Den frågan fick jag när jag väntade på bussen, vid Korsvägen i Göteborg. Jag var på
väg till arbetet och hade precis missat buss
513 till Mölnlycke, där jag arbetar som maskinbokbindare på Elanders. Det innebar 28
minuter väntetid till nästa buss. För sådana
oförutsedda väntetider brukar jag alltid ha
en färdigstoppad majspipa i fickan. Det gör
ju inget om jag kväver den med tummen,
eller knackar ur den mot närmaste hårda föremål när bussen kommer (något som jag
aldrig skulle utsätta någon av mina ”fina”
pipor för).
Tobaken i fråga var ”Solani X, Sweet Mystery” och mannen som ställde frågan var
Henrik Rydberg som, på sin firma Hrhantverk, i liten skala håller på med vackert
hantverk i trä, som han och hans fru Mia
säljer på marknader, samt via en hemsida
på internet. Henrik har ganska nyligen även
gett sig på piptillverkning, men utan att
själv ha någon större erfarenhet som piprökare. Han har endast provrökt några av sina
egna alster ibland.
Tiden för min buss närmade sig och ingen
av oss hade papper och penna… den här
kontakten fick ju absolut inte tappas bort…
så Henrik fick snabbt låna min mobiltelefon
och ringa upp sin egen mobil från den. På
så sätt fick vi varandras mobilnummer.
Senare samma eftermiddag ringde jag upp
Henrik och vi kom överens om att träffas på
fredag eftermiddag, eftersom vi båda var lediga då. Efter att senare på kvällen tittat på
Hrhantverks hemsidor och sett bilder på ett
drygt halvdussin pipor, såg jag med spänning fram emot vårt kommande möte…
Den sommarvarma fredagen i slutet av juli
tog jag mig hjälp av buss hem till Henrik
och Mia i ett ganska centralt beläget villaområde på Hisingen i Göteborg. I skuggan
i trädgården bjöds det på kaffe, och piporna
tändes. Fram på bordet kom även cirka två
dussin av Henriks egenhändigt tillverkade
pipor.
På designen fanns absolut inget att anmärka på på de flesta av piporna, endast några
småsaker, som att tillpassningen mellan
pipans briarskaft och ebonitmunstycket på
några av piporna hade små glipor (bagateller som ju lätt kan åtgärdas).
Det var genomgående släta pipor som gav
full rättvisa åt briarrotens ådring och många
av piporna var av churchwarden-modell, en
modell som jag älskar, men som tyvärr är
ganska svår att finna i dag. De övriga var
också formgivna i en klassiskt ren stil.
Först när jag började granska piporna invändigt, började det märkas tecken på Henriks bristande erfarenhet som piprökare,
något som gav upphov till en lång och givande diskussion om aerodynamik, termodynamik och samverkan mellan formen
på tobakskammaren och rökkanalen, samt
materialtjocklekens betydelse för värmefördelning och hållbarhet.
Jag hade tagit med mig några av favoriterna bland mina danska ”fabrikspipor”
från Danmore, George Jensen, Kriswill och
Stanwell, så vi hade ett bra jämförelsematerial, även om jag inte tagit med några pipmakarpipor.
Jag valde ut en mycket vacker pipa av
churchwarden-typ, samt två av Henriks
allra första försök inom pipmakeriets område. De två tidiga skapelserna var vackert
formgivna och av medellång modell. Churchwardenpipan var en riktig skönhet, men
med en alltför V-formad tobakskammare,
som i botten slutade i ett ganska litet vertikalt hål ner till rökkanalen. De två tidiga
skapelserna fick förbli i oförändrat skick,
och är för övrigt fullt rökbara trots vissa
smärre brister i den inre utformningen.
När kaffet var urdrucket och våra pipor
rökta i botten, gick vi in i huset och ned för
källartrappan till den minimala verkstaden,
endast något större än en ordinär klädkammare. Här tog Henrik itu med modifieringen av min churchwarden. Han borrade
upp rökgången från 3,5 till 4,0 mm, fördjupade tobakskammaren och vidgade den
nedtill från V-form till U-form. Resultatet
blev en fullträff! En förstklassig pipmakarpipa, som jag utan tvekan skulle varit be-
redd att betala ett par tusenlappar för. Men
allt Henrik begärde för de tre piporna var
500 kronor.
Att spendera en ledig eftermiddag i trevligt
piprökande sällskap är alltid mycket angenämt. Att få se en persons hela utveckling
från ”hemslöjdare” till begynnande pipmakare, liggande framför sig på bordet, i form
av ett par dussin pipor är en minnesvärd
upplevelse. Att avsluta eftermiddagen med
att få lämna ett litet bidrag till att den vackraste pipan förvandlas från enbart vacker
design, till ett verkligt förstklassigt rökverktyg ger en känsla av salighet.
Att sedan, på kvällen, i lugn och ro stoppa
lite tobak i detta underverk och konstatera
att det verkligen lever upp till vad utseendet
lovar… vad mer kan man önska sig? Särskilt när man fått detta mästerverk till ett
riktigt fyndpris.
Det är nog snart dags att börja hålla utkik
efter pipor som på undersidan är signerade med ett litet (nästan osynligt) graverat
”Hr”. En ny stjärna har börjat stiga upp
över den rökiga västsvenska horisonten och
troligen kommer vi snart även att få möta
Henrik som en medlem i vår förening.
Michael Sporrong