1. No category

2. Återanpassning till samhället
1840-talet och framåt: Några aktuella årtal
1850 bodde tre miljoner svenskar på landsbygden och 500 000 i städer.
En industriarbetarlön var 1 krona och 50 öre om dagen.
1857 sattes högsta tiden för straffarbete i ensamcell till tre år – fångar med längre strafftid avtjänade det i
gemenskap med andra under dagtid.
1858 myndigförklarades kvinnor, efter ansökan, vid 25 års ålder.
1861 bildades ”Skyddsföreningen för sinnessjuka” med syfte att förebygga återfall i sjukdom på grund av
dåliga yttre förhållanden. Vanliga orsaker till sjukdomstillstånd ansågs (enligt journalanteckningar från
år 1862) vara: religionsgrubbel, kärleksgrubbel, sorg, bekymmer, onani, spritmissbruk, kroppsskador
och arv. Allmänheten släpptes in på hospitalen och det var ett folknöje att beskåda ”dårarna”.
1871 genomfördes en fattigvårdslag som medgav att vårdbehövande auktionerades bort till lägstbjudande. Barn, gamla och mentalt sjuka var i princip de enda som erbjöds fattigvård. Övriga fattiga stämplades som arbetsovilliga eller slösaktiga. Fattiga skulle, om de inte kunde försörja sig själva, försörjas
av sina närstående. Om fattigvården delade ut hjälp kunde släktingar bli återbetalningsskyldiga.
1910 den 23 november skedde den sista avrättningen i Sverige på Långholmen, genom giljotinering
av rånmördaren Alfred Andersson-Ander. Avrättningen förättades av den siste skarprättaren
A.G. Dalman.
Kronprinsens engagemang
Inför riksdagen 1840–1841 stod två grupper mot varandra, en
konservativ och en liberal. Den konservativa gruppen leddes
av kungen själv, Karl XIV Johan (regent 1818–1844), och den liberala gruppen av
kungens son, kronprins Oscar. Liberalerna kämpade för näringsfrihet, folkbildning och en ny fångvård. Det var den liberala sidan som i huvudsak kom att vinna
framgångar. Ett exempel är den allmänna folkskolans införande år 1842.
Vid denna tid utkom anonymt boken ”Om straff och straffanstalter”. Boken
fick stort genomslag och skulle få stor betydelse för svensk kriminalvård. Det
21.
Kronprinsen, sedermera
kung Oscar I, med sin
bok ”Om straff och straffanstalter” den så kallade
”Gula boken” från 1840.
Skyddsvärnets arkiv.
visade sig senare att det var kronprinsen själv som författat boken, som var skriven under starkt inflytande av ett besök på Marstrands fästning där den blivande
kungen Oscar I (regent 1844–1859) hade sammanträffat med fästningsfångarna.
Kronprinsen menade att straff inte skulle bryta ner, det skulle fostra. I ett modernt språkbruk skulle man kanske översätta den då revolutionerande parollen
med: behandling i stället för inlåsning.
Cellfängelserna växer fram
Under riksdagsmötet 1840–1841 beviljades mycket stora anslag för att uppföra
nya fängelser – byggda enligt det Philadelphiska cellsystemet. Ett litet fängelse
med åtta platser uppfördes i Ängelholm på försök år 1840. Det följdes av en intensiv byggperiod. Hela 45 nya cellfängelser, pampiga och slottsliknande, uppfördes
under perioden 1845–1880 med sammanlagt 2 500 platser. Bland annat byggdes
länscellfängelserna i Stockholm, Linköping och Kristianstad (1846), Falun,
22. Växjö och Mariestad (1848), Västerås och Göteborg (1857) samt Nyköping och
Uppsala (1862).
Bakom besluten att bygga dessa fängelser låg en stark humanitär övertygelse om att detta krävdes för att återanpassa lagöverträdare. I sin bok pekade
kronprinsen till exempel på råhet, elände och fattigdom som brottets främsta
ursprung. Redan här möter vi en social syn på kriminalitet. Han insåg att straffet i sig inte kunde få bort brottsligheten, till det krävdes också religiös påverkan,
högre bildningsnivå, ekonomiska insatser och högre samhälleligt välstånd, ansåg
han. Kronprinsen var bestämd motståndare till dödsstraffet liksom till prygel och
andra kroppsstraff:
”Hos den åter, hvars känsla af menniskovärde ej förut är qväfd, undertrycka dessa förnedrande straff de i menniskans natur grundade anlag
till förbättring, bringa honom till förtvivflan, eller göra honom till en
afsvuren fiende till det samhälle, hvars lagar försatt honom i ett sådant
förnedringstillstånd, att hoppet eller möjligheten att sig derutur lyfta
blifvit honom betagen, enär alla vägar till utkomst och återvinnande af
medmenniskors aktning och förtroende äro honom stängde.”
Kronprinsen pläderade för att man skulle upprätta fångvårdssällskap med uppgift
att värna om fångarnas behandling och de frigivnas villkor. År 1846 skickades en
kunglig skrivelse ut med en önskan om goda medborgare som skulle ”af kristlig
kärlek åtaga sig att å fångarne hafwa tillsyn”.
Försök att bilda fångvårdsföreningar
Det är nu som föreningarna börjar växa fram i mer organiserad form. För att
hjälpa brottslingar att återanpassa sig till samhället bildades i Linköping den 21
januari 1847 Föreningen för fångars förbättring och framtida väl. I direktionen för
Linköpingsföreningen ingick bland andra landshövdingen, Östgöta Correspondentens chefredaktör, en fängelsedirektör, en predikant och en läkare. Vid sitt
första årsmöte redovisade föreningen 107 betalande medlemmar och blygsamma
ekonomiska resurser.
Redan vid det andra årsmötet märktes resignation. Konfrontationen med
fångarnas svåra sociala problem blev smärtsam för medlemmarna, att få ekonomiska bidrag på frivillig väg var svårt och intäkterna räckte bara för att hjälpa en
handfull fångar. Föreningen för fångars förbättring och framtida väl tynade bort i
23.
början av 1850-talet. Det är hos dessa tidiga släktingar till det moderna Skyddsvärnet som medvetenheten om att en god ekonomi är ett villkor för arbetet, växer
fram.
Stockholms Skyddsförening bildades den 30 april 1847 och året därpå Fångvårdssällskapet i Kristianstad.
Liknande problem, som i Linköping, gjorde att även Stockholms Skyddsförening dog ut efter några år. Fångvårdssällskapet i Kristianstad höll ut till början av
1860-talet.
Skyddsförening för frigivna i Östergötland
År 1874 föreslog bland andra landshövdingen, Östgöta Correspondentens chefredaktör, biskopen samt fängelsedirektörerna i Linköping och Norrköping, att
Östergötlands läns Patronageförening skulle bildas för att hjälpa framför allt unga
frigivna, som på många sätt bemöttes med allmänt förakt.
Ordet patronage* byttes ut och Östergötlands läns Skyddsförening för frigivna fångar bildades med 550 medlemmar. År 1887 bildades en lokalförening i
Norrköping med 127 medlemmar.
Enbart fångar, som skötte sig oklanderligt under strafftiden, erbjöds stöd. I
varje socken försökte man värva ett ombud för att förbereda mottagningen av
den frigivne. Kontakt togs med samtliga fängelsedirektörer i landet för att de
skulle anmäla när någon ”lovande” fånge med hemort i Östergötland frigavs. Man
samarbetade också med motsvarande sammanslutning i Stockholm; Föreningen
till minne af konung Oscar I och drottning Josephine.
Arbetet inom Östgötaföreningen gick trögt och omfattningen var blygsam –
en handfull fångar fick hjälp årligen – men föreningen stretade vidare. År 1877
frågades i årsberättelsen: ”Skall en och annan brottslings otacksamhet mot den
honom bevisade kärleken förmå oss att kasta all tanke på hans olycksbröders
räddning.” Man tröstade sig år 1880 med att ”äfven andra skyddsföreningar mötas
af motgångar”.
En av motgångarna var de restriktioner mot invandring av straffade som infördes i USA. I Sverige var det mycket svårt att dölja sin bakgrund eftersom tidningarna i samband med rättegångar utförligt redogjorde för den tilltalades namn,
adress och övriga personuppgifter. Det försvårade avsevärt ett liv i anonymitet
och försök att börja om på nytt. Som en följd av fängelsestraffet inskränktes också
den frigivnes samhällsrättigheter, vilket antecknades i det viktiga prästbetyget.
Styrelsen för Östergötlands läns Skyddsförening för frigivna fångar domi-
* Patron = husbonde,
godsägare, skyddshelgon
24. nerades av kyrkans män. Arbetet präglades av kristna värderingar, god vilja och
ett stort tålamod. År 1910 existerade föreningen fortfarande och på årsmötet i
maj beslutades, under ordförandeskap av adjunkten M. Wallinder, att man skulle
ansluta sig till den nybildade rikstäckande organisationen Skyddsvärnet.
Bort från den hårda straffdisciplinen
År 1876 tillsattes den reformvänlige Zebulon Reed Brockway som chef för det
nybyggda fängelset i Elmira i USA, byggt enligt Auburnsystemet och tänkt för
förstagångsförbrytare och ungdomar. Brockway ville komma bort från den gamla
hårda straffande disciplinen och arbeta för att återanpassa fångarna till samhället.
Han pläderade för tidsobestämda straff där fången genom flit och gott uppförande kunde bli frisläppt tidigare. Han var den förste att ge alla fångar en lön med
vilken de själva kunde betala en del av det de ville köpa sig. Fängelset i Elmira var
1883 först i världen med att starta en fängelsetidning.
Brockways Elmira väckte stor uppmärksamhet internationellt och den
förste ordföranden i den nationella fängelsekommissionen i England, sir Evelyn
Ruggles-Briss, överförde idén till England. Ruggles-Briss efterträdde år 1895 sir
Edmund Du Cane, som var motståndare till Brockway och i stället förespråkade
det gamla straffsystemet och principerna om ”hard labour, hard fare and a hard
bed”.
Fängelse för unga brottslingar
År 1902 skapades det första ungdomsfängelset för åldrarna 16–21 år i byn Borstal
i England. Borstalfängelsets behandlingsoptimism, som syftade till att karaktärsdana den unge genom disciplin, ansvarskänsla och självkontroll spred sig, inte
minst till Sverige där uppfostringsanstalten Bona utanför Motala, för ungdomar
mellan 18 och 21 år, inrättades i början av 1900-talet.
Bonas förste chef Knut Blomquist (chef 1904–1935) sågs som en svensk
Brockway. En stafflagsändring gjordes år 1902 när det gällde minderåriga lagbrytare. Den absoluta straffbarhetsåldern höjdes från 14 till 15 år. Ungdomar
mellan 15 och 18 år, som var dömda till dödsstraff eller livstids straffarbete, fick
sina straff nedsatta till 6–10 års straffarbete.
25.
Räkenskapssammandrag
för samtliga fångvårdsföreningar år 1895. I
redogörelser för skyddslingarna från samma
år angavs bland annat
deras uppfostran som
”mindre god”, ”försvarlig”,
”vårdad” och ”vanlig”.
Orsaken till brottslighet
angavs bland annat vara
”fåfänga”, ”falsk blygsel”,
”dåliga anlag”, ”ekonomiskt betryck”, ”kortspel”,
”dåligt sällskap”, ”dryckenskap”, ”lättsinne och
nöjeslystnad” , ”förtvivlan”, ”dålig tillsyn och
fattigdom” samt ”arbetslöshet och nöd”.
Skyddsvärnets arkiv.
26. Elmirafängelset i staten
New York hade 1 700
intagna vid sekelskiftet.
Skyddsvärnets arkiv.
Fångvård i frihet
Efter amerikansk förebild blev fångvård i frihet möjlig år 1906 genom lagen om
villkorlig straffdom. Den innebar att straffet under vissa förutsättningar kunde
anstå, om domen avsåg straffarbete upp till tre månader eller fängelse upp till sex
månader och i vissa fall bötesstraff. Lagen gällde huvudsakligen förstagångsförbrytare. Om ett nytt brott begicks inom tre år efter den villkorliga domen skulle
anståndet vara förverkat och det ursprungliga straffet verkställas. År 1906 infördes också bestämmelser om villkorlig frigivning.
Reglerna om villkorlig dom skapade ett behov av förundersökning (senare
personundersökning) före dom och personlig övervakning efter dom. Redan
under hösten samma år som det rikstäckande Skyddsvärnet bildades 1910, påbörjade man arbetet med personundersökningar. Den förste personundersökaren
var registratorn Harald Salomon, som hade skrivit böcker i ämnet efter studier av
bland annat barndomstolar i USA. Denne Salomon skulle så småningom komma
att ingå i Skyddsvärnets styrelse.
Salomon studerade polishandlingar, samtalade med den häktade, besökte
dennes hem, familj och arbetsgivare och lämnade sedan ett förslag till domstolen om det meningsfulla och uppbyggliga i att ge den häktade villkorlig dom.
Övervakningen skedde genom att de villkorligt dömda uppmanades att besöka
Harald Salomon i Skyddsvärnets lokaler på Lästmakargatan 6, nära Stureplan i
Stockholm, där uppföljande samtal hölls.