1. No category

Det dolda biståndet?
frågor och svar om migranters remitteringar
REDIGERAD AV ANDREA MONTI OCH VERONICA NORDLUND
Det dolda biståndet?
frågor och svar om migranters remitteringar
REDIGERAD AV ANDREA MONTI OCH VERONICA NORDLUND
Förord
DET VAR PÅ VÅRVINTERN 2003 . Jag och mina medarbetare på UD höll på att fullborda arbetet på propositionen om global utveckling. Eftersom jag både var bistånds- och
migrationsminister var det inte så konstigt att en av medarbetarna ställde frågan om
propositionen borde innehålla något om migrationens utvecklingseffekter. ”Du menar
remittances?” frågade någon annan. ”Remittances?” Det var jag själv som undrade. ”Du
vet, de pengar som migrantarbetarna skickar hem till sina familjer i hemlandet”, svarade
genast någon. ”Det borde vara ganska mycket pengar. Finns det inte ett svenskt ord för
det?” frågade jag. Det blev tyst. Till sist svarade någon: ”Sidas chefsekonom brukar använda ordet ”remitteringar.”
Med tiden kom jag att tillsammans med sydafrikanskan Mamphela Ramphele leda
en global kommission om internationell migration och där lärde vi oss åtskilligt om
remitteringar. Till exempel att de är betydligt större än summan av allt statligt internationellt bistånd, flera hundra miljarder dollar om året. Och gång på gång kom jag
tillbaka till det egendomliga i att vi i biståndslandet Sverige talat så litet om detta att vi
inte ens hade ett ord för det.
Vi fick med ett avsnitt om migrationen i propositionen. En av nyckelmeningarna var att
om det var något utvecklingspolitiken kunde göra för de fattiga i världen så vore det att
minska kostnaden för att remittera och stärka utvecklingseffekterna av dessa resurser.
Globalt har arbetet för att sänka remitteringskostnaderna börjat ge resultat.
Transaktionskostnaderna ligger i snitt på under nio procent idag. De kan bli lägre. Det
Globala forumet för migration och utveckling (GFMD) som äger rum i Stockholm denna
månad är den svenska regeringens tillfälle att driva på för att migrationen och remitteringarna ska lyftas inte bara inom den svenska politiken för global utveckling utan även
på den internationella utvecklingsagendan efter 2015.
På Global Utmaning har vi sedan 2009 verkat för att synliggöra remitteringarna och
människorna som skickar dem – Sveriges kanske bästa biståndsarbetare. Med den här
skriften knyter vi ihop fem år av forskning, kunskapsspridning och policyverksamhet på
remitteringsområdet. Det är ett arbete som har burit frukt och under det senaste året har
den svenska regeringen presenterat ett antal välkomna åtgärder för att uppmärksamma
remitteringarna och sänka avgifterna för att skicka pengar utomlands. Men fortfarande
behövs konkreta insatser för att stärka remitteringarnas utvecklingsbidrag.
Det är min förhoppning att det svenska ordförandeskapet i det Globala forumet för migration och utveckling inte blir slutet utan början på en fortsatt dialog mellan regeringsföreträdare, betaltjänstföretag och diasporarepresentanter, nationellt och internationellt,
om detta för svenskarna fortfarande så obekanta fenomen: remitteringar.
Stockholm, maj 2014
Jan O Karlsson, styrelseledamot Global Utmaning, f.d. migrations- och biståndsminister.
Innehåll
Inledning – Varför en bok om remitteringar? . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7
Del 1: Vad, vem, hur och varför?
Vad är remitteringar? . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12
Är remitteringar ett nytt fenomen? . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 13
Hur stora är de globala remitteringsflödena? . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 14
Vilka är de stora mottagarna och sändarna av remitteringar? . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 15
Hur definieras remitteringar i statistiken? . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 18
Remitterar män mer än kvinnor? . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 19
Hur remitterar man och vad kostar det? . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 20
Kan vi vara säkra på att remitteringar bidrar positivt till ekonomisk utveckling? . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 22
Går remitteringar till långsiktigt hållbar utveckling eller onödig konsumtion? . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 23
Påverkar remitteringar tillgång till utbildning och sjukvård? . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 24
Kan regeringar styra hur remitteringar används för att en större del ska gå till långsiktiga investeringar? . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 26
Vilka är de makroekonomiska effekterna av remitteringar? . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 27
Kan remitteringar ersätta det offentliga biståndet? . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 28
Del 2: Berättelser
Lisa Pelling: Remitteringars pris . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 32
Remitteringar som hushållsstrategi i Etiopien – samtal med Lisa Andersson . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 35
Charlotta Hedberg: Remitteringar som bär? . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 39
Lisa Åkesson: Remitteringar, invandringsrestriktioner och ojämlikhet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 43
Per Fröberg: Skicka pengar hem – mer än till mat och öl . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 48
Charles Woolfson: Remitteringar till Baltikum – hållbara även på längre sikt? . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 51
Remitteringar på EU-nivå – samtal med Iñigo Moré . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 54
Adela Poprzenovic: När den som får blir den som ger . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 61
Del 3: Remitteringar från Sverige
Vad vet vi om remitteringar från Sverige? . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 66
Röster om att remittera från Sverige . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 74
Remitteringar i svensk politik . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 81
Konsumentverket: Hur en svensk myndighet jobbar med att sänka kostnaderna för remitteringar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 87
Avslutande ord . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 89
6
DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 1: VA D , V E M , H U R O C H VA R F Ö R ?
Inledning
– Varför en bok om remitteringar?
DET ÄR krångligt att prata om remitteringar på
svenska. Många tvekar inför att använda ordet, vet
att det i samma andetag som det används också måste definieras. Begreppet remitteringar eller några av
dess lika okända svenska synonymer (remissor, remittenser) får fem sökresultat på DN.se och tretton
på SvD.se, medan sidor som The Guardian och New
York Times har tusentals sökresultat på den engelska
motsvarigheten ’remittances’. Detta trots att Sverige
är ett land där både bistånds- och migrationsfrågor
konstant förekommer i samhällsdebatten.
Att något är okänt är kanske inte i sig skäl nog att
skriva en bok om det. Remitteringar är trots allt privata angelägenheter. Varför ska vi bry oss om hur
människor väljer att spendera sina egna intjänade
pengar?
Ett standardsvar på den frågan brukar lyda: därför
att remitteringar till utvecklingsländer uppgår till
omkring tre gånger det samlade statliga biståndet.
Det är ett konstaterande som tål att upprepas, och
ett effektivt sätt att illustrera omfattningen av det
ekonomiska bidrag till utvecklingsländerna som de
internationella migranterna står för. Men det kan
också vara missvisande att ständigt jämföra remitteringar med bistånd. Flödena är komplement till
varandra, inte substitut. Lika viktigt som att prata siffror och statistik är att se till de som skickar och tar emot remitteringar. I båda ändar av en
remitteringskanal påverkas levnadsförhållanden.
Vilka är dessa biståndsdebattens doldisar, människorna som genom att korsa en landsgräns plötsligt
blir utvecklingspolitiska aktörer bara genom att då
och då skicka hem en slant till familjen som stannat
kvar?
Remitteringar är ett av de tydligaste exemplen på
hur migration är intimt förknippat med samhällsutveckling. Att okritiskt hylla remitteringar som
det nya utvecklingsmantrat riskerar däremot att
dölja de många gånger svåra förhållanden migranter lever under och behovet av mer strukturella
förändringar.
Den här skriften ska inte läsas som ett uppslagsverk.
Den internationella forskningen om remitteringar
har ökat lavinartat sedan början av 2000-talet. Ofta
når den motstridiga resultat. Kunskapsläget om remitteringar låter sig inte enkelt sammanfattas. Den
här skriften syftar istället till att väcka nyfikenhet,
belysa aktuella politiska och sociala aspekter av remitteringar och uppmuntra till diskussion.
Skriften är indelad i tre delar. I del I besvaras några av de vanligaste frågorna om remitteringar. Vi
tittar översiktligt på remitteringarnas omfattning,
utvecklingseffekter och kopplingar till bistånd och
makroekonomiska tendenser, liksom vilka det är
som remitterar och hur.
DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 1: VA D , V E M , H U R O C H VA R F Ö R ?
7
I del II ger åtta svenska och internationella forskare
och experter utifrån sina studier och erfarenheter
sin bild av remitteringars betydelse för samhällens
utveckling i spridda delar av Europa, Afrika, Latinamerika och Asien.
mikrofinanslån, berättar om hur remitteringar i
Centralamerika har kommit att användas för mer
än bara daglig konsumtion och föreslår sätt som
svenskt bistånd skulle kunna stärka remitteringarnas utvecklingsvinster.
LISA PELLING, Utredningschef på Arena Idé, skri-
CHARLES WOOLFSON, professor vid REMESO,
ver om remitteringars emotionella pris och om risken för kunskapsflykt då högutbildade migranter
lämnar ett land, och menar att lösningen är att skapa förutsättningar för friare migration.
Linköpings universitet, diskuterar vikten av remitteringar i de baltiska länderna i kölvattnet av den
globala finanskrisen, men understryker samtidigt
deras kortsiktighet och risken för ett beroende av
flöden som till slut ebbar ut.
LISA ANDERSSON, OECD Development Cen-
tre, berättar utifrån fältstudier i Etiopien om hur
möjligheten att låta en familjemedlem migrera och
skicka hem pengar är begränsad för fattigare familjer men att spridningseffekter uppstår genom att remitteringar förs vidare inom landet och utanför den
egna familjen.
IÑIGO MORÉ, grundare av organisationen Remesas.org, belyser omfattningen av de inomeuropeiska
remitteringarna, där en stor andel av pengarna går
till unionens fattigare medlemsstater, och skriver
om behovet av att samordna den europeiska politiken därefter.
CHARLOTTA HEDBERG, docent i kulturgeografi
ADELA POPRZENOVIC har gjort fältstudier om
vid Stockholms universitet, skriver om hur bärplockning i Sverige bland thailändska bönder på
samma gång kan ses som exploatering och människohandel och som en relativt hållbar, global
hushållsstrategi.
remitteringars betydelse i Kroatien. Hon berättar
om hur Kroatiens inträde i EU medförde ett ökat
intresse för remitteringarna till landet och om sina
personliga erfarenheter av att gå från mottagare till
sändare av remitteringar.
LISA ÅKESSON, docent i antropologi vid Göteborgs Universitet samt senior forskare på Nordiska
Afrikainstitutet, diskuterar sambandet mellan remitteringar och ojämlikhet utifrån sin forskning i
Kap Verde, där förändrade migrations- och familjemönster har kommit att påverka spridningen av
remitteringar.
I den avslutande delen, del III, diskuteras remitteringar från Sverige. I det här avsnittet sammanställs kunskap om människorna som remitterar
från Sverige, och om den politik som förs på remitteringsområdet. Sex personer med varsin egen
unik migrationshistoria berättar om hur remitterandet blev en del av deras vardag och om vilka
problem som de tror att remitteringar kan och inte
kan lösa. Olika aspekter på den svenska politiken
PER FRÖBERG, som arbetar med finansiering av
8
DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 1: VA D , V E M , H U R O C H VA R F Ö R ?
kring remitteringar diskuteras och en intervju
med Konsumentverket ger ett konkret exempel på
hur en svensk myndighet arbetar med frågan om
remitteringar.
Få svenskar är bekanta med ordet remitteringar.
Kanske är vi i Sverige ovanligt dåliga på att ta till
oss betydelsen av migranters band till andra länder.
Kanske har den relativa frånvaron av behovet att
försörja våra föräldrar på ålderns höst eller spara
för våra barns skolgång gjort oss blinda för den typen av sociala skyldigheter hos andra. Kanske har
vi vant oss vid att se ”invandraren” som ett offer
i behov av vårt stöd, snarare än någon som själv
förmedlar stöd till andra. Eller så har vi bara lite
svårt att ta till oss idén om att småskaliga penningförsändelser kan utgöra en kraft förmögen att lyfta
miljoner ur fattigdom.
Remitteringar är ingen quick-fix, inte någon universallösning för utveckling. Pressen att remittera
väger ofta tungt på migranters axlar, med konsekvenser för både integration och levnadsstandard.
Men för att maximera remitteringarnas potential
att förändra krävs det att vi diskuterar, problematiserar, mäter och analyserar.
Att sätta ord på saker är att synliggöra dem, att kunna börja prata om dem. Vi vill med den här skriften sprida kännedom om remitteringar och bredda
diskussionen. Vi vill uppmärksamma hur remitteringar är en viktig del i de transnationella relationer
människor upprätthåller i samband med internationell migration och hur de används av människor
som ett sätt att hantera globala ojämlikheter.
Låt oss prata om remitteringar.
Stockholm, maj 2014
Veronica Nordlund och Andrea Monti
DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 1: VA D , V E M , H U R O C H VA R F Ö R ?
9
del 1.
10
DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 1: VA D , V E M , H U R O C H VA R F Ö R ?
Vad, vem,
hur och varför?
En hushållsstrategi för att klara vardagen? Ett universalmedel för fattigdoms­
bekämpning? Ett sätt att utjämna globala ojämlikheter? Remitteringar är ett
relativt nytt begrepp för ett gammalt fenomen. Det behöver inte handla om något
märkvärdigare än en banköverföring eller några sedlar i ett kuvert. Ändå lyfts
remitteringarna gång på gång fram som den mest handgripliga kopplingen mellan
migration och utveckling. Pengar som migranter skickar till anhöriga mellan och
inom länder är en företeelse som har kommit att revolutionera synen på den globala
migrationens utvecklingsbidrag.
Men vad är då remitteringar? Vilka är det som skickar och tar emot remitteringar?
Hur går det till? Och kan man verkligen säga att remitteringar leder till utveckling?
I det här avsnittet besvaras tretton vanliga frågor om remitteringar.
DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 1: VA D , V E M , H U R O C H VA R F Ö R ?
11
» … om man anser att världen är ojämlik och att de rika
borde göra mer för att hjälpa de fattiga, då skulle fri internationell migration
vara nästa frontlinje i kampen för global ekonomisk rättvisa. «
– Philippe Legrain*
1. Vad är remitteringar?
DEN ENKLASTE betydelsen av remitteringar är
helt enkelt penningförsändelser. Begreppet är starkt
kopplat till internationell migration och oftast används det för att beskriva de pengar som migrantarbetare skickar hem till släkt, anhöriga och olika
gemenskaper i deras ursprungsländer. Men även
andra migrantgrupper remitterar, och pengarna
behöver inte nödvändigtvis gå till avsändarnas
ursprungsländer. Pengar remitteras även inom
länder av människor som migrerat utan att korsa
någon nationsgräns. Begreppet remitteringar kan
användas för att beskriva överföringar av pengar
från både individer och grupper. Kollektiva remitteringar brukar det kallas när föreningar eller andra gemenskaper av människor går samman för att
tillsammans skicka pengar till lokala projekt, som
till exempel upprustning av skolor eller byggande av
vägar, i ett gemensamt ursprungsland.
Remitteringar kan förutom pengar och varor även
vara de kunskaper, värderingar och normer som
migranter för med sig från ett land till ett annat.
Dessa aspekter kallas ofta för sociala remitteringar.
12
I migrationsprocessen omförhandlas identiteter,
beteenden och idéer. Människors sociala kapital
– summan av de resurser som de får tillgång till
genom sina sociala nätverk – förändras. De sociala
remitteringarnas bidrag är inte alla gånger konstruktivt, men de bidrar bland annat till att viktig
kunskap får spridning, att nya handelsrelationer
etableras och att människors sociala nätverk växer,
både i de länder migranterna kommer ifrån och i de
länder de kommer till.
Texterna i den här boken handlar framförallt om
remitteringar i ekonomisk bemärkelse. De handlar
om hur remitteringar används som en hushållsstrategi för att förbättra familjers ekonomiska situation
och utjämna globala ojämlikheter. Liksom andra
ekonomiska flöden både påverkar och påverkas remitteringar av sociala strukturer och maktrelationer. I berättelserna i denna bok får vi läsa om remitteringarnas kopplingar till integration, förändrade
migrationsmönster och familjestrukturer, och om
de tankar och känslor som är förknippade med att
sända och ta emot pengar.
DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 1: VA D , V E M , H U R O C H VA R F Ö R ?
2. Är remitteringar ett nytt fenomen?
NEJ. I bred bemärkelse lär remitteringar ha före-
kommit lika länge som människor har migrerat och
upprätthållit relationer med personer på andra platser. Band mellan migranter och deras ursprungsländer har alltid funnits. Amerikabreven från de över
en miljon svenskar som utvandrade till Amerika i
slutet på 1800-talet och början av 1900-talet innehöll inte sällan en summa pengar, även om pengarna
som skickades på den tiden betecknades med andra
namn (typiskt sett ”remissor”). De amerikafarare
som så småningom återvände till Sverige hjälpte till
att föra över värderingar, idéer och kunskap från
USA till Sverige.
Överföringar från emigranter i USA till Sverige på
den tiden kan jämföras med överföringar från Sverige idag. Det finns dock en avgörande gradskillnad:
med dagens kommunikationsmedel och billiga resor kan migranter hålla mycket tätare kontakt med
sina ursprungsländer.
Att vi idag pratar om remitteringar på ett sätt som
vi inte gjorde för tjugo, femtio eller hundra år sedan
beror till stor del på att remitteringarnas omfattning
ökat dramatiskt sedan 1990-talet. Ökad internationell migration, snabbare och billigare kommunikationsmedel, en växande världsekonomi och ett större utbud av mobiltelefoni- och finansiella tjänster
över hela världen har tillsammans bidragit till att
remitteringsflödena till världens utvecklingsländer
fyrdubblats sedan år 2000 (enligt Världsbankens
uppskattningar). Remitteringarna har vuxit så stora att deras bidrag till ekonomisk utveckling inte
längre går att ignorera.
FRÅGA 1-2: LÄS MER
Castles, S. & Miller, M. J., 2009. The age of migration: international population movements in the modern world. 4. uppl.
Basingstoke: Palgrave Macmillan
Goldring, L. 2003, Re-thinking remittances: social and political dimensions of individual and collective remittances. Centre
for Research on Latin America and the American Countries (CERLAC), York University
Levitt P & Lamba-Nieves D., 2011. Social remittances revisited. Journal of Ethnic Migration Studies 37:1–22
*Citatet ovan kommer från:Legrain, P. 2013, Invandrare: vi behöver dem. Stockholm: Fores/Ivrig, s 51
DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 1: VA D , V E M , H U R O C H VA R F Ö R ?
13
3. Hur stora är de
globala remitteringsflödena?
VÄRLDSBANKEN UPPSKATTAR att samman-
lagt 519 miljarder dollar remitterades under 2012.
Av dessa förväntas 389 miljarder ha gått till länder
som Världsbanken klassar som utvecklingsländer.
Remitteringarna till utvecklingsländer uppgår idag
till en summa omkring tre gånger större än världens samlade officiella bistånd (enligt OECD DAC:s
definition). Den senaste prognosen för 2013 uppskattar att remitteringarna ökade med ungefär sex
procent jämfört med 2012, vilket skulle betyda att
remitteringarnas samlade värde under 2013 för första gången översteg Sveriges BNP (ca 527 miljarder
dollar under 2012).
Den verkliga storleken på remitteringsflödena är
troligtvis mycket större. Människor som skickar
pengar mellan länder gör det både genom formella
och informella kanaler. Informella kanaler används
framförallt i länder där tillgången till ett formellt
bankväsende är begränsad. En stor del av remitteringarna syns därför inte i statistiken. Det är i
praktiken omöjligt att vet hur stora de informella
14
flödena är och uppskattningarna varierar rejält.
2005 konstaterade den Globala kommissionen om
internationell migration (GCIM) i sin rapport till
FN:s generalsekreterare att de informella flödena
kunde vara omkring dubbelt så stora som de siffror
som rapporteras av Världsbanken. Världsbankens
statistik som bygger på länders betalningsbalansstatistik missar också helt de interna remitteringarna,
det vill säga de pengar som remitteras inom länder.
Remitteringar blir en allt viktigare källa till inkomst
från utlandet, speciellt för fattigare länder. Redan i
mitten av 90-talet gick remitteringarna till utvecklingsländer om det globala utvecklingsbiståndet.
Remitteringarna fyrdubblades i volym mellan åren
2000-2013 och förväntas fortsätta öka även de kommande åren, i nästan alla regioner världen över. År
2016 beräknas de rapporterade globala remitteringarna överstiga 700 miljarder dollar. Av dessa förväntas 540 miljarder dollar gå till utvecklingsländer. Se
figur 1 för en jämförelse av remitteringarnas volym i
förhållande till bistånd och utländska investeringar.
DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 1: VA D , V E M , H U R O C H VA R F Ö R ?
Figur 1.
REMITTERINGAR TILL UTVECKLINGSLÄNDER I FÖRHÅLLANDE TILL BISTÅND OCH UTLÄNDSKA INVESTERINGAR
MILJARDER USD
700
600
500
UTLÄNDSKA DIREKTINVESTERINGAR
REMITTERINGAR
400
FINANSIELLA INVESTERINGAR
OFFICIELLT BISTÅND (ODA)
300
200
100
0
ÅR
1990 1995200020052010 2015
Källa: Ratha, D., Eigen-Zucchi, c., Plaza,s., Wyss, H. & Yi, S., 2013. Migration and Remittance Flows: Recent Trends and
Outlook, 2013-2016. Migration and Development Brief 21. Migration and Remittances Team, Development Prospects Group.
DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 1: VA D , V E M , H U R O C H VA R F Ö R ?
15
4. Vilka är de stora mottagarna
och sändarna av remitteringar?
DE STÖRSTA mottagarna av remitteringar är
folkrika medelinkomstländer som Indien, Kina, Filippinerna och Mexiko. Länderna i östra och södra
Asien mottog lejonparten av remitteringarna som
skickades i världen 2012: 214 miljarder dollar, jämfört med de 30 miljarder dollar som gick till Afrika
söder om Sahara. Men i många mindre och fattigare
länder utgör remitteringar en större del av landets
inkomster. I Tadjikistan motsvarade remitteringarna 48 procent av landets BNP år 2012, pengar som
framförallt skickades från migrantarbetare i Ryssland. Figur 2 visar de största mottagarna av remitteringar, i absoluta tal och i förhållande till BNP. (En
tabell över de största sändarländerna finns i del II
av denna skrift – se figur 3)
Hur mycket som remitteras från ett land till ett annat är starkt kopplat till upparbetade migrationsmönster: hur många migranter som befinner sig i ett
visst land, deras ekonomiska situation i det landet
och deras fortsatta kopplingar till ursprungslandet är alla avgörande för remitteringarnas storlek.
Därför kan till exempel den långa traditionen av
migration från Latinamerika och Karibien till USA
ses som en av orsakerna till att tre fjärdedelar av
remitteringarna till länderna i denna del av världen
kommer från människor i USA, och i förlängningen varför dessa remitteringar är extra känsliga för
USA:s ekonomiska svängningar.
Men remitteringarna går inte endast från rikare till
fattigare länder. En stor del av den globala migrationen sker mellan fattigare länder i syd, genom att
människor helt enkelt korsar närmaste gräns. Omkring hälften av migranterna från utvecklingsländer
arbetar i andra närliggande utvecklingsländer och
mellan 10-30 procent av de globala remitteringsflödena uppskattas komma från utvecklingsländer. Dessa
så kallade syd-syd remitteringar bedöms vara särskilt
viktiga för länderna i Afrika söder om Sahara.
FRÅGA 3-4: LÄS MER
Ratha, D., Eigen-Zucchi, c., Plaza,s., Wyss, H. & Yi, S., 2013. Migration and Remittance Flows: Recent Trends and Outlook,
2013-2016. Migration and Development Brief 21. Migration and Remittances Team, Development Prospects Group.
Global Commission on International Migration, 2005. Migration in an interconnected world: New directions for action. Report
Of The Global Commission On International Migration
Malik, K., 2013. Human Development Report, 2013. The Rise of the South: Human Progress in a Diverse World, United
Nations Development Programme (UNDP)
För Världsbanken senaste data över remitteringar, se ”Migration & Remittances Data” på http://go.worldbank.org/092X1CHHD0
16
DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 1: VA D , V E M , H U R O C H VA R F Ö R ?
Figur 2.
DE TIO STÖRSTA MOTTAGARNA AV REMITTERINGAR
INDIEN 71
KINA 60
FILIPPINERNA 26
MEXICO 21
NIGERIA 21
EGYPTEN 20
MILJARDER USD, 2013E
BANGLADESH 15
PAKISTAN 15
VIETNAM 11
UKRAINA 9
TAJIKISTAN
KIRGIZISTAN
48
31
NEPAL
25
LESOTHO
25
MOLDAVIEN
24
ARMENIEN
21
HAITI
21
SAMOA
21
LIBERIA
20
LIBANON
% AV BNP, 2012
17
Källa: Ratha, D., Eigen-Zucchi, c., Plaza,s., Wyss, H. & Yi, S., 2013. Migration and Remittance Flows: Recent Trends and
Outlook, 2013-2016. Migration and Development Brief 21. Migration and Remittances Team, Development Prospects Group.
DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 1: VA D , V E M , H U R O C H VA R F Ö R ?
17
5. Hur definieras
remitteringar i statistiken?
DET ÄR komplext att mäta remitteringar, inte minst
eftersom de kan definieras på så många olika sätt.
Världsbankens statistik bygger till största delen på
Internationella valutafonden IMF:s årliga betalningsbalansstatistik för världens länder. Under 2013
började Världsbanken rapportera remitteringar enligt IMF:s senaste manual för betalningsbalansstatistik (BPM6) som anger att länder bör utgå ifrån två
huvudkategorier när de samlar in och rapporterar
remitteringsdata: Compensation of employees och
Personal transfers. Compensation of employees är
de löner som arbetsgivare i ett land betalar ut till
anställda som är stadigvarande bosatta i ett annat
land, till exempel temporära arbetskraftsmigranter
eller svenska medborgare bosatta utomlands med
svenska arbetsgivare. Personal transfers är privata
överföringar mellan hushåll i olika länder, oavsett
om de pengar som skickas kommer från arbetsinkomster eller andra typer av inkomster, och oavsett vilken relation hushållen har till varandra eller varför överföringen görs. Personal transfers är
en bred kategori som bland annat innehåller det
som tidigare kallats för workers’ remittances och
migrants’ transfers, överföringar där man utgick
ifrån att sändaren var migrant, något som i praktiken ofta var svårt att bevisa och därför försvårade
datainsamlingen.
Världsbanken förlitar sig dock inte helt och hållet
på IMF:s data utan gör också uppskattningar utifrån egna källor och rapporter från enskilda länders
centralbanker och statistikbyråer.
FRÅGA 5: LÄS MER:
International Monetary Fund, 2009. Balance of Payments and International Investment, Position Manual, 6:e upplagan, s.
210-211, 272-277
18
DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 1: VA D , V E M , H U R O C H VA R F Ö R ?
6. Remitterar män mer än kvinnor?
INTE NÖDVÄNDIGTVIS. Kvinnors migration ut-
gör närmare hälften av den globala migrationen.
Efterfrågan på kvinnlig arbetskraft har ökat sedan
1960-talet, framförallt inom lågbetalda arbeten i den
hushållsnära sektorn, i till exempel Mellanöstern
och östra Asien. Från att framförallt ha migrerat i
samband med familjeåterförening så har det blivit
allt vanligare för kvinnor att migrera för att arbeta.
Internationella studier kommer med delvis motstridiga uppgifter vad gäller mäns och kvinnors remitteringar. Generellt sett skickar kvinnor mindre
summor än män, men oftare och mer regelbundet,
vilket gör att de i högre grad påverkas av höga avgifter för att sända pengar. Kvinnor remitterar i regel
en större andel av sin inkomst och gör det också
under längre perioder, visar studier av bland andra
International Organization for Migration, IOM.
Medan män oftare skickar pengar till sin partner
skickar kvinnor oftare till den person som tar hand
om deras barn. I flera länder är en majoritet av mottagarna kvinnor, inte sällan änkor och äldre mödrar
som har svårt att försörja sig själva. Kvinnor som
mottar remitteringar spenderar dem i högre grad
än män på hushållets dagliga behov, som barnens
utbildning och hälsa, medan män spenderar mer
pengar på konsumtionsvaror. Då återvändandegraden är högre bland män än kvinnor som migrerat
så tyder en del på att mer långsiktiga investeringar i
företag och projekt är vanligare bland män.
Vilka som tar emot och bestämmer över hur remitteringarna används avgörs i hög grad av samma samhällsstrukturer som ligger till grund för de
bakomliggande migrationsmönstren. Det går därför inte att enkelt säga huruvida remitteringar, vare
sig för sändarna eller mottagarna, stärker kvinnors
ekonomiska beroende eller, tvärtom, ger dem ökat
ekonomiskt inflytande.
FRÅGA 6: LÄS MER
International Organization for Migration, IOM, har skrivit ett informationsblad om kvinnors remitteringar: ”Gender, Migration
and Remittances”, som går att hitta på IOM:s hemsida, www.iom.int
Lopez-Ekra, S., Aghazarm, C., Kötter, H. & Mollard, B., 2011. ”The impact of remittances on gender roles and opportunities for
children in recipient families: Research from the International Organization for Migration”, Gender & Development, 19(1): 69-80
DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 1: VA D , V E M , H U R O C H VA R F Ö R ?
19
7. Hur remitterar man
och vad kostar det?
MÄNNISKOR REMITTERAR pengar på en mängd
olika sätt. Kontantlösa betaltjänster för överföringar av pengar mellan länder tillhandahålls av de
flesta banker och många postkontor. Genom olika
typer av betaltjänstleverantörer, så kallade MTO:s
(Money Transfer Operators), kan även personer
utan tillgång till bankkonton både skicka och ta
emot pengar. Ny teknik har möjliggjort överföringar online och via kreditkort, men även mobila
betalningar, som inte kräver tillgång till vare sig
bankkonton eller internetuppkoppling. Men trots
det växande utbudet av betaltjänster går en stor del
av remitteringarna världen över via personliga kontakter. Människor skickar pengar till anhöriga med
folk de känner, eller tar med sig när de själva är på
besök. Höga kostnader för att remittera genom formella kanaler och lågt förtroende för det formella
bankväsendet i många länder är viktiga förklaringar till detta.
I delar av världen har stora, kontantbaserade informella nätverk vuxit fram för att förmedla pengar
mellan länder och regioner. Ett exempel på ett sådant system är hawala, som används för remitteringar till och inom många länder i mellanöstern,
norra Afrika och Afrikas horn. Systemet är i hög
grad tillitsbaserat (även om det blivit gradvis mer
och mer formaliserat) och bygger på att ett stort
antal hawala-agenter, så kallade hawaladars, genomför kontanta utbetalningar utan att någon
20
egentlig transaktion mellan länder skett på förhand.
Istället löses skulderna i efterhand genom betalningar i motsatt riktning, överföringar av varor,
banköverföringar eller andra typer av affärsuppgörelser. System som hawala möjliggör för människor
utan tillgång till formella banktjänster att skicka
och ta emot pengar och är mycket viktiga i regioner där människor saknar tillgång till en utbyggd
finanssektor.
Den genomsnittliga kostnaden för att remittera ligger idag på omkring 8,5 procent världen över, enligt Världsbankens uppskattningar. I vissa viktiga
remitteringskorridorer är kostnaden dock betydligt högre. Sydafrika är det dyraste G20-landet att
skicka hem pengar från, med ett snitt på närmare 20
procent av det remitterade beloppet. Detta är olyckligt, inte minst för att stora delar av remitteringarna
från Sydafrika går till länder söder om Sahara som
hör till jordens fattigaste.
Kostnaderna för att remittera pengar har sjunkit
globalt under senare år. Denna utveckling tros dock
ha hämmats något av skärpt internationell lagstiftning mot penningtvätt och terrorfinansiering, som
försvårat konkurrensen på remitteringsmarknaden
genom höjda krav på kontroller när pengar skickas mellan länder. Lagstiftningen har bland annat
slagit hårt mot aktörer inom hawala-system, och
medför vissa svårigheter för utvecklandet av nya
DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 1: VA D , V E M , H U R O C H VA R F Ö R ?
teknologier och sänkta remitteringskostnader. Sedan några år tillbaka driver Världsbanken det så
kallade 5x5-objektivet som syftar till att åstadkomma en femprocentig minskning (från tio till fem
procent) i globala remitteringskostnader på fem år.
Målsättningen har antagits av G8- och G20-länderna och Världsbanken uppskattar att man genom att
sänka remitteringskostnaderna med fem procent
skulle kunna frigöra 16 miljarder dollar årligen i
utvecklingsfinansiering.
FRÅGA 7: LÄS MER
Buencamino, L. & Gorbunov, S., 2002. Informal Money Transfer Systems : Opportunities and Challenges for Development
Finance, Discussion Paper of the United Nations
Department of Economic and Social Affairs, November 2002.
Paice, E., 2014. “Somali money matters – an update on the remittances saga.” Inlägg publicerat på Africa Research Institutes
blogg, den 17 januari 2014 på www.africaresearchinstitute.org
Plaza, S. 2014. ”Anti-Money Laundering Regulations: Can Somalia survive without remittances?” Inlägg på Världsbankens
blogg People Move – A blog about migration, remittances and development, www.blogs.worldbank.org den 11 februari 2014
Världsbanken Payment Systems Development Group, 2014. ”Remittance prices worldwide: An analysis of trends in the
average total cost of migrant remittance services.” The World Bank: Washington DC. issue no. 9, march 2014.
För aktuella priser i viktiga remitteringskorridorer och ytterligare resurser, se Världsbankens websida ”Remittances prices
worldwide” på http://remittanceprices.worldbank.org/
DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 1: VA D , V E M , H U R O C H VA R F Ö R ?
21
8. Kan vi vara säkra på
att remitteringar bidrar positivt
till ekonomisk utveckling?
LÄNGE ANSÅGS migration vara negativt för ett
lands utveckling. Inom forskningen dominerade
åsikten att utvandring riskerade att dränera utvecklingsländerna på deras viktigaste resurser: sina mest
företagsamma, initiativrika och ofta bäst utbildade
invånare. Benämningen “brain drain” användes
för att beskriva den förlust av mänskliga resurser som man menade att internationell migration
kunde leda till. Dessutom ansåg man att migration
kunde skapa ett osunt beroende av de pengar som
emigranterna skickade hem. Dessa remitteringar
investerades inte i utveckling, argumenterade man,
utan slösades bort på kortsiktig, inflationsdrivande
konsumtion: på importerade TV-apparater och andra statusprylar.
Den negativa syn som länge präglade forskningen
om remitteringar gav vika på allvar på 1990-talet.
Dels berodde det på att man började uppmärksamma remitteringsflödenas storlek, dels på att ett antal
empiriska undersökningar publicerades som kunde
visa att remitteringar bidrar till utveckling och fattigdomsminskning. Från att avfärdas som i bästa
fall irrelevanta och värsta fall till och med skadliga
för utveckling blev remitteringar något att ett nytt
”utvecklingsmantra” under 1990-talet.
22
Remitteringar har i olika studier kopplats till mängder av olika utvecklingsvinster. Till att börja med är
de direkt fattigdomsreducerande i de familjer som
mottar dem. År 2005 visade forskarna Adams och
Page efter en genomgång av data kring migration,
remitteringar, ojämlikhet och fattigdom från 71
utvecklingsländer, att om inkomsterna från remitteringar i ett givet land ökade med tio procent per
capita skulle andelen människor som lever i fattigdom minska med 3,5 procent.
I länder där det är svårt för människor att få lån
kan remitteringar göra det möjligt att finansiera nya
företag. Remitteringar har kopplats till förbättrad
tillgång till de formella finansiella systemen, bland
annat har forskning av Manuel Orozco i Latinamerika visat att hushåll som tar emot remitteringar har
bankkonton i högre utsträckning än andra hushåll.
Ökad användning av formella banktjänster är i sin
tur kopplad till betydande utvecklingsvinster, särskilt om mottagaren av remitteringar samtidigt får
möjlighet att skaffa sig bättre finansiella kunskaper.
Det är framförallt i länder med relativt underutvecklade finanssystem som remitteringar har gått
att koppla till ökad tillväxt, eftersom remitteringarna där utgör en viktig alternativ källa till finansiering i brist på exempelvis banklån. Samtidigt verkar
DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 1: VA D , V E M , H U R O C H VA R F Ö R ?
välfungerande institutioner vara avgörande för att
remitteringarna ska kunna bidra till utveckling
även på längre sikt.
En rimlig slutsats av de senaste årens forskning är att
remitteringar har en stor potential att bidra till utveckling. Remitteringar löser inte alla problem utan
kan också skapa problem. Remitteringar har i vissa
länder gått att koppla till inflation och korruption.
Andra studier har visat på minskad sysselsättning i
en del av de hushåll som tar emot pengarna. Ytterligare en kritik är att de högt ställda förväntningarna
på utvecklingspotentialen i remitteringarna placerar ett orimligt tungt ansvar för ett lands utveckling
på migranters axlar – ett ansvar som många menar
egentligen borde vara statens.
9. Går remitteringar
till långsiktigt hållbar utveckling
eller onödig konsumtion?
EN VANLIGT förekommande kritik mot remitte-
ringarna är att de sägs gå till ”onödig” konsumtion
snarare än till långsiktigt produktiva investeringar. Detta är en sanning med modifikation då det
finns studier som visar att remitteringar i högre utsträckning än andra typer av inkomster investeras
i såväl hälsa och utbildning som nya företag. När
människor i rika länder avfärdar fattigare människors konsumtion som onödig framstår det lätt som
hyckleri.
Även där remitteringar används till att bekosta
konsumtionsvaror innebär det en direkt höjd levnadsstandard för mottagarna, som på detta sätt får
råd att till exempel bo och äta bättre, vilket också
påverkar den allmänna hälsan. Remitteringarna
bidrar till ökad efterfrågan på varor genom att öka
mottagarnas köpkraft. Genom köp av lokala varor
och tjänster eller genom att pengar skickas vidare
inom landet kan remitteringar få spridningseffekter,
och bidra till ökat investerande i senare led. Köp av
kapitalvaror kan dessutom ses som en typ av sparande i länder med underutvecklade banksystem.
På platser där trygga sparformer eller goda investeringsmöjligheter saknas kan det rent av vara negativt att försöka uppmuntra till ökat sparande eller
investerande.
DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 1: VA D , V E M , H U R O C H VA R F Ö R ?
23
10. Påverkar remitteringar
tillgång till utbildning och sjukvård?
I MÅNGA LÄNDER i världen ersätter pengaöver-
föringar inom familjen olika typer av socialförsäkringar. De som jobbar försörjer de som går i skolan
eller på universitetet, och de kan i sin tur förvänta
sig att bli försörjda av de yngre generationerna när
de inte längre kan arbeta. Dessa överföringar mellan generationer, mellan friska och sjuka, mellan
arbetsföra och barn och äldre, omvandlas till remitteringar när en familjemedlem migrerar.
I avsaknaden av ett utbyggt välfärdssystem kan remitteringar vara avgörande för om en familj kan
skicka sitt barn till skolan eller om en släkting får
livsavgörande vård eller medicin. Hushåll som tar
emot remitteringar har i olika studier visats ha lägre
mödra- och spädbarnsdödlighet och investera mer i
hälsa och utbildning än andra jämförbara hushåll.
Med remitteringar kan människor få råd till hälsa
och utbildning, men det betyder inte automatiskt att
sjukvården eller utbildningssystemet i ett land påverkas. Även om det finns fall där kollektiva remitteringar har riktats till exempel mot uppbyggnaden
24
av en skola eller inköp av sjukhusmateriel, kan remitteringar aldrig ersätta ett fungerande utbildnings- och hälsosystem. Strukturella utvecklingshinder som finns i ett land: korruption, brist på
infrastruktur, eller fungerande skolor påverkar även
migranternas förmåga att med remitteringar bidra
till utveckling.
Samtidigt som människor får råd till sjukvård, utbildning och en bättre levnadsstandard, är migrationsprocessen bakom remitteringsflödena kopplad
till andra hälsoeffekter. Ett exempel är den psykiska
stress det medför när barn och föräldrar tvingas att
leva åtskilda för att föräldrarna ska kunna skicka
hem pengar för att finansiera exempelvis barnens
skolgång. Unga tjejer får ofta ett mycket stort ansvar
för de yngre barnen i familjen och studier har funnit
en förhöjd risk för avhopp från skolan, tidiga graviditeter och kriminalitet bland barn till migrerade
föräldrar. Så även när det materiella välbefinnandet
ökar kan det uppstå sociala kostnader kopplade till
migrationen.
DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 1: VA D , V E M , H U R O C H VA R F Ö R ?
FRÅGA 8-10: LÄS MER
Adams, R. H. Jr., och Page, J. 2005. “Do international migration and remittances reduce poverty in developing countries?”
World Development 33 (10):1645–1669
Amuedo-Dorantes, C. och Pozo, S. 2006. “Remittance Receipt and Business Ownership in the Dominican Republic.”
World Economy 29 (7): 939–956
De Haas, H. 2005. “International Migration, remittances and development: Myths and facts”, Third World Quarterly, 26(8):
1269-1284
De Haas, H. 2010. “Migration and Development: A Theoretical Perspective”, International Migration Review 44(1): 227-264
Castillo, N., Romei, L., och Orozco, M. 2010. Toward financial Independence: Financial literacy for remittance senders and
recipients. Washington, D. C.: Inter-American Dialogue
Giuliano, P., Ruiz-Arranz, M., 2009. “Remittances, financial development, and growth”, Journal of Development Economics,
90(1): 144-152
Fagen, P. W., och Bump, M. N. 2006. Remittances in Conflict and Crises: How Remittances Sustain Livelihoods in War,
Crises, and Transitions To Peace. New York: International Peace Academy, International Peace Institute
Kapur, D. 2004. “Remittances: The new development mantra?” G-24 Discussion, Paper No.29. Geneva: UN Conference
on Trade and Development
Orozco, M. 2004. Remittances to Latin America and the Caribbean: Issues and Perspectives on Development.Washington,
D.C.: Organization of American States
Ratha, D., 2013. ”Impact of Remittances on Economic Growth and Poverty Reduction” Migration and Policy Institute, Policy
Brief Nr. 8
DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 1: VA D , V E M , H U R O C H VA R F Ö R ?
25
11. Kan regeringar styra
hur remitteringar används
för att en större del ska gå till
långsiktiga investeringar?
REMITTERINGAR ÄR människors privata och
egna förtjänade pengar. Att anta att någon annan
än sändarna och mottagarna av remitteringarna
själva vet hur remitteringarna bäst ska användas är
vanskligt. Regeringar har ingen större rätt att styra
över hur människors remitterade medel förbrukas
än de har över hur människor väljer att spendera
sina löner eller lotterivinster. Det går att argumentera för att det bästa sättet för regeringar att påverka
remitteringarnas utvecklingseffekter istället är att
påverka transaktionskostnaderna, tillhandahålla
en god finansiell infrastruktur som både underlättar överföringar och ger möjligheter att spara
och investera remitteringarna, samt att genom friare rörlighet uppmuntra cirkulär migration så att
människor vågar investera i och behålla relationen
till sina ursprungsländer.
I takt med att remitteringarnas omfattning fått
mer uppmärksamhet så har migranter också blivit en intressantare målgrupp för beslutsfattare i
många länder. Det finns ett rent ekonomiskt värde
26
i att migranter håller kontakten med hemlandet. I
Latinamerika finns flera dokumenterade fall där
regeringar har liberaliserat reglerna för dubbelt
medborgarskap och rätten att rösta från utlandet
för att göra det enklare och mer attraktivt för den
utvandrade befolkningen att hålla kontakten med
hemlandet. Regeringarna i till exempel El Salvador och Indien har särskilda departement som
ska ansvara för att upprätthålla goda relationer till
utlandsbefolkningen. Fler och fler länder tar fram
särskilda finansiella instrument som låter migranter investera i utvecklingsprojekt i hemlandet (så
kallade diasporaobligationer) eller låter framtida
remitteringsflöden lämnas som garanti för lån. Det
görs också insatser för att stimulera kollektiva remitteringar. Det kanske mest berömda är Mexikos
3x1-program där varje dollar som skickas kollektivt
av migrantföreningar i USA (så kallade Hometown
associations, HTAs) för olika infrastrukturprojekt
i Mexiko matchas med en dollar vardera från den
federala, statliga och lokala regeringen.
DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 1: VA D , V E M , H U R O C H VA R F Ö R ?
FRÅGA 11: LÄS MER
Jones-Correa, M. 2001. “Under Two Flags: Dual Nationality in Latin America and Its Consequences for Naturalization in the
United States”, International Migration Review, 35(4): 997-1029. DOI: 10.1111/j.1747-7379.2001.tb00050.x
Orozco, M., & Lapointe, M. 2004. “Mexican hometown associations and development opportunities.” Journal of International Affairs
57:31–52.
Ratha, D., Mohapatra, S. & Plaza, S. 2009 “Beyond Aid: New Sources and Innovative Mechanisms for Financing Development in Sub-Saharan Africa”, in Innovative Financing for Development, red. S. Ketkar & D. Ratha, World Bank Publications,
Washington D.C., 143-183
12. Vilka är de makroekonomiska
effekterna av remitteringar?
MÅNGA AV de effekter remitteringar har på in-
divid- och familjenivå går också att observera på
makronivå. Liksom en familj lättare kan få tillgång
till banklån om de har en stadig inkomst i form av
utländska remitteringar, så kan ett lands kreditvärdighet öka om remitteringarna utgör en stor och
förhållandevis stabil källa till utländsk valuta. På
samma sätt som remitteringarna kan bli ett skyddsnät för en familj vid dålig skörd eller plötslig sjukdom så kan remitteringar fungera som en sorts stötdämpare för ett land som genomgår en ekonomisk
kris. Studier genomförda av bland annat IMF har
kunnat påvisa att remitteringar är kontracykliska i
förhållande till mottagarlandets ekonomi: inflödet
av remitteringar ökar när ekonomin går sämre. På
så sätt får remitteringarna en stabiliserande inverkan på ekonomin. Effekten är särskilt tydlig när
det gäller större ekonomiska chocker som konflikter eller naturkatastrofer, till exempel rapporterade
nyhetsmedier och banker rekordflöden av remitteringar till Filippinerna efter att tyfonen Haiyan
drabbade landet i november 2013.
Remitteringarna är å andra sidan procykliska i förhållande till sändarlandets ekonomi: mer pengar
remitteras i högkonjunkturer. Resultatet är inte särskilt oväntat då sysselsättning och löner stiger under
högkonjunkturer och människor får mer pengar att
röra sig med. När både sändar- och mottagarländer
samtidigt drabbas av negativa chocker, som under
globala ekonomiska kriser, är utfallet mer ovisst.
Remitteringarna har visat sig vara motståndskraftigare mot ekonomisk nedgång än såväl utländska
direktinvesteringar som portföljinvesteringar (det
DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 1: VA D , V E M , H U R O C H VA R F Ö R ?
27
vill säga handeln i aktier, fondandelar och räntebärande värdepapper). Det gäller såväl över längre tid
som under senare år. Jämförelsen av remitteringarnas volym i förhållande till bistånd och utländska
investeringar i figur 1 visar tydligt detta. I samband
med den globala finanskrisen 2008-2009 sjönk remitteringarna globalt med strax över fem procent
enligt Världsbankens data, medan de utländska direktinvesteringarna till utvecklingsländer störtdök
med omkring 40 procent. Trots att migranter ofta
tillhör de första som drabbas av arbetslöshet och
lägre inkomster vid ekonomiska kriser fortsatte
världens migranter att skicka hem pengar till sina
familjer och släktingar; många hade fortfarande högre inkomster än sina släktingar i hemlandet.
Även på makronivå finns vissa problem med remitteringar. Stora inflöden av utländsk valuta är inte
odelat positivt för ett land, vare sig det handlar om
bistånd, exportintäkter eller remitteringar. Det kan
leda till inflation eller till valutaappreciering, något
som i sin tur drabbar den inhemska exportindustrin vars varor får svårare att konkurrera på den
globala marknaden. Det finns studier som visar på
samband mellan stora inflöden av remitteringar och
reala växelkursförändringar, bland annat i länder i
Latinamerika. Ibland talas det om den ”Holländska
sjukan” – ett ekonomiskt fenomen som inträffar när
den reala växelkursen till följd av ökad export eller
kapitalinflöden blir så hög i ett land att det går ut
över den ekonomiska tillväxten.
FRÅGA 12: LÄS MER
Bettin, G., Presbitero, A., Spatafora N., 2014. “Remittances and Vulnerability in Developing Countries”, IMF Working Paper,
IMF Research Department
Francisco, R. 2013. “Remittances throw lifeline to Philippines’ typhoon survivors”, Artikel publicerad av Reuters, www.
reuters.com den 25 december 2013
Lopez, H., Molina, L. Bussolo, M., 2007. “Remittances and the Real Exchange Rate” World Bank, Washington, DC
13. Kan remitteringar
ersätta det offentliga biståndet?
ÄVEN OM det har blivit vanligt att remitteringarnas
utvecklingsbidrag jämförs med det offentliga utvecklingsbiståndets så är det viktigt att understryka
28
att det rör sig om helt olika typer av flöden. Den
kanske viktigaste skillnaden är att remitteringar
är privata pengar som statliga myndigheter eller
DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 1: VA D , V E M , H U R O C H VA R F Ö R ?
internationella organisationer inte kan styra över.
På många sätt gör detta remitteringarna mer effektiva. Till skillnad från biståndet når remitteringarna
direkt den eller de individer som pengarna är till för
att hjälpa. Mottagarna kan sedan själva avgöra hur
pengarna ska användas för största möjliga nytta. På
så sätt kringgår remitteringarna en del av de problem som biståndet får tampas med, som kostsam
administration och byråkrati, och i värsta fall korruption. Remitteringar når också platser som inte
får något offentligt bistånd. Remitteringarna är till
exempel den viktigaste formen av extern finansiering i Somaliland, en självutropad och i praktiken
helt autonom stat, vars självständighet från Somalia
dock inte är internationellt erkänd, vilket har gjort
det svårt för internationella biståndsorgan att verka
i regionen.
Biståndet har i sin tur fördelen att pengarna går att
kanalisera till utvecklingsprogram eller öronmärka
för storskaliga projekt, för att uppnå fastställda utvecklingsmål. Medan den absolut största delen av
remitteringarna går till medelinkomstländer som
Indien, Kina och Mexiko så är biståndet i högre
grad riktat till de allra fattigaste delarna av världen.
Bland de tio största mottagarländerna för remitteringar är endast Bangladesh ett låginkomstland
enligt Världsbankens klassificering. Bland de tio
största mottagarländerna för offentligt bistånd (det
så kallade DAC-biståndet) finner vi sex låginkomstländer: Afghanistan, Demokratiska republiken
Kongo, Etiopien, Kenya, Tanzania, och Mocambique. Internationell migration är kostsam och kräver
oftast en del besparingar; även i låginkomstländer
är det sällan de allra fattigaste som migrerar och
därför inte heller de fattigaste som i första hand tar
emot remitteringar. Det finns med andra ord gott
om anledningar till att remitteringar aldrig kan bli
något substitut för utvecklingsbistånd.
Däremot kan remitteringar och internationellt
bistånd komplettera varandra. Det är inte regeringars eller internationella biståndsorgan roll att
bestämma vad privatpersoner ska göra med deras
egna pengar. Men det finns sätt som biståndspengar
skulle kunna användas för att stärka remitteringarnas utvecklingseffekter genom att uppmuntra investerande i produktiva ändamål. Det kan handla
om att använda biståndsmedel till att bygga ut den
finansiella infrastrukturen och skapa trygga sparformer, att tillhandahålla mikrokrediter med remitteringar som säkerhet eller hjälpa till att bygga upp
institutioner för att säkra människors äganderätter
till land och annan egendom.
FRÅGA 13: LÄS MER
Carling, J. 2004. “Policy options for increasing the benefits of remittances”, Working Paper No. 8, Compas: University of Oxford
Carling, J. 2008, “Interrogating Remittances: Core Question for Deeper Insight and Better Policies” i Castles, S. och Delgado Wise, R. (red.) Migration and development: perspectives from the South. Geneva: IOM International Organization for
Migration, s. 43-64
OECD, 2014. Aid statistics, hämtat i april 2014. OECD:s senaste data går att hitta på OECD:s hemsida www.oecd.org/dac/stats/
DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 1: VA D , V E M , H U R O C H VA R F Ö R ?
29
del 2.
30
DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 2 : B E R ÄT T E L S E R
Berättelser
Riskerar migration att leda till kunskapsflykt från fattiga länder då högutbildade per­
soner lämnar ett land för bättre möjligheter någon annan stans? Vad har remitteringar
för betydelse för hushålls ekonomiska situation? Kan remitteringar leda till ökad ojäm­
likhet? Kommer remitteringar de allra fattigaste till del? Är tron på migranters möj­
ligheter att bidra till utveckling överdriven? Var går gränsen mellan exploatering och
människohandel och en relativt hållbar hushållsstrategi i fråga om arbetsmigration?
På vilket sätt skulle officiellt bistånd kunna stärka remitteringars utvecklingsvinster?
Är remitteringar hållbara även på längre sikt? Vad har intraeuropeiska remitteringar
för betydelse för ekonomisk utjämning inom unionen? Och hur känns det att gå från
mottagare till sändare av remitteringar?
Genom berättelser från byar, länder och regioner i olika delar av världen ger svenska
och internationella forskare och experter utifrån sina studier och erfarenheter sin bild
av remitteringars betydelse för samhällens utveckling. Vi får läsa om remitteringarnas
möjligheter och potential för utveckling men även om deras begränsningar och
om vikten av att förstå omständigheterna kring den migration som föregår dessa
penningflöden.
DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 2 : B E R ÄT T E L S E R
31
Lisa Pelling:
Remitteringars pris
Lisa Pelling, utredningschef på Arena Idé, skriver om remitteringars emotionella pris och risken för
kunskapsflykt då högutbildade migranter lämnar ett land. Lösningen är inte att begränsa migrationen,
utan att skapa förutsättningar för cirkulär migration. För det krävs en friare rörlighet och en trygghet
som skapas genom exempelvis permanenta uppehållstillstånd, som ger fler möjlighet att resa och gör
att fler vågar återvända med nya kunskaper och erfarenheter.
REMITTERINGAR LYFTS ofta fram som den viktigaste länken mellan migration och utveckling. De
resurser som överförs i form av remitteringar från
migranter som arbetar utomlands ger viktiga bidrag
till utveckling. Det ger människor råd att söka läkarhjälp, låta barnen gå kvar i skolan, bo lite bättre.
Klassiska exempel på investeringar i mänsklig utveckling. Men remitteringar är ingen universallösning. En rättighetsbaserad och människocentrerad
utvecklingsstrategi måste ha som utgångspunkt att
människor ska ha möjlighet att migrera, inte tvingas
till det. De senaste årens fokusering på remitteringar riskerar att dölja detta.
Remitteringar har ett pris. Inte minst ett emotionellt
pris. Det emotionella priset betalas av migrantarbetare som måste leva åtskilda från sina barn och andra nära och kära för att de länder som vill ha deras
arbetskraft inte vill ta emot deras familjer. Och de
betalas av deras barn som växer upp med mamma
eller pappa på Skype men inte i vardagen. I den globala vårdkedjan, global care chain, vårdar vi varandras barn: kvinnor som jobbar på arbetsmarknader som inte är familjeanpassade måste lämna över
32
omsorgen om sina egna barn till en barnflicka, som
i sin tur kanske måste få hjälp med omsorgen om
sina barn i hemlandet. Hon (för det är nästan alltid
en hon) är inte sällan också en migrant, som kanske
flyttat till storstaden från landsbygden.
Att människor lämnar en plats kan påverka negativt
på flera sätt. Det är inte alla som har möjlighet att
migrera. Ofta är det de med lite mer resurser, de som
ofta också är lite bättre utbildade, som har möjlighet
att migrera. Det kan leda till att områden och länder
dräneras på högutbildade, så kallad brain drain.
I den globala vårdkedjan
vårdar vi varandras barn
Lösningen på problem med kunskapsflykt är inte
att begränsa rika länders möjlighet att rekrytera till
exempel läkare från fattiga länder. Sådana åtgärder
löser inte de problem som får läkare att vilja migrera.
Problem som låga löner, dåliga och otrygga arbetsförhållanden och bristande möjligheter till kompetensutveckling kan inte lösas genom att till exempel
DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 2 : B E R ÄT T E L S E R
förbjuda afrikanska läkare att arbeta inom EU.
Istället kan det bli ännu värre: läkarna kan inte använda sin utbildning utan tvingas jobba som taxichaufförer eller barnflickor. Det leder inte bara till
brain drain, utan också till brain waste.
Möjligheten att migrera kan faktiskt leda till att ett
land får fler läkare. Om det går att betala av studielånen genom att jobba några år utomlands kan fler
våga satsa på en lång läkarutbildning. Filippinerna
brukar ofta lyftas fram som ett exempel på ett land
som upplever den här effekten. Få andra länder har
utbildat så många sjuksköterskor som arbetar utomlands. Samtidigt har Filippinerna enligt Världshälsoorganisationens statistik fler sjuksköterskor per
invånare än länder som Storbritannien och Österrike. (Clemens 2009).
Möjligheten att migrera
kan leda till att ett land får fler läkare
Det optimala vore om högutbildade kunde jobba
några år utomlands, för att sedan återvända med nya
erfarenheter, ny kompetens och kanske en sparad
slant. Paul Collier, som skrivit den uppmärksammade boken ”Exodus”, argumenterar för att rika länder borde ge fler migranter tillfälliga arbetstillstånd.
Men här kommer nästa paradox: det är inte säkert
att tillfälliga uppehållstillstånd är det bästa sättet
att uppnå ”cirkulär” migration. Att migrera är ofta
kostsamt och riskfyllt. Det är en viktig förklaring
till att så få människor trots allt migrerar (enbart
cirka tre procent av jordens befolkning). Därför kan
permanenta uppehållstillstånd vara det bästa sättet
att uppmuntra tillfällig migration: tryggheten i ett
permanent uppehållstillstånd kan vara det som gör
att en migrant vågar återvända hem. Om hen inte
skulle kunna få fotfäste igen i ursprungslandet finns
möjligheterna i mottagarlandet fortfarande kvar.
Detta har Kathleen Newland vid Migration Policy
Institute döpt till ”den permanenta paradoxen”.
Remitteringarna till utvecklingsländerna uppgår
enligt Världsbanken till en summa som är tre gånger så stor som det offentliga biståndet till samma
länder. De AIDS-drabbade länder söder om Sahara
som är värst drabbade av kunskapsflykt behöver en
möjlighet att betala sina läkare vettiga löner, och ge
dem drägliga arbetsförhållanden. Utvecklingsbistånd kan bidra till detta, men även inkomster från
remitteringar.
Idag råder en slags migrationspolitisk apartheid i
världen: rika och högutbildade kan röra sig fritt,
medan fattiga och lågutbildade till stora delar är
inlåsta i sina hemländer. Lösningen är en friare
migration för alla, inte att resa nya murar.
DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 2 : B E R ÄT T E L S E R
33
LÄS MER:
Clemens, Michael. 2009. ”Skill Flow: A Fundamental Reconsideration of Skilled-Worker Mobility and Development”. CGD
Working Paper 180, 2009.
Collier, Paul. 2013. Exodus: How Migration Is Changing Our World. Oxford University Press.
Newland, Kathleen. 2009. ”The paradox of permanency: an incentive-based approach to circular migration policy in the
European Union,” paper presented at the Swedish EU Presidency Meeting on Labour Migration and its Development Potential in the Age of Mobility, Malmö.
Lisa Pelling är utredningschef för Arena Idé. Hon har tidigare varit politisk sakkunnig på
Utrikesdepartementet och programchef på Global Utmaning, där hon mellan 2010-2013 drivit
flera projekt om migranters transnationella band. År 2013 disputerade Lisa med avhandlingen
Post-Remittances? On Transnational Ties and Migration Between the Kurdistan Region in Iraq
and Sweden vid Wiens universitet.
34
DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 2 : B E R ÄT T E L S E R
Remitteringar som
hushållsstrategi i Etiopien
– samtal med Lisa Andersson
Lisa Andersson har i sin forskning intervjuat etiopiska hushåll där familjemedlemmar har migrerat.
Idag arbetar hon med migration och utveckling vid OECD Development Centre i Paris. Här berättar
hon om remitteringars betydelse för hushåll i Etiopien och om kritiken mot remitteringar att de inte
kommer de allra fattigaste till del.
SOM PÅ de flesta håll har inte alla hushåll i Etiopien
råd att låta någon migrera och av de som migrerar
har inte alla inte möjlighet att remittera. Samtidigt
får remitteringarna ofta spridningseffekter genom
att de förs vidare inom landet och utanför den
egna familjen. Det är några av resultaten från Lisa
Anderssons forskning.
Hur påverkar remitteringar hushållens
ekonomiska situation i Etiopien?
De hushåll jag tittat på har under de senaste fem
åren börjat ta emot remitteringar och nästan alla
bedömer själva att deras situation har förbättrats
sedan dess. Sett till de konkreta tillgångar hushållen äger kan man se klara effekter av remitteringar,
men skillnaden är ännu starkare om man ser till
hur hushållen själva bedömer sin situation. Det är
intressant eftersom det kan tyda på att hushållen
räknar med att remitteringarna kommer att utgöra
en stabil framtida inkomst och att man inom några
år kommer hinna göra investeringar man inte har
hunnit göra än. Så på det sättet speglar hushållens
subjektiva bedömning en förväntad framtid jämfört
med om man bara tittar på objektiva mått som till
exempel ackumulering av tillgångar. Det är annars
svårare att bedöma de mer långsiktiga effekterna av
remitteringar. Om man frågar hushållen direkt så är
investeringar i utbildning och hälsa inte det första
de tänker på, även om remitteringarna på längre
sikt kanske möjliggör sådana investeringar.
Remitteringar från utlandet har en stor påverkan
på människors möjligheter att permanent ta sig ur
fattigdom, och inte falla tillbaka igen som annars
är vanligt. Det faktum att utländska remitteringar
är en extern inkomst har också spelat en viktig roll.
När det är tuffa tider i ett land, på grund av till exempel tuffa väderförhållanden som torka eller ekonomisk inflation, så är de utländska pengarna något
som inte påverkas av de interna förutsättningarna. DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 2 : B E R ÄT T E L S E R
35
Vad används pengarna till?
En stor del uppges gå till daglig konsumtion, som
mat och sådant som man behöver i vardagen. Att
investera i sitt hus är också generellt något av det
första hushållen gör, speciellt på landsbygden där
det också är mer troligt att man äger sitt hus. På
landsbygden är det också vanligt att man använder
pengarna för att betala tillbaka skulder för lån man
tagit för att finansiera migrationen.
Remitteringar har en stor påverkan
på människors möjligheter att permanent
ta sig ur fattigdom.
En vanlig kritik mot remitteringar är att de inte
kommer de fattigaste till del. Vilka är de hushåll
som tar emot remitteringar i Etiopien?
Det är intressant för det har förändrats mycket över
tid. Idag migrerar en majoritet till mellanöstern och
dit skickar generellt sett fattigare familjer och familjer från landsbygden sina familjemedlemmar. Det är
sant att remitteringar, samtidigt som de är positiva
för fattigdomsbekämpning, kan öka inkomstklyftorna i landet.
Det finns ett samband mellan
att man tar emot remitteringar och att
man skickar vidare pengar
inom landet.
Alla har definitivt inte råd att migrera, i alla fall inte
till en början. Men genom tidigare migration och
36
med etablerade migrationsnätverk kan information
spridas vilket bidrar till att kostnaderna för att migrera minskar och öppnar upp möjligheten även för
fattigare hushåll. Just det verkar ha varit något som
hänt i Etiopien.
Du har skrivit om spridningseffekter.
Vad innebär det?
Det jag har tittat på är om man när man tar emot
remitteringar även tenderar att skicka ytterligare
överföringar inom landet. Förutom ett första steg
där man har en direkt länk till en migrant utomlands så kan remitteringarna överföras till familjemedlemmar i andra delar av landet genom privata
transaktioner eller genom olika typer av informella
nätverk. Remitteringar kan därför ha ytterligare
effekter bortom de man ser om man bara analyserar transaktionerna som sker mellan migranter och
deras närmaste familj i hemlandet.
Hur vanligt är det att man skickar vidare
remitteringar?
Det finns ett samband mellan att man tar emot remitteringar och att man skickar vidare pengar inom
landet. Båda typer av överföringar tycks ha ökat de
senaste åren. Som i många andra låginkomstländer
är privata transfereringar inom landet, mellan hushåll, en vanlig strategi för att sprida risker i brist på
tillgång till mer formella försäkringar.
Det finns skillnader mellan låg- och högutbildade
hushåll när det kommer till att skicka vidare remitteringar. Under en tid som under 2008, då Etiopien
hade en extremt hög inflation och matpriserna steg
DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 2 : B E R ÄT T E L S E R
dramatiskt, såg jag att hushåll med högre utbildning
som tog emot remitteringar från utlandet tenderade
att sluta skicka vidare pengar till andra hushåll samtidigt som lågutbildade hushåll fortsatte att sprida
remitteringarna vidare till andra hushåll. Orsaken
till skillnaden är något jag fortfarande tittar på,
men det skulle kunna vara så att remitteringar som
en ekonomisk strategi är viktigare för hushåll som
har det svårare ekonomiskt, medan högutbildade
hushåll mer skickar pengar när de har möjlighet att
hjälpa andra.
Skickar alla migranter pengar?
Vem är det som remitterar och hur länge brukar
de vara borta?
Att skicka en familjemedlem utomlands är en investering. Det är en hushållsstrategi för att kunna öka
sin inkomst. Men i den undersökning jag genomförde var det bara omkring hälften av de hushåll
som har en familjemedlem som migrerat utomlands
som faktiskt tar emot remitteringar. Till viss del är
det en fråga om att migranterna varit på plats under en begränsad tid och kanske ännu inte hunnit
börja skicka hem pengar. Det är också en ganska dyr
process att skicka hem pengar mellan mellanöstern
och Etiopien. Om du har en liten inkomst så har du
kanske inte möjlighet att skicka hem några pengar.
Den stora trenden är kvinnor som migrerar till länder i Mellanöstern för att arbeta som hembiträden.
Så det är fler kvinnor än män som migrerar från
Etiopien nu, på grund av att det finns en stor efterfrågan på kvinnlig arbetskraft i Mellanöstern. Även
män migrerar, och jobbar generellt inom byggbranschen eller som chaufförer. Det klassiska är att man
skickar sonen eller dottern i familjen som är i tjugoårsåldern och som oftast inte är gift eller bildat
egen familj ännu.
Många, speciellt kvinnor, råkar även illa ut. De blir
illa behandlade av de familjer som anställt dem, och
eftersom de har skuldsatt sig för att åka så innebär
det att hela lönen den första tiden går åt till att betala tillbaka lånet. Det finns många rekryterare som
har satt i system att låna ut pengar till migranter.
Det får också konsekvensen att migranter inte vågar
återvända till sina byar i hemlandet på grund av att
de känner att de misslyckats med att tjäna ihop så
mycket pengar som man förväntat sig.
När det gäller migrationen till mellanöstern är man
borta i genomsnitt fyra, fem år. Tanken är att man
åker dit, jobbar där några år och att man under den
tiden också skickar hem pengar och när man sen
har samlat ihop tillräckligt så åker man hem. Och
vissa migrerar i flera omgångar, men det varierar
mycket. Som migrant är man i en väldigt utsatt situation, många migrerar illegalt, saknar papper och
har därför begränsad rörelsefrihet.
Som migrant är man i en väldigt
utsatt situation, många migrerar illegalt,
saknar papper och har därför begränsad
rörelsefrihet.
Sen finns det ju även migranter från mer välbärgade
familjer som migrerar av andra orsaker, till exempel för att studera utomlands, och som därför inte
DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 2 : B E R ÄT T E L S E R
37
skickar hem pengar, men vars kunskaper och eventuella investeringar kan vara intressant för landet på
längre sikt. Den etiopiska staten försöker uppmuntra dessa människor att återvända, om än för under
en begränsad tid. Man behöver till exempel inte betala någon tull på importerade varor om man tillhör diasporan och vill investera i Etiopien. Generellt
har människor en stark önskan att återvända men
det kan vara svårt utan de rätta förutsättningarna,
t.ex. om löneskillnaderna är för stora, och om det
är svårt att hitta intressanta arbeten och bra skolor
för sina barn.
Det finns skillnader mellan länder vad gäller hur
långt man har kommit med att se de här fördelarna
som ett sätt att skapa utveckling i landet och i hur
man hjälper till för att förstärka de positiva konsekvenserna. I den frågan har ett land som till exempel Filipinerna kommit längre än Etiopien.
Lisa Andersson disputerade hösten 2013 med avhandlingen ”Essays on Development and
Experimental Economics: Migration, Discrimination and Positional Concerns” vid Göteborgs
Universitet. Där har hon bland annat studerat familjemedlemmars subjektiva upplevelse av hur
hushållets ekonomiska situation påverkas av remitteringar. Idag jobbar hon med migration och
utveckling vid OECD Development Centre i Paris.
38
DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 2 : B E R ÄT T E L S E R
Charlotta Hedberg:
Remitteringar som bär?
Charlotta Hedberg, docent i kulturgeografi vid Kulturgeografiska institutionen, Stockholms universitet,
skriver om hur hushåll på den thailändska landsbygden använder sig av migration och rörlighet för
att förbättra sin ekonomiska situation och om hur bärplockning i Sverige anses ha många fördelar
bland thailändska familjer. Säsongsarbetet i Sverige kan på samma gång innebära exploatering och
människohandel och utgöra en relativt hållbar, global hushållsstrategi.
DEBATTEN OM säsongsarbetande bärplockare från
Thailand har till stor del handlat om exploaterade
arbetare som återvänder skuldsatta till sitt hemland. Årligen ser vi bilder av utsatta bärplockare
som protesterar mot orättvisa arbetsvillkor. Denna bild av bärplockare visar en del av sanningen.
Men bärplockningen är en komplex företeelse som
innehåller många dimensioner. Samtidigt som vissa
bärplockare återvänder hem skuldsatta, och de allra
flesta tar en risk genom att åka till Sverige, kvarstår samtidigt det faktum att många bärplockare
återvänder med en relativt god förtjänst på fickan
– remitteringar som kan förbättra såväl boendesituation som utbildningsnivå på orten. Jag har därför
själv beskrivit bärplockning både som ”exploatering
och människohandel” och som ”en relativt hållbar,
global hushållsstrategi”.
Hur kan exploaterade arbetare samtidigt ha en relativt socialt hållbar strategi för sina familjer? Svaret finns i den ojämna resursfördelningen i världen
och de olika måttstockar vi använder. I Sverige
definieras exploatering av arbetskraft genom FN:s
Palermoprotokoll, och ILO har upprättat kriterier
som tydligt anger att exploatering förekommer i
Bärplockning i Sverige. Foto: Tomas Forsberg
branschen, som delvis gränsar till människohandel. Bärplockare exploateras med denna måttstock
exempelvis genom extremt långa arbetsdagar, låga
löner, övervakning av arbetare samt en rekryteringsprocess som utnyttjar arbetarnas utsatta ekonomiska och sociala position i hemlandet.
Sett ur arbetarnas perspektiv blir bilden emellertid
DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 2 : B E R ÄT T E L S E R
39
40
Sockerskörd i Thailand. Foto: Tomas Forsberg
Noggrann vägning av bär för exakt rätt inkomst. Foto: Tomas Forsberg
ofta en annan. I de byar jag besökt i nordöstra Thailand har jag kunnat se hur hushållen använder sig av
olika mobilitetsstrategier för att förbättra familjens
ekonomiska position. Det vanligaste är att man åker
till asiatiska länder som Taiwan eller Singapore för
att arbeta som byggnadsarbetare under en tvåårsperiod. Parallellt med detta finns det många som åker
till Sverige eller något annat land för att gifta sig,
och åter andra som flyttar internt inom Thailand,
till Bangkok eller södra Thailand för att jobba inom
byggnads- och serviceekonomin. I den region jag
har besökt finns sedan 1980-talet ett annat alternativ
för att skicka remitteringar till familjen – att plocka
bär i Sverige. Ett system och en kultur för bärplockning har vuxit fram i dessa byar och fördelarna med
att åka till Sverige jämfört med att arbeta i andra
länder anses vara många. Det som ofta lyfts fram
är den fördelaktiga tidsperioden för bärsäsongen,
som infaller mellan sådd och skörd av ris. Detta är
en relativt sysslolös period för de thailändska risbönderna, då det passar bra att arbeta utomlands.
Jämfört med att arbeta en tvåårsperiod i Taiwan kan
de som bärplockare dessutom vara hemma mer med
familjen. En annan fördel som några nämner är att
man tycker att arbetet som bärplockare är friare än
att arbeta som kontraktarbetare; de har möjlighet
att arbeta på stora ytor i skogen utan direkt uppsikt
från arbetsgivaren. Inkomsten från bärplockning
och kontraktarbete i Taiwan verkar samtidigt ofta
vara ungefär densamma.
DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 2 : B E R ÄT T E L S E R
Byarna i Thailand är alltså en del av den globaliserade arbetsmarknaden – på gott och ont. Jordbrukets
förutsättningar har förändrats och det är inte längre
möjligt att försörja sig på enbart odling av ris och
socker, som är de två dominerande grödorna i denna region som är Thailands fattigaste. Självklart är
ribban för hur mycket pengar man behöver relativ,
och att tjäna extra pengar handlar för bönderna inte
om att klara livhanken utan snarare om att ha råd
att investera i mark, förbättra standarden i sitt hus
samt att sända sina barn till högre utbildning.
Konkurrensen om platserna
är hård och inte alla har möjlighet att
pröva sin lycka
Det är exempelvis uppenbart att de bärplockare som
har barn i tonåren sparar pengar just för att sända
sina barn till universitetet för att de ska slippa försörja sig på det hårda jordbruksarbete som deras
föräldrar försörjt sig på. Chefen i en av byarna oroar
sig för att det på sikt inte ska finnas några ungdomar som vill ta över föräldrarnas mark. Samtidigt
möter jag flera unga personer som inte vill ta emot
de pengar föräldrarna sparar till deras utbildning –
eftersom de ser hur mycket pengar man kan tjäna
genom bärplockning tycker de inte att högre utbildning lönar sig.
REMITTERINGAR ELLER SKULDER?
Frågan är dock om arbetarna tjänar pengar på att
plocka bär som de skickar till sina familjer – remitteringar – eller om de hamnar i skuld? Svaret på
denna fråga är att många tjänar pengar. Flera har
berättat för mig att de tjänar mellan 100 000–200
000 bhat (ca. 22 000–44 000 SEK) när alla skulder
är betalda, vilket är stora summor för många. I de
hushåll där man endast försörjer sig på lokalt jordbruk ser man ofta med längtan fram emot att få åka
till Sverige och plocka bär. Konkurrensen om platserna är hård och inte alla har möjlighet att pröva
sin lycka.
För detta är något som arbetarna är medvetna om.
De tar en ekonomisk risk. Att plocka bär i Sverige är
dyrt, det kostar ca. 75000 bhat, och de flesta måste
ta lån för att bekosta resan. Om bärplockarna råkar
ut för problem, som tex ett dåligt bärår, vet de att
de kan få ekonomiska skulder. Att vara skuldbelagd
är vanligt bland thailändska bönder, och ibland ser
bärplockarna resan till Sverige som en möjlighet att
betala skulder man fått på annat håll. Oavsett detta
är de flesta medvetna om att de måste se arbetet i
Sverige på lång sikt. De resonerar kring att risken
finns att de kan tjäna mindre de första åren, för att
sedan som erfarna plockare tjäna bättre. Många
bärplockare återvänder därför till Sverige år efter
år, och jag har träffat många som plockat bär i Sverige 10-15 gånger.
Byarna i Thailand
är en del av den globaliserade
arbetsmarknaden – på gott och ont
Sedan 2012 har bärplockare i Sverige rätt till en
grundlön enligt kollektivavtal, som i runda slängar
motsvarar den summa plockarna spenderar på att
DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 2 : B E R ÄT T E L S E R
41
resa till Sverige. Officiellt sett ska det alltså inte finnas någon risk för bärplockare att hamna i skuld.
Det finns också enskilda lösningar som skyddar
plockare, såsom det svenska bärföretag som lånar ut
pengar direkt till plockarna utan att gå via thailändska banker. Samtidigt vet vi att det finns plockare
som råkar illa ut också inom det nya regelverket. En
del företag verkar ha satt i system att låta plockarna
skriva under dubbla avtal, ett som gäller i Sverige,
där de har rätt till både ackord och grundlön, och
ett annat som gäller i Thailand, där de måste välja mellan grundlön eller ackord. I ett sådant läge
väljer plockarna alltid ackord, eftersom grundlönen
endast täcker deras omkostnader. Ett annat exempel är de enskilda plockare som blev anklagade för
att stjäla bär i Sverige, dvs. sälja bären till en tredje
part som erbjuder högre pris, och som därefter blev
hemskickade till Thailand skuldsatta. Ett tredje
exempel är de plockare som strejkade pga. osäkra
villkor sommaren 2013 och som fick åka tillbaka
till Thailand utan betalning.
Säsongsarbetande bärplockare från Thailand är
således en utsatt grupp på svensk arbetsmarknad.
Samtidigt bidrar inkomsterna ofta med ovärderliga
inkomster för många thailändska risbönder, genom
möjligheten att förena livet i byn med ett globalt arbete. I de thailändska byarna ses remitteringar från
bärplockning som en möjlighet till ett bättre liv –
en strategi som befinner sig mellan exploatering av
arbetskraft enligt FN:s måttstockar och en relativt
hållbar, global hushållsstrategi.
Charlotta Hedbergs forskning handlar om transnationell migration, med fokus på globala
och svenska arbetsmarknader, samt rumsliga effekter. Charlotta har bland annat bedrivit
forskning om finlandssvensk migration till Sverige, rörlighet från utsatta bostadsområden,
invandrarkvinnor som är företagare inom vård och omsorg samt thailändska bärplockare.
42
DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 2 : B E R ÄT T E L S E R
Lisa Åkesson:
Remitteringar, invandrings­
restriktioner och ojämlikhet
Lisa Åkesson, docent i antropologi vid Göteborgs Universitet samt senior forskare på Nordiska Afrika­
institutet, diskuterar sambandet mellan remitteringar och ojämlikhet utifrån sin forskning i Kap Verde,
där förändrade migrations- och familjemönster har påverkat spridningen av remitteringar. På grund av
den relativt goda möjligheten att migrera till Sydeuropa under 1960- Och 70-talen mottar idag även de
fattigaste remitteringar, ojämlikheten ligger snarare i möjligheten att migrera.
MÄNNISKORNA I kön utanför USAs konsulat i
Praia, Kap Verdes huvudstad, gör allt för att lindra
sin nervositet. Några unga män i solglasögon säger
att det bara har sökt visum på skoj, och att de inte
bryr sig om hur det går. Andra ber högt till Gud, och
några stirrar bara tomt ut i luften. Alla väntar de på
att få tillbaks sina pass – med eller utan en visering.
Så öppnar konsulatet och en total tystnad faller över
kön. De första släpps in. Så går några minuter och
en man i kostym och eleganta skor kommer ut. Han
ler stort och viftar med sitt uppslagna pass där en
stämpel med amerikanska örnen breder ut sig över
två sidor. Sedan kommer en kvinna som gråter högt.
Hon följs av en man i slitna kläder som svär och förbannar konsulatet, Obama och världens orättvisor
i allmänhet.
Denna scen påminner oss om att restriktiva invandringsregler i mottagarländer ofta omintetgör
människors första steg mot att bli sändare av remitteringar. Den visar också att möjligheterna att migrera är ojämlika, vilket i sin tur också påverkar hur
remitteringar fördelas. Förhållandet mellan remitteringar och socio-ekonomisk ojämlikhet i migranternas ursprungsländer har debatterats länge inom
forskningen. Det finns studier som visar på att inte
bara den relativa fattigdomen ökar för dem som inte
får pengar från familjemedlemmar utomlands, utan
också att de som inte mottar remitteringar ibland
blir fattigare i absoluta termer. Detta kan exempelvis hända om priser på mark eller bostäder stiger
därför att vissa mottar remitteringar, och därmed
har möjlighet att betala högre priser.
Å andra sidan finns det andra studier som visar att
även de som inte mottar remitteringar kan dra nytta
av dem, genom att det skapas nya arbetstillfällen
och en högre efterfrågan på olika varor och tjänster.
Vilket som gäller, om ett inflöde av remitteringar
ökar eller minskar ojämlikheten, varierar från fall
till fall, beroende på en mängd olika faktorer. En allmän slutsats i forskningen har länge varit att remitteringar inte kommer de allra fattigaste i ett samhälle till godo. Denna slutsats motsägs dock exempelvis
DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 2 : B E R ÄT T E L S E R
43
av det aktuella fallet med de romska tiggarna från
Rumänien, som ju verkligen tillhör de allra mest
utsatta, men som skickar hem pengar.
Frågan om hur remitteringar
påverkar socio-ekonomisk ojämlikhet
har engagerat forskare i decennier. Vad
många kapverdier ser som djupt ojämlikt
är snarare möjligheterna att migrera.
I min forskning som antropolog har jag studerat
sambandet mellan remitteringar och ojämlikhet i
Kap Verde. Kap Verde är ett intressant land att studera därför att utvandring över lång tid har varit ett
dominerande försörjningssätt. I dag bor majoriteten
av befolkningen utomlands, och remitteringar står
för ungefär 8 % av BNP. Genom att bo och leva i
Kap Verde och prata med många mottagare av remitteringar har jag kommit fram till följande:
44
familjestruktur påverkar hur remitteringar
sprids i befolkningen. På 60- och 70-talen var det
oftast män som migrerade. Många av dem var
gifta, och de sände merparten av remitteringarna
till sitt eget hushåll som de planerade återvända
till. Dessa hushåll fick ofta en mycket bättre standard än hushåll utan migranter. De senaste årtiondena har det varit lika vanligt att kvinnor som
män migrerat, samtidigt som parrelationer av
olika orsaker blivit mer instabila. När en partner
emigrerar tar nästan alltid förhållandet slut, och
migranter startar ofta nya relationer och familjer
utomlands. Det betyder att migranter idag sällan
skickar hem pengar till ett hushåll bestående av
make/maka och barn. Istället skickar man ofta
en mindre summa till flera olika hushåll. Barn,
mödrar och systrar är ofta mottagare av remitteringar, och de behöver inte bo i samma hushåll. Detta betyder å ena sidan att remitteringar
sprids till fler hushåll, och å andra sidan att ett
hushåll som mottar remitteringar inte nödvändigtvis får en särskilt mycket bättre ekonomi, eftersom summorna är små och ofta oregelbundna.
1. Även de fattigaste mottar ibland remitteringar.
Detta beror på att det fram till slutet av 1980-talet
var relativt enkelt att ta sig in i Sydeuropa även för
medlemmar i fattiga familjer utan inflytelserika
sociala kontakter. Särskilt under 1960- och 70-talen var det många fattiga som lyckades emigrera. En del av dem som migrerade för många år
sedan fortsätter att skicka hem pengar, framför
allt till sina gamla mödrar. Ofta rör det sig om
oregelbundna penninggåvor, men dessa hjälper
ändå vissa fattiga hushåll främst att betala skulder i mataffären samt räkningar för elektricitet.
3. Lönearbete är viktigare än remitteringar för ett
hushålls standard. Eftersom remitteringar oftast
är mindre summor som enbart täcker de mest
grundläggande behoven samtidigt som lönearbete blivit allt vanligare, är det idag främst
tillgången till lönearbete som avgör ett hushålls
standard. På ett makroekonomiskt plan har
detta att göra med att Kap Verde, i likhet med
många andra afrikanska länder, har haft en
stark ekonomisk tillväxt det senaste decenniet.
2.Förändringar som har att göra med genus och
4. De som planerar återvända skickar mer pengar.
DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 2 : B E R ÄT T E L S E R
Remitteringar har en starkare inverkan på socio-ekonomisk stratifiering när de är kopplade
till återvändande. Migranter som planerar att
flytta ”hem” skickar inte enbart mindre summor till vissa familjemedlemmars basbehov. De
bygger också hus, sparar pengar och investerar
kanske i en ekonomisk verksamhet. Om och när
de slutligen återvänder kommer de att tillhöra
en priviligierad grupp i samhället. Det är dock
inte alltid självklart att denna statushöjning
kommer andra familjemedlemmar till godo.
Frågan om hur remitteringar påverkar socio-ekonomisk ojämlikhet har engagerat forskare i decennier.
Många människor i Kap Verde skulle emellertid
säga att detta är en felaktigt ställd fråga som döljer
det verkliga problemet. Många anser att det är rättvist att de som har arbetat hårt utomlands och fått
utstå diskriminering och hemlängtan har möjlighet
att stödja kvarboende familjemedlemmar. Denna
generösa inställning är också tydlig när det gäller
framgångsrika återvändare. Vad många kapverdier
ser som djupt ojämlikt är snarare möjligheterna att
migrera.
Jag har ofta hört människor säga ”idag är det enbart
de som kommer från en rik familj och som därför
inte behöver migrera som har möjlighet att ordna
ett visum”. Detta understryker risken att enbart
priviligierade hushåll kommer motta remitteringar
i framtiden. I kön utanför USA:s konsulat i Praia
framstår denna risk mycket tydligt.
En överdriven tro på migranters möjligheter?
Global Utmaning har träffat Lisa Åkesson för att fråga om hur hon utifrån sin forskning ser på migran­
ters möjligheter att genom remitteringar verka för en positiv samhällsutveckling. Erfarenheterna från
Kap Verde visar att de förväntningar som finns på migranter att bidra med pengar och nya kunskaper
ofta förbiser vikten av integration och större strukturella förutsättningar.
Vilka möjligheter ser du att migranter har att
bidra till en positiv utveckling i sina ursprungsländer genom remitteringar?
DET ÄR en stor skillnad mellan de fall då människor
skickar hem remitteringar för att stödja kvarvarande familjemedlemmar och de fall då man som migrant har en idé om att man själv en dag ska återvända. I det första fallet så skickar man pengar för att
människor ska kunna försörja sig, för att man ska
kunna skicka sina barn till skolan, betala sina vatten
och el-räkningar, för att människor ska kunna hålla
näsan över ytan. Man kan även skicka pengar i kris,
om någon blir sjuk, skörden slår fel eller liknande.
De här remitteringarna är bra på det sättet att de
minskar fattigdomen för väldigt många människor.
Men i de fall som jag har stött på under min forskning på Kap Verde så används sådana remitteringar
DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 2 : B E R ÄT T E L S E R
45
inte särskilt ofta för att starta företag eller göra större
investeringar. Sådana investeringar är istället i hög
grad kopplade till migranter som ska återvända,
som arbetat utomlands under en lång tid och haft
möjlighet att spara och ta med sig pengar hem.
Vilka hinder finns för att migranter genom
remitteringar ska kunna bidra till en positiv
samhällsutveckling?
Det är väldigt beroende av vilken kontext vi talar
om, men det är i princip samma utvecklingshinder
som gäller i övrigt. Debatten har varit lite märklig,
som om exempelvis migranter som är företagare
skulle överkomma hinder som inte andra typer av
företagare gör.
I debatten om migration och utveckling
kan det ibland verka som att den vanliga
debatten om integration försvinner.
Är ett samhälle korrupt så är det korrupt även för
migranter, är infrastrukturen bristfälle, är det osäkert, så gäller det även för migranterna. Merparten
av de migranter jag sett återvända till Kap Verde och
försöka starta ett företag lyckas inte som de tänkt,
även om en del gör det. Man måste ofta känna någon
inom politiken för att lyckas och återvändare som
många gånger varit borta i mer än tjugo år har inte
den typen av nätverk.
I debatten om migration och utveckling kan det
ibland verka som att den vanliga debatten om integration försvinner. Man uppfattar migranter som
46
människor som har fått tillgång till fantastiska
kunskaper och nätverk, vilket man inte alls har alla
gånger. Flera av de migranter som jag följt och som
varit lågutbildade och flyttat från Kap Verde har fått
jobb där de inte nödvändigtvis lärt sig något nytt,
inte kunnat skapa särskilt stora sociala nätverk eller
ens lära sig ett nytt språk, trots att de varit borta i
årtionden.
Debatten har varit lite märklig,
som om migranter som är företagare
skulle överkomma hinder som inte andra
typer av företagare gör.
Det finns en överdriven tro på att bara för att man
kommer till Europa så bli man jämlik och demokratisk och får en mängd nya kunskaper och erfarenheter. Bor man i en segregerad förort till Lissabon
eller Paris så är det inte alls säkert att det blir så.
Samtidigt ska man inte svartmåla det helt, det finns
folk som lyckas, men integrationen i mottagarlandet
är viktig.
Det finns också en överdriven tro på migranters
möjligheter att återvända med ett kapital. Men
många migranter som kommit till Europa måste
först betala av lån man tagit för att ta sig hit. Därefter ska man etablera sig här och skicka remitteringar till släkt som är kvar. Sen kanske man startar
en egen familj här. På många håll i världen brukar
man även bygga ett hus innan man återvänder. Det
är helt enkelt en väldigt lång och kostsam process
innan man kan återvända med ett kapital.
DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 2 : B E R ÄT T E L S E R
Hur väl tycker du att internationell policy kring
cirkulär migration och remitteringar överensstämmer med migranternas erfarenheter?
Finns det några specifika policybeslut som skulle kunna öka migranternas möjligheter att kunna bidra till en positiv utveckling?
Det är framförallt på två punkter de brister. Det
ena är att de inte tar upp segregationsproblematiken för migranten. Det andra är att man inte talar
om att återvändare stöter på samma strukturella,
politiska, ekonomiska och sociala problem som de
kvarboende.
Rent konkret är det viktigt att man ska kunna
skicka remitteringar utan att betala så höga avgifter. Sen handlar det naturligtvis om integration, ju
större möjligheter migranterna får här, desto större
chanser finns det att de kan lära sig något de har
nytta av där.
Lisa Åkesson forskar vid Göteborgs universitet kring hur arbetskraftsmigration påverkar
människors levnadsvillkor i sändarsamhällen. Exempel på frågor som utgör hennes forskning
är vad som händer med parrelationer och barnomsorg, hur remitteringar används och vilka
förutsättningar återvändande migranter har för att bidra till en positiv utveckling,
DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 2 : B E R ÄT T E L S E R
47
Per Fröberg:
Skicka pengar hem
– mer än till mat och öl
Per Fröberg arbetar med finansiering av mikrofinanslån och berättar här om hur remitteringar i
Centralamerika nu används även för investeringar. Han föreslår att Sverige bidrar till att utveckla
finansiella tjänster så att fler kan ta del av remitteringars utvecklingsvinster.
– LÖS IN DIN PENNINGAVI HOS OSS OCH
DU FÅR EN SEXPACK TILL SPECIALPRIS!
Så kan det stå i reklamen för butikskedjan Palí i Nicaragua. Supermercados Palí ägs av WalMart USA
och är en affärskedja som alltmer tar över handeln
med dagligvaror från lokala småbutiker. Att erbjuda inlösen av remitteringar som familjemedlemmar
skickar hem från USA eller Costa Rica är en lönsam affär i konkurrensen med småhandlarna och
Western Union har växlingskontor i Palís butiker.
Specialpris på öl är ett annat lockande erbjudande
för den som kommer för att köpa ris och bönor för
familjens dagliga behov.
Det är stora pengar det handlar om när det gäller
remitteringar. I ett land som Nicaragua utgör värdet av remitteringarna 15 procent av bruttonationalprodukten, ett värde som är två gånger större än
inkomsterna från kaffeexporten.
Globalt räknat är värdet av remitteringarna mer än
tre gånger så stort som det officiella DAC biståndet. En stor del av remitteringarna är pengar som
48
skickas hem av familjemedlemmar som arbetar utomlands. Pengarna går till konsumtion av livsmedel
och för att betala hyran eller elräkningen men även
till skolavgifter och hälsovård. En ny utveckling är
att alltfler familjer investerar remitteringar i nya eller förbättrade bostäder.
Att öppna ett bankkonto
eller ta ett lån i en vanlig affärsbank
är närmast omöjligt för de flesta familjer
med låg eller oregelbunden inkomst
i Latinamerika.
En av dem som kunnat förbättra sina livsvillkor
med hjälp av remitteringar är Agner Castro i staden Rivas. Agner har en familjeinkomst på ca 670
US-dollar. Med hjälp av remitteringar och ett lån
genom mikrofinansorganisationen Prodel har han
kunnat bygga ett hus till sig och sin familj. Förutom
krediten använde han byggnadsmaterial som han
handlat dessförinnan.
DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 2 : B E R ÄT T E L S E R
Agner Castro kunde börja bygga ett hus med hjälp av
remitteringar och mikrokrediter. Foto:Prodel
Den här typen av krediter kan öka avsevärt i omfattning om möjligheterna att spara och investera i
remitteringar för människor som Agner utvecklas.
Det krävs nytänkande när det gäller finansiering
för sparande och investeringar. Ett exempel på nytänkande är PDL Mikrofinans AB, ett icke vinstdrivande bolag som placerar ränteobligationer på
den svenska markanden och därigenom kan få in
pengar att låna ut till mikrofinansorganisationer
som Prodel i Nicaragua. Det innebär en möjlighet
att få finansiering till förmånligare villkor än vad
Prodel kan få på den lokala marknaden.
Mikrofinansorganisationer och banker kan öka den
här typen av utlåning, om de hade tillgång till bättre
garantier. Sverige kan göra en viktig insats, t.ex. genom att genom Sida utveckla ett biståndsfinansierat
garantiinstrument. Ett sådant skulle kunna användas för att bygga ut finansiella tjänster till förmån
för dem som inte har tillgång till sådana. Att öppna
ett bankkonto eller ta ett lån i en vanlig affärsbank
är närmast omöjligt för de flesta familjer med låg
Agner Castros nya hus. Foto: Prodel
eller oregelbunden inkomst i Latinamerika.
Banco Integral i El Salvador startade som en mikrofinansorganisation och har utvecklats till en affärsbank som vänder sig just till låginkomsttagare och
egenföretagare som behöver tillgång till banktjänster och lånemöjligheter.
José Sorto är småföretagare och har lån hos Banco
Integral. För att öppna ett sparkonto behöver han
idag bara fem dollar i kontanter. Banken har avtal
med Western Union och andra remitteringsföretag
i USA, där det bor många salvadoraner som nu kan
nu skicka pengar direkt till ett bankkonto i familjens namn i El Salvador. Med sparande och regelbundna remitteringar skapas en kredithistorik som
gör det möjligt att ta lån för det egna eller familjens
företag eller bygga ut och förbättra familjens bostad.
Att sprida denna typ av innovationer är en möjlighet
för svenskt bistånd – en typ av finansiella tjänster
som kostar väldigt lite att etablera och där en svensk
biståndsfinansierad garanti skulle göra stor skillnad.
DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 2 : B E R ÄT T E L S E R
49
Att sprida denna typ av innovationer är en möjlighet för svenskt bistånd, en typ av finansiella tjänster
som kostar väldigt lite att etablera och där svenskt
stöd skulle göra stor skillnad. Att lämna den informella sektorn för en etablerad mikrofinansorganisation eller bank är ett stort steg för familjer med
begränsade inkomster. Det är ett sätt att skapa ekonomisk trygghet och bli en fullvärdig medborgare.
I och med att man börjar betala skatt kan man även
ställa krav på hur skatteintäkter används,
Den svenska regeringen står värd för en internationell konferens om Migration och utveckling den 14
till 16 maj 2014, Global Forum on Migration and
Development. Det är angeläget att möjligheterna
att använda remitteringar för sparande och investeringar tas upp och presenteras under konferensen.
Så var det frågan om transaktionskostnader. När
jag senast skickade pengar till min dotters familj
i Nicaragua fick jag betala 130 kronor till Western
Union för att skicka 100 dollar till Nicaragua. Det
är oresonligt dyrt!
Småföretagaren José Sorto har kunnat öppna ett bankkonto
dit man kan skicka pengar från utlandet. Foto: Banco Integral
Även när det gäller överföringskostnaderna kan
den svenska regeringen göra mycket för att få ner
priset. Som det är nu har Western Union närmast
monopol på den svenska marknaden. Regeringen
bör förhandla med de svenska affärsbankerna och
andra institutioner så att de tar upp konkurrensen
och sänker avgiften för att skicka pengar hem.
Per Fröberg är aktiv vad gäller att finna nya former för finansiering av bostäder, företagande
och infrastruktur genom mikrofinansorganisationer och banker. Han är styrelseledamot i PDL
Mikrofinans och medlem i fullmäktige för stiftelsen Prodel. Per har tidigare varit verksam inom
svenskt bilateralt utvecklingssamarbete och bott i Latinamerika. Kontakterna med Nicaragua har
han upprätthållit under 30 år.
50
DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 2 : B E R ÄT T E L S E R
Charles Woolfson:
Remitteringar till Baltikum
– hållbara även på längre sikt?
Charles Woolfson, Professor i arbetsvetenskap vid REMESO, Institute for Research on Migration,
Ethnicity and Society, Linköping Universitet, belyser hur viktiga remitteringar har varit för de baltiska
länderna i kölvattnet av finanskrisen, men understryker att de har kortsiktig verkan, och varnar för att
vissa stater kan komma att bli för beroende av flöden som över tid ebbar ut.
DET BLIR allt lättare för människor inom den europeiska unionen att röra sig mellan de olika medlemsstaterna, och att leta efter jobb i ett annat land.
”Fri rörlighet för personer” är i själva verket en de
fyra grundläggande friheterna som EU-fördragen garanterar medborgare i samtliga de 28 medlemsstaterna. De flesta av oss som åtnjuter denna
rättighet tar enklare resande för givet, liksom det
faktum att vi inte behöver visa pass vid europeiska gränskontroller. Att uppmuntra fri ”rörlighet”,
som europeiska beslutsfattare kallar det (och, är det
värt att notera, inte ”migration”), ses som en viktig
hörnsten i att främja europeiskt välstånd och konkurrenskraft. I synnerhet tillåter det arbetskraft att
flytta från ett land till ett annat, och därmed fylla
behovet av knappa mänskliga resurser och kompetenser där den ekonomiska efterfrågan är som
störst. Så ser det åtminstone ut i teorin.
Många har utnyttjat denna frihet att söka ekonomiskt välstånd, inte minst i länderna från det forna
Sovjetblocket där friheten att resa historiskt sett har
varit begränsad. Med unionens östliga utvidgning
– först 2004 då åtta central- och östeuropeiska stater gick med, och på nytt 2007 då även Rumänien
och Bulgarien anslöt – har EU:s hela sammansättning transformerats. Europa är inte längre en union av mer eller mindre avancerade västerländska
ekonomier utan innefattar numera även ett antal
nya medlemsstater som ekonomiskt sett inte alls
är lika utvecklade och där förhållandena är mycket
fattigare.
Utsikterna för de baltiska
staterna är inte goda om deras
räddning ska ligga i remitteringar.
Givet att löner ibland är sju, åtta eller till och med
tio gånger högre i väst har ”pullfaktorn”, som migrationsexperter gillar att kalla det, varit särskilt stark.
Bland dem som främst har dragit nytta av dessa nya,
förbättrade inkomstmöjligheter finner vi medborgare från de tre baltiska medlemsstaterna – Estland,
Lettland och Litauen – med en sammanlagd befolkning på under tio miljoner. Estland har nära
DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 2 : B E R ÄT T E L S E R
51
språkliga band och ett historiskt starkt kulturellt
släktskap med grannlandet Finland, och gynnades
snabbt av en allt djupare ekonomisk integration
med den finska ekonmin. Många estländare blev
tillfälliga eller ”cirkulära” arbetskraftsmigranter.
Lettland och Litauen har i ännu större utsträckning
fått se sina invånare lämna landet i betydande antal,
särskilt bland de unga. Destinationen har framförallt varit Storbritannien och Irland, länder som
(tillsammans med Sverige) 2004 tillät fri rörlighet
av arbetskraft direkt utan några övergångbestämmelser beträffande vem som kunde eller inte kunde
migrera från de nya östliga medlemsstaterna.
Litauen avfolkas i en oroväckande omfattning, och
har fått en ekonomi som är strukturellt beroende
av remitteringar. Under krisen uppgick remitteringar till svindlande 4,6% av BNP och motsvarade
ungefär 25 procent av den totala lönesumman som
betalades ut i Litauen.
En vedertagen sanning säger att sådana flöden av
arbetskraft är ömsesidigt fördelaktiga, en ”winwin”, för både sändar- och mottagarlandet. De som
företar sig denna ”rörlighet” lär sig inte bara nya färdigheter som de kan föra tillbaka till sitt hemland,
de tjänar också mycket mer pengar än vad de skulle
ha tjänat om de hade stannat hemma. Mer sällan
diskuteras effekterna hos de sändande länderna i öst
när det gäller den kompetensbrist som uppstår, eller
det faktum att många av dem som har flyttat västerut har gjort det för jobb som ligger långt under deras
utbildnings- och kompetensnivå, vilket resulterar i
så kallat ”brain-waste”.
52
Det pratas mycket om de positiva efterverkningar
som kommer av de pengar som migranter tjänar
utomlands och skickar hem till sina familjer: remitteringar. Men bevisningen kring remitteringarnas
fördelar är något blandad. Remitteringar som skickas av familjemedlemmar utomlands används ofta
som omedelbart finansiellt stöd, för renovering av
hus eller för inköp av konsumtionsvaror som man
annars inte hade haft råd till. Däremot indikerar
många studier att pengarna generellt sett inte investeras i skapandet av företag eller lyckade nyetableringar som främjar den allmänna ekonomiska
utvecklingen. Med andra ord så uteblir ofta remitteringarnas långsiktigt hållbara positiva ekonomiska
effekter. Inte sällan så slösas pengarna helt enkelt
bort.
Detta för oss fram till idag och effekterna av den
globala finansiella och ekonomiska krisen på rörligheten från öst till väst. De tre baltiska staterna drabbades hårdare av den ekonomiska nedgången 2008
än några andra länder. De lettiska och litauiska ekonomierna gick från att växa med avundsvärda 8-10
procent årligen i mitten av 00-talet till att backa med
tvåsiffriga procenttal i krisens efterdyningar. Litauens BNP sjönk med 15 procent bara under 2009. Andelen av befolkningen som levde i risk för fattigdom
ökade från omkring en fjärdedel till en tredjedel och
arbetslösheten nådde 18 procent i Litauen och nära
20 procent i Lettland. En återhämtning till de produktionsnivåer som uppmättes innan krisen är först
nu i sikte, och dagens sjunkande arbetslöshet beror
till stor del på utvandringen.
DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 2 : B E R ÄT T E L S E R
En konsekvens av kraschen 2008 har alltså varit
att människor, många av dem unga, familjer med
små barn och nyblivet arbetslösa, började lämna i
tusental, och i tiotusental. De har inte helt och hållet slutat emigrera än idag, även om ekonomierna
visar tecken på återhämtning. Litauen avfolkas i en
oroväckande omfattning, och har fått en ekonomi
som är strukturellt beroende av remitteringar. Under krisen uppgick remitteringar till svindlande
4,6% av BNP och motsvarade ungefär 25 procent av
den totala lönesumman som betalades ut i Litauen.
Dessa medel som skickas från utlandet kommer låta
åldrande föräldrar och far- och morföräldrar undslippa svår fattigdom, och försörja barn som lämnats med släktingar när föräldrarna flyttat västerut.
Men på längre sikt, när nya liv etableras och banden
till hemlandet falnar, vilket empirin antyder att de
sorgligt nog gör, kan dagens stora inflöden av remitterade medel komma att krympa till endast en
rännil. Redan 2012 visade data att remitteringarna
hade krympt till fortfarande ansenliga 3,6% av BNP
i Litauen.
Utsikterna för de baltiska staterna är inte goda om
deras räddning ska ligga i remitteringar. Dessa
pengar dämpade chocken av den ekonomiska krisen men medför inga långsiktiga framtidsmöjligheter. ”Fri” arbetskraftsrörlighet kan visa sig vara
en blandad välsignelse, åtminstone för dem som
lämnas kvar.
Charles Woolfson är professor i arbetsvetenskap vid Linköping University, REMESO Institute
for Research on Migration, Ethnicity and Society. Han är också Research Fellow vid Central
European Labour Studies Institute (CELSI) i Bratislava, och levde och forskade i Baltikum under
tio år från 1999. Tidigare har han gästforskat vid ett flertal universitet och institutioner
DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 2 : B E R ÄT T E L S E R
53
Remitteringar på EU-nivå
– samtal med Iñigo Moré
Den europeiska unionen är världens största sändare av remitteringar, och en stor andel av pengarna
går till unionens fattigare medlemsstater. Iñigo Moré, grundare av organisationen Remesas.org,
berättar om behovet av att erkänna de intraeuropeiska remitteringarnas betydelse för ekonomisk
konvergens i unionen och att samordna den europeiska politiken därefter.
Vad vet vi om remitteringar från Europa?
TABELL 1. STÖRSTA SÄNDARE AV REMITTERINGAR
Europeiska unionen är världens största sändare av
remitteringar. Om vi tittar på världsrankningen av
länder som skickar remitteringar, ser vi att EU28:s
utflöden av remitteringar är ungefär dubbelt så stora
som tvåan på listan, USA:s. Fyra av de tio ledande
remitteringsländerna i världen tillhör EU: Tyskland,
Frankrike, Luxemburg och Italien . Det innebär att
euron är den ledande valutan i världens remitteringsflöden. Detta ger EU ett särskilt ansvar.
Största sändarländerna av
remitteringar (miljoner US$)
För att skapa en uppfattning om dimensionerna av
de europeiska remitteringarna kan man som jämförelse säga att det är nödvändigt att slå ihop fem
av medlemsländernas totala BNP för att nå samma
siffra. Enligt Världsbankens statistik uppgick BNP i
Litauen, Lettland, Cypern, Estland och Malta under
2012 till sammanlagt 125 miljarder dollar, medan
EU: s remitteringar låg på 97 miljarder dollar samma år. Tabell 1 visar världens största sändare av
remitteringar.
54
2010
2011
2012
EU28
95 399 104 817 97 109
1
USA
50 776
50 556 51 093
2
Rysskabd
21 454
26 011 31 648
3
Saudiarabien
27 069
28 475 29 493
4
Schweiz
24 193
30 779 28 468
5
Kuwait
12 126
13 423 15 935
6
Tyskland
14 674
16 202 15 392
7
Frankrike
11 937
12 725 12 404
8
Luxemburg
10 323
11 387 10 976
9
Qatar
..
10 445 10 842
10
Italien
11 580
13 017 10 754
Källa: Världsbankens uträkningar baserat på data från IMF:s
betalningsbalansstatistik och uppgifter från centralbankers,
nationella statistikbyråer och Världsbankens landskontor. Se
Migration and Development Brief 21 för metoderna bakom
prognoserna.
DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 2 : B E R ÄT T E L S E R
Figur 3.
EU:S REMITTERINGAR I FÖRHÅLLANDE TILL BISTÅNDET (MILJONER US-DOLLAR)
120 000
100 000
BISTÅND
REMITTERINGAR
80 000
60 000
40 000
20 000
0
1980
1984
1988
1992
1996
2000
2004
2008
2012
Källa: OECD DAC (bruttoutbetalningar officiellt utvecklingsbistånd EU28 DAC-medlemmar och EU-insitutionerna)
och Världsbanken.
DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 2 : B E R ÄT T E L S E R
55
Europas remitteringar placerar inte bara EU i toppen av världsrankingen av remittörer, de överstiger
även EU: s utvecklingsbistånd. Jämförelsen är relevant eftersom både remitteringar och bistånd är
”enkelriktade” överföringar, som sänds utan att be
om något i utbyte. EU: s bistånd och de europeiska
remitteringarna låg på ungefär samma nivå fram till
omkring 2007, då remitteringarna gick om biståndet
och landade på 90 miljarder dollar, medan biståndet
var 80 miljarder dollar. Sedan dess har de europeiska
remitteringarna varit högre än biståndet från EU.
På vilket sätt kan remitteringar sägas driva
ekonomisk konvergens inom EU?
En väldigt stor del av europeiska remitteringar
skickas till unionens minst utvecklade medlemsländer. De skickas till Rumänien, till exempel, av
rumänska invandrare som bor i Italien. Sådana inomeuropeiska flöden står för omkring 60 procent
av alla europeiska remitteringar, medan resterande
40 procent skickas utanför EU.
TABELL 2. REMITTERINGSFLÖDEN FRÅN EU (MILJARDER
EURO.)
2006
2007
2008
2009
2010
Remitteringar
inom EU
38,9
44,1
45,5
45,3
46,4
Remitteringar till
tredje land
25,7
30,2
33,8
31,2
31,7
SUMMA
64,6
74,3
79,3
76,5
78,1
(summan av migrant’s remittances och compensation of
employees, i enlighet med IMF:s BOPM6)
Källa: Mariela Chukanska & Daniela Comini, EU remittances
back on the increase in 2010, Statistics in Focus, Eurostat
20124/2012.
56
Inomeuropeiska remitteringar bidrar starkt till ekonomin i många av EU:s medlemsländer. De är en
mycket viktig källa till utländsk valuta för Litauen,
Ungern, Lettland och Estland. Och i Bulgarien, Polen, Portugal, Slovakien och Rumänien har nettoremitteringar under många år varit avgörande för
att motarbeta bytesbalansunderskott. Flera av unionens medlemsstater har sedan inträdet i unionen
fått större ekonomiska bidrag från inomeuropeiska
remitteringar än från det ekonomiska stöd som förmedlas genom EU: s institutioner och strukturfonder. Mätt i inflöden av euro har remitteringarna i
större utsträckning bidragit till att länder som Rumänien, Bulgarien och Slovakien kommit att närma sig den rikare ”EU-kärnan”, än pengar från de
strukturfonder, jordbruksfonder och övriga instrument som EU använder för att främja konvergens.
Ser du några faror i att EU: s medlemsstater
blir alltför beroende av remitteringar som en
finansieringskälla?
Att säga att det finns ett ”beroende” av remitteringar i Europa är samma sak som att påstå att det finns
ett ”beroende” av rörlig arbetskraft. Anledningen
är att inomeuropeiska remitteringar har en politisk
dimension. De är en direkt följd av en av de fyra
grundläggande friheterna i EU: fri rörlighet för personer, som tillsammans med den fria rörligheten
för kapital, varor och tjänster utgör EU-samarbetets
grundläggande pelare. Den fria rörligheten för personer har gjort att miljontals européer har emigrerat
till andra europeiska länder. Enligt FN: s befolkningsenhet levde 18 miljoner EU28-medborgare i
ett annat EU-land under 2013.
DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 2 : B E R ÄT T E L S E R
Under de få år som Polen har varit medlem i EU har
polska migranter blivit den största gruppen utrikesfödda i Storbritannien. På samma sätt har rumäner
på kort tid blivit Spaniens största migrantgrupp.
EU: s politik och lagstiftning leder inte bara till permanent migration inom medlemsländerna, utan
underlättar också tillfällig migration som, på grund
av sin natur, sällan syns i statistiken. Den tillfälliga
migrationen omfattar till exempel säsongsarbetare
från Polen som arbetar i Tyskland, inte sällan inom
jordbruket. Den fria rörligheten har också skapat en
växande kategori gränsarbetare, folk som exempelvis arbetar i Luxemburg men har sitt permanenta
boende i Frankrike. Alla dessa olika typer av migranter skickar remitteringar, med olika särskiljande
drag. Sammantaget har det inneburit att EU, genom
att tillåta fri rörlighet för människor, även skapade
en mekanism för att finansiera sina minst utvecklade medlemsstater: remitteringar.
Remitteringar skickas frivilligt av migrantarbetare,
som i många fall avsätter omkring 20 procent av
sin lön för detta ändamål. Detta bör med tanke på
lönenivån hos den typiska inomeuropeiska migrantarbetaren betraktas som en uppoffring. Och ingen
offrar sig själv för att skicka pengar till andra personer för att de ska kunna bli ”alltför beroende” av
remitteringar, utan för att det finns ett behov.
Du har tidigare kallat remitteringar den “sista
obekväma sanningen” – kan du förklara vad du
menar med detta?
EU är väl medvetet om de 40 procent av remitteringarna som lämnar Europa och driver på utvecklingen
i tillväxtländerna. Det finns ett flertal EU-program
som adresserar de europeiska remitteringarnas utvecklingsbidrag till tredje land. Men det finns inte
samma medvetenhet kring de 60 procent som faktiskt utgör merparten av de europeiska remitteringarna. Trots att politikerna i Bryssel skapade förutsättningarna för att betydande summor pengar nu
remitteras mellan medlemsstater verkar de nästan
generade över sin skapelse.
Hittills har det inte offentliggjorts något formellt
erkännande av det bidrag EU-migranter gör till europeisk konvergens. Det kan förklara varför det inte
finns någon i Bryssel vars visitkort lyder ”Chef för
intraeuropeiska remitteringar” med ansvar för att
samordna insatserna. Detta trots att konvergensen
i flera medlemsstater är i högsta grad beroende av
remitteringar.
Genom att tillåta fri rörlighet för
människor, skapade EU en mekanism
för att finansiera sina minst utvecklade
medlemsstater: remitteringar.
EU har ingen förordning som specifikt rör remitteringar, eller ens något remitteringsdirektiv. Trots
att EU remitterar nästan 100 miljarder US-dollar
årligen så sammanställer Eurostat ingen detaljerad statistik över dessa flöden (det vill säga ingen
kvartalsstatistik, eller statistik uppdelat efter mottagarland) och flera medlemsstater redogör inte ens
för remitteringarna i sin bytesbalansstatistik. Inte
heller Eurobarometern har ägnat remitteringarna någon uppmärksamhet. Remitteringarna är på
det sättet en obekväm sanning: de “skapades” av
DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 2 : B E R ÄT T E L S E R
57
EU-institutionerna, och de leder till nytta för oss
alla, men ingen vågar erkänna deras betydelse.
Du har kritiserat EU:s brist på samordning gällande remitteringar – sker det någon utveckling
på den fronten?
Remitteringarna ligger i en institutionell gråzon
som påverkas av flera olika generaldirektorat inom
EU-kommissionen. Det finns flera initiativ som rör
remitteringar från generaldirektoratet för utveckling och samarbete, och några enstaka från generaldirektoraten för inre marknaden och tjänster och
inrikesfrågor, men ingen som samordnar arbetet.
Det skulle behövas, inte bara för en effektivare hantering av kommissionens resurser, utan också för att
göra någon ansvarsskyldig: om ingen är ansvarig
är det ingens fel om kommissionens arbete inte ger
resultat.
Faktum är att vissa av kommissionens policys går
helt emot de mål som fastställts i de egna kommunikéerna, särskilt när det gäller målsättningen att
minska kostnaderna för remitteringar. Ett exempel
är kommissionens politik för att förhindra finansiering av terrorism och penningtvätt. Även om remitteringar knappast är den idealiska mekanismen
för dessa ändamål så påverkas de av lagstiftningen,
helt oberoende av vilka belopp som remitteras. Vi
har till exempel förordning 1781/2006 som kräver
att transfereringsföretagen behåller fullständiga register över genomförda överföringar i fem år. Trots
det tvivelaktiga terrorhot som en överföring på €50
kan tänkas representera, för att inte nämna den
obetydliga risk för penningtvätt den medför, måste
58
operatörerna betala för lagring av dessa uppgifter.
Kommissionen har dessutom lämnat det fritt för
medlemsländer att implementera ännu stramare
regelverk. I Spanien kräver artikel 25 i lag 10-2010
att uppgifterna lagras i tio år. Självklart så överförs
de extra lagringskostnaderna till slutanvändaren,
och ökar det slutliga priset på tjänsterna.
Trots att politikerna i Bryssel
skapade förutsättningarna för att
betydande summor pengar nu remitteras
mellan medlemsstater verkar de nästan
generade över sin skapelse.
Hittills har kommissionen inte offentliggjort någon
riktig analys av hur stor del av kostnaderna som remitteringssändare får betala som härrör från den
egna lagstiftningen.
Ett annat exempel på kontraproduktivitet på remitteringsfronten är att europeiska postoperatörer –
statligt ägda enheter som regleras av EU – bidrar till
monopoliseringen av remitteringstjänster genom
att de tillåts ha exklusivitetsavtal med något av de
två stora multinationella företagen som dominerar
marknaden. I många länder som tar emot remitteringar, från Ryssland till Liberia och från Indien
till Rwanda, har sådana exklusivitetsavtal förbjudits
just för att de helt uppenbart ökar priserna för att
remittera. Men kommissionen har inte valt att följa
deras exempel.
Just den duopolliknande marknadsstrukturen är
ett stort problem på remitteringsområdet, som
DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 2 : B E R ÄT T E L S E R
förvärras av att flera europeiska bankkoncerner
har börjat neka sina tjänster till mindre transfereringsföretag (vilket indirekt gynnar de två största
företagen). Det är en attitydförändring som uppstått i samband med att bankerna har drabbats av
svårare tider. 2013 rapporterade The Economist att
Barclays bank hotade att stänga konton tillhörande
250 remitterings­operatörer, något som skulle göra
pengaöverföringar omöjliga för dessa företag. Liknande händelser har rapporterats i hela Europa,
med exempel till och med i Schweiz där tidningen
Le Matin 2012 rapporterade att banken Postfinance stängde ner konton tillhörande sextio transfereringsföretag samma år.
Bankerna förklarar sin ovilja att tillhandahålla
tjänster till mindre transfereringsföretag med att
det är ett steg i att motverka penningtvätt, men
domstolarna har inte alltid köpt denna förklaring.
En spansk domstol fann 2013 att sådana nedstängningar av konton stred mot konkurrenslagstiftningen. Enligt ett domslut var bankernas riktiga
avsikt att tvinga ut transfereringsföretagen från
marknaden för att sedan stjäla deras kunder. Det
är anmärkningsvärt att EU-kommissionen precis
föreslagit ett direktiv (2013/0139 (COD) som ska
garantera fysiska personer rätten att få tillgång till
bankkonton, men att denna rättighet inte sträcker
sig till juridiska personer.
Vilken förändring skulle du helst se på EU-nivå
gällande remitteringar?
härrör från migrationen över gränsen mellan USA
och Mexiko, vars problem och lösningar har ”universaliserats”. Detta förklarar varför både kommissionens och rådets målsättningar på området är så
koncentrerade på remitteringarnas prissättning
och utvecklingspåverkan, men inte deras inverkan
på europeisk konvergens. Konvergens, i det här
fallet ekonomisk utjämning inom den Europeiska unionen, har inte samma innebörd i en USA/
Mexiko-kontext.
Hittills har kommissionen
inte offentliggjort någon riktig
analys av hur stor del av kostnaderna
som remitteringssändare får betala som
härrör från den egna lagstiftningen.
Lägre priser och stärkt utvecklingspåverkan är viktiga mål, förstås, men ett europeiskt perspektiv på
remitteringar bör ta avstamp i ett tillkännagivande
att 60 procent av de europeiska remitteringsflödena
går mellan medlemsländerna, från EU-medborgare
till EU-medborgare, och driver konvergens, snarare
än utveckling.
Dessa EU-medborgare har rättigheter som konsumenter i båda ändarna av en transaktion. Rättigheter som idag undergrävs med orättvisa metoder.
Rättigheter som kommissionen borde slå vakt om.
Kommissionen baserar sin politik kring remitteringar till stor del på forskning och kunskap som
DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 2 : B E R ÄT T E L S E R
59
LÄS MER:
Eckert, E., 2012. ”Stop à la «Kebab Connection»”, Artikel publicerad av Le Matin på www.lematin.ch den 24 juni 2012.
The Economist, 2013. “Let them remit”, Artikel publicerad på www.economist.com den 20 juli 2013.
ABC, 2013. “Condenan en tres bancos por competencia desleal a una empresa que Envía dinero”, artikel publicerad på
abc.es den 22 mars 2013.
Iñigo Moré är grundare av Remesas.org, en mötesplats för forskning och samarbete kring
migranters remitteringar. Han är en av nio medlemmar i en internationell rådgivande kommitté
som ger råd till Världsbankens globala arbetsgrupp för remitteringar. 2012 utsågs han av
Europeiska kommissionen att delta i expertgruppen för marknaden för betalningssystem
(Payment Systems Market Expert Group – PSMEG). Han har även varit rådgivare till den
mexikanska regeringen, och arbetat för ett antal institutioner, till exempel Brasiliens centralbank.
60
DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 2 : B E R ÄT T E L S E R
Adela Poprzenovic:
När den som får blir den som ger
När Adela Poprzenovic var liten tog hennes morbror med sig pengar och gåvor från Sverige till hela
släkten. Idag remitterar hon själv till släktingar i Kroatien. Adela har gjort fältstudier om remitteringars
betydelse i Kroatien. Här berättar hon om hur Kroatiens inträde i EU medförde ett ökat intresse för re­
mitteringarna till landet och om sina personliga erfarenheter av att gå från mottagare av remitteringar
i Kroatien till att bli sändare i Sverige.
DET HELA började med att jag satt med min handledare och bollade idéer om min blivande magisteruppsats i nationalekonomi. Vi satt på Ekonomihögskolan i Lund och året var 2006. Jag berättade för
honom att varenda gång jag åker till Kroatien möts
jag av välklädda människor, dyra bilar, fina hus och
fullsatta caféer. Priserna är inte mycket lägre än i
Sverige men samtidigt visste jag att medellönen är
några hundra euro i månaden, när den väl kommer,
om än med några månaders försening. Ekvationen
gick inte ihop för mig. Då utbrast min handledare
högljutt med sin franska brytning som om det vore
en världssanning: ”remittances!”. Remittances...?
Vad menar han? Jag hade aldrig hört ordet innan.
Han förklarade vad remitteringar är och på något
sätt tänkte jag att han faktiskt kan ha rätt. Jag hade
under så många år sett hur pengaflöden kommer
in i landet via olika kanaler. Jag kommer ihåg när
jag själv växte upp i före detta Jugoslavien och min
morbror som hade bott i Sverige sedan 1970-talet
brukade ta med sig presenter till hela släkten, kläder,
köksapparater och kontanter. Jag minns som barn
att vi fick en ny TV och VHS-spelare från Sverige. Så
stolt jag var över att kunna berätta för mina vänner att
den där snygga silvriga videon kom ända från Sverige.
Så remitteringar är något jag är uppväxt med, det
enda som har förändrats är att relationen har blivit den omvända. Idag är det min familj som är i
Sverige och skickar pengar till släkten i hemländerna på Balkan.
Då utbrast min handledare högljutt
med sin franska brytning som om det
vore en världssanning: ”remittances!”.
Remittances...? Vad menar han? Jag hade
aldrig hört ordet innan.
År 2006 fick jag stipendium för att åka till Kroatien
för att skriva min magisteruppsats om remitteringar och hur de påverkar den inhemska ekonomin.
Ett litet ungt land på drygt fyra miljoner invånare
som har en sekellång tradition av emigration och
därför en diaspora som uppskattas till två och en
halv miljon personer. Utifrån detta kunde jag bara
DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 2 : B E R ÄT T E L S E R
61
föreställa mig hur mycket remitteringar som kommer in i landet och att de säkerligen måste spela
en stor ekonomisk roll, och har gjort det inte minst
under självständighetskampen.
Ingen hade skrivit om remitteringar i Kroatien innan, alltså hade jag en både heroisk och naiv föreställning om att jag skulle bli mottagen med öppna armar i Zagreb när jag berättade om mina ambitioner.
För att min uppsatsidé skulle bli verklighet behövde
jag få tag på bytesbalansdata och hushållsundersökningar, statistik som landets Centralbank och
Statistiska centralbyrån disponerade över. Lättare
sagt än gjort.
Från början fick jag information om att sådan statistik inte existerade. Ganska osannolikt för ett land
som är på tröskeln till EU, tyckte jag. Jag bokade in
möte efter möte med tjänstemän för att försöka förklara vad jag var ute efter, för jag antog att jag bara
inte hade lyckats fråga efter rätt saker. Men den ena
efter den andra avbokade. När jag inte hade fått till
ett enda möte, började jag tro att det möjligen inte
låg i allas intresse att jag kom över viss data eller att
det fanns en rädsla över mitt egentliga syfte med
den efterfrågade statistiken. Efter månader av igensmällda dörrar och ignorans fick jag slutligen all
statistik jag behövde för att skriva klart min uppsats.
62
Idag är situationen annorlunda. Kroatiens EU-inträde verkar ha medfört ett oerhört intresse för det
osynliga biståndet vilket har lett till att jag har blivit
intervjuad av kroatiska medier och blivit inbjuden
att tala om ämnet på Croatian Diaspora Congress
i vår.
Att byta sida från mottagare till sändare av remitteringar är inget ovanligt. Oftast innebär en släkting
i utlandet en möjlighet för någon annan i familjen
att gå samma öde till mötes. Jag tror också att min
släkt är urstereotypen för båda rollerna.
Att byta sida från mottagare
till sändare av remitteringar är inget
ovanligt. Oftast innebär en släkting i
utlandet en möjlighet för någon annan
i familjen att följa samma väg.
Att ha växt upp i före detta Jugoslavien vars samtidshistoria har präglats av krig, förtryck och där det
ekonomiska systemet omöjliggjorde västerländernas
levnadsstandard har inneburit att landets invånare
har sett sig om efter möjligheter om ett bättre liv utomlands. Otaliga vänner har berättat hur deras fäder
på 1960-talet har plockats upp av en buss i Bosnien
DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 2 : B E R ÄT T E L S E R
eller Serbien för att åka till jobben som väntade i Sverige. I mitt fall har det varit en gästarbetande morbror som arbetade som pizzabagare i Landskrona
som skickade pengar till hela släkten som var kvar
i hemlandet. Han såg också till att min familj sökte
skydd i Sverige för att fly kriget i Bosnien. När vi väl
stod på egna fötter i vårt nya hemland Sverige såg vi
till att avlasta min morbror och började också skicka
remitteringar till släkten som var kvar.
Personligen känns det som ett privilegium att kunna vara på den andra sidan som den hjälpande handen och känslan av att kunna överraska en släkting
med en välbehövd slant är otroligt upprymmande.
Adela Poprzenovic har magisterexamen i nationalekonomi från Lunds universitet och har skrivit
masteruppsatsen ”Remittances and Income Inequality in Croatia”. I juni är hon inbjuden till
Croatian Diaspora Congress i Zagreb för att tala om ämnet. Adela kom till Sverige som flykting
från Bosnien-Herzegovina år 1992. Hon har tidigare arbetat med internationella frågor för FN i
Wien och vid EUs fredsbevarande mission i Georgien, och kommer inom kort att börja arbeta på
Migrationsverket.
DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 2 : B E R ÄT T E L S E R
63
del 3.
64
DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 3 : R E M I T T E R I N G A R F R Å N S V E R IG E
Remitteringar
från Sverige
Vad vet vi egentligen om remitteringar från Sverige? Vilka är personerna som remit­
terar från Sverige? Är migranter i Sverige mindre benägna att remittera än migranter
i jämförbara länder? Vad går pengarna till? Vad gör den svenska regeringen för att
stärka remitteringarnas utvecklingsbidrag och hur verkar svenska myndigheter för att
förenkla remitteringssändandet?
I det här avsnittet sammanställs kunskap om människorna som remitterar från
Sverige, och om den politik som förs på remitteringsområdet. Sex personer med
varsin egen unik migrationshistoria berättar om hur remitterandet blev en del av deras
vardag och om vilka problem som de tror att remitteringar kan och inte kan lösa. Olika
aspekter på den svenska politiken kring remitteringar diskuteras och en intervju med
Konsumentverket ger ett konkret exempel på hur en svensk myndighet arbetar med
frågan om remitteringar.
DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 3 : R E M I T T E R I N G A R F R Å N S V E R IG E
65
Vad vet vi om
remitteringar från Sverige?
Statistiken över remitteringar från Sverige har under lång tid varit bristfällig och kunskapen kring
remitteringsflödena har därför varit begränsad. Global Utmaning har i en serie projekt år 2009-2013
analyserat olika källor till kunskap om remitteringarna från Sverige. Vi har tittat på betalningsbalans­
statistiken, analyserat data från den årliga hushållsundersökningen HEK och Levnadsnivåundersök­
ningen för utrikesfödda och deras barn (LNU-UFB).
VI HAR även i djupintervjuer med nyanlända sam-
lat in kunskap kring hur remitteringarna påverkar
den första tiden i Sverige. Vi vet idag mer om remitteringarna från Sverige än vi gjorde för några år
sedan. En del, som hur mycket det är som faktiskt
remitteras, kommer vi dock aldrig att kunna veta.
VAD SÄGER OSS STATISTIKEN?
Den remitteringsstatistik som Sverige rapporterar
in till Internationella valutafonden IMF bygger på
uppgifter från landets betalningsbalansstatistik
och omfattar endast överföringar genom formella
kanaler. Sedan 2003 producerar SCB betalningsbalansstatistiken på uppdrag av Riksbanken. Remitteringsdata består av flera delkomponenter och
SCB har inte haft möjlighet att samla in ny data för
samtliga komponenter, istället har de rapporterade
uppgifterna länge baserats på uppskattningar som
Riksbanken gjorde innan 2003. Över tid har detta
sannolikt kommit att leda till en rejäl underskattning av remitteringarnas omfattning.
66
Sedan 2013 använder sig SCB av nya metoder, utformade för att möta nya riktlinjer i IMF:s manual för
betalningsbalansstatistik (BPM6). Förhoppningen
är att man framöver kommer producera mer rättvisande data, framför allt genom bättre täckning
av de pengar som förmedlas genom registrerade
betalningsförmedlare, så kallade MTO:er (Money
transfer operators). På SCB uppger man att nya mätningar sannolikt kommer att visa på högre summor
än de som tidigare rapporterats.
Samtidigt vet vi att en stor del av remitteringarna
från Sverige skickas genom informella kanaler, vilket gör att de inte räknas in i statistiken. I en studie
genomförd av Global Utmanings tidigare medarbetare Lisa Pelling bland kurder i Uppsala uppgav 70
procent av de som remitterar att de skickar pengar
via informella kanaler, till exempel genom vänner
och familj som reser till landet och själva tar med sig
pengar. Den stora andelen informella remitteringar är en av orsakerna till att vi aldrig kommer veta
exakt hur mycket pengar som egentligen remitteras
från Sverige.
DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 3 : R E M I T T E R I N G A R F R Å N S V E R IG E
HUR MYCKET REMITTERAS FRÅN SVERIGE?
Det enkla svaret är att ingen vet. Utifrån betalningsbalansstatistiken uppskattar Världsbanken att Sverige remitterade 953
miljoner US dollar och tog emot 812 miljoner US dollar i remitteringar under 2012. Men Världsbanken producerar även
en ”bilateral remitteringsmatris” utifrån helt andra beräkningar som bygger på sändar- och mottagarlandets inkomster och
uppskattningar av antalet migranter från ett land som befinner sig i ett annat. (Metoden utvecklades i Ratha och Shaw, 2007,
”South-South Migration and Remittances,” Development Prospects Group, World Bank.) Enligt dessa uppskattningar uppgår
remitteringarna skickade från Sverige till ett väsentligt högre belopp: 3 201 miljoner US dollar (eller strax över 20 miljarder
kronor) under 2012. Remitteringsmatrisen ger också en fingervisning om vilka de viktigaste sändar- och mottagarländerna
för svenska remitteringar är. Frånsett de nordiska länderna bedömer Världsbanken att Libanon, Tyskland, Polen och Thailand
är de största mottagarna av remitteringar från Sverige, medan pengar som remitteras till Sverige främst kommer från Norge,
USA, Finland och Tyskland. Det här är dock uppgifter som ska tas med en stor nypa salt. Matrisen uppdateras årligen men
är långt ifrån komplett och för många migrations- och remitteringskorridorer saknas data helt och hållet.
För att utforska datat på egen hand, se Världsbankens databaser ”Bilateral Remittance Estimates for 2012 using Migrant
Stocks, Host Country Incomes, and Origin Country Incomes)” samt ”Annual remittances data: inflows and outflows”.
Permanent URL: http://go.worldbank.org/092X1CHHD0
Till skillnad från betalningsbalansstatistiken ger
HEK, SCB:s årliga undersökning av hushållens
ekonomi, en möjlighet att göra uppskattningar
som rör informella överföringar mellan hushåll. I
underökningen tillfrågas hushåll om de under ett
år gett närstående eller anhöriga ekonomiskt stöd
eller gåvor motsvarande minst 5 000 kr. År 2011
publicerade Global Utmaning en studie genomförd
av Lisa Pelling, Charlotta Hedberg och Bo Malmberg där data från HEK analyserades. Andelen av
de svenska hushållen som gav ekonomiskt stöd till
anhöriga var där drygt 13 procent. HEK begränsas
dock av att den endast innefattar överföringar till
släkt och nära anhöriga, samt av det faktum att det
inte framgår om pengarna lämnar Sverige.
I Sveriges Levnadsnivåundersökning för utrikes
födda och deras barn (LNU-UFB) från 2010 har
drygt 3500 utlandsfödda personer fått svara på frågan ”Har du under de senaste 12 månaderna gett
ekonomiskt stöd eller gåvor för sammanlagt 6 000
kronor eller mer till någon eller några utanför ditt
hushåll?” Kompletterande frågor har sökt svar på
bland annat om mottagaren är bosatt utomlands.
Detta har för första gången gjort det möjligt analysera data från Sverige som innehåller:
- Information om både formella och informella
överföringar
- Information om både sändaren och mottagaren
av remitteringar.
Även här begränsas dock informationen som går
att få ut, bland annat av att summorna som efterfrågas (det vill säga belopp som överskrider 6 000
kronor per år) är så pass höga att en stor del av
DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 3 : R E M I T T E R I N G A R F R Å N S V E R IG E
67
remitteringarna riskerar att gå obemärkta förbi, då
enskilda överföringar många gånger handlar om
mindre summor.
ÄR DET EN LÅG ANDEL SOM
REMITTERAR FRÅN SVERIGE?
större benägenhet att remittera jämfört med personer som inte har det. De förhållandevis generösa
reglerna för familjeåterförening i Sverige har därför
angetts som en alternativ förklaring till den relativt
låga andelen personer som remitterar från Sverige.
VEM ÄR SÄNDAREN?
Remitteringarna från Sverige har ökat kraftigt de
senaste decennierna. Ändå visar undersökningen av data från LNU-UFB att endast omkring tio
procent av de utlandsfödda i Sverige remitterar.
Detta är en relativt låg andel om man jämför med
undersökningar gjorda i andra länder. I en levnadsnivåundersökning gjord i Norge 2005-2006 uppgav
till exempel cirka 45 procent av personerna från tio
utvalda grupper att de skickade hem pengar till sina
ursprungsländer minst en gång per år och i en studie gjord bland ”svarta och etniska minoriteter” i
Storbritannien uppgav 26 procent att de remitterat
under det senaste året.
En persons remitteringsbenägenhet beror bland
annat på hur lång tid man bott i det nya landet och
hur den ekonomiska situationen ser ut i landet man
kommer ifrån. Människors transnationella band
– de sociala kopplingar över nationsgränser som
skapas när någon migrerar – styr remitteringsbenägenheten. Det förklarar varför remitteringar ibland
avtar med tiden, då anhöriga utomlands går bort,
flyttar eller man på annat sätt tappar kontakten.
Anledningen till de stora skillnaderna mellan länderna är flera. Studierna är för det första inte utformade på samma sätt, vilket gör jämförelsen svår.
Sättet som statistiken samlas in, vilka som tillfrågas
och hur man frågar om remitteringar är självklart
viktigt för det resultat man får.
Människor födda i utvecklingsländer
har oftare en lägre inkomst och befinner
sig i en tidigare del av livscykeln när de
remitterar, de är yngre och har oftare små
barn, vilket innebär att de oftare befinner
sig i en mer utsatt situation än andra
som skänker pengar.
Av förklarliga skäl har personer som har nära familjemedlemmar kvar i ursprungslandet betydligt
Analysen av data från LNU-UFB visar att remitteringsbenägenheten är som störst efter 16–20
1. Undersökningen av data kring remitteringar från LNU-UFB har genomförts av Lisa Pelling, Eskil Wadensjö och SimonPierre Boulanger Martel med stöd från Utrikesdepartementet. I det här avsnittet återges ett urval av undersökningsresultaten.
Studien i sin helhet kommer att publiceras i bokform under 2014.
68
DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 3 : R E M I T T E R I N G A R F R Å N S V E R IG E
år i Sverige, då migranter hunnit etablera sig och
skaffa sig en stabil inkomst men fortfarande har
starka band kvar till hemlandet. Även analysen av
HEK-data ger stöd för att benägenheten att ge ekonomiskt stöd börjar avta först efter ca 20 år i Sverige.
Analysen av data från HEK visar vidare att skillnaden i den allmänna benägenheten att ge gåvor eller ekonomisk stöd till familj och anhöriga är liten
mellan infödda och invandrade svenskar. Däremot
finns stora skillnader gällande hur livssituationen
ser ut för den som remitterar beroende på om personen är född i Sverige eller i ett utvecklingsland.
Infödda svenskar och svenska invånare födda i
icke-utvecklingsländer tenderar att ge stöd till anhöriga vid högre åldrar och när de har vuxna barn,
medan invandrade från utvecklingsländer tenderar
att vara yngre, ha yngre barn hemma, och tillhöra
hushåll med lägre inkomst. Människor födda i utvecklingsländer befinner sig alltså oftare i en mer
utsatt situation än andra som skänker pengar.
LNU-UFB visar att personer som kommit som asylsökande till Sverige är mer benägna att remittera än
migranter som kommit till Sverige för att arbeta.
Detta går emot den allmänt spridda föreställningen
att remitteringar i första hand skickas av migrantarbetare. I Sveriges fall kan det förklaras med att arbetskraftsinvandringen var väldigt begränsad från
sjuttiotalet och fram till 2008. Det kan alltså vara så
att många av dem som kommit som arbetskraftsinvandrare har varit så pass lång tid i Sverige att deras
kopplingar till hemlandet hunnit försvagas, och att
de i större utsträckning kommer från länder som
inte längre har det lika svårt ekonomiskt.
Relationen till det nya landet är precis som
kopplingen till ursprungslandet viktig för
remitteringsbenägenheten.
Högre hushållsinkomst i Sverige innebär generellt
större möjligheter att remittera. En etablerad position på arbetsmarknaden är därför en förklaring
till att det ofta är äldre och personer med högre utbildning som remitterar mer. LNU-UFB visar att
remitteringsbenägenheten är halverad bland hushåll med svårigheter att klara de löpande utgifterna
som mat och hyra. Nyanlända migranter har ofta
ingen inkomst som tillåter dem att skicka pengar.
Med integration som ger människor chans till högre utbildning och mer högavlönade arbeten ökar
möjligheterna att remittera.
Ofta är det behovet hos mottagaren
snarare än förutsättningarna hos
sändaren som avgör om och hur mycket
pengar som skickas.
Sambandet mellan högre inkomst och högre remitteringsbenägenhet är dock inte linjärt och verkar till
exempel inte gälla fullt ut för personer som är födda i ett utvecklingsland, visar analysen av data från
HEK. Det tyder på att andra faktorer än inkomst är
avgörande för benägenheten att ge ekonomiskt stöd
eller gåvor inom vissa grupper.
DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 3 : R E M I T T E R I N G A R F R Å N S V E R IG E
69
Figur 4.
REMITTERINGAR FRÅN SVERIGE
Visualiseringen visar remitteringsflöden till och från Sverige utifrån Värdsbankens ”Bilateral remittance estimates using migrant stocks,
destination country incomes, and source country incomes” för 2012.
70
DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 1: VA D , V E M , H U R O C H VA R F Ö R ?
REMITTERINGAR TILL SVERIGE
Källa: Utforska den interaktiva visualiseringen på http://www.torre.nl/remittances/
Remittances Flows by Roxana Torre is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License.
DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 1: VA D , V E M , H U R O C H VA R F Ö R ?
71
ATT REMITTERA TROTS LÄGRE INKOMST
Ofta är det behovet hos mottagaren snarare än förutsättningarna hos sändaren som avgör om och hur
mycket pengar som skickas. Remitteringssändandet
kan få stora konsekvenser för levnadsstandarden
för den som skickar pengar om personen samtidigt
själv har det svårt ekonomiskt.
Att skicka pengar gör man av solidaritet, för att man
måste och för att hjälpa dem som har det sämre.
Inte sällan är remitteringar kopplade till en upplevd skyldighet att remittera. Överdrivna föreställningar om ett bättre liv i Sverige kan bidra till detta.
Bilden bekräftas både i en fallstudie bland kurder i
Uppsala2 och i djupintervjuer med trettio nyanlända från Afghanistan, Syrien och Irak 3 som Global
Utmaning genomfört. I den senare studien uppgav
ungefär hälften av de intervjuade personerna att
de regelbundet skickar pengar till familj, släkt eller
vänner utomlands, och en fjärdedel att de skickade
mer än 500 kr i månaden. Detta trots att bara en
person i urvalet jobbade heltid i Sverige.
”Vi har inte råd, men vi är tvungna. Det är jobbigt
ibland.” säger en man som regelbundet skickar
pengar till sina svärföräldrar i sitt enkätsvar i studien som genomfördes i Uppsala. ”De tror att vi kan
plocka guld på gatorna här” uppger en annan person som intervjuats i samma studie.
”Dom har gjort allt för dig när du var absolut ingenting, och när dom har gjort allt för dig och behöver
dig, måste man göra vad som helst” säger en ung
man från Irak, som i den andra studien uppgett att
han bara försörjer sig på studiemedel i Sverige.
Att remitteringar ofta fungerar som en ersättning
för otillräckliga välfärdssystem i hemlandet framgår
från en intervju med en 28-årig kvinna från Irak:
”För du vet, i Irak det är inte som här, där måste
man betala allt själv. Kommunen hjälper inte, bara
familjen. Så vi har bestämt att vi alla ska hjälpas åt så
att alla har det lika bra. Vi ska dela med varandra.”
Även om det är mer ovanligt finns det i studierna
också dokumenterat flera situationer där migranter
i Sverige tar emot pengar från släktingar och anhöriga utomlands. En del får hjälp från ursprungslandet, andra från släktingar som befinner sig i andra
länder.
Även om det mesta tyder på att beloppen som remitteras från Sverige är betydligt högre än de som
remitteras till Sverige är det viktigt att komma ihåg
att pengar går i båda riktningarna. De transnationella band som migranter upprätthåller till sina hemländer kan både underlätta den första tiden i Sverige
och göra den nyanländas ekonomi mer ansträngd,
helt beroende på i vilken riktning pengarna flödar.
2. Fallstudien innefattar en enkätundersökning med 92 respondenter, tre längre individuella intervjuer och tre gruppintervjuer.
Resultatet presenteras i rapporten ”Transnationella band – en fallstudie om remitteringar från Sverige” från 2010.
3. Projektet Transnationella band och asylsökandes första tid i Sverige genomfördes under 2013 och omfattar intervjuer
med elva kvinnor och nitton män, varav åtta kommit som ensamkommande flyktingbarn. De intervjuade kom från Irak (19),
Afghanistan (6) och Syrien (5). Intervjuerna genomfördes på tre orter i Sverige: i Göteborg, Linköping och Upplands Väsby.
Samtliga intervjupersoner hade kommit till Sverige som asylsökande.
72
DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 3 : R E M I T T E R I N G A R F R Å N S V E R IG E
LÄS MER:
Det här kapitlet bygger helt på studier som genomförts av Global Utmaning under projektledning av Lisa Pelling och i
samarbete med forskare vid Stockholms Universitet under perioden 2009-2013. Studierna har finansierats av bland annat
Utrikesdepartementet och Europeiska flyktingfonden. För mer utförliga resultat, undersökningsmetodik och för vidare läsning
hänvisar vi till de fullständiga rapporterna:
Boulanger-Martel, S.P, Pelling, L. & Wadensjö, E., 2014. Ekonomiska resurser, ekonomiskt stöd till familj och vänner och
remitteringar, arbetsversion 17 mars 2014, en analys av data från levnadsnivåundersökningen LNU-UFB 2010
Horgby, A., Nordlund, V. & Pelling, L., 2013. Perspektiv på den första tiden i Sverige. Delrapport inom projektet Transnationella
band och asylsökandes första tid i Sverige. Global Utmaning
Pelling, L., 2009. Remitteringar från Sverige. Delrapport juni 2009. Global Utmaning
Pelling, L., 2010. Transnationella band – en fallstudie om remitteringar från Sverige. Delrapport mars 2010. Global Utmaning
Pelling, L., Hedberg. C. & Malmberg, B., 2011. Remittances from Sweden – An Exploration of Swedish Survey Data, Working
Paper/ Institutet för framtidsstudier 2011:1
Läs mer om de utländska studier som refereras till:
Blom, S., & Henriksen, K. (red.) 2008. ”Levekår blant innvandrere i Norge 2005/2006”, Rapport 2008/5. Statistics Norway,
Oslo
Boon, M., 2006. ”BME Remittance Survey”, London : DfID/ICM, July 2006
Carling, J., & Hoelscher. K., 2013 ”The capacity and desire to remit: comparing local and transnational influences.” Journal
of Ethnic and Migration Studies 39(6):939-958
DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 3 : R E M I T T E R I N G A R F R Å N S V E R IG E
73
Röster om att remittera från Sverige
Bakom statistiken och siffrorna finns människor som alla har sin historia och sina unika relationer till
andra människor någon annanstans i världen.
Ermina och Luis skickar regelbundet pengar till familjemedlemmar i hemlandet: Ermina skänker för
att släktingar ska kunna överleva, Luis för de ska få
ett drägligare liv. Båda är kritiska till hur remitteringar lyfts upp som en fråga för samhällsutveckling och efterfrågar istället strukturella reformer.
Rhoda och Aycan som företräder varsin diasporagrupp i Sverige menar att remitteringarna,
bortom att hjälpa enskilda individer klara vardagen, även skapar jobb i deras hemländer. De efterfrågar lägre avgifter och höjda standarder på
remitteringsmarknaden.
74
Slutligen berättar Ellen och Ingrid som skickar
pengar till vänner de lärt känna under sina egna
utlandsvistelser om den kluvna känslan som kommer av att skänka pengar när skillnaderna i levnadsförutsättningar mellan dem och mottagarna är
avgrundsdjupa. Gemensamt för alla sex är att remitteringssändandet drivs av en önskan om att försöka
utjämna skillnader i livsvillkor över nationsgränser
och göra världen en liten aning mer rättvis.
DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 3 : R E M I T T E R I N G A R F R Å N S V E R IG E
Ermina och Luis om att remittera till sin familj
»De har inget alternativ«
»Jag lovade mig själv att betala tillbaka«
ERMINA ÄR 53 ÅR GAMMAL OCH ARBETAR SOM UNDERSKÖ­
TERSKA. HON HAR BOTT I SVERIGE I 28 ÅR OCH REMITTERAR
BÅDE TILL ERITREA OCH ETIOPIEN, BLAND ANNAT TILL SIN BROR
SOM INTE KAN JOBBA TILL FÖLJD AV EN BILOLYCKA, TILL SIN
MANS SYSTER SOM ÄR ÄNKA, OCH VID BEHOV ÄVEN TILL SINA
SYSKONS VUXNA BARN, GAMLA VÄNINNORS FÖRÄLDRALÖSA
BARN OCH ANDRA MÄNNISKOR SOM HAR PROBLEM OCH AKUT
BEHÖVER PENGAR.
LUIS ÄR STRAX OVER 60 ÅR OCH ARBETAR SOM SKOLREKTOR.
HAN KOM FRÅN CHILE TILL SVERIGE SOM POLITISK FLYKTING I
MITTEN AV 70-TALET. LUIS REMITTERAR VARJE MÅNAD PENGAR
TILL CHILE. EN DEL AV PENGARNA SOM HAN SKICKAR BESTÅR AV
ETT SKADESTÅND SOM BETALAS UT AV DEN CHILENSKA STATEN
TILL ÖVERLEVANDE OFFER FÖR TORTYR, PENGAR SOM NU GÅR
DIREKT TILLBAKA TILL HANS KVARVARANDE FAMILJ I CHILE.
HUR SKICKAR DU PENGAR OCH HUR OFTA?
Till Eritrea skickar jag pengar via en kontakt i Sverige. Jag betalar personen pengar här och denne ser till att någon i Eritrea
lämnar över pengarna till rätt person. Det är en privatperson,
men jag misstänker att det är eritreanska myndigheter som
organiserar det. Det är så här alla exil-eritreaner skickar hem
pengar.
Till Etiopien skickar jag antingen med pengar när någon person
jag känner ska åka dit. Om det är akut så skickar jag via ett
somaliskt pengaöverföringsföretag, det går fortare. Till de som
jag skickar pengar regelbundet gör jag det varannan månad.
Om jag själv är på besök i landet så tar jag extra mycket pengar
med mig. Det händer inte så ofta eftersom det är så dyrt att åka
dit. Annars skickar jag pengar via företag som finns i Sverige
och som mot en avgift ser till att pengarna kommer fram. Jag
brukar skicka pengar en gång i månaden. Det händer ibland
att det plötsligt uppstår extra behov (t.ex. om någon släkting
blir sjuk och måste opereras) och då skickar jag extra pengar.
NÄR BÖRJADE DU SKICKA PENGAR OCH VARFÖR?
Jag har skickat pengar sedan jag lämnade Eritrea, 1978. I början skickade jag till mina föräldrar och syskon. Till dem skickade
jag pengar för att de inte kunde stanna på ett ställe och arbeta.
Jag skickade och skickar till dem fortfarande för att de inte har
tillräckliga inkomster, för att de inte ska svälta. Nu är de bara
två kvar som jag skickar till. De har antingen ingenting att odla
eller också kan de inte jobba.
Det var för en massa år sedan, för ca 35 år sedan. På grund
av militärdiktaturen drabbades släktingarna hårt ekonomiskt.
Arbetslösheten var stor och allt fler drabbades. Jag hade själv
lyckats stabilisera min egen ekonomi här i Sverige så det var
ganska naturligt att börja sända pengar regelbundet eftersom
behovet var stort.
DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 3 : R E M I T T E R I N G A R F R Å N S V E R IG E
75
VET DU VAD PENGARNA ANVÄNDS TILL?
För att överleva bara, ingenting annat. Mat, kläder och hyra.
Pengarna hjälper min gamle far i vardagen. Han lever på en låg
pension som inte räcker till mycket precis. Det finns alltid extra
utgifter såsom mediciner och sådant. Det handlar inte om några
stora summor som det går att spara.
VAD SKULLE HÄNDA OM DU SLUTADE SKICKA PENGAR?
De har inget annat alternativ, det finns ingen som kan hjälpa
dem. Till exempel så är min svägerskas barn alla soldater utan
lön. De skulle svälta om jag inte skickade pengar.
Det skulle antagligen inte inträffa någon direkt katastrof, det tror
jag inte. Men det är klart att det skulle kännas eftersom dessa
pengar ingår numera i ”budgeten”.
HUR KÄNNS DET ATT SKICKA PENGAR? HUR SKULLE DET KÄNNAS ATT INTE GÖRA DET?
Det känns bra att skicka pengar. Jag vill dela med mig av det
jag har. Jag skulle inte kunna sova med gott samvete om jag lät
dem leva utan mat.
Det känns som en ganska naturlig sak. När jag tvingades lämna
Chile i all hast, på grund av politiska skäl, samlade min far alla
sparade pengar han hade, ”en handfull dollar”, och han gav
dessa till mig. Jag lovade mig själv att betala tillbaka dessa
pengar så fort jag kunde. Jag föreställer mig att jag fortfarande
betalar en gammal skuld till honom. Att skicka pengar till min far
(min mor lever inte längre) är en symbolisk gärning. Jag hoppas
att han då och då kan unna sig något extra. Pengar är inte allt
här i världen… men det underlättar saker och ting.
VAD SKULLE KUNNA GÖRA DET LÄTTARE FÖR DIG ATT SKICKA OCH TA EMOT PENGAR?
Det vore lättare om det fanns ett banksystem mellan Sverige,
Eritrea och Etiopien så att man lättare skulle kunna skicka pengar, utan dyra kostnader.
Ju enklare att i vardagen snabbt genomföra transaktionen desto
bättre.
VAD TYCKER DU OM ATT PENGAR SOM MÄNNISKOR SKICKAR TILL SINA ANHÖRIGA
LYFTS UPP AV POLITIKER SOM EN VIKTIG FRÅGA FÖR SAMHÄLLSUTVECKLING I FATTIGA LÄNDER?
Det är fel att det lyfts upp av politiker som en samhällsutvecklingsfråga. De sitter där och väntar som tiggare. Det här är ingen
lösning på de grundläggande problemen. Det har inte skapats
några vägar för dem att arbeta och försörja sig själva.
Vad vanligt folk gör med små summor kan svårligen avgöra
några större samhällsfrågor, det är inga stora investeringar. Att
det finns politiker som anser att dessa förhållandevis små medel
skulle kunna utgöra en ”viktig fråga för samhällsutveckling i
fattiga länder” är en överdrift, enligt mig. För en verklig samhällsutveckling så krävs mer strukturella förändringar.
Ermina och Luis heter i verkligheten något annat.
76
DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 3 : R E M I T T E R I N G A R F R Å N S V E R IG E
Rhoda och Aycan, företrädare för två diasporagrupper
Diasporaorganisationer företräder olika migrantgruppers intressen i Sverige och andra länder.
Under senare år har deras roll i att driva på utvecklingen i hemlandet genom ökad handel, investeringar och olika former av sociala och ekonomiska
Hej Rhoda Elmi,
Somalilands svenska
representant!
remitteringar fått allt mer uppmärksamhet. Rhoda Elmi och Aycan Sermin Bozarslan företräder
varsin diasporagrupp och vill se lägre avgifter och
en mer gynnsam situation för mindre aktörer på
remitteringsmarknaden.
Hej Aycan Sermin
Bozarslan,
Kurdiska Riksförbundet!
VARFÖR ENGAGERAR DU DIG I FRÅGAN OM REMITTERINGAR?
Remitteringar påverkar alla somalier på Afrikas horn. Utan
remitteringar har många svårt att klara sig ekonomiskt. För
många människor är remitteringar det enda sättet att hjälpa
släktingar och andra utsatta människor som inte har möjlighet
till egen försörjning. Remitteringar gör det möjligt för mig att
hjälpa mina släktingar och bidra till en bättre samhällsutveckling
i Somaliland.
Remitteringar har enorm påverkan på den positiva samhällsutvecklingen i Somaliland. Det underlättar för diasporan att skicka
pengar till släktingar som får möjlighet till ett bättre liv. Det generar jobb i Somaliland. Många remitteringsbolag ökar möjligheten
till entreprenörskap. Stora remitteringsbolag har oftast möjlighet
att ge lån till individer som vill starta företag vilket är oerhört
viktigt för hela samhället.
Kurdiska Riksförbundet har medlemmar från fyra delar av
Kurdistan. Många av våra medlemmar skickar pengar till sina
familjemedlemmar som är kvar i hemlandet. Jag har tyckt att
kostnaden för att remittera från Sverige har varit för hög.
Remitteringar är bra för en positiv samhällsutveckling i stort. De
bidrar till den ekonomiska utvecklingen. Det skapas arbetstillfällen i form av pengaöverföringskontor i mottagarlandet. Många
skickar pengar till studerande släktingar och remitteringar bidrar
därför till att fler fortsätter att studera på universitetet. En del
av dem söker kanske senare jobb i Sverige. Det är hjälp till
självhjälp det handlar det om. Man hjälper en student i släkten
eller familjemedlem som kanske har det svårt tillfälligt. Pengarna
hjälper den personen att stå på egna ben och att orka hitta en
sysselsättning eller starta eget.
HUR UPPLEVER DU MÖJLIGHETERNA ATT REMITTERA FRÅN SVERIGE PÅ ETT TRYGGT SÄTT?
Idag fungerar det alldeles utmärkt att remittera från Sverige till
Somaliland. Det finns flera olika remitteringsbolag och möjligheterna är många men jag använder mig endast av ett bolag som
jag känner mig trygg med. Det är viktigt för mig att det företag
jag använder mig av har ett socialt engagemang i Somaliland
och att företaget är med och utvecklar landet. Samtidigt måste
företaget ha ett säkerhetstänkande så långt det är möjligt.
Det finns goda möjligheter i Sverige för att remittera pengar på
ett tryggt och snabbt sätt men det är för dyrt. Kostnaden gör
att folk drar sig för att remittera eller så skickar man pengar till
hemländerna med vänner och bekanta istället.
DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 3 : R E M I T T E R I N G A R F R Å N S V E R IG E
77
PÅ VILKET SÄTT PÅVERKAS LIVET I SVERIGE NÄR MAN SKICKAR REMITTERINGAR?
Om man har möjlighet att skicka pengar till sina släktingar så
är det positivt för den som skickar pengar. Man slipper oroa sig
för sina nära och kära. Det är skönt att känna att de har mat
på bordet och att de kan skicka barn till skolan bland annat.
Också här bidrar remitteringar till den ekonomiska utvecklingen och skapar arbetstillfällen. Det blir på ett sätt en cirkulär
ekonomisk utveckling. Somliga skickar pengar till Sverige från
Kurdistan för familjemedlemmar som är kvar i Sverige och för
studerande barn och så.
VILKA POLITISKA BESLUT SKULLE DU VILJA SE FÖR ATT
FÖRBÄTTRA SITUATIONEN FÖR MÄNNISKOR ATT SKICKA OCH TA EMOT REMITTERINGAR?
Jag tycker att det är ytterst viktigt att remitteringsföretag finns
i Sverige och att valmöjligheterna är flera. Det är också viktigt
att låta de somaliländska och somaliska remitteringsföretagen
etablera sig i Sverige och inte bara de stora internationella företagen. De somaliländska remitteringsföretagen bidrar till bättre
jobbmöjligheter på Afrikas horn och kan vara på platser där de
stora internationella företagen inte vågar satsa.
Vi behöver underlätta för remitteringar och underlätta cirkulär migration. Till exempel genom att sänka avgifterna för att
remittera.
Politiskt så skulle jag vilja se en höjd standard. Det måste ställas
krav på att remitteringsföretagen är seriösa. Men samtidigt får
man inte ställa allt för omöjliga krav som de små remitteringsföretagen inte kan klara av att uppfylla och förhindrar dem att
komma in på marknaden.
78
DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 3 : R E M I T T E R I N G A R F R Å N S V E R IG E
Ellen och Ingrid skickar pengar till sina vänner
Även bland människor födda i Sverige som bott en längre tid utomlands kan remitteringar bli en följd
av att relationer skapas till människor på andra håll i världen. Banden till människor med helt andra
ekonomiska förutsättningar leder inte sällan till reflektioner kring den ojämlikhet som präglar dessa
relationer. Här berättar Ellen och Ingrid om tankarna kring att regelbundet skicka pengar till sina
vänner i Guinea-Bissau och Uganda.
Ingrid är född i Sverige men har under hela hennes
uppväxt återkommande och under längre perioder
bott i Guinea-Bissau, ett litet land i västra Afrika,
där hennes föräldrar arbetat som biståndsarbetare
och forskare. Hon berättar om samhörigheten till
människorna i landet och om vad hon upplever vara
allas skyldighet att bidra till en rättvisare värld.
”GUINEA-BISSAU HAR till stor del bidragit till den
jag är som person och mina uppfattningar om världen, livet och människan. Som vuxen har jag haft
möjlighet att återvända regelbundet och därmed
kunnat bevara starka band och relationer till flera
personer och familjer. Den gemenskap, vänskap och
levnadsstyrka som vännerna i Guinea-Bissau visat
är en ovärderlig ledstjärna i mitt liv. Kolonialismen
och dagens världsekonomiska system gör att skillnaden i materiella levnadsförutsättningarna för mig
och för våra vänner i Guinea-Bissau är avgrundsdjup. Jag kan inte riktigt förstå hur de lyckas få ihop
till mat för dagen eller till kläder. Att varje dag kämpa för att skapa ett globalt rättvist samhälle är allas
vår skyldighet, det handlar både om en långsiktig
kamp och om att göra det lilla en kan redan idag.
Till några av våra vänner skickar vi pengar tre-fyra gånger per år. Pengarna används för att betala
hyresskulder, barns skolavgifter, ungdomars utbildning, sjukvård och mediciner. Några gånger varje år
är det någon av våra vänner som kontaktar oss på
grund av att denne hamnat i en akut svårighet, till
exempel sjukdom eller dödsfall i familjen. I de fallen
skickar vi omgående för detta särskilda ändamål.
Ibland känns det så frustrerande,
hopplöst, för behoven är så stora,
orättvisan så oändlig.
Nu senast var det en vän som förlorade allt i en
brand. Ibland känns det så frustrerande, hopplöst,
för behoven är så stora, orättvisan så oändlig. Och
egentligen skulle jag, ja vi alla, dela med oss mycket
mer. Men jag kommer att fortsätta skicka pengar.
Jag finns ju här med mina förutsättningar. De är där
med sina förutsättningar. Vi hör ju ihop och finns
för att göra saker för varandra.”
Ellen bodde i Uganda i samband med att hon gjorde
praktik under sina studier. Under tiden lärde hon
känna personer som hon idag hjälper ekonomiskt
då och då. Här berättar hon om den kluvenhet hon
känner inför att skicka pengar till Uganda.
DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 3 : R E M I T T E R I N G A R F R Å N S V E R IG E
79
”Att skicka pengar ger mig en dubbel känsla. Jag
tycker att det känns bra att kunna stödja någon
personligen och att pengarna inte går till administration eller andra kostnader – i värsta fall korruption – som risken är vid bidrag till en organisation.
Det känns också mer rimligt att de personer som jag
skickar till har möjlighet att välja vad de använder
pengarna till, än att stödet ska komma med någon
typ av motkrav eller att de måste betala tillbaka ränta, som vid till exempel mikrolån. Även om de flesta
jag överför pengar till har sagt vad de ska användas
för så kan ju inte jag veta helt om det stämmer, men
jag litar på dem och har inget intresse av att kontrollera. Om de väljer något annat så är det upp till dem.
Det är bra att remitteringar får
en ökad politisk uppmärksamhet då det
belyser betydelsen av enskilda personers
handlande, ofta familjemedlemmar som
inte alltid själva jobbar under de bästa
förhållanden .
Jag vet delvis vad pengarna jag skickat har gått till.
Bland annat en get, ett bidrag till att bygga en brunn
i ett område, bidrag till att starta upp en egen mindre verksamhet i form av gatuköksstånd och stöd
till en NGO som en vän startat kopplat till sanitetsfrågor. En viss del av pengarna har även gått till
mer vardagliga saker, som vardagskostnader under
tiden någon sökte jobb eller till att kunna ordna
med firande av en familjemedlem i samband med
någon högtid.
De jag skickar till är inte helt beroende av det jag
80
skickar för det dagliga livet utan det har mer handlat om tillfälliga ekonomiska behov och möjlighet
till att investera. Möjligheten att kunna fråga vid
behov kanske ger en form av trygghet, även om jag
inte alltid kunnat skicka pengar när jag fått frågan.
Kontaktnätet breddas för några få som annars inte
har många möjligheter till ekonomiskt stöd.
Det som bidrar till den dubbla känslan är att det ju
finns en maktaspekt i det hela som inte går att bortse ifrån. Men jag tror inte att de som jag ger pengar
till behöver känna att de står i någon slags tacksamhetsskuld till mig, eftersom jag inte träffar dem
dagligen. Det känns bra att kunna dela med sig även
om jag hellre skulle se en mindre skev fördelning av
jordens resurser och schysstare avtal mellan länder.
Det skulle kännas snålt att inte skicka vid behov om
jag har möjlighet. Det skulle också kännas oroligt,
eftersom en undrar hur det går med situationen som
den som frågat befinner sig i.
Det känns bra att kunna dela med sig,
även om jag hellre skulle se en mindre
skev fördelning av jordens resurser.
Det är bra att remitteringar får en ökad politisk uppmärksamhet då det belyser betydelsen av enskilda
personers handlande, ofta familjemedlemmar som
inte alltid själva jobbar under de bästa förhållanden.
Det är inte främst västerländska biståndsorgan som
står för utveckling och ekonomiskt stöd till vissa
länder, särskilt inte när det gäller medel som går
direkt till befolkningen. Bistånd till infrastruktur,
utbildning eller påverkansarbete är såklart viktigt,
men för den enskilda personen i situationen som
DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 3 : R E M I T T E R I N G A R F R Å N S V E R IG E
den befinner sig i så tror jag att rena pengar i handen
kan påverka väldigt mycket.
Å andra sidan kan det ta fokus från behovet av
att utjämna ekonomiska skillnader vars grund är
strukturella problem och förutsättningar. Det blir
den enskilda familjens, vännernas eller den enskilde
personens ansvar att lösa sin ekonomi, fastän förutsättningarna för detta inte finns. Det kan också
bli ett sätt att visa att ”detta land klarar sig bra” fast
befolkningen i verkligheten kan vara rätt beroende
av transaktioner utifrån. ”
Ellen och Ingrid heter i verkligheten något annat.
Remitteringar i svensk politik
Inom loppet av ett decennium har remitteringarna gått från att vara ett okänt begrepp utan politisk
relevans till en prioriterad fråga i den svenska politiken för global utveckling. Begreppet har gradvis
letat sig in i olika strategi- och styrdokument men konkreta åtgärder för att uppnå sänkta avgifter och
bättre statistik har länge saknats.
UNDER 2014 har Sverige världens ögon på sig: i
maj 2014 står regeringen som värd för den internationella dialogplattformen Globala forumet för
migration och utveckling (GFMD). Kanske som ett
resultat av detta har saker nu börjat röra på sig inom
migration och utvecklingsområdet. Utvärderingar
av den förda politiken beskriver den som ambitiös,
men kritiserar den också för att i praktiken vara
otydlig och ineffektiv. I arbetet med att möjliggöra
enklare och billigare överföringar uppstår också
målkonflikter: en strikt lagstiftning som ska motverka penningtvätt och terrorfinansiering går ut
även över privatpersoner som vill skicka små summor pengar till familjemedlemmar. Idag är sänkta
remitteringskostnader föreslagna som ett av målen
för FN:s utvecklingsagenda efter 2015. Här redogörs
för några aktuella perspektiv på remitteringar inom
den svenska politiken.
REMITTERINGAR I SVERIGES POLITIK
FÖR GLOBAL UTVECKLING
Sveriges politik för global utveckling (PGU) är
den övergripande politiska hållning som ligger till
grund för regeringens utvecklingspolitik, med målet om en rättvis och hållbar global utveckling. Den
bakomliggande tanken är att enskilda beslut som
fattas i Sverige och den politik som drivs inom EU
även påverkar andra länder och människor runt
om i världen. PGU:n innebär därför att man inom
DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 3 : R E M I T T E R I N G A R F R Å N S V E R IG E
81
samtliga politikområden, genom vad man kallat för
samstämmighetspolitik, ska se till vilka effekter enskilda beslut kan medföra för utvecklingsländer och
hur man kan ta tillvara på möjligheter att bidra till
målet om global hållbarhet och rättvisa.
Politiken, som beslutades av Sveriges riksdag 2003,
ska genomsyras av ett rättighetsperspektiv och fattiga människors perspektiv på utveckling.
Migrationsströmmar är en av de sex identifierade
globala utmaningar som utgör politiken som den
är utformad idag. Inom varje global utmaning har
tre särskilda fokusområden identifierats, och remitteringarna utgör ett sådant fokusområde. Remitteringar ses i Sveriges PGU som en allt viktigare del
av många människors ekonomi i utvecklingsländer.
Ökade möjligheter till investeringar, arbetstillfällen
och bra boende, liksom tillgång till utbildning och
bättre hälsa, nämns som några av remitteringarnas
positiva samhällseffekter. På en makronivå så ses
remitteringarna kunna bidra till att stärka länders
betalningsbalanser och kreditvärdighet.
Idag är remitteringarna enligt regeringens egen utsago ett prioriterat område i arbetet med migration
och utveckling. Detta börjar gradvis att märkas.
I PGU-skrivelsen som överlämnades till riksdagen
i mars 2014 lyfter regeringen behovet av att sänka
kostnaderna för att remittera och underlätta remitteringar genom formella kanaler. Målet för regeringens arbete på området är att verka för billigare
och tryggare remitteringar från Sverige och att stärka remitteringarnas utvecklingsvinster. Regeringen
vill även förbättra kunskapsläget om remitteringar.
82
I augusti 2013 stod regeringen som värd för ett remitteringsseminarium med tre ministrar närvarande, där berörda aktörer bland annat diskuterades
sätt att få ner transaktionskostnaderna och samtidigt uppmuntra remitteringar genom formella kanaler. Snart därpå tillkännagav regeringen att man
ger konsumentverket i uppdrag att inrätta en webbaserad informationstjänst för remitteringar.
Idag är remitteringarna enligt regeringens
egen utsago ett prioriterat område i
arbetet med migration och utveckling.
Sverige driver också frågan om remitteringar i
samband med det svenska ordförandeskapet i den
mellanstatliga dialogplattformen Globala forumet
för migration och utveckling (GFMD) som äger
rum i maj 2014, och i det svenska EU-samarbetet
på migrationsområdet.
Statskontoret, som fått i uppdrag att utvärdera arbetet med PGU:n, menar att den svenska politiken för
global utveckling är ambitiös men att den behöver
tydligare riktlinjer för hur den bör genomföras. Inom
regeringen och regeringskansliet, som ansvarar för
uppfyllandet av politiken, har inget departement hittills gjort en samlad analys över hur frågorna bör drivas inom det egna departementet. De visionära målen sägs beskriva ett idealtillstånd i världen och det
är otydligt vad de olika aktörerna förväntas åstadkomma. Regeringen behöver enligt utvärderingen
därför klargöra och synliggöra politikens innebörd,
tydligare involvera departementen och bidra med
ökade resurser för att politiken ska kunna uppfyllas.
DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 3 : R E M I T T E R I N G A R F R Å N S V E R IG E
I mars 2014 presenterade tolv civilsamhällesorganisationer i samarbete med paraplyorganisationen
Concord för femte gången i rad PGU-barometern,
en utvärdering av arbetet i förhållande till PGU:n
inom ett antal politikområden. PGU:n har enligt barometern medverkat till att erkänna migration som
en viktig utvecklingsmöjlighet och att lyfta fram
betydelsen av en samstämmighetspolitik i förhållande till global utveckling. Ett exempel på det är hur
frågan lyfts genom det svenska ordförandeskapet i
det Globala forumet för migration och utveckling.
Regeringen behöver klargöra och
synliggöra politikens innebörd.
Den tilltänkta webbaserade informationstjänsten
tros ha goda utsikter att bidra till sänkta avgifter
för remitteringar. Men utöver sänkta remitteringskostnader bör den svenska politiken enligt PGU-barometern även verka för ökade möjligheter att investera remitteringarna i utveckling, till exempel
sjukförsäkringar, mikrokrediter och mobiltelefoni, och främja utvecklingsländers kapacitet att ta
tillvara på remitterade pengar och nya kunskaper.
Det här är ett område som regeringen i och med
PGU:n åtagit sig att jobba med men där inga konkreta förslag ännu har lagts fram.
Människors rättigheter
som arbetstagare är central i frågan om
migration och utveckling, liksom öppnare
gränser och fler lagliga vägar in i Europa.
PGU-barometern slår vidare fast att människors
rättigheter som arbetstagare är central i frågan om
migration och utveckling. Det rättighetsperspektiv
som är menat att genomsyra den svenska politiken
innebär till exempel arbete för ökad jämställdhet
och migranters rättigheter. Därför förespråkas vidare en avkriminalisering av papperslösas arbete,
samma sociala och arbetsrelaterade rättigheter för
människor oavsett migrationsstatus, liksom öppnare gränser och fler lagliga vägar in i Europa som
ett sätt att skapa trygghet och på så vis även främja
cirkulär migration.
LÄS MER OM SVERIGES POLITIK FÖR GLOBAL UTVECKLING PÅ REGERINGENS HEMSIDA, WWW.REGERINGEN.SE
På hemsidan hittas även skrivelsen ”Genomförandet av samstämmighetspolitiken för utveckling - fokus: den globala utmaningen migrationsströmmar”, Skr. 2013/14:154
Concords PGU-barometer från mars 2014 kan laddas ned genom deras hemsida, www.concord.se
Statskontorets utredning av PGU:n Poltik för global utveckling. Regeringens gemensamma ansvar? kan laddas ned via
www.statskontoret.se
DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 3 : R E M I T T E R I N G A R F R Å N S V E R IG E
83
UNDERLÄTTA REMITTERINGAR
VS. SKÄRPT LAGSTIFTNING
Som en potentiell målkonflikt i arbetet med att underlätta remitteringar har regeringen identifierat
behovet av att på samma gång bekämpa penningtvätt och terrorfinansiering. Det handlar om att hitta
en balansgång mellan enkla och billiga lösningar för
att skicka pengar och lagsstiftning som förhindrar
att betalningssystemen utnyttjas.
En strikt lagstiftning för att motverka penningtvätt
och finansiering av terrorism har, både i Sverige
och internationellt, hävdats hindra företag från att
sänka kostnaderna och tillhandahålla vissa betaltjänster för internationella överföringar. Reglerna
hotar att utesluta stora grupper av människor från
formella betalkanaler – grupper som på olika sätt
redan är delvis eller helt exkluderade från den formella finansiella sektorn.
I Sverige har en diskussion mellan politiker, banker och betalningsinstitut förts med anledningen
av lagstiftningen och dess inverkan på remitteringsmöjligheter. Motsättningen mellan behovet av lättillgängliga betalkanaler och en skärpt lagstiftning
kring betaltjänsterna har hindrat företag från att
tillhandahålla vissa betaltjänster för internationella överföringar, menar företrädare för ett antal
betalningsinstitut.
”Reglerna innebär att vi inte kan bedriva betaltjänster såsom våra ägare (Tre, Telenor, Telia och Tele 2,
reds anm.) tidigare gjorde och att vi inte kan ingå i
några internationella transfereringar där avsändare
84
eller mottagare inte är direkt kända av oss. Det är
tydligt att det finns en politisk vilja att underlätta remitteringar men också en ovilja att se den inbyggda
motsättningen mellan detta underlättande och den
ökade regleringen av betaltjänster” säger en representant för WyWallet, ett bolag som tillhandahåller
tjänster för mobila betalningar, som Global Utmaning pratat med.
Som en potentiell målkonflikt i arbetet
med att underlätta remitteringar
identifieras behovet att på samma
gång bekämpa penningtvätt och
terrorfinansiering.
Den svenska lagstiftningen är nationell men bygger
på EU-direktiv, som i sin tur bygger på internationella rekommendationer från ett internationellt organ som heter Financial Action Task Force, FATF.
Sverige är medlem i FATF tillsammans med ca 35
andra länder. Som medlem förbinder man sig att
leva upp till de internationella rekommendationerna. För att man ska få en harmoniserad reglering
inom EU så har det på EU-nivå tagits fram direktiv
som sen har implementerats i medlemsstaterna. Det
svenska regelverket blev mer omfattande 2009, då
det tredje penningtvättsdirektivet implementerades. Det medförde bland annat att företagen måste genomföra en riskbedömning och ta fram och
lagra mer detaljerad information om sina kunder
än tidigare. Remitteringarna påverkas också av
betaltjänstlagen, som bland annat reglerar marknadstillträde och tillstånd för att tillhandahålla
DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 3 : R E M I T T E R I N G A R F R Å N S V E R IG E
betaltjänster. Ansvarig myndighet i Sverige är
Finansinspektionen.
I samband med att FATF år 2012 kom med ytterligare rekommendationer gällande företagens kontroll och uppföljning av sina kunder, så har det även
inom FATF konstaterats att det finns grupper som
på grund av regelverken kan bli exkluderade från
finansiell service. Det gäller till exempel i de fall
personer saknar nödvändig dokumentation för att
få ingå en affärsförbindelse. FATF menar även att
reglerna kan komma att öka företagens kostnader
för att identifiera och följa sina kunder, vilket kan
medföra att företagen avstår eller slutar med vissa
tjänster alternativt höjer kostnaderna för dessa. På
detta sätt kan individer eller grupper komma att
hänvisas till ett informellt system, vilket även lockar
till sig kriminella aktörer.
Finansiell inkludering är alltså viktigt både ur rättighetssynpunkt och för att motverka kriminalitet.
Som medlem i FATF är Sverige med och påverkar
rekommendationerna. Det är viktigt att de i framtiden utformas på ett sätt som gynnar finansiell inkludering, inte fortsatt exkludering.
LÄS MER:
FATF, 2013. Fatf Guidance - Anti-Money Laundering And Terrorist Financing Measures And Financial Inclusion, rapport från
Financial Action Task Force februari 2013.
REMITTERINGARNAS ROLL I EN GLOBAL
UTVECKLINGSAGENDA EFTER 2015?
År 2015 löper FN:s Millenniemål ut – de åtta mätbara utvecklingsmål som syftar till att förbättra de
fattigas livsvillkor. Inget av målen har uttryckligen
handlat om migration eller migranters villkor, men
i det så kallade Post 2015-arbetet som ska formulera den nya globala utvecklingsagendan som ska ta
vid när Millenniemålen löper ut är det många som
menar att migrationen borde få en större roll.
Vid en högnivådialog i FN:s generalförsamling
hösten 2013 enades medlemsstaterna kring att migrationen globalt sett har varit bidragande till Milleniemålens genomförande hittills, och att mänsklig
rörlighet är en nyckelfaktor för hållbar utveckling
som bör beaktas i utarbetandet av post 2015-agendan. Ett förslag, framfört av bland annat en arbetsgrupp under ledning av FN:s Generalsekreterares
särskilda sändebud för migration och utveckling,
Peter Sutherland, är att Post-2015-agendan ska ha
som mål att sänka den globala genomsnittskostnaden för att remittera pengar från nio till fem
procent. Detta mål har redan antagits av G8 och
G20-länderna och skulle, beräknar man, frigöra
DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 3 : R E M I T T E R I N G A R F R Å N S V E R IG E
85
ytterligare 16 miljarder dollar om det realiserades
på en global nivå. Den svenska regeringen har ställt
sig bakom de internationella organ och grupper
som propagerar för att migrationen ska upp på den
framtida utvecklingsagenda och har åtagit sig att
följa upp de övergripande resultat av FN:s högnivådialog om migration och utveckling som rör remitteringar inom ramen för GFMD-ordförandeskapet.
LÄS MER:
UN Special Representative for International Migration and Informal Working Group, 2013. “Why & How Migration Should Be
Included in the Post-2015 United Nations Development Agenda”, arbetspapper från den 1 december 2013.
86
DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 3 : R E M I T T E R I N G A R F R Å N S V E R IG E
Konsumentverket: Hur en svensk
myndighet jobbar med att sänka
kostnaderna för remitteringar
År 2013 gav regeringen i uppdrag åt Konsumentverket att ta fram en hemsida som gör det möjligt
för konsumenter att jämföra olika sätt att föra över pengar från Sverige till ett annat land. Ett av de
främsta skälen bakom beslutet har varit att söka sänka kostnaderna för att remittera från Sverige,
något som vid en internationell jämförelse hittills visat sig vara relativt dyrt.
I SLUTET AV 2014 ska arbetet med hemsidan vara klart.
Torbjörn Noaksson, projekt- och
produktionsledare på Konsumentverket, ansvarar för hemsidan kring remitteringar.
Vad ligger bakom beslutet att göra hemsidan?
Pengar. Pengar som finns här men som behövs i andra mer utsatta delar av världen. Många vet inte var
man kan vända sig och vad det innebär. Vi ska se till
att så mycket av dessa pengar kommer fram utan att
försvinna på vägen. Det ska vara enkelt att göra ekonomiskt kloka beslut om hur man vill göra.
Vad är syftet med den nya hemsidan? Vad hoppas ni uppnå?
Är man en konsument som vill skicka pengar ska
man snabbt kunna jämföra de olika banker och betalningsinstitut som verkar på den svenska marknaden. Man ska kunna välja det bästa alternativet
som passar ens egna förutsättningar och behov. Våra
förhoppningar är att vi kan bidra till att man blir
mer rörlig på marknaden. De med lägst priser och
bäst service ska ha jobben. Mer pengar ska nå fram
helt enkelt.
Vilken är målgruppen?
Alla som vill skicka pengar utomlands men i första
hand migranter som vill skicka pengar till släkt och
vänner som blev kvar.
Vad kommer man kunna göra på hemsidan? Vilken typ av information kommer att finnas där?
Läsa, mäta, lära för att sen själv agera. Man ska
kunna välja en summa och ett mottagarland och få
alla alternativ visade. Vad är sen viktigast för mig
denna gång? Är det billigaste eller snabbaste? Vi ska
presentera kalla fakta och sen får konsumenten välja
själv hur man vill agera. Det ska finnas information
kring hur det går till när man ska skicka pengar vad
man bör tänka på och så vidare.
DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 3 : R E M I T T E R I N G A R F R Å N S V E R IG E
87
Vilka är ni som arbetar med att ta fram den nya
hemsidan och hur arbetar ni?
även pengar i handen vid en egen eller nära släktings resa till ursprungslandet.
Vi är ett team av interna sakkunniga på konsumentverket stödda av ett externt konsultteam för den tekniska lösningen. Sen bedrivs projektet i samråd med
flera andra viktiga myndigheter och organisationer
som till exempel Finansinspektionen.
Vilka är de största hindren för att remittera
idag, som ni ser det?
Enligt regeringsuppdraget så är ett av målen att
hemsidan ska kunna certifieras av Världsbanken. Vad innebär en sådan certifiering och hur
säkerställer ni att hemsidan uppfyller Världsbankens krav?
Världsbanken certifiering ska vara en garant att de
data som finns att tillgå på webbplatsen är aktuellt,
tillförlitligt och kvalitetssäkrat. Det främsta kravet
är att alla priser och avgifter som tas från kunderna
ska vara inhämtade genom mystery shopping, det
vill säga att man agerar som om man vore kund mot
banker och betalningsinstitut. De siffror vi får är
exakt de samma som alla andra får. Sen ska hela
svängen tas om varje månad för att säkra att det
är fräscha siffror som presenteras. Siffrorna kommer sedan också att jämföras med alla andra länder
som skickar data till Världsbanken. Vi behöver följa kostnadsutvecklingen i Sverige. Rör vi oss åt rätt
håll? Konsumentnytta helt enkelt.
Vilka är de främsta aktörerna som människor
vänder sig till för att överföra pengar
utomlands?
Många använder sin egen bank eller något betalningsinstitut man blivit tipsad om. Men ofta är det
88
Kunskapen om de olika val som finns är ofta bristfällig. Vi behöver lite folkbildning skulle man kunna
säga med ett gammalt fint ord. För lägger man alla
kort på bordet, vet vad de innebär så plockar man
ju essen först, så är det ju. Mycket av problematiken
ligger även på mottagarsidan. Vi pratar om länder
som ofta är eller nyligen har varit konflikthärdar.
Mottagarlandets egen infrastruktur kan vara extremt bristfällig och korrupt.
Vad vi kan se idag på den svenska sidan är att konkurrensen, rörligheten på marknaden är extremt
låg med mycket höga avgifter och dolda kostnader
som följd. Det är en ickefråga av någon outgrundlig
anledning. Man väljer samma leverantör som alla
ens vänner och bekanta och känner inte till de olika
alternativ finns och vad de innebär. Men det är där
hemsidan MoneyFromSweden kommer in.
Vilket ytterligare arbete eller politiska beslut
skulle kunna underlätta för människor att
skicka och ta emot pengar?
Ju mer vi vet om den svenska marknaden, konsumenternas behov och förutsättningar desto bättre
kan vi agera proaktivt. Sen om alla var tvungna att
tydligt ange för kunden exakt hur mycket pengar
som faktiskt kommer fram, hur mycket och varför
pengar försvann på vägen… Det är ju aldrig fel ur
ett konsumentperspektiv.
DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 3 : R E M I T T E R I N G A R F R Å N S V E R IG E
Avslutande ord
OMFATTNINGEN AV de globala remitteringarna
har haft en stor betydelse för det politiska uppvaknandet när det gäller migrationens betydelse för utveckling. Att vi i Sverige, ett framstående biståndsland med en förhållandevis öppen migrationspolitik,
har talat så lite om remitteringar är märkligt.
I de debattartiklar och rapporter som Global Utmaning har publicerat under perioden 2010–2013
återfinns fem huvudsakliga rekommendationer:
1. Det behövs mer forskning och bättre statistik
om remitteringar från Sverige.
2.Vi måste bli bättre på att tillvarata diasporagruppers vilja att bidra till utveckling i sina
ursprungsländer.
3. Regeringen måste agera för att sänka kostnaderna för att skicka pengar från Sverige.
4. Remitteringars påverkan på invandrares livsvillkor och livsval måste belysas och problematiseras.
5. Överföringar av kunskaper, färdigheter och värderingar eller så kallade sociala remitteringar bör
uppmärksammas mer.
Vi kan nu konstatera att det på flera punkter skett
en förbättring. Initiativ för att sänka kostnaderna
för remitteringar och förbättra statistiken har påbörjats. Olika källor till kunskap om remitteringar
från Sverige har analyserats. Remitteringsfrågan
har börjat behandlas mer aktivt inom ramen för
den svenska politiken för global utveckling, och har
lyfts som en central punkt på dagordningen vid ett
flertal seminarier och diskussionsforum under det
svenska ordförandeskapet för det Globala forumet
för migration och utveckling (GFMD).
Det är ett viktigt arbete som har påbörjats och lika
viktigt är det att inte låta frågan stanna där, utan
att fortsätta utveckla möjligheterna för människor
som migrerar att utöva makt över sina liv och sin
ekonomi. Det svenska biståndet är ett område där
Sverige skulle kunna göra mer för att stärka remitteringarnas utvecklingsvinster, bland annat genom
satsningar på finansiell och mobil infrastruktur, tillgång till ID-handlingar och stärkta äganderätter. På
europeisk nivå behöver beslutsfattare samordna politiken utifrån ett erkännande av remitteringar som
en utjämnande mekanism för ekonomiska ojämlikheter även inom EU. Vidare krävs förbättrade möjligheter för migranter att inkluderas och delta aktivt
i samhället i både gamla och nya hemländer. Vare sig
migranten har kommit som it-tekniker, bärplockare, flykting eller tiggande EU-migrant så måste deras
rättigheter och livsvillkor i mottagarlandet stärkas.
Fler måste också få möjlighet att migrera och fritt
röra sig mellan länder.
Remitteringar får inte ses som det enda måttet på
migrationens utvecklingsbidrag. Migranter bidrar
till utveckling i både det nya och det gamla hemlandet, genom att arbeta, starta företag, sprida kunskap och bygga handelsrelationer. De ekonomiska
remitteringarna sticker ut därför att de jämfört
med andra former av utvecklingsbidrag är relativt
DE T D OL DA B I S TÅ N DE T – DE L 3 : R E M I T T E R I N G A R F R Å N S V E R IG E
89
kvantifierbara och ofta har en tydlig direkt koppling
till migrationsprocessen. En viktig framtida utmaning är att försöka kvantifiera och på andra sätt
synliggöra migranters bidrag till global utveckling
även ur ett bredare perspektiv, och på så sätt göra
det mer greppbart.
Människors migration kommer alltid att forma våra
samhällen. Det som gör studien av remitteringar
och andra former av transnationella band så angelägen är den knyter samman frågan om integration
lokalt med utveckling globalt. Beslut som tas inom
den svenska migrations- och integrationspolitiken
har konsekvenser som är lika kännbara utanför Sveriges gränser som inom dem. Bara genom att placera
den svenska migrationsdebatten i ett globalt sammanhang kan vi verkligen förstå den.
Denna skrift har möjliggjorts genom finansiering från Utrikesdepartementet. Till grund för skriften ligger forskningsstudier,
artiklar och förarbeten som tagits fram mellan 2009–2013 under projektledning av Lisa Pelling, tidigare programchef på
Global Utmaning. Skriften har sammanställts av Andrea Monti och Veronica Nordlund, utifrån befintlig forskning, intervjuer
med berörda aktörer och texter från Global Utmanings arkiv. Vi vill tacka personal på Sida, Finansinspektionen, Konsumentverket och SCB samt Joakim Ruist på Göteborgs Universitet och Aaron Israelsson på Faktum för att de har ställt upp på
intervjuer och Lisa Pelling, Lisa Andersson, Charlotta Hedberg, Lisa Åkesson, Per Fröberg, Charles Woolfson, Iñigo Moré,
Adela Poprzenovic, Rhoda Elmi, Aycan Sermin Bozarslan, Torbjörn Noaksson, Elin Ewers och alla anonyma respondenter
för deras bidrag.
Dessa frågor och många fler besvaras när Global Utmaning knyter ihop fem år av forskning, kunskapsspridning och policyverksamhet på remitteringsområdet i en skrift som
tjänar som både introduktion och fördjupning till de pengar som migranter skickar hem
till sina hemländer. I skriften bidrar åtta svenska och internationella experter med sin bild
av remitteringars betydelse för samhällens utveckling i spridda delar av världen.
Redaktörer: Andrea Monti och Veronica Nordlund
isbn: 978-91-980053-7-0
Den här rapporten är resultatet av ett projekt finansierat av Utrikesdepartementet och
genomfört av Global Utmaning mellan oktober 2012 och maj 2014. Global Utmaning är en
fristående tankesmedja. Vi är ett kvalificerat nätverk från samhälle, näringsliv och forskning
som verkar för lösningar på de globala utmaningar som rör ekonomi, miljö och demokrati.
Global Utmaning Birger Jarlsgatan 27 111 45 Stockholm Sweden. Telefon 08–787 21 50
www.globalutmaning.se
© Global Utmaning 2014 . Form: FWD Reklambyrå 14269 Tryck: Åtta.45 Tryckeri
VAD ÄR REMITTERINGAR? Vilka är människorna som skickar och tar emot remitteringar? Hur går de till väga? Kan man verkligen säga att remitteringar leder till utveckling? Är
de ett alternativ till det statliga biståndet? Kan de bidra till ökad jämlikhet – eller tvärtom?
Hur stärks remitteringarnas utvecklingsvinster? Vad kostar det att remittera? Vad används
pengarna till? Hur ser den svenska och den europeiska politiken för remitteringar ut? Och
hur påverkas samhällen på så vitt spridda platser som Thailand, Kap Verde, Baltikum,
Etiopien, Nicaragua och Kroatien av remitteringsflöden?