Antologi 1
Institutionen för samhälls- och välfärdsstudier - ISV Depression, skrot & piller En antologi om förlossningsdepression, träning och ADHD i en tid av biomedikalisering Sara Bjälemark – Gustav Backlund – Alexandra Troulioti – Eren Erdogan – Idris Özturk Antologi från Samhälls- och kulturanalys år 2015 Handledare: Anna Bredström Förord Ett stort tack till vår handledare Anna Bredström som hjälpt oss och väglett oss i processen som lett till denna Antologi. Vi vill även tacka våra respektive informanter som medverkat i våra intervjuer och gett oss material och grund för våra uppsatser. Tack livet för att vi finns. Innehåll HÄLSONORMER, KROPPSIDÉAL OCH AVVIKELSE .................................................. 1 FÖRLOSSNINGSDEPRESSION ...................................................................................................... 2 TRÄNING OCH HÄLSA ................................................................................................................. 3 ADHD ........................................................................................................................................ 4 REFERENSER .............................................................................................................................. 5 FÖRLOSSNINGSDEPRESSION –NÄR SOCIALA ERFARENHETER TRÄNGER UNDAN DEN BIOMEDICINSKA DISKURSEN AV SARA BJÄLEMARK .................... 6 1. INLEDNING........................................................................................................................... 6 1.2 INLEDNING.......................................................................................................................... 6 1.3 SYFTE/FRÅGESTÄLLNINGAR ............................................................................................... 7 1.4 BAKGRUND ......................................................................................................................... 7 1.4.1 Förlossningsdepression –hantering och åtgärd ............................................................... 7 1.4.2 Medicinska studier om förlossningsdepression .............................................................. 8 1.5 DISPOSITION/AVGRÄNSNING ............................................................................................. 10 1.5.1 Uppsatsens disposition ................................................................................................. 10 1.5.2 Avgränsning.................................................................................................................. 10 2. 2.2 2.3 2.4 2.5 METOD .............................................................................................................................. 10 INSAMLINGSMETOD .......................................................................................................... 10 URVAL .............................................................................................................................. 11 ETIK.................................................................................................................................. 12 ANALYSMETOD................................................................................................................. 12 2.5.1 Diskursanalys kopplat till studien................................................................................. 13 3. 3.2 3.3 3.4 TEORI ................................................................................................................................ 14 BIOMEDIKALISERING ........................................................................................................ 14 GENUS OCH FEMINISTISKT PERSPEKTIV PÅ DEPRESSION .................................................... 16 TIDIGARE FORSKNING, NÄRLIGGANDE STUDIER ................................................................ 16 4. ANALYS .............................................................................................................................. 17 4.2 ERFARENHETER VS BIOLOGISKA ORSAKER ...................................................................... 17 4.3 DE SOMATISKA EXPERTERNAS ANSVAR ............................................................................ 20 4.4 4.5 4.6 4.7 SUBJEKTETS EGET ANSVAR ............................................................................................... 23 DEN SOCIALA DISKURSEN I FOKUS .................................................................................... 27 DEN GENUSKODADE, NORMATIVA FÖRÄLDRAROLLEN ...................................................... 31 KONKLUSION AV ANALYEN .............................................................................................. 34 5. SLUTDISKUSSION OCH VIDARE FORSKNING ...................................................................... 35 5.2 SLUTDISKUSSION .............................................................................................................. 35 5.3 VIDARE FORSKNING .......................................................................................................... 36 6. REFERENSER ..................................................................................................................... 37 6.2 REFERENSER ..................................................................................................................... 37 6.3 INTERNERKÄLLOR ............................................................................................................ 37 7. BILAGOR ............................................................................................................................ 39 7.2 EPDS-FORMULÄR............................................................................................................. 39 HÄLSOHETS I ETT UTSEENDEFIXERAT SAMHÄLLE –EN B-UPPSATS OM TRÄNING, HÄLSA OCH DEN PERFEKTA KROPPEN AV GUSTAV BACKLUND OCH ALEXANDRA TOULIOTI ......................................................................................... 42 1. INTRODUKTION ................................................................................................................. 42 1.2 SYFTE ............................................................................................................................... 43 1.3 BAKGRUND OCH TIDIGARE FORSKNING ............................................................................. 43 2. TEORETISK FÖRANKRING ................................................................................................. 44 2.2 BIOMEDIKALISERING ........................................................................................................ 44 2.2.1 Optimering, somatiska kroppar & experter .................................................................. 45 2.2.2 Ansvarstagande, normativitet & etikpolitik.................................................................. 46 2.3 FEMINISTISKA PERSPEKTIV PÅ KROPP OCH IDENTITET ....................................................... 47 2.4 HETERONORMATIVITET OCH PERFORMATIVITET ............................................................... 48 2.4.1 Situerade sanningar om kroppen .................................................................................. 49 2.4.2 Affektekonomier ........................................................................................................... 50 3. 3.2 3.3 3.4 3.5 3.6 METOD .............................................................................................................................. 51 KVALITATIVA INTERVJUER ............................................................................................... 51 URVAL .............................................................................................................................. 51 FORSKNINGSETISKA PRINCIPER ......................................................................................... 52 REFLEXIVITET................................................................................................................... 52 DISKURSANALYS .............................................................................................................. 53 4. 4.2 4.3 4.4 4.5 RESULTAT OCH ANALYS ................................................................................................... 54 ATT TRÄNA FÖR ATT MÅ BRA ELLER FÖR ATT VARA “DUKTIG” ......................................... 54 KÄNSLORS KLIBBIGHET I RELATION TILL KROPPEN ........................................................... 55 TRÄNING SOM IDENTITETSSKAPANDE ............................................................................... 56 NÄR OPTIMERINGEN NÅR SINA GRÄNSER .......................................................................... 57 5. SLUTDISKUSSION ............................................................................................................... 58 5.2 FRAMTIDA FORSKNING ..................................................................................................... 59 6. REFERENSER ..................................................................................................................... 61 ADHD –SOCIALT PROBLEM MED BIOMEDICINSK LÖSNING? AV IDRIS ÖZTURK OCH EREN ERDOGAN ..................................................................................... 62 1. 1.2 1.3 1.4 1.5 INLEDNING......................................................................................................................... 62 PROBLEM .......................................................................................................................... 62 BAKGRUND ....................................................................................................................... 63 SYFTE & FRÅGESTÄLLNING .............................................................................................. 65 TIDIGARE FORSKNING ....................................................................................................... 65 2. METOD .............................................................................................................................. 67 2.2 URVAL .............................................................................................................................. 68 2.3 ANALYSMETOD................................................................................................................. 68 3. TEORI ................................................................................................................................ 69 4. ANALYS .............................................................................................................................. 73 4.2 VAD ÄR ORSAKEN TILL ADHD? ....................................................................................... 73 När är ADHD konstruerat? ...................................................................................................... 73 När individen avviker från den sociala omgivningen .............................................................. 73 Kunskapsbristens fel ................................................................................................................ 74 Inkluderingen som fungerar exkluderande ............................................................................... 75 ADHD kategorins ”födelse” ..................................................................................................... 76 Den biologiska diskursens överordning, trots allt. ................................................................... 76 4.3 HUR SER BEHANDLINGEN AV ADHD UT? ......................................................................... 77 Läkemedlen dämpar symptomen ............................................................................................. 77 Screening + symptom = läkemedel .......................................................................................... 78 Du sköna nya liv ....................................................................................................................... 78 4.4 VAD ÄR ADHD – EN SOCIALISATIONSPROCESS OCH/ELLER EN SYMPTOMSJUKDOM? ....... 80 Identifieringsprocessen ............................................................................................................. 80 Den sociala stigmatiseringen och exkluderingen ..................................................................... 81 Den ansvarsfulle individen ....................................................................................................... 82 I skuggan av symptomen och ifrågasättandet av dessa ............................................................ 83 Samhällsutvecklingens dubbelmoral ........................................................................................ 83 5. 6. 6.2 6.3 SLUTDISKUSSION ............................................................................................................... 84 REFERENSLISTA ................................................................................................................ 86 LITTERATURLISTA ............................................................................................................ 86 OTRYCKTA KÄLLOR .......................................................................................................... 86 1 Hälsonormer, Kroppsidéal och Avvikelse Försök att tänka dig en värld som är helt och hållet fri från normer. Hur skulle samhället se ut då? Vad skulle vi ha för mål och vad skulle vi sträva efter att bli? Om vi inte kan sätta en norm för vad en “normal” och frisk människa är, hur kan vi då förhålla oss till människor som inte är friska? Hur kan vi förhålla oss till något om vi inte har något att jämföra det med? När vi talar i termer av till exempel genus, förhåller vi oss till detta genom att konstatera vad dess motsats är. Jag vet att jag är en kvinna för att jag inte är en man, heterosexuell för att jag inte är homosexuell, vuxen för att jag inte är barn, etc. På samma sätt vet jag att jag inte har en depression eller en ADHD-diagnos för att jag helt enkelt inte uppfyller kriterierna för dessa. Liksom med träning och optimering av kroppen, jag vet att jag har en stark och frisk kropp för att det finns människor som inte har det. Språket och diskurser konstrueras genom sociala interaktioner och vi förstår och konstruerar kunskap om vår omvärld genom att tillsammans upprätta olika föreställda sanningar. Gemensamt för denna antologi kan ses vara olika “sanningar” om kroppen och hur subjekten bör ta hand om den och förbättra den. Det handlar om konstruerade sanningar om sjukdomar och hälsa utifrån samtidens kunskap om våra biologiska kroppar.1 För att knyta an till frågan i inledningen så står vi inför ett dilemma, går det att tänka sig en värld fri från normer? Vi pratar om normer och utgår från normer eftersom det inte finns något annat att förhålla sig till, hur kan vi någonsin kunna tänka oss en värld fri från normer när språket begränsar oss från att göra det? Även våra tankar är präglade av språket, frågan man kan ställa sig här är hur ”fritänkande” vi egentligen är då språket även sätter premisserna för våra tankar. Normer kan enkelt beskrivas som regler som människor, i ett särskilt sammanhang, förväntas följa. En social norm kan antingen vara en uttalad eller en osynlig regel. Det kan handla om hur vi ser ut, beter oss, vilka åsikter vi har eller hur vi pratar.2 Normer kan vara osynliga regler eller riktmönster, konstruerade för individen att följa, med eller utan en subjektiv medvetenhet. Här finns det ett stort utrymme för omdefiniering och det skiljer sig exempelvis från de traditionella lagarna där juridiska beslut tas aktivt av diverse makthavare. I takt med att samhället ständigt förändras, kräver det även nya normer vilket också återspeglar sig rent historiskt i hur vi ser på moraliska frågor. Normer tillämpas i praktiken på många olika sätt, i vardagssituationer, på arbetsplatsen eller i skolan, det som är gemensamt för alla dessa normer är att de reproduceras när vi utför dem i handling. Individen försöker ständigt att passa in i den sociala omvärlden för att inte sticka ut genom att i sociala sammanhang ändra på sin attityd, sitt beteende eller utseende för att passa in bättre i de sociala normerna.3 Det behöver dock inte betyda att normer bara är Marianne Winther Jørgensen & Louise, Phillips Diskursanalys som teori och metod (Lund, 2000), s. 7-12. Linda Gidlund & Cecilia Elmqvist (red.), Agera utan att diskriminera: [en handbok för arbete mot diskriminering], Agera, (Uppsala, 2010), s. 78. 1 2 3 Gidlund & Elmqvist, s. 78. 2 negativa, eftersom dessa också bidrar till att samhället fungerar. Däremot är det en fördel att kunna ställa sig kritisk till dem och att kunna arbeta emot dem när det behövs.4 Normer om individers beteenden, utseende, funktion och hälsa, genomsyrar vårt samhälle på ett så påtagligt sätt att de kan påverka våra livsvillkor och våra identiteter. Vissa normer kan vara mer styrande än andra, särskilt när normerna är baserade på biologiska faktorer så som genus eller etnicitet. Vi förväntas leva upp till normer utifrån våra biologiska kroppar och när dessa inte upprätthålls, hamnar individer i fallgropar där de blir avvikande. En norm som är föremål för ständig debatt i det offentliga rummet är diskussionen kring kropp och hälsa. Kritiken gentemot livsmedelsverket har intensifierats på senare tid, individens kropp har alltid varit en statlig angelägenhet, särskilt kvinnans kropp, olika normer har talat om för oss hur vi bör se ut och vad vi bör göra för att hela tiden se bättre ut, detta återspeglar sig i alla de hälsoidéal och dieter som idag finns. I takt med utvecklingen av det nyliberala samhället som vi lever i så har individen fått en ökad medvetenhet om sina begränsningar och förutsättningar för att upprätthålla en god hälsa. Samhällets normer kring hälsa sträcker sig även till vår psykiska hälsa i en allt större utsträckning. Allt eftersom mer forskning riktat in sig på psykisk ohälsa, ställs fler och fler diagnoser som försätter individer i vissa mallar med syfte att förklara vad som inte står rätt till i hjärnan och psyket. Åtgärderna som finns i form av medicin, terapi och så vidare, fungerar för att se till att individer som lider av psykisk ohälsa ska bli så “normala” som möjligt för att passa in och fungera i samhället. Diagnoser så som ADHD, Aspergers eller depression skapar nya identiteter, både individuellt och kollektivt. Dessa kan fungera som en trygghet för individer som kan finna förklaringar för sitt utanförskap i sin sjukdom eller som en känsla av att tillhöra en grupp med liknande “problem”. Normer och deras funktion på individer är en central del i uppsatserna som finns att läsa i denna antologi. Utifrån valda teoretiska förankringar, förhåller sig varje uppsats till normer och vad som blir avvikande i ett samhälle som genomsyras av en biomedikaliserad syn på kroppen. Med hjälp av bl.a. Nikolas Rose’s teorier om biomedikalisering, sker diskursanalyser av empiriskt material som belyser de tolkningsramar och diskurser som finns hos informanterna vad gäller kropp och hälsa. Hur spelar dessa normer och idéal om hälsa och ohälsa in i deras egna berättelser och hur tolkar de sina erfarenheter i relation till vår tids biomedikaliserade syn på kroppar? Nedan följer sammanfattningar av antologins tre uppsatser. Förlossningsdepression I ”Förlossningsdepression –när sociala erfarenheter tränger undan den biomedicinska diskursen”, berörs olika diskurser kring fenomenet förlossningsdepression. Utifrån en kvalitativ intervjustudie av fem kvinnors berättelser om sina förlossningsdepressioner, har en diskursanalys utförts. Författaren har analyserat hur informanterna tolkar sitt mående, vilka diskurser de använder sig 4 Gidlund & Elmqvist, s. 78. 3 av och tittat på hur de stämmer överens med vårdens syn på sjukdomen med kroppens biologiska funktioner i fokus. I vårt biomedikaliserade samhälle, föreligger det en klinisk syn på fenomenet med fokus på kroppens och hjärnans förändringar och processer. Kvinnornas sociala kontext blir sekundärt när det kommer till orsak och behandling och istället görs de till somatiska individer och kroppar som kan återställas och förbättras genom medicinsk vård.5 Utifrån denna biologiska syn på människan har författaren tittat på hur dessa kvinnor själva uppfattar sina depressioner och vad de använder sig av för tolkningsrepertoarer för att förklara sitt mående. När blir den biomedikaliserade diskursen stark hos informanterna och när tolkas de utifrån andra diskurser? Nyblivna mödrar har inte bara normer kring sin kvinnlighet att förhålla sig till utan även normer kring föräldraskap, hur en mor ska vara och om rollen som partner i en situation där nya familjekonstellationer uppstår. Både hennes kropp och sociala miljö förändras och påverkar henne, samtidigt som hon ska försöka upprätthålla alla dessa föreställningar och idéal. 6 Det problem som författaren har kommit fram till är hur denna biomedikaliserade diskurs inte stämmer överens med kvinnornas egna förklaringar och hur detta kan påverka deras situation, både vad gäller att söka vård och att ta emot behandling för sin depression. Träning och hälsa I detta kapitel behandlas ämnet hälsohets och utseendeideal. Problematiken som uppsatsen utgår ifrån, är rådande kroppsideal där människor förväntas leva upp till ett utseendeideal som baseras på heteronormativa föreställningar om människokroppen och ett hälsoideal som innebär ett ansvar för varje individ att se till sin egen hälsa och vara den bästa versionen av sig själv. Kan en aktiv strävan efter att bli så hälsosam som möjligt leda till uppfyllandet av ett utseende som är eftersträvansvärt? Eller kan det vara så att det finns faktorer som förhindrar en individ att både sträva efter det ”perfekta” utseendet och samtidigt kunna vara hälsosam? Med detta som bakgrund används teoretisk förankring, så som biomedikalisering, samt feministiska teorier kring kropp och identitet, för att förstå dessa kropps- och hälsoideal och vilken effekt de kan ha på individer. Genom kvalitativa intervjuer med personer som ses av författarna som en del av träningskulturen, undersöks till viss del hur dessa individers identitetskapande påverkas av träningen och hur träningen i sin tur påverkar deras hälsa, såväl psykisk som fysisk. Genom träning och språket kring träning cirkulerar och reproduceras känslor om “hur kroppar ska se ut”. Diskursanalys används för att analysera intervjuerna där mycket fokus läggs på varför informanterna uttalar sig på ett visst sätt och hur detta kan få förklaringar i de valda teorierna. Genom att både fokusera på empiriskt material och analys av teorier kring kropp och identitet, kan en djupare förståelse av informanternas uttalanden nås och teorierna kan sättas på prov. 5 Nikolas Rose, The politics of life itself (Princeton, 2007), s. 187-223. Michelle N. Lafrance & Janet M. Stoppard, ”Re-Storying Women’s Depression, i Narrative Therapy. Making meaning, making lives, red. Catrina Brown & Tod Augusta-Scott (Thousand Oaks, 2007), s. 23-37. 6 4 Förhoppningen är att kunna se hur den biomedikaliserade synen på kroppen kan kombineras med feministiska teorier kring kropp och identitet, samt på vilket sätt dessa teorier kan svara på frågor som Rose biomedikaliseringsteori inte svarar på. ADHD I denna uppsats ges läsaren en inblick i hur ADHD (Attention deficit hyperactivity disorder) kan förstås och tolkas utifrån olika diskurser. ADHD innebär bristande förmåga att kontrollera uppmärksamhetsfokus och/eller hyperaktivitet. I diagnostiseringen av ADHD patienter använder sig vården av ICD-10 och DSM IV, metoderna utgår från DSM metoden som publicerades 1980. Den internationella sjukdomsklassifikationen ICD (International Classification of Diseases) är en statistisk klassifikation med diagnoskoder för att kan kunna grupper sjukdomar och dödsorsaker för att kunna göra åskådliga statistiska översikter och analyser. 7 DSM (Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders) är en instruktion för psykiatrin, som behåller standarddiagnoser för psykiatriska sjukdomstillstånd. 8 Här har det upprättats listor på typiska drag hos personer med ADHD, varav ett visst antal måste ”uppfyllas” för att en person ska kunna få diagnosen. Det har debatterats väldigt mycket utifrån det faktum att de biologiska faktorerna får stå representativa i dessa metoders tillvägagångssätt, frågeformulären omfattas inte av de sociala aspekterna i lika stor utsträckning, trots att många forskare studerat kring dessa aspekter och menat att vården bör ta hänsyn till dem i lika stor utsträckning. Utifrån kvalitativa intervjuer och med avstamp i teorier om biomedikalisering, har författarna, med hjälp av diskursanalys som metod, analyserat det empiriska materialet. Syftet har bland annat varit att undersöka hur identiteter skapas utifrån nya kategorier inom den biomedicinska diskursen, läkemedlens betydelse i biomedikaliseringen av samhället och vilken del av ADHD problematiken som förläggs på biologiska, respektive sociala faktorer. Utmärkande symptom för ADHD-patienter är koncentrationssvårigheter, impulsivitet och överaktivitet, och en stor del av problemtiken förläggs, inom den vetenskapliga diskursen, på de biologiska faktorerna. De sociala faktorerna och diskursen kring dem, är underordnade den biologiska diskursen och förklaringsmodellerna och här har författarna, med hjälp av den diskursiva analysmetoden, undersökt när och var de sociala faktorerna blir viktiga. Intervjuerna har syftat till att försöka få en förståelse för hur människor, som i sin dagliga verksamhet kommer i kontakt med ADHD-patienter, uppfattar diagnosen och patienterna. De inspelade intervjuerna, har sedan transkriberats, tematiserats och kodats för att skapa en bredare bild av text där tanken har varit att analysera den egentliga verkligheten som informanterna berättar, medvetet eller omedvetet. Den här diskursiva analysmetoden kan hjälpa oss att förstå Socialstyrelsen, Diagnoskoder ICD-10 http://www.socialstyrelsen.se/klassificeringochkoder/diagnoskodericd-10 hämtad 01/04-15. 8 Socialstyrelsen, http://www.socialstyrelsen.se/lists/artikelkatalog/attachments/10942/2002-11016_200211017.pdf hämtad 01/04-15. 7 5 hur sociala praktiker utvecklas, vilket har varit avgörande för studien då ADHD som neuropsykiatrisk funktionsnedsättning kommit att förstås och förklaras, utifrån nya sätt i takt med utvecklingen av det högteknologiska och nyliberala samhälle som vi lever i. Vi hoppas att denna antologi hjälper dig som läsare att tänka och reflektera kring en samhällsutveckling som präglats av en förändrad syn på kropp och hälsa och hur dessa komponenter agerar i symbios. /Författarna Referenser Gidlund, Lina & Elmqvist, Cecilia (red.), Agera utan att diskriminera: [en handbok för arbete mot diskriminering], Agera, (Uppsala, 2010). Jørgensen, Marianne Winther & Phillips, Louise, Diskursanalys som teori och metod (Lund, 2000). Lafrance, Michelle N. & Stoppard, Janet M. ”Re-Storying Women’s Depression, i Narrative Therapy. Making meaning, making lives, red. Catrina Brown & Tod Augusta-Scott (Thousand Oaks, 2007), s. 23-37. Rose, Nikolas, The politics of life itself (Princeton, 2007). Socialstyrelsen, http://www.socialstyrelsen.se/lists/artikelkatalog/attachments/10942/2002-11016_200211017.pdf hämtad 01/04-15. Socialstyrelsen, Diagnoskoder ICD-10 http://www.socialstyrelsen.se/klassificeringochkoder/diagnoskodericd-10 hämtad 01/04-15. 6 Förlossningsdepression –när sociala erfarenheter tränger undan den biomedicinska diskursen Av Sara Bjälemark 1. Inledning 1.2 Inledning -[...] alltså jag ville knappt titta på bebisen, jag ville liksom inte, jag orkade inte... jag kände att han kom och störde vår familj, jag undrade när nån skulle komma och hämta honom så jag fick va med min riktiga familj. Att få barn är för de flesta en av de stora milstolparna i livet. Det innebär inte bara en kroppslig förändring för kvinnan som går igenom en graviditet och förlossning och som både under och efter detta, påverkas av hormonförändringar och kroppsliga bieffekter. Det är även en stor omställning i själva livet. Tankar och föreställningar kring moderskap, föräldrarollen och självidentiteten kan förändras och ställas på sin spets. Ovanstående citat är hämtat från en av de intervjuerna med kvinnor som deltagit i denna studie, där hon berättar om hur hon kände inför sitt barn som nybliven mamma. För henne var inte förlossningsdepressionen något som bara skedde i hennes hjärna och biologiska kropp, det påverkade även hennes familjerelationer och hela den sociala vardagen. Framförallt förändrade depressionen hennes syn på sig själv och rollen som mor, kvinna och partner. Förlossningsdepression drabbar ca 8-15% av alla nyblivna mödrar och är alltså inte helt ovanligt förekommande.9 För att fånga upp kvinnor som anses ligga i riskzonen för att insjukna, används idag ett internationellt skattningsformulär kallat EPDS. Detta rekommenderas för alla nyblivna mammor och utförs vanligen på BVC eller mödravården mellan 6-8 veckor efter förlossningen. Utifrån svaren som kvinnan fyller i, får BVC-sköterskan eller barnmorskan fram ett resultat och vid högre poäng slussas hon vidare för vård och behandling.10 Staten tar således ett ansvar för deprimerade mödrar i Sverige och förlossningsdepression ses ur ett biologisk och medicinskt perspektiv som ett tillfälligt tillstånd som kan botas och behandlas. Dock kan egna och omgivningens erfarenheter av fenomenet antyda att det förligger tabu och skam kring det. Forskning tvistar om ifall förlossningdepression orsakas av biologiska faktorer, exempelvis hormonförändringar eller förändrade processer i hjärnan. Om det handlar om miljöförändringar och ökade krav och begränsningar som nybliven mamma eller om arv och miljö samverkar och påverkar varandra. Denna studie syftar inte till att klarlägga depressionens bakomliggande orsaker utan fokuserar istället på att se hur kvinnor som mått dåligt efter SBU, Kunskapscentrum för hälso- och sjukvården, ”Förebyggande av postpartumdepression” (2014-05-08), http://www.sbu.se/sv/Om-SBU/Nyheter/Forebyggande-av-postpartum-depression/ (hämtad 2015-01-29). 10 Rikshandboken Barnhälsovård, ”Depression hos nyblivna mammor och screening med EPDS” (2015-01-16), http://www.rikshandboken-bhv.se/Texter/Psykisk-halsa/Depression-hos-nyblivna-mammor-och-screening-medEPDS-Psykisk-halsa/ (hämtad 2015-03-11). 9 7 förlossningen själva ser på sin eventuella diagnos och hur de upplever fenomenet i förhållande till sin omgivning. I vårt biomedikaliserade samhälle där statens riktlinjer och vårdens metoder fokuserar på den medicinska och molekylära synen på kroppen, tycks den sociala kontexten av psykisk ohälsa hamna i skymundan. Studier görs om huruvida förlossningsdepressionen orsakas av hormonell obalans, strukturerade frågeformulär ges till nyblivna mödrar så att vården kan se vem som uppfyller kriterier för depression och det talas om att screena kvinnor via blodprov redan under graviditeten för att förebygga insjuknad.11 Den biomedikaliserade diskursen om förlossningsdepression och hur den bör förhindras och botas, är således stark men hur står den i kontrast till hur kvinnor själva tolkar sin förlossningsdepression? Hur tänker kvinnorna själva kring vad de gått igenom? Hos vem ligger det största ansvaret att komma ur depressionen, är det vården eller kvinnorna själva och om de nu får hjälp, hur ser hjälpen ut och motsvarar den kvinnornas egentliga behov? 1.3 Syfte/frågeställningar Studien syftar till att undersöka och analysera fem kvinnors erfarenheter av förlossningsdepression. Jag ämnar undersöka om och i sådana fall hur den biomedikaliserade diskursen används som tolkningsrepertoar i deras berättelser. Mina frågeställningar lyder följande; -Hur tolkar informanterna sin förlossningsdepression, vilka diskurser blir tydliga? -Skiljer sig informanternas upplevelser av förlossningsdepression mot vårdens biomedicinska syn på fenomenet, och i så fall hur? 1.4 Bakgrund 1.4.1 Förlossningsdepression –hantering och åtgärd Enligt SBU, Kunskapscentrum för hälso och sjukvård, drabbas ca 8-15% av alla mödrar av förlossningsdepression. Detta påverkar inte bara kvinnan utan även spädbarnet, partnern och övriga familjen.12 I Sverige utgår vården från ett internationellt screeningformulär för att fånga upp kvinnor med förmodad förlossningsdepression, kallad Edinburgh Postnatal Depression Scale (EPDS).13 Detta utförs av sköterskor eller barnmorskor inom barn- och mödravården och rekommenderas till alla nyblivna mödrar inom sex till åtta veckor efter förlossningen. I BVCjournalen antecknar sköterskan om EPDS har erbjudits och det ska noteras om kvinnan har avböjt. Formuläret innehåller tio frågor med fyra svarsalternativ på varje fråga som kan generera i noll till tre poäng, där noll ges för det ”normala” svaret och tre ges för det ”allvarligaste” svaret. Får kvinnan mer än tolv poäng erfodras en uppföljningsintervju och därpå eventuellt stödsamtal, D. Mehta, m.fl, “Early predictive biomarkers for postpartum depression point to a role for estrogen receptor signaling”, Psychological Medicine, Volume 44, Issue 11 (August 2014), pp 2309-2322. 12 SBU, Kunskapscentrum för hälso- och sjukvården. 13 Se bilaga 7.2. 11 8 psykologisk och/eller medicinsk behandling inom mödra- och barnhälsovården. Vid allvarligare fall bör läkare eller psykiatriker inom den allmäna vården kontaktas för en klinisk bedömning. Vissa av frågorna är riktade på att fånga upp ångesttillstånd hos kvinnan och vid höga resultat på dessa rekommenderas även då en remittering till läkare för klinisk bedömning. Det är alltså inte enbart totalsumman av svaren på alla frågor som avgör om uppföljning är nödvändigt och enligt riktlinjer bör sköterskan gå igenom svaren och ge feedback på dem tillsammans med kvinnan för att få en mer enhetlig bild av hennes situation. Vårdpersonal som utför EPDS bör vara uppmärksamma på att enbart formulärets resultat inte kan stå som grund för en diagnos och att även om kvinnan får tolv poäng eller mer, behöver det inte innebära en förlossningsdepression utan svaren kan bero på dagsform. De bör även vara uppmärksamma på att låga resultat inte behöver innebära att kvinnan inte har en förlossningsdepression, det kan istället innebära att hon inte vill avslöja hur hon mår. Andra uppmaningar till vårdpersonal som utför EPDS är att inte prata poäng med kvinnan när de går igenom resultatet tillsammans då ”det säger henne ingenting”. Dessutom blir inte kvinnor som redan behandlas för en depression eller annat psykiskt sjukdomstillstånd, erbjudna att fylla i ett EPDS-formulär.14 Även om kriterierna för förlossningdepression utgår från kriterierna för vanlig depression så anser SBU att skillnaden ligger i att familjen och särskilt spädbarnet är i ett särskilt utsatt läge. Det anses nödvändigt med effektiva insatser för att förebygga och bota sjukdomen så tidigt som möjligt, detta för att minska risker för långsiktiga negativa konsekvenser och påverkan på barnen. Vårdens fokus ligger på psykosociala och psykologiska insatser, individuellt anpassade kort efter förlossningen, exempelvis medicin eller terapi. Interpersonell psykoterapi (IPT) som riktar in sig på hur relationer påverkar psykisk ohälsa och hur psykisk ohälsa påverkar relationer, har uppvisat effekt för förebyggande av förlossningsdepression. Gruppterapi har inte visat på någon förebyggande effekt, däremot har hembesök av vårdpersonal efter förlossningen visat sig kunna minska risken för att insjukna med 40%. SBU efterfrågar studier som kan bekräfta att metoderna även fungerar inom svensk sjukvård och trycker även på att det ska ge samma effekt och vara lika kostnadseffektivt.15 1.4.2 Medicinska studier om förlossningsdepression Tidigare forskning kring ämnet har gjorts bl.a. av Miki Bloch, m.fl. i ”Risk factors associated with the development of postpartum mood disorders”. Dessa försöker klargöra relationen mellan förlossningsdepressioner och hormonella förändringar, exempelvis PMS. I studien har högriskoch lågriskkvinnor, enligt fixerade kriterier, intervjuats och författarna säger sig ha hittat signifikanta riskfaktorer som PMS, humörsvängningar, tidigare erfarenheter av psykisk ohälsa och tidigare erfarenheter av humörsvängningar vid användande av p-piller. Författarna ser studien som prelimenärt bevis för att förlossningsdepressioners bakomliggande orsaker är 14 15 Rikshandboken Barnhälsovård. SBU, Kunskapscentrum för hälso- och sjukvården. 9 hormonrelaterade och anser att vården bör ta detta i beaktning vid sina riskbedömningar för postpartum depression.16 En annan studie som gjorts är ”Magnitude and risk factors for postpartum symptoms: A literature review” av M. N. Norhayati m.fl. Författarna har genom en litteraturstudie, undersökt den allmänna förekomsten av förlossningdepression världen över och sedan jämfört utvecklade länders resultat från självskattningsformulär om förlossningsdepression med utvecklingsländers sådana. Litteraturstudien genomfördes under nio år och resultat från 42 länder undersöktes och jämfördes. Studiens resultat visar att postpartum depression förekommer, i högre grad, bland mödrar i utvecklingsländer, det är exempelvis stor skillnad mellan mödrar i Finland och mödrar i Indien. Författarna tycker sig ha funnit stöd i att bidragande orsaker kan vara graviditetsdepression, ångest, tidigare psykisk ohälsa, dåligt äktenskap, stressigt liv, kriser i livet, negativ attityd till graviditeten och brist på socialt stöd.17 I ”Early predictive biomarkers for postpartum depression point to a role for estrogen receptor signaling” av D. Mehta m.fl, hävdar författarna att förlossningsdepression har en negativ inverkan på mor och barn och att pålitliga, biologiska tester, är möjligt och nödvändigt för att så tidigt som möjligt upptäcka och förebygga detta. I studien har analyser av blodprov och genetiska variationer mellan kvinnor som fått diagnosen förlossningsdepression och kvinnor som haft normala sinnestämningar, utförts under första och tredje trimestern i graviditeten och även kort efter förlossningen. Resultaten anses visa på biologiska förändringar/variationer under tredje trimestern och sägs stämma med 88 % säkerhet. Denna biologiska screening skulle kunna tillåta vetenskapen att förutse vem som riskerar förlossningsdepression och därmed även kunna förebygga och hindra mödrar från att insjukna.18 Annan tidigare forskning inom ämnet har gjorts av Emma Robertson m.fl. i “Antenatal risk factors for postpartum depression: a synthesis of recent literature”. I studien har författtarna undersökt olika riskfaktorer hos kvinnor när det kommer till att utveckla förlossningsdepression. Dessa ser ett samband mellan psykisk ohälsa under graviditeten och/eller om kvinnan har tidigare erfarenheter av psykisk ohälsa under andra perioder av livet. Även livskriser, exempelvis närståendes död eller brist på socialt stöd anses kunna vara eventuella påverkansfaktorer. Studiens resultat visar inte på några direkta kopplingar till ålder, socioekonomisk status, grad av utbildning, hur länge relationen varat eller vilket kön barnet hade. Författarna har utgått från medicinska kriterier för förlossningsdepression, exempelvis sömnstörningar, aptitlöshet, dåligt minne, stor oro för barnet, etc. och dessa kriterier ska ha varat under minst två veckors tid och påverkat individens vardag i större grad.19 Miki Bloch m.fl. ”Risk factors associated with the development of postpartum mood disorders” Journal of Affective Disorders, Volume 88, Issue 1 (September 2005), pp 9-18. 17 M. N. Norhayati, “Magnitude and risk factors for postpartum symptoms: A literature review” Journal of Affective Disorders, Volume 175 (April 2015), pp 34-52. 18 Mehta, m.fl,, s. 2309-2322. 19 Emma Robertson, m.fl. “Antenatal risk factors for postpartum depression: a synthesis of recent literature”, General Hospital Psychiatry, Volume 26, Issue 4 (July-August 2004), pp 289-295. 16 10 1.5 Disposition/avgränsning 1.5.1 Uppsatsens disposition Jag kommer i uppsatsen att beskriva metoden för insamlingen av det empiriska materialet och argumentera för urvalet av informanter. Därefter kommer etiska synpunkter, i relation till min studie, att redogöras med avsikt att visa på ett självreflekterande förhållningssätt. Val av analysmetod och tillvägagångssätt vid analysen av empirin kommer sedan att förklaras innan en utförlig teoribeskrivning av biomedikaliseringen ur ett genusperspektiv, samt tidigare forskning som jag anser ligger nära min utgångspunkt vad gäller förlossningsdepression. I analysen kommer fem teman att presenteras varpå en konklusion och slutdiskussion följer. Efter slutdiskussionen kommer jag dessutom att presentera intressanta uppslag för vidare forskning inom ämnet. 1.5.2 Avgränsning Denna studie fokuserar på kvinnors erfarenheter av förlossningsdepressioner i relation till en biomedikaliserad diskurs och tar centralt utgångspunkt i kategorin genus. Jag är medveten om att genus formas av andra maktordningar såsom etnicitet, ålder, funktionsnedsättning, etc. och då andra kategorier blir tydliga, lyfter jag fram dessa i min analys. Vidare analys av hur olika maktordningar har format och påverkat kvinnornas erfarenheter av förlossningsdepression är en av studiens avgränsningar. 2. Metod 2.2 Insamlingsmetod Detta är en kvalitativ intervjustudie och det empiriska materialet har samlats in genom individuella intervjuer med semistrukturerade frågor. Kvalitativ forskning i denna form har som fördel att intervjun innefattar en större grad av flexibilitet. Det har inte rört sig om enkäter eller frågeformulär med strukturerade svarsalternativ utan informanterna har själva kunnat påverka samtalets gång inom ramarna för studiens frågeställningar.20 Genom ett semistrukturerat frågeschema i form av en så kallad intervjuguide, har jag kunnat styra intervjun till viss del för att få svar på vissa frågor inom temat för förlossningsdepression, vård och relationer men i övrigt har samtalet kunnat löpa förhållandevis fritt.21 En kvalitativ intervju kan ge större utrymme för följdfrågor och förtydliganden så att materialet blir mer berikat och nyanserat.22 Däremot kan en orutinerad intervjuare bli alltför styrd av sina frågor och inte känna sig bekväm nog att avvika från schemat. Det är lätt att fokusera för mycket på att få svar på sina frågor och därigenom missa intressanta upplägg som kunnat fördjupas Alan Bryman, Samhällsvetenskapliga metoder (Malmö, 2011), s. 412ff. Ibid, s. 415. 22 Eva Fägerborg, ”Intervjuer” i Etnologiskt fältarbete, red. Lars Kaijser & Magnus Öhlander (Lund, 2011), s. 85-112. 20 21 11 genom följdfrågor.23 En reflektion kring mina egna intervjuer är att, även om jag hade ambitionen att få till ett öppet och bekvämt samtal så fanns en osäkerhet från min sida som hindrade mig från att våga ställa vissa följdfrågor. Oron för att informanten skulle ta illa upp eller tycka att vissa frågor var för känsliga, begränsade mig något som intervjuare. En annan reflektion kring kvalitativa intervjuer, i relation till min egen studie, är vikten av att anteckna eventuella ansiktsuttryck eller förändrade tonfall under intervjun som inte kommer fram enbart av en inspelning. På detta sätt kan man få ”ett rikare tillträde till informantens föreställningar” och det kan därmed också bidra till ett mer nyanserat material som grund för analysen.24 Vid de första intervjuerna var jag så fokuserad på att ställa frågor och tänka på att få informanten bekväm, att jag helt glömde bort att anteckna eller ens notera deltagarens kroppsspråk, ansiktsuttryck eller tonfall. Under de två sista intervjuerna hade jag dock blivit mer avslappnad i min roll som intervjuare och tog mig tid att notera på intervjuguiden och reflektera en stund efteråt. Dessa två intervjuer var både enklare att analysera och tematisera efter transkriberingarna och det blev dessutom lättare att gå tillbaka och minnas intervjun, vid analysarbetet. 2.3 Urval Urvalet av informanter har gjorts utifrån ett bekvämlighetsurval och snöbollsurval. Att hitta informanter utifrån bekvämlighetsurval kan gå till på så sätt att intervjuaren går efter själva tillgängligheten och inte ett slumpmässigt urval av individer. Det kan ibland vara svårt att få tag på informanter till vissa intervjustudier och då får forskaren gå efter vilka individer som helt enkelt finns tillgängliga.25 I denna studie kan det visas genom att jag har letat informanter i min omgivning och använt mig av kontakter inom en vårdinstans som kunnat förmedla mitt sökande till personer som stämmer in på mina kriterier, alltså kvinnor som mått dåligt efter förlossningen. Det kan även ses som ett målstyrt urval då informanterna ändå behövt falla inom ramarna för vissa kriterier så att studiens frågeställningar har kunnat besvaras.26 Dessutom har det, i och med brist på informanter till studien, gjorts ett så kallat snöbolls- eller kedjeurval då en av informanterna kände en annan som haft liknande erfarenheter och som hon kunde kontakta.27 Informanternas gemensamma nämnare har enbart varit att de är kvinnor och att de på något sätt har mått dåligt efter förlossningen, oavsett om de fått en diagnos eller inte. Urvalet resulterade i fem kvinnor i åldrarna 26-51 år, som har ett till tre barn mellan noll och 25 år. Variationer vad gäller bakgrund, etnicitet, funktion, arbete eller relationsstatus har förekommit men inte haft betydelse för analysen. Steinar Kvale & Svend Brikmann, Den kvalitativa forskningsintervjun (Lund, 2009), s. 98. Ibid, s. 145. 25 Bryman, s. 433. 26 Ibid, s. 350. 27 Ibid, s. 434. 23 24 12 2.4 Etik I vissa fall har det gått många år sedan informanten gick igenom sin förlossningsdepression, medan det i andra fall har skett ganska nyligen. Av etiska skäl är det dock viktigt att poängtera att alla informanter, vid intervjutillfället, hade kommit ur sina depressioner och fått en viss distans till sina erfarenheter av fenomenet. I och med att studien försöker klargöra ett känsligt ämne som kan bidra till att informanterna känner sig utsatta och blottlagda, har jag utgått från ett feministiskt förhållningssätt vid intervjuerna. Detta innebär en större ömsesidighet mellan intervjuare och informant, där de hierarkiska relationerna inte är lika påtagliga som vid exempelvis strukturerade intervjuer.28 Min utgångspunkt för intervjuerna har varit att få till ett öppet och tillåtande klimat, där informanterna känt sig bekväma nog att kunna berätta om jobbiga delar av sitt liv. För att uppnå detta har jag delat med mig av egna erfarenheter som kvinna och mor och svarat på deras eventuella frågor kring ämnet. En risk som kan föreligga i och med detta förhållningssätt, är att informanterna kanske delger mer information än de egentligen skulle ha velat då de eventuellt ”glömt bort” min position som intervjuare eller samtalets syfte. Med detta i åtanke har jag varit extra tydlig med att påminna om studiens syfte och hur deras berättelser kommer att användas och gett dem möjlighet att läsa igenom transkriberingarna i efterhand. Innan utförandet av intervjuerna har deltagarna blivit informerade om studiens syfte, deras rätt till anonymitet och sekretess och att de, när som helst, kan avbryta sin medverkan. De inspelade intervjuerna har, efter transkriberingen, raderats och deltagarnas namn och annat som kan vara igenkännande faktorer, har fingrerats direkt vid transkribering. Informanterna har fått kontaktuppgifter till mig och handledaren och alla har fått ge ett skriftligt samtycke innan påbörjad intervju.29 I och med att fenomenet kan ses som känsligt och personligt, har särskild hänsyn tagits under intervjun, både vad gäller försäkran om konfidentialitet och att det som sägs inte kommer att kunna härledas till personen eller inkräkta på informantens personliga integritet. Alla informanter har även fått erbjudande om att få ta del av den sammanställda studien då den kommer att publiceras tillfälligt på webben. 2.5 Analysmetod För att analysera det empiriska materialet har en diskursanalys tillämpats. Även om det finns olika inriktningar och teoretiska förhållningssätt inom diskursanalys, kan utgångspunkten ses ligga i språket och ”hur olika versioner av världen, samhället, händelser och inre psykologisk verklighet produceras i diskurser”.30 Den diskursanalytiska ontologin uttrycker kunskap och verklighet som kontingent, situerad och konstruktionistisk. Det innebär att det inte finns någon essentiell verklighet bakom ett fenomen och att en diskurs inte bara används för att berätta eller förmedla Ibid, s. 437f. Vetenskapsrådet, God forskningsed, Vetenskapsrådets expertgrupp för etik (2011), https://publikationer.vr.se/produkt/god-forskningssed/ (hämtad 2015-02-02). 30 Bryman, s. 474. 28 29 13 något, utan de används även som strategier för att uppnå saker.31 Vid analysen och tematiseringen av intervjumaterialet, undersöker man inte bara vilka diskurser som informanterna använder sig av för att förklara ett fenomen, utan även på vilket sätt de använder sig av diskursen och i vilka situationer. Informanterna kan röra sig mellan olika diskurser och tolka sin omvärld och sina erfarenheter olika beroende på vilken position eller identitetsroll som denne identifierar sig mest med vid det givna tillfället.32 Tematiseringen och tolkningen av empirin görs utifrån vissa ramar av kunskap och teoretiska verktyg. Det handlar om att ställa relevanta frågor till materialet, t.ex. ”vilka normer uttrycks när de talar om sitt mående?” eller ”vilka resurser har de för att uttrycka diskursen?”. 33 I denna studie har diskursanalysen gjorts genom kunskap om biomedikalisering och med en förståelse om genusstrukturer och praktiker i kvinnors liv. 2.5.1 Diskursanalys kopplat till studien Som tidigare nämnt, har tematiseringen av det empiriska materialet skett utifrån en diskursanalys. Jag har ämnat undersöka vilka diskurser och tolkningsrepertoarer som blivit synliga i informanternas berättelser om sina förlossningsdepressioner. Fokus har inte bara legat på att undersöka när kvinnorna rör sig inom den biomedikaliserade diskursen kring objektet och när och hur denna tycks vara starkast, utan även avsaknaden av denna diskurs och glappet däremellan har varit av intresse. Inom diskurspsykologin talar man ofta om ”flexibla identiteter” vilket innebär att en individ inte bara har en fast identitet att förhålla sig till, utan en människa kan ha flera olika identiteter som konstrueras och uttrycks beorende på kontext. Dessa identiteter kan utmana varandra och verka motsägelsefulla då diskurserna flyter ihop eller krockar. Det som händer i en diskurs är att subjektet väljer den identitet som passar bäst tillfälligt och uttrycker den genom en ”tillfällig tillslutning” av jaget och utifrån detta kan kollektiva identiteter även skapas.34 För att relatera till min egen studie, har informanternas olika identiteter uttryckts genom att de ibland tolkat sitt mående utifrån identiteten som mor, ibland som kvinna eller fru och ibland, inom den biomedikaliserade ramen för depressionen, har deras identitet som patient fått företräde. Deras föreställda gemenskap med andra mödrar och kvinnor har blivit tydliga, särskilt då de uttryckt ett glapp till vad som, enligt dem själva, borde vara en gemenskap. Ett begrepp som förekommer inom diskursanalysen är tolkningsrepertoarer som kan förklaras som de flexibla, diskursiva resurser som används i social interaktion. Det handlar om hur vi tillfälligt skapar vårt jag i relation till andra genom språk och handling för att förstå och tolka vår omvärld så att den blir begriplig och ”verklig”.35 Dessa tolkningsrepertoarer innefattar särskilda termer, Ibid, s. 475. Ibid, s. 477f. 33 Magnus Öhlander, “Analys” i Etnologiskt fältarbete, red. Lars Kaijser & Magnus Öhlander (Lund, 2011), s. 279ff. 34 Marianne Winther Jørgensen, Diskursanalys som teori och metod (Lund, 2000), s. 106f. 35 Ibid, s. 112ff. 31 32 14 begrepp och ”regler” som subjekten förhåller sig till och byter de tolkningsrepertoar för att förklara ett fenomen, kan även sättet hur de pratar och handlar förändras.36 Denna studie om förlossningsdepression har fokuserat just på vilka tolkningsrepertoarer och diskurser som kvinnorna rör sig i och mellan då de förklarar och försöker göra sitt mående begripligt, inte bara för mig som intervjuare, utan även för sig själva. Hur ställer de sig till den biomedikaliserade synen på förlossningsdepression och vilka konstruerade och tillfälliga identiteter får företräde i deras berättelser? 3. Teori 3.2 Biomedikalisering Då utgångspunkten för denna studie ligger i att analysera kvinnors egna upplevelser och tolkningar av sitt mående i relation till den biomedikaliserade diskursen om förlossningsdepression, är det nödvändigt att först ge en förklaring av teorins grunder. Jag har främst fokuserat på Nikolas Roses teorier, med särskild hänsyn till hans kapitel ”Neurochemical selves” i boken The politics of life itself. En annan aspekt på teorin om biomedikalisering, som också kommer att förklaras, är Elianne Riskas kapitel ”Gender and Medicalization and Biomedicalization Theories” i boken Biomedicalization. Enligt Rose har ett skifte skett under senare delen av 1900-talet. Inte bara vad gäller hälsa och kroppar i termer av vård och forskning, utan även i hur individer agerar och förstår sig själva i förhållande till den kunskap om mänsklighet som de har att tillgå.37 I och med nya teknologier som har möjliggjort en molekylariserad bild av kroppen där minsta beståndsdel går att visualisera och rekonstruera, har tanken på människan som främst en biologisk varelse hamnat i fokus.38 Eftersom att vi nu kan se på kroppen på en molekylär nivå, finns även en strävan efter ständig optimering. Det handlar om att förbättra individen, kunna se vilka sjukdomar den riskerar att få och optimera kroppens potential.39 Denna strävan efter optimal hälsa, både fysisk och psykisk sådan, handlar om att säkerställa bästa möjliga framtid för individen och därigenom även samhället. Människor görs till somatiska identiter och subjekt som inte bara får råd och kunskap ”ovanifrån” om hur de bör leva sina liv, utan de uppmuntras även att själva ta ansvar för sin hälsa.40 De görs således till ”active biological citizens” med både rättigheter och skyldigheter vad gäller deras kroppar och mående. En del av ansvaret har utökat i samband med en allt större global tillgång där internet spelar en stor roll i sökandet efter information och kunskap om hälsa, livsstil och eventuella diagnoser. Samtidigt finns en kollektivism kring olika diagnoser där anhöriga eller patienter själva kräver bättre behandlingar, vidare forskning eller ökad medvetenhet Ibid, s. 114f. Nikolas Rose, The politics of life itself (Princeton, 2007), s. 187f. 38 Ibid, s. 4ff. 39 Ibid, s. 12ff. 40 Ibid, s. 22f. 36 37 15 om sjukdomarna.41 En diagnos kan idag bli en stor del av individens identitet, det bildas grupper för stöd och gemenskap med den gemensamma nämnaren att dessa individer delar någon biologisk faktor.42 Kroppen blir på så sätt utgångspunkt för en social miljö. Rose menar även att utifrån denna subjektifiering av somatiska kroppar, uppstår olika somatiska experter i syfte att vägleda, styra och vårda. Det handlar inte bara om medicinska experter, exempelvis läkare med uppgift att vårda patienter med sjukdomar och diagnoser, även hälsoexperter, livsstilscoacher och personliga tränare kan ses utgöra de somatiska experterna.43 I vårt biomedikaliserade samhälle med aktiva patienter och konsumenter av de teknologier och verktyg som experterna tillhandahåller, ställs det högre och högre krav åt båda håll. De somatiska experterna förväntas utveckla och forska fram nya metoder och optimeringsteknologier, vilket leder till ökade krav på individen att förbättra sin hälsa. Innan biomedikaliseringens intåg har vi, i och med psykoanalysens era, sett på psyket som en separat del från kroppen och hjärnan. En sfär där individens önskningar, beteenden och känslor tar form och visas, antingen som en medveten eller undermedveten del av människan.44 I och med visualiseringsteknologier och forskning kring hjärnans kemiska processer, ser vi idag på hjärnan som ett biologiskt organ i vår kropp och att dessa önskningar och känslor går att visualisera och därmed också förändra, genom medicin eller psykiatrisk behandling.45 Denna syn på hjärnan som organ i fokus, utesluter inte den sociala miljöns påverkan på individens mående men menar att sociala påfrestningar orsakar förändringar i hjärnans struktur som sedan går att visualisera och optimera. Själva neurokemin hos individen är det centrala och diagnoser kan bäst sättas då hjärnans förändringar kan kartläggas.46 Elianne Riska beskriver biomedikaliseringen likt Rose men diskuterar den, i sitt kapitel, ur ett genusperspektiv. Hon menar att även om biomedikaliseringens teknologier och syn på kroppen uttrycks som neutral, rör det sig fortfarande om diagnoser, styrning och expertis utifrån könade mönster och sociala konstruktioner.47 I många fall utgår forskning om kropp och hälsa från en vit mans kropp som således får stå för det normativa. Fokus har legat på att studera mäns upplevelser och beteenden, inte bara vad gäller det manliga könet hos människovarelsen, labratorier och djurexpriment har oftare använt sig av t.ex. apor eller råttor av manligt kön, i sin forskning. 48 I samband med den förändrade synen på känslor, stress och ”the mind”, som en neurokemisk process i hjärnan, kan vi även här se en könad agenda. Då vi idag ser fler och fler män som lider av stress och utbrändhet, har det satsats på mer forskning och behandling så att männen kan upprätthålla behovet av autonomi och kontroll över sitt liv och sig själva. Tidigare då det främst var kvinnor som ansågs lida av stress eller oönskade och begränsande känslor, sågs Ibid, s. 23 & s. 217. Ibid, s. 134. 43 Ibid, s. 23. 44 Ibid, s. 188. 45 Ibid, s. 195ff. 46 Ibid, s. 201-209. 47 Elianne Riska, “Gender and Medicalization and Biomedicalization Theories” i Biomedicalization: Technoscience, Health and Illness in the U.S., red. Adele Clarke m.fl. (Edinburgh, 2010), s. 150ff. 48 Ibid, s. 154. 41 42 16 det mer som en naturlig del av kvinnan, orsakat av deras hormonella kroppar eller något essentiellt i henne.49 3.3 Genus och feministiskt perspektiv på depression Utöver teorier om biomedikalisering, har jag även utgått från teorier om genus och den könade synen på kvinnors depressioner. Genus kan ses som en social konstruktion och som föreställningen om kvinnligt och manligt i vårt samhälle. Enligt Connell genomsyras vi konstant av genusstrukturerade praktiker och i vardagslivet tas de ofta för givet. 50 Kvinnor förväntas ha en omvårdande roll och ta det huvudsakliga ansvaret för barn och hem medan normer om män som ansvariga för brödfödan och som känslomässigt distansierade, reproduceras både av samhället i stort och av individerna själva.51 Dessa stereotypa könsroller har mötts av kritik genom feministiska rörelser och forskning och synen på könen som biologiskt åtskilda och därmed även kulturellt och socialt olika, har utmanats. Den biologiska skillnaden och kropparnas olikheter har länge fått stå som bevis för att kvinnor och män bör ha olika roller, både privat och offentligt. Denna essentialistiska syn på könen har fått vatten på sin kvarn då kvinnor och mäns hjärnor studerats och små olikheter kunnat tydas och även skillnader mellan våra hormoner har använts för att legitimera beteenden och genusstrukturer i samhället.52 Lafrance och Stoppard har skrivit om kvinnors depressioner utifrån ett diskurs-materiellt perspektiv på kroppen. De riktar en kritik mot det biologiska fokus på kvinnors depressioner som finns och att deras sociala kontext inte tas hänsyn till. Istället för att se på hjärnan som främst ett biologiskt organ, vars förändringar och processer påverkar beteenden hos människan, menar författarna att arv och miljö påverkar och är beroende av varandra. Förändringar i vår neurokemiska hjärna kan orsaka beteendeförändringar hos individen, samtidigt som hjärnans processer påverkas av yttre, sociala påfrestningar. Kvinnors depressioner kan inte bara hänvisas till en neurokemisk obalans i hjärnan, utan deras aktiviteter som kvinnor, mödrar och fruar, måste också tas i beaktning vid vård och behandling. Genusstrukturer och diskursen om kvinnligt och manligt utgör en stor del av kvinnors liv och att hela tiden försöka upprätthålla alla dessa normer och idéal och sträva efter att vara ”a good woman”, kan ses som orsak till att deras kroppar till slut strejkar och att det utlöser en depression.53 3.4 Tidigare forskning, närliggande studier Utöver de medicinska studier om förlossningsdepression som presenterades i bakgrunden, har jag även tittat på forskning som ligger närmre min egen studie och dess utgångspunkt. En av dessa är Simone Fullegars studie “Sites of Somatic Subjectivity: E-scaped Mental Health Promotion and the Biopolitics of Depression”. Denna har fokuserat på den biomedikaliserade synen på Ibid, s. 159 & s. 167ff. Raewynn Connell, Om genus (Göteborg, 2009), s. 17ff. 51 Ibid, s. 103 & 114. 52 Ibid, s. 75-88. 53 Michelle N. Lafrance och Janet M. Stoppard, ”Re-Storying Women’s Depression”, i Narrative therapy. Making meaning, making lives. red. Catrina Brown & Tod Augusta-Scott (Thousand Oaks, 2007), s. 23-37. 49 50 17 depressioner genom information riktat till subjekt på internet och statens uppmaning till individerna att söka hjälp. Dessa expertiser riktar sig till internetanvändare och uppmanar till att dessa ska se sig själva som somatiska subjekt och söka medicinsk hjälp efter självdiagnostisering via nätet. Problemet anses ligga i att dessa checklistor och depressionsskalor inte tar hänsyn till annan kunskap utöver den biomedicinska, exempelvis sociala faktorer. Dessutom läggs det för stort fokus på biomedicin som behandling där bieffekterna av psykofarmaka ofta förminskas och den evidensbaserade vården bygger främst på psykiatrisk eller psykologisk kunskap och formar därmed subjekten i hur de ska ta hand om sin sjukdom.54 En annan närliggande studie är “A View You Won’t Get Anywhere Else? Depressed Mothers, Public Regulation and ‘Private’ Narrative” av Ruth Cain. Författaren visar hur förlossningsdepression gör mödrar till somatiska subjekt och hur det formar kvinnors kroppar och livsvillkor. Diagnosen framställs som ett tragiskt medicinsk mysterium (förmodligen hormonellt) och den deprimerade kvinnan positioneras som offer och som ett problem. Dessa kvinnor anses vara utsatta för trauma och olyckliga mödrar måste avhjälpas genom medicin och/eller psykologisk behandling. Studien hävdar att detta kan ses spegla kvinnors underordning i västvärlden genom biopolitiska termer och att kontrollen av henne sker genom att göra henne till en somatisk kropp som bör botas och optimeras.55 4. Analys Genom diskursanalys av mitt empiriska material, har jag funnit fem teman som här kommer att presenteras. 4.2 Erfarenheter VS biologiska orsaker -[...] med mitt första barn så hade jag ju mått väldigt bra och känt den här direkta lyckan då när hon kom ut och man bara tittade på henne och blev alldeles varm inombords och fick världens lyckorus. Och... jag fick inte det med mitt andra barn, jag bara tittade på honom och jag mådde så dåligt och jag tyckte han var ful och, nej jag vet inte. [...] Alltså, jag mådde ju dåligt redan när han kom ut, jag kände att ”varför är du här?” och det här att jag tyckte att han var så ful, jag vågade inte visa upp honom, det var jättekonstigt. Detta citat skildrar en av informanternas upplevelser av att ha en förlossningsdepression. Samtidigt som det belyser vilka förväntningar och idéal som finns kring att vara nybliven mor, som att hon ska känna en direkt lycka till sitt barn, visar det även hur svårt det kan vara att förstå och förklara sin depression. I samtliga av kvinnornas berättelser om sina erfarenheter, syns ett Simone Fullagar, ”Sites of Somatic Subjectivity: E-scaped Mental Health Promotion and the Biopolitics of Depression”. Social Theory & Health, Volume 6 (2008), s. 323–341. 55 Ruth Cain, “A View You Won’t Get Anywhere Else? Depressed Mothers, Public Regulation and ‘Private’ Narrative”, Feminist Legal Studies; Volume 17, Issue 2 (2009), pp 123-143, 21p. 54 18 sökande efter svar kring varför det skedde och vad det var som hände, samtidigt som de tycks brottas med dåligt samvete, skam och skuld över sin diagnos. Erfarenheterna av att må dåligt efter förlossningen uttrycks oftast inom en social diskurs och informanterna tolkar sitt mående utifrån rollen som mor, kvinna eller partner. Att depressionen skulle bero på biologiska eller hormonella faktorer, så som vården skulle beskriva den, stämmer inte överens med informanternas egna uppfattningar och deras somatiska kroppar får stå tillbaka till förmån för en social kontext. I de fall som de på något sätt erkänner depressionen som något somatiskt betingat, är det fortfarande deras socialt konstruerade identitetsroller som står i fokus. Det spelar ingen roll om deras kroppar ingår i en biomedikaliserad diskurs, normer och idéal kring mödraskap tycks viktigare. Följande citat visar t.ex. hur informanten kopplar sitt dåliga mående som motsatsen till att vara en ”fantastisk mamma”; -Nej det... det här kom som en chock, jag menar, jag hade hört innan att... jag trodde på nåt sätt att... jag skulle bli en fantastisk mamma. [...] vi kommer bli lyckliga, vi kommer få den här bebisen och allt kommer bara bli så himla bra och... och sen blev det inte så. Det var, det var hemskt faktiskt. Kvinnan uttrycker den skam som föreligger kring förlossningsdepression och talar om de förväntningar som finns på moderskapet. Att ha en förlossningsdepression och ändå vara en fantastisk mamma tycks inte vara en möjlig kombination. Här talar hon även om depressionen som att den kom som en chock, alltså något som hon tidigare aldrig hade kunnat föreställa sig vilket också skulle kunna styrka det faktum att vården inte lyckats förmedla sin biomedicinska diskurs av diagnosen och att det generellt finns för lite kunskap och medvetande om sjukdomen, i samhället. I ett fall då en informant svarar på frågan om vad hon tror att depressionen berodde på, rör hon sig inom en biomedicinsk diskurs då hon berätttar om vad barnmorskan har sagt, men hon verkar samtidigt tvivla på vårdens förklaring av fenomenet; -Vad tror du själv att det berodde på? -Jag vet faktiskt inte, jag vet inte om det var nåt som, för vissa sa ju att, alltså barnmorskan för jag vågade ju prata och säga till henne att jag inte mådde bra och då berättade ju hon om graviddepressioner att det bara händer ibland och att det kan vara hormonförändringar eller nåt med hjärnan. Ja att det bara är kroppens sätt att, ja att det bara händer vissa men det var ju en väldigt klen tröst för jag menar, jag mådde jättedåligt och det spelade ju ingen roll just då att ”ja men det här händer vissa och att andra också har det och du behöver inte känna dig onormal” för jag kände mig redan onormal, det spelade ingen roll. Det är som att kvinnan försöker värja sig mot den biologiska diskursen när det gäller hennes hälsa. Vårdens förklaring av hennes mående stämmer inte överens med hennes egen erfarenhet och även om hon skulle erkänna de biologiska orsakerna så blir diagnosens sociala konsekvenser av större vikt. I detta fall väger inte experternas ord så tungt då de inte bekräftar hennes egen bild 19 av hur depression uttryckte sig och vad den hade för orsaker. Den sociala diskursen om att känna sig onormal och hur diagnosen blir till ett stigma, står över det faktum att det skulle vara kroppsligt och hormonellt orsakat. Rose beskriver hur en biomedikaliserad syn på kroppen och diagnoser kan ses motverka stigma då det får en medicinsk förklaring.56 Dessutom har det bildats ett kollektiv när det gäller olika diagnoser, grupper som får somatiska identiteter och som kan söka stöd och stärka sig själva och uttrycka sin diagnos som en del av sin identitet. Framsgångsrika och kända personer som träder fram och berättar att de t.ex. har aspberger eller ADHD, får stå som inspirationskällor och tillsammans med stödgrupper, manifestationer för att uppmärksamma diagnoserna och aktiva projekt från företag, patienter och anhörigas sida, minskar även stigmatiseringen.57 Till skillnad från dessa fall då somatiska identiteter uttrycks och kämpar både för bättre vård och för att inte ses som avvikande i samhället, tycks inte förlossningsdepressionen hos informanterna uttryckas på liknande sätt. Kvinnorna har inte tagit till sig diagnosen som att det är en biologisk del av deras kroppar och således en somatisk identitet och de har heller inte känt sig bekväma med att berätta om sina erfarenheter eller söka efter någon kollektiv stödgrupp. Identiteten som kvinna och mor får företräde och normerna kring vad hon bör klara av och vad hon bör känna och inte känna tycks stå över de biologiska faktorerna. -[...] Jag måste bara få säga att jag verkligen, alltså idag, jag älskar min dotter såklart, jättemycket verkligen! Det är en helt annan grej nu när jag mår bra och inte har problem med vardagen och alla såna här vardagliga grejer och jobbar igen och så. Så det är liksom, det underlättar ju verkligen att jag känner att jag klarar av det i alla fall och att jag klarar av att ha ett liv, sen kan man ju må dåligt ibland också men det är ju inte... nej, jag önskar bara att ingen behöver gå igenom det som jag gick igenom och som min dotter tvingades gå igenom och ja, min ex-man också såklart. Enligt Rose skulle den biomedikaliserade synen på hjärnan och psyket, där ”the mind is what the brain does”58, se kvinnans depression som en process i hennes hjärna, exempelvis för låga halter av serotonin men som går att reglera och bota.59 Om detta stämde överens med hur även patienterna upplever sina diagnoser, skulle säkerligen stigmatiseringen kring förlossningdepression kunna minska men så tycks inte vara fallet. Hos informanterna uttrycks inte denna biomedikaliserade diskurs på samma sätt, vilket gör att teorin om den biologiska kroppen i fokus och ett minskat stigma, faller ganska platt. När det gäller diskursen om den somatiska kroppen så finns den hos informanterna, men mer som en bieffekt eller så ingår den i en social diskurs. Kroppsliga funktioner som amning, ökad aptit och viktuppgång, att kunna hålla sitt barn, trötthet, nedstämdhet, medicinering, etc, kommer på tal och kan tolkas som påverkansfaktorer men dessa uppfattas inte som själva orsakerna (eller Rose, s. 216. Ibid, s. 217. 58 Ibid, s. 198. 59 Ibid, s. 201. 56 57 20 lösningen i form av medicin) till depressionen. Detta sker även i de fall de fått en diagnos och vård för sin förlossningsdepression. En av informanterna uttrycker sin viktuppgång, dels som att förlossningsdepressionen orsakat den men också som att hon då fått en ”annan slags depression” som kopplas till kroppsnormer istället. -Jag började ju äta mycket mer när jag mådde så dåligt, då åt jag ju mycket mycket mer. Alltså hela tiden. Jag har gått upp mer än 10 kilo sen hon föddes. Jag bara åt och åt och tyckte det var skitsamma liksom. Och då vart det ju en annan slags depression över det liksom. En annan informant reflekterar över riskfaktorer och att hennes depression kan ha berott på hormonförändringar eller att hon mådde psykiskt dåligt under graviditeten och hon är inne på ifall medicin kanske skulle ha hjälpt. Vid det tillfället blir den biomedicinska diskursen stark men överskuggas snabbt av hennes fortsatta reflekterande där en social diskurs i form av stöd i föräldraskapet tränger undan diskursen om kroppen. Sedan växlar det tillbaka till biomedikaliseringen då hon uttrycker de professionellas auktoritet och att deras försäkringar om normalitet väger tyngre än en ”vanlig” människas då de tillhör expertisen. -Känner du att du fick den hjälp du behövde, hade du behövt nån annan slags hjälp? -Alltså... nej jag känner att jag fick den hjälp jag behövde. Dom... jag vet inte om jag hade behövt medicin eller så för att jag var ju uppenbarligen deprimerad men jag fick ett stöd, det var bara så viktigt för mig att få komma dit och att dom bekräftade mina känslor och tankar och fick mig att inte känna mig så himla dålig. För det var ju så stora grejer, jag menar att förlossningen inte gick som den skulle, att jag inte kunde amma och det här att min man tog så mycket hemma och att han gick upp på nätterna för att jag mådde så himla dåligt om jag inte fick sömn. Och bara få höra det att det är helt okej, och av professionella människor också, det är helt normalt att känna så, det är helt okej! [...] Kvinnors erfarenheter och förklaringar av sin psykiska hälsa, tydliggör det glapp som finns mellan diskurserna om förlossningsdepression. Vården har en syn på fenomenet som utgår från kvinnan som främst en biologisk varelse, samtidigt som kvinnan själv inte vill identifiera sig med denna bild av henne. 4.3 De somatiska experternas ansvar I motsats till hur Rose beskriver biomedikaliseringens krav på aktiva, autonoma individer som till stor grad själva har ansvaret för sin hälsa och att söka hjälp, kan informanternas berättelser ge uttryck för den svenska välfärdsstatens ansvar gentemot befolkningen.60 Statens vårdinrättningar som BVC, BB, mödravården och kommunala stödgrupper och familjecentraler, finns där för att 60 Ibid, s. 23ff. 21 fånga upp och erbjuda hjälp till nyblivna föräldrar. Dessa somatiska experter tar ansvar för kvinnors hälsa genom att screena för förlossningsdepression, ha en tät kontakt i samband med de många rutinkontroller som görs på BVC och skyddsnätet kan ses som stort för att inte någon kvinna ska falla mellan stolarna. En gemensam sak som informanterna har vad gäller vård och hjälp för sina depressioner, är att de fångats upp eller själva sökt hjälp via just mödravården eller barnavårdscentralen. Det verkar som det självklara uppsamlingsstället för nyblivna mödrar som inte mår psykiskt bra. Detta är såklart inte något konstigt då den främsta kontakten sker via dessa instanser och har man redan en fot inne i vården så kan det ses som ett naturligt val att berätta om sina besvär när man ändå är där. I de fall då kvinnorna fångats upp och fått vårdande behandling har det alltså skett genom mötet med barnavården eller mödravården. Informanterna beskriver hur de fick hjälp genom att tala om dessa vårdinstanser som nyckeln till bättre hälsa. De blir således deras räddare i en situation som känns ohållbar. -När var det du fick hjälp från BVC, var det på någon rutinkontroll? -Ja det var ju efter nån månad. Dom gör ju så här, man får fylla i nåt papper, eh, och då så sa hon när hon hade tittat igenom det där pappret ”Hur mår du egentligen?” För hon hade sett på mig för jag var ju aldrig glad. [...] Och jag bröt ju ihop så fort jag skulle förklara hur allt var så började jag ju tjuta. Men då, då såg ju hon att jag behövde hjälp. Informantens tilltro till experten, i detta fall i form av en BVC-sköterska, tycks stark då hon beskriver hur denne hade sett att hon aldrig var glad och att hon såg att informanten behövde hjälp. Att bli sedd tycks viktigt i sammanhanget och experternas roll får i detta fall stå för de som kan se hur patienterna mår och om de behöver hjälp. Riska beskriver hur biopolitiken uppmanar till självreglerande och autonoma individer i samhället för att förbättra kvalitén på befolkningen men att dessa individer fortfarande är beroende av experter som tillhandahåller tekniker och redskap för att kunna förstå sin (o)hälsa och optimera den.61 Denna informant beskriver detta ”papper”, alltså EPDS-formuläret, som avgörande för att bli sedd och få vård. Detta bioteknologiska verktyg blir vårdens redskap för att fånga upp deprimerade mödrar och ses som patientens nyckel till hjälp. Att vården tar ansvar för att fånga upp kvinnor med förlossningsdepression är klarlagt men hjälpen som experterna tillhandahåller, ses inte alltid som positivt för kvinnorna. Flera informanter uttrycker en negativ bild av vården, särskilt då det kommer till hur de upplever att de blivit behandlade på förlossningen eller BB. Tilltron till att experterna ska vara kompetenta och professionella finns där, vilket leder till stor besvikelse då informanterna upplever sig ha blivit felbehandlade av vården. Tiden på BB tycks upplevas som en särskilt utsatt situation för informanterna och de tolkar de somatiska experterna, här i form av läkare, barnmorskor och sköterskor på BB-avdelningen, som auktoriteter och bärare av kunskap. En av informanterna 61 Riska, s. 155. 22 uttrycker besvikelse över personalens hanterande under tiden på BB, samtidigt som hon tycks bekräfta deras auktoritet som vårdande ”experter”; -Hur såg det ut rent praktiskt efter förlossningen? -[...] Jag vet att jag bad personalen om hjälp en morgon och det ångrar jag än idag för då stoppade personalen in en napp i min dotterns mun och det skulle de inte ha gjort för då lärde sig hon att tycka om napp och jag hade annars tänkt att hon skulle vara utan napp. Jag hade ju hört att det ska vara dumt för tänder och alltihopa men är personalen så dum att de bjuder mamman på kålsoppa så får de väl ta smällen att de får ta hand om barnen. Å andra sidan var ju jag så dum som bad om hjälp så att hon blev beroende av napp. Men annars så var ju barnen så mycket som möjligt hos mig, det är ju jag som har fött dom inte några personal. Informanten har en tilltro till att personalen på BB ska vara kunniga och ge rätt hjälp och då detta inte införlivas på ett sätt som motsvarar kvinnans förväntningar, ikläs de istället en negativ och bristande roll. Experterna ska tillhandahålla vård och professionell kunskap och ses som de självklara vägledarna som kan ge hjälp och råd. Informanten uttrycker att ”det är ju jag som har fött dom, inte några personal” vilket indikerar på att deras roll enbart sträcker sig till just vård och stöd och att deras kunskap inte kan konkurrera med rollen som biologisk mor. Det finns även andra fall då experternas roll anses ha brustit så pass mycket att de, enligt informanten, kan ha varit en avgörande faktor för utvecklandet av hennes förlossningsdepression. Även denna informant bekräftar vårdens auktoritet och ifrågasätter egentligen inte deras rutiner, samtidigt som hon beskriver det som ”det värsta hon varit med om”. -Det var jättejobbigt för efteråt så fick hon lite andningssvårigheter, dom var väldigt övergående, hon skulle ner till neonatalen men redan i hissen på väg ner så började hon andas normalt igen så det var liksom inga problem men de tog ändå ner henne dit och mig sydde dom ihop och rullade tillbaka till rummet. Grejen var att det var ju så tidigt på morgonen, hon kom väl vid 5 på morgonen så det fanns ingen personal som kunde ta mig ner dit så jag fick ligga i fem timmar innan jag fick träffa henne. Det var det värsta jag varit med om, det var hemskt, jag visste ens inte om jag hade fått barn, det var bara mörker och det kändes jättejättekonstigt. Och min man var ju nere med flickan och såg till henne och kom upp ibland och berättade vad som hände men jag tyckte det var så hemskt. Jag fick inte ens en sån där förlossnings, eh, ja men en sån där bricka du vet med mackor och grejer som man får när man fött barn, så det kändes som att jag var helt oduglig. Jag hade inte klarat av en riktig förlossning så jag förtjänade inte ens en sån bricka. Men eeh... nej men jag frågade personalen om jag kunde få gå ner och träffa henne men det gick inte, de hade för lite personal och så var det rond och så. Nej det var, det var verkligen hemskt. T.o.m. den fikabricka som nyblivna föräldrar brukar få av personalen efter en förlossning, blir här till en bekräftelse från experternas sida att kvinnan har klarat av något och förtjänar en belöning. 23 Personalens auktoritet och maktposition tolkas på liknande sätt av samma informant då hon berättar om när de fått komma till BB; -[...] man fick inte så jättebra stöd ifrån personalen riktigt, och likadant när det gällde amningen och sånt, de frågade inte ens, jag menar jag visste ju inte hur jag skulle göra, jag hade ju sett den här. Eller jag hade tänkt mig innan att det skulle va så att man födde barn, man fick upp bebisen på bröstet och sen skulle man börja amma direkt men nu visste jag inte hur jag skulle göra, jag vågade inte ens försöka. Det var först på kvällen då som någon frågade om jag hade försökt amma, för dom hade ju gett henne lite ersättning så jag visste ju inte hur det funkade och då sa jag att ”nej, jag har inte gjort det än”, ”men det måste du göra nu för annars kommer det va försent!” Och då blev jag ju jättestressad och kände mig jättedålig att jag inte hade tänkt på det att försöka amma, det borde ju ha varit nånting som jag hade inom mig men som jag inte kunde, alltså jag kände mig så jäkla dålig som mamma. Jag hade inte klarat av att föda henne på riktigt sätt och jag kunde inte, alltså jag hade inte den här förmågan att bara förstå att jag skulle amma henne heller. Maktrelationen mellan vårdare och patient är generellt ojämn när det gäller vård överlag men det tycks som att nyblivna mödrar innehar en särskilt utsatt position och att maktassymetrin är påtagligt större i dessa sammanhang. Samtidigt som informanterna lägger stora värderingar i rollen som mamma och att denna identitet borde trumfa de somatiska experternas roll som vårdare, blir deras roll som patient också tydlig. Dessa två identiteter tycks även flyta ihop då rollen som mamma påverkar rollen som patient. Har inte individen en essentiellt inneboende kunskap som mor blir hon också en sämre patient. Bemötandet från personalen i rollen som experter tycks viktig för kvinnorna och även om de uttrycker tacksamhet över hjälpen de får, föreligger det även viss kritik. De somatiska experternas ansvar bekräftas och erkänns av informanterna och deras hjälp tas ofta emot på något sätt då tilltron till vården är förhållandevis stark. Kvinnorna behöver inte bära hela ansvaret för att söka och få hjälp för sina depressioner, problemet uppstår istället senare då de redan fångats upp. 4.4 Subjektets eget ansvar Trots att vården faktiskt tar ansvar för att fånga upp kvinnor med förlossningsdepression, är subjektet och individens eget ansvar för sin hälsa och för optimering, något som syns tydligt hos informanterna. Uttalanden som ”jag borde ha varit ärlig, det var mitt fel, det var upp till mig att söka hjälp”, får tala för deras egen syn på sig själva som aktiva subjekt med ansvar för sitt mående. Denna diskurs om den aktiva patienten med ansvar för sin hälsa, kan ses finnas både hos informanterna själva och hos vården. De somatiska experterna tar visserligen ansvar för att fånga upp deprimerade, nyblivna mödrar men det förutsätter även ett aktivt gensvar från patienten. Enligt EPDS-direktionerna kan inte kvinnans resultat vara helt säkra då de förutsätter att kvinnan 24 är ärlig i sina svar.62 Vården lägger alltså en stor del av ansvaret på patientens egna förmåga att tolka och förstå sitt mående och svara på ett sätt som gör att de kan erbjudas hjälp. Denna syn på individens autonomiska och ansvarstagande förmåga vad gäller sin hälsa och strävan efter att förbättra den, kan som sagt ses även hos de intervjuade kvinnorna.63 Vid frågan om vård eller hjälp, belyser en av informanterna sin egen roll och sitt eget ansvar i att få hjälp; -Tycker du att du fick den hjälp du behövde? -Jag vet inte, det hade ju varit skönt att få hjälp tidigt, alltså i början där för dom första två-tre månaderna så var det ju bara fullständigt kaos. Och andra sidan, dom hade ju ett sånt där papper om hur man mådde och hade jag svarat att jag mådde si och så dåligt som jag gjorde så hade dom säkert fångat upp mig redan då och att jag hade fått hjälp tidigare men nu väntade jag ju så pass länge så det kanske var lite mitt fel också. Men samtidigt som hon uttrycker ett skuldbeläggande på sig själv så finns det ändå en önskan om att ha blivit sedd och att någon annan skulle ha tagit ansvar. Att ”det kanske var lite hennes fel också” indikerar på att hon ändå inte anser sig äga hela ansvaret för sin hälsa eller ohälsa. Det kan också visa på bristerna i den screening med hjälp av frågeformulär som används av BVC och orimligheten i att låta patienter/nyblivna mödrar ta ansvar för sitt mående då det uppenbarligen kan vara svårt att vara ärlig när en stor del av depressionen består av att känna sig dålig som mamma. Flera av informanterna använder inte ens termen ”förlossningsdepression” utan talar om det som ”då när de mådde dåligt” eller så blir det bara till något flytande och mer abstrakt. Vården verkar inte ha nått fram till kvinnorna med sin egen syn på hennes somatiska kropp och vad som, enligt dem, kan hända i kroppen och hjärnan när man får en förlossningsdepression. Det blir till en självklarhet som inte förklaras i närmare bemärkelse och när det väl görs, så är det när de redan konstaterat att kvinnan har fått diagnosen. Som det står i direktiven för formuläret; ”Tala inte om poäng med henne – det säger henne ingenting”.64 Det förutsätts att kvinnan inte kommer förstå poäng eller medicinska termer och förklaringar, samtidigt som det erfodrar en BVC-sköterska som kan översätta dessa kliniska resultat till något som, enligt dem, är mer begripligt för kvinnan. Tvärtemot Rose som diskuterar hur patienter kan övertygas att de har en klinisk sjukdom genom att visa röntgenbilder på deras hjärnor för att få dem att bli mer positivt inställda till medicin, finns här ingen sådan idé om att beskriva den somatiska kroppen på ett mer biomedikaliserat, ändock förståeligt sätt.65 Informanternas egna förklaringar till sitt mående som socialt orsakade, skulle kunna härledas till att en medicink förklaring av fenomenet inte skett eller varit för otydlig. -Vad tror du själv att det berodde på? Rikshandboken Barnhälsovård. Rose, s. 4. 64 Rikshandboken Barnhälsovård. 65 Rose, s. 197. 62 63 25 -Jag vet faktiskt inte, jag vet inte om det var nåt som, för vissa sa ju att, alltså barnmorskan för jag vågade ju prata och säga till henne att jag inte mådde bra och då berättade ju hon om graviddepressioner att det bara händer ibland och att det kan vara hormonförändringar eller nåt med hjärnan. Ja att det bara är kroppens sätt att, ja att det bara händer vissa men det var ju en väldigt klen tröst för jag menar, jag mådde jättedåligt och det spelade ju ingen roll just då att ja men det här händer vissa och att andra också har det och du behöver inte känna dig onormal för jag kände mig redan onormal, det spelade ingen roll. Ovanstående citat påvisar den bristande information utifrån en kroppslig diskurs om förlossningsdepression. I detta fall tycks vården ha försökt att förklara fenomenet utifrån biomedicinska termer om hormoners påverkan eller förändringar i hjärnan men informationen nås inte fram till kvinnan och blir inte en del av hennes uppfattning av sitt mående. Ingen av kvinnorna hade heller fått någon mer ingående beskrivning av fenomenet innan de själva började må dåligt. Vissa hade hört talas om det men visste inte så mycket mer än att är något som kan hända vissa nyblivna mödrar. Den bristande kunskapen kan göra det svårare, både att förstå sitt mående och därmed också söka hjälp för det, men det kan även ses som ett upprätthållande av den skuld och skam som föreligger kring förlossningsdepressioner. Det kan handla om att kvinnan inte känner någon kärlek för barnet p.g.a. depressionen eller att hon inte vill ta emot hjälp i hemmet för att hon har det så stökigt hemma. Normerna kring föräldraskap är så pass starka att det blir svårt att vara ärlig och be om hjälp och då spelar det ingen roll att orsaken till att de inte kan leva upp till normen, är att de fått en klinisk depression. För hur ska de kunna inse det om de inte vågar berätta hur de mår, istället letar de efter alternativa tolkningar till deras mående i en social kontext och när de i efterhand förstår att de haft en depression så lägger de ansvaret på sig själva. Som i exemplet från en annan informant då denne inte söker hjälp förrän hon är gravid med sitt tredje barn trots att hon då haft en förlossningsdepression med det andra barnet. -Fick du någon typ av hjälp? -[...] Nej, men jag fick ju hjälp sen. Just för att jag var gravid med mitt tredje barn så pratade jag med mödravården efter kanske halva graviditeten och sa att jag var rädd för att känna så här för mitt tredje barn som jag har gjort med mitt andra. Och då förstod dom, ”ja men gud, du har ju inte mått bra!” så då fick jag prata med mödravårdens psykolog om det här. [...] Trots att informanten hamnat i en livskris då hon precis blivit nybliven tvåbarnsmamma och det upptäcks att hennes äldsta son har en allvarlig sjukdom, fick hon inget erbjudande om samtal eller stöd. Vårdens ansvar sträcker sig, även i detta ganska prekära fall, till att erbjuda vård för den äldstas sjukdom och i övrigt får hon, som alla andra nyblivna mödrar, fylla i frågeformuläret om sitt mående på BVC. Informanten lägger heller inte skuld på vården utan pekar på faktorer som att hon inte är någon känslomänniska (hade hon varit det så hade hon kanske kunnat förklara 26 sina känslor och fått hjälp tidigare) och hon är glad att hon vågade berätta om sitt mående vid tredje graviditeten. Därmed kunde hon få hjälp, både att bearbeta sin förlossningsdepression och att förebygga eventuell psykisk ohälsa vid kommande förlossning. Det som inte sägs här är vilket ansvar mödravården har i att, redan under graviditeten, kunna förhindra insjuknad hos kvinnan genom att titta på hennes livsvillkor och tidigare erfarenheter av att få barn. För informanterna själva, tycks deras eget ansvar väga tyngre än vårdens och även om informanterna önskat mer, tidigare eller annan hjälp så görs det inte utan att påpeka att de säkerligen hade blivit erbjudna detta, bara de själva hade varit ärliga, tydliga eller bara bett om det. Kvinnors eget ansvar för sin psykiska hälsa vid en förlossningsdepression, sträcker sig inte bara till att vara aktiva i sitt sökande efter hjälp. Även vid de fall då de erbjuds hjälp, tycks patienterna ha ett stort ansvar vad gäller att vara aktiva i sin behandling och få den att passa in i sitt livspussel som en färdig modell. -Fick du några samtal, psykologsamtal? -Nej det fick jag inte, jag hade ju kontakt med läkaren för att se om medicinen hjälpte och sen hade jag ju BVC, det var ju hon som jag hade berättat att jag mådde dåligt för så hon höll väl lite extra koll på mig när jag kom till dom här kontrollerna och, ja, frågade mycket om hur det gick och sådär. Hon frågade ju om det kunde vara bra med någon psykolog eller något sånt men jag kände väl att... Grejen var att jag kände att jag orkade ju knappt ta på mig kläder så hur skulle jag orka ta mig iväg till en psykolog och sitta där och prata och liksaså, hur skulle vi få tiden? Min sambo jobbade ju väldigt mycket och var borta hela tiden och hade ett jobb som han inte kunde komma ifrån och bara ta ledigt för att jag skulle kunna gå till en psykolog. Det kändes inte rimligt i vår situation. Det kunde säkert ha gått fortare och bättre som sagt, jag menar det tog ju väldigt lång tid, jag vet inte om det hade gått fortare om man hade fått nån annan hjälp men jag har ingen aning om vad det skulle va för hjälp faktiskt. Informanten blir alltså erbjuden eller tillfrågad om psykologsamtal men känner inte att det skulle vara rimligt i hennes familjs praktiska livssituation. Ansvaret läggs på henne själv att kunna genomgå behandlingen, inte bara från vårdens sida utan hon själv tolkar sitt eget ansvarstagande genom att uttrycka sig i termer som att ”jag orkade ju knappt ta på mig kläder” eller ”för att jag skulle kunna gå till en psykolog”. Även då hon säger att det säkert kunde ha gått fortare att bli frisk om hon hade fått någon annan hjälp så uttrycker hon ett eget ansvar för sin hälsa då hon lägger det på sig själv att veta vad för slags hjälp hon kunde ha behövt. Samtidigt som de flesta informanter visar på tilltro till vården och dess somatiska experter, synliggörs en bild av besvikelse vad gäller utebliven hjälp såsom att inte ha blivit erbjuden medicin eller att inte få erbjudande om samtalshjälp när kriser skett tätt inpå förlossningen. Även om informanterna relaterar sin förlossningsdepression till dessa livskriser och således tolkar den i en social kontext, så kan det ändå ses ur en biomedikaliserad diskurs. -Känner du att du fick den hjälp du behövde? 27 -Ja alltså, jo men det fick jag. Nu så här i efterhand så mår jag ju bra och med mitt tredje barn så har ju inte alls känt samma sak, det är inte alls på samma sätt. Men jag tror att det spelar stor roll det som hände med min äldsta. Jag vet inte vad som hade vart annorlunda om jag hade fått hjälp tidigare, det jag känner att jag kanske hade behövt hjälp med är hela grejen att stå där som nybliven tvåbarnsmamma och behöva ta hand om en sjuk son, allt skulle bara fixas praktiskt och det här ska göras nu och det här ska göras nu och jag fick inte utrymme att vara en mamma, till den yngsta. Och sen, jag menar, jag är ingen känslomänniska, jag har svårt att prata med folk om hur jag mår och så, alltså även med vänner och familj så då är det ju svårt att få hjälp. Och så kände jag lite att, ”ja men det kanske beror på att jag ville ha en flicka” för det får man ju inte tycka utan man ska va glad för det man får så det vågade jag ju inte söka hjälp för. Jag är ändå glad att jag vågade berätta för barnmorskan där vid tredje graviditeten att jag inte hade mått så bra för då släppte ju massa oro och så. Nu mådde jag ju inte dåligt efter den förlossningen men sen vet jag ju inte om det beror på att det blev en tjej eller bara att jag inte hade ett sjukt barn och ta hand om eller att hon inte blev ett skrikbarn, jag har ingen aning. Jag är bara glad att det känns bra liksom! Informanten uttrycker i citatet, både synen på individens eget ansvar att söka hjälp men också på en tilltro till att expertis i form av samtalsstöd med barnmorska eller psykolog, kan hjälpa vid psykisk ohälsa. För att få hjälp krävs det att hon överkommer det faktum att hon inte är en ”känslomänniska”. Kan man som patient inte berätta hur man mår så kan man heller inte räkna med att få någon hjälp. Det som blivit tydligt i detta tema är att trots att de somatiska experterna tar ansvar för att fånga upp kvinnor med förlossningsdepression, finns ändå en diskurs om individernas eget ansvar för sin hälsa. Från kvinnorna själva, uttrycks det i att deras ansvar att söka hjälp och vara ärliga om sitt mående och från vårdens sida tycks individens ansvar ligga i att ta emot hjälp och vara aktivt deltagande. Dessutom tycks inte experternas biomedicinska diskurs om depressionen, nå fram till kvinnorna och deras mall för vård och behandling passar inte alltid in i informanternas livssituation som får svårt att anpassa den till en fungerande lösning. 4.5 Den sociala diskursen i fokus Det mest utmärkande och gemensamma i alla informanternas berättelser om sitt mående, är hur de upprepande och genomgående lutar sig mot en social diskurs för att förklara situationen. De söker inte bara svaren och orsakerna bakom depressionen i en social kontext, även optimeringen och vad de tror skulle ha kunnat vara hjälpsamt finns där. I fallet då informanten inte kunnat sova i sex månader utan har suttit uppe hela nätterna för att kolla om hennes dotter andades, blir dels hennes dåliga mående socialt konstruerat då hon anser det bero på oro och även sömnbristen relateras till detta. Kvinnan reflekterar inte över sömnbrist eller oro som en biologisk eller kroppslig faktor som kan ha orsakat hennes depression och det finns heller ingen vidare reflektion över att psykologen/den somatiska experten säger till henne att det syns att hon har en depression. 28 -Hon, psykologen sa det att ”Ja, det syns ju att du har en depression”. Jag hade ju hört att det är nåt man kan få men inte hur det kan, ja arta sig eller hur man säger. Och jag, min depression eller vad man ska säga, den bestod ju mycket av oro för Maja. Det var ju därför jag vart så depremerad för att dom sex första månaderna så hade jag ju typ inte sovit nånting. Förklaringarna till depressionen varierar, det kan handla om kriser såsom närståendes död eller sjukdom i nära anslutning till förlossningen, att ansvaret för hem och barn, känts för tungt att ha själv eller att de gått upp i vikt och isolerat sig. Det intressanta är hur de inte reflekterar över sina kroppar och sin psykiska ohälsa i förhållande till en biomedikaliserad diskurs. Att deras viktuppgång och isolering skulle ha kunnat bero på en obalans i hjärnan som ledde till sociala konsekvenser, finns inte i kvinnornas berättelse, snarare är det sociala faktorer som har gjort dem deprimerade, enligt de själva. När de letar efter möjliga tolkningar och förklaringar, finns där alltifrån att vänner slutade höra av sig eller att de inte fått tillräckligt med hjälp av sin partner. En alltför tidskrävande och socialt låsande amning var betydande för en informants situation, särskilt då den hindrande henne från att kunna umgås med sin äldre dotter. Detta är något som även återfanns i en annan informants berättelse som också antydde amningen som ett socialt hinder för att kunna fokusera på sitt andra barn och som kan ha spelat roll i hennes mående. -Jag ammade väldigt mycket, han åt väldigt mycket så jag ammade väldigt väldigt ofta, hela nätterna, jag vet att jag var så trött hela tiden för att, jag kände att jag antingen satt i soffan eller låg i sängen och bara amma amma amma och jag fick liksom inte tid för den stora för att jag satt fast i, eller han satt fast i mig och jag satt fast i bebisen och... Det var ju väldigt mycket ammande för när pappan var hemma så var det ju att han fick göra väldigt mycket med vår dotter och jag kände väldigt stor avundsjuka för jag ville också va med, jag menar, det hade ju varit vi tre som hade gjort saker tillsammans förut och nu, jag fick inte va med för jag var tvungen att va med den här lilla hela tiden. Den biomedikaliserade bilden av fenomenet skulle möjligtvis ha hänvisat till hormoner och kroppsliga förändringar hos kvinnan, amning är enligt denna syn starkt kopplat till hormonbalans och en förklaring till att dessa kvinnor mått dåligt skulle kunna härledas till hormonella processer i den kvinnliga kroppen på molekylär nivå.66 Detta är dock inte något som återfinns hos informanterna själva. Även om de kan tolka amningen som något som kan ha påverkat att de mådde dåligt så är det amningens sociala nackdelar som i sådana fall skulle ha varit orsaken. Samtidigt så finns det starka normer kring moderskap och amning som gör att deras psykiska ohälsa får en perifer roll, amning är något en kvinna ”ska” göra och då den ingår i en social diskurs och inte en biologisk, anser inte kvinnorna att det är skäl nog att sluta enbart för att de inte mår bra av det. Om de hade relaterat amningen till en biologisk och kroppslig diskurs är det möjligt att det hade varit ett lättare val att sluta amma utan att känna sig stigmatiserade p.g.a. 66 Riska, s. 158. 29 deras val. Det hade dock förutsatt att större delen av samhället delade den biomedikaliserade synen på amning så att normerna kring amning och moderskap inte varit så starka som de nu är. Även staten uppmanar kvinnor till amning i enlighet med WHO:s riktlinjer för spädbarns näring.67 Den sociala kontroll som biopolitiken kan ses utöva genom fostrandet av medborgare i allmänhet och kvinnor i synnerhet, utgår från rådande kunskap och rekonstruerar normer kring kvinnokroppen.68 Samtidigt som en biomedikaliserad syn på känslor och stress som en biologisk process försöker förmedla det som något som står utanför bl.a. ett genusstrukturerat system, utgår ändå både forskning, riktlinjer och hälsodirektiv från könade och kontrollerande normer.69 För att återgå till problemet med den sociala diskursen i fokus vad gäller kvinnornas egna tolkningsrepertoarer av sitt mående, så krockar alltså dessa med vårdens syn på behandlingar av depressionen. Informanternas lösningar på problemet ligger oftast inte i att få medicin eller psykiatrisk behandling utan härleds till den närmaste omgivningen eller socialt stöd för att bygga upp en självkänsla kring moderskapet. Partnerns ansvar eller, i deras fall, brist på ansvar kan ses ha stor betydelse; -Så det som jag tror hade hjälp var om han [sambon, förf. anm.] hade haft ett bättre jobb, eller mer flexibelt där han kunde ta mer ansvar för barnen. En annan informant belyser också betydelsen av hjälp i hemmet och förminskar därmed en biologisk förklaring av sitt mående, till förmån för den sociala faktorn; -Vad hade du behövt för hjälp? -Jag tror det hade hjälpt om Fredrik hade hjälpt till mer. Han är ju jätteduktig att hjälpa mig med henne, alltså har ju tagit en natt i veckan och sådär så att jag fått sova i alla fall en hel natt. Men det är ju just det att man har tre barn ibland, känns det som istället för två. Och att jag ska behöva göra allting, att jag ska behöva säga allting, att han inte bara kan tänka att ”Ja men jag kanske ska plocka upp dom här sockarna nu för dom har legat här i ett halvår”, ja men lite så. Och speciellt när jag mådde dåligt, att han kanske kunde ha åkt iväg lite med barnen så att jag fick lite egentid, det hade hjälpt lite mer. Han gjorde det nån gång men det hade behövts lite mer. Sömn som kan ses som ett kroppsligt behov och något som både kan påverka och påverkas av psykisk ohälsa, blir för informanten sekundärt. Det hon anser skulle ha varit hjälpsamt är en fungerande social miljö där hennes sambo tagit mer ansvar för barnen så att hon fått mer egentid eller att de delat mer på sysslorna i hemmet. När vården då säger till kvinnan att hon fått en depression som kan avhjälpas med medicin eller psykologsamtal och hon själv anser att det beror på hennes livssituation och hemmiljö, kan konsekvenserna bli att hon lägger skulden på sig själv. Det upprätthåller även normen om att kvinnan ska ha det huvudsaklig ansvaret för hem och Livsmedelsverket, ”Bara bröstmjölk till sex månaders ålder” (2003-10-03) http://www.slv.se/sv/grupp3/Nyheteroch-press/Nyheter1/Bara-brostmjolk-till-sex-manaders-alder/ (2015-03-14). 68 Riska, s. 154f. 69 Ibid, s. 167ff. 67 30 familj då vården indikerar på att det finns behandlingar så att du kan ”bli dig själv igen”. 70 Det kan alltså tolkas som att om kvinnan bara genomgår behandling för sin depression så kommer hon att bli sitt gamla ”jag” igen då hon inte mår dåligt över att ha en partner som inte tar lika mycket ansvar för hemmet. Det är hennes hjärna det är fel på, inte den sociala kontexten och det kan tyckas som att den inte bör ifrågasättas och gör hon det så beror det på att hon fått en sjukdom. I skuggan av denna sociala diskurs som informanterna rör sig i när de försöker förklara sin depression, kan även en dold diskurs synliggöras. Det finns inte någon tydlig biologisk koppling till deras mående men även om de berättar om orsaker och påverkansfaktorer i en social kontext så tycks de ibland glida iväg till något odefinerbart och abstrakt. Något som de själva inte riktigt förstår och som tycks bli lidande för dem; -Jag, ja vad gjorde jag, ja men jag började känna att jag, att jag inte älskade min dotter och att jag ångrade henne. Jag började stänga, alltså jag isolerade mig, jag drog inte ens upp persiennerna. Det här var ju mitt i sommaren också och det var väldigt varmt. Man kan nog säga att det var solen, jag ville inte se solen för jag bara tänkte på alla som var där ute som var glada och lyckliga för att det var sommar medan jag satt där inne och hade det skit och inte fick sova och bara mådde skit. Och jag vet att jag åt, jag åt massor jag bara satt och åt och åt och åt och gick upp massor i vikt. Ja, jag bara hade den här, nej jag mådde inte alls bra, jag vet inte vad som hände riktigt men, ja. Att inte förstå sin depression och att få känslor, tankar och i vissa fall beteenden som att överäta, som inte riktigt går att förklara, kan vara en betydande och svår del av depressionen, även i efterhand. I de fall då informanterna förklarar sin psykiska ohälsa som något socialt, finns det ändå ett större självreflekterande och hopp om förbättring, även om deras förklaring har gått emot vårdens syn på fenomenet. Men då dessa mer abstrakta och flytande diskurser blir synliga, får kvinnorna en mer passiv och smärtfylld inställning till sin situation, tillskillnad från den aktiva biomedborgaren. -Har du berättat om dina erfarenheter för omgivningen? -Jag har sagt att jag fick en förlossningsdepression, dels till dagis då när hon skulle få mer timmar och sen har jag berättat för vänner lite så. Men jag tycker att väldigt många, dom är oförstående, dom förstår inte riktigt, dom säger ”Men gud, vad är det? Vad händer då?”, dom har ju mycket frågor men jag har ju ingen aning och dom tycker bara att det låter hemskt och jag tycker att det är lite jobbigt att prata om det för jag känner ingen som har haft det eller som verkar ha hört talas om det över huvud taget så därför blir det ju lite så att jag inte pratar om det. I ovanstående citat visar informanten sin frustration över sin omgivnings okunskap, samtidigt säger hon själv att hon ”inte har någon aning” när det gäller vad det är eller vad som händer när 70 Rose, 213ff. 31 man får en förlossningsdepression. Frustrationen verkar ligga i att inte förstå sin egen depression och att inte kunna uttrycka den så att andra förstår. En annan informant som inte heller tycks förstå vad som hände eller varför, beskriver situationen då hon började må dåligt; -Det enda var väl att när han kom ut så, jag vet inte men efteråt när han hade kommit ut så, jag vet inte, för med mitt första barn så hade jag ju mått väldigt bra och känt den här direkta lyckan då när hon kom ut och man bara tittade på henne och blev alldeles varm inombords och fick världens lyckorus. Och... jag fick inte det med mitt andra barn, jag bara tittade på honom och jag mådde så dåligt och jag tyckte han var ful och, nej jag vet inte. [...] Alltså, jag mådde ju dåligt redan när han kom ut, jag kände att ”varför är du här?” och det här att jag tyckte att han var så ful, jag vågade inte visa upp honom, det var jättekonstigt. Det finns dels en sorg och en besvikelse över att inte ha fått känna samma lycka som hon gjort med det äldre barnet och hon kan heller inte riktigt förstå sina känslor av att må dåligt och sina tankar om att han var ful eller begripa vad de berodde på. Att som kvinna och nybliven mamma vara en aktiv och ansvarstagande patient såsom den biomedikaliserade diskursen kräver, kan i dessa fall ses som ett orimligt åtagande. Inte nog med att dessa kvinnor ska förhålla sig till alla normer och outtalade regler som finns kring moderskapet, de ska även förstå sitt mående, vara aktivt hjälpsökande och kunna anpassa sitt liv efter vårdens mall för behandling. Om kvinnan då inte riktigt kan greppa vad som händer med henne eller varför hon inte har dessa föreställda, nomativa tankarna och känslorna som sig bör, kan tröskeln till att söka och ta emot hjälp bli större. 4.6 Den genuskodade, normativa föräldrarollen Utöver de tidigare fyra kategorierna har en genuskodad diskurs varit utmärkande för informanternas berättelser. Det skulle egentligen kunna ses tillhöra temat om den sociala diskursen i fokus men jag har valt att göra en egen kategori, dels då min utgångspunkt om kvinnors kroppar inte bara rör sig inom en social kontext utan kan ses påverkade av både arv och miljö. Kvinnors psykiska hälsa och ohälsa blir alltså både diskursivt och materiellt då deras kroppar uttrycker könade vardagliga praktiker och som också påverkas av föreställningar om genus och hur en ”god kvinna” bör vara.71 Även om inte informanterna uttryckligen sätter sig i en underprivilgerad maktposition utifrån deras kön när de tolkar sin depression, rör de sig ofta inom en genusdiskurs som verkar ha haft stor betydelse för deras mående. Connell skriver om genus som en socialt konstruerad struktur där skillnaderna mellan könen görs, både på ett kroppsligt och ett kulturellt plan. Det blir ett diskursivt och praktiserat mönster där våra kroppsliga skillnader legitimerar och reproducerar normer om manligt och kvinnligt.72 Ofta tas detta för givet och ses som det naturliga vilket även kan ses i informanternas berättelser då de 71 72 Lafrance & Stoppard, s. 26ff. Connell, s. 18-26. 32 tolkar sin situation utan att reflektera över de tilldelade eller påtagna roller, de och deras män har i familjen. -Min sambo jobbade ju väldigt mycket och var borta hela tiden och hade ett jobb som han inte kunde komma ifrån och bara ta ledigt för att jag skulle kunna gå till en psykolog. Det kändes inte rimligt i vår situation. Informanten uttrycker en självklarhet kring det faktum att sambon jobbar och är borta ”hela tiden” och att han skulle ta ledigt så att hon kan få vård blir inte rimligt. Det finns inget ifrågasättande av hans agerande utan snarare ett befästande av mannen som den huvudsakliga familjeförsörjaren. En annan informant som ändå uttrycker motstånd till deras könsstereotypa roller, hamnar också i en diskurs om kvinnan som den normativa och självklara ansvarstagaren för det oavlönade arbetet i hemmet. Då hon inte mår bra, blir det ett givet val att prata med BVC för att hon ska få hjälp därifrån, inte att han ska ta mer ansvar i hemmet och avlasta henne. Dessutom finner hon det positivt att han är med de två första gångerna till psykologen då det kan ses som mer legitimt för henne att kräva mer hjälp hemma om det kommer fram i samråd med en expert och inte direkt från henne som kvinna och sambo. -Hur påverkades eran relation? -Han frågade ju hela tiden var det var för att jag sa ju inte i början, ”ja men det är ingenting, jag är trött” sa jag ju men eh, sen tillslut vart det ju för mycket för mig så då bröt jag ihop totalt. Då sa jag att jag mådde jättedåligt till honom och han sa att då kanske vi ska prata med nån. Så då pratade jag med BVC och sen fixade hon en psykolog. Det tog bara någon vecka eller så tills jag fick träffa henne och det var jätteskönt för då var Fredrik med dom två första gångerna också. För det var ju mycket det här att jag fick ta allt ansvar för henne, att allting låg på mig, precis allting, liksom jag var tvungen att säga ”kan du knyta ihop soppåsen”. Det vart för mycket helt enkelt. Andra genuskodade praktiker som tolkas som påverkansfaktorer av informanterna, är föreställningen om vad en kvinna bör göra, tänka och känna, både som mor och som sambo eller fru. Informanternas berättelser innehåller en mängd normativa förställningar som de uttrycker som universella sanningar, såsom att en kvinna ska kunna (och vilja) amma, föda ”naturligt”, alltså vaginalt, att hon inte får önska sig en dotter och att hon ska älska sitt barn från första stund. En informant talar om att hon kände en press på sig att vara glad och hon verkar uppleva att denna press kommer utifrån och att den inte enbart kommer inifrån henne själv. Särskilt då hon beskriver omgivningens reaktioner på att hennes man får ta mycket ansvar för barnet och hemmet, kommer dessa normativa föreställningar om vad en kvinna bör klara av och att en man som gör ”hennes uppgifter” är en väldigt bra man. -[...] Så det vart väldigt jobbigt, det vart en väldigt konstig relation mellan mig och min man. Han blev liksom den som räddade situationen hela tiden, han var den bra 33 föräldern, han var den som tog allt ansvar och jag vet att andra också sa det att ”gu, vilken bra man du har! Han fixar i hemmet och tar hand om barnet och går upp på natten och ger ersättning och så ska han jobba dagen efter!” Alla tyckte att han var så himla bra och jag kände mig så himla dålig. Jag kände mig så himla kass. Det påverkade ju, jag och min man skildes ju sen senare och det var ju det här att jag hade det här extremt dåliga samvetet och jag kände mig så dålig i vår relation, även sen när jag fick hjälp mådde bra igen. Det liksom, jag kom aldrig över det där att han var den bra föräldern och jag var den dåliga, han var den bra partnern i vårt förhållande och jag var en dåliga. Hennes egna och omgivningens förväntningar på henne tycks för stora och när hon inte kan leva upp till dem får det konsekvensen att de senare genomgår en skilsmässa. Informanten ifrågasätter egentligen inte normerna eller de krav som sätts på henne som fru och mor, trots att hon vid tillfället har en förlossningsdepression, utan tar dessa roller för givna och lägger ansvaret på sig själv. Precis som Lafrance och Stoppard skriver så behövs en kritik av kvinnoidealet inom vården för depression. Det kan mycket väl vara så att den sociala diskursen om vad det innebär att vara ”a good woman” i ett nyliberalt, individualistiskt samhälle, påverkar kvinnors kroppar och då hon inte orkar upprätthålla diskursens idéer, börjar kroppen att strejka och hon får en depression. 73 Även i denna informants fall då hon hade materiella möjligheter att kunna ”klä av sig” kvinnorollen då hennes man faktiskt tog det största ansvaret när hon mådde dåligt, blev ändå diskursens krav på henne så pass stora att hon fortfarande mådde dåligt. Det räcker alltså inte med att få avlastning i hemmet sålänge som samhället inte utmanar och dekonstruerar denna sociala genuskonstruktion Annars återstår risken att en kvinna med förlossningsdepression skyller på sig själv.74 Det blir en slags dubbelbestraffning då hon både skuldbelägger sig för att hon fått en depression och inte orkar upprätthålla idéalet, samtidigt som hon tvingar sig själv att fortsätta agera utefter normen trots sin depression. Connell menar att genus har ett särkilt förhållande till kroppen och hur manliga och kvinnliga kroppars skillnader uppfattas och används i sociala praktiker. Det handlar om den reproduktiva arenan där kvinnan inte bara får stå för barnalstrande utan även för omsorgen av barnen. 75 Dessa normativa familjekonstellationerna rubbas eller ifrågasätts inte även om det kommer in en klinisk depression i bilden. Idén om att det främst är kvinnan som ska ta större delen av föräldraledigheten och att det dessutom ska kännas bra, återspeglas i en av informanternas uttalanden; -Så det som jag tror hade hjälp var om han hade haft ett bättre jobb, eller mer flexibelt där han kunde ta mer ansvar för barnen. För att det var väldigt tungt att ha hela det här ansvaret, det var inte alls på samma sätt som med första barnet, då tyckte jag att det var skönt att vara föräldrarledig, det var jättekul och inga konstigheter men med andra barnet, nej. Lafrance & Stoppard, s. 27f. Ibid, s. 31ff. 75 Connell, s. 24ff. 73 74 34 Enligt kvinnan hade det kanske hjälpt om hennes sambo haft ett mer flexibelt jobb men det självklara är ändå att han ska arbeta och hon uttrycker föräldraledigheten med första barnet som jättekul och ”inga konstigheter”, alltså som det normala och inte något avvikande. Enligt Rose biomedikaliseringsteori om ”neurochemical selves”, utesluter inte forkarna och vården den sociala miljön, t.ex. familjestress och livskriser men det fokuseras mer på dess effekter på hjärnan och hur dessa effekter blir synliga och därmed också ”botningsbara”.76 Med denna biomedikaliserade syn, blir genusstrukturer underminerade och kan heller inte upptäckas förrän miljön redan har påverkat hjärnan så att den syns på molekylär nivå. Det går därmed heller inte att förebygga en kvinnas förlossningsdepression som eventuellt beror på genusstrukturerade diskurser, då genusfaktorer helt och hållet utesluts och det enda som är av betydelse är hjärnans neurokemiska processer. 4.7 Konklusion av analyen För att göra en sammanfattning av analysens resultat, kan första temat Erfarenheter VS biologiska orsaker belysa hur kvinnornas egna erfarenheter av förlossningsdepression krockar med objektets biologiska diskurs. Trots vårdens syn på kvinnors psykiska ohälsa som främst kroppsligt och biologiskt orsakat, är det som att kvinnorna själva värjer sig mot denna diskurs. Det andra temat, De somatiska experternas ansvar, klargör den svenska välfärdsstatens ansvar att fånga upp deprimerade nyblivna mödrar. Dessa somatiska experter tar ansvar för kvinnors hälsa men gör det dock utifrån en biomedikaliserad mall och förväntar sig ett aktivt deltagande från mödrarnas sida som kanske inte fungerar i deras vardagsliv. Tredje temat, Subjektets eget ansvar, visar hur det, trots statens ansvar att fånga upp dessa kvinnor, ändå föreligger en syn på den aktiva individen med ansvar för optimeringen av sin hälsa. Informanterna själva ger uttryck för sitt eget ansvar genom tolkningar om hur de kunnat få hjälp, bara de varit ärliga eller bett om det tidigare. Samtidigt ställer vårdens metoder för att fånga upp kvinnor med förlossningsdepression, indirekt krav på dem att själva förstå sitt mående och vara ärliga i sina svar. I det fjärde temat, Den sociala diskursen i fokus, kan vi se hur kvinnorna oftast söker förklaringar av sina depressioner utifrån en social kontext. Kroppens diskurs trängs undan och istället tolkar informanterna sitt mående som något socialt orsakat och som något som skulle ha kunnat behandlas i form av sociala insatser, främst i form av stöd och hjälp från partnern. Inom detta tema föreligger mycket känslor som skuld och skam och det blir viktigt för kvinnorna att betona hur de nu i efterhand älskar sina barn och att de har återgått till att vara ”normala mammor”. Normer och föreställningar kring mödraskap, kvinnorollen och som partner, sätter ramarna för hur de upplevt sina depressioner och den avvikelse och det sociala stigma som förlossningsdepressionen tycks medföra, blir tydligt i berättelserna. Dessutom finns en dold diskurs som upplevs flytande och mer abstrakt där kvinnorna själva inte riktigt förstår sin depression, bara att det varit och är ett lidande. 76 Rose, s. 220. 35 Sista analystemat, Den genuskodade, normativa föräldrarollen, kan ses framtagen ur den sociala diskursen, men fokuserar på den genusstrukturerade och normativa diskursen som genomsyrar informanternas berättelser. Vårdens utgångspunkt i en kroppslig och biomedikaliserad syn på depression, tycks sakna ett feministiskt perspektiv och tar inte hänsyn till informanternas sociala kontext som kvinnor och mödrar. Samtidigt är deras egna berättelser om sitt mående, fyllda av normativa och könade relationer och praktiker som anses ha haft stor betydelse, både för insjuknad och tillfrisknad. 5. Slutdiskussion och vidare forskning 5.2 Slutdiskussion Även om BVC och mödravården som somatiska experter tar ansvar för att fånga upp kvinnor med förlossningsdepressioner, görs det utifrån en biomedikaliserad syn på kvinnor som somatiska kroppar. Jag har i och med studien även velat lyfta fram en annan aspekt vad gäller detta fenomen, nämligen den sociala faktorn som kan ses påverkad av normer och genuskodade mönster. De allra flesta människor kommer någon gång att möta minst en kvinna som genomgått en förlossningdepression, som inte fått uppleva en positiv första tid som nybliven mamma och som kanske tänkt tankar som ”jag älskar inte mitt barn” och ”jag ångrar att jag blev mamma”. Det kan vara din syster, din mamma, en vän du känt i över 10 år, din chef. Förmodligen kommer du inte ens få reda på det och förhoppningsvis kommer du inte behöva veta vad det kan innebära. Men om det kommer en dag då du själv eller din partner står där med ett nyfött barn och allt bara känns mörkt och tungt, då kommer du önska att fler hade vågat prata om det. Att fler hade vågat berätta om sina upplevelser så att det inte hade känts lika skambelagt och inte heller lika svårt att få hjälp. För hur lätt är det att söka hjälp när man kanske inte ens förstår att det handlar om en depression, hur lätt är det att säga till en sköterska på Barnavårdscentralen att man inte ens orkar ta en dusch eller gå en promenad med sin bebis när man hela tiden matas med föreställningar och normer kring den perfekta mamman? Om vården har en biomedikaliserad och molekylär syn på förlossningsdepression och ser lösningarna i psykiatri och medicin, medan kvinnorna upplever sin underpriviligerade roll som kvinna, kanske inte helt som orsak men som stor bidragande faktor till depressionen, hur kan de då ta till sig hjälpen? Vad händer med problemet då en kvinna som bara vill ha hjälp med att ta ut soporna, får höra att hon borde gå ut, få frisk luft eller äta medicin för att må bättre? När den biomedicinska och den sociala diskursen om förlossningsdepression, krockar och försöker tränga bort varandra, kan det bli svårt att mötas och hitta konsensus. Kvinnorna som enbart ser sin sociala kontext, vill inte ta till sig den biomedikaliserade diskursen om hennes mående. Förmodligen finns det brister i hur kunskapen om fenomenets biologiska påverkan, förmedlas till dessa kvinnor. Om informationen inte nås fram, kan heller inte ett minskat stigma genom diagnosers så kallade neutralitet, uppnås. 36 Dessutom ligger ett stort ansvar på de somatiska experterna att få dessa kvinnor att våga öppna upp sig. Dessa instanser ska fungera som en tratt som fångar upp kvinnor i riskzonen och sedan slussar dem vidare till professionella experter. Om tilliten till exempelvis BVC-sköterskan uteblir, kanske en del kvinnor inte känner sig manade att berätta för henne om sitt mående och kan därmed inte heller slussas vidare. Risken för bristande tillit är förmodligen större om vården inte visar att de tar hänsyn till kvinnors sociala och genusstrukturerade vardag. Konsekvenserna av detta glapp mellan vårdens syn och kvinnors egna erfarenheter av förlossningsdepression kan bli svåra, inte minst för kvinnorna själva och deras familj. Vården är i behov av ett bredare genusperspektiv och en större kunskap om kvinnors sociala kontext i förhållande till deras depressioner. Screening i all ära men utvecklingen mot att förhindra förlossningsdepression genom biologiska tester för depression, t.ex. via blodprov och hormonregistrering, har för stort fokus på kvinnors kroppar på molekylär nivå. Det är inte rimligt att förneka den sociala faktorn och hur normer och idéal om mödraskap kan påverka kvinnors psykiska mående. Detta problem är inte något som bara vården bör arbeta med, det krävs naturligtvis en mer övergripande samhällsförändring vad gäller maktstrukturer och jämställdhet så att kvinnor får ökade möjligheter att ”skala av sig” sin kvinnoroll och de krav som kommer med den. På så sätt skulle stigmat kring förlossningsdepressioner kunna minska, fler skulle våga prata om det och kvinnors livsvillkor skulle inte påverkas lika negativt. 5.3 Vidare forskning För vidare forskning kan en kvalitativ intervjustudie om fenomenet på institutionell nivå, göras. En ingång skulle kunna vara att exempelvis intervjua barnmorskor, BVC-sköterskor och psykologer/psykiatriker med erfarenhet av fenomenet och sedan undersöka och analysera vilka diskurser som är starkast hos dessa. När tar de in den sociala kontexten i problemet och vad har de för åtgärder och strategier? Det skulle dessutom vara av intresse att forska om mäns depressioner då de fått barn. Om den biomedikaliserade synen på förlossningsdepression söker svaren i kvinnors kroppar så som hormonell obalans, vad förklarar då pappors förlossningsdepressioner? 37 6. Referenser 6.2 Referenser Bloch, Miki, m.fl. ”Risk factors associated with the development of postpartum mood disorders” Journal of Affective Disorders, Volume 88, Issue 1, (September 2005), pp 9-18. Bryman, Alan, Samhällsvetenskapliga metoder (Malmö, 2011). Cain, Ruth, “A View You Won’t Get Anywhere Else? Depressed Mothers, Public Regulation and ‘Private’ Narrative”, Feminist Legal Studies; Volume 17, Issue 2, 2009, pp 123-143, 21p. Connell, Raewyn, Om genus (Göteborg, 2009). Fullagar, Simone, ”Sites of Somatic Subjectivity: E-scaped Mental Health Promotion and the Biopolitics of Depression”. Social Theory & Health, Volume 6, (2008), 323–341. Jørgensen, Marianne Winther & Phillips, Louise, Diskursanalys som teori och metod (Lund, 2000). Kaijser, Lars & Öhlander, Magnus (red.), Etnologiskt fältarbete (Lund, 2011). Kvale, Steinar & Brikmann, Svend, Den kvalitativa forskningsintervjun (Lund, 2009). Lafrance, Michelle N. & Stoppard, Janet M. ”Re-Storying Women’s Depression –A MaterialDiscursive Approach i Narrative Therapy. Making meaning, making lives. red. Catrina Brown & Tod Augusta-Scott (Thousand Oaks, 2007), s. 23-37. Mehta, D m.fl, “Early predictive biomarkers for postpartum depression point to a role for estrogen receptor signaling”, Psychological Medicine, Volume 44, Issue 11, (August 2014), pp 23092322. Norhayati, M. N. “Magnitude and risk factors for postpartum symptoms: A literature review” Journal of Affective Disorders, Volume 175, (April 2015), pp 34-52. Riska, Elianne, “Gender and Medicalization and Biomedicalization Theories” i Biomedicalization: Technoscience, Health and Illness in the U.S., red. Adele Clarke m.fl. (Edinburgh, 2010), s. 147-172. Robertson, Emma m.fl. “Antenatal risk factors for postpartum depression: a synthesis of recent literature”, General Hospital Psychiatry, Volume 26, Issue 4, (July-August 2004), pp 289-295. Rose, Nicolas S, The politics of life itself: Biomedicine, power and subjectivity in the twenty-first century (Princeton, 2007). 6.3 Internerkällor Livsmedelsverket, ”Bara bröstmjölk till sex månaders ålder” (2003-10-03), http://www.slv.se/sv/grupp3/Nyheter-och-press/Nyheter1/Bara-brostmjolk-till-sex-manadersalder/ (2015-03-14). 38 Rikshandboken Barnhälsovård, ”Depression hos nyblivna mammor och screening med EPDS” (reviderad 2015-01-16) http://www.rikshandboken-bhv.se/Texter/Psykisk-halsa/Depressionhos-nyblivna-mammor-och-screening-med-EPDS-Psykisk-halsa/ (hämtad 2015-03-11). SBU, Kunskapscentrum för hälso- och sjukvården, ”Förebyggande av postpartumdepression” (2014-05-08), http://www.sbu.se/sv/Om-SBU/Nyheter/Forebyggande-av-postpartum-depression/ (hämtad 2015-01-29). The Edinburgh Postnatal Depression scale, Translation –Swedish (1987), http://www.rikshandboken-bhv.se/Dokument/Swedish.pdf (hämtad 2015-03-11). Vetenskapsrådet, God forskningsed, Vetenskapsrådets expertgrupp för https://publikationer.vr.se/produkt/god-forskningssed/ (hämtad 2015-02-02). etik (2011), 39 7. Bilagor 7.2 EPDS-formulär Department of Health Government of Western Australia THE EDINBURGH POSTNATAL DEPRESSION SCALE (TRANSLATION –SWEDISH) Full name: Date : Hur mår Du? Eftersom Du nyligen fått barn, skulle vi vilja veta hur Du mår. Var snäll och stryk under det svar, som bäst stämmer överens med hur Du känt Dig under de sista 7 dagarna, inte bara hur Du mår idag. Här är ett exempel, som redan är ifyllt: Jag har känt mig lycklig: Ja, hela tiden Ja, för det mesta Nej, inte särskilt ofta Nej, inte alls Detta betyder: Jag har känt mig lycklig mest hela tiden under veckan som har gått. Var snäll och fyll i de andra frågorna på samma sätt: UNDER DE SENASTE 7 DAGARNA 1. Jag har kunnat se tillvaron från den ljusa sidan: Lika bra som vanligt Nästan lika bra som vanligt Mycket mindre än vanligt Inte alls 2. Jag har glatt mig åt saker som skall hända: Lika mycket som vanligt Något mindre än vanligt 40 Mycket mindre än vanligt Inte alls 3. Jag har lagt skulden på mig själv onödigt mycket när något har gått snett: Ja, för det mesta Ja, ibland Nej, inte så ofta Nej, aldrig 4. Jag har känt mig rädd och orolig utan egentlig anledning: Nej, inte alls Nej, knappast alls Ja, ibland Ja, mycket ofta 5. Jag har känt mig skrämd eller panikslagen utan speciell anledning: Ja, mycket ofta Ja, ibland Nej, ganska sällan Nej, inte alls 6. Det har kört ihop sig för mig och blivit för mycket: Ja, mesta tiden har jag inte kunnat ta itu med något alls Ja, ibland har jag inte kunnat ta itu med saker lika bra som vanligt Nej, för det mesta har jag kunnat ta itu med saker ganska bra Nej, jag har kunnat ta itu med saker precis som vanligt 7. Jag har känt mig så ledsen och olycklig att jar haft svårt att sova: Ja, mesta tiden Ja, ibland Nej, sällan Nej, aldrig 8. Jag har känt mig ledsen och nere: Ja, för det mesta Ja, rätt ofta Nej, sällan Nej, aldrig 9. Jag har känt mig så olycklig att jag har gråtit: 41 Ja, nästan jämt Ja, ganska ofta Bara någon gång Nej,aldrig 10. Tankar på att göra mig själv illa har förekommit: Ja, rätt så ofta Ibland Nästan aldrig Aldrig © The Royal College of Psychiatrists 1987. Cox, J.L., Holden, J.M., & Sagovsky, R. (1987). Detection of postnatal depression. Development of the 10-item Edinburgh Postnatal Depression Scale. British Journal of Psychiatry, 150, 782-786. 42 Hälsohets i ett utseendefixerat samhälle –En Buppsats om träning, hälsa och den perfekta kroppen Av Gustav Backlund och Alexandra Toulioti 1. Introduktion Vi blir dagligen exponerade till olika sorters mediala inslag som visar oss hur vi går tillväga för att nå den “perfekta, hälsosamma kroppen”. Vältränade och “hälsosamma” kroppar visas upp i tidningar och sociala medier som en idealbild av vad vi vill och bör sträva efter att se ut. De flesta av dessa kroppar är smala, vältränade kvinnor eller starka, muskulösa män.77 Hur vi uppnår denna idealkropp förklaras med mycket fysisk aktivitet och hälsosam kost, ibland dieter. Vi är generellt medvetna om att fysisk aktivitet och nyttig mat är viktigt för att leva ett hälsosamt liv. Enligt World Health Organisation definieras hälsa som inte bara frånvaron av sjukdom utan som ett tillstånd av fullständigt välbefinnande både fysiskt, psykiskt samt socialt. WHO menar på att “fysisk inaktivitet har identifierats som den fjärde ledande riskfaktorn för global dödlighet”78 och detta har lett till handlingsplaner som uppmanar alla medlemsstater att skapa nationella riktlinjer för fysisk aktivitet och hälsa. Det är inte konstigt att det finns så många fitnesstidningar, hälsokost- och träningsböcker eller träningsbloggar med råd om vad vi bör äta eller inte äta för att må bra. Samtidigt är dessa tidningar och bloggar fyllda av bilder på kroppar som representerar det utseendeidealet som vi bör och oftast vill sträva efter kombinerat med träningsanvisningar på hur en kan uppnå idealkroppen. Oftast ser dessa anvisningar olika ut beroende på om de riktar sig mot kvinnor eller män, då kroppen som ska uppnås ser olika ut mellan könen. Träning för en manlig kropp riktas oftare mot lagsporter och styrketräning där mycket av målet är att skapa sig en muskulös kropp. Träning för en kvinnlig kropp riktas oftare till dansinriktade grupp-pass, så som Zumba, eller lättare styrketräning, eftersom den kvinnliga idealkroppen är en tränad men slank kropp. Men vad händer när en man väljer att ägna sig åt dans eller när en kvinna ägnar sig åt muskelbygge? Dessa individer lever kanske upp till hälsoidealet men kan de leva upp till utseendeidealet samtidigt eller krockar dessa? Träning och hälsa värderas högt i vårt samhälle idag och målet är att ägna sig åt något en mår bra av och som leder till ett hälsosamt liv. Men frågan är hur mycket strävan efter att uppnå utseendeidealet styr våra val av träning och om detta istället kan leda till ett ohälsosamt beteende med överdrivna dieter eller för mycket kosttillskott. 77 Shari L. Dworkin, & Faye Linda Wachs,, Body panic: gender, health, and the selling of fitness (New York, 2009) s. 2. 78 World Health Organisation, Global recommendations on physical activity for health (Switzerland, 2010) s. 10. 43 Träning handlar inte bara om hälsa, träningsidealet har blivit en täckmantel för hur en vacker kropp ska se ut. Vi ska liksom vara missnöjda, vi ska hela tiden förbättra oss. Men att ständigt tänka på det yttre och på att man kanske inte ser rätt ut är plågsamt.79 1.2 Syfte I denna studie kommer utseendeidealet och hälsoidealet att undersökas med utgångspunkt i kvalitativa intervjuer med individer som tillägnar en stor del av sin vardag till att träna. Som hjälp i denna process utgår vi från teorier om kroppen och individers identitet kopplat till kroppen. Vi använder oss av en biomedikaliserad syn på kroppen där optimering, förbättring, ansvarstagande och risktänkande står centralt i vår analys. Samtidigt vill vi se hur den biomedikaliserade teorin kan fungera i kombination med feministiska teorier om kropp och identitet, så som Judith Butlers tankar kring performativitet och heteronormativitet och Donna Haraways teori om situerad kunskap kring kroppen samt Sarah Ahmeds teori om affekt och kropp. Frågeställningarna som står i fokus för studien är: Hur förhåller sig informanterna till de ideal om kroppen som genomsyrar vårt samhälle? Hur kan den biomedikaliserade teorin kombineras med de feministiska teorierna om identitet och kropp? 1.3 Bakgrund och tidigare forskning Att människor ägnat sig åt att bygga muskler och forma sin kopp kan spåras ända tillbaka till antiken. Det kan vi se på hur de antika grekerna och romarna gestaltade de manliga statyerna som representerade krigare och gudar. En muskulös kropp var den ideala, starka kroppen. Gymkulturen så som vi känner till den idag började växa fram under 1970-talet då bodybuilding började spridas. Bodybuilding som sport började växa fram i USA innan den spred sig till resten av världen vilket resulterade i gymmets ökade popularitet. Till en börjar var muskelbyggandet och kroppskulpteringen enbart en manlig företeelse men kvinnor har sedan 1980-talet också börjat visa intresse och ta större del av sport samt gymkulturen.80 Gymmet har dock gått från att enbart handla om muskelbyggande i form av att lyfta vikter till att erbjuda grupp-pass med instruktörer samt motionsmaskiner och personliga tränare som kan hjälpa gymbesökare med sin träning. Gruppassen kan vara allt från aerobics, olika former av dans som Zumba till styrketräningspass med vikter i grupp, som Bodypump. En intressant artikel av Thomas Johansson som heter “Gender Spaces: The gym culture and the construction of gender”81 handlar om hur gymmet är en plats där individer går för att skapa sig Dagens Nyheter, Den nya hälsohetsen- Plågsam fokus på ytan (2012) http://www.dn.se/insidan/plagsamt-fokuspa-ytan/ (2015-03-19). 79 80 Thomas Johansson, Den skulpterade kroppen: gymkultur, friskvård och estetik (Stockholm, 1998) s. 16-70. Thomas Johansson, Gender Spaces: The gym culture and the construction of gender. Young: Nordic Journal of Youth Research. vol. 4, s. 42-36 (1996). 81 44 den “perfekta kroppen”. Vad den perfekta kroppen är kan uppfattas lite olika från individ till individ men det finns ändå oftast en gemensam strävan mot den heteronormativa kroppen som innebär att kvinnor besitter attribut som klassas som feminina och vice versa. I sin studie ville Johansson undersöka hur kvinnor och män tränade, om träningsformerna skiljde sig mycket mellan könen och vilka uppfattningar informanterna hade om de olika träningsformerna. Vad han fann var att gymmet generellt uppfattas som en manlig plats, där män går för att bygga muskler genom att lyfta vikter. De kvinnliga informanterna som han intervjuade gick också på gym men höll sig till de grupp-pass som gymmet erbjöd och som leddes av instruktörer. Anledningen till detta, förklarar Johansson, var delvis att gymmet kändes osäkert för kvinnorna. De kände sig iakttagna, antingen på ett sexuellt sätt eller på ett nervärderande sätt, vilket drev dem till att söka andra aktiviteter inom gymmet.82 Johansson menar att kvinnor generellt inte vill bygga muskler på samma sätt som män vilket beror på att de heteronormativa “reglerna” som finns om hur kvinnor och män bör se ut fortfarande gäller, även om människor är mer medvetna om detta och mer benägna att jobba mot dem. Informanterna i hans studie uttryckte en negativ syn på kvinnliga bodybuilders för att det ansågs vara mot naturen för en kvinna att vara så muskulös. De uttryckte inte samma negativa syn mot manliga bodybuilders.83 Gymmet är alltså en plats som sedan länge genererat en heteronormativ syn på kroppen och genus. Trots detta börjar saker förändras när kvinnor mer och mer jobbar sig in i den manliga världen av fria vikter och muskler och männen vågar sig in i andra träningsformer som inte lika tydligt är ämnade för att bygga muskler. 2. Teoretisk förankring Studien kommer att utgå från fyra teorier kring kroppen för att förstå och förklara hur individer tänker och känner om sina kroppar utifrån rådande hälsoideal samt utseendeideal. Genom att använda oss av dessa teorier vill vi, under vår analys, undersöka vilka yttre faktorer som spelar roll i hur individer skapar sina identiteter i koppling till sina kroppar. Nikolas Roses biomedikaliserade syn på kroppen kommer kopplas till det samhälleliga kravet på hälsosamma och optimerade kroppar, där individer ska vara den bästa versionen av sig själva. Rose’s teorier kommer att kombineras och kompletteras med feministiska teoretikers syn på identitet och kropp. Dessa teoretiker består av Butlers teorier om performativitet och heteronormativitet, Haraways teorier om situerade sanningar kring kroppen samt Ahmeds teorier kring affektekonomi och hur känslor kopplas ihop med inbillade sanningar rådande kroppsideal. 2.2 Biomedikalisering I sitt verk The Politics of Life Itself menar Rose att det samhälle vi människor idag ser, upplever och opererar i ser ut som det gör på grund av biomedicinens framfart genom senare delen av 1900 82 Johansson, s. 35-36. 83 Johansson, s. 42. 45 och början av 2000-talet. Genom biomedicinen har människan förändrats och Rose utvecklar tidigare forskning, som säger att det finns en trend av ökad individualisering och reflexitivitet i jaget hos individer.84 Kroppen blir ytterligare en komponent för hur individen ser sig själv, vilket visas i hur Rose talar om begreppet somatiska individer, där jaget och individualiteten lokaliseras i individens kropp. Den somatiska varelsen, eller individen upplever och erfar således omvärlden genom ett biomedicinskt språk. 2.2.1 Optimering, somatiska kroppar & experter Genom detta nya tillvägagångssätt eller sätt att se på sig själv och sin egen uppenbarelse skapas en diskurs där kroppen och psyket står i mitten och påverkas av olika faktorer, så som exempelvis massmedia, att hela tiden vara i förändring, att rivas ner och byggas upp. Kroppen måste hela tiden rekonstrueras för att passa in i den rådande normen. Kroppen är aldrig riktigt klar utan måste hela tiden optimeras. Rose beskriver optimering som en viktig del av biomedikaliseringen av samhället, där kroppen påverkas i nutid för att skapa den bästa möjliga framtiden för individen. Här kan optimeringen tolkas som förbättring av både kropp och hälsa. 85 Begreppet hälsa, där hälsa är svårdefinierat då individers egna konnotationer skapar olika upplevelser, ses som ett flaggskepp i samhället och allt ifrån att träna, undvika sjukdomar till att hitta vägen till psykisk lycka är viktiga kunskaper i det biomedikaliserade samhället.86 Somatiseringsprocessen ger individen verktyg för att ställa frågor kring vem och vad vi är. Rose menar att i avancerade liberala samhällen, där individer uppmanas till att just tänka själva, reflektera kring val i livet och aktivt ta beslut som de tror ger de en bättre framtid, skapas ångest och rädsla kring ens framtida hälsa. I denna typ av tankesätt blir således inte biologi en faktor som bestämmer en individs öde, dock blir rädsla och ångest ett led av de normbildande ideal kring hälsa som säger hur frisk en individ ska vara, eller hur en individs kropp skall se ut. Vad som uppstår från detta, menar Rose, är en typ av moralekonomi där hopp står som valuta. Rose använder forskare och botemedel för att statuera ett exempel, där forskarna försöker genom botemedel göra ett namn för sig själva och därmed även göra ekonomisk vinst. Utöver att den somatiska individen reflekterar kring sin kropp, om vad den är och vad individen är utsätts hen även för krafter utifrån. Rose kallar dessa för somatiska experter. Experterna har utvecklats från att bara ha varit medicinska (doktorer, läkare etcetera) till att idag även vara biomedicinska. Idag hittar vi somatiska expertiser inom flertalet områden som syftar till att påverka livet i sig, inte bara när kroppen blir sjuk eller skadad. Rose tar hjälp av Margaret Lock och menar att denna nya grupp av experter bildar en pastoral makt som förutser vad som händer Nikolas S. Rose (2007). The politics of life itself: biomedicine, power, and subjectivity in the twenty--‐first century. (Princeton, 2007) s. 25. 84 85 Ibid, s. 6. 86 Ibid, s. 26. 46 med individen om inte åtgärder sätts in för att åtgärda problemet. Den pastorala makten blir en del av individens kropp och så även en del av “byggandet “ av den.87 2.2.2 Ansvarstagande, normativitet & etikpolitik Med den tidigare nämnda moralekonomin presenterar Rose tre olika termer för att beskriva hur indirekt styrning av individer sker. Dessa begrepp skulle kunna beskrivas som undermedvetna uppmaningar. ”Disciplin” hänvisar till individualisering och normalisering och verkar på lägsta nivå, individen själv står som aktör för sin egen hälsa. ”Biopolitik” som kollektiviserar och socialiserar, en typ av styrning av befolkningen att själva påverka sin kropp. Det sista begrepp som Rose presenterar är ”ethicpolitics”, som på svenska skulle kunna översättas till etikpolitik. Den ger individen medel att själv döma och påverka sig själv till att bli bättre än de för nuvarande är. Viktigt att ha i åtanke när dessa begrepp behandlas är att de inte är aktiva aktörer som medvetet verkar i samhället. Dock så leder dessa typer av maktstrukturer, som de i förlängningen är, till att normalisera en viss typ av kroppsideal som gör det eftertraktat och eftersträvansvärt. 88 Dock säger vissa forskare att normaliseringen av kroppen snarare har gått motsatt riktning. Rose lånar från Adele Clark och menar att trenden har gått från att normalisera av kroppen till att istället skräddarsy den. Målet blir hela tiden att förbättra sig själv och sin kropp. Målet kan inte till fullo uppnås och förbättringen blir således framtidsorienterad. Medlen för att uppnå målen kan och har dock sett annorlunda ut. Genom historien har processen och medlen för att förbättra kroppen sett annorlunda ut (även vad som definierades som ”förbättra”). Rose visar exempel som böner, dieter, meditation men även magiska drycker och formler. Det som är nytt i tanken kring att individer snarare skräddarsyr sig själva och sin kropp än att de normaliserar den är inte att de gör det, utan vetskapen om att de gör det.89 Kring resonemanget om hur vi människor ger upp det normala för att sträva mot det skräddarsydda uppstår frågor kring vad en ”normal” människa är. Snarare bör det talas om det normativa. Rose ger två exempel på hur normer kan delas in i två grupper som ofta misstas för att vara detsamma, de vitala och de sociala. De vitala normerna är sprungna ur normativiteten kring livet självt och hur livet anpassar sig till skiftningar i miljön runt omkring. De sociala normerna däremot kräver en viss ordning i den miljön (samhället) de verkar i. Den normala människan görs alltså möjlig kring våra historiska, institutionella och tekniska utvecklingar vilket även betyder att den normala människan hela tiden är i förändring och svår att förhålla sig till. Vi ställs inför en paradox i den mening att vi ger upp strävan efter det normala, som vi inte kan uppnå, för att istället sträva efter att skräddarsy oss själva, vilket vi heller inte kommer att komma i mål med.90 87 Ibid, s. 28f. 88 Ibid, s. 27. 89 Ibid, s. 20. 90 Ibid, s. 76. 47 Med dessa tankar kring hur individens syn på sig själv och sin kropp har förändrats och även är kvar i den förändringsprocessen ges möjligheter till individen. Möjligheterna sträcker sig så långt att biologiska förutsättningar kan överkommas eller undvikas. Som Rose beskriver den tid vi lever i:”We have entered the age of vital politics, of somatic ethics and of biological responsibilities.” Individer i samhället har ett ansvar att ta hand om sig själv och sin kropp. 91 Clarke förklarar i boken Biomedicalization - Technoscience, Health and Illness in the U.S begreppet “governmentality”, myntat av Michel Foucault, genom att säga att det är högre en kraft som syftar till att styra medborgaren till att göra de beslut som gynnar individens kropp och hälsa mest. “Governmentality” blir således en typ av självövervakning såväl som reglering av en själv.92 Vad är det som styr vad som ska ingå i ansvarsområdet varje individ har? Under 1900-talet framkommer begreppet ”susceptibility”, vilket är ett begrepp som idag kan kopplas samman med ansvarstagandet en individ har inför sig själv. Begreppet är menat som ett sätt att belysa en individs benägenhet att ådra sig en sjukdom eller ett tillstånd. Rose lånar citat från Georges Canguilhem, som han i sin tur tagit från René Leriche: ”Health is life lived in silence of the organs, disease is a state of suffering…”. Sjukdomen kan idag definieras på olika sätt. Risken för en person som exempelvis inte tränar kan vara att drabbas av fetma eller andra sjukdomar som led av brist på motion. Utvecklingen på grund av biomedikaliseringen har gjort att en sjukdom eller ett tillstånd behandlas innan den/det har brutit ut. Som tidigare nämnt får framtiden en alltmer viktig roll för hur en individ förhåller sig till sin hälsa. Denna typ av riskförebyggande kan visa sig på olika sätt, exempelvis genom träning eller frekventa allmänbesök hos läkaren.93 Som led av att individer tilldelas ansvar bildas även ett biologiskt medborgarskap som kan ses på med olika synsätt. Just här får kroppen stå i centrum och har blivit ett viktigt medel för att skapa sin identitet. Påverkan från ansvarskänslor kan ske på ytlig nivå, som Rose uttrycker som ”superficial”, och på molekylär nivå. Tillsammans bildar dessa faktorer ”biovalue”. Denna värdering blir ett mått på din biologiska status. Biovalue’s effekt kan bli att individer rankas i deras medborgarskap, där det ”vanliga” medborgarskapet även blivit ett biologiskt sådant.94 2.3 Feministiska perspektiv på kropp och identitet Rent generellt kan begreppet identitet förklaras, utifrån Hammarén och Johanssons beskrivning i boken Identitet95, som sättet på vilket en individ uppfattar sig själv som person och i förhållande till andra. Identiteter är “kontextuella, beroende av sammanhanget, men också relationella, det vill säga i relation till något annat, till det man inte är”.96 För att förstå en identitet som till exempel 91 Ibid, s. 40. 92 Adele Clarke, (red.) (2009). Biomedicalization: technoscience, health, and illness in the U.S (Durham, 2010) s. 86. 93 Rose, s. 86f. 94 Ibid, s. 133. 95 Nils Hammarén & Thomas Johansson, Identitet (Stockholm, 2009). 96 Ibid, s. 90. 48 kvinna, behöver vi ställa den i relation till vad den inte är, som man. Samtidigt kan den kvinnliga identiteten betyda olika saker beroende på klass, ålder, sexualitet m.m. En stor anledning till att vi pratar om identitet är det moderna samhällets behov av att kategorisera människor, att se likheter och skillnader mellan individer för att kunna förstå sig på dem bättre. För den moderna människan är dess identitet viktig för att förstå sig själv. Samtidigt kan en person ha olika sorters identiteter som går ihop med olika situationer i livet. En individ kan känneteckna sig själv som mamma men samtidigt som dotter, lärare och medborgare. Detta innebär att individen agerar utifrån vissa roller som situationen kräver/behöver. Samtidigt kan vi även forma vår identitet och andras uppfattning om oss genom konsumtion av till exempel kläder vilket kan vara ett uttryck för vårt val av livsstil.97 På det sättet skapar individer sin sociala identitet. Utgår vi från Hammarén och Johanssons definition handlar identitet i grunden “[...] om gemenskap, emotionella laddningar och kollektiv tillhörighet”.98 Det sociala spelar stor roll i hur vi identifierar oss. I denna studie förhåller vi oss till identitet som något som konstrueras socialt. Individer har inga förutbestämda och stabila inre essenser som utgör deras identitet, utan identiteten är något som förändras och skapas. Med detta menar vi dock inte att individer har full kontroll över vilken identitet de kan skapa sig. Det finns faktorer som spelar stor roll i formandet av vår identitet. Det finns normer i samhället som styr vad som är acceptabelt att göra och för vilka det är acceptabelt och inte. Biologiska faktorer är något som ofta är väldigt präglade av diverse normer och problematiken är att biologi ses som något deterministiskt och oföränderligt. Är en person född till kvinna är det oftast så den kommer uppfattas hela livet och med det följer även förväntningar på beteende, livsstilsval, sexuell läggning osv. Denna syn på biologi som deterministiskt har utmanats av feministiska teoretiker så som Butler, Haraway och Ahmed. 2.4 Heteronormativitet och performativitet Heteronormativitet är ett centralt begrepp i queerteoretikern Butlers teorier vilket innebär ett normsystem som framställer ett heterosexuellt liv som det mest “åtråvärda och naturliga sättet att leva”99. Att leva ett heterosexuellt liv förutsätter att till exempel en kvinna åtrår en man och inte någon av samma kön. Samtidigt ställer detta krav på att individer upprätthåller genusnormer där män bör se ut och bete sig maskulint och kvinnor ska bete sig feminint. De individer som bryter mot denna norm riskerar att bli utstötta och ses som avvikande100. När Butler talar om identitet förklarar hon den genom det performativa jaget där identiteten skapas genom språket. Hon menar på att det inte finns något “jag” förrän “jaget” blir interpellerat, alltså 97 Ibid, s. 35. 98 Ibid, s. 41. 99 Fanny Ambjörnsson, Vad är queer? (Stockholm, 2006) s. 52. 100 Ibid, s. 70. 49 benämnt.101 Jaget blir alltså till genom diskurs, något som filosofen Michel Foucault förklarar som “en regelstyrd framställning av utsagor, begrepp, teser och teorier som sammantagna utgör en kedja av artikulerade föreställningar om någonting”.102 Butler menar på att kön konstrueras genom tal och handlingar och är alltså performativa. Genom att dessa handlingar repeteras och uttalanden “citeras” blir dessa till sanning. 103 I de flesta fall är vi inte ens medvetna om att det vi gör eller säger faktiskt är repetitioner av tidigare handlingar och citat vilket innebär att vi upprätthåller konstitutiva och exkluderande maktrelationer som görs synliga i våra samtida identitetskategorier, särskilt när det gäller genus.104 Butler ser på identitetskategorier som ett konstant hinder och anser att de fungerar som “instrument åt reglerande regimer, antingen som förtryckande strukturers normaliserande kategorier eller som samlingspunkter för en frigörelseinriktad strid mot just det förtrycket”.105 Vi styrs alltså av tidigare kontextuellt, alltså sammanhangsbundna, heteronormativa föreställningar om genusidentiteter. När individer bryter mot “citerandet” händer förändringar som förvirrar till en början men som i längden, genom upprepningar, kan bli sanning. Detta kräver att vi vänder oss mot den konstitutiva historicitet som skapat våra identitetskategorier.106 2.4.1 Situerade sanningar om kroppen Denna teori om identitet kan förknippas med vetenskapshistorikern Haraways sätt att förklara identitetsskapande genom att visa hur vetenskap och forskning styrts av historiskt bundna “sanningar” om vad naturligt könsbeteende är. Haraway pratar om cyborger för att problematisera distinktionen mellan människa och maskin. Cyborg kan förklaras som ”cybernetisk organism, en hybrid mellan maskin och organism, såväl den samhälleliga verklighetens varelse som en fiktiv varelse”.107 Genom att använda sig av cyborgen vill hon uppmärksamma att egenskaperna som vi tidigare applicerade på maskin respektive människan inte är lika tydliga längre. Genom cyborgmyten kan hon bortse från identitetskategorier och anta ett mer paradoxalt och svårgripbart angreppssätt som kan tillåtas vara motsägelsefullt, och menar på att ”Ett enda synsätt producerar värre illusioner än dubbelseende eller månghövdade monster”.108 Haraway menar på att vi aldrig kan förhålla oss objektivt till verkligheten; vi möter verkligheten utifrån den kroppsliga position vi befinner oss i, 101 Judith Butler, Könet brinner! (Stockholm, 2005), s. 101. 102 Ibid, s. 15. 103 Ibid, s. 100. 104 Ibid, s. 103. 105 Ibid, s. 13. 106 Ibid, s. 103. 107 Donna Jeanne Haraway, Apor, cyborger och kvinnor: att återuppfinna naturen (Eslöv, 2008), s. 186. 108 Ibid, s. 192. 50 vilket hon kallar situering. Vi styrs alltså av vår kroppsliga verklighet och därmed har vi ett behov att kategorisera oss utifrån kroppsliga skillnader, så som kön, vilket vi, enligt Haraway, måste inse är godtyckliga språkliga konstruktioner.109 Det är viktigt att vara medveten om att de föreställningar vi har om verkligheten är situerad kunskap. 2.4.2 Affektekonomier I boken Vithetens hegemoni110 presenter Ahmed en teori kring hur känslor fungerar och verkar i en typ av känsloekonomi, där känslor inte endast är förlagda inne eller utanför en kropp utan även cirkulerar där mellan. Hon ställer sig frågan: ”Hur rör sig känslor mellan kroppar?”. 111Genom känslornas rörelse, mellan såväl kroppar som symboler skapas ytor hos kropparna som blir mottagliga för diverse värdeord eller åsikter.112 Detta förklaras i hur hat bildas genom kärlek för det en person anser sig ha, exempelvis rätt till land, homogenitet eller liknande, men även rädsla för att förlora detta. Det en person kan känna igen sig i bildar ett typ av ”kollektiv”. Hotet träder fram, förkroppsligat i det ”icke igenkännbara”, och skapar rädsla för ”kollektivets” uppbrott. Rädslan i sin tur ger upphov till hat mot de andra som hotar om att bryta upp den homogenitet som ”kollektivet” älskar. Här visar Ahmed hur känslor rör sig, cirkulerar mellan kroppar, där känslorna inte direkt är riktade mot en speciell person utan en föreställd grupp av individer och symboler kopplade till den gruppen.113 Med detta uppstår ett händelseförlopp där känslor knyter samman kroppar med känslor och sociala sammanhang.114 Affektekonomin lånar en del av Sigmund Freuds analyser kring psyket för att påvisa hur subjekt saknar grund att stå på och därmed hela tiden vara i rörelse. Ahmed refererar till Freud och menar att affektiva impulser uppstår men att dessa feltolkas och kopplas ihop med en annan tanke. Alltså kan känslor en person har kopplas samman med inbillade sanningar om hur det är. Det här benämner Ahmed som känslornas spridningseffekt.115 Ekonomi menar Ahmed blir en relevant liknelse för hur känslor och emotioner cirkulerar, vilket hon beskriver som: “[...] relationer som bygger på olikhet och förskjutning utan absoluta värden”. Känslors värde kan liknas vid pengar där vi bestämmer hur mycket “något” är värt. Marx kritik mot kapitalet får stå som grund för att förklara detta. Modellen P-V-P, där pengar transformeras till en vara, för att sen transformeras till pengar igen, blir en viktig pusselbit för att förstå hur känslor skapas i själva cirkulationen. Genom handeln av varor och pengar är målet att pengarna ska öka, vilket de gör. 109 Ibid, s. 158. 110 Sara Ahmed, “Affektekonomier” i Sara Ahmed, Vithetens hegemoni (Hägersten, 2011). 111 Ibid, s. 65f. 112 Ibid. 113 Ibid, s. 66f. 114 Ibid, s. 68. 115 Ibid, s. 68f. 51 En känsla kan alltså genom cirkulationen utvecklas till affekt, där affekten inte är inneboende i en kropp eller en symbol.116 Rose står som grund för vår förståelse om den biomedikaliserade synen på kroppen. Denna kunskap kommer användas för att kunna förstå det empiriska materialet som vi kommer att behandla. Genom att använda de feministiska teorierna som är väldigt fokuserade på språkets roll kommer vi ha redskap för att utföra en diskursanalys av materialet. I Butlers och Haraways teorier om identitet i relation till kroppen kan vi se att språket har en stor betydelse i vår förståelse av identitet. Det är ett synsätt som förutsätter att språket både skapar verkligheten och representerar den. Även känslor och hur dessa cirkulerar blir en viktig pusselbit för hur individer skapar sin identitet. Med hjälp av Ahmeds teorier vill vi komplettera vår analys av empiriskt resultat genom att även undersöka vilken roll känslor spelar i våra informanters uttalanden om sin träning och sina kroppar. På det sättet vill vi kombinera alla tre teorier om kroppen som vi tidigare benämnt tillsammans med Ahmeds teorier för att få en djupare och bredare förståelse kring kropp och identitet. 3. Metod 3.2 Kvalitativa intervjuer Då syftet med denna studie är att förstå och tolka hur människor känner kring sin träning och hur detta kan påverka deras identitetsskapande är en kvalitativ forskning den mest effektiva metoden. Med hjälp av kvalitativa intervjuer kan vi föra ett samtal med respektive informant och få svar på frågor som skulle vara svåra att få fram med hjälp av en kvantitativ metod eller genom observation. Intervjuerna skedde enligt en semistrukturerad intervjuguide där relevanta frågor stod för huvuddelen av intervjun, dock fanns det plats för flexibilitet där följdfrågor kunde tillkomma som gjorde att informanterna skulle känna sig fria att utveckla eller tillägga vad de kände var intressant eller relevant.117 Alla informanter blev informerade om vad syftet med studien är och blivit tilldelade ett informationsbrev som förklarar detta samt innehåller våra uppgifter så att informanterna kan ha kontakt med oss om de behöver det även efter intervjun. Intervjuerna har blivit inspelade för att sedan kunna transkriberas ordagrant så att vi som forskare ska kunna ta del av hela intervjuerna och kunna analyserna hela innehållet på ett grundligt sätt. 3.3 Urval Informanterna har valts ut genom ett så kallat bekvämlighetsurval som innebär att vi utgått från personer i vår bekantskap som vi vet styrketränar och går på gym.118 I detta fall fungerar ett 116 Ibid, s. 69. 117 Alan Bryman, Samhällsvetenskapliga metoder (Malmö, 2011), s. 413-419. 118 Ibid, s. 194-195. 52 bekvämlighetsurval bra då informanterna inte känner varandra och vi anser inte att deras bekantskap med oss som forskare kommer att styra intervjuns gång på något dåligt sätt. Tvärtom hoppas vi att det kan leda till bekvämare intervjuer som blir mer som ett samtal än att informanterna bara ger svar på våra frågor. Vi valde att kontakta sex individer i vår bekantskapskrets varav fem ville ställa upp på intervjuer. Antalet informanter ansåg vi vara tillräckligt för uppgiften och för att kunna utföra en kvalitativ forskning där informanternas svar kan jämföras eller komplettera varandras för att få en djupare förståelse av resultatet. Informanterna består av både kvinnor och män mellan 20 och 26 år, där vissa studerar på universitet och andra jobbar. Vi valde medvetet att ha både kvinnliga och manliga informanter eftersom de eventuella genusskillnaderna är relevanta och intressanta för vår studie. Förutom genus och sysselsättning är våra informanter en relativt homogen grupp. Detta var en fördel för studien då vi ville ha individer som ägnar sig åt just styrketräning på gym, och inte olika träningsformer, vilket kanske skulle bli fallet om åldersskillnaden var större mellan informanterna. 3.4 Forskningsetiska principer När en studie innebär intervjuer är det av ytterst relevans att deltagarnas integritet upprätthålls och skyddas. Med detta i åtanke har därför de forskningsetiska principerna efterföljts, det vill säga informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet och nyttjandekravet. Informationskravet, som innebär att informanten skall informeras om studiens syfte och att deras deltagande är frivilligt,119 uppfylldes genom ett informationsbrev. Informationsbrevet skickades ut till informanterna i samband med intervjuerna. När informanterna läst informationsbrevet gavs ett samtycke för intervjuernas utförande. Att hålla informanterna konfidentiella upprätthölls genom att inte benämna informanterna vid namn i valda citat eller i övrigt efterarbete, så som transkriberingar och dylikt. Den data som samlats under intervjuer kommer bara att användas till denna studie och kommer inte spridas på annat sätt. 120 3.5 Reflexivitet En tanke fanns till en början att välja informanter ur olika ålders- och etnicitetsgrupper men detta skulle ta fokus ifrån vårt kvalitativa syfte då det intressanta är hur individer tänker kring sin träning och inte skillnader i träning mellan grupper. Då intervjuerna skedde genom ett bekvämlighetsurval blev resultatet en homogen grupp av informanter i ung ålder. Hade urvalet skett mer slumpmässigt hade vi nog ändå strävat efter att få informanter i ung ålder då det var av mest intresse för oss. Den kvalitativa intervjun i form av att två personer samtalar om ett givet ämne var mest relevant för denna studie för att kunna styra samtalet till en avslappnad nivå. En enkätundersökning hade också fungerat bra men risk finns att empirin blir alltför fyrkantig och 119 Ibid, s. 131. 120 Ibid, s. 132. 53 intetsägande om informanterna svarar på enkäter. Ett alternativ skulle kunna varit en fokusgruppsintervju med alla informanter men detta var inte möjligt på grund av geografiska skäl. I en fokusgruppsintervju hade vi kunnat få ett samtal om träning och kropp mellan informanterna men risken fanns att vissa informanters egna tankar och känslor kring sin egen träning skulle gå förlorad. Därmed valde vi att använda oss av enskilda intervjuer så att informanterna kunde ha möjligheten att reflektera och fundera på sina svar på frågorna ostört. Den ekonomiska aspekten på träning och hälsa är intressant men med tanke på denna uppsats huvudsakliga ämne inte är huruvida företag eller personer gör ekonomisk vinst undersöktes detta inte vidare. Ett medvetet val var att intervjua individer som inte var utbildade inom området träning på grund av att fokusen snarare ligger låg på att samla empiri om hur den vardagliga träningen kan se ut för personer. Intervjuerna i sig fungerade som planerat då vi gjorde vårt bästa för att informanterna skulle känna sig trygga och bekväma med situationen. Ett litet problem som vi stötte på var att det i vissa fall var svårt att få ett utvecklat eller längre svar från informanterna vilket ledde till att vissa citat inte kunde användas då de inte förklarades närmare. Detta är något vi tar med oss till framtida studier där vi ska jobba på att bli bättre på att “styra” ett samtal genom till exempel följdfrågor. Vid analys av den samlade empirin användes diskursanalys, som förklaras mer utförligt nedan. Detta val gjordes för att undersöka hur informanterna använder sitt språk kring deras träning och hälsa. Utöver det som sägs i intervjuerna var det intressant att analysera den möjliga andemeningen med uttalandet var. Samtalsanalys hade även kunnat användas men i och med dess likheter med diskursanalysen valdes just diskursanalys. 3.6 Diskursanalys Diskursanalys beskrivs av Alan Bryman med hjälp av Potter: “hur olika versioner av världen, samhället, händelser och inre psykologisk verklighet produceras i diskurser.” Genom två distinkta drag rör diskursanalysen epistemologi och ontologi där verkligheten inte kan bestämmas och få ett uttalat svar om vad som är en sanning eller en icke-sanning. Denna form av analys blir således konstruktionistisk, alltså att verkligheten skapas av det material som analysen berör. 121 Diskursen fungerar som ett redskap för att uppnå ett syfte och kräver därmed strategier för detta ändamål. Den handlingsinriktade diskursanalysen utgår från tre frågor: Vad gör diskursen och vad uppnår den? Hur är den konstruerad och vilka resurser finns för att den ska uppnå det den vi vill att den ska uppnå?122 Det som sägs kan tolkas på olika sätt, men även det som inte sägs får en viktig roll i hur diskursen som analyseras bemöts. Detta innebär att forskaren ska anta en roll eller inställning av “skeptiska tolkningar”. Bryman tar hjälp av Gill som presenterar fyra teman som diskursanalysen består av. 1) Diskursen utgör ett tema, där diskursen får ett undersökningsfokus 121 Ibid, s. 474f. 122 Ibid, s. 275. 54 utöver den bild av verkligheten som ligger till grund för själva diskursen. 2) Språket är konstruktivt, språket utgör en grund för hur den sociala verkligheten ses. 3) Diskurs är en form av handling, kontexten en person befinner sig i påverkar hur personen i fråga använder sitt språk. 4) Diskursen är retoriskt organiserad och därmed medveten om att diskursen vill fastslå en typ av världen och argumentera för denna.123 4. Resultat och Analys Samtliga av informanterna tränar regelbundet på gym där de ägnar mycket tid åt styrketräning. Flera av dem kombinerar styrketräningen med andra former av träning så som löpning eller lagsport. De jobbar alltså aktivt med fysisk träning för att optimera och förändra sina kroppar. Alla informanter uttryckte att förändringen de vill åstadkomma är en fysiskt starkare och hälsosammare kropp där utmaningen är att utvecklas och bli bättre än de tidigare varit. 4.2 Att träna för att må bra eller för att vara “duktig” En av informanterna förklarade att hans primära mål med träningen är att “se snygg ut naken” men ett sekundärt mål är även att må bra. [...] framför allt, så är verkligen det mitt primära mål, att se snygg ut naken, men det är klart jag tränar för att må bra också. De utseendemässiga faktorerna är viktiga för denna informant men vad som också är viktigt är känslan av att vara “duktig”. Att ta sig till gymmet trots att motivationen inte finns där före passet kan leda till en känsla av stolthet: Efter passet är det [...] skönt oavsett. Speciellt de dagarna som var ångestladdade, där man inte var sugen alls på att gå. De dagarna är ju de som man är mest stolt över sig själv med. De dagarna känns skitbra måste jag säga. Denna duktighetskänsla som informanten beskriver, som han får av att göra något som anses bra trots att han inte alls är sugen på att göra det visar på den ansvarighetskänsla, responsibility, som Rose talar om. Informanten känner sig duktig av att träna och går alltså inte till gymmet enbart för att han själv vill det, utan på grund av en känsla av att det är viktigt att göra. Känslan av ansvarstagande kan även ses i en av de kvinnliga informanternas svar när hon förklarar att hon känner sig dålig när hon inte går till gymmet på grund av brist på motivation. Hon jämför detta med andra aspekter i hennes vardag där ansvarstagande är viktigt: Det är väl samma sak som om man inte gör grejer i skolan i tid eller om jag skjuter upp saker så känns det som att man har dålig självdisciplin typ. 123 Ibid, s. 476. 55 Om informanten väljer att inte ta sig till gymmet känner hon att hon har brist på disciplin för att hon inte tar ansvaret att prioritera sin hälsa före något annat. Brist på disciplin innebär att hon misslyckas med sitt ansvarstagande vilket kan leda till skuldkänslor och ångest över att misslyckas. Det är väldigt intressant att försöka förstå ursprunget till denna ansvarskänsla då ansvaret egentligen ligger i individen själv. Misslyckandet påverkar inte någon annan än de själva så varför känner individer en skyldighet att träna även när de inte känner sig motiverade att göra det, om inte för rädslan att förlora, vad Rose kallar, sitt biologiska värde? Genom att träna skapar dessa individer ett upplevt högre biologiskt värde som inte kan uppnås av individer som inte tränar. Detta är inte något som dessa individer gör på en medveten nivå men det tyder ändå på hur viktigt det är för informanterna i denna studie att bibehålla en typ av kroppsligt värde. 4.3 Känslors klibbighet i relation till kroppen När informanterna fick frågan “Hur tror du att du skulle må om du inte tränade?” fick vi svar som tyder på att de flesta informanterna anser att de skulle må dåligt eller sämre än de gör i dagsläget. En av informanterna reflekterade över vilka fysiska och psykiska problem hon skulle ha om hon inte tränade: Jag hade haft ont i ryggen. Jag hade haft spänningshuvudvärk. För det vet jag att jag får när jag inte tränar, speciellt om man sitter vid datorn mycket. Jag tror att man hade varit typ lättirriterad och rastlös o trött. En annan av informanterna reflekterade över vad han skulle ha gjort om han inte tränade och hur det skulle resultera i vad han anser är ett mindre önskvärt utseende: Oj, då hade jag nog inte mått alls bra, för då hade jag ägnat all min tid åt att spela dator. Och de flesta vet hur dom som gör det ser ut. Intressant här är att observera hur informanten uttrycker sig kring idén av hur ett visst beteende resulterar till ett visst icke-önskvärt utseende. Han kopplar datorspelande till ett sämre utseende vilket skulle resultera till ett sämre mående. Vid samma fråga svarade en tredje av informanterna att hon vet hur det känns att inte träna då hon haft uppehåll från sin träning tidigare och det är något hon inte alls vill göra igen. Hon beskriver alla negativa effekter av att inte träna och förklarar att hon vid tidpunkten inte insåg att det var bristen på träning som resulterade i att hon mådde dåligt men att hon insett detta i efterhand: Jag kunde inte ta på att det var träningen som gjorde att jag kände mig, alltså jag kände mig liksom smutsig eller skitig inne i kroppen. Det kändes dåligt på något sätt men jag kunde inte förklara varför. I båda dessa uttalanden kan vi se en tendens till känsloladdade reaktioner mot en kropp som inte tränar. Dessa tankar om att känna sig smutsig, skitig eller oattraktiv kan kopplas till hur Ahmed beskriver att vissa känslor klibbar sig fast vid ytor, symboler och kroppar. Dessa känslor och föreställningar ökar exponentiellt i och med att de hela tiden cirkulerar mellan samhällets 56 värdering av kroppar, såväl “tränade” som “otränade”. Den “smutsighet” informanten känner är inte inneboende i informanten utan drabbar hen utifrån, som ett led av dess cirkulation mellan andra kroppar. Klibbigheten, alltså att informantens kropp blir en yta för “smutsighet”, blir så påtaglig att informanten anammar och därmed stärker känslan. “Smutsigheten” är en inbillning som blir till en påtaglig känsla. En stor anledning till att dessa informanter tränar är alltså för att de mår bra av den fysiska aktiviteten. De anser att träningen förhindrar fysiska problem så som ryggont eller vad de anser ett mindre önskvärt utseende i form av en otränad kropp. Ser vi allt detta från ett biomedikaliseringsperspektiv och mer specifikt vad Rose kallar risktänkande, kan vi se att våra informanter tänker på riskerna som finns av att inte träna och jobbar mot att förebygga dessa. Att vara frisk och vältränad i framtiden är vad som fungerar som en “morot” för informanterna. Rädslan för vad bristen på träning kan leda till blir således “piskan” som håller träningen igång. 4.4 Träning som identitetsskapande Jag har både inte vågat tidigare och ansett att jag inte ska träna styrka. Men dels är det ju jobbigt att gå till ett gym och inte veta vad man gör. Så jag menar det är lätt att stå på ett löpband och sätta en fot framför den andra. Det vet ju de flesta hur man gör. Men sen känner jag att jag har lärt mig också och vågat sluta bry mig om vad andra tycker och vad samhället säger och köra mer på vad jag känner. Informanten uttrycker rädsla till en början för att göra bort sig på gymmet och därför väljer bort den antaget svåra styrketräningen. Detta kan tolkas som en stor medvetenhet om sig själv och sina brister. Dock har en längre tids vistelse på gymmet förbytt rädslan med en känsla av att inte bry sig om vad andra tycker. Hon bryter upprepningsmönstret där tjejer inte ska styrketräna genom att “köra mer på vad jag känner”. Hennes identitet går genom en förändring när hon omedvetet eller medvetet bryter ifrån vad som kan vara den heteronormativa föreställningen att styrketräning hör till de som vet vad de håller på med, alltså män som vill bygga muskler. Att muskler kopplas till manligt ideal visas av en informant i detta citat: För att det inte anses snyggt på tjejer. Jag tyckte det inte själv förr heller, jag tyckte det var fult med jättemuskliga tjejer. Motviljan till styrketräning grundas inte bara i att den tillhör ett antaget manligt ideal utan även beror på att styrketräning på gym var till för människor som ville “visa upp sig”. Detta menar den andra kvinnliga informanten vilket var en anledning till att hon inte kände sig bekväm i den miljön. Men har väl insett att, jag lyfter inte skrot liksom men det är mycket så här med kroppens egen vikt liksom som jag styrketränar kan man säga. Så att jag har insett är det är väldigt bra och givande för kroppen. Hennes uppfattning har ändrats när hon börjat styrketräna och insett att hon gillar effekterna av det. Hon vill dock i sitt svar ändå uttrycka en motvilja till den klassiska tyngdlyften med “skrot” 57 som kan tolkas vara förknippat med den ursprungliga idén om muskelbygge som ett manligt fenomen. Denna föreställning stärks av en annan informants citat om hur han känner efter ett träningspass: När jag kommer hem från gymmet så mår jag bra just då. För att man känner sig duktig, det har utsöndrats endorfiner i hjärnan, man känner sig stark, man känner sig manlig. Här kan vi förstå att informanten inte bara mår bra fysiskt av själva träningen utan att effekten av träningen stärker hans känsla av att vara en man. För honom är styrka här ett uttryck för manlighet, vilket kan tolkas vara en viktig aspekt i hans självidentitet. Genom att styrketräna på gymmet, bygga muskler och bli starkare stärker han sin självidentitet som manlig. Vi kan se spår av hur muskler först och främst förknippas med manlighet, vilket inte är något nytt då den manliga kroppen länge har blivit porträtterad och gestaltad som muskulös, i kontrast till den mjukare eller smalare kvinnliga kroppen. Denna uppfattning av hur kroppar ser ut kan kopplas till vad Butler förklarar som performativa identiteter. Alltså att män gestaltats som muskulösa redan sedan antiken och detta har repeterats genom historien där den muskulösa, manliga kroppen blivit ett ideal för alla manliga kroppar blir uppfattningen hos individer idag att en muskulös kropp är en manlig kropp. Det blir alltså även en situerad kunskap om kroppen som är sprungen utifrån en viss kontext där vår kroppsliga position styr vår uppfattning om kroppen. Om en muskulös kropp är en manlig kropp blir därmed en icke-muskulös kropp en kvinnlig kropp. 4.5 När optimeringen når sina gränser Den biomedikaliserade synen på kroppen enligt Rose menar på att individer kan forma, förändra och skräddarsy sina kroppar precis som de vill. Vi förstår det som att alla har lika stora chanser att bli så bra som möjligt- socialt, utseendemässigt och hälsomässigt. Om detta hade varit hela sanningen skulle individer inte möta några hinder i sin strävan att bli “perfekta”. Men vårt empiriska material, i kombination med performativitetsteorin, tyder på att detta inte är fallet. Nikolas Rose teorier behandlar inte om något så självklart som genus och vad effekter av genusföreställningar kan betyda i optimeringsprocessen av kroppen. Dessa föreställningar blev synliga i våra två kvinnliga informanters uttalanden om styrketräning. De förklarade att de i början av sin träning ansåg den muskulösa kvinnokroppen icke-önskvärd och därmed reproduceras den antagna bilden av hur en kvinna ska se ut. Normer kring hur kroppen ska se ut gör att informanternas träning blir därefter, alltså mer konditionsorienterad och fokuserad på att forma en slank “kvinnokropp”. Denna syn tyder på en heteronormativ uppfattning av den kvinnliga kroppen som nu baseras på ett ideal som är vältränad men slank, alltså inga synliga muskler. I kontrast är den heteronormativa uppfattningen om den manliga kroppen stark och muskulös vilket stärks av hur en informant uttryckligen känner sig manlig av att styrketräna. Enligt optimeringsteorin ska individer ta alla medel som finns för att forma en så hälsosam kropp som möjligt. Men hur ska det gå till när utseendeideal indirekt uppmanar individer att hålla sig 58 undan vissa träningsformer på grund av genus. Här kan Ahmeds teorier om hur kroppar blir ytor för känslor att klibba fast på appliceras. Den muskulösa kvinnokroppen blir en yta i cirkulationen av känslor kring ideal om hur en kvinna ska se ut. Känslan som det kan diskuteras kring här skulle kunna vara att en slank kvinnokropp är en snygg kvinnokropp. Dock ser vi att vad som anses vara en snygg kvinnokropp förändras allt eftersom träningen blir en större del av informanternas liv. Den muskulösa kvinnokroppen står alltså som yta för flera olika känslor, som kan tolkas som helt skilda. Synen på kvinnokroppen blir därmed alltmer komplex. Medan den performativa synen på kvinnokroppen kan sätta hinder för våra kvinnliga informanters träning kan vi ändå se hur dessa rubbar på denna syn genom att våga sig in i en “värld” som ursprungligen inte tillhör kvinnor. Genom att våga styrketräna på gymmet bryter dessa informanter ett mönster som, genom repetition, stärkt uppfattningen om att muskler är manligt. Samtidigt verkar det inte som att informanterna helt och hållet vågar sig in i denna “värld” då de måste göra distinktioner så som “jag lyfter inte skrot” för att dra en gräns mellan sig själv och den “typiska” gymvärlden. Vi ser alltså en vilja till förändring i synen på vem som får vara var på gymmet. 5. Slutdiskussion Studien har en tydlig grund i Nikolas Rose’s biomedikaliseringteorier som hjälpte oss att förstå varför våra informanter väljer att optimera sina kroppar och varför en skyldighet och ansvarskänsla ligger i grund för deras motivation till träning. Gränserna för biomedikaliseringsteorin blev tydliga när vi började behandla frågor som genus, vilket Nikolas Rose inte alls behandlar. För att kunna förstå hur genus kan styra och påverka individers strävan att optimera sin hälsa och sin kropp behövde vi ta hjälp av feministiska teorier om kroppen. Hade vi bara utgått från en biomedikliserad syn på kroppen hade vi inte kunna svara på varför våra informanter mötte gränser eller uttryckte sig på ett sätt som bottnar i en heteronormativ syn på kroppen. Vi skulle inte heller kunna förstå och förklara de känslor våra informanter uttryckte, så som att känna sig “smutsig, eller “dålig” av att inte träna, något som bottnar i biomedikaliseringsteorin men som Rose inte förklarar i form av känslor och hur de i sin tur påverkar kroppen. Genom att komplettera Rose’s teorier med Butlers teorier kring performativitet och heteronormativitet, Ahmeds affektekonomier och Haraways teorier kring situering fann vi att det inte bara är kroppen själv som påverkar hur den ses, utan även yttre känslor och cirkulationen av dessa, samt föreställningar om kroppen, får en central roll i skapandet av “kroppen” som sådan. Med denna studie hoppas vi väcka frågor kring den hälsohets som existerar i vårt samhälle just nu och öppna upp för en kritisk ställning till faktorer som driver oss till att eftersträva en livsstil fylld av träning och hälsosam kost. Vi har själva under studiens gång ställt oss kritiska till våra egna val kring vår träning och förstått att vi inte heller är helt fria från rådande normer och ideal som vi blir exponerade för. Att vara medveten om detta betyder inte att vi inte samtidigt tränar för att vi faktiskt mår bra av det men det ger oss möjligheten att kunna utvärdera vissa val och se gränser 59 för var träningen känns som ett “måste” och när det känns som ett eget val för välmående. Vi har sett genom våra informanters uttalanden att de, förutom att de tränar för att “må bra”, känner ett ansvar för att faktiskt ta sig tid att träna. Denna ansvarskänsla kan bottna i att de, i vårt biomedikaliserade samhälle, känner att det är deras skyldighet att se till att träna så att det kan uppnå en så bra hälsa som möjligt. Misslyckas de med detta leder det till ångest och oro, även om misslyckandet bara innebär ett väldigt kort uppehåll i träningen. Den förändringsprocess som tas upp under slutet på analysen kan tydas utifrån våra informanters svar, inte som ett medvetet försök till att bryta normer och oskrivna regler kring gymkulturen utan som en strävan att bryta mot sina egna gränser. Gränserna kan antas för informanterna vara spärrar i form av förutsättningar på hur deras kroppar ska agera och se ut för att passa in på en arena där den muskulösa kroppen blir hopklibbad med manlighet. Att, som kvinna, börja styrketräna kan inte, utifrån arbetes empiriska material, klassas som ett aktivt “krig” mot den muskulösa manligheten men det finns en önskan om att verka i samma miljö som dessa kroppar, på samma villkor. Men våra kvinnliga informanter blir inte pionjärer inom området, då styrketräning och bodybuilding förekom redan på 1980-talet, utan snarare normbrytare. Deras egna uppfattningar om hur en individ ska se ut rubbas och förändras. “Muskulös” som ett manligt begrepp slutar i viss mån reproduceras och blir därmed tillgängligt för en bredare grupp individer, såväl kvinnor som män. Det empiriska materialet kan inte fastställa att vi är i en fullfjädrad förändring där alla kroppstyper är normativt accepterade för respektive kön men tendenser till en förändrad syn på hur kroppar kan se ut kan definitivt finnas. Sättet som informanterna förhåller sig till olika kroppsideal som figurerar i samhället idag är med dessa resonemang tvetydiga. Dels agerar de på ett sätt som tyder på ett brott från den traditionella kroppstypen hos de båda könen samtidigt som de garderar sig för att helt inte sväva iväg mot något som skulle kunna uppfattas opassande av andra. Vi kan aldrig med säkerhet fastställa att dessa teorier ligger till grund för de valda informanternas beteende kring sin träning då dessa sker på en, för informanterna, omedveten nivå. Det är dock intressant att, med hjälp av teorierna, kunna analyserna och belysa uttalanden och beteenden som annars är svåra att prata om på ett konkret sätt. 5.2 Framtida forskning Då denna studie fokuserade på en homogen grupp av informanter i ung ålder och med just styrketräning som val av träningsform skulle framtida studier med större skillnader mellan informanterna, så som ålder eller etnicitet, vara intressant. Faktorer som dessa skulle med stor sannolikhet generera andra resultat än i denna studie som skulle vara av intresse att undersöka närmare ur en biomedikaliserad syn på kroppen. En intersektionell ingång med ett perspektiv på klass skulle också vara intressant att undersöka då att vara medlem på ett gym kan handla om just en klassfråga. Här skulle en vidare studie kunna öppna upp konceptet av träning och inkludera fler träningsformer. Därmed kan även informanter som inte vill eller inte kan träna på ett gym intervjuas så en bredare diskussion kring träning, kropp och identitet kan ske, samt lyfta frågan 60 om hur en individ fortfarande kan optimera sin kropp utan de redskap som ett gym kan bidra med. 61 6. Referenser Ahmed, Sara “Affektekonomier” i Sara Ahmed, Vithetens hegemoni (Hägersten, 2011). Ambjörnsson, Fanny Vad är queer? (Stockholm, 2006). Bryman, Alan, Samhällsvetenskapliga metoder (Malmö, 2011). Butler, Judith, Könet brinner! (Stockholm, 2005). Clarke, Adele (red.) Biomedicalization: technoscience, health, and illness in the U.S (Durham, 2010). Dworkin, Shari L. & Wachs, Faye Linda, Body panic: gender, health, and the selling of fitness (New York, 2009). Hammarén, Nils & Johansson, Thomas, Identitet (Stockholm, 2009). Haraway, Donna Jeanne, Apor, cyborger och kvinnor: att återuppfinna naturen (Eslöv, 2008). Johansson, Thomas, Den skulpterade kroppen: gymkultur, friskvård och estetik (Stockholm, 1998). Johansson, Thomas, Gender Spaces: The gym culture and the construction of gender. Young: Nordic Journal of Youth Research. vol. 4, s. 42-36 (1996). Rose, Nikolas S., The politics of life itself: biomedicine, power, and subjectivity in the twenty-first century, (Princeton, 2007). World Health Organisation, Global recommendations on physical activity for health (Switzerland, 2010). 62 ADHD –socialt problem med biomedicinsk lösning? Av Idris Özturk och Eren Erdogan 1. Inledning Skolan tog så otroligt mycket självrespekt och motivation ifrån mig. Hatet jag känner mot skolan och lusten jag har för att plugga gör att jag får ångest varje gång jag ska gå upp på morgonen för att åka till skolan. I hela grundskolan har jag blivit kallad lat och ovillig att lära, men så är det inte alls, jag ville verkligen, men sättet som lärarna och skolan har bemött mig och många andra elever på är inte alls okej. Det är inte konstigt att vi sätter oss på tvären, skolkar eller bara sitter och väger på stolen. Vuxna människor i skolan är där för att stötta, lära och uppmuntra eleverna. Men sannerligen har de gjort tvärtom. Nu gjorde jag fel igen. Jag kan aldrig göra rätt. Det är alltid jag som får skulden. Jag kommer aldrig att få bra betyg. 124 Följande citat beskriver känslan av att inte räcka till som många individer med ADHD kan uppleva, känslan av att ha hamnat i ett utanförskap som man själv inte kunnat påverka och som kommit att prägla dem i deras liv. Förutom sorgen så finns det även en känsla av frustration gentemot vuxenvärlden, som inte kunde sätta dem i första hand och lyssna till deras känslor och tankar. Detta är en verklighet för många individer som fått diagnosen ADHD och deras situation är föremål för ständig debatt på en politisk, organisatorisk, samhällelig och individuell nivå. Men vad är det vi diskuterar när vi pratar om ADHD? På vilket sätt pratar vi om det? Vilka sanningar skapas här? Och hur kan vi förstå de senaste årens utveckling i det högteknologiska och nyliberala samhälle som vi lever i, inom ramen för neurobiologiska funktionsnedsättningar och diskursen kring dessa? Den här studien kommer att problematisera dessa frågeställningar och söka att skapa en förståelse för den här händelseutvecklingen. 1.2 Problem I dagens samhälle har diagnosen ADHD blivit erkänd både inom psykiatrin och bland allmänheten men trots det så finns det fortfarande gamla föreställningar kring diagnosen som får vara representativa i många sammanhang, och för många vuxna är diagnosen fortfarande kontroversiell av många anledningar. Föreställningarna handlar många gånger om att människor med diagnosen ADHD är lata, störiga, oansvarsfulla och högljudda. 125 När diagnosen ställs så brukar den innefatta en beskrivning av barndomen där man gör en så kallad retrospektiv diagnos, det innebär att man undersöker vilka besvär personen i fråga kan ha haft som barn, redan i den här fasen kan man ställas inför svårigheter då det inte alltid är så lätt 124 125 Malin Forsberg, Älskade DAMP-ungar: Från problemfokus till - lösningsfokus, Frösön, 2014, s. 74 f. Vanna Beckman, Vuxna med DAMP/ADHD, 3:e uppl., Studentlitteratur, Lund, 2012, s. 10. 63 att skapa en sådan ”objektiv bild på avstånd”. Sedan millennieskiftet har det skett en kraftig ökning av antalet ställda diagnoser och tillverkning av centralstimulerande läkemedel i direkt anslutning till den neuropsykiatriska funktionsnedsättningen ADHD, detta har inte gått hand i hand med utvecklingen av antalet studier om ADHD, vi vet alltså fortfarande relativt lite om funktionsnedsättningen sett till ökningen av antalet ställda diagnoser och läkemedelstillverkningen. Vad gäller symtomen, beteckningar och de skattningsskalor som finns när man ställer diagnosen så är även de långt ifrån enhetliga och tillräckliga i jämförelse med antalet ställda diagnoser och läkemedelstillverkningen. 126 De diagnossystem som används idag, ICD-10 och DSM 5, utgår från den symptombaserade metoden som publicerades 1980. ”Den ville vara ateoretisk, inte spekulera om orsaker utan endast utgå från hur sjukdomar eller tillstånd visade sig”. 127 Här upprättades det listor på typiska drag hos personer med ADHD, varav ett visst antal skulle ”uppfyllas” för att en person skulle kunna få diagnosen. De diagnossystem som finns kännetecknas av att vara vetenskapliga till den grad att de avspeglar hur långt den samlade kunskapen har nått vid en viss tidpunkt, här i Sverige så har de biologiska faktorerna och förklaringsmodellerna tagit en mycket större plats än de sociala faktorerna och förklaringsmodellerna, detta framkommer tydligt i de diagnossystem som finns idag och när man pratar med personer som arbetar med personer som har ADHD. När man har specifika förklarande faktorer, särdrag, syndrom, kriterier som ska fyllas och forskning som sedan styrker allt detta så har det exempelvis varit relativt ”enkelt” för läkemedelsindustrin att ”skräddarsy” läkemedel för dessa individer. 128 Det är anmärkningsvärt att personer som först undersöks för ADHD många gånger kan få en annan diagnos så som autism eller ångestsyndrom, och en av orsakerna är att det idag finns många symptom för ADHD vilket många gånger resulterar i att de patienter som undersöks ”får” flera- och/eller andra diagnoser. Detta har väckt intresset hos oss och varit grunden för den här uppsatsen där vi vill undersöka möjliga orsaker till den här utvecklingen. 1.3 Bakgrund Enligt socialstyrelsen är ADHD en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning som utmärks av koncentrationssvårigheter, impulsivitet och överaktivitet. Inom stora delar av den vetenskapliga och medicinska världen så talas det väldigt mycket om att ADHD till stor del beror på biologiska och ärftliga faktorer, det talas däremot inte om några sociala faktorer i lika stor utsträckning.129 Själva begreppet är en förkortning av engelskans ”attention-deficit/ hyperactivity disorder” och innebär, utifrån socialstyrelsens beskrivning, att individen har ”stora eller varaktiga problem med Ibid, s. 10 f. Ibid, s. 61. 128 Ibid, 61 f. 129 Socialstyrelsen, Vad är ADHD? (2015), http://www.kunskapsguiden.se/psykiatri/halsoproblem/adhd2014/Sidor/Vad-ar-adhd.aspx (2015-02-22). 126 127 64 att styra sin uppmärksamhet, kontrollera sina impulser och reglera aktivitetsnivån”. 130 Socialstyrelsen menar att antalet ställda diagnoser under senare år kommit att öka dramatiskt och menar vidare att en av de viktigaste orsakerna till den här händelseutvecklingen är att kunskapen kring ADHD ökat, men att även metoderna har utvecklats vilket har möjliggjort att det har blivit lättare att identifiera symtomen för att sedan kunna ställa en slutgiltig diagnos. 131 Socialstyrelsen menar att barn och ungdomar räknas till de målgrupper där ADHD förekommer oftast och det sägs att drygt 5 % av barnen i skolåldern har ADHD. Vad gäller de huvudsymtom som nämndes tidigare så säger socialstyrelsen rent generellt att personer med ADHD har svårigheter med att fokusera sig på nuet och det som händer just då, många gånger så kan tidskrävande moment upplevas som långtråkiga och kan i sin tur störa förmågan att organisera och, mobilisera energi och motivation. Andra svårigheter som personer med ADHD kan ställas inför, enligt socialstyrelsen, är impulsivitet och överaktivitet vilket innebär att dem ”har svårt för att hålla inne med sina reaktioner, lyssna färdigt innan de svarar och tänka efter innan de agerar”. 132 Symtomen varierar dock beroende på ålder, barn och ungdomar har exempelvis svårigheter med att hantera yttre påfrestningar så som stress och väldigt mycket energi går åt att fokusera sig på saker som till synes inte verkar vara energikrävande, här har andra barn och ungdomar en klar fördel vad gäller stresstålighet i jämförelse med de barn och ungdomar som har ADHD. De menar vidare att symtomen förändras över tid där barn i förskoleåldern har svårigheter med överaktiviteten medan barn i låg- och mellanstadieåldern har svårigheter med impulsivitet – att sitta still, vänta på sin tur eller hinna ”tänka tanken ut”. I högstadieåldern kan det istället handla om svårigheter med att planera, ta eget ansvar för, och organisera sin vardag, här är även bristen på ett konsekvenstänk utmärkande. Det finns förutom dessa svårigheter även andra problem som barn och ungdomar med ADHD kan ställas inför, det kan exempelvis handla om ”utagerande beteendeproblem som trotssyndrom eller uppförandestörning, inåtvända problem som ängslan och nedstämdhet och autismspektrumtillstånd”. 133 Socialstyrelsen beskriver vuxenlivet som en period präglat av uppmärksamhetssvårigheterna som kvarstår, det är vanligt att de blir tydligare ju äldre man blir, här är även brist på motivation och orkeslöshet utmärkande drag hos vuxna med ADHD enligt dem. Något som dock minskar med åldern är överaktiviteten och impulsiviteten men rastlösheten, oron och stressen i sociala sammanhang kvarstår dock. Förutom dessa svårigheter så kan även vuxna ställas inför andra problem så som missbruk, ångest, depression och autismspektrumtillstånd. 134 Ibid. Ibid. 132 Ibid. 133 Ibid. 134 Ibid. 130 131 65 Vad gäller könsfördelningen så säger socialstyrelsen att det är fler pojkar som får diagnosen i tidig ålder men med stigande ålder så fördelas antalet diagnoser relativt jämnt mellan flickor och pojkar, detta är ett resultat av att fler flickor får diagnosen som ungdomar och vuxna. 135 Det nämns i inledningen att biologiska och ärftliga faktorer är några av de viktigaste orsakerna till uppkomsten av ADHD. ADHD handlar om minskad aktivitet i de delar av hjärnan som är involverade i den viljemässiga styrningen av uppmärksamhet, aktivitetsreglering och impulskontroll. Dessa funktioner använder vi för att styra, planera och samordna våra handlingar. 136 Här framkommer symtomen tydligt och dessa anses då ett resultat av minskad aktivitet i specifika delar av hjärnan, enligt socialstyrelsens beskrivning av orsakerna. När socialstyrelsen talar om ADHD så talar de många gånger om risk- och skyddsfaktorers betydelse för prognosen, här talas det exempelvis om vissa specifika riskfaktorer som kan öka sannolikheten för att ett barn ska utveckla tidigare nämnda symtom, men förutom riskfaktorerna så talar man även om skyddsfaktorer som istället minskar sannolikheten för riskerna. Exempel på skyddsfaktorer ”är att barnet har lätt för att lära, att barnet har goda relationer till kamrater och trygga hemförhållanden”. 137 1.4 Syfte & Frågeställning Syftet med den här studien är att undersöka hur ADHD konstrueras inom de yrkesgrupper som kommer i kontakt med ADHD diagnosen inom ramen för sin dagliga verksamhet. Vi vill även undersöka hur olika subjektspositioner förklaras utifrån relevanta teorier och hur dessa sedan kan förstås utifrån det empiriska materialet som i detta fall är de intervjuer som kommer att ligga till grund för analysen i studien. Utifrån studiens syfte har vi formulerat följande frågeställningar: När och vilken del av ADHD problematiken förlägger informanterna på sociala respektive neuropsykiatriska faktorer? När blir ADHD en identitet enligt informanternas utsagor? När blir läkemedelsinsatserna respektive de sociala insatserna viktiga och nödvändiga utifrån informanternas perspektiv och erfarenheter? 1.5 Tidigare forskning Till denna del har vi valt att använda oss av två vetenskapliga artiklar som ligger inom ramen för den här studien. Analysen kommer att delvis baseras på artikeln ”Disorders of inattention and hyperactivity: The production of responsible subjects” av Gregory Bowden som är sakkunnig inom bland annat sociologi, hälsa och sjukdom, medikalisering och den roll sociala normer spelar inom ramen för dessa teman. Artikeln ”Neurobiology in public and private discourse: The case of Ibid. Ibid. 137 Ibid. 135 136 66 adults with ADHD” av Christian Bröer & Marjolijn Heerings som också är sakkunniga inom tidigare nämnda teman. Gregory Bowden skriver om de normativa åtaganden som kvarstår i litteraturen om beteendemässiga interventioner för störningar av ouppmärksamhet och hyperaktivitet. Han menar vidare att dessa texter eller berättelser, brottas med en utmärkande motsägelse; å ena sidan pratar man om individer som inte kan hållas ansvariga för sina sjukdomstillstånd, de omyndigförklaras på många sätt. Å andra sidan är dessa texter skrivna för personer som diagnostiserats med dessa sjukdomar och för närstående myndigheter, skyldiga att mildra nämnda beteende på grund av att den är skadlig. 138 Själva problemet med den här motsättningen är att man dels pratar om ADHD som något sjukligt och skadligt som individen inte kan hållas ansvarig för, men man pratar också om det i termer av självkontroll och självbehärskning i detta sammanhang där individen tillskrivs ansvar för sina handlingar. Bowden pratar om övergången från kroppskontroll till självkontroll där man har betonat vikten av att individen själv lär sig att kontrollera sin beteendestörning. 139 Christian Bröer och Marjolijn Heerings behandlar i deras artikel hur individers egna beskrivningar av deras hälsa kan relateras till en mera offentlig, samhällelig, beskrivning av deras hälsotillstånd. Här har dem studerat vilka diskurser det är som strukturerar deras beskrivningar av dem själva och deras hälsotillstånd. Fokus ligger på fem olika personliga diskurser som skiljer sig från det offentliga samtalet. De menar att vissa typer av kunskaper blir dominanta i vissa specifika sammanhang medan andra typer av kunskaper bara nämns ibland eller inte alls i vissa avseenden, det kan exempelvis handla om att utesluta eller begränsa de sociala och somatiska förklaringsmodellerna till förmån för de psykiska och neurobiologiska förklaringsmodellerna. Bröer och Heerings refererar till Nikolas Rose teorier och menar att det har skett en övergång från ett psykologiskt till en biologisk uppfattning av jaget där saker som tidigare kartlagts på ett psykologiskt utrymme nu förläggs på den fysiska kroppen. 140 Om vi återgår till de fem diskurser som är dominerande när vi pratar om ADHD så är det först och främst diskursen ”neurobiology” som står i centrum och fungerar som en referens för de andra diskurserna. Diskurserna ”psychology” och ”sociology” är även de väletablerade men inte i lika stor utsträckning som den förstnämnda diskursen. Diskurserna ”advantages” och ”spirituality” återfinns när man pratar om ADHD men långt ifrån i samma utsträckning som de andra diskurserna. 141 Gregory Bowden, ”Disorders of inattention and hyperactivity: The production of responsible subjects”, History of the Human Sciences, (2014:27), s. 89 ff. 139 Ibid, s. 92 ff. 140 Christian Bröer & Marjolijn Heerings, ”Neurobiology in public and private discourse: the case of adults with ADHD”, Sociology of Health & Illness, (2013:35), s. 1 ff. 141 Ibid, s. 6. 138 67 2. Metod I studien så har vi använt oss ut av den kvalitativa metoden som en grund till vår uppsats. Alan Bryman förklarar i sin bok Samhällsvetenskapliga metoder att man inom den kvalitativa forskningen lägger fokus på orden, och inte siffror. 142 För att kunna genomföra studien har vi gjort ett antal intervjuer som sedan har analyserats med hjälp av en diskursanalys. Inför våra intervjuer så började vi fundera kring vilka etiska förhållningssätt som studien skulle kunna ställa oss inför. Därefter så gjorde vi en tankekarta samt en sammanfattning kring vad vi behövde förhålla oss till, fokusera och tänka på. När man genomför intervjuer så är det viktigt att tänka på etiken kring det valda temat och att fokus riktas mot informanter, man bör samtidigt ha i åtanke och vara medveten om vilka problem som skulle kunna dyka upp under intervjuernas gång. Det är här som informationsbrevets betydelse växer, i vårt informationsbrev beskrev vi de fyra etiska principerna inom svensk forskning som vi skulle förhålla oss till och våra informanters rättigheter. Inför varje intervju så har vi förhållit oss till de fyra forskningsetiska principerna. Dessa är informationskravet, samtyckeskravet, nyttjandekravet och konfidentialitetskravet. 143 Informationskravet innebär att alla som deltar i studien har blivit informerade och fått en tydlig och klar bild om vad studien kommer att omfatta, dock även att deras deltagande är helt frivilligt och att de har rätt och avbryta sin medverkan när de vill. Samtyckeskravet innebär att individerna som deltar i vår i studie har lämnat sitt samtycke till att delta i studien. Konfidentialitetskravet innebär att man bevarar den insamlade informationen hemligt så att ingen obehörig kan komma åt informationen. Man ska se till att personuppgifter ska bevaras med största konfidentialitet så att ingen informant kan igenkännas. Nyttjandekravet innebär att materialet som vi får in från våra informanter enbart får användas i den studien som informationen avser. 144 Vid utförandet av de enskilda intervjuguiderna så har vi använt oss av semistrukturerade intervjuer. Med semistrukturerade intervjuer så menar man att forskaren har en frågeguide som hen bör förhålla sig till. Frågorna behöver inte ställas i ordning vilket möjliggör att eventuella följdfrågor kan ställas och även nya frågor beroende på informanternas svar. 145 Efter insamlande av data har samtliga intervjuer transkriberats. Transkribering innebär att det inspelade materialet skrivs ner ordagrant för att underlätta det kommande analysarbetet. 146 Vi valde att spela in våra intervjuer för att man får med varje betoning och allt som informanten har sagt kommer med. En inspelad intervju är en mer trovärdig källa, en annan fördel är att man kan lyssna igenom intervjuerna ett flertal gånger efter man har slutfört intervjuerna. 147 Alan Bryman, Samhällsvetenskapliga metoder, 2., [rev.] uppl., Liber, Malmö, 2011, s. 340. http://www.codex.uu.se/texts/HSFR.pdf 144 Bryman, s. 131 f. 145 Ibid, s. 415. 146 Ibid, s. 428 ff. 147 Oscar Pripp & Magnus Öhlander, ”Observation”, i Etnologiskt fältarbete, (red.) Lars Kaijser & Magnus Öhlander, Etnologiskt fältarbete (Lund, 2011), s.105. 142 143 68 2.2 Urval Sökandet efter informanter skedde dels genom ett bekvämlighetsurval, där en av informanterna var från vår bekantskapskrets. Därefter tog informanten detta med sina kollegor och kollade om även de ville ställa upp på en intervju. Vår så kallade nyckelinformant genererade övriga informanter och det är vad som kallas för ett snöbollsurval. Alan Bryman förklarar att snöbollsurvalet är en annan form av bekvämlighetsurval. 148 Vi genomförde totalt sex intervjuer där vi delade på oss och hade tre intervjuer var. Sex deltagare som hade någon koppling till den neuropsykiatriska funktionsnedsättningen ADHD. Som vi tidigare benämnt så höll vi totalt i sex intervjuer. Vi intervjuade fyra kvinnor och två män i åldrarna 35-55. Våra informanter kommer ifrån mellan Sverige och de fick själv välja vart intervjuerna skulle äga rum. Vi kom överens om att hålla intervjuerna på deras arbetsplats då det var lämpligast för båda parterna. Innan påbörjade intervjuerna så läste vi upp informationsbrevet får dem och bad om deras samtycke. När vi väl hade fått deras samtycke så var det bara att sätta igång. Eftersom det varit ganska svårt för oss att få tag på informanter så kunde vi inte påverka eller välja variationen på våra informanter. Något som vi dock visste var att valet av våra informanter var målriktade, vi hade medvetet vänt oss till specifika individer. 149 Våra informanter som vi kommer att presentera var mellan 35-55 årsådern. Som vi nämnt innan var det fyra kvinnor och två. Vi höll alltså i totalt sex intervjuer, tre intervjuer var. Det var två personer som jobbade tillsammans på BUP-barn och ungdomspsykiatrin, två som jobbade på vuxenpsykiatrin och två som jobbade på en skola i mellan Sverige. Som vi tidigare benämnt så hade vi inte riktigt chansen och bestämma variationen på våra informanter, såsom kön, ålder eller etnicitet, utan vi fick helt enkelt ta det som vi fick. Våra informanters koppling till ADHD var att alla sex har jobbat med barn, ungdomar eller vuxna som drabbats av symptomen ADHD. 2.3 Analysmetod Vi har valt diskursanalys som analysmetod då den diskursiva analysen eftersträvar en bredare bild av text.150 I en diskursanalys så är forskarens roll viktig att beskriva. I boken Diskursanalys som teori och metod förklarar Jörgensen och Philips att forskarens roll inte är att komma bakom diskursen i analysen, utan det handlar mer om att fundera ut vad människor menar när de talar eller att överväga över den egentliga verkligheten som diskursen skapar. 151 Med diskursanalys som analysmetod så kommer vi att lägga stort fokus på vad som är skrivet och således kommer språkanvändningen att analyseras. Språket kan användas som en metod för att skapa en Bryman, s. 195 f. Ibid, s. 434. 150 Göran Bergström & Kristina Boréus, ”Diskursanalys” i Göran Bergström & Kristina Boréus (red.), Textens mening och makt: metodbok i samhällsvetenskaplig text- och diskursanalys, 3:e uppl. (2012). s. 353. 148 149 151 28. Marianne Winther Jørgensen & Louise Phillips, Diskursanalys som teori och metod, Studentlitteratur, (Lund, 2000), s. 69 sanning.152 Den diskursiva analysmetoden kan med teorin problematisera och undersöka empiriskt hur olika sociala praktiker har utvecklats.153 Diskurs är en form av social praktik till den graden att den inte bara är konstituerad utan även konstituerande, med det så menar Jörgensen och Philips att det som sägs och skrivs består av den sociala världen och får då samtidigt något att existera.154 Med hjälp av granskningen och den diskursiva analysmetoden, så ska man undersöka det som skrivits och sagts, därefter undersöka underliggande sammansättningar som finns och som genereras inom diskursen. Efter det genereras även en förståelse över hur diskursen kan få för sociala konsekvenser i det konkreta livet. 155 Genom att undersöka med hjälp av den diskursiva analysmetoden, vad som skrivits eller sagts, för att vid senare fas kunna undersöka underliggande strukturer som finns och skapas inom diskursen. Genom detta skapas en förståelse över hur diskursen kan få för sociala konsekvenser i det verkliga livet.156 Till vår analys så valde vi att använda en metod som kallas för textkodning. I boken Etnologiskt fältarbete så refererar Öhlander till Atkinson & Hammersly, där hen förklarar hur textkodning går till. Vi sorterade vårt material i de olika intervjuerna och mönster, skapar kategorier, gör jämförelser, och slutligen så sätter vi in materialen i vår teoretiska ram.157 3. Teori Två av de mest dominerande och förklarande teorierna som behandlar för arbetet relevanta teman är Nikolas Rose teorier i The Politics of Life Itself – Biomedicine, Power, and Subjectivity in the Twenty-First Century, och Adele. E. Clarke m fl. i boken Biomedicalization – Technoscience, Health, and Illnes in the U.S. Adele Clarke m.fl. problematiserar liknande teman utifrån termen biomedikalisering som avser att beskriva hur teknovetenskap och det biomedicinska komplexet, som omfattar sjukhus, laboratorier och läkemedelsindustri, har påverkat allmänhetens uppfattning om hälsa, sjukdomar, kroppen och vad det innebär att vara människa. Det är dessa stora förändringar inom biomedicinen och den ökande komplexiteten som har gjort att många olika delar av biomedicinen smälter samman till ett övergripande begrepp som benämns som biomedikalisering. 158 Det har skett omfattande förändringar vad gäller diagnostik, behandling och metoder som ett resultat av nya visualiseringstekniker, evidensbaserad kunskap och nya avancerade datorprogram som fungerar som stöd i läkemedelsutvecklingen. De följer Rose resonemang om att hälsa har kommit Bergström & Boréus, s. 354. Ibid, s. 66. 154 Jørgensen & Phillips, s.67 f. 155 Ibid, s. 28. 156 Ibid, s.28. 157 Magnus Öhlander, ”Analys”, i Etnologiskt fältarbete., (red.) Lars Kaijser & Magnus Öhlander, Etnologiskt fältarbete [omarb. och utök.] uppl., Studentlitteratur, (Lund, 2011), s.272. 152 153 158 Adele Clarke, (red.), Biomedicalization [Elektronisk resurs]: technoscience, health, and illness in the U.S., Duke University Press, Durham, NC, 2010, s. 47 f. 70 att bli varje enskild individs personliga ansvar att värna om, ett moraliskt ansvar där individen förväntas vara ett ansvarsfullt subjekt. De kompletterar även Rose i ett annat avseende, de menar att detta moraliska ansvar skapas genom självkännedom, ökad kunskap och ett risktänk. Nya kollektiva identiteter har tagit form som ett resultat av teknovetenskapen där sjukdomar och tillstånd kategoriseras på en molekylär nivå vilket i sin tur har möjliggjort en kategorisering av människor som bär på dessa ”avvikelser”. 159 Biomedikaliseringen kan förstås utifrån fem olika premisser, dessa är de politiska och ekonomiska förutsättningarna som möjliggjort utvecklingen, det faktum att vi börjat se på hälsa som ett moraliskt ansvar där ett risktänkande ständigt påminner oss om det, den teknovetenskapliga utvecklingen, den nya kunskapsproduktionen och hur den distribueras och slutligen skapandet av nya teknovetenskapliga identiteter. 160 En annan viktig aspekt i sammanhanget är det faktum att hälso-och sjukvården har kommit att ”centraliseras” genom att de fysiska lokalerna, de berörda yrkesgrupperna och apoteken som tillhandahåller läkemedel kommit att befinna sig i direkt anslutning till varandra. På det här sättet har man lyckats ”effektivisera” sina tjänster. 161 Något som är ständigt återkommande i Clarkes och de andra författarnas teorier är diskussionen kring ”molecularization” vilket i princip innebär att hälsa och sjukdom har kommit att förstås på en mer molekylär nivå som ett resultat tidigare nämnda orsaker Nikolas Rose pratar i termer om biopolitics, genetic risk, biological citizens och biocapital för att nämna några och menar att den senaste tidens utveckling, som har lett till den utbredda politiseringen av medicinen, mänskligt liv och bioteknik, har i hög grad förändrat sättet vi ser på livet, till en molekylär nivå. Rose menar även att det biologiska inte längre kan sätta gränsen för den mänskliga ambitionen, det är snarare människans uppgift att ta ett större ansvar, ”we have entered the age of ’biological control’ ”. Rose drar slutsatsen att denna utveckling har långtgående konsekvenser för vem vi tror att vi är, och vilka vi vill vara. Han beskriver hur man i slutet av 1900-talet började tala om ”biotech century”, en framtid där nya medicinska tekniker och möjligheter växer fram. Det talades om ett samhälle där efterfrågan skulle styra marknaden; ”a world of engineered people, with qualities and capacities fabricated on demand”. 162 Rose menar vidare att det idag finns en mängd olika institutioner och maktinstanser som har ett intresse av att följa- och eller kontrollera utvecklingen av biomedicinen, Rose beskriver detta på följande sätt: […] many politicians, universities, corporations, and private investors hope these biomedical advances will generate valuable intellectual property and drive a new and highly lucrative bioeconomy. 163 Clarke m.fl, s. 48 f. Ibid, s. 48 f. 161 Ibid, s. 59 ff. 159 160 162 Nikolas S. Rose, The politics of life itself: biomedicine, power, and subjectivity in the twenty-first century, Princeton University Press, Princeton, 2007, s. 1. 163 Ibid, s. 1 f. 71 Rose menar att utvecklingen av biopolitken inte har avlösts av en enskild händelse, detta har pågått i flera olika dimensioner och över en längre tidsperiod. Rose avgränsar sig till fem distinktioner, molecularization: idag ser vi på människokroppen på ett helt nytt sätt, på en molekylär nivå, ”life is now understood, and acted upon, at the molecular level”. 164 Nästa steg i hans distinktioner är optimization som består av två delar, dessa är risktänkande och sårbarhet samt förbättring. Risktänkandet syftar t.ex. till att individer som, genom tidigare generationer i släkten, börjar oroa sig för sjukdomar av olika slag. Förbättringen i sin tur handlar om att tekniker utvecklas för att göra oss människor till bättre individer. Exempel på förbättringsmedicinering är Viagra som tillåter män som förlorat sin potens att fortsätta vara potenta. Tredje distinktionen är subjectification och den handlar om normalitet och avvikelse där hälsan har blivit ett etiskt värde. Enligt Rose blir människor ”somatic beings”, dvs. kroppsliga varelser. Fortsättningsvis handlar den fjärde distinktionen om somatic expertise. 165 Rose beskriver detta som att ”the rise of multiple subprofessions that claim expertise and exercise their diverse powers in the management of particular aspects of our somatic existence”. 166 Exempel på sådana ”subprofessions” kan vara allt från dietister och personliga tränare till vårdgivare inom hälso- och sjukvården. Den femte och sista distinktionen handlar om economies of vitality som i princip handlar om det kapitala värdet och det mänskliga värdet. 167 Precis som det nämns i början så pratar Rose många gånger i termer om biologiskt medborgarskap och menar att samhällsindivider har kommit att bli aktiva biologiska medborgare, den här formen av medborgarskap tar egentligen avstamp i de mer ”normala” formerna av medborgarskap i liberala, statliga regimer. Det har uppstått en kultur kring, och ett etiskt förhållningssätt gentemot detta aktiva, biologiska medborgarskap menar Rose. This is an ethic in which the maximization of lifestyle, potential, health, and quality of life has become almost obligatory, and where negative judgements are directed towards those who will not, for whatever reason, adopt an active, informed, positive, and prudent relation to the future. 168 I citatet ovan kan man se hur normalitet och avvikelse kan komma till uttryck, som individ så bör man alltså vara en aktiv biologisk medborgare i det högteknologiska nyliberala samhället för att inte vara avvikande på något sätt. Rose menar att detta ger individer en känsla av, eller åtminstone en illusion om, att de har rättigheter att ställa krav gentemot regimer för deras sjukliga tillstånd, Ibid, s. 12. Ibid, s. 5 ff. 166 Ibid, s. 6. 167 Rose, s. 6 f. 168 Ibid, s. 25. 164 165 72 om det nu finns något sådant tillstånd. (…) ”politicians, health authorities, doctors – should be held accountable and be required to recompense or compensate them for their conditions”. 169 I sin bok så diskuterar Rose läkemedelsindustrins utveckling och roll i detta högteknologiska samhälle, han berör exempelvis den medicinering som ADHD-patienter får föreskrivet. Han menar att effekten dessa mediciner, Ritalin & Adderal, har på barn och ungdomar inte alltid är snabb och självklar så som det framställs vara många gånger. Vi har konstaterat att några av de mest utmärkande symtomen vid ADHD är överaktivitet, impulsivitet och koncentrationssvårigheter och Rose menar då att dessa läkemedels inverkan på dessa symtom många gånger är ”överdrivet” och ”överskattat”, han utesluter dock inte att medicineringen inte har någon verkan men hänvisar till tidigare studier och menar att dessa läkemedel inte är genomträngande i sin verkan, de fungerar tillfälligt. 170 A further feature, and one that has attracted much controversy, has been the rise in the prescription of psychostimulants, notably Ritalin and Adderall, for the treatment of ADHD in children. From the mid-1980s to the end of twentieth century there was a remarkable growth in the diagnosis of this condition and the use of the drugs. 171 I citatet ovan beskriver Rose hur användningen av dessa läkemedel har kommit att öka dramatiskt under senare år och att de har genererat stora vinster för de företag som tillverkar och säljer dessa preparat. En annan aspekt som tagits upp till diskussion väldigt mycket är de metoder som har använts för att förklara olika tillstånd. Ett exempel på sådana metoder är det vi kallar för genetisk screening som i princip innebär att man letar efter ärftliga sjukdomsanlag på samma sätt som man letar efter tecken på eller risk för sjukdom vid andra typer av screening. Här talas det mycket om att människor nu kategoriseras på ett helt nytt sätt där nya riskgrupper skapas vilket i sin tur har lett till att vissa sjukdomar förklarats med hjälp av genetiska faktorer. Rose menar att det här risktänkandet leder till att individer förändrar sina liv, vanor och till och med sina relationer till nära och kära för att ge sig själv bättre förutsättningar att handskas med sina tillstånd eller sjukdomar. Rose pratar också om att styrningspraktiker opererar på olika sätt beroende på rådande samhällsstrukturer. Sättet vi pratar om och förklarar något på varierar alltså beroende vilket historiskt skede vi studerar. Ibid, s. 25. Ibid, s. 99. 171 Rose, s. 211. 172 Ibid, s. 112-129. 169 170 172 73 4. Analys 4.2 Vad är orsaken till ADHD? När är ADHD konstruerat? Alltså jag tänker att, att det har skett en liten förskjutning idag. Förut tyckte jag ett tag att man bara tittade utifrån de mer biologiska neuropsykiatriska faktorerna, men man alltså, nu tycker jag också att man mer ser att det är både och ibland, att det också finns forskning som på något sätt också kan titta på att det kan vara sociala faktorer också eller kombination av det. I ovanstående citat från en av intervjuerna så berättar informanten att det har skett en förskjutning från att förklara ADHD utifrån biologiska faktorer till att även omfatta de sociala faktorerna, anmärkningsvärt här är att informanten säger att denna distinktion bara görs ibland, när i sådana fall? Bröer och Heerings har i sina studier bland annat kommit fram till slutsatsen att en viss typ av kunskap blir viktig och dominant beroende på det sammanhang det förekommer i, de menar vidare att de sociala och somatiska förklaringsmodellerna många gånger utesluts eller begränsas till förmån för de biologiska och neuropsykiatriska förklaringsmodellerna. Visst har man börjat förklara och förstå ADHD utifrån mer sociala faktorer men inte alls i lika stor utsträckning som de neurobiologiska faktorerna, som även har fungerat som en referens till de andra faktorerna så som de sociala exempelvis. Den sociala diskursen om ADHD tas många gånger upp till diskussion men oftast i relation till den medicinska diskursen. Frågan man då kan ställa sig här är när de sociala aspekterna egentligen blir viktiga? När individen avviker från den sociala omgivningen Om jag tittar på ett barn som har en neuropsykiatrisk svårighet […] för om vi tittar i en miljö som är väldigt socialt drabbad med väldigt mycket traumatiska upplevelser eller väldigt mycket missbruk eller vad det än är, så det klart att, att, och där är det ju svårt och veta vad som är vad. Men där kan man ju också se att det är ungdomar eller att vi har barn som uppvisar sådana här symptom, men ändå inte har det. Det är väl det med det, alltså för man har en belastning med sig på ett annat sätt egentligen. Utifrån ovanstående citat så kan vi på ett tydligt sätt, utifrån den här informantens syn på det, urskilja när de sociala förklaringsmodellerna blir viktiga. När vi pratar om socialt utsatta områden där det förekommer missbruk av olika slag, där det i större utsträckning finns individer med traumatiska upplevelser och där det finns ett utanförskap, då blir de sociala förklaringsmodellerna mer framträdande, återigen i negativa sammanhang där ansvaret faller på individerna. Den sociala diskursen om orsaken till ADHD blir viktig när ADHD är ”självförvållat” som ett resultat av missbruk exempelvis, eller när olika subjekt ”fallit offer” för tragiska omständigheter i sin sociala omgivning. Det pratas exempelvis inte om att den omgivning som individen befunnit sig i kan ha skapat förutsättningar för individer att utveckla sina ADHD genom att missbruka 74 eller erfara traumatiska upplevelser, det faktum att det pratas om den här omgivningen som ett socialt drabbat område bekräftar detta. Kunskapsbristens fel En annan informant berättar att en av orsakerna till ADHD kan vara den kunskapsbrist som råder kring diagnosen inom skolsystemet där barn och ungdomar tidigt får höra att de är avvikande. På frågan om det är vanligt att små barn får höra redan i tidig ålder att dem är annorlunda eller avvikande på något sätt svarar en informant på följande sätt: Ja ja, absolut, det är jätte vanligt, alltså, och det hör man även fast dem är små barn som man träffar på BUP exempelvis, redan där så har de jätte dålig självkänsla, de får höra av kompisar, lärare och allting alltså. Att även lärarna, i vissa fall, kan vara med i den här processen är anmärkningsvärt: Ja, att få höra, du lyssnar ju aldrig, du kan aldrig koncentrera dig, du kan aldrig sitta still, du bara hoppar upp o ner. Många gånger så leder ju sådana här kommentarer till mobbing och psykisk ohälsa: Ja, jag tänker ju att, att har man ADHD, som barn, och dessutom får höra att man är annorlunda, och att det är något fel på en, att det kan ju, det leder ju till ännu mer psykisk ohälsa, jag menar det kan ju leda till mobbing. Ovanstående citat från en av informanternas berättelse visar hur den här avvikelsen kan leda till ännu mer psykisk ohälsa, notera ordet ännu. Att många personer med ADHD redan som barn fått känna sig avvikande, som om det vore något fel på dem, att det har förekommit mobbing, har präglat många i deras vuxenliv. Många av dem här vuxna som kommer och söker ADHD utredning, berättar ju att de oftast blivit mobbade och känt sig väldigt annorlunda, utanför, känt sig fel. Att känna sig fel och annorlunda påverkar många gånger människor i deras identitetsutveckling och kan ge upphov till känslor som otillräcklighet och utanförskap. I och med att nya innovationer inom teknovetenskapen möjliggjort nya kategorier sjukdomar och tillstånd så har det också tillkommit nya teknovetenskapliga identiteter. Rose och Clarke berör detta och menar att människor har kommit att ändra sina levnadsvanor, livsvillkor och relationer som ett resultat av nya kategorier där ett ständigt risktänkande och riskskapande finns närvarande, detta påverkar i sin tur människors sätt att se på sig själva och kan ses som en möjlig orsak till ADHD då den här ”sårbarheten” som en annan informant pratar om får komma till uttryck. Ett annat exempel på hur den här kunskapsbristen kan vara en orsak till att ADHD kommer till uttryck är hur resurserna fördelas. Clarke med flera lyfter den teknovetenskapliga utvecklingen till 75 diskussion och pratar utifrån ekonomiska och politiska aspekter som möjliggjort den här utvecklingen, men hur har egentligen de ekonomiska resurserna fördelats? Vi försöker, alltså vi försöker säga till skolorna, skolan vill gärna att man sätter in snabbt mediciner, för att det finns lite dåligt med resurser, det här är ekonomi också, förstår du? I ovanstående citat från en informant så kan vi notera att den kunskapsbrist kring ADHD som finns inom skolsystemet är ett resultat av resurser, ekonomiska sådana, vilket i sig säger en hel del om hur de ekonomiska resurserna fördelas. […] om läraren har dålig kunskap, och inte vet riktigt vad det innebär att ha ADHD, så kan det bli jätte tokigt för de här barnen, och är det lärare som har mycket kunskap om, vet hur de ska bete sig, att det här barnet behöver få röra sig, att det är okej att ställa sig upp, att ta en runda, gå ut och komma tillbaka, det är ingen ”big deal” liksom, gör man så, så kan det bli väldigt bra. Inkluderingen som fungerar exkluderande Här pratar informanten om att det är viktigt att barn med ADHD får möjlighet till att få vara sig själva och att den omgivande miljön bör ge ett större utrymme för dessa barn, men samtidigt så pratar informanten om att man i det första skedet utformar en åtgärdsplan där barnet oftast får sitta ensam och inte med resten av gruppen, här finns det en motsägelsefullhet. På BUP kan man väl säga såhär, barn och ungdom då, så försöker man då innan man sätter in mediciner, att skolorna gör så mycket de kan när de har fått diagnosen, så får lärarna ta del av diagnosen och sen får föräldrarna sätta sig med rektorn, så man får ett åtgärdsprogram för det här barnet […]Ja det kan vara att man behöver sitta i en mindre grupp därför att man störs av alla andras prat och ljud, det blir svårt att koncentrera sig, då kanske man märker, att man får sitta lite enskilt tillsammans med en vuxen person så funkar det mycket bättre, man behöver mycket mer struktur, mer tydlighet vad man ska göra exempelvis, kanske lista det man skriver, att först gör du det här, sen gör du det här och det här, så det blir mera pedagogik runt dem här barnen. Och funkar inte det, då så sätter man in mediciner. Det pratas dels om att en möjlig orsak kan vara kunskapsbrist som finns, men det pratas också om att man formar en åtgärdsplan där individens ”avvikelse” bekräftas många gånger genom att man gör skillnad på hen och resten av gruppen, med Bröer och Heerings resonemang i åtanke så är det anmärkningsvärt att de sociala aspekterna blir viktiga när det är individen som är avvikande på något sätt gentemot sin omgivning och inte tvärtom. Här ges intrycket av att man i första skedet gärna inte föreskriver mediciner, men man skiljer barnet från gruppen och bekräftar på så sätt barnets avvikelse, det är inte omgivningen som behöver göra en förändring eller förbättring utan det ansvaret ligger hos barnet. De sociala aspekterna och berättelsen kring dessa är inte bara negativa där ansvaret många gånger faller på individerna, som vi nämnde tidigare, eller att individen avviker från sin omgivning på något sätt och då är det individen som bör skiljas från 76 normen eller den sociala mallen om man så vill kalla det. En annan informant målar upp en annan berättelse för oss: Jag tänker att det är liksom väldigt mycket energi som under rätt förutsättningar kan bli väldigt bra och liksom, skapa ett bra samhälle med personer som ADHD sen så är det ju tyvärr så att samhället vi lever i inte riktigt kan möta alla olika, så tänker jag lite, det är så viktigt att passa in i någon slags mall idag och samhället har så, alltså skolans, klassrummet, man ska klara av det här som är inom fyra väggar, man ska passa in och sköta tider, göra saker som alla andra, mer idag än vad jag tror förr, så dem här personerna kanske sticker ut mer idag så har jag fått en känsla, förr, jag menar den här diagnosen fanns ju inte förr men det fanns annorlunda personer, som fixade och löste livet på något sätt, fanns ju oftare uddare figurer i samhället, det var helt okej och man fick vara udda, det är svårare att vara udda idag men det är, min upplevelse är också så att, att, omgivningen behöver anpassa sig till dessa individer och att de sociala bitarna inte bara utgår ifrån hur individen kan anpassa sig till sin omgivning, utan även tvärtom. ADHD kategorins ”födelse” På frågan om det spelar större roll idag att man har ADHD än vad det har gjort tidigare, och om detta hänger ihop med samhällsutvecklingen så svarar samma informant följande: Jag har fått för mig det, att de är mer annorlunda nu kanske har jag fått för mig, alltså man pratar ju om att det ökar, frågan är om det är en ökning av antalet individer eller om det bara är en ökning av hur det märks, för det är ju en beteendediagnos, beteenden kommer ju sig av många olika saker, det kan ju se ut som att det är ADHD men frågan är ju om det alltid är det. Följande informant förklarar att en möjlig orsak till ökningen eller förekomsten av diagnosen ADHD är hur vi pratar om det, hen pratar om att det kan vara så att det har skett en ökning i hur det märks. Här är den medicinska diskursen framträdande då ADHD ”märks” med hjälp av förutbestämda symptom utifrån frågeformulär och kognitiva tester. Samma informant talar i tidigare citat om att samhället har svårt att förhålla sig till dessa individer och att det var lättare för dem förr. Här finns det en berättelse om att en möjlig orsak är de sociala aspekterna och hur de har kommit att förändra sättet vi ser på, och märker ADHD. Den biologiska diskursens överordning, trots allt. Förutom att orsakerna till ADHD förklaras utifrån kunskapsbrist, sociala problem och samhällsutveckling så förklaras det även utifrån neuropsykiatriska förklaringar, orsaken kan alltså även vara neuropsykiatriskt och därmed även biologiskt. Det funkar så att skolor skickar in en anmälan om behov av stöd, så skolan har ett problem som de vill ha hjälp från oss med, sen kan det ju vara att vi går in och träffas bara några gånger, men oftast så har man ju handledning med personalgruppen eller lärarlag, men sen min del på NP-teamet där är det ju utredningar, där kommer ju barn 77 med frågeställningen är det något neuropsykiatriskt, ADHD, asperger, autism, och då ställs dem på kö och man kan få insatser under tiden men där är det ju utredning och insatser, och då är det psykologerna som utreder i NP-teamet. I ovanstående citat så berättar informanten att det finns ett problem, notera problem, som skolan vill ha hjälp med. Den initiala frågeställningen är: är det något neuropsykiatriskt? Den här frågeställningen är det som omfattar utredningens tillvägagångssätt och utveckling. Det är psykologerna som utreder. Det finns ganska starka föreställningar om vilka symtom som är utmärkande, eftersom de här, det finns sådana här frågeformulär och bestämda kategorier med underrubriker osv, visst man ska ta tillvara på varje unik individ och se personen bakom, men ändå så finns det, det är starkt förankrat det här, hur man ser på ADHD, hur man förklarar ADHD. Här finns det en dominerande diskurs, berättelse, om hur man ser på och förklarar ADHD utifrån symptom som sedan sätts i relation till, och förklaras utifrån en neurobiologisk berättelse eller föreställning om hur man ser på ADHD och hur det förklaras. Den här berättelsen är starkt förankrad och överordnad den mer sociala berättelsen om hur man ser på ADHD och hur det förklaras. Det vi kan säga är att ADHD förklaras utifrån flera olika orsaksmodeller, det berättas exempelvis att det råder en kunskapsbrist inom skolsystemet, att det beror på sociala problem, det beror på samhällsutvecklingen men också att orsakerna är biologiska. 4.3 Hur ser behandlingen av ADHD ut? Läkemedlen dämpar symptomen De senaste årens händelseutveckling inom teknovetenskapen och i takt med biomedikaliseringen av samhället så har det även väckts röster och reaktioner från många olika håll angående läkemedelshanteringen i detta högteknologiska och nyliberala samhälle som vi lever i. Rose har exempelvis lyft frågan kring de läkemedel som föreskrivs till ADHD patienter och deras verkan över en längre period. Rose utesluter dock inte att läkemedlen Ritalin och Adderal har en viss positiv verkan inledningsvis, men han menar alltså att det finns studier som visar att antalet föreskrivna läkemedel av dessa typer ökat utan att kunskapen kring dessa ökat. En av informanterna under intervjuerna menade att barn och ungdomar får högre doser av ADHD medicinen än vad vuxna får för att de lättare ska kunna hantera sina koncentrationssvårigheter, hyperaktivitet och impulskontroll. Concerta finns det något som heter, alltså det är samlingsnamn som heter metylfenidat som är centralstimulerande och sen finns det olika typer av metylfenidat bl.a. Concerta, ritalin och medikinet […] De har effekt på så sätt, att de, om man tänker sig en som har ADHD, har svårt med uppmärksamhet och hyperaktivitet, och då så får man en bättre koncentration, man har lättare att fokusera, med impuls, många är 78 väldigt impulsiva, och den, man får bättre impulskontroll, och blir mindre rastlös, och mindre hyperaktiv, så att man, blir lugnare inombords, mer koncentrerad, och lugnare. Här har vi ett tydligt exempel på läkemedlens betydelse för hanteringen av individer med en ADHD diagnos, här är känslan av att ha ett lugn inombords viktig. Screening + symptom = läkemedel I fallet med ADHD så letar man med hjälp av screeningen efter symptomen för att kunna placera individer inom kategorin ADHD som en del inom ramen för den neurobiologiska diskursen, nästa steg blir förbättringen, optimeringen, och här blir läkemedlen viktiga. Man ställer sig exempelvis inte frågan hur den omgivande miljön kan skapa ett lugn hos individen, detta pratade vi även om under föregående avsnitt där möjliga orsaker till ADHD togs upp till diskussion, även där hamnade den omgivande miljöns betydelse i skuggan av det biologiska. På frågan om informanten kan berätta lite mer om deras metoder i diagnostiseringen svarar hen följande: Man gör exempelvis uppmärksamhetstest som man gör på datorn, det tar ungefär tjugo minuter, och då får man se alltså tre olika, en cirkel, en fyrkant och en trekant och de är i olika färger, och då får patienten sitta då med en liten kamera, liten sådan här som registrerar, alltså den filmar inte patienten, utan registrerar reaktionerna, alltså hur snabbt […]då kan man direkt se hur snabbt den här patienten kan registrera och man kan också hur tid, alltså i början kanske han är jätte uppmärksam och det blir rätt när han trycker, men ju längre tiden så tappar han uppmärksamheten och det blir svårare och svårare, det är en utvärdering, man kan även se om man inte kan sitta still, för de som har ADHD och ska koncentrera sig, blir såhär, de ska röra på sig och bli yvigt, skulle du och jag göra skulle det, man ser väldigt distinkt det finns ingen hyperaktivitet, så det är ett sådant test bland annat som man gör. Informanten pratar väldigt mycket om att det är datorbaserade tester och att testerna är omfattande och tidskrävande, här är även frågeformulären viktiga: Ja alltså, jag kan ju inte riktigt det där, inte bara uppmärksamhetstester, men just det här med arbetsminne, datorbaserade tester, alltså, just de här grejerna som har med, jag kan inte beskriva dem, det är sådana här vedertagna rester som man gör runt om i landet, frågeformulär. Symptomen, det biologiska, förklaras och förstås utifrån dessa tester där de sociala aspekterna återigen utelämnas vad gäller förståelsen av uppkomsten av ADHD. Du sköna nya liv Många som har medicinerats som vuxna får ju tillgång till sig själva på ett helt annat sätt och får koncentrationen, en del börjar plugga, en del kan söka nya arbeten som de inte klarat av tidigare, de klarar av kanske att vara kvar i en relation på ett helt annat 79 sätt, slippa vara impulsiva, arga, vara bråkiga, lugna ned sig helt enkelt, de får många gånger nytt liv, det säger många. Det pratas väldigt mycket om att medicineringen har hjälp många vuxna att handskas med sina liv och möjligheter att vara den bästa versionen av sig själva, spänningen här är att man dels kategoriserar individer som ADHD patienter inom ramen för den neurobiologiska diskursen, som om de vore avvikande, men med medicineringens hjälp så förskjuts deras levnadsvillkor till det normala. Här finns det en berättelse om ett nytt liv, som om de pånyttföds, de klarar av saker som de inte klarade av tidigare och kan på så sätt utveckla nya och bättre identiteter. De har tidigare varit otillräckliga och begränsat sina möjligheter i livet, men det talas inte om att de många gånger istället haft begränsade förutsättningar, att de sociala aspekterna utelämnats till förmån för de biologiska aspekterna där lösningen oftast varit att optimera med hjälp av mediciner. Här kan man verkligen tala om teknovetenskapliga identiteter. På frågan om det finns en annan bild av detta så svarar informanten på följande sätt: […] hur de mår exempelvis, och det som kommer upp, de kanske börjar reflektera över sitt liv på ett nytt sätt, och kanske kommer på, ja, att de hinner tänka tanken ut, när man har ADHD går tankarna väldigt snabbt, så man hinner inte tänka tanken ut, men med medicinen så får man plötsligt kontakt med, man märker vad man tänker och då kan man bli ledsen av det, man kommer på att livet har varit ganska jobbigt, och innan medicinen så kunde man inte riktigt känna det eftersom det var så kaotiskt i huvudet, många får ta på sig själva, på sina egna känslor och tankar via medicinen, och då får man bearbeta dom grejer som kommer upp. Det som sägs här att det är läkemedlen som hjälp dessa individer börja reflektera över sina liv och svårigheter, detta återspeglar den utveckling som funnits där individen förväntats vara ett ansvarsfullt subjekt med en medvetenhet om sitt sjukliga tillstånd. Ett subjekt som tar ansvar för sitt tillstånd och även kräver upprättelse, för att på så sätt vara en aktiv biologisk medborgare. Denna illusion om att subjektet är avvikande på något sätt genererar en känsla av sorg och exkludering, men det finns en lösning, en förbättring som subjektet kan ta del av. Detta är starkt förankrat inom den medicinska och biologiska diskursen om ADHD, där den biologiska diskursen talar om för oss att ADHD är en symptom diagnos och den medicinska diskursen talar om för oss att den bästa möjliga lösningen är läkemedel. Det pratas heller inte om läkemedlens biverkningar, på frågan om det finns en annan bild så svarar ju informanten utifrån individen och hur svårt det har varit för denne innan medicineringen. När de kommer för utredning, och får en diagnos, så är det många som blir glada, känner igen de här, får en förståelse för sig själva, dem, dem, att, sen kan de samtidigt känna sorg eftersom de inte fått hjälp tidigare. Förutom ett riskskapande så finns det även en möjlighet till optimering, förbättring, även detta ovanstående citat från intervjuerna talar om för oss att människor som får en diagnos till slut kan 80 få känna en befrielse, en förståelse för sin identitet, spänningen här ligger i det faktum att individen även får känna sorg över att hen inte har fått hjälp tidigare. Här figurerar kategorin ADHD som en ”räddare i nöden” samtidigt som den fungerar exkluderande då det många gånger har lett till känslor av otillräcklighet, att något har varit fel, och även mobbing. Det är anmärkningsvärt hur kategorin ADHD inom ramen för den neurobiologiska diskursen, men också inom ramen för den biomedicinska diskursen, fungerar förtryckande och befriande. Idén om förtryck handlar många gånger om att det ger tolkningsföreträde gällande befrielse. Kategorin i sig talar om för individen vem individen är men också varför hen är den hen är. 4.4 Vad är ADHD – en socialisationsprocess och/eller en symptomsjukdom? Identifieringsprocessen På frågan om informanten kan beskriva en person med ADHD utifrån de föreställningar som idag finns så svarar hen följande: Ja, man kan säga då man har svårt att fokusera, svårt att koncentrera, svårt att planera, organisera, svårt med kontroll, man blir arg lätt, reagerar snabbt innan man hinner tänka så reagerar man alltså, reptilhjärna, blir man arg så blir man arg jätte snabbt, och kanske säger saker för fort innan man tänkt efter, så många ångrar sig, det bara kom ut, svårt att vänta på sin tur, ja, stor inre oro och kroppslig rastlöshet, de kan inte sitta stilla, kan inte sitta stilla, det går inte. Inledningsvis pratar informanten om ADHD patienter utifrån de typiska symptom som kännetecknar ADHD diagnosen och som fastställs med hjälp av DSM 5 metodens frågeformulär bland annat. Dessa egenskaper är typiska egenskaper som många ADHD patienter tillskriver sig själva och som de vill förändra till något bättre, eller optimera om man så vill kalla det. Här finns det en berättelse inom den medicinska diskursen om att ADHD kan ses som en identitet utifrån vissa specifika symptom som kategoriserar ADHD som en psykisk sjukdom. När informanten, som varit i personlig kontakt med ADHD patienter, själv får berätta om sina egna upplevelser och erfarenheter så låter det genast annorlunda, hen pratar i positiva toner. Ja, för mig kan jag säga, att jag blir väldigt glad, tycker om den gruppen av människor som har ADHD, tycker oftast de väldigt roliga personer, snabba, spontana, ganska, lite ohämmade, alltså de, impulsivt, de blir ganska roligt med sådana personer, så jag tycker ADHD är, ja, blir riktigt glad när jag hör ordet ADHD, ja. Här pratar informanten i positiva termer men återigen så förankras även det positiva i symptomen för ADHD, impulskontroll och känslostyrning. Även om informanten beskriver en person med ADHD utifrån egna erfarenheter så är det utifrån berättelsen om att ADHD är en psykisk sjukdom med specifika symptom, här blir alltså identiteten och sjukdomen 81 sammanfogade i en helhet, som om identiteten är ett direkt resultat av sjukdomen, ADHD är alltså en samling av olika symptom som fastställs med hjälp av frågeformulär och andra vetenskapliga, evidensbaserade tester. Men ADHD är också en identitet där många av de individuella egenskaperna beskrivs utifrån symptomen. Så i det större sammanhanget där diskurser samverkar och motverkar i kampen om tolkningsföreträde så finns det en föreställning om ADHD som något negativt laddat och avvikande utifrån den medicinska diskursen, för att sammanfatta alla de egenskaperna, dessa beskrivningar är de som får stå representativa i det offentliga samtalet kring ADHD vilket i sin tur många gånger leder till att ADHD patienter identifierar sig själva med dessa egenskaper. Den sociala stigmatiseringen och exkluderingen […] samhället har svårt att förstå deras handikapp, därför så blir de oftast missbedömda och stämplade som, lata, okoncentrerade, alltså de får stämplar på sig, att de är annorlunda och inte gör som man säger och kan inte lyssna och har man ingen förståelse så får de dåligt självförtroende, de har fått höra sen de var små att de ska skärpa sig, sitt still, du hör ju inget, du förstår inget, många har väldigt dålig självkänsla. Det följande informant beskriver i citatet är det vi i akademiska sammanhang kallar för normalitet och avvikelse och hur dessa kan komma till uttryck, informanten pratar om en stämpel som ADHD patienter får av samhället och som då kan leda till en dålig självkänsla vilket i sin tur kan påverka deras identitetsutveckling och en känsla av otillräcklighet och avvikelse. Den här stämpeln får individen redan vid födseln: […] en sårbarhet, likaväl som man kan födas med en sårbarhet för att utveckla cancer, hjärt- och kärlsjukdomar, att det finns någonting genetiskt i det hela, diabetes, alltså alla sjukdomar tror jag kan man ha sårbarhet för, och sen är det väl beroende på var man, eller hur man växer, vad man upplever och så, om det ska utvecklas, och bli ett problem utav den här ADHD: n, eller oroligheten kan man säga, känsligheten. Den här sårbarheten som det talas om är något som både Rose och Clarke tar upp till diskussion, individen ses redan vid födseln som en sårbar individ, hen tillskrivs olika identiteter och egenskaper redan vid födseln och socialiseras sedan in i detta under uppväxten. Den biologiska diskursen kring vad ADHD är berättar för oss att individen föds med en sårbarhet för ADHD, den talar om för oss att individen utifrån sin omgivning kan utveckla sin ADHD. Den talar samtidigt om för oss att omgivningen har svårt att förstå deras handikapp, här finns det alltså en berättelse om att biologiska faktorer så som ärftlighet kan leda till en sårbarhet men också att samhället ”späder på” den här sårbarheten genom att sakna förståelse för deras handikapp. I inledningen fick vi ta del av en berättelse återberättad av en person med ADHD där känslor av otillräcklighet, sorg, ilska och utanförskap förekommer, detta är en verklighet för många personer med ADHD. De senaste årens händelseutveckling inom ramen för biomedikaliseringen av det 82 nyliberala och högteknologiska samhället, så har även nya teknovetenskapliga identiteter tagit form där nya kategorier fungerat inkluderande i vissa sammanhang och exkluderande i andra. […] jag tror att det är en förutsättning, speciellt när man jobbar med psykiskt sjuka människor, så är det väldigt viktigt att förmedla en, att patienterna känner sig värdefulla, respekterade, även fast man är psykiskt sjuk, att man har en sjukdom, trots det så är människans värdighet det som är det viktigaste. Följande citat visar hur kategoriseringen av ADHD patienter i vissa fall kan fungera exkluderande från det normala och inkluderande i det avvikande. Det som sägs här, utifrån informanten, är att individen är psykiskt sjuk och därmed avvikande i något avseende men att hen trots, observera trots, det är en värdefull individ och att det är viktigt att den känslan förmedlas till den enskilde individen. Inom ramen för den medicinska diskursen så är ADHD dels en identitet med specifika egenskaper men också en psykisk sjukdom, dessa delar behöver dessutom inte särskiljas och vara oberoende av varandra, det är snarare så att den psykiska sjukdomen tillskriver individen en identitet i egenskap av att vara en psykiskt sjuk person med vissa specifika symptom. Den ansvarsfulle individen Ett ständigt återkommande tema under intervjuerna var frågan kring vilken del av problematiken som är av biologisk respektive social karaktär, samt hur dessa kommer till uttryck i förståelsen av vad ADHD är? Diskussionerna handlade många gånger om hur vi uppfattar och förklarar möjliga orsaker till förekomsten av ADHD. I vuxen ålder så är det oftast så att första steget i diagnostiseringen är att den vuxne själv ringer in och begär en utredning och när det gäller barn och ungdomar så är det många så att det är andra vuxna som uppmärksammar vissa symtom och tar kontakt med vården för en utredning. När man jobbar med vuxna så kommer de vuxna och anmäler sig själva, de gör en egenanmälan, då kan de vara, alltså, vuxna då alltså, de har ingen diagnos när de söker till vuxenpsykiatrin, utan då får de en utredning som vuxen. Här förläggs alltså ansvaret många gånger på individen själv att ta ansvar för sitt tillstånd genom att söka den hjälp som hen möjligtvis behöver. Ett risktänkande är påtagligt här och kan förstås i relation till de symptom som kännetecknar ADHD, individen blir ”misstänksam” då hen kanske kan relatera till några av symptomen och söker då vård. ADHD är alltså förutom en identitet och psykisk sjukdom även en personlig angelägenhet för individen att ta ansvar för, detta är starkt förankrat inom den biomedicinska diskursen utifrån resonemang om att vara en aktiv och ansvarsfull biologisk medborgare. När den här första kontakten med vården har upprättats så görs det en första bedömningen där det avgörs huruvida man bör gå vidare eller inte. Här är det alltså viktigt att vara en aktiv biologisk medborgare som tar ansvar för, och ställer krav på regimer, för sitt sjukliga tillstånd. Man får göra en screening som det heter, man får fylla i ett formulär, och tycker då psykologen att det här är ADHD, då kanske det blir en utredning (…) det är ganska 83 många olika tester som man gör, man kan även se andra diagnoser, man kan se, man kan urskilja, det här är ADHD eller autism eller någonting annat. I skuggan av symptomen och ifrågasättandet av dessa Den här initiala bedömningen som görs tillsammans med screeningen är starkt förankrad i den biomedicinska diskursen om hälsa och sjukdom där dessa saker förklaras utifrån kunskapsbaserade metoder och förklaringsmodeller. Här är teknovetenskapen väldigt framträdande och dominant där datorbaserade tester snabbt ger utslag för vissa specifika symptom som sedan kan ligga till grund för en ADHD diagnos. I det här första skedet finns det alltså inget utrymme, åtminstone inte i lika stor utsträckning, för berättelsen om de sociala aspekterna av problematiken, man pratar gärna om de sociala aspekterna men detta görs alltid i ett senare skede och i direkt anslutning till symptomen. I detta skede är ADHD utifrån den medicinska diskursen en psykisk sjukdom som kännetecknas av symptom som impulskontroll, överaktivitet och koncentrationssvårigheter. På frågan om deras metoder, det vill säga hur de ställer diagnoserna, är bra eller mindre bra så svarar en informant på följande sätt: Alltså jag kan ju inte jämföra med något annat, men det finns ju jätte många forskare som menar på att, det där, liksom testerna, hur ska man kunna säkerställa en diagnos bara genom det där? Här ställer sig informanten frågan hur man ska kunna säkerställa att diagnoserna går att lita på fullt ut, informanten ifrågasätter den medicinska diskursen om diagnostiseringen av ADHD som talar om för oss att ADHD är en psykisk sjukdom med specifika symptom. Det leder in oss på resonemanget om att dessa motsättningar finns därför att det finns ett utrymme för det, det pågår en ständig kamp om tolkningsföreträde mellan de olika diskurserna och detta framkommer i informanternas berättelser. Samhällsutvecklingens dubbelmoral I intervjuerna så pratas det vidare om att det högteknologiska samhället som vi lever i idag är förvirrande för många barn, kärnfamiljen har förlorat sin betydelse och nya familjeformer har tagit form. Och även det samhälle vi lever i nu, det är inget bra samhälle för de här barnen, mycket datorer, allt går snabbt, mycket mobiler hit och dit, splittrat […]Familjerna ser annorlunda ut, mycket skilsmässor, sambo hit och dit, rörigt för många barn. Att vi lever i ett högteknologiskt samhälle är något negativt i det här sammanhanget, saker som rör livsstil exempelvis, men när vi pratar om teknovetenskapliga innovationer så är det mildare toner eftersom dessa innovationer har hjälpt oss att öka kunskapen kring ADHD. Här finns det alltså en spänning, när det högteknologiska samhället är gynnsamt samt när den missgynnar. När det pratas om den sociala miljöns betydelse utifrån den biomedicinska diskursen och när det sätts 84 i relation till arv så pratas det sällan om hur den objektiva och faktiska miljön förhåller sig till subjektet, det pratas mer om hur subjektet förhåller sig till den omgivande objektiva verkligheten. I det här sammanhanget så är ADHD även, i viss utsträckning, ett resultat av samhällsutvecklingen, en social konstruktion, där en del av ADHD problematiken förläggs på frågor som rör livsstil, konsumtion och familjestrukturer för att nämna några, ADHD är något socialt när det sätts i relation till dessa saker. ADHD kan med andra ord vara många olika saker beroende på vilken diskurs den förklaras utifrån, det kan vara en identitet, en psykisk sjukdom som förklaras utifrån bestämda symptom och en social konstruktion. 5. Slutdiskussion Utgångspunkten för vår analys har varit de teman och underrubriker som vi har utformat för analysen med den diskursiva metoden som utgångspunkt, vi har utifrån dessa teman och underrubriker haft en röd tråd i analysen där våra frågeställningar funnits i bakgrunden. I det första och andra avsnittet så sökte vi en förståelse för hur orsakerna till ADHD förklaras och hur det pratas om behandlingen av ADHD, i dessa två avsnitt kunde vi se att det sociala, och berättelserna kring dessa aspekter kunde komma till uttryck som en del i problemet, men när det börjar pratas om lösningen så är de sociala lösningsmodellernas frånvaro anmärkningsvärd, det sociala är en del i problemet men inte en del av lösningen. Detta tar informanten upp till diskussion och menar att det sociala hamnar i skuggan av det biologiska. Visst har man börjat uppmärksamma de sociala orsakerna, precis som Bröer och Heerings påpekar, men detta görs i direkt anslutning till de biologiska orsakerna, som ett komplement. När det pratas om hur ADHD bör behandlas så är det en total överordning av den biomedicinska diskursens tolkning av behandlingsalternativen. Om vi återgår till känslan hos individen, som vi pratade om i analysen, så är det även här anmärkningsvärt att den omgivande miljön inte innefattas i problematiken i lika stor utsträckning som de biologiska och genetiska aspekterna av problematiken. När åtgärdsplanen som initialt upprättas inte fungerar, vilket i sig inte är så konstigt då barnet skiljs från resten av gruppen och får på så sätt känna sig exkluderad, först då föreskriver man mediciner. En annan intressant aspekt i sammanhanget är det faktum att ADHD många gånger blir en identitet, detta är något ständigt återkommande i analysen av det empiriska materialet, vare sig vi pratar om orsaker, behandling och vad ADHD är för något, så blir ADHD många gånger en identitet, ADHD konstrueras. Det som många gånger sägs är att de sociala aspekterna blir viktiga när det är individen som på något sätt avviker från omgivningen, det kan exempelvis handla om missbruk, socialt utsatthet eller traumatiska upplevelser, det finns en starkt förankrad social berättelse om ADHD som gör en distinktion mellan de förutsättningar som individen skapat för sig själv som lett till det här utanförskapet, och de förutsättningar som den omgivande miljön skapat för dessa individer att utveckla sin ”sårbarhet” som ju är något ”medfött”. Det pratas dels om att ADHD är något 85 sjukligt och avvikande, individen kan inte hållas ansvarig för sitt sjukliga tillstånd, men det pratas även om självkontroll, risktänkande och aktiv medborgarskap för att knyta an till Bowdens resonemang. Samhällsutvecklingen var också ett ständigt återkommande tema i intervjuerna där informanterna pratade om att det samhälle vi lever i idag inte är ett bra samhälle för ”dessa” individer. Parallellt med den här berättelsen finns det också en berättelse om att det är individen som inte är anpassningsbar till sitt samhälle, det finns en föreställning om att de typiska symptom som kännetecknar ADHD inte ”passar” in i det samhälle vi lever i idag. Därför behöver ”dessa” människor samhällets stöd och hjälp som i första skedet handlar om att göra en bedömning ifall personen i fråga har en ADHD problematik, detta görs med hjälp av ett frågeformulär bland annat, i andra skedet gör man en screening som ger utslag för vissa symptom, och i sista skedet föreskriver man oftast läkemedel. Det här tillvägagångssättet säger oss en hel del om det hyckleri som finns kring vilken del av problematiken som förläggs på sociala respektive biologiska aspekter. Vi vill för övrigt förtydliga att syftet med den här studien inte har varit att tala om ADHD som något socialt konstruerat i första hand, även om vi inte förkastar den idén, utan det har snarare handlat om att problematisera de svårigheter som många ADHD patienter brottas med i dagens samhälle. Vi har sökt att skapa en förståelse för hur olika samhällsprocesser kan arbeta under ytan med hjälp av berättelser som i sin tur skapar för oss givna sanningar och föreställningar. Dessa sanningar och föreställningar sprider sig sedan ut i olika praktiker där de tillämpas och reproduceras i ett kretslopp. Vi förnekar inte att ADHD patienter behöver samhällets hjälp och stöd på många olika sätt men förhoppningen är att de teman som utgjort analysen har tillfört ett annat sätt att se på problematiken och på vad som många gånger egentligen sägs. Exempel på vidare forskning kring ADHD kan syfta till att undersöka andra behandlingsalternativ än just läkemedel, det behöver innebär att läkemedlen bör uteslutas men att forskningen kan syfta till att problematisera läkemedelshanteringen och börja undersöka andra alternativ. Parallellt så bör forskningen syfta till att även undersöka de sociala förklaringsmodellerna då mycket av dagens forskning istället riktar fokus på de biologiska förklaringsmodellerna, visst finns det forskning som tyder på att de sociala aspekterna bör få större utrymme men det behövs fler konkreta handlingsplaner på hur sådana sociala insatser skulle kunna tillämpas i praktiken. Vidare så bör forskningen även syfta till att öka kunskapen kring ADHD, särskilt inom skolan. 86 6. Referenslista 6.2 Litteraturlista Beckman, Vanna, Vuxna med DAMP/ADHD, 3. uppl., Studentlitteratur, Lund, 2012. Bergström, Göran & Boréus, Kristina (red.), Textens mening och makt: metodbok i samhällsvetenskaplig text- och diskursanalys, 3., [utök.] uppl., Studentlitteratur, Lund, 2012. Bowden, Gregory, ”Disorders of inattention and hyperactivity: The production of responsible subjects” History of the human sciences, 2014. Bryman, Alan, Samhällsvetenskapliga metoder, 2., [rev.] uppl., Liber, Malmö, 2011. Bröer, Christian & Heerings, Marjolijn ”Neurobiology in public and private discourse: the case of adults with ADHD”, Sociology of Health & Illness, 2013. Clarke, Adele (red.), Biomedicalization [Elektronisk resurs]: technoscience, health, and illness in the U.S., Duke University Press, Durham, NC, 2010. Forsberg, Malin, Älskade DAMP-ungar!: Från problemfokus till - lösningsfokus, Malin Forsberg], [Frösön, 2014. Kaijser, Lars & Öhlander, Magnus (red.), Etnologiskt fältarbete, 2., [omarb. och utök.] Studentlitteratur, Lund, 2011. uppl., Rose, Nikolas S., The politics of life itself: biomedicine, power, and subjectivity in the twenty-first century, Princeton University Press, Princeton, 2007. Winther Jørgensen, Marianne & Phillips, Louise, Diskursanalys som teori och metod, Studentlitteratur, Lund, 2000. 6.3 Otryckta källor http://www.codex.uu.se/texts/HSFR.pdf (2015-03-02). Socialstyrelsen, Vad är ADHD? (2015), http://www.kunskapsguiden.se/psykiatri/halsoproblem/adhd2014/Sidor/Vad-ar-adhd.aspx (2015-02-22).
© Copyright 2026