1. No category

Hur ställer vi om från att göra reaktiva fredsbevarande insatser till att göra proaktiva konfliktförebyggande insatser? Hur navigerar vi i den här nya världsoordningen där fienden inte längre är låst inom nationsgränser och våldet hela tiden tar sig nya former? Hur kan den militära insatsen samarbeta med civilsamhället, med ickestatliga organisationer (NGOs) och med överstatliga organisationer utan att kompromissa deras trovärdighet och självständighet? Det här var några av knäckfrågorna när Mr. Romeo Dallaire, generalen som ledde FN:s fredsstyrka i Rwanda under folkmordet 1994, talade på Armémuseum. International Operation – Lessons Learned and the Way Forward, var rubriken på seminariet där även vår nye utrikesminister Margot Wallström deltog. Och där befinner vi oss fortfarande menar Dallaire, mitt i lärandet, i lessons learned-­‐stadiet. – Det här är ingalunda ett område som vi har bemästrat, därför reagerar vi ofta antingen fel, för sent eller inte alls på internationella katastrofer. Under det kalla kriget visste vi vem fienden var och ungefär vad den skulle göra. Men idag vet vi inte det, extremister och terrorister kan slå till var som helst och de uppfinner hela tiden nya sätt att göra det på och det i en takt som vi inte hinner med i. Därför blir vårt svar i bästa fall reaktivt om något alls, säger Dallaire. Innan han intar talarpulpeten sväljer Dallaire utan omsvep ner en näve piller med ett glas vatten. Det är hans eftermiddagsdos av de psykofarmaka som han idag lever med för att hantera sitt Posttraumatiska Stressyndrom, PTSD, som han tilldrog sig under FN-­‐missionen i Rwanda. Bakbunden av ett begränsat FN-­‐
mandat och en ledning i New York som aldrig hörsammade hans varningssignaler, blev han där vittne till när 800 000 Rwandier slaktades på bara 100 dagar. Han hade månader före fått underrättelser om vad som väntade och hade information och lokalisation om vapenförråd som han ville göra tillslag mot för att förebygga en eskalering av konflikten, men fick istället stränga order om att inget göra. Vi återkommer till det. Nya utmaningar kräver nya lösningar Dallaire ger oss först sin omvärldsanalys som ser ut ungefär så här: De hot och prövningar vi står inför idag gäller inte längre mellanstatliga konflikter utan handlar nu i första hand om intrastatliga konflikter, med imploderande nationer och inbördeskrig. Eller som i fallet med IS konflikter som inte bryr sig om nationsgränser utan dräller över dem. De här nya utmaningarna kräver nya verktyg och angreppssätt för internationella insatser. Ändå är det så att om man tittar på utvecklingen sedan det kalla kriget så har vi väldigt få nya sådana uppfinningar. En av få är den nya doktrinen för internationella insatser R2P, responsibility to protect, som tog sin första form efter folkmordet i Rwanda 1994 och massakern i Srbrenica 1995 och antogs av FNs generalförsamling tio år senare. Problemet är bara vår kvarstående oförmåga att gå ifrån ett beslut till en fungerande operation som kan intervenera. Det har inte heller funnits någon större vilja att använda terminologin R2P, vilket till exempel Libyen är ett exempel på. Foto: Johan Granstrand – Det som är bra med R2P är att människans suveränitet nu står över en stats suveränitet, förut var det statlig suveränitet som var kriteriet för en intervention. En av de nya utmaningar som vi står inför i den här nya eran är, menar Dallaire, ett helt nytt vapensystem – ett av de mest sofistikerade och effektiva men ändå det kanske billigaste och minst teknikkrävande, nämligen användandet av barnsoldater. – Merparten av dödandet under folkmordet i Rwanda 1994 gjordes inte av vuxna soldater, utan av ungdomar som tränats av vad som från början var en politisk ungdomsorganisation, men som under krigets dagar förvandlades till en paramilitär milisstyrka. Ungdomar i 15 till 18-­‐årsåldern opererade i små enheter över hela landet och gick på en given signal från by till by, från bostad till bostad och dödade civila och obeväpnade tutsier, såväl kvinnor som barn, som de hade fört upp på långa dödslistor där alla tutsier kartlagts. Om detta skriver Dallaire ingående i sin bok ”Shake Hands With the Devil”. – Under inflytande av vuxna naturligtvis, men det var barn som stod för det mesta av dödandet. Även bland de pirater som härjar på havet utanför Somalias kust är nästan hälften barn, säger Dallaire. Han återger ett samtal med en amerikansk krypskytt som tjänstgjort i Afghanistan i två vändor och nu lider av Posttraumatiskt Stressyndrom, precis som Dallaire själv. När han var där första gången så var majoriteten av de kombattanter de stod inför vuxna soldater, men efter 2010 så var merparten av dem barn. – Hur många barn kan man skjuta som krypskytt och fortfarande komma hem och fungera när man träffar sina egna barn, frågar han sig? Dallaire menar att vi står inför nya problem och utmaningar men våra verktyg till buds att hantera dem är gamla och föråldrade. Det är inte en fungerande väg framåt. Det här är även en utmaning som väntar den svenska styrka som ska skickas till Mali, också där är flertalet av soldaterna barn. A New World Disorder (en ny världsoordning) Världen har genomgått ett antal revolutioner under de senaste 20 åren menar Dallaire och radar upp de områden han har identifierat: klimathotet, information, säkerhetsområdet och Google. Vad händer om Google plötsligt kommer i fel händer eller har illasinnade avsikter – vad får det för konsekvenser?, frågar han sig. Och är det verkligen Google, ett privat företag, som vi vill ska kontrollera hur vi inhämtar vår information? Vad kommer att ersätta Google i framtiden och vem kommer att kontrollera det? Det här är frågor som i allra högsta grad berör också säkerhetsläget, menar Dallaire. Vad gäller klimatfrågan så undrar han hur det kommer sig att den moderna världen satsat 600 miljarder dollar på att modernisera kärnvapen, men bara en bråkdel av det på klimatsatsningar. Vill vi verkligen ha fred? Om vi vill det, varför satsar vi pengarna så? Dallaire parafraserar före detta presidenten George Bush’s bevingade ord om en ny världsordning, men menar att vi egentligen borde säga en ny världsoordning. Han är också kritisk mot att vi i väst och i synnerhet då USA, helt tagna på sängen som de var av ett slag mot sin egen mark den 11 september, har svarat med att börja kompromissa med sina egna standards i och med införandet av Patriot Act och andra inskränkningar. – Vi torterar för att få fram information och vi gör avkall på Genevekonventionen med att tillåta ett fängelse på Guantanamobasen t ex. Vi svarar på det nya säkerhetshoten genom att gå ned efter samma väg som extremisterna gör och det kan inte vara rätt väg att gå. Och frågan vi måste ställa oss är: hur mycket längre är vi beredda att gå? Dallaire påminner oss också om att det stora flertalet av de som dödas i världens konflikter idag är civilbefolkning. Och de som dödar är som sagt barn. Vad för det med sig för framtiden när de här barnen växer upp och blir vuxna och bär med sig de här erfarenheterna från sina mest formande år? – Vad vi gör idag och hur vi hanterar det här 2 handlar inte bara om idag, utan resultatet av vad vi gör idag kommer vi att få se om 20, 30 och 40 år när de här barnen är vuxna människor som kanske styr de samhällen som de vuxit upp i. Det är de nästkommande decennierna som ligger i våra händer, säger han. Det är vad vi gör idag som bestämmer vad vi kommer att möta i framtiden. Otydliga kriterier, svaga mandat och om en global hackordning Dallaire väcker också frågan om vilka kriterier vi använder när vi ska göra en internationell insats. Vad har vi för mandat? I sitt paragraf 6-­‐uppdrag i Rwanda, en klassisk fredsbevarande insats, hade Dallaire att förhålla sig till mandatet att: ”Etablera en atmosfär av stabilitet” (Establish an atmosphere of stability”. Men vad betyder Establish i det här? frågar han sig. Och vad är en atmosfär av stabilitet? Är det en polisstat, en stat utan vapen? Nej, det finns inga tydliga definitioner av vad det här är, ändå ska vi göra det. Men vi uppfinner deras betydelser än idag, menar han. – Fler människor dödades, skadades, våldtogs och fördrevs i Rwanda under 100 dagar än under sex års krig i forna Jugoslavien, ändå hade jag till mitt förfogande i Rwanda 450 soldater, medan det i forna Jugoslavien var mellan 60 och 70 000 trupper, påminner han. – Varför var det så? Är det möjligtvis så att det finns en global hackordning där människor är olika mycket värda, frågar han sig och besvarar sin egen fråga med att det är svårt att se det på nåt annat sätt och att lägst ned i hackordningen är svarta människor i Afrika söder om Sahara. I internationella insatser så blir vi ställda inför en rad dilemman av moralisk karaktär. Vad håller vi våra soldater ansvariga för med ett givet uppdrag till exempel, vad är viktigast med missionen? Är det att missionen ska vara en framgångsrik insats eller är det att hålla de egna förlusterna vid ett absolut minimum? – När Boutros Gali beordrade mig ut ur Rwanda på folkmordets tredje vecka för att de före detta kolonialmakterna sa att vi skulle bli attackerade så vägrade jag, vid vilket ett dilemma uppstod. Det internationella samfundet kunde inte hantera eventualiteten att 450 blå baskrar skulle dödas i Rwanda, men kunde hantera att 10 000 Rwandier dödades om dagen i Rwanda. Att lyda hans order hade varit rätt i juridisk mening, men det hade varit moraliskt fel av mig att lyda, menar Dallaire. Vid det tillfället hade han 30 000 Rwandier under sitt beskydd vilka omedelbart skulle ha blivit slaktade om han drog sig ur. En styrka från ett land hade redan före ordern dragits sig ur och 4000 Rwandier hade dödats inom loppet av några timmar. Vi står inför nya utmaningar hela tiden och om vi inte hittar nya sätt att hantera dem så kommer vi ingenstans. Men hur ska vi då göra? Bygga fort Amerika och fort Europa och inte släppa in de med en svart mustasch? frågar sig Dallaire provocerande. Nej, det går förstås inte. Vi måste gå till botten med problemet, till dess verkliga kärna och vi måste göra det nu. – Vi har sett extremismen växa fram och ta sig uttryck i den muslimska världen och det finns ingenting som talar för att det inte skulle kunna hända också hos de 800 miljoner människor som bor i länderna söder om Sahara. Samarbete och vilja enda vägen framåt Dallaire berättar att han just kommer från en konferens med Läkare utan gränser där ett uttalande från en hög företrädare för Röda Korset gjort honom rasande. Det militära har ingenting att tillföra den humanitära insatsen i ett krisdrabbat område var dennes hållning. Och det är just på grund av en sådan där hållning som vi står stilla och stampar menar Dallaire. – Det är betydligt mer komplicerat än att varje disciplin kan fungera i sitt eget stuprör, det fungerar inte längre. Vi står inför konflikter där flera saker sker samtidigt i det politiska livet, i civilsamhället och på militär front. Vi kan inte bemöta dem om vi inte samarbetar och om vi gör det genom ett multidisciplinärt förhållningssätt. Men vi har ännu inte sett hur det samarbetet ska se ut, säger han. Vad man har börjat göra är att utbilda officerare och soldater i antropologi, filosofi och sociologi, så att de bättre ska kunna förstå den kontext 3 som de verkar i. – En soldat som bara vet hur man slåss är en värdelös soldat, säger Dallaire. Han tycker också att vi bör fråga oss: är frågan om NGO:ernas (ickestatliga organisationer) oberoende fortfarande relevant? Är NGO:erna etiska? Är det till exempel etiskt att använda 90% av medlen för administration för att fördela 10% till mottagarna? Eller är den orättvisan något som till och med kan elda på konflikten? – Jag ifrågasätter också NGO:ernas användande av privata säkerhetsföretag för sitt eget skydd. Många av de här säkerhetsföretagen, faktiskt de flesta, dras med djupgående grundläggande etiska problem, för att inte tala om rent juridiska problem. Var ligger deras lojaliteter, till exempel? Det här är frågor vi måste ställa oss, säger han. Så vad är då lösningen på de framtida problemen? – Politisk vilja är lösningen och viljan att intervenera och att göra det i tid. Vi har sett tillräckligt många misslyckanden där, som till exempel i Libyen. När Khadaffi sa att vi ska förinta de där kackerlackorna så var det med exakt samma ord som användes under folkmordet i Rwanda och då skulle vi ha haft trupper på marken för att separera oppositionsstyrkorna och de Khadaffitrogna styrkorna åt. Men det hade vi inte. Och precis samma sak borde vi ha gjort i Syrien och inte låta de civila beväpna sig så som de har gjort nu. Nu krävs det en enorm insats som skulle kräva omfattande förluster, det är alldeles för sent. Dallaire pratar också om de mellanstora staternas (the middle powers) roll, till vilka han räknar länder som Kanada, Tyskland, Japan men också Sverige. De måste gå först och visa vägen och inte stå och vänta på att stormakterna ska sätta in sina styrkor, bara så kan vi nå en förändring tror han. Och det är de här utmaningarna vi står inför nu och till vår hjälp har vi den nya doktrinen R2P, men följer vi den inte. – Med de kriterier som är uppställda för R2P, borde vi då inte ingripa i till exempel Darfur? Min önskan är att vi skulle använda den bättre och tidigare så att vi kan göra preventiva interventioner och inte bara reaktiva. Hur ser det ut med den politiska viljan idag? – Den är reaktiv, den är panikartad och den är motvillig. Den nuvarande aktionen mot IS är ett bra exempel på det, där man egentligen inte vill gå in och göra nåt men man känner sig tvungen och därför gör något halvhjärtat och för sent, säger Dallaire. Så som han ser det finns det två alternativ vad gäller internationella insatser: antingen ingriper man inte alls, eller bara då med civil humanitär hjälp. Eller så ingriper man ordentligt och då är det trupper på marken som behövs (boots on the ground). Johan Granstrand 4