Dags pensionera Pippi Långstrump - Femtio års dyrkan av henne har ställt allt på ända - skola, familjeliv, normalt beteende... Svenska Dagbladet 1995-03-08 Carin Stenström Sida: 40 Pippi Långstrump fyller 50 år i år och får i repris alla de hyllningar som hon begåvats med under årens lopp. Pippi Långstrump har under sin levnad på ett märkligt, men psykologiskt intressant, sätt hyllats som hjälte, rebell, kvinnokämpe, äkthetens och sanningens banerförare. Hon har, som oförstört naturbarn utan hämningar och begränsningar, lyfts fram som mall för unga flickor, som förebild och föredöme för unga människor. Men är Pippi verkligen värd all underdånig beundran? Jag kan inte förstå det, och kunde inte heller som barn begripa det. Som barn såg jag det som de vuxna var oförmögna att se, nämligen att Pippi var gravt asocial, att hon var känslomässigt störd, att hon saknade varje anpassningsförmåga och alla normala band till andra människor. JAG SÅG ATT hon var fruktansvärt ensam och att hennes liv saknade utvecklingsmöjligheter. Jag led av att hon måste fly in i en fantasi- och drömvärld för att överleva. Jag kunde inte, som Pippis vuxna beundrare, tycka att råstyrka och förmåga att slå folk på käften vägde upp allt det som Pippi inte kunde och aldrig skulle lära sig. Jag kunde inte förstå det så hänförande i att göra sig rolig på andras bekostnad, att säga sanningar som kränkte och förlöjligade. Visst kunde Pippi vara rolig, men det var alltid lättköpta poänger. Visst kunde Pippi få djärva infall, men de var ändå alltid torftiga. Visst var Pippis tänkande gränslöst, men hon var ändå alltid begränsad, det eviga barnet som på något egendomligt vis tilltalade efterkrigstidens vuxengeneration, men som för mig som barn framstod som i grunden tragiskt. När allt kom omkring var det ändå de mesiga kamraterna Tommy och Annika, med sin konventionella medelklassuppfostran, som hade störst möjlighet att verkligen bryta gränser, att spränga barriärer och skapa en egen framtid. De hade en plattform att utvecklas och växa från, medan Pippi för alltid var fast i sin snäva värld. De gränser hon kunde spränga ledde aldrig framåt men alltid in i Villa Villekullas återvändsgränd. Hon var fången i sin egen gränslösa värld. MAN KAN FUNDERA över vilket inflytande Pippikulten haft på skola och barnuppfostran. Jag tror att det varit mycket stort och mycket negativt. Inte i något annat land har barndomen gjorts till sitt eget mål, inte någon annanstans har infantiliteten upphöjts till norm och visdom som hos oss. Så har också bristen på mognad och oförmågan att uppträda som vuxna människor blivit påtaglig i vårt land. Pippidyrkan har ställt allt på ända, skola, familjeliv, normalt beteende. Den har förlöjligat ordning och hänsyn, ärlighet och artighet. Den har förhärligat självupptagenhet, självfixering, hänsynslöshet och verklighetsflykt. Den har predikat impulsen framför behärskningen, infallet framför eftertänksamheten. Den har framställt det som inskränkt att visa omsorg, men lovvärt att säga också kränkande sanningar. I Pippis efterföljd har uppfostran setts som en inskränkning av ett naturligt beteende, som ett hinder för utveckling, när det i själva verket förhåller sig tvärtom: den som saknar insikt om hur man ska bete sig mot andra människor blir osäker, hämmad och löper ökad risk att, liksom Pippi, hamna i asocialitetens och ensamhetens isolering. I PIPPIS efterföljd har kunskap och kunnande nedvärderats. Den attityd hon intog Unfiled Notes Page 1 I PIPPIS efterföljd har kunskap och kunnande nedvärderats. Den attityd hon intog till kunskap under sina korta besök i skolan kom successivt att anammas av skolan själv. Vad spelade det för roll om man lärde sig något? Vad var det för vits med att gå i skolan? Var inte vitsen att det skulle vara kul och festligt, att leva ut och göra det man känner för, men strunta högaktningsfullt i det som inte passade? Sådan var Pippis filosofi, och sådan var den inställning som präglat både skola och barnuppfostran. Numera, sedan vi sett vart det bär hän, talas en hel del om att "sätta gränser". Under Pippikultens glansdagar var varje sådan tankegång stötande och förkastlig. Vi har i vårt samhälle i dag många små och stora Pippibarn. Ensamma barn och ensamma ungdomar, utan förmåga att gå in i djupare relationer, utan kunskap om elementära umgängesregler eller träning i hänsyn och omtänksamhet, utan förmåga till lyhördhet inför andras känslor och signaler. På samma sätt som Pippi för femtio år sedan hade armstyrkan som främsta tillgång, är det i dag muskler och nävrätt som gäller. ENSAMMA PIPPI var en djupt olycklig och beklaglig figur. Att hon gjorts till hjältefiguren framför andra i efterkrigstidens svenska barnlitteratur säger en hel del om vårt samhälle. När man lyfter fram sådana föredömen är det inte underligt om utvecklingen går bakåt i stället för framåt. Men kanske är det inte så konstigt att vuxna så hänfört lyft fram Pippi Långstrump. Kanske var hon just den aktör som behövdes på den nya scenen. Hennes roll var att på ett förförande sätt legitimera att barns uppfostran försummades, att barn lämnades ensamma i sin egen värld, att de själva fick ta på sig uppgiften att forma sina normer och sin utveckling. Det borde vara dags att pensionera Pippi Långstrump. Det borde vara dags att överge Pippifilosofin, att evig barndom och personligt stillastående är livets högsta mål. Det borde vara dags att till unga människor ge beskedet att livet inte är en oföränderlig lekstuga utan ett skeende, där utvecklingen från barn till vuxen kräver mycket av individ och omgivning. Men också ger mycket, om den förvaltas och tas till vara. CARIN STENSTRÖM Bildtext: Illustration: INGRID NYMAN/GUJE ENGSTRÖM ©Svenska Dagbladet eller artikelförfattaren. Unfiled Notes Page 2