Studiehäfte i kvinnofrågan som PDF-fil.
KVINNOKAMP KLASSKAMP Studiehäfte i kvinnofrågan för Kommunistiska Partiet 2 STUDIEMATERIAL I KVINNOFRÅGAN ATT ANVÄNDAS I GRUNDCIRKLAR H Förordet till Friedrich Engels ”Familjens, statens och privategendomens ur- sprung”. Denna bok ligger tillgrund för vår teori. Hans eget förord till första upplagan är en bra inledning till studierna och ställer frågan stadigt på marxismens grund. H Kommunisterna och kvinnofrågan. Denna text bygger på Engels bok, men också på Alexandra Kollontays arbeten. Den tar även upp hur kvinnofrågan ser ut idag och hur patriarkala mönster vidmakthålls. H Resolutionen Kvinnan och socialismen antogs av 15:e kongressen. I sin analys är den fortfarande aktuell. H Härskartekniker. En fråga som diskuterats inte minst när det gäller den interna jämställdheten. H Om den interna jämställdheten hölls ursprungligen som inledning på partibyg- garkonferensen och har även publicerats i Klasskampen. H Feminister, antifeminister och kommunister. Texten var ursprungligen en inled- ning på ett möte i den mötesserie med samma namn som pågått under 2012 och 2013. Även denna har varit publicerd i Klasskampen. H Litteraturlista. En sådan kan aldrig bli komplett, vi har inte den överblick över allt som skrivs. De böcker vi har tagit med är sådana vi själva läst och anser givande – om än inte marxistiska. Här finns säkert goda förslag från kamrater runt om i landet. H Givetvis bör materialet kompletteras med aktuella artiklar och diskussioner om dagsaktuella frågor, det är ju där vi har att verka. H Över tid måste dokument och programskrivningar som antas i partiet ingå och det som inte är längre är giltigt bytas ut. Vi har medvetet valt att inte göra några studiefrågor, det tror vi bäst görs utifrån den aktuella studiecirkelns behov och erfarenheter. Materialet är utformat för att vara någorlunda lättillgängligt, det är en första grund att gå vidare utifrån. Med detta hoppas vi att partiet kommer att ta nya steg i kampen. 3 FÖRORDET TILL ENGELS ”FAMILJEN, STATEN OCH PRIVATEGENDOMENS UPPKOMST De följande kapitlen utgör i viss mån ett fullgörande av en avlidens sista vilja. Det var ingen mindre än Karl Marx, som hade förbehållit sig rätten att framlägga resultaten av Morgans forskningar i samband med resultaten av sin – jag kan inom vissa gränser säga vår – materialistiska historieforskning och därigenom äntligen klargöra hela deras betydelse. Morgan hade ju i Amerika på sitt sätt nyupptäckt den materialistiska historieuppfattning, som Marx för fyrtio år sedan upptäckte, och hade vid sin jämförelse mellan barbariet och civilisationen av denna uppfattning förts fram till väsentligen samma resultat som Marx. Och på samma sätt som nationalekonomernas skrå i Tyskland i åratal lika ivrigt plagierat som hårdnackat tigit ihjäl ”Kapitalet”, på samma sätt behandlades Morgans ”Ancient Society” av representanterna för den ”prehistoriska” vetenskapen i England. Mitt arbete kan endast i ringa grad tjäna som ersättning för det som inte blev min döda vän förunnat att utföra. Emellertid har jag i hans utförliga utdrag ur Morgan tillgång till kritiska anmärkningar, vilka jag här återger, i den mån de har att göra med sammanhanget. Enligt den materialistiska uppfattningen är det i sista hand bestämmande momentet i historien: produktionen och reproduktionen av det omedelbara livet. Men denna återigen är av dubbel natur. Å ena sidan frambringandet av existensmedel, av näringsmedel, kläder, bostad och de därtill erforderliga verktygen. Å andra sidan frambringandet av själva människorna, släktets fortplantning. De samhälleliga institutioner, under vilka människorna i en bestämd historisk epok och i ett bestämt land lever, betingas av båda slagen av produktion: av å ena sidan arbetets, å andra sidan familjens utvecklingsstadium. Ju mindre arbetet hunnit utvecklas, ju mer begränsad mängden av dess produkter är, följaktligen också samhällets rikedom, i desto mer övervägande grad visar sig samhällsordningen behärskas av släktskapsband. Under denna indelning av samhället, som vilar på släktskapsband, utvecklas emellertid arbets- produktiviteten mer och mer, med den privategendom och utbyte, skillnader i rikedom, möjlighet att använda främmande arbetskraft och därmed grundvalen för klassmotsättningar: nya sociala element, som under generationers förlopp bemödar sig att anpassa den gamla samhällsordningen till de nya förhållandena, tills slutligen det omöjliga i att förena de båda leder till en fullständig omvälvning. Det gamla, på släktskapsband vilande samhället spränges i sammanstötningen mellan de nyutvecklade samhällsklasserna. I dess ställe träder ett nytt samhälle, sammanfattat i staten, vars underenheter inte längre är släktsammanslutningar utan orts-sammanslutningar, ett samhälle där familjeordningen helt behärskas av egendomsordningen och där nu de klassmotsättningar och klasstrider fritt utvecklas, som utgör innehållet i all hittillsvarande skriven historia. Det är Morgans stora förtjänst att han i dess huvuddrag upptäckt och återställt denna förhisto- riska grundval för vår skrivna historia och att han i de nordamerikanska indianernas släkt-sammanslutningar funnit den nyckel, som hjälpt oss att lösa den äldsta grekiska, romerska och tyska historiens viktigaste och hittills olösliga gåtor. Hans skrift är heller inget verk som är gjort på en dag. I nära fyrtio år har han brottats med sitt material, tills han fullständigt behärskade det. Men därför är hans bok också ett av de få epokgörande verken i vår tid. J 4 KOMMUNISTERNA OCH KVINNOFRÅGAN I boken Familjens, privategendomens och statens ursprung beskriver Friedrich Engels hur famil- jeförhållandena sett ut och förändrats genom historien och hur detta hänger ihop med produktionssätt och egendomsförhållanden. Hans beskrivning börjar i urkommunismen. Där levde man i gruppäktenskap, det fanns inga egendomar och eftersom man inte visste vem fadern var räknades släktskapet på mödernet. Engels går sedan vidare genom historiens olika produktions- och familjeformer. Ju mindre arbetet hunnit utvecklas desto mer behärskas samhällsordningen av släktskapsband. Med tilltagande produktion växer behovet av ett mer reglerat samhälle och familjeenheten blir samtidigt mindre och mindre. Den största förändringen i förhållandet mellan män och kvinnor är samtida med privategendomens uppkomst. ”Allteftersom rikedomarna sålunda tillväxte gav de å ena sidan mannen en viktigare ställning i familjen än kvinnan, och gav å andra sidan impulsen till att utnyttja denna förstärkta ställning för att till förmån för barnen avskaffa den traditionella arvsföljden. ” (dvs på mödernet) skriver Engels på s. 70 i partiets klassikerutgåva och vidare på s 71-72: "Modersrättens störtande var det kvinnliga könets världshistoriska nederlag. Mannen blev den styrande också i hemmet, kvinnan degraderades, förslavades, blev slavinna åt hans lusta och enbart en automat för att sätta barn till världen. Denna kvinnans förnedrande ställning, sådan den trädde i dagen framför allt hos den heroiska och ännu mer hos den klassiska tidens greker, har undan för undan hycklande skönmålats, men även på sina håll klätts i en mildare form men skaffats ur världen har den ingalunda” Det där med barnafödningsautomat känns kanske inte så aktuellt för oss här och nu, men i ett globalt och historiskt perspektiv är Engels beskrivning skrämmande exakt. ”Så uppträder par-äktenskapet i historien ingalunda som försoningen mellan man och kvinna, ännu långt mindre som dess högsta form. Tvärtom. Det uppträder som det ena könets underkuvande under det andra, som proklameringen av en i hela den föregående historien hittills okänd konflikt mellan könen. I ett gammalt otryckt manuskript, utarbetat av Marx och mig 1846, finner jag: ’ Den första delningen av arbetet är den mellan man och kvinna för att uppdra barnen’. Och idag kan jag tillägga: den första klassmotsättning som uppträder i historien sammanfaller med utvecklingen av antagonismen mellan man och kvinna i par-äktenskapet och det första klassförtrycket med det manliga könets förtryckande av det kvinnliga. Par-äktenskapet var ett stort historiskt framsteg men samtidigt inledde det förutom slaveritet och privatrikedomen den period som varar än idag och under vilken varje framsteg tillika är ett steg tillbaka, i det att någras välgång och utveckling uppnås genom att andra blir lidande och trängas tillbaka.” Engels beskriver uppkomsten av patriarkatet, fadersväldet, och hur det är intimt förknippad med privategendomen. Med privategendomen och uppkomsten av ett överskott gällde det helt enkelt att hålla koll på arvsrätten, och då måste kvinnan och kvinnans sexualitet kontrolleras. Detta har sedan tagit sig en mängd olika uttryck, ibland groteska som könsstympning, brudbränning och misshandel. Ibland mindre barbariska, som våra dagars låga kvinnolöner, mediala och kulturella exploatering av kvinnokroppen och ett synsätt på kvinnan som mindre värd och kvinnliga egenskaper som sämre. Men ingen form av förtryck eller särbehandling på grund av kön är acceptabelt. Kommunistiska partiet är motståndare till alla förhållanden som förtrycker kvinnan i egenskap av kvinna. Engels beskrivning var ny och epokgörande för sin tid. Även moderna tiders forskare bekräftar tesen att uppkomsten av jordbrukarsamhällen hänger samman med uppkomsten av patriarkatet. Alexandra Kollontay, rysk revolutionär som bland annat var ambassadör i Stockholm, bygger vidare på Engels arbete. l boken, Kvinnans ställning i den ekonomiska samhällsutvecklingen, som är en serie föreläsningar hon höll 1925, analyserar hon kvinnans ställning i den ekonomiska och historiska samhällsutvecklingen. Allt från urkommunismen fram till det storkapitalistiska industrisam5 hället och proletariatets diktatur. Den tes som genomsyrar boken är att "Kvinnans ställning i samhället bestäms av karaktären av det arbete som åläggs henne." Allt sedan den första arbetsdelningen gjordes har kvinnors arbetsuppgifter varit sådana att de genererat ett mindre överskott än mannens arbete. När parfamiljen ersatte storfamiljen blev hennes husliga arbete inriktat på den egna familjen och inte på gruppens behov. Ett viktigt arbete - men lägre värderat. Och så har det fortsatt. Även nu när hemarbetet till delar är församhälleligat utförs det oftast av kvinnor och till låg lön. l den marxistiska teorin är varan arbetskraft en vara som andra. Priset på varan bestäms av den mängd arbete som är nedlagt i den. När det gäller varan arbetskraft bestäms priset av dess reproduktionskostnad, den lön som arbetaren måste ha för att föda och fostra nya arbetare. Under kapitalismen är familjen en försörjningsinrättning. När kvinnan tog steget ut i produktionen sågs hennes lön som en biinkomst, mannens lön var den som försörjde eller nästan försörjde familjen, hennes lön var ett tillskott. Kvinnans lön behövde därför bara täcka en mindre del av reproduktionskostnaden. l det att kapitalismen lägger försörjningsbördan på familjen läggs även en stor del obetalt arbete på familjen, oftast kvinnan. Här har vi en av förklaringarna till att så många kvinnor sitter i deltidsfällan. Deltidsarbetet är ett gissel - om än till formen ibland självvalt - och för bland annat med sig att kvinnolönerna hålls nere och kvinnors ställning på arbetsmarknaden försvagas. Det finns mycket annat som karakteriserar kvinnors arbetsliv. Att deltidsarbete, obekväma tider och osäkra anställningar är vanligast bland unga LO-kvinnor är ingen nyhet. Med EU-anpassningen har de unga kvinnornas situation försämrats och med den öppna högerns makttillträde 2006 accelererade den. En rad av Reinfelt och Borgs åtgärder slår hårdast mot kvinnor, som exempelvis de ändrade villkoren i a-kassan och försämringen för de långtidssjuka. Två tredjedelar av de som är sjukskrivna mer än ett år är kvinnor. Trots jakt på sjukskrivna ökar nu(2013) sjukskrivningarna och det är kvinnornas sjuktal som ökar mest. Förklaringen ligger i försämringarna i offentlig sektor som pågått sedan 90-talet. Ökade arbetsbördor sätter sina spår i hälsan. Att så många kvinnor förvärvsarbetar i Sverige idag har bidragit till att vi ändå kommit så långt som vi gjort när det gäller jämställdhet. Kvinnans inträde på arbetsmarknaden har banat väg för ett mer aktivt deltagande i politik och samhällsliv. Men framgångarna vad gäller jämställdhet har en relativt kort historia. Allt det vi idag ser som självklart med rätt till utbildning, förskola, skolmat, delad föräldraledighet, rätt till vård av sjuka barn och så vidare är ett resultat dels av politisk kamp men också av att kvinnan behövdes i förvärvslivet. Utbyggnaden av offentlig sektor har varit oerhört viktig för Sveriges kvinnor. Den gav arbetstillfällen utanför hemmet men också möjlighet att kombinera arbete och familj. Har då framstegen förändrat något i grunden? Så här skriver Kollontaj: "Kvinnan i en rad borgerligt kapitalistiska länder har nu politiska rättigheter och rätt till arbete och utbildning - men ändå är kvinnofrågan, hennes ställning, olöst. Ett formellt erkännande av hennes rättigheter under kapitalismen och den borgerliga diktaturen förintar inte hennes i praktiken. trälbundenhet inom familjen, rättslöshet inför det borgerliga samhällets fördomar och seder, hennes beroende av mannen eller slutligen - hennes beroende av den kapitalistiska exploateringen." Och där någonstans är vi idag Det världshistoriska nederlaget har inte vänts i någon seger, faktum är att vi väl inte ens är i närheten av ett kvitteringsmål. Fri abort, jämställdhetslagar, föräldraförsäkring, förbud mot hustrumisshandel, sexköpslagen allt detta är viktiga framsteg men de har inte rubbat de grundläggande maktstrukturerna. Lika lite som bil i garaget och fem veckors semester minskat utsugningen av arbetarklassen. De har möjligen gjort den mer uthärdlig. ”Kvinnans ställning bestäms av karaktären på det arbete somåläggs henne.” En speciell form av kvinnoarbete är det obetalda. Enligt nationalekonomen Agneta stark är kvinnors obetalda arbete den största sektorn i Sverige mätt i antal timmar. Enligt SCB arbetar män och kvinnor lika mycket 6 per dag. Men kvinnor arbetar halva sin tid obetalt. Detta får konsekvenser för vilken ställning man har i familjen, i samhället och på arbetsmarknaden. Och hur man får det som pensionär. Men är inte tvätt och disk och städning, inköp och matlagning privatsaker? Är det inte rent av en hobbyverksamhet? Nej, det är en del av reproduktionskostnaderna och ingenting säger att det ska organiseras på det sätt som det görs nu och ingenting säger att det är kvinnan som ska stå för arbetet. l varje givet samhälle är det politiska och ekonomiska beslut som styr över hur mycket som sköts samhälleligt och hur mycket som sköts privat. Innan Folkskolan infördes var det husfaderns plikt att se till att alla i hushållet var läskunniga, på det att katekesen skulle trummas in i alla. Nu har vi, ännu så länge en allmän skola och ansvaret för barnens fostran in i kapitalismen vilar på samhället. Just här och just nu minskar det offentliga ansvaret för äldrevård. Trots att antalet äldre ökar stadigt minskar antalet som får någon form av samhällelig hjälp i hemmet eller på särskilda boenden. Tack vare framstegen med semester, kortare arbetstid, bättre kosthållning osv har visserligen dagens gamla bättre hälsa och mindre hjälpbehov än gårdagens. Men den största förklaringen till minskningen av samhällets äldreomsorg är den nyliberala privatiseringspolitiken som lägger över allt mer på de anhöriga. Och anhörig är i detta fallet inte ett könsneutralt ord, i sju fall av tio betyder det en kvinna. Ett stort antal kvinnor ”väljer” deltid eller att helt sluta arbeta för att orka med anhörigvård. Men vad säger att det måste vara så? Politiska beslut styr och politiska beslut kan ändras om vi tar kamp. Hur hemarbetet organiseras är inte heller en privatsak, det är politik i allra högsta grad. l Engels och Kollontays socialistiska visioner har familjen och äktenskapet frigjorts från att vara en reproducerande, ekonomisk enhet till att vara en frivillig relation byggd på kärlek. Den visionen kan vi förverkliga under socialismen. Men den är inte självklar, även under socialismen krävs medveten kamp, vilket historiska erfarenheter visar. Idag måste vi försvara den offentliga sektor vi har. Den är helt avgörande för kvinnors möjlighet att arbeta och vara någorlunda ekonomiskt oberoende. Neddragningarna har slagit hårt mot kvinnorna och de bara fortsätter. Kvinnors stora ansvar för hem och barn samtidigt som färre händer ska göra mer på arbetsplatsen är en bidragande orsak till det allt sämre hälsoläget bland kvinnor. För att motivera och upprätthålla könsskillnaderna krävs en ideologisk och kulturell överbyggnad. Här har kyrkan och religionerna alltid spelat och spelar fortfarande en stor roll i förtrycket av kvinnor. Allt från att kvinnan ska tiga i församlingen till häxprocesser, skam och skuldbeläggande av kvinnors sexualitet, uppfattningen om kvinnan som syndfull till motstånd mot kvinnliga präster. Gamla sedvänjor och fördomar påverkar oss än idag, även om kyrkans formella makt minskat. Idag har media och populärkultur stor makt över vårt tänkande och våra värderingar. Män skildras generellt som aktiva, starka och handlingskraftiga medan kvinnor skildras som svaga, passiva och med huvuduppgift att vara vackra/sexiga. Föreställningarna och förväntningarna på hur vi ska vara som kvinnor och män brukar kallas könsroller eller genus. Man brukar tala om ett biologiskt kön och ett socialt - genus. Genusordningen reglerar förhållandet mellan könen, den säger oss vad som är förväntat och acceptabelt beteende för en man eller kvinna. Det är föränderligt över tid och rum. Det som var typiskt kvinnligt i Sverige 1950 är det inte i 2000 talets Sverige, det som är normalt i Somalia är avvikande i Norge. Dessa oskrivna regler är lika effektiva som någonsin de skrivna. Könsrollerna vidmakthåller och rättfärdigar kvinnors underordning, lägre löner, prostitution osv. Och den fostran börjar tidigt. Det första vi frågar när vi möter en ny liten människa är om det är pojke eller flicka, undersökningar visar att när folk inte får veta könet på ett barn blir de frustrerade. Könet avgör nämligen hur vi ska bemöta det lilla livet. Röstläge, ordval, hur länge vi låter den gråta, hur långt från oss vi låter den gå, vilka förmaningar den får, hur mycket taltid den får i skolan, vilken typ av frågor i ma7 tematikundervisningen osv osv. Forskaren Gunilla Molloy, provade att fördela taltiden i en skolklass rättvist mellan pojkar och flickor. Med resultatet att både pojkar och flickor protesterade, pojkarna upplevde det som orättvist och flickorna ville inte ha så mycket uppmärksamhet från lärarna, för att de då riskerade att inte vara så attraktiva i pojkarnas ögon. Till detta kommer förstås hur klasstillhörigheten påverkar de unga. Överklassbarnen ska fostras till att bli överklass, naturligtvis är det så. De största förlorarna i detta är arbetartjejerna, som upplever sig dominerade både av pojkarna och av medelklassflickorna. Forskaren Inger Berggren visar med intervjuer av arbetartjejer att de ofta har svårt att hitta förebilder att identifiera sig med, att de när de skaffar pojkvänner försummar de sig själva och sin skola, pysslar om pojkvännen och blir som morsor åt dem. Många har sexuella erfarenheter som är att likna vid våldtäkter men vågar inte berätta, det skulle ha ett för högt socialt pris. Det sexuella förtrycket och våldet mot kvinnor måste också nämnas som en del i upprätthållandet av genusordningen. Christian Diesen, juridikprofessor med specialisering på våld mot kvinnor, skriver att de destruktiva könsrollsmönstren är en produkt av klassamhället men också att de går att bekämpa. Men då måste könsrollerna ifrågasättas. Mest centralt är myten om att kvinnan alltid ska vara tillgänglig, att hon är ett objekt. De bilder vi dagligen tar in i filmer, reklam, dataspel, litteratur osv bekräftar bilden av kvinnan som passiv, underordnad och sexuellt tillgänglig och mannen som den styrande. Det är ingen bild vi i kommunistiska partiet delar. Friedrich Engels och Alexandra Kollontay verkade före vår tid. Vår uppgift är att omsätta deras arbete till vår tid, gå vidare och själva granska det svenska klassamhället och vilka uppgifter det ställer på oss kommunister. J 8 HÄRSKARTEKNIKER ”Härskarteknik syftar på olika sociala manipulationer varmed en grupp eller person behåller sin position (i en synlig eller osynlig hierarki) gentemot människor ur andra grupper eller gentemot en enskild individ. Uttrycket är ursprungligen myntat av den norska psykologen och filosofen Ingjald Nissen 1945. Nissens ursprungliga nio härskartekniker populariserades och minskades till fem av den norska socialpsykologen Berit Ås1976 och beskrevs redan på 1980-talet i svensk litterattur. Vanligtvis är det någon av dessa fem som avses med termen härskarteknik, men Berit Ås har själv utökat listan med två till och i vardagligt tal används ibland ordet härskarteknik om allmänt ohemula maktmanipulationer. Andra tänkare och debattörer har också beskrivit och delat upp härskartekniker på lite andra sätt men Berit Ås ursprungliga definition och beskrivning är dock den som är klart dominerande.” Ovanstående text är hämtad från Wikipedia. Berit Ås fick uppslag till sin forskning om härskartekniker när hon satt på ett möte och upptäckte att männen på olika sätt visade varandra att det hon sade inte var viktigt. Hon började imitera dessa sätt (hämta kaffe eller börja pilla med något när någon pratar) och fann att det hjälpte för att hennes åsikter skulle få gehör. Hon namngav och numrerade fem härskartekniker. Genom att lära sig se härskarteknikerna kunde kvinnor, enligt Ås, stötta genom att hålla upp aktuellt antal fingrar för att signalera vilken av härskarteknikerna som var i användning för tillfället. Teknikerna är nära förknippade med status inom gruppen. De går att använda från underläge men är självklart vanligare från en position ovanifrån. Det ligger ju i begreppet – en teknik för att härska, att behålla makten. Alla typer av människor och grupper kan använda sig av liknande metoder, men just begreppet härskartekniker konstruerades för att visa hur män bibehåller sitt grepp om kvinnor. En person i underläge kan mycket väl försöka sig på att förlöjliga en meningsmotståndare, men man kan diskutera om det då handlar om härskarteknik. Är det då över huvud taget relevant att tala om härskartekniker i vår organisation? Ja, härskartekniker förekommer i alla sammanhang; på arbetsplatser, i det sociala och i det politiska livet. Vi påverkas ständigt av det omgivande samhället, dess normer och maktsystem. Det patriarkala systemet innebär att kvinnor som grupp är underordnade män som grupp, och det påverkar de sociala relationerna även kamrater emellan. Härskarteknikerna kan användas medvetet eller omedvetet, precis som andra exempel på dålig debatt- och mötesstil kan användas mer eller mindre avsiktligt. Vilka är då härskarteknikerna? 1. Osynliggörande Exempel: • Någon tar upp det som någon just sagt som om det vore en egen idé eller tar ordet trots att någon annan just börjat prata. • På ett möte börjar några skrapa med stolarna, bläddra i sina papper, viska eller gäspa när någon får ordet. • Man blir avbruten gång efter annan, får därmed känslan av att det man säger saknar betydelse. • På ett möte vänder sig ledande kamrater/män till varandra med kroppspråk och ögonkontakt och visar därmed vem de talar till. 2. Förlöjligande Exempel: • Liknelser som till exempel "lallande dagisfröken", "tjatiga morsor". • När män som presterar dåligt tillskrivs kvinnliga egenskaper (”…som en käring”) eller liknas vid homosexuella. 9 • Kommentarer, miner och skratt när någon har ordet. 3. Undanhållande av information Exempel: • Kollegor låter någon förstå att de haft ett möte där vederbörande borde ha varit med. • Beslut som skulle fattas vid ett möte har redan fattats tidigare i informella sammanhang. 4. Dubbelbestraffning Exempel: • Man är noggrann med sina arbetsuppgifter. Då ser chefen det som om inget blir gjort. Om man snabbar på, får man istället höra att man slarvar. • Som man: att beskyllas för att inte ta ansvar för hem och barn, men kallas omanlig om man stannar hemma. • Som kvinna: att välja att vara hemma med sina barn framför att gå på ett möte och därmed betraktas som oseriös, men närvarar man på mötet kallas för "dålig mamma". 5. Påförande av skuld och skam Att få en att skämmas för sina egenskaper, eller att antyda att något man utsätts för är ens eget fel. Detta sker ofta genom en kombination av förlöjligande och dubbelbestraffning. Exempel: • Trots att man inte informerats om det där mötet, får man höra att man själv borde tagit reda på när det var. • Ingen lyssnar på vad man säger och man känner det som att man uttryckt sig på ett dumt eller otydligt sätt. • Om man utsätts för sexuella trakasserier, har man sig själv att skylla - genom exempelvis klädval. Berit Ås gjorde senare en utökning av listan: 6. Objektifiering Att kommentera eller diskutera kvinnors utseende i irrelevanta sammanhang. Det ständiga fokuset på idrottskvinnors kroppar och utseende är exempel på detta. 7. Våld eller hot om våld Att utnyttja sin fysiska styrka mot någon för att få sin vilja igenom, eller att påpeka att den möjligheten finns. Vetskapen om att risken finns att bli utsattför våld räcker, det behöver inte vara ett reellt hot. Vad kan vi då göra för att motverka användandet av härskartekniker? Kunskap, medvetenhet och synliggörande är viktigt. Ska vi komma tillrätta med det är det viktigt att ta upp det konkret när det händer och att inte göra det till en moralisk fråga som spär på ev motsättningar. Att bemöta härskartekniker med anklagelser är sällan framgångsrikt. På ett möte är det mötesledningens ansvar att härskartekniker eller annan dålig mötesstil avvisas. Den som blir utsatt har av naturliga skäl svårt att ta ordet och säga att "Det där du gjorde nu fick mig att tappa tråden" eller "Hallå, vart tog mitt förslag vägen?" Här har alla ett ansvar för att alla kamrater bemöts på ett bra sätt. Ett bra motmedel är också att vi använder bekräftartekniker, att vända härskarteknikerna till sin motsats. Att synliggöra, visa respekt, informera och uppskatta. Att säga "Jag tycker som NN, det var ett bra förslag" gör att NN känner sig stärkt och kan gå vidare med det politiska arbetet. Men om NN:s förslag upprepas av XY och någon säger "Jag håller med XY", är risken stor att NN till slut tystnar. Att se på den som talar och nicka eller le gör det lättare för den osäkre att tala. Att prata med bordsgrannen, göra miner eller pilla med mobilen har motsatt effekt. Att aktivt fråga efter någons åsikt och erfarenhet lyfter och stärker vederbörande, liksom att få förtroendeuppgifter. Det handlar till slut om hur vi vill ha vårt parti, hur vi förenar våra demokratiska ideologi med den dagliga praktiken. J 10 OM DEN INTERNA JÄMSTÄLLDHETEN I veckan var jag och besiktigade vår bil. På banan bredvid min jobbade en besiktningsman som såg på pricken ut som Kim Jong Il. På nästa bana var besiktningsmannen en besiktningskvinna. Hur han såg ut som besiktade min bil har jag ingen aning om. Han var för vanlig helt enkelt. Och det är väl så det är. När vi ser något som avviker från normen, från det vanliga och generella, då lägger vi märke till det. Om vi lämnar se Kim-kopian därhän och funderar lite kring tjejen i blåkläder. Man kan tänka att det inte går så fort med jämställdheten när man blir förvånad att se henne. Eller se det som ett framsteg att kvinnor gör inbrytningar i denna manliga värld. Om jag ställer frågan varför det finns så få kvinnliga rockmusiker och då särskilt gitarrister säger alltid någon ja men det finns ju Sahara Hot Nights och Patti Smith. Om jag säger att pojkar tar större plats i skolan och män i vuxenlivet är det alltid någon som känner en tjej som slåss och en kvinna som pratar för mycket. Om jag säger att det är ont om unga kaderkvinnor i partiet säger alltid någon att ja men vi har ju Lisa i AU och Lisa och Jenny på redaktionen och Tove var ordförande i rku. Ingen säger hur många killar som suttit på Lisas, Jennys och Toves stolar, så många att man inte minns dem alla. (ni killar får ursäkta) Det generella, det som är normen glöms för undantagen. Men så länge vi över huvud taget noterar undantagen som just undantag, så länge är det något med normen vi bör fundera över. Inte bara fundera i största allmänhet utan fundera på att förändra. Därför ska vi idag tala om den interna jämställdheten. Men först ska vi ge oss ut på en liten tidsresa till den tid människan började bli bofast, när vi tog djuren och grödorna i vår tjänst. Med bättre produktionsmetoder växte ett överskott fram, ett överskott någon eller några kunde samla på sig och någon var i detta fall en man. Privategendomen ersatte det kollektiva ägandet och delandet. Mannen hade intresse av att kontrollera att rikedomen ärvdes av hans egna barn. Och det finns bara ett sätt att göra det – att kontrollera kvinnan. Så uppkom patriarkatet. Nu invänder säkert vänner av ordning och marxismens klassiker, och kanske också historielärarnas förening, att denna beskrivning var väl ändå väl korthuggen och summarisk. Ja med nödvändighet, eftersom vi måste snabbt framåt i vår tidsresa. En mer utförlig beskrivning finner ni hos Bebel och Engels som jag rekommenderar till läsning. Engels kallar störtandet av modersrätten det för kvinnokönets världshistoriska nederlag. Så gick århundraden och årtusenden, slavsamhälle och feodalsamhälle avlöstes så småningom av kapitalismen. Men patriarkatet består. Med god hjälp av statsmakten och av en överbyggnad i form av religion och kultur. Jag ska ge ett par exempel på hur kvinnosynen formulerats av några inte helt okända potentater. ”Blotta anblicken av en kvinna är syndig. Kvinnan bör för den egna synen dölja sin syndfulla lekamen och för att slippa rodna över sin lasteliga nakenhet bör hon inte bada”, skrev kyrkofadern Cyprianus år 250. På 1500-talet ansåg Luther att ”kvinnor borde stanna i hemmet då deras breda rumpor är ett stort fundament att sitta på, män däremot har breda axlar och smala höfter och är därför intelligenta.” Och på 1800-talet kom Darwin fram till att kvinnor var biologiskt underlägsna män och menade att kvinnornas karakteristiska drag var typiska för de lägre raserna och vittnade om ett tidigare och lägre stadium av civilisationen. Sannerligen ett ganska tungt tankegods vi har haft att släpa på, kamrater! De senaste 150 åren har utvecklingen gått mot mer jämställdhet, om än långsamt. Några exempel på steg på vägen: Ogifta kvinnor blev myndiga 1863 men det dröjde ända till 1921 innan gifta kvinnor blev myndiga. 1927 öppnas de statliga läroverken för flickor. 1939 får förvärvsarbetande kvinnor inte längre avskedas pga giftermål, barnafödsel och graviditet. 1947 blev Karin Kock den första kvinnan i regeringen. 1950 blir båda föräldrarna förmyndare för barnet. Det mest expansiva decenniet vad gäller jämställdhet blev 70-talet med borttagande av sambeskattning, fri abort, utbyggd och mer jämställd föräldraförsäkring mm. 11 Det kan tyckas som evigheter sedan men det är bara ett fåtal generationer sedan kvinnors rättigheter var lika med noll. Och det är viktig kunskap för att förstå dagens verklighet. Idag anses Sveriges kvinnor vara bland de mest jämställda i världen. Den höga förvärvsfrekvensen är en starkt bidragande orsak. Men patriarkatet och mannens överordning består. Det Engels beskrev som ett världshistoriskt nederlag har inte vänts till någon seger. Vi kan jämföra det med arbetarklassens ställning i ett utvecklat land som Sverige. Med fem veckors semester, rösträtt, bra bostäder, bil i garaget lever vi på en nivå långt från arbetarrörelsens barndom eller arbetarna i en stor del av världen. Men upphäver det utsugningen? Nej, och kvinnlig rösträtt och särbeskattning upphäver inte patriarkatet, det gör det bara lite lättare att stå ut med. Kollontay skriver i ”Kvinnans ställning i den ekonomiska samhällsutvecklingen”: ”I en rad borgerligt kapitalistiska länder har kvinnan nu jämsides med mannen politiska rättigheter. Rätten till arbete har kvinnor tillkämpat sig överallt och möjligheten till utbildning är öppen för alla länders kvinnor. Men ändå är kvinnofrågan, kvinnans ställning, olöst. Ett formellt erkännande av hennes rättigheter under kapitalismen och den borgerliga diktaturen förintar inte hennes i praktiken trälbundenhet inom familjen, rättslöshet inför det borgerliga samhällets fördomar och seder, hennes beroende av mannen eller slutligen – det viktigaste – hennes beroende av den kapitalistiska exploateringen.” Kvinnors underordning i samhället kan vi se på många vis. Vi ser det i våldet mot kvinnor, i objektifieringen, prostitutionen, vi kan höra det i språkbruket, se det i maktstrukturer, i medier som film, teater och musik. Ett väldigt konkret och tydligt exempel är löneskillnaderna och arbetsvillkoren. Jag behöver nog inte exemplifiera mer i det här sällskapet. Tanken med denna korta tillbakablick är att visa kvinnokönets underordning i sitt sammanhang, att det är ett strukturellt förtryck och inte ett personligt. Även om det tar sig privata uttryck som är nog så allvarliga. För en återvändsgränd i jämställdhetsdiskussioner är att de lätt hamnar på individnivå – men jag känner mig inte förtryckt, vi delar lika på allt, jag tar hand om barnen lika mycket, i min avdelning har vi en kvinna som pratar hela tiden, vi har minsann frågat tjejerna men dom vill inte tala – ja ni känner säkert igen argumenten. Det gäller att vi blir medvetna om att vi påverkas och vilka uttryck det tar sig, först då kan vi också göra något åt det. Jag ska berätta om en intervju i lokaltidningen. Det handlar om en enmansteater som visas på skolorna i Jönköping. Författaren och skådespelaren Jörgen Svedberg berättar hur han på ett fotbollsläger med 40 killar och 5 tjejer slogs av insikten att tjejerna i en veckas tid fick höra att de var fittor. Han har själv ett fotbollsförflutet och beskriver jargongen i omklädningsrum och på planer, där den som presterat mindre bra liknas vid det kvinnliga könet eller andra kvinnliga egenskaper. Men ni vet ju alla att en kille med stake, det är något helt annat! När Jörgen började teaterskola fick han höra av sina fotbollskompisar att han skulle ”spela in bögporr”. Hans förklaring till dessa attityder är att det kvinnliga alltid värderas som något sämre än det manliga, liksom också det homosexuella. Det här är en relativt ung kille, 32 år. Inte nån kyrkofader från 200-talet eller 1500-talet. Så hur långt har attityderna kommit egentligen? Är det till och med så att lagstiftning och arbetsliv ligger steget före och att det som mest släpar efter är attityderna? Det tror jag. Män som hatar kvinnor är något mer än en boktitel, det är tyvärr en verklighet. Vad betyder det för vårt parti och den interna jämställdheten? För vi lever ju inte som amish i öknen, vi lever mitt i samhället, är den del av det och påverkas av det. Vi ska göra ännu en liten tillbakablick. Partiet hann inte riktigt att bli myndigt, men bra nära, när de två första kvinnorna 1987 valdes in i dåvarande centralkommittén. En av dem försvann snart, men Eva Rudström sitter här än och det är värt en applåd. För att komma till rätta med kvinnobristen skapades 1984 ett kvinnoutskott som kopterades till ck, men de var inte valda av en kongress. Vid nästa kongress valdes fyra kvinnor, däribland jag själv, in men även denna gång försvann en kvickt från partiet. Först vid andra halvan av 1990-talet fick vi upp antalet till som mest sex kvinnor, men idag är vi bara fyra. I mitten på 1980-talet andelen kvinnor hög i partiet, cirka 40 procent. Aktiva kvinnor som organiserade arbetskamrater i protester mot nedskärningar och försämringar. Men inte en enda av 12 dem passade in i centralkommittén. Så här efteråt är det väldigt märkligt. VAR DET VERKLIGEN EN SÅ STOR kvalitativ skillnad på män och kvinnor i partiet under denna tid? Eller var det en annan syn på kvinnor som gjorde att de inte kom ifråga? Hade vi målat upp en bild av den kommunistiska rörelsens ledare som en man med blåställ och mullbänk? Eller var det en omarxistisk syn på de kvinnliga offentliga jobben som medelklassiga som diskvalificerade kvinnorna? En rädsla att beblandas med de småborgerliga feministerna i vänsterpartiet som blockerade oss? Var det så att i de familjer där båda var partimedlemmar prioriterades mannens aktivitet och kvinnorna stannade hemma med barnen? Min uppfattning är att en del av sanningen finns i alla dessa frågor och att detta påverkar oss i partiet fortfarande. Vi kan inte ändra historien men vi ska ha den med som bakgrund till dagens diskussion, och kanske undvika att ramla i samma grop flera gånger. Vad har då gjorts under dessa år? I början på 1990-talet var det ett tryck underifrån att vi skulle ta tag i kvinnofrågan, inte minst från Stockholmskamraterna. Det ledde bland annat till att vi 1995 ordnade den första kvinnokonferensen. Det var en tuff strid innan den över huvud taget kom till stånd och den möttes av mycket stor skepsis. De deltagande kvinnorna däremot var inte alls skeptiska. De värderade konferensen mycket positivt men den fick ingen omedelbar efterföljare. Istället ordnades ett par konferenser för offentliganställda och därmed ansågs behovet tillgodosett. Under dessa år var RKU drivande i kvinnofrågor och hade en mer jämställd ledning än partiet. Ett problem redan då var att tjejerna försvann och inte så många blev partikader. 2001 anordnades en kvinnokonferens med fokus på kader. Att det var viktiga konferenser det kan vi om inte annat se av att de finns med i min säpo-akt. Motståndaren förstår att ett parti som förmår organisera kvinnorna, det är farligt för överheten! Därefter har vi haft kvinnokonferenser 2006, 2009 och i höst planeras ännu en. Utöver konferenserna har utskottet ordnat mötesserier, skrivit flygblad, två broschyrer och hållit studiecirklar på sommarlägret. En milstolpe är den kvinnopolitiska resolution som antogs av 14:e kongressen, alltså för drygt sju år sedan. Partiet enades då om en text som med utgångspunkt i den marxistiska teorin formulerar våra uppgifter i såväl dagsfrågorna som internt i partiet och som även tar upp kvinnofrågan under socialismen. Under rubriken kvinnors deltagande i politiken avgörande skriver vi: ”Kommunistiska partiet är en del av det omgivande samhället, vi påverkas dagligen av de normer och fördomar som finns. Att trots det hålla den interna jämställdheten levande är ett arbete som kräver både studier och hög medvetenhet, en kamp som aldrig är avslutad och måste föras dagligen. Alla de hinder som kan tänkas finnas för kvinnors aktiva deltagande på alla nivåer i vårt parti måste nagelfaras och så långt möjligt undanröjas.” Hur har det gått med detta? Det är bara att konstatera att kvinnor har en mer tillbakadragen plats i partiet än i samhället. Idag ser vi tyvärr att andelen kvinnliga medlemmar sjunker. I den åldersgrupp jag själv tillhör är vi drygt 30% men bland de yngre bara strax över 20. Det gäller även för nyrekryteringen vilket är särskilt allvarligt. Några positiva saker finns också att redovisa. Enligt partiundersökningen är de nya kvinnorna aktiva i lika hög grad som männen. Den visar också att var fjärde förtroendeuppdrag innehas av en kvinna, vilket är något mer än andelen medlemmar. På pluskontot kan vi också skriva att 8 mars har satt sig i det kollektiva partimedvetandet som en viktig kampanjdag. Strävandena efter jämställda talarstolar på 1 maj har i år krönts med framgång med 16 kvinnor som talade för partiet, att jämföra med att det bara var 6 så sent som 2004. Visserligen är det fortfarande bara manliga talare på hälften av orterna, men framsteget är ändå stort. Proletärens redaktion har också haft en stor betydelse i att lyfta fram kvinnliga skribenter och frågor. Utan tvekan finns idag en större medvetenhet i kvinnofrågan, och det är heller inte så laddat som det var för bara några år sedan. Det är min uppfattning att dessa framsteg inte nåtts utan ett medvetet och tålmodigt arbete. Men vi kan inte blunda för problemet att vi tappar kvinnor och den tråd ps nu beslutat att dra i är att diskutera den interna jämställdheten. Det är uppenbarligen inte nog att ha en bra politik, det måste till något mer. 13 Vad är det som hindrar att vi drar till oss kvinnor när vi vet att kvinnor tänker och röstar mer vänster än män? Vart tar alla duktiga unga rku-tjejer vägen? Varför är det så svårt för kvinnorna att ta en mer synlig plats i partiet? Idealet vore ju att man öh taget inte tänker på om det är en kvinna eller en man som talar eller skriver artiklar eller representerar partiet utåt. Men så länge normen är att det är en man och undantaget att det är en kvinna, ja så länge måste vi jobba med den interna jämställdheten. Ska vi tala intern jämställdhet måste härskarteknikerna nämnas. Upphovskvinnan Berit Åhs sammanställde dem för att synliggöra hur vi kan manipuleras och varför det kan vara svårt för kvinnor och även för män att komma till tals och bli sedda. De fem härskarteknikerna är: • Osynliggörande • Förlöjligande • Skam och skuld • Undanhållande av information • Dubbelbestraffning Det ska också sägas att härskartekniker utövas av den som har makten, det är ett sätt att härska och behärska och inte bara dålig stil i största allmänhet. Jag ska nöja mig med att kort beskriva två av dem, de som jag tycker har mest relevans inom par- tiet. • Osynliggörande. Det kan handla om vem man vänder sig till, om vi sitter fyra personer runt ett bord och de tre männen talar till och med varandra. Det kan handla om att det förslag man lägger inte tas upp utan man måste påminna om att hallå jag föreslog något här. Det kan handla om att jag föreslår eller säger något och lite senare föreslår Pelle samma sak, varpå Kalle säger jag tycker Pelles förslag var bra. Det kan också vara att börja viska och prata med någon annan när en kvinna pratar, eller att kommentera och göra miner. Det kan även vara hur man hälsar, hur man grupperar sig, och med kroppsspråket visar vilka som är viktiga och vilka som är mindre viktiga. • Förlöjligande. Här handlar det om attityder, genom tilltal kan man lätt förlöjliga någon, jaja lilla gumman – hur låter det? Eller att tala nedsättande om lallande dagisfröknar. Eller att börja prata om moraltanter i en diskussion om sexistisk reklam eller rakade underliv. Alla dessa saker har jag personlig erfarenhet av, och jag vet att många kvinnor känner igen sig. Läs gärna mer om härskarteknikerna, det är bra kunskap i många sammanhang. Jag varnade tidigare för att privatisera frågan istället för att politisera. För det finns ju så många sätt att bortförklara ojämställdhet. Kvinnor vill inte ha poster, de vågar inte kliva fram, de är inte intresserade av politik osv osv. Oavsett om man anser att det finns en sanning i dessa påståenden är de inte relevanta för dagens diskussion. Vi måste tala om vad vi ska göra, vi kan inte nöja oss med att beskriva verkligheten – vi ska förändra den. Acceptera inte påståendet att kvinnor är ointresserade av politik. Fråga istället: Hur får vi kvinnor intresserade av politik? Hur får vi kvinnor att tycka det är roligt? Vad gör vi för att fler kvinnor ska våga kliva fram? Hur gör vi för att kvinnor ska värderas lika mycket som män, även om de inte är likadana som män? Eller måste vi bli kvinnor med mullbänk? Jag samtalade med Erik Pettersson och han berömde Annas Ingemanssons tal i Norrköping men gjorde också reflektionen att kvinnor tar sig an ett tal på ett annat sätt än män. Min erfarenhet säger mig att det är så det är. Just därför är det så viktigt att vi har en mångfald i våra talarstolar. Men är det möjligen så att ett mer kvinnligt sätt att tala värderas som mindre politiskt för att det tar sin avstamp i andra frågor? Jag har genom åren mött på kommentarer som tyder på att det är så. Att det finns en uppfattning om hur det ska sägas eller skrivas för att vara politiskt korrekt. Det är heller inte så lätt att vara i minoritet, det gäller även i det omvända fallet. Att ha en ledande roll i vårt parti gör en dubbelt utsatt, dels som kommunist dels som kvinna i ett mansdominerat parti. Att det är tuffa påfrestningar tycker jag vi måste visa förståelse för och vi måste kunna diskutera hur vi stöttar varandra, och hur vi uppmuntrar och ger ansvar utan att göra pressen övermänsklig. 14 I Klasskampen 1-2 2012 nämner Lisa Engström bland annat hur vi diskuterar och hon tar upp kvinnokonferenserna som ett positivt exempel. Det som kommer fram i utvärdering efter utvärdering är det öppna klimatet och debattstilen. Då måste vi ställa frågan varför, är det en mindre tillåtande stil på andra sammankomster? Jag hoppas denna konferens ska visa att det är lika positivt debattklimat som på kvinnokonferenserna! Vid en diskussion i ps formulerade Jenny det ungefär så här: När jag ställer en fråga eller vill diskutera något vill jag inte ha en föreläsning. Det finns många trådar att dra i i denna diskussion. Om någon tycker sig ha hört det jag sagt förut så är det bra, det betyder att frågan nått ut i partiet. För vi har inget nytt i sakfrågan från partistyrelsen. Det nya är att vi fokuserar på den interna jämställdheten och att vi gör det i hela partiet med denna konferens som ett avstamp. Ska jag vara lite självkritisk, och det ska man ju vara, så har vi i tidigare nämnt den interna jämställdheten som ett medel att nå fler kvinnor. Och det är sant. Men den har naturligtvis också ett eget värde. Ett kommunistiskt parti som programmatiskt motsätter sig all diskriminering måste självklart bekämpa och motarbeta patriarkala och andra förtryckande mönster. J 15 FEMINISTER, ANTIFEMINISTER OCH KOMMUNISTER Det pågår en attack på feminismen. Den är starkt antifeministisk till sin karaktär och den har kraf- tigt tilltagit i styrka på senare tid. Den antifeministiska argumentationen vill ge sken av att vara opolitisk men den har ett tydligt höger – vänsterperspektiv. Nu är det ju i sak inget nytt, för så länge kvinnor har opponerat mot de könsmässiga orättvisorna och krävt samma rättigheter som männen, lika länge har feminismen som rörelse och de aktivister som kallat sig feminister angripits, förtalats och gycklats med. I början av 1990-talet dödförklarade de framväxande nyliberalerna kommunismen. Sedan dess har nyliberalismen vuxit sig allt starkare. Nu är det feminismen som står på tur. Det är ett frontalangrepp från den konservativa högern, i sällskap med jämställdismen och med klassbunden jämställdhet från Alliansregeringen med Moderaterna i spetsen. Och tyst från vänstern! Det öppna angreppet och själva avlivandet av feminismen står den konservativa högern för. ”Vi borde prata om feminismen” skrev Roland Poirier Martinsson, filosof, författare, debattör och ledare av Timbro medieinstitut, i en kolumn publicerad på ledarsidan i Svenska Dagbladet i september förra året. Han fortsatte med att ingen längre tror på könsmaktsordningen och påståenden om att kvinnor i västerländska demokratier har ett sämre liv än männen; och hur det än ser ut med likheter och olikheter mellan könen så är det ingen politisk fråga. Vidare skrev han; ”att påståendet att könen skulle vara lika med sociala konstruktioner, eller att olikheter mellan könen per definition är av ondo och att politiken skulle ha en skyldighet att ändra vårt sätt att tänka; det tror ingen på längre”. Och som bevis för sina påståenden konstaterade han att inga framstående politiker längre pratar om saken, inga ledarsidor kräver skarpa förslag och inga partier driver frågorna. Eller: ”Vilka samhällsomstörtande framtidsprogram i namn av genusforskning eller feminism drivs av partierna?” Slut citat. Exakt, det är tyst, skriver Martinsson. För, fortsätter han, lika grundmurad som åsikten är att män och kvinnor äger samma rättigheter, lika stark är trötthetskänslan inför det krympande antal aktivister som driver vidare den feministiska kampen. Det är hösten 2011, när Martinssons artikel publiceras i Svenska Dagbladet och hans uppfattning är, att man kan med största sannolikhet sortera in feminismen med frenologin och freudianismen, i kapitlet över historiska trender vars lockelse efterhand blivit allt svårare att begripa. I tidskriften Axess, det nummer som kom ut tidigt i år, finns rubriken ” Mot en ny feminism ” redan på omslaget. För att vara tydliga med budskapet pryds tidningens framsida av bilden där Salome severas Johannes Döparens huvud på ett silverfat. Denna nya feminism är manshatande och våldsbenägen. Var man kan hitta den preciseras inte. På tidningens ledarsida går redaktören, Johan Lundberg, till storms mot de rent hypotetiska över- grepp som han förmodar att vi har att vänta om inte denna aggressiva feminism snarast bringas på fall. Lundberg raljerar med de omfattande styråtgärder från statligt håll, som han menar att det finns anledning att förvänta sig, som kommer att införas för att uppnå det 50 – 50 – utfall mellan män och kvinnor som påstås vara kriteriet för jämställdhet i dagens svenska feminism. Lundbergs verkliga agenda framgår inte av vad han säger, utan av hans sätt att argumentera. Hans mål är att sabotera förutsättningarna för ett konstruktivt ideologiskt samtal. Det är därför han inte angriper en faktisk feminism, utan en hypotetisk sådan. Det är den basala retoriska teknik han ständigt faller tillbaka på. I stället för att kritisera faktiska resonemang, uppfinner han egna och tillskriver dessa en förment politisk korrekt vänster. I samma nummer av Axess, i numrets tema, under rubriken –”Feminism som kvinnofälla” – hittar vi samme Martinsson som ovan, han som tycker att vi ska prata om feminismen, och tre kvinn16 liga skribenter. Där försöker Maria Eriksson under rubriken ” Män som hatar män” få det att framstå som en självmotsägelse för män att vara feminister eftersom deras kön anses vara orsaken till orättvisorna. Att feminismen skiljer på kön och genus glömmer Eriksson behändigt bort. Män kan alltså inte sympatisera, de kan inte säga sig vara feminister därför att problemet är ju just männen! Av Anita Du Rietz blir vi påminda om att rika kvinnor minsann var jämbördiga med rika män redan på 1800-talet. Dåtidens kvinnliga egenföretagare lyfts fram som bevis. Förfallet kom med 1900-talets feminism och med den av socialdemokratin införda segregerade arbetsmarknaden. Maria Ludvigsson, ledarskribent på Svenska Dagbladet beklagar sig över att borgerligheten inte formulerat någon egen feminism, utan endast tagit över vänsterns analys, som enligt henne utmärks av sitt särartstänkande. I stället för att kräva lika rättigheter, efterfrågar vänsterfeminismen särbehandling, påstår Ludvigsson. Så till nämnde Roland Poirer Martinsson. ”Dumskallarnas sammansvärjning” är rubriken på hans artikel. Där blandar Martinsson friskt mellan existentialismen och marxismen. Genusvetenskapen vilar på en Sartreansk – existentialistisk grund hävdar Martinsson och den är lika död som frenologin och freudianismen. Likafullt påstår han att den är tillräckligt levande för att dagens politiska partier ska offra vanlig hygglighet, respekt för varandra och grundläggande friheter på feminismens altare. Martinsson angriper Genusvetenskapen och kallar den för ”statsfeminism”. Lite förenklat kan man sammanfatta den bild av feminismen som Axess ger så här: I ett tidigare historiskt skede gjorde marxismen uppror mot en i stort sett sund borgerlighet, och gav upphov till en feminism som i dag omhuldas av hela det politiska etablissemanget, från vänster till höger. I kraft av att denna feminism har upphöjts till politisk norm utgör den ” nya feminismen”, alltså den manshatande och våldsbenägna, ett direkt hot mot det demokratiska samhället. Hursomhelst är det ingen av skribenterna som vill diskutera feminismen i sak. Den okunnighet om genusvetenskapens elementa de uppvisar skulle varit förbluffande om det inte vore för att den förefaller strategisk. Maria Ludvigsson väljer att ta Valerie Solanas SCUM-manifest på blodigt allvar. Att Solana, just på allvar skulle propagera för massutrotning av män det tror inte jag. Den är grov, det medges, men ska ändå uppfattas som satir. Alltså, till höger om Alliansregeringen pågår en anti-feministisk debatt. Den vill ge intryck av att bara beskriva, lägga fram en uppfattning men inte ta ställning. Ändå är bilden som tonar fram en attack på feminismen. Med ett strategiskt syfte berörs den marxistiska litteraturen; såväl om de arbetande klassernas läge i England som, förövrigt enligt skribenterna, tecknar en så mörk bild av kvinnors villkor att det försvårade att få med kvinnor i den revolutionära rörelsen, som ”Familjens, privategendomens och statens ursprung” som skulle ge en hoppfullare bild för kvinnor. Dessutom en kort beskrivning av Alexandra Kollontays gärning under Sovjettiden. Men inte diskutera feminismen i sak. Bland argumenten för att feminismen kan stoppas in i kapitlet över historiska trender märks att, trots att som exempel alla utbildningsvägar idag är öppna för kvinnor fortsätter de att välja som tidigare. Så trots att en kvinna idag kan bli läkare så väljer hon att utbilda sig till undersköterska eller servitris. Det är verserat och bildat, det är kultiverat anti-feministiskt. Men varför ägna tid åt Antonia Axelsson Johnssons publikation Axess? Därför att det ovan beskrivna kan få, alternativt redan börjat att få betydelse. På Newsmill, för att ta ett exempel från nätet, pågår samma debatt med en något annorlunda in- fallsvinkel. Argumentationen är bitvis vulgär, hatisk och öppet anti-feministisk. Då ska det sägas att jämfört med i våras har det sannolikt inträtt en viss censur vad gäller språkbruket. Här hittar vi Jämställdismen. Huvudpersonen heter Pär Ström och tankegångarna publiceras i 17 Genus Nytt som, citat” Belyser den obelysta halvan av jämställdhetsfrågan.” I sin programförklaring skriver Pär Ström att ”båda könen ska ha samma värde, rättigheter och skyldigheter. Att definitionen på jämställdhet inte kan vara 50 – 50 i fördelning mellan könen, att det ändå aldrig kan uppnås och frågan är om det ens är önskvärt. Detta beror på att könen är olika och gör olika val. Att skillnaderna är biologiskt och socialt betingade. Den innersta kärnan i jämställdismen är könens likhet inför lagen. Så är det inte idag, män diskrimineras på minst ett 10-tal punkter. Den säger också nej till kvotering, det är meriter som ska styra och att det får vara slut på mansföraktet, uttryckt som manshat, misandri. Människor ska vara fria att välja efter sin fria vilja och alltså själva göra sina livsval. En kvinna som väljer att leva som hemmafru ska inte kritiseras för det”. Detta är inget annat än nyliberal individualism. Jag tycker att Roland P Martinsson ska tas på allvar. Det betyder att tystnaden måste brytas och vi måste prata om feminismen! Vi har säkert mycket att säga, det finns många uppfattningar om vad ordet har för innehåll, vad det betyder. Det finns ju så många olika: likhetsfeminism, särartsfeminism, radikalfeminism, socialistisk feminism etc. Det går alldeles utmärkt att orienterat sig inom de olika riktningarna och det är i sak inget märkligt att det finns olika uppfattningar. Det är bara uttryck för olika intressen. Där ett av intressena är att splittra kvinnorörelsen. Eller så går man till Svenska Akademiens ordlista och slå upp ordet feminism och läser: ”En politisk rörelse för kvinnors fulla ekonomiska, sociala och politiska likställighet med mannen. ”Att ordet feminist ursprungligen var ett nedsättande uttryck för att beskriva kvinnor som inte anpassat sitt beteende till rådande könsnormer”. Ordet betydde också tidigare ”kvinnliga egenskaper hos män”. Benämningen togs över av kvinnorörelsen vid den internationella kvinnokonferensen i Paris 1892. Men kan man som kommunist se sig själv som feminist och utåt säga sig vara feminist? För visst finns det personer i den svenska politiken som man inte vill buntas ihop med. Inte ens om de säger sig vara företrädare för den nödvändiga kvinnokampen. Men tänk också på vad kvinnokamp och feminism har haft för betydelse genom historien! I samklang med vänsterns klasspolitik. Här ska bara nämnas några viktiga frågor. Till exempel frågan om allmänn rösträtt. Kampen för den allmänna rösträtten innehåller såväl klasskamp som kvinnokamp. Så var också frågan om allmän rösträtt huvudfrågan för kvinnorna på den internationella socialistiska kvinnokonferensen i Köpenhamn 1910. Ett annat exempel är den nuvarande abortlagstiftningen som kom till stånd i mitten av 1970talet. Kampen för fri abort drevs i hög grad av medelklassens kvinnor men de riktigt stora vinnarna var arbetarkvinnorna. Formellt lika villkor för alla kvinnor. Vidare. Kampen för freden och mot utvecklandet av en svensk atombomb, särbeskattning, den offentliga barn- och äldreomsorgen, föräldraförsäkring och rätt att vara hemma för vård av sjuka barn, uppbygge av kvinnojourerna och sexköpslagen. Framgångarna är ett direkt resultat av vänsterpolitik och en aktiv kvinnorörelse. Låt vara i en annan tid, i ett annat ideologiskt klimat. Nu skriver vi 2012. Sverige är medlem i Europeiska Unionen och det sätter spår i politiken. Sedan en tid tillbaka pågår en nyliberal omstrukturering; Lönerna ska marknadsanpassas och lagstadgade minilöner och centrala löneavtal ska bort. Löneskillnaderna ska öka och särskilt viktigt är det att sänka ungdomslönerna. Anställningstryggheten avskaffas och företagen ska ges möjlighet att erbjuda ett brett spektrum av tillfälliga anställningskontrakt. Avskaffa normalarbetsdagen! ” Det finns stort utrymme för flexiblare arbetstider, så långt företagen inte förväntas bära större kostnader till följd av denna”. Planen kallas Making Europé Work. Här gömmer sig en djupt kvinnofientlig politik. 18 Jag sa tidigare, att det man ser är en klassbunden jämställdhetspolitik från Alliansregeringen med Moderaterna i spetsen; där borgarklassen formerar sig som en klass för sig. Regeringen punkterar inte feminismen rakt av, det vore inte politiskt gångbart. De attackerar inte i sak tidigare vunna framgångar heller. För det var inte den allmänna rösträtten som Reinfeldt släppte en försöksballong om nyss. Det var inte heller abortlagstiftningen eller särbeskattningen. Det var att arbeta till 75 år. Med nya lösningar på gamla frågor hittas det, som ialla fall jag skulle kalla en borgerlig feminsm. Borgerligheten använder inte uttrycket feminism utan de använder ordet jämställdhet. Ett exempel är jobbskatteavdraget. Enligt Moderaterna är jobbskatteavdragets viktigaste uppgift att göra det mer lönsamt att arbeta och därigenom öka drivkraften för arbete. Att kunna leva på sin arbetsinkomst skapar både frihet och jämställdhet säger samma moderater, så när kvinnor tjänar mer ökar jämställdheten mellan könen, alltså driver jobbskatteavdraget jämställdheten framåt. Skulle alltså jobbskatteavdraget vara sjösatt i syfte att gagna jämställdheten? Ja, så framställs det av såväl förra partisekreteraren Sofia Arkelsten som ordföranden för Moderatkvinnorna Saila Quicklund. Det riktigt intressanta när Moderaterna säger att de ekonomiska klyftorna mellan könen minskar med deras politik är att de inte har något stöd för påståendet. De hänvisar aldrig till empiriska data , bara till prognoser från Finansdepartementet. Men Finansdepartementets prognoser bygger på ekonomiska modeller för vad skattesänkningarna förväntas åstadkomma längre fram någon gång i framtiden. Inte på vad de faktiskt åstadkommit till frågan om att ha reducerat inkomstskillnaden mellan kvinnor och män. Jobbskatteavdraget är försåtligt konstruerat. Utan tvekan ger det mer pengar i plånboken även för lågavlönade. Men det borde ju vara ökad lön! Avdraget minskar samhällets skatteinkomster och därigenom mindre pengar till offentlig sektor. Ett annat exempel på vad som från regeringshåll kallas ökad jämställdhet är RUT. Skattepengar används till städning, gräsklippning, läxläsning, barntillsyn eller varför inte hyra hem en kock, åt människor som kan betala själva! Rutavdraget är inget annat än subventionerad hemtjänst åt överklassen. På fullt allvar hävdar högern att RUT främjar jämställdheten. Vilket naturligtvis är struntprat både om man ser på frågan såväl nationellt som internationellt. Hela rut-systemet bygger på att det finns kvinnor som på grund av krig eller fattigdom tvingas fly till Europa, där det finns en burgen klass som inte har lust att städa sina egna hem. Här finns ett tydligt ” vi och dom”-perspktiv där ”vi” erbjuder arbete och utkomst åt ” dom ”. ” Jag utnyttjar ingen ” tänker den som för en struntlön anställer en fattig kvinna från Colombia, jag erbjuder bara en möjlighet: Hon ska vara tacksam! Utnyttjarens psykologi binder en förljugen gloria av självgott världssamvete. Migranter är lättare att exploatera och kontrollera än den som har fackliga rättigheter och kollektivavtal. Det är därför polacker är efterfrågade, inte för att de är ovanligt skickliga på att städa. Det osynliga låglöneproletariatet behöver inte anmäla sig till safarin som erbjuder guidningar i överklasskvarteren. Solsidan är deras verklighet. De arbetar där. Så ser Alliansregeringens jämställdhet ut. Så till oss kommunister. Kommunistiska Partiet har en tydlig politik vad gäller kvinnofrågan. Personligen föredrar jag att använda ordet kvinnofråga därför att det är tydligare än jämställdhet. Kvinnofrågan är de frågor där kvinnor diskrimineras därför att de är kvinnor. En sådan fråga är kvinnors löner. På 8 mars i år var det huvudfrågan för partiet och kravet var att kvinnors löner måste höjas. En jämförelse mellan mäns och kvinnors löner visar att kvinnor tjänar i genomsnitt 3,6 miljoner kronor mindre, uträknat på en livslön, än en man. Så mycket mindre i portmonnän, än en genomsnittlig man, bara för att man är en genomsnittlig kvinna! Den här siffran, 3,6 miljoner under ett arbetsliv, den bygger på att deltid inte räknats upp till heltid. Det visar vad kvinnor får ut i lön, i verkligheten. Med samma sätt att räkna får man en månadslön på i genomsnitt 7 600 kr mindre för kvinnor än för män. Räknas lönerna upp till heltid blir skillnaden 4 400 kr per månad och i procent är kvinnornas 19 löner ca 84 procent av männens. Det krävs inte särskilt mycket fantasi för att komma på vad man skulle kunna använda de pengarna till. Jag tror inte att jag behöver tipsa om det. Var och en kan säkert hitta det bästa sättet. Men drömmar ändrar inte verkligheten och verkligheten är bister. För lönediskrimineringen är ett konkret uttryck för kvinnoförtrycket. Lägre lön och kortare arbetstid bara för att man är kvinna. Så ser det strukturella, samhälleliga förtrycket av könet kvinna ut. Fortfarande i Sverige 2012. I ett av världens mest jämställda länder. Vi rör oss hela tiden med begreppen klass och kön. Med klassfrågan överordnad könsfrågan utan att fördenskull reducera kvinnofrågan. Frågornas olika lösningar framstår här i ett tydligt klassperspektiv. När borgarna skriver dagordningen, när de har problemformuleringsföreträdet är det ju vi arbetare som drabbas. Vi fick både jobbskatteavdraget och RUT vare sig vi ville eller ej av Alliansregeringen. Och allt tyder på att såväl RUT som jobbskatteavdraget blir kvar i händelse av en socialdemokratisk framgång i nästa val. I vilket fall så som de uttycker sig nu. Den marxistiska teorin vad gäller kvinnans samhälleliga ställning under kapitalismen säger att eftersom det är könet kvinna som är förtryckt av könet man så drabbas alla kvinnor. Värst drabbad är arbetarkvinnan som bär de dubbla bördorna, borgarklassen och männen i arbetarklassen. Och att förtrycket är samhälleligt, strukturellt. August Bebel, skriver i boken ” Kvinnan och Socialismen ”: ”Alla kvinnor borde göra gemensam sak med arbetarklassens män för sin befrielse, för klassamhällets avskaffande och med det privategendomen”! När det kommer till att störta patriarkatet, alltså den djupt rotade kultur som säger att mannen är överordnad kvinnan, så måste vi räkna med könskamp för att nå kvinnans befrielse. Socialismen ger förutsättningarna men att man också måste räkna med ökad könskamp. Det största problemet idag naturligtvis den politik som de som skriver dagordningen för. Men sen kommer absolut tystnaden. Ska det verkligen vara så lätt att tysta den svenska kvinnorörelsen? Är det en följd av att Löfven, Reinfeldt och Borg säger sig vara feminister? I så fall har vi väl sett nu vad deras feministiska intresse står för! Tomt prat och lösningar på kvinnors frågor som passar borgarkvinnorna, där arbetarkvinnorna står som förlorare. Eller Annie Lööfs ”lönekarriär” Det är påtagligt tyst i den feministiska rörelsen. Är den utomparlamentariska, icke politiskt partibundna kvinnorörelsen helt uppsugen av Femministiskt Initiativ? Så låt då oss kommunister tala om feminismen. Låt oss diskutera klass och kön och våra politiska frågor. I ett sådant arbete utmanas och blottläggs också de patriarkala strukturerna. Den feministiska tankerörelsen har en del av sitt ursprung i den franska revolutionens tankar om alla människors lika värde. Sedan dess anses rörelsen enligt feministisk tolkning ha genomgått tre olika vad man brukar kalla vågor. Den första vågen, från mitten av 1800-talet fram till depressionen på 1930-talet, karakteriseras av kampen för lika rättigheter och rösträtt, den andra vågen tog sin början omkring 1950-talet och karakteriseras av uppvärderandet av kvinnan. Den krävde bra daghem åt alla barn och ett tydligt resultat var den nuvarande abortlagstiftningen. Den tredje vågen är kanske inte avslutad i någon lika tydlig fråga, kanske mest starkt tillbakapressad. Vare sig så anser jag att vi kommunister måste medverka till att en ny feministisk våg startar. Idén om rättvisa finns i den kommunistiska politiken. Det är vänsterpolitiken som åstadkommer en konsekvent förbättring för kvinnor – för alla kvinnor. J Den marxistiska teorin vad gäller kvinnans samhälleliga ställning under kapitalismen säger att eftersom det är könet kvinna som är förtryckt av könet man så drabbas alla kvinnor. Värst drabbad är arbetarkvinnan som bär de dubbla bördorna, borgarklassen och männen i arbetarklassen. Och att förtrycket är samhälleligt, strukturellt. 20 RESOLUTIONEN KVINNAN OCH SOCIALISMEN Kvinnoförtryckets materiella grund Män och kvinnor har inte samma villkor, inte samma ställning i samhället. Så är det i dagens Sverige och så har det varit allt sedan den första uppdelningen av arbetet i kvinnligt och manligt gjordes. När detta skedde kan vi inte säkert veta, men Engels lägger det vid tiden före privategendomens uppkomst. Privategendomen förstärkte en underordning som redan var ett faktum och innebar att det blev en nödvändighet för mannen att kontrollera avkomman. Paräktenskapet och monogamin blev de dominerande familjeförhållandena, även om monogamin bara gällde för kvinnan. Kvinnans arbete privatiserades och hon förvisades till hemmet. När modersrätten ersattes av fadersrätten, patriarkatet, var det enligt Engels ”kvinnokönets världshistoriska nederlag”. Lagstiftning såväl som kulturell, religiös och ideologisk överbyggnad har sedan dess syftat till att bevara detta maktförhållande. Vid sidan av det biologiska könet finns ett socialt kön, genus, som bestämmer mans och kvinnorollen i ett givet samhälle. Precis som styrkeförhållandena mellan klasserna varierat över tid har även styrkeförhållandena mellan könet varierat. När kvinnorna behövts i den samhälleliga produktionen har de också kunnat flytta fram sina positioner på andra områden, för att åter pressas tillbaka när kapitalet anser det lönsamt. Så har de relativa framstegen under 1960 och 70-talen förbytts i bakslag under den EU-anpassade nyliberalismen. Alexandra Kollontay skriver: ”Kvinnans ställning i samhället bestäms av karaktären av det arbete som åläggs henne.” För marxister är det självklart att det finns en materiell grund till kvinnoförtrycket, även om det genom historierna klätts i olika ideologi. Detta skiljer oss från de feminister som ser kvinnoförtrycket som den överordnade motsättningen i samhället. Likaså avgränsar vår analys oss från de s.k. särartsfeministerna som hävdar att de biologiska olikheterna motiverar olikheterna i villkor, att kvinnor skulle passa bättre för den lilla världen och män bättre för de större perspektiven. Vi skiljer oss också från de borgerliga kvinnosakskvinnor vars enda syfte är att nå samma pinnar på karriärstegen som sina män men föga bryr sig om de systrar de kliver på längs vägen. Kvinnans ställning på arbetsmarknaden Av tradition har kvinnors arbete varit en förlängning av hemarbetet och kvinnans inkomst har dessutom setts som en biinkomst till mannens, huvudförsörjarens. Därför har kvinnor fortfarande, trots en lagstiftning som förbjuder lönediskriminering, lägre lön än männen. Det finns en löneskillnad på cirka tio procent till kvinnornas nackdel, då med alla andra faktorer bortrensade. Kvinnors villkor i arbetslivet skiljer sig på nästan alla sätt från mäns. Arbetsmarknaden är smalare, hälften av alla kvinnor arbetar inom 15 av de vanligaste yrkena. De kvinnliga arbetsuppgifterna handlar ofta om service, vård och omsorg eller om monotona monteringsarbeten. Arbetstiderna är sämre - kvinnor arbetar oftare deltid, mer obekväm tid och dessutom oftare med osäkra anställningsförhållanden. Det går att se ett tydligt samband mellan EU-inträdet och försämringen i anställningsvillkor och en tredjedel av de unga LO-kvinnorna saknar idag fast anställning. Kvinnors hälsa är sämre än männens, och sämst hälsa har LO-kvinnorna. Arbetsrelaterad ohälsa ökar, både vad gäller fysiska och psykiska symptom. Klappjakten på sjukskrivna har sin udd mot kvinnor i offentlig sektor, som är den grupp där långtidssjukskrivningarna ökat mest. En faktor som bidrar till kvinnors ohälsa är det obetalda arbetet. Detta arbete är en del av arbetarklassens reproduktionskostnad, det är samhällsekonomiskt nödvändigt och borde organiseras samhälleligt men betraktas idag som en privatsak. Kvinnorna bär det största ansvaret för hem och barn och även för åldrande föräldrar. Privatiseringar och nedskärningar innebär att ännu mer ansvar läggs på familjen, dvs ofta kvinnan. I kombination med ökande arbetsbördor och stress på ar21 betsplatserna har det inneburit en ohälsoutveckling som vi ännu bara sett början av. Att kvinnor gör så stor del av det obetalda arbetet får också negativa konsekvenser för kvinnans ställning på arbetsmarknaden, det befäster synen på kvinnans arbete och inkomst som mindre viktig och på hemmet som kvinnans huvudarena. Det minskar också kvinnors tid och ork för politiskt och fackligt engagemang. Många kvinnor ”väljer” att arbeta deltid för att hinna och orka med hemarbetet, något som får en negativ effekt på kvinnans ställning i yrkeslivet, på fortbildning, löneutveckling och framtida pension. Det sexuella förtrycket Det mest brutala uttrycket för kvinnans ställning under kapitalismen är det sexuella förtrycket. Med detta menas då såväl pornografi och prostitution och våldtäkt och annat våld mot kvinnor. Exploateringen av kvinnokroppen tar sig allt värre uttryck. Efter Östeuropas fall har sexslavhandeln med kvinnor ökat lavinartat. Sexindustrin omsätter miljarder och priset betalas inte bara av de kvinnor som direkt drabbas. Förekomsten av pornografi och prostitution kastar en skugga över hela samhället såväl som över könens inbördes relationer. Ett samhälle som tillåter att kvinnor – ofta fattiga kvinnor – förnedras kan man inte tala om som jämställt. Klasskrav och kvinnokrav Kommunistiska Partiet är för alla människors lika rättigheter och motsätter sig förtryck och särbehandling på grund av ras, kön eller religion. Att kämpa för lika villkor för kvinnor och män är därför en självklar del i vårt arbete. Denna kamp är förvisso intimt förbunden med de allmänna klasskraven men kräver ändå sin särskilda behandling. Kvinnor är underordnade män just i sin egenskap av kvinnor. Det är ett historiskt, ekonomiskt och politiskt faktum och är inte jämförbart med negativ särbehandling av minoriteter. Kvinnorna bär upp halva himlen, men också halva klassen. Arbetarkvinnorna är utsatta för ett dubbelt förtryck och som arbetarparti är det främst till dessa kvinnor vi vänder oss med vår politik. Viktiga kvinnofrågor Vilka frågor som är viktiga för kvinnor är inte skilt från den övriga politiken utan måste formuleras utifrån den ekonomiska och politiska situation som räder här och nu. • Rätten till ett arbete och egen försörjning Detta är grunden för att man över huvud taget ska kunna tala om jämställdhet men är ännu inte genomfört. De låga lönerna inom många typiska kvinnoyrken och svårigheten att få fasta heltidsjobb tvingar många kvinnor till beroende av en man eller av bidrag. • Sex timmars arbetsdag En sänkt arbetstid är ett viktigt klasskrav för både kvinnor och män. Idag sker en viss arbetstidsförkortning avtalsvägen, något som missgynnar grupper med svag ställning på arbetsmarknaden. Sex timmars arbetsdag för alla med bibehållen lön skulle ha en avgörande betydelse för jämställdheten och för hälsan. • Lika lön för likvärdigt arbete Trots lagstiftning och världens mest jämställda regering har detta självklara krav inte uppnåtts. Det är inte acceptabelt att en kvinna förlorar 10 procent av inkomsten bara för att hon är kvinna. • Försvaret av offentlig sektor När offentlig sektor byggdes ut och samhället tog ett större ansvar för barn och gamla var det förutsättningen för att kvinnor skulle kunna gå ut i förvärvsarbete. Den offentliga sektorn blev dessutom en viktig arbetsplats för många kvinnor. När det offentligas andel av samhällets tillgångar sjunker försämrar det också kvinnors villkor. Tillgång till god barnomsorg, sjukvård och äldreomsorg liksom en utbyggd föräldraförsäkring är nödvändiga förutsättningar för att kvinnor ska kunna delta i arbetslivet och samhällslivet på samma villkor som män. 22 • Sverige ut ur EU Med anpassningen till och inträdet i EU har den tidigare välfärdspolitiken ersatts av en nyliberal politik helt anpassad till marknadens krav. EU:s krav på låg inflation, på budgetbalans och utgiftstak står i direkt strid mot kvinnors behov av offentlig sektor. • Kamp mot det sexuella förtrycket Under kapitalismen är allt till salu, girigheten känner inga gränser och gör inte ens halt vid att exploatera kvinnors kroppar. Prostitution och pornografi är inte något som rör ”någon annan”, det handlar om att försvara självklara mänskliga rättigheter mot en brutal exploatering. Denna exploatering befäster effektivt synen på kvinnan som objekt, som mindre värd och bidrar därför till att våldet mot kvinnor kan fortsätta. Kvinnors deltagande i politiken avgörande Kvinnan är som sagt halva klassen. Utan kvinnans deltagande i politiken och klasskampen kan inga segrar vinnas. De frågor Kommunistiska Partiet driver är i många fall viktiga kvinnofrågor, som motståndet mot EU och försvaret av offentlig sektor. Detta är också frågor där kvinnor i större utsträckning än män intar samma ståndpunkt som vi. Trots det har vi haft svårigheter både att organisera nya kvinnor och att behålla, utveckla och lyfta fram de som redan är medlemmar. Särskilt tydligt blir detta när det gäller att hitta kader. För att vi rätt ska kunna formulera politiken är det nödvändigt att kvinnor är delaktiga i utformandet av politiken men också synliga som talesmän utåt. Kommunistiska Partiet är en del av det omgivande samhället, vi påverkas dagligen av de normer och fördomar som finns. Att trots det hålla den interna jämställdheten levande är ett arbete som kräver både studier och hög medvetenhet. Det är en kamp som aldrig är avslutad, den måste föras dagligen. Alla de hinder som kan tänkas finnas för kvinnors aktiva deltagande på alla nivåer i vårt parti måste nagelfaras och så långt möjligt undanröjas. Kvinnan och socialismen Under socialismen skapas de objektiva förutsättningarna för jämställdhet mellan könen. Äktenskapet kan upphöra att vara en ekonomisk inrättning och bygga enbart på parternas egen vilja. Med ett samhälle inrättat efter människors behov kan det vardagliga arbetet organiseras kollektivt och frigöra kvinnor från hemarbetet. När exploateringen av arbetarklassen upphör kan även exploateringen av kvinnan upphöra. Men att de objektiva förutsättningarna är för handen innebär inte att motsättningarna är lösta. Tvärtom visar lärdomarna från socialistiska länder att patriarkala strukturer lever kvar också under socialismen. De måste bekämpas i en fortgående revolutionär process – ideologiskt, politiskt och praktiskt. J 23 FÖRSLAG TILL FÖRDJUPNINGSLITTERATUR • Friedrich Engels Familjens, statens och privategendomens ursprung Finns i vår klassikerserie. En genomgång av de olika familjeformerna och hur de påverkats av produktionsförhållandena. • August Bebel Kvinnan och socialismen Finns i klassikerserien. En historisk och sociologisk bakgrund till kvinnans underordning som knyter ihop kvinnans kamp för jämställdhet med kampen för socialismen. • Alexandra Kolloontay Kvinnas ställning i den ekonomiska samhällsutvecklingen Kvinnans ställning genom historien ur ett historiematerialistiskt perspektiv. Finns inte att köpa. • Kommunisternas partiprogram • Hjördis Fohrman Klassamhället och kvinnan. En översikt över den svenska kvinnans historia fram till den moderna kapitalismen. Hämtas på partiets hemsida. • Fanny Ambjörnsson I en klass för sig Ordfront förlag. En unik inblicki unga tjejers vardag och villkor ur ett klass och könsperspektiv. • Eva Schmitz Kvinnor, kamrater Röda rummets förlag. Kvinnans roll i den fackiga och politiska kampen 1880 till 1930. • Kaari Utrio Evas döttrar Prismas förlag. Historien om den europeiska kvinnans villkor under medeltiden och hur det påverkar våra könsroller än idag. • Petra Ulmanen Sveket mot kvinnorna eller hur högern stal feminismen Atlas förlag. Ur en sk radikalfeminists perspektiv ges en inblick i den moderna feminismens ansikten under fra 90-talet. • Maria Sveland Hatet En bok om Svelands egna upplevelser av näthat och män som hatar kvinnor • Marie Selander Inte riktigt lika viktigt? Gidlunds förlag.Om kvinnliga musiker och glömd musik • Ohlander och Strömberg Tusen svenska kvinnoår Norstedts förlag. En utmärkt skildring av den svenska kvinnans liv och villkor. Mycket fakta om ekonomi och lagstiftning. • Nina Björk och Katarina Wennstam är författare och debattörer som är intressanta som gett ut flera böcker värda att läsa. • Statistiska Centralbyråns "Lathund om jämställdhet", beställs på SCB. • LO-rapporten Arbetsmiljö 2012. Flera av böckerna finns bara anitkvariskt eller kan sökas på nätet. 24 TA EN PRENUMERATION REDAN IDAG 031-142634 [email protected] ORGANISERA DIG FÖR MÄNNISKOVÄRDE OCH SOCIALISM [email protected] 031-12 26 31 www.kommunisterna.org 25
© Copyright 2024