 1930. Han fick Veden, som sedan höggs till spisved, trava- bäras på bår från stugan av Folke Fröman des i fina travar intill stugan för torkning. och hans fader Ernst fram till Skrävsta, och Sedan förvarades veden i kammaren, som därifrån körde Laurell i Klippan honom i droskan vidare till Gottröra. användes till vedförråd. Efter några veckor på hemmet där hängde han sig i spjällsnöret till kakelugnen. Och detta blev slutligen snörmakaren, ladugårdskarlen och backstugusittaren Albert Robert Billgrens sista tragiska öde. Billgren lär ha varit dömd för ärekränkning och suttit på Långholmen. Fina flyttade från Karlslund till ålderdomshemmet i Frösunda samma år som Billgren flyttade till Gottröra. Där avled hon 1940. Stugan revs, troligen under andra världskriget, och platsen kännetecknas nu bara Ett tydligt spisröse och ett överleav en liten kulle av grundmuren och ett vande äppelträd finns fortfarande ännu rätt så livskraftigt äppelträd. kvar på tegen där Karlslund har legat. 7 Lugnet Vid Lugnet var två stycken torp som sedermera tillhörde vår gård, vardera på ca 2 tunnland, från gården ca 2 km i sydlig riktning. Husen revs 1910 eller däromkring. Virket från ett av husen användes när man byggde Björkudden. Husgrunden, källargrop, syrener och en oxel kännetecknar platsen ännu, skriver Sten Hermansson. Björkudden ligger mitt emot Åvasta skola. Skomakaren Erik Lundberg var född i Lunda 1832 och flyttade det sannolikt nybyggda södra torpet Lugnet år 1862 från Fågelsunda i Frösunda. Med sig hade han sin hustru som var “ofärdig” eller funktionsnedsatt som vi skulle sagt i dag. Hon hette Carolina Eneqvist, född i Sånga 1828. De hade en son, Karl Erik Lundberg, född 1860, senare soldat 148 Fröjd, under Åttesta. Rickard Emanuel, en annan son, var soldat med namnet Roos, under Gådersta i Skepptuna. Han blev far till Birger Roos, som så småningom bodde i stugan Lagerlund i Frösunda, söder om den södra infarten till Rolsta. De sista torparna där var Asplund och Pettersson. Asplund var arbetare och född 1843 i Östuna och hette Carl Gustav i förnamn. Han var gift med Kristina Charlotta Noakdotter, född 1837 i Husby Långhundra. De hade 2 - 3 kor, gris och höns. År 1908 flyttade de till Billsta, där Carl Gustav dog 1910 och Kristina Charlotta flyttade till Vallentuna samma år. Samma år som skomakare Lundberg bosatte sig i Lugnet flyttade också “nybyggare” Pehr Pettersson till det norra torpet. Han kom dit från Fågelvik i Värmland med hustru Carolina Pehrdotter, båda födda i Lungsund, Värmland, 1828 respektive 1834. De noteras som “baptister” i kyrkböckerna, som många andra i trakten vid den här tiden. Pehr Pettersson, ”Pelle i Lugnet”, arbetade med uppodling åt bönderna och drevade mossa i timmerväggar. Det skulle göras inför varje vinter om man hade mossa som tätning. De hade ko, kalv och gris. Hustrun Carolina vävde, och maken sålde hennes alster i gårdarna. Carolina födde åtta barn varav fem barn på fem år. Ett av barnen blev handlare i Vallentuna och hette Palmblad, en blev farmare i Amerika och en blev predikant där. Pehr Pettersson bodde kvar i Lugnet till 1913 då han flyttade därifrån till Österunda i Uppsala län mellan Uppsala och Sala. Han blev både den förste och siste i det norra Lugnet-torpet. Sten Hermansson minns: I Lugnekärret, som låg ett hundratal meter in i skogen, tvättades och klappades det och där fanns vatten till djuren. Lugnet brukas fortfarande, nu i anslutning till och i sambruk med Dammvreten. Lugnekärret ger minnen. Ja, dit kunde vi barn från byn gå för att bada. Det var det bästa badet vi hade på ägorna. Där kunde vi alla bada på en gång. Sedan fanns det en liten vattenkälla, som låg nedanför lekberget i skogskanten framför Bloms i Karlsro. Den källan fick vi dela med korna. De trampade i den och släckte sin törst, samtidigt som de kanske lyfte på svansen. Där kunde vi endast bada två i taget. 8 Spåren efter de båda torpen vid Lugnet blir allt svårare att se. Växtligheten tar över och de kvarvarande resterna rasar samman. Vid det södra torpet kunde denna rest ses år 2001. År 2015 hade stenarna rasat samman ännu mer. Vid södra torpet finns en grävd och stensatt brunn. Den är i gott skick även om vattnet är rejält grumligt. Marken är lite mer öppen vid norra torpet, och det går lättare att urskilja resterna av grundmuren här. Vid norra torpet finns också uppbyggda stengärdsgårdar i gott skick. 2015 1 Ulriksberg Kol-Jerkers Ulriksberg var ett torp som låg ungefär 200 meter från Karlslund i sydostlig riktning. Det ska vara byggt omkring 1862 enligt Sten Hermansson. Inga så tidiga spår finns dock varken i kyrkböcker eller på generalstabskartan från 1867. Där finns dock grannen Karlslund som är belagt sedan 1850. Anders Karlsson Lundin, född i Skånela 1827, var soldat i Åttesta. År 1874 dog hans hustru Maja Greta Ahlbom i lunginflammation. Ett knappt år senare gifte han om sig med Augusta Ulrika Wåhlin som var 20 år yngre, född i Jumkil, Uppsala län 1847. Familjen med gemensamma och hans tidigare barn flyttade från Åttesta soldattorp år 1881 till en ospecificerad plats i Skrävsta. I kyrkboken från 1886 anges platsen heta Ulriksberg, men någon flyttning dit finns inte antecknad. Troligen har familjen flyttat direkt till Ulriksberg som får sitt namn officiellt först senare. Det var Lundin som odlade upp marken, byggde huset och en ladugård. För det fick han medalj för odlingsflit. Den överlämnades till honom i Frösunda kyrka. Ulrika fick alltså ge namn åt torpet, men dog redan 1896 av “kräfta”. Den betydligt äldre maken levde och bodde kvar till 1910 då han avled. Samma år flyttade den sista invånaren in på torpet. Det var grovarbetaren och änkemannen Johan Otto Eriksson, “Kol-Jerker”, född i Ramnäs, Västmanlands län 1843. Han kom från Saltbrunn i Frösunda och bodde kvar i Ulriksberg tills han dog 1917. Torpet kallades för Kol-Jerkers och Kol-Jerkers täppa efter honom. Hans vardagsnamn kom från att han varit kollämpare till loken vid Östra station. Han hade också problem med spriten. - Skalkarna lockade mig och jag följde med, lär han ha sagt. Han gav sig ut för att vara religiös. Sten Hermansson skriver: Husen där var rivna när vi flyttade till byn. De revs 1918. Då var det nödår och foderbrist så halmtaken användes som mat till djuren. Marken tillhörde vår gård och arealen omfattade ca 3 tunnland med 2 åkrar i södersluttning. En stenmur omgärdade hela torpet med stenar som en gång i tiden uppbrutits vid odlingen från den stenbundna backen. Arbeten jag kan påminna mig ha utfört där är att ha slätvältat med trävält, innharvat med fyrkantsharv och plockat potatis. Omkring 1930 brukades jorden inte mer där, utan det fick börja att “växa igen” som man säger. Och jag har sett hur det har förvandlats där sedan många år. I den vackra soliga backen växte då från början upp fina enebuskar. Nu börjar där tall 2015 1 och granskogen “ta överhand “ som man också säger. Någon gång på 1970-talet planterade jag ekplantor där och även på Perhansvreten, som gränsar intill. Men resultatet av detta blev inte så lyckat beroende på att det efter planteringen blev en extremt torr och varm sommar. Mellan 1960 och 2000 var där en vacker äng med massor av gullvivor på grund av att Frömans kor betade marken, har Ingegerd Öhman berättat. Det som ännu visar tecken av ett ödetorp, är grundmuren till jordkällaren och där bredvid en fläderbärbuske, skriver Sten Hermansson. Där stugan stått växer nu träd och buskar bland annat en rätt stor tall “med fågelholk”. Dessutom finns även där ännu fyra stycken äppelträd och ett snår av snöbollsbuskar, Nära den forna jordkällaren finnes ett gryt, förfärdigat av en tvåfoting, varför man kan säga att det är ett konstgryt. På senare år firade innevånarna i Skrävsta och Odenslunda Kol-Jerkers minne första söndagen efter midsommar med sillfrukost och tipspromenad med medaljer som pris. 1974 satte man upp en minnesplåt där Ulriksberg hade legat. Ulriksbergs eller Kol-Jerkers husgrund är tätt övervuxen, men går att skönja under riset. Resterna av ett äppelträd är också synligt. Mest tydlig är dock minnesskylten som sattes upp 1974. I gränsen mellan Kol-Jerkers täppa och skogen österut står en helt intakt grindstolpe. Bara grinden och stängslet fattas. Den mest tydliga byggnadsresten efter gamla torp är ofta källaren. Det gäller också för Ulriksberg där de kallmurade väggarna är i gott skick. 9 Pershagen Pershagen har inte lämnat några spår i kyrkböcker eller på kartor. Förmodligen fanns det där en kort tid. Om Pershagen skriver Sten Hermansson: Så hette ett ställe som gränsade i norr mot Kol-Jerkers och i söder mot åkervreten Stora Pussen, areal cirka 4 tunnland. Stugan revs där troligen på 1800-talet. Syrenbuskar är en kvarleva som fortfarande växer där. Där den forna stugan stått står nu en enkel sommarstuga. Den är uppförd av Frisse och Frissan år 1960. De hade den som sommarnöje så länge de levde. Av de gamla byggnaderna vid Pershagen finns bara stengrunder kvar. Åttesta soldattorp får vara med här. Dessutom har många Myran personer i Skrävsta flyttat runt även till Åttesta soldattorp. Fröjdens År 1735 är Åttesta soldattorp utsatt på kartan, “Åttesta Soldat Stugu”, där den Larslund kallas torpet Myran. Området intill Magnussons också sägs vara sankt och kallas Myrkärret på Åttesta soldattorp har rekordmånga namn, men ligger inte i Skrävsta by. Ändå ligger det så nära intill Skrävstas torp att det flera kartor från 1700- och 1800-talen. Första soldaten hette Peter Holm och tillträdde 1691. Han följdes sedan av ytterligare 18 soldater varav den siste var Karl Den lilla sommarstugan som nu ligger vid Pershagen är byggd 1960. Erik Lundberg Fröjd som tillträdde 1881 och dog 1905. Han har fått ge torpet ett av sina många namn. Från 1913 heter det Larslund i kyrkböckerna och 1922 flyttade August Magnusson dit med sin familj. Därefter kallades torpet ofta Magnussons i folkmun. August Magnusson lär ha varit väldigt snål. När han satte potatis satte han små av egen skörd. Han hade små åkerlappar och hans fru Alma Maria var “krympling”. Harry Johansson i Odenslunda var med när de fraktade bort torpet på 1940-talet. foto från Anders Öhman Åttesta soldattorp låg vackert, högt på en udde med utsikt över åkrar och ängar. Torpet revs på 1940-talet och bilden är troligen tagen under något av dess sista år. Grunden efter torpet är i gott skick, liksom syrenbuskarna som fortfarande är minst lika kraftfulla som under torpets dagar. Gretas stuga Gretas stuga låg invid Larslund på Åttesta ägor. Den revs i slutet av 1800-talet. Inga spår finns i kyrkböckerna eller på kartor. Den kallades rätt och slätt för Gretas efter Greta som bodde där och lär ha kunnat laga porslin. Vem Greta var är oklart, även om en inhyses Greta Kajsa Jansdotter bodde på ”Åttesta ägor” från 1876 tills En stengrund går fortfarande att hitta efter hon dog 1901. Där ska också ha funnits Gretas stuga. Där finns också det klassiska skorstensröset med skärvor av rött tegel. en väderkvarn. 10 Greta som bodde på torpet ska ha lagat denna porslinsskål åt grannen, Fina Kolmodin. 2015 1 Påskens hemskheter Pompa och ståt! I världsmetropolen Frösunda händer alltid stora och omtumlande saker. På påskafton, den 4 april 2015, invigdes en hela 200 meter lång gångväg från Frösunda station till kyrkan. Det är Pilgrim Vallentuna som låtit bygga den för att det ska bli lättare att gå från stationen till kyrkan och Frösundagården. Innan gångvägen fanns var man tvungen att gå ut på stora vägen som är både längre och besvärligare med trafik av bilar, traktorer och annat. 2015 1 Det börjar skymma. Fullmånen lyser på himlen. Den är tecknet på att det snart är påsk, första söndagen efter första fullmånen efter vårdagjämningen. Så är det, men nu är det skärtorsdag. Iklädd jacka, byxor, kängor, bil och gubbe börjar jakten. Jag smyger tyst ut genom ytterdörren. Ute på åkern trumpetar tranorna för att berätta att de återvänt efter att ha tillbringat 6 månader söderut. Jag startar hästkrafterna och rullar sakta utför backen, över storvägen, in på grusvägen. Långsamt tar vi oss fram, spanande. Inget rör sig utom fullmånen som följer oss. Runt kröken ner för backen, där rör sig något. I ögonvrån ser jag några rådjur ta till flykten annars är allt lugnt och tyst. Det skymmer allt mer. Ska jag lyckas få syn på dem, kärringarna, som en gång i tiden ansågs onda och som hade ihop det med djävulen? Dem skulle man akta sig för. Med tiden har den bilden bleknat, och nu hotar de bara statskassan då utgifterna ökar för tandvård och övervikt på grund av deras överkonsumtion av sötsaker. Men de tillför också kultur i form av fantasifulla modeskapelser och egenhändigt tillverkad konst. Men lite kusligt är det ändå. Plötsligt står de där. Som om de kom från ingenstans. Namn har de också, Saga och Signe. De visar stolt upp ett av konstverken, och i korgen rullar godisäggen runt. Snälla grannar finns det gott om. Och sen försvinner de i avgasdimman lika fort som de kom. Margareta Hellsten Det största arbetet med den nya gångvägen har utförts av Micke Helgöstam, uppvuxen i Frösunda men nu utflyttad ända till Lindholmen. Men vägen kan förstås användas av alla som har ärenden åt ena eller andra hållet, eller bara vill ta en promenad med en helt ny sträckning. Eller helt ny: Före 1930-talet gick den vanliga vägen också nedåt järnvägen, öster om prästgården. Men då svängde den sedan raskt rakt norrut och kom fram dit där nuvarande vägen går strax före gamla Frösunda handel. Så som vanligt i schack och det övriga livet: Två steg hit och ett dit. Det kräver en invigning! Invigningen skedde som sig bör med avklippning av ett blågult band. Och klippningen utfördes med full kraft av Vallentuna kulturnämnds tidigare ordförande Lars-Bertil Olsson. 11 Årets årsmöte åstadkommet! Frösunda hembygdsförening höll sitt årsmöte den 12 april i Frösundagården. Inga stora revolutioner genomfördes. Styrelsen kvarstår oförändrad, inklusive ordföranden Lars Andersson. Oförändrat var också gratis fika, äkta frösundamusik med handklaver, piano och fiol samt lika oföränderlig allsång. Därmed har hembygdsföreningen lagt sitt trettioåttonde verksamhetsår bakom sig. Framför ligger det trettionionde och ett stort antal därtill. Under den tid som gått har hem- bygdsföreningen varit ett viktigt verktyg för att skapa identitet och sammanhållning i bygden. Det har skett genom bland annat midsommarfirande, olika träffar, jul- och vårmarknad med mera. Dessutom äger hembygdsföreningen Frösunda stationshus, som är en viktig knutpunkt och en del av bygdens historia. Huset är 130 år gammalt i år och i behov av en hel del upprustning. En sådan planeras nu av föreningen under ledning av Carl-Henrik Wredh. Så här ser en äkta hembygdsföreningsordförande ut. Åtminstone om han är ordförande i Frösunda hembygdsförening och heter Lars Andersson. Och så här ser ett äkta hembygdsföreningsårsmöte ut. Åtminstone i Frösunda hembygdsförening där kaffe och tårta ingår. Och så här ser en äkta hembygdsföreningsårsmötesallsång ut. Åtminstone i Frösunda hembygdsförening där lokala förnämliga spelmän ingår, liksom en allsångsledare som aldrig kan få tyst på sångarna. Styrelse Lars Andersson, ordförande Anne-Marie Karlsson, kassör Susanna Bischof Agneta Larsson Lars Lindwall Jessica Pontell Ann-Katrin "Anki" Svensson Sockenstrunt Bertil Hellsten, ansvarig utgivare 12 070-666 00 41 073-241 41 69 08-512 320 00 070-33 96 755 08-512 301 42 070-491 38 14 073-766 11 33 08-512 302 54 Hemsida vwww.sockenstrunt.se Medlemsavgift vuxen 100 kr/år Plusgiro 80 58 98-4 [email protected] [email protected] Sockenstrunt Förra utgåvan av Sockenstrunt var nr 3 2014. Alla utgåvor från starten 1978 finns att läsa på hemsidan. I de senaste årgångarna är bilderna dessutom i färg där. [email protected] Text och bilder i detta nummer Margareta och Bertil Hellsten där inget annnat anges. 2015 1
© Copyright 2024