Foto: JAN FORSSANDER 18 Höstens klena

Höstens klena kustfiskeresultat har
gjort att många ställt sig frågan om
vår väg från stål- till glasfiberspö
var värd offrandet av de vatten i
storstadens skugga vilka förr utan
prut berikade middagsbordet med
fisk och minnet med äventyr. Naturligtvis har vi offrat för mycket men troligtvis också utnyttjat våra
nya resurser för lite och ineffektivt.
Det tycks som om kustfisket, om inte
stagnerat så framskridit väldigt långsamt under de senaste åren. Visst
är vi fortfarande ett föregångsland
när det gäller fiske med artificiella
beten men vad hjälper det att fabrikanterna producerar alltmer lätt- och
långkastande fisklika beten, när de
utan större eftertanke förs genom
vatten som inte är vad de en gång
varit. Snabbt måste den ständigt
ökande skara som vänder sin håg
mot havet inse att här krävs lika stor
skärpa bakom spöet som vid insjön
eller ån och inte minst bör den vara
vaken för kustfiskets nya strömningar. vilka ger möjlighet att utöka både
kunskaper och fiskfaunaregister.
Vi bedriver vårt kustfiske från
framförallt två typer av kust, sandstrand och klippregion. Båda typerna
hittar vi såväl i innerfjorden som
vid den öppna, bränningsutsatta kustrem~an.
Eftersom bottenkonsistensens och djupförhållanden är avgörande faktorer vid de olika fiskarternas val av uppehållsplatser, skiljer sig
också fångstbagarnas innehåll på de
skilda arenorna betydligt. På alla
kanter skulle var,iationen i påsen bli
större om plåtbiten i ändan på linan
då och då byttes ut mot naturligt
agn.
Våra fjordar är med få undantag
långa och smala havsvikar med branta stränder som här och var ger ängen chans att bekanta sig med saltvattnet. Av olika anledningar trivs
livet på den sandstrand som förenar
äng och hav. Fotavtrycken berättar
om badgästers flirt, om fåglars irrande matjakt, om stövelskodda kustfiskares väg. Fåglar och fiskare är
här för att söka byte - den ena för
uppehälle, den andra för nöje. Den
erfarne kustfiskaren vet att fåglarnas existens borgar för en näringsrik
botten - ett tips man gärna betalar
igen med lite fiskrens om det vill sig
väl. Fåglarnas intresse i strandvattnets bottenkonsistens ·av sand och
lera är maskar och snäckor av olika
slag. Detta intresse delar de med olika fiskarter vars närvaro i sin tur
Foto: JAN FORSSANDER
18
förklarar sportfiskarens agerande på
stranden. Intressenternas förefintlighet skiftar naturligtvis med årstid
och är som intensivast under sommarhalvåret då dessa vatten ideligen
visiteras av fiskyngel och skaldjur.
Låt oss nu se vilka djupets gäster
som är trakterade av mjukbottnarnas
meny samt i någon mån var, när
och hur de intar föda. Stamkunder
är flatfiskar och åtskilliga torskfiskar. Som mer eller mindre strögästel'
betraktar vi öring, näbbgädda och
makrill.
Grundast hittar vi skrubban och
de flesta av oss har väl någon gång
vid badning sett den försöka dölja
sin kropp i mjukbottnen. Endast under leken, vilken sker under senvinter och vår, går den djupare än 25
meter. Under större delen av året är
den således lättillgänglig för kustmetare, vilka främst under höst och
vinter söker den utanför åmynningar.
Ett paternostertackel (Bild I) med
långskaftade krokar i 4:an storlek
och försedda med ett rörligt agn som
sandmask är ett gott ändtackeltips.
Specimenfiskare bör pröva med småkrabbor.
Sandskäddan går djupare än
skrubban men fångas sällan på djupet eftersom de där ute bjudna agnen mestadels är avsedda för större
fisk. Sanningen att säga njuter man
mer av den på tallr·iken än av fångstmomentet. Vanligen är dess vikt enbart några hekton och störst är chansen att få den i stekpannan om den
bjuds på paternostertackel, krok no
6 samt små bitar av sill eller mask.
Offerera om möjligt härligheten på
hård sandbotten kring tiometersnivån. Vårleker.
Rödspottan är den mest eftersökta
men också mest svårflirtade av våra
mindre plattfiskar. Sök denna hårt
lokalt bundna fisk vid någon musselbank. Bäst är att skymningsfiska
under sommar- och höstmånader.
Resterande tid av året går fisken
som regel utom kasthåll. Glidtackel
(Bild 2) är att föredra och de långskaftade krokarna i storlek i eller
2 agnas lämpligen med mask, mussla eller småkrabba. Rödspottan är
stridbar på lätta grejor och utsökt
på middagsbordet.
Av våra större plattfiskar förekommer inom kasthåll på några få
strömsatta platser med ren sandbotten piggvar och sliitvar. Hoppas man
att de mera regelbundet skall ingå
i fångsten bör man satsa på ett glid-
tackel, ca 6 fot i längd. Förse detta
svårkastade instrument med 4/0·ans
krokar samt agna med tobis. Försommareri är en vanlig fångstlid.
Fjordarnas bottenstruktur är ofta
sådan att botten snabbt kastar sig
från 4-5 meters nivå ner till 1520 meter. U.tefter de branta sluttningarna förekommer ideliga vandringar i såväl vertikal som borisontal riktning av olika fiskar.
Torsks/äk/e/ är här rikligt företrätt och den vanligaste och störste
jägaren är den som givit namn åt
släktet. Under speciellt vår och höst
är den lättkontaktad. Den konsumerar gärna andra fiskarter, krabbor.
eremitkräftor samt olika maskar. Av
detta framgår också vad som är bäst
att hänga på patemostertacklets krokar om 4/0-6/0. Då och då, speciellt under sensommar och höst, attackeras torskmetkrokarna ·av vitlings/im. Gå då gärna ner i krokstorlek till I eller 2 och låt den skarptandade lille fightern få smaka på
sill, maskar och musslor från ett paternostertackel.
På enstaka ställen i våra fjordar
kan man från land låta sänken och
drag dala ner mot djup av 40-50
meter. Åtskilliga av de tidigare
nämnda arterna attackerar våra krokar även bär, men de riskerar konkurrens från långa, kolja, havskatt
och pigghaj.
Personligen tycker jag att ko/jan
och /ållgan försöker att bita ifrån sig
mer på kroken än ex torsken. Båda
dessa fiskar är i utmärkt kondition
under höst och vinter samt accepterar agn som makrill och sill likaväl
som musslor och maskar. Paternostertackel och krokar mellan 2/0 till
6/0 duger att gapa över.
Havskal/en hemsöker de mjuka
bottnarna mest i sin jakt på eremitkräftor. Vanligast uppträder den på
kroken under vår och försommar då
den också går grundast. Paternostertackel av grov nylonlina samt 4/0
-6/0 i krok. dolda i mussla, sillbit
eller skaldjur, brukar gå hem.
Kustfiskarens kontakt med pigghajen är bunden till sensommar och
höst. Paternostertackel eller glidtackel av grov nylonlina är angeläget på
grund av hajens garnityr. Agna med
sill, makrill eller bläckfisk. Krokstorlek mellan 4/0-8/0.
Då vi nu avhandlat merparten av
fiskar som brukar föredra botten metans agn framför drag är det lämpligt
att titta på ändamålsenliga redskap.
Paternostertackel
l
Glidande tackel
Olika typer av sänken:
draggsänke
pyramidsänke
bombsänke
Glidande upphängare
Fast upphängare
.'
blodknut
Ett mönstergillt spö är 10-12 fot
i längd och av rörbyggd glasfiber.
Det skall tåla dragbelastningar uppemot 150 gram samt agera så mjukt
i utkastet att agnet hålls intakt under
långa kast. Rullell kan gärna vara
av multiplikatortyp samt bör ha utrymme för ca 200 meter 0,40 nylonlina. And/ack/et för bottenmete görs
vanligen av nylon i dimensioner 0,60
---0,80 mm. Det bör vara meterlångt
ocb av antingen paternoster- eller
glidtackelmodell. (Bild l o 2.) Sistnämnda tillåter fisken att simma
iväg med agnet utan att känna av
sänket. Linan löper genom en bom
i vilken även sänket sitter. Allt vilar
under fisket på botten. Ett paternostertackel, som även det under fisket ligger på bolten, avslutas med
sänke vilket gör att nappen lätt registreras och fisken snabbt kan krokas.
Sänkets vikt och modell bör avpassas efter omständigheter som
vind. ström agnstorlek och bottenkaraktär. Pyramidmodellen är en
bra typ p mjuka bonnar. (Bild 3.)
Vi har tidigare nämnt om lämpliga
agn för de olika artera. Flera av
dessa kan sportfiskaren själv hämta
i strandregionen. Sandmasken exempelvis gömmer sig i en U-formad boning under de maskliknande högar
vi ofta träffar på över sandbotten.
Gräv fram den med en grep. Plocka
blåmusslor över lerbotten eller klippregion och :tskena» dem. Fäst därefter först mjukdelarna på kroken
och lås till sist dessa genom att föra
kroken genom det bruna hjärtat.
Kustfiskarens vanligaste väg till
sitt objekt är via spinn. Kuslspinnel
brukar man uppdela i lät/spinn och
kus/spilln beroende på de redskap
som används. Lättspinnei är modellen
i de skyddade landvikarna och på
innefjordarnas strömsatta platser.
Det riktar sig främst mot fiskar som
öring, näbbgädda, bleka och småsej.
Lättspinnutrustningen kan bestå av
ett lätt 7-8 fot långt haspelspö som
lämpar sig för drag upp till 15 gr.
Para ibop detta med en öppen haspelrulle som är välfylld med 0,200,25 mm nylonlina. Skarva med 0,30
---0,35 närmast draget.
Tungspinnet har sin hemvist på de
långt utskjutande uddarna, på öarna
och de små skären. Det vänder sig
mot frivattenjägare som makrill,
taggmakrill, sej och bleka, mot bottenjägare som torsk och berggylta.
Tungspinngrejorna är oflast 1011 fots tvåbandsspön som pallar
19
för drag vägande upp till 70 gram.
Faktorerna kring fisket kräver lina
om 0,40-0,45 och kasten blir längst
om linan spolats på en multiplikarrulle.
primära
uppgifter
Kustdragets
skall vara att kasta långt och fiska
bra. Detta har gjort många av dagens kustdrag pirkliknande. Gardera
i draglådan med ljusa och mörka
färger. Underhåll dragkrokarna väl.
Skärp dem ofta och om botten är
ovanligt kuperad byt ut trekroken
mot en gummimask eller lysräka.
Det besparar många bottennapp.
Låt alltid en upphängare komplettera draget. Den kan vara en Iysräka, en streamer och bör fästas ca
30 cm ovan draget medelst en blodknut eller enkel betesknut. (Bild 4.)
Upphängaren. tänder jaktivern hos
fisken därför att denna ser ut att
jagas av draget. Vid andra tillfällen
attraherar upphängaren genom att
. dess storlek passar på dagens matsedel (Bild 5.) För kustfiskaren betyder den många gånger drillning av
två fiskar samtidigt.
Fisketekniken varierar en hel del
från fisk till fisk. Generellt kan
sägas att jakten efter torsk och 'berggylta sker efter botten och på öring
och näbbgädda nära ytan. Arter som
makrill och sej förekommer både vid
botten och nära ytan beroende på
årstid och vattentemperatur. Sök fisken i de olika skikten och fiska av
området genom alt sprida kasten i
solfjädersform.
Lite mer konkreta tips om varje
art ser ut som följer: Torskens favoritplatser under mars-juni, septdecember är de tångrika klippbottnarna som velter mot djupt vatten.
Var noggrann med att låta draget
ragga tångtopparna. Kasta ut, låt
draget sjunka, spinn hem några meter, låt draget sjunka på nytt. Denna
metod kallas trappstegsspinn och är
effektiv.
20
Sej uch bleka håller gärna till på
strömsatta platser. Under dagen uppträdde de nära botten, medan de under kvälls- och morgontimmar ofta
ses plaska i ytan. Sök deras trivselskikt genom att spinna i variernade
tempo från bolten till yta. Bästa fisketiden för bleka är från maj till
november och speciellt början av
perioden erbjuder stor fisk.
Upphängarbeten :
streamer
lysräka
plastmask
Makrillen äL en av våra sommarhalvårsfiskar. De första stimmen
brukar uppenbara sig här vid månadsskiftet majijuni och de stora
stimmen av grov lekmogen fisk brukar avslöjas av mås och tärna. Då
och då möter man makrillen inne i
fjordarna men säkraste platsen för
kustspinnaren är uppströmssidan pft
de i havet långt utskjutande uddarna.
Under sommaren försvinner den
stora makrillen från kusten för att
återkomma under aug, sept och oktober. Den går då djupare och i
mindre stim. Vägen till succe kan
gå via avfiskning av grundkanter och
strömstråk. Makrillen är definitivt
en av våra stridbaraste kustfiskar
och dess ankomst är en av sport fiskeårets höjdpunkter.
Näbbgäddan når bandtångvikarna
vid våra kuster i början på maj. Här
stannar den för lek några veckor och
bjuder oss då helt fiske. Den är en
utpräglad ytvattensfisk och det gäller
alt spinna hem draget så fort som
möjligt, gärna så alt det då och då
bryter ytan. En hokad näbbgädda
kan ibland tillbringa lika lång tid
ovan vattnet som i. Hon hoppar högt
springer med stjärten på vattnet.
Man tappar också många fiskar men
kan eliminera detta genom att använda så lält bete som möjligt.
ärilIgell tillhör västkustens mest
eftertraktade sportfiskar. Senvinterns
och vårens klassiska öringvatten är
de skyddade landvikarna, speciellt de
med åmynningar. Här stryker öringen runt på grunt vatten och intar tillfälliga ståndplatser bland stenar och
vegetation. Under sommaren återfinns den längs öppna, steniga stränder, kring uddar och sund där vågor
och ström ger den friskt och syrerikt vatten. Sök den på lovartsidan
där djupet upgår till ett par meter.
Inspinningen bör vara snabb och
oregelbunden. Om öringen tvekar att
hugga, skifta då drag ofta.
Naturligtvis faller även de sistnämnda arterna för ett snyggt apterat agn. På sina håll utmed kusten
bedrivs ju ett intensivt flötmete efter
makrill och näbbgädda. Kort sagt
den som gör agnet till en lika trogen
följeslagare på fisketuren som draget
har intet att förlora.
Ibland är vår vackra och sällsynta
kust vred. Då dånar havet, då slås
vågorna till vitt skum mot blankslipade berghällar. Då bör vi hålla
oss borta från den plats där jord
och hav mötas. Då är alla långskaftade huggkrokar för korta och då
är obligatorisk säkerhetsutrustning
som flytväst, livlina och halkbroddar
inte nog för att garantera Ditt fiskareliv. Kom ihåg detta Petribroder!