1. No category

Årg. 26
Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig.
Ps. 119:105
1/2014
Så säger Herren:
Jag utplånar
dina överträdelser som ett
moln och
dina synder
som en sky.
Vänd om till
mig, ty jag
frälser dig.
Jes. 44:22
Lutherska Församlingen i Stockholms- och Umeåområdet
L
åt mig få höra om Jesus,
Skriv i mitt hjärta vart ord!
Sjung för mig sången så dyrbar,
Skönaste sång på vår jord,
Sången som änglar i natten
Sjöngo för herdar en gång:
Ära ske Gud i det höga,
Frihet från bojornas tvång!
Låt mig få höra om Jesus,
Skriv i mitt hjärta vart ord!
Sjung för mig sången så dyrbar,
Skönaste sång på vår jord!
2. Säg mig det åter och åter,
Huru han här gick omkring,
Frestad, föraktad och ringa,
Ägande själv ingenting.
Synderna mina dem bar han,
Smärtorna tog han på sig,
Redo att hela och hjälpa,
Redo att uppoffra sig.
Låt mig få höra om Jesus ...
3. Låt mig få höra om korset,
Kvalen och smärtan han led!
Visa mig graven i berget,
Där man hans kropp lade ned!
Under, o under av kärlek:
Det var för mig, som han dog,
Det var för mig, som han uppstod.
Herre, min Gud, det är nog.
Låt mig få höra om Jesus ...
2
Fanny J. Crosby-Van Alstyne
Lova Herren 39
Predikan av Lars Borgström
Predikotext från Mark. 10:32-45:
D
e (Jesus och lärjungarna)
var nu på väg upp till Jerusalem, och Jesus gick före dem.
De som följde honom var förskräckta och fyllda av fruktan. Då
tog Jesus än en gång till sig de
tolv och talade om för dem vad
som skulle hända honom: ”Se, vi
går upp till Jerusalem, och Människosonen kommer att överlämnas till översteprästerna och de
skriftlärda, som skall döma honom till döden och utlämna honom åt hedningarna. Dessa skall
håna honom, spotta på honom
och gissla och döda honom. Men
efter tre dagar skall han uppstå.”
Då gick Jakob och Johannes,
Sebedeus söner, fram till Jesus
och sade: ”Mästare, vi vill att du
ger oss vad vi ber dig om.” Han
sade till dem: ”Vad vill ni att jag
skall göra för er?” De svarade:
”Låt den ene av oss få sitta på din
högra sida i din härlighet och den
andre på din vänstra.” Jesus sade
till dem: ”Ni vet inte vad ni ber
om. Kan ni dricka den kalk som
jag dricker, eller döpas med det
dop som jag kommer att döpas
med?” De svarade: ”Det kan vi.”
Jesus sade till dem: ”Den kalk
som jag dricker skall ni dricka,
och med det dop som jag blir döpt
med skall ni döpas. Men platsen
på min högra sida och platsen på
min vänstra sida är det inte min
sak att ge bort, de platserna skall
tillfalla dem som de är beredda
för.”
När de tio andra hörde detta,
blev de uppretade på Jakob och
Johannes. Då kallade Jesus dem
till sig och sade: ”Ni vet att de
som anses vara folkens ledare
uppträder som herrar över dem
och folkens stormän härskar över
dem. Men så är det inte hos er,
utan den som vill vara störst
bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara främst
bland er skall vara allas slav. Ty
Människosonen har inte kommit
för att bli betjänad utan för att
tjäna och ge sitt liv till lösen för
många.”
3
J
esus gick med sina lärjungar upp till Jerusalem. Det var strax
påsk, en av de stora festerna i Israel. Påsken firades till minne
av hur Gud hade befriat det judiska folket ur Egypten, där de varit
slavar under fyrahundra år. Lärjungarna var ”förskräckta och fyllda
med fruktan”. Varför bävade de? Varför var de så rädda? Jesus
hade tidigare talat om att han skulle lida mycket, förkastas av de
ledande i Jerusalem och t.o.m. dödas. ”Rakt på sak” hade han sagt
detta till dem (Mark. 8:31). Då hade Petrus försökt tala Jesus till
rätta genom att säga att något sådant inte skulle hända (Mark.
8:32). Jesus hade då vänt sig om, sett på sina lärjungar och tillrättavisat Petrus med orden: ”Gå bort ifrån mig, Satan! Det du tänker är
inte Guds tankar utan människotankar” (Mark. 8:33). Andra gången Jesus talade om sitt lidande läser vi att hans lärjungar ”inte förstod vad han sade och vågade inte fråga honom” (Mark. 9:32).
Det fanns alltså något olycksbådande över hela situationen. Ju
närmare de kom Jerusalem, desto klarare framträdde syftet med
vandringen genom Jesu undervisning och uppträdande. De hade
tillbringat viss tid nere vid Jordans område (Mark. 10:1), och nu
hade de korsat floden och var på väg uppåt mot bergstopparna, där
Jerusalem var beläget på en av dem.
Jesus gick före lärjungarna upp mot Jerusalem
Med fast beslutsamhet gick Jesus framför sina ängsliga lärjungar.
Han dröjde inte på stegen, släntrade inte efter lärjungarna. Istället
anförde han dem, gick i täten för dem. Han törstade och hungrade
att få göra det som väntade. Ingenting kunde hålla honom tillbaka.
I allt ville han göra sin Himmelske Faders vilja. Han hade sagt:
”Min mat är att göra hans vilja som har sänt mig och att fullborda
hans verk” (Joh. 4:34). Nu visade han sanningen i det han tidigare
hade sagt. Han var inte både ett ja och ett nej (2 Kor. 1:19), utan
sade sitt ja till Guds vilja och uppdrag, från början ända till slutet. I
allt lydde han och följde sin Faders vilja. Hans ord var ja och hans
liv var ett enda stort ja till Gud. Han är själv den evige Guden, som
för vår frälsnings skull lämnade den himmelska härligheten och
blev människa för att frälsa oss genom påskens händelser i Jerusalem.
4
Det är alltså inte så att det som strax skulle ske i Jerusalem, då
Jesus fick lida och dö, var en tragisk missräkning, ett snöpligt slut
på en helig mans liv. ”Ty”, som Jesus själv sade sina lärjungar,
”Människosonen har inte kommit för att bli betjänad utan för att
tjäna och ge sitt liv till lösen för många.” Han gjorde det för mig
och dig. Det som skedde i Jerusalem var själva syftet med att han
kom hit till jorden: Han föddes för att dö! Som det heter i en sång:
”Du gjorde väl, du kom ... Men ack, min frälserman! din vagga och
ditt kors stå redan när varann.” (Bellman: Evangelium på juledagen).
Med fast beslutsamhet gick därför Jesus framför sina lärjungar.
Hans stund var nu inne (jfr Joh. 12:23), och ingenting kunde stoppa
honom. Herren hade genom Jeremia profetiskt sagt, att om det
fanns någon enda i Jerusalem, som gör rätt och sanning, så skall
han förlåta hela staden (Jer. 5:1). Jesus var denne ende, som skulle
utverka förlåtelse. Raskt ville han inta platsen som folkets ställföreträdare. Och hos profeten Hesekiel säger Herren Gud att han söker
i det heliga landet efter en enda, som skulle kunna träda fram och
ställa sig på muren, träda i bräschen för allt folket – om så vore så
skulle han inte fördärva landet (Hes. 22:30). Hesekiel profeterar
om Jesus och Golgata. Han säger vidare att om ingen ställer sig i
gapet inför Herren så ”utgjuter han sin vrede över dem och gör slut
på dem med sin förbittrings eld. Deras gärningar skall jag låta komma över deras huvuden, säger Herren, HERREN” (Hes. 22:31).
Jesus visste att han var den som skulle ställa sig i gapet, den
som skulle få Guds vrede utgjuten över sig, den som skulle tillintetgöras genom Herrens förbittrings eld. I Ps. 88 klagar den lidande
Messias: ”Din vrede ligger tung på mig, alla dina böljors svall låter
du gå över mig. [---] Varför förkastar du, HERRE, min själ, varför
gömmer du ditt ansikte för mig? [---] Din vredes lågor går över
mig, dina fasor förgör mig. Hela dagen omger de mig som vatten,
alla omringar de mig” (Ps. 88:8, 15, 17-18). Jesus visste förstås att
denna psaltarpsalm, som betts av judar under hundratals år – som
han själv efter sin mänskliga natur lärde sig att be som barn hemma
hos Josef och Maria – syftade på honom själv, var hans egna ord,
5
de tankar som skulle genomströmma hans själ under timmarna på
korset på Golgatas avrättningsplats.
Den som borde varit den som mest tvekat att vandra upp till Jerusalem, var alltså den som mest resolut gjorde det. När lärjungarna
tvekade och var ängsliga, var han okuvlig. Förklaringen har vi i Ps.
40, där Guds Son säger: ”Därför säger jag: ’Se, jag kommer, i bokrullen står det skrivet om mig. Att göra din vilja, min Gud, är min
glädje, din lag är i mitt hjärta,’” (Ps. 40:8-9).
Jesus gick i döden för syndare
Om Herrens lidande tjänare heter det i Jes. 53:10, att ”Det var
HERRENS vilja att slå honom och låta honom lida. När du gör
hans liv till ett skuldoffer, får han se avkomlingar och leva länge.”
Genom att beredas till ett skuldoffer fick Jesus avkomlingar, d.v.s.
människor som genom tron på honom bärgas till det eviga livet.
Detta är den stora skörd av avkomlingar, som Abraham, trons fader, hade utlovats då Herren Gud sade till honom: ”Se upp mot
himlen och räkna stjärnorna, om du kan räkna dem. [---] Så skall
din avkomma bli.”
Jesu offerdöd var nödvändig. Synden måste bestraffas, annars
vore inte Gud rättfärdig som domare. Vi människor skapades heliga och rättfärdiga, men genom syndafallet förändrades allt. Människan som var en Guds avbild, hade blivit en bild av djävulen. Hon
som var hans kyska brud, hade blivit en lösaktig kvinna. Hon som
var ett tempel åt den helige Ande, hade blivit ett tillhåll för onda
andar. Se bara på lärjungarna, hur de beter sig under vandringen
upp till Jerusalem! Jesus hade just sagt dem de allvarliga orden, om
vad som skulle drabba honom: ”Se, vi går upp till Jerusalem, och
Människosonen kommer att överlämnas till översteprästerna och de
skriftlärda, som skall döma honom till döden och utlämna honom
åt hedningarna. Dessa skall håna honom, spotta på honom och gissla och döda honom” (Mark. 10:33-34). Och vad gör lärjungarna
då? Jakob och Johannes, Sebedeus söner, eftersträvar de främsta
platserna i Guds rike! De gick fram till Jesus och önskade få äreplatserna på hans högra och vänstra sida. Och sedan, när de andra
6
lärjungarna fick veta detta, blev de arga på Jakob och Johannes,
troligtvis därför att de själva ville ha dessa platser.
Varför tror jag att det var de andra lärjungarnas egna önskningar
om äreplatserna i Guds rike som gjorde dem arga på Sebedeussönernas begäran? Jo, detta var tredje gången Jesus talade om sitt lidande. Efter det andra tillfället (Mark. 9:30-31) hade Jesus frågat
dem om vad det var de hade talat med varandra om (Mark. 9:33).
Då teg lärjungarna, ”eftersom de på vägen hade talat med varandra
om vem som var störst” (Mark. 9:34). Det var alltså inte bara Jakob
och Johannes som var äregiriga, utan också de andra lärjungarna.
Och här hamnar vi – du och jag – på samma plats. Det var för sådana syndare, för oss alla, som Jesus gick i döden. Han tömde hela
Guds vredes bägare för att vi skulle slippa göra det, och istället få
dricka ur välsignelsens bägare. Jesus är syndares frälsare.
Jesus vill att du skall följa honom till det himmelska Jerusalem
Hur sorgligt är det inte att vi människor, liksom Jesu egna lärjungar, kan tänka högmodiga, äregiriga tankar samtidigt som Jesus målar upp sitt omätliga lidande! Vi bär med oss vår köttsliga natur i
allt, och djävulen tar ingen hänsyn. När som helst kan han rikta
sina attacker mot oss. Men jag hoppas att han inte skall locka bort
någon av oss från Guds rike! Det har han lyckats göra med många
människor. Tyvärr ligger i detta nu många människor i helvetet,
som en gång var Guds barn. De hade upptagits i Guds rike genom
det heliga dopet. Änglarna sjöng och fröjdade sig i himlen över att
en människa blivit född på nytt. Men så ansatte djävulen dopbarnet
med frestelser och tvivel. Han lockade och snärjde den olycklige
allt hårdare i syndens och otrons nät. Så var till sist himmelriket
förlorat.
I detta nu står du inför intrycket från två världar. Guds Ande
målar upp frälsningens rike för dig. Han har genom olika ord från
den Heliga Skrift visat dig på Jesu lidande och död, som är den
nyckel som öppnat himlens port för oss var och en. Genom Jesu
död utplånades nämligen hela syndaskulden. Tack vare hans ställföreträdande försoningsdöd får du vara salig i detta nu.
7
Är du en, som ännu inte fått upp ögonen för att du, sådan som
du är, med all din synd och brist får vara ett Guds barn av bara nåd
för Jesu skull, så ska du veta att du får tro just nu på stunden att allt
har Herren Jesus gjort för dig – han har förlåtit din synd, han har
återlöst dig med sitt heliga dyra blod, ja hela världen är återlöst i
Kristi dyra blod, och det gäller dig. Vi har bara att tacka och prisa
Herren för detta stora under att vi får vara saliga precis som vi är.
Och så får vi leva av bara nåd tills Herren tar hem oss. Och målet
blir då himlen som skildras på flera ställen i Bibeln som en stad.
Paulus kallar den ”det himmelska Jerusalem” (Gal. 4:26).
Den andra värld som gör intryck på dig är djävulens rike. Det
behövs inga särskilda påminnelser om denna värld, eftersom den
själv gör sig så väl påmind. Hela tiden mottar vi en strid ström av
intryck från den gudsfrånvända världen, från dess herre själv, den
onde anden djävulen, och vårt kött ger snabbt sitt bifall. ”Två väldiga strider om människans själ”, som det heter i en gammal väckelsepsalm (Sv. ps. 536). Det är Gud gentemot djävulen. Vem skall
vinna din själ?
Vad Jesus vill med dig är alldeles klart. Med beslutsamma steg
gick han framför sina lärjungar upp till Jerusalem. De hemska kvalen som stod framför honom kunde inte hålla honom tillbaka. Han
väjde inte ens för vredeskalken i Getsemane trädgård, hur ångestfull den stunden än var. Han vandrade smärtornas väg upp mot
Golgata. Han lät sig spikas upp på korset han själv burit och föll
som den ende mänsklige syndaren i den levande Gudens händer,
där det är fruktansvärt att falla för den orättfärdige (Hebr. 10:31).
Det fanns bara en enda sak som drev honom i allt detta, en enda
sak som höll honom fastnaglad kvar på korset, vars outsägliga pinor han frivilligt genomled – din och min eviga frälsning. Strax
innan han andades sitt sista andetag, sade han: ”Det är fullbordat!” (Joh. 19:30). Det mödosamma frälsningsarbetet var avslutat.
Herrens lidande tjänare hade utfört sitt tunga verk. I samma ögonblick brast förlåten i templet i två delar (Matt. 27:51). Vägen till det
allra heligaste, till Himmelriket, hade öppnats för syndare, för dig
och för mig.
Amen
8
Rättfärdiga genom tron ...
Då vi alltså har förklarats rättfärdiga av tro, har vi frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus (Rom. 5:1).
H
är är hemligheten. Här är den djupa, eviga grunden för de
kristnas märkliga frid. Här uppenbaras, vad som fattas de
stackars hjärtan som saknar frid med Gud. Aposteln säger inte:
Då vi är sådana som vi bör vara, så gudfruktiga och goda vi bör
vara. Nej.
Du sökande själ, du menar så väl. Du menar att det är viktigare och mer nödvändigt än allt annat i världen att allvarligt öva
sig i gudsfruktan: be andäktigt, flitigt höra och läsa Guds ord,
strida mot det onda och sträva efter att göra det goda. Du saknar
ändå frid med Gud. Du fruktar och är orolig. Ja, ja, det är inte
heller utan skäl. Du kan verkligen bli fördömd med all denna
gudsfruktan. Det fordras mycket mer för att kunna försvara sig
inför den helige Guden och klara sig i domselden. Ditt samvete
säger detsamma. Det fordras något mer än alla gudfruktigas
gudsfruktan och alla heligas helighet.
Här förslår inget mindre än Kristi, Guds Sons död och att genom tron vara iklädd honom – vara rättfärdig genom tro och ha
frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus. Här fordras att ha
denna tröst: Kristus är död för mig, för mig. På detta bygger jag
mitt försvar, inte på det att jag är gudfruktig, troende och allvarlig utan på att Kristus är helig och fullkomlig, att han hållit lagen
och lidit döden, som var syndens lön. Detta gjorde han för mig.
Det räcker också till för alla mina synder. Det är nog, evigt nog.
På detta förtröstar jag.
Att du aldrig fått frid beror alltså på att du velat bli rättfärdig
och salig i ditt eget namn, i dig själv. Om det hade varit möjligt,
så dog Kristus till ingen nytta (Gal. 2:21). Du har inte känt vad
den sanna tron är. Det är stor skillnad på tro och tro. Du har kanske mycket ingående känt till läran om Kristus och försoningen
och gett den ditt erkännande. Du menar att du har tron, när du
inte tvivlar på lärans sanning. Ditt sinne har varit sådant att du
9
tänkt: Nog är Kristi förtjänst tillräcklig, där är ingen brist, men
hos mig är felet, hos mig måste det repareras. – Så har du med
båda ögonen varit vänd från Kristus och sett på dig själv. Hur är
det då möjligt att få frid och få den sanna tron? – Nu är det visst
och sant att allt är riktigt med Kristi försoning och att felet är hos dig.
Men du har inte förstått att det felet hos dig är så stort att det aldrig
kan repareras med allt det arbetet du lägger ner på dig själv. Du kan
aldrig bli hjälpt på annat sätt än att du förtvivlar på dig själv och all
din förbättring och söker din frälsning uteslutande i Kristus.
Orsaken till din ofrid är att du trott att allt detta måste botas hos
dig innan du kan få frid. Du har inte trott eller förstått hur förtvivlad
din ställning är. Du har inte förstått hur fullkomnat och botat allt är i
Kristus. Du har nog känt dig vara en stor syndare, men inte helt förtappad. Om Kristus har du nog trott att han frälst stora syndare men
inte en sådan som du hittills har varit. Dessa är de vanligaste orsakerna till att sökande själar inte får frid. Andra känner sig säkra i sin
tillvaro. De har annat som är mer angeläget än Guds nåd. De har
avgudar och skötesynder, som de inte vill bli kvitt. – Då är det väl att
de inte får frid.
För att få frid fordras för det första att ingenting är så viktigt för
dig som Guds nåd. Du blir inte nöjd förrän du fått visshet om den.
För det andra fordras att du ser dig själv förlorad med alla dina egna
gärningar och alla egna företag och med allt vad du är. Du söker som
ännu ovärdig och förtappad all din frälsning endast i Kristus. För det
tredje skall du inte räkna med att bli säker på Guds nåd i känslan,
genom inre svar i ditt hjärta. Ta Guds svar där han ger det, i Ordet,
endast i Ordet.
Hur väl om det kommit så långt med en människa att hon framför
allt annat söker Ordets svar och suckar: Hade jag bara Guds nåd, så
kunde jag inte önska mig någonting bättre på jorden! Jag skulle inte
fråga efter hur mycket jag än fick lida. Tänk om jag kunde tro endast
på Kristus och bli förenad med honom! Om jag bara blev säker på att
hans förtjänst är min! Jag vill tro Ordet. Jag vill inte lita på känslor.
Om jag bara kunde tro! Hos en människa med ett sådant själstillstånd
är tron redan tänd. Den själen skall förvisso få både visshet och
Guds nåd och fullkomlig frid. Detta kommer Gud att sörja för.
Ur C.O. Rosenius Husandakt – Betraktelse för var dag i året, för den 24 januari.
10
Nåd vare med er och frid
från Gud vår Fader och
från Herren Jesus Kristus.
Kristus.
M
oses (lagens) rike skall tjäna oss så att vi skall lära oss vad som
är synd och inte synd, och det tillhör dem som ännu inte känner eller förnimmer synden, som nu för tiden antinomerna eller lagfienderna, vilka menar att man inte skall predika lagen. Sådana uträttar ingenting med att tala mycket om nåden. Ty om lagen inte predikas, så kan ingen veta av någon synd, som Paulus säger: Utan lagen
är synden död, och: Där ingen lag finns, där aktas inte synden. Ty
hur stor synden än är så känner man varken den eller Guds vrede
utan genom lagen. Alltså, där lagen inte drivs, där blir folket alldeles
hedniskt och menar sig göra rätt fastän det syndar förskräckligt mot
Guds bud.
* * *
Det andra riket är det som Herren Kristi uppståndelse har åstadkommit. Ty genom den har han velat upprätta ett nytt rike, som skall ha
att göra med de synder, som redan har blivit kända genom lagen
samt med döden och helvetet. Detta lär ju inte hur man skall ingå i
äktenskap, regera stad och land, hushålla, upprätthålla utvärtes frid,
bygga, plantera osv, utan det är upprättat för att vi skall veta var vi
skall bo och stanna när detta lekamliga och förgängliga livet upphör,
då man måste lämna egendom, ära, hus och hem, världen med allt
som på jorden är lika med detta liv. Detta har vi alla ögonblick att
vänta. Sådant lär oss detta rike, som Kristus upprättade. Han är satt
till en evig konung till det ändamålet att han skall vara Herre över
synd och rättfärdighet, över död och liv. [- - -] Kristus vill säga: Mitt
rike skall bestå först däri att människorna erkänner att de är syndare
[- - -] Det är alltså avsikten med Kristi rike, att man skall veta hur
man skall bli kvitt sådana synder. Därför kallar han det också överallt inte för ett världsligt eller jordiskt rike utan för himmelriket.
* * *
11
Är du nu sorgsen och bedrövad över dina synder och förskräckt för
döden och fruktar att Gud i evighet skall straffa synden, men hör av
din själasörjare, eller om du inte har någon sådan att gå till, av din
närmaste medkristen, att han tröstar dig med dessa eller liknande
ord: Käre broder eller syster, jag ser att du är bedrövad och försagd,
att du är rädd för Guds vrede och dom för dina synders skull, som
du vet om och för vilka du nu är bekymrad, så hör och säg dig: Var
vid gott mod och var oförfärad! Ty Kristus, din Herre och Frälsare,
som har kommit för att göra syndare saliga, han har befallt både
sina tjänare i det offentliga predikoämbetet och i nödfall varje enskild kristen att den ene i hans namn skall trösta och avlösa den
andre från synden.
* * *
När då din kyrkoherde eller vem han än är, börjar trösta dig, inte på
något världsligt sätt eller för pengar, utan för att han ser att du är
ängslig och bekymrad för syndens och dödens räddhågas skull och
då säger till dig: Låt allt som finns på jorden, pengar, ägodelar, alla
människors gärningar och liv fara och ge nu endast akt på detta.
Ditt hjärta är i stor ångest och tänker: Hur skall jag kunna komma
undan Moses med hans stångande horn? – då, då, säger jag, lyssna
på honom när han på detta eller något liknande sätt talar till dig: Jag
säger dig i Herrens Kristi namn, som är död för dina synder, att du
skall låta trösta dig, tro och vara viss om att dina synder är dig förlåtna och att döden inte skall skada dig.
* * *
Nu är en kyrkoherde eller predikant som din själasörjare eller också
varje kristen kallad och sänd till att trösta dig om så behövs. Eftersom han nu inte söker någonting annat än din själs salighet, så är du
lika skyldig att tro honom som om Kristus själv var närvarande,
lade handen på dig och gav dig avlösning.
(Ur kyrkopostillan, söndagen efter påsk)
12
Ett skriftetal
Av Ingemar Andersson
______________________________________________________________
"Jag tror. Hjälp min otro!" Mark. 9:24
Från förklaringsbergets överjordiska upplevelser kommer Jesus,
Petrus, Jakob och Johannes ner på jorden igen. De hamnar mitt i
otrons och tvivlens sammanhang. De möter en far med en pojke
som är besatt och svårt plågad av en ond ande, de möter en skara
handfallna, misslyckade och tillintetgjorda lärjungar mitt i en folkhop nyfikna, och ett antal skriftlärda som diskuterar med lärjungarna.
Jesus frågar: Vad är det ni diskuterar om? Och den olycklige
fadern berättar för Jesus om sonens svåra lidande:
Mästare, jag har fört till dig min son som har en stum ande.
Och var den än får tag i honom slår den ner honom, och han
tuggar fradga och skär tänder och blir stel… Ofta kastar anden honom än i elden och än i vattnet för att ta livet av honom… Jag bad dina lärjungar driva ut den, men de kunde inte.
Men vem kan hjälpa i sådan nöd? Det kan Herren! Och nöden kan
Herren använda som sin tjänare. Så blev det för pojkens far. Nöden
för sonen och ryktet om Jesus, hans makt och vilja att hjälpa, drev
fadern att söka Jesus – Om du i lyckan bortglömd är, Man söker
dig i nöden…
Och nu drev den yttre nöden, nöden för sonen, fadern att söka
Jesus – och där lärde han känna sin inre nöd, sina tvivel och sin
otro. När han berättar för Jesus om lärjungarnas misslyckande, ber
han:
Om du kan, så förbarma dig över oss och hjälp oss!
Och Jesus svarar:
Om du kan, säger du. Allt förmår den som tror.
13
Och genast ropar pojkens far:
Jag tror. Hjälp min otro!
Hos Jesus stärks och växer den svaga tron. Ett brutet strå skall han
inte krossa, och en rykande veke skall han inte släcka, förrän han
har fört rätten till seger, vittnar Skriften om honom. (Jes. 42:3f.,
Matt. 12:20). Han reser upp och helar det brutna. Han ansar och
putsar trons rykande veke så att den brinner med klarare låga. Och
så sker det med faderns tro när han får tala med Jesus och lägga
fram sin nöd för honom.
”Jag tror. Hjälp min otro!” Ligger det inte en motsägelse i detta?
– Nej, sådan är den sanna trons verkliga art. Den tror på Jesus, men
tror ingenting om sig själv.
Tron är inget förnuftsbeslut, ingen viljeansträngning. Den är en
Guds gåva, och den ryms bäst i ett utfattigt syndarehjärta som har
förlorat all tro på sig själv och sin egen förmåga, och därför har sitt
enda hopp fäst vid Kristus.
Och det är den tron som övervinner de mäktigaste hinder. Den
tränger igenom de svåraste prövningar fram till Jesus. Så var det
med kvinnan med blodsjukdomen. Hon trängde sig fram genom
folkmassan, övertygad om att fick hon bara röra vid Jesu mantelflik, skulle hon bli botad. Så var det med den kanaaneiska kvinnan i
dagens evangelietext, som trots svåra trosprövningar höll fast vid
hundens rätt att få äta smulorna från sin herres bord.
Och Jesus säger om deras tro, att det var en frälsande tro. Det
var den, därför att den satte allt sitt hopp till Jesus, Frälsaren.
Lärjungarna, som försökte bota den sjuke pojken, stötte på en
motståndare, en ond ande som de inte rådde på. Verserna närmast
efter vårt skriftermålsord avslöjar för oss att lärjungarnas misslyckande inte bara berodde på deras svaghet, tvivel och otro. De var
själva angripna av en elak smitta, som förlamar och kväver det andliga livet. De tvistade med varandra om vem som var den störste.
Och i den sinnesstämningen kunde de heller inte fatta eller förstå när Jesus talade med dem om sitt förestående lidande. De förstod inte vad han sade och vågade inte fråga honom. Så fördunklar
14
synden sinnet. Så stoppar synden tanken. Så blir talet om Jesu lidande och död ett stort frågetecken.
Svårast är otrossynden. Den tar från dig trons frimodighet. Den
sår tvivel om Guds vilja och mening och förmåga. Den målar upp
kristnas misslyckanden och svagheter, som det gick för fadern i vår
text då lärjungarna misslyckades. Och då blir bönen inte en frimodig trons bön, utan en tveksam, ifrågasättande undran: – Herre, om
du kan så hjälp mig…
Sådan tvekan är inget gott tecken. Den avslöjar att Herren
egentligen inte är riktigt att lita på. Och det är ju något förskräckligt.
Jag tror dessvärre att vi allesammans är bekanta med den sortens klentro och otro. Och det inte bara tillfälligtvis, som någon
enstaka olycklig gång, utan det är något som är djupt rotat i vår
natur. Den olycklige faderns bekännelse och bön måste också vara
vår: ”Herre, jag tror. Hjälp min otro.”
Och så förunderligt är det med Guds nåd, att den som inför Herren måste bekänna sin synd och otro, får nåd utöver nåd. Så är det
bara därför att Jesus gick den tunga vägen upp till Jerusalem. Och
det gjorde han trots att hans lärjungar ingenting förstod.
Människosonen skall utlämnas i människors händer, och de
kommer att döda honom, och efter tre dagar skall han uppstå.
Jesus, som nyss befriat en själ ur onda andars våld, talar här om en
hel världs förlossning. Det var detta det gällde när Jesus blev människa. Här fanns en värld försänkt i synd, hemfallen åt Guds rättvisa dom, bunden av mörkrets furste med Guds vredes moln hängande över alla människor.
Då träder ur detta släktes leder den ende rene fram för de orena,
den ende oskyldige för de skyldiga, den helige för de oheliga, den
rättfärdige för de orättfärdiga, den välsignade för de förbannade.
Han ställer sig i syndares ställe och går i döden för våra missgärningar – men träder på tredje dagen ut ur graven som Segerherren.
15
Så har Herren förlossat oss innan vi ropat. Så har han öppnat
himmelen för våra böner innan de uppstigit. Så har han gjort oss
saliga i Kristus Jesus.
Lova Herren, min själ, ja, hela mitt inre skall prisa hans heliga
namn.
Vid nattvardsbordet får vi njuta frukterna av Jesu lidande och död
för oss – bli delaktiga av den kropp och det blod, som utgavs och
utgöts till syndernas förlåtelse. Låt oss nu tillsammans lova och
upphöja Herren och hans nåd i Kristus Jesus, genom att i tro och
förtröstan, med uppriktiga hjärtan och i full trosvisshet vända oss
till Herren i syndabekännelse och bön, så sägande:
G
ud var mig nådig, enligt din godhet, utplåna mina överträdelser enligt din stora barmhärtighet. Två mig ren
från min missgärning, rena mig från min synd. Ty jag känner
mina överträdelser och min synd är alltid inför mig. Det är
mot dig jag har syndat och gjort det som är ont i dina ögon.
Du är rättfärdig när du talar, du är ren när du dömer.
Se, i synd är jag född, och i synd blev jag till i min moders
liv. Du vill ju ha sanning i mitt innersta, lär mig då vishet i
mitt hjärtas djup. Rena mig med isop, så att jag blir ren, två
mig så att jag blir vitare än snö. Låt mig få höra fröjd och
glädje, låt de ben som du har krossat få jubla. Vänd bort ditt
ansikte från mina synder, utplåna alla mina missgärningar.
Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta och ge mig på nytt en frimodig ande. Förkasta mig inte från ditt ansikte och tag inte
din helige Ande ifrån mig. Låt mig åter få jubla över din
frälsning och håll mig uppe med en villig ande.
Psaltaren 51:1-14
O
m vi bekänner våra synder, är han trofast och rättfärdig,
så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all
orättfärdighet.
1 Joh.. 1:9
16
Vänd bort ditt ansikte från mina synder, utplåna
alla mina missgärningar (Psaltaren 51:11).
H
är återupprepar David, vad han börjat med, och
det har Herren inte något emot. Vi får inte glömma att denna psalm liksom de övriga i Bibeln är Guds
ord. Denna Davids bön är verkad av Guds Ande. Och
det är så med Guds barn, att de beständigt om och om
igen behöver be om syndernas förlåtelse. Tar den bönen slut så är även det andliga livet slut. Och här är
inte tal om inlärd vanebön utan mening, utan det är
hjärtats djupaste behov, eftersom synden alltid snärjer
oss så länge vi går här nere. Sådan bön är Guds Andes
verk.
Ofta blir det så för oss att vi inte kan finna ord för
att rätt utgjuta vårt hjärtas behov inför Gud. Hur gott
är det inte då att få använda och säga efter sådana böner som finns i den Heliga Skrift som nu i denna
psalm. Men den kan inte utan skrymteri bedjas av någon annan än den som ser och känner sin synd.
David blev bönhörd och fick visshet om syndernas
förlåtelse, men det blev han inte på grund av sin egen
böns förtjänst och värde utan förlåtelsen har sin enda
grund i Frälsaren och hans verk. Därför slutar också
många av våra kyrkoböner med orden ”Genom din
Son, Jesus Kristus, vår Herre”. Det är Sonens förtjänst
att vi blir bönhörda, och den förtjänsten är också tillräcklig grund för att David skulle kunna med tillförsikt fortsätta sin bön: ”Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta”.
Julius Petersson i Allt av nåd, utgiven av
Vallberga Evangelisk-Lutherska Församling
17
Reflexion
Av Lars Borgström
______________________________________________________________
Ulf Ekman blir romersk katolik
Livets Ords grundare och förgrundsgestalt under drygt 30 år Ulf Ekman har tillkännagett att han under våren kommer att konvertera till
den romersk-katolska kyrkan (RKK). För vissa kanske detta kom
som en överraskning, eftersom trosrörelsens yttre uttrycksformer
skiljer sig markant från den romersk-katolska fromheten. Dessutom
har Ulf Ekman tidigare uttalat sig mycket skarpt om RKK. När den
dåvarande påven, Johannes Paulus II, år 1989 besökte Sverige skrev
Ekman i Livets Ords tidning Magazinet:
”Det är tragiskt att se, att intellektuella, sekulariserade kristna med
glädje tar emot ett religiöst system som är antikristligt. De riter och
processioner som utförs drar inte ned Guds härlighet, de öppnar upp
för religiösa andemakter. Det enda som kan rädda Sverige är reningen i Jesu blod, inte falsk ekumenik.”
Inte någon överraskning
Likväl kom inte Ekmans utspel om sin konversion som något överraskande. För dem som närmare följt hans utvecklig under det senaste decenniet var det endast en tidsfråga när det skulle ske. Romerskkatolska böcker har sedan flera år sålts i Livets Ords bookshop,
RKK-präster har kallats som talare på konferenser och den svenske
RKK-biskopen Anders Arborelius har välkomnats som ärad gäst i
församlingen.
Ser man på djupet är det inte heller något stort andligt steg mellan
trosrörelsen och RKK. De avviker båda från den bibliska frälsningsläran eftersom de inte är tillfreds med Kristus som vår rättfärdighet.
Bibeln lär oss att Jesus Kristus, Hans person, är vår rättfärdighet
(Jer. 23:6, 1 Kor. 1.30). Hans frälsningsverk är skett en gång för alla
utanför oss, extra nos. Om vi skall få syn på vår frälsning måste vi
se på Jesus, inte på något inom oss själva. Liksom de ormstungna
israeliterna i öknen fick liv när de såg upp mot kopparormen, får vi
evigt liv när vi med trons öga ser den korsfäste Frälsaren extra nos.
Jesus sade: ”Och liksom Mose upphöjde ormen i öknen, så måste
18
Människosonen bli upphöjd, för att var och en som tror på Honom
skall ha evigt liv” (Joh. 3:14-15). Såväl RKK som trosrörelsen vänder dessutom blicken inåt, mot det egna hjärtat, och vill där finna
frälsningen. RKK talar om gratia infusa, den ingjutna nåden, som till
sist skall göra oss så rättfärdiga att vi kan ingå i Himmelen. Hinner
inte denna helgelseprocess nå sitt mål före den fysiska döden, fortsätter processen i skärselden. Trosrörelsen menar att det sker ett naturbyte så att den troende människan får Guds natur, hennes ande
blir alltigenom gudomlig utan någon del av synd. Frälsningen är i
båda fallen att vår natur förvandlats. I det ena fallet sker det i en
långt utdragen process, i det andra fallet i ett ögonblick, men grundtanken är densamma.
Påvekyrkan och svärmarna samma andas barn
Under 1500-talet, då Luther och andra med Guds hjälp genomförde
reformationen, uppstod olika slags villfarande rörelser; vederdöpare,
extatiska millennialister m.fl. Luther kallade dem svärmare, eftersom
de inte ville hålla sig till det enkla Gudsordet i Bibeln, utan åberopade privata uppenbarelser. Han likställde på denna punkt RKK med
svärmarna, eftersom han såg hur man även där nedvärderade Bibeln
och istället hade påven som sin högsta auktoritet. I Schmalkaldiska
artiklarna skriver han:
”Även påvedömet är idel svärmeri, för påven berömmer sig av ’att ha
all lag och rätt i sitt hjärtas skrin’, och vad han dömer och påbjuder i
sin kyrka, det skall vara ande och rätt, även om det står i strid mot
eller går utöver Skriften eller det talade ordet. Detta är alltsammans
den gamla djävulen och den gamla ormen, som också gjorde Adam
och Eva till svärmare och ledde dem bort från Guds yttre ord till
svärmeri och egna inbillningar” (SKB, s 333).
Luther såg också hur båda dessa andliga rörelser, påvekyrkan och
svärmarna, förenades i sitt förnekande av Kristus extra nos, utanför
oss. Han skriver i Stora Galaterbrevskommentaren att de är som
Simsons rävar:
”Ty svansarna på dessa rävar äro sammanbundna, även om huvudena
peka åtskils (Dom. 15, 4). Utåt ställa de sig som varandras argaste
fiender, men ser man till sakens kärna, är det samma mening som de
förfäkta mot den ende frälsaren Kristus, som ensam är vår rättfärdighet.” (SkeabVerbum, s 14).
19
Luthers analys är genial och gäller även vår tids villfarelser. Såväl
trosrörelsen som påvekyrkan (vars svärmeri skiljer sig från trosrörelsens genom att det är institutionaliserat, mer organisatoriskt och reglerat) vill inte hålla sig till Kristi förtjänst utanför oss (extra nos)
utan vill äga heligheten inom sig själva, vare sig de kallar det
”naturbyte” eller ”ingjuten nåd” (gratia infusa).
Håll fast det du har!
På 1500-talet var dessa rörelser varandras bittra fiender (deras rävhuvuden pekade åt olika håll som Luther skriver), men deras andlighet
var av samma slag (deras rävsvansar var sammanbundna). Skillnaden
idag, i detta ekumenistiska tidevarv – kanske i de allra yttersta av
tider – är att de forna bittra fienderna (fastän samma andas barn) har
blivit vänner. Ulf Ekmans steg var inte långt och oväntat, utan följdriktigt och förväntat. Troligtvis kommer vi framöver att se hur alltfler
kapitulerar för påven, som våra bekännelseskrifter identifierar som
antikrist (SKB, s 321, 347, 655). I detta det stora avfallets tid gör vi
alla bäst i att ta oss till vara för den falska läran och hålla oss till
Guds ord som uppenbarar Jesus och Hans frälsningsverk för oss.
Frälsaren säger: ”Jag kommer snart. Håll fast det du har, så att ingen
tar din krona” (Upp. 3:11).
Recension
av Lars Borgström
_______________________________________________________
Ny bok från Biblicum Frågor och svar om Bibeln
Bibelkritiken, som angriper Guds ords tillförlitlighet, får inte stå
oemotsagd. Kampen för bibeltron får aldrig avstanna. En tidskrift
som stått i främsta ledet i denna kamp under många decennier är
Biblicum (före 1972 hette tidningen För biblisk tro och utgavs av
David Hedegård). Seth Erlandsson, som under många år varit redaktör för Biblicum, har alltifrån 1970-talets början besvarat insända frågor till tidningen. Frågorna har inte bara handlat om påstådda
20
eller skenbara motsägelser utan har rört sig över olika områden. Ett
urval av dessa frågor (och några andra som ställts i andra sammanhang), och de svar de fått, har nu sammanställts i en bok, Frågor
och svar om Bibeln. Frågorna med deras svar har sorterats in under
fem rubriker: I Översättningsfrågor, II Vad menas?, III Vad lär
Bibeln?, IV Fel i Bibeln? och V Frågor inför bibelordet – varför,
hur, vad?
Svaren som ges är samtliga mycket klargörande. Med hänvisningar till andra för förståelsen relevanta bibelställen (Skrift skall
med Skrift förklaras) och ibland också till de lutherska bekännelseskrifterna får läsaren pedagogiska förklaringar till sådant som vållat
bibelläsare i alla tider problem. Denna bok kan därför sägas vara
apologetisk, d.v.s. den kullkastar sådana invändningar som rests
mot Bibelns ofelbarhet. Men den är också andligt uppbyggande,
eftersom flera frågor får sitt svar utifrån Bibelns centrum: frälsningen p.g.a. Jesus Kristus och människans rättfärdiggörelse genom tro allena. Så ges t.ex. en evangelisk förklaring till Matt. 25:31
-45 (om Människosonens dom då han skiljer fåren från getterna),
ett ställe som många uppfattat betyda att vi blir frälsta p.g.a. våra
gärningar (s 56-58).
Frågor och svar om Bibeln passar alla, från det vetgiriga barnet
till den gamle som läst Bibeln hela sitt liv. Alla har något att lära av
denna bok. Genom innehållsöversikten kan man enkelt hitta de olika frågorna och fördjupa sin bibelkunskap på olika områden.
Avslutningsvis vill jag ge ett intressant exempel på en fråga och
dess svar, som visar hur också sådana kopplingar görs, som troligtvis mycket få bibelläsare tänkt på. Frågan varför Jesus ”böjde sig
ner och skrev med fingret på marken” (Joh. 8:6 och 8) när Han
konfronterade de skriftlärda och fariseerna som ville stena äktenskapsbryterskan, besvaras med Jer. 17:13 som bakgrund. Där säger
Herren genom profeten: ”De som avfaller från mig liknar en skrift i
sanden. De har övergett HERREN, källan med det levande vattnet”
Mer ordagrant lyder detta profetord t.o.m. ”De som tar avstånd från
mig blir skrivna på marken.” Detta ställs i kontrast till vad Jesus
säger om sina lärjungar: ”Gläd er inte så mycket över att andarna
lyder er som över att era namn är skrivna i himlen” (Luk. 10:20).
21
Erlandsson kommenterar: ”Antingen har vi våra namn skrivna i
himlen eller på jorden, antingen tror vi på Jesus och tar emot hans
syndaföråtelse för oss syndare eller tar vi avstånd från honom och
hans förlåtelse” och sammanfattar sedan:
”Salig är den som fått sin överträdelse förlåten, sin synd övertäckt.
Salig är den människa som HERREN inte tillräknar synd”, skriver
David (Ps. 32:2). Den saligheten genom syndernas förlåtelse överräckte nu Jesus till äktenskapsbryterskan. De skriftlärda och fariseerna behövde inte den och hade inget evangelium till synderskan, bara
lagens dom. ”Jag har inte kommit för att kalla (själv)rättfärdiga utan
syndare” sade Jesus vid ett annat tillfälle. Nu säger han till äktenskapsbryterskan, sedan de skriftlärdas och fariseernas inkompetens
att döma blivit avslöjad och de gått därifrån: ”Inte heller jag dömer
dig. Gå, och synda inte mer!” Så talar den ende syndfrie som ställföreträdande tar lagens dom på sig. Inför syndaförlåtelsens oförtjänta
gåva utropade profeten Mika: ”Vem är en Gud som du, som förlåter
missgärning!” (Mika 7:18). I detta utrop kunde nu synderskan instämma. I stället för dödens förfärliga dryck hade hon fått dricka ur
”källan med det levande vattnet” (s 129).
Frågor och svar om Bibeln förenar som synes lärdom och uppbyggelse. Att denna bok rekommenderas känns nästan överflödigt att
tillägga.
Seth Erlandsson, Frågor och svar om Bibeln, 154 s, Biblicum. ISBN
978-91-85604-15-9 Ljungby 2013.
Kan beställas från Biblicums förlag, Släntvägen 10, 331 35 Värnamo.
Läger och övrig verksamhet
Påskläger 1818-20 april
på Hjälmargården.
Se program på
församlingens hemsida:
http://www.lutherskaforsamlingen.se
22
Midsommardagar
21, 22 juni på Getsjötorp, Norrköping.
Program och övriga upplysningar kommer
att läggas ut på församlingens hemsida
http://www.lutherskaforsamlingen.se
ELBK:s sommarläger
17-20 juli på församlingsgården
Ribbingebäck ca 3 mil väster om Uppsala
Program mm se ELBK:s hemsida
http://www.elbk.org/
Sensommarläger planeras att äga rum den 5-7 september på Hjälmargården. Program kommer att läggas ut på församlingens hemsida:http://www.lutherskaforsamlingen.se
Lutherdagar
2014
Planeras för tiden 10-12 oktober.
Mer information kommer att finnas på www.lutherdagar.se
och även i kommande församlingsblad.
Nordisk Evangelisk-Luthersk
Konferens (NELK)
planeras att äga rum våren 2015 i Sverige
23
Lutherska Församlingen i Stockholmsoch Umeåområdet är två fristående församlingar som enligt sina stadgar är bundna till Bibeln och den lutherska kyrkans bekännelseskrifter. Församlingarna bildades med anledning av
Svenska kyrkans avfall från Bibeln och den lutherska bekännelsen. Samtliga medlemmar har
lämnat Svenska kyrkan.
Församlingarna bildades 1988 och står sedan
1992 i kyrkogemenskap med Evangelisk Lutherska Bekännelsekyrkan (ELBK).
Vi tror att Bibeln är alltigenom Guds ofelbara ord
och därför sann i allt vad den talar, och att de
evangelisk-lutherska bekännelseskrifterna, samlade i Konkordieboken, är en rätt utläggning och
förklaring av Bibelns lära. Därför skall i våra
församlingar allt Guds ord förkunnas rent och
klart och ingenting läras som står i strid med
Guds ord. Genom en rätt förvaltning av nådemedlen, där lag och evangelium predikas och sakramenten förvaltas efter Kristi ord och instiftelse,
vill församlingarna med Guds nåd sprida det glada budskapet om syndares frälsning i Jesu Kristi
namn.
Alla är välkomna till våra gudstjänster och läger.
Lutherska Församlingen i Stockholmsområdet
Gudstjänster och bibelstudier hålls i Stockholm,
Uppsala, Norrköping, Rudskoga och på Vikbolandet. Upplysningar om församlingen och dess
verksamhet lämnas av Ingemar Andersson, Flottvik,
195 92 Märsta, tel. 08-965013 eller Lars Borgström,
Odensgatan 15, 753 13 Uppsala, tel. 018-51 32 81.
Församlingens bankgiro 389-1397.
Lutherska Församlingen i Umeåområdet
Upplysningar om församlingen och dess verksamhet
lämnas av Tore Karlsson, Hissjö, Pl. 367, 905 91
Umeå, tel 090-382 48.
Församlingens bankgiro 760-5231.
Predikningar och föredrag
CD/Mp3 med predikningar och föredrag kan beställas på församlingens e-post:
[email protected]
eller från red.-sekr. Många predikningar kan även
hämtas
24 på vår hemsida.
Lutherskt Församlingsblad
utges och bekostas med frivilliga gåvor. Den som önskar få
församlingsbladet och eventuellt
annan information om församlingarnas verksamhet, eller önskar att församlingsbladet sändes till vänner och bekanta kan
använda bifogade beställningskort. Om någon önskar understödja församlingsbladets utgivning kan bidrag insättas på
bankgiro nummer 3891397.
Ansvarig utgivare:
Ingemar Andersson, Flottvik 132,
195 92 Märsta,
tel. 08-96 50 13. E-post:
[email protected]
Redaktör:
Lars Borgström, Odensgatan 15,
753 13 Uppsala, tel. 018-51 32 81.
E-post: [email protected]
Redaktionssekreterare:
Bertil Waldemarson,
Skånegatan 5, 602 17
Norrköping. tel. 011-12 66 57.
E-post:
[email protected]
Taltidning/Förstorad text
Församlingsbladet kan fås som
taltidning.
Församlingsbladet kan även fås i
dubbelt format där texten blir
dubbelt så stor.
Meddela redaktionsekreteraren.
Hemsida:
www.lutherskaforsamlingen.se
E-post:
[email protected]
ISSN: 1103-8845