Den frågan fick jag när jag väntade på bussen, vid Korsvägen i Göteborg. Jag var på väg till arbetet och hade precis missat buss 513 till Mölnlycke, där jag arbetar som maskinbokbindare på Elanders. Det innebar 28 minuter väntetid till nästa buss. För sådana oförutsedda väntetider brukar jag alltid ha en färdigstoppad majspipa i fickan. Det gör ju inget om jag kväver den med tummen, eller knackar ur den mot närmaste hårda föremål när bussen kommer (något som jag aldrig skulle utsätta någon av mina ”fina” pipor för). Tobaken i fråga var ”Solani X, Sweet Mystery” och mannen som ställde frågan var Henrik Rydberg som, på sin firma Hrhantverk, i liten skala håller på med vackert hantverk i trä, som han och hans fru Mia säljer på marknader, samt via en hemsida på internet. Henrik har ganska nyligen även gett sig på piptillverkning, men utan att själv ha någon större erfarenhet som piprökare. Han har endast provrökt några av sina egna alster ibland. Tiden för min buss närmade sig och ingen av oss hade papper och penna… den här kontakten fick ju absolut inte tappas bort… så Henrik fick snabbt låna min mobiltelefon och ringa upp sin egen mobil från den. På så sätt fick vi varandras mobilnummer. Senare samma eftermiddag ringde jag upp Henrik och vi kom överens om att träffas på fredag eftermiddag, eftersom vi båda var lediga då. Efter att senare på kvällen tittat på Hrhantverks hemsidor och sett bilder på ett drygt halvdussin pipor, såg jag med spänning fram emot vårt kommande möte… Den sommarvarma fredagen i slutet av juli tog jag mig hjälp av buss hem till Henrik och Mia i ett ganska centralt beläget villaområde på Hisingen i Göteborg. I skuggan i trädgården bjöds det på kaffe, och piporna tändes. Fram på bordet kom även cirka två dussin av Henriks egenhändigt tillverkade pipor. På designen fanns absolut inget att anmärka på på de flesta av piporna, endast några småsaker, som att tillpassningen mellan pipans briarskaft och ebonitmunstycket på några av piporna hade små glipor (bagateller som ju lätt kan åtgärdas). Det var genomgående släta pipor som gav full rättvisa åt briarrotens ådring och många av piporna var av churchwarden-modell, en modell som jag älskar, men som tyvärr är ganska svår att finna i dag. De övriga var också formgivna i en klassiskt ren stil. Först när jag började granska piporna invändigt, började det märkas tecken på Henriks bristande erfarenhet som piprökare, något som gav upphov till en lång och givande diskussion om aerodynamik, termodynamik och samverkan mellan formen på tobakskammaren och rökkanalen, samt materialtjocklekens betydelse för värmefördelning och hållbarhet. Jag hade tagit med mig några av favoriterna bland mina danska ”fabrikspipor” från Danmore, George Jensen, Kriswill och Stanwell, så vi hade ett bra jämförelsematerial, även om jag inte tagit med några pipmakarpipor. Jag valde ut en mycket vacker pipa av churchwarden-typ, samt två av Henriks allra första försök inom pipmakeriets område. De två tidiga skapelserna var vackert formgivna och av medellång modell. Churchwardenpipan var en riktig skönhet, men med en alltför V-formad tobakskammare, som i botten slutade i ett ganska litet vertikalt hål ner till rökkanalen. De två tidiga skapelserna fick förbli i oförändrat skick, och är för övrigt fullt rökbara trots vissa smärre brister i den inre utformningen. När kaffet var urdrucket och våra pipor rökta i botten, gick vi in i huset och ned för källartrappan till den minimala verkstaden, endast något större än en ordinär klädkammare. Här tog Henrik itu med modifieringen av min churchwarden. Han borrade upp rökgången från 3,5 till 4,0 mm, fördjupade tobakskammaren och vidgade den nedtill från V-form till U-form. Resultatet blev en fullträff! En förstklassig pipmakarpipa, som jag utan tvekan skulle varit be- redd att betala ett par tusenlappar för. Men allt Henrik begärde för de tre piporna var 500 kronor. Att spendera en ledig eftermiddag i trevligt piprökande sällskap är alltid mycket angenämt. Att få se en persons hela utveckling från ”hemslöjdare” till begynnande pipmakare, liggande framför sig på bordet, i form av ett par dussin pipor är en minnesvärd upplevelse. Att avsluta eftermiddagen med att få lämna ett litet bidrag till att den vackraste pipan förvandlas från enbart vacker design, till ett verkligt förstklassigt rökverktyg ger en känsla av salighet. Att sedan, på kvällen, i lugn och ro stoppa lite tobak i detta underverk och konstatera att det verkligen lever upp till vad utseendet lovar… vad mer kan man önska sig? Särskilt när man fått detta mästerverk till ett riktigt fyndpris. Det är nog snart dags att börja hålla utkik efter pipor som på undersidan är signerade med ett litet (nästan osynligt) graverat ”Hr”. En ny stjärna har börjat stiga upp över den rökiga västsvenska horisonten och troligen kommer vi snart även att få möta Henrik som en medlem i vår förening. Michael Sporrong
© Copyright 2024