INTE SAMMANBLANDNING

rapport nr 38/2011
SAMVERKAN
INTE
SAMMANBLANDNING
En rapport om förändrade
villkor för facklig-politisk samverkan
Av Johan Rydstedt
Rapporten ”Samverkan, inte sammanblandning"
utgiven av Arbetarrörelsens Tankesmedja i juli 2011
Författare: Johan Rydstedt
Tryckning: LO-tryckeriet Stockholm 2011
Innehåll
FÖRORD
4
INLEDNING
5
1. FACKFÖRENINGSRÖRELSEN OCH SOCIALDEMOKRATIN
1.1 Vad är facklig-politisk samverkan?
6
6
En europeisk utblick
LO och SAP – en mytomspunnen historia
I spåren av fornstora dagar?
2. NUTIDA UTMANINGAR FÖR FACKLIG-POLITISK SAMVERKAN
2.1 En stark fackföreningsrörelse i motvind
Ett krympande LO-kollektiv
Svagare facklig organisation
2.2 Efter arbetsgivarnas strategibyten
6
7
8
11
11
11
12
14
Förändrade partsförhållanden
Makten över debatten
14
15
2.3 Ett förändrat politiskt landskap
16
Minskade partilojaliteter
Från löntagarperspektiv till ”medelklassjakt”?
Samverkan i opposition
2.4 Slitningar och samförståndsanda
Men innehållet då?
Oklara roller och krav på förnyelse
16
19
21
23
23
27
2.5 Sammanfattning av läget
29
• Intervju med LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin
• Intervju med Socialdemokraternas ordförande Håkan Juholt
30
38
3. ARBETSLIVETS FRÅGOR SOM UTGÅNGSPUNKT
3.1 Uppgiften: Politisera arbetslivet
43
43
En tredelad arbetsmarknad
En rörelse för ”insiders”?
Global konkurrens och solidaritet
3.2 Arbetarrörelsen och tjänstemännen
Oklarare gränser och gemensamma intressen
”Världens mest klassuppdelade fack”
En knäckfråga för facklig-politisk samverkan?
4. SLUTORD: NÅGRA VÄGVAL
44
46
48
50
50
52
53
56
FÖRORD
strukturers betydelse för individens livsvillkor.
De strukturerna formas inte minst av arbetslivets villkor – löner, arbetstider och arbetsscheman, anställningsvillkor, risker i arbetsmiljön,
och så vidare. Det går alltså inte att bortse från
arbetslivets villkor, om man vill bygga ett samhälle med någorlunda jämlika möjligheter för
människor att bestämma över det egna livet.
Och därför behövs facklig och politisk samverkan.
Den facklig-politiska samverkan – samverkan
mellan LO och SAP – har ingen fridfull historia bakom sig, om nu någon trodde det. Det har
genom decennierna stormat ordentligt. Åtskilliga partiordföranden har genom åren svurit ve
och förbannelse över det envetna oförnuftet på
LO-kanten, likaväl som ett antal LO-ordföranden genom decennierna morrat över tjockskalligheten och trögtänktheten hos partiledning
och s-regering (jodå, jag har hört en hel del av
det, på båda kanterna….)
Är utvecklingen i arbetslivet sådan i dag att
denna samverkan inte längre behövs – därför
att det är bra ändå?
Men hur mycket den är har stormat, så har det
hållit. Av det enkla skälet att det fungerat.
Nej. Inom inte obetydliga delar av just LOgruppernas arbetsmarknad kan man snarare
konstatera att villkoren försämras. Uppdelade
arbetsscheman, fler tillfälliga anställningar,
ökad tidspress, ett minskande säkerhetstänkande i vissa branscher och uttalade ambitioner från regeringens sida att få låglönemarknaden att växa är i dag tydliga mönster.
Det är från de utgångspunkterna frågan om den
facklig-politiska samverkan bör diskuteras:
vilka syften har den, och vad kräver den i dag?
Det är också temat i denna rapport från Arbetarrörelsens Tankesmedja. Vår slutsats är alltså
att denna samverkan har en viktig funktion att
fylla, samtidigt som vi menar att de två organisationerna – liksom tidigare i historien – har
egna, självständiga roller att spela, som ibland
– återigen som förr – kommer att leda till kollisioner.
1950-talets aktiva arbetsmarknadspolitik är ett
exempel. Den hade inte bara betydelse för sysselsättningsnivån. Den stöttade också den strukturrationalisering, som förde fram svenskt
näringsliv i den tekniska utvecklingen framkant,
med allt vad det betydde för konkurrenskraft och
ökade välfärdsresurser.
Skillnaden är tydlig mot dagens borgerliga
”jobbpolitik”, som snarare syftar till att hålla
kvar människor i lågproduktiva verksamheter.
Med följden att företagen nu har svårt att hitta
personal med den kompetens som behövs och
som det finns jobb för, samtidigt som många
går arbetslösa – för att de inte fått möjlighet att
skaffa sig den kompetensen.
Ett annat exempel är den arbetsrättsliga lagstiftningen. Och alla som nu kritiserar den som
för stelbent eller för omodern borde ägna en
fundering åt varför det då uppstår så mycket
brister och osäkerhet i arbetslivet, när lagarna i
praktiken börjar urholkas och åsidosättas.
Rapporten diskuterar alltså innehållet och uppgifterna för denna samverkan, inte de organisatoriska formerna. Den frågan behandlas i en
annan rapport för den socialdemokratiska partistyrelsens räkning, som i augusti kommer att
presenteras av Ylva Thörn, tidigare ordförande
i Kommunalarbetareförbundet.
Den facklig-politiska samverkan hänger samman med en grundläggande kunskap inom arbetarrörelsen om sociala och ekonomiska
Stockholm i juli 2011
Anne-Marie Lindgren
utredningschef, Arbetarrörelsens Tankesmedja
4
INLEDNING
Den facklig-politiska samverkan mellan LO och
socialdemokratin är inte bara en central del av
arbetarrörelsens historia, utan i hög grad även
berättelsen om hur det svenska välfärdssamhället byggdes upp. Om hög facklig anslutning, en
solidarisk lönepolitik, full sysselsättning, generella
välfärdsreformer och ett starkt socialdemokratiskt parti vid makten.
sysselsättning – och att bejaka de möjligheter
som klimatomställningen framtvingar.
Syftet med denna rapport är att ge ett bidrag till
den pågående diskussionen om den facklig-politiska samverkans framtid. Utgångspunkten är
inte att presentera en heltäckande bild av ämnet,
utan att lyfta fram ett antal intressanta frågor.
Rapporten bygger på ett 30-tal intervjuer med
politiker, fackliga företrädare och debattörer som
står nära arbetarrörelsen. Bland annat har flertalet LO-förbundsordföranden intervjuats. Värdefulla synpunkter har också inhämtats vid en
träff med riksdagens fackliga studiegrupp samt
vid seminarier om facklig-politisk samverkan i
ABF-huset i Stockholm och i LO-borgen.
Under de senaste decennierna har arbetarrörelsens position försvagats. Socialdemokraterna är
fortfarande landets största parti, men omskakat
efter ännu ett dåligt valresultat. Och även om
LO kan fortsätta att titulera sig ”världens starkaste fackföreningsrörelse” har medlemsantalet
rasat med över en halv miljon sedan mitten av
1990-talet. Banden mellan partiet och de fackliga medlemmarna förefaller också ha blivit svagare. I riksdagsvalet 2010 röstade 51 procent av
LO-medlemmarna på Socialdemokraterna, vilket är det lägsta stödet sedan SvT:s VALU-mätningar började 1991. Flera undersökningar visar
också att många LO-medlemmar är kritiska till
fackets koppling till partiet.1
Rapporten är indelad i fyra huvuddelar. I den
första delen diskuteras vad samverkan mellan LO
och Socialdemokraterna består av i dag. I del två
lyfter vi fram några utmaningar som samarbetet
möter i takt med att de samhälleliga villkoren förändras. Den tredje delen handlar om samarbetets
framtida uppgift, där vi framhåller vikten av att arbetarrörelsen ser och erbjuder lösningar på de problem och möjligheter som präglar vår tids globala
arbetsliv. Här kan en dynamisk samverkan mellan
en offensiv, medlemsnära fackföreningsrörelse och
en lyhörd socialdemokrati spela en viktig roll. Även
möjligheterna för ett utvecklat samarbete mellan
LO och tjänstemännens organisationer diskuteras.
Till sist görs några övergripande reflektioner över
den facklig-politiska samverkans vägval.
Det är därför viktigt att vitalisera diskussionen
om samverkans syfte och utmaningar. Arbetsmarknadens och politikens villkor har förändrats
kraftigt sedan samarbetets glansdagar. Samtidigt
finns det flera politiska utmaningar där ett utvecklat samarbete mellan löntagarnas organisationer och politiken brådskar. Det handlar bl.a.
om att skapa en politik för en arbetsmarknad i
förändring – för bättre arbetsvillkor och för full
5
1. Fackföreningsrörelsen
och socialdemokratin
1.1 Vad är facklig-politisk samverkan?
stora kommunistpartier konkurrerat med socialister och socialdemokrater. Fackföreningsrörelsen har ofta varit svag och splittrad, men också
militant och konfliktbenägen. I Tyskland misslyckades Socialdemokraterna, SPD, med att få
det dominerande politiska inflytandet på riksplanet efter kriget och utvecklades redan på
1950-talet mot ett ”catch-all-party”. Den tyska
fackföreningsrörelsen är uppdelad mellan en
borgerligt kristdemokratisk och en socialdemokratisk centralorganisation, men båda framträder i regel som partipolitiskt obundna. Ett
omvänt läge fann man länge i Storbritannien,
där den brittiska landsorganisationen TUC har
haft en mycket stark ställning i Labourpartiet.
Sedan 1980-talet har dock relationen blivit svagare. Noterbart är också att en stor del av den
brittiska arbetarklassen röstar på de konservativa. I Belgien finns det även liberala fackföreningar vid sidan av de kristdemokratiska och de
socialdemokratiska.2
Socialdemokratins utveckling kan inte skiljas från
fackföreningsrörelsens. För många socialdemokratiska partier i Europa har fackföreningsrörelsen
fungerat som en central organisation vid sidan av
partiorganisationen. Facket har också spelat en
viktig roll för socialdemokratins idé- och strategiutveckling.
För att förstå detta samband är det nödvändigt
att blicka bakåt i historien. Det var under industrialiseringens era i slutet av 1800-talet som
en socialistisk fackföreningsrörelse växte fram i
flera europeiska länder. Fackföreningarna var frivilliga sammanslutningar med syfte att skydda
medlemmarna och deras intressen på arbetsmarknaden. Men till skillnad från de liberala och
katolska fackföreningarna såg den socialistiska
fackföreningsrörelsen också den fackliga kampen
som nära sammanknuten med politisk kamp.
Därför valde flera av dem att stödja socialdemokratiska partier. Under 1900-talet utvecklades relationerna och i flera länder bidrog fackföreningar till rekrytering och skolning av partimedlemmar och förtroendevalda. Fackföreningsrörelsen kanaliserade politiska intressen till och
från socialdemokratiska partier eller i samarbete
gentemot statsmakten.
Den skandinaviska modellen för facklig-politisk
samverkan hör till de mest framgångsrika. Sedan
1930-talet har en statsbärande socialdemokrati
dominerat politiken i nära allians med fackföreningsrörelsen. En grundbult i modellen har
varit en politik som både arbetsgivarna och fackföreningsrörelsen, båda starka och centraliserade, har kunnat acceptera där såväl ekonomisk
tillväxt som rättvisa getts hög prioritet. I jämförelse med andra europeiska länder, framför allt
sydeuropeiska och brittiska förhållanden, har
konsensuslösningar spelat en stor roll för politiken och arbetsmarknadens sätt att fungera.
Genom det facklig-politiska samarbetet fick socialdemokratiska partier ofta en förankring i breda
löntagargrupper, vilket utgjorde en viktig byggsten
för socialdemokratins pragmatism och idémässiga
anpassning. Facklig-politiska kontakter blev ett
slags garant för ett arbetslivsperspektiv i politiken.
Samtidigt har fackföreningsrörelsen, med sin bas i
arbetarklassen, ofta fungerat som en motkraft till
en alltför ”borgerligt” anpassad socialdemokrati.
Det skandinaviska framgångsreceptet har fått
stöd i samhällsvetenskaplig forskning. Sociologen
Walter Korpi påpekade i början av 1980-talet att
löntagarnas maktresurser i högsta grad har verkan på den förda politiken. Förenklat uttryckt
menade Korpi att starka löntagarorganisationer
går hand i hand med starka fackföreningsvänliga
En europeisk utblick
Förhållandet mellan fackföreningsrörelsen och
socialdemokratiska partier har dock sett olika ut
i olika länder. I flera sydeuropeiska länder har
6
inför en alltför nära koppling till socialdemokratin,
eftersom man var rädd att det skulle försvåra rekryteringen till facket.
partier (läs socialdemokratiska partier) och en
omfattande välfärds- och jämlikhetspolitik.3
Men även i de nordiska länderna har fackföreningarna och de socialdemokratiska partierna
sökt efter nya relationer från 1980- och 1990talen. Norska LO valde i början av 2000-talet,
efter ett fackligt initiativ i Trondheim, att bli mer
offensiva gentemot Arbeiderpartiets politik som
av många fackliga uppfattades ha gått för långt
åt höger. Den facklig-politiska samverkan finns
kvar i Norge, men facket och partiet har i dag
mer självständiga roller i förhållande till varandra än tidigare.4 I Danmark bröt LO 2001
sina gamla band till Socialdemokraterna genom
att dra in partistödet och lansera ”Nytt LO”.
Bakgrunden var ett utbrett missnöje med partiet
bland medlemmarna och att allt färre av dem
röstade på Socialdemokraterna. Men kanske är
de facklig-politiska banden på väg att åter stärkas
i Danmark. Sedan 2010 har danska LO tagit
ställning för det ekonomisk-politiska program,
”Fair lösning”, som Socialdemokraterna, tillsammans med Socialistisk Folkeparti, driver kontra den sittande borgerliga regeringen.5
Den tätnande samverkan mellan arbetarrörelsens två grenar växte fram i en flera decennier
lång process. Sammanhållningen grundades på
gemensamma värderingar, men styrkan skapades av det faktum att den resulterade i förändringar som ledde till stora förbättringar i
arbetande människors livsvillkor. Samverkan
fyllde ett syfte, och fortsatte därför att vara stark
– trots att det kunde storma rejält i relationerna
ibland. För många kom den facklig-politiska
samverkan att bli en symbol för utvecklingen
mot ett annat och bättre samhälle, bort från de
stora klassklyftor som rådde långt in på 1900talet.
Samtidigt kan berättelsen om historiens segrar
lätt bli idealiserande och flytta fokus från dagens
utmaningar för facklig-politisk samverkan. 1800talets klasskamp eller 1900-talets folkhemsbygge
må vara nog så väsentliga beståndsdelar i arbetarrörelsens frammarsch, men säger för många
ganska litet om varför och hur LO och Socialdemokraterna bör samverka i dag. Annelie Nordström, ordförande för Nordens största fackförbund, Svenska Kommunalarbetareförbundet,
menar att det inte räcker att hänvisa till gamla
framgångar om man vill att det facklig-politiska
projektet ska framstå som relevant i dagens samhälle:
LO och SAP
– en mytomspunnen historia
Hur ser då läget ut för den facklig-politiska samverkan i Sverige? Som vi påpekade inledningsvis har LO och Socialdemokraterna anledning
att tänka igenom sin framtida relation.
”Ska man ha facklig-politisk samverkan i dag, så
måste man kunna argumentera för det utifrån vår tid.
Att vi en gång var ett, och alla de här historiska förklaringarna, det räcker inte nu. Det finns där som ett
medskick, som någonting att luta sig tillbaka på. Men
det räcker inte för att berätta för dem som lever nu och
som ska forma framtiden om varför det behövs. Utan
nu det gäller att kunna sätta in våra värderingar i vår
tid och framåt. Och då måste man kunna skapa en
organisering som stödjer ett sådant tänkande.”
Det finns dock en benägenhet inom arbetarrörelsen att snarare åberopa historiens segrar än
att diskutera nuet och framtiden när det handlar
om samarbetet mellan LO och Socialdemokraterna. Berättelsen om den egna historien har
dessutom, vartefter avståndet i tiden ökar, kommit att göras om. Ofta hör man i dag att ”facket
bildade partiet”, vilket inte är sant; inbjudan till
den kongress som 1889 bildade det socialdemokratiska partiet utgick från Socialdemokratiska
Föreningen i Stockholm, en rent politisk organisation. Facklig-politisk samverkan var ett krav som
länge drevs från partiet snarare än facket, eftersom
organiseringen på arbetsplatserna sågs som en
nödvändig del av den samhällsförändring socialdemokratin syftade till. Många inom den unga
fackföreningsrörelsen var däremot tveksamma
Men, om vi tar avstamp i Nordströms ord, hur
motiverar man då det facklig-politiska samarbetet ”utifrån vår tid”? För att kunna diskutera den
frågan måste vi först ge en bild av vad fackligpolitisk samverkan består av i dag.
7
I spåren av fornstora dagar?
arna. Denna kursändring verkar ha luckrat upp
det facklig-politiska samarbetets struktur. Partiets
arbetsplatsorganisation etablerades på 1930-talet
för att motverka kommunistiska krafter, men skapade också viktiga kanaler för fackligt inflytande
över partiets politik. Kärnan i arbetsplatsorganisation bestod främst av socialdemokratiskt etiketterade fackklubbar, arbetsplatsföreningar och
arbetsplatsombud. De fackliga ledarna och de
fackliga utskotten, som utvecklades i både arbetarekommuner och partidistrikt, fick uppdraget
att hålla ihop verksamheten. Arbetsplatsorganisationen understöddes också av den tvärfackliga
LO-verksamheten på lokal och regional nivå,
samt av förbundens politiska kommittéer.6
Att fånga vad facklig-politisk samverkan numera
utgörs av är inte alldeles enkelt. Inte sällan sker
sammanblandningar mellan vad samarbetet en
gång var, vad man anser att det borde och hur
det i praktiken fungerar. De mest trogna anhängarna framhåller gärna att det inte handlar
om ett samarbete mellan två parter, utan om
nära samverkan mellan två delar av samma rörelse där det sammanhållande kittet beskrivs som
en ”gemensam värdegrund” i synen på rättvisa,
jämlikhet, frihet och demokrati.
Samtidigt kan man konstatera att samarbetets
former har förändrats även i Sverige, om än inte
lika drastiskt som i t.ex. Norge eller Danmark.
Generellt har strukturerna blivit lösare och mer
svåröverblickbara sedan 1990-talets början. Utvecklingen kan kopplas till tre organisatoriska
förändringar.
Så, vad finns då kvar av det facklig-politiska samarbetet? Lite tillspetsat skulle man kunna säga att
facklig-politisk samverkan sedan 1990-talets början ofta har handlat om olika utvecklingsprojekt
med syftet att hitta nya arbetssätt. Parallellt lever
delar av den tidigare organisatoriska strukturen
kvar. Banden mellan LO, de 14 medlemsförbunden och Socialdemokraterna kan också skilja
sig markant mellan olika nivåer i organisationerna, mellan olika medlemsförbund samt mellan olika platser i landet. I vissa kommuner
fungerar ”allt som förr”, i andra ligger samarbetet i praktiken nere.
Den första förändringen, vars betydelse inte ska
underskattas, var beslutet att avskaffa kollektivanslutningen. Fram till 1990 kunde LO-förbundens avdelningar kollektivansluta sina medlemmar till Socialdemokraterna, vilket utgjorde en
stabil ekonomisk och organisatorisk bas för samarbetet. När systemet upphörde låg andelen kollektivanslutna av partiets medlemskår på 75
procent. Sedan dess har medlemsantalet sjunkit
från drygt en miljon medlemmar till strax över
100 000.
Partiets nedprioritering av arbetsplatsorganisationen har inneburit att fackliga medlemmar numera i första hand måste gå via socialdemoEn annan förändring är att facklig-politisk sam- kratiska partiföreningar för att kunna påverka
verkan sedan 1980- och 1990-talen delvis har partiet. En möjlig väg för facket har varit att
förflyttats från LO till förbundsnivån. Därmed bilda fackliga S-föreningar, men deras livskraft
har fackföreningsrörelsens förhållande till partiet och utbredning varierar kraftigt i landet. Detblivit mer avhängigt de olika förbundens sätt att samma kan sägas om de fackliga ledarna och de
arbeta fackligt-politiskt och fått en mindre tvär- fackliga utskotten, vars funktioner diskuteras
facklig prägel. Frågan om vilken roll som för- med jämna mellanrum men förefaller ha försvabunden vill ge LO är fortfarande långt ifrån gats. Endast var fjärde7 arbetarekommun hade ett
självklar. Den minskade centraliseringen har åt- fackligt utskott 2010.
följts av en svagare facklig grundorganisation,
Flera intervjuade fackliga företrädare menar att
vilket vi strax ska återkomma till.
den facklig-politiska samverkan i dag ofta är liktydig med ”fackliga öar” i partiapparaten, där LOEn tredje utveckling, som framhålls av historikrepresentanter samlas utan något större intresse
ern Björn Horgby och statsvetaren Gullan Gidfrån partiets företrädare. Ett exempel är SFU, Solund, handlar om att Socialdemokraterna i
cialdemokraternas fackliga utskott på central nivå,
början av 1990-talet valde att satsa mindre på en
som har det övergripande ansvaret för facklig-postark arbetsplatsorganisation, för att i stället priolitisk samverkan. SFU framhålls av flera som ett
ritera de geografiskt organiserade S-föreningpotentiellt forum för politikskapande mellan fack
8
Någon motsvarande representation för partiet i LO:s styrelse finns inte, och har aldrig
funnits.
och parti, men tycks snarare fungera som ett
slags informationsforum för fackliga företrädare.
I beskrivningarna av vad samverkan mellan LO,
förbunden och Socialdemokraterna konkret
handlar om i dag återkommer några beståndsdelar. Dessa är medlemsvärvning till partiet,
facklig representation i partiet, informationsutbyten, ekonomiska bidrag från fack till parti,
samarbete vid valrörelser och Första maj-firande,
gemensamma utbildningsinsatser samt opinionsbildning. Formerna ligger i linje med hur
samverkan traditionellt har bedrivits, men i jämförelse med 1980-talet är banden mellan fack
och parti lösare i dag.
• POLICY- OCH SAMTALSPARTNERS:
Förutom det inflytande som facket utövar i
partiet via partiorganisationen har det också
funnits en tradition av regelbundna träffar
mellan LO-företrädare och socialdemokratiska politiker på olika nivåer. Dessa kontakter
är inte sällan av informell karaktär och syftar
ofta till att hålla varandra informerade om aktuella ståndpunkter och förhållanden. Ibland
är de mer formella och sker via gemensamma
arbetsgrupper och projekt. Mycket tyder på
att denna dialog generellt har tunnats ut
under senare år, framför allt på central nivå.
• MEDLEMSVÄRVNING: Att värva LOmedlemmar till Socialdemokraterna är fortfarande en central del av den facklig-politiska
samverkan. Sedan kollektivanslutningens
upphörande har flera kampanjer genomförts
under paroller som ”100 000 fler LO-medlemmar i politiken”. Vid S-kongressen 2009
fattade man beslut om att samtliga förtroendevalda inom LO:s förbund ska erbjudas partimedlemskap under den kommande kongressperioden.8 Värvningen motiveras av att
LO-medlemmarnas erfarenheter behövs i
partipolitiken. Vidare stärks den symboliska
medlemssamhörigheten av att LO och Socialdemokraterna har samma ungdomsförbund,
SSU.
• EKONOMISKA BIDRAG: Den fackligpolitiska samverkan handlar också om de ekonomiska bidrag som LO och dess medlemsförbund ger till partiet. LO får ofta utstå hård
kritik från borgerliga företrädare för att man
med ekonomiska medel stödjer ett visst politiskt parti, men det ekonomiska stödet bygger
på kongressbeslut och redovisas helt öppet.
LO ger ungefär 6 miljoner kronor per år till
partiet och rekommenderar att medlemsförbunden avsätter 6 kronor per medlem årligen.
Det betyder att Socialdemokraterna får cirka
13 miljoner kronor från LO-kollektivet varje
år.10
• VALSAMARBETE & 1 MAJ: Facket fungerar även som ett slags mobiliseringsstruktur
för det socialdemokratiska partiet vid politiska
aktiviteter och val. LO och flera av medlemsförbunden har kongressbeslut om att verka
för en socialdemokratisk valseger. I praktiken
kan det innebära att facket arrangerar valaktiviteter, ordnar tillträde till arbetsplatser,
delar ut flygblad eller bemannar valstugor.
Upplägget av valrörelserna sker på central
nivå i samverkan mellan partiledning och
LO-ledning.
• REPRESENTATION: Det är mer eller
mindre självklart i partiet att det alltid ska finnas personer med facklig bakgrund bland de
förtroendevalda i riksdag, kommuner och
landsting, dvs. att några platser på valsedlarna
alltid ska vara fackliga. Några fastslagna kvoter finns dock inte, och den fackliga representationen kan variera mellan olika kommuner, beroende på befolkningsstruktur och
på det fackliga intresset av att nominera företrädare. På central nivå ingår alltid LO:s ordförande i partiets verkställande utskott (VU),
och en av suppleanterna hämtas alltid ur den
fackliga sfären, som regel någon av LO-förbundens ordförande. I partistyrelsen är i
praktiken några platser förbehållna centrala
fackliga företrädare; till det kommer att flera
övriga ledamöter har facklig bakgrund.9
• UTBILDNING: En annan aspekt av samarbetet rör facklig-politiska utbildningsinsatser via kurser, konferenser och seminarier.
Dessa sker till viss del inom LO, såväl centralt
som på distriktsnivå, men under senare år
framför allt inom förbunden. SFU har till
9
uppgift att samordna de olika insatserna. Den
facklig-politiska utbildningen stärker bilden
av LO:s och partiets ideologiska samhörighet,
och fyller således en viktig funktion i samarbetet. Sedan 1990-talets början har utbildningsinsatserna generellt minskat, men under
senare år märks en trendförskjutning då
några av fackförbunden åter har börjat satsa
på medlemsutbildningar.
10
• OPINIONSBILDNING: Slutligen finns
det ett visst samarbete kring gemensam opinionsbildning. En återkommande diskussion
inom den socialdemokratiska arbetarrörelsen
handlar om att man bör satsa mer på utåtriktad debattpåverkan. De organiserade formerna för gemensamma insatser från LO,
medlemsförbunden och partiet är dock blygsamma.
2. Nutida utmaningar
för facklig-politisk samverkan
Hur ser då förutsättningarna ut för den fackligpolitiska samverkan framöver? Det råder knappast något tvivel om att stora förändringar har
skett i samhället sedan efterkrigstidens decennier
då samarbetet mellan LO och Socialdemokraterna formaliserades och var som mest kraftfullt.
I kraft av sin storlek och sitt inflytande har arbetarrörelsen i hög grad präglat samhällsutveck-
lingen. Men LO och socialdemokratin påverkas
också av andra aktörers agerande och av omvälvande ekonomiska och politiska strukturförändringar. I vår tid står den facklig-politiska samverkan inför flera utmaningar. Det handlar om
förändrade förutsättningar för både fackföreningsrörelsen och socialdemokratin.
2.1 En stark fackföreningsrörelse i motvind
Fackföreningsrörelsen har en central roll för socialdemokratins politikskapande och förmåga att
vinna gehör. Mot den bakgrunden är senare års
utveckling bekymmersam för arbetarrörelsen. LO
är fortfarande med internationella mått mätt en
exceptionellt stark fackföreningsrörelse, men efter
år av medlemstapp och organisatoriska nedbantningar hopar sig flera utmaningar.
Ett krympande LO-kollektiv
Mellan åren 2006 och 2010 sjönk LO:s medlemsantal från drygt 1,8 miljoner medlemmar till
1,5 miljoner. Andelen arbetare som var med i
facket rasade från 77 procent till 69 procent.11
En central förklaring bakom utvecklingen är förstås den borgerliga regeringens avgiftshöjningar
till a-kassan, vilka framför allt drabbar LO-grupperna. År 2010 uppgick den sammanlagda medlemsavgiften i fackförening och a-kassa till ca 700
kronor i månaden för många arbetare. Anders
Kjellberg, professor i sociologi och expert på
facklig organisering, skriver att ”aldrig tidigare
har ett statligt ingrepp på den svenska marknaden haft en så negativ inverkan på den fackliga
organisationsgraden som den borgerliga alliansregeringens radikala förändring av a-kassornas
finansiering.”12
Men LO:s medlemstapp beror inte bara på regeringens antifackliga politik. Raset av medlemmar har pågått under en längre tid – i mitten av
1990-talet hade LO drygt två miljoner medlemmar – även om det accelererat under de senaste
fyra åren. Detta handlar till stor del om en strukturell förändring på arbetsmarknaden som innebär att andelen arbetare blir färre medan
gruppen tjänstemän växer sig allt större. Tabellen nedan illustrerar denna utveckling tydligt. I
början av 1950-talet utgjorde LO-medlemmarna 78 procent av de fackliga medlemmarna i
Sverige. År 2009 hade andelen LO-medlemmar
sjunkit till 47 procent medan 50 procent tillhörde
antingen TCO eller Saco.13
Tabell 1. Centralorganisationernas andelar av alla fackliga medlemmar 1950-2009
År
LO
TCO
Saco
Övriga
Samtliga
1950
1960
1970
1980
1990
2000
2009
78
74
66
61
58
54
47
17
21
28
31
34
32
34
1
2
3
5
8
11
16
4
3
3
3
0
2
3
100
100
100
100
100
100
100
Källa: Kjellberg 2010
11
Att organisationsgraden sjunker har också sin
förklaring i LO:s svårigheter att organisera stora
arbetargrupper på dagens arbetsmarknad. I takt
med att tillfälliga anställningar, oregelbundna arbetstider och bemannings- och entreprenadföretag blir allt vanligare sker en uppsplittring av
tidigare sammanhållna löntagarkollektiv. Det utmanar fackets traditionella sätt att arbeta och
märks särskilt i de växande privata tjänstenäringarna där många unga människor arbetar.
Sedan 1990-talets slut har andelen unga i åldern
16-29 år som är med i facket gått ner från 69
procent till 48 procent. Svårigheterna att organisera unga människor är särskilt stora i storstäderna.14
I spåren av en mer globalt rörlig arbetsmarknad
har också utländska gästarbetare och papperslösa migranter blivit allt vanligare i Sverige. Inte
sällan har LO-förbundens förhållningssätt till
dessa grupper varit avvaktande, främst därför att
de ansetts utgöra ett hot mot möjligheten att
upprätthålla kollektivavtalade löner. På senare år
har en omsvängning skett och i dag är inriktningen snarare att finna former för att få med
även dessa grupper i den fackliga organiseringen.
Sammantaget skulle man lite tillspetsat kunna
säga att LO-kollektivet smalnar av klassmässigt
från båda hållen – dels tappar man medlemmar
till tjänstemannafacken i takt med att arbetaryrkena blir färre, dels har man stora problem med
att organisera den ”nya” arbetarklassen. Utvecklingen undergräver framför allt LO:s ställning på arbetsmarknaden, men är inte heller
oproblematisk utifrån LO:s representativitet och
möjligheter att påverka politiskt. Här finns en
central aspekt för den facklig-politiska samverkans framtid som vi återkommer till i kapitel 3.
LO-förbunden satsar nu målmedvetet på att försöka vända utvecklingen och höja organisationsgraden genom sociala medier, telefonservice och
skol- och arbetsplatsbesök. Ett gemensamt delmål är att nå 75 procent till LO-kongressen år
2012. Rekryteringen stärks av ett nystartat organiseringsråd, direkt underställt LO:s styrelse.
Man för också diskussioner om att försöka utforma ett särskilt förmånligt medlemskap för
ungdomar.
Svagare facklig organisation
LO:s försvagade ställning märks också i den
fackliga organisationens utformning, vilket i sin
tur påverkar förhållandet mellan LO och Socialdemokraterna. Den interna debatten bland fackets och partiets förespråkare för facklig-politisk
samverkan har länge kretsat kring hur man kan
stärka samarbetets organisatoriska förutsättningar. En vanlig uppfattning är att samverkan
måste ”komma underifrån” och att man måste
”få igång de politiska samtalen på arbetsplatserna”. Om arbetarrörelsen blir för centralstyrd
och professionaliserad finns det inte längre
någon rörelse att tala om, lyder resonemanget.
Mot bakgrund av senare års medlemsras och försämrade ekonomi för facket är det dock inte helt
enkelt att vända utvecklingen. LO och förbunden tvingas till ständiga rationaliseringar och
omorganiseringar som försvagar den fackliga
närvaron på arbetsplatserna. Mönstret förstärks
av utvecklingen i arbetslivet mot ökat tempo och
uppluckrade former. Det finns en risk att facket
till slut mest påminner om ett försäkringsbolag,
menar en facklig ombudsman och efterlyser en
mer medlemsnära organisationsstruktur. Politik
får inte bli en fråga för fackliga funktionärer och
förtroendevalda, på allt längre avstånd från arbetsplatserna.
En omdiskuterad förändring är att flera LOdistrikt har slagits samman till allt större geografiska enheter, samtidigt som medlemmarna blivit
färre. En rapport av Bernt Jansson, facklig-politisk ombudsman på Socialdemokraternas partikansli, visar att antalet LO-distrikt minskade från
21 till 13 mellan åren 1996 och 2010.15 T.ex.
slogs de tre LO-distrikten i Uppsala län, Östergötland och Sörmland ihop till det geografiskt
vidsträckta LO-distriktet Mellansverige i början
av 2008.
I takt med att distrikten blivit allt större har det
lokala tvärfackliga arbetet, via så kallade LO-sektioner eller LO-fack, ofta blivit avhängigt enskilda personers engagemang eller helt försvunnit i vissa kommuner. I dag finns det enligt Janssons uppskattning fungerande LO-sektioner i 70
av landets 290 kommuner. I mitten av 1990-talet
fanns det en LO-sektion med styrelse och kommittéer i drygt 250 av kommunerna.
12
Många LO-förbund har gått liknande öden till
mötes med större avdelningar, vilket undergrävt
den lokala mobiliseringen. Mellan 1996 och
2010 minskade antalet förbund från 20 till 14,
antalet förbundsavdelningar från 664 till 276 och
antalet förtroendevalda med fackligt-politiskt ansvar från 9 960 till 4 140. Stefan Löfvén, ordförande för IF Metall, är bekymrad över utvecklingen:
”Vi har ett problem i fackföreningsrörelsen som handlar om att vi inte är så nära som vi har varit förut.
Det är för många förbund och även LO-distrikt nuförtiden som är för stora geografiskt. Det är inte så
många LO-distrikt kvar och dom täcker stora delar av
landet. Många förbund har ju en 8-10 avdelningar
och då går det inte att komma nära. Det blir svårare
att vara fysiskt nära och synliga i alla kommuner. Och
att orka med göra det här med flygbladsutdelning och
arbetsplatsbesök och allt. Så det är annorlunda och
något vi måste prata om i LO framför allt.”
En liknande bild ges av Helén Pettersson, socialdemokratisk riksdagsledamot från Västerbotten
med lång facklig bakgrund. Hon beskriver hur
avsaknaden av en fungerande tvärfacklig organisation leder till att den lokala facklig-politiska
samverkan i dag ofta blir en ad hoc- och slumpmässig process, som i bästa fall involverar de
större förbunden på orten:
”Det finns inte den här naturliga samverkanspartnern
som partiet har haft tidigare. Förut var det självklart
att arbetarekommunen vände sig till LO-sektionen.
Man hade sitt fackliga utskott och hade diskussioner
däremellan. Men det där finns ju inte längre. Sen kan
det väl fungera lite olika på olika ställen, med förbundens kommittéer och så, men den gängse bilden är att
det inte funkar.”
LO:s försvagning har också fått några partiföreträdare att fundera kring vad Socialdemokraternas nära band med LO innebär för partiets
möjligheter att vinna röster och medlemmar.
Den tidigare partisekreteraren Lars Stjernkvist,
i dag kommunalråd i Norrköping, följde valrörelsen 2010 utifrån partiets synvinkel och kunde
konstatera att den fackliga mobiliseringen på ar-
betsplatserna var svagare än under tidigare valrörelser. Utvecklingen är inte oproblematisk för
partiets möjligheter att vinna väljarstöd, resonerar Stjernkvist:
”LO är inte längre samma starka organisation.
Många LO-förbund tappar medlemmar och under
valrörelsen blev det också tydligt att fackets kanaler till
arbetsplatserna har försvagats. Antalet arbetsplatsbesök var färre än någonsin, i alla fall i vår kommun.
Jag vill inte låta pessimistisk, men man tar en risk om
man förlitar sig på någon annans organisation som
successivt försvagas.”
Till problembilden hör också att fackens geografiska organisering på flera håll i landet inte
stämmer överens med Socialdemokraternas och
den representativa demokratins uppbyggnad,
något som många menar gör det svårare att
”verka” tillsammans. Denna problematik är
dock inte ny och ska kanske inte tillmätas för stor
betydelse. Redan i en rapport om det lokala facklig-politiska samarbetet till partikongressen 1984
konstateras att ”strukturförändringar inom såväl
partiet som fackföreningsrörelsen har medfört att
organisationsgränserna geografiskt inte längre
sammanfaller” och att en bättre samstämmighet
bör eftersträvas.16
En annan återkommande diskussion handlar om
att den ideologiska fackliga utbildningen har
varit eftersatt i flera LO-förbund under 1990talet, såväl för medlemmar som för förtroendevalda. Flera fackliga företrädare pekar på hur
borgerliga regeringar har försämrat förutsättningarna för facklig utbildning genom att t.ex.
ta bort underlaget för fackliga studier såsom
dagstudiestöd och internatbidrag. Det senaste
angreppet var ett försök att lagstifta bort LOkongressens beslut om att alla nya fackmedlemmar ska erbjudas facklig introduktion inom sex
månader. Efter kritik från flera fackliga organisationer fick dock regeringen till slut backa.
Under senare år har flera LO-förbund, däribland IF Metall, Kommunal och Handels, gjort
målmedvetna satsningar på att stärka medlemsutbildningen.
13
2.2 Efter arbetsgivarnas strategibyten
LO:s och socialdemokratins möjligheter att
agera hänger också samman med hur förhållandet mellan arbetsmarknadens parter fungerar.
Facklig-politisk samverkan kan inte förstås utan
att väga in det faktum att den socialdemokratiska
politiken utformades utifrån en brett accepterad
balans mellan arbete och kapital med starka huvudorganisationer. Ett fundament i denna nationella klasskompromiss var 1938 års Saltsjöbadsavtal som lade grunden för en centraliserad
kollektivavtalsmodell. Men denna maktbalans,
som låg bakom välfärdsstatens framväxt, har
rubbats till kapitalets fördel.
Förändrade partsförhållanden
global maktförskjutning från arbete till kapital,
vilket tydligast märks i att löneandelen har pressats ner. Den nationella löneförhandlingens roll
har snävats in och sker inte längre i samspel med
en regeringsstyrd makroekonomisk politik. Lindberg menar också att en ökad politisk acceptans
för högre arbetslöshet har försvagat de anställdas position i förhållande till arbetsgivarna.21
På senare tid har Industriavtalet fungerat som en
ramöverenskommelse för löneförhandlingar i
Sverige. Detta samarbete har innefattat industriförbunden inom LO, TCO och Saco, med motparter på arbetsgivarsidan. De flesta är ense om
att Industriavtalet överlag har haft en stabiliserande effekt på svensk lönebildning och genererat
reallöneökningar. Samtidigt finns det inre spänningar inom LO-familjen, där de ”skyddade” och
kvinnodominerade tjänste- och offentliga sektorerna är kritiska till att industrin får gå först i förhandlingarna. En ständig fråga är om den
parallella LO-samordningen och Industriavtalet
kan leva sida vid sida. Från arbetsgivarhåll, i synnerhet från Teknikföretagen, finns en kritik mot
LO-förbundens samordning, som man menar
spelar för stor roll och bevarar en slags centralisering av avtalsrörelsen.
Förändringen tar sin början på 1970-talet då framgångssagan med goda partsrelationer och ständig
tillväxt bryts, och en mer konfliktfylld era tar vid.17
Under 1980-talet förändras partsförhållandena ytterligare till följd av att arbetsgivarparten byter taktik. SAF börjar omvärdera sin korporativa praktik,
med centrala löneförhandlingar och representation i arbetsmarknadsorgan, och ställa krav om ett
avtalssystem med större lokalt utrymme för individuella löner.18 Till slut, i början 1990-talet, bryter de centrala förhandlingarna helt samman och
SAF tar adjö av korporativismen genom att dra
Flera fackliga företrädare vittnar också om en
tillbaka all styrelserepresentation.
ökad stridslystnad från näringslivets företrädare
gentemot facket under senare år. Den uppskruUtvecklingen innebär att LO:s motpart blir
vade agitationen för sänkta lägstalöner från
mindre tydlig, vilket även väcker frågor kring den
tjänstearbetsgivarna i Almega tas upp som exegna organisationens fortsatta roll. Medan arempel. En annan händelse som nämns är
betsgivarparten riktar in sig på lobbying och opiSvenskt Näringslivs uppmaning till alla sina
nionsbildning kämpar LO för att bevara en
60 000 medlemsföretag under valrörelsen 2010
centraliserad och kompromissinriktad modell.19
om att inte tillåta politiska möten på arbetstid
22
Förändringarna hänger i hög grad samman med eller utdelning av politisk information. Hans
vad som sker på global nivå. Det handlar om en Tilly, ordförande i Byggnads, är kritisk till motupplösning av nationellt formerad ägarmakt som partens agerande som han menar hade varit
gör att det, som de socialdemokratiska debattö- omöjligt för några decennier sedan:
rerna Örjan Nyström och Anders Nilsson påpekar, inte längre på samma sätt finns någon ”chef
för den privata sektorn” för LO att träffa överenskommelser med.20 Medan fack och politik
fortsätter att i första hand agera på nationell nivå
har produktionen blivit rörlig över gränserna och
kapital- och valutamarknaderna avreglerats. Ingemar Lindberg, tidigare LO-utredare, ser en
14
”Vi har arbetsgivare på byggsidan i dag som förbjuder
oss att ha politiska möten på arbetsplatserna, något som
för 10-20 år sedan hade varit en omöjlighet för en arbetsgivare att säga. Nu kan de ju inte hindra mig från
att komma in på arbetsplatserna, för jag kommer som
facklig företrädare. Men en politiker får ju ofta inte
komma in längre.”
Till bilden av hur de institutionella förhållandena har förändrats hör också att den politiska
makten i dag ligger hos en borgerlig regering
som säger sig värna den svenska avtalsmodellen,
men agerar precis tvärtemot. När problem i arbetslivet påtalas hänvisar man till arbetsmarknadens parter, samtidigt som man tillsammans med
näringslivets organisationer försöker försvaga
LO-förbundens positioner. Den införda differentieringen av avgifter till a-kassorna är ett tydligt exempel på hur regeringen aktivt undergräver en samordnad fackföreningsrörelse.
Den minskande fackliga organisationsgraden
har också medfört att arbetsgivarna i dag faktiskt
är bättre organiserade, sett till organisatoriskt
medlemskap, än löntagarna.23
Makten över debatten
En stor utmaning för arbetarrörelsen, och kanske särskilt för facket, handlar också om möjligheterna att påverka samhällsdebatten. I spåren
av 1960-talets politiska radikalisering valde även
de organiserade arbetsgivarintressena att göra
enorma investeringar i opinionsbildning för att
försöka bryta ”den socialdemokratiska hegemonin”.24 I dag ser vi resultatet i det breda spektrum
av aktörer som på olika sätt agerar opinionsbildare i högerns och näringslivets intresse: Svenskt
Näringsliv, Ratio, Timbro, Centrum för rättvisa,
Ung Företagsamhet, Stiftelsen Fritt Näringsliv,
Den nya välfärden, Magasinet Neo, Institutet
mot mutor, Studieförbundet Näringsliv och
Samhälle (SNS), Stockholms Handelskammare,
Captus, Skattebetalarnas förening och Handelns
utredningsinstitut, för att ge några exempel.25
Mycket talar för att strategin har varit framgångsrik. När SOM-institutet vid Göteborgs universitet frågade svenskarna om deras förtroende
för 21 samhällsinstitutioner hamnade facken
näst sist, endast EU-parlamentet hade lägre tilltro.26 Troligen är LO-förbunden särskilt misstrodda, men tillståndet tycks vara signifikativt för
hela fackföreningsrörelsen. Den bedömningen
gör i alla fall Daniel Lind, chefsekonom på
TCO-förbundet Unionen, som uppmärksammar läget i en debattartikel. Lind refererar också
till annan forskning som visar att allt färre tycker
att löntagarnas villkor är beroende av fackens arbete. Endast en av tio tror att fackens betydelse
för löntagarna och fackens ställning som samhällspolitisk aktör kommer att stärkas. Daniel
Lind kopplar det låga förtroendet till arbetsgivarnas kraftfulla opinionssatsningar sedan 1970talet, och menar att facket i dag står inför ett
ödesdigert val:
”Delvis som ett resultat av arbetsgivarnas systematiska opinionsarbete är det facken som i dag står vid
ett vägskäl. Antingen väljer vi att genom satsning på
långsiktig opinionsbildning försöka förändra värderingsklimatet i facklig riktning eller så väljer vi att acceptera utvecklingen som ofrånkomlig.” 27
I den senaste valrörelsen blev maktförskjutningen i debatten till näringslivets och högerns
fördel kanske tydligare än någon gång tidigare.
Målinriktad lobbying från intresseaktörer som
Almega och Villaägarna bidrog, tillsammans
med en tjänstvillig borgerlig dagspress28, till att
övre medelklassfrågor som avdrag för hushållsnära tjänster och fastighetsskatt fick stort utrymme i debatten, medan krav på bättre trygghetsförsäkringar stämplades som bidragspolitik.
Samtidigt ska man vara lite försiktig med historieskrivningen. Det är knappast så att det fanns
en tid innan 1970-talets mitt när LO och socialdemokratin alltid kunde sätta agendan. Kapitalets intressen var starka även innan SAF:s
opinionsbildningsoffensiv och även om Socialdemokraterna hade regeringsmakten under
drygt 40 år var valutgångarna långt ifrån givna
och den borgerliga oppositionen periodvis stark.
Man bör också vara medveten om att det har legat
i högerns intresse att sprida bilden av socialdemokratins och LO:s maktfullkomlighet, inte sällan
med udden riktad mot det facklig-politiska samarbetet.
Men att något har hänt som försvagar arbetarrörelsens inflytande i debatten torde stå utom allt
tvivel, och är också ett problem som flera intervjuade inom facket och socialdemokratin återkommer till. En aspekt som tas upp är att LO:s
roll i samhällsdebatten har blivit svagare i dagens
medialiserade tid. Facket väntade för länge med
att agera utifrån de nya förutsättningarna och
har sedan dess haft en tendens att hamna i försvarsställning, lyder resonemanget. Flera menar
att socialdemokratin behöver en offensiv fackföreningsrörelse som kan driva på partiet ”från
15
vänster” och bredda debatten, på samma sätt
som Moderaterna i dag har stor nytta av alla
opionsbildare som ligger till höger om den borgerliga regeringens politik och hjälper till att
flytta politikens mittfåra i borgerlig riktning.
Sandro Scocco, med ett förflutet som LO-ekonom, påpekar i en intervju i SvD att LO av hävd
varit en analytisk kraft bredvid partiet, men att
det i dag inte finns samma tydlighet och samma
resurser för att göra analysarbete. Enligt Scocco
har nästa LO-ordförande en viktig uppgift i att
”återupprätta utredningsverksamheten i andan
från Rudolf Meidner, Anna Hedborg och PO
Edin”.29 En liknande slutsats dras av Karl-Petter
Thorwaldsson, förbundsordförande för ABF och
verksam inom IF Metall. Han menar att både
LO och medlemsförbunden måste våga bli mer
utmanande, inte minst mot Socialdemokraterna,
i det borgerliga debattläge som råder i dag:
”Det som behövs i detta läge är att både LO och förbunden driver på debatten. Jag ser för få tecken på
det. Man är ofta för defensiva och uppfattas företräda
sjuka och arbetslösa, i stället för att vara löntagarnas
främsta företrädare. Och vad jag vet så har inte LO
ens någon större utredning på gång inför nästa kongress. Det krävs djärvare tag och mer idédebatt.
Facken borde presentera egna idéer för en ny näringspolitik eller en ny a-kassa.”
LO startade i början av 2010 en stor medieutredning som ska se över opinionsbildningen, förbundens informationsarbete och de fackliga
tidningarna. Efter bl.a. försäljningar av aktier i
Aftonbladet förfogar organisationen i dag över
en mediefond med uppskattningsvis 700-800
miljoner kronor.
Men i vad mån LO kan påverka samhällsdebatten framöver handlar också om vilken roll som
medlemsförbunden vill ge LO:s centrala kansli.
Samtidigt som flera förbundsföreträdare anser
att LO måste höras och synas mer, pågår en tydlig utveckling mot självständigare medlemsförbund.
2.3 Ett förändrat politiskt landskap
Den facklig-politiska samverkan mellan LO och
Socialdemokraterna måste alltid bottna i att
fackets medlemmar vill stödja och samarbeta
med partiet. På motsvarande sett måste socialdemokratin se värdet av att ha särskilt starka
band till LO. I ett förändrat politiskt landskap är
detta förhållande kanske inte lika självklart som
tidigare.
Minskade partilojaliteter
Enligt den mytomspunna historieskrivningen
har LO-medlemmarnas stöd till Socialdemokraterna i princip alltid kunnat tas för givet. Faktum
är dock att det redan i början av 1900-talet fanns
en tveksamhet hos flera av de större LO-förbunden inför ett närmare samarbete med partiet.
Skälet var att alltför tydliga partipolitiska kopplingar befarades minska arbetares vilja att gå
med i facket.30 Med facit i hand vet vi att detta
inte blev någon stor fråga för LO under de efterföljande årtiondena. Banden mellan fack och
parti stärktes gradvis och på 1960-talet röstade
över 80 procent av LO-medlemmarna på Socialdemokraterna.
I dag visar flera undersökningar att stödet för
den facklig-politiska samverkan är långt ifrån
självklart bland LO-medlemmarna. Tabellen på
nästa sida baseras på en undersökning som LO
med jämna mellanrum har beställt från Statistiska centralbyrån sedan 1980-talet. 1988 uppgav 61 procent av medlemmarna att samarbetet
borde öka eller vara oförändrat, 23 procent att
det borde minska eller upphöra och 16 procent
att de var osäkra. Arton år senare kan två tydliga förändringar noteras. Andelen som tycker
att samarbetet borde öka eller vara oförändrat
har sjunkit till 41 procent medan andelen osäkra
har ökat till 36 procent.31
Vad som inte framgår av statistiken är hur inställningen till samarbetet ser ut bland fackets
presumtiva medlemmar, de oorganiserade, vilka
blir allt fler när organisationsgraden sjunker. En
valanalys som LO-distriktet i Stockholms län
16
Tabell 2. Förändringar i synen på samarbetet mellan LO och Socialdemokraterna –
LO-medlemmar 1988-2006
Samarbetet bör:
1988
1993
1998
2002
2006
Bör öka
Bör vara oförändrat
Bör minska
Bör upphöra
Vet ej
Summa
25
36
10
13
16
100
26
32
14
15
13
100
23
29
11
17
20
100
17
26
8
13
36
100
17
24
9
15
36
100
Källa: LO 2007
gjorde efter valet 2010 visar att endast en av tio
ickeorganiserade LO-arbetare i Stockholm anser att LO bör samarbeta med Socialdemokraterna.32
Från LO:s sida konstaterar man självkritiskt att
man måste bli bättre på att förklara varför facket
måste påverka politiken och varför just Socialdemokraterna är den bästa samarbetspartnern.
Vanliga slutsatser är att utbildningsinsatserna
måste stärkas och att mer opinionsbildning
krävs. Samtidigt framhåller man att facklig-politisk samverkan bygger på kraftfulla kongressbeslut enligt demokratisk ordning. Ulla Lindqvist,
LO:s vice ordförande, får ibland bemöta olika
opinionsundersökningar som pekar på att
många LO-medlemmar är kritiska till samarbetet. I LO-tidningen november 2010 kommenterar hon en SIFO-undersökning som visar att
bara tre av tio LO-medlemmar anser att LO ska
fortsätta att ge pengar och annat stöd till enbart
Socialdemokraterna:
”Skulle det se ut så här, så skulle vi så småningom få
förslag på kongressen om att ändra den facklig-politiska samverkan. Det har vi inte fått, utan snarare
förslag om ännu starkare samverkan med Socialdemokraterna.” 33
Oavsett vilken betydelse vi tillskriver nämnda
mätningar finns det andra, mer övergripande,
förändringar som är desto svårare att bortse ifrån
när man diskuterar vilket stöd Socialdemokraterna åtnjuter bland dagens arbetare och LOmedlemmar. Inte minst vet vi att förhållandet
mellan svenskarna och de politiska partierna har
förändrats under de senaste 50 åren.
En sådan förändring handlar om en minskad
partiidentifikation, alltså att de politiska partiernas känslomässiga grepp om väljarna blir svagare och svagare. Statsvetarna Henrik Oscarsson
och Sören Holmberg pekar på att andelen partiidentifierade väljare i Sverige i dag är lägre än i
de flesta andra västdemokratier. För femtio år
sedan uppgav halva väljarkåren att de var starkt
övertygade anhängare av något parti. Vid valet
1968 hade andelen minskat till 39 procent och
2006 till knappa 15 procent.
En följd av den minskade partiidentifikationen
är att vi har fått fler partier och att partibytarna
har ökat kraftigt. I valet 2006 röstade 37 procent
av väljarna på ett annat parti än i det föregående
valet. Motsvarande andel 1960 var 11 procent.
Även klassröstningen har försvagats över tid, det
vill säga att olika sociala klasser tenderar att
stödja olika politiska partier. I Sverige har detta
mönster varit mycket tydligt. Arbetare har i hög
utsträckning röstat socialistiskt medan högre
tjänstemän, företagare och bönder röstat mer
borgerligt. Fortfarande är klassröstningen högre
i Sverige än i de flesta andra jämförbara länder,
men i jämförelse med 1950-talet har den sjunkit
påtagligt.34
Figur 1 på nästa sida visar hur Socialdemokraternas väljarandel utifrån facklig huvudorganisation har förändrats sedan valet 1982. Den mest
tydliga förändringen över tid är nedgången
bland LO-medlemmar. Mellan 1982 och 2010
har Socialdemokraternas stöd bland LO-medlemmar fallit från 71 procent till 51 procent.35
17
Fi
Figur
gur 1
1.. S
Socialdemokraternas
ociald emokr aternas väljarstöd
väljars töd utifrån
utifr ån facklig
ffa
acklig centralorganisation
centr alorganis ation –
ri
riksdagsvalen
ksd agsvalen 1982-2010
1982-2010
Kä
Källa:
lla: Kriskommissionens
Kriskommissionens vvalanalys
alanalys 22010/VALU
010/VALU
Samtidigt behöver inte utvecklingen betyda att
LO-medlemmarna har gått till höger på den politiska skalan. Stefan Svallfors, professor i sociologi, har undersökt svenskarnas syn på välfärdsstaten sedan 1980-talet och konstaterar att arbetare snarare går mer åt vänster i sina politiska
åsikter. Ett intressant mönster i Svallfors studier
är även att tjänstemännen verkar närma sig arbetarnas politiska värderingar. Enligt Svallfors är
tre av fyra svenskar positiva till att betala mer i
skatt om pengarna går till skola, sjukvård och
äldreomsorg. De flesta anser också att det är det
offentliga som ska sköta dessa uppgifter, medan
fler privata sjukhus och mer egenfinansiering ses
som fel väg att gå.36
Kanske ska den svagare kopplingen mellan LOkollektivet och socialdemokratin snarare ses i ljuset av de politiska partiernas utveckling. Sedan
socialdemokratins gyllene era har de traditionella folkrörelsepartierna blivit allt mer toppstyrda, professionaliserade och kampanjorienterade. I en medialiserad tid är partierna inte lika
beroende, som för cirka trettio år sedan, av medlemmarnas roll som budbärare och opinionsmätningsinstrument. Partierna har också blivit
mindre ekonomiskt beroende av medlemmarna
till följd av att det offentliga partistödet har ökat
i omfattning.37
Möjligen skymtas ett trendbrott efter 2010 och
2011 års valrörelser, där ”Obama-inspirerat”
gräsrotsarbete som dörrknackning och telefonuppvaktning användes flitigt av flera partier. Sett
över tiden har dock partiernas folkrörelseideal
tynat.
Att denna utveckling får konsekvenser för den
facklig-politiska samverkan, vilken länge byggde
på att facket utgjorde ett slags lokal mobiliseringsstruktur åt partiet, är nog ingen djärv gissning. Sannolikt kan t.ex. partiets nedprioritering
av den facklig-politiska arbetsplatsorganisationen
i början av 1990-talet ses som ett led i denna utveckling. Partiet tycker sig kanske, krasst uttryckt,
helt enkelt inte vara lika beroende av fackets fotarbete och representation längre.
Till bilden hör också att den kollektivistiska demokratisyn som länge präglade svensk politik
har förändrats. Maktutredningen 1990 pekade
på ett uppbrott från en kollektivistisk till en mer
18
individorienterad demokratisyn i Sverige, vilket
innebar en frigörelse från kollektiva politiska
bindningar till ett större inslag av individuella
politiska uttryck.38 Vidare har samhälleliga identiteter såsom kön, ålder, etnicitet och sexualitet
fått en mer framskjuten roll i politiken än klasstillhörighet. Dessa utvecklingar behöver förstås
inte per automatik innebära ett minskat stöd för
socialdemokratin bland arbetare, långt ifrån. Däremot bör rimligen tiden med kollektivanslutning och krav på partilojalitet i LO-leden ses som
förlegad.
I en intervju till LO:s valanalys berättar Sandra
Viktor, ungdomssekreterare på LO, att Miljöpartiet och Vänsterpartiet ofta blir mer accepterade i unga LO-medlemmars ögon än Socialdemokraterna. Flera handledare på LO-distriktens kurser för unga medlemmar är sympatisörer
till Mp eller V, och inte i första hand till S.39
Politik är inte heller alltid samma sak som partipolitik. I dag finns det flera sociala rörelser utanför partipolitikens ramar som attraherar många
människor, inte minst ungdomar. Flera menar
att arbetarrörelsen har potential att utveckla
kontakterna med dessa. T.ex. har LO-förbundet
Livs samarbetat med miljörörelsen kring frågor
om småskalig livsmedelsproduktion. Även LOdistriktet i Stockholms län valde efter valet 2006
att söka nya kontakter utanför sedvanliga gränser. Bl.a. har LO-distriktet genomfört aktiviteter
med Gemensam välfärd, ett partipolitiskt obundet nätverk mot privatiseringar i välfärden.
Från löntagarperspektiv
till ”medelklassjakt”?
Om vi betraktar den facklig-politiska samverkan
utifrån Socialdemokraternas perspektiv, så är det
inte bara LO:s organisatoriska styrka som påverkar partiets möjligheter att vinna röster och
därmed förverkliga sitt politiska program. LO
och Socialdemokraterna är också för sina syften
beroende av delvis olika sociala baser, något som
har blivit allt tydligare i takt med att samhället
har förändrats. Medan LO i första hand representerar sina medlemmar i de traditionella arbetarleden har partiet byggt sina valframgångar
på att kunna tilltala även andra grupper.
Redan 1928 tog Per-Albin Hansson ett steg bort
från klasskampspolemiken och lanserade den
brett omfamnade idén om ”Folkhemmet”, som
uttryck för breda befolkningsgruppers intressen.
På 1950-talet vässades strategin ytterligare då en
tilltagande strukturomvandling på arbetsmarknaden medförde ökat välstånd och framväxten
av nya tjänstemannagrupper. På ett partistyrelsemöte 1956 framhöll Tage Erlander de utmaningar som samhällsutvecklingen innebar för
socialdemokratin:
”Vi framstår klart som industriarbetarpartiet. Men vi
skall ha klart för oss att detta icke räcker för att få majoritet bland väljarna. Tvärtom medför strukturförskjutningen i samhället att tjänstemannagrupperna alltmer
ökat i antal och betydelse. Skall vi kunna behålla ett dominerande inflytande i svensk politik, måste vi kunna
vinna tjänstemännen för vår politik.” 40
Under efterkrigstiden blev partiets strategi att ytterligare tona ned arbetarretoriken och i stället utvecklas till ett bredare ”löntagarparti”. Genom
generella reformer, inte minst ATP-systemet, lyckades Socialdemokraterna balansera sin agenda så
att den både tillgodosåg arbetarrörelsens intressen
och fick stöd från växande tjänstemannagrupper.41
Med stort intresse följde man också framväxten av
tjänstemännens fackliga organisationer och påbörjade en uppbyggnad av speciella tjänstemannaföreningar inom partiet. Strategin var framgångsrik: trots färre arbetare i landet och minskande klassröstning ökade den svenska socialdemokratin sina väljarandelar under 1960-talet!42
Men frågan är hur denna balansgång ser ut på
2000-talet, när andelen arbetare är ännu mindre
och färre LO-medlemmar röstar på partiet?
Figur 2 på nästa sida visar hur Socialdemokraternas väljarkår förändrades mellan riksdagsvalen 1976 och 2006 utifrån andelen arbetare och
tjänstemän. Den främsta förklaringen till att den
typiska socialdemokratiska väljaren i dag snarare
är tjänsteman än arbetare hittas i arbetsmarknadens förändrade sammansättning. Det finns
helt enkelt fler tjänstemän än arbetare nuförtiden.43
I riktlinjerna till Socialdemokraternas partikongress 2009 framhålls betydelsen av att utveckla
samverkan mellan partiet, LO och dess medlemsförbund. Samtidigt hörs ekot av Erlanders
19
Fi
Figur
gur 2
2.. S
Socialdemokraternas
ociald emokr aternas väljare
väljar e utifrån
utifrån arbetare
arbetar e och
och tjänstemän
tjäns temän
– rriksdagsvalen
iksdagsvalen 1976-2006
1976-2006
Kä
Källa:
lla: Oscarsson
Oscarsson & H
Holmberg
olmberg 2008
2008
analys om behovet av att vinna andra grupper
än de traditionella kärnväljarna:
väljarfokus inte var oproblematiskt ur ett fackligt
perspektiv:
”Vi ser att löntagarkollektivet förändras och att majoriteten av löntagarna i dag är tjänstemän och/eller
akademiker. Dessutom startas runt om i Sverige
socialdemokratiska småföretagarföreningar. Därför ska
partiet även vända sig till tjänstemannaförbundens
medlemmar och till småföretagare.” 44
”Om man såg på den valplattform som Socialdemokraterna antog, så fanns där två spår. Dels skulle man
ju nå kärntrupperna, men sen måste man också nå
nya grupper. Och framför allt i början av valrörelsen
tänkte man kanske för mycket på att nå ut med politik
som man tror att dom nya attraheras av, och inte de
kärnfackliga frågorna. Sen förändrades det på slutet.
Men då var det kanske för sent. Man skulle ha gjort
det tidigare, tror jag.”
Men hur detta bäst görs verkar det råda delade
meningar om. Flera av de intervjuade reflekterar
kring valrörelsen 2010 och menar att svensk politik alltmer har kommit att präglas av tanken att
olika grupper måste identifieras och mötas med
olika politik. Framför allt har partierna blivit intresserade av att vinna storstädernas ”medelklass”, vars röster framställs som avgörande för
vem som får regeringsmakten. Ett annat exempel är Mona Sahlins hyllande av småföretagarna
som ”vår tids hjältar” i slutet av 1990-talet. LOgruppernas villkor har däremot inte varit lika
högt prioriterade.
Ulla Lindqvist resonerar kring 2010 års valrörelse och antyder att Socialdemokraternas olika
Andra fackliga röster är mer direkt kritiska till
att partiet, som de beskriver, inte längre ”lyssnar
på LO”. Fackliga företrädare i Stockholm vittnar om hur socialdemokrater med LO-tillhörighet kan känna sig utanför på möten som domineras av välutbildade partimedlemmar, vana vid
att uttrycka sig i tal och skrift. Intervjuer med lokala företrädare för IF Metall i Malmö, Kommunal i Västra Götaland och Handels i Umeå
pekar alla på att det finns en facklig vilja att
stärka samarbetet med Socialdemokraterna,
men att det ömsesidiga intresset från partiet ofta
saknas. En 30-årig Handelsmedlem i Umeå drar
20
slutsatsen att många förtroendevalda socialdemokrater i dag har för dålig kunskap om fackets
roll och betydelse:
”Det talas mycket om att vi fackliga måste gå utbildningar så att vi kan påverka politiken. Och det är viktigt, absolut. Men ibland kan jag känna att det är minst
lika viktigt att partiets förtroendevalda får lära sig vad
facket är för något. Många gånger tror jag att ren okunskap ligger bakom när partiet inte lyssnar på LO.”
Samtidigt finns det röster som menar att partiet
ytterligare borde tona ner sitt ursprung som arbetarrörelsens intresseparti för att i stället bli ett renodlat idéparti som kan ”catch all”.45 Ulf Bjereld
och Björn Fries, båda kända socialdemokratiska
debattörer, skriver i en debattartikel att det facklig-politiska samarbetet har haft sina fördelar, men
att ”Socialdemokraternas nära relationer med LO
bidrar också till att partiet uppfattas som omodernt” och att ”yrkesgrupper utanför LO kan
skrämmas bort.”46
Lisa Björck, facklig-politisk ombudsman på Transport, är orolig för en utveckling inom arbetarrörelsen där arbetare ställs mot ”medelklass”, och
menar att socialdemokratins briljanta idé om
breda allianser underifrån riskerar att gå förlorad:
”Jag hör allt fler röster i facket för att (S) ska bli ett
arbetareparti. Det kan ju låta bra, men det blir lätt en
felaktig historieskrivning. Att man tror att Socialdemokraterna har vunnit val genom att bara mobilisera
LO-medlemmar. Så har aldrig varit fallet. (S) har
vunnit val på att få med både arbetare och tjänstemän. Så i facket hör jag folk som tycker att (S) bara
ska jobba för LO-medlemmar, medan partiet vill
vinna medelklassen. Men då hamnar vi jättelångt
ifrån varandra, det är jag rädd för.”
ökad tidspress och lösare anställningar hittas inte
bara i LO-kollektivet, utan delas av stora tjänstemannagrupper, påpekar flera av de intervjuade.
Utmaningen ligger i att formulera ett uppdaterat
löntagarperspektiv som kan förena breda samhällsgrupper.
Samverkan i opposition
Socialdemokratin har under långa perioder varit
i regeringsställning. I dag ser det politiska landskapet annorlunda ut. Den borgerliga alliansens
regeringsinnehav blev inte den parentes som arbetarrörelsen hade hoppats på, utan i stället
pågår ytterligare en mandatperiod av borgerligt
styre. Detta påverkar inte bara socialdemokraternas maktposition, utan också LO:s möjligheter till politiskt inflytande.
Det är inte självklart hur LO ska agera framöver.
LO och förbunden har till uppdrag av sina medlemmar att påverka politiken, men hur görs det
på bästa sätt utifrån det nuvarande parlamentariska läget?
Några framhåller att det nu är viktigare än någonsin att hålla fast vid, eller rent av att stärka,
banden mellan facket och partiet – särskilt i socialdemokratiskt styrda kommuner och landsting. Om
LO och Socialdemokraterna börjar se varandra
som mindre attraktiva, till följd av fallande organisationsgrad respektive minskad parlamentarisk
makt, har den borgerliga strategin att bryta socialdemokratins styrka segrat. En samstämmig opposition är en starkare opposition, menar man, och
LO:s väg till politiken ska alltid gå via Socialdemokraterna.
Andra varnar för att invanda hjulspår leder till
att LO förlorar rollen som självständig aktör och
Många framhåller också att LO-kollektivets frå- blir mer beroende av hur Socialdemokraterna
gor knappast bara berör arbetargrupper. Grän- agerar. Möjligheten att utveckla samarbetet med
serna mellan arbetare, tjänstemän och egna andra partier som Miljöpartiet och Vänsterparföretagare är långt ifrån givna i dagens arbetsliv tiet tas upp, något som det finns blandade erfaoch många frågor, såsom en bra a-kassa, hygg- renheter av på kommun- och lanstingsnivå. På
liga socialförsäkringar och inflytande på jobbet, Handels kongress i maj 2011 fattade man beslut
borde intressera stora samhällsgrupper. Här om att fortsätta facklig-politisk samverkan med
finns stora politiska potential.
Socialdemokraterna, men att formerna ska utredas för att se om förbundet också kan utveckla
Inte minst finns det bland löntagare många ge- fruktbara kontakter med andra partier.
mensamma erfarenheter av ett hårdnande arbetsliv. Upplevelsen av slimmade organisationer,
21
Även frågan om en bättre dialog med de fyra regeringspartierna diskuteras. Bjarne Isacson, ombudsman på SEKO, tror på fortsatt samverkan
mellan LO och Socialdemokraterna, men menar
att facket också måste agera utifrån de nya förutsättningarna om man ska behålla sin legitimitet bland medlemmarna:
Kommunal, berättar i en intervju i Aktuellt i politiken om tanken bakom den nya strategin:
”Nu har det gått fyra år och det svenska folket har
valt att dessa ska sitta i fyra år till. Och det kan bli
fyra år till. Hur ska vi agera? Kan vi påverka den
förda politiken? Och vilket handlingsutrymme har vi
när vi är så nära lierade med ett av oppositionspartierna?”
Samtidigt är det inte helt enkelt för LO-förbundens företrädare att orientera sig i den nya statsmaktsmiljön. Förutom att facket ofta får ett svalt
bemötande saknar man många gånger de sociala
nätverk som krävs för politisk påverkan. Hans Tilly
beskriver ett nytt läge där arbetsgivarintressena har
bättre tillgång än facken:
De flesta är eniga om att LO:s utsikter att påverka den sittande regeringen är begränsade.
Moderaternas retorik om att värna den svenska
modellen har gått hand i hand med en direkt
anti-facklig politik. Än så länge har inte heller
stats-minister Fredrik Reinfeldt bjudit in vare sig
LO, TCO eller Saco till samtal. Men kanske
finns det ändå öppningar. Janne Rudén, ordförande i SEKO, ser en märkbar skillnad mellan
hur den nuvarande borgerliga regeringen agerar
i jämförelse med under den förra mandatperioden:
”Jag får säga att den regering som sitter nu faktiskt
har öppnat ett antal dörrar på ett sätt som den förra
inte gjorde. Under förra mandatperioden kom vi inte
till någonting. Men vi har fått en ny infrastrukturminister som vill träffa oss och som vi faktiskt har en
dialog med. Den ende som vi hade en dialog med
under förra mandatperioden, det var Mats Odell.
Han var ju högst ansvarig för dom statligt anställda.
Nu är det ju Stefan Attefall, men han är också inriktad på att ha den här dialogen.”
Ett förbund som är i färd med att ändra strategi
för hur man jobbar mot politiken är Kommunal.
Under förra mandatperioden demonstrerade
Kommunal varje torsdag på Mynttorget utanför
riksdagen, men både det mediala och det politiska genomslaget var lågt. Nu satsar förbundet i
stället på att aktivt försöka träffa regeringsföreträdare, kommun- och landstingsledningar, och
till dessa framföra de politiska krav som medlemmarna tycker är viktiga. Gensvaret från politikerna kommer sedan att utvärderas inför
nästa val. Tobias Baudin, vice ordförande i
”Den facklig-politiska samverkan ska vi fortsätta
med. Men har du inte makten kan du påverka Socialdemokraterna och vara hur överens du vill, men det ger
ingen förändring för medlemmarna.” 47
”Förr kände ju vi alla på departementen. Man hade
lätt att träffa statssekreterarna, utskottsordförandena,
ministrar. Nu är det arbetsgivarna som känner dom
och har koll och kontakter. Förr bad arbetsgivarna oss
ordna träffar med ministrar för det var vi som hade
ingångar, nu är det tvärtom.”
Ett annat försök att hitta nya former för det facklig-politiska arbetet i ett förändrat läge har gjorts av
LO-distriktet i Stockholms län. Med inspiration
från den norska Trondheimsmodellen har man genomfört en omfattande enkätundersökning i länet
där LO-medlemmarna har fått ta ställning i olika
politiska frågor. I ett nästa steg har svaren matchats
mot samtliga riksdagspartiers politik.
LO-distriktets agerande har inte varit okontroversiellt. Flera har ifrågasatt syftet med den så
kallade Stockholmsmodellen och framhållit att
facklig-politisk samverkan inte får handla om att
facket ställer ”ensidiga krav” på partiet. Från
LO-distriktets sida har man varit tydliga med att
initiativet inte ska äventyra samverkan med
Socialdemokraterna, men att facket i högre utsträckning måste lyssna på sina medlemmar och
mobilisera politiskt.
Valrörelsen 2010 kommer också att gå till historien som första gången då Socialdemokraterna
gick till val tillsammans med två andra partier.
Det rödgröna samarbetet är nu lagt på is, men
det kan inte uteslutas att nya koalitioner kommer
att behöva bildas med tiden. Utifrån LO:s synvinkel innebär också detta ett delvis nytt läge.
Under den senaste valrörelsen var LO tydliga
22
med att bara stödja Socialdemokraterna, t.ex.
medverkade man inte vid rödgröna aktiviteter.
Samtidigt förhandlade Socialdemokraterna med
Miljöpartiet och Vänsterpartiet om politikens innehåll i slutna rum. Flera fackliga företrädare
vittnar också om en känsla av att Socialdemokraterna höll ett visst avstånd till LO:s arbete
under valrörelsen. Facket och partiet framträdde
sällan gemensamt på central nivå.
Ulla Lindqvist, LO:s vice ordförande, säger att
hon på det stora taget var nöjd med det politiska
program som det rödgröna samarbetet slutligen
gick till val på. Flera fackliga frågor fanns med i
programmet såsom en stärkt arbetsmiljöpolitik,
en förbättrad anställningstrygghet och a-kassa.
Men processen var annorlunda jämfört med tidigare valrörelser, framhåller hon:
”Det är klart att när man hade det här rödgröna samarbetet och man höll på att förhandla in i det sista
med olika utspel, då kom ju vi lite vid sidan om på ett
annat sätt än vi har gjort tidigare. Vi hade inte riktigt
samma möjligheter att påverka dokumenten så som vi
tidigare har kunnat.”
Samtidigt ska inte det rödgröna samarbetets betydelse för relationen mellan LO och Socialdemokraterna överdrivas. Visserligen har Socialdemokraterna en tradition av att gå till val på
egen hand, men partiet har också en lång historia av att i regeringsställning kompromissa med
andra. Samarbeten som ibland har gått i linje
med LO:s önskemål, ibland inte. I ett strategidokument om facklig-politisk samverkan som
LO tog fram 1997 skriver Erland Olausson, tidigare avtalssekreterare och mångårig utredare
på LO, följande rader om Socialdemokraternas
krisuppgörelser med Centerpartiet under 1990talet:
”Regeringen har mycket starkt prioriterat ett brett,
blocköverskridande regeringsunderlag. Samarbetet med
Centerpartiet har ansetts viktigare än sammanhållningen inom arbetarrörelsen och enigheten mellan den
fackliga och politiska grenen.” 48
Ett problem som flera tar upp med det rödgröna
samarbetet var snarare att förhållandet mellan LO
och Socialdemokraterna kanske inte var helt tydligt. Irene Wennemo, tidigare chef för LO:s arbetslivsenhet, menar att Wanja Lundby-Wedins
ordförandetid i LO har präglats av en helt annan
samförståndsanda i förhållande till partiet än
den som rådde under 1980- och 1990-talet.
Detta hade till en början stora fördelar, men när
Socialdemokraterna försvagades och förlorade
regeringsmakten 2006 innebar det också en tillbakagång för det fackliga inflytandet. Samförståndsstrategin gav inga direktiv om hur facket
skulle förhålla sig till en långvarig borgerlig regering eller till att det socialdemokratiska partiet
samarbetade med andra partier för att vinna regeringsmakten. LO lyckades inte hitta en självständig plats i politiken i den nya situation som
uppstod, summerar Wennemo.49
2.4 Slitningar och samförståndsanda
Diskussionen om facklig-politisk samverkan mel- frågan om hur intressegemenskapen och den polan LO och Socialdemokraterna tenderar att litiska dynamiken mellan partiet och facket ser
kretsa kring organisatoriska frågor och taktiska ut i dag.
överväganden. Mot bakgrund av de senaste
årens rationaliseringar, medlemsflykt och valförluster är det begripligt. Samtidigt förbises ofta
något fundamentalt, nämligen frågan om sam- Men innehållet då?
verkans innehåll. Den som vill argumentera för Historikern Björn Horgby och statsvetaren Gulfortsatt samverkan mellan Socialdemokraterna lan Gidlund har med utgångspunkt i sin forskoch LO ”utifrån vår tid” måste borra djupare i ning om facklig-politisk samverkan pekat på att
samarbetet mellan LO och Socialdemokraterna
23
nuförtiden sällan motiveras utifrån sakpolitiska frågor, utan snarare utifrån en gemensam värdegrund.50 Ett tydligt exempel hittas i huvudrapporten till LO-kongressen 2008. Det är i arbetarklassens behov och strävanden som vi i dag finner nyckeln till samverkan mellan LO och
Socialdemokraterna, inte i den föränderliga politiska dagordningen:
”LO har en ideologisk gemenskap med socialdemokraterna som utgår från arbetarklassens behov och strävanden. Gemenskapen ligger till grund för en
långsiktig organiserad samverkan som inte bryts och
återupptas alltefter som den politiska dagordningen
förändras. Legitimiteten för denna facklig-politiska
samverkan ligger i att den gagnar klassintresset och
stödjer det fackliga uppdraget.” 51
Blickar vi bakåt några årtionden kan vi dock
konstatera att samarbetet länge kretsade kring
politiska sakfrågor. Partiets långa regeringsinnehav, från 1930-talets början fram till 1976 års
val, betydde utifrån LO:s perspektiv att fackligpolitisk samverkan i praktiken innebar ett nära
samarbete med statsmakten. Därmed fanns det
stora möjligheter för fackföreningsrörelsen att
kanalisera frågor till de politiska beslutsfattarna.
Det som inte löstes avtalsvägen kunde i stället genomföras via politiska beslut i riksdagen.
De mest tydliga exemplen hittas i slutet av 1960talet när en växande kritik mot villkoren i arbetslivet växte i de fackliga leden och flera strejker så småningom bröt ut. Som en reaktion på
detta kom under 1970-talet förändringar i arbetslagstiftningen och en utredning om löntagarfonder. På 1971 års LO-kongress berättade
Olof Palme förpliktigande hur det facklig-politiska samarbetet skulle utvecklas framöver:
”En del av frågorna kan lösas på facklig väg. Andra
förutsätter att samhället agerar aktivt. Det förutsätter
politiska beslut. Därför går kraven vidare från landsorganisationen till det socialdemokratiska partiet. Det
är ingenting nytt. Så var det med arbetstid och semester, med pensioner och sjukförsäkring. Så skall det bli
med arbetsmiljö, anställningstrygghet och företagsdemokrati.” 52
något av kulmen på LO:s och Socialdemokraternas gemensamma frammarsch. Erland
Olausson beskriver hur fackets anspråk i förhållande till partiet blev allt mer långtgående:
”LO-kongresserna 1971 och framförallt 1976 innehöll mängder av rent politiska krav långt utanför de
fackliga kärnområdena, krav som skulle förverkligas
av ”vårt” parti och ”vår” regering.” 53
I början av 1980-talet blev situationen mer komplicerad. Ett förändrat ekonomiskt och politiskt
läge globalt gjorde att den tidigare så strategiskt
framgångsrika alliansen mellan LO och Socialdemokraterna började driva isär, åtminstone på
central nivå. En hårdnande internationell konkurrens, minskad tillväxt, kreditexpansion och
svällande offentlig byråkrati försatte partiet i
ideologisk osäkerhet samtidigt som nyliberalismens segertåg inleddes i USA och Storbritannien.
När Socialdemokraterna återkom i regeringsställning 1982 efter sex års opposition hade förslaget om löntagarfonder tonats ner. Finanspolitiken stramades åt och en avreglering av kreditmarknaden skulle så småningom följa. Facket
förhöll sig kritiskt och början på ”rosornas krig”,
med ständiga spänningar mellan LO och det socialdemokratiskt styrda Finansdepartementet,
var ett faktum. Pressade av ekonomisk oro och
stigande arbetslöshet försökte regeringen 1990
genomföra ett ”stoppaket” med besparningar,
mot bl.a. LO:s vilja, vilket resulterade i minoritetsregeringens avgång och omedelbara återkomst. En symboliskt laddad konflikt mellan LO
och Socialdemokraterna utbröt också kring
1990-1991 års skattereform, där facket var starkt
kritiskt till vad man såg som ett svek mot tidigare
fördelningspolitiska principer.
Klas Åmark, professor i historia, sammanfattar
utvecklingen under 1980-talet som i hög grad
handlade om att LO och Socialdemokraterna
hade olika uppfattningar om möjligheterna att
behålla den välfärdsstat som hade byggts upp:
Samtidigt blev kanske 1970-talets fackliga radikalisering och statliga ingripanden i arbetslivet
24
”Det råder ingen tvekan om att LO:s inflytande över
regeringens politik minskat märkbart sedan 1982. Ett
genomgående drag i utvecklingen är att hårda krav
från partiet på LO skärpt motsättningarna inom LO
och lett till så skarpa medlemsprotester att dessa blivit
skäl nog för LO-ledningen att kritisera partiets politik.” 54
Under 1990-talet fortsatte fackets roll att pressas
tillbaka. I flera europeiska länder gick vänsterregeringar in för en deflationistisk politik med snävare ramar för kollektivavtalsförhandlingar,
privatiseringar och nedskärningar i välfärdssystemen. Följden blev generellt försvagade band
mellan socialdemokratiska partier och fackföreningar. När så 1990-talets berättelse om den
framtida europeiska socialdemokratin formulerades, under parollen ”Den tredje vägen”,
nämndes knappt fackföreningsrörelsen.55
Sverige utgjorde inget undantag i utvecklingen.
Vid Socialdemokraternas regeringsbildning
1994 valde den nytillträdde finansministern
Göran Persson att kalla arbetarrörelsens fackliga
gren för ”ett särintresse bland andra”, något som
var starkt provocerande för många i de fackliga
leden. Konflikten tilltog när 1990-talskrisen
skulle saneras genom stora nedskärningar i välfärdspolitiken – en politik som i hög grad drabbade LO-grupperna.
Kulmen nåddes två dagar före LO-kongressen
1996 när S-regeringen lade fram ett förslag till
försämringar av anställningsskyddet. Det blev en
stormig kongress där röster höjdes för att bryta
facklig-politisk samverkan och LO-ordföranden
Bertil Johnsson deklarerade att ”vi står i vägen”
för regeringens politik. Men efter långa diskussioner hände något. LO-kongressen beslutade
att inte bara ha kvar facklig-politisk samverkan,
utan till och med stärka den. Drivkraften var att
öka det fackliga inflytandet i partiet, framför allt
genom ökad representation.56
Frågan är om LO lyckades. Partiets intresse av
att vinna storstädernas mytiska medelklass har
som tidigare påpekats inneburit att LO-grupperna ibland hamnat utanför socialdemokratins
strategiska fokus. Men diskrepans märks också i
några politiska sakfrågor.
En problematik som flera, framför allt fackliga
företrädare, återkommer till handlar om fackets
och partiets olika perspektiv på EU-samarbetet.
LO-kollektivet generellt, och i synnerhet förbunden Byggnads och Transport, har ofta varit
mer skeptiska till EU-medlemskapets följder än
det socialdemokratiska partiet. En central fråga
har handlat om möjligheten att upprätthålla
svenska kollektivavtal och fackliga rättigheter.
Turerna kring Lissabonfördraget 2008, då Socialdemokraterna valde att ignorera LO-kongressens beslut om att vänta med att rösta ja innan
utredningen av Laval-domen var klar, framhålls
av flera som en kritisk tidpunkt i samarbetets historia.
En annan fråga där åsikterna sedan länge går
isär är nivån på a-kasseersättningen. Partiets
ståndpunkt är 80 procent av tidigare lön, medan
LO-kongressen regelmässigt uttalar sig för högre
nivåer.
Samtidigt finns det många exempel på när facket
och partiet har agerat tillsammans med gott resultat, inte minst på lokal nivå. T.ex. har LO och
partidistriktet i Göteborg sedan många år tillbaka en gemensam grupp för bevakning av frågor som rör arbetsmarknad och vuxenutbildning. När den moderatledda regeringen 2007
drog ner statsanslaget till vuxenutbildningen
med en tredjedel, så gick Göteborgs kommun in
med motsvarande belopp och antalet vuxenutbildningsplatser kunde bevaras, vilket var en
mycket viktig fråga för LO. Det är i stor utsträckning LO-medlemmarna som har nytta av
vuxenutbildningens tjänster.57
Ett annat positivt exempel är projektet ”Nya
tider” i Nynäshamns kommun, i vilket Kommunal var en drivande aktör. Nya tider startade hösten 2006 med målet att minska den höga
andelen deltidsanställningar och lösa anställningsformer i kommunen. Projektet blev framgångsrikt och visade att bättre villkor inte bara är
gynnsamt för de anställda, utan också för kommunens ekonomi.58
Vidare berättar SEKO-ordförande Janne Rudén
om flera områden där den facklig-politiska samverkan med Socialdemokraterna har varit till
nytta för SEKO, ett förbund som i högsta grad är
beroende av politiska beslut:
25
”Vi har flera exempel. Facklig-politisk samverkan vad
gäller sjöfartsstödet som finns. Arbetsgivarna var
också med, men hade vi inte haft de politiska kontakterna genom facklig-politisk samverkan, så hade vi
aldrig lyckats med det. Det är ett bra exempel. Sen
fick till stånd den här Regelutredningen som Dan Andersson hade, och det var ju när Pagrotsky var näringsminister. Vi har också nått framgångar inom
kriminalvården, på fängelsesidan, och det är genom
facklig-politisk samverkan. Vi hade nära kontakt med
Bodström när han var justitieminister.”
Det är dock inte alltid självklart vad som är att
betrakta som ett fackligt intresse. På den traditionella vänster-högerskalan förväntas ofta LOintresset ligga till ”vänster” om Socialdemokraternas politik, något som också ofta stämmer
om vi studerar de krav som facket formulerar i
förhållande till partiets program. Ett tydligt exempel hittas i samband med att sex LO-förbund
– SEKO, Fastighets, Målarförbundet, Elektrikerna, Byggnads och Transport – hösten 2009
startade ett närmare samarbete under namnet
6F. I en debattartikel skrev de sex förbundsordförandena att Socialdemokraternas väg framåt
är att ”ta ett steg åt vänster”. Den politik som efterfrågades var bättre ekobrottsbekämpning,
starka offentliga trygghetssystem, värnande av
kollektivavtalen samt krafttag mot privatiseringar.59
Går vi tillbaka några år, närmare bestämt till
2005 och dagarna innan Socialdemokraternas
partikongress i Malmö, hittar vi däremot en
facklig debattartikel som inte lika lätt låter sig
placeras på den politiska skalans vänstra halva.
Det var ordförandena för Fastighets, Målarförbundet, Elektrikerna och Byggnads som uppmanade Socialdemokraterna att ompröva sin
inställning till hushållsnära tjänster och acceptera skatteavdrag för dessa. Liknande tongångar
hördes även från LO-företrädare under valrörelsen 2010.60
Ett annat exempel på att LO-förbundens politiska ställningstaganden inte alltid kan sorteras
till vänster om socialdemokratin hittas i Kommunals inställning till privatiseringar. Vid Kommunals kongress 2002 togs ett principbeslut om
att inte motsätta sig att verksamheter läggs ut på
entreprenad. Linjen reviderades något 2010 då
kongressen gick emot förbundsstyrelsen och beslutade att förbundet ska arbeta mot fortsatt konkurrensutsättning och för en återdemokratisering
och utbyggnad av den offentliga sektorn.61
Bilden av var LO, medlemsförbunden och Socialdemokraternas står i förhållande till varandra blir
än mer komplex om ser till andra konfliktdimensioner än arbete-kapital. Utifrån ett miljöperspektiv skulle t.ex. IF Metalls och Pappers ställningstaganden för kärnkraft eller Transports
motstånd till höjd bensinskatt, kunna betraktas
som mindre progressivt än Socialdemokraternas,
och flera andra LO-förbunds, miljöpolitiska
agenda. Likaså finns det skillnader mellan LOförbunden kring i vilken utsträckning, och på vilket sätt, man driver hbtq- och jämställdhetsfrågor. Generellt har de kvinnodominerade förbunden och det socialdemokratiska partiet varit
mer pådrivande i dessa frågor än de mansdominerade LO-förbunden.
Att det finns olika och skiftande viljor inom arbetarrörelsen är inget konstigt eller något som
bör motverkas, snarare tvärtom. Styrkan ligger
dock i förmågan att kunna enas i centrala frågor.
Mot den bakgrunden skulle man kanske kunna
se det facklig-politiska samarbetet som ett slags
kontrakt, byggt på både jämlikhet och utveckling. Sedan 1970-talet har dock detta kontrakt
stött på ett flertal prövningar, såsom ökade inkomstskillnader, stigande arbetslöshet och en periodvis oförutsebar lönebildning. Omständigheter som stundom har tärt på både LOgemenskapen och förhållandet mellan LO och
Socialdemokraterna. Därmed har det kanske
blivit enklare att tala om historisk gemenskap än
att försvara den facklig-politiska samverkan utifrån en dagspolitisk agenda.
Hans Karlsson, tidigare avtalssekreterare i LO
och arbetsmarknadsminister, skriver i en debattartikel att LO:s och Socialdemokraternas olika
uppgifter förutsätter varandra. Om uppgifterna
försummas ökar slitningarna inom arbetarrörelsen, antyder Karlsson:
26
”Om SAP slarvar med sin uppgift i utjämningspolitiken blir det fackligt omöjligt att samordna lönekraven
för utjämning. Då kommer varje individ och varje
grupp att slåss för sitt eget kortsiktiga intresse. Det
skadar förutsättningarna att skapa ekonomisk stabilitet för full sysselsättning. Och omvänt, om LO slarvar
med samordning och utjämning i lönepolitiken kan
SAP inte leverera full sysselsättning och generell välfärd.” 62
Oklara roller
och krav på förnyelse
”Jag var precis hemma och träffade LO-distriktet i
Västerbotten, och sa att de var jätteduktiga som tryckte
in mig på valbar plats till riksdagen 2006. Det var
världens go att ”Nu ska Helén till riksdagen!”. Jag
kom in, vilket ju var bra, men vad gjorde man då? Jag
upplevde att de ställde om siktet på 2010 och att få
in nästa namn. Jättebra, sa jag, men tänker ni någon
gång börja fundera på vad ni vill att vi ska göra i
riksdagen? Vad är syftet med att vi ska ha in fackliga
företrädare på olika nivåer, förutom att vi vill ha en
bred representation?”
I dag ligger samverkan mellan LO och Socialdemokraterna fast med stöd av kraftfulla majoriteter i förbundens och LO:s beslutande organ.
En slutsats som kan dras utifrån de intervjuer
som Arbetarrörelsens tankesmedja har gjort är
dock att samarbetet knappast har blivit starkare
de senaste tio åren. Janne Rudén, SEKO, blickar
tillbaka och konstaterar att de centrala kontakterna mellan fack och parti har tunnats ut:
Många menar också att facklig-politisk samverkan måste synas konkret under hela valperioden.
Det är inte hållbart i längden om facklig-politisk
samverkan förknippas med att LO och Socialdemokraterna sammanstrålar vart fjärde år i en
valrörelse, där facket förväntas arbeta för en valseger åt partiet.
”Jag upplevde den facklig-politiska samverkan som
mer konkret under Perssons tid än under Sahlins tid.
Tidigare träffade ofta de fem största förbunden partiledningen. Men under den senaste mandatperioden så
har det nog varit högst en gång om året. Att det finns
en viss eftersläpning när man har hamnat i opposition
kan man förstå. Men jag har fått upplevelsen att intresset från partiets sida inte har varit jättestort. Sen
kom det väl till en del möten inför valet, men det har
varit en väldig, väldig skillnad.”
Eva-Lena Jansson, riksdagsledamot (S) med
facklig bakgrund, instämmer i bilden av att samarbetet har varit betydligt starkare, men menar
att facket bär ett minst lika stort ansvar för utvecklingen som partiet:
”LO-förbunden har en bild av att det är viktigt med
facklig-politisk samverkan, men det räcker ju inte bara
att nätverka utan man måste ha en tydlig idé om vad
man vill med det här och en strategi för hur man ska
jobba med de här frågorna.”
Flera politiska företrädare med LO-bakgrund
vittnar om att den facklig-politiska samverkan
ofta reduceras till att handla om fackets arbete
för att få sina kandidater på valbar plats till politiska församlingar. Detta arbete är visserligen
essentiellt, konstaterar flera och framhåller att
färre LO-medlemmar i politiken innebär att
”LO-perspektivet” kommer bort från beslutsarenorna. Men när kandidaterna väl har blivit
invalda är facket ofta desto sämre på att hålla
kontakten med sina företrädare, utan i stället påbörjas nomineringsprocesserna inför nästa val.
Helén Pettersson, riksdagsledamot, berättar om
sina erfarenheter:
En annan aspekt som flera återkommer till är att
det finns en otydlighet om rollfördelningen mellan LO och Socialdemokraterna. Ett exempel är
när några LO-förbund drev på för att LO skulle
enas om ett namn till posten som ny S-ledare
efter Mona Sahlin. Ett initiativ som av vissa uppfattades som en välkommen ansats från LO att
göra sin röst hörd, medan andra var skeptiska till
vad man såg som ett klumpigt försök från facket
att lägga sig i partiets interna process.63 Vidare
framhåller Byggnads i sin analys av valet 2010
att ”det är ett problem när många uppfattar
LO:s ordförande som ordförande för det socialdemokratiska partiet”.64
Fackets förhållningssätt till partiet kan också bli
något paradoxalt när det kommer till samarbetets politiska dynamik. Å ena sidan finns det en
utbredd uppfattning att LO och medlemsförbunden inte ska kunna ”köpa” politik av Socialdemokraterna efter en beställare/utföraremodell, utan att olika dagspolitiska ståndpunkter mellan fack och parti måste få tolereras inom
samarbetets ramar. T.ex. finns det en ambivalens
hos många fackliga gentemot den norska Trondheimsmodellen, vars idé bygger att facket formulerar uttryckliga medlemskrav som riktas mot
de politiska partierna. Modellen har provats i
försiktigare former i Sverige, framför allt på LOdistriktsnivå, men avvisats från LO centralt.
27
Samtidigt har LO:s och medlemsförbundens företrädare ett tydligt uppdrag att påverka politiken utifrån medlemmarnas intressen. Om
samarbetet med Socialdemokraterna ska kunna
legitimeras i förhållande till medlemmarna
måste därför LO i någon mån kräva att partiet
lyssnar på vad facket har att säga – inte minst
mot bakgrund av de ekonomiska bidrag som
facket årligen ger partiet. En grundläggande
fråga är om LO kan ställa hårdare krav på Socialdemokraterna än t.ex. TCO och Saco, eller
om LO-medlemmarnas väg till politisk påverkan
i första hand går genom ett medlemskap i partiet. Ella Niia, ordförande i Hotell- och Restaurangfacket, antyder att det finns ett behov av att
tydliggöra rollerna framöver och tar det ekonomiska stödet som exempel:
Ӏr det det mest optimala att skicka in pengar till
partiet? Ska vi ställa krav på samverkan? Ska vi
ställa krav på hur de ska användas? Alltså, jag bara
spånar, men ett som är säkert är att det måste utvecklas. Det kan ju ibland ifrågasättas, varför går pengarna dit, vad kommer det oss till nytta? Och då kan
det ju vara bra att kunna säga att det används till det
och det. Och det är inte samma sak som att säga att
ni får pengarna om ni gör det här, men kanske kan de
knytas till aktiviteter kring facklig-politisk samverkan.”
En mer rättfram bild ges av Lars-Anders Häggström, ordförande i Handelsanställdas förbund.
Han tror att det vore förödande för båda parter
att bryta den facklig-politiska samverkan, men
att facket alltid måste sätta medlemsintresset
framför partiintresset:
”Om jag vore med i en organisation och så bestämde
sig den organisationen för att skicka pengarna till
Moderaterna. Vad skulle jag tycka då? Jo, jag skulle
säga i helvete heller. Där vill inte jag vara med. Och
om jag tycker så, så måste jag ha en viss förståelse för
att andra tycker samma sak. Jag tror inte att det är så
mycket svårare än så. Jag tycker att det är ett problem
och vi måste hantera det.”
rande i LO har att säga, resonerar han och konstaterar att om LO-medlemmarna vill påverka
Socialdemokraterna får de bli medlemmar i partiet. Facket och partiet kan alltid berika varandra
genom sina respektive kunskaper, men det är viktigt att skilja de olika organisationerna åt, anser
Wallin:
”I grunden tror jag att man aldrig kan ha ett bra
samarbete när man är två organisationer som samarbetar på högsta nivån. Utan om en LO-medlem ska
få påverkan i partiet så ska den nog inte utöva den i
LO, utan i partiet. Med fler LO-medlemmar i basen
och hela vägen upp, så får man rätt väg till samarbete.
Annars blir LO lite som Göran Persson sa, ett särintresse bland hundratals andra. För det blir vi ju. Det
är svårt att undvika (…) Socialdemokraterna kan ju
inte komma och säga hur vi ska jobba fackligt. Då
lyssnar vi inte på dom. I så fall får de först bli medlemmar i Elektrikerförbundet.”
Ett annat perspektiv ges av Tomas Eneroth, riksdagsledamot (S) med bakgrund i IF Metall. Han
menar att facklig-politisk samverkan absolut kan
handla om att fack och parti beaktar varandras
ståndpunkter och arbetar ihop. Om samverkan
reduceras till institutionaliserade rutinformer
som mest kretsar kring informationsutbyte och
remissförfarande hamnar man för långt ifrån
varandra, förklarar Eneroth. Han efterlyser fler
processer där facket och partiet kan mötas kring
konkreta frågor. Eneroth har själv tagit initiativ
till ett sådant arbete gällande arbetarrörelsens
syn på socialförsäkringarna, Arbetarrörelsens socialförsäkringskommission, som ska löpa parallellt med den parlamentariska utredningen kring
samma område:
”För tio år sedan började man inom några förbund
att prata om att man inte skulle ge pengar till partiet
utan ersätta det mer aktiviteter. Man det blev aldrig så
mycket aktiviteter, tycker jag. Vi har hamnat i en situation där facket sitter på läktarplats och berömmer
eller kritiserar. Det som i stället behövs är fler gemensamma processer.”
Även Jonas Wallin som är ordförande i Elektrikerförbundet menar att det blir problematiskt
när organisationernas verksamheter sammanblandas. Socialdemokraterna ska i första hand
lyssna på sin organisation om hur politiken ska
utformas och inte på vad fjorton förbundsordfö28
2.5 Sammanfattning av läget
Sammanfattningsvis kan vi konstatera att den Lars-Anders Häggström, Handels, tycker att det
facklig-politiska samverkan i dag står inför en ut- är tid för en öppnare diskussion om samarbetets
manande tid, kanske rentav inför ett vägskäl. De framtid:
flesta är överens om att samarbetet mellan LO
och Socialdemokraterna har en fortsatt funktion
”Jag tycker inte att facklig-politisk samverkan har
att fylla, inte minst för socialdemokratins hållvarit ett framgångsrecept de sista tjugo åren utifrån de
ning och identitet. Men om det ska förbli releresultat som samarbetet har levererat, så ärliga måste
vant och berikande för båda parter kan det inte
vi vara. Vi har inte ökat antalet medlemmar i partiet,
fortsätta att reduceras till tekniska procedurer
vi har inte ökat vårt inflytande, vi har tappat den pooch berättelser om historisk gemenskap, samtilitiska makten. Jaha, men vad ville vi med facklig-podigt som villkoren för både fack och parti har
litisk samverkan? Jo, precis tvärtom.”
förändrats radikalt.
Mycket talar för att det som behövs är ett poliI dag ser vi hur LO-kollektivet smalnar av på en tiskt innehåll, ett gemensamt projekt i tiden, som
förändrad arbetsmarknad och hur fackets orga- båda parter ser konkreta resultat av att samarnisation har blivit svagare, hur relationen mel- beta kring. Men också en tydligare rollfördelning
lan arbete och kapital har förändrats och hur och mer dynamik. Med ett nytt ledarskap för
arbetarrörelsen ofta har svårt att sätta agendan i Socialdemokraterna och en stundande LO-konsamhällsdebatten. Vi kan också iaktta ett för- gress 2012 går samarbetet en spännande tid till
ändrat politiskt landskap där banden mellan mötes. Ella Niia, Hotell- och Restaurangfacket,
medborgarna och de politiska partierna rubbas sammanfattar tillståndet och ser en akut utmaoch där socialdemokratin befinner sig i opposi- ning för arbetarrörelsen:
tion. Inte minst återstår frågan om hur intressegemenskapen mellan LO och socialdemokratin
”Det går ju inte säga att samverkan är viktigt av
ser ut i dag. 2000-talet har i hög grad präglats av
ideologiska skäl till dom ungdomar som kommer ut nu
en samförståndsanda mellan LO och partiet,
på arbetsmarknaden, som är födda 1990-1991 och är
men under ytan bubblar olika viljor och uppfostrade till ett kritiskt tänkande och ifrågasättande. Och
fattningar kring samarbetet.
det är den verkligheten vi möter och måste förhålla oss
till. Men hur? Det är där utmaningen ligger.”
29
Frågan om facklig-politisk samverkan avgörs i grunden av om medlemmarna – partiets likaväl som fackets – upplever den som relevant. Men med den långa gemensamma historien,
de existerande konkreta samarbetsformerna och den gemensamma värdegrunden är det
också en central fråga för SAP och LO som organisationer.
I två intervjuer utvecklar här LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin och Socialdemokraternas ordförande Håkan Juholt sin syn på den facklig-politiska samverkan i dag och inför
framtiden. Intervjuerna har gjorts av journalisten Bengt Carlström.
LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin
om facklig-politisk samverkan:
”Vi måste berika,
inte bekriga varandra”
Intervju: Bengt Carlström
Wanja Lundby-Wedin
– Det är alltid svårt att sia, men jag är helt
övertygad om att facklig-politisk samverkan
har en framtid.
Det säger LO:s ordförande Wanja LundbyWedin och poängterar att samverkan är till
nytta både för LO och det socialdemokratiska
partiet. Men det måste alltid finnas en dialog
om hur samarbetet ska utvecklas; en utveckling som intimt hänger samman med hur
samhället och arbetsmarknaden utvecklas.
– Den röda tråden i samarbetet är att vi har en samverkan med ett politiskt parti därför att vi har samma
syn på samhällsutvecklingen. Vi vill se en utveckling
där vi går mot ett jämlikt och solidariskt samhälle, där
alla ges samma förutsättningar, där vi tillsammans
kämpar för det klasslösa samhället.
– Och det är mycket viktigt att detta förblir grundbulten i samarbetet.
Men formerna för samverkan påverkas givetvis av samhällsutvecklingen.
Det är bara att titta på den tid jag själv varit facklig aktiv, vilket snart är
40 år. När jag började på Danderyds sjukhus var vi kollektivanslutna
och det var en naturlig del av samverkan, då. I dag hör kollektivanslutningen till historien.
För LO handlar det inte om att köpa politik. För LO handlar det
om att samverka med ett parti som har samma mål som LO. Wanja
Lundby-Wedin påminner om att det fanns en tid då stora ord och
30
mycket retorik dominerade. Hon tänker på det så kallade rosornas krig i
slutet av 1980-talet. Matchen mellan LO och partiet gällde plötsligt vem
som var starkast av arbetarrörelsens två grenar.
– Den typen av samverkan, om man ens kan kalla det för samverkan,
hoppas jag att vi slipper framöver. Ofruktbara konflikter är ingenting att
stå efter. Vi ska berika, inte bekriga varandra.
Som exempel på en fruktbar konflikt påminner Wanja Lundby-Wedin
om den strid som uppstod i mitten av 1990-talet, då Göran Persson var
ny som partiledare och det fanns en diskussion om förändringar i arbetsrätten och där LO gick ut i demonstrationer mot den socialdemokratiska regeringen.
– Det var en politisk strid i en sakfråga, där vi från LO:s sida sa att detta
accepterar vi inte av en socialdemokratisk regering.
– Det är viktigt att hålla i minnet att facklig-politisk samverkan handlar
om samverkan med det socialdemokratiska partiet. Det
handlar inte om samverkan med en regering utan med
”Det är helt nödvän- ett politiskt parti.
digt att hela tiden
hålla diskussionen
levande om varför vi
har samverkan. Gör
vi inte det riskerar
den att stelna i en
form utan innehåll.”
Enligt Wanja Lundby-Wedin är det en viktig distinktion.
Hon tror att vi kan få se liknande strider i sakfrågor även
i framtiden, där LO tar strid mot en socialdemokratisk
regering som lägger fram förslag som står i strid med
LO:s och löntagarnas intressen.
– Det är självklart att vi ska reagera och agera i sådana
situationer eftersom vi företräder löntagarna, och det är
i egenskap av företrädare för löntagarna som vi har gått
in i facklig-politiska samverkan. Det är helt nödvändigt att hela tiden
hålla diskussionen levande om varför vi har samverkan. Gör vi inte det
riskerar den att stelna i en form utan innehåll.
I dag finns det en trend att fackliga medlemmar och förtroendevalda blir allt mindre politiskt aktiva. Wanja Lundby-Wedin poängterar
att det är en allvarlig utveckling. LO vill att många löntagare engagerar
sig politiskt och att de blir politiskt aktiva i det socialdemokratiska partiet. För LO är det viktigt att dess medlemmar finns med i politiken för
att bidra med sina erfarenheter hur det är att vara lågavlönad, ha en
underordnad roll i produktionen, ha en dålig arbetsmiljö och ha ett arbete med obekväma arbetstider.
– Det är viktigt att dessa människor finns med för att påverka. Och då
blir svaret att vi givetvis vill att fler ska bli politiskt aktiva, men inte som
röstboskap utan verkligen delta i det politiska arbetet utifrån sina erfarenheter.
Enligt Wanja Lundby-Wedin måste löntagarnas villkor vara en viktig
del av hur politiken utformas och då handlar det inte bara om att forma
en politik för arbetslivet. Det handlar också om en fungerande barnomsorg, att det finns en kollektivtrafik som man kan lita på när man jobbar
skift.
31
– Se bara kvinnors möjligheter i arbetslivet. Den borgerliga regeringen
pratar om sitt rut-avdrag och vilka möjligheter det skapar. Men för LO:s
medlemmar i allmänhet och kvinnor i synnerhet handlar det i allt väsentligt om att kunna jobba heltid, om rätten att försörja sig och om en
barnomsorg som fungerar. Det handlar inte om möjligheten att kunna
göra skatteavdrag för hemhjälp.
– När även socialdemokratiska företrädare börjar snegla på rut-avdraget och uttrycker åsikter om att det kanske inte är så tokigt, då är det
bra att det finns många aktiva från vanliga löntagargrupper som kan
föra fram andra åsikter. Politiken behöver både många arbetare och
tjänstemän, som kan driva på och tala om vad just dessa grupper har
för önskemål och behov.
När det gäller Socialdemokraternas försvagade politiska ställning, manifesterat i två riksdagsval i rad, anser Wanja LundbyWedin att man inte ska utgå från den socialdemokrati vi
ser idag. Under sina år som LO-ordförande har hon sett
”Det är andra tider
väljarstödet för partiet gå upp och ner.
med en borgerlig re- – Men partiet har väl aldrig varit så skakat som hösten
gering. Det är lättare 2010 och vintern 2011 innan en ny partiordförande valatt runda oss. Men
des i slutet av mars 2011. Att det som hände inte hände
Socialdemokraterna efter valförlusten 2006 handlar om en synnerligen dålig
krishantering. Men man ska inte döma partiets styrkeär fortfarande det
största politiska par- förhållande utifrån var vi befinner oss just nu. Låt oss
tiet och det är en bra vänta och se var vi står i samband med partikongressen
utgångspunkt för den 2013. Då har en ny partiordförande haft möjlighet att
fortsatta facklig-poli- verka i drygt två år. Partiet har alla chanser att komma
igen.
tiska samverkan.”
Wanja Lundby-Wedin är mycket medveten om
att den politiska kartan ser annorlunda ut idag än vad
den gjorde för bara 5-6 år sedan. De borgerliga partierna har vunnit två
val i rad och ingen kan veta hur det går i valet 2014. LO måste givetvis
förhålla sig till det, men några planer på att lägga facklig-politisk samverkan med Socialdemokraterna på hyllan finns inte.
– Vi måste hålla i minnet att i tider av borgerligt styre försvagas fackföreningsrörelsen. Det gäller även för TCO och Saco, som också har svårare att få gehör för sina åsikter eller att komma ut i medierna med en
borgerlig regering. Vi är inte intressanta hur mycket vi än kritiserar den
nuvarande regeringen, vilket i första hand gäller LO. Vi skulle få stort
utrymme om vi sa att det som regeringen gör är intressant och bra. När
det gäller en S-regering behöver det bara vara nyanser som skiljer oss
två åt för att vi ska vara på löpsedlarna dag ut och dag in.
– Det är andra tider med en borgerlig regering. Det är lättare att runda
oss. Det är ingenting att sticka under stol med. Men Socialdemokraterna är fortfarande det största politiska partiet och det är en bra utgångspunkt för den fortsatta facklig-politiska samverkan.
32
När alliansen kom till makten 2006 blev LO fruktansvärt upprört
över hur man startade regeringsperioden med beslut som direkt försvagade både för enskilda löntagare och fackföreningsrörelsen i stort.
Wanja Lundby-Wedin tror inte att alliansen under mandatperioden
fram till 2014 kommer att göra så många fler drastiska förändringar.
Det behövs inte när effekterna av deras tidigare beslut blir allt tydligare.
Fler och fler osäkra anställningar, fler deltider, människor som tyngs
under höga a-kasseavgifter och som inte har råd att vara med i facket.
– För oss handlar det nu om att försöka förmå regeringen att ändra sin
politik. Men regeringen vill inte gärna träffa oss och ta del av våra synpunkter. Man vill inte ens möta oss i sakpolitiska frågor. Ibland kan jag
tycka att regeringen politiserar oss väl mycket, vilket är synd. Det finns
nämligen flera sakfrågor där vi borde kunna ha en dialog.
Vad betyder LOs och partiets allt mer olika sociala
baser för den framtida facklig-politiska samverkan? LO
representerar ju arbetarna medan partiet mer och mer
sneglar på medelklassen för att röstmaximera.
”Vi ska fortsätta att
– Om partiet verkligen börjar köra den linjen, då är
slåss för det klassnågot allvarligt på väg att hända. Då är partiet på väg
lösa samhället. Det
mot en samhällssyn och samhällsanalys som inte är värhandlar inte om en
digt Socialdemokraterna. Vi får inte glömma att partiet
naiv tro att alla ska
föddes som ett löntagarparti ur en önskan att löntafå det lika, men det
garna eller som vi sa då, att arbetarna skulle få det
ska inte vara så att vi bättre.
ska behöva göra
– Sedan har löntagarna delats upp i arbetare, tjänsteklassresor för att få
män och akademiker, en uppdelningen grundad på
det bättre.”
facklig tillhörighet. LO organiserar arbetarna men det
är få i dag som talar om arbetarklass. Det är som om
den inte fanns längre. I stället läggs mycket energi på
att vinna medelklassen.
– Det är en mycket grund analys. Vi ska fortsätta att slåss för det klasslösa samhället. Det handlar inte om en naiv tro att alla ska få det lika,
men det ska inte vara så att vi ska behöva göra klassresor för att få det
bättre. Jag blir rädd när S-företrädare talar om att vi måste ge arbetarna en möjlighet att göra en klassresa, då har vi tappat vår egen samhällsanalys. Vi utgår istället från en borgerlig analys som tar sin avstamp
i medelklassen.
Wanja Lundby-Wedin påpekar att när Fredrik Reinfeldt talar om samhällsbärare, då talar han inte om människor med typiska arbetaryrken.
Då talar han om medelklassen; en klass som alla slåss om och vill göra
större och större.
– I dag får överklassen stå ut med att deras företrädare inte talar om
dem, bara göder dem. Arbetarklassen ska tydligen också stå ut med att
deras företrädare inte längre vill tala om dem. Istället uttrycker man
åsikten att man måste börja titta på medelklassen och hur medelklassen
ska få ett bättre liv genom politiska beslut.
33
Blir det en tydligare linje inom socialdemokratin skulle det få stora
konsekvenser för facklig-politisk samverkan, enligt Wanja LundbyWedin. Då finns nämligen inte längre ett parti som står upp för de värden, som landets löntagare och LO företräder.
– Då ser man samhället som ett slags röstmaximeringens samhälle. Det
tror inte jag på. Jag tror tvärtom att när Socialdemokraterna visar att
man är en kraft som vill utjämning, som vill se ett samhälle som håller
ihop, när man vill ge alla barn en likvärdig skola, då får vi ett samhälle
där Socialdemokraterna är ett parti att räkna med, ett parti som många
kommer att rösta på.
– Jag tycker att partiet i stort än så länge håller fanan högt. Men det
finns allt för många företrädare som flirtar med medelklassen. Man pratar om klassresan som något i högsta grad eftersträvansvärt och säger:
Bara fler får göra resan hamnar de i den gyllene medelklassen och kan
göra sina rut-avdrag. Men det är ingen S-politik för mig.
Enligt Wanja Lundby-Wedin var det många väljare som inte såg
skillnaderna mellan de politiska blocken inför valet
2010. Hon anser att LO och partiet tillsammans skulle
kunna göra skillnad eftersom arbetslivets villkor är en
icke-fråga för samtliga borgerliga partier. LO och par”Många människor
tiet har stora möjligheter att göra arbetslivets villkor till
lever idag under stor en profilfråga och få löntagare av alla kategorier att
osäkerhet på arbets- känna igen sig.
– Vi ser idag ett ökat problem med arbetsvillkor, anställmarknaden. Här
ningsvillkor, arbetstider och det gäller för många på arfinns chansen att
betsmarknaden. Det handlar inte bara om
skapa en verklig
deltidsanställda kvinnor med osäkra anställningar.
profilfråga för
Många människor lever idag under stor osäkerhet på
arbetarrörelsen.”
arbetsmarknaden. Här finns chansen att skapa en verklig profilfråga för arbetarrörelsen.
Ett av de första besluten som den borgerliga regeringen
fattade 2006 var att lägga ner Arbetslivsinstitutet och
dra ner på resurserna för Arbetsmiljöverket. Det var mycket medvetet
gjort.
– Jag kan ibland känna en viss rädsla inför att vi inte tillräckligt tydligt
markerar att arbetslöshet är ett strukturellt problem. Även om vi kritiserar regeringens regelverk, kritiserar vi inte tillräckligt det faktum att regeringen individualiserar arbetslöshet och sjukdom. Man gör det till ett
problem för individen. Lite tillspetsat kan man säga att regeringens
mantra är ”att det väl inte så himla svårt att få ett jobb, det är väl bara
att anstränga sig lite”.
– Allt läggs i knäet på individen och då blir det plötsligt självklart att jag
ska få lägre ersättning efter en tid eftersom jag inte ansträngt mig tillräckligt. Det här skapar en enorm otrygghet. Och idag finns det människor som tycker att arbetslöshet är deras eget fel.
Wanja Lundby-Wedin påpekar återigen: Här skulle Socialdemokraterna
kunna göra skillnad genom att säga att ”vår arbetslinje betyder att indi34
viden både ska få ekonomiskt och annat stöd för att kunna ta sig tillbaka
till arbete men då ställer vi krav på aktivitet men vi lägger aldrig ansvaret för arbetslösheten på individen”.
Arbetslöshet hänger ju ihop med ekonomiska kriser eller strukturella
förändringar på arbetsmarknaden. Det kan aldrig vara individens fel,
säger Wanja Lundby-Wedin.
– Vi har inte tillräckligt djupt reflekterat över att när Fredrik Reinfeldt
talade om utanförskap inför valet 2006 då var det ett begrepp som vi sa
att vi aldrig skulle ta i vår mun. Hur gick det? Jo, i dag talar alla om
utanförskap, även vi. Då var utanförskap synonymt med alla som inte
arbetade, men nu har det skett en förändring.
– Nu är det synonymt med alla som lever på bidrag oavsett om det är
försörjningsstöd eller en försäkringsersättning. Det har glidit till att omfatta alla dem som står där ute och aldrig fick komma in, till att handla
om alla dem som står där ute och som vi andra tvingas försörja, enligt
framför allt moderaternas synsätt.
Wanja Lundby-Wedin påpekar att förskjutningen
ägt rum under de borgerliga åren i regeringsställning
”När Fredrik Reinoch att det socialdemokratiska partiet inte har varit
feldt talade om utan- tillräckligt uppmärksamt på detta. Istället oroas man
förskap inför valet
inom partiet över att så många som är sjuka och ar2006 då var det ett
betslösa röstar på Socialdemokraterna.
begrepp som vi sa att – Men det är väl inget att vara orolig över. Det visar ju
vi aldrig skulle ta i
att människor tror att vi har en bättre politik för att
kunna hjälpa dem tillbaka till arbetsmarknaden.
vår mun. Hur gick
Det finns, enligt Wanja Lundby-Wedin, anledning att
det? Jo, i dag talar
alla om utanförskap, vara orolig över att en lägre andel av dem som har
även vi. Då var utan- jobb inte röstar på Socialdemokraterna, men man kan
aldrig vara oroliga över de människor som röstar på
förskap synonymt
med alla som inte ar- partiet.
– Det skulle ju vara en fruktansvärd människosyn.
betade, men nu har
Istället borde vi vara stolta och se att människor röstar
det skett en förändpå oss därför att vi står upp för jämlikhet och solidariring. ”
tet. Vi accepterar inte att människor behandlas illa för
att man är sjuk eller arbetslös. Jag har tagit illa vid
mig, känt ett obehag, att det efter valet har blivit en av de stora frågorna
att människor som lever på bidrag röstar på oss. Man röstar väl på oss
för att man gillar vår politik och ingenting annat.
Enligt Wanja Lundby-Wedin beror det minskade väljarstödet bland
dem som arbetar på att Socialdemokraterna inte har en tillräckligt tydlig politik att erbjuda för att nå målet om ett jämlikt samhälle och arbete
åt alla.
– Har man inte en tydlig politik undrar många som arbetar: vad blir
skillnaden med Socialdemokraterna? Det enda jag vet är att jag fått mer
pengar i plånboken med Reinfeldt och Borg, därför röstar jag på Reinfeldt och Borg. För att hoppa på S-tåget måste man ju rimligtvis se
målet med resan.
35
– Jag kanske inte ser något mål eller någon resa med Reinfeldt heller,
men där har jag åtminstone fått en bättre ekonomi, kan den tänka som
för stunden har ett arbete och inte riskerar att bli arbetslös.
När det gäller arbetslivets och arbetsmarknadens globalisering har
Socialdemokraterna, enligt Wanja Lundby-Wedin, haft en bra och tydlig politik. Tyvärr har den inte alla gånger framhållits så mycket av
Socialdemokraternas främsta företrädare. Det är som om frågan inte
har varit viktig med den nära kopplingen till LO.
– Jag tyckte mig i senaste valrörelsen ana att det fanns en uppfattning
om att arbetarna har man, nu ska vi slåss om medelklassen. Och då
kanske man tyckte att frågor om arbetslivets globalisering inte är de viktigaste för medelklassen. Men där har man fel. Oavsett vilket yrke man
har kan man råka ut för oseriösa arbetsgivare, lönedumpning, dåliga arbetsvillkor när man exempelvis söker sig till annat land för att arbeta.
Det är fel att göra detta till en LO-fråga. Det är viktiga frågor även för
TCO och Saco.
– Idag står inte partiet för en egen samhällsanalys.
Den tycks ha stoppats i malpåse. Det finns bara bor”Vi borde ha arbetat gerlighetens samhällsanalys. Och utifrån den analysen
upp en bra samverär det viktigaste vi kan göra att hjälpa medelklassen att
kan under den tid det få ihop livspusslet så att dess företrädare kan göra karfanns många S-rege- riär. Alltså, låt oss skapa möjlighet till billiga tjänster
ringar i Europa, men där hemma, då kommer medelklassen att bli glad och
nöjd.
då tog man sig inte
– Och så ser man inte att globaliseringen av arbetslivet
tid. Allt var inriktat
slår hårdats mot branscher som den privata servicesekpå EU-samarbetet
och inte på partisam- torn och den offentliga servicesektorn. Vi ser inte att
arbetare och tjänstemäns villkor och förutsättningar
arbetet.”
går in i varandra i de här frågorna. Här behöver partiet göra en bättre analys.
Wanja Lundby-Wedin är övertygad om att det i framtiden behövs mer
facklig-politisk samverkan över nationsgränserna. Facket ligger redan
långt framme i de här frågorna men den politiska nivån har inte varit
lika framgångsrik. Det finns mycket bevakande krafter som motverkar
varandra. Ser man till Socialistinternationalen för den en ganska tynande tillvaro.
– På den politiska nivån kan man grovt säga att EU-samarbetet handlar
om ett samarbete mellan regeringar och där gäller det att inte släppa
ifrån sig för mycket. De stora frågorna får ingen lösning. Poul Nyrup
Rasmussen har under sin tid som ESP-ordförande försökt få i gång ett
samarbete i mer övergripande frågor. Vi borde ha arbetat upp en bra
samverkan under den tid det fanns många S-regeringar i Europa, men
då tog man sig inte tid. Allt var inriktat på EU-samarbetet och inte på
partisamarbetet. Nu är det svårare när socialdemokratins ställning försvagats i Europa.
36
En av LO:s absolut största utmaningar är att få unga människor
att organiserar sig. Det är framför allt bland unga i privat servicesektor,
oavsett hur den är finansierad, som facket har svårast att rekrytera medlemmar. Men samma tendens finns i andra sektorer.
– Vi måste få ungdomar att se värdet med att organi”De borgerliga parti- sera sig. Och då måste vi orka tänka otraditionellt.
Kanske ska vi starta ett gemensamt ungdomsmedlemerna vill skapa en
låglönemarknad och skap. Det ska vara lätt att gå med i facket. Man ska
då måste vi ha en so- inte behöva fundera över vilket fackförbund man ska
tillhöra. Det ska bara sitta där! Yes! Facket! Och så är
cialdemokrati som
man organiserad.
säger ifrån. Vi ska
Det är i första hand en stor facklig utmaning, enligt
inte ha dåliga jobb i
Wanja Lundby-Wedin. Men även politiskt kan man
Sverige. Det ska vara
göra en hel del genom att förbättra de grundläggande
justa villkor både för rättigheterna i arbetslivet.
produkter och män- – Vi har ILO-konventioner som vi är bundna till.
niskor. ”
Men som det ser ut i delar av arbetslivet idag lever vi
inte ens upp till de mest grundläggande mänskliga
rättigheter i arbetslivet och hittar inte heller skyddet i
vår lagstiftning.
– Skulle man politiskt säga att vi i de här frågorna måste ha en lägsta
nivå som plattform för avtalen skulle det vara en viktig signal till branscher, där vi har många ungdomar och där vi har de sämsta villkoren. I
de här branscherna försämrar man hela tiden och fördyrar medlemskapet i facket. De borgerliga partierna vill skapa en låglönemarknad och
då måste vi ha en socialdemokrati som säger ifrån. Vi ska inte ha dåliga
jobb i Sverige. Det ska vara justa villkor både för produkter och människor.
Enligt Wanja Lundby-Wedin behövs en grundläggande mänsklig
rättighetssyn i arbetslivet för att uppvärdera de jobb som idag ses som
genomgångsjobb.
– Och där ser jag att LO och Socialdemokraterna tillsammans i fackligpolitisk samverkan har en stor uppgift framför sig. Som jag sa tidigare:
Det finns en framtid för facklig-politisk samverkan. Det gäller bara att
vara medveten om vilka krav en ny tid ställer för att fylla samverkan
med ett adekvat innehåll.
37
Socialdemokraternas partiordförande
Håkan Juholt om facklig-politisk
samverkan:
”Det handlar om
praktiskt arbete”
Intervju: Bengt Carlström
Håkan Juholt
Utan en sekunds tvekan, utan minsta darr på
stämman förklarar Håkan Juholt, Socialdemokraternas partiledare, att han har stor tilltro till facklig-politisk samverkan och att den
i högsta grad är relevant för det socialdemokratiska partiet, nu och i framtiden.
– Men min vision av facklig-politisk samverkan är att det ska handla mindre om högtidstal och mer om praktiskt arbete.
Håkan Juholt betonar att facklig-politisk samverkan
har som utgångspunkt att LO och Socialdemokraterna delar samma värderingar, när det gäller samhällsförändringen och samhällsutvecklingen. Det
handlar om att löntagarnas bästa ska ställas i centrum
för politikens utformning. Då blir samhället ett bra
samhälle för alla att leva i.
Denna värderingsgrund är utgångspunkten för facklig-politisk samverkan, betonar Håkan Juholt.
– Den är teoretisk men också till sitt politiska innehåll praktisk. Jag
tycker nu att det är dags att på allvar tala om hur vi ska kunna återupprätta det facklig-politiska folkrörelsearbetet, där vi med våra händer faktiskt genomför förändringar.
– Vilka områden det kan handla om är det endast fantasin som sätter
gränser för.
Håkan Juholt pekar på klimatomställningen, som enligt honom
borde vara en av de största uppgifterna för fackföreningsrörelsen och
partiet att ta sig an. Uppgiften är att bygga landet klimatmässigt och
ekologiskt hållbart.
– Det vore fullkomligt självklart med ett facklig-politiskt konkret arbete
på det här området i våra kommuner och på våra arbetsplatser. De
fackliga organisationerna inventerar – alltifrån lysrör, återvinningsstationer till uppvärmning. Ja, listan är oändlig. De lokala socialdemokratiska
politikerna i tekniska nämnder, miljö- och hälsoskyddsnämnder kom38
mer med kompletterande kunskaper. På det här sättet arbetar vi tillsammans fram program om hur vi gör våra arbetsplatser klimatsmarta. På
samma gång får vi ett samhälle som är bättre för alla att leva i.
Håkan Juholt ser det här som en illustration, men en tydlig illustration
till hur facklig-politisk samverkan skulle kunna se ut i praktiken.
– Ska den facklig-politiska samverkan förändras och utvecklas så att den
omfattar mer än högtidstal, Första maj-demonstrationer och självklart
den grundläggande ideologiska övertygelsen, då måste den kläs på med
ett konkret hantverksarbete. Annars sinar dess energi och kraft.
Håkan Juholt delar in facklig-politisk samverkan i tre steg:
Det första steget är den gemensamma värderingsgrunden, det gemensamma målet att skapa ett samhälle för löntagarnas bästa.
Det andra steget handlar om att skapa inflytande för löntagarna i politiken. Att öppna upp politiken för löntagare,
för arbetare och tjänstemän. Att man tar plats i de besluDet tredje steget är
tande församlingarna för att säkerställa att det är löntadet konkreta hantverket, det konkreta garnas villkor som ställs i centrum för politikens
utformning.
folkrörelsearbetet,
Det tredje steget är det konkreta hantverket, det konkreta
vilket enligt Håkan
folkrörelsearbetet, vilket enligt Håkan Juholt nu har förJuholt nu har förkrympts till ett Första maj-firande, möjligen någon insänkrympts till ett Fördare då och då i en tidning.
sta maj-firande,
– Det är helt nödvändigt att gjuta liv i detta arbete på
möjligen någon innytt.
sändare då och då i
en tidning.
Socialdemokraterna har backat två val i rad, 2006
och 2010, men Håkan Juholt tror inte att Socialdemokraternas tillfälligt försvagade politiska ställning påverkar
eller förändrar det facklig-politiska samarbetet.
– Det kan givetvis göra det, men det borde inte göra det eftersom de
allra flesta är övertygade om att socialdemokratin kommer tillbaka som
en stark politisk kraft.
I och med att samverkan bygger på en gemensam värdegrund kan man
inte hålla på att ändra dess verksamhetsformer, poängterar Håkan Juholt. Man kan inte säga att det är viktigt bara när det går bra för partiet. Värdegrunden är utgångspunkten och den är densamma om
Socialdemokraterna har 27 eller 42 procent i opinionen. Däremot kan
den ta sig olika uttryck.
– För den del i partiet som är övertaktiserande, men också i fackföreningsrörelsen, kan det vara motigare när opinionssiffrorna är låga. Då
kan det finnas en beröringsproblematik bland dem som inte är trygga i
sina grundläggande värderingar.
Håkan Julholt upplever att LO:s intresse för facklig-politisk samverkan är väldigt starkt idag. Det tar sig uttryck i att LO både politiskt och
organisatoriskt, lokalt och centralt, finns med i politiken. Samarbetet är
39
inte på något sätt ifrågasatt. Det var annorlunda i slutet av 1980-talet
och i början av 1990-talet.
– Jag upplevde att det var ifrågasatt lokalt, kanske i viss utsträckning
även centralt, de här åren. Tonen var ibland hård och oförsonlig. Nu är
det inte på något sätt ifrågasatt. Tvärtom ser man facklig-politisk samverkan som en förutsättning, en garant för att löntagarnas bästa ska stå i
centrum för politiken.
– Det är bara att titta ut över Europa för att se hur illa det kan gå om
man inte anstränger sig för att hålla liv i samarbetet.
I dag finns det en trend att fackliga medlemmar och förtroendevalda blir allt mindre politiskt aktiva. Håkan Juholt är överens med
LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin om att det är en allvarlig utveckling.
– Vi har tidigare slarvat med de politiska studierna, såväl i partiet som i
facket. Fackföreningsrörelsen var ett tag på väg att bli
en försäkringsorganisation, ett försäkringsbolag; om
”Vi behöver sätta de inte annat uppfattas av sina medlemmar som ett försäkringsbolag.
ledande socialdemo– Jag ser en klar och tydlig förändring och förbättring
kratiska företräidag, vilket är ett resultat av större satsningar på polidarna i kommuner,
tiska studier i flera LO-förbund. Jag välkomnar detta.
landsting och riksDet innebär också att vi i partiet måste ta vårt ansvar
dag på skolbänken
och mycket mer professionellt i vårt politiska arbete stuför att få kunskap
dera löntagarnas villkor och på vilket sätt vår politik ska
om vilka de viktipåverkas av dessa villkor.
gaste fackliga fråEnligt Håkan Juholt är det önskvärt att man regelbundet, på alla nivåer, har träffar där man går igenom vad
gorna är.”
de viktigaste politiska frågorna är för löntagarna under
ett specifikt år; på enskilda arbetsplatser, på arbetsmarknaden i stort, i löneförhandlingarna och i andra liknande frågor.
– Vi behöver sätta de ledande socialdemokratiska företrädarna i kommuner, landsting och riksdag på skolbänken för att få kunskap om vilka
de viktigaste fackliga frågorna är. På samma sätt som jag upplever att
fackföreningsrörelsen på senare år ökat sina ansträngningar att utbilda
sina företrädare i politiska frågor behöver vi inom partiet utbilda oss i
viktiga fackliga frågor.
– När man inom facket ökar sin kunskap om prioriterade politiska frågor, måste vi inom den politiska delen av arbetarrörelsen följa efter och
öka vår kunskap om de prioriterade fackliga frågorna. Det ser jag framför mig som en viktig fråga, som jag tänker jobba hårt för att genomföra.
Håkan Juholt värjer sig bestämt mot uppfattningen att partiet och
LO, medvetet eller omedvetet, skulle vara på väg mot att få allt mer
olika sociala baser, där LO representerar arbetarna medan partiet mer
och mer sneglar på medelklassen för att röstmaximera.
– Det är en helt vansinnig och farlig felsyn, som jag kommer att bekämpa med alla krafter för att ta död på.
40
En bra förskola med minskade barngrupper är bra för såväl en arbetare
som en tjänsteman. En skola som inte faller ihop, som den gör nu, är
bra för arbetarens barn och för tjänstemannens barn. En äldreomsorg,
där personalen inte går på knäna utan faktiskt ges tid för att ägna sig åt
omvårdnad, är bra för arbetaren och tjänstemannen. Ett pensionssystem, som gör att man kan leva på sin pension, är bra för arbetaren och
tjänstemannen.
Rakt igenom handlar det, enligt Håkan Juholt, om värderingsfrågor.
– När vi anstränger oss för att återreglera elmarknaden, är det bra för
hushåll och företag, för arbetare och tjänstemän. Ni vi säger att vi ska
återreglera järnvägen är det bra för den arbetare och den tjänsteman
som vill åka tåg. De samhällsförbättringar vi vill göra, när vi säger att vi
ska göra en kraftfull satsning på utbyggnaden av tunnelbanan i Stockholm, den är bra för både arbetare och tjänstemän.
– Så svaret på frågan om partiet och LO är på väg att få
olika sociala baser är nej. Det är en utveckling som
”Om vi utgår från
absolut inte får ske.
hur löntagarna be-
handlas på arbetsplatsen, hur
löntagarna slits ut
innan de uppnår
pensionsåldern, vilket inflytande de har
på arbetsplatsen, vilket behovet är av
barnomsorg, då
inser vi att det här är
frågor som i högsta
grad också angår
breda tjänstemannagrupper.”
– Vi ställer löntagarnas bästa i centrum för politikens utformning. Och dessa löntagare finns i grupperna arbetare och tjänstemän. Dessa grupper går in i
varandra, kompletterar varandra. Om vi är duktiga på
att peka på en reformpolitik som leder till bättre villkor
för medborgarna istället för att springa omkring och
leta och räkna fokusgrupper, då tror jag att det kommer
att gå bra för Socialdemokraterna och den facklig-politiska samverkan.
Socialdemokraterna måste finna en facklig-politisk samverkansmetod som också inkluderar tjänstemannagrupperna, poängterar Håkan Juholt. I dag är skillnaderna
mellan medlemmar i LO-kollektivet ibland större än
vad skillnaderna är mellan delar av tjänstemannakollektivet och LO-kollektivet.
– Vilket gör att om vi utgår från hur löntagarna behandlas på arbetsplatsen, hur löntagarna slits ut innan de uppnår pensionsåldern, vilket inflytande de har på arbetsplatsen, vilket behovet är
av barnomsorg, då inser vi att det här är frågor som i högsta grad också
angår breda tjänstemannagrupper. Och om vi utgår från alla dessa faktorer är det naturligtvis viktigt med facklig-politisk samverkan med
breda tjänstemannagrupper.
– Här finns en utmaning för socialdemokratin, som vi måste vara beredda att anta, när vi säger att vi är löntagarnas parti.
Håkan Juholt delar LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedins uppfattning att arbetslivets globalisering är en stor och viktig utmaning för
arbetarrörelsen och framtidens facklig-politiska samverkan.
41
– Lagstiftningen måste vara beredd, där förhandlingsvägen inte går att
nå framåt på. Vi ser det tydligt idag. Det handlar bland annat om att företag som etablerar sig i Sverige ska ha bevisbördan
”I den globaliserade för att de villkor de erbjuder är de villkor som gäller
för svensk arbetsmarknad. Idag ligger bevisbördan på
världen går vi fram
den fackliga organisationen, vilket är helt orimligt. Efförhandlingsvägen
tersom man inte lyckats klara frågan förhandlingsväoch när inte det
räcker då följer par- gen, måste vi täcka upp med lagstiftning.
– Globaliseringen innehåller i sak ingenting nytt, påtiet upp med lagstiftpekar Håkan Juholt. Det är på samma sätt som när arning.”
betsmarknaden blev en gemensam angelägenhet inom
nationalstaten Sverige i början av förra seklet. Då gick
man först fram förhandlingsvägen. Där det inte gick blev det lagstiftning.
– I den globaliserade världen går vi fram förhandlingsvägen och
när inte det räcker då följer partiet upp med lagstiftning. Metoden är
väl känd sedan mer än 100 år. Vi fortsätter på den inslagna vägen för
att sätta löntagarnas bästa i centrum för politiken.
42
3. Arbetslivets frågor
som utgångspunkt
Vilket innehåll bör då vägleda det facklig-politiska projektet? Självklart måste den frågan i slutändan alltid besvaras av organisationerna själva.
Samtidigt är det intressant att många, såväl fackliga som politiska företrädare, återkommer till
liknande tankegångar om den facklig-politiska
samverkan när de talar om dagens situation.
Summerat handlar dessa om något så självklart
och angeläget som att arbetarrörelsen åter måste
uppmärksamma, och göra politik av, arbetslivets
villkor. Det betyder inte att LO och dess medlemsförbund ska begränsa sin agenda till strikt
fackliga frågor, men att den facklig-politiska samverkan blir mer kraftfullt om det tar utgångspunkt i de behov som finns i arbetslivet.
3.1 Uppgiften: Politisera arbetslivet
Att arbetslivet spelar en central roll för människors levnadsvillkor är en grundläggande insikt
för arbetarrörelsen. Vår ställning på arbetsplatsen och på arbetsmarknaden påverkar inte bara
våra möjligheter som arbetstagare, utan också i
hög grad vår ställning i samhället. Det finns med
andra ord ett starkt samband mellan arbetslivets
utveckling och demokratins räckvidd.
Det var ur den insikten som arbetarrörelsen en
gång formades i slutet av 1800-talet, i den politisk sprängfyllda konflikten mellan arbete och kapital. Men det finns också flera exempel i
modern tid på hur en medvetenhet om arbetslivets villkor har drivit på politiken och lett till reformer.
När t.ex. den så kallade Kockumsrapporten kom
i slutet på 1960-talet synliggjorde den en bild av
arbetslivet som då var okänd för många. Rapporten byggde på intervjuer med arbetare på
varvet Kockums i Malmö som vittnade om en
påfrestande arbetsmiljö med tunga lyft och ständiga olyckor. Många hade tröttnat på dåligt inflytande, låga löner och ett obefintligt anställningsskydd.65 Rapportens beskrivningar bidrog,
tillsammans med strejkerna i Malmfälten, till
startskottet för ett radikalt reformprogram för arbetslivet på 1970-talet.
I dag befinner vi oss ganska långt från 1970-talets arbetslivsdebatt. Ändå är behovet av att se
vad som händer i arbetslivet minst lika stort som
då. Villkoren och maktpositionen i arbetslivet
har försvagats för stora grupper sedan 1990-talets början. Det handlar framför allt om en ökad
förekomst av tillfälliga anställningar, obekväma
arbetstider, tidspress i arbetet, slimmade organisationer och eftersatt arbetsmiljö. Socialdemokratin har inte lyckats formulera ett sammanhållet svar på denna utveckling. Hans-Olof Nilsson, ordförande i Livs, sammanfattar läget:
”Arbetslivsfrågorna har marginaliserats. Det är inte
bara i valrörelsen, utan dom har inte den tyngden
längre. Man tänker på vad som hände efter gruvstrejken 1969 när frågan om demokrati på arbetsplatsen
blev en jättefråga – just för att partiet lanserade frågorna om mer demokrati i arbetslivet, som stärkte
både fackföreningsrörelsen och partiet. Jag tror att en
sak som vi förlorade valet på var att arbetsplatsfrågorna inte fanns med. Hur mår människor på arbetsplatserna? Som stress, arbetsmiljöproblem,
arbetsskador, sjukdomar och skador som inträffar på
arbetsplatserna. Arbetets innehåll och inflytandet i arbetet, både kollektivt och individuellt. Det fanns inte
med. Och det förlorar vi mycket på, för det är vår
arena.”
Det finns ljuspunkter. Kriskommissionens rapport lyfter arbetslivets villkor och ger ett viktigt
bidrag till en förnyad diskussion.66 Det har inte
heller saknats goda ansatser i det facklig-politiska
arbetet genom åren, t.ex. Metalls arbete för ”Det
43
goda arbetet” och Kommunals och Socialdemo- En tredelad arbetsmarknad
kraternas modell för ”Mönsterarbetsplatser”. De Vilka representerar arbetarrörelsen i dag? Under
flesta är dock överens om att dessa projekt måste lång tid var LO det stora löntagarkollektivets föge fler konkreta resultat och att mer kan göras.67 reträdare och Socialdemokraterna det breda
löntagarpartiet. I takt med att arbetslivet har förMen är inte arbetslivet en fråga för parterna, ändrats ser inte arbetarrörelsens karta likadan ut.
kanske någon invänder? Jo, självklart finns det Ryktet om industrins död må vara överdrivet,
ett fackligt intresse av att upprätthålla den men faktum är att de stora industriarbetsplatsvenska modellen med ett stort inslag av avtals- serna till stor del är borta. I stället ser vi växande
lösningar. I dag är man dock beroende av en service- och tjänstenäringar där det är vanligt
borgerlig regering som hävdar att arbetslivets med små arbetsplatser, tillfälliga anställningar,
frågor endast är en angelägenhet för arbets- hög tidspress och obekväma arbetstider. Möjligmarknadens parter, samtidigt som den under- heterna för kollektivt agerande är begränsade
gräver fackets ställning och samordning.68 Det är och den fackliga organiseringen lägre än gedärför en absolut nödvändighet för facket i dag nomsnittet.
att agera på flera arenor samtidigt.
Insikter om arbetslivets villkor påverkar också våra
ställningstaganden i andra frågor. Våra behov av
att med kollektivtrafik kunna ta oss till och från
jobbet, få barnomsorg på de tider vi arbetar, ha
möjlighet att få bostad där jobben finns, erbjudas
omställningsmöjligheter om vi blir arbetslösa eller
sjuka: är alla beroende av ett välfungerande samspel mellan arbetslivets utveckling och politiken.
Inte minst finns det en viktig koppling mellan arbetslivet och sysselsättningspolitikens inriktning.
Ett politiskt program för inte bara fler utan också
bra jobb, kräver ett utvecklat samarbete mellan arbetslivets och politikens företrädare. Här står den
moderata arbetslinjens ensidiga fokus på sänkta ersättningsnivåer, lägre skatter och låglönejobb
handfallen. Behovet av en offensiv arbetarrörelse
är stort!
Men att åter politisera arbetslivet betyder inte att
man kan gå tillbaka till 1970-talets arbetslivsdebatt. Mycket har förändrats i arbetslivet sedan
dess, vilket skapar nya villkor för den facklig-politiska samverkan. På en allt mer globaliserad och
konkurrensutsatt arbetsmarknad, där både
starka fack och en aktiv arbetsmarknadspolitik
verkligen behövs, framstår några diskussioner
som särskilt angelägna att ta upp. En sådan diskussion handlar om gränserna mellan centrum
och periferi i arbetslivet.
Richard Hyman, professor i industriella relationer, menar att arbetsvillkor som tidigare uppfattades som avvikande från normen i arbetslivet
har blivit så vanliga i den globala ekonomin att
de inte längre kan betraktas som särdrag:
”Atypical employment situations have become more
increasingly typical. Part-time work, short-term and
casual employment, agency work, self-employment
(both genuine and spurious), special government
make-work schemes and of course unemployment have
all become more common; in total, in some countries,
they affect the majority of the economically active population.” 69
Vidare påpekar Hyman att denna ”besvärliga”
arbetsmarknad inte återspeglas i de fackliga
strukturerna. En viktig distinktion kan nu göras
mellan en kärna av anställda med relativt tryggad anställning, perifera arbetare vars anställning är långt osäkrare och de som är utestängda
från sysselsättning helt och hållet. Delvis reflekterar denna indelning skillnader i kvalifikationsnivå, kön, etnisk tillhörighet eller ålder. Enligt
Hyman står de fackliga organisationerna – vare
sig de är arbetarorganisationer, tjänstemannafack eller blandade – inför en oundviklig fråga,
nämligen om de vill fungera, medvetet eller av
nödtvång, som företrädare för de relativt gynnade medlemmarna eller om de verkligen vill ta
sig an alla.70
Beskrivningen är i högsta grad relevant för
svenska förhållanden. Sedan framför allt 1990talets krisår har ett antal förändringar skett på
44
den svenska arbetsmarknaden som utmanar
fackföreningsrörelsens ställning och sätt att arbeta – och därmed även socialdemokratins villkor.
En sådan förändring handlar om anställningsvillkoren. Vid 90-talskrisens början var knappt
10 procent av löntagarna tidsbegränsat anställda. Därefter har andelen tidsbegränsat anställda ökat markant. Under högkonjunkturen
2007 hade 16 procent av arbetskraften tillfälliga
anställningar. När finanskrisen slog till 2008
sjönk andelen något, men mycket tyder på att de
nyanställningar som nu görs inom t.ex. industrin i stor utsträckning är visstidsanställningar. De
osäkra anställningarna har blivit en del av arbetsmarknadens sätt att fungera och används av
arbetsgivarna som stötdämpare vid ned- och
uppgångar i konjunkturen.71
Till bilden hör också att de tillfälliga anställningarna är ojämnt fördelade mellan olika löntagargrupper efter ett mönster som samspelar
med och förstärker redan existerande orättvisor
på arbetsmarknaden. Arbetare, kvinnor, ungdomar och invandrade är i avsevärt högre grad än
andra löntagargrupper hänvisade till tidsbegränsade anställningar. Lösare anställningsformer är också betydligt vanligare bland löntagare
utanför facket. SCB:s arbetskraftsundersökningar visar att endast fyra av tio tillfälligt anställda var med i facket i mars 2011.72
arbete där man ständigt upprepar samma arbetsmoment.73
En annan rapport från LO, ”Arbetstider år
2009”, framhåller att det finns ett utbrett ofrivilligt deltidsarbete bland framför allt kvinnor i arbetaryrken. Statistik visar att två av tre deltidsarbetande LO-medlemmar egentligen skulle
vilja jobba mer. Samtidigt arbetar hela 50 procent av LO-kvinnorna deltid, vilket nästan är
dubbelt så många som genomsnittet bland samtliga anställda.74
De förändrade arbetsvillkoren, både vad gäller
anställningsformer och arbetstider, hänger samman med att underbemanning har blivit norm i
flera verksamheter, med ett hårdare tryck på de
anställda som följd. En omfattande rationaliseringsvåg under 1990-talet gjorde att arbetslivet
kom att präglas av besparingar, slimmade organisationer och en allt mer preciserad bemanning.
Framför allt har stora arbetargruppers arbetssituation blivit allt mer obekväm, uppstyckad och
pressad. Utvecklingen har också gått hand i
hand med ökade inslag av entreprenadlösningar
och bemanningsföretag, vilket sammantaget har
inneburit att människor har blivit mer utbytbara
för arbetsgivaren.
Örjan Nyström och Anders Nilsson beskriver i
rapporten ”Den globala utmaningen och jämlikhetens grunder” hur en omvandling i produktionens upplägg under 1990-talet, från lager av
En annan, närbesläktad, förändring på arbets- insatsvaror och färdiga produkter till ett behovsmarknaden rör arbetstiderna. LO-rapporten anpassat ”just-in-time-flöde”, även fick följder
”Trender i arbetsmiljön 2007 – Klass och kön” för arbetskraften. Kraven på flexibilitet och prepekar på att arbetsvillkoren har försämrats för station ökade, vilket bidrog till förändrade arstora grupper av arbetare och lägre tjänstemän betsvillkor. Resultatet blev också en växande
sedan 1990-talets början. Främst är det möjlig- utslagning av människor som inte klarade av den
heten att påverka det egna arbetet som har för- stress som det intensiva förändringstrycket orsasämrats. Andelen som arbetar på udda tider ökar kade. Under 1990-talets andra hälft skedde en
liksom det riskfyllda ensamarbetet.
kraftig ökning av långtidssjukskrivningar och förtidspensioneringar. En ”insider-outsider”-proEn viktig slutsats är att det framför allt är kvinnor blematik etablerade sig på svensk arbetsmarki arbetaryrken som håller igång det så kallade nad.75
24-timmarssamhället. I början av 1990-talet arbetade 75 procent av kvinnorna inom handel, Det är möjligt att facket och politiken inte helt
transport och service enbart dagtid. I dag är an- kan motverka alla nya typer av anställningsfordelen nere på 34 procent. Samtidigt fortsätter mer och arbetstider som genereras av den nya
fyra av fem tjänstemän att arbeta på sedvanliga produktionslogiken. Men betydligt mer kan
kontorstider. LO-rapporten konstaterar också göras.
att arbetslivet blir hetsigare och att allt fler har ett
45
Den svenska kompromissmodellen mellan stat,
kapital och arbete byggde länge på mottot
”trygghet i förändring”. Marknadens krav på
ökad effektivitet och kompetens skulle mötas
med statliga åtgärder för att höja arbetskraftens
värde och trygghet. Den moderata framtidsidén
är i mångt och mycket den motsatta. Den handlar i stället om att stärka arbetsmarknadens uppdelning genom att få till stånd ett stort utbud av
och efterfrågan på lågutbildad arbetskraft,
främst i serviceyrken, med sämre anställningsskydd och lägre löner. Arbetsrättslagar, generös
a-kassa och starka fackliga organisationer ses här
som ett hot. En nedbantad arbetsmiljöpolitik och
införandet av ”allmän visstidsanställning”, som i
praktiken gör det möjligt för arbetsgivare att
stapla tidsbegränsade anställningsformer på varandra, är två exempel på hur den borgerliga arbetsmarknadspolitiken tar sig uttryck.
En rörelse för ”insiders”?
Sammantaget ser vi en utveckling som urholkar
löntagarnas inflytande och trygghet och som förstärker arbetslivets uppdelning i centrum och periferi. Här finns flera behov som arbetarrörelsen
måste möta. Det handlar om arbetsrättslagstiftning, arbetsmiljöfrågor, arbetsmarknads/vuxenutbildning och hur kommuner och landsting
agerar i rollen som arbetsgivare och upphandlare.77 Men också om hur välfärden fungerar och
var de nya jobben ska skapas. Flera fackliga företrädare framhåller att socialdemokratin i högre
utsträckning måste se de förändrade villkoren på
dagens arbetsmarknad. Ella Niia tror att socialdemokratiska politiker har ett stort intresse för
arbetslivets frågor, men att glesare kontakt mellan facket och partiet har gjort att frågorna har
hamnat längre ner på dagordningen. Framöver
måste facket bli bättre på att bjuda in politiska
företrädare så att de får en djupare förståelse för
hur arbetslivets villkor kan se ut, menar hon:
De osäkra anställningarna medför flera negativa
konsekvenser för dem som ska göra jobbet. Den
tillfälligt anställde har för det mesta sämre lö”Det handlar om att skapa tillgång till de här rummen,
neutveckling, färre chanser till kompetensutså att politikerna kan få höra berättelserna. Som Karoveckling, lägre sjuk- och arbetslöshetsersättning,
lina på Nordic Light. Hon är ensamstående mamma
sämre pensionssparande samt svårigheter att ta
och jobbar natt och har ingen barnomsorg. Det är
de banklån som ofta krävs för att kunna etablera
mamma, pappa och kompisar hela tiden som får rycka
sig på bostadsmarknaden. Tillfälliga anställin. Och dåligt betalt, så då kan man ju inte ha någon
ningar innebär ofta mindre inflytande på jobbet
barnflicka som kommer. Och vilken trygghet skapar det?
samtidigt som bristen på anställningsskydd biJag tror inte att det blir samma effekt om jag berättar
drar till "tysta arbetsplatser". Sammanhållningen
det som om Karolina själv berättar om all den oro det
på arbetsplatsen mellan anställda minskar och
innebär att inte veta om hon ska jobba natt.”
arbetsmiljöarbetet nedprioriteras. I kombination
med ökad tidspress skapas arbetsplatser där Även a-kassan tas upp. I den socialdemokratiska
människor slits ut i förtid.
eftervalsdebatten 2010 fördes en diskussion om
hur länge den arbetslöse ska ha rätt till ersättÄven arbetstiderna påverkar våra livsvillkor. Ofri- ning. En viktig fråga, menar flera intervjuade
villig deltid innebär minskade möjligheter till eko- inom LO-kollektivet, men konstaterar samtidigt
nomisk försörjning, och att arbeta natt, skift och att valet av fokus var ganska egendomligt i ett
oregelbunden arbetstid kan medföra stora påfrest- läge där bara en tredjedel av de arbetslösa är
ningar, såväl fysiskt som psykiskt. Arbetstidernas kvalificerade för en sådan försäkring. Kraven för
förläggning påverkar också det sociala livet. inträde i a-kassan är i dag så höga att många
Många människor har kanske inte något emot att dem som rör sig på arbetsmarknaden för tillfäljobba på kvällar eller helger, men problem uppstår liga jobb inte kan kvalificera sig för medlemskap.
när samhällsservicen inte alltid är anpassad efter Dessutom har låginkomsttagare och ungdomar
sådana arbetstider. En problematik som många, varit överrepresenterade bland dem som har
framför allt kvinnor i LO-yrken, tampas med är hoppat av a-kassan eller avstått från att gå med
bristen på barnomsorg på obekväm arbetstid. En under de senaste åren.78
kartläggning som fackförbunden Hotell- och
Restaurang och Kommunal gjorde 2010 visar att Men ett tungt ansvar vilar också på facket. Leif
hela 6 av 10 kommuner saknar barnomsorg utan- Jakobsson, riksdagsledamot för Socialdemokraför kontorstid.76
46
terna, menar att hela arbetarrörelsen måste
bredda bilden av dagens arbetsmarknad:
”Det är framför allt yngre, invandrare och papperslösa som utnyttjas på ett sätt som de flesta inte känner
till. Där den fackliga organisationsgraden är väldigt
låg och facket inte ens finns närvarande. Inget kollektivavtal, ingenting. Och vi ser sällan varken facket
eller socialdemokratin i dessa frågor. Vi är väldigt
noga med dom som är innanför, men dom utanför vet
vi knappt om. På något sätt har vi konserverat en bild
av arbetslivets problem som är väldigt gammaldags.
Det andra känner vi till lite sådär, men vet inte hur vi
ska angripa det och har inte samma självklara facklig-politiska samarbete kring det.”
Men även fackets attityder och invanda sätt att
arbeta kan spela roll. Det kan inte uteslutas att
fackets svårigheter att organisera löntagargrupper med svag ställning på arbetsmarknaden
också kan handla om att fackliga organisationer
arbetar i gamla hjulspår och i första hand företräder dem i trygga positioner.
Forskarna Kristina Håkansson och Tommy Isidorsson, båda verksamma vid Göteborgs universitet, har undersökt hur lokala fackliga
organisationer förhåller sig när inhyrd arbetskraft finns på arbetsplatser. Deras resultat visar
att inhyrda som kommer till företagen sällan
känner sig välkomna i den fackliga gemenskapen
på det inhyrande företaget. De inhyrda får inte
Inte minst har facket en viktig uppgift i att orga- information i samma utsträckning som den ornisera de arbetstagare som befinner sig utanför dinarie personalen och vet inte vem de ska fråga
kärnan med relativt trygga anställningar. Om om problem uppstår. Vidare har de fackligt akdet inte sker är risken stor att betydande delar av tiva på det inhyrande företaget ofta svårt att se
arbetsmarknaden, framför allt inom tjänstesek- hur de kan inkludera de bemanningsanställda i
torn, kommer att ha arbetsvillkor som inte om- det fackliga arbetet. Tveksamheten handlar om
fattas av kollektivavtal. Men utvecklingen är avvaktande attityder från de fackligt aktiva, men
också problematisk för LO:s representativitet också om att nuvarande institutionella förhålgentemot politiken. Om facklig-politisk samver- landen, som lagstiftning och fackliga organisakan mellan LO och Socialdemokraterna till stor tionsstrukturer, inte är anpassade till att den
del bygger på tanken att arbetares perspektiv lokala fackklubben ska kunna företräda inhyrda.
bäst representeras av LO-medlemmar, innebär Om t.ex. en person som är medlem i Handels
svårigheterna att organisera dagens arbetare att blir uthyrd till ett företag där IF Metall har en
denna representativitet undergrävs.
fackklubb, är det i dag inte självklart att den inhyrda kan delta i IF Metalls fackliga möten, få
En oroväckande tendens är t.ex. att utlandsfödda individuell hjälp på sin aktuella arbetsplats eller
i privat sektor lämnade facken eller avstod från inkluderas i förhandlingar.81
att gå med i dubbelt så hög grad som svenskFrån LO-håll har frågan om bemanningsanfödda mellan åren 2006-2009.79
ställda fått högre prioritet på sistone. I MälardaEn förklaring bakom de fackliga medlemstappen len har IF Metall, Handels och Transport startat
är att höjningen av den sammanlagda avgiften ett projekt för att öka organisationsgraden i betill fack och a-kassa varit särskilt betungande för manningsbranschen. En liknande satsning görs
människor med en svag position på arbetsmark- även av LO-distriktet i Jönköpings län. Senast till
naden. En annan att det är praktiskt mödosam- LO-kongressen 2012 ska också en rapport ge
mare för facket att komma i kontakt med svar på vilka organisatoriska förändringar som
människor som finns i arbeten där tidsmargina- måste ske för att bättre inkludera bemanningslerna är små, arbetstiderna udda, anställning- anställda.82
arna tillfälliga och den anställde befinner sig i ett
beroendeförhållande till arbetsgivaren. Facket Ett uppvaknat intresse för otryggheten i arbetsmöter också ofta många unga människor i de livet finns också i socialdemokratin. I slutet av
mest otrygga jobben, vilka ofta har ett mer kri- maj 2011 tillsatte Socialdemokraternas partistytiskt förhållningssätt till facket än äldre genera- relse en arbetsgrupp som ska komma med förtioner.80
slag om hur arbetsmiljön i vid bemärkelse kan
förbättras. En prioriterad del i arbetet handlar
47
om anställningsformerna och bemanningsföretagen. Ella Niia, Hotell- och Restaurangfacket,
och Stefan Löfvén, IF Metall, sitter med i arbetsgruppen.83
Global konkurrens
och solidaritet
entliga stämningar mot utländska arbetare. Stefan Löfvén, IF Metall, menar att arbetarrörelsen
inte har levererat någon bra strategi än för hur
den ska hantera globaliseringen, vilket främlingsfientliga krafter exploaterar. När andra lösningar uteblir uppstår ett ”vi” och ett ”dom”:
”Vi argumenterar som om folk var främlingsfientliga,
men det som det ofta är ett uttryck för är osäkerheten.
Det är globaliseringen och vad händer med företagen.
Allt är mycket osäkrare nu, det är inte ett stadigt företag som står. Folk ser ju hur folk piper iväg och tänker
”Hur blir det med vårt företag?”. Du har det här med
migration och i spåren av det Laval. Och om då
någon har pekat ut att det är ju ”dom” som det är fel
på, ”dom” som har kommit hit från ett annat land…
Jag tror inte att våra medlemmar är främlingsfientliga, men vi har inte tagit upp de här problemen tillräckligt.”
Uppdelningen mellan centrum och periferi i arbetslivet har i allra högsta grad en global dimension. Fackföreningsrörelsens organisatoriska
struktur formades utifrån täta relationer med nationella arbetsgivare och nationalstaten. I dag är
en sådan ordning begränsande. Transnationella
företag, avreglerade kapitalmarknader, EU-medlemskap och migrerande arbetskraft har kommit
att kräva ett mer globalt handlande av både fack
och politik.
Ur facklig-politisk synvinkel menar flera att det
är viktigt att den nya verklighet som facken verkar i får uppmärksamhet på den nationella politiska agendan. Efter Lavaldomen är osäkerheten
fortfarande stor kring vilka villkor som ska gälla
för utländsk arbetskraft i Sverige. I allt fler branscher möter facken arbetskraftsinvandrare och
utstationerade gästarbetare som arbetar under
sämre villkor än de svenska kollektivavtalen
medger. Problematiken märktes först i bygg- och
transportsektorn, men breder ut sig i fler yrkesgrupper där kunskaper i svenska språket är sekundärt, t.ex. bärplockning. Det nationella
handlingsutrymmet är dock långt från självklart
och risken att beskyllas för protektionism och
främlingsfientlighet kan göra att politiska företrädare gärna slipper frågorna på sitt bord.
Det finns också en växande svart eller grå sektor
inom branscher som städning, biltvättar, lagerarbete och restauranger, där papperslösa migranter anlitas på löpande basis. Ett reportage i
Sydsvenskan i juni 2011 synliggör hur landets
asylsökande exploaterades på den svenska arbetsmarknaden. Papperslösa vittnar om timlöner runt 20 kronor och horribla villkor i ett
arbetsliv som Sverige officiellt lämnade bakom
sig för hundra år sedan.84
Här finns ett stort behov av en arbetarrörelse
som tar upp kampen för fackliga rättigheter och
kollektivavtal, utan att samtidigt underblåsa fi-
Några fackliga organisationer har gjort viktiga
förändringar för att möta de nya villkoren. Ett
exempel är Byggnads som börjat arbeta aktivt
för att organisera utländska gästarbetare. Ett
annat är Fastighets som tagit kongressbeslut om
att erbjuda papperslösa fackligt medlemskap.
Många intervjuade är dock överens om att mer
behöver göras och att det krävs ett bättre samspel mellan fack och politik framöver kring de
förändrade villkoren. Det handlar om att tillsammans bygga upp starkare facklig och politisk
handlingsförmåga globalt. Inte minst finns det
en uppgift i att agera mot nerpressade löner. I
Europa har företagens vinster tillåtits öka på lönernas bekostnad sedan 1970-talet, vilket kan
vara en förklaring till varför krisen och höga arbetslöshetsnivåer biter sig fast i världen. Roland
Spånt, tidigare TCO-ekonom, menar att konstant vinstökning på lönernas bekostnad leder till
sjunkande efterfrågan i ekonomin och till färre
nyanställningar.85 Att ta strid mot denna utveckling är kanske i första hand en facklig uppgift,
men kräver också en politik som främjar en stark
fackföreningsrörelse.
LO har lyft frågan om hur facklig-politisk samverkan kan utvecklas globalt. I rapporten ”International Trade Union-Political Cooperation”
framhåller man SAMAK, ett forum för fackligpolitisk samverkan i Norden, som ett välfungerande samarbete. På europeisk och global nivå
48
är det dock svårare att hitta ytor där fack och politiska partier kan samverka. Det finns positiva
exempel på samarbete kring sakfrågor, menar
rapportförfattarna. En sådan fråga var när fackföreningsrörelsen med stöd av bl.a. den socialdemokratiska regeringen i Sverige, lyckades
modifiera EU-kommissionens förslag om tjänstedirektiv 2004 och skriva in ett bättre skydd mot
social dumping i direktivet.
Institutionaliserade samarbeten är dock sällsynta. I stället verkar facket inom sina egna globala arenor som yrkesnationalerna, Nordiska
Fackliga Samorganisationen (NFS), Europafacket (ETUC) och Världsfacket (ITUC), medan
socialdemokratin bland annat samlas under europeiska PES och Socialistinternationalen. Kontakter finns mellan de fackliga och de socialdemokratiska samlingsorganisationerna, men
inte i någon högre utsträckning. Det är framför
allt olika politisk färg bland facken som sätter
gränser för den typ av facklig-politisk samverkan
som finns i Norden, menar LO:
”As regards the ITUC and the Socialist International, there are of course contacs, but just like the case
on the European level, the possibilities to pursue
”Nordic” kind of trade union-political cooperation
are limitied by the fact that the ITUC gathers trade
union organisations of different political colours.” 86
Vidare är det viktigt att globalt samarbete alltid
tar sin utgångspunkt i de fackliga medlemmarnas engagemang och vardag. Adrienne Sörbom,
sociolog, har intervjuat lokala LO-företrädare i
Sverige och konstaterar att globaliseringens
sociala konsekvenser än så länge oftast blir en
fråga för organisationstopparna i den socialdemokratiska arbetarrörelsen.87
Möjligheterna för facklig-politisk samverkan på
en globalt integrerad arbetsmarknad ska dock
inte dömas ut. Flera utvecklingsprojekt visar på
nya sätt att arbeta. Ett sådant, med ett tydligt lokalt perspektiv, skedde mellan svenska IF Metall
och den brasilianska fack- och arbetarrörelsen i
början av 2000-talet. Ett annat intressant utbyte
äger rum på Filippinerna, där Socialdemokraterna i Uppsala och flera svenska fackförbund
deltar för att stötta uppbyggnaden av facklig-politiska samarbeten.88
Den nödvändiga klimat- och miljöomställningen
påkallar också ett utvecklat fackligt-politiskt samarbete på global nivå. Lena Sommestad skriver
i rapporten ”Klimatpolitik och full sysselsättning”
att troligen ingen del av samhällsekonomin kommer att förbli opåverkad av klimatförändringarna.
Därför måste en beredskap finnas för stora förskjutningar mellan yrken, branscher och länder.
Den politiska uppgiften handlar dels om att i socialdemokratisk anda driva en aktiv arbetsmarknads- och jämlikhetspolitik som stärker människors trygghet och förändringsbenägenhet,
men också om att våga investera i nya ”gröna”
jobb.89 Frågorna har även nära kopplingar till
den fackliga verkligheten. LO-förbunden täcker
tillsammans en rad olika områden som står i
fokus för klimat- och miljöomställningen, såsom
kollektivtrafiken, infrastrukturen, byggandet,
energiförsörjningen, folkhälsan, storköksmaten,
skogs- och jordbruket. Facket borde således ha
ett egenintresse av att ligga i framkant vad gäller
klimat- och miljöarbete och bygga nya broar för
samarbete kring dessa frågor, såväl nationellt
som på den globala arenan.
49
3.2 Arbetarrörelsen och tjänstemännen
Det är inte bara LO:s möjligheter att organisera
den ”nya” arbetarklassen och agera globalt som
kan diskuteras i förhållande till de behov som
finns i arbetslivet. En viktig fråga är även hur
LO-kollektivets relation till tjänstemannaorganisationerna kan utvecklas. Som tidigare nämnts
har det skett stora förändringar på löntagarsidan
som gjort det omöjligt för både LO och Socialdemokraterna att bortse från tjänstemannafacken. Ett förändrat politiskt landskap kan
också göra det nödvändigt för LO att framöver i
högre utsträckning prioritera den fackliga arenan framför den politiska vägen. I så fall blir
goda relationer med TCO och Saco av stor betydelse för LO.
dåligt betalda. Så det är ett bekymmer som vi delvis
delar. Det är samma bekymmer med allt kortare anställningar och kortare anställningsförhållanden. Och
vi har samma bekymmer med stressade arbetsplatser
och kort bemanning.”
Martin Viredius, politiskt ansvarig på Transport,
menar att det handlar om två tendenser på dagens arbetsmarknad som ruckar på gamla indelningar. Å ena sidan sker det en proletarisering
av vissa tjänstemannagrupper, resonerar han.
Samtidigt blir många arbetaryrken allt mer
tjänstemannaliknande:
”Ta bara Unionens callcenterarbetare, mer proletariserat än så kan man nog inte ha och deras behov av ett
kartellavtal är naturligtvis akut egentligen. När de sitter där med sina x sålda på så lång tid. De kan ju
tjäna hur lite som helst. De skulle behöva rena minimilöner, men det fixar ju inte Unionen åt dem. Samtidigt har du arbetare som hanterar avancerade
datorprocesser eller flygtekniker. Det är klart att de
mycket väl skulle kunna drivas in i ett tjänstemannaavtal eftersom de har en individuell styrka på arbetsmarknaden.”
Oklarare gränser
och gemensamma intressen
I dag utgör TCO och Saco tillsammans flertalet
av löntagarna, förhandlar om den större delen
av lönesumman och har högre organisationsgrad
än LO.
Det finns också flera tecken på att skillnaderna
mellan ”arbetare” och ”tjänstemän” är långt
ifrån självklara, även om det gamla språkbruket
lever kvar. Mer än någonsin är det uppenbart att
många sysselsättningar i dag innefattar en komplicerad blandning av intellektuella och fysiska
yrkeskunskaper. Eller mer rakt på sak: den gamla
principen om att tjänstemannen duschar på
morgonen och arbetaren efter jobbet gäller inte
längre.
Med utvecklingen följer också att många löntagare i dag har liknande upplevelser av arbetslivets villkor. Erfarenheter av slimmade organisationer, ökad tidspress, låga löner och lösare anställningar finns inte bara i traditionella arbetaryrken, utan delas också av stora tjänstemannagrupper. Stefan Löfvén, IF Metall, ser
flera gemensamma nämnare:
”Rätt många av tjänstemännen har ju till och med
lägre lön än vad vi har på ett antal områden. Nu har
ju vi väldigt lågt på exempelvis tvätteriområdet och
textil, men de har ju sina callcenters som är väldigt
Den tudelade bilden bekräftas i rapporten ”Jobben och jobbet” som antogs vid TCO-kongressen 2011. I den konstateras att många arbetstagare har fått en ”svagare ställning gentemot
sina arbetsgivare” som visar sig i en svag löneutveckling och relativt försämrade arbetsvillkor.
Samtidigt har andra grupper blivit mer professionaliserade, vilket gjort dem mindre utbytbara
och stärkt deras ställning på arbetsmarknaden.90
Utvecklingen har också en könsdimension. Det
är framför allt de traditionellt manliga LO-yrkena som har fått påtagligt bättre villkor, medan
många kvinnliga tjänstemän arbetar under förhållanden som ligger nära LO-kollektivets. Ett
tydligt tecken på detta är att många kvinnor i
TCO-förbund identifierar sig främst som arbetare. Enligt LO:s undersökningar känner sig hela
44 procent av de kvinnliga TCO-medlemmarna
som arbetare, mot 27 procent av männen. I
Vårdförbundet, ett av de mest kvinnodominerade TCO-förbunden, är arbetareindentifikationen allra tydligast. 66 procent av Vårdförbundets
50
medlemmar, alltså två av tre, ser sig själva som En risk, som flera fackliga företrädare tar upp,
är att de utsuddade gränserna mellan arbetare
arbetare.91
och tjänstemän i vissa branscher kan leda till ett
Det kan också konstateras att de LO-medlem- ökat revirtänkande mellan facken, vilket kan
mar som valde att rösta borgerligt i valet 2010 i missgynna medlemmarna. Utbildning och komhuvudsak var män och tillhörde de grupper petensutveckling nämns som ett exempel. På dainom LO som tjänar något bättre, inom främst gens arbetsmarknad kan inte den fackliga
verksamheten avgränsas till att arbeta emot löindustrin och byggsektorn.92
nekonkurrens och arbetsgivares godtycke. En
Vidare bör bilden av en delad arbetsmarknad central uppgift är även att göra arbetstagarna
nyanseras en smula. Även om skillnaderna i för- mindre utbytbara och därmed motverka uppmåner och inflytande kan vara stora mellan ar- komsten av enkla och lågproduktiva arbeten.
betar- och tjänstemannagrupper, tampas många Bedömningen är också att kvalifikationskraven i
tjänstemän i dag med obetalt övertidsarbete och samhället kommer att höjas i klimatkrisens spår.96
en rädsla för att bli av med jobbet. Arbetsgivar- Men vilka incitament har LO-förbunden att uppnas behov av flexibilitet drabbar således breda muntra sina medlemmar att vidareutbilda sig, om
löntagargrupper, om än på lite olika sätt.93
det samtidigt innebär att medlemmen kan ta ett
tjänstemannajobb och byta fack?
Likaså finns det fackliga problemet med arbetsgivares ovilja att teckna kollektivavtal i flera Draget till sin spets handlar utmaningen om hur
branscher. Problematiken förknippas ofta med löntagarkollektivet kan stärkas gentemot arbetsLO-gruppers arbetsplatser inom t.ex. handels-, givarna på en förändrad arbetsmarknad. Som tirestaurang-, städ- och byggsektorn, men faktum digare påpekats finns det en uttalad strävan från
är att den är minst lika påtaglig i ”nya” statusyr- socialdemokratin att utveckla kontakterna med
ken inom it-, reklam- och konsultbranschen. Ge- tjänstemannaorganisationerna. En annan innomgående är att många unga människor fallsvinkel handlar om möjligheterna att utveckla
arbetar i branscher som domineras av företag relationen mellan LO och tjänstemännen. Ansom inte har kollektivavtal.94
nelie Nordström är positiv till en sådan diskussion:
Sammantaget väcker utvecklingen intressanta
”Man pratar om att partiet borde samarbeta med
frågor kring hur facket på bästa sätt kan tillgoTCO. Jag tänker lite tvärtom egentligen, att det borde
dose sina medlemmars intressen framöver. Fråvara fackföreningsrörelsen som tar initiativ till att
gor om hur fackföreningsrörelsen ska organsudda ut dom där gränserna. Alltså, varför har vi
iseras, vilka förbund som ska finnas och var gränöverhuvudtaget LO och TCO? Borde man inte göra
serna mellan dem ska gå har alltid förföljt LO95,
men kanske är de mer relevanta att ställa än
något på den planhalvan? Det känner jag som mer
någon gång tidigare. Annelie Nordström, Komnaturligt än att partiet skulle närma sig TCO, för det
munals ordförande, berättar om hur gränslinär självklart för mig.”
jerna mellan Kommunals och TCO-förbundet
SKTF:s medlemmar blir allt svårare att fast- Under valrörelsen 2010 upplevde också flera inlägga:
tervjuade att TCO lyckades bättre än LO med
att komma ut i viktiga löntagarfrågor som a-kas”Gränserna bli ju konstigare och konstigare. Numera
san och sjukförsäkringen. En allt för stark lojaliär det till exempel så att människor inom SKTF som tet mellan LO och det socialdemokratiska partiet
jobbar med funktionshindrade, en del av dem har en
tas upp som en av orsakerna till LO:s svårighesocionomutbildning, men har en titel som är en
ter att få genomslag i debatten. Mot bakgrund
arbetartitel och klassificeras i SKL:s statistik som att
av detta diskuteras möjligheterna till gemensam
det är vår medlem. Och vad är det som gäller då? Ut- mobilisering kring löntagarfrågor mellan LO
bildningen eller titeln eller statistiken? Vad avgör vad
och tjänstemannafackens organisationer som en
de ska vara med någonstans? Och det kommer på allt möjlig framtida väg. Tankegången är att ett såfler områden.”
dant agerande skulle kunna stärka LO:s trovär51
dighet i debatten och legitimiteten gentemot
fackmedlemmarna. Samtidigt skulle Socialdemokraterna ges större möjligheter att appellera
till ett bredare löntagarkollektiv.
”Världens mest
klassuppdelade fack”
Går vi några år bakåt i historien kan vi också
konstatera att de fackliga gränserna, inte minst
mellan LO och TCO, har varit omdiskuterade.
Under LO-kongressen 1996 kom motioner från
flera förbund om ett närmande mellan LO och
TCO.98 Grafiska förbundet var skarpast och förordade att LO skulle arbeta för en framtida
sammanslagning:
Frågan är dock hur utsikterna för ett närmare
samarbete mellan LO och TCO ser ut. Enligt
Anders Kjellberg är den fackliga organisationsindelningen i Sverige den mest klassuppdelade i
världen, med arbetare i LO, akademiker i Saco
och övriga tjänstemän i TCO.97
”Det finns inga rationella skäl för svenska löntagare
att hålla sig med två stora huvudorganisationer med
liknande uppdrag. Många medlemmar i LO-förbunden har tjänstemannaliknande befattningar; stora
tjänstemannagrupper lever under villkor som starkt
påminner om arbetarnas.”
En liknande indelning finns förvisso även i de övriga nordiska länderna, men Sverige sticker ut
med sina distinkta gränser. I t.ex. både Norge
och Danmark finns det ett stort LO-förbund för
handelsanställda och kontorister, Handel og
Kontor i Norge respektive Handels- og Kontorfunktionærernes Forbund i Danmark. I den
norska landsorganisationen hittas också flera
andra tjänstemannagrupper, bl.a. arbetsledare,
tekniker, officerare och socionomer. Även danska
LO organiserar andra tjänstemän som tekniker,
underbefäl och dansare. Till bilden hör också att
en del grupper som räknas som arbetare i Sverige, som affärsbiträden, vårdbiträden och undersköterskor, klassificeras som tjänstemän i
övriga nordiska länder.
Även Metallindustriarbetarförbundet framhöll
behovet av en bredare facklig samverkan till följd
av hur de samhälleliga villkoren hade förändrats.
Internationaliseringen, en hotad välfärd och
högre arbetslöshetsnivåer talade för närmare
kontakter mellan löntagarnas organisationer, resonerade Metall. Det främsta argumentet var
förändringen av villkoren på arbetsplatserna, där
man såg att yrkesrollerna gick in i varandra och
att arbetstagarbegreppet var under förändring.
Den svenska indelningen har historiskt varit
mycket framgångsrik och bidragit till en hög och
förhållandevis jämn facklig organisationsnivå
genom hela löntagarkollektivet. Genom överenskommelser om gränsdragning har också medlemskonkurrens i stort sett undvikits mellan de
svenska arbetar- och tjänstemannafacken.
Gränsernas betydelse ska inte heller överdrivas.
Det finns flera exempel på utvecklade samarbeten mellan de tre huvudorganisationerna, såväl
på central nivå som mellan förbunden. Industriförbundens uppslutning kring Industriavtalet är
kanske det mest framträdande, men också andra
överskridande samarbeten kan noteras som t.ex.
LO-TCO rättsskydd, LO-TCO biståndsnämnd,
Brysselkontoret liksom ett flertal samarbetskommittéer över förbundsgränserna.
Utlåtandet över motionerna var till viss del positivt. Landssekretariatet instämde i analysen att
LO:s behov av samarbete med tjänstemännens
organisationer hade ökat starkt, men hade också
några invändningar. Den mest centrala handlade om tjänstemannafackens politiska obundenhet, som ansågs vara oförenlig med LO:s
samverkan med Socialdemokraterna:
”Landssekretariatet anser (…) att inga möjligheter får
lämnas oprövade när det gäller att nå ett starkare
samarbete över de fackliga gränserna men det kan och
får inte ske till priset av ett svagare fackligt-politiskt
samarbete.”
Intervjuer med ledande företrädare för LO-förbunden i dag ger olika bilder av det framtida
fackliga landskapet. Majoriteten framhåller nödvändigheten av att utveckla samarbetet över huvudorganisationernas gränser, men till vilken
grad och på vilket sätt råder det delade meningar om.
En åsikt är att den facklig-politiska samverkan
mellan LO och Socialdemokraterna alltid bör
52
sättas främst, alldeles oavsett utvecklingen.
Facket och partiet kan förvisso ”samarbeta” med
andra aktörer, men den historiska ”samverkan”
som finns mellan LO och Socialdemokraterna
bör alltid vara överordnad, lyder resonemanget.
Inte minst ses den facklig-politiska samverkans
betydelse för att få fler politiska företrädare med
arbetarbakgrund som central. Utifrån denna
synvinkel är ett utvecklat samarbete mellan t.ex.
LO och tjänstemannafacken aldrig intressant om
det medför lösare relationer mellan arbetarrörelsens fackliga och politiska grenar.
Ett annat resonemang handlar om att det finns
grundläggande principiella skillnader mellan de
fackliga organisationernas tankesätt och arbetsmetoder – framför allt mellan LO och Saco, men
också mellan LO och TCO. Dessa skillnader gör
att möjligheterna för ett mer enat löntagarkollektiv, på såväl avtalssidan som kring politiska
frågor, är begränsade. Summerat handlar det
om att tjänstemannafacken inte bara står för
partipolitisk obundenhet, utan också upplevs
verka för ett slags avpolitisering av facket genom
sitt fokus på individen framför kollektivet. Ett
närmande till t.ex. TCO riskerar att leda till att
LO:s funktion och perspektiv marginaliseras,
menar man.
Vilken bedömning som görs hänger också samman med vilken bransch man företräder. Ella
Niia, Hotell- och Restaurangfacket, har förståelse för att gränserna mellan arbetare och tjänstemän ibland kan upplevas som diffusa inom
industrin, men har svårt att se samma utveckling
inom hotell- och restaurangbranschen. Sedan
1990-talet har arbetargruppernas ställning i servicebranscherna snarare försvagats, menar hon
och ser fortfarande stora skillnader i förhållande
till tjänstemannafackens vardag:
”Inom serviceyrken så tror jag att vi är långt ifrån
tjänstemännens tänk och upplägg. Inom vår bransch
är inte gränserna så utsuddade. Det är inte som med
Grafikerna eller kanske i vissa andra förbund.”
En vattendelare som flera framhåller är att arbetar- och tjänstemannafacken har olika syner
på lönepolitik, vilket präglar organisationernas
olika arbetssätt. Martin Viredius, Transport,
sammanfattar skillnaderna:
”LO:s grundläggande uppgift eller förbundens grundläggande uppgift är att skapa karteller med golv.
Tjänstemannafackens grundläggande uppgift är att
förverkliga medlemmarnas marknadsvärde på marknaden på ett korrekt sätt. Och det är två helt olika
uppdrag och två helt olika fackliga filosofier.”
Samtidigt kan man inte förneka att uppluckringar mot mer individualiserade system också
har skett på LO-sidan. Lars-Anders Häggström,
ordförande i Handels, tycker inte att man ska
överdriva skillnaderna mellan LO:s och tjänstemannafackens synsätt, i alla fall inte mellan LO
och TCO:
”Tjänstemännen har alltid haft en viss syn på lönesättningen med sin individuella lönesättning. Men tittar du på många LO-förbund så är det ju så även där
i dag. Jag tror att det bara är Transport som har kvar
lönetabellerna. Vi har ju inte det. Vi följer lönetabeller, men det är lägstalöner.”
I stället, bedömer Häggström, hittas den främsta
skillnaden fortfarande i att LO samverkar med
Socialdemokraterna, medan TCO och Saco är
partipolitiskt neutrala:
”Sedan början av 90-talet har vi en samarbetsstyrelse
med gamla HTF, och den har vi kvar med Unionen.
Så vi träffas kontinuerligt och jag kan konstatera att
det finns jättemånga krav som är exakt dom samma.
Det som skiljer oss väldigt tydligt åt, det är att vi
säger att vi har facklig-politisk samverkan med socialdemokratin. Och jag svär i kyrkan och säger att: den
dagen som LO säger att vi inte har den hårda kopplingen så vore det inga problem att slå ihop LO och
TCO.”
En knäckfråga
för facklig-politisk samverkan?
Hur ser då tjänstemannafacken på att utveckla
relationerna med LO och dess medlemsförbund? Den frågan kan knappast besvaras inom
ramarna för denna rapport, men inte heller ignoreras.
Cecilia Fahlberg, ordförande i det största TCOförbundet, Unionen, ser det som självklart att
samarbeta på den fackliga sidan i gemensamma
frågor. Att Unionen värnar om en god relation
53
till t.ex. Handels, menar Fahlberg är en nödvändighet eftersom många av Unionens medlemmar finns på samma arbetsplatser som Handels
medlemmar. Samtidigt är hon tydlig med att
Unionen, till skillnad från LO, är partipolitiskt
obundet:
”Alla TCO-förbund är ju partipolitiskt obundna och
Unionen i synnerhet. Och vi ser också i alla de utredningar vi gör när vi tittar på varför man inte är med i
facket, så kommer det upp ganska tydligt att det är en
av anledningarna: Att det handlar om politik och styrning. Så det är något som vi värnar väldigt mycket
om.”
Therese Svanström Andersson, stabschef på
SKTF, ger en liknande bild. Hon ser det som naturligt att SKTF t.ex. har ett samverkansavtal med
Kommunal, utifrån att båda förbunden befinner
sig på liknande arbetsplatser, ofta kvinnodominerade och offentligt finansierade. Beröringspunkterna är många i fråga om arbetsvillkoren. Men så
fort det blir partipolitiskt är SKTF måna om att
inte ta ställning. Balansgången är dock inte självklar och i förhållande till många andra tjänstemannaförbund har SKTF ofta varit tydligare i sina
allmänpolitiska hållningar:
”Det är lättare att opinionsbilda och samverka i frågor som har ett strikt medlemsperspektiv, som deras arbetsvillkor eller ramarna för den sektor som de jobbar
i. Det blir ju svårare när det gäller allmänpolitiska
frågor, även om vi gör det också. Ett sådant exempel
är väl a-kassan. Efter 2006, regeringsskiftet, så var
ju LO jättetydliga och hade manifestationer och demonstrationer. Där var det svårare för TCO och Saco
att kliva in i det, men SKTF gjorde det.”
Det bör också tilläggas att en viktig del av det
förändringsarbete som TCO har påbörjat handlar om att distansera sig från förhärskande uppfattningar om facket, inte sällan med en
underförstådd udd riktad mot LO. I en rapport
till TCO:s kongress 2007, ”Imorgon är en annan
dag”, nämns flera målsättningar för detta arbete,
däribland att bilden av den fackliga organisationen ska förflyttas från ”politik” till ”för mig”.
Resonemanget vidareutvecklas i rapporten ”Ett
fack i förändring” till TCO:s kongress 2011. En
tydlig signal är att TCO inte ska sammanblandas
med LO:s och Socialdemokraternas samverkan:
”Framöver kan bilden av facket som helhet komma att
påverkas av de diskussioner om förändring som förs
inom politiska partier – i första hand socialdemokratin med sin nära koppling till LO. Detta trots TCOförbundens partipolitiska obundenhet. Behovet att
förändra bilden av fackföreningen som en ”gammal
apparat” blir mer akut. TCO-förbundens strategi
måste vara att distansera sig så att vi inte blir en del
av den gamla bilden.” 100
Det faktum att stödet för Socialdemokraterna
bland TCO:s medlemmar nästan har halverats
sedan 1994, från 45 till 26 procent, bidrar troligen inte heller till att TCO:s intresse för arbetarrörelsens fackliga organisationer ökar.
Samtidigt förändras arbetsmarknaden och mycket
tyder på att tjänstemännen snarast närmar sig arbetarnas politiska värderingar, än tvärtom.101 Det
finns också flera frågor kring arbetsmarknadens
och välfärdsstatens grundläggande strukturer
där TCO:s och LO:s synsätt ligger mycket nära
varandra. En sådan ståndpunkt handlar om
Gent-systemet, dvs. att de svenska a-kassorna är
kopplade till fackliga organisationer. Detta system har ifrågasatts av den borgerliga regeringen,
trots (eller kanske p.g.a.) att forskning visar att det
leder till hög facklig organisationsgrad och ett
starkt fackligt intresse för en aktiv arbetsmarknadspolitik. I TCO-rapporten ”Jobben och jobbet”, skriver man att det visserligen inte är ett
självändamål att a-kassan skall skötas av facket,
men att ”skälen för att bryta denna ordning
måste vara väldigt starka, riskerna för starkt negativa effekter på lönebildningen och partsmodellen gör att man bör vara väldigt försiktigt med
stora politiska förändringar.”102
Internationella samarbeten, ofta branschvisa,
visar också att förbund från LO, TCO och Saco
kan verka framgångsrikt sida vid sida.
Annelie Nordström, Kommunal, tror att ett närmare förhållande mellan LO och TCO så småningom kommer att växa fram och att vi i
framtiden kommer att se förbundssammanslagningar över huvudorganisationernas gränser:
54
”Det är så med den typen av frågor att det krävs timing. Jag tror det är det som det handlar om, att det
kommer nya kvastar. Och desto fler nya kvastar som
kommer så blir den här uppdelningen mer och mer
”Det kommer att bli en besvärlig process både i fackföreningsrörelsen och i partiet. Och den kan vara så
allvarlig och så besvärlig att det kan bli splittring och
osämja, både i partiet och i fackföreningsrörelsen. Vilket jag hoppas att det inte blir, utan att vi ska kunna
föra en saklig och bra debatt. För det är ju vår framtid
som vi snackar om. Ska vi vara en faktor som vill påverka i framtiden så måste vi fan i mig ändra oss. Det
är min uppfattning.”
otidsenlig. Men med den typen av frågor har vi en
vana i Sverige att man inte kan bestämma om, utan
det måste växa fram. Och när det kommer nya ledare
i TCO och nya ledare i LO så kommer det där att
hända, tro mig.”
I en radiointervju den 15 maj 2011 berättar Eva
Nordmark, ny ordförande för TCO, att hon vill
arbeta för ett mer samordnat agerande mellan
LO, TCO och Saco. Dagens utmaningar på arbetsmarknaden och i välfärden kräver långsiktiga lösningar, resonerar Nordmark och menar
att de fackliga organisationerna skulle tjäna på
att gemensamt driva på för bredare politiska
uppgörelser. Men LO:s relation till Socialdemokraterna kan stå i vägen, antyder hon:
”För att klara framtidens utmaningar så behöver vi
(LO, TCO och Saco, min anm.) kitta ihop oss ännu
mer, snarare än att gå in i vissa partier eller vara hejarklack för ett visst parti.” 103
Lars-Anders Häggström, Handels, menar att
nya förhållningssätt kommer att bli oundvikliga
på sikt. Både LO och socialdemokratin tjänar på
ett starkt löntagarkollektiv, och måste vara öppna
för att hitta nya lösningar, resonerar han. Att
bryta samverkan mellan LO och Socialdemokraterna är inte aktuellt, men samarbetet får inte
hindra nya initiativ från att växa fram:
Oavsett vilken hållning man intar är det ingen
djärv slutsats att hävda att det sista ordet om LO
och tjänstemannafacken inte har sagts än, och
att frågan kan få en central betydelse för hur den
framtida facklig-politiska samverkan mellan LO
och Socialdemokraterna kommer att se ut: Kan
LO och dess medlemsförbund skapa plattformar
för ett närmare samarbete med tjänstemannafacken, utan att behöva tona ned den facklig-politiska samverkan mellan LO och socialdemokratin? En central aspekt för den framtida utvecklingen är troligen om den fackliga horisontella samordningen kommer att fortsätta vara
rättesnöre på svensk arbetsmarknad, eller om de
olika fackförbunden väljer att prioritera en mer
sammanhållen politik för det egna avtalsområdet.
55
4. Slutord: Några vägval
Den facklig-politiska samverkan mellan LO och
Socialdemokraterna står inför flera utmaningar.
I dag ser vi hur LO-kollektivet smalnar av och
hur fackets organisation har blivit svagare, hur
relationen mellan arbete och kapital har förändrats och hur arbetarrörelsen ofta har svårt att
sätta agendan i samhällsdebatten. Vi kan också
iaktta ett förändrat politiskt landskap där banden mellan medborgarna och de politiska partierna rubbas och där socialdemokratin befinner
sig i opposition. Inte minst återstår frågan om
hur intressegemenskapen mellan LO och socialdemokratin ser ut i dag. Finns det en konflikt
mellan LO:s intressen och Socialdemokraternas
strävan att vinna större väljargrupper? Eller omvänt, mellan LO:s koppling till partiet och fackets möjligheter att värva medlemmar? 2000-talet
har i hög grad präglats av en samförståndsanda
mellan LO och partiet, men under ytan bubblar
olika viljor och uppfattningar kring samarbetet.
Samtidigt kvarstår flera politiska utmaningar där
ett utvecklat samarbete mellan löntagarnas organisationer och politiken brådskar. Det handlar om att skapa en politik för en global arbetsmarknad i förändring – för bättre arbetsvillkor
och för full sysselsättning. Inte minst måste de
möjligheter som miljö- och klimatomställningen
pressar fram bejakas.
Det andra svaret är att det nu är dags att bryta
banden mellan LO och Socialdemokraterna.
Inom arbetarrörelsen framhålls denna åsikt oftast av partiföreträdare och debattörer utan LObakgrund. De menar att socialdemokratins samröre med LO har blivit otidsenligt och utgör ett
hinder för partiets möjligheter att attrahera väljargrupper i den politiska mittfåran. LO betraktas som en omodern organisation och anses ha
för stort inflytande över socialdemokratin.
Ett tredje svar handlar varken om att bevara eller
att bryta, utan om att utveckla den facklig-politiska samverkan. Denna ståndpunkt hittas
framför allt inom några av LO-förbunden. Uppfattningen är att socialdemokratin och LO har
ett ömsesidigt behov att av att fortsätta samarbeta med varandra – partiet behöver fackföreningsrörelsen för dess hållning och identitet
samtidigt som LO-medlemmarna ges en väg till
närvaro och inflytande i politiska församlingar.
En starkare organisation för samverkan är viktig, men det finns inget egenvärde i att hålla fast
vid vissa samarbetsformer, menar man. Fackligpolitisk samverkan måste ta sin utgångspunkt i
att lösa de samhällsproblem som finns, annars
förlorar den snart sin mening. För LO-förbunden är det prioriterat att få medlemmarnas förtroende och att stärka sin roll, såväl politiskt som
på förhandlingsarenan.
Vad bör då göras? Mot bakgrund av gjorda intervjuer och senare års debatt skulle man lite till- Bland de LO-förbund som finns på arbetsmarkspetsat kunna säga att det finns tre olika svar på nader där låglönekonkurrens uppkommit i spåden frågan.
ren av EU:s utveckling, märks en strävan att få
ett tydligare gensvar från det socialdemokratiska
Det första svaret är att bevara och stärka den partiet. Handelns och de kommunanställdas föfacklig-politiska samverkan i dess gamla former. reträdare för liknande resonemang utifrån sina
Uppfattningen är att samverkan fungerade medlemmars villkor, men öppnar också upp för
bättre förr och att ordningen måste återställas. diskussioner om ett närmare samarbete över de
LO:s och socialdemokratins historiska samhö- fackliga centralorganisationernas gränser och
righet betonas och vägen framåt handlar i hög om att förbättra dialogen med andra partier. Gegrad om att partiet och facket måste stärka de mensamt för många av dem som förespråkar ett
organisatoriska förutsättningarna för samverkan. utvecklat fackligt-politiskt samarbete är att förÖkade satsningar på ideologisk utbildning för hållandet mellan LO och Socialdemokraterna
LO-medlemmar framhålls som en avgörande måste bli mer dynamiskt, vilket betyder öppnare
fråga för den facklig-politiska samverkans fram- diskussioner, tydligare roller och fler konkreta retid.
sultat.
56
Frågan om utvecklingen av den facklig-politiska
samverkan är mångfacetterad, men några frågor
är tydligt genomgående i de debattinlägg och
olika samtal med fackliga och politiska företrädare som redovisats i det föregående. Man kan
sammanfatta dem så här:
• Organisera!
Den fackliga styrkan är beroende av antalet
medlemmar. Dagens sjunkande organisationsgrad försvagar både förhandlingspositionerna i arbetslivet och möjligheterna att
påverka politiskt. Att vända denna nedåtgående trend är nödvändigt, och det förutsätter
inte minst insatser för att få med de grupper
som har en svag position i arbetslivet, som
ungdomar, personer med olika former av
osäkra anställningar och arbetskraftsmigranter. Det kan, som många fackliga företrädare
är inne på, kräva nya former för den fackliga
organiseringen. Det faller utom ramen för
denna rapport att närmare gå in på den diskussionen. Däremot finns det skäl att ställa
frågan vilka krav det ställer på den facklig-politiska samverkan.
• Arbetslivets frågor måste
tillbaka på dagordningen
Det finns stora behov i dagens arbetsliv som
måste uppmärksammas och mötas. Detta är
frågor som kräver både fackliga och politiska
åtgärder. Det handlar om arbetsrättslagstiftning, arbetsmiljöfrågor och arbetsmarknads
/vuxenutbildning, men också om hur kommuner och landsting agerar i rollen som arbetsgivare eller som upphandlare. Mer
övergripande väcks frågor om var framtidens
jobb ska skapas och vad miljö- och klimatomställningen innebär. I alla dessa avseenden
finns i dag åtskilligt som kräver politisk uppmärksamhet, och förändringar som kräver
politiska beslut. Mycket i dagens utveckling
på arbetsmarknaden bidrar till att slita ut
människor och till att öka både ekonomiska
och sociala klyftor – vilket i sig självt är ett tillräckligt argument för socialdemokratin att
lyfta dessa frågor. Men de är samtidigt det
självklara centrat för den facklig-politiska
samverkan, och en politik som påverkar ar57
betslivets villkor till det bättre är det bästa argumentet för facklig-politisk samverkan.
• LO måste spela en
självständig roll i samhällsdebatten
LO och SAP delar grundläggande värderingar
och samhällssyn, men de är två samverkande
organisationer, inte två identiska. Den fackligpolitiska samverkan måste bygga på respekt och
förståelse för fackets och partipolitikens olika
roller. I detta ingår att såväl Socialdemokraterna som LO måste spela självständiga roller
i debatt och opinionsbildning. Sett i backspegeln syns det att de mest konstruktiva lösningarna vuxit fram ur en långt ifrån alltid
fridfull dialog mellan fack och parti, där de
delvis olika infallsvinklarna gett ett bredare
perspektiv och med det bättre fungerande åtgärder. De senaste decennierna har inneburit en försvagning av arbetarrörelsen. Det har
att göra med en maktförskjutning mellan
marknad och politik, mellan kapital och arbete, som i grunden förklaras med underliggande förändringar i ekonomins och produktionslivets villkor. Denna maktförskjutning
har förstärkts av att arbetarrörelsen inte förmått driva en självständigt utformad analys
och debatt kring dessa förändringar; debatten har blivit reaktiv, inte självständigt nyorienterande. Såväl socialdemokratin som facket
behöver vidga sina kontakter med den samhällvetenskapliga och ekonomiska forskningen och även förstärka sina egna utredningsresurser.
• Hur kan LO utveckla
samarbetet med
tjänstemännens organisationer?
Arbetsmarknaden har förändrats. Tillsammans utgör TCO och Saco i dag majoriteten
av löntagarna, förhandlar om den större
delen av lönesumman och har högre organisationsgrad än LO. Dessutom är gränsdragningarna mellan ”arbetare” och ”tjänstemän” långt ifrån alltid självklara. Dessa strukturella förändringar i kombination med ett
förändrat politiskt landskap och en offensiv
arbetsgivarsida gör det tvunget för LO och
dess medlemsförbund att försöka stärka sin
fackliga position framöver. I första hand
handlar det om att vända dagens nedåtgående trend i organisationsgraden. Men ett
viktigt steg därutöver kan vara att utveckla
kontakterna med tjänstemännens organisationer, inte minst med TCO. I dag begränsas
dock en sådan utveckling av den facklig-politiska samverkan mellan LO och Socialdemokraterna, då TCO och Saco slår vakt om sin
partipolitiska obundenhet. En viktig fråga
inför framtiden är hur arbetarrörelsens facklig-politiska samverkan kan utvecklas så att ett
närmare samarbete mellan LO och tjänstemännens organisationer blir möjligt. Även socialdemokratin tjänar på ett stärkt löntagarkollektiv.
Sista ordet ges till Ingvar Carlsson, tidigare partiordförande (S) och statsminister, som i ett debattinlägg i Aftonbladet 1993 framhåller nödvändigheten av dynamik mellan LO och Socialdemokraterna. Carlssons ord kan vara en passande utgångspunkt för en framåtsyftande debatt
om facklig-politisk samverkan i vår tid:
58
”Det gäller samverkan och inte sammanblandning. Det gäller respekt för
de båda grenarnas självständighet och
olika roller. Spänningen dem emellan
ska finnas. Vår trovärdighet bygger på
att vi fullgör våra olika uppgifter, inte
att vi är varandras fångar. Det är lyhördhet och inte ledband som har gjort
arbetarrörelsen till en av världens
starkaste folkrörelser.” 104
NOTER
1. Se t.ex. LO-tidningen 2010-11-05 "Tre av tio
vill ha kvar stödet till Socialdemokraterna", LO
(2007) Röster om facket och jobbet - Facklig aktivitet och fackligt arbete
2. För en närmare genomgång av europeisk socialdemokrati se: Pettersson, Henry (2004) Den
försiktige kameleonten - Europeisk socialdemokrati och brittiska Labour. Örebro Studies in Political Science 8
3. Korpi, Walter (1981) Den demokratiska klasskampen. Svensk politik i jämförande perspektiv.
Stockholm: Tiden
4. Om Trondheimsmodellen se: Etzler, Aron
(2007) Trondheimsmodellen: radikala framgångshistorier från Norge och Nederländerna.
Stockholm: Karneval
5. LO-tidningen 2010-11-11 "Danska LO och S
hittar tillbaka till varandra"
6. Historieskrivningen bygger i stor utsträckning
på Gidlund, Gullan & Horgby, Björn (2006) "Kollektivistisk demokratisyn i uppbrott. Förändrade
villkor för facklig-politisk samverkan" i Ekström,
Mats (red.) Om demokratins villkor. Örebro universitet
7. Se t.ex. Socialdemokraterna (1984) Fackligpolitisk samverkan. Rapport från arbetsgruppen
angående det lokala facklig-politiska samarbetet;
Socialdemokraterna (2010) Facklig-politisk samverkan. Ett system för lärande, utveckling och inflytande.
8. Socialdemokraterna (2009) Riktlinjer: En modern folkrörelse för jobb och rättvisa.
9. I dag har cirka 38 procent av de socialdemokratiska riksdagsledamöterna LO-bakgrund: LOtidningen 2010-10-01 "Färre LO-medlemmar på
plats i riksdagen"
På Socialdemokraternas extrakongress 2011
var 44 procent av ombuden LO-medlemmar. På
ordinarie kongresser brukar andelen ligga runt
60 procent: LO-tidningen 2011-03-31 "LO-folket
som väljer nya S-ledaren"
10. 2009 års stöd till Socialdemokraterna var:
Fastighets 206 000 kr, Grafiska 103 000 kr,
Handels 897 000 kr, HRF 236 000 kr, IF Metall 1
782 000 kr, Seko 540 000 kr, Byggnads 502
000 kr, Elektrikerna 132 000kr, Kommunal 3
080 000 kr, Livs 321 000 kr, Målarna 93 000 kr,
Pappers 120 000 kr. Transport är det enda förbundet som inte ger bidrag. I stället avsätter
Transport motsvarande summa för politiskt arbete i egen regi. Källa: LO-tidningen 2010-1105
11. Landsorganisationen i Sverige (2011) Medlemsantal åren 2006-2010, Kjellberg, Anders
(2010) Kollektivavtalens täckningsgrad samt organisationsgraden hos arbetsgivareförbund och
fackförbund. Lund universitet: Sociologiska institutionen
12. Kjellberg, Anders (2009) "Det fackliga medlemsraset i Sverige under 2007 och 2008" i Arbetsmarknad och arbetsliv, årgång 15, nr 2,
våren 2009.
13. Kjellberg, Anders (2010) opublicerad statistik 2010-11-23
14. Kjellberg, Anders (2010) Kollektivavtalens
täckningsgrad samt organisationsgraden hos arbetsgivareförbund och fackförbund. Lund universitet: Sociologiska institutionen
15. Socialdemokraterna (2010) Facklig-politisk
samverkan. Vad har hänt och hur kan samverkan utvecklas?
16. Socialdemokraterna (1984) Facklig-politisk
samverkan. Rapport från arbetsgruppen angående det lokala facklig-politiska samarbetet.
17. Upchurch, Martin, Taylor, Graham & Mathers, Andrew (2008) The Crisis of Social Democratic Trade Unionism in Western Europe The Search for alternatives. Storbritannien:
Ashgate
18. Åmark, Klas (1989) "Sammanhållning och
intressepolitik - Socialdemokratin och fackföreningsrörelsen i samarbete och på skilda vägar"
i Misgeld, Klaus, Molin, Karl & Åmark, Klas (red.)
Socialdemokratins samhälle - SAP och Sverige
under 100 år. Kristianstad: Tiden
19. Lundgaard, Mads (1998) Påverkan av politiska beslut. Intresseorganisationer som lobbyister. En jämförande studie av LO, LRF och SAF.
Uppsala universitet
20. Nilsson, Anders & Nyström, Örjan (2011)
Den globala utmaningen och jämlikhetens grunder. Arbetarrörelsens tankesmedja
21. Lindberg, Ingemar (2011) En föreställd
maktlöshet - reflektioner om socialdemokratin
och den fulla sysselsättningen. Arbetarrörelsens
tankesmedja
22. SVT 2010-08-31 "Inga politiska möten på
arbetstid"
23. DN 2009-06-18 "Arbetsgivarna starkare än
fackföreningarna"
24. Eskilsson, Sture (2005) Från folkhem till nytt
klassamhälle - ett högerspöke berättar. Stockholm: Fisher & Co
25. Wennberg, Sandro (2009) Makten över debatten. Arbetarrörelsens tankesmedja
26. SOM-institutet (2010) Många val blir det.
Göteborgs universitet
27. Aftonbladet 2011-03-21 "Så kan fackens
kris vändas"
28. En undersökning om nyhetsrapporteringen
under valrörelsen 2010 av Kent Asp, professor i
journalistik, visar att det förekom betydligt fler
negativt vinklade nyhetsartiklar om Mona Sahlin
och de rödgröna partierna än om Fredrik Reinfeldt och alliansen. DN 2010-09-18 "Starkt negativ rapportering om Mona Sahlin i Expressen"
29. SvD 2011-03-11 "LO-fackförbund ur kurs"
30. Gidlund, Gullan & Horgby, Björn (2006) "Kollektivistisk demokratisyn i uppbrott. Förändrade
villkor för facklig-politisk samverkan" i Ekström,
Mats (red.) Om demokratins villkor. Örebro universitet
59
31. LO (2007) Röster om facket och jobbet Facklig aktivitet och fackligt arbete
32. LO-distriktet Stockholms län (2011) Valanalys - Hur den fackliga valrörelsen 2010 genomfördes och hur vi går vidare inför val 2014
33. LO-tidningen 2010-11-05 "Vi måste påverka
politiken"
34. Oscarsson, Henrik & Holmberg Sören
(2009) Därför vann alliansen. SCB, Demokratistatistik rapport 9
35. Erfarenheter visar att VALU underskattar Socialdemokraternas stöd med några procentenheter eftersom (S) väljare är mindre benägna än
borgerliga väljare att fylla i SVT:s enkäter. LO:s
eftervalsundersökning visade att 55 procent av
LO-medlemmarna röstade på (S).
36. Svallfors, Stefan (2010) A Bedrock of Support? Trend in Welfare State Attitudes in Sweden.
Umeå universitet; LO (2011) Dans med svåra
steg. LO:s valanalys 2010
37. Erlingsson, Gissur Ó (2010) "Den stora utmaningen: Folkrörelsepartiets borttynande men därefter?" i Friberg, Tora & Thelander
(red.) Samtal pågår... från forskare till politiker
och tjänstemän i kommuner. Centrum för kommunstrategiska studier
38. Ett utvecklat resonemang om den förändrade demokratisynens betydelse för facklig-politisk samverkan hittas i: Gidlund, Gullan & Horgby,
Björn (2006) "Kollektivistisk demokratisyn i uppbrott. Förändrade villkor för facklig-politisk samverkan" i Ekström, Mats (red.) Om demokratins
villkor. Örebro universitet
39. LO (2011) Dans med svåra steg. LO:s valanalys 2010
40. Svensson, Torsten (1994) Socialdemokratins dominans - En studie av den svenska socialdemokratins partistrategi. Uppsala universitet
41. ibid.
42. Pettersson, Henry (2004) Den försiktige kameleonten - Europeisk socialdemokrati och brittiska Labour. Örebro Studies in Political Science
8
43. Oscarsson, Henrik & Sören Holmberg
(2008) Regeringsskifte. Väljarna och valet
2006. Stockholm: Norstedts
44. Socialdemokraterna (2009) Riktlinjer: En
modern folkrörelse för jobb och rättvisa
45. Aktuellt i politiken 2011-02-14 "Renodla S
som idéparti!"
46. Aftonbladet 2010-12-05 "Banden med LO
sänker S"
47. Aktuellt i politiken 2011-02-14 "Samverkan
med tydligare roller - Ny Kommunal-strategi: Påverka även alliansen"
48. Olausson, Erland (1997) Nya förutsättningar för facklig-politisk samverkan? Internt arbetsmaterial, LO.
49. Sydöstran 2011-01-19 "Annan anda med
Lundby-Wedin"
50. Gidlund, Gullan & Horgby, Björn (2006) "Kollektivistisk demokratisyn i uppbrott. Förändrade
villkor för facklig-politisk samverkan" i Ekström,
Mats (red.) Om demokratins villkor. Örebro universitet
51. Landsorganisationen i Sverige (2008) LO förbund i samverkan: rapport till LOs 26e ordinarie kongress
52. LO-kongressen (1971) Protokoll
53. Olausson, Erland (1997) Nya förutsättningar för facklig-politisk samverkan? Internt arbetsmaterial, LO.
54. Åmark, Klas (1989) "Sammanhållning och
intressepolitik - Socialdemokratin och fackföreningsrörelsen i samarbete och på skilda vägar"
i Misgeld, Klaus, Molin, Karl & Åmark, Klas (red.)
Socialdemokratins samhälle - SAP och Sverige
under 100 år. Kristianstad: Tiden
55. Hyman, Richard (1997) "Hur har vi kommit
fram till dagens fackliga organisationsformer" i
Johansson, Anders L (red.) Fackliga organisationsstrategier. Arbetslivsinstitutet; Giddens, Anthony (1999) Tredje vägen. Om förnyelse av
socialdemokratin. Stockholm: Atlas; Fairclough,
Norman (2000) New Labour, New Language?
London: Routledge
56. Olausson, Erland (1997) Nya förutsättningar för facklig-politisk samverkan? Internt arbetsmaterial, LO.
57. LO Göteborg (2008) Facklig-politisk samverkan - För medlemmarnas skull
58. Liukkonen, Paula (2009) Ekonomisk utvärdering av projektet Nya tider i Nynäshamn
59. SvD 2009-10-28 "S bör gå åt vänster"
60. DN 2005-10-21 "S måste ompröva inställningen till hushållsnära tjänster", Sydsvenskan
2010-03-05 "Facken slår vakt om rut"
61. Mitt Kommunal 2010-06-22 "Nya grepp om
privatiseringar"
62. Östran 2011-05-27 "Vem ska klippa banden
med vem, Bodström?"
63. SvD 2011-01-21 "LO vill hitta ny S-ledare"
64. Byggnads (2011) Byggnads analys av valet
2010
65. Ohlström, Bo (1970) Kockumsrapporten:
Om orsaker till missnöje bland varvsarbetare Rapport från en undersökning vid skrovavdelningen vid Kockums i Malmö 1969. Stockholm:
Prisma
66. Socialdemokraternas kriskommission (2011)
Omstart för socialdemokratin
67. Se t.ex. DN 2011-03-23 "Kommunal ger S
bakläxa"
68. Kjellberg, Anders (2009) "Det fackliga medlemsraset i Sverige under 2007 och 2008" i Arbetsmarknad och arbetsliv, årgång 15, nr 2,
våren 2009.
69. Hyman, Richard (2004) "An Emerging
Agenda for Trade Unions?" i Munck, Ronaldo
(red.) Labour and Globalisation: Results and
Prospects. Liverpool: University Press
70. Hyman, Richard (1997) "Hur har vi kommit
fram till dagens fackliga organisationsformer" i
Johansson, Anders L (red.) Fackliga organisa-
tionsstrategier. Arbetslivsinstitutet
71. LO-rapport (2010) Anställningsformer 2009
- Fast och tidsbegränsat anställda efter klass
och kön 1990-2009
72. SCB (2011) AKU, mars 2011
73. LO (2008) Trender i arbetsmiljön 2007 Klass och kön
74. LO (2010) Arbetstider 2009 - Heltids- och
deltidsarbete, vanligen arbetad tid och arbetstidens förläggning efter klass och kön år 19902009
75 Nilsson, Anders & Nyström, Örjan (2011)
Den globala utmaningen och jämlikhetens grunder. Arbetarrörelsens tankesmedja
76. Kommunal & Hotell och restaurangfacket
(2010) Varför finns det inte Nattis när det finns
Dagis?
77 Ett viktigt beslut för bättre offentlig upphandling togs i riksdagen den 16 juni 2011. Den rödgröna oppositionen fick majoritet för att
ratificera ILO:s konvention 94, som för Sveriges
del innebär krav på löner och villkor på kollektivavtalsnivå vid alla offentliga upphandlingar.
78. Kjellberg, Anders (2010) Vilka "hoppade av"
a-kassan eller avstod från att gå med? En studie
av a-kassornas medlemsras. Lunds universitet:
Sociologiska institutionen
79. ibid.
80. Kjellberg, Anders (2010) Kollektivavtalens
täckningsgrad samt organisationsgraden hos arbetsgivareförbund och fackförbund. Lunds universitet: Sociologiska institutionen
81. Håkansson, Kristina & Isidorsson, Tommy
(2011) "Fackliga förhållningssätt till hyresarbetskraft", Arbetsmarknad och Arbetsliv, nr 1,
2011. Karlstad: Karlstad universitet
82. LO-tidningen 2011-03-03 "Fack samarbetar
för att ragga bemanningsanställda", LO-tidningen 2011-04-19 "LO enas för bättre villkor i
bemanningsbranschen"
83. LO-tidningen 2011-05-28 "S granskar bemanningsföretag"
84. Sydsvenskan 2011-06-12 "Malmö under
ytan"
85. LO-tidningen 2011-12-10 "Vinsterna ökar men inte lönerna"
86. LO (2010) International Trade Union-Political Cooperation
87. Sörbom, Adrienne (2010) "Dubbla budskap
och enkel solidaritet" i Fronesis Socialdemokrati
2010: 32-33
88. LO (2010) International Trade Union-Political Cooperation
89. Sommestad, Lena (2011) Klimatpolitik och
full sysselsättning. Arbetarrörelsens tankesmedja
90. TCO (2011) "Jobben och jobbet - Om jobbens betydelse och arbetets villkor"
91. LO (2007) Röster om facket och jobbet Facklig aktivitet och fackligt arbete
92. Kriskommissionen (2010) Valanalys 2010
93. Se t.ex. Unionen (2009) Fria eller förvirrade
- en studie av tjänstemännens gränslösa arbetssituation; TCO (2007) Kompetent, lojal, otrygg -
60
medelklassen i den nya globala ekonomin
94. SvD 2011-06-08 "Bristen på kollektivavtal är
problemet"
95. Åmark, Klas (1998) Solidaritetens gränser:
LO och industriförbundsfrågan 1900-1990.
Stockholm: Atlas
96. Sommestad, Lena (2011) Klimatpolitik och
full sysselsättning. Arbetarrörelsens tankesmedja
97. Kjellberg, Anders (2001) "Klass, etnicitet
och facklig organisering" i Holmgren, Anna
(red.) Klassamhället - förändring, splittring och
facklig vanmakt. LO idédebatt, Nr 3 i serien
"Vadå klassamhälle"
98. LO-kongressen (1996) Protokoll
99. TCO (2007) Imorgon är en annan dag - En
rapport om TCO:s utmaningar. TCO-kongress
2007
100. TCO (2011) Ett fack i förändring - Rapport
till TCO:s kongress 2011 om de fyra år som
varit.
101. Svallfors, Stefan (2010) A Bedrock of Support? Trend in Welfare State Attitudes in Sweden.
Umeå universitet
102. TCO (2011) "Jobben och jobbet - Om jobbens betydelse och arbetets villkor"
103. Sveriges Radio P1, Ekots lördagsintervju
2011-05-15
104. Aftonbladet 1993-12-25
61
TANKESMEDJANS
Köp Tankesmedjans böcker via arbetarrorelsenstankesmedja.se
Arbetarrörelsens Tankesmedjas utredningar och
analyser publiceras mestadels i form av rapporter
i enklare A4-tryck. Dessa finns att ladda ner kostnadsfritt i PDF-format på vår hemsida.
Men vi har även bokutgivning.
Böckerna kan köpas antingen på hemsidan eller
beställas via kupongen nedan.
Ingvar Carlssons och Anne-Marie Lindgrens
Vad är socialdemokrati? finns översatt till flera
främmande språk. Information om och köp av via
[email protected].
Systrar, kamrater! författad av Anne-Marie
Lindgren och Marika Lindgren Åsbrink handlar om några av de kvinnliga pionjärerna i svensk
arbetarrörelse.
Säkerhet och solidaritet är en antologi om svensk
försvars- och säkerhetspolitik. Bland de 17 författarna finns Håkan Juholt, Björn von Sydow,
Tone Tingsgård, Isabelle Sannestadt, StigBjörn Ljunggren, Ulf Bjereld, Lars Danielsson,
Pierre Schori och Jens Orback.
Jobben först, men hur? innehåller 16 intervjuer
med forskare, politiker, utredare och ekonomer
om arbetsmarknad och ekonomisk utveckling på
lite längre sikt. Intervjuerna är gjorda av journalisterna Agneta och Bengt Rolfer.
Making Europe Nobel Laureates in Education är
skriven av Pär Nuder och Sebastian de Toro och
är en jämförande studie av skolväsende och utbildningspolitik i en rad EU-länder. Texten är på
engelska.
Beställ Tankesmedjans böcker via vår hemsida:
www.arbetarrorelsenstankesmedja.se
eller beställ via e-post:
[email protected]
eller beställ via telefon:
08-796 26 14
eller beställ per brev via ”snigelpost”:
Arbetarrörelsens Tankesmedja,
Barnhusg 16, 3 tr, 111 23 Stockholm
Jag önskar beställa
__ ex Vad är Socialdemokrati? á 100 kr + porto
__ ex What is Social Democracy? á 100 kr + porto
__ ex Systrar, kamrater! á 189 kr + porto
__ ex Säkerhet och Solidaritet á 100 kr + porto
__ ex Jobben först – men hur? á 100 kr + porto
__ ex Making Europe Nobel Laurates in Education á 100 kr + porto
__ ex Den globala utmaningen á 125 kr + porto
__ ex Socialdemokratin och staten á 125 kr + porto
__ ex Arbetstiden och hållbart arbetsliv á 125 kr + porto
__ ex Klimatpolitik och full sysselsättning á 125 kr + porto
__ ex Ekonomisk politik och full sysselsättning á 125 kr + porto
__ ex En föreställd maktlöshet á 125 kr + porto
Jag önskar
via e-post
fortlöpande
information om
Tankesmedjan,
dess nyhetsbrev
och VECKANS
ANALYS
Namn:
Adress:
Postnummer:
Postadress:
Ev. fakturaadress:
Telefon:
e-post:
Kupongen skickas till Arbetarrörelsens Tankesmedja, Barnhusgatan 16, 3 tr, 111 23 Stockholm
BOKHANDEL
Vad är
socialdemokrati?
En bok om idéer och utmaningar av
Ingvar Carlsson och Anne-Marie Lindgren
!#" $#!
$ "&"""'##
!#" $#!
$ "'"""(##
Arbetarrörelsens Tankesmedja / Idé & Tendens förlag
Ideologiboken
Vad är socialdemokrati?
finns även på
engelska och
ytterligare
tio språk.
Socialdemokratins utmaningar:
Full sysselsättning
Arbetarrörelsens Tankesmedja har under våren
2011 publicerat sex böcker med sju rapporter
under temat ”Socialdemokratins utmaningar:
Full sysselsättning”
De är författade av:
• Örjan Nyström/Anders Nilsson (Den globala
utmaningen och jämlikhetens grunder)
• Dan Andersson (Socialdemokratin och staten)
• Daniel Gullstrand/Karin Ehlin Kolk
(Arbetstiden och ett hållbart arbetsliv)
• Johan Rydstedt
(Någonting har hänt med våra arbetstider)
• Ingemar Lindberg
(En föreställd maktlöshet)
• Lena Sommestad
(Klimatpolitik och full sysselsättning)
• Anne-Marie Lindgren
(Ekonomisk politik och full sysselsättning)
I höst utkommer en sjunde bok:
• Jonas Olofsson och Levi Svenningsson
(Från frihet i studievalet till frihet i yrkesvalet)
Arbetarrörelsens Tankesmedja startades 2006 av LO, Socialdemokraterna och ABF. Under perioden sedan dess
fram till och med juli 2011 har Tankesmedjan gett ut 38 rapporter. Den första hette Ojämlikhetens pris och
var författad av Tankesmedjans utredningschef Anne-Marie Lindgren. Den föreliggande rapporten, nr 38,
Samverkan, inte sammanblandning är utarbetad av Johan Rydstedt.
Den facklig-politiska samverkan mellan LO och
Socialdemokraterna är en central del av arbetarrörelsens
historia. I dag har arbetarrörelsens position försvagats och
banden mellan partiet och de fackliga medlemmarna förefaller ha blivit lösare.
Denna rapport Samverkan, inte sammanblandning, författad av
Arbetarrörelsens Tankesmedjas utredare Johan Rydstedt,
är ett bidrag till diskussionen om den facklig-politiska
samverkans framtid.
Rapporten diskuterar vad samverkan mellan LO och
Socialdemokraterna består av i dag och vilka utmaningar
som samarbetet möter när de samhälleliga villkoren förändras. En viktig slutsats är att arbetarrörelsen måste se
och erbjuda lösningar på de problem och möjligheter som
präglar vår tids globala arbetsliv. Den facklig-politiska
samverkan måste också bygga på respekt för fackets och
partipolitikens olika roller.
Rapporten innehåller även fristående intervjuer med
LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin och
Socialdemokraternas ordförande Håkan Juholt.