1. No category

1
ORIM
VÄKTAREN
Orim satt på översta våningen och tittade begrundande ut genom det enorma panoramafönstret. Sluttningen ned mot den gräs- och lövträdsbevuxna dalen, långt där nere, bestod till
största delen av ängsmark, översållad av prunkande blommor och betande vackra rådjur och
hjortar. Solstrålarna gjorde allt levande, dallrande av liv. Det han såg och kände gav honom
en upphöjd känsla, han uppfylldes och vibrerade av glädje. Det var vackert.
Han visste sedan barnsben att han en dag skulle sitta där han nu satt. Hans stund var kommen,
ofrånkomligt.
Orim och hans föräldrar och deras vänner var en relativt stor kvarleva efter en mänsklighetsperiod på just den här planeten, och just här, på den här platsen. Det var väl ingen av dem som
fullt ut förstod den uppgift de skulle utföra eller deras slutliga destination, men innerst inne
visste de att det förväntades något bra och gott av dem och att belöningen skulle bli stor, större än de kunde förstå, tänka eller ana.
Nu hade sanningens stund kommit, trodde han, i alla fall för honom. Han tittade uppåt och
kunde se Sfärskeppet Eternitys konturer högt där uppe. Det verkade vara nära på grund av
storleken. Det var enormt och han hade aldrig sett något liknande tidigare, förutom i vissa
symboler på väggarna, i Templet, där han nu satt.
Ingen av dem hade sett Eternity tidigare, men de hade varslats under natten och visste på
morgonen när de vaknade att det här var en stor dag, den största medvetna hittills.
På väg till den mer än magnifika byggnaden hade han sett den energipelare som löpte från
tempelspiran och upp till det nästan helt genomskinliga skeppet, många, många tusen meter
upp, långt ovanför atmosfären. Hans far hade släppt av honom i god tid före det överenskomna mötet och sedan vänt tillbaka till dalen där deras och de andra väktarnas hem låg.
Det fanns ingen rädsla eller några andra försvårande känslor som gjorde tillvaron, eller just
det här ögonblicket sorgesamt, utan det var bara ett helt naturligt utvecklande skeende för
dem. De kroppar de haft under det första människolivet, det grundläggande, hade varit
behäftade med fysiska nödvändiga processmöjligheter för att de skulle kunna prövas i många
olika avseenden i motsatsförhållanden. Deras kroppar hade då varit verktyg åt deras jag,
andekropparna, för att de skulle kunna bedömas ur lämplighetssynpunkt inför det eviga liv de
var skapade eller organiserade för. De var alla andebarn bestående av en finare materia.
Allt var så stort och omfattande att det var svårt att förstå det i detalj och fullt ut, men de
visste att de fortfarande befann sig i ett prövostadium. Många av den första gruppen som hade
organiserats för sina liv på planeten Tiros, deras första mänsklighetsperiod, hade inte behövt
leva det liv som Orin nu levde utan hade gått vidare upp i de högre dimensionerna därför att
de klarat provet och bevisat sig vara lämpliga för det.
Men inte Orim och de andra som emellertid visste att de skulle frigöras på samma sätt, nu
under detta liv, om de kunde behålla sina status och bekräfta sin lämplighet. De hade nu lagar
2
och regler att efterleva minutiöst. Det här var det tredje tillståndet. Deras kroppar kallades för,
förvandlade, eller förändrade och bestod av den finare materian som på något sätt var
fusionerad med den materia som Tiros, deras planet, till sin struktur var danad av.
De var ju redan nu eviga varelser under utveckling och motsatsförhållandena de levde inom,
var renodlat, gott eller ont, men utan ständig möjlighet till påverkan från de fallnas skaror,
legio.
Hela galaxen var ett undantag och ett experiment i en vis avsikt, det visste de. Konceptet var
inte helt det som användes i andra världar, det visste de också, liksom att de definitivt hade
två vägar eller möjligheter att utvecklas.
De kunde alltså påverkas av en sidodimension som tillhörde de fallna, de som hade gjort
sämre ifrån sig än de själva. De kände av den om de gjorde avsteg från de höga ideal som låg
till grund för deras egna etiska och moraliska bedömningar. Det fanns definitiva gränser som
så att säga luckrades upp om deras dåliga och avvikande beteenden blev mer en regel än ett
undantag och det var markanta förändringar med förvisning eller dimensionsöverföring nedåt
som resultat. Det kallades att bli besatt eller ockuperad av andras viljor.
Det hade med intensitet och energi att göra. Den bästa fysiska förklaringen han fått på problemet var den enklaste. Om kroppen var ren, fri från sådant som kunde hämma funktionen
hade den en energifrekvens som lägst låg på 10 spiraler i alla kroppens samband. En funktion
under den frekvensen blev porös och kunde släppa in lägre tankar och annan fysisk möjlighet
att påverka och förstöra kroppen. Det var en helt andlig påverkan i grunden.
De fallna levde i sin sidovärld men kunde se och följa dem som gått längre och högre i sina
medvetanden, men bara en dimension. Många av dem bestod av delvis förvandlade kroppar
men det stora flertalet hade aldrig fått några fysiska kroppar alls. Alltså två typer av varelser
och ingen visste egentligen vad de hade för möjligheter att utvecklas. Under alla omständligheter låg de alla under 5 i frekvens. De av dem som hade fusionerade kroppar låg alla högst så
de var farligast beroende på hur lågt och hur deras undermedvetna känsla verkade. För en del
fanns det hopp. Det skulle kanske bli tvunget att minnesradera en del av dem någon gång i
evigheten.
Men en sak var fullt uppenbar och det var att deras belägenhet, ofrånkomligt, som det verkade, uppfyllde dem med hat och hämndbegär mot dem som levde i Orims dimension och de
gjorde allt för att fånga upp dem i deras tankar och ageranden när de inte var garderade genom
att lyda lagen. De som föll gick i deras ledband, de blev villiga verktyg i ondskans tjänst. De
hade insett vad de skulle gå miste om. Det var som att springa rätt in i en oöverkomlig mur,
allt hopp försvann, till synes. Det fanns bara ett oresonligt hat kvar.
Orim hade sett många falla offer för begärelser och sedan gått under och det var inga trevliga
förändringar. Det värsta var att så många kunde leva på gränsen utan att gå för långt, eller
tillräckligt långt för att bli transfererade nedåt. Det verkade, så vitt han kunde förstå, som att
just den här principen och lagbundna ordningen gällde överallt i universum. Inget anseende
till personen men till funktionen.
Han kunde inte förstå hur alla dessa tankeströmningar kunde fungera klockrent i etern, utan
att kollidera och åstadkomma kaos. När han mediterade medvetet kunde han hämta kunskap
eller kanske känsla från högre dimensioner, någon slags bekräftelse på slutsatser han genom
3
sin intelligens och sitt intellekt kommit fram till. Han fick ingenting gratis utan bara genom
ansträngning och hårt arbete.
Någonstans hade han läst att i de högsta dimensionerna var allting ett urim och tummim. Alla
levde i samma medvetenhet trots att de kunde handla individuellt. Det gick inte att dölja någonting utan det var bara öppenhet som gällde. De verkade för varandras välfärd med stor
villighet.
Hemma i familjen kunde de allmänt kommunisera genom tankar, i vardagen, men när det
gällde inlärning och problemlösningar var de tvungna att tala verbalt och studera urkunder
och läroböcker, inte minst i historia, fysik och biologi.
Han älskade fysiskt arbete, sport och kampsport, ja över huvud taget sådant som kunde
utveckla hans kropps fysiska färdigheter. En sak visste han säkert och det var att ingenting
kunde fås eller åstadkommas genom hokus pokus eller simsalabim utan det fanns alltid
fysiska lagbundna förklaringar och vägar till allt som kunde förnimmas, förstås eller ses,
upplevas.
Han satt där nedsjunken i stolen, fördjupad i meditation, när han plötsligt kände hur någon
påkallade hans uppmärksamhet.
En tempeltjänare stod vid dörren som ledde in till planetariet och universumrummet. Han
hade aldrig tidigare varit där och kände en högtidlig längtan och ödmjukhet inför det han
trodde väntade honom.
”Jag heter Erim och skall lotsa dig fram till rådet under den närmaste halvtimmen”, sade
mannen som väntade på honom, med låg vänlig röst. ”Jag har fått kriterierna för din förberedelse.
”Du har befunnits värdig att få gå igenom fysik och livsgränserna och har med stor marginal
skannats fram till tredje lydnadsgränsen och det finns fyra stycken. Det är mycket ovanligt för
din ålder. Är det första gången du är i Templet”.
”Ja, på den här nivån i alla fall”, svarade Orim.
”Du vet genom dina grundförbund att det du får se, uppleva och förstå endast är för din absoluta egna utveckling, eller hur. Inte någon annan än du själv får eller skall ta del av det du nu
får lära dig, jag menar nu någon utanför din orden. Dina föräldrar får kredit för din framgång
men inget annat, även om det är gott nog, är vi överens”.
”Absolut”, svarad Orin, med övertygelse, även om han aldrig tidigare upplevt denna överväldigande förståelse för personlig utveckling. Det var omskakande.
”Du kommer att få vara med om och uppleva mycket som du inte ens kunnat drömma om tidigare, inom de närmaste timmarna”, sade Erim. ”Du kommer också intuitivt att veta vad du
får tala om och vad som är ditt privata eget, jämte att du får nya behörigheter och fysiska
gåvor du inte tidigare kunnat förstå förlängningen av”.
”En fundamental grundregel i universums olika rum är att ingenting kan hända eller ske om
det inte tillåts att ske för sakens egen skull. Livet, grunden och fåfängligheten, allt har sin
4
gång inom gränser som den Högste bestämmer. Grunden, regeln för utveckling mot större
åtaganden är lagbunden och kriterierna är lydnad, kärlek, förlåtelse, fördragsamhet och stort
engagemang.
Målet är att bli lik den högste och han drar i trådarna, det vill säga verkar för att få sina skapelser att närma sig honom genom erfarenheter. Han har alltså inte anseende till personen, men
vill att alla skall fungera väl och är mån om alla i den bemärkelsen att han hjälper till om
viljan finns att få hjälp. Allt är närvarande för honom och härligheten är intelligens.
”Ingen har rätt att för snöd vinnings, eller för någon annan fördels skull, beröva någon person
möjlighet att under fri vilja leva sitt liv. Då har något felat i funktionen och det måste rättas
till, många gånger på sätt som vi inte förstår men utan anseende och det kan ta evig tid. Tiden
är evig till sin natur men begränsad i de fysiska skeendena avsiktligt”.
Orim memorerade vartenda ord för att senare begrunda och analysera betydelsen av dem.
De hade under den sakta vandringen kommit in i livsrummet där allt som var av vikt för
honom i hans kommande kall visades på kupolväggarna. Allt levde.
”Det du nu får se kommer från Eternitys minnesbankar. Ytterligare en omgång av gudagivna
skapelser, gudar i sig, skall placeras på en planet som förberetts och vakats över, under evig
tid, i långa perioder. Nu fungerar den som den ska, för att planen som givits till dessa andar
skall kunna vara ändamålsenlig. De, människobarnen, kommer att få leva inom bestämda
ramar, inom ett visst scenario som är detaljplanerat från början till slutet”, berättade Erim
vidare. Från tid till tid kommer vissa språkrör, som det heter, att profetera om kommande tider
och kanske förklara vad det innebär i form av skeenden.
”Du, Orim och några till skall hjälpa till med vissa detaljer och praktiska förberedelser. Det är
en fantastisk planering som fortlöpande leder till en mängd händelser och befallning har givits
om var och en av dem. Den befallningens handlingsramar eller mönster finns memorerat i
varje individs undermedvetna medvetande fast de alltså, inte själva är medvetna om det under
detta nya, förberedande liv.
Det är liksom så, att en tunn slöja döljer den, men ibland blir den extra tunn under bön och
renlevnad och de kan uppleva en ihågkomst väldigt sublimt. Det är en belöning. Dessa fakta
kan avläsas av dem som vakar över dem och de får ingripa på visst sätt för att liksom styra
upp händelserna.
Det är alltid den fria viljans princip som styr hjälpen som kan bestå av bekräftad eller ny så
kallad given inspirerad kunskap eller ibland handgriplig fysisk hjälp utan att de får veta något.
Jag menar förberedelser att bereda vägen. Det är alltid principen lydnad som banar väg framåt
och uppåt och det är lydnaden till lagarna och reglerna som bestämmer deras destination.
Lydnad ger mer och mer och mer”.
”De skall alltså leva av tro och har möjlighet att känna av, utvecklas och förändras genom den
andliga fina utstrålade sanningen som finns utsänd överallt. Det blir till största delen de mest
mottagliga som i den eviga utvecklingen går framåt. De har alla haft samma möjlighet att förbereda sig för livet på planeten, vars betingelser de alla kände till och de som ansträngt sig
mest innan de föddes och föds dit, utvecklas snabbast. Det är den andliga medvetenheten som
bestämmer dugligheten och som är den största avgörande livskvalitén”.
5
”Du kommer alltså att få vara med om och vara involverad i en liknande plan som den du
själv genomgick före den tillvaro du nu lever i. Du har kommit långt personligen, längre än du
kan ana och jag förstår inte varför. Jag får känslor som jag inte borde ha, men jag avundas dig.
Det måste ligga en tanke och planering bakom det här som nu sker dig och den har funnits
sedan begynnelsen, du är förutbestämd och kallad”.
Orim tittade på de händelser och vyer som passerade revy på kupolen samtidigt som Erim
berättade och förberedde honom för det stundande mötet. Med vem eller vad tänkte han
bävande. Han började få starka känslor nu.
Han såg hur planeten blev till och den ordning, som enligt den fysiska materia som användes,
måste följas. Han såg hur redan färdiga embryon och kroppar, för de mer komplicerade redan
andligen fungerande biologiska varelserna, förbereddes för dem att ta plats i. För olika tidsperioder. Den kemiskt fysiska kopplingen och uppbyggnaden mellan anden och kroppen var i
allt ojämförligt obeskrivligt komplicerad i sin uppbyggnad och till sin funktion. Allt var uppstyrt i minsta detalj och övervakat trots den mångfasetterade komplexiteten. Inga slumpar
förekom men viss styrd, mycket marginell, genetisk förändringsevolution förekom bland de
absolut lägsta arterna och i vissa andra bestämda sammanhang.
De andliga fysiska kropparna hade all nödvändig information för att automatiskt styra embryots kopplingsutveckling i alla avseenden, men skörlevnad och annan påverkan på den grova
materiafysiken gjorde med tiden de fysiska kropparna till sämre verktyg generellt. Det tog tre
generationer att återföra generna till fullgod funktion igen efter en tillbakagång och ibland
mycket längre tid vid rena grava anatomiska fel.
Vid speciella tillfällen kunde rent andligt ljus, kunskapsenergi överföras på personer när man
ville ha en förändring, då, när det var påkallat. Detta gjordes genom direkt fysisk kontakt med
hjälp av en speciellt ledande beredd katalysator. Vid stor andlig kapacitet kunde det göras på
avstånd.
Han såg också hur olika utvecklingsperioder förändrade betingelserna, alltså möjligheten för
nya ändamålsenliga varelser att placeras ut för att genstyras och förändras. Det var ett experimentellt menageri av oanade mått, allt Gudagivet, en skapelseakt som saknade motstycket till
något han sett eller förstått över huvud taget tidigare, eller kunnat ana. En evig storhet. Vid
skapelseperiodens slut, då man testat olika funktioner förminskades och formades många
definitiva nya kroppar. Ingen fysisk tid över huvud taget skulle ha räckt till för en slumpmässig framkomst.
De sista kropparna som danades fullt ut var den högstes avbilds kroppar, mannen och kvinnan. De första gudaandarna tog plats i dem och gav dem liv, för den här perioden .Skillnaden
mellan djur och människa var gudomligt himmelsvid. Gudabarn.
Han såg även den som ledde arbetet, den förstfödde gudasonen i sin andekropp och han grät
av känsla när han kände och förstod vad han själv, tidigare, nu ovetande, både missat och gått
igenom, men bara tanken på att han kunde komma närmare denne person och personlighet,
som naturligtvis fanns, likvärdigt, även i hans grupp, var obeskrivlig. Han kände och upplevde
med hela sin varelse att det var så.
6
Tårarna rullade nedför kinderna av hänförelse och förståelsen just nu var fullständig och
fullkomlig tyckte han.
Han förstod nu också vilken kraft andekroppen i sin fulla potential bestod och ändå var målet
att få en fullt ut förvandlad obegränsad uppstånden kropp som den högste hade, vilket alla
hans barn åtrådde att få. Att nå fullkomlighet och fullkomning, om den andliga delen hade
utvecklats till sin fulla potential. Det var ju därför som även sonen, skapargeniet, var tvungen
att födas till styckverksmateriens värld för att kunna uppstå till liv i en fullkomlig lekamen.
Han gjorde bara vad han hade sett sin egen gudomligt fysiske fader göra tidigare under evig
tid.
Orim tänkte att, vilket var rätt, att han tidigare hade tänkt och förstått som ett barn, men nu
med insikt, som en vuxen delvis kunskapsmättad. Kanske en något förflugen tanke, lugnade
han ned sig med, men ändå, han levde trots allt i begränsning fortfarande och i tacksamhet.
Att kunna se och urskilja, den heliga grunden, sanningen och att kunna åtrå den mitt i fåfängligheten, det var den rätta vägen och en förberedd livskvalité.
Erin tittade begrundande på honom och kände den kraftfulla förändringen, utstrålningen. Vad
månde komma ut från denne unge man. Själv hade han inte samma förmågor ännu, men
förstod ändå sitt eget heliga kall på något dunkelt ödmjukt sätt. Vad han inte förstod var att
han var närmare fortsatt utveckling än Jorm var just nu, tjänande i och utanför sitt eget jag.
Just nu visades hur landområdet på planeten fördelades till många kontinenter från att ha varit,
en enda, sammanhängande landmassa tidigare. Visningen var mångdimensionell och begreppsomfattande.
Människogrupperna fördelades också, delvis i samband med landfördelningen och de förändrades för att vara olika i många avseenden. Andarna fördelades till sina egna grupper allteftersom de kategoriserats i andevärlden tidigare. De hade varit olika och förberett sig olika.
Skillnaden grundade sig i lydnad, lojalitet och kunskap och var knivskarp i sin fördelning som
avgjordes enligt andliga fysiska gränslagar och kunde inte manipuleras i något avséende.
Absoluta skillnader var odiskutabla och skannades fram efter potential.
Några kontinenter var vingformade och mycket speciella samt anpassade för att fungera för
specifika uppgifter och skeenden. Det fanns fortfarande en kvarleva av Jättar kvar, det vill
säga enorma bestar till djur och människoliknande varelser men de dog ut på ett onaturligt
iscensatt sätt. Planeten vacklade inte längre och allt liv förändrades snabbt under överinseende. Man vakade över den.
Vattenmassorna var ett fantastiskt redskap i de oerhörda nödvändiga förändringarna liksom
landförskjutningar och jordbävningar och de var inte svåra att åstadkomma så att de verkade
naturliga och i och för sig var de naturliga, inom situationstecken.
Orim kände hur han plötsligt försvann in i ett töcken och hur han omvälvdes i en ny sfvär där
allt var närvarande på något sätt. Han konfronterades plötsligt med ett antal män varav han
kände igen några stycken. Det fanns inget upp eller ned, bara en omslutande medveten närhet
och ett fullständigt klart sinne.
7
”Välkommen Orim, jag ser att du är ren och förberedd på att få veta något om din livsuppgift.
Jag är befälhavare på sfvärskeppet Eternity och männen vid min sida skall du vara verksam
tillsammans med under några tusen år på den planet du nyss stiftat bekantskap med i livsrummet.
Elon, som mannen hette sade vidare att, ”Det som du nu har upplevt före detta möte kommer
du att vara medveten om framledes och ytterligare mycket mer. Han började betjäna dem och
gav dem heliga rättigheter och kunskaper som de uppmanades att aldrig missbruka. De fick
därmed förmågor de aldrig haft tidigare som att exempelvis kunna överskrida dimensionsgränser.
De gick mycket noggrant och klart igenom vad de inte fick göra under sitt arbete, sådant som
skulle kunna störa den utveckling som var ett nödvändigt ont för människobarnen på planeten.
”De får inte beredas möjlighet att förgudliga eller dyrka något annat än det de lärts att lyda.
Det skulle bli tillräckligt problematiskt för dem ändå och med tanke på hur oupplysta och
begränsade de medvetet är, skulle allt som ligger utanför deras omedelbara begreppssfär
kunna bli något stort och förunderligt, kanske genom en blunder från dig och de andra”, sade
Elon.
Emellertid, vissa inslag av deras verksamhet skulle med avsikt planteras i deras väg för att
lända till spekulationer medvetet. Det skulle ge oanade resultat i framtiden.
De fick ytterligare ett hjälpmedel, dels för att kunna ta emot meddelanden och för att kunna
rådfråga vid oanade problem. En direktlinje till Eternity. De fick ett armband var, med mycket
kvalificerade egenskaper. De kallades för Liahonor och var en sorts kompasser. De hade, kan
man säga, liv i sig självt och styrdes av tanken som ju var av andemateria, vilken genomträngde allt och tillsammans med ögonfunktionen som katalysator kunde den påverka vad som
helst med sin genomträngande frekvensenergi.
Tankekraften, energin, utstrålningen var bunden till individen och var ett andligt
identifieringsinstrument med en egen kod. Alla levande biologiska varelser hade sin egen
avslöjande tankekod i intensitet, energi, beroende på mängd och formade styrspiraler.
Det ljus som han hittills lärt känna var det grövsta, inom det totala spektrat och det var det
som användes som begränsning i de fysiska världarna, men det andra ljuset var ren kunskap,
sanning, alltid närvarande.
Det hände ibland att gudagivna biologiska förändringar, om så behövdes, kunde ske genom
fysiska spiralförändringar i det biologiska livets kroppar på både djur och människor, i grupp
enskilt eller totalt. Allt biologiskt liv i sig hade inbyggda intelligenser som lydde inom vissa
frekvenser och förändrades.
På jorden kallades dessa biologiska spiraler för gener. De innehöll lyhörd intelligent andemateria, osynlig för det biologiska jordiska livet och dess möjligheter. Man kunde skapa nytt
och eller förändrat liv genom intelligensöverföring till förändrade gener vilket bara var
förunnat de högsta Gudarna. Däri låg skillnaden mellan människobarn och rena gudabarn.
8
Detta skulle ske vid ett antal händelser på planeten i framtiden både enskilt och för hela den
biologiska faunan, det framgick klart av skrifterna. Det var planerat, förutbestämt och ofrånkomligt.
Så byggdes livet på Jorden upp när kropparna var danade, de formades av gudarna när det
biologiska materialet var klart att fyllas med andar. Människan var människa och inget annat,
men i guds avbild, man och kvinna. Processen till ett nytt liv kunde påbörjas genom den i
människokroppen inbyggda möjligheten som då innehöll även sämre eller förändrade
möjligheter eller genom gudagiven, då fullkomlig information.
”Planen finns redan nedskriven i detalj så det är bara att bevaka och följa den”, sade Elon. Ni
måste vidta de åtgärder som är nödvändiga vid och inför varje förändring som måste ske. Ni
får aldrig blanda er med eller umgås med någon av människobarnen, utom på det sätt som jag
sagt. Några av dem kommer att förvandlas för att hjälpa till fysiskt, men då blir de också
medvetna om det rätta förhållandet.
Armbandet ni fått gör att jag själv och vissa andra kan ge instruktioner fortlöpande och förstärker kontakten mellan er och oss. Ni börjar resan i morgon. Än så länge måste ni få hjälp
på det här sättet, men ni utvecklas.
Ni och de ni skall betjäna tillhör egentligen i grunden samma grupp med samma förutsättningar men med olika åldrar, alltså även de som föds till den här planeten Tiros just nu. Stora
och fruktansvärda krig kommer att utkämpas här med mycket elände som resultat. Emellertid
kommer er väktarklan att vara avskärmad mitt i allt detta som skall hända. Tiros är en experimentplanet i en vis avsikt men den är förborgad för er alla”, sade Elon.
”Lev väl och gör bra ifrån er. Ni får ytterligare kunskap i det skepp som skall forsla er och era
hjälpmedel till Jorden, som planeten kommer att heta. Er högpräst vet exakt vad ni behöver
och kommer att utrusta er, farväl bröder”.
De rycktes nu bort på samma sätt som de kommit till Elon och plötsligt befann de sig på plattorna utanför stationsbyggnaden i dalen där de bodde. En ofattbar kunskapsdemonstration.
Orims första tanke var, har det här hänt eller inte. Han tittade på de andra och Goram tittade
leende på honom och sade, ”det har hänt”. De andra hade varit med förut.
En bit bort väntade hans far och några andra som tittade begrundande på honom och de andra.
”En kvalifiserad gissning är att det här blir den sista dagen och natten vi är tillsammans Orim,
eller hur”, sade hans far.
Orim nickade jakande och visste inte riktigt hur han skulle bete sig.
”Du vänjer dig vid det som hänt och kan snart acceptera det bättre. Det är så här vi vänjer oss
vid tjänande som den högsta kallelsen och den överskyler alla andra känslor och ger oss glädje. Vi har alla genomgått det som just nu händer dig”, fortsatte han och höll om sin pojke hårt.
”Skillnaden är bara att du är mycket yngre än vi var första gången men det är åt det hållet
utvecklingen går. Du har förändrats snabbare än vi gjorde”.
9
Allt är lastat och förberett”, sade Goram, ”vi ger oss av tidigt i morgon bitti. Du Orim
kommer att få ett specialuppdrag, men det får du veta mer om under resans gång. Vi far i det
operativa skeppet och har två andra skepp med oss”.
Han tittade på Orims far och sade, ”du får en tuff kväll, för ni kommer troligtvis inte att få se
Orim innan ni alla har gått vidare. Det gäller för er att ni jobbar på den biten, nu, mer än
någonsin så att ni blir upptagna som en evig familj.
-------------------------------
Det var morgon, nästa dag. En stor skara av väktarklanen var där för att ta farväl. Det stora
grå expeditionsskeppet stod på plattan jämte två stora diskusformade skepp. Sträckan de
skulle färdas var, för Orim, nästan ofattbar. De skulle färdas igenom deras egen galax, förbi
en annan och in i den tredje. De skulle, om det hade behövts, kunnat flyttats dit lika snabbt
som tanken, men det fanns en underliggande mening i deras färdsätt insåg de. Erfarenheter för
livets egen skull. Helt krasst, för att beskriva förhållandet, de var brickor i ett evigt förfarande.
Ändå, de var Guds barn och måste för att bli sin fader lika, göra alla hans erfarenheter. De
skulle bli Gud lika och bli fäder och mödrar på samma sätt, men för sin egen avkomma
beroende på deras livs vandel i förhållande till de lagar och regler de anmodats att leva efter.
Evig tid.
Det var Orims omedelbara förståelse, men ju mer han tänkte sig in i problematiken och
började analysera, rannsaka och begrunda saken förstod han att det kitt som höll allt
tillsammans bestod av så mycket mer. Kärlek, förlåtelse, fördragsamhet, lydnad, förståelse,
ambitioner, energi, så många förhållanden och omständigheter, hur många som helst.
Fåfänglighetens kärlek, glädje, ondska och kaos skulle, om de ville stå emot, forma dem till
dugliga fäder och mödrar.
Orims föräldrar och hans syskon tog farväl av honom och tårar fälldes av de yngre. De föstod
ännu inte storheten i det som de nu bevittnade. Det var bara Orim som gällde och som skulle
lämna dem. Deras bror.
Hans föräldrar var glada och kände en oanad glädje i att se sin son kunna gå vidare på det här
sättet. De hade gjort bra ifrån sig. De kände en obeskrivlig saknad men skulle alltid kunna
vara med honom och känna honom medvetet. De skulle alltid kunna stödja honom i tankarna
och de skulle träffa honom pricksäkert om han var öppen. Så skulle de känna för alla sina
barn, även motsatsen med saknad, engagemang och kärlek om de misslyckades.
”Gör vad som är rätt och gör bra ifrån dig”, sade de till honom innan han och de andra gick in
i skeppet.
---------------------------------------------------
10
De hade färdats i många dagar. Det var snart dags att gå in i den första sömnperioden. Det
stora expeditionsskeppet slungades fram i rymden och de andra två var obemannade koordinerade att följa efter dem på rad.
Navigationsrummet med sin plasmakammare var dunkelt upplyst och de satt i stolarna, något
upphöjda och tittade ned i den.
”Titta nu Orim, vi har kontakt med Eternity eller rättare sagt vi befinner oss i henne. De har
något att visa oss”.
En röst började tala till dem. Det ni nu skall få se är bara en mycket mycket liten del av det
eviga universum som är allt och alltså evigt utan gräns och obeskrivligt. Det bara existerar
och finns. Det bara är så.
I kammaren fick de i miniatyr, se galax efter galax, så mycket de kunde få in i kammaren.
Planeter, asteroider, nebulosor, gasmoln allt i sin egen tid och utveckling, som snurrade runt
centrum i respektive storhet.
De baxnade inför de visioner och tankar de matades med, det var inte längre en röst som
talade till dem, det var oändlighetens allomfattande berättande utstrålande kunskap och
kärlek. Det var Gud, deras fader som genom anden gav dem av sin storhet och de kunde ta
emot den, Hereuka. De förstod den del han ville att de skulle förstå. Språket hade ingen
betydelse, det de såg förklarades och kanske hade de redan den kunskapen själva innerst inne,
från begynnelsen. Kanske öppnades deras minnesluckor av honom, genom anden.
Tankarna gavs på en våglängd där energin kunde tas emot av allt levande oavsett var på utvecklingens stege de befann sig. Den hade inget anseende, det här var en demonstration, det
var bara individens önskan och viljan att få den som avgjorde, men den måste uttalas verbalt
och medvetet intelligent för att få riktigt genomslag.
Varje galax hade ett centrum, en fast punkt, varifrån allt övervakades och styrdes. Där var
tiden en dag när den på Tiros var tusen år, för att nämna ett talande exempel. Där fanns centrum för den andliga kraften och kraften, därifrån utgick alla befallningar om skapelse och
förändringar.
Där var allt kristall och klart. Där och i alla andra galaxers centrum fanns den intelligenta
kraft som kämpade mot onda furstar och furstendömen i universums alla vrår. Därifrån leddes
och utvecklades barnen till att bli dugliga försvarare för det goda. Därifrån ledde deras Gudar
allt och alla. Mycket kanske tycktes vara kaos bland den materia som fortfarande inte lydde i
galaxen, men allt var under kontroll och tilläts röra sig enligt sina egna sammansättningar.
Allt kunde stävjas, formas och bindas om det behövdes. Det fanns fysiskt material att hämta i
överflöd.
För Orim och de andra väktarna, var den insikt de nu fått, ändå bara knappt en embryodel, av
bara den rena infrastrukturen, om ens det. Genom den nya erfarenheten blev allt bara ännu
större, obegripligare och ännu mer ofattbart i sin storhet. Men ett begrepp kvarstod och det
var, att vad du än gör så gör det väl om du vill ha personlig utveckling och inte bara existens.
11
Alla tankar på slumpar och evolution i stället för intelligent utveckling, fanns inte längre. Allt
var en fråga om medvetenhet och kunskap. Som någon hade sagt, ”vi är mindre värda än
stoftet”, utan medveten vägledning.
”Det här är och var nytt för oss alla”, sade Goram ”och det gör mig bara mer motiverad att
utföra allt bra eller bättre”. De var alla tagna av vad de sett.
Men det kom mera. De fick ännu en gång se hela födelseprocessen, från det att materian
slungades ut från centrum. Bara den genererande andebundna massan blev kvar. Det var en
polvändning i massan som utlöste processen eller explosionen och de styrande intelligenserna
bestämde sedan strukturerna när beståndsdelarna organiserade sig i olika ämnen och eller
fusionerades. Allt var en fråga om tillstånd.
Därefter danades förutsättningarna för biologiskt liv i den meningen att andarna kunde ges
kroppar. Det blev ett skapande och formande utan motstycke tills allt lydde. För skapandet
och formen fanns det inga gränser.
Nu fick de se planeten Jorden, som den var just nu, när de var på väg. Vattnet hade precis
återgått till sina bestämda platser, landmassan hade fördelats med sina olika folkgrupper på
olika kontinenter och folken började utveckla sina egna språk. Deras ålder hade nu bestämts
till att bli etthundratjugo år men fortfarande levde några kvar som inte gått vidare enligt den
gamla åldersbestämningen. De levde fortfarande inom sin bestämda ålders tid, ca 900 år eller
mer, de gavs tid.
Nu skulle fortplantningen gå snabbare för att alla de väntande andarna skulle hinna med att få
sina kroppar och sina liv inom sjutusenårsgränsen som var tidsbestämd. Även materian hade
förändrats för att delningstiden och nedbrytningen just för den här perioden skulle gå snabbare
men kunde justeras tillbaka. Materian lydde anden, intelligenserna. Scenariot måste följas
och förändringarna ske på sina bestämda tider i framtiden. Det här var processer som invånarna själva aldrig skulle kunna klura ut eller förstå, hur de än ansträngde sig. Strukturerna förändrades när så behövdes.
Om det skulle behövas ytterligare förändringar så skulle materian lyda en fullt utvecklad ande
helt och hållet, hur som helst och när som helst. Materian var av evig natur, den hade liv i sig
självt, alltid, ständigt rörlig inom sina egen teknik och mekanik i de minsta beståndsdelarna.
”Vi upprättar vårt högkvarter på en av de vingformade kontinenterna och utgår därifrån till
våra olika uppdrag”, sade Goram. ”Den nordliga kontinenten skall inte ta emot den största
delen av sin befolkning förrän ca ettusensexhundra år efter skaparens besök, han som heter
Kristus. Den är nu befolkad av en tidigare invandrad grupp, sedan sexhundra år före skaparens tid och deras urfäder hette Efraim och Josef. Kvarlevan efter Josef kommer att kallas
indianer och har av förklarliga skäl en relativt mörk hy. Det finns en mycket liten grupp kvar
av ett stort folk som kom dit ännu tidigare, vid tiden för tornet, men utan sin tidigare historia
nedskriven och därför har de dött ut mer eller mindre på grund av krig och sjukdomar,
följdriktigt.
Den största delen av dem från den sista invandringen var vita från början. De kom dit med
båtar sexhundra år före besöket men de är inte så många så där kan vi lättare undgå konfrontation. En del av fastlandet mellan kontinenterna kommer att sänkas i havet sedan befolknin-
12
gen avviker från den befallda utvecklingen. Alla dessa händelser kommer vi att hjälpa till
med, speciellt med båtfärden dit. Vi skall upprätta flera baser där.
På den norra, av de båda kontinenterna, där vi huvudsakligen skall hålla till, placerades de
första människorna, Adam och Eva, alltså innan landmassan delades upp. Inga människobarn
blev kvar där efter delningen eftersom de drevs ut därifrån i början av mänsklighetsperioden.
Delningen gick snabbt och kontinenterna kommer att flyttas tillbaka igen, lika snabbt, ca tvåtusen år efter besöket.
Platsen där de första andarna fick sina kroppar kallades, lustgård, och låg då inte så långt ifrån
Kristus blivande födelseplats, Bethlehem, då när även han skulle få en kropp av kött och ben.
Glöm inte bort att vi kanske talar om vår äldre broder som vår grupp skiljdes ifrån avsiktligt.
Han blev vald för uppgiften i stället för Lucifer, en annan, nu förtappad broder, efter den stora
striden mellan grupperna.
Efter delningen, töms ett litet innanhav och övertäcker lustgården med sand och jordmassor,
då när den alltså redan är en flyttad ny vingformad kontinent. Den platsen kommer att bli ett
speciellt nytt centrum i den sista tiden och kommer då att kallas det Nya Jerusalem. Därför
står det i deras skrifter att de kommit dit tillbaka, de som invandrat dit. Där kommer dina, då
tidigare insatser att ha fyllt en funktion Orim. Du kommer att få vara med längst av oss alla i
det här scenariot och därefter får du gå vidare.
De svingades genom den tysta rymden och kunde se skapelserna överallt runt omkring dem
som lysande band, spiraler, klot och bloss i alla tänkbara färger beroende på sammansättningarna och tillstånden. Ingenting kunde försvinna spårlöst, bara omvandlas. Tänk att allt var
under kontroll, ändamålsenligt och vakades över.
Nu måste vi sova under en period, men när vi blir väckta kommer vi att vara i närheten av det
solsystem vi skall besöka och då går vi igenom vårt uppdrags alla hållpunkter och fördelar
arbetsuppgifterna”, avslutade Goram.
De lade sig sedan i sina alkover, som låstes och omvandlades för superdrift, liksom skeppen
gjorde. De förflyttades som en materiemassa genom världsrymden, men under andlig kontroll
och sammanhållning.
-----------------------------------------
Orim sträckte på sig och började samla ihop tankarna. Han kände en ny medvetenhet och
storhet. Många frågor och undringar hade blivit helheter under den långa sömnen.
Han tittade efter de andra som också höll på att så att säga morgna sig. De sträckte och böjde
sina kroppar för att känna om allt var ok.
13
Deras position var just nu strax utanför det solsystem som planeten Jorden befann sig i. Efter
en checkning att allt var ok, rent tekniskt med skeppen och dem själva tog de in planeten i
kammaren och studerade den. De små rekognoceringsskeppen befann sig just nu ovanför
planeten och rekade av den samtidigt som de slungades in mot dess närhet.
De kunde nu se den med blotta ögat och fann att den var mycket vacker att skåda. Precis som
sfärskeppet Eternity hade den ett flertal auror runt omkring sig, bortsett från atmosfären. Det
var någonting som invånarna inte kunde se eller skulle kunna se och det var något som de
själva inte heller skulle bry sig om eller märka när de utförde sina bestämda göromål mitt i en
livlig osynlig andlig verksamhet styrd av gudomliga krafter och avsikter. Vilken plan.
Under sömnen hade de fått en klar bild av de timande händelserna, både i sak, perspektiv, tid
och förståelse. De kände nu till alla hållpunkter och kunde de båda urkunderna eller de så
kallade stavarna, böckerna, utantill, till punkter och prickar. En för Juda och en för Efraim
som stammarna hette efter deras upphovsmän, och som det var profeterat.
Vid vissa tillfällen när större förändringar skulle utföras fick de tillstånd att visa sig utanför de
områden som var viktiga och specifika för den egentliga utvecklingen som var betydelsefull,
även om de eller deras farkoster skulle avbildas, spekuleras om eller undras över. De visste att
vad än människobarnen såg högt upp i luften så skulle de avbildas med vingar.
Vid några tillfällen skulle de visa sig medvetet planerat tillsammans med sina farkoster som
sedan skulle avbildas av de outvecklade medvetet begränsade människobarnen som såg dem
som Gudar eller högt stående väsen och detta i en vis avsikt.
Vad de ofta fick säga vid konfrontation var, ”Var inte rädd, jag har kommit för att hjälpa er,
jag är er broder, stå upp, böj inte knä för mig”.
De hade fullt upp att göra hela tiden, under flera tusen år och den siste som lämnade planeten
när de vid och efter den första uppståndelsen överlämnade arbetet till vissa av de förändrade
människobarnen själva, var alltså Orim. Han hade lämnat ett av skeppen i ett land som fanns i
skandinavien efter att ha väglett några människor där.
Jorden var då ingen trevlig plats att vara på längre. Miljarder och åter miljarder andar hade
passerat med sina liv. Det fanns inte många goda människor kvar och han hade varit tvungen
att se alla avskyvärdheter som måste hända för den fria viljans skull och för de prövningar
gudabarnen måste genomgå. Inte många skulle gå vidare om rättvisan skulle avgöra och
kräva sin rätt. Men det fanns en som älskade sina bröder och systrar och han skulle tala för
dem och hjälpa dem inför Gud Fadern.
De skulle dömas och bedömas på flera olika sätt, bland annat efter sin åtrå och sina hjärtans
önskningar och egentliga vilja. Han skulle försona för några av dem, om de följde proceduren
för makt och rätt myndighet jämte de bestämda avgörande ritualerna som var fastställda att
utföras som insegel på deras vilja, för både levande och döda, den enda möjliga vägen, det
fanns ingen annan erbjuden.
När Orim lämnade hade vattnet på Jorden, som vacklade i sin vinklade lutning, börjat stiga
över sina breddar, klimatet började förändras, det började bli jordbävningar överallt, haglen
hade börjat bli större, kontinenterna började röra sig snabbare, de bägge profeterna kom till
staten Israel och i Efraims arveland började guds kraft bli kännbar och verksam när gränser
14
sattes tydligare, människorna började bli mer ondskefulla, naturkatastrofer blev vanligare och
de rättrogna och rättfärdiga blev förföljda av dem som inte kunde känna den utstrålande gudsandens visdom. De såg men var blinda och de hörde men förstod inte. Det var fruktansvärt att
se all ondska och allt oförstånd.
Detta skedde trots att de kallade profeterna och den givna lagen klart utvisade den rätta kursen
och vägen. Det gick att läsa, bokstavligen, hur man skulle vara och leva och vad som skulle
hända i tiden, i de bägge stavarna eller böckerna som fanns tillgängliga för alla människobarn
och vittnade om den rätta sanningen, den rätta verkligheten.
Vetenskapen, den falske profeten, den stora och avskyvärda kyrkan och de i övrigt ogudaktiga
och dekadenta systemen, höll barnen fångna i de falska dygderna och föreställningarna och de
var inte sena att gå med när det kliade dem i öronen och lockade till fysisk njutning av allehanda slag i omåttlighet. Makt, stolthet, högmod, vinning, ofördragsamhet, ondska, njutning
och dumhet.
Det sista Orim sade när han gick ut ur sitt skepp, när han lämnade det för att gå vidare, var,
”O store Gud, hjälp dem och visa dem vägen genom din kärlek och din eviga makt”.
Det hade varit både intressant och ruggigt att se några av de sista krigen med alla abnormiteter
som utspelades mellan nationerna och människorna och det förvånade honom att människorna
trots att de nu var relativt upplysta, kunde låta despoter komma till makten på det sätt de gjorde. Man saknade i mycket, integritet, styrka, lydnad, tro och mod. Den fria viljans princip måste fullföljas i vars och ens egen situation.
Men två av de i övrigt absolut intressantaste händelserna var när Guds son föddes i Bethlehem. Det var då ett enormt arbete att styra upp allting, såsom den lysande lägesvisande
stjärnan, ljuspunkten där uppe, de vise männen, med Herodes och allt det andra som var
tvunget att ske runt omkring, samt händelsen med profeten Hesekiel och ett av deras hjälpskepp för att förbereda flykten för de tio stammarna och dela upp dem i flera grupper, var och
en till sin förutbestämda plats.
Det arbetssammaste och intensivaste hade varit läget i det så kallade mellanöstern när man var
tvungen att på kort tid, relativt, få allting att inte eskalera för snabbt, innan de två mäktiga
vittnena skulle börja sin mission i Jerusalem. Allt annat, i övrigt, var tvunget att stämma in i
skeendena för att tidsandan skulle kunna byggas upp så som det var profeterat, på ett naturligt
sätt.
Trots allt var människobarnen relativt förutsägbara i sina ageranden när de fick spelrum enligt
sina ledares auktoritet, enligt, många gånger lastbara och dekadenta intentioner. Hur stor Lucifers påverkan hade varit, visste de inte riktigt, men ibland hände saker som inte kunde förklaras rationellt när det gällde människors förändrade attityder. Den biten var det tabu för dem
att blanda sig i. De fick på inga villkor konfronteras med de förtappade skarorna och de var en
tredjedel av den ursprungliga barnaskaran. Gränserna var andligt hårt satta, avskiljda från livet.
En fruktansvärd tid, obeskrivligt hemsk för människobarnen, där så gott som inga var
undantagna ovädren, jordbävningarna, översvämningarna, landflyttningarna, sjukdomarna,
krigen med mycket, mycket mera och skeendena accelererad snabbt, mycket snabbt för att
man skulle börja lyssna efter sanningen, eller verkligheten som i nästan allt hade blivit till-
15
bakahållen av ogudaktiga ställningstaganden. Lucifer hade ett starkt tankegrepp över jordinnevånarna som i det stora hela taget var upptagna av sina fåfängliga åtaganden.
Det förunderligaste var att ingen av Abrahams avkomma efter Sara och Hagar, alltså av de
stridande grupperna i området, förstod först vad som komma skulle. Trots profetiorna
förnekade bägge skarorna, Kristus, deras Gud och Herre.
Den högste, Gud Fadern, var mån om sina barns utveckling och profetiornas fullbordande,
samt att de skulle få leva ut och av sin egen fria viljas val, var och en i sin egen situation och
belägenhet.
Att lyda och dyrka sin skapare och hans förstfödde son var en absolut andlig företeelse, tillika
egenskap och tacksamhetskänsla oavsett scenariot och de praktiska lösningarna. Målet var så
stort och outgrundligt så att Orim var bävande inför det, trots allt han sett och deltagit i.
Människobarnen hade fått en mängd nya rön inplanterade i form av uppfinningar och upptäckter men de användes av dem i första hand för att skaffa makt över andra människor och
nationer och de andar som föddes till Jorden i den sista tiden var mer renodlat bra eller dåligt
förberedda. Skillnaden var markant.
Det gällde i allra högsta grad att ha blicken fäst på de optimala goda dygderna och föredömena.
Han tänkte på de i begynnelsen avgörande orden, ”Se, de kan nu skilja mellan ont och gott
och har sålunda blivit oss lika. Vi vill nu se om de vill lyda de lagar som blir dem givna”.
-----------------------------------------
16