1. No category

Språkutveckling i åldern 1 ½ år - 2 ½ år
Resultat från SPRINT-projektet
Eva Berglund,
Lektor Barn- och ungdomsvetenskapliga institutionen, Stockholms universitet
Barns språkutveckling har man studerat och haft teorier kring i hundratals år, men den
moderna barnspråksforskningen började under 1960-talet och har sedan dess pågått mycket
intensivt. Från att man har antagit att det funnits vissa universella drag, har man numer
också fokuserat på skillnader som kan uppträda mellan barn som växer upp i olika kulturer
och språkkontexter. Detta gör det angeläget att försöka beskriva hur utvecklingen ter sig
inom varje kultur och språk, för att vi ska kunna förstå dels vilka delar av språkutvecklingen
som är generella och likartade för alla barn, och dels vilka som är språkspecifika och som
påverkas av språk och kulturellt sammanhang.
SPRINT studien har ju sysslat med att ge föräldrar tillgång till ett utbildningsmaterial i film och
text om språkstimulerande aktiviteter, och familjerna kontaktades utifrån adressuppgifter i
folkbokföringen. Totalt har över 600 familjer deltagit i olika delar av SPRINT projektet.
En viktig del av projektet har varit de webbenkäter som föräldrarna fyllt i när det gäller
barnens ordförråd och grammatiska utveckling. Resultatet som sammanställts här bygger på
en del av webbenkäten, den där föräldrar ombeds skriva ner exempel på långa meningar
som deras barn använder. I presentationen nedan redovisas resultat för barn som är i två
åldersgrupper, dels i åldern 1 ½ år - 2 år och sen för barn som är i åldern 2 år - 2 ½ år. När
man läser resultaten är det viktigt att ha i minnet den stora variation som finns när det gäller
språkutvecklingen hos små barn och att de exempel som givits ibland kan representera barn
med ett lite ovanligt språkligt register.
Exemplen på olika fenomen när det gäller barnspråksutveckling är alltså hämtade från de
meningar som familjerna skrivit ner. Exemplen kan vara något redigerade för tydlighetens
skull, och eventuella namn och andra uppgifter som skulle kunna identifiera familjer och
barn, är pseudonymer.
Uttalsutveckling
Olika språk medför olika svårigheter för små barn, då de innehåller olika typer av ljud. Vissa
ljud är generellt lättare att uttala och brukar finnas bland de tidiga ljuden, medan andra är
svårare och kommer ofta senare. Ett språkspecifikt drag i svenskan är att vi har ett språk
med ovanligt många vokaler, jämfört med övriga av jordens språk, och många av vokalerna
uttalas på ett likartat sätt. Det som händer är att de mest olika vokalerna brukar bli de som är
mest frekventa, och dit hör ljuden A/Ä, O/Å samt även I.
I en studie som nyligen publicerats av Dorthe Bleses mfl (från Danmark) har man analyserat
hur fort ordförrådsutvecklingen sker för olika språk och funnit att en stor svårighet för barnen
är just om det finns många vokaler i ett språk, någonting som också är tydligt för svenska
och danska barn jämfört med barn med andra språk.
De 10 mest frekventa orden i materialet från den tidigare åldersgruppen var:
mamma, där, titta, pappa, bil, sitta, den, här, är, åka
Av de 15 vokalerna är alltså endast 1 (e) som inte finns bland de mest lätta att uttala.
Ett annat språkspecifikt drag är att vi har relativt långa och många konsonantkluster, alltså
konsonanter som kommer i en följd (ex. strumpa). Just dessa konsonantkluster är en annan
språkspecifik svårighet i svenskan.
Ofta så hoppar barnen helt enkelt över delar av konsonantklustren:
båmes - blåmes
bumma - blomma
nigel - snigel
Bland de tidigaste konsonanterna brukar klusiler vara, och detta är alltså stopp-ljud, där man
stänger till någonstans i talapparaten för att sedan öppna och släppa ut ljudet. Klusiler i
svenskan är b och p, d och t samt g och k. För ett litet barn kan det vara svårt att styra
tungan med så hög precision som krävs, och det är vanligt att barn blandar ihop klusiler.
Barn kan byta ut den mer svåruttalade bakre klusilen K mot de som ligger lite längre fram, som B eller
T:
bom - kom
åta tåå - åka tåg
De tidigaste orden liknar mycket det tidiga jollret, ex. dadadada sekvenser. Det finns
teoretiker som menar att just jollersekvenserna kommer ur rytmiska tuggrörelser när käken
rör sig upp och ner och just denna rörelse medför att det är särskilt lätt att forma klusiler. Det
är också vanligt att små barn tillämpar en princip som inte är speciellt uttalad i svenskan i
övrigt, nämligen vokalharmoni.
A och I är främre vokaler och O är en bakre vokal
Barn kan ha svårigheter att skifta mellan främre och bakre vokaler, inom eller mellan orden i sina tidiga
yttranden:
Pappa jabba - Pappa jobba
Titta datta - Titta docka (här ser man att barnet också har svårt med den bakre klusilen K och byter ut
den mot en som produceras längre fram i munnen)
En typ av ljud som erbjuder svårigheter för många barn är väsljud, där man inte stänger till
talapparaten, utan gör en förträngning på olika ställen, och sådana ljud är S och F
exempelvis. Svårigheterna kan visa sig genom att barnen gör en fullständig tillslutning
istället.
Ljuden T och S bildas med tungan i likartat läge, men att vid T-ljudet sker en stängning. Att barn kan ha
svårt med detta en viss tid illustrerar följande yttranden:
tussa kojan - sussa kojan
pappa toer - pappa sover
Ytterligare ett ljud som det i vissa fall tar mycket lång tid för barn att förvärva är R-ljudet. När
barnet använder ord med R, så är det vanligt att de hoppar över detta ljud eller ersätter det
med J, eller ibland L.
Undvikande av R:
pippi i tädet - pippi i trädet
dä - där
J - som ersättning:
mejja ma - mera mat
gjävkåpa - grävskopa
jamla - ramla
håj - hår
L - som ersättning:
lolig - rolig
Ordförråd
I den yngre åldersgruppen som specialstuderades (1 ½-2 år) förekom det i meningarna 541
ord, (över 200 olika ord) och de fem vanligaste orden var “mamma”, “pappa”, “barnets eget
namn” samt de utpekande orden “titta” och “där”. De viktigaste orden avspeglar
viktigapersoner i barnets liv och ord som fungerar som hjälpmedel i språktillägnandet.
I den äldre åldersgruppen fanns det över 1300 ord i meningarna och cirka 480 olika ord. De
vanligaste 5 orden hade förändrats något, ordet “jag”, hade topplaceringen och därefter
följde “mamma”, ordet “inte”, “barnets eget namn” samt “vill”. På sjätte och sjunde plats kom
“och” och “pappa”. De vanligaste orden avspeglar alltså den utveckling som barnet
genomgår i åldern 2-2 ½ år då det blir allt viktigare att bli en egen individ med en egen vilja.
Substantiv
Substantiv är mycket viktiga innehållsord i språket, men de förekommer relativt sparsamt i
talspråket. I barnets tidigaste ordförråd är de dock vanliga, och en stor del av det tidigaste
samspelet brukar handla om att lära barn beteckningar på föremål i omgivningen.
De tidiga substantiven betecknar ofta saker som har spännande egenskaper (de kanske rör
sig), eller som på andra sätt är viktiga i ett litet barns liv, som olika maträtter, kläder, leksaker
och platser.
Substantiv som förekom minst två gånger var:
Tidiga
bil, kaka, jobbet, blöja, bok, buss, mat, nappen, pippi, potta, smör, äpple
Senare
dagis, bil, välling, bok, båt, mat, pyjamas, snö, sängen, banan, boll, buss, docka, flingor, hus, häst,
jeans, kula, mage, napp, orm, park, rum, saft, TV
Ord för personer
Många av barns tidigaste ord handlar om begrepp för olika personer (eller husdjur). Av
samtliga 541 ord i den tidiga gruppen var det 117, alltså nästan 22% som betecknade just
personer.
I den senare gruppen var det över 200 ord som handlade om olika typer av personer. Därtill
måste man lägga att det skett en stor utveckling när det gäller pronomen (exempelvis “jag”
och “vi”), så det verkar vara lika viktigt att tala om olika personer för de något äldre barnen,
medan sättet man gör det har utvecklats.
Fram emot tvåårsdagen kan många barn mer specifika ord som jultomte, tjejer och storebror.
Verb
I svenskan är speciellt det utpekande verbet “titta” viktigt för det är ett redskap för barnet att
lära sig fler ord. Något senare har verb en speciellt stor betydelse för förmågan att kunna
bygga meningar.
Att lära sig beteckna aktiviteter med verb är svårare än att lära sig beteckna föremål,
exempelvis eftersom det inte är lika lätt för vuxna att ”peka ut” handlingar. Några av de allra
tidigaste verben betecknar aktiviteter som är mycket tydliga och vanliga för många barn, som
att ”bada”. I andra material har vi sett att även ”gunga” är en så tydlig aktivitet att det brukar
vara ett av de första verben barnen säger.
Barn börjar alltså sätta samman ord när deras kunskap om verb tar fart. Många av de tidiga
verben betecknar aktiviteter på en slags basnivå (ex. barnet lär sig säga “gå” innan hon lär
sig säga de mer specifika orden “stampa”, “lunka” eller “trippa”).
De tidiga verben handlar dessutom ofta om konkreta handlingar och först lite senare kommer
mer abstrakta verb som ordet “tycka” nedan eller ordet ”längta” som ett barn använde.
Verb som förekom minst två gånger var:
Tidigare
titta, sitta, åka, sova, gå, läsa, bada, äta, hämta, jobba, bajsa, koka, krama
Senare
gå, åka, läsa, sova, sitta, äta, köra, bada, hämta, köpa, leka, tycka, borsta, kasta, laga, ligga, lägga,
smaka, tappa
Adjektiv / Adverb
Adjektiv och adverb är ovanliga ibland de tidigaste orden. Många av de tidiga adjektiven
tycks handla om hur barnet kan känna sig, som stor/liten, ledsen, sjuk, törstig och varm.
Adverben å sin sida tycks ofta handla om rörelser i rummet, och deras egenskaper.
Adjektiv och Adverb som förekom minst två gånger var:
Tidiga
Adjektiv: borta, ledsen, lite, trasig, varm
Adverb: fort, först, mer/a, runt
Senare
Adjektiv: stor, sjuk, ledsen, liten, röd, svart, törstig
Adverb: först, tillbaka
Pronomen
Bland verben nämndes att det utpekande ordet “titta” är ett mycket viktigt redskap för att barn
ska förvärva fler ord. På samma sätt finns i ytterligare några ordklasser ord som har samma
funktion, och bland pronomina är det främst orden “den” och “det” som används på svenska.
Pronomen som “jag” och “du” är spännande i barns språkutveckling då de kräver att barnet
förstår att vem “jag” är ändrar sig beroende på vem som talar, och det händer att det tar ett
tag innan barnen förstår vad dessa beteckningar står för.
En annan iakttagelse man kan göra när det gäller tidiga pronomen är att ord för ägande “min”
dyker upp tidigt (ofta före “jag” eller “mig”).
Slutligen finns också frågepronominet “vem” med bland dessa tidigaste pronomina, och detta
är ju ett viktigt redskap för att få mer kunskap kring personer, som ju är, kanske det
viktigaste, som barn sysslar med i den tidiga barndomen.
Om man jämför listorna för pronomenanvändningen mellan de två halvåren, så har barnen
ett tydligare grepp om att de är självständiga personer efter två års ålder, och många barn
har också det framhävande pronominet “själv” i sitt ordförråd.
Barnens personliga pronomen handlar också om de sammanhang de tillhör som “vi”, “oss”
eller “alla” i de senare data.
Ägadepronomen handlar främst om vad barnet själv anser sig äga, och vissa barn använder
också det jämförande pronominet “annan”.
Slutligen så verkar barn i denna ålder ännu inte ha någon större kunskap om, eller intresse
av, de maskulina och feminina pronomina som ”han” och ”hon”.
Pronomen som förekom minst två gånger var:
Tidigare
den, det, min, jag, dig, mig, vem
Senare
jag, den, du, vi, det, min, mig, man, dig, han, oss, vad, alla, annan, dom, själv,
Ord för platser och Ord för tid
Även när det gäller ord för platser dyker de utpekande orden upp, begreppen “där”, och
“här”. De är oprecisa och därmed användbara, och om de får föräldrarna att ge barnen ord
för olika platser, så är de ovärdeliga hjälpmedel i barnets språkutveckling.
I denna grupp har jag också placerat ordet “borta”, som har betydelse för tänkandets
utveckling då barn vid denna tidpunkt har utvecklat en viss förståelse för att föremål fortsätter
att finnas fast de inte syns, det som kallas “objektpermanens”.
Barns minnesförmåga utvecklas, från att vid födelsen kanske bara ha räckt några sekunder,
till att vid 1 ½ års ålder veta att föräldrarna inte upphör att existera när de försvinner ur sikte,
och detta gör att barn mellan 1 ½ -2 år börjar få en förståelse för att saker har hänt, händer
nu och ska hända.
De dagliga rutinerna då föräldrar går till jobbet, och barnet går ut och leker ger minnesspår
som med tiden gör det möjligt att förstå tiden och världen.
Vid de senare åldrarna dyker några mycket viktiga begrepp upp för att beskriva läge, “på”
och “i”, men ord om tid är fortfarande sparsamt förekommande.
Ord för plats/riktning som förekom minst två gånger var:
Tidiga
där, här, borta, jobbet, ut, upp
Senare
på, till, i, dagis, med, där, ner, jobbet, upp, ute, borta, hemma, hus, parken, rum, tillbaka
Ord och uttryck när det gäller tid som förekom minst två gånger var:
Tidiga
nu; Ada blöja först, sen sova
Senare
idag, innan, när
Ord för sociala aktiviteter och rutiner
Barns lärande handlar mycket om scripts, om rutiner som kommer igen med mindre
variationer, mellan dagar, veckor och månader. Barns lärande handlar också om sociala
mönster, om lekar och traditioner.
Bland de tidiga orden finns det många begrepp som har att göra med rutiner och dagliga aktiviteter
som:
läsa, bada, hämta, hej/hejdå, blöja, krama, nappen, ledsen, låna, lyssna, måla, packa, prata, rita, saga
och välling.
Hjälpverb
Den tidigaste användningen av hjälpverb gäller att uttrycka barnens vilja, och handlar
speciellt om att barnen “vill ha” olika saker. I övrigt gäller att barnen använder olika typer av
begrepp som kan användas som hjälpverbskonstruktioner, men inte i den typiska formen hos
vuxna.
Redan mellan 2 och 2 ½ års ålder har många barn de flesta modala hjälpverb i sin arsenal
av ord. När det gäller temporala hjälpverb (hjälpverb för att uttrycka tidpunkter) så handlar
det om att uttrycka vad som ska / kommer att hända i framtiden. Användningen av “kommer”
verkar först vara “fysisk” (att någonting kommer i rummet) och att senare utvecklas till att
beteckna “tid”.
Tidiga hjälpverb
Modala
Vill:
Kalle vill ha den; Nej jag vill inte; Kalle vill upp
Temporala
Kom/Komma: Komma snurra; komma äta; pappa komma sitta stol; kom mamma; komma
famnen; mamma kom; pappa kom
Senare hjälpverb
Modala
Kan:
Ada kan själv (Ordet används dock oftast i frågor ex.”pappa kan du komma”)
Vill:
vill ha banan; vill inte borsta tänderna; han vill ha en noshörning
Får:
man får kasta kuddar
Får inte: nej Kalle får inte ta min stol jag sitta där
Måste: måste åka flygplan tåg buss till mormor
Temporala
Ska:
du ska vara stora omren och jag ska vara lilla omren och skrämmaaaas!
Meningsbyggnad
Tidigare materialet
I det tidiga materialet användes 128 2-ordsmeningar, 52 3-ordsmeningar, 20 4ordsmeningar, 6 5-ordsmeningar och 4 6-ordsmeningar.
När man endast tittar på de tidiga 2-ordsmeningarna så kan man dela in de ord som
förekommer i fem typer: utpekande, ord för personer, verb, substantiv och annat. Orden
förekommer inte lika ofta i första och andra position. Ord för personer och verb förekommer
ungefär dubbelt så ofta i position ett som i position två. Annat-ord förekommer också något
oftare i förstaposition, medan utpekande ord var ungefär lika vanligt i bägge positionerna.
Substantiv förekommer 10 gånger så ofta i andraposition som i första position.
Ordföljden i svenska språket beskrivs som SVO, alltså att subjektet kommer före verbet som
kommer före objektet i satserna. Denna ordföljd finns uppenbarligen redan i en begynnande
form i barnens tvåordsyttranden, där alltså “personord” och verb ofta kommer tidigt medan
objektsord (substantiv) kommer sist.
Om man studerar sannolikheterna för olika typer av kombinationer så finner man att vissa
typer av kombinationer är klart vanligare än förväntat medan andra är ovanligare än
förväntat. Resultatet när det gäller de vanligare kombinationerna överensstämmer med
svenskans SVO-ordföljd.
Vanligare än förväntat är exempelvis kombinationerna:
Utpekande - Utpekande
Person - Verb
Verb - Substantiv
Annat - Person
titta där
pappa jobba
läsa saga
dumma mamma
Senare materialet
Utvecklingen av meningsbyggnaden går mycket snabbt under det dryga halvår som skiljer
materialen åt. Yttrandelängden var avsevärt högre och det genomsnittliga antalet ord per
yttrande var över sex för de äldre barnen. (Instruktionen var ju också att ge exempel på
speciellt långa yttranden som barnen sagt.)
En strategi som barn förmodligen använder sig av när de konstruerar sina tidigaste yttranden
är att ha “fasta” delar av yttrandena som varieras mycket lite. För att spåra denna typ av
systematik undersöktes om ord förekom i bestämda positioner i yttrandena (först, sist eller i
mitten), och för denna analys valdes de ord ut som använts 10 gånger eller fler.
Först
Mitten
Sist
Dagis (10)
0
4
6
Den (17)
2
12
3
Det (13)
6
7
0
Du (17)
3
12
2
Gå (23)
5
18
0
Ha (25)
1
22
2
I (14)
0
14
0
Inte (46)
4
41
1
Jag (61)
26
33
2
Kan (13)
2
11
0
Mamma (45)
21
14
10
Med (10)
0
10
0
Egna namnet (42)
30
10
2
Nu (20)
3
9
8
Och (34)
0
34
0
Pappa (28)
15
9
4
På (15)
0
15
0
Ska (19)
1
18
0
Till (15)
0
15
0
Vi (14)
3
11
0
Vill (39)
8
30
1
Är (28)
0
28
0
Det man kan se i tabellen ovan är att ord som syftar på barnet själv, “jag” och “egna namnet”,
ofta står först i yttrandena och sällan sist, vilket antyder att barnet ofta har sig själv som
satsernas subjekt. Föräldrarna, “dagis” och “den” förekommer då och då i sista positionen,
där objektet i satsen ofta kan förväntas stå. I mellanpositionen förväntar vi oss verben till stor
del. Analysen antyder alltså att barnen förvärvat och i hög grad tillämpar den gängse
ordföljden i svenskan, SVO.
Frågekonstruktioner
Det var få yttranden i det tidiga materialet som klart och tydligt var frågor, men det finns
några exempel. I det senare materialet har sättet att fråga utvecklats till mer varierade
uttryck.
I det senare materialet dyker också de välkända “Varför” frågorna upp hos vissa barn. De ger
barnet ett redskap till att få mer intellektuella förklaringar till situationer, tankar och
bedömningar.
Tidigare
Va(d) gör du?
Mamma vem är det?
Mamma va(d) är det ?
Va(r) mamma [var är mamma]?
Vem ringde?
Senare
Har vi banan hemma?
Kan du komma och ligga bredvid mig i sängen?
Mamma vad gör du?
Pappa, mamma är nånstans?
Ska vi gå till Beda idag?
Var e brorsan?
Var är den stora dockans mössa?
Varför du ska gå till jobbet nu mamma?
Varför gör du så?
Negationer
Ordet ”borta” utvecklas mot att användas som en mer genomarbetad del i meningarna,
snarare än som ett allmänt uttryck för icke-existens.
”Nej” kan börja användas som en allmän negation (”nej där”) men kommer snart att ofta
uppträda tillsammans med begreppet ”inte” i kombinationer med hjälpverb.
När ”Inte” uppträder i de tidiga meningarna är det sällan satserna är helt fullständiga jämfört
med ”vuxensvenskan”. Ofta saknas hjälpverb, subjekt eller kopula för att meningarna skulle
se korrekta ut (ex: ”mamma inte sitta där”). I de senare meningarna sätter barnen ofta in
ordet ”inte” på sin rätta plats mellan två verb (ex. ”kan inte sova hela dagen”), och barnen
använder också mer avancerade konstruktioner om tänkta förhållanden (ex. ”mamma sa att
jag behöver inte sova nu” och ”han hittar oss aldrig”).
Tidiga materialet
Bort katt.
Nej där [något finns inte på vanlig plats].
Nej Kalle ha mössa-n på.
Mamma nej [jag vill inte]
Nej ja(g) vill inte.
Nej, min.
Inte bil-en.
Inte sova.
Inte ha smörgås.
Kalle inte sova läsa.
Senare materialet
Farmors bil borta.
Nej, kan inte - spela fotboll, vill jag.
Nej nn får inte ta min stol jag sitta där.
Inte vill ha.
Inte göra så, pappa.
Apelsin inte gott, jag vill inte smaka.
Det är inte Bedas pappa, det är min pappa.
Mamma inte sitta där.
Osborn inte åka (till) dagis.
Du kan inte åka utan mig!
Kan inte sova hela dagen.
Jag tycker inte om kyckling.
Mamma sa att jag behöver inte sova nu.
Han hittar oss aldrig!
Överhoppad kopula
Kopula är det lilla ordet “är”. Bland barnen i den tidigare gruppen förekom knappt användning
av “är”, men det gör det hos många barn i 2-2 ½ års ålder.
Utan kopula:
Apelsin inte gott; Pappa inte på jobbet han är hemma
Med kopula:
Det äj undejbajt häj ute
Bisatser
Bisatser förekommer i mer avancerade meningar och fogas samman av olika typer av
bindeord. I början sägs yttranden bara efter varandra utan att knytas samman av ord. Ordet
”och” parallellställer två satser i yttrandena, och ordet ”som” ger möjlighet till en mer
komplicerad konstruktion med en underordnad bisats.
Utan bindeord:
Moffa inte spillt dä(r), Osborn gjort de.
Med och:
Jag har feber och ska inte gå på dagis imorgon.
Beda vill gå upp nu och äta flingor och yoghurt.
Med som:
Mormo och morfa ska få smaka våra peppakakor som vi gjorde.
Böjningsmönster
I barnets tidigaste språk uttrycks substantiv vanligen i singular obestämd form och när det
gäller verb i grundform (“att”- form) men ungefär samtidigt som barn börjar kombinera ord till
meningar, så dyker de första böjningsmönstren upp i barns språk.
De böjningar som börjar förekomma är 1) bestämdhet och det verkar som detta främst
uttrycks med böjningar och mindre ofta med en artikel (ex. att “bil-en” är det vanligare att de
yngsta barnen säger, snarare än “en bil”), 2) plural, 3) dåtid, 4) nutid och 5) genitiv
(ägandemarkering) samt 6) kongruensböjning av adjektiv. Kombinationer av bestämdhet och
plural är också vanliga.
I det senare materialet finns motsvarande former. En ny typ av yttranden är kongruens
mellan artikel, adjektiv och bestämdhet (”den stora hästen”).
I det tidigare materialet finns följande exempel:
Bestämdhet: Potta-n, Docka-n, Jacka-n, Napp-en, Bil-en, Jobb-et, Kök-et
Plural: Bubbl-or, Sko-r
Plural samt bestämdhet: Fåg-lar-na, Sko-r-na
Dåtid: Har bajsa-t, (vem) ring-de
Nutid: Tyck-er, Gå-r, Knäpp-er, Sitt-er
Genitiv: Mamma-s cykel, Pappa-s skor
Adjektiv: Varm-t
I det senare materialet finns bland andra följande:
Bestämdhet: boll-en, bad-et; den stora häst-en; docka-n; räcke-t; film-en; tåg-et
Plural: kudd-ar; not-er
Plural samt bestämdhet: haj-ar-na
Dåtid: kasta-de; jamla-t (ramlat); ät-it; längta-de; kräk-tes
Nutid: snö-ar; regn-ar; blås-er; hitta-r; stå-r; städa-r; titta-r; vänta-r
Framtid: ska gå till dagis
Genitiv: Kalle-s; mamma-s; din-s*
Adjektiv: den stora hästen; mörk-t
Oregelbundna former
Utvecklingen av oregelbundna verbformer följer ofta en ”u-formad” kurva. Det brukar vara så
att barn använder oregelbundna verbformer korrekt i början, och detta beror på att de
huvudsakligen imiterar omgivningens uttryck. Därefter följer ett skede när barnen böjer fel,
därför att de då följer en regel för regelbunden böjning. Slutligen lär sig barnen undantagen
och successivt börjar de använda de korrekta formerna på rätt ställe igen.
gjorde
sjungde
Övriga språkfenomen
I de sista delarna av denna rapport är exemplen hämtat från samtliga åldrar i materialet.
Kodväxling/språkbyte
Ungefär en femtedel av alla barn i Sverige växer upp i miljöer som är flerspråkiga, och om
man jämför med hur det ser ut i övrigt på jorden, är det ungefär hälften av jordens barn som
växer upp med minst två språk. I SPRINT studien har vi valt att endast ha med familjer där
man åtminstone delar av tiden talar svenska, så ett antal av barnen växer upp i flerspråkiga
miljöer. Vi har därför fått in exempel på meningar där man kan se hur barnen på olika sätt
jobbar med med två språk i sin vardag.
Det kan handla om hur barnet “förändrar” ett svenskt uttryck till att likna det “andra” språket:
kupaju hambugu (köpa hamburgare på en egen version av serbiska)
Det kan också vara så att barnen väljer att kombinera ord från två språk, vilket ibland kan
bero på att barnet inte känner till vad orden heter på bägge språken:
bull muuu (engelsk tjur)
caar dagis
För mycket unga barn händer det att de på ett omedvetet sätt blandar två språk, men ganska
snart är det inte omedvetna utan medvetna byten mellan språken som sker (ofta för att
uppnå en viss effekt), och man talar då om kodväxling.
Ada mata tämä Asta hunden med makarooni (blandat finska/svenska, "Ada mata denna Asta-hunden
med makaron").
baby lessen, gina (baby sägs lite franskt "le baby”)
Egna ord
Barn skapar egna ord i lite olika situationer. Ibland kan det handla om att målordet är svårt
att uttala och att barnen därför skapar en egen variant. Ibland kan det handla om ett
känslomässigt laddat ord som accepteras i barnets familj, ibland kan det vara ljudhärmande
ord eller i några fall missuppfattningar.
boj - kudde
brum - bil
kallahänder - kalender
Barns artigheter
Vid läsningen av alla exempel på barns yttranden slås man av hur artiga barn är i många
situationer.
Får jag sitta i ditt knä?
Tack i maten mamma.
Mamma, kan jag få den bilen?
Godmorgon mamma, (har) du sovit gott på din kudde?
Jag älskar dig pappa för att du kom tillbaka.
Om du vill Beda, kan du lägga baka (tillbaka) den här. Om du vill.
Barns argumenterande
Vi har också fått en inblick i hur skickliga dagens barn är på att argumentera för sin sak:
Bara ett kex mamma, ett.
Mamma, kan du sjunga bara en liten liten sång, kanske?
Jag äter inte rivna morötter för jag blir sjuk då.
Farmor du måste hämta nyckel så du kan öppna.
Det går inge bra, mamma, kan du hjälpa dig?
(pappa startar bilen)
Kalle: Du kan inte åka utan mig!
(pappa svarar "Klart jag inte åker utan dig.")
Kalle: Det är förbjudet!
Ha den annan dag. [Du får den en annan dag/ någon annan gång]
Hörru pappa, inte ta Kalles macka.
Ada inte ha pyjamas, vill ha kläder.
Ja vill inte gå ti dagis.
Jag låna den liten stund?
Mamma du hör ju inte vad jag säger!
Barns resonemang och funderingar
Ibland kan vi tro att dagens barn förstår det mesta, men många barn lever ändå i en värld där
många saker kanske finns trots allt, och där man inte är helt säker på vad som lever eller
inte. Och det är också klart att även små barn funderar och resonerar kring livet.
Det finns inte spöken, bara troll.
Polisbilen kan inte pata (prata), han bala (bara) skojade (misstänksamt efter att ha blivit lite väl uppe i
animerande lek).
Stjärnorna är på himlen, dom inte ramla ner.
Kalle kräktes idag men man får göra det när man är sjuk.
Himlen är rosa, det är vackert.
(Bad)skum kan man inte äta, får ont i magen, pappa ledsen.
När jag blir större och större då är jag kafför (chaufför) och då kan farfar sitta där och du kan sitta
bakom mig, så blir det.
Och ankan bor i vattnet och båten bor i vattnet och fisken bor i vattnet, ja.
När jag blir stor tjej ska jag gå till jobbet med mamma.
Jag är rädd, spöket kommer och tar mig, lälp (hjälp) mig mamma.
Vi kan köpa ett litet halsband som jag kan ha på armen och ett stort armband som jag kan ha om
halsen.
Jag älskar månen och jag älskar stjärnorna i rymden.
Morfar är ett flygplan i himlen.
Först jag låg i din mage, sen mormor.
Man kan inte äta bajskorvar heller. Då kräks.
Du får inga julklappar för du är dum.
Åka bil sitta fast, åka buss sitta fast, (åka) helikopter sitta fast!
Du och jag för alltid glöm inte.
Nä mamma inte fåta (sova) nu, föst ja läsa saga fot (för) dej.
Vill inte bli storebror, mormor bli storebror.
Barn och nutidens kultur
Dagens barn lever också i nutiden, och de tar in de senaste trenderna, livsstilen och tekniken
självklart och naturligt.
Manboy oh, oh, oh oh manboy (sjunger sången från melodifestivalen).
Manboj manboj okanoli manboj.
Jag titta manboy datorn nu.
Jag vill skypa med mormor och nana nu.
Beda packa väska jobb-et hejdå mormor.
Blixten maqueen är den snabbaste bilen i världen.
Jag vill hoppa på studsmattan nu.
Kom mamma titta Toystr (Toystory).
A vill titta tottan äta fjedasmys (jag vill sitta i soffan och äta fredagsmys).
Morgon kommer farmor farfar Kalle säga till farfar Kalle vill ha porsche.