INTE SAMMANBLANDNING
rapport nr 38/2011 SAMVERKAN INTE SAMMANBLANDNING En rapport om förändrade villkor för facklig-politisk samverkan Av Johan Rydstedt Rapporten ”Samverkan, inte sammanblandning" utgiven av Arbetarrörelsens Tankesmedja i juli 2011 Författare: Johan Rydstedt Tryckning: LO-tryckeriet Stockholm 2011 Innehåll FÖRORD 4 INLEDNING 5 1. FACKFÖRENINGSRÖRELSEN OCH SOCIALDEMOKRATIN 1.1 Vad är facklig-politisk samverkan? 6 6 En europeisk utblick LO och SAP – en mytomspunnen historia I spåren av fornstora dagar? 2. NUTIDA UTMANINGAR FÖR FACKLIG-POLITISK SAMVERKAN 2.1 En stark fackföreningsrörelse i motvind Ett krympande LO-kollektiv Svagare facklig organisation 2.2 Efter arbetsgivarnas strategibyten 6 7 8 11 11 11 12 14 Förändrade partsförhållanden Makten över debatten 14 15 2.3 Ett förändrat politiskt landskap 16 Minskade partilojaliteter Från löntagarperspektiv till ”medelklassjakt”? Samverkan i opposition 2.4 Slitningar och samförståndsanda Men innehållet då? Oklara roller och krav på förnyelse 16 19 21 23 23 27 2.5 Sammanfattning av läget 29 • Intervju med LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin • Intervju med Socialdemokraternas ordförande Håkan Juholt 30 38 3. ARBETSLIVETS FRÅGOR SOM UTGÅNGSPUNKT 3.1 Uppgiften: Politisera arbetslivet 43 43 En tredelad arbetsmarknad En rörelse för ”insiders”? Global konkurrens och solidaritet 3.2 Arbetarrörelsen och tjänstemännen Oklarare gränser och gemensamma intressen ”Världens mest klassuppdelade fack” En knäckfråga för facklig-politisk samverkan? 4. SLUTORD: NÅGRA VÄGVAL 44 46 48 50 50 52 53 56 FÖRORD strukturers betydelse för individens livsvillkor. De strukturerna formas inte minst av arbetslivets villkor – löner, arbetstider och arbetsscheman, anställningsvillkor, risker i arbetsmiljön, och så vidare. Det går alltså inte att bortse från arbetslivets villkor, om man vill bygga ett samhälle med någorlunda jämlika möjligheter för människor att bestämma över det egna livet. Och därför behövs facklig och politisk samverkan. Den facklig-politiska samverkan – samverkan mellan LO och SAP – har ingen fridfull historia bakom sig, om nu någon trodde det. Det har genom decennierna stormat ordentligt. Åtskilliga partiordföranden har genom åren svurit ve och förbannelse över det envetna oförnuftet på LO-kanten, likaväl som ett antal LO-ordföranden genom decennierna morrat över tjockskalligheten och trögtänktheten hos partiledning och s-regering (jodå, jag har hört en hel del av det, på båda kanterna….) Är utvecklingen i arbetslivet sådan i dag att denna samverkan inte längre behövs – därför att det är bra ändå? Men hur mycket den är har stormat, så har det hållit. Av det enkla skälet att det fungerat. Nej. Inom inte obetydliga delar av just LOgruppernas arbetsmarknad kan man snarare konstatera att villkoren försämras. Uppdelade arbetsscheman, fler tillfälliga anställningar, ökad tidspress, ett minskande säkerhetstänkande i vissa branscher och uttalade ambitioner från regeringens sida att få låglönemarknaden att växa är i dag tydliga mönster. Det är från de utgångspunkterna frågan om den facklig-politiska samverkan bör diskuteras: vilka syften har den, och vad kräver den i dag? Det är också temat i denna rapport från Arbetarrörelsens Tankesmedja. Vår slutsats är alltså att denna samverkan har en viktig funktion att fylla, samtidigt som vi menar att de två organisationerna – liksom tidigare i historien – har egna, självständiga roller att spela, som ibland – återigen som förr – kommer att leda till kollisioner. 1950-talets aktiva arbetsmarknadspolitik är ett exempel. Den hade inte bara betydelse för sysselsättningsnivån. Den stöttade också den strukturrationalisering, som förde fram svenskt näringsliv i den tekniska utvecklingen framkant, med allt vad det betydde för konkurrenskraft och ökade välfärdsresurser. Skillnaden är tydlig mot dagens borgerliga ”jobbpolitik”, som snarare syftar till att hålla kvar människor i lågproduktiva verksamheter. Med följden att företagen nu har svårt att hitta personal med den kompetens som behövs och som det finns jobb för, samtidigt som många går arbetslösa – för att de inte fått möjlighet att skaffa sig den kompetensen. Ett annat exempel är den arbetsrättsliga lagstiftningen. Och alla som nu kritiserar den som för stelbent eller för omodern borde ägna en fundering åt varför det då uppstår så mycket brister och osäkerhet i arbetslivet, när lagarna i praktiken börjar urholkas och åsidosättas. Rapporten diskuterar alltså innehållet och uppgifterna för denna samverkan, inte de organisatoriska formerna. Den frågan behandlas i en annan rapport för den socialdemokratiska partistyrelsens räkning, som i augusti kommer att presenteras av Ylva Thörn, tidigare ordförande i Kommunalarbetareförbundet. Den facklig-politiska samverkan hänger samman med en grundläggande kunskap inom arbetarrörelsen om sociala och ekonomiska Stockholm i juli 2011 Anne-Marie Lindgren utredningschef, Arbetarrörelsens Tankesmedja 4 INLEDNING Den facklig-politiska samverkan mellan LO och socialdemokratin är inte bara en central del av arbetarrörelsens historia, utan i hög grad även berättelsen om hur det svenska välfärdssamhället byggdes upp. Om hög facklig anslutning, en solidarisk lönepolitik, full sysselsättning, generella välfärdsreformer och ett starkt socialdemokratiskt parti vid makten. sysselsättning – och att bejaka de möjligheter som klimatomställningen framtvingar. Syftet med denna rapport är att ge ett bidrag till den pågående diskussionen om den facklig-politiska samverkans framtid. Utgångspunkten är inte att presentera en heltäckande bild av ämnet, utan att lyfta fram ett antal intressanta frågor. Rapporten bygger på ett 30-tal intervjuer med politiker, fackliga företrädare och debattörer som står nära arbetarrörelsen. Bland annat har flertalet LO-förbundsordföranden intervjuats. Värdefulla synpunkter har också inhämtats vid en träff med riksdagens fackliga studiegrupp samt vid seminarier om facklig-politisk samverkan i ABF-huset i Stockholm och i LO-borgen. Under de senaste decennierna har arbetarrörelsens position försvagats. Socialdemokraterna är fortfarande landets största parti, men omskakat efter ännu ett dåligt valresultat. Och även om LO kan fortsätta att titulera sig ”världens starkaste fackföreningsrörelse” har medlemsantalet rasat med över en halv miljon sedan mitten av 1990-talet. Banden mellan partiet och de fackliga medlemmarna förefaller också ha blivit svagare. I riksdagsvalet 2010 röstade 51 procent av LO-medlemmarna på Socialdemokraterna, vilket är det lägsta stödet sedan SvT:s VALU-mätningar började 1991. Flera undersökningar visar också att många LO-medlemmar är kritiska till fackets koppling till partiet.1 Rapporten är indelad i fyra huvuddelar. I den första delen diskuteras vad samverkan mellan LO och Socialdemokraterna består av i dag. I del två lyfter vi fram några utmaningar som samarbetet möter i takt med att de samhälleliga villkoren förändras. Den tredje delen handlar om samarbetets framtida uppgift, där vi framhåller vikten av att arbetarrörelsen ser och erbjuder lösningar på de problem och möjligheter som präglar vår tids globala arbetsliv. Här kan en dynamisk samverkan mellan en offensiv, medlemsnära fackföreningsrörelse och en lyhörd socialdemokrati spela en viktig roll. Även möjligheterna för ett utvecklat samarbete mellan LO och tjänstemännens organisationer diskuteras. Till sist görs några övergripande reflektioner över den facklig-politiska samverkans vägval. Det är därför viktigt att vitalisera diskussionen om samverkans syfte och utmaningar. Arbetsmarknadens och politikens villkor har förändrats kraftigt sedan samarbetets glansdagar. Samtidigt finns det flera politiska utmaningar där ett utvecklat samarbete mellan löntagarnas organisationer och politiken brådskar. Det handlar bl.a. om att skapa en politik för en arbetsmarknad i förändring – för bättre arbetsvillkor och för full 5 1. Fackföreningsrörelsen och socialdemokratin 1.1 Vad är facklig-politisk samverkan? stora kommunistpartier konkurrerat med socialister och socialdemokrater. Fackföreningsrörelsen har ofta varit svag och splittrad, men också militant och konfliktbenägen. I Tyskland misslyckades Socialdemokraterna, SPD, med att få det dominerande politiska inflytandet på riksplanet efter kriget och utvecklades redan på 1950-talet mot ett ”catch-all-party”. Den tyska fackföreningsrörelsen är uppdelad mellan en borgerligt kristdemokratisk och en socialdemokratisk centralorganisation, men båda framträder i regel som partipolitiskt obundna. Ett omvänt läge fann man länge i Storbritannien, där den brittiska landsorganisationen TUC har haft en mycket stark ställning i Labourpartiet. Sedan 1980-talet har dock relationen blivit svagare. Noterbart är också att en stor del av den brittiska arbetarklassen röstar på de konservativa. I Belgien finns det även liberala fackföreningar vid sidan av de kristdemokratiska och de socialdemokratiska.2 Socialdemokratins utveckling kan inte skiljas från fackföreningsrörelsens. För många socialdemokratiska partier i Europa har fackföreningsrörelsen fungerat som en central organisation vid sidan av partiorganisationen. Facket har också spelat en viktig roll för socialdemokratins idé- och strategiutveckling. För att förstå detta samband är det nödvändigt att blicka bakåt i historien. Det var under industrialiseringens era i slutet av 1800-talet som en socialistisk fackföreningsrörelse växte fram i flera europeiska länder. Fackföreningarna var frivilliga sammanslutningar med syfte att skydda medlemmarna och deras intressen på arbetsmarknaden. Men till skillnad från de liberala och katolska fackföreningarna såg den socialistiska fackföreningsrörelsen också den fackliga kampen som nära sammanknuten med politisk kamp. Därför valde flera av dem att stödja socialdemokratiska partier. Under 1900-talet utvecklades relationerna och i flera länder bidrog fackföreningar till rekrytering och skolning av partimedlemmar och förtroendevalda. Fackföreningsrörelsen kanaliserade politiska intressen till och från socialdemokratiska partier eller i samarbete gentemot statsmakten. Den skandinaviska modellen för facklig-politisk samverkan hör till de mest framgångsrika. Sedan 1930-talet har en statsbärande socialdemokrati dominerat politiken i nära allians med fackföreningsrörelsen. En grundbult i modellen har varit en politik som både arbetsgivarna och fackföreningsrörelsen, båda starka och centraliserade, har kunnat acceptera där såväl ekonomisk tillväxt som rättvisa getts hög prioritet. I jämförelse med andra europeiska länder, framför allt sydeuropeiska och brittiska förhållanden, har konsensuslösningar spelat en stor roll för politiken och arbetsmarknadens sätt att fungera. Genom det facklig-politiska samarbetet fick socialdemokratiska partier ofta en förankring i breda löntagargrupper, vilket utgjorde en viktig byggsten för socialdemokratins pragmatism och idémässiga anpassning. Facklig-politiska kontakter blev ett slags garant för ett arbetslivsperspektiv i politiken. Samtidigt har fackföreningsrörelsen, med sin bas i arbetarklassen, ofta fungerat som en motkraft till en alltför ”borgerligt” anpassad socialdemokrati. Det skandinaviska framgångsreceptet har fått stöd i samhällsvetenskaplig forskning. Sociologen Walter Korpi påpekade i början av 1980-talet att löntagarnas maktresurser i högsta grad har verkan på den förda politiken. Förenklat uttryckt menade Korpi att starka löntagarorganisationer går hand i hand med starka fackföreningsvänliga En europeisk utblick Förhållandet mellan fackföreningsrörelsen och socialdemokratiska partier har dock sett olika ut i olika länder. I flera sydeuropeiska länder har 6 inför en alltför nära koppling till socialdemokratin, eftersom man var rädd att det skulle försvåra rekryteringen till facket. partier (läs socialdemokratiska partier) och en omfattande välfärds- och jämlikhetspolitik.3 Men även i de nordiska länderna har fackföreningarna och de socialdemokratiska partierna sökt efter nya relationer från 1980- och 1990talen. Norska LO valde i början av 2000-talet, efter ett fackligt initiativ i Trondheim, att bli mer offensiva gentemot Arbeiderpartiets politik som av många fackliga uppfattades ha gått för långt åt höger. Den facklig-politiska samverkan finns kvar i Norge, men facket och partiet har i dag mer självständiga roller i förhållande till varandra än tidigare.4 I Danmark bröt LO 2001 sina gamla band till Socialdemokraterna genom att dra in partistödet och lansera ”Nytt LO”. Bakgrunden var ett utbrett missnöje med partiet bland medlemmarna och att allt färre av dem röstade på Socialdemokraterna. Men kanske är de facklig-politiska banden på väg att åter stärkas i Danmark. Sedan 2010 har danska LO tagit ställning för det ekonomisk-politiska program, ”Fair lösning”, som Socialdemokraterna, tillsammans med Socialistisk Folkeparti, driver kontra den sittande borgerliga regeringen.5 Den tätnande samverkan mellan arbetarrörelsens två grenar växte fram i en flera decennier lång process. Sammanhållningen grundades på gemensamma värderingar, men styrkan skapades av det faktum att den resulterade i förändringar som ledde till stora förbättringar i arbetande människors livsvillkor. Samverkan fyllde ett syfte, och fortsatte därför att vara stark – trots att det kunde storma rejält i relationerna ibland. För många kom den facklig-politiska samverkan att bli en symbol för utvecklingen mot ett annat och bättre samhälle, bort från de stora klassklyftor som rådde långt in på 1900talet. Samtidigt kan berättelsen om historiens segrar lätt bli idealiserande och flytta fokus från dagens utmaningar för facklig-politisk samverkan. 1800talets klasskamp eller 1900-talets folkhemsbygge må vara nog så väsentliga beståndsdelar i arbetarrörelsens frammarsch, men säger för många ganska litet om varför och hur LO och Socialdemokraterna bör samverka i dag. Annelie Nordström, ordförande för Nordens största fackförbund, Svenska Kommunalarbetareförbundet, menar att det inte räcker att hänvisa till gamla framgångar om man vill att det facklig-politiska projektet ska framstå som relevant i dagens samhälle: LO och SAP – en mytomspunnen historia Hur ser då läget ut för den facklig-politiska samverkan i Sverige? Som vi påpekade inledningsvis har LO och Socialdemokraterna anledning att tänka igenom sin framtida relation. ”Ska man ha facklig-politisk samverkan i dag, så måste man kunna argumentera för det utifrån vår tid. Att vi en gång var ett, och alla de här historiska förklaringarna, det räcker inte nu. Det finns där som ett medskick, som någonting att luta sig tillbaka på. Men det räcker inte för att berätta för dem som lever nu och som ska forma framtiden om varför det behövs. Utan nu det gäller att kunna sätta in våra värderingar i vår tid och framåt. Och då måste man kunna skapa en organisering som stödjer ett sådant tänkande.” Det finns dock en benägenhet inom arbetarrörelsen att snarare åberopa historiens segrar än att diskutera nuet och framtiden när det handlar om samarbetet mellan LO och Socialdemokraterna. Berättelsen om den egna historien har dessutom, vartefter avståndet i tiden ökar, kommit att göras om. Ofta hör man i dag att ”facket bildade partiet”, vilket inte är sant; inbjudan till den kongress som 1889 bildade det socialdemokratiska partiet utgick från Socialdemokratiska Föreningen i Stockholm, en rent politisk organisation. Facklig-politisk samverkan var ett krav som länge drevs från partiet snarare än facket, eftersom organiseringen på arbetsplatserna sågs som en nödvändig del av den samhällsförändring socialdemokratin syftade till. Många inom den unga fackföreningsrörelsen var däremot tveksamma Men, om vi tar avstamp i Nordströms ord, hur motiverar man då det facklig-politiska samarbetet ”utifrån vår tid”? För att kunna diskutera den frågan måste vi först ge en bild av vad fackligpolitisk samverkan består av i dag. 7 I spåren av fornstora dagar? arna. Denna kursändring verkar ha luckrat upp det facklig-politiska samarbetets struktur. Partiets arbetsplatsorganisation etablerades på 1930-talet för att motverka kommunistiska krafter, men skapade också viktiga kanaler för fackligt inflytande över partiets politik. Kärnan i arbetsplatsorganisation bestod främst av socialdemokratiskt etiketterade fackklubbar, arbetsplatsföreningar och arbetsplatsombud. De fackliga ledarna och de fackliga utskotten, som utvecklades i både arbetarekommuner och partidistrikt, fick uppdraget att hålla ihop verksamheten. Arbetsplatsorganisationen understöddes också av den tvärfackliga LO-verksamheten på lokal och regional nivå, samt av förbundens politiska kommittéer.6 Att fånga vad facklig-politisk samverkan numera utgörs av är inte alldeles enkelt. Inte sällan sker sammanblandningar mellan vad samarbetet en gång var, vad man anser att det borde och hur det i praktiken fungerar. De mest trogna anhängarna framhåller gärna att det inte handlar om ett samarbete mellan två parter, utan om nära samverkan mellan två delar av samma rörelse där det sammanhållande kittet beskrivs som en ”gemensam värdegrund” i synen på rättvisa, jämlikhet, frihet och demokrati. Samtidigt kan man konstatera att samarbetets former har förändrats även i Sverige, om än inte lika drastiskt som i t.ex. Norge eller Danmark. Generellt har strukturerna blivit lösare och mer svåröverblickbara sedan 1990-talets början. Utvecklingen kan kopplas till tre organisatoriska förändringar. Så, vad finns då kvar av det facklig-politiska samarbetet? Lite tillspetsat skulle man kunna säga att facklig-politisk samverkan sedan 1990-talets början ofta har handlat om olika utvecklingsprojekt med syftet att hitta nya arbetssätt. Parallellt lever delar av den tidigare organisatoriska strukturen kvar. Banden mellan LO, de 14 medlemsförbunden och Socialdemokraterna kan också skilja sig markant mellan olika nivåer i organisationerna, mellan olika medlemsförbund samt mellan olika platser i landet. I vissa kommuner fungerar ”allt som förr”, i andra ligger samarbetet i praktiken nere. Den första förändringen, vars betydelse inte ska underskattas, var beslutet att avskaffa kollektivanslutningen. Fram till 1990 kunde LO-förbundens avdelningar kollektivansluta sina medlemmar till Socialdemokraterna, vilket utgjorde en stabil ekonomisk och organisatorisk bas för samarbetet. När systemet upphörde låg andelen kollektivanslutna av partiets medlemskår på 75 procent. Sedan dess har medlemsantalet sjunkit från drygt en miljon medlemmar till strax över 100 000. Partiets nedprioritering av arbetsplatsorganisationen har inneburit att fackliga medlemmar numera i första hand måste gå via socialdemoEn annan förändring är att facklig-politisk sam- kratiska partiföreningar för att kunna påverka verkan sedan 1980- och 1990-talen delvis har partiet. En möjlig väg för facket har varit att förflyttats från LO till förbundsnivån. Därmed bilda fackliga S-föreningar, men deras livskraft har fackföreningsrörelsens förhållande till partiet och utbredning varierar kraftigt i landet. Detblivit mer avhängigt de olika förbundens sätt att samma kan sägas om de fackliga ledarna och de arbeta fackligt-politiskt och fått en mindre tvär- fackliga utskotten, vars funktioner diskuteras facklig prägel. Frågan om vilken roll som för- med jämna mellanrum men förefaller ha försvabunden vill ge LO är fortfarande långt ifrån gats. Endast var fjärde7 arbetarekommun hade ett självklar. Den minskade centraliseringen har åt- fackligt utskott 2010. följts av en svagare facklig grundorganisation, Flera intervjuade fackliga företrädare menar att vilket vi strax ska återkomma till. den facklig-politiska samverkan i dag ofta är liktydig med ”fackliga öar” i partiapparaten, där LOEn tredje utveckling, som framhålls av historikrepresentanter samlas utan något större intresse ern Björn Horgby och statsvetaren Gullan Gidfrån partiets företrädare. Ett exempel är SFU, Solund, handlar om att Socialdemokraterna i cialdemokraternas fackliga utskott på central nivå, början av 1990-talet valde att satsa mindre på en som har det övergripande ansvaret för facklig-postark arbetsplatsorganisation, för att i stället priolitisk samverkan. SFU framhålls av flera som ett ritera de geografiskt organiserade S-föreningpotentiellt forum för politikskapande mellan fack 8 Någon motsvarande representation för partiet i LO:s styrelse finns inte, och har aldrig funnits. och parti, men tycks snarare fungera som ett slags informationsforum för fackliga företrädare. I beskrivningarna av vad samverkan mellan LO, förbunden och Socialdemokraterna konkret handlar om i dag återkommer några beståndsdelar. Dessa är medlemsvärvning till partiet, facklig representation i partiet, informationsutbyten, ekonomiska bidrag från fack till parti, samarbete vid valrörelser och Första maj-firande, gemensamma utbildningsinsatser samt opinionsbildning. Formerna ligger i linje med hur samverkan traditionellt har bedrivits, men i jämförelse med 1980-talet är banden mellan fack och parti lösare i dag. • POLICY- OCH SAMTALSPARTNERS: Förutom det inflytande som facket utövar i partiet via partiorganisationen har det också funnits en tradition av regelbundna träffar mellan LO-företrädare och socialdemokratiska politiker på olika nivåer. Dessa kontakter är inte sällan av informell karaktär och syftar ofta till att hålla varandra informerade om aktuella ståndpunkter och förhållanden. Ibland är de mer formella och sker via gemensamma arbetsgrupper och projekt. Mycket tyder på att denna dialog generellt har tunnats ut under senare år, framför allt på central nivå. • MEDLEMSVÄRVNING: Att värva LOmedlemmar till Socialdemokraterna är fortfarande en central del av den facklig-politiska samverkan. Sedan kollektivanslutningens upphörande har flera kampanjer genomförts under paroller som ”100 000 fler LO-medlemmar i politiken”. Vid S-kongressen 2009 fattade man beslut om att samtliga förtroendevalda inom LO:s förbund ska erbjudas partimedlemskap under den kommande kongressperioden.8 Värvningen motiveras av att LO-medlemmarnas erfarenheter behövs i partipolitiken. Vidare stärks den symboliska medlemssamhörigheten av att LO och Socialdemokraterna har samma ungdomsförbund, SSU. • EKONOMISKA BIDRAG: Den fackligpolitiska samverkan handlar också om de ekonomiska bidrag som LO och dess medlemsförbund ger till partiet. LO får ofta utstå hård kritik från borgerliga företrädare för att man med ekonomiska medel stödjer ett visst politiskt parti, men det ekonomiska stödet bygger på kongressbeslut och redovisas helt öppet. LO ger ungefär 6 miljoner kronor per år till partiet och rekommenderar att medlemsförbunden avsätter 6 kronor per medlem årligen. Det betyder att Socialdemokraterna får cirka 13 miljoner kronor från LO-kollektivet varje år.10 • VALSAMARBETE & 1 MAJ: Facket fungerar även som ett slags mobiliseringsstruktur för det socialdemokratiska partiet vid politiska aktiviteter och val. LO och flera av medlemsförbunden har kongressbeslut om att verka för en socialdemokratisk valseger. I praktiken kan det innebära att facket arrangerar valaktiviteter, ordnar tillträde till arbetsplatser, delar ut flygblad eller bemannar valstugor. Upplägget av valrörelserna sker på central nivå i samverkan mellan partiledning och LO-ledning. • REPRESENTATION: Det är mer eller mindre självklart i partiet att det alltid ska finnas personer med facklig bakgrund bland de förtroendevalda i riksdag, kommuner och landsting, dvs. att några platser på valsedlarna alltid ska vara fackliga. Några fastslagna kvoter finns dock inte, och den fackliga representationen kan variera mellan olika kommuner, beroende på befolkningsstruktur och på det fackliga intresset av att nominera företrädare. På central nivå ingår alltid LO:s ordförande i partiets verkställande utskott (VU), och en av suppleanterna hämtas alltid ur den fackliga sfären, som regel någon av LO-förbundens ordförande. I partistyrelsen är i praktiken några platser förbehållna centrala fackliga företrädare; till det kommer att flera övriga ledamöter har facklig bakgrund.9 • UTBILDNING: En annan aspekt av samarbetet rör facklig-politiska utbildningsinsatser via kurser, konferenser och seminarier. Dessa sker till viss del inom LO, såväl centralt som på distriktsnivå, men under senare år framför allt inom förbunden. SFU har till 9 uppgift att samordna de olika insatserna. Den facklig-politiska utbildningen stärker bilden av LO:s och partiets ideologiska samhörighet, och fyller således en viktig funktion i samarbetet. Sedan 1990-talets början har utbildningsinsatserna generellt minskat, men under senare år märks en trendförskjutning då några av fackförbunden åter har börjat satsa på medlemsutbildningar. 10 • OPINIONSBILDNING: Slutligen finns det ett visst samarbete kring gemensam opinionsbildning. En återkommande diskussion inom den socialdemokratiska arbetarrörelsen handlar om att man bör satsa mer på utåtriktad debattpåverkan. De organiserade formerna för gemensamma insatser från LO, medlemsförbunden och partiet är dock blygsamma. 2. Nutida utmaningar för facklig-politisk samverkan Hur ser då förutsättningarna ut för den fackligpolitiska samverkan framöver? Det råder knappast något tvivel om att stora förändringar har skett i samhället sedan efterkrigstidens decennier då samarbetet mellan LO och Socialdemokraterna formaliserades och var som mest kraftfullt. I kraft av sin storlek och sitt inflytande har arbetarrörelsen i hög grad präglat samhällsutveck- lingen. Men LO och socialdemokratin påverkas också av andra aktörers agerande och av omvälvande ekonomiska och politiska strukturförändringar. I vår tid står den facklig-politiska samverkan inför flera utmaningar. Det handlar om förändrade förutsättningar för både fackföreningsrörelsen och socialdemokratin. 2.1 En stark fackföreningsrörelse i motvind Fackföreningsrörelsen har en central roll för socialdemokratins politikskapande och förmåga att vinna gehör. Mot den bakgrunden är senare års utveckling bekymmersam för arbetarrörelsen. LO är fortfarande med internationella mått mätt en exceptionellt stark fackföreningsrörelse, men efter år av medlemstapp och organisatoriska nedbantningar hopar sig flera utmaningar. Ett krympande LO-kollektiv Mellan åren 2006 och 2010 sjönk LO:s medlemsantal från drygt 1,8 miljoner medlemmar till 1,5 miljoner. Andelen arbetare som var med i facket rasade från 77 procent till 69 procent.11 En central förklaring bakom utvecklingen är förstås den borgerliga regeringens avgiftshöjningar till a-kassan, vilka framför allt drabbar LO-grupperna. År 2010 uppgick den sammanlagda medlemsavgiften i fackförening och a-kassa till ca 700 kronor i månaden för många arbetare. Anders Kjellberg, professor i sociologi och expert på facklig organisering, skriver att ”aldrig tidigare har ett statligt ingrepp på den svenska marknaden haft en så negativ inverkan på den fackliga organisationsgraden som den borgerliga alliansregeringens radikala förändring av a-kassornas finansiering.”12 Men LO:s medlemstapp beror inte bara på regeringens antifackliga politik. Raset av medlemmar har pågått under en längre tid – i mitten av 1990-talet hade LO drygt två miljoner medlemmar – även om det accelererat under de senaste fyra åren. Detta handlar till stor del om en strukturell förändring på arbetsmarknaden som innebär att andelen arbetare blir färre medan gruppen tjänstemän växer sig allt större. Tabellen nedan illustrerar denna utveckling tydligt. I början av 1950-talet utgjorde LO-medlemmarna 78 procent av de fackliga medlemmarna i Sverige. År 2009 hade andelen LO-medlemmar sjunkit till 47 procent medan 50 procent tillhörde antingen TCO eller Saco.13 Tabell 1. Centralorganisationernas andelar av alla fackliga medlemmar 1950-2009 År LO TCO Saco Övriga Samtliga 1950 1960 1970 1980 1990 2000 2009 78 74 66 61 58 54 47 17 21 28 31 34 32 34 1 2 3 5 8 11 16 4 3 3 3 0 2 3 100 100 100 100 100 100 100 Källa: Kjellberg 2010 11 Att organisationsgraden sjunker har också sin förklaring i LO:s svårigheter att organisera stora arbetargrupper på dagens arbetsmarknad. I takt med att tillfälliga anställningar, oregelbundna arbetstider och bemannings- och entreprenadföretag blir allt vanligare sker en uppsplittring av tidigare sammanhållna löntagarkollektiv. Det utmanar fackets traditionella sätt att arbeta och märks särskilt i de växande privata tjänstenäringarna där många unga människor arbetar. Sedan 1990-talets slut har andelen unga i åldern 16-29 år som är med i facket gått ner från 69 procent till 48 procent. Svårigheterna att organisera unga människor är särskilt stora i storstäderna.14 I spåren av en mer globalt rörlig arbetsmarknad har också utländska gästarbetare och papperslösa migranter blivit allt vanligare i Sverige. Inte sällan har LO-förbundens förhållningssätt till dessa grupper varit avvaktande, främst därför att de ansetts utgöra ett hot mot möjligheten att upprätthålla kollektivavtalade löner. På senare år har en omsvängning skett och i dag är inriktningen snarare att finna former för att få med även dessa grupper i den fackliga organiseringen. Sammantaget skulle man lite tillspetsat kunna säga att LO-kollektivet smalnar av klassmässigt från båda hållen – dels tappar man medlemmar till tjänstemannafacken i takt med att arbetaryrkena blir färre, dels har man stora problem med att organisera den ”nya” arbetarklassen. Utvecklingen undergräver framför allt LO:s ställning på arbetsmarknaden, men är inte heller oproblematisk utifrån LO:s representativitet och möjligheter att påverka politiskt. Här finns en central aspekt för den facklig-politiska samverkans framtid som vi återkommer till i kapitel 3. LO-förbunden satsar nu målmedvetet på att försöka vända utvecklingen och höja organisationsgraden genom sociala medier, telefonservice och skol- och arbetsplatsbesök. Ett gemensamt delmål är att nå 75 procent till LO-kongressen år 2012. Rekryteringen stärks av ett nystartat organiseringsråd, direkt underställt LO:s styrelse. Man för också diskussioner om att försöka utforma ett särskilt förmånligt medlemskap för ungdomar. Svagare facklig organisation LO:s försvagade ställning märks också i den fackliga organisationens utformning, vilket i sin tur påverkar förhållandet mellan LO och Socialdemokraterna. Den interna debatten bland fackets och partiets förespråkare för facklig-politisk samverkan har länge kretsat kring hur man kan stärka samarbetets organisatoriska förutsättningar. En vanlig uppfattning är att samverkan måste ”komma underifrån” och att man måste ”få igång de politiska samtalen på arbetsplatserna”. Om arbetarrörelsen blir för centralstyrd och professionaliserad finns det inte längre någon rörelse att tala om, lyder resonemanget. Mot bakgrund av senare års medlemsras och försämrade ekonomi för facket är det dock inte helt enkelt att vända utvecklingen. LO och förbunden tvingas till ständiga rationaliseringar och omorganiseringar som försvagar den fackliga närvaron på arbetsplatserna. Mönstret förstärks av utvecklingen i arbetslivet mot ökat tempo och uppluckrade former. Det finns en risk att facket till slut mest påminner om ett försäkringsbolag, menar en facklig ombudsman och efterlyser en mer medlemsnära organisationsstruktur. Politik får inte bli en fråga för fackliga funktionärer och förtroendevalda, på allt längre avstånd från arbetsplatserna. En omdiskuterad förändring är att flera LOdistrikt har slagits samman till allt större geografiska enheter, samtidigt som medlemmarna blivit färre. En rapport av Bernt Jansson, facklig-politisk ombudsman på Socialdemokraternas partikansli, visar att antalet LO-distrikt minskade från 21 till 13 mellan åren 1996 och 2010.15 T.ex. slogs de tre LO-distrikten i Uppsala län, Östergötland och Sörmland ihop till det geografiskt vidsträckta LO-distriktet Mellansverige i början av 2008. I takt med att distrikten blivit allt större har det lokala tvärfackliga arbetet, via så kallade LO-sektioner eller LO-fack, ofta blivit avhängigt enskilda personers engagemang eller helt försvunnit i vissa kommuner. I dag finns det enligt Janssons uppskattning fungerande LO-sektioner i 70 av landets 290 kommuner. I mitten av 1990-talet fanns det en LO-sektion med styrelse och kommittéer i drygt 250 av kommunerna. 12 Många LO-förbund har gått liknande öden till mötes med större avdelningar, vilket undergrävt den lokala mobiliseringen. Mellan 1996 och 2010 minskade antalet förbund från 20 till 14, antalet förbundsavdelningar från 664 till 276 och antalet förtroendevalda med fackligt-politiskt ansvar från 9 960 till 4 140. Stefan Löfvén, ordförande för IF Metall, är bekymrad över utvecklingen: ”Vi har ett problem i fackföreningsrörelsen som handlar om att vi inte är så nära som vi har varit förut. Det är för många förbund och även LO-distrikt nuförtiden som är för stora geografiskt. Det är inte så många LO-distrikt kvar och dom täcker stora delar av landet. Många förbund har ju en 8-10 avdelningar och då går det inte att komma nära. Det blir svårare att vara fysiskt nära och synliga i alla kommuner. Och att orka med göra det här med flygbladsutdelning och arbetsplatsbesök och allt. Så det är annorlunda och något vi måste prata om i LO framför allt.” En liknande bild ges av Helén Pettersson, socialdemokratisk riksdagsledamot från Västerbotten med lång facklig bakgrund. Hon beskriver hur avsaknaden av en fungerande tvärfacklig organisation leder till att den lokala facklig-politiska samverkan i dag ofta blir en ad hoc- och slumpmässig process, som i bästa fall involverar de större förbunden på orten: ”Det finns inte den här naturliga samverkanspartnern som partiet har haft tidigare. Förut var det självklart att arbetarekommunen vände sig till LO-sektionen. Man hade sitt fackliga utskott och hade diskussioner däremellan. Men det där finns ju inte längre. Sen kan det väl fungera lite olika på olika ställen, med förbundens kommittéer och så, men den gängse bilden är att det inte funkar.” LO:s försvagning har också fått några partiföreträdare att fundera kring vad Socialdemokraternas nära band med LO innebär för partiets möjligheter att vinna röster och medlemmar. Den tidigare partisekreteraren Lars Stjernkvist, i dag kommunalråd i Norrköping, följde valrörelsen 2010 utifrån partiets synvinkel och kunde konstatera att den fackliga mobiliseringen på ar- betsplatserna var svagare än under tidigare valrörelser. Utvecklingen är inte oproblematisk för partiets möjligheter att vinna väljarstöd, resonerar Stjernkvist: ”LO är inte längre samma starka organisation. Många LO-förbund tappar medlemmar och under valrörelsen blev det också tydligt att fackets kanaler till arbetsplatserna har försvagats. Antalet arbetsplatsbesök var färre än någonsin, i alla fall i vår kommun. Jag vill inte låta pessimistisk, men man tar en risk om man förlitar sig på någon annans organisation som successivt försvagas.” Till problembilden hör också att fackens geografiska organisering på flera håll i landet inte stämmer överens med Socialdemokraternas och den representativa demokratins uppbyggnad, något som många menar gör det svårare att ”verka” tillsammans. Denna problematik är dock inte ny och ska kanske inte tillmätas för stor betydelse. Redan i en rapport om det lokala facklig-politiska samarbetet till partikongressen 1984 konstateras att ”strukturförändringar inom såväl partiet som fackföreningsrörelsen har medfört att organisationsgränserna geografiskt inte längre sammanfaller” och att en bättre samstämmighet bör eftersträvas.16 En annan återkommande diskussion handlar om att den ideologiska fackliga utbildningen har varit eftersatt i flera LO-förbund under 1990talet, såväl för medlemmar som för förtroendevalda. Flera fackliga företrädare pekar på hur borgerliga regeringar har försämrat förutsättningarna för facklig utbildning genom att t.ex. ta bort underlaget för fackliga studier såsom dagstudiestöd och internatbidrag. Det senaste angreppet var ett försök att lagstifta bort LOkongressens beslut om att alla nya fackmedlemmar ska erbjudas facklig introduktion inom sex månader. Efter kritik från flera fackliga organisationer fick dock regeringen till slut backa. Under senare år har flera LO-förbund, däribland IF Metall, Kommunal och Handels, gjort målmedvetna satsningar på att stärka medlemsutbildningen. 13 2.2 Efter arbetsgivarnas strategibyten LO:s och socialdemokratins möjligheter att agera hänger också samman med hur förhållandet mellan arbetsmarknadens parter fungerar. Facklig-politisk samverkan kan inte förstås utan att väga in det faktum att den socialdemokratiska politiken utformades utifrån en brett accepterad balans mellan arbete och kapital med starka huvudorganisationer. Ett fundament i denna nationella klasskompromiss var 1938 års Saltsjöbadsavtal som lade grunden för en centraliserad kollektivavtalsmodell. Men denna maktbalans, som låg bakom välfärdsstatens framväxt, har rubbats till kapitalets fördel. Förändrade partsförhållanden global maktförskjutning från arbete till kapital, vilket tydligast märks i att löneandelen har pressats ner. Den nationella löneförhandlingens roll har snävats in och sker inte längre i samspel med en regeringsstyrd makroekonomisk politik. Lindberg menar också att en ökad politisk acceptans för högre arbetslöshet har försvagat de anställdas position i förhållande till arbetsgivarna.21 På senare tid har Industriavtalet fungerat som en ramöverenskommelse för löneförhandlingar i Sverige. Detta samarbete har innefattat industriförbunden inom LO, TCO och Saco, med motparter på arbetsgivarsidan. De flesta är ense om att Industriavtalet överlag har haft en stabiliserande effekt på svensk lönebildning och genererat reallöneökningar. Samtidigt finns det inre spänningar inom LO-familjen, där de ”skyddade” och kvinnodominerade tjänste- och offentliga sektorerna är kritiska till att industrin får gå först i förhandlingarna. En ständig fråga är om den parallella LO-samordningen och Industriavtalet kan leva sida vid sida. Från arbetsgivarhåll, i synnerhet från Teknikföretagen, finns en kritik mot LO-förbundens samordning, som man menar spelar för stor roll och bevarar en slags centralisering av avtalsrörelsen. Förändringen tar sin början på 1970-talet då framgångssagan med goda partsrelationer och ständig tillväxt bryts, och en mer konfliktfylld era tar vid.17 Under 1980-talet förändras partsförhållandena ytterligare till följd av att arbetsgivarparten byter taktik. SAF börjar omvärdera sin korporativa praktik, med centrala löneförhandlingar och representation i arbetsmarknadsorgan, och ställa krav om ett avtalssystem med större lokalt utrymme för individuella löner.18 Till slut, i början 1990-talet, bryter de centrala förhandlingarna helt samman och SAF tar adjö av korporativismen genom att dra Flera fackliga företrädare vittnar också om en tillbaka all styrelserepresentation. ökad stridslystnad från näringslivets företrädare gentemot facket under senare år. Den uppskruUtvecklingen innebär att LO:s motpart blir vade agitationen för sänkta lägstalöner från mindre tydlig, vilket även väcker frågor kring den tjänstearbetsgivarna i Almega tas upp som exegna organisationens fortsatta roll. Medan arempel. En annan händelse som nämns är betsgivarparten riktar in sig på lobbying och opiSvenskt Näringslivs uppmaning till alla sina nionsbildning kämpar LO för att bevara en 60 000 medlemsföretag under valrörelsen 2010 centraliserad och kompromissinriktad modell.19 om att inte tillåta politiska möten på arbetstid 22 Förändringarna hänger i hög grad samman med eller utdelning av politisk information. Hans vad som sker på global nivå. Det handlar om en Tilly, ordförande i Byggnads, är kritisk till motupplösning av nationellt formerad ägarmakt som partens agerande som han menar hade varit gör att det, som de socialdemokratiska debattö- omöjligt för några decennier sedan: rerna Örjan Nyström och Anders Nilsson påpekar, inte längre på samma sätt finns någon ”chef för den privata sektorn” för LO att träffa överenskommelser med.20 Medan fack och politik fortsätter att i första hand agera på nationell nivå har produktionen blivit rörlig över gränserna och kapital- och valutamarknaderna avreglerats. Ingemar Lindberg, tidigare LO-utredare, ser en 14 ”Vi har arbetsgivare på byggsidan i dag som förbjuder oss att ha politiska möten på arbetsplatserna, något som för 10-20 år sedan hade varit en omöjlighet för en arbetsgivare att säga. Nu kan de ju inte hindra mig från att komma in på arbetsplatserna, för jag kommer som facklig företrädare. Men en politiker får ju ofta inte komma in längre.” Till bilden av hur de institutionella förhållandena har förändrats hör också att den politiska makten i dag ligger hos en borgerlig regering som säger sig värna den svenska avtalsmodellen, men agerar precis tvärtemot. När problem i arbetslivet påtalas hänvisar man till arbetsmarknadens parter, samtidigt som man tillsammans med näringslivets organisationer försöker försvaga LO-förbundens positioner. Den införda differentieringen av avgifter till a-kassorna är ett tydligt exempel på hur regeringen aktivt undergräver en samordnad fackföreningsrörelse. Den minskande fackliga organisationsgraden har också medfört att arbetsgivarna i dag faktiskt är bättre organiserade, sett till organisatoriskt medlemskap, än löntagarna.23 Makten över debatten En stor utmaning för arbetarrörelsen, och kanske särskilt för facket, handlar också om möjligheterna att påverka samhällsdebatten. I spåren av 1960-talets politiska radikalisering valde även de organiserade arbetsgivarintressena att göra enorma investeringar i opinionsbildning för att försöka bryta ”den socialdemokratiska hegemonin”.24 I dag ser vi resultatet i det breda spektrum av aktörer som på olika sätt agerar opinionsbildare i högerns och näringslivets intresse: Svenskt Näringsliv, Ratio, Timbro, Centrum för rättvisa, Ung Företagsamhet, Stiftelsen Fritt Näringsliv, Den nya välfärden, Magasinet Neo, Institutet mot mutor, Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS), Stockholms Handelskammare, Captus, Skattebetalarnas förening och Handelns utredningsinstitut, för att ge några exempel.25 Mycket talar för att strategin har varit framgångsrik. När SOM-institutet vid Göteborgs universitet frågade svenskarna om deras förtroende för 21 samhällsinstitutioner hamnade facken näst sist, endast EU-parlamentet hade lägre tilltro.26 Troligen är LO-förbunden särskilt misstrodda, men tillståndet tycks vara signifikativt för hela fackföreningsrörelsen. Den bedömningen gör i alla fall Daniel Lind, chefsekonom på TCO-förbundet Unionen, som uppmärksammar läget i en debattartikel. Lind refererar också till annan forskning som visar att allt färre tycker att löntagarnas villkor är beroende av fackens arbete. Endast en av tio tror att fackens betydelse för löntagarna och fackens ställning som samhällspolitisk aktör kommer att stärkas. Daniel Lind kopplar det låga förtroendet till arbetsgivarnas kraftfulla opinionssatsningar sedan 1970talet, och menar att facket i dag står inför ett ödesdigert val: ”Delvis som ett resultat av arbetsgivarnas systematiska opinionsarbete är det facken som i dag står vid ett vägskäl. Antingen väljer vi att genom satsning på långsiktig opinionsbildning försöka förändra värderingsklimatet i facklig riktning eller så väljer vi att acceptera utvecklingen som ofrånkomlig.” 27 I den senaste valrörelsen blev maktförskjutningen i debatten till näringslivets och högerns fördel kanske tydligare än någon gång tidigare. Målinriktad lobbying från intresseaktörer som Almega och Villaägarna bidrog, tillsammans med en tjänstvillig borgerlig dagspress28, till att övre medelklassfrågor som avdrag för hushållsnära tjänster och fastighetsskatt fick stort utrymme i debatten, medan krav på bättre trygghetsförsäkringar stämplades som bidragspolitik. Samtidigt ska man vara lite försiktig med historieskrivningen. Det är knappast så att det fanns en tid innan 1970-talets mitt när LO och socialdemokratin alltid kunde sätta agendan. Kapitalets intressen var starka även innan SAF:s opinionsbildningsoffensiv och även om Socialdemokraterna hade regeringsmakten under drygt 40 år var valutgångarna långt ifrån givna och den borgerliga oppositionen periodvis stark. Man bör också vara medveten om att det har legat i högerns intresse att sprida bilden av socialdemokratins och LO:s maktfullkomlighet, inte sällan med udden riktad mot det facklig-politiska samarbetet. Men att något har hänt som försvagar arbetarrörelsens inflytande i debatten torde stå utom allt tvivel, och är också ett problem som flera intervjuade inom facket och socialdemokratin återkommer till. En aspekt som tas upp är att LO:s roll i samhällsdebatten har blivit svagare i dagens medialiserade tid. Facket väntade för länge med att agera utifrån de nya förutsättningarna och har sedan dess haft en tendens att hamna i försvarsställning, lyder resonemanget. Flera menar att socialdemokratin behöver en offensiv fackföreningsrörelse som kan driva på partiet ”från 15 vänster” och bredda debatten, på samma sätt som Moderaterna i dag har stor nytta av alla opionsbildare som ligger till höger om den borgerliga regeringens politik och hjälper till att flytta politikens mittfåra i borgerlig riktning. Sandro Scocco, med ett förflutet som LO-ekonom, påpekar i en intervju i SvD att LO av hävd varit en analytisk kraft bredvid partiet, men att det i dag inte finns samma tydlighet och samma resurser för att göra analysarbete. Enligt Scocco har nästa LO-ordförande en viktig uppgift i att ”återupprätta utredningsverksamheten i andan från Rudolf Meidner, Anna Hedborg och PO Edin”.29 En liknande slutsats dras av Karl-Petter Thorwaldsson, förbundsordförande för ABF och verksam inom IF Metall. Han menar att både LO och medlemsförbunden måste våga bli mer utmanande, inte minst mot Socialdemokraterna, i det borgerliga debattläge som råder i dag: ”Det som behövs i detta läge är att både LO och förbunden driver på debatten. Jag ser för få tecken på det. Man är ofta för defensiva och uppfattas företräda sjuka och arbetslösa, i stället för att vara löntagarnas främsta företrädare. Och vad jag vet så har inte LO ens någon större utredning på gång inför nästa kongress. Det krävs djärvare tag och mer idédebatt. Facken borde presentera egna idéer för en ny näringspolitik eller en ny a-kassa.” LO startade i början av 2010 en stor medieutredning som ska se över opinionsbildningen, förbundens informationsarbete och de fackliga tidningarna. Efter bl.a. försäljningar av aktier i Aftonbladet förfogar organisationen i dag över en mediefond med uppskattningsvis 700-800 miljoner kronor. Men i vad mån LO kan påverka samhällsdebatten framöver handlar också om vilken roll som medlemsförbunden vill ge LO:s centrala kansli. Samtidigt som flera förbundsföreträdare anser att LO måste höras och synas mer, pågår en tydlig utveckling mot självständigare medlemsförbund. 2.3 Ett förändrat politiskt landskap Den facklig-politiska samverkan mellan LO och Socialdemokraterna måste alltid bottna i att fackets medlemmar vill stödja och samarbeta med partiet. På motsvarande sett måste socialdemokratin se värdet av att ha särskilt starka band till LO. I ett förändrat politiskt landskap är detta förhållande kanske inte lika självklart som tidigare. Minskade partilojaliteter Enligt den mytomspunna historieskrivningen har LO-medlemmarnas stöd till Socialdemokraterna i princip alltid kunnat tas för givet. Faktum är dock att det redan i början av 1900-talet fanns en tveksamhet hos flera av de större LO-förbunden inför ett närmare samarbete med partiet. Skälet var att alltför tydliga partipolitiska kopplingar befarades minska arbetares vilja att gå med i facket.30 Med facit i hand vet vi att detta inte blev någon stor fråga för LO under de efterföljande årtiondena. Banden mellan fack och parti stärktes gradvis och på 1960-talet röstade över 80 procent av LO-medlemmarna på Socialdemokraterna. I dag visar flera undersökningar att stödet för den facklig-politiska samverkan är långt ifrån självklart bland LO-medlemmarna. Tabellen på nästa sida baseras på en undersökning som LO med jämna mellanrum har beställt från Statistiska centralbyrån sedan 1980-talet. 1988 uppgav 61 procent av medlemmarna att samarbetet borde öka eller vara oförändrat, 23 procent att det borde minska eller upphöra och 16 procent att de var osäkra. Arton år senare kan två tydliga förändringar noteras. Andelen som tycker att samarbetet borde öka eller vara oförändrat har sjunkit till 41 procent medan andelen osäkra har ökat till 36 procent.31 Vad som inte framgår av statistiken är hur inställningen till samarbetet ser ut bland fackets presumtiva medlemmar, de oorganiserade, vilka blir allt fler när organisationsgraden sjunker. En valanalys som LO-distriktet i Stockholms län 16 Tabell 2. Förändringar i synen på samarbetet mellan LO och Socialdemokraterna – LO-medlemmar 1988-2006 Samarbetet bör: 1988 1993 1998 2002 2006 Bör öka Bör vara oförändrat Bör minska Bör upphöra Vet ej Summa 25 36 10 13 16 100 26 32 14 15 13 100 23 29 11 17 20 100 17 26 8 13 36 100 17 24 9 15 36 100 Källa: LO 2007 gjorde efter valet 2010 visar att endast en av tio ickeorganiserade LO-arbetare i Stockholm anser att LO bör samarbeta med Socialdemokraterna.32 Från LO:s sida konstaterar man självkritiskt att man måste bli bättre på att förklara varför facket måste påverka politiken och varför just Socialdemokraterna är den bästa samarbetspartnern. Vanliga slutsatser är att utbildningsinsatserna måste stärkas och att mer opinionsbildning krävs. Samtidigt framhåller man att facklig-politisk samverkan bygger på kraftfulla kongressbeslut enligt demokratisk ordning. Ulla Lindqvist, LO:s vice ordförande, får ibland bemöta olika opinionsundersökningar som pekar på att många LO-medlemmar är kritiska till samarbetet. I LO-tidningen november 2010 kommenterar hon en SIFO-undersökning som visar att bara tre av tio LO-medlemmar anser att LO ska fortsätta att ge pengar och annat stöd till enbart Socialdemokraterna: ”Skulle det se ut så här, så skulle vi så småningom få förslag på kongressen om att ändra den facklig-politiska samverkan. Det har vi inte fått, utan snarare förslag om ännu starkare samverkan med Socialdemokraterna.” 33 Oavsett vilken betydelse vi tillskriver nämnda mätningar finns det andra, mer övergripande, förändringar som är desto svårare att bortse ifrån när man diskuterar vilket stöd Socialdemokraterna åtnjuter bland dagens arbetare och LOmedlemmar. Inte minst vet vi att förhållandet mellan svenskarna och de politiska partierna har förändrats under de senaste 50 åren. En sådan förändring handlar om en minskad partiidentifikation, alltså att de politiska partiernas känslomässiga grepp om väljarna blir svagare och svagare. Statsvetarna Henrik Oscarsson och Sören Holmberg pekar på att andelen partiidentifierade väljare i Sverige i dag är lägre än i de flesta andra västdemokratier. För femtio år sedan uppgav halva väljarkåren att de var starkt övertygade anhängare av något parti. Vid valet 1968 hade andelen minskat till 39 procent och 2006 till knappa 15 procent. En följd av den minskade partiidentifikationen är att vi har fått fler partier och att partibytarna har ökat kraftigt. I valet 2006 röstade 37 procent av väljarna på ett annat parti än i det föregående valet. Motsvarande andel 1960 var 11 procent. Även klassröstningen har försvagats över tid, det vill säga att olika sociala klasser tenderar att stödja olika politiska partier. I Sverige har detta mönster varit mycket tydligt. Arbetare har i hög utsträckning röstat socialistiskt medan högre tjänstemän, företagare och bönder röstat mer borgerligt. Fortfarande är klassröstningen högre i Sverige än i de flesta andra jämförbara länder, men i jämförelse med 1950-talet har den sjunkit påtagligt.34 Figur 1 på nästa sida visar hur Socialdemokraternas väljarandel utifrån facklig huvudorganisation har förändrats sedan valet 1982. Den mest tydliga förändringen över tid är nedgången bland LO-medlemmar. Mellan 1982 och 2010 har Socialdemokraternas stöd bland LO-medlemmar fallit från 71 procent till 51 procent.35 17 Fi Figur gur 1 1.. S Socialdemokraternas ociald emokr aternas väljarstöd väljars töd utifrån utifr ån facklig ffa acklig centralorganisation centr alorganis ation – ri riksdagsvalen ksd agsvalen 1982-2010 1982-2010 Kä Källa: lla: Kriskommissionens Kriskommissionens vvalanalys alanalys 22010/VALU 010/VALU Samtidigt behöver inte utvecklingen betyda att LO-medlemmarna har gått till höger på den politiska skalan. Stefan Svallfors, professor i sociologi, har undersökt svenskarnas syn på välfärdsstaten sedan 1980-talet och konstaterar att arbetare snarare går mer åt vänster i sina politiska åsikter. Ett intressant mönster i Svallfors studier är även att tjänstemännen verkar närma sig arbetarnas politiska värderingar. Enligt Svallfors är tre av fyra svenskar positiva till att betala mer i skatt om pengarna går till skola, sjukvård och äldreomsorg. De flesta anser också att det är det offentliga som ska sköta dessa uppgifter, medan fler privata sjukhus och mer egenfinansiering ses som fel väg att gå.36 Kanske ska den svagare kopplingen mellan LOkollektivet och socialdemokratin snarare ses i ljuset av de politiska partiernas utveckling. Sedan socialdemokratins gyllene era har de traditionella folkrörelsepartierna blivit allt mer toppstyrda, professionaliserade och kampanjorienterade. I en medialiserad tid är partierna inte lika beroende, som för cirka trettio år sedan, av medlemmarnas roll som budbärare och opinionsmätningsinstrument. Partierna har också blivit mindre ekonomiskt beroende av medlemmarna till följd av att det offentliga partistödet har ökat i omfattning.37 Möjligen skymtas ett trendbrott efter 2010 och 2011 års valrörelser, där ”Obama-inspirerat” gräsrotsarbete som dörrknackning och telefonuppvaktning användes flitigt av flera partier. Sett över tiden har dock partiernas folkrörelseideal tynat. Att denna utveckling får konsekvenser för den facklig-politiska samverkan, vilken länge byggde på att facket utgjorde ett slags lokal mobiliseringsstruktur åt partiet, är nog ingen djärv gissning. Sannolikt kan t.ex. partiets nedprioritering av den facklig-politiska arbetsplatsorganisationen i början av 1990-talet ses som ett led i denna utveckling. Partiet tycker sig kanske, krasst uttryckt, helt enkelt inte vara lika beroende av fackets fotarbete och representation längre. Till bilden hör också att den kollektivistiska demokratisyn som länge präglade svensk politik har förändrats. Maktutredningen 1990 pekade på ett uppbrott från en kollektivistisk till en mer 18 individorienterad demokratisyn i Sverige, vilket innebar en frigörelse från kollektiva politiska bindningar till ett större inslag av individuella politiska uttryck.38 Vidare har samhälleliga identiteter såsom kön, ålder, etnicitet och sexualitet fått en mer framskjuten roll i politiken än klasstillhörighet. Dessa utvecklingar behöver förstås inte per automatik innebära ett minskat stöd för socialdemokratin bland arbetare, långt ifrån. Däremot bör rimligen tiden med kollektivanslutning och krav på partilojalitet i LO-leden ses som förlegad. I en intervju till LO:s valanalys berättar Sandra Viktor, ungdomssekreterare på LO, att Miljöpartiet och Vänsterpartiet ofta blir mer accepterade i unga LO-medlemmars ögon än Socialdemokraterna. Flera handledare på LO-distriktens kurser för unga medlemmar är sympatisörer till Mp eller V, och inte i första hand till S.39 Politik är inte heller alltid samma sak som partipolitik. I dag finns det flera sociala rörelser utanför partipolitikens ramar som attraherar många människor, inte minst ungdomar. Flera menar att arbetarrörelsen har potential att utveckla kontakterna med dessa. T.ex. har LO-förbundet Livs samarbetat med miljörörelsen kring frågor om småskalig livsmedelsproduktion. Även LOdistriktet i Stockholms län valde efter valet 2006 att söka nya kontakter utanför sedvanliga gränser. Bl.a. har LO-distriktet genomfört aktiviteter med Gemensam välfärd, ett partipolitiskt obundet nätverk mot privatiseringar i välfärden. Från löntagarperspektiv till ”medelklassjakt”? Om vi betraktar den facklig-politiska samverkan utifrån Socialdemokraternas perspektiv, så är det inte bara LO:s organisatoriska styrka som påverkar partiets möjligheter att vinna röster och därmed förverkliga sitt politiska program. LO och Socialdemokraterna är också för sina syften beroende av delvis olika sociala baser, något som har blivit allt tydligare i takt med att samhället har förändrats. Medan LO i första hand representerar sina medlemmar i de traditionella arbetarleden har partiet byggt sina valframgångar på att kunna tilltala även andra grupper. Redan 1928 tog Per-Albin Hansson ett steg bort från klasskampspolemiken och lanserade den brett omfamnade idén om ”Folkhemmet”, som uttryck för breda befolkningsgruppers intressen. På 1950-talet vässades strategin ytterligare då en tilltagande strukturomvandling på arbetsmarknaden medförde ökat välstånd och framväxten av nya tjänstemannagrupper. På ett partistyrelsemöte 1956 framhöll Tage Erlander de utmaningar som samhällsutvecklingen innebar för socialdemokratin: ”Vi framstår klart som industriarbetarpartiet. Men vi skall ha klart för oss att detta icke räcker för att få majoritet bland väljarna. Tvärtom medför strukturförskjutningen i samhället att tjänstemannagrupperna alltmer ökat i antal och betydelse. Skall vi kunna behålla ett dominerande inflytande i svensk politik, måste vi kunna vinna tjänstemännen för vår politik.” 40 Under efterkrigstiden blev partiets strategi att ytterligare tona ned arbetarretoriken och i stället utvecklas till ett bredare ”löntagarparti”. Genom generella reformer, inte minst ATP-systemet, lyckades Socialdemokraterna balansera sin agenda så att den både tillgodosåg arbetarrörelsens intressen och fick stöd från växande tjänstemannagrupper.41 Med stort intresse följde man också framväxten av tjänstemännens fackliga organisationer och påbörjade en uppbyggnad av speciella tjänstemannaföreningar inom partiet. Strategin var framgångsrik: trots färre arbetare i landet och minskande klassröstning ökade den svenska socialdemokratin sina väljarandelar under 1960-talet!42 Men frågan är hur denna balansgång ser ut på 2000-talet, när andelen arbetare är ännu mindre och färre LO-medlemmar röstar på partiet? Figur 2 på nästa sida visar hur Socialdemokraternas väljarkår förändrades mellan riksdagsvalen 1976 och 2006 utifrån andelen arbetare och tjänstemän. Den främsta förklaringen till att den typiska socialdemokratiska väljaren i dag snarare är tjänsteman än arbetare hittas i arbetsmarknadens förändrade sammansättning. Det finns helt enkelt fler tjänstemän än arbetare nuförtiden.43 I riktlinjerna till Socialdemokraternas partikongress 2009 framhålls betydelsen av att utveckla samverkan mellan partiet, LO och dess medlemsförbund. Samtidigt hörs ekot av Erlanders 19 Fi Figur gur 2 2.. S Socialdemokraternas ociald emokr aternas väljare väljar e utifrån utifrån arbetare arbetar e och och tjänstemän tjäns temän – rriksdagsvalen iksdagsvalen 1976-2006 1976-2006 Kä Källa: lla: Oscarsson Oscarsson & H Holmberg olmberg 2008 2008 analys om behovet av att vinna andra grupper än de traditionella kärnväljarna: väljarfokus inte var oproblematiskt ur ett fackligt perspektiv: ”Vi ser att löntagarkollektivet förändras och att majoriteten av löntagarna i dag är tjänstemän och/eller akademiker. Dessutom startas runt om i Sverige socialdemokratiska småföretagarföreningar. Därför ska partiet även vända sig till tjänstemannaförbundens medlemmar och till småföretagare.” 44 ”Om man såg på den valplattform som Socialdemokraterna antog, så fanns där två spår. Dels skulle man ju nå kärntrupperna, men sen måste man också nå nya grupper. Och framför allt i början av valrörelsen tänkte man kanske för mycket på att nå ut med politik som man tror att dom nya attraheras av, och inte de kärnfackliga frågorna. Sen förändrades det på slutet. Men då var det kanske för sent. Man skulle ha gjort det tidigare, tror jag.” Men hur detta bäst görs verkar det råda delade meningar om. Flera av de intervjuade reflekterar kring valrörelsen 2010 och menar att svensk politik alltmer har kommit att präglas av tanken att olika grupper måste identifieras och mötas med olika politik. Framför allt har partierna blivit intresserade av att vinna storstädernas ”medelklass”, vars röster framställs som avgörande för vem som får regeringsmakten. Ett annat exempel är Mona Sahlins hyllande av småföretagarna som ”vår tids hjältar” i slutet av 1990-talet. LOgruppernas villkor har däremot inte varit lika högt prioriterade. Ulla Lindqvist resonerar kring 2010 års valrörelse och antyder att Socialdemokraternas olika Andra fackliga röster är mer direkt kritiska till att partiet, som de beskriver, inte längre ”lyssnar på LO”. Fackliga företrädare i Stockholm vittnar om hur socialdemokrater med LO-tillhörighet kan känna sig utanför på möten som domineras av välutbildade partimedlemmar, vana vid att uttrycka sig i tal och skrift. Intervjuer med lokala företrädare för IF Metall i Malmö, Kommunal i Västra Götaland och Handels i Umeå pekar alla på att det finns en facklig vilja att stärka samarbetet med Socialdemokraterna, men att det ömsesidiga intresset från partiet ofta saknas. En 30-årig Handelsmedlem i Umeå drar 20 slutsatsen att många förtroendevalda socialdemokrater i dag har för dålig kunskap om fackets roll och betydelse: ”Det talas mycket om att vi fackliga måste gå utbildningar så att vi kan påverka politiken. Och det är viktigt, absolut. Men ibland kan jag känna att det är minst lika viktigt att partiets förtroendevalda får lära sig vad facket är för något. Många gånger tror jag att ren okunskap ligger bakom när partiet inte lyssnar på LO.” Samtidigt finns det röster som menar att partiet ytterligare borde tona ner sitt ursprung som arbetarrörelsens intresseparti för att i stället bli ett renodlat idéparti som kan ”catch all”.45 Ulf Bjereld och Björn Fries, båda kända socialdemokratiska debattörer, skriver i en debattartikel att det facklig-politiska samarbetet har haft sina fördelar, men att ”Socialdemokraternas nära relationer med LO bidrar också till att partiet uppfattas som omodernt” och att ”yrkesgrupper utanför LO kan skrämmas bort.”46 Lisa Björck, facklig-politisk ombudsman på Transport, är orolig för en utveckling inom arbetarrörelsen där arbetare ställs mot ”medelklass”, och menar att socialdemokratins briljanta idé om breda allianser underifrån riskerar att gå förlorad: ”Jag hör allt fler röster i facket för att (S) ska bli ett arbetareparti. Det kan ju låta bra, men det blir lätt en felaktig historieskrivning. Att man tror att Socialdemokraterna har vunnit val genom att bara mobilisera LO-medlemmar. Så har aldrig varit fallet. (S) har vunnit val på att få med både arbetare och tjänstemän. Så i facket hör jag folk som tycker att (S) bara ska jobba för LO-medlemmar, medan partiet vill vinna medelklassen. Men då hamnar vi jättelångt ifrån varandra, det är jag rädd för.” ökad tidspress och lösare anställningar hittas inte bara i LO-kollektivet, utan delas av stora tjänstemannagrupper, påpekar flera av de intervjuade. Utmaningen ligger i att formulera ett uppdaterat löntagarperspektiv som kan förena breda samhällsgrupper. Samverkan i opposition Socialdemokratin har under långa perioder varit i regeringsställning. I dag ser det politiska landskapet annorlunda ut. Den borgerliga alliansens regeringsinnehav blev inte den parentes som arbetarrörelsen hade hoppats på, utan i stället pågår ytterligare en mandatperiod av borgerligt styre. Detta påverkar inte bara socialdemokraternas maktposition, utan också LO:s möjligheter till politiskt inflytande. Det är inte självklart hur LO ska agera framöver. LO och förbunden har till uppdrag av sina medlemmar att påverka politiken, men hur görs det på bästa sätt utifrån det nuvarande parlamentariska läget? Några framhåller att det nu är viktigare än någonsin att hålla fast vid, eller rent av att stärka, banden mellan facket och partiet – särskilt i socialdemokratiskt styrda kommuner och landsting. Om LO och Socialdemokraterna börjar se varandra som mindre attraktiva, till följd av fallande organisationsgrad respektive minskad parlamentarisk makt, har den borgerliga strategin att bryta socialdemokratins styrka segrat. En samstämmig opposition är en starkare opposition, menar man, och LO:s väg till politiken ska alltid gå via Socialdemokraterna. Andra varnar för att invanda hjulspår leder till att LO förlorar rollen som självständig aktör och Många framhåller också att LO-kollektivets frå- blir mer beroende av hur Socialdemokraterna gor knappast bara berör arbetargrupper. Grän- agerar. Möjligheten att utveckla samarbetet med serna mellan arbetare, tjänstemän och egna andra partier som Miljöpartiet och Vänsterparföretagare är långt ifrån givna i dagens arbetsliv tiet tas upp, något som det finns blandade erfaoch många frågor, såsom en bra a-kassa, hygg- renheter av på kommun- och lanstingsnivå. På liga socialförsäkringar och inflytande på jobbet, Handels kongress i maj 2011 fattade man beslut borde intressera stora samhällsgrupper. Här om att fortsätta facklig-politisk samverkan med finns stora politiska potential. Socialdemokraterna, men att formerna ska utredas för att se om förbundet också kan utveckla Inte minst finns det bland löntagare många ge- fruktbara kontakter med andra partier. mensamma erfarenheter av ett hårdnande arbetsliv. Upplevelsen av slimmade organisationer, 21 Även frågan om en bättre dialog med de fyra regeringspartierna diskuteras. Bjarne Isacson, ombudsman på SEKO, tror på fortsatt samverkan mellan LO och Socialdemokraterna, men menar att facket också måste agera utifrån de nya förutsättningarna om man ska behålla sin legitimitet bland medlemmarna: Kommunal, berättar i en intervju i Aktuellt i politiken om tanken bakom den nya strategin: ”Nu har det gått fyra år och det svenska folket har valt att dessa ska sitta i fyra år till. Och det kan bli fyra år till. Hur ska vi agera? Kan vi påverka den förda politiken? Och vilket handlingsutrymme har vi när vi är så nära lierade med ett av oppositionspartierna?” Samtidigt är det inte helt enkelt för LO-förbundens företrädare att orientera sig i den nya statsmaktsmiljön. Förutom att facket ofta får ett svalt bemötande saknar man många gånger de sociala nätverk som krävs för politisk påverkan. Hans Tilly beskriver ett nytt läge där arbetsgivarintressena har bättre tillgång än facken: De flesta är eniga om att LO:s utsikter att påverka den sittande regeringen är begränsade. Moderaternas retorik om att värna den svenska modellen har gått hand i hand med en direkt anti-facklig politik. Än så länge har inte heller stats-minister Fredrik Reinfeldt bjudit in vare sig LO, TCO eller Saco till samtal. Men kanske finns det ändå öppningar. Janne Rudén, ordförande i SEKO, ser en märkbar skillnad mellan hur den nuvarande borgerliga regeringen agerar i jämförelse med under den förra mandatperioden: ”Jag får säga att den regering som sitter nu faktiskt har öppnat ett antal dörrar på ett sätt som den förra inte gjorde. Under förra mandatperioden kom vi inte till någonting. Men vi har fått en ny infrastrukturminister som vill träffa oss och som vi faktiskt har en dialog med. Den ende som vi hade en dialog med under förra mandatperioden, det var Mats Odell. Han var ju högst ansvarig för dom statligt anställda. Nu är det ju Stefan Attefall, men han är också inriktad på att ha den här dialogen.” Ett förbund som är i färd med att ändra strategi för hur man jobbar mot politiken är Kommunal. Under förra mandatperioden demonstrerade Kommunal varje torsdag på Mynttorget utanför riksdagen, men både det mediala och det politiska genomslaget var lågt. Nu satsar förbundet i stället på att aktivt försöka träffa regeringsföreträdare, kommun- och landstingsledningar, och till dessa framföra de politiska krav som medlemmarna tycker är viktiga. Gensvaret från politikerna kommer sedan att utvärderas inför nästa val. Tobias Baudin, vice ordförande i ”Den facklig-politiska samverkan ska vi fortsätta med. Men har du inte makten kan du påverka Socialdemokraterna och vara hur överens du vill, men det ger ingen förändring för medlemmarna.” 47 ”Förr kände ju vi alla på departementen. Man hade lätt att träffa statssekreterarna, utskottsordförandena, ministrar. Nu är det arbetsgivarna som känner dom och har koll och kontakter. Förr bad arbetsgivarna oss ordna träffar med ministrar för det var vi som hade ingångar, nu är det tvärtom.” Ett annat försök att hitta nya former för det facklig-politiska arbetet i ett förändrat läge har gjorts av LO-distriktet i Stockholms län. Med inspiration från den norska Trondheimsmodellen har man genomfört en omfattande enkätundersökning i länet där LO-medlemmarna har fått ta ställning i olika politiska frågor. I ett nästa steg har svaren matchats mot samtliga riksdagspartiers politik. LO-distriktets agerande har inte varit okontroversiellt. Flera har ifrågasatt syftet med den så kallade Stockholmsmodellen och framhållit att facklig-politisk samverkan inte får handla om att facket ställer ”ensidiga krav” på partiet. Från LO-distriktets sida har man varit tydliga med att initiativet inte ska äventyra samverkan med Socialdemokraterna, men att facket i högre utsträckning måste lyssna på sina medlemmar och mobilisera politiskt. Valrörelsen 2010 kommer också att gå till historien som första gången då Socialdemokraterna gick till val tillsammans med två andra partier. Det rödgröna samarbetet är nu lagt på is, men det kan inte uteslutas att nya koalitioner kommer att behöva bildas med tiden. Utifrån LO:s synvinkel innebär också detta ett delvis nytt läge. Under den senaste valrörelsen var LO tydliga 22 med att bara stödja Socialdemokraterna, t.ex. medverkade man inte vid rödgröna aktiviteter. Samtidigt förhandlade Socialdemokraterna med Miljöpartiet och Vänsterpartiet om politikens innehåll i slutna rum. Flera fackliga företrädare vittnar också om en känsla av att Socialdemokraterna höll ett visst avstånd till LO:s arbete under valrörelsen. Facket och partiet framträdde sällan gemensamt på central nivå. Ulla Lindqvist, LO:s vice ordförande, säger att hon på det stora taget var nöjd med det politiska program som det rödgröna samarbetet slutligen gick till val på. Flera fackliga frågor fanns med i programmet såsom en stärkt arbetsmiljöpolitik, en förbättrad anställningstrygghet och a-kassa. Men processen var annorlunda jämfört med tidigare valrörelser, framhåller hon: ”Det är klart att när man hade det här rödgröna samarbetet och man höll på att förhandla in i det sista med olika utspel, då kom ju vi lite vid sidan om på ett annat sätt än vi har gjort tidigare. Vi hade inte riktigt samma möjligheter att påverka dokumenten så som vi tidigare har kunnat.” Samtidigt ska inte det rödgröna samarbetets betydelse för relationen mellan LO och Socialdemokraterna överdrivas. Visserligen har Socialdemokraterna en tradition av att gå till val på egen hand, men partiet har också en lång historia av att i regeringsställning kompromissa med andra. Samarbeten som ibland har gått i linje med LO:s önskemål, ibland inte. I ett strategidokument om facklig-politisk samverkan som LO tog fram 1997 skriver Erland Olausson, tidigare avtalssekreterare och mångårig utredare på LO, följande rader om Socialdemokraternas krisuppgörelser med Centerpartiet under 1990talet: ”Regeringen har mycket starkt prioriterat ett brett, blocköverskridande regeringsunderlag. Samarbetet med Centerpartiet har ansetts viktigare än sammanhållningen inom arbetarrörelsen och enigheten mellan den fackliga och politiska grenen.” 48 Ett problem som flera tar upp med det rödgröna samarbetet var snarare att förhållandet mellan LO och Socialdemokraterna kanske inte var helt tydligt. Irene Wennemo, tidigare chef för LO:s arbetslivsenhet, menar att Wanja Lundby-Wedins ordförandetid i LO har präglats av en helt annan samförståndsanda i förhållande till partiet än den som rådde under 1980- och 1990-talet. Detta hade till en början stora fördelar, men när Socialdemokraterna försvagades och förlorade regeringsmakten 2006 innebar det också en tillbakagång för det fackliga inflytandet. Samförståndsstrategin gav inga direktiv om hur facket skulle förhålla sig till en långvarig borgerlig regering eller till att det socialdemokratiska partiet samarbetade med andra partier för att vinna regeringsmakten. LO lyckades inte hitta en självständig plats i politiken i den nya situation som uppstod, summerar Wennemo.49 2.4 Slitningar och samförståndsanda Diskussionen om facklig-politisk samverkan mel- frågan om hur intressegemenskapen och den polan LO och Socialdemokraterna tenderar att litiska dynamiken mellan partiet och facket ser kretsa kring organisatoriska frågor och taktiska ut i dag. överväganden. Mot bakgrund av de senaste årens rationaliseringar, medlemsflykt och valförluster är det begripligt. Samtidigt förbises ofta något fundamentalt, nämligen frågan om sam- Men innehållet då? verkans innehåll. Den som vill argumentera för Historikern Björn Horgby och statsvetaren Gulfortsatt samverkan mellan Socialdemokraterna lan Gidlund har med utgångspunkt i sin forskoch LO ”utifrån vår tid” måste borra djupare i ning om facklig-politisk samverkan pekat på att samarbetet mellan LO och Socialdemokraterna 23 nuförtiden sällan motiveras utifrån sakpolitiska frågor, utan snarare utifrån en gemensam värdegrund.50 Ett tydligt exempel hittas i huvudrapporten till LO-kongressen 2008. Det är i arbetarklassens behov och strävanden som vi i dag finner nyckeln till samverkan mellan LO och Socialdemokraterna, inte i den föränderliga politiska dagordningen: ”LO har en ideologisk gemenskap med socialdemokraterna som utgår från arbetarklassens behov och strävanden. Gemenskapen ligger till grund för en långsiktig organiserad samverkan som inte bryts och återupptas alltefter som den politiska dagordningen förändras. Legitimiteten för denna facklig-politiska samverkan ligger i att den gagnar klassintresset och stödjer det fackliga uppdraget.” 51 Blickar vi bakåt några årtionden kan vi dock konstatera att samarbetet länge kretsade kring politiska sakfrågor. Partiets långa regeringsinnehav, från 1930-talets början fram till 1976 års val, betydde utifrån LO:s perspektiv att fackligpolitisk samverkan i praktiken innebar ett nära samarbete med statsmakten. Därmed fanns det stora möjligheter för fackföreningsrörelsen att kanalisera frågor till de politiska beslutsfattarna. Det som inte löstes avtalsvägen kunde i stället genomföras via politiska beslut i riksdagen. De mest tydliga exemplen hittas i slutet av 1960talet när en växande kritik mot villkoren i arbetslivet växte i de fackliga leden och flera strejker så småningom bröt ut. Som en reaktion på detta kom under 1970-talet förändringar i arbetslagstiftningen och en utredning om löntagarfonder. På 1971 års LO-kongress berättade Olof Palme förpliktigande hur det facklig-politiska samarbetet skulle utvecklas framöver: ”En del av frågorna kan lösas på facklig väg. Andra förutsätter att samhället agerar aktivt. Det förutsätter politiska beslut. Därför går kraven vidare från landsorganisationen till det socialdemokratiska partiet. Det är ingenting nytt. Så var det med arbetstid och semester, med pensioner och sjukförsäkring. Så skall det bli med arbetsmiljö, anställningstrygghet och företagsdemokrati.” 52 något av kulmen på LO:s och Socialdemokraternas gemensamma frammarsch. Erland Olausson beskriver hur fackets anspråk i förhållande till partiet blev allt mer långtgående: ”LO-kongresserna 1971 och framförallt 1976 innehöll mängder av rent politiska krav långt utanför de fackliga kärnområdena, krav som skulle förverkligas av ”vårt” parti och ”vår” regering.” 53 I början av 1980-talet blev situationen mer komplicerad. Ett förändrat ekonomiskt och politiskt läge globalt gjorde att den tidigare så strategiskt framgångsrika alliansen mellan LO och Socialdemokraterna började driva isär, åtminstone på central nivå. En hårdnande internationell konkurrens, minskad tillväxt, kreditexpansion och svällande offentlig byråkrati försatte partiet i ideologisk osäkerhet samtidigt som nyliberalismens segertåg inleddes i USA och Storbritannien. När Socialdemokraterna återkom i regeringsställning 1982 efter sex års opposition hade förslaget om löntagarfonder tonats ner. Finanspolitiken stramades åt och en avreglering av kreditmarknaden skulle så småningom följa. Facket förhöll sig kritiskt och början på ”rosornas krig”, med ständiga spänningar mellan LO och det socialdemokratiskt styrda Finansdepartementet, var ett faktum. Pressade av ekonomisk oro och stigande arbetslöshet försökte regeringen 1990 genomföra ett ”stoppaket” med besparningar, mot bl.a. LO:s vilja, vilket resulterade i minoritetsregeringens avgång och omedelbara återkomst. En symboliskt laddad konflikt mellan LO och Socialdemokraterna utbröt också kring 1990-1991 års skattereform, där facket var starkt kritiskt till vad man såg som ett svek mot tidigare fördelningspolitiska principer. Klas Åmark, professor i historia, sammanfattar utvecklingen under 1980-talet som i hög grad handlade om att LO och Socialdemokraterna hade olika uppfattningar om möjligheterna att behålla den välfärdsstat som hade byggts upp: Samtidigt blev kanske 1970-talets fackliga radikalisering och statliga ingripanden i arbetslivet 24 ”Det råder ingen tvekan om att LO:s inflytande över regeringens politik minskat märkbart sedan 1982. Ett genomgående drag i utvecklingen är att hårda krav från partiet på LO skärpt motsättningarna inom LO och lett till så skarpa medlemsprotester att dessa blivit skäl nog för LO-ledningen att kritisera partiets politik.” 54 Under 1990-talet fortsatte fackets roll att pressas tillbaka. I flera europeiska länder gick vänsterregeringar in för en deflationistisk politik med snävare ramar för kollektivavtalsförhandlingar, privatiseringar och nedskärningar i välfärdssystemen. Följden blev generellt försvagade band mellan socialdemokratiska partier och fackföreningar. När så 1990-talets berättelse om den framtida europeiska socialdemokratin formulerades, under parollen ”Den tredje vägen”, nämndes knappt fackföreningsrörelsen.55 Sverige utgjorde inget undantag i utvecklingen. Vid Socialdemokraternas regeringsbildning 1994 valde den nytillträdde finansministern Göran Persson att kalla arbetarrörelsens fackliga gren för ”ett särintresse bland andra”, något som var starkt provocerande för många i de fackliga leden. Konflikten tilltog när 1990-talskrisen skulle saneras genom stora nedskärningar i välfärdspolitiken – en politik som i hög grad drabbade LO-grupperna. Kulmen nåddes två dagar före LO-kongressen 1996 när S-regeringen lade fram ett förslag till försämringar av anställningsskyddet. Det blev en stormig kongress där röster höjdes för att bryta facklig-politisk samverkan och LO-ordföranden Bertil Johnsson deklarerade att ”vi står i vägen” för regeringens politik. Men efter långa diskussioner hände något. LO-kongressen beslutade att inte bara ha kvar facklig-politisk samverkan, utan till och med stärka den. Drivkraften var att öka det fackliga inflytandet i partiet, framför allt genom ökad representation.56 Frågan är om LO lyckades. Partiets intresse av att vinna storstädernas mytiska medelklass har som tidigare påpekats inneburit att LO-grupperna ibland hamnat utanför socialdemokratins strategiska fokus. Men diskrepans märks också i några politiska sakfrågor. En problematik som flera, framför allt fackliga företrädare, återkommer till handlar om fackets och partiets olika perspektiv på EU-samarbetet. LO-kollektivet generellt, och i synnerhet förbunden Byggnads och Transport, har ofta varit mer skeptiska till EU-medlemskapets följder än det socialdemokratiska partiet. En central fråga har handlat om möjligheten att upprätthålla svenska kollektivavtal och fackliga rättigheter. Turerna kring Lissabonfördraget 2008, då Socialdemokraterna valde att ignorera LO-kongressens beslut om att vänta med att rösta ja innan utredningen av Laval-domen var klar, framhålls av flera som en kritisk tidpunkt i samarbetets historia. En annan fråga där åsikterna sedan länge går isär är nivån på a-kasseersättningen. Partiets ståndpunkt är 80 procent av tidigare lön, medan LO-kongressen regelmässigt uttalar sig för högre nivåer. Samtidigt finns det många exempel på när facket och partiet har agerat tillsammans med gott resultat, inte minst på lokal nivå. T.ex. har LO och partidistriktet i Göteborg sedan många år tillbaka en gemensam grupp för bevakning av frågor som rör arbetsmarknad och vuxenutbildning. När den moderatledda regeringen 2007 drog ner statsanslaget till vuxenutbildningen med en tredjedel, så gick Göteborgs kommun in med motsvarande belopp och antalet vuxenutbildningsplatser kunde bevaras, vilket var en mycket viktig fråga för LO. Det är i stor utsträckning LO-medlemmarna som har nytta av vuxenutbildningens tjänster.57 Ett annat positivt exempel är projektet ”Nya tider” i Nynäshamns kommun, i vilket Kommunal var en drivande aktör. Nya tider startade hösten 2006 med målet att minska den höga andelen deltidsanställningar och lösa anställningsformer i kommunen. Projektet blev framgångsrikt och visade att bättre villkor inte bara är gynnsamt för de anställda, utan också för kommunens ekonomi.58 Vidare berättar SEKO-ordförande Janne Rudén om flera områden där den facklig-politiska samverkan med Socialdemokraterna har varit till nytta för SEKO, ett förbund som i högsta grad är beroende av politiska beslut: 25 ”Vi har flera exempel. Facklig-politisk samverkan vad gäller sjöfartsstödet som finns. Arbetsgivarna var också med, men hade vi inte haft de politiska kontakterna genom facklig-politisk samverkan, så hade vi aldrig lyckats med det. Det är ett bra exempel. Sen fick till stånd den här Regelutredningen som Dan Andersson hade, och det var ju när Pagrotsky var näringsminister. Vi har också nått framgångar inom kriminalvården, på fängelsesidan, och det är genom facklig-politisk samverkan. Vi hade nära kontakt med Bodström när han var justitieminister.” Det är dock inte alltid självklart vad som är att betrakta som ett fackligt intresse. På den traditionella vänster-högerskalan förväntas ofta LOintresset ligga till ”vänster” om Socialdemokraternas politik, något som också ofta stämmer om vi studerar de krav som facket formulerar i förhållande till partiets program. Ett tydligt exempel hittas i samband med att sex LO-förbund – SEKO, Fastighets, Målarförbundet, Elektrikerna, Byggnads och Transport – hösten 2009 startade ett närmare samarbete under namnet 6F. I en debattartikel skrev de sex förbundsordförandena att Socialdemokraternas väg framåt är att ”ta ett steg åt vänster”. Den politik som efterfrågades var bättre ekobrottsbekämpning, starka offentliga trygghetssystem, värnande av kollektivavtalen samt krafttag mot privatiseringar.59 Går vi tillbaka några år, närmare bestämt till 2005 och dagarna innan Socialdemokraternas partikongress i Malmö, hittar vi däremot en facklig debattartikel som inte lika lätt låter sig placeras på den politiska skalans vänstra halva. Det var ordförandena för Fastighets, Målarförbundet, Elektrikerna och Byggnads som uppmanade Socialdemokraterna att ompröva sin inställning till hushållsnära tjänster och acceptera skatteavdrag för dessa. Liknande tongångar hördes även från LO-företrädare under valrörelsen 2010.60 Ett annat exempel på att LO-förbundens politiska ställningstaganden inte alltid kan sorteras till vänster om socialdemokratin hittas i Kommunals inställning till privatiseringar. Vid Kommunals kongress 2002 togs ett principbeslut om att inte motsätta sig att verksamheter läggs ut på entreprenad. Linjen reviderades något 2010 då kongressen gick emot förbundsstyrelsen och beslutade att förbundet ska arbeta mot fortsatt konkurrensutsättning och för en återdemokratisering och utbyggnad av den offentliga sektorn.61 Bilden av var LO, medlemsförbunden och Socialdemokraternas står i förhållande till varandra blir än mer komplex om ser till andra konfliktdimensioner än arbete-kapital. Utifrån ett miljöperspektiv skulle t.ex. IF Metalls och Pappers ställningstaganden för kärnkraft eller Transports motstånd till höjd bensinskatt, kunna betraktas som mindre progressivt än Socialdemokraternas, och flera andra LO-förbunds, miljöpolitiska agenda. Likaså finns det skillnader mellan LOförbunden kring i vilken utsträckning, och på vilket sätt, man driver hbtq- och jämställdhetsfrågor. Generellt har de kvinnodominerade förbunden och det socialdemokratiska partiet varit mer pådrivande i dessa frågor än de mansdominerade LO-förbunden. Att det finns olika och skiftande viljor inom arbetarrörelsen är inget konstigt eller något som bör motverkas, snarare tvärtom. Styrkan ligger dock i förmågan att kunna enas i centrala frågor. Mot den bakgrunden skulle man kanske kunna se det facklig-politiska samarbetet som ett slags kontrakt, byggt på både jämlikhet och utveckling. Sedan 1970-talet har dock detta kontrakt stött på ett flertal prövningar, såsom ökade inkomstskillnader, stigande arbetslöshet och en periodvis oförutsebar lönebildning. Omständigheter som stundom har tärt på både LOgemenskapen och förhållandet mellan LO och Socialdemokraterna. Därmed har det kanske blivit enklare att tala om historisk gemenskap än att försvara den facklig-politiska samverkan utifrån en dagspolitisk agenda. Hans Karlsson, tidigare avtalssekreterare i LO och arbetsmarknadsminister, skriver i en debattartikel att LO:s och Socialdemokraternas olika uppgifter förutsätter varandra. Om uppgifterna försummas ökar slitningarna inom arbetarrörelsen, antyder Karlsson: 26 ”Om SAP slarvar med sin uppgift i utjämningspolitiken blir det fackligt omöjligt att samordna lönekraven för utjämning. Då kommer varje individ och varje grupp att slåss för sitt eget kortsiktiga intresse. Det skadar förutsättningarna att skapa ekonomisk stabilitet för full sysselsättning. Och omvänt, om LO slarvar med samordning och utjämning i lönepolitiken kan SAP inte leverera full sysselsättning och generell välfärd.” 62 Oklara roller och krav på förnyelse ”Jag var precis hemma och träffade LO-distriktet i Västerbotten, och sa att de var jätteduktiga som tryckte in mig på valbar plats till riksdagen 2006. Det var världens go att ”Nu ska Helén till riksdagen!”. Jag kom in, vilket ju var bra, men vad gjorde man då? Jag upplevde att de ställde om siktet på 2010 och att få in nästa namn. Jättebra, sa jag, men tänker ni någon gång börja fundera på vad ni vill att vi ska göra i riksdagen? Vad är syftet med att vi ska ha in fackliga företrädare på olika nivåer, förutom att vi vill ha en bred representation?” I dag ligger samverkan mellan LO och Socialdemokraterna fast med stöd av kraftfulla majoriteter i förbundens och LO:s beslutande organ. En slutsats som kan dras utifrån de intervjuer som Arbetarrörelsens tankesmedja har gjort är dock att samarbetet knappast har blivit starkare de senaste tio åren. Janne Rudén, SEKO, blickar tillbaka och konstaterar att de centrala kontakterna mellan fack och parti har tunnats ut: Många menar också att facklig-politisk samverkan måste synas konkret under hela valperioden. Det är inte hållbart i längden om facklig-politisk samverkan förknippas med att LO och Socialdemokraterna sammanstrålar vart fjärde år i en valrörelse, där facket förväntas arbeta för en valseger åt partiet. ”Jag upplevde den facklig-politiska samverkan som mer konkret under Perssons tid än under Sahlins tid. Tidigare träffade ofta de fem största förbunden partiledningen. Men under den senaste mandatperioden så har det nog varit högst en gång om året. Att det finns en viss eftersläpning när man har hamnat i opposition kan man förstå. Men jag har fått upplevelsen att intresset från partiets sida inte har varit jättestort. Sen kom det väl till en del möten inför valet, men det har varit en väldig, väldig skillnad.” Eva-Lena Jansson, riksdagsledamot (S) med facklig bakgrund, instämmer i bilden av att samarbetet har varit betydligt starkare, men menar att facket bär ett minst lika stort ansvar för utvecklingen som partiet: ”LO-förbunden har en bild av att det är viktigt med facklig-politisk samverkan, men det räcker ju inte bara att nätverka utan man måste ha en tydlig idé om vad man vill med det här och en strategi för hur man ska jobba med de här frågorna.” Flera politiska företrädare med LO-bakgrund vittnar om att den facklig-politiska samverkan ofta reduceras till att handla om fackets arbete för att få sina kandidater på valbar plats till politiska församlingar. Detta arbete är visserligen essentiellt, konstaterar flera och framhåller att färre LO-medlemmar i politiken innebär att ”LO-perspektivet” kommer bort från beslutsarenorna. Men när kandidaterna väl har blivit invalda är facket ofta desto sämre på att hålla kontakten med sina företrädare, utan i stället påbörjas nomineringsprocesserna inför nästa val. Helén Pettersson, riksdagsledamot, berättar om sina erfarenheter: En annan aspekt som flera återkommer till är att det finns en otydlighet om rollfördelningen mellan LO och Socialdemokraterna. Ett exempel är när några LO-förbund drev på för att LO skulle enas om ett namn till posten som ny S-ledare efter Mona Sahlin. Ett initiativ som av vissa uppfattades som en välkommen ansats från LO att göra sin röst hörd, medan andra var skeptiska till vad man såg som ett klumpigt försök från facket att lägga sig i partiets interna process.63 Vidare framhåller Byggnads i sin analys av valet 2010 att ”det är ett problem när många uppfattar LO:s ordförande som ordförande för det socialdemokratiska partiet”.64 Fackets förhållningssätt till partiet kan också bli något paradoxalt när det kommer till samarbetets politiska dynamik. Å ena sidan finns det en utbredd uppfattning att LO och medlemsförbunden inte ska kunna ”köpa” politik av Socialdemokraterna efter en beställare/utföraremodell, utan att olika dagspolitiska ståndpunkter mellan fack och parti måste få tolereras inom samarbetets ramar. T.ex. finns det en ambivalens hos många fackliga gentemot den norska Trondheimsmodellen, vars idé bygger att facket formulerar uttryckliga medlemskrav som riktas mot de politiska partierna. Modellen har provats i försiktigare former i Sverige, framför allt på LOdistriktsnivå, men avvisats från LO centralt. 27 Samtidigt har LO:s och medlemsförbundens företrädare ett tydligt uppdrag att påverka politiken utifrån medlemmarnas intressen. Om samarbetet med Socialdemokraterna ska kunna legitimeras i förhållande till medlemmarna måste därför LO i någon mån kräva att partiet lyssnar på vad facket har att säga – inte minst mot bakgrund av de ekonomiska bidrag som facket årligen ger partiet. En grundläggande fråga är om LO kan ställa hårdare krav på Socialdemokraterna än t.ex. TCO och Saco, eller om LO-medlemmarnas väg till politisk påverkan i första hand går genom ett medlemskap i partiet. Ella Niia, ordförande i Hotell- och Restaurangfacket, antyder att det finns ett behov av att tydliggöra rollerna framöver och tar det ekonomiska stödet som exempel: ”Är det det mest optimala att skicka in pengar till partiet? Ska vi ställa krav på samverkan? Ska vi ställa krav på hur de ska användas? Alltså, jag bara spånar, men ett som är säkert är att det måste utvecklas. Det kan ju ibland ifrågasättas, varför går pengarna dit, vad kommer det oss till nytta? Och då kan det ju vara bra att kunna säga att det används till det och det. Och det är inte samma sak som att säga att ni får pengarna om ni gör det här, men kanske kan de knytas till aktiviteter kring facklig-politisk samverkan.” En mer rättfram bild ges av Lars-Anders Häggström, ordförande i Handelsanställdas förbund. Han tror att det vore förödande för båda parter att bryta den facklig-politiska samverkan, men att facket alltid måste sätta medlemsintresset framför partiintresset: ”Om jag vore med i en organisation och så bestämde sig den organisationen för att skicka pengarna till Moderaterna. Vad skulle jag tycka då? Jo, jag skulle säga i helvete heller. Där vill inte jag vara med. Och om jag tycker så, så måste jag ha en viss förståelse för att andra tycker samma sak. Jag tror inte att det är så mycket svårare än så. Jag tycker att det är ett problem och vi måste hantera det.” rande i LO har att säga, resonerar han och konstaterar att om LO-medlemmarna vill påverka Socialdemokraterna får de bli medlemmar i partiet. Facket och partiet kan alltid berika varandra genom sina respektive kunskaper, men det är viktigt att skilja de olika organisationerna åt, anser Wallin: ”I grunden tror jag att man aldrig kan ha ett bra samarbete när man är två organisationer som samarbetar på högsta nivån. Utan om en LO-medlem ska få påverkan i partiet så ska den nog inte utöva den i LO, utan i partiet. Med fler LO-medlemmar i basen och hela vägen upp, så får man rätt väg till samarbete. Annars blir LO lite som Göran Persson sa, ett särintresse bland hundratals andra. För det blir vi ju. Det är svårt att undvika (…) Socialdemokraterna kan ju inte komma och säga hur vi ska jobba fackligt. Då lyssnar vi inte på dom. I så fall får de först bli medlemmar i Elektrikerförbundet.” Ett annat perspektiv ges av Tomas Eneroth, riksdagsledamot (S) med bakgrund i IF Metall. Han menar att facklig-politisk samverkan absolut kan handla om att fack och parti beaktar varandras ståndpunkter och arbetar ihop. Om samverkan reduceras till institutionaliserade rutinformer som mest kretsar kring informationsutbyte och remissförfarande hamnar man för långt ifrån varandra, förklarar Eneroth. Han efterlyser fler processer där facket och partiet kan mötas kring konkreta frågor. Eneroth har själv tagit initiativ till ett sådant arbete gällande arbetarrörelsens syn på socialförsäkringarna, Arbetarrörelsens socialförsäkringskommission, som ska löpa parallellt med den parlamentariska utredningen kring samma område: ”För tio år sedan började man inom några förbund att prata om att man inte skulle ge pengar till partiet utan ersätta det mer aktiviteter. Man det blev aldrig så mycket aktiviteter, tycker jag. Vi har hamnat i en situation där facket sitter på läktarplats och berömmer eller kritiserar. Det som i stället behövs är fler gemensamma processer.” Även Jonas Wallin som är ordförande i Elektrikerförbundet menar att det blir problematiskt när organisationernas verksamheter sammanblandas. Socialdemokraterna ska i första hand lyssna på sin organisation om hur politiken ska utformas och inte på vad fjorton förbundsordfö28 2.5 Sammanfattning av läget Sammanfattningsvis kan vi konstatera att den Lars-Anders Häggström, Handels, tycker att det facklig-politiska samverkan i dag står inför en ut- är tid för en öppnare diskussion om samarbetets manande tid, kanske rentav inför ett vägskäl. De framtid: flesta är överens om att samarbetet mellan LO och Socialdemokraterna har en fortsatt funktion ”Jag tycker inte att facklig-politisk samverkan har att fylla, inte minst för socialdemokratins hållvarit ett framgångsrecept de sista tjugo åren utifrån de ning och identitet. Men om det ska förbli releresultat som samarbetet har levererat, så ärliga måste vant och berikande för båda parter kan det inte vi vara. Vi har inte ökat antalet medlemmar i partiet, fortsätta att reduceras till tekniska procedurer vi har inte ökat vårt inflytande, vi har tappat den pooch berättelser om historisk gemenskap, samtilitiska makten. Jaha, men vad ville vi med facklig-podigt som villkoren för både fack och parti har litisk samverkan? Jo, precis tvärtom.” förändrats radikalt. Mycket talar för att det som behövs är ett poliI dag ser vi hur LO-kollektivet smalnar av på en tiskt innehåll, ett gemensamt projekt i tiden, som förändrad arbetsmarknad och hur fackets orga- båda parter ser konkreta resultat av att samarnisation har blivit svagare, hur relationen mel- beta kring. Men också en tydligare rollfördelning lan arbete och kapital har förändrats och hur och mer dynamik. Med ett nytt ledarskap för arbetarrörelsen ofta har svårt att sätta agendan i Socialdemokraterna och en stundande LO-konsamhällsdebatten. Vi kan också iaktta ett för- gress 2012 går samarbetet en spännande tid till ändrat politiskt landskap där banden mellan mötes. Ella Niia, Hotell- och Restaurangfacket, medborgarna och de politiska partierna rubbas sammanfattar tillståndet och ser en akut utmaoch där socialdemokratin befinner sig i opposi- ning för arbetarrörelsen: tion. Inte minst återstår frågan om hur intressegemenskapen mellan LO och socialdemokratin ”Det går ju inte säga att samverkan är viktigt av ser ut i dag. 2000-talet har i hög grad präglats av ideologiska skäl till dom ungdomar som kommer ut nu en samförståndsanda mellan LO och partiet, på arbetsmarknaden, som är födda 1990-1991 och är men under ytan bubblar olika viljor och uppfostrade till ett kritiskt tänkande och ifrågasättande. Och fattningar kring samarbetet. det är den verkligheten vi möter och måste förhålla oss till. Men hur? Det är där utmaningen ligger.” 29 Frågan om facklig-politisk samverkan avgörs i grunden av om medlemmarna – partiets likaväl som fackets – upplever den som relevant. Men med den långa gemensamma historien, de existerande konkreta samarbetsformerna och den gemensamma värdegrunden är det också en central fråga för SAP och LO som organisationer. I två intervjuer utvecklar här LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin och Socialdemokraternas ordförande Håkan Juholt sin syn på den facklig-politiska samverkan i dag och inför framtiden. Intervjuerna har gjorts av journalisten Bengt Carlström. LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin om facklig-politisk samverkan: ”Vi måste berika, inte bekriga varandra” Intervju: Bengt Carlström Wanja Lundby-Wedin – Det är alltid svårt att sia, men jag är helt övertygad om att facklig-politisk samverkan har en framtid. Det säger LO:s ordförande Wanja LundbyWedin och poängterar att samverkan är till nytta både för LO och det socialdemokratiska partiet. Men det måste alltid finnas en dialog om hur samarbetet ska utvecklas; en utveckling som intimt hänger samman med hur samhället och arbetsmarknaden utvecklas. – Den röda tråden i samarbetet är att vi har en samverkan med ett politiskt parti därför att vi har samma syn på samhällsutvecklingen. Vi vill se en utveckling där vi går mot ett jämlikt och solidariskt samhälle, där alla ges samma förutsättningar, där vi tillsammans kämpar för det klasslösa samhället. – Och det är mycket viktigt att detta förblir grundbulten i samarbetet. Men formerna för samverkan påverkas givetvis av samhällsutvecklingen. Det är bara att titta på den tid jag själv varit facklig aktiv, vilket snart är 40 år. När jag började på Danderyds sjukhus var vi kollektivanslutna och det var en naturlig del av samverkan, då. I dag hör kollektivanslutningen till historien. För LO handlar det inte om att köpa politik. För LO handlar det om att samverka med ett parti som har samma mål som LO. Wanja Lundby-Wedin påminner om att det fanns en tid då stora ord och 30 mycket retorik dominerade. Hon tänker på det så kallade rosornas krig i slutet av 1980-talet. Matchen mellan LO och partiet gällde plötsligt vem som var starkast av arbetarrörelsens två grenar. – Den typen av samverkan, om man ens kan kalla det för samverkan, hoppas jag att vi slipper framöver. Ofruktbara konflikter är ingenting att stå efter. Vi ska berika, inte bekriga varandra. Som exempel på en fruktbar konflikt påminner Wanja Lundby-Wedin om den strid som uppstod i mitten av 1990-talet, då Göran Persson var ny som partiledare och det fanns en diskussion om förändringar i arbetsrätten och där LO gick ut i demonstrationer mot den socialdemokratiska regeringen. – Det var en politisk strid i en sakfråga, där vi från LO:s sida sa att detta accepterar vi inte av en socialdemokratisk regering. – Det är viktigt att hålla i minnet att facklig-politisk samverkan handlar om samverkan med det socialdemokratiska partiet. Det handlar inte om samverkan med en regering utan med ”Det är helt nödvän- ett politiskt parti. digt att hela tiden hålla diskussionen levande om varför vi har samverkan. Gör vi inte det riskerar den att stelna i en form utan innehåll.” Enligt Wanja Lundby-Wedin är det en viktig distinktion. Hon tror att vi kan få se liknande strider i sakfrågor även i framtiden, där LO tar strid mot en socialdemokratisk regering som lägger fram förslag som står i strid med LO:s och löntagarnas intressen. – Det är självklart att vi ska reagera och agera i sådana situationer eftersom vi företräder löntagarna, och det är i egenskap av företrädare för löntagarna som vi har gått in i facklig-politiska samverkan. Det är helt nödvändigt att hela tiden hålla diskussionen levande om varför vi har samverkan. Gör vi inte det riskerar den att stelna i en form utan innehåll. I dag finns det en trend att fackliga medlemmar och förtroendevalda blir allt mindre politiskt aktiva. Wanja Lundby-Wedin poängterar att det är en allvarlig utveckling. LO vill att många löntagare engagerar sig politiskt och att de blir politiskt aktiva i det socialdemokratiska partiet. För LO är det viktigt att dess medlemmar finns med i politiken för att bidra med sina erfarenheter hur det är att vara lågavlönad, ha en underordnad roll i produktionen, ha en dålig arbetsmiljö och ha ett arbete med obekväma arbetstider. – Det är viktigt att dessa människor finns med för att påverka. Och då blir svaret att vi givetvis vill att fler ska bli politiskt aktiva, men inte som röstboskap utan verkligen delta i det politiska arbetet utifrån sina erfarenheter. Enligt Wanja Lundby-Wedin måste löntagarnas villkor vara en viktig del av hur politiken utformas och då handlar det inte bara om att forma en politik för arbetslivet. Det handlar också om en fungerande barnomsorg, att det finns en kollektivtrafik som man kan lita på när man jobbar skift. 31 – Se bara kvinnors möjligheter i arbetslivet. Den borgerliga regeringen pratar om sitt rut-avdrag och vilka möjligheter det skapar. Men för LO:s medlemmar i allmänhet och kvinnor i synnerhet handlar det i allt väsentligt om att kunna jobba heltid, om rätten att försörja sig och om en barnomsorg som fungerar. Det handlar inte om möjligheten att kunna göra skatteavdrag för hemhjälp. – När även socialdemokratiska företrädare börjar snegla på rut-avdraget och uttrycker åsikter om att det kanske inte är så tokigt, då är det bra att det finns många aktiva från vanliga löntagargrupper som kan föra fram andra åsikter. Politiken behöver både många arbetare och tjänstemän, som kan driva på och tala om vad just dessa grupper har för önskemål och behov. När det gäller Socialdemokraternas försvagade politiska ställning, manifesterat i två riksdagsval i rad, anser Wanja LundbyWedin att man inte ska utgå från den socialdemokrati vi ser idag. Under sina år som LO-ordförande har hon sett ”Det är andra tider väljarstödet för partiet gå upp och ner. med en borgerlig re- – Men partiet har väl aldrig varit så skakat som hösten gering. Det är lättare 2010 och vintern 2011 innan en ny partiordförande valatt runda oss. Men des i slutet av mars 2011. Att det som hände inte hände Socialdemokraterna efter valförlusten 2006 handlar om en synnerligen dålig krishantering. Men man ska inte döma partiets styrkeär fortfarande det största politiska par- förhållande utifrån var vi befinner oss just nu. Låt oss tiet och det är en bra vänta och se var vi står i samband med partikongressen utgångspunkt för den 2013. Då har en ny partiordförande haft möjlighet att fortsatta facklig-poli- verka i drygt två år. Partiet har alla chanser att komma igen. tiska samverkan.” Wanja Lundby-Wedin är mycket medveten om att den politiska kartan ser annorlunda ut idag än vad den gjorde för bara 5-6 år sedan. De borgerliga partierna har vunnit två val i rad och ingen kan veta hur det går i valet 2014. LO måste givetvis förhålla sig till det, men några planer på att lägga facklig-politisk samverkan med Socialdemokraterna på hyllan finns inte. – Vi måste hålla i minnet att i tider av borgerligt styre försvagas fackföreningsrörelsen. Det gäller även för TCO och Saco, som också har svårare att få gehör för sina åsikter eller att komma ut i medierna med en borgerlig regering. Vi är inte intressanta hur mycket vi än kritiserar den nuvarande regeringen, vilket i första hand gäller LO. Vi skulle få stort utrymme om vi sa att det som regeringen gör är intressant och bra. När det gäller en S-regering behöver det bara vara nyanser som skiljer oss två åt för att vi ska vara på löpsedlarna dag ut och dag in. – Det är andra tider med en borgerlig regering. Det är lättare att runda oss. Det är ingenting att sticka under stol med. Men Socialdemokraterna är fortfarande det största politiska partiet och det är en bra utgångspunkt för den fortsatta facklig-politiska samverkan. 32 När alliansen kom till makten 2006 blev LO fruktansvärt upprört över hur man startade regeringsperioden med beslut som direkt försvagade både för enskilda löntagare och fackföreningsrörelsen i stort. Wanja Lundby-Wedin tror inte att alliansen under mandatperioden fram till 2014 kommer att göra så många fler drastiska förändringar. Det behövs inte när effekterna av deras tidigare beslut blir allt tydligare. Fler och fler osäkra anställningar, fler deltider, människor som tyngs under höga a-kasseavgifter och som inte har råd att vara med i facket. – För oss handlar det nu om att försöka förmå regeringen att ändra sin politik. Men regeringen vill inte gärna träffa oss och ta del av våra synpunkter. Man vill inte ens möta oss i sakpolitiska frågor. Ibland kan jag tycka att regeringen politiserar oss väl mycket, vilket är synd. Det finns nämligen flera sakfrågor där vi borde kunna ha en dialog. Vad betyder LOs och partiets allt mer olika sociala baser för den framtida facklig-politiska samverkan? LO representerar ju arbetarna medan partiet mer och mer sneglar på medelklassen för att röstmaximera. ”Vi ska fortsätta att – Om partiet verkligen börjar köra den linjen, då är slåss för det klassnågot allvarligt på väg att hända. Då är partiet på väg lösa samhället. Det mot en samhällssyn och samhällsanalys som inte är värhandlar inte om en digt Socialdemokraterna. Vi får inte glömma att partiet naiv tro att alla ska föddes som ett löntagarparti ur en önskan att löntafå det lika, men det garna eller som vi sa då, att arbetarna skulle få det ska inte vara så att vi bättre. ska behöva göra – Sedan har löntagarna delats upp i arbetare, tjänsteklassresor för att få män och akademiker, en uppdelningen grundad på det bättre.” facklig tillhörighet. LO organiserar arbetarna men det är få i dag som talar om arbetarklass. Det är som om den inte fanns längre. I stället läggs mycket energi på att vinna medelklassen. – Det är en mycket grund analys. Vi ska fortsätta att slåss för det klasslösa samhället. Det handlar inte om en naiv tro att alla ska få det lika, men det ska inte vara så att vi ska behöva göra klassresor för att få det bättre. Jag blir rädd när S-företrädare talar om att vi måste ge arbetarna en möjlighet att göra en klassresa, då har vi tappat vår egen samhällsanalys. Vi utgår istället från en borgerlig analys som tar sin avstamp i medelklassen. Wanja Lundby-Wedin påpekar att när Fredrik Reinfeldt talar om samhällsbärare, då talar han inte om människor med typiska arbetaryrken. Då talar han om medelklassen; en klass som alla slåss om och vill göra större och större. – I dag får överklassen stå ut med att deras företrädare inte talar om dem, bara göder dem. Arbetarklassen ska tydligen också stå ut med att deras företrädare inte längre vill tala om dem. Istället uttrycker man åsikten att man måste börja titta på medelklassen och hur medelklassen ska få ett bättre liv genom politiska beslut. 33 Blir det en tydligare linje inom socialdemokratin skulle det få stora konsekvenser för facklig-politisk samverkan, enligt Wanja LundbyWedin. Då finns nämligen inte längre ett parti som står upp för de värden, som landets löntagare och LO företräder. – Då ser man samhället som ett slags röstmaximeringens samhälle. Det tror inte jag på. Jag tror tvärtom att när Socialdemokraterna visar att man är en kraft som vill utjämning, som vill se ett samhälle som håller ihop, när man vill ge alla barn en likvärdig skola, då får vi ett samhälle där Socialdemokraterna är ett parti att räkna med, ett parti som många kommer att rösta på. – Jag tycker att partiet i stort än så länge håller fanan högt. Men det finns allt för många företrädare som flirtar med medelklassen. Man pratar om klassresan som något i högsta grad eftersträvansvärt och säger: Bara fler får göra resan hamnar de i den gyllene medelklassen och kan göra sina rut-avdrag. Men det är ingen S-politik för mig. Enligt Wanja Lundby-Wedin var det många väljare som inte såg skillnaderna mellan de politiska blocken inför valet 2010. Hon anser att LO och partiet tillsammans skulle kunna göra skillnad eftersom arbetslivets villkor är en icke-fråga för samtliga borgerliga partier. LO och par”Många människor tiet har stora möjligheter att göra arbetslivets villkor till lever idag under stor en profilfråga och få löntagare av alla kategorier att osäkerhet på arbets- känna igen sig. – Vi ser idag ett ökat problem med arbetsvillkor, anställmarknaden. Här ningsvillkor, arbetstider och det gäller för många på arfinns chansen att betsmarknaden. Det handlar inte bara om skapa en verklig deltidsanställda kvinnor med osäkra anställningar. profilfråga för Många människor lever idag under stor osäkerhet på arbetarrörelsen.” arbetsmarknaden. Här finns chansen att skapa en verklig profilfråga för arbetarrörelsen. Ett av de första besluten som den borgerliga regeringen fattade 2006 var att lägga ner Arbetslivsinstitutet och dra ner på resurserna för Arbetsmiljöverket. Det var mycket medvetet gjort. – Jag kan ibland känna en viss rädsla inför att vi inte tillräckligt tydligt markerar att arbetslöshet är ett strukturellt problem. Även om vi kritiserar regeringens regelverk, kritiserar vi inte tillräckligt det faktum att regeringen individualiserar arbetslöshet och sjukdom. Man gör det till ett problem för individen. Lite tillspetsat kan man säga att regeringens mantra är ”att det väl inte så himla svårt att få ett jobb, det är väl bara att anstränga sig lite”. – Allt läggs i knäet på individen och då blir det plötsligt självklart att jag ska få lägre ersättning efter en tid eftersom jag inte ansträngt mig tillräckligt. Det här skapar en enorm otrygghet. Och idag finns det människor som tycker att arbetslöshet är deras eget fel. Wanja Lundby-Wedin påpekar återigen: Här skulle Socialdemokraterna kunna göra skillnad genom att säga att ”vår arbetslinje betyder att indi34 viden både ska få ekonomiskt och annat stöd för att kunna ta sig tillbaka till arbete men då ställer vi krav på aktivitet men vi lägger aldrig ansvaret för arbetslösheten på individen”. Arbetslöshet hänger ju ihop med ekonomiska kriser eller strukturella förändringar på arbetsmarknaden. Det kan aldrig vara individens fel, säger Wanja Lundby-Wedin. – Vi har inte tillräckligt djupt reflekterat över att när Fredrik Reinfeldt talade om utanförskap inför valet 2006 då var det ett begrepp som vi sa att vi aldrig skulle ta i vår mun. Hur gick det? Jo, i dag talar alla om utanförskap, även vi. Då var utanförskap synonymt med alla som inte arbetade, men nu har det skett en förändring. – Nu är det synonymt med alla som lever på bidrag oavsett om det är försörjningsstöd eller en försäkringsersättning. Det har glidit till att omfatta alla dem som står där ute och aldrig fick komma in, till att handla om alla dem som står där ute och som vi andra tvingas försörja, enligt framför allt moderaternas synsätt. Wanja Lundby-Wedin påpekar att förskjutningen ägt rum under de borgerliga åren i regeringsställning ”När Fredrik Reinoch att det socialdemokratiska partiet inte har varit feldt talade om utan- tillräckligt uppmärksamt på detta. Istället oroas man förskap inför valet inom partiet över att så många som är sjuka och ar2006 då var det ett betslösa röstar på Socialdemokraterna. begrepp som vi sa att – Men det är väl inget att vara orolig över. Det visar ju vi aldrig skulle ta i att människor tror att vi har en bättre politik för att kunna hjälpa dem tillbaka till arbetsmarknaden. vår mun. Hur gick Det finns, enligt Wanja Lundby-Wedin, anledning att det? Jo, i dag talar alla om utanförskap, vara orolig över att en lägre andel av dem som har även vi. Då var utan- jobb inte röstar på Socialdemokraterna, men man kan aldrig vara oroliga över de människor som röstar på förskap synonymt med alla som inte ar- partiet. – Det skulle ju vara en fruktansvärd människosyn. betade, men nu har Istället borde vi vara stolta och se att människor röstar det skett en förändpå oss därför att vi står upp för jämlikhet och solidariring. ” tet. Vi accepterar inte att människor behandlas illa för att man är sjuk eller arbetslös. Jag har tagit illa vid mig, känt ett obehag, att det efter valet har blivit en av de stora frågorna att människor som lever på bidrag röstar på oss. Man röstar väl på oss för att man gillar vår politik och ingenting annat. Enligt Wanja Lundby-Wedin beror det minskade väljarstödet bland dem som arbetar på att Socialdemokraterna inte har en tillräckligt tydlig politik att erbjuda för att nå målet om ett jämlikt samhälle och arbete åt alla. – Har man inte en tydlig politik undrar många som arbetar: vad blir skillnaden med Socialdemokraterna? Det enda jag vet är att jag fått mer pengar i plånboken med Reinfeldt och Borg, därför röstar jag på Reinfeldt och Borg. För att hoppa på S-tåget måste man ju rimligtvis se målet med resan. 35 – Jag kanske inte ser något mål eller någon resa med Reinfeldt heller, men där har jag åtminstone fått en bättre ekonomi, kan den tänka som för stunden har ett arbete och inte riskerar att bli arbetslös. När det gäller arbetslivets och arbetsmarknadens globalisering har Socialdemokraterna, enligt Wanja Lundby-Wedin, haft en bra och tydlig politik. Tyvärr har den inte alla gånger framhållits så mycket av Socialdemokraternas främsta företrädare. Det är som om frågan inte har varit viktig med den nära kopplingen till LO. – Jag tyckte mig i senaste valrörelsen ana att det fanns en uppfattning om att arbetarna har man, nu ska vi slåss om medelklassen. Och då kanske man tyckte att frågor om arbetslivets globalisering inte är de viktigaste för medelklassen. Men där har man fel. Oavsett vilket yrke man har kan man råka ut för oseriösa arbetsgivare, lönedumpning, dåliga arbetsvillkor när man exempelvis söker sig till annat land för att arbeta. Det är fel att göra detta till en LO-fråga. Det är viktiga frågor även för TCO och Saco. – Idag står inte partiet för en egen samhällsanalys. Den tycks ha stoppats i malpåse. Det finns bara bor”Vi borde ha arbetat gerlighetens samhällsanalys. Och utifrån den analysen upp en bra samverär det viktigaste vi kan göra att hjälpa medelklassen att kan under den tid det få ihop livspusslet så att dess företrädare kan göra karfanns många S-rege- riär. Alltså, låt oss skapa möjlighet till billiga tjänster ringar i Europa, men där hemma, då kommer medelklassen att bli glad och nöjd. då tog man sig inte – Och så ser man inte att globaliseringen av arbetslivet tid. Allt var inriktat slår hårdats mot branscher som den privata servicesekpå EU-samarbetet och inte på partisam- torn och den offentliga servicesektorn. Vi ser inte att arbetare och tjänstemäns villkor och förutsättningar arbetet.” går in i varandra i de här frågorna. Här behöver partiet göra en bättre analys. Wanja Lundby-Wedin är övertygad om att det i framtiden behövs mer facklig-politisk samverkan över nationsgränserna. Facket ligger redan långt framme i de här frågorna men den politiska nivån har inte varit lika framgångsrik. Det finns mycket bevakande krafter som motverkar varandra. Ser man till Socialistinternationalen för den en ganska tynande tillvaro. – På den politiska nivån kan man grovt säga att EU-samarbetet handlar om ett samarbete mellan regeringar och där gäller det att inte släppa ifrån sig för mycket. De stora frågorna får ingen lösning. Poul Nyrup Rasmussen har under sin tid som ESP-ordförande försökt få i gång ett samarbete i mer övergripande frågor. Vi borde ha arbetat upp en bra samverkan under den tid det fanns många S-regeringar i Europa, men då tog man sig inte tid. Allt var inriktat på EU-samarbetet och inte på partisamarbetet. Nu är det svårare när socialdemokratins ställning försvagats i Europa. 36 En av LO:s absolut största utmaningar är att få unga människor att organiserar sig. Det är framför allt bland unga i privat servicesektor, oavsett hur den är finansierad, som facket har svårast att rekrytera medlemmar. Men samma tendens finns i andra sektorer. – Vi måste få ungdomar att se värdet med att organi”De borgerliga parti- sera sig. Och då måste vi orka tänka otraditionellt. Kanske ska vi starta ett gemensamt ungdomsmedlemerna vill skapa en låglönemarknad och skap. Det ska vara lätt att gå med i facket. Man ska då måste vi ha en so- inte behöva fundera över vilket fackförbund man ska tillhöra. Det ska bara sitta där! Yes! Facket! Och så är cialdemokrati som man organiserad. säger ifrån. Vi ska Det är i första hand en stor facklig utmaning, enligt inte ha dåliga jobb i Wanja Lundby-Wedin. Men även politiskt kan man Sverige. Det ska vara göra en hel del genom att förbättra de grundläggande justa villkor både för rättigheterna i arbetslivet. produkter och män- – Vi har ILO-konventioner som vi är bundna till. niskor. ” Men som det ser ut i delar av arbetslivet idag lever vi inte ens upp till de mest grundläggande mänskliga rättigheter i arbetslivet och hittar inte heller skyddet i vår lagstiftning. – Skulle man politiskt säga att vi i de här frågorna måste ha en lägsta nivå som plattform för avtalen skulle det vara en viktig signal till branscher, där vi har många ungdomar och där vi har de sämsta villkoren. I de här branscherna försämrar man hela tiden och fördyrar medlemskapet i facket. De borgerliga partierna vill skapa en låglönemarknad och då måste vi ha en socialdemokrati som säger ifrån. Vi ska inte ha dåliga jobb i Sverige. Det ska vara justa villkor både för produkter och människor. Enligt Wanja Lundby-Wedin behövs en grundläggande mänsklig rättighetssyn i arbetslivet för att uppvärdera de jobb som idag ses som genomgångsjobb. – Och där ser jag att LO och Socialdemokraterna tillsammans i fackligpolitisk samverkan har en stor uppgift framför sig. Som jag sa tidigare: Det finns en framtid för facklig-politisk samverkan. Det gäller bara att vara medveten om vilka krav en ny tid ställer för att fylla samverkan med ett adekvat innehåll. 37 Socialdemokraternas partiordförande Håkan Juholt om facklig-politisk samverkan: ”Det handlar om praktiskt arbete” Intervju: Bengt Carlström Håkan Juholt Utan en sekunds tvekan, utan minsta darr på stämman förklarar Håkan Juholt, Socialdemokraternas partiledare, att han har stor tilltro till facklig-politisk samverkan och att den i högsta grad är relevant för det socialdemokratiska partiet, nu och i framtiden. – Men min vision av facklig-politisk samverkan är att det ska handla mindre om högtidstal och mer om praktiskt arbete. Håkan Juholt betonar att facklig-politisk samverkan har som utgångspunkt att LO och Socialdemokraterna delar samma värderingar, när det gäller samhällsförändringen och samhällsutvecklingen. Det handlar om att löntagarnas bästa ska ställas i centrum för politikens utformning. Då blir samhället ett bra samhälle för alla att leva i. Denna värderingsgrund är utgångspunkten för facklig-politisk samverkan, betonar Håkan Juholt. – Den är teoretisk men också till sitt politiska innehåll praktisk. Jag tycker nu att det är dags att på allvar tala om hur vi ska kunna återupprätta det facklig-politiska folkrörelsearbetet, där vi med våra händer faktiskt genomför förändringar. – Vilka områden det kan handla om är det endast fantasin som sätter gränser för. Håkan Juholt pekar på klimatomställningen, som enligt honom borde vara en av de största uppgifterna för fackföreningsrörelsen och partiet att ta sig an. Uppgiften är att bygga landet klimatmässigt och ekologiskt hållbart. – Det vore fullkomligt självklart med ett facklig-politiskt konkret arbete på det här området i våra kommuner och på våra arbetsplatser. De fackliga organisationerna inventerar – alltifrån lysrör, återvinningsstationer till uppvärmning. Ja, listan är oändlig. De lokala socialdemokratiska politikerna i tekniska nämnder, miljö- och hälsoskyddsnämnder kom38 mer med kompletterande kunskaper. På det här sättet arbetar vi tillsammans fram program om hur vi gör våra arbetsplatser klimatsmarta. På samma gång får vi ett samhälle som är bättre för alla att leva i. Håkan Juholt ser det här som en illustration, men en tydlig illustration till hur facklig-politisk samverkan skulle kunna se ut i praktiken. – Ska den facklig-politiska samverkan förändras och utvecklas så att den omfattar mer än högtidstal, Första maj-demonstrationer och självklart den grundläggande ideologiska övertygelsen, då måste den kläs på med ett konkret hantverksarbete. Annars sinar dess energi och kraft. Håkan Juholt delar in facklig-politisk samverkan i tre steg: Det första steget är den gemensamma värderingsgrunden, det gemensamma målet att skapa ett samhälle för löntagarnas bästa. Det andra steget handlar om att skapa inflytande för löntagarna i politiken. Att öppna upp politiken för löntagare, för arbetare och tjänstemän. Att man tar plats i de besluDet tredje steget är tande församlingarna för att säkerställa att det är löntadet konkreta hantverket, det konkreta garnas villkor som ställs i centrum för politikens utformning. folkrörelsearbetet, Det tredje steget är det konkreta hantverket, det konkreta vilket enligt Håkan folkrörelsearbetet, vilket enligt Håkan Juholt nu har förJuholt nu har förkrympts till ett Första maj-firande, möjligen någon insänkrympts till ett Fördare då och då i en tidning. sta maj-firande, – Det är helt nödvändigt att gjuta liv i detta arbete på möjligen någon innytt. sändare då och då i en tidning. Socialdemokraterna har backat två val i rad, 2006 och 2010, men Håkan Juholt tror inte att Socialdemokraternas tillfälligt försvagade politiska ställning påverkar eller förändrar det facklig-politiska samarbetet. – Det kan givetvis göra det, men det borde inte göra det eftersom de allra flesta är övertygade om att socialdemokratin kommer tillbaka som en stark politisk kraft. I och med att samverkan bygger på en gemensam värdegrund kan man inte hålla på att ändra dess verksamhetsformer, poängterar Håkan Juholt. Man kan inte säga att det är viktigt bara när det går bra för partiet. Värdegrunden är utgångspunkten och den är densamma om Socialdemokraterna har 27 eller 42 procent i opinionen. Däremot kan den ta sig olika uttryck. – För den del i partiet som är övertaktiserande, men också i fackföreningsrörelsen, kan det vara motigare när opinionssiffrorna är låga. Då kan det finnas en beröringsproblematik bland dem som inte är trygga i sina grundläggande värderingar. Håkan Julholt upplever att LO:s intresse för facklig-politisk samverkan är väldigt starkt idag. Det tar sig uttryck i att LO både politiskt och organisatoriskt, lokalt och centralt, finns med i politiken. Samarbetet är 39 inte på något sätt ifrågasatt. Det var annorlunda i slutet av 1980-talet och i början av 1990-talet. – Jag upplevde att det var ifrågasatt lokalt, kanske i viss utsträckning även centralt, de här åren. Tonen var ibland hård och oförsonlig. Nu är det inte på något sätt ifrågasatt. Tvärtom ser man facklig-politisk samverkan som en förutsättning, en garant för att löntagarnas bästa ska stå i centrum för politiken. – Det är bara att titta ut över Europa för att se hur illa det kan gå om man inte anstränger sig för att hålla liv i samarbetet. I dag finns det en trend att fackliga medlemmar och förtroendevalda blir allt mindre politiskt aktiva. Håkan Juholt är överens med LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin om att det är en allvarlig utveckling. – Vi har tidigare slarvat med de politiska studierna, såväl i partiet som i facket. Fackföreningsrörelsen var ett tag på väg att bli en försäkringsorganisation, ett försäkringsbolag; om ”Vi behöver sätta de inte annat uppfattas av sina medlemmar som ett försäkringsbolag. ledande socialdemo– Jag ser en klar och tydlig förändring och förbättring kratiska företräidag, vilket är ett resultat av större satsningar på polidarna i kommuner, tiska studier i flera LO-förbund. Jag välkomnar detta. landsting och riksDet innebär också att vi i partiet måste ta vårt ansvar dag på skolbänken och mycket mer professionellt i vårt politiska arbete stuför att få kunskap dera löntagarnas villkor och på vilket sätt vår politik ska om vilka de viktipåverkas av dessa villkor. gaste fackliga fråEnligt Håkan Juholt är det önskvärt att man regelbundet, på alla nivåer, har träffar där man går igenom vad gorna är.” de viktigaste politiska frågorna är för löntagarna under ett specifikt år; på enskilda arbetsplatser, på arbetsmarknaden i stort, i löneförhandlingarna och i andra liknande frågor. – Vi behöver sätta de ledande socialdemokratiska företrädarna i kommuner, landsting och riksdag på skolbänken för att få kunskap om vilka de viktigaste fackliga frågorna är. På samma sätt som jag upplever att fackföreningsrörelsen på senare år ökat sina ansträngningar att utbilda sina företrädare i politiska frågor behöver vi inom partiet utbilda oss i viktiga fackliga frågor. – När man inom facket ökar sin kunskap om prioriterade politiska frågor, måste vi inom den politiska delen av arbetarrörelsen följa efter och öka vår kunskap om de prioriterade fackliga frågorna. Det ser jag framför mig som en viktig fråga, som jag tänker jobba hårt för att genomföra. Håkan Juholt värjer sig bestämt mot uppfattningen att partiet och LO, medvetet eller omedvetet, skulle vara på väg mot att få allt mer olika sociala baser, där LO representerar arbetarna medan partiet mer och mer sneglar på medelklassen för att röstmaximera. – Det är en helt vansinnig och farlig felsyn, som jag kommer att bekämpa med alla krafter för att ta död på. 40 En bra förskola med minskade barngrupper är bra för såväl en arbetare som en tjänsteman. En skola som inte faller ihop, som den gör nu, är bra för arbetarens barn och för tjänstemannens barn. En äldreomsorg, där personalen inte går på knäna utan faktiskt ges tid för att ägna sig åt omvårdnad, är bra för arbetaren och tjänstemannen. Ett pensionssystem, som gör att man kan leva på sin pension, är bra för arbetaren och tjänstemannen. Rakt igenom handlar det, enligt Håkan Juholt, om värderingsfrågor. – När vi anstränger oss för att återreglera elmarknaden, är det bra för hushåll och företag, för arbetare och tjänstemän. Ni vi säger att vi ska återreglera järnvägen är det bra för den arbetare och den tjänsteman som vill åka tåg. De samhällsförbättringar vi vill göra, när vi säger att vi ska göra en kraftfull satsning på utbyggnaden av tunnelbanan i Stockholm, den är bra för både arbetare och tjänstemän. – Så svaret på frågan om partiet och LO är på väg att få olika sociala baser är nej. Det är en utveckling som ”Om vi utgår från absolut inte får ske. hur löntagarna be- handlas på arbetsplatsen, hur löntagarna slits ut innan de uppnår pensionsåldern, vilket inflytande de har på arbetsplatsen, vilket behovet är av barnomsorg, då inser vi att det här är frågor som i högsta grad också angår breda tjänstemannagrupper.” – Vi ställer löntagarnas bästa i centrum för politikens utformning. Och dessa löntagare finns i grupperna arbetare och tjänstemän. Dessa grupper går in i varandra, kompletterar varandra. Om vi är duktiga på att peka på en reformpolitik som leder till bättre villkor för medborgarna istället för att springa omkring och leta och räkna fokusgrupper, då tror jag att det kommer att gå bra för Socialdemokraterna och den facklig-politiska samverkan. Socialdemokraterna måste finna en facklig-politisk samverkansmetod som också inkluderar tjänstemannagrupperna, poängterar Håkan Juholt. I dag är skillnaderna mellan medlemmar i LO-kollektivet ibland större än vad skillnaderna är mellan delar av tjänstemannakollektivet och LO-kollektivet. – Vilket gör att om vi utgår från hur löntagarna behandlas på arbetsplatsen, hur löntagarna slits ut innan de uppnår pensionsåldern, vilket inflytande de har på arbetsplatsen, vilket behovet är av barnomsorg, då inser vi att det här är frågor som i högsta grad också angår breda tjänstemannagrupper. Och om vi utgår från alla dessa faktorer är det naturligtvis viktigt med facklig-politisk samverkan med breda tjänstemannagrupper. – Här finns en utmaning för socialdemokratin, som vi måste vara beredda att anta, när vi säger att vi är löntagarnas parti. Håkan Juholt delar LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedins uppfattning att arbetslivets globalisering är en stor och viktig utmaning för arbetarrörelsen och framtidens facklig-politiska samverkan. 41 – Lagstiftningen måste vara beredd, där förhandlingsvägen inte går att nå framåt på. Vi ser det tydligt idag. Det handlar bland annat om att företag som etablerar sig i Sverige ska ha bevisbördan ”I den globaliserade för att de villkor de erbjuder är de villkor som gäller för svensk arbetsmarknad. Idag ligger bevisbördan på världen går vi fram den fackliga organisationen, vilket är helt orimligt. Efförhandlingsvägen tersom man inte lyckats klara frågan förhandlingsväoch när inte det räcker då följer par- gen, måste vi täcka upp med lagstiftning. – Globaliseringen innehåller i sak ingenting nytt, påtiet upp med lagstiftpekar Håkan Juholt. Det är på samma sätt som när arning.” betsmarknaden blev en gemensam angelägenhet inom nationalstaten Sverige i början av förra seklet. Då gick man först fram förhandlingsvägen. Där det inte gick blev det lagstiftning. – I den globaliserade världen går vi fram förhandlingsvägen och när inte det räcker då följer partiet upp med lagstiftning. Metoden är väl känd sedan mer än 100 år. Vi fortsätter på den inslagna vägen för att sätta löntagarnas bästa i centrum för politiken. 42 3. Arbetslivets frågor som utgångspunkt Vilket innehåll bör då vägleda det facklig-politiska projektet? Självklart måste den frågan i slutändan alltid besvaras av organisationerna själva. Samtidigt är det intressant att många, såväl fackliga som politiska företrädare, återkommer till liknande tankegångar om den facklig-politiska samverkan när de talar om dagens situation. Summerat handlar dessa om något så självklart och angeläget som att arbetarrörelsen åter måste uppmärksamma, och göra politik av, arbetslivets villkor. Det betyder inte att LO och dess medlemsförbund ska begränsa sin agenda till strikt fackliga frågor, men att den facklig-politiska samverkan blir mer kraftfullt om det tar utgångspunkt i de behov som finns i arbetslivet. 3.1 Uppgiften: Politisera arbetslivet Att arbetslivet spelar en central roll för människors levnadsvillkor är en grundläggande insikt för arbetarrörelsen. Vår ställning på arbetsplatsen och på arbetsmarknaden påverkar inte bara våra möjligheter som arbetstagare, utan också i hög grad vår ställning i samhället. Det finns med andra ord ett starkt samband mellan arbetslivets utveckling och demokratins räckvidd. Det var ur den insikten som arbetarrörelsen en gång formades i slutet av 1800-talet, i den politisk sprängfyllda konflikten mellan arbete och kapital. Men det finns också flera exempel i modern tid på hur en medvetenhet om arbetslivets villkor har drivit på politiken och lett till reformer. När t.ex. den så kallade Kockumsrapporten kom i slutet på 1960-talet synliggjorde den en bild av arbetslivet som då var okänd för många. Rapporten byggde på intervjuer med arbetare på varvet Kockums i Malmö som vittnade om en påfrestande arbetsmiljö med tunga lyft och ständiga olyckor. Många hade tröttnat på dåligt inflytande, låga löner och ett obefintligt anställningsskydd.65 Rapportens beskrivningar bidrog, tillsammans med strejkerna i Malmfälten, till startskottet för ett radikalt reformprogram för arbetslivet på 1970-talet. I dag befinner vi oss ganska långt från 1970-talets arbetslivsdebatt. Ändå är behovet av att se vad som händer i arbetslivet minst lika stort som då. Villkoren och maktpositionen i arbetslivet har försvagats för stora grupper sedan 1990-talets början. Det handlar framför allt om en ökad förekomst av tillfälliga anställningar, obekväma arbetstider, tidspress i arbetet, slimmade organisationer och eftersatt arbetsmiljö. Socialdemokratin har inte lyckats formulera ett sammanhållet svar på denna utveckling. Hans-Olof Nilsson, ordförande i Livs, sammanfattar läget: ”Arbetslivsfrågorna har marginaliserats. Det är inte bara i valrörelsen, utan dom har inte den tyngden längre. Man tänker på vad som hände efter gruvstrejken 1969 när frågan om demokrati på arbetsplatsen blev en jättefråga – just för att partiet lanserade frågorna om mer demokrati i arbetslivet, som stärkte både fackföreningsrörelsen och partiet. Jag tror att en sak som vi förlorade valet på var att arbetsplatsfrågorna inte fanns med. Hur mår människor på arbetsplatserna? Som stress, arbetsmiljöproblem, arbetsskador, sjukdomar och skador som inträffar på arbetsplatserna. Arbetets innehåll och inflytandet i arbetet, både kollektivt och individuellt. Det fanns inte med. Och det förlorar vi mycket på, för det är vår arena.” Det finns ljuspunkter. Kriskommissionens rapport lyfter arbetslivets villkor och ger ett viktigt bidrag till en förnyad diskussion.66 Det har inte heller saknats goda ansatser i det facklig-politiska arbetet genom åren, t.ex. Metalls arbete för ”Det 43 goda arbetet” och Kommunals och Socialdemo- En tredelad arbetsmarknad kraternas modell för ”Mönsterarbetsplatser”. De Vilka representerar arbetarrörelsen i dag? Under flesta är dock överens om att dessa projekt måste lång tid var LO det stora löntagarkollektivets föge fler konkreta resultat och att mer kan göras.67 reträdare och Socialdemokraterna det breda löntagarpartiet. I takt med att arbetslivet har förMen är inte arbetslivet en fråga för parterna, ändrats ser inte arbetarrörelsens karta likadan ut. kanske någon invänder? Jo, självklart finns det Ryktet om industrins död må vara överdrivet, ett fackligt intresse av att upprätthålla den men faktum är att de stora industriarbetsplatsvenska modellen med ett stort inslag av avtals- serna till stor del är borta. I stället ser vi växande lösningar. I dag är man dock beroende av en service- och tjänstenäringar där det är vanligt borgerlig regering som hävdar att arbetslivets med små arbetsplatser, tillfälliga anställningar, frågor endast är en angelägenhet för arbets- hög tidspress och obekväma arbetstider. Möjligmarknadens parter, samtidigt som den under- heterna för kollektivt agerande är begränsade gräver fackets ställning och samordning.68 Det är och den fackliga organiseringen lägre än gedärför en absolut nödvändighet för facket i dag nomsnittet. att agera på flera arenor samtidigt. Insikter om arbetslivets villkor påverkar också våra ställningstaganden i andra frågor. Våra behov av att med kollektivtrafik kunna ta oss till och från jobbet, få barnomsorg på de tider vi arbetar, ha möjlighet att få bostad där jobben finns, erbjudas omställningsmöjligheter om vi blir arbetslösa eller sjuka: är alla beroende av ett välfungerande samspel mellan arbetslivets utveckling och politiken. Inte minst finns det en viktig koppling mellan arbetslivet och sysselsättningspolitikens inriktning. Ett politiskt program för inte bara fler utan också bra jobb, kräver ett utvecklat samarbete mellan arbetslivets och politikens företrädare. Här står den moderata arbetslinjens ensidiga fokus på sänkta ersättningsnivåer, lägre skatter och låglönejobb handfallen. Behovet av en offensiv arbetarrörelse är stort! Men att åter politisera arbetslivet betyder inte att man kan gå tillbaka till 1970-talets arbetslivsdebatt. Mycket har förändrats i arbetslivet sedan dess, vilket skapar nya villkor för den facklig-politiska samverkan. På en allt mer globaliserad och konkurrensutsatt arbetsmarknad, där både starka fack och en aktiv arbetsmarknadspolitik verkligen behövs, framstår några diskussioner som särskilt angelägna att ta upp. En sådan diskussion handlar om gränserna mellan centrum och periferi i arbetslivet. Richard Hyman, professor i industriella relationer, menar att arbetsvillkor som tidigare uppfattades som avvikande från normen i arbetslivet har blivit så vanliga i den globala ekonomin att de inte längre kan betraktas som särdrag: ”Atypical employment situations have become more increasingly typical. Part-time work, short-term and casual employment, agency work, self-employment (both genuine and spurious), special government make-work schemes and of course unemployment have all become more common; in total, in some countries, they affect the majority of the economically active population.” 69 Vidare påpekar Hyman att denna ”besvärliga” arbetsmarknad inte återspeglas i de fackliga strukturerna. En viktig distinktion kan nu göras mellan en kärna av anställda med relativt tryggad anställning, perifera arbetare vars anställning är långt osäkrare och de som är utestängda från sysselsättning helt och hållet. Delvis reflekterar denna indelning skillnader i kvalifikationsnivå, kön, etnisk tillhörighet eller ålder. Enligt Hyman står de fackliga organisationerna – vare sig de är arbetarorganisationer, tjänstemannafack eller blandade – inför en oundviklig fråga, nämligen om de vill fungera, medvetet eller av nödtvång, som företrädare för de relativt gynnade medlemmarna eller om de verkligen vill ta sig an alla.70 Beskrivningen är i högsta grad relevant för svenska förhållanden. Sedan framför allt 1990talets krisår har ett antal förändringar skett på 44 den svenska arbetsmarknaden som utmanar fackföreningsrörelsens ställning och sätt att arbeta – och därmed även socialdemokratins villkor. En sådan förändring handlar om anställningsvillkoren. Vid 90-talskrisens början var knappt 10 procent av löntagarna tidsbegränsat anställda. Därefter har andelen tidsbegränsat anställda ökat markant. Under högkonjunkturen 2007 hade 16 procent av arbetskraften tillfälliga anställningar. När finanskrisen slog till 2008 sjönk andelen något, men mycket tyder på att de nyanställningar som nu görs inom t.ex. industrin i stor utsträckning är visstidsanställningar. De osäkra anställningarna har blivit en del av arbetsmarknadens sätt att fungera och används av arbetsgivarna som stötdämpare vid ned- och uppgångar i konjunkturen.71 Till bilden hör också att de tillfälliga anställningarna är ojämnt fördelade mellan olika löntagargrupper efter ett mönster som samspelar med och förstärker redan existerande orättvisor på arbetsmarknaden. Arbetare, kvinnor, ungdomar och invandrade är i avsevärt högre grad än andra löntagargrupper hänvisade till tidsbegränsade anställningar. Lösare anställningsformer är också betydligt vanligare bland löntagare utanför facket. SCB:s arbetskraftsundersökningar visar att endast fyra av tio tillfälligt anställda var med i facket i mars 2011.72 arbete där man ständigt upprepar samma arbetsmoment.73 En annan rapport från LO, ”Arbetstider år 2009”, framhåller att det finns ett utbrett ofrivilligt deltidsarbete bland framför allt kvinnor i arbetaryrken. Statistik visar att två av tre deltidsarbetande LO-medlemmar egentligen skulle vilja jobba mer. Samtidigt arbetar hela 50 procent av LO-kvinnorna deltid, vilket nästan är dubbelt så många som genomsnittet bland samtliga anställda.74 De förändrade arbetsvillkoren, både vad gäller anställningsformer och arbetstider, hänger samman med att underbemanning har blivit norm i flera verksamheter, med ett hårdare tryck på de anställda som följd. En omfattande rationaliseringsvåg under 1990-talet gjorde att arbetslivet kom att präglas av besparingar, slimmade organisationer och en allt mer preciserad bemanning. Framför allt har stora arbetargruppers arbetssituation blivit allt mer obekväm, uppstyckad och pressad. Utvecklingen har också gått hand i hand med ökade inslag av entreprenadlösningar och bemanningsföretag, vilket sammantaget har inneburit att människor har blivit mer utbytbara för arbetsgivaren. Örjan Nyström och Anders Nilsson beskriver i rapporten ”Den globala utmaningen och jämlikhetens grunder” hur en omvandling i produktionens upplägg under 1990-talet, från lager av En annan, närbesläktad, förändring på arbets- insatsvaror och färdiga produkter till ett behovsmarknaden rör arbetstiderna. LO-rapporten anpassat ”just-in-time-flöde”, även fick följder ”Trender i arbetsmiljön 2007 – Klass och kön” för arbetskraften. Kraven på flexibilitet och prepekar på att arbetsvillkoren har försämrats för station ökade, vilket bidrog till förändrade arstora grupper av arbetare och lägre tjänstemän betsvillkor. Resultatet blev också en växande sedan 1990-talets början. Främst är det möjlig- utslagning av människor som inte klarade av den heten att påverka det egna arbetet som har för- stress som det intensiva förändringstrycket orsasämrats. Andelen som arbetar på udda tider ökar kade. Under 1990-talets andra hälft skedde en liksom det riskfyllda ensamarbetet. kraftig ökning av långtidssjukskrivningar och förtidspensioneringar. En ”insider-outsider”-proEn viktig slutsats är att det framför allt är kvinnor blematik etablerade sig på svensk arbetsmarki arbetaryrken som håller igång det så kallade nad.75 24-timmarssamhället. I början av 1990-talet arbetade 75 procent av kvinnorna inom handel, Det är möjligt att facket och politiken inte helt transport och service enbart dagtid. I dag är an- kan motverka alla nya typer av anställningsfordelen nere på 34 procent. Samtidigt fortsätter mer och arbetstider som genereras av den nya fyra av fem tjänstemän att arbeta på sedvanliga produktionslogiken. Men betydligt mer kan kontorstider. LO-rapporten konstaterar också göras. att arbetslivet blir hetsigare och att allt fler har ett 45 Den svenska kompromissmodellen mellan stat, kapital och arbete byggde länge på mottot ”trygghet i förändring”. Marknadens krav på ökad effektivitet och kompetens skulle mötas med statliga åtgärder för att höja arbetskraftens värde och trygghet. Den moderata framtidsidén är i mångt och mycket den motsatta. Den handlar i stället om att stärka arbetsmarknadens uppdelning genom att få till stånd ett stort utbud av och efterfrågan på lågutbildad arbetskraft, främst i serviceyrken, med sämre anställningsskydd och lägre löner. Arbetsrättslagar, generös a-kassa och starka fackliga organisationer ses här som ett hot. En nedbantad arbetsmiljöpolitik och införandet av ”allmän visstidsanställning”, som i praktiken gör det möjligt för arbetsgivare att stapla tidsbegränsade anställningsformer på varandra, är två exempel på hur den borgerliga arbetsmarknadspolitiken tar sig uttryck. En rörelse för ”insiders”? Sammantaget ser vi en utveckling som urholkar löntagarnas inflytande och trygghet och som förstärker arbetslivets uppdelning i centrum och periferi. Här finns flera behov som arbetarrörelsen måste möta. Det handlar om arbetsrättslagstiftning, arbetsmiljöfrågor, arbetsmarknads/vuxenutbildning och hur kommuner och landsting agerar i rollen som arbetsgivare och upphandlare.77 Men också om hur välfärden fungerar och var de nya jobben ska skapas. Flera fackliga företrädare framhåller att socialdemokratin i högre utsträckning måste se de förändrade villkoren på dagens arbetsmarknad. Ella Niia tror att socialdemokratiska politiker har ett stort intresse för arbetslivets frågor, men att glesare kontakt mellan facket och partiet har gjort att frågorna har hamnat längre ner på dagordningen. Framöver måste facket bli bättre på att bjuda in politiska företrädare så att de får en djupare förståelse för hur arbetslivets villkor kan se ut, menar hon: De osäkra anställningarna medför flera negativa konsekvenser för dem som ska göra jobbet. Den tillfälligt anställde har för det mesta sämre lö”Det handlar om att skapa tillgång till de här rummen, neutveckling, färre chanser till kompetensutså att politikerna kan få höra berättelserna. Som Karoveckling, lägre sjuk- och arbetslöshetsersättning, lina på Nordic Light. Hon är ensamstående mamma sämre pensionssparande samt svårigheter att ta och jobbar natt och har ingen barnomsorg. Det är de banklån som ofta krävs för att kunna etablera mamma, pappa och kompisar hela tiden som får rycka sig på bostadsmarknaden. Tillfälliga anställin. Och dåligt betalt, så då kan man ju inte ha någon ningar innebär ofta mindre inflytande på jobbet barnflicka som kommer. Och vilken trygghet skapar det? samtidigt som bristen på anställningsskydd biJag tror inte att det blir samma effekt om jag berättar drar till "tysta arbetsplatser". Sammanhållningen det som om Karolina själv berättar om all den oro det på arbetsplatsen mellan anställda minskar och innebär att inte veta om hon ska jobba natt.” arbetsmiljöarbetet nedprioriteras. I kombination med ökad tidspress skapas arbetsplatser där Även a-kassan tas upp. I den socialdemokratiska människor slits ut i förtid. eftervalsdebatten 2010 fördes en diskussion om hur länge den arbetslöse ska ha rätt till ersättÄven arbetstiderna påverkar våra livsvillkor. Ofri- ning. En viktig fråga, menar flera intervjuade villig deltid innebär minskade möjligheter till eko- inom LO-kollektivet, men konstaterar samtidigt nomisk försörjning, och att arbeta natt, skift och att valet av fokus var ganska egendomligt i ett oregelbunden arbetstid kan medföra stora påfrest- läge där bara en tredjedel av de arbetslösa är ningar, såväl fysiskt som psykiskt. Arbetstidernas kvalificerade för en sådan försäkring. Kraven för förläggning påverkar också det sociala livet. inträde i a-kassan är i dag så höga att många Många människor har kanske inte något emot att dem som rör sig på arbetsmarknaden för tillfäljobba på kvällar eller helger, men problem uppstår liga jobb inte kan kvalificera sig för medlemskap. när samhällsservicen inte alltid är anpassad efter Dessutom har låginkomsttagare och ungdomar sådana arbetstider. En problematik som många, varit överrepresenterade bland dem som har framför allt kvinnor i LO-yrken, tampas med är hoppat av a-kassan eller avstått från att gå med bristen på barnomsorg på obekväm arbetstid. En under de senaste åren.78 kartläggning som fackförbunden Hotell- och Restaurang och Kommunal gjorde 2010 visar att Men ett tungt ansvar vilar också på facket. Leif hela 6 av 10 kommuner saknar barnomsorg utan- Jakobsson, riksdagsledamot för Socialdemokraför kontorstid.76 46 terna, menar att hela arbetarrörelsen måste bredda bilden av dagens arbetsmarknad: ”Det är framför allt yngre, invandrare och papperslösa som utnyttjas på ett sätt som de flesta inte känner till. Där den fackliga organisationsgraden är väldigt låg och facket inte ens finns närvarande. Inget kollektivavtal, ingenting. Och vi ser sällan varken facket eller socialdemokratin i dessa frågor. Vi är väldigt noga med dom som är innanför, men dom utanför vet vi knappt om. På något sätt har vi konserverat en bild av arbetslivets problem som är väldigt gammaldags. Det andra känner vi till lite sådär, men vet inte hur vi ska angripa det och har inte samma självklara facklig-politiska samarbete kring det.” Men även fackets attityder och invanda sätt att arbeta kan spela roll. Det kan inte uteslutas att fackets svårigheter att organisera löntagargrupper med svag ställning på arbetsmarknaden också kan handla om att fackliga organisationer arbetar i gamla hjulspår och i första hand företräder dem i trygga positioner. Forskarna Kristina Håkansson och Tommy Isidorsson, båda verksamma vid Göteborgs universitet, har undersökt hur lokala fackliga organisationer förhåller sig när inhyrd arbetskraft finns på arbetsplatser. Deras resultat visar att inhyrda som kommer till företagen sällan känner sig välkomna i den fackliga gemenskapen på det inhyrande företaget. De inhyrda får inte Inte minst har facket en viktig uppgift i att orga- information i samma utsträckning som den ornisera de arbetstagare som befinner sig utanför dinarie personalen och vet inte vem de ska fråga kärnan med relativt trygga anställningar. Om om problem uppstår. Vidare har de fackligt akdet inte sker är risken stor att betydande delar av tiva på det inhyrande företaget ofta svårt att se arbetsmarknaden, framför allt inom tjänstesek- hur de kan inkludera de bemanningsanställda i torn, kommer att ha arbetsvillkor som inte om- det fackliga arbetet. Tveksamheten handlar om fattas av kollektivavtal. Men utvecklingen är avvaktande attityder från de fackligt aktiva, men också problematisk för LO:s representativitet också om att nuvarande institutionella förhålgentemot politiken. Om facklig-politisk samver- landen, som lagstiftning och fackliga organisakan mellan LO och Socialdemokraterna till stor tionsstrukturer, inte är anpassade till att den del bygger på tanken att arbetares perspektiv lokala fackklubben ska kunna företräda inhyrda. bäst representeras av LO-medlemmar, innebär Om t.ex. en person som är medlem i Handels svårigheterna att organisera dagens arbetare att blir uthyrd till ett företag där IF Metall har en denna representativitet undergrävs. fackklubb, är det i dag inte självklart att den inhyrda kan delta i IF Metalls fackliga möten, få En oroväckande tendens är t.ex. att utlandsfödda individuell hjälp på sin aktuella arbetsplats eller i privat sektor lämnade facken eller avstod från inkluderas i förhandlingar.81 att gå med i dubbelt så hög grad som svenskFrån LO-håll har frågan om bemanningsanfödda mellan åren 2006-2009.79 ställda fått högre prioritet på sistone. I MälardaEn förklaring bakom de fackliga medlemstappen len har IF Metall, Handels och Transport startat är att höjningen av den sammanlagda avgiften ett projekt för att öka organisationsgraden i betill fack och a-kassa varit särskilt betungande för manningsbranschen. En liknande satsning görs människor med en svag position på arbetsmark- även av LO-distriktet i Jönköpings län. Senast till naden. En annan att det är praktiskt mödosam- LO-kongressen 2012 ska också en rapport ge mare för facket att komma i kontakt med svar på vilka organisatoriska förändringar som människor som finns i arbeten där tidsmargina- måste ske för att bättre inkludera bemanningslerna är små, arbetstiderna udda, anställning- anställda.82 arna tillfälliga och den anställde befinner sig i ett beroendeförhållande till arbetsgivaren. Facket Ett uppvaknat intresse för otryggheten i arbetsmöter också ofta många unga människor i de livet finns också i socialdemokratin. I slutet av mest otrygga jobben, vilka ofta har ett mer kri- maj 2011 tillsatte Socialdemokraternas partistytiskt förhållningssätt till facket än äldre genera- relse en arbetsgrupp som ska komma med förtioner.80 slag om hur arbetsmiljön i vid bemärkelse kan förbättras. En prioriterad del i arbetet handlar 47 om anställningsformerna och bemanningsföretagen. Ella Niia, Hotell- och Restaurangfacket, och Stefan Löfvén, IF Metall, sitter med i arbetsgruppen.83 Global konkurrens och solidaritet entliga stämningar mot utländska arbetare. Stefan Löfvén, IF Metall, menar att arbetarrörelsen inte har levererat någon bra strategi än för hur den ska hantera globaliseringen, vilket främlingsfientliga krafter exploaterar. När andra lösningar uteblir uppstår ett ”vi” och ett ”dom”: ”Vi argumenterar som om folk var främlingsfientliga, men det som det ofta är ett uttryck för är osäkerheten. Det är globaliseringen och vad händer med företagen. Allt är mycket osäkrare nu, det är inte ett stadigt företag som står. Folk ser ju hur folk piper iväg och tänker ”Hur blir det med vårt företag?”. Du har det här med migration och i spåren av det Laval. Och om då någon har pekat ut att det är ju ”dom” som det är fel på, ”dom” som har kommit hit från ett annat land… Jag tror inte att våra medlemmar är främlingsfientliga, men vi har inte tagit upp de här problemen tillräckligt.” Uppdelningen mellan centrum och periferi i arbetslivet har i allra högsta grad en global dimension. Fackföreningsrörelsens organisatoriska struktur formades utifrån täta relationer med nationella arbetsgivare och nationalstaten. I dag är en sådan ordning begränsande. Transnationella företag, avreglerade kapitalmarknader, EU-medlemskap och migrerande arbetskraft har kommit att kräva ett mer globalt handlande av både fack och politik. Ur facklig-politisk synvinkel menar flera att det är viktigt att den nya verklighet som facken verkar i får uppmärksamhet på den nationella politiska agendan. Efter Lavaldomen är osäkerheten fortfarande stor kring vilka villkor som ska gälla för utländsk arbetskraft i Sverige. I allt fler branscher möter facken arbetskraftsinvandrare och utstationerade gästarbetare som arbetar under sämre villkor än de svenska kollektivavtalen medger. Problematiken märktes först i bygg- och transportsektorn, men breder ut sig i fler yrkesgrupper där kunskaper i svenska språket är sekundärt, t.ex. bärplockning. Det nationella handlingsutrymmet är dock långt från självklart och risken att beskyllas för protektionism och främlingsfientlighet kan göra att politiska företrädare gärna slipper frågorna på sitt bord. Det finns också en växande svart eller grå sektor inom branscher som städning, biltvättar, lagerarbete och restauranger, där papperslösa migranter anlitas på löpande basis. Ett reportage i Sydsvenskan i juni 2011 synliggör hur landets asylsökande exploaterades på den svenska arbetsmarknaden. Papperslösa vittnar om timlöner runt 20 kronor och horribla villkor i ett arbetsliv som Sverige officiellt lämnade bakom sig för hundra år sedan.84 Här finns ett stort behov av en arbetarrörelse som tar upp kampen för fackliga rättigheter och kollektivavtal, utan att samtidigt underblåsa fi- Några fackliga organisationer har gjort viktiga förändringar för att möta de nya villkoren. Ett exempel är Byggnads som börjat arbeta aktivt för att organisera utländska gästarbetare. Ett annat är Fastighets som tagit kongressbeslut om att erbjuda papperslösa fackligt medlemskap. Många intervjuade är dock överens om att mer behöver göras och att det krävs ett bättre samspel mellan fack och politik framöver kring de förändrade villkoren. Det handlar om att tillsammans bygga upp starkare facklig och politisk handlingsförmåga globalt. Inte minst finns det en uppgift i att agera mot nerpressade löner. I Europa har företagens vinster tillåtits öka på lönernas bekostnad sedan 1970-talet, vilket kan vara en förklaring till varför krisen och höga arbetslöshetsnivåer biter sig fast i världen. Roland Spånt, tidigare TCO-ekonom, menar att konstant vinstökning på lönernas bekostnad leder till sjunkande efterfrågan i ekonomin och till färre nyanställningar.85 Att ta strid mot denna utveckling är kanske i första hand en facklig uppgift, men kräver också en politik som främjar en stark fackföreningsrörelse. LO har lyft frågan om hur facklig-politisk samverkan kan utvecklas globalt. I rapporten ”International Trade Union-Political Cooperation” framhåller man SAMAK, ett forum för fackligpolitisk samverkan i Norden, som ett välfungerande samarbete. På europeisk och global nivå 48 är det dock svårare att hitta ytor där fack och politiska partier kan samverka. Det finns positiva exempel på samarbete kring sakfrågor, menar rapportförfattarna. En sådan fråga var när fackföreningsrörelsen med stöd av bl.a. den socialdemokratiska regeringen i Sverige, lyckades modifiera EU-kommissionens förslag om tjänstedirektiv 2004 och skriva in ett bättre skydd mot social dumping i direktivet. Institutionaliserade samarbeten är dock sällsynta. I stället verkar facket inom sina egna globala arenor som yrkesnationalerna, Nordiska Fackliga Samorganisationen (NFS), Europafacket (ETUC) och Världsfacket (ITUC), medan socialdemokratin bland annat samlas under europeiska PES och Socialistinternationalen. Kontakter finns mellan de fackliga och de socialdemokratiska samlingsorganisationerna, men inte i någon högre utsträckning. Det är framför allt olika politisk färg bland facken som sätter gränser för den typ av facklig-politisk samverkan som finns i Norden, menar LO: ”As regards the ITUC and the Socialist International, there are of course contacs, but just like the case on the European level, the possibilities to pursue ”Nordic” kind of trade union-political cooperation are limitied by the fact that the ITUC gathers trade union organisations of different political colours.” 86 Vidare är det viktigt att globalt samarbete alltid tar sin utgångspunkt i de fackliga medlemmarnas engagemang och vardag. Adrienne Sörbom, sociolog, har intervjuat lokala LO-företrädare i Sverige och konstaterar att globaliseringens sociala konsekvenser än så länge oftast blir en fråga för organisationstopparna i den socialdemokratiska arbetarrörelsen.87 Möjligheterna för facklig-politisk samverkan på en globalt integrerad arbetsmarknad ska dock inte dömas ut. Flera utvecklingsprojekt visar på nya sätt att arbeta. Ett sådant, med ett tydligt lokalt perspektiv, skedde mellan svenska IF Metall och den brasilianska fack- och arbetarrörelsen i början av 2000-talet. Ett annat intressant utbyte äger rum på Filippinerna, där Socialdemokraterna i Uppsala och flera svenska fackförbund deltar för att stötta uppbyggnaden av facklig-politiska samarbeten.88 Den nödvändiga klimat- och miljöomställningen påkallar också ett utvecklat fackligt-politiskt samarbete på global nivå. Lena Sommestad skriver i rapporten ”Klimatpolitik och full sysselsättning” att troligen ingen del av samhällsekonomin kommer att förbli opåverkad av klimatförändringarna. Därför måste en beredskap finnas för stora förskjutningar mellan yrken, branscher och länder. Den politiska uppgiften handlar dels om att i socialdemokratisk anda driva en aktiv arbetsmarknads- och jämlikhetspolitik som stärker människors trygghet och förändringsbenägenhet, men också om att våga investera i nya ”gröna” jobb.89 Frågorna har även nära kopplingar till den fackliga verkligheten. LO-förbunden täcker tillsammans en rad olika områden som står i fokus för klimat- och miljöomställningen, såsom kollektivtrafiken, infrastrukturen, byggandet, energiförsörjningen, folkhälsan, storköksmaten, skogs- och jordbruket. Facket borde således ha ett egenintresse av att ligga i framkant vad gäller klimat- och miljöarbete och bygga nya broar för samarbete kring dessa frågor, såväl nationellt som på den globala arenan. 49 3.2 Arbetarrörelsen och tjänstemännen Det är inte bara LO:s möjligheter att organisera den ”nya” arbetarklassen och agera globalt som kan diskuteras i förhållande till de behov som finns i arbetslivet. En viktig fråga är även hur LO-kollektivets relation till tjänstemannaorganisationerna kan utvecklas. Som tidigare nämnts har det skett stora förändringar på löntagarsidan som gjort det omöjligt för både LO och Socialdemokraterna att bortse från tjänstemannafacken. Ett förändrat politiskt landskap kan också göra det nödvändigt för LO att framöver i högre utsträckning prioritera den fackliga arenan framför den politiska vägen. I så fall blir goda relationer med TCO och Saco av stor betydelse för LO. dåligt betalda. Så det är ett bekymmer som vi delvis delar. Det är samma bekymmer med allt kortare anställningar och kortare anställningsförhållanden. Och vi har samma bekymmer med stressade arbetsplatser och kort bemanning.” Martin Viredius, politiskt ansvarig på Transport, menar att det handlar om två tendenser på dagens arbetsmarknad som ruckar på gamla indelningar. Å ena sidan sker det en proletarisering av vissa tjänstemannagrupper, resonerar han. Samtidigt blir många arbetaryrken allt mer tjänstemannaliknande: ”Ta bara Unionens callcenterarbetare, mer proletariserat än så kan man nog inte ha och deras behov av ett kartellavtal är naturligtvis akut egentligen. När de sitter där med sina x sålda på så lång tid. De kan ju tjäna hur lite som helst. De skulle behöva rena minimilöner, men det fixar ju inte Unionen åt dem. Samtidigt har du arbetare som hanterar avancerade datorprocesser eller flygtekniker. Det är klart att de mycket väl skulle kunna drivas in i ett tjänstemannaavtal eftersom de har en individuell styrka på arbetsmarknaden.” Oklarare gränser och gemensamma intressen I dag utgör TCO och Saco tillsammans flertalet av löntagarna, förhandlar om den större delen av lönesumman och har högre organisationsgrad än LO. Det finns också flera tecken på att skillnaderna mellan ”arbetare” och ”tjänstemän” är långt ifrån självklara, även om det gamla språkbruket lever kvar. Mer än någonsin är det uppenbart att många sysselsättningar i dag innefattar en komplicerad blandning av intellektuella och fysiska yrkeskunskaper. Eller mer rakt på sak: den gamla principen om att tjänstemannen duschar på morgonen och arbetaren efter jobbet gäller inte längre. Med utvecklingen följer också att många löntagare i dag har liknande upplevelser av arbetslivets villkor. Erfarenheter av slimmade organisationer, ökad tidspress, låga löner och lösare anställningar finns inte bara i traditionella arbetaryrken, utan delas också av stora tjänstemannagrupper. Stefan Löfvén, IF Metall, ser flera gemensamma nämnare: ”Rätt många av tjänstemännen har ju till och med lägre lön än vad vi har på ett antal områden. Nu har ju vi väldigt lågt på exempelvis tvätteriområdet och textil, men de har ju sina callcenters som är väldigt Den tudelade bilden bekräftas i rapporten ”Jobben och jobbet” som antogs vid TCO-kongressen 2011. I den konstateras att många arbetstagare har fått en ”svagare ställning gentemot sina arbetsgivare” som visar sig i en svag löneutveckling och relativt försämrade arbetsvillkor. Samtidigt har andra grupper blivit mer professionaliserade, vilket gjort dem mindre utbytbara och stärkt deras ställning på arbetsmarknaden.90 Utvecklingen har också en könsdimension. Det är framför allt de traditionellt manliga LO-yrkena som har fått påtagligt bättre villkor, medan många kvinnliga tjänstemän arbetar under förhållanden som ligger nära LO-kollektivets. Ett tydligt tecken på detta är att många kvinnor i TCO-förbund identifierar sig främst som arbetare. Enligt LO:s undersökningar känner sig hela 44 procent av de kvinnliga TCO-medlemmarna som arbetare, mot 27 procent av männen. I Vårdförbundet, ett av de mest kvinnodominerade TCO-förbunden, är arbetareindentifikationen allra tydligast. 66 procent av Vårdförbundets 50 medlemmar, alltså två av tre, ser sig själva som En risk, som flera fackliga företrädare tar upp, är att de utsuddade gränserna mellan arbetare arbetare.91 och tjänstemän i vissa branscher kan leda till ett Det kan också konstateras att de LO-medlem- ökat revirtänkande mellan facken, vilket kan mar som valde att rösta borgerligt i valet 2010 i missgynna medlemmarna. Utbildning och komhuvudsak var män och tillhörde de grupper petensutveckling nämns som ett exempel. På dainom LO som tjänar något bättre, inom främst gens arbetsmarknad kan inte den fackliga verksamheten avgränsas till att arbeta emot löindustrin och byggsektorn.92 nekonkurrens och arbetsgivares godtycke. En Vidare bör bilden av en delad arbetsmarknad central uppgift är även att göra arbetstagarna nyanseras en smula. Även om skillnaderna i för- mindre utbytbara och därmed motverka uppmåner och inflytande kan vara stora mellan ar- komsten av enkla och lågproduktiva arbeten. betar- och tjänstemannagrupper, tampas många Bedömningen är också att kvalifikationskraven i tjänstemän i dag med obetalt övertidsarbete och samhället kommer att höjas i klimatkrisens spår.96 en rädsla för att bli av med jobbet. Arbetsgivar- Men vilka incitament har LO-förbunden att uppnas behov av flexibilitet drabbar således breda muntra sina medlemmar att vidareutbilda sig, om löntagargrupper, om än på lite olika sätt.93 det samtidigt innebär att medlemmen kan ta ett tjänstemannajobb och byta fack? Likaså finns det fackliga problemet med arbetsgivares ovilja att teckna kollektivavtal i flera Draget till sin spets handlar utmaningen om hur branscher. Problematiken förknippas ofta med löntagarkollektivet kan stärkas gentemot arbetsLO-gruppers arbetsplatser inom t.ex. handels-, givarna på en förändrad arbetsmarknad. Som tirestaurang-, städ- och byggsektorn, men faktum digare påpekats finns det en uttalad strävan från är att den är minst lika påtaglig i ”nya” statusyr- socialdemokratin att utveckla kontakterna med ken inom it-, reklam- och konsultbranschen. Ge- tjänstemannaorganisationerna. En annan innomgående är att många unga människor fallsvinkel handlar om möjligheterna att utveckla arbetar i branscher som domineras av företag relationen mellan LO och tjänstemännen. Ansom inte har kollektivavtal.94 nelie Nordström är positiv till en sådan diskussion: Sammantaget väcker utvecklingen intressanta ”Man pratar om att partiet borde samarbeta med frågor kring hur facket på bästa sätt kan tillgoTCO. Jag tänker lite tvärtom egentligen, att det borde dose sina medlemmars intressen framöver. Fråvara fackföreningsrörelsen som tar initiativ till att gor om hur fackföreningsrörelsen ska organsudda ut dom där gränserna. Alltså, varför har vi iseras, vilka förbund som ska finnas och var gränöverhuvudtaget LO och TCO? Borde man inte göra serna mellan dem ska gå har alltid förföljt LO95, men kanske är de mer relevanta att ställa än något på den planhalvan? Det känner jag som mer någon gång tidigare. Annelie Nordström, Komnaturligt än att partiet skulle närma sig TCO, för det munals ordförande, berättar om hur gränslinär självklart för mig.” jerna mellan Kommunals och TCO-förbundet SKTF:s medlemmar blir allt svårare att fast- Under valrörelsen 2010 upplevde också flera inlägga: tervjuade att TCO lyckades bättre än LO med att komma ut i viktiga löntagarfrågor som a-kas”Gränserna bli ju konstigare och konstigare. Numera san och sjukförsäkringen. En allt för stark lojaliär det till exempel så att människor inom SKTF som tet mellan LO och det socialdemokratiska partiet jobbar med funktionshindrade, en del av dem har en tas upp som en av orsakerna till LO:s svårighesocionomutbildning, men har en titel som är en ter att få genomslag i debatten. Mot bakgrund arbetartitel och klassificeras i SKL:s statistik som att av detta diskuteras möjligheterna till gemensam det är vår medlem. Och vad är det som gäller då? Ut- mobilisering kring löntagarfrågor mellan LO bildningen eller titeln eller statistiken? Vad avgör vad och tjänstemannafackens organisationer som en de ska vara med någonstans? Och det kommer på allt möjlig framtida väg. Tankegången är att ett såfler områden.” dant agerande skulle kunna stärka LO:s trovär51 dighet i debatten och legitimiteten gentemot fackmedlemmarna. Samtidigt skulle Socialdemokraterna ges större möjligheter att appellera till ett bredare löntagarkollektiv. ”Världens mest klassuppdelade fack” Går vi några år bakåt i historien kan vi också konstatera att de fackliga gränserna, inte minst mellan LO och TCO, har varit omdiskuterade. Under LO-kongressen 1996 kom motioner från flera förbund om ett närmande mellan LO och TCO.98 Grafiska förbundet var skarpast och förordade att LO skulle arbeta för en framtida sammanslagning: Frågan är dock hur utsikterna för ett närmare samarbete mellan LO och TCO ser ut. Enligt Anders Kjellberg är den fackliga organisationsindelningen i Sverige den mest klassuppdelade i världen, med arbetare i LO, akademiker i Saco och övriga tjänstemän i TCO.97 ”Det finns inga rationella skäl för svenska löntagare att hålla sig med två stora huvudorganisationer med liknande uppdrag. Många medlemmar i LO-förbunden har tjänstemannaliknande befattningar; stora tjänstemannagrupper lever under villkor som starkt påminner om arbetarnas.” En liknande indelning finns förvisso även i de övriga nordiska länderna, men Sverige sticker ut med sina distinkta gränser. I t.ex. både Norge och Danmark finns det ett stort LO-förbund för handelsanställda och kontorister, Handel og Kontor i Norge respektive Handels- og Kontorfunktionærernes Forbund i Danmark. I den norska landsorganisationen hittas också flera andra tjänstemannagrupper, bl.a. arbetsledare, tekniker, officerare och socionomer. Även danska LO organiserar andra tjänstemän som tekniker, underbefäl och dansare. Till bilden hör också att en del grupper som räknas som arbetare i Sverige, som affärsbiträden, vårdbiträden och undersköterskor, klassificeras som tjänstemän i övriga nordiska länder. Även Metallindustriarbetarförbundet framhöll behovet av en bredare facklig samverkan till följd av hur de samhälleliga villkoren hade förändrats. Internationaliseringen, en hotad välfärd och högre arbetslöshetsnivåer talade för närmare kontakter mellan löntagarnas organisationer, resonerade Metall. Det främsta argumentet var förändringen av villkoren på arbetsplatserna, där man såg att yrkesrollerna gick in i varandra och att arbetstagarbegreppet var under förändring. Den svenska indelningen har historiskt varit mycket framgångsrik och bidragit till en hög och förhållandevis jämn facklig organisationsnivå genom hela löntagarkollektivet. Genom överenskommelser om gränsdragning har också medlemskonkurrens i stort sett undvikits mellan de svenska arbetar- och tjänstemannafacken. Gränsernas betydelse ska inte heller överdrivas. Det finns flera exempel på utvecklade samarbeten mellan de tre huvudorganisationerna, såväl på central nivå som mellan förbunden. Industriförbundens uppslutning kring Industriavtalet är kanske det mest framträdande, men också andra överskridande samarbeten kan noteras som t.ex. LO-TCO rättsskydd, LO-TCO biståndsnämnd, Brysselkontoret liksom ett flertal samarbetskommittéer över förbundsgränserna. Utlåtandet över motionerna var till viss del positivt. Landssekretariatet instämde i analysen att LO:s behov av samarbete med tjänstemännens organisationer hade ökat starkt, men hade också några invändningar. Den mest centrala handlade om tjänstemannafackens politiska obundenhet, som ansågs vara oförenlig med LO:s samverkan med Socialdemokraterna: ”Landssekretariatet anser (…) att inga möjligheter får lämnas oprövade när det gäller att nå ett starkare samarbete över de fackliga gränserna men det kan och får inte ske till priset av ett svagare fackligt-politiskt samarbete.” Intervjuer med ledande företrädare för LO-förbunden i dag ger olika bilder av det framtida fackliga landskapet. Majoriteten framhåller nödvändigheten av att utveckla samarbetet över huvudorganisationernas gränser, men till vilken grad och på vilket sätt råder det delade meningar om. En åsikt är att den facklig-politiska samverkan mellan LO och Socialdemokraterna alltid bör 52 sättas främst, alldeles oavsett utvecklingen. Facket och partiet kan förvisso ”samarbeta” med andra aktörer, men den historiska ”samverkan” som finns mellan LO och Socialdemokraterna bör alltid vara överordnad, lyder resonemanget. Inte minst ses den facklig-politiska samverkans betydelse för att få fler politiska företrädare med arbetarbakgrund som central. Utifrån denna synvinkel är ett utvecklat samarbete mellan t.ex. LO och tjänstemannafacken aldrig intressant om det medför lösare relationer mellan arbetarrörelsens fackliga och politiska grenar. Ett annat resonemang handlar om att det finns grundläggande principiella skillnader mellan de fackliga organisationernas tankesätt och arbetsmetoder – framför allt mellan LO och Saco, men också mellan LO och TCO. Dessa skillnader gör att möjligheterna för ett mer enat löntagarkollektiv, på såväl avtalssidan som kring politiska frågor, är begränsade. Summerat handlar det om att tjänstemannafacken inte bara står för partipolitisk obundenhet, utan också upplevs verka för ett slags avpolitisering av facket genom sitt fokus på individen framför kollektivet. Ett närmande till t.ex. TCO riskerar att leda till att LO:s funktion och perspektiv marginaliseras, menar man. Vilken bedömning som görs hänger också samman med vilken bransch man företräder. Ella Niia, Hotell- och Restaurangfacket, har förståelse för att gränserna mellan arbetare och tjänstemän ibland kan upplevas som diffusa inom industrin, men har svårt att se samma utveckling inom hotell- och restaurangbranschen. Sedan 1990-talet har arbetargruppernas ställning i servicebranscherna snarare försvagats, menar hon och ser fortfarande stora skillnader i förhållande till tjänstemannafackens vardag: ”Inom serviceyrken så tror jag att vi är långt ifrån tjänstemännens tänk och upplägg. Inom vår bransch är inte gränserna så utsuddade. Det är inte som med Grafikerna eller kanske i vissa andra förbund.” En vattendelare som flera framhåller är att arbetar- och tjänstemannafacken har olika syner på lönepolitik, vilket präglar organisationernas olika arbetssätt. Martin Viredius, Transport, sammanfattar skillnaderna: ”LO:s grundläggande uppgift eller förbundens grundläggande uppgift är att skapa karteller med golv. Tjänstemannafackens grundläggande uppgift är att förverkliga medlemmarnas marknadsvärde på marknaden på ett korrekt sätt. Och det är två helt olika uppdrag och två helt olika fackliga filosofier.” Samtidigt kan man inte förneka att uppluckringar mot mer individualiserade system också har skett på LO-sidan. Lars-Anders Häggström, ordförande i Handels, tycker inte att man ska överdriva skillnaderna mellan LO:s och tjänstemannafackens synsätt, i alla fall inte mellan LO och TCO: ”Tjänstemännen har alltid haft en viss syn på lönesättningen med sin individuella lönesättning. Men tittar du på många LO-förbund så är det ju så även där i dag. Jag tror att det bara är Transport som har kvar lönetabellerna. Vi har ju inte det. Vi följer lönetabeller, men det är lägstalöner.” I stället, bedömer Häggström, hittas den främsta skillnaden fortfarande i att LO samverkar med Socialdemokraterna, medan TCO och Saco är partipolitiskt neutrala: ”Sedan början av 90-talet har vi en samarbetsstyrelse med gamla HTF, och den har vi kvar med Unionen. Så vi träffas kontinuerligt och jag kan konstatera att det finns jättemånga krav som är exakt dom samma. Det som skiljer oss väldigt tydligt åt, det är att vi säger att vi har facklig-politisk samverkan med socialdemokratin. Och jag svär i kyrkan och säger att: den dagen som LO säger att vi inte har den hårda kopplingen så vore det inga problem att slå ihop LO och TCO.” En knäckfråga för facklig-politisk samverkan? Hur ser då tjänstemannafacken på att utveckla relationerna med LO och dess medlemsförbund? Den frågan kan knappast besvaras inom ramarna för denna rapport, men inte heller ignoreras. Cecilia Fahlberg, ordförande i det största TCOförbundet, Unionen, ser det som självklart att samarbeta på den fackliga sidan i gemensamma frågor. Att Unionen värnar om en god relation 53 till t.ex. Handels, menar Fahlberg är en nödvändighet eftersom många av Unionens medlemmar finns på samma arbetsplatser som Handels medlemmar. Samtidigt är hon tydlig med att Unionen, till skillnad från LO, är partipolitiskt obundet: ”Alla TCO-förbund är ju partipolitiskt obundna och Unionen i synnerhet. Och vi ser också i alla de utredningar vi gör när vi tittar på varför man inte är med i facket, så kommer det upp ganska tydligt att det är en av anledningarna: Att det handlar om politik och styrning. Så det är något som vi värnar väldigt mycket om.” Therese Svanström Andersson, stabschef på SKTF, ger en liknande bild. Hon ser det som naturligt att SKTF t.ex. har ett samverkansavtal med Kommunal, utifrån att båda förbunden befinner sig på liknande arbetsplatser, ofta kvinnodominerade och offentligt finansierade. Beröringspunkterna är många i fråga om arbetsvillkoren. Men så fort det blir partipolitiskt är SKTF måna om att inte ta ställning. Balansgången är dock inte självklar och i förhållande till många andra tjänstemannaförbund har SKTF ofta varit tydligare i sina allmänpolitiska hållningar: ”Det är lättare att opinionsbilda och samverka i frågor som har ett strikt medlemsperspektiv, som deras arbetsvillkor eller ramarna för den sektor som de jobbar i. Det blir ju svårare när det gäller allmänpolitiska frågor, även om vi gör det också. Ett sådant exempel är väl a-kassan. Efter 2006, regeringsskiftet, så var ju LO jättetydliga och hade manifestationer och demonstrationer. Där var det svårare för TCO och Saco att kliva in i det, men SKTF gjorde det.” Det bör också tilläggas att en viktig del av det förändringsarbete som TCO har påbörjat handlar om att distansera sig från förhärskande uppfattningar om facket, inte sällan med en underförstådd udd riktad mot LO. I en rapport till TCO:s kongress 2007, ”Imorgon är en annan dag”, nämns flera målsättningar för detta arbete, däribland att bilden av den fackliga organisationen ska förflyttas från ”politik” till ”för mig”. Resonemanget vidareutvecklas i rapporten ”Ett fack i förändring” till TCO:s kongress 2011. En tydlig signal är att TCO inte ska sammanblandas med LO:s och Socialdemokraternas samverkan: ”Framöver kan bilden av facket som helhet komma att påverkas av de diskussioner om förändring som förs inom politiska partier – i första hand socialdemokratin med sin nära koppling till LO. Detta trots TCOförbundens partipolitiska obundenhet. Behovet att förändra bilden av fackföreningen som en ”gammal apparat” blir mer akut. TCO-förbundens strategi måste vara att distansera sig så att vi inte blir en del av den gamla bilden.” 100 Det faktum att stödet för Socialdemokraterna bland TCO:s medlemmar nästan har halverats sedan 1994, från 45 till 26 procent, bidrar troligen inte heller till att TCO:s intresse för arbetarrörelsens fackliga organisationer ökar. Samtidigt förändras arbetsmarknaden och mycket tyder på att tjänstemännen snarast närmar sig arbetarnas politiska värderingar, än tvärtom.101 Det finns också flera frågor kring arbetsmarknadens och välfärdsstatens grundläggande strukturer där TCO:s och LO:s synsätt ligger mycket nära varandra. En sådan ståndpunkt handlar om Gent-systemet, dvs. att de svenska a-kassorna är kopplade till fackliga organisationer. Detta system har ifrågasatts av den borgerliga regeringen, trots (eller kanske p.g.a.) att forskning visar att det leder till hög facklig organisationsgrad och ett starkt fackligt intresse för en aktiv arbetsmarknadspolitik. I TCO-rapporten ”Jobben och jobbet”, skriver man att det visserligen inte är ett självändamål att a-kassan skall skötas av facket, men att ”skälen för att bryta denna ordning måste vara väldigt starka, riskerna för starkt negativa effekter på lönebildningen och partsmodellen gör att man bör vara väldigt försiktigt med stora politiska förändringar.”102 Internationella samarbeten, ofta branschvisa, visar också att förbund från LO, TCO och Saco kan verka framgångsrikt sida vid sida. Annelie Nordström, Kommunal, tror att ett närmare förhållande mellan LO och TCO så småningom kommer att växa fram och att vi i framtiden kommer att se förbundssammanslagningar över huvudorganisationernas gränser: 54 ”Det är så med den typen av frågor att det krävs timing. Jag tror det är det som det handlar om, att det kommer nya kvastar. Och desto fler nya kvastar som kommer så blir den här uppdelningen mer och mer ”Det kommer att bli en besvärlig process både i fackföreningsrörelsen och i partiet. Och den kan vara så allvarlig och så besvärlig att det kan bli splittring och osämja, både i partiet och i fackföreningsrörelsen. Vilket jag hoppas att det inte blir, utan att vi ska kunna föra en saklig och bra debatt. För det är ju vår framtid som vi snackar om. Ska vi vara en faktor som vill påverka i framtiden så måste vi fan i mig ändra oss. Det är min uppfattning.” otidsenlig. Men med den typen av frågor har vi en vana i Sverige att man inte kan bestämma om, utan det måste växa fram. Och när det kommer nya ledare i TCO och nya ledare i LO så kommer det där att hända, tro mig.” I en radiointervju den 15 maj 2011 berättar Eva Nordmark, ny ordförande för TCO, att hon vill arbeta för ett mer samordnat agerande mellan LO, TCO och Saco. Dagens utmaningar på arbetsmarknaden och i välfärden kräver långsiktiga lösningar, resonerar Nordmark och menar att de fackliga organisationerna skulle tjäna på att gemensamt driva på för bredare politiska uppgörelser. Men LO:s relation till Socialdemokraterna kan stå i vägen, antyder hon: ”För att klara framtidens utmaningar så behöver vi (LO, TCO och Saco, min anm.) kitta ihop oss ännu mer, snarare än att gå in i vissa partier eller vara hejarklack för ett visst parti.” 103 Lars-Anders Häggström, Handels, menar att nya förhållningssätt kommer att bli oundvikliga på sikt. Både LO och socialdemokratin tjänar på ett starkt löntagarkollektiv, och måste vara öppna för att hitta nya lösningar, resonerar han. Att bryta samverkan mellan LO och Socialdemokraterna är inte aktuellt, men samarbetet får inte hindra nya initiativ från att växa fram: Oavsett vilken hållning man intar är det ingen djärv slutsats att hävda att det sista ordet om LO och tjänstemannafacken inte har sagts än, och att frågan kan få en central betydelse för hur den framtida facklig-politiska samverkan mellan LO och Socialdemokraterna kommer att se ut: Kan LO och dess medlemsförbund skapa plattformar för ett närmare samarbete med tjänstemannafacken, utan att behöva tona ned den facklig-politiska samverkan mellan LO och socialdemokratin? En central aspekt för den framtida utvecklingen är troligen om den fackliga horisontella samordningen kommer att fortsätta vara rättesnöre på svensk arbetsmarknad, eller om de olika fackförbunden väljer att prioritera en mer sammanhållen politik för det egna avtalsområdet. 55 4. Slutord: Några vägval Den facklig-politiska samverkan mellan LO och Socialdemokraterna står inför flera utmaningar. I dag ser vi hur LO-kollektivet smalnar av och hur fackets organisation har blivit svagare, hur relationen mellan arbete och kapital har förändrats och hur arbetarrörelsen ofta har svårt att sätta agendan i samhällsdebatten. Vi kan också iaktta ett förändrat politiskt landskap där banden mellan medborgarna och de politiska partierna rubbas och där socialdemokratin befinner sig i opposition. Inte minst återstår frågan om hur intressegemenskapen mellan LO och socialdemokratin ser ut i dag. Finns det en konflikt mellan LO:s intressen och Socialdemokraternas strävan att vinna större väljargrupper? Eller omvänt, mellan LO:s koppling till partiet och fackets möjligheter att värva medlemmar? 2000-talet har i hög grad präglats av en samförståndsanda mellan LO och partiet, men under ytan bubblar olika viljor och uppfattningar kring samarbetet. Samtidigt kvarstår flera politiska utmaningar där ett utvecklat samarbete mellan löntagarnas organisationer och politiken brådskar. Det handlar om att skapa en politik för en global arbetsmarknad i förändring – för bättre arbetsvillkor och för full sysselsättning. Inte minst måste de möjligheter som miljö- och klimatomställningen pressar fram bejakas. Det andra svaret är att det nu är dags att bryta banden mellan LO och Socialdemokraterna. Inom arbetarrörelsen framhålls denna åsikt oftast av partiföreträdare och debattörer utan LObakgrund. De menar att socialdemokratins samröre med LO har blivit otidsenligt och utgör ett hinder för partiets möjligheter att attrahera väljargrupper i den politiska mittfåran. LO betraktas som en omodern organisation och anses ha för stort inflytande över socialdemokratin. Ett tredje svar handlar varken om att bevara eller att bryta, utan om att utveckla den facklig-politiska samverkan. Denna ståndpunkt hittas framför allt inom några av LO-förbunden. Uppfattningen är att socialdemokratin och LO har ett ömsesidigt behov att av att fortsätta samarbeta med varandra – partiet behöver fackföreningsrörelsen för dess hållning och identitet samtidigt som LO-medlemmarna ges en väg till närvaro och inflytande i politiska församlingar. En starkare organisation för samverkan är viktig, men det finns inget egenvärde i att hålla fast vid vissa samarbetsformer, menar man. Fackligpolitisk samverkan måste ta sin utgångspunkt i att lösa de samhällsproblem som finns, annars förlorar den snart sin mening. För LO-förbunden är det prioriterat att få medlemmarnas förtroende och att stärka sin roll, såväl politiskt som på förhandlingsarenan. Vad bör då göras? Mot bakgrund av gjorda intervjuer och senare års debatt skulle man lite till- Bland de LO-förbund som finns på arbetsmarkspetsat kunna säga att det finns tre olika svar på nader där låglönekonkurrens uppkommit i spåden frågan. ren av EU:s utveckling, märks en strävan att få ett tydligare gensvar från det socialdemokratiska Det första svaret är att bevara och stärka den partiet. Handelns och de kommunanställdas föfacklig-politiska samverkan i dess gamla former. reträdare för liknande resonemang utifrån sina Uppfattningen är att samverkan fungerade medlemmars villkor, men öppnar också upp för bättre förr och att ordningen måste återställas. diskussioner om ett närmare samarbete över de LO:s och socialdemokratins historiska samhö- fackliga centralorganisationernas gränser och righet betonas och vägen framåt handlar i hög om att förbättra dialogen med andra partier. Gegrad om att partiet och facket måste stärka de mensamt för många av dem som förespråkar ett organisatoriska förutsättningarna för samverkan. utvecklat fackligt-politiskt samarbete är att förÖkade satsningar på ideologisk utbildning för hållandet mellan LO och Socialdemokraterna LO-medlemmar framhålls som en avgörande måste bli mer dynamiskt, vilket betyder öppnare fråga för den facklig-politiska samverkans fram- diskussioner, tydligare roller och fler konkreta retid. sultat. 56 Frågan om utvecklingen av den facklig-politiska samverkan är mångfacetterad, men några frågor är tydligt genomgående i de debattinlägg och olika samtal med fackliga och politiska företrädare som redovisats i det föregående. Man kan sammanfatta dem så här: • Organisera! Den fackliga styrkan är beroende av antalet medlemmar. Dagens sjunkande organisationsgrad försvagar både förhandlingspositionerna i arbetslivet och möjligheterna att påverka politiskt. Att vända denna nedåtgående trend är nödvändigt, och det förutsätter inte minst insatser för att få med de grupper som har en svag position i arbetslivet, som ungdomar, personer med olika former av osäkra anställningar och arbetskraftsmigranter. Det kan, som många fackliga företrädare är inne på, kräva nya former för den fackliga organiseringen. Det faller utom ramen för denna rapport att närmare gå in på den diskussionen. Däremot finns det skäl att ställa frågan vilka krav det ställer på den facklig-politiska samverkan. • Arbetslivets frågor måste tillbaka på dagordningen Det finns stora behov i dagens arbetsliv som måste uppmärksammas och mötas. Detta är frågor som kräver både fackliga och politiska åtgärder. Det handlar om arbetsrättslagstiftning, arbetsmiljöfrågor och arbetsmarknads /vuxenutbildning, men också om hur kommuner och landsting agerar i rollen som arbetsgivare eller som upphandlare. Mer övergripande väcks frågor om var framtidens jobb ska skapas och vad miljö- och klimatomställningen innebär. I alla dessa avseenden finns i dag åtskilligt som kräver politisk uppmärksamhet, och förändringar som kräver politiska beslut. Mycket i dagens utveckling på arbetsmarknaden bidrar till att slita ut människor och till att öka både ekonomiska och sociala klyftor – vilket i sig självt är ett tillräckligt argument för socialdemokratin att lyfta dessa frågor. Men de är samtidigt det självklara centrat för den facklig-politiska samverkan, och en politik som påverkar ar57 betslivets villkor till det bättre är det bästa argumentet för facklig-politisk samverkan. • LO måste spela en självständig roll i samhällsdebatten LO och SAP delar grundläggande värderingar och samhällssyn, men de är två samverkande organisationer, inte två identiska. Den fackligpolitiska samverkan måste bygga på respekt och förståelse för fackets och partipolitikens olika roller. I detta ingår att såväl Socialdemokraterna som LO måste spela självständiga roller i debatt och opinionsbildning. Sett i backspegeln syns det att de mest konstruktiva lösningarna vuxit fram ur en långt ifrån alltid fridfull dialog mellan fack och parti, där de delvis olika infallsvinklarna gett ett bredare perspektiv och med det bättre fungerande åtgärder. De senaste decennierna har inneburit en försvagning av arbetarrörelsen. Det har att göra med en maktförskjutning mellan marknad och politik, mellan kapital och arbete, som i grunden förklaras med underliggande förändringar i ekonomins och produktionslivets villkor. Denna maktförskjutning har förstärkts av att arbetarrörelsen inte förmått driva en självständigt utformad analys och debatt kring dessa förändringar; debatten har blivit reaktiv, inte självständigt nyorienterande. Såväl socialdemokratin som facket behöver vidga sina kontakter med den samhällvetenskapliga och ekonomiska forskningen och även förstärka sina egna utredningsresurser. • Hur kan LO utveckla samarbetet med tjänstemännens organisationer? Arbetsmarknaden har förändrats. Tillsammans utgör TCO och Saco i dag majoriteten av löntagarna, förhandlar om den större delen av lönesumman och har högre organisationsgrad än LO. Dessutom är gränsdragningarna mellan ”arbetare” och ”tjänstemän” långt ifrån alltid självklara. Dessa strukturella förändringar i kombination med ett förändrat politiskt landskap och en offensiv arbetsgivarsida gör det tvunget för LO och dess medlemsförbund att försöka stärka sin fackliga position framöver. I första hand handlar det om att vända dagens nedåtgående trend i organisationsgraden. Men ett viktigt steg därutöver kan vara att utveckla kontakterna med tjänstemännens organisationer, inte minst med TCO. I dag begränsas dock en sådan utveckling av den facklig-politiska samverkan mellan LO och Socialdemokraterna, då TCO och Saco slår vakt om sin partipolitiska obundenhet. En viktig fråga inför framtiden är hur arbetarrörelsens facklig-politiska samverkan kan utvecklas så att ett närmare samarbete mellan LO och tjänstemännens organisationer blir möjligt. Även socialdemokratin tjänar på ett stärkt löntagarkollektiv. Sista ordet ges till Ingvar Carlsson, tidigare partiordförande (S) och statsminister, som i ett debattinlägg i Aftonbladet 1993 framhåller nödvändigheten av dynamik mellan LO och Socialdemokraterna. Carlssons ord kan vara en passande utgångspunkt för en framåtsyftande debatt om facklig-politisk samverkan i vår tid: 58 ”Det gäller samverkan och inte sammanblandning. Det gäller respekt för de båda grenarnas självständighet och olika roller. Spänningen dem emellan ska finnas. Vår trovärdighet bygger på att vi fullgör våra olika uppgifter, inte att vi är varandras fångar. Det är lyhördhet och inte ledband som har gjort arbetarrörelsen till en av världens starkaste folkrörelser.” 104 NOTER 1. Se t.ex. LO-tidningen 2010-11-05 "Tre av tio vill ha kvar stödet till Socialdemokraterna", LO (2007) Röster om facket och jobbet - Facklig aktivitet och fackligt arbete 2. För en närmare genomgång av europeisk socialdemokrati se: Pettersson, Henry (2004) Den försiktige kameleonten - Europeisk socialdemokrati och brittiska Labour. Örebro Studies in Political Science 8 3. Korpi, Walter (1981) Den demokratiska klasskampen. Svensk politik i jämförande perspektiv. Stockholm: Tiden 4. Om Trondheimsmodellen se: Etzler, Aron (2007) Trondheimsmodellen: radikala framgångshistorier från Norge och Nederländerna. Stockholm: Karneval 5. LO-tidningen 2010-11-11 "Danska LO och S hittar tillbaka till varandra" 6. Historieskrivningen bygger i stor utsträckning på Gidlund, Gullan & Horgby, Björn (2006) "Kollektivistisk demokratisyn i uppbrott. Förändrade villkor för facklig-politisk samverkan" i Ekström, Mats (red.) Om demokratins villkor. Örebro universitet 7. Se t.ex. Socialdemokraterna (1984) Fackligpolitisk samverkan. Rapport från arbetsgruppen angående det lokala facklig-politiska samarbetet; Socialdemokraterna (2010) Facklig-politisk samverkan. Ett system för lärande, utveckling och inflytande. 8. Socialdemokraterna (2009) Riktlinjer: En modern folkrörelse för jobb och rättvisa. 9. I dag har cirka 38 procent av de socialdemokratiska riksdagsledamöterna LO-bakgrund: LOtidningen 2010-10-01 "Färre LO-medlemmar på plats i riksdagen" På Socialdemokraternas extrakongress 2011 var 44 procent av ombuden LO-medlemmar. På ordinarie kongresser brukar andelen ligga runt 60 procent: LO-tidningen 2011-03-31 "LO-folket som väljer nya S-ledaren" 10. 2009 års stöd till Socialdemokraterna var: Fastighets 206 000 kr, Grafiska 103 000 kr, Handels 897 000 kr, HRF 236 000 kr, IF Metall 1 782 000 kr, Seko 540 000 kr, Byggnads 502 000 kr, Elektrikerna 132 000kr, Kommunal 3 080 000 kr, Livs 321 000 kr, Målarna 93 000 kr, Pappers 120 000 kr. Transport är det enda förbundet som inte ger bidrag. I stället avsätter Transport motsvarande summa för politiskt arbete i egen regi. Källa: LO-tidningen 2010-1105 11. Landsorganisationen i Sverige (2011) Medlemsantal åren 2006-2010, Kjellberg, Anders (2010) Kollektivavtalens täckningsgrad samt organisationsgraden hos arbetsgivareförbund och fackförbund. Lund universitet: Sociologiska institutionen 12. Kjellberg, Anders (2009) "Det fackliga medlemsraset i Sverige under 2007 och 2008" i Arbetsmarknad och arbetsliv, årgång 15, nr 2, våren 2009. 13. Kjellberg, Anders (2010) opublicerad statistik 2010-11-23 14. Kjellberg, Anders (2010) Kollektivavtalens täckningsgrad samt organisationsgraden hos arbetsgivareförbund och fackförbund. Lund universitet: Sociologiska institutionen 15. Socialdemokraterna (2010) Facklig-politisk samverkan. Vad har hänt och hur kan samverkan utvecklas? 16. Socialdemokraterna (1984) Facklig-politisk samverkan. Rapport från arbetsgruppen angående det lokala facklig-politiska samarbetet. 17. Upchurch, Martin, Taylor, Graham & Mathers, Andrew (2008) The Crisis of Social Democratic Trade Unionism in Western Europe The Search for alternatives. Storbritannien: Ashgate 18. Åmark, Klas (1989) "Sammanhållning och intressepolitik - Socialdemokratin och fackföreningsrörelsen i samarbete och på skilda vägar" i Misgeld, Klaus, Molin, Karl & Åmark, Klas (red.) Socialdemokratins samhälle - SAP och Sverige under 100 år. Kristianstad: Tiden 19. Lundgaard, Mads (1998) Påverkan av politiska beslut. Intresseorganisationer som lobbyister. En jämförande studie av LO, LRF och SAF. Uppsala universitet 20. Nilsson, Anders & Nyström, Örjan (2011) Den globala utmaningen och jämlikhetens grunder. Arbetarrörelsens tankesmedja 21. Lindberg, Ingemar (2011) En föreställd maktlöshet - reflektioner om socialdemokratin och den fulla sysselsättningen. Arbetarrörelsens tankesmedja 22. SVT 2010-08-31 "Inga politiska möten på arbetstid" 23. DN 2009-06-18 "Arbetsgivarna starkare än fackföreningarna" 24. Eskilsson, Sture (2005) Från folkhem till nytt klassamhälle - ett högerspöke berättar. Stockholm: Fisher & Co 25. Wennberg, Sandro (2009) Makten över debatten. Arbetarrörelsens tankesmedja 26. SOM-institutet (2010) Många val blir det. Göteborgs universitet 27. Aftonbladet 2011-03-21 "Så kan fackens kris vändas" 28. En undersökning om nyhetsrapporteringen under valrörelsen 2010 av Kent Asp, professor i journalistik, visar att det förekom betydligt fler negativt vinklade nyhetsartiklar om Mona Sahlin och de rödgröna partierna än om Fredrik Reinfeldt och alliansen. DN 2010-09-18 "Starkt negativ rapportering om Mona Sahlin i Expressen" 29. SvD 2011-03-11 "LO-fackförbund ur kurs" 30. Gidlund, Gullan & Horgby, Björn (2006) "Kollektivistisk demokratisyn i uppbrott. Förändrade villkor för facklig-politisk samverkan" i Ekström, Mats (red.) Om demokratins villkor. Örebro universitet 59 31. LO (2007) Röster om facket och jobbet Facklig aktivitet och fackligt arbete 32. LO-distriktet Stockholms län (2011) Valanalys - Hur den fackliga valrörelsen 2010 genomfördes och hur vi går vidare inför val 2014 33. LO-tidningen 2010-11-05 "Vi måste påverka politiken" 34. Oscarsson, Henrik & Holmberg Sören (2009) Därför vann alliansen. SCB, Demokratistatistik rapport 9 35. Erfarenheter visar att VALU underskattar Socialdemokraternas stöd med några procentenheter eftersom (S) väljare är mindre benägna än borgerliga väljare att fylla i SVT:s enkäter. LO:s eftervalsundersökning visade att 55 procent av LO-medlemmarna röstade på (S). 36. Svallfors, Stefan (2010) A Bedrock of Support? Trend in Welfare State Attitudes in Sweden. Umeå universitet; LO (2011) Dans med svåra steg. LO:s valanalys 2010 37. Erlingsson, Gissur Ó (2010) "Den stora utmaningen: Folkrörelsepartiets borttynande men därefter?" i Friberg, Tora & Thelander (red.) Samtal pågår... från forskare till politiker och tjänstemän i kommuner. Centrum för kommunstrategiska studier 38. Ett utvecklat resonemang om den förändrade demokratisynens betydelse för facklig-politisk samverkan hittas i: Gidlund, Gullan & Horgby, Björn (2006) "Kollektivistisk demokratisyn i uppbrott. Förändrade villkor för facklig-politisk samverkan" i Ekström, Mats (red.) Om demokratins villkor. Örebro universitet 39. LO (2011) Dans med svåra steg. LO:s valanalys 2010 40. Svensson, Torsten (1994) Socialdemokratins dominans - En studie av den svenska socialdemokratins partistrategi. Uppsala universitet 41. ibid. 42. Pettersson, Henry (2004) Den försiktige kameleonten - Europeisk socialdemokrati och brittiska Labour. Örebro Studies in Political Science 8 43. Oscarsson, Henrik & Sören Holmberg (2008) Regeringsskifte. Väljarna och valet 2006. Stockholm: Norstedts 44. Socialdemokraterna (2009) Riktlinjer: En modern folkrörelse för jobb och rättvisa 45. Aktuellt i politiken 2011-02-14 "Renodla S som idéparti!" 46. Aftonbladet 2010-12-05 "Banden med LO sänker S" 47. Aktuellt i politiken 2011-02-14 "Samverkan med tydligare roller - Ny Kommunal-strategi: Påverka även alliansen" 48. Olausson, Erland (1997) Nya förutsättningar för facklig-politisk samverkan? Internt arbetsmaterial, LO. 49. Sydöstran 2011-01-19 "Annan anda med Lundby-Wedin" 50. Gidlund, Gullan & Horgby, Björn (2006) "Kollektivistisk demokratisyn i uppbrott. Förändrade villkor för facklig-politisk samverkan" i Ekström, Mats (red.) Om demokratins villkor. Örebro universitet 51. Landsorganisationen i Sverige (2008) LO förbund i samverkan: rapport till LOs 26e ordinarie kongress 52. LO-kongressen (1971) Protokoll 53. Olausson, Erland (1997) Nya förutsättningar för facklig-politisk samverkan? Internt arbetsmaterial, LO. 54. Åmark, Klas (1989) "Sammanhållning och intressepolitik - Socialdemokratin och fackföreningsrörelsen i samarbete och på skilda vägar" i Misgeld, Klaus, Molin, Karl & Åmark, Klas (red.) Socialdemokratins samhälle - SAP och Sverige under 100 år. Kristianstad: Tiden 55. Hyman, Richard (1997) "Hur har vi kommit fram till dagens fackliga organisationsformer" i Johansson, Anders L (red.) Fackliga organisationsstrategier. Arbetslivsinstitutet; Giddens, Anthony (1999) Tredje vägen. Om förnyelse av socialdemokratin. Stockholm: Atlas; Fairclough, Norman (2000) New Labour, New Language? London: Routledge 56. Olausson, Erland (1997) Nya förutsättningar för facklig-politisk samverkan? Internt arbetsmaterial, LO. 57. LO Göteborg (2008) Facklig-politisk samverkan - För medlemmarnas skull 58. Liukkonen, Paula (2009) Ekonomisk utvärdering av projektet Nya tider i Nynäshamn 59. SvD 2009-10-28 "S bör gå åt vänster" 60. DN 2005-10-21 "S måste ompröva inställningen till hushållsnära tjänster", Sydsvenskan 2010-03-05 "Facken slår vakt om rut" 61. Mitt Kommunal 2010-06-22 "Nya grepp om privatiseringar" 62. Östran 2011-05-27 "Vem ska klippa banden med vem, Bodström?" 63. SvD 2011-01-21 "LO vill hitta ny S-ledare" 64. Byggnads (2011) Byggnads analys av valet 2010 65. Ohlström, Bo (1970) Kockumsrapporten: Om orsaker till missnöje bland varvsarbetare Rapport från en undersökning vid skrovavdelningen vid Kockums i Malmö 1969. Stockholm: Prisma 66. Socialdemokraternas kriskommission (2011) Omstart för socialdemokratin 67. Se t.ex. DN 2011-03-23 "Kommunal ger S bakläxa" 68. Kjellberg, Anders (2009) "Det fackliga medlemsraset i Sverige under 2007 och 2008" i Arbetsmarknad och arbetsliv, årgång 15, nr 2, våren 2009. 69. Hyman, Richard (2004) "An Emerging Agenda for Trade Unions?" i Munck, Ronaldo (red.) Labour and Globalisation: Results and Prospects. Liverpool: University Press 70. Hyman, Richard (1997) "Hur har vi kommit fram till dagens fackliga organisationsformer" i Johansson, Anders L (red.) Fackliga organisa- tionsstrategier. Arbetslivsinstitutet 71. LO-rapport (2010) Anställningsformer 2009 - Fast och tidsbegränsat anställda efter klass och kön 1990-2009 72. SCB (2011) AKU, mars 2011 73. LO (2008) Trender i arbetsmiljön 2007 Klass och kön 74. LO (2010) Arbetstider 2009 - Heltids- och deltidsarbete, vanligen arbetad tid och arbetstidens förläggning efter klass och kön år 19902009 75 Nilsson, Anders & Nyström, Örjan (2011) Den globala utmaningen och jämlikhetens grunder. Arbetarrörelsens tankesmedja 76. Kommunal & Hotell och restaurangfacket (2010) Varför finns det inte Nattis när det finns Dagis? 77 Ett viktigt beslut för bättre offentlig upphandling togs i riksdagen den 16 juni 2011. Den rödgröna oppositionen fick majoritet för att ratificera ILO:s konvention 94, som för Sveriges del innebär krav på löner och villkor på kollektivavtalsnivå vid alla offentliga upphandlingar. 78. Kjellberg, Anders (2010) Vilka "hoppade av" a-kassan eller avstod från att gå med? En studie av a-kassornas medlemsras. Lunds universitet: Sociologiska institutionen 79. ibid. 80. Kjellberg, Anders (2010) Kollektivavtalens täckningsgrad samt organisationsgraden hos arbetsgivareförbund och fackförbund. Lunds universitet: Sociologiska institutionen 81. Håkansson, Kristina & Isidorsson, Tommy (2011) "Fackliga förhållningssätt till hyresarbetskraft", Arbetsmarknad och Arbetsliv, nr 1, 2011. Karlstad: Karlstad universitet 82. LO-tidningen 2011-03-03 "Fack samarbetar för att ragga bemanningsanställda", LO-tidningen 2011-04-19 "LO enas för bättre villkor i bemanningsbranschen" 83. LO-tidningen 2011-05-28 "S granskar bemanningsföretag" 84. Sydsvenskan 2011-06-12 "Malmö under ytan" 85. LO-tidningen 2011-12-10 "Vinsterna ökar men inte lönerna" 86. LO (2010) International Trade Union-Political Cooperation 87. Sörbom, Adrienne (2010) "Dubbla budskap och enkel solidaritet" i Fronesis Socialdemokrati 2010: 32-33 88. LO (2010) International Trade Union-Political Cooperation 89. Sommestad, Lena (2011) Klimatpolitik och full sysselsättning. Arbetarrörelsens tankesmedja 90. TCO (2011) "Jobben och jobbet - Om jobbens betydelse och arbetets villkor" 91. LO (2007) Röster om facket och jobbet Facklig aktivitet och fackligt arbete 92. Kriskommissionen (2010) Valanalys 2010 93. Se t.ex. Unionen (2009) Fria eller förvirrade - en studie av tjänstemännens gränslösa arbetssituation; TCO (2007) Kompetent, lojal, otrygg - 60 medelklassen i den nya globala ekonomin 94. SvD 2011-06-08 "Bristen på kollektivavtal är problemet" 95. Åmark, Klas (1998) Solidaritetens gränser: LO och industriförbundsfrågan 1900-1990. Stockholm: Atlas 96. Sommestad, Lena (2011) Klimatpolitik och full sysselsättning. Arbetarrörelsens tankesmedja 97. Kjellberg, Anders (2001) "Klass, etnicitet och facklig organisering" i Holmgren, Anna (red.) Klassamhället - förändring, splittring och facklig vanmakt. LO idédebatt, Nr 3 i serien "Vadå klassamhälle" 98. LO-kongressen (1996) Protokoll 99. TCO (2007) Imorgon är en annan dag - En rapport om TCO:s utmaningar. TCO-kongress 2007 100. TCO (2011) Ett fack i förändring - Rapport till TCO:s kongress 2011 om de fyra år som varit. 101. Svallfors, Stefan (2010) A Bedrock of Support? Trend in Welfare State Attitudes in Sweden. Umeå universitet 102. TCO (2011) "Jobben och jobbet - Om jobbens betydelse och arbetets villkor" 103. Sveriges Radio P1, Ekots lördagsintervju 2011-05-15 104. Aftonbladet 1993-12-25 61 TANKESMEDJANS Köp Tankesmedjans böcker via arbetarrorelsenstankesmedja.se Arbetarrörelsens Tankesmedjas utredningar och analyser publiceras mestadels i form av rapporter i enklare A4-tryck. Dessa finns att ladda ner kostnadsfritt i PDF-format på vår hemsida. Men vi har även bokutgivning. Böckerna kan köpas antingen på hemsidan eller beställas via kupongen nedan. Ingvar Carlssons och Anne-Marie Lindgrens Vad är socialdemokrati? finns översatt till flera främmande språk. Information om och köp av via [email protected]. Systrar, kamrater! författad av Anne-Marie Lindgren och Marika Lindgren Åsbrink handlar om några av de kvinnliga pionjärerna i svensk arbetarrörelse. Säkerhet och solidaritet är en antologi om svensk försvars- och säkerhetspolitik. Bland de 17 författarna finns Håkan Juholt, Björn von Sydow, Tone Tingsgård, Isabelle Sannestadt, StigBjörn Ljunggren, Ulf Bjereld, Lars Danielsson, Pierre Schori och Jens Orback. Jobben först, men hur? innehåller 16 intervjuer med forskare, politiker, utredare och ekonomer om arbetsmarknad och ekonomisk utveckling på lite längre sikt. Intervjuerna är gjorda av journalisterna Agneta och Bengt Rolfer. Making Europe Nobel Laureates in Education är skriven av Pär Nuder och Sebastian de Toro och är en jämförande studie av skolväsende och utbildningspolitik i en rad EU-länder. Texten är på engelska. Beställ Tankesmedjans böcker via vår hemsida: www.arbetarrorelsenstankesmedja.se eller beställ via e-post: [email protected] eller beställ via telefon: 08-796 26 14 eller beställ per brev via ”snigelpost”: Arbetarrörelsens Tankesmedja, Barnhusg 16, 3 tr, 111 23 Stockholm Jag önskar beställa __ ex Vad är Socialdemokrati? á 100 kr + porto __ ex What is Social Democracy? á 100 kr + porto __ ex Systrar, kamrater! á 189 kr + porto __ ex Säkerhet och Solidaritet á 100 kr + porto __ ex Jobben först – men hur? á 100 kr + porto __ ex Making Europe Nobel Laurates in Education á 100 kr + porto __ ex Den globala utmaningen á 125 kr + porto __ ex Socialdemokratin och staten á 125 kr + porto __ ex Arbetstiden och hållbart arbetsliv á 125 kr + porto __ ex Klimatpolitik och full sysselsättning á 125 kr + porto __ ex Ekonomisk politik och full sysselsättning á 125 kr + porto __ ex En föreställd maktlöshet á 125 kr + porto Jag önskar via e-post fortlöpande information om Tankesmedjan, dess nyhetsbrev och VECKANS ANALYS Namn: Adress: Postnummer: Postadress: Ev. fakturaadress: Telefon: e-post: Kupongen skickas till Arbetarrörelsens Tankesmedja, Barnhusgatan 16, 3 tr, 111 23 Stockholm BOKHANDEL Vad är socialdemokrati? En bok om idéer och utmaningar av Ingvar Carlsson och Anne-Marie Lindgren !#" $#! $ "&"""'## !#" $#! $ "'"""(## Arbetarrörelsens Tankesmedja / Idé & Tendens förlag Ideologiboken Vad är socialdemokrati? finns även på engelska och ytterligare tio språk. Socialdemokratins utmaningar: Full sysselsättning Arbetarrörelsens Tankesmedja har under våren 2011 publicerat sex böcker med sju rapporter under temat ”Socialdemokratins utmaningar: Full sysselsättning” De är författade av: • Örjan Nyström/Anders Nilsson (Den globala utmaningen och jämlikhetens grunder) • Dan Andersson (Socialdemokratin och staten) • Daniel Gullstrand/Karin Ehlin Kolk (Arbetstiden och ett hållbart arbetsliv) • Johan Rydstedt (Någonting har hänt med våra arbetstider) • Ingemar Lindberg (En föreställd maktlöshet) • Lena Sommestad (Klimatpolitik och full sysselsättning) • Anne-Marie Lindgren (Ekonomisk politik och full sysselsättning) I höst utkommer en sjunde bok: • Jonas Olofsson och Levi Svenningsson (Från frihet i studievalet till frihet i yrkesvalet) Arbetarrörelsens Tankesmedja startades 2006 av LO, Socialdemokraterna och ABF. Under perioden sedan dess fram till och med juli 2011 har Tankesmedjan gett ut 38 rapporter. Den första hette Ojämlikhetens pris och var författad av Tankesmedjans utredningschef Anne-Marie Lindgren. Den föreliggande rapporten, nr 38, Samverkan, inte sammanblandning är utarbetad av Johan Rydstedt. Den facklig-politiska samverkan mellan LO och Socialdemokraterna är en central del av arbetarrörelsens historia. I dag har arbetarrörelsens position försvagats och banden mellan partiet och de fackliga medlemmarna förefaller ha blivit lösare. Denna rapport Samverkan, inte sammanblandning, författad av Arbetarrörelsens Tankesmedjas utredare Johan Rydstedt, är ett bidrag till diskussionen om den facklig-politiska samverkans framtid. Rapporten diskuterar vad samverkan mellan LO och Socialdemokraterna består av i dag och vilka utmaningar som samarbetet möter när de samhälleliga villkoren förändras. En viktig slutsats är att arbetarrörelsen måste se och erbjuda lösningar på de problem och möjligheter som präglar vår tids globala arbetsliv. Den facklig-politiska samverkan måste också bygga på respekt för fackets och partipolitikens olika roller. Rapporten innehåller även fristående intervjuer med LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin och Socialdemokraternas ordförande Håkan Juholt.
© Copyright 2024