Hyperlipidemi Jag tänkte jag skulle berätta om när vi nästa förlorade vår ögonsten Telia, shetlandsponny. Telia har funnits hos oss sen hon var 3 år och är naturligtvis familjens ögonsten. Hon köptes då min man lovade vår ena dotter en ponny om hon tog ponnytravlicens. Då var hon 4 år, och målinriktad redan då. Sagt o gjort, hon tog sin travlicens och det var bara hålla löftet. Så kom då Telia till oss. Hon har sedan tävlats i trav av vår yngre dotter också. Då våra flickor har blivit för gamla för att tävla shetlandsponny så beslutade vi oss för att betäcka vår stjärna. Hon har gått bra på travet och är en mycket trevlig och klok häst. Så det kändes som ett bra beslut. Hon tränades ”ner” och fick sätta på sig lite extra hull. Inte för att hon var tjock precis, men lite mer hade hon nu än då hon tävlade. I början på maj 2012 körde vi henne till den hingst som vi bestämt oss för. Då vi bor i Boden så är inte utbudet allt för stort. Men Sir Douglas kändes som ett riktigt bra val då han inte bara var snygg, han hade lämnat bra travavkommor. Hon var i brunst när hon kom dit, och skulle få stanna över en brunst till för att vi ville vara säker på att hon hade blivit betäckt. Någon gång kring 12-13 juni ringde hingsthållaren och sa att hon kommer inte in i någon fler brunst så vi kunde komma och hämta henne. Då jag jobbar på travbanan och vi skulle köra V75 den kommande helgen och hade massor att förbereda, frågade jag om det var ok att hämta henne måndagen den 18 maj. Det var naturligtvis inga problem. Måndagen kom och vi åkte ner efter jobbet. När vi kommer fram ser vi ingen Telia ute. När vi vänt bilen så kommer hingsthållaren och säger att hon står inne för att hon ville putsa upp henne, helt ok, men hon måste ha fått en spark på bakbenet sa hingsthållaren, för hon hade ramlat omkull och hade väldig dålig balans när dom tog in henne. Redan nu ringde varningsklockorna. En häst ramlar inte omkull. De kan ju ha ben avbrutet och ändå springer de. Väl inne i stallet möttes vi av en häst i mycket dåligt skicka. Hon stod i en box med mulen i golvet. Kunde inte lyfta upp huvudet, tom och apatisk blick och väldigt dålig balans. Dessutom var det inte mycket kvar viktmässigt, hon hade tappat mellan 30-40 kg vikt på 6 veckor. Det var en chock, milt sagt. Vår ögonsten var allvarligt sjuk, det var uppenbart. Frågan var bara vad hon drabbats av. Ja inte var det pga en spark på bakbenet som hon var så dålig. Det var tur att hon var en van åkare och visste innerst inne vad det innebär. Vi stötta henne ut och sen fick vi bära in henne i transporten för rampen var för brant….. Väl inne ställde hon sig mycket bredbent och tog stöd mot yttre väggen. Tack o lov har vi kamera i transporten så vi kunde hela resan hem, ca 10 mil, hålla god koll på henne. Väl hemma fick vi öppna fronurlastningsluckan för att hon skulle backa ut var helt uteslutet. Var nog svårt att få henne att gå framåt. Hon betedde sig som om hon hade fått en stroke. Hon kunde inte lyfta huvudet utan att ”slänga/gunga” upp det. Hon ville äta, men läpparna bara plockade och plockade men inget kom in i munnen. Vi drog i huden i ansiktet och på halsen, den ”fastnade” kvar i ett veck, så hon led av uttorkning också. Veterinär inkopplades och prover togs. Det konstaterades väldigt snabbt att hon led av hyperlipidemi. Fetter i blodet. Det var minst en cm ren fett i provtagningsröret efter centrifugeringen. Frågan var hur pass allvarligt det var. Proverna skickades till labb och ett dygns orolig väntan följde. Hon sattes in på vanligt dropp, på glukos dropp, smärtstillande och på en kraftig dos penicillin. Dessutom fick hon paraffinolja flera gånger/dygn. Vi fick åka hem när kliniken stängde för att fortsätta behandlingen hemma under natten. Varje timme hela natten var vår yngsta dotter ut och tvångsmatade och tvingade i henne vätska. Kl. 07:00 var vi åter på kliniken, mer dropp och så lite mer dropp och ett gäng sprutor mm. Provsvaren kom och levervärdena var fruktansvärt dåliga. Vår veterinär konsulterade veterinär i Umeå, för det var midsommarveckan och kliniken skulle hålla stängt, men vi skulle få åka ner till Umeå om det skulle behövas. Vi fick veta att ingen av veterinärerna hade sett så dåliga levervärden på en häst som överlever. Vi fick med andra ord veta att vår ögonsten troligtvis skulle dö under midsommarhelgen. Vi kämpade på med dropp, glukosdropp, penicillin, smärtstillande, tvångsmatning och uppvätskning timme för timme, dygn för dygn. Vi bodde i princip i stallet. Hon hade mistat så mycket vikt att hela fettreserven i nacken var borta. Alla hennes grimmor var för stora. Hon kunde ha 95 cm täcke, som hon aldrig förr kunnat ha. De få stunder hon var lite piggare fick hon komma ut på gräsmattan för att locka henne att börja äta. Hon hade ständig en hästkompis med som kom med uppmuntrande gnäggningar och pussande. Katterna kom in i stallet och kröp upp på hennes rygg. Hon blev lite piggare för var dag. Medvetenheten kom sakta men säkert tillbaka och hon kunde hålla upp sitt huvud längre och längre stunder (flera minuter/gång). Midsommarhelgen gick och Telia levde  Glädjen vi kände då är obeskrivlig. Vi hade fått veta att skulle hon överleva midsommar, då skulle hon överleva. Levercellerna skulle ta allt från 6 månader till 1 år att bli bra igen. Nu kunde hon stå utan att ramla omkull, hon hade börjat gnaga lite på grässtråna, hon drack lite vatten själv och hon hade bajsat lite. Så vi beslutade oss för att släppa henne på betet med de andra kompisarna. Allt positivt kamraterna kunde ge henne övervägde att vi mistade kontrollen över hur mycket hon bajsade, kissade, drack och åt. Nya prover togs ca 1 vecka senare och då hade det levervärdena börja vända, men var fortfarande fruktansvärt dåliga. Det viktiga var nu att se till att hon åt och drack. Vi tog fortfarande in henne för dropp tre ggr/dag, samt penicillin 2 ggr/dag. Och hon fick sova inne, tillsammans med en kompis, då vilade hon bäst. När vi 28 aug var in och tog nya prover hade det som inte kunde hända hänt. Leverproverna var mycket bra, nästan helt normala. En lite bit kvar till helt normalt, men ändå  Nu kändes det som om helvetet var över. Som att Telia kommer klara det utan några större biverkningar. Dessutom visade ultraljudet att hon inte var dräktig, tack o lov. Vet inte om hon hade klarat av en dräktighet och fölning också. Allt detta uppstod pga. kraftig svält på kort tid. Hur kunde det då hända? Telia gick tillsammans med ett annat sto och hingsten i en jordhage istället för på bete. Där fodrades de av hingsthållaren som trodde att Telia var ranghög för hon var alltid först till maten. Det var hon då inte, utan hon var väl så hungrig att hon försökte få i sig lite innan de andra körde bort henne. För vikten på det andra stoet var det inget fel på, eller kanske var det det. Hon var rätt så tjock. Poängteras bör att hingsthållaren inte handlat i ont uppsåt och har betalat alla veterinärkostnader. Ibland blir det bara fel, och vi hoppas att alla lärt sig något på vägen, en väg som kunnat bli dyrköpt. Med detta hoppas jag att jag kan ge andra som får sjuka hästar med denna diagnos, ett hopp om att trots att värdena är fruktansvärt dåliga så finns det överlevnadschans. Det krävdes hårt arbeta, en jävla massa tårar och en sjuhelvetes envishet, stor portion kärlek och en stakt tro på livet. Tillsammans med vår ögonsten Telia besegrade vi döden  En riktig God Jul önskar vi er alla 