KARIS-BILLNÄS GYMNASIUM Patrik Hafström, Victoria Juslenius, Andreas Lindén, Elin Lönnberg, Lovisa Till, Ida-Sofie Valtanen och Jan-Erik Till Med pennan mot Bobban Illegala tidningar under första föryskningsperioden Förryskningen som Finland utsattes för i slutet av den ryska tiden var dels en följd av nationalkänslan som uppstod i Ryssland i slutet av 1800-talet och dels rädslan för den nya stormakten Tyskland som utropades 1871. Finland var inte det enda landet som drabbades av förryskning men var kanske det land som gjorde mest motstånd. Finländarna gjorde motstånd på många olika sätt både hemma och i utlandet. Ett sätt att delta i kampen var att engagera sig i den illegala pressen. Det fanns ett flertal underjordiska tidningar, både svensk- och finskspråkiga. De flesta trycktes i Sverige. Finlands tidningar drabbades hårt av censur och indragningar. I stället lät generalguvernör Bobrikov, eller ”Bobban” som han oftast kallades, grunda en rysk tidning, Finlandskaja Gazeta, som fungerade som språkrör för den ryska politiken. Tidningen som utkom i 17 år bojkottades effektivt av finländarna. Journalisterna försökte hitta kryphål i censurreglerna bl.a. genom att ge ut provnummer och tillfälliga flygblad. Bobrikov täppte till kryphålen efter hand och mot slutet av 1901 hade han uppnått en situation där det var så gott som omöjligt att få något oppositionellt publicerat i Finland. Motståndsmännen insåg tidigt vikten av att upplysa världen om hotet mot Finlands autonomi. De bildade en kommitté med uppgift att sprida kunskap om Finlands läge till utländsk press. Förre senatorn Leo Mechelin blev ordförande. De lyckades få bl.a. svenska, brittiska och franska tidningar att publicera artiklar om situationen i Finland. I mars 1899 började man i London ge ut ett påkostat nyhetsblad kallat Finland som delades ut gratis till pressen och till inflytelserika personer. Det blev för dyrt i längden så i juni 1900 började man ge ut The Finland Bulletin som utkom en gång i kvartalet ända fram till 1907 och utdelades gratis. I Tyskland utkom Finnländische Correspondenz mellan mars 1900 och maj 1902 och i Berlin trycktes dessutom Finnländische Rundschau fram till slutet av 1903. I Paris utkom med oregelbundna mellanrum Chronique de Finlande från mars 1900 till februari 1902. Bobrikov insåg att det inte räckte med att tysta inhemsk press. Successivt utökades även kontrollen av utländsk press och 1904 stoppades t.ex. i princip införseln av alla betydande svenska tidningar till Finland. Även Sverige drabbades alltså på detta sätt av rysk censur. I finländska tidningar var det förbjudet att skriva om februarimanifestet, motståndet mot värnpliktslagen och mot språkmanifestet. Tidningarna fick inte heller skriva om landsförvisningar och deportationer, inte om husrannsakningar eller om censuren. Överlag var det förbjudet att skriva negativt om Ryssland. Om allt detta skrev i stället de underjordiska tidningarna. Vid tiden för ryskjapanska krigets utbrott 1904 var de nästan den enda källan från väst för finländarna. Fria Ord och Veckans Nyheter Den viktigaste illegala tidningen under denna tid blev Fria Ord som startades när Nya Pressen drogs in. Då beslöt Konni Zilliacus, med bistånd av Arvid Neovius, att starta en nyhetstidning som skulle tryckas i Stockholm och smugglas in i Finland. De första numren trycktes på Aftonbladets tryckeri, därefter anlitades andra tryckerier i Stockholm. Upplagan varierade mellan 2 300 och 2 600 exemplar. Dess inflytande var dock betydligt större eftersom varje exemplar gick från hand till hand. Personerna bakom Fria Ord var även med och startade den finskspråkiga tidningen Vapaita Lehtisiä. Fria Ord kom ut en gång i veckan från augusti 1900 till november 1905 trots att den var hårt jagad av Bobrikovs män från första stund. Även svenska myndigheter jagade tidskriften men juristen Zilliacus hittade sätt att kringgå svensk tryckfrihetslagstiftning bl.a. genom att byta tryckeri med jämna mellanrum. Fria Ord var framgångsrik även ekonomiskt – från1902 gick den med vinst! Det vanliga var att dessa publikationer kämpade med ekonomiska problem. Rapporter från Västnyland i Fria ord Poeten Arvid Mörne gav från slutet av 1900 till våren 1901 ut en stencilerad tidning kallad Nyländska Posten. P.g.a. angiveri bytte tidningen namn till Veckans Nyheter och 1903 var även den tvungen att flytta till Stockholm. Artur Eklund blev redaktör och Arvid Mörne samt Herman Gummerus fortsatte att skriva i den. Veckans Nyheter höll en folkligare ton än Fria Ord och blev speciellt populär bland den finlandssvenska landsbygdsbefolkningen. Distributionen Tidningarna smugglades oftast med båt till Finland. De flesta smugglades med passagerare på olika turbåtar, men även med privata båtar. Smugglingssätten varierade mellan de olika tidningarna, vissa var mer organiserade än andra. När man smugglade Fria Ord på turbåtar använde man sig av dubbelbottnade koffertar, som de ryska gendarmerna aldrig lyckades upptäcka, trots att koffertarna färdades av och an mellan Stockholm, Åbo, Helsingfors och Hangö med olika resande i fem år. Men det fanns många andra metoder. Ibland var Fria Ord dold under mullen i en blomsterkorg, ibland fanns den gömd i en fruktlåda, ibland fanns bladen i en behållare av bläck eller inbakade i en kaka. Det fanns också ett antal klädesplagg med lönnfickor som åkte fram och tillbaka mellan Finland och Sverige på olika damer. Man strävade efter att göra tidningarna tunna så att de skulle vara enklare att smuggla. Fria Ord lyckades göra sina tidningar tunnare när de fått tag på ett exemplar av Lenins tidning Iskra som var tryckt på mycket tunt papper. Man lyckades spåra papperstillverkaren till Holland och från hösten 1901 trycktes Fria Ord på samma material som Iskra. Med det nya papperet vägde ett 4-sidigt nummer 2,8 gram, och man kunde få in tre sexsidiga Fria Ord i samma kuvert för enkelt porto. Sista året lyckades man ytterligare minska vikten till 2,3 gram för fyra sidor. Distributionen av Veckans Nyheter fungerade sämre. Det berodde på den något osofistikerade transportmetoden man använde. Kort före Finlandsbåtarnas avgång gick man ner till hamnen och bland de resande övertalade man sedan någon att ta med sig upplagan till Finland. Ofta kastade sedan offret hela bunten i havet av rädsla för att bli upptäckt. Veckans Nyheter hade dessutom inte råd med så tunt papper som Fria Ord använde, och var därför svårare att smuggla. Prenumeranterna blev ofta utan sina tidningar. Utöver illegala tidningar smugglade man in mängder med böcker, pamfletter och broschyrer. Under tre somrar smugglade Konni Zilliacus in ungefär 16 ton underjordisk litteratur till Finland med sin specialbyggda jakt Marsza. Han lossade och lastade oftast sina hemliga trycksaker i skärgården, även i Västnyland. För att visa Bobrikov att generalguvernören inte lyckats med att undertrycka det fria ordet sände Zilliacus bl.a. Fria Ord till honom den 30 november 1900. Även Ekenäsbon John William Nylander bör nämnas när det gällde att organisera smuggling av illegal litteratur. Hans bok Den Stora Deputationen till Tsaren 1899 smugglades in i landet sommaren 1899. Bokpaketen lossades på bryggan i Källviken. Insmugglingen av Nylanders bok var sannolikt den första större operationen i hela landet av detta slag under förryskningstiden. Nylander spelade även en viktig roll gällande smugglingen av illegala tidningar, bl.a. Fria Ord. Efter Rysslands nederlag i kriget mot Japan 1905 lättade förhållandena i Finland. Med generalguvernör Seyn som tillträdde 1909 ökade förtrycket igen, även om pressen under hans tid fick skriva relativt fritt. Karis Kungörelser Under första förryskningsperioden utgavs även flera handskrivna och hektograferade tidningar bl.a. i Nyland. De var alla starkt kritiska till myndigheterna. Kyrkslätt Kungörelser och Karis Kungörelser var två av dem. Enligt Gunnar Landtman var dessa tidningar ett slags föregångare till den första egentliga svenska bygdetidningen i Nyland, Veckobladet. De illegala tidningar som var avsedda för Karis kom till Borgmästars i Kila. Här var det gårdens ungdomar som tog över och distribuerade dem. Det gick bra en tid men eftersom det fanns spioner i trakten blev det med tiden svårare. För dem som arbetade med att sprida de i Sverige tryckta tidningarna blev det en lockande tanke att skapa ett eget lokalt organ. Hösten 1900 började så den illegala tidningen Karis Kungörelser utkomma. Enligt Irene Nyberg stödde motståndsrörelsens ledning i Helsingfors, den s.k. Kagalen, projektet. Gabriel Biaudet var i början med i redigeringen. Han efterträddes av John William Nylander. Det var fråga om ett handskrivet blad som utkom varje söndag med en upplaga på ca 50 exemplar. Förutom lokalt material publiceras även utdrag ur andra illegala tidningar, t.ex. Fria Ord. John Nyberg och hans systrar hade hand om utgivningen. Först duplicerades bladet inne i Borgmästars bostadsbyggnad men p.g.a. behovet av att hemlighålla projektet flyttades jobbet till gårdens kokhus. Man får anse John som ansvarig redaktör. Redaktionsbiträden var systrarna Irene och Fanny, båda med vackra handstilar. Dessutom medverkade Johns vän Janne Öhman. Man kan se av handstilarna att de turades om att skriva ut tidningen. Irene Nyberg, Johns syster, berättar: ”Vi skrev tidningsmanuskriptet med anilinbläck. I en stekplåt smälte vi en blandning av vax och glycerin som fick stelna i stillhet så att ytan blev alldeles plan. Så trycktes den skrivna sidan av manuskriptet mot vaxet och fuktades. Nu tog glycerinet till sig av anilinbläck och härefter kunde man på fuktigt papper ta ända till 50 tydliga kopior.” Det var alltså tillverkningsmetoden som bestämde upplagans storlek. Först spreds tidningen så att kyrkobesökarna efter söndagens gudstjänst fick sina exemplar i sockenstugan på kyrkbacken. När risken för upptäckt växte åtog sig Johns kusiner, systrarna Ida, Betty och Ellen Nyberg, en stor del av utdelningen. En del av exemplaren lämnades in i butiker som prenumeranterna brukade anlita. Vad skrev Karis Kungörelser om? I lokalarkivet Arresten finns 17 nummer (2-24) från december1900 till maj 1901 av Karis Kungörelser bevarade. Antalet artiklar per nummer varierade mellan en och åtta. Längden på artiklarna var också väldigt varierande. Varje sida i tidningen bestod av två spalter och var helt utan bilder. I två av de bevarade numren meddelades det att en broschyr medföljer, Hungerns välde respektive Finlands ställning till kejsarriket. Det man i allmänhet skrev om var sådant som hände i socknen. Av vissa artiklar märker man att människor även då var intresserade av skvaller. Hände det något intressant i socknen skrevs det om det i Karis Kungörelser. Många artiklar uppmuntrade människor till aktivitet och engagemang. Speciellt ungdomsverksamhet, sång och studier uppfattades som viktigt. Man kallade människor till olika organisationers möten, såsom ungdomsmöten och till körsång, samt gjorde reklam för försäljningar som de lokala föreningarna ordnade. Även frivilliga brandkåren fick spaltutrymme. I så gott som alla nummer ingick kungörelser samt kyrkliga meddelanden. Dessutom annonserade man mycket om spridningen av Karis Kungörelser, t.ex. så här: ”Till förekommande af oregelbundenheter vid spridningen af ’Karis kungörelser’ bedes respektive prenumeranter från nedannämnda orter afhämta sina numror i sockenstugan hvarje söndag antingen på morgonen el. också efter slutad Gudstjenst: Bondby, Brasby, Grabbacka, Landsbro, Sigga, Backby och Vestanby.” (KK 30.12.1900) Från och med nummer tre försökte man få folk att förstå hur viktigt det är att följa lag och plikt, kämpa för fosterlandet på olika sätt och att hålla modet uppe. Första gången man syftar på situationen i Finland med tanke på Ryssland är just i nummer tre. De första gångerna nämner man inte Ryssland på något sätt, man syftar bara indirekt på situationen efter februarimanifestet 1899. I senare nummer publicerades ett par dikter som även de indirekt handlar om att bättre tider är på kommande och att vi måste stå emot hoten från öst. I senare nummer kom förryskningen mer direkt på tal, man nämnde Bobrikov och Ryssland. I 13 nummer av 17 behandlas förryskningen på något sätt. Ändå är det förvånande att så litet i tidningen handlade om förryskningen. Men så måste man komma ihåg att vi hade tillgång till enbart 17 nummer. Tillslaget Det var en spännande verksamhet ungdomarna bakom Karis Kungörelser var engagerade i. Det fanns hela tiden risk för angiveri. En som man misstänkte var en f.d. sekreterare i ungdomsföreningen. Hon reste allt oftare till Hangö – där det västnyländska gendarmeriet hade sitt högkvarter. På morgonen den 25 augusti1903 slog gendarmeriet till mot Borgmästars i jakten på illegala tidningar. Johns kommande hustru Emma arbetade då på järnvägsrestaurangen och såg styrkan komma med tåget. Hon sprang till Borgmästars för att varna dem. Där möttes hon av Johns mor Wilhelmina som efter att ha hört budet raskt gav order om hur budet om det förestående skulle spridas till de inblandade så att de kunde vidta åtgärder i snabb takt. Operationen lyckades väl, bl.a. skrubbades en packe med Karis Kungörelser sönder i en bykbunke mitt framför näsan på gendarmerna. Ingenting hittades trots att gendarmerna till och med letade igenom stoppningen i stolarna. Operationen slutade ändå med att John Nyberg blev häktad och fördes till Hangö. Ryktet om vad som var på gång i Kila spreds som en löpeld i Karis så när gendarmerna kom med John till stationen hade det samlats mycket folk där för att följa med när John sattes på tåget till Hangö. I Fria Ord kan man läsa: ”Den häktade, som då detta skrifves, fortfarande befinner sig i den illaberyktade Hangöpolisens våld, är en ung, intelligent bondeman, John Nyberg, som genom sitt föredöme och arbete verkat höjande och förädlande i vida nejder. Att en dylik person för den kulturfiendtliga österländska inkräktaren skall vara förhatlig är lätt insedt. Händelsen har i hela trakten väckt alla rättsinnade människors ovilja och harm, och Bobrikoff och hans män ha åter i blind enfald själfve förstärkt den mur, som för alltid skall skilja vårt folk från knutpiskans välde. Ej utan oro frågar sig mer än en hvilket öde möjligen nu åter skall drabba detta nyaste offer för våldet och godtycket.” Hemma på Borgmästars fruktade man nu det värsta – att John skulle bli landsförvisad. Det var även annars svåra dagar för Johns vänner. Trots att det fanns de som visade sympati fanns det även de som ogillade gruppens förehavanden. Det var främst sådana Karisbor som inte ville ha problem med myndigheterna som nu ogillade att man fått tillstånd bråk, husundersökning och häktning. John hölls häktad i elva dygn innan han släpptes fri. Under tiden valdes han till medlem av kommunalnämnden i Karis – trots att vissa tyckte det var olämpligt när han hade kommit i klammeri med myndigheterna. Tillslaget misslyckades alltså. Men en sak lyckades myndigheterna med – Karis kungörelser slutade utkomma, sannolikt som en följd av denna händelse. Rättegången Åtalet vid rättegången, som inleddes den 18 april 1904, gällde spridning av publikation som avsåg ohörsamhet eller uppvigling mot myndighet, eventuellt landsförrädisk verksamhet. Förutom John åtalades även hans systrar och kusiner samt lantbrukaren Teodor Ahlblad i Läpp, Vestergård. Förutom John hade ett tjugotal personer förhörts. Åklagaren presenterade som bevis flera personers under ed givna vittnesmål om hur de av John fått ”mot regeringen illasinnade broschyrer”. Ett viktigt vittne var den tidigare sekreteraren i ungdomsföreningen och huvudmisstänkt angivare. Hon vittnade att John uppmanat värnpliktiga att utebli från uppbådet och att hon sett förbjudna skrifter hemma hos honom. Hovrättsassessor Pehr Evind Svinhufvud, motståndsman och medlem av Kagalen, skötte Johns och hans medåtalades försvar på ett glansfullt sätt. Han smulade sönder anklagelserna och vittnesmålen mot de åtalade. Den kommande republikens president Svinhufvud skötte Karisbornas försvar gratis, med motiveringen att Karisborna skött sig så bra i kampen mot förryskningen. När ett av de inkallade vittnena inte dök upp vid förhandlingarna bad åklagaren om uppskov. Svinhufvud motsatte begäran, men uppskov blev det till den14 november 1904. När häradsrätten då sammanträdde var situationen annorlunda. Storfursten hade den 12 augusti fått en tronarvinge och därför låtit utfärda pardonsplakatet av den 23 augusti 1904. Nu meddelade åklagaren att han därmed frångick allt ansvarsyrkande. Målet hade förfallit och John och hans medhjälpare gick fria. Under storstrejken i november 1905 påträffades en fullständig samling av Karis Kungörelser hos polisen i Ekenäs. Biaudets och Nylanders porträtt var fastklistrade på tidningens första sida. Karisborna hade alltså haft rätt i sina misstankar – någon hade svikit. Källor Fria Ord 1900-1905 Karis kungörelser nr 2, 7.12.1900 – nr 24, 5.5.1901 (Lokalarkivet Arresten) Västra Nyland 6.6.1957 (Brages pressarkiv) Henrik Cederlöf: John William Nylander, Ekenäs 1997 Henrik Ekberg: I borgens skugga, Karis 2006 Osmo Jussila m.fl: Finlands politiska historia 1809-2009, Helsingfors 2009 Osmo Jussila: Suomen suurruhtinaskunta 1809-1917, Juva 2004 Matti Klinge: Finlands historia 3, Helsingfors 1996 Kerstin Kåll, När fan tog bofinken, Stockholm 1992 Gunnar Landtman: Studenter under Finlands kampår 1898-1909, Helsingfors 1940 Lars Nyberg: Kriser och ödesår, Ekenäs 1978