1. No category

”I GUDS Sändebud har ni ett gott föredöme för alla som [med bävan och hopp] ser fram mot
[mötet med] Gud och den Yttersta dagen och som ständigt har Gud för ögonen.” (Koranen 33:21)
Muslimer tror att Mohammed är den sista Profeten av en lång rad Profeter som har sänts för att kalla
folk till lydnad och dyrkan av endast Gud (”Allah” på arabiska). Några av dessa Profeter är Adam,
Noa, Abraham, Ismael, Isak, Jakob, Josef, Moses, David, Salomon och Jesus.
Liksom Mosesskickades med Toran (den ursprungliga oförändrade uppenbarelsen som skickades till
Moses) och Jesus med Evangeliet (den ursprungliga, oförändrade uppenbarelsen – inte dagens
version), tror Muslimer att Mohammedskickades med Koranen för att visa hur dess budskap skulle
tillämpas.
Profetens fru, Aisha, frågades en gång om hon kunde beskriva Profeten. Hon svarade med att han var
en levande Koran, dvs. att han noggrant uppfyllde Koranens fina lära i sitt dagliga liv. Vi kommer här
att visa hur han omvandlade dessa nobla läror till nobla handlingar.
Ett uppdrag av nåd
”Vi har sänt dig [Muhammad] enbart av nåd till alla folk.” (Koranen 21:107)
Så som Profeten kallade folk till bön, fasta och allmosa lärde han även människorna att ens tro på
Gud bör ha effekt på hur man behandlar andra. Han sade: ”De bästa av er är de som har det bästa
uppförandet.”
Många utav Profetens uttalanden betonar förhållandet mellan tro och handling, exempelvis: ”Den
som tror på Allah och den sista Dagen bör inte skada sin granne, och den som tror på Allah och den
sista Dagen bör tala gott eller vara tyst.”
Det sista Sändebudet lärde människorna att visa nåd och respekt inbördes: ”Den som inte visar nåd
till andra, kommer inte att visas nås.”
I en annan återberättelse bad några personer Profeten att åkalla Guds straff över dem icketroende
men han svarade: ”Jag har inte sänts som en som förbannar, utan som en nåd.”
Förlåtelse
”de skall förlåta dem och glömma. Eller önskar ni inte att Gud skall ge er Sin förlåtelse? Gud är
ständigt förlåtande, barmhärtig.” (Koranen 24:22)
Profeten var den mest förlåtande av människorna och den vänligaste. Om någon hånade honom,
förlät han honom, och ju hårdare en person var desto mer tålmodig var Profeten. Han var extremt
lugn och förlåtande, framför allt när han hade möjligheten och makten att hämnas.
Mohammed förlät alla, och det fanns inget brott eller aggression emot honom som skulle vara
omöjlig att förlåta. Han var det bästa exemplet av förlåtelse och godhet, så som det nämns i följande
vers ur Koranen: ”ÖVERSE med människornas natur [och deras brister], och uppmana [alla att visa]
hövlighet och vänlighet och undvik [alla ordväxlingar med] dem som [står kvar i hednisk]
okunnighet.” (Koranen 7:199)
Jämlikhet
”Inför Gud är den av er den bäste vars gudsfruktan är djupast.”(Koranen 49:13)
I följande uttalanden från Profeten visar han att alla människor är lika inför Gud:
”Hela mänskligheten härstammar från Adam och Adam skapades av jord. En arab har inte företräde
över en icke arab och en mörk har inte företräde över en ljus, förutom genom gudsfruktan.”
”Gud dömer er inte utifrån era utseenden eller er rikedom, utan Han ser till era hjärtan och era
handlingar.”
Det är återberättat att en kompanjon till Profeten sade hånfull till en annan kompanjon, ”du son till
en svart kvinna!” Profeten blev arg och svarade, ”Dömer du honom utifrån hur svart hans mor är?
Du har fortfarande spår av okunnighet kvar från den förislamiska tiden.”
Tolerans
”Den goda handlingen och den dåliga handlingen kan inte ställas sida vid sida. Jaga bort [den
dåliga handlingen] med en bättre - den som var din fiende kan bli din nära vän!” (Koranen 41:34)
”Du ska inte behandla dem dåligt som behandlar dig dåligt, utan du bör möta dem med förlåtelse och
vänlighet.” På detta sätt hanterade det sista av Guds Sändebud personliga övergrepp.
Historien visar på flera tillfällen där Profeten hade möjlighet att hämnas på de som behandlade
honom illa, men där han avstod från att göra det.
Han lärde människorna att utöva tålamod vid tider av prövning. ”Den som är stark är inte den som
övervinner folk med sin styrka, utan den som är stark är den som har kontroll över sig själv medan
han är arg.”
Att utöva tålamod och tolerans betyder inte att en muslim ska vara passiv och inte försvara sig själv
om han attackeras. Profeten Mohammed sade, ”Önska inte ett möte med fienden. Men när ni möter
fienden, var tålmodiga (dvs. var stadiga i mötet).”
Vänlighet
”I Sin barmhärtighet lät Gud dig visa dem mildhet; om du hade varit sträng och hård och tillslutit
ditt hjärta [för dem], skulle de helt säkert ha dragit sig ifrån dig.” (Koranen 3:159)
En kompanjon som tjänade Mohammed under tio år har sagt att Mohammed alltid behandlade
honom vänligt. ”När jag gjorde något så ifrågasatte han aldrig mitt sätt och om jag hade missat att
göra något så ifrågasatte han aldrig det heller. Han var den vänligaste av alla människor.”
Vid ett tillfälle reagerade Profetens hustru aggressivt efter att ha blivit förolämpad av en person.
Profeten tillrättavisade henne med att säga: ”Ta det lugnt och var god, å Aisha, eftersom Allah gillar
godhet i allt.”
Han har även sagt: ”Visa godhet! För om godhet finns i något så förskönas det och om det tas ifrån
något så lämnas det bristfälligt.”
Ödmjukhet
”Den Nåderikes [sanna] tjänare går lugnt och värdigt [och utan later] på jorden, och när
avgudadyrkarna vill inleda ett samtal med dem, svarar de med fredshälsningen.” (Koranen 25:63)
Profeten brukade hindra folk från att ställa sig upp inför honom utav respekt. Han brukade sätta sig
där det fanns plats i en samling och han sökte aldrig någon framstående plats. Han hade aldrig på sig
något som skulle kunna särskilja honom från hans kompanjoner eller visa på en högre position. Han
umgicks med de fattiga och de i behov, och även med de äldre och han hjälpte änkorna. De som inte
kände till honom, kunde inte urskilja honom från resten.
När han talade till sina kompanjoner sade han: ”Allah har uppenbarat till mig, att man måste vara
ödmjuk. Ingen bör skryta över någon annan, och ingen bör trycka ned en annan.”
Han var så ödmjuk att han även fruktade för att bli dyrkad, en rättighet som endast tillhör Allah:
”Gå inte till överdrift i prisandet av mig liksom Kristna gjorde med prisandet av Jesus, Marias son. Jag
är endast en tjänare till Herren, så kalla mig för Allahs tjänare och Sändebud.”
Den ideala maken
”Och lev med era hustrur i vänskap och samförstånd” (Koranen 4:19)
Profetens älskade fru Aisha, sade angående sin ärade man: ”Han hjälpte alltid till i hushållsarbetet
och brukade ibland sy sina kläder, reparera sina skor och sopa golvet. Han brukade mjölka, skydda
och ge mat till sina djur.”
Han var inte bara en hängiven man, utan han uppmuntrade också sina kompanjoner att följa hans
exempel: ”Den med mest komplett tro är den som har bäst moral. Och den med bäst moral är den
som behandlar sin fru på bästa sätt.”
Det ideala föredömet
”Ditt liv och ditt handlande är ett lysande [exempel],” (Koranen 68:4)
Det som vi har nämnt här är endast en liten inblick i hur Mohammed levde sitt liv. Exemplen som har
nämnts av godhet och nåd kanske förvånar några med tanke på medias porträttering av Islam och de
ständiga missvisningarna.
Det är viktigt att man går till källorna när man vill försöka förstå Islam. Dessa är Koranen och
Profetens uttalanden och handlingar, och att man inte dömer Islam baserat på vad några få muslimer
gör av misstag.
Vad icke-muslimer har att säga om Mohammed
Mahatma K Gandhi, en stor politisk och andlig ledare i den indiska frihetsrörelsen sade, ”Det var
Profetens enkelhet, hans fullständiga självuppoffring, hans noggrannhet med sina löften, hans
hängivenhet till sina vänner och anhängare, hans djärvhet och mod, hans absoluta tillit till Gud och
till sina uppdrag. Det var detta och inte svärdet som banade vägen för de och överkom varje
hinder.”
George Bernard Shaw, en Brittisk pjäsförfattare sade, ”Världen är i stort behov av en man som
Mohammed; under medeltiden hade religiösa personer pga. sin ignorans och fördomar porträtterat
honom på ett negativt sätt eftersom de ansåg honom vara en fiende till Kristendomen. Men efter att
ha studerat denna man har jag funnit honom vara otrolig och av mirakulös natur och jag kom fram till
att han aldrig har varit en fiende till Kristendomen, utan snarare bör han kallas för mänsklighetens
frälsare. Min åsikt är att om han fick leda världen idag, skulle han lösa alla problem och ge världen
den fred och glädje som den längtar efter.”
Filosof, vältalare, apostel, lagstiftare, segrare över idéer, upprättare av nationella dogmer och av en
kult utan bilder, grundare av tjugo jordiska imperier och av ett andligt imperium, detta är
Muhammad. Vad beträffar måttstocken, med vilken mänsklig storhet skall mätas kan vi mycket väl
ställa frågan om det funnits någon större man än han." (Lamartine, "Histoire de ta Turquie': Paris
1854, Mol. II, sid. 276-277).
"Det är inte utbredningen, utan beständigheten i denna religion som förtjänar vår beundran; samma
rena och perfekta intryck som han ingraverade i Mekka och Medina har efter tolv sekler bevarats av
Koranens indiska, afrikanska och turkiska proselyter.
Muhammedanerna har enigt motstått frestelsen att reducera objektet för sin tro och dyrkan till
människornas sinnliga nivå. "Jag tror på En Gud och Muhammad är Guds apostel är islams enkla och
oföränderliga bekännelse. Gudomens andliga bild har aldrig degraderats av någon synlig idol,
profetens utmärkelser har aldrig passerat gränsen för mänsklig dygd, och hans föreskrifter har hållit
lärjungarnas tacksamhet inom ramen för förnuft och religion." (Edward Gibbon och Simon Ocklay,
"History of the Saracen Empire': London 1870, Sid. 54).
"Han var kejsare och påve i en person, men han var påve utan påvens pretentioner och kejsare utan
kejsarens legioner, utan någon stående arme, utan livvakt, utan palats, och utan någon fixerad
inkomst. Om en man någonsin hade rätt att säga att han härskade med gudomlig rätt, så var det
Muhammed, ty han hade makten utan dess instrument och utan dess stöd." (Bosworth Smith,
"Mohammad and Mogammadanism': London 1874, sid. 92).
"Det är omöjligt för någon som studerar den store arabiske profetens liv och karaktär och som
känner till hur han undervisade och hur han levde, att känna någonting annat än vördnad för denna
mäktiga personlighet, som var en av den Högstes stora budbärare. Och fastän jag här kommer att
säga saker som säkert många av er känner till, så upplever jag själv när jag på nytt läser om dem en
ny våg av beundran och en ny känsla av vördnad för denne store arabiske lärare." (Annie Besant,
'The Like and Teachings of Muhammad': Madras 1932, sid. 4).
"Hans villighet att utstå förföljelser för sin religiösa tro, den högtstående moraliska karaktären hos de
människor som trodde på honom och såg upp till honom som sin ledare samt storslagenheten i hans
livsverk - allt talar för hans fundamentala integritet. Antagandet att Muhammad var en bedragare
framställer fler problem än det löser. Dessutom är ingen av världshistoriens stora personligheter så
föga uppskattad i västerlandet som Muhammad." (-Montgomery, "Mohammad At Mecca': Oxford
1953, sid. 52).
"Muhammad, den inspirerade mannen som grundade islam, föddes omkring 570 e.Kr. i en arabisk
stam som dyrkade avgudar. Eftersom han fötts faderlös visade han under hela sitt liv stor medkänsla
för de fattiga och behövande, änkorna och de faderlösa, slavarna och de förtryckta. Vid tjugo års
ålder var han redan en framgångsrik köpman och blev snart ledare för en förmögen änkas
kamelkaravaner. Vid tjugufem års ålder blev han föreslagen äktenskap av sin arbetsgivare som insett
hans goda egenskaper. Trots att hon var femton år äldre gifte han sig med henne, och så länge hon
levde förblev han en hängiven make.
I likhet med nästan varje stor profet före honom kände sig Muhammad skygg då han uppmanades att
tjäna som förmedlare av Guds ord. Men ängeln befallde: "Läs". så vitt man vet kunde Muhammad
varken läsa eller skriva, men han började diktera dessa inspirerade ord som snart skulle revolutionera
en stor del av jorden: "Det finns bara En Gud." I alla ting var Muhammad mycket praktisk. När hans
älskade son Ibrahim dog, inträffade en solförmörkelse och rykten uppstod snart om Guds personliga
deltagande i sorgen. På detta påstås Muhammad ha svarat: "En solförmörkelse är ett naturfenomen.
Det är galenskap att blanda ihop något sådant mez en människas död eller födelse".
Vid Muhammads egen död gjordes ett försök att upphöja honom till gud, men den man som skulle
komma att bli hans administrative efterträdare satte stopp för hysterin med ett av de noblaste talen i
religionernas historia: "Om det finns några bland er som dyrkade Muhammad, så är han död. Men
om det är Gud som ni dyrkade, så lever Han evinnerligen." (James A. Michener, "Islam: The
Misunderstood Religion': i the Reader's Digest (Amerikanska utgdvan), maj 1955, sid. 68-70).
"Mitt val av Muhammad till ledare på listan över världens mest inflytelserika personer kanske
förvånar en del läsare och ifrågasätts av andra, men han var den enda människa i historien som var
ytterst framgångsrik både på den religiösa och på den världsliga nivån." Michael N. Hart, 'The 100: A
Ranking of the Most Influential Persons in Distory': New York: Hart Publishing Company 1978, Sid.
33).