Vi hörs nummer 4/2013

Läkaren:
Lena Sjöberg
Med.lic.1990 (H:fors universitet), specialist i hälsovård 2006. Hälsocentralläkare i Sibbo 1992-2003.
Forskare sedan 2003, från och med 2004 också
universitetslärare. Undervisar medicine studerande
i bland annat allmänmedicin, dvs. hur man arbetar
på hälsocentral, samt i kommunikation och växelverkan mellan läkare och patient.
Öppen örontrumpet
”Ibland kan man också
ha smärtor i örat i
samband med öppen
örontrumpet”
Foto: Heikki Tuuli
Text: Med.lic. Lena Sjöberg
(Artikeln har tidigare publicerats i Kuriren nr 14/2013)
Vid förkylning slår det ofta lock
för öronen – det har vi säkert
alla upplevt. Litet mer sällsynt
är det tillstånd, som på sätt och
vis är det rakt motsatta.
Från svalget till mellanörat leder
en gång som kallas örontrumpeten. Den har tre huvudsakliga
uppgifter: att reglera trycket i
mellanörat för att hörselsinnet
ska fungera så bra som möjligt,
att skydda mellanörat från sekret
i svalget och att se till att mellanörat ventileras och hålls fritt
från vätska. Mellanörats känsliga strukturer kunde ta skada av
den plötsliga tryckökningen till
exempel då vi nyser, om det inte
vore för örontrumpeten, som ser
till att trycket i mellanörat hålls
ganska stabilt.
Vi hörs 4/2013
Örontrumpeten är för det mesta
stängd, men öppnas ibland då vi
sväljer, snyter oss, gäspar eller
tuggar. Största delen av oss har
någon gång medvetet försökt jämna ut trycket i mellanörat genom
att försöka påverka örontrumpeten: då man klämmer om näsborrarna och samtidigt blåser kraftigt utåt med munnen stängd, kan
man lyckas få öronlock att släppa.
Vid förkylning känns det obehagligt då örontrumpeten är
stängd och inte öppnar sig normalt då den borde. Men det händer också att örontrumpeten hålls
öppen och inte vill sluta sig hur
mycket man än försöker ”blåsa”
med stängda näsborrar och mun.
Ett sådant tillstånd kallas för
tuba aperta, vilket betyder öppen
örontrumpet.
12
Symptom
Vid öppen örontrumpet är det
vanligaste symptomet att man
hör sin egen röst eka inne i huvudet då man talar. Många hör
dessutom sina egna andetag. Det
kan också kännas täppt i näs- och
svalgregionen, trots att det alltså
är fråga om att man så att säga är
mindre täppt än man borde vara.
Då man besöker läkare syns
inget avvikande i öronen, utom
att man ibland kan se trumhinnan röra sig i takt med andetagen
(om man tittar tillräckligt länge
in i örat). Det som leder läkaren
till rätt diagnos är patientens berättelse, framför allt det att den
egna rösten ekar i huvudet.
Om man går snabbt och mycket
ner i vikt, kan en negativ följdverkan vara en öppen örontrum-
Bild: www.1177.se
tryckväxlingar, som det borde,
och på torra slemhinnor.
pet. Vävnaderna i svalget drar då
ihop sig så mycket på grund av
avmagringen att örontrumpeten
inte kan sluta sig förrän det gått
en tid och situationen har jämnat ut sig. I samband med strålbehandling av halsregionen kan
motsvarande sak ske, då vävnaderna drar ihop sig. Mycket torra
slemhinnor (till exempel hos
personer som sover med öppen
mun) kan också störa örontrumpetens funktion.
Tillståndet kan vara mycket störande, ifall det pågår en längre
tid. För många leder röstekot i
huvudet till att de börjar tala väldigt tyst för att slippa ekot - och
det kan delvis ske omedvetet, så
att man reagerar på vad man gör
först då människor frågar varför
man inte talar ”ordentligt”. Ibland kan man också ha smärtor i
örat i samband med öppen örontrumpet – de beror ofta både på
att mellanörat inte skyddas från
Behandling
De flesta som lider av öppen
örontrumpet behöver ingen behandling alls, eftersom besväret
går om av sig själv. Att sticka hål
på trumhinnan, som man ibland
gör vid svår inflammation i mellanörat, hjälper bara en liten del
av patienterna. Det som rekommenderas i första hand, ifall man
inte längre kan ”vänta och se”,
är att hålla näsans slemhinnor
fuktiga med näsdroppar. Droppar som är oljebaserade är ofta
bäst. Det är bra att låta dropparna
rinna ner i nässvalget, även om
det kan kännas obehagligt innan
man blir van. Dropparna hjälper
inte genast, men det gäller att tålmodigt fukta slemhinnorna för
att få effekt av behandlingen.
Man har också prövat på att spruta in olika ämnen i örontrumpeten för att få den att svälla till och
utfört operationer där man flyttat
muskelsenor eller brosk för att
täppa till den alltför öppna gången, men i de allra flesta fall behövs
inte så omfattande åtgärder. n
Kimmo Saloranta
Medicine licentiat 1986, Helsingfors Universitet
Öron-, näs- och halsspecialist 1994, Helsingfors
Universitets centralsjukhus, Öronkliniken
Kimmo Saloranta som har skrivit allt sedan 2006 har meddelat
redaktionen att han i fortsättningen inte skriver i varje nummer av
Vi hörs. Han kommer att hålla en
paus och sedan sporadiskt skriva
artiklar till Vi hörs.
13
Vi hörs 4/2013