Vi hörs nummer 4/2013
Läkaren: Lena Sjöberg Med.lic.1990 (H:fors universitet), specialist i hälsovård 2006. Hälsocentralläkare i Sibbo 1992-2003. Forskare sedan 2003, från och med 2004 också universitetslärare. Undervisar medicine studerande i bland annat allmänmedicin, dvs. hur man arbetar på hälsocentral, samt i kommunikation och växelverkan mellan läkare och patient. Öppen örontrumpet ”Ibland kan man också ha smärtor i örat i samband med öppen örontrumpet” Foto: Heikki Tuuli Text: Med.lic. Lena Sjöberg (Artikeln har tidigare publicerats i Kuriren nr 14/2013) Vid förkylning slår det ofta lock för öronen – det har vi säkert alla upplevt. Litet mer sällsynt är det tillstånd, som på sätt och vis är det rakt motsatta. Från svalget till mellanörat leder en gång som kallas örontrumpeten. Den har tre huvudsakliga uppgifter: att reglera trycket i mellanörat för att hörselsinnet ska fungera så bra som möjligt, att skydda mellanörat från sekret i svalget och att se till att mellanörat ventileras och hålls fritt från vätska. Mellanörats känsliga strukturer kunde ta skada av den plötsliga tryckökningen till exempel då vi nyser, om det inte vore för örontrumpeten, som ser till att trycket i mellanörat hålls ganska stabilt. Vi hörs 4/2013 Örontrumpeten är för det mesta stängd, men öppnas ibland då vi sväljer, snyter oss, gäspar eller tuggar. Största delen av oss har någon gång medvetet försökt jämna ut trycket i mellanörat genom att försöka påverka örontrumpeten: då man klämmer om näsborrarna och samtidigt blåser kraftigt utåt med munnen stängd, kan man lyckas få öronlock att släppa. Vid förkylning känns det obehagligt då örontrumpeten är stängd och inte öppnar sig normalt då den borde. Men det händer också att örontrumpeten hålls öppen och inte vill sluta sig hur mycket man än försöker ”blåsa” med stängda näsborrar och mun. Ett sådant tillstånd kallas för tuba aperta, vilket betyder öppen örontrumpet. 12 Symptom Vid öppen örontrumpet är det vanligaste symptomet att man hör sin egen röst eka inne i huvudet då man talar. Många hör dessutom sina egna andetag. Det kan också kännas täppt i näs- och svalgregionen, trots att det alltså är fråga om att man så att säga är mindre täppt än man borde vara. Då man besöker läkare syns inget avvikande i öronen, utom att man ibland kan se trumhinnan röra sig i takt med andetagen (om man tittar tillräckligt länge in i örat). Det som leder läkaren till rätt diagnos är patientens berättelse, framför allt det att den egna rösten ekar i huvudet. Om man går snabbt och mycket ner i vikt, kan en negativ följdverkan vara en öppen örontrum- Bild: www.1177.se tryckväxlingar, som det borde, och på torra slemhinnor. pet. Vävnaderna i svalget drar då ihop sig så mycket på grund av avmagringen att örontrumpeten inte kan sluta sig förrän det gått en tid och situationen har jämnat ut sig. I samband med strålbehandling av halsregionen kan motsvarande sak ske, då vävnaderna drar ihop sig. Mycket torra slemhinnor (till exempel hos personer som sover med öppen mun) kan också störa örontrumpetens funktion. Tillståndet kan vara mycket störande, ifall det pågår en längre tid. För många leder röstekot i huvudet till att de börjar tala väldigt tyst för att slippa ekot - och det kan delvis ske omedvetet, så att man reagerar på vad man gör först då människor frågar varför man inte talar ”ordentligt”. Ibland kan man också ha smärtor i örat i samband med öppen örontrumpet – de beror ofta både på att mellanörat inte skyddas från Behandling De flesta som lider av öppen örontrumpet behöver ingen behandling alls, eftersom besväret går om av sig själv. Att sticka hål på trumhinnan, som man ibland gör vid svår inflammation i mellanörat, hjälper bara en liten del av patienterna. Det som rekommenderas i första hand, ifall man inte längre kan ”vänta och se”, är att hålla näsans slemhinnor fuktiga med näsdroppar. Droppar som är oljebaserade är ofta bäst. Det är bra att låta dropparna rinna ner i nässvalget, även om det kan kännas obehagligt innan man blir van. Dropparna hjälper inte genast, men det gäller att tålmodigt fukta slemhinnorna för att få effekt av behandlingen. Man har också prövat på att spruta in olika ämnen i örontrumpeten för att få den att svälla till och utfört operationer där man flyttat muskelsenor eller brosk för att täppa till den alltför öppna gången, men i de allra flesta fall behövs inte så omfattande åtgärder. n Kimmo Saloranta Medicine licentiat 1986, Helsingfors Universitet Öron-, näs- och halsspecialist 1994, Helsingfors Universitets centralsjukhus, Öronkliniken Kimmo Saloranta som har skrivit allt sedan 2006 har meddelat redaktionen att han i fortsättningen inte skriver i varje nummer av Vi hörs. Han kommer att hålla en paus och sedan sporadiskt skriva artiklar till Vi hörs. 13 Vi hörs 4/2013
© Copyright 2024