FäRisten - Ögats Glädje & Idé AB
KULTURTIDNING FÖR RISEBERGA-FÄRINGTOFTA HEMBYGDSFÖRENING. NR. 1, 2014. ÅRGÅNG 9 100-års jubileet för Svenskt flyg Jubileumsuppvisningen på F5 i Ljungbyhed. Foto Jan Borgfelt & Kiki Berlin. INNEHÅLL: Sid. 2 Information. Redaktörens rader Sid. 3 Ordförandens rader Sid. 4 Svenskt flyg: 100 – och några år – har gått Sid. 6 Mellan raderna i en elevs flygdagbok Sid. 9 Mystiska ruiner, August, gamla skämt Sid. 10 Elis Nordquist: Dagbok för tiden februari-mars 1910. Del 1. Sid. 14 Kalejdoskop eller glimtar från en svunnen tid Sid. 18 Ernst Sid. 19 Tänk om – sade vi några stycken. Skånes nordvästpassage Sid. 20 Polemanska huset i Östra Forestad Sid. 21 ”Hybriden” Polemanska tar avstamp i historien Sid. 22 Två skånska gårdar rivna 2013 Sid. 25 Tornsborgs Tivoli – jubileumstalet Sid. 26 Ainas berättelse: Om Ruveröds Kvarn Sid. 29 En historia som är sann Kvarnen och dess historia Sid. 30 En rar gåva: Katekes Sid. 32 En solig junidag Redaktörens rader; IN HE M G TA R I SE BE FÄ R OF GT R GA BY G D S F ÖR E N IN RISEBERGA-FÄRINGTOFTA HEMBYGDSFÖRENING Box 45, 264 03 Ljungbyhed Bankgiro 399-3862 Organisationsnummer: 83 76 00-5578 FÄRISTEN är medlemsblad för Riseberga-Färingtofta Hembygdsförening ISSN Redaktör & ansvarig utgivare JAN LJUNGDAHL Klingstorp 4470, 264 54 Ljungbyhed Tel: 0435-77 00 48 E-post: [email protected] Produktion: Ögats Glädje & Idé AB, 0435-77 03 70 [email protected] Tryck: PR Tryck & Reklam 2014 MEDLEMMAR! Att vara medlem i en förening är i regel lika med friskvård. Tyvärr så försvinner vi alla någon gång, och därför behövs nyrekrytering av medlemmar. Skulle Ni inte kunna ragga en medlem var åt föreningen? Det finns plats för fler, som kan bistå på olika sätt som funktionärer. Betala gärna medlemsavgiften tidigt till vår fantastiska kassör. Om plånboken eller bankkortet blir för tjocka så lätta på trycket och sätt in en slant till föreningen. Om Ni har problem med antalet nollor, så kan vi hjälpa Er. Tack till alla de som bidragit med arbete i stugorna, arkiv, gåvor m.m Bidragslämnare till Färisten får också stort tack. Alla bidragen kan dock inte publiceras genast. Vad gjorde vi utan ”Glädjen och Idén i Östra Forestad” ? Stort Tack. – Jan Ljungdahl 0435-77 00 48 – FÄRISTEN Nr 1 2014 TANKAR KRING 2012 OCH 2013 Vi gratulerar Gunnel och Alf Lindahl i Anderstorp till Kommunens byggnadsvårdpris. Familjen har varsamt renoverat en gammal mangårdsbyggnad, som ligger på ursprunglig plats i byn. Byggtekniken är skiftesverk, och den äldre delen har en gammal variant av ”båler”. Takmaterialet är nylagt vass. Nils A. Svensson i Färingtofta kyrkby får också gratulationer, för att han har erhållit Komunens föreningsledarpris. Nils har som bekant hållit på i många år med FIK bl.a. som föreningens sekreterare. Tyvärr har hembygdsföreningen förlorat en del värdefulla medlemmar, som på olika sätt engagerat sig i föreningen. En av dessa var Gunn Jönsson, Ljungbyhed, som hastigt efter en tids svår sjukdom avled 2012. Gunn var flitig med att stötta servicpersonalen i hembygdstugan och hade en vänlig och positiv attityd i sitt umgänge med människor. En annan profil i hembygdsammanhang, som hastigt avled dec 2013 var Guvarparn, Gert Nilsson i Guvarp, som i Färingtofta Norra hjälpte till med att bevara den tysta miljön. Hans naturintresse då det gällde fåglar och blommor var stort, och han vågade försvara naturen. Under åren har man tagit beslut om en ny Översiktsplan och Miljöplan i kommunen, som väckte vissa funderingar. Landsbygdsutveckling i strandnära områden (LIS) skapade debatt. Kommunen ville enligt min mening bygga för nära Rönneå, vilket med tanke på landskapsbilden och framtida klimatförändringar skulle kunna bli negativt för natur- och kulturmiljön. Länsstyrelsen var också av samma åsikt. Vi måste vara rädda om våra vattendrag, för tyvärr så är många av biflödena starkt förändrade under de senaste hundra åren. Ute i Europa får man bistert erfara, vilka följder stora nederbördsmängder förorsakar för stadsutveckling vid floderna. Erik Jönsson i Anderstorp insåg för många år sedan, att Eslövs sopptipp på Rönneholmsmosse och utsläppen därifrån inte var bra för Rönneås miljö och fick efter en lång strid stopp på eländet. 2 Ett antal kulturbrott har genom åren drabbat husägare i vårt föreningsområde. Vissa flitiga kriminella, en del bosatta i närområdet, har plundrat sommarstugor och icke bebodda byggnader, som varit under reparation. Detta har knäckt en del fastighetsägare, som gett upp sina renoveringstankar. Vilket är värst? Tjuvars framfart eller grevars lagliga rivningar av gamla kulturhus? Döm själv! Annan miljöpåverkan pga vildsvin har som vanligt ödelagt familjen Walls åkrar i Oretorp. 2013 hämtade förmodligen Sankte Per hem sina ”nycklar” (Sankte Pers Nycklar är en sällsynt blomma) från Ulla Anderssons vulkanbacke, som var helt perforerad av vildsvinens härjningar. Även andra betesmarker med s.k. biologisk mångfald fick blomprakten förstörd. Om året hade varit 1614, så hade Vi sannolikt fått svälta. Den hastiga stängningen av Färingtofta skola skapade en het debatt, och jag blev mycket imponerad av det engagemang, som befolkningen i Färingtofta visade. De var väl pålästa om pedagogik m.m, vilket knappast några ledande politiker kunde anklagas för. Vi övergår till det positiva. Har Ni tänkt på, att Riseberga- och Färingtofta områdena har fått många utmärkelser för sina reparationer av fastigheterna? Familjen Svensson på Ängaröd är säkert de, som har restaurerat flest hus och dessutom det vackra kulturlandskapet vid Rönneå. Jag har hört folk säga, att man har inte användning av sina överloppsbyggnader. Om ni river husen, så tar Ni bort framtida möjligheter för annan utveckling av bygden. Gör som Carl Arvid Reinholdz i Färingtofta kyrkby! Han har skapat ett trevligt minimuseum i sin tidigare stall. Ingredienserna i samlingen är s.k. vardagsföremål från jordbrukets period för 60-70 år sedan, som vi gamlingar känner igen, men som dagens ungdom varken förstår hur de användes eller vad föremålen heter. Dessa föremål kan berätta om vardagslivets slit och släp, men även om den tillfredställelse man upplevde, när skörden var bärgad, och man hade god tillgång på mat. RISEBERGA – FÄRINGTOFTA HEMBYGDSFÖRENING Pärorna betydde mycket för försörjningen, och ”kåramagare” Karlssons kanske sista ”pärekår” finns där. Ruveröds kvarnhus har genomgått en behövlig räddningsaktion. Kör dit på Mölledagen i juli och se. Ni kan också passa på att gå till Räfshalen och Juskushall. Jätten Juskus har lovat mig att inte kasta sten från sin vulkan. Om Ni tar kontakt med Klippanbygdens Natur, så kan Ni även få låna räfsa och lie, när man har slåtter där. Nu finns det en beskrivning på restaureringen av möllan, men vi funderar på en resumé av reparationerna senare. På sommaren kan Ni också studera fotomaterial inne i huset, som familjen Magnusson i Anderstorp har sammanställt Övriga aktiviteter i arkiv och hus redovisas på annat ställe i tidningen. På hembygdsgårdens dag i augusti får ni komma med eller utan gamla tekniska föremål, men även annat som Ni vill visa upp. Ni har mopeder, köksmaskiner, bilar, traktorer, skrivmaskiner m.m. Ring så ordnar vi plats inomhus. Utställare får gratis våffla och kaffe! Kulturstrateg Camilla Alexandersson ordnade en utställning över Nils Forsbergs måleri. Ca 90 personer skrev på en lista, om att de kunde tänka sig en Nils Forsbergsförening. 2012 bildades en interemistisk styrelse på 5 personer, som har avsomnat. I december 2013 lämnade jag ett skriftlig förslag till Kulturnämnden i Klippans kommun, om att de skulle kalla de 90 intresserade till ett möte, för att göra ett nytt försök till styrelse. Samtidigt skrev jag, att man kunde skapa ett kulturcentrum i Gymnasieskolans lokaler, som nu inte användes av skolan, intill Konsthallen. Där finns god plats för mer eller mindre permanenta utställningar av ex. Nils Forsberg. Tavlor finns i magasin i Helsingborg och Göteborg. Forsbergs måleri är väl värt att marknadsföra igen, och det skulle kunna förstärka imagen av Klippans kommun. I början av 1970-talet ersatte Lantmäteriet vid en inventering namnet Munkabroån med Klingstorpabäcken, vilket jag upptäckte vid studium av översiktsplanen 2012. Våren 2013 kontrollerade jag med markägarna längs ån, Forestad- Färingtofta, vad de kallade ån förr i tiden. Då de ansåg, att ån kallades för Munkabroån, så påpekades detta för Plan-och Bygg i kommunen, men de ville inte medverka till en namnförändring. Länsstyrelsen nekade också. Lantmäteriet fick mina motiveringar till att ån borde kallas för Munkabroån, vilket de höll med om och fattade beslut om namnändringen. Sven Kjellström, bosatt i Frankrike och författare till boken. ”Så levde och dog en bygd 1870-2000”, har under flera år varit en entusiastisk guide vid rundvandringar bland torp och backstugor i norra Färingofta. Missa inte chansen att i maj deltaga i en vandring öster om Ringhult. Köp boken! 20140118 – Jan Ljungdahl – 0435-77 00 48 Ordföranden har ordet Redan nu har du säkert upptäckt, att Färisten har fått en ansiktslyftning. Den minnesgode minns säkert, att vi förra året godkände en höjning av medlemsavgiften, för detta ändamål. Som vanligt får vi en innehållsrik medlemstidning med massor av nytt material och dessutom då tryckt i färg. Årets har precis som tidigare år varit fyllt av aktiviteter, och det har dessutom tillkommit en del. Alla vet, hoppas jag, att vi deltager i ett Leaderprojekt med syfte att marknadsföra Rönneådalens alla natur och kulturbegivenheter. Projektet börjar närma sig sitt slut och har resulterat i en alldeles fantastisk hemsida, som heter: www.skanes-nordvastpassage.se Dessutom i ett antal broschyrer med utvalda rundturer med olika teman. Hembygdsföreningen känner stolthet FÄRISTEN Nr 1 2014 och glädje att vara delaktig i detta mycket kompletta material om Rönneådalen med omgivningar. Jag hoppas verkligen att ni besöker ovan nämnda hemsida och låter er imponeras av mängden information och alla enormt vackra naturbilder. Vårt nyaste objekt bland våra fastigheter, Polemanska huset i Forestad, kommer att genomgå en genomgripande renovering under året. Tack vare ett idogt arbete bland eldsjälarna i Forestad har föreningen fått ytterligare ett Leaderprojekt godkänt. Det kommer bl.a. att installeras handikappvänlig toalett, ny avloppsbehandling, ommurning av skorsten, anläggning av tidsenlig trädgård samt genomgång av det Polemanska arkivet. Det är som ni märker full verksamhet på alla fronter och jag vill då passa på att tacka alla medarbetare för allt ideellt arbete, som möjliggör 3 föreningens fortlevnad och utveckling. Det är en stor kulturhistorisk gärning, som genomföres helt på frivillig bas. Med tanke på detta är det en självklar målsättning för oss att trygga återväxten i föreningen. Jag vill därför uppmana dig, som läser det här att känna efter, om det inte finns lite tid att ägna åt föreningsliv. Det behöver inte alls innebära en styrelsepost eller annan förtroendevald. Det kan bara vara ett godkännande att bli uppsatt på en lista över resurspersoner, som kan ringas in vid behov. Du är i så fall hjärtligt välkommen att kontakta någon i styrelsen för mer information. Jag önskar dig god förnöjelse av Färisten och samtidigt ett Gott Nytt Verksamhetsår. – Bo Rosengren – RISEBERGA – FÄRINGTOFTA HEMBYGDSFÖRENING 100 – och några år – har gått Det hundrade året med svenskt flyg gjordes till ett Jubileumsår. Det firades 2010, även om den första flygningen i Sverige genomfördes 1909. Då var det dock en fransman i sitt franskbyggda plan, som gjorde några tafatta försök att komma upp i luften på Gärdet i Stockholm. – Torgel Hagelin – 1910 tog det mera fart och som vi vet så var det just här i våra trakter, som den förste svensken flög i ett svenskbyggt flygplan. Efter flera försök un- Nyrop 1912. der våren och sommaren med sin tillsammans med Oscar Ask byggda maskin, kunde Hjalmar Nyrop den 16 oktober lyfta från heden ute vid Bonnarp och utföra vad som kunde betraktas som en flygning. Därefter tog han flyglek- tioner men fick på grund av ett haveri med svåra kroppsskador aldrig något flygcertifikat. De tidigare försöken gav maskinen namnet Gräshoppan, eftersom de korta lyften närmast liknade vad en sådan kan åstadkomma. Efter att ha bytt motor till en av annan tillverkning – dock svagare FÄRISTEN Nr 1 2014 men lättare än den förra och med en annan propeller – fick man ut mer dragkraft och kunde äntligen flyga och verkligen bli kvar ett tag uppe i luften. Det var i Landskrona ingenjörsarbetet och byggandet skedde. Det var i Ljungbyhed utprovningen och flygförsöken utfördes. Här var andra betingelser än intill kusten. Söderåsen har alltid påverkat vindarna, så att dess riktning varit stabilare och utan besvärliga kast. Det är inte för inte som här har bedrivits flygutbildning i 99 år och görs så fortfarande. Här var marken tilltrampad och jämn och hård efter tusentals hästars framfart, och ännu fler soldaters marscherande. Dessutom behövdes villiga ynglingars hjälp att hålla emot respektive följa med i vingspetsen, tills planen uppnått egen styrfart vid start. Patrik Haller, vår förenings andre ordförande, var ofta ”stjärthållare”. En annan pion- Enoch Thulin. Elsa Andersson. jär, även han från och verksam i Landskrona, var ju Enoch Thulin, vars flygskola klokt nog förlades till Ljungbyhed. Den skolade 101 elever till flyg- Gräshoppan. Nordstiernan. 4 RISEBERGA – FÄRINGTOFTA HEMBYGDSFÖRENING certifikat under åren 1915 till 1920. Den 101:a eleven hette Elsa Andersson. Thulin förstod var det var BÄST att lära folk att flyga i rangliga farkoster! NÅVÄL! DE HUNDRA ÅREN HAR BJUDIT PÅ EN ENORM UTVECKLING INOM FLYGERIET. Denna har man under jubileumsåret presenterat på ett stort antal platser i landet under flygdagar, fly-in, tävlingar och rena klubbträffar. Den sista flygdagen stod vi själva för här i Ljungbyhed den 5 september. Som sig bör var vädret helt strålande, vilket lockade 18.000 människor (vuxna betalande) innanför grindarna. Säkert ca 3.000 utanför längs vägarna. Kanske inte som förr, då F5 hade 70–80.000 besökare, men då med helt andra resurser bakom. En fantastisk flygdag och en succé, som gav mersmak åt arrangerande Ljungbyhed Park och Kommunen. En tragisk händelse någon vecka innan flygdagen, då vår kanske hängivnaste Ljungbyhedsflygare genom tiderna, Bertil Gerhardt, omkom i ett haveri i Norge, gav dock en påminnelse om den andra sidan av flyg, dess lockelse och tjusning – olycksrisken. Inga incidenter inträffade under jubileumsårets flyguppvisningar. Flygsäkerheten HAR under dessa 100 år bara blivit bättre och bättre! Och ingen behöver hålla i vingen, när vi startar. Anno 1910 har nämnts ovan som Eftersom både 2011, 2012 och 2013 har passerat kan tilläggas, att dessa också varit jubileumsår vad gäller flygning. 1911 blev det ett mera ”spritt flygande” i Ljungbyhed, och 1912 fick vi vårt första militära flygplan. Det var marinens Aeroplanet Nr 1, som flögs från Värtan is i Stockholm. 1913 flög Thulin Landskrona – Stralsund och åter Sverige. Den första flygningen Sverige – Tyskland. det första ”helsvenska” flygåret. SKRIVET AV EN F.D. UPPVISNINGSPILOT MED 55 FLYGARÅR PÅ NACKEN. utnämndes han till, i och med att Från samma år härstammar Elis Nordquists personliga berättelse från sin tid som befälsaspirant i Kungl. Artilleriet. I samband med detta kan nämnas att Elis senare tog aviatörscertifikat, blev lärare och sedermera skolchef vid Thulins flygskola. Skolchef Thulin själv omkom i en flygolycka 1919. Elis utmärkte sig som flygare bl a genom att den 13 maj 1919 genomföra den längsta flygningen i Sverige på en dag – 100 mil. Det råkade bli dagen innan Enoch Thulins dödsstörtning. Delar av Elis senare karriär framgår av faktarutan till artikeln. Mycket flyg! Mer om det i nästa FäRisten. – TH – Bertil Gerhardt. Micael Carssons Bleriot på Jubileumsflygdagen. FÄRISTEN Nr 1 2014 5 RISEBERGA – FÄRINGTOFTA HEMBYGDSFÖRENING Mellan raderna i en elevs flygdagbok Jag blev ombedd att skriva ner några minnen från min tid som flygelev på Krigsflygskolan i Ljungbyhed och satte mig ned för att försöka vaska fram några guldkorn ur den grå forntiden i slutet på femtiotalet. Så kom jag att tänka på min gamla flygdagbok från F5-tiden, var jag nu hade lagt den. Jag fann den bland mina förfäders gamla inskrivningsböcker men ack så torftigt skriven. Datum, lärare, övning, flygtid och mycket korta kommentarer. Men se, trillade där inte fram, om inte guldkorn, så i alla fall en hel del gamla minnen mellan raderna. Alltså! Friskt mod, till verket! – Av Karl Olof Wesslén – Jag anlände med tåg till Ljungbyhed i mitten av november 1958 och inkvarterades i Norra Flygeln vid Kanslihuset. De flesta av oss hade redan varit ute och prövat arbetslivet, så vi var nog ett gäng lugna grabbar med fötterna på jorden. Jag vill minnas, att man redan från början lärde oss att verkligen bjuda till och sköta oss. Man visade oss skolvaktmästarens gröna dragkärra med enkelt flak, två cykelhjul och två skalmar att dra i. Den, som blev gallrad, fick låna den när han skulle köra sin utrustning tillbaka till intendenturförrådet för inlämning. Den gröna kärran vara sedan symbolen för det gallringshot, som faktiskt vilade över oss under hela utbildningen. Det pep, visslade och dånade från flygfältet. Gula flygplan flög omkring i för oss oförklarliga mönster och ett egendomligt flygplan med två stjärtar for förbi i stela banor med hög fart. Nog pirrade det lite i magen vid tanken på, att man själv kanske skulle sitta där en gång i framtiden, men det var så fjärran, och man hade nog med allt för stunden. Vi blev nya individer med nummer och signatur. Jag blev 225 Wesslén med signatur Wes. Flygutrustingen bestod av nya erfarenheter. En gul flygoverall med fickor på framsidan, en tyghuva med hörlurar, radiosladd och hakband samt en halsduk. Och så fallskärmen förstås, väl tillpassad och formad efter stolen i flygplanet, eftersom vi satt på fallskärmen under flygning. I flygplanet skulle vi använda en strupmikrofon, spänd om halsen mot struphuvudet, och vars ljud i radion mest liknade en morrande dansk storrökare på en pub. Dessutom använde vi vita lätta sämskskinnshandskar, vilka efter utslitning byttes ut för att FÄRISTEN Nr 1 2014 sedan inköpas av rosodlare. Uppklädda i detta skiljde vi oss från alla andra på flottiljen, inte minst när vi gick till flygplanet vaggande som ankor med den klumpiga fallskärmen slängande under rumpan, eller när vi i hög fart travade in och ut till flygning med den slängande över axeln. Det var för det mesta full fart. En typisk scen var, när man parkerat flygplanet, att läraren travade iväg in mot signalbaracken, där omklädningsrummen fanns, medan eleven nervöst krånglade sig ur inredningen i flygplanet och sedan springande med den tunga fallskärmen hasande och slängande halvt på axeln försökte komma ifatt läraren för att anmäla sig i farten. NÅ. TILLBAKA DÄR DET BÖRJADE. När vi fått oss några lektioner i uppförande och ordning och ett pass excercis till livs, var det så dags att möta våra flyglärare. Vi presenterades för en grupp 6 gamla, eller äldre än oss, flyglärare med lugna ögon och förtroendefullt uppträdande. Till och med flygavdelningschefen syntes ha respekt för dem. Det kändes tryggt. Men när jag satte mig hos min flyglärare, och han började prata med mig, förstod jag snabbt att nu gällde det att ha ögon och öron öppna och att här inte gavs mycket tid till att ta om eller repetera. Så började det. Samling, väderföredragning, ordergivning, lärarens genomgång av övningen och sedan ut till flygplanen. Detta var den ordning som gällde i hela flygvapnet och under hela min tid som flygförare. Första flygningen minns jag inte så mycket av. Känna på rodren och se hur flygplanet rörde sig. Läsa lite på kartan. Utsikten, massor av små hus och kyrkor, hitta rätt bland vägar och samhällen, landningsvarvet och landningen. Sedan följde passen varandra som på ett snöre: hålla höjd, fart och kurs, vingtippning med illamående, manövrera landstället och klaff, prata på radion, markkörning och parkering. Ett pass med bl. a. vingtippningar och illamående blev betyg bra. Tackar, tackar. Den 13/1 1959 skrev jag:”Höglund kvadd i stråket med To (flygavdelningschefen). Båda klarade sig helskinnade, men flygplanet slogs sönder och skrotades, se bilden. En serie pass omfattade stall, vikning och spinn med urgångar samt urgång ur vikning i olika lägen och svängar var övningar, inför kommande EK- RISEBERGA – FÄRINGTOFTA HEMBYGDSFÖRENING flygning. Efter bedömningslandningar och nödlandningsövningar, navigeringsflygningar och start och landningsövningar visste vi, att nästa gång det stod start och landning på programmet kunde vi få fara iväg själva ett varv runt fältet. Det är klart att det blev en markerad vändning i min lilla karriär som flygare när vi efter två landningsvarv stannade vid märket ute på fältet och flygläraren spände loss sig, tog bort radioanslutningen och sa: ”gå nu upp och flyg ett varv själv, men kom ned med flygplanet helt igen”. Det var klart att det gick bra, så det så! Det lossnade i flygningen, spänningar släppte, man började bli kavat och tog för sig. I flygdagboken har jag skrivit om dubbelkommandopasset efter EK-flygningen: ”det ljusnar, allt går bättre”, och vid nästa DK-pass står det: ”dålig landning, i övrigt skapligt. Den verkliga flygningen börjar”. Men om jag hade trott att jag redan var stor flygare, så hade jag snabbt hamnat på jorden igen, för nu skärptes kraven. Plötsligt var flygläraren inte nöjd med landningarna längre. Det blev skarpare krav på att håll kurser, höjder och farter, hålla reda på läget över marken och hålla reda på andra flygplan i luften. Kritiken kunde hagla, även om den var kamratlig. Kommentar efter ett pass med flygavdelningschefen: ”To bra, inget gnat”. Vi fick ligga och öva i sektorer över flygfältet, övervakade av en lärare i ”Hyddan” ute vid start- och landningstråken. Han hade radiokonktakt med oss och satt under en genomskinlig kupol på ”Hyddan”och höll reda på oss. Rätt som det var kunde det komma: Röd 32 vingtippa!. Därmed kunde han se om Röd 32 låg i sin sektor. Jag minns en gång i början av min EK-flygning att jag skulle ligga i en sektor över Spången och öva branta svängar. Under mig låg små cumulusmoln utspridda över nejden och genom molngluggarna kunde jag se marken och hålla mitt läge. Plötsligt upptäckte jag att gluggarna tog slut och såg västerut. Ett heldraget täcke av moln drev in och där satt jag på så där en femtonhundra meters höjd, inga gluggar så långt ögat nådde och jag minns att jag tänkte: ”fan, vad gör jag nu”. I samma ögonblick kom Hyddan in på radion och beordrade mig att gå hem och landa och förebrådde mig för att jag inte hållit ögonen på vädret. Nu var goda råd dyra. Men lyckan står den djärve bi, tänkte jag. Jag meddelade hyddan att jag lämnat sektorn och med FÄRISTEN Nr 1 2014 en vild idé i huvudet svängde jag norrut, uppskattade flygtiden till Oderljunga och puttrade iväg. Jag hade bestämt mig för att göra en fri molngenomgång och ta mig hem under moln. Jag anade att det skulle bli väsen om en grön elev som jag, som aldrig flugit varken instrument-flygning eller rote förut, irrade omkring ensam över moln. Man skulle skicka upp ett flygplan för att hämta ner mig. Det skulle ju vara förnedrande. När jag bedömde att jag nästan var vid Oderljunga svängde jag söderut, bestämde mig för en kurs mot fältet och kontrollerade horisontgyrot och kursgyrot. Jag hade ju förut sett hur horisontgyrot fungerade, så jag sänkte nosen till en flack plané och tog ögonmärken på instrumentet. Flygplanet och jag dök in i moln och jag höll läget stadigt på horisontgyrot. Efter en kort stund kom jag ut under moln och susade fram på låg höjd över skogskullarna tills jag såg flygfältet långt där framme till vänster. Då svängde jag västerut, meddelade på radion att jag var under moln och sedan var det lätt att hitta Klöva Hallar och sedan landa. Flygläraren, eller Hyddan som vi kallade dom som att där, spände ögonen i mig och frågade hur fan jag kommit ner. ”Jag hittade en glugg vid Vedby”, ljög jag. Då nickade han och sa inget mer. Jag misstänkte att det hade varit hans uppgift att kontrollera vädret men brustit i uppmärksamhet. Vid ett senare tillfälle flög jag ett pass bedömningslanding EK på Eslövs flygfält och jag tyckte jag gjorde väldigt bra ifrån mig den gången. Flera gånger landade jag precis tvärs märket, där vi skulle sätta oss, och ganska tätt intill landningsmärket. Detta var en Tformad röd duk utlagd på gräset. När jag kom hem och anmälde mig för flygläraren, som stått och kontollerat våra landningar, stirrade han mig stint i ögonen och fräste: ”tänkte flygeleven spetsa mig på pitotröret?” Hå hå ja ja, så var man nere på gräsrotsnivå igen. Jag skrev hans kritik i flygdagboken: ”bedömningarna bra, men omdömet sämre!!” Mellan raderna trillar plötsligt fram ett minne som inte har så mycket att göra med flygning. Jag och en kamrat var nere på Jet-baren under ett hus som jag vill minnas kallades Hantverkshuset. Två mörkhåriga flickor fångade vårt intresse och när de gick kilade vi efter. De gick mot torget och vi smög granskande efter. När vi kommit in på Skolgatan mot flyget viskade jag: ”ta den vänstra du, så tar jag den högra”. Det var väl nåt som drog, kan man tänka. Vi gled ifatt och jag sa: ”vi kanske får lov att följa er hem”? Den högra flickan skrattade lite och svarade: ”det är inte nödvändigt, vi bor här”. Och så pekade hon på ett fönster i en kupa på ett gult hus mitt framför näsan på oss. Hon blev sedermera min hustru och är fortfarande det, en äkta skånegräbba, bonddotter från Skälleberga. Den 7/4 skrev jag: ”Hoppade på ungefär 300 m. Flygplanet totalkvadd. Mystisk spinn”. Det var ett pass avancerad flygning med ett flygplan som var ovanligt mycket snedtrimmat åt vänster i skevningen. Jag hade stigit till knappt tvåtusen meter i sektorn för att börja med en spinn. Ingång normal, spinnen normal och jag gav urgångsroder efter tre varv. Nosen sjönk, och jag var beredd att neutralställa alla roder när rotationen upphört för att ta upp flygplanet. Det fortsatte emellertid att rotera med låg nos och förmodligen sakta ökande fart. Jag drog spinnroder igen, fick normal spinn på nytt och gav urgångsroder. Något verkade inte normalt och jag såg ned på sidroderpedalerna. De var neutralställda. Jag uppfattade det som att jag inte kunde ge full motsatt sidroder. Jag prövade skevning och höjdroder med ringa effekt. Jag råkade se ut åt sidan och herregud vad den mörka landningsbanan var stor. Loss med fastbindningsremmarna, lossa radioanslutningen, bort med huven och ut. Jag kände en mjuk puff i baken, förmodligen av ena vingen och luften var tjock som filmjölk mellan fingrarna när jag sträckte ut armarna för att stoppa eventuell rotation. Sedan drog jag i handtaget till fallskärmen och där hängde jag. Jag trädde fallskärmshandtaget över handleden, grep tag i bärremmarna vid axlarna och intog fallskärmsställning. (Inom parantes: jag hade gjort min värnplikt som fallskärmsjägare). Allt gick med automatik. Fallet blev inte långt. Nu efteråt kan jag avslöja att en elev, som stod och såg alltsammans, långt senare i livet berättade för mig att fallskärmen slog ut alldeles över trädtopparna. Nå, jag var helskinnad men i ett begynnande chocktillstånd, vilket ytterligare fördystrades av att flygplanresterna låg och brann alldeles intill. För att hejda en eventuell försämring av mitt allmäntillstånd förstod jag att jag måste göra något, så jag började samla ihop fallskärmen som jag blivit lärd en gång. När jag suttit på skärmen en stund 7 RISEBERGA – FÄRINGTOFTA HEMBYGDSFÖRENING kom en småväxt man springande över hagen vid Lilla Kloster. Det var vår flottiljchef, överste Rehnberg. Han sträckte fram handen och sa: ”Gratulerar”. Jo jo, förstört ett helt flygplan och sedan bli gratulerad, tänkte jag, men fattade att det gällde min överlevnad. När brandbilen kom skumpande såg jag på handen när jag sträckte upp den och kontrollerade att jag signalerade ett finger, ensam i flygplanet. Jag kände mig nog lite omtöcknad just då. Väl inne på F5 sjukstuga kläddes jag av, fick en grå morgonrock och blev lagd i säng i ett ensamt kalt rum och lämnades åt mitt trista öde. Efter en lång stund tittade sjuksköterskan in. Hon stirrade och sa:”Oj då” och så försvann hon och kom tillbaka med ett litet vitt piller och en mugg vatten. När hon gått tittade jag på mina händer. De var lika vita som lakanet. Det tog nog inte lång stund för mig att somna, men framåt kvällen väcktes jag för att intervjuas av en reporter. I mitt eländiga tillstånd fotograferas jag och svarade nog högst osammanhängande på en fråga jag fick. Reportern, som antagligen var en erfaren och vettig man, ställde inga fler frågor och jag fördes till mitt sjukläger igen. Denna händelse fick mig att börja fundera över vad det var för ett ställe jag kommit till, men på morgonen kände jag mig pigg och klar igen, fick mina kläder och drog till förläggningen. Jag flög ett DK-pass på förmiddagen och grabbarna frågade vad jag gjort, vilket jag berättade. En sa att han hört att jag vikit mig i landningsvarvet. En av mina kamrater kunde bekräfta att flygplanet varit besvärande snedtrimmat åt vänster i skevrodren eftersom han flugit det passet före mig. Jag flög några pass med en spinnexpert från SAAB. Sedan blev det haverikommission. Jag blev kallad och infann mig. Där satt de högre officerarna jag kände igen samt några civila nämndemän. Jag fick berätta vad jag varit med om och att flygplanet varit snedtrimmat åt vänster i skevningen och att jag tyckte jag kände och såg att jag inte kunde trampa fullt motsatt sidroder. En av dessa nämndemännen sa då ungefär så här: ”när vi var ute och tittade på vrakdelarna kände jag på sidrodret och det var fullt rörligt.” Jag minns att jag blev sittande och stirrade rakt fram efter det svaret och skolchefen, kaptenen Ottebrandt, en rådig och bra karl, såg väl min blick och hårdnande ansikte. Han måste ha rest sig snabbt och gripit tag i min axel. ”Kom med mig”. FÄRISTEN Nr 1 2014 Han förde mig ut ur rummet och sa ungefär så här: ”Glöm det här. Bry dig inte om det mer. Återgå du till din tjänst igen”. Och det gjorde jag. Jag var ung och frisk och stark, så jag hade inga problem med att skaka av mig sådana dumheter, men min något glorifierade och starkt positiva syn på Flygvapnet fick sig en allvarlig knäck denna gång. Allt detta är mitt dystraste minne från min tid i Flygvapnet. Långt senare kom ett hovrättsråd till F5 och flög med mig. Man höll på att organisera om haverikommissionerna i FV och jag fick tillfälle att berätta om mina upplevelser. ”Jag hoppas att det inte ska gå till så där i framtiden”, sa jag. ”Nää”, svarade han, ”det kan jag tala om för dig att det ska det inte!” Jag glömde allt det där, men blev påmind igen när den flyglärare som lärt mig spinn och urgång tog mig åt sidan och sa att man kommit fram till att jag fått otillräcklig utbildning i spinn av honom. Då förstod jag att man hade jagat en syndabock. I mina tankar omedelbart efter detta rasade inte Flygvapnet men väl vissa delar av Krigsflygskolan med ens ned till gräsrotsnivå. Som tur var fanns det så mycket positivt i flygtjänsten att jag glömde även detta efter ett tag. Så kom dagen då vi klättrade in i J28 C och efter att ha gått EK på jetflygplanet J28 B öppnade sig friheten i luften. Man steg snabbt till höga höjder, man var högt över jorden och det hände saker när man manövrerade. Det kändes naturligt, så här måste det vara. Man kom loss från jordytan ordentligt, allt därnere blev smått och fjärran och lufthavet kändes öppet och fritt åt alla håll. Men vi var fortfarande elever och vi hölls i sträng disciplin. Visade man det minsta dåligt omdöme eller gjorde något som inte tillhörde övningarna, var man farligt nära att komma i skaklarna på gröna kärran. Det var helt rätt. Slarv och nonchalans fick överhuvudtager inte existera. Den 5/6 blev vi plötsligt påminda om att vi flög med mindre marginaler än tidigare, att det vi inte ville tänka på hände. I flygdagboken står det lakoniskt: ”Detta pass störtade Jönsson vid Sösdala”. Han flög instrument med förskärmning i J28 B och med en kamrat som var säkerhetsförare i ett flyg8 plan strax bakom, klar att beordra ”öppna avskärmning” om det skulle behövas. Säkerhetsföraren berättade att Jönssons flygplan hade börjat svänga svagt och börjat sjunka, sedan ökade lutning och fart och den stackars grabben i följeflygplanet ropade till honom i radion, men denne reagerade inte utan kom i brant dykning i mycket hög fart och hans kamrat hängde med och ropade på radion så länge att det var med knapp nöd han själv lyckades ta upp sitt flygplan. Föraren i följeflygplanet hade haft överfart, ett allvarligt tillstånd med 28 B, som då förlorade mycket av sin normala manövrerbarhet. Vad som orsakat haveriet blev aldrig klarlagt. Vår utbildning fortsatte. Man växte samman med flygplanet. Kraven hölls höga men det blev mer och mer kapacitet över för det nya som skulle läras. I flygdagboken följer det ena passet efter det andra, korta kommentarer, sällan något upphetsande, men mellan raderna finns minnesbilder av alla de krav man sakta uppfyllde och hur man efterhand mognade bakom spaken. En kommentar skiljer sig från de andra. 31/8: ”en ammunitionslucka öppen i starten, kollision med bränsletank på plattan”. Strax efter starten upptäckte roteettan att en lucka var öppen på mitt flygplan. Jag var tvungen att gå ner och landa igen för att få den stängd. När jag körde in på tankplattan hade vänster hjulbroms upphört att fungera, varför det gick rakt fram in i en tank med bränsle. Den hoppade ur läge och bränslet flödade. Jag kuperade och tog fram loggboken för att skriva i den, då jag upptäckte en flygtekniker som kom farande och vinkade åt mig att genast lämna flygplanet, vilket jag förstås villigt gjorde. Orsaken till kollisionen var att den vänstra hjulbromsens gummiblåsa, som pressade mot bromsarna, hade spruckit. Tankens ena kant träffade kabinen i sidan, och eftersom den var uppbyggd av balsa, slogs det upp ett hål. Flygplanet skrotades. 1/9. Mörkerflygning 7000 meter. ”Störning i radion från norrsken”. 29/9. Sista passet före examen. Vi vare redan godkända. Han som blev etta på kursen förtjänade det. Mycket fin kamrat och duktig i flygning. Samma kan sägas om tvåan. Jag bedömdes kunna bli trea men tyckte nog att det var fler som var värda det. Examen! Medan trumpeterna smattrade sprang vi fram en och en och tog emot våra eftertraktade guldvingar ur flygvapenchefens hand. Jag minns än RISEBERGA – FÄRINGTOFTA HEMBYGDSFÖRENING i dag hans hjärtliga ansiktsuttryck och uppmuntrande ”Gratulerar”. Han väntade sedan tålmodigt medan vi fäste vingarna i det i förväg med en blyertspenna uppborrade hålet i vapenrocken. Nu var vi inte längre elever. Nu var vi en del av flygvapnet, anställda för att bli yrkespiloter på krigsflygplan. Jag blev placerad på F16 i Uppsala. Jaktflottilj. J 29 Tunnan. Men det är en annan historia. Ordförklaring: DK = dubbekommando, med lärare; EK = enkelkommando, utan lärare; Stall = flygplanet har så låg fart att det bildas virvlar på vingarna ovansida, flygplanet skakar, men ligger fortfarande på rätt köl; Vikning = flygplanet har tappat lyftkraften och faller rakt fram eller oftast över ena vingen; Spinn = flygplanet är helt överstegrat, ingen lyftkraft, och faller som ett löv i en till synes platt nedåriktad roterande rörelse. I verkligheten rör sig flygplanet i alla tre planen; Vingtippa = skeva omväxlande höger och vänster; Pitotrör = ett litet rör i framkanten av i vingen längst ut och riktat framåt i färdriktningen, med vilket man mätte flygplanets fart i förhållande till omgivande luftmassa. Mystiska ruiner SÖDER OM BLADHULT MEN NORR OM ”NORES” FINNS EN ÄLDRE GRANSKOG ÖSTER OM SKOGSVÄGEN. I denna skog, som sannolikt har varit en fossil åker, finns en liten byggnadsgrund på några m². Stenmurarna har kvadratisk form med en öppning i väster. Varför finns den där? Den är för liten att ha några svin eller får i på natten. Kan det vara en tillfällig potatiskällare? VI FORTSÄTTER NORRUT MOT BOHUS OCH ÄR NU I PERSTORPS SOCKEN. En tresidig stenmur med två korta sidor och en lång finns på en fossil åker? Är detta ett jaktpass? VI VÄNDER TILLBAKA TILL KRÖGLAN. Två olika versioner av orienteringskartor har norr om Kröglan, husgrunder markerade. På den ena kartan finner man Kröglans torp. På den andra finns en annan husgrund markerad 200m längre bort. Var detta en felritning? Bröderna Sven och Olle Kjellström och jag letade efter dessa husgrunder, men vi fann bara en. I samband med detta tappade vi bort lillebror eller tvärtom. VI FÖRFLYTTAR OSS TILL KOHOLMA CITY OCH BESÖKER ROLAND LARSSON. I hans ”Dahlbergs backe” finns en utgrävning i den östra delen av backen med stensatta väggar. Man kan tänka sig här ett bord och stolar för en trevlig berså. I andra ändan av backen finns grunden till ett gammalt torp och uppe på backen påstås det, att man haft dans. Rolands hypotes, att det kan vara en berså, är mycket rimlig. Vad tror Ni? Den 28/1 2014 Jan Ljungdahl Gamla skämt. August. Morfar August var född 1868 och arbetade i sina ungdoms dagar på ”ättikan” i Perstorp och delvis på Herrevadskloster. Under tiden han arbetade på ”Ättikan” gick han hemifrån vid 04-tiden. Gångsträckan var ca en mil enkel väg. Vid oväder hände det att han sov över på arbetsplatsens ugnar. Vid ett tillfälle fick han och flera andra arbetare som någon slags premie en 90 kg säck med råg att ta med till sina torp. Det var en, mycket välkommen gåva i många hem. Rågsäcken bar han hem till torpet. På en fråga av oss på 1950-talet om det inte var tungt, svarade han ”A- ente precis för jag vilade på mölkaboren.” Vi barn satt som tända ljus, när gubbarna berättade historier. Vi frågade, om det inte hände något alla morgnar, kvällar och nätter på de vägar och stigar, som de vandrat.” Nä de va ente möd. Ja, det var ibland ”rälit” nere vid Fan-sjön (Nybo-damm), där Myringarna ”skreg” så högt. Men vad kunde vi göra åt det? På vägen mellan hemmet och Herrevadskloster låg ett backstugetorp. Där bodde ”Gålan”, men varför hon hette så vet jag inte. En morgon, när hon hade varit ute och samlad ved, hade hon fastnat i ett slanstaket. Då kom August och räddade henne. ”Jag fick ju hiva opp-na för att lösna kjoltöjet. Hon hade ente nånting ”ongete”, och jag konne se änna opp i juldagsmorgon.” Lyssnat på berättelser under 1930-40-talet. FÄRISTEN Nr 1 2014 Nästa gång, som vi letade, var bl.a. Sven Kjellströms franska fru med, och hon fann den andra s.k. husgrunden, som är ca 70-90 cm hög. Ytan endast några m². Man har fin utsikt över omgivningen. Några ägare till Kröglan var kända för sitt jaktintresse. Är detta också ett jaktpass? Man kan ligga dold i det här stenpartiet. Har Ni sett något liknande? Karaktär. Två svenska kolingar står och filosoferar i en hamn. En säger: – I dag har jag tre gånger varit erbjuden arbete men tackat nej. Det är tur att man fått karaktär. (Eigil Schwab 1908.) Drevkarlen. Torparen kommer in till baronen med mössan i näven. Baronen. – Vad vill ni min gode man? - Jo, det var mig, som baron sköt på vid sista harjakten. - Men det fick ni ju ersättning för. - Ja, men nu ä dä jakt i nästa vecka, och nu tänkte jag fråga, om jag skulle kunna få ett litet förskott! (Pelle Lindroth 1903). Historien upprepar sig! – JL – 9 RISEBERGA – FÄRINGTOFTA HEMBYGDSFÖRENING ARTIKELN TILLHANDAHÅLLEN AV INGEGÄRD NORDQUIST NUMERA REHNVALL – GIFT MED SVANTE, SON TILL ELIS 1944-1960. SVANTE AVLED 18 JUNI 1960. Elis Nordquist föddes 18 mars 1888. När han som artillerist vid A4 i Östersund var på manöver i mars 1910, anade han nog inte, att han skulle ta ”aviatör-diplom” 1915 och 1917 vara chef för Thulins flyg-skola i Ljungbyhed, nygift med sin Lisa, som han träffat i Kiruna! De var bosatta i Ljungbyhed i Fricks hus och där föd- des pojkarna Bengt och Svante. Inte heller kunde han tro, att han 1932 skulle åka till Persien (Iran) för att reorganisera det persiska flygvapnet och t.o.m. skulle ta med familjen med Svante, Maud och Barbro. (Sonen Tom föddes inte förrän 1935 efter hemkomsten till Sverige.) Att han också skulle vara med att bygga upp den svenska flygplans-industrin genom att vara teknisk direktör vid SAAB var väl inte heller något han hade kunnat föreställa sig. Han pensionerades 1954 och avled 5 december 1956. ● ● ● ● ● ● ● Elis (Esse) Nordquist f 18/3 1888 Svante Esse Alfred N f. 30/12 1919, d. 30/6 1960 i båtolycka på Bråviken. S var flyglärare vid F5 i början av 40-talet. Reservofficer. SAS-anställd kort tid i Kairo. Chef Engströms Växtskydd AB i Eslöv. Helikopterförare, chef SAABs helikopterflyg i Norrköping till sin död. MED VÄNLIG HÄLSNING BARBRO TÄRNHUVUD, DOTTER TILL ELIS. ELIS NORDQUIST Dagbok för tiden februari – mars 1910 Batteriet Ribbing skall lossa före oss, men när de ha en vagn kvar komma vi åt våra fordon. Vi beslöto att bräcka bassarna, och medan de lossade ett kanonfordon lossade vi två. Vi komma också iväg före dem. Passerade vid middagstiden ”metropolen” Laholm. Såg ej mycket av staden, men tror ej att den var vidare sevärd. Vi körde i trav rätt igenom den. Passerade sedan Lagan. Landsvägen går på en stenbro över ån. Den forsar och kokar som en gryta. Stenbron är gammal och ser stadig ut. Det var nästan lika fint som Kamlunge-forsen. Förläggas i herrgården Vallberga. En stor gammal herrgård med massor av uthus. Vi ha hästarna i ladugården. Ha fått kålsoppa och urkokt kött till middag. Med kännedom om min smak för kål framgår att det var skönt att ha matsäck med. De ha en liten fölunge i en box här. Den ser ut som en stor gul stövare. I kväll äro vi bjudna på kaffe till direktören här. Hans flicka var visst på vår bal. Skall doppa ordentligt. Vi skola ligga i en loge. Vi komma nog ej att frysa, ty vi få begagna hästarnas filtar. I morgon börjar kriget. Vi få en knogig dag i morgon. DEN 25:e Var hos direktören på kaffe igår kväll. D v s vi fingo sitta i en drängstuga eller dylikt. När jag kom var punschen och brödet slut. Gick sedan och lade mig på logen. Somnade rätt snart. Vaknade FÄRISTEN Nr 1 2014 kl ½2 med att jag frös och hade ont i magen. Hade sedan fullt göra till reveljen med att gå på wc. Led förfärligt. Man blir så matt av diarrhé. Vi gåvo oss iväg kl ½7. Då snöade det och blåste hårt. Det gick bra till Hasslöf, där generalen hälsade oss. Sedan började äventyren. Vi skulle nu gå fram över Hallandsås. Att komma upp på den är ungefär som att klara sig upp på stadsberget i Sundsvall. Mitt spann var i täten. Det gick bra en bit. Sedan blev stigningen så stark att sexspannen ej orkade dra. Förstärkte då våra två första spann med för- och mellanhästarna från de andra. Sedan gick det. När vi endast hade en 3 a 400 m kvar till krönet gick plötsligt tistelkroken av. Kanonen och de vid den fastspända stånghästarna började åka baklänges men hamnade lyckligtvis i diket där de stannade sedan högerhästen fallit omkull. Under tiden hade vi fullt göra med att klara de andra hästarna. Förvågen hängde på bakbenen på mina två så att de slogo och stegrade sig ömsom. Sedan tog det tid innan vi fingo sätta dit en reservtistel och få kanonen på vägen igen. Strax därpå fingo vi gå i ställning uppe i skogen. Där var två fot snö och stenigt, så man hade göra att komma fram. Det var knog nog att sitta kvar på hästen, ty den hoppade och raglade ideligen. Men det gick. Fingo stå i ställningen en halvtimme, men kunde ej skjuta ty snön yrde så tätt. Då frös man. Och magen värkte som en oxeltand. Kommo äntligen iväg. Hästarna orka i 10 den djupa snön endast dra kanonerna i skritt. Och hela tiden måste man slå med piskan, trots att det gjorde en ont i själen för varje slag. Min högerhäst hade ett stort brytsår i lokstaden. Hade sedan 2 mil till kvarteret, genomblöta och sjuka hälften så man knappt orkade sitta i sadeln. - Jag måste stiga av och lossa byxorna midt på vägen. Det såg nog lustigt ut, men det var ingen som orkade skratta. Kommo i kvarter omsider. Vägen dit var mycket vacker. En synnerligen strid å följer vägen hela tiden på den ena sidan och på den andra går hela tiden en höjdsträckning beklädd med en bokskog som måtte vara förtjusande på sommaren. Vi voro så slut allesammans att vi måste få ligga i ordentligt rum. Det är ungefär så stort som vårt rum hemma och där ligga vi på halm. Fjorton man. Vi ha en järnkamin framför vilken jag nu sitter och torkar mina skinnskodda byxor. Skall nu hänga upp min kappa till torkning och sedan godnatt. DEN 26:e Vaknade efter en natt tillbringad i drömlös sömn, frisk och kry och vid bra humör trots att det regnade. Reveljen gick kl 6, och kl 7.45 avmarscherade vi. Vi hade i dag överflyttats till B-styrkan, högra stridsgruppen, vilken antogs blivit slagen igår och nu befann sig på RISEBERGA – FÄRINGTOFTA HEMBYGDSFÖRENING återtåg. - Gingo i ställning å en träskartad åker, och beskjöto därifrån det förföljande infanteriet. Som de voro mycket starka och vi endast hade två kanoner måste vi strax ge oss av igen. Vid uppbröstningen hade vi otur. Av första ammunitionsvagnens spann stöpo fyra hästar på en gång. Andra ammunitionsvagnens vänster stånghäst föll i ett dike, och första kanonens kuskar körde så illa att deras kanon kantrade i samma dike som stånghästen. Av alla spannen var det alltså endast vårt som skötte sig. Vi klarade kanon och hästar torrskodda upp på vägen. Körde sedan undan i galopp, och togo ny ställning en bit längre bort, i närheten av staden Ängelholms kyrkogård. Vi hade kanonerna alldeles i ett skogsbryn, och beskjöto infanteriet på endast 800 meters avstånd. Strax därpå blåstes tropp, d.v.s. övningarna för dagen voro slut. Skulle nu ha kanonerna på vägen igen. Det var lättare tänkt än gjort. Först hade vi en tät skog och sedan ett brett och djupt dike med vatten i. Fingo order att köra med föreställarna först. Dessa körde och klarade sig. Sedan fingo vi spänna för- och mellanhästarna för kanonerna ensam, under det att två man höllo i svansen. Första kanonen damp i diket för andra gången och stjälpte. Vår kanon klarade vi ut utan äventyr. Sedan körde vi i trav genom staden Ängelholm. Vi körde genom Storgatan, och eftersom det var lördag och torgdag var hela staden ute och beskådade oss. Passerade Rönne å och Wege å. Bägge ganska strida och rätt vackra. Ligga nu i ett litet rum på ett ställe som heter Oregården. Ett kompani av Kronobergs regemente ligger även här. Har druckit kaffe i en statarstuga här. Träffade där några infanterister som tyckte att vi haft det jäkligt. Men de hade antagligen haft det värre, ty de ha legat i tält tre nätter årad. I morgon går reveljen kl 6 och kl 8 skola vi avmarschera mot Helsingborg. Nu skall jag bädda med halm och knyta mig. Först skall jag ta mig en konjak och dricka litet vatten samt röka en pipa. DEN 27:e Har tillbrakt en allt annat än trevlig natt. – Vi hade till vår disposition två små rum av vilka det ena innehöll en kamin. Jag hade reserverat plats i det som var utan kamin. Vi eldade på kvällen. Kaminen rök dock in till den grad, att vi måste vädra. Då öppnade ynglingarne ett fönster i kaminrummet och bägge fönstren samt dörren i vårt FÄRISTEN Nr 1 2014 rum. När vi sedan skulle lägga oss var det alldeles utkylt, varförutom de slagit sönder en ruta. Vidare hade de bommat igen dörren och tagit ur nyckeln. Ja, vi lade oss naturligtvis. Jag sov gott till kl 5, då jag började frysa på allvar. Hade ju endast kappan över mig. Då steg jag upp och lånade min kappa till två ynglingar som ej sovit ett dugg. Sedan gick jag ut på l timmes promenad. Kl 8 avmarscherade vi. Det är ett väldigt liv när man skall sela hästarna om mornarna. De stå vanligen så tätt att man knappt kan komma emellan, och så är det alldeles mörkt. Och så knycker de persedlar aven. Om någon saknar en filt, piska, sadel eller dylikt, genast hugger han den första han får tag på. Man får vakta sina grejor skall jag säga. En hästskötare högg en av mina hästfiltar, men jag sparkade honom i ryggslutet och tog dem tillbaka. Vi hade ingen strid idag, utan endast marsch till Gustavslund. Körde mycket hastigt. Passerade en mängd stora samhällen, som Kattarp, Hasslarp, Lydåker o s v. I Lydåker skulle vi över järnvägen. Bommarna vara nedfällda, ty ett tåg var i annalkande. Vi måste då göra halt. Jag gav en krona till en pojk som stod i närheten och bad honom köpa mig för 20 öre bullar. Just som han sprang kommenderades det framåt marsch. Pojken kom luffande med påsen. När han skulle ge mig den sprack den och jag satt där med bullarna i famnen. Till råga på olyckan kommenderades det trav marsch. När man då har två hästar så är det rätt svårt att få någon hand ledig. Jag lyckades dock klara ned hälften av bullarna i mattornistern. Resten ströddes på vägen. Körde sedan fel och måste vända en bit. Jag såg att vi körde fel men kunde naturligtvis ej säga det till löjtnanten. Komma fram till Gustavslund kl ½1. Därefter hade vi rykt och puts av selar till paraden i morgon. De flesta av kamraterna ha permission, och ha rest in till Helsingborg som endast är tre km härifrån. Jag har dock stallvakt i natt, så jag får vänta tills i morgon kväll. Vi ha bra kvarter här. Varje häst har en spilta och själva ligga vi i fyra rum. I mitt lilla kyffe ligga vi 8 man, men vi ha järnspis så vi behöva ej frysa i natt. Vi ha fått hit våra bästa uniformer och kappor samt hattar och lackstövlar för att kunna uppträda som gentlemän. Skall nu gå ned och tillträda stallvakten. 11 DEN 28:e Vaknade kl ½11 då de ynglingar som haft permission kommo hem. De stojade till kl 12. Sedan hade jag stallpass kl ½2 och sen sov man ej mera den natten. Vi ryckte ut kl 6:30 och marscherade till Helsingborg, dit vi anlände kl 7. Vi skulle nu föreställa danskar och skulle försvara Helsingborg mot svenskarne liksom på Stenbocks tid. Det jäkligaste väder rådde. Blöt snö flödade ned i massor och så var det så tät dimma att mistlurarne i hamnen tutade i ett sträck. Det lät riktigt hemskt. Vi körde upp och avbröstade i närheten av Stenbocksplatsen. Därefter stodo vi med föreställarne på en bakgata till kl 12 f m. Vi voro inom kort alldeles genomblöta och fröso kollossalt. Föreställarna blevo utsatta för anfall av kavalleripatruller, men vi körde veck dem med karbinerna. Knallade på och skjöto mitt i staden. En infanterist som vågat sig för nära flydde per spårvagn. Äntligen kl 12 fingo vi order om uppbröstning. Det var ej behagligt att sitta upp i sadlarne som voro fulla av snö. Kom sedan själva paraderingen. General v. Matern höll ett tal och skildrade Stenbocks strider. Under tiden sutto vi i givakt och fröso. Sedan skulle vi marschera genom staden. Detta gick vådligt sakta. Allt som allt tog paraderingen två timmar. Det var några av de ruggigaste timmar jag upplevat. Helsingborg tycks vara en mycket vacker stad. Jag tänkte resa in i kväll, men var så slak att jag avstod. Håller nu på att torka mina persedlar. I morgon börjar hemmarschen. Den kommer att ta ungefär fyra dar. Det är också på tiden att manövern tar slut, ty alla sådana nödvändighetsartiklar som konjak, ficklampan, mat och humör börja ta slut. Det kommer att ta en vecka efter manövern att skrubba händerna rena. Jag har hela tiden gått klädd i bandskor och benläder, men idag tog jag stövlar vilket jag ångrade. Har fått ett stort skavsår på högra fotknölen. Vi fingo idag till middag kokt fläsk med potatis samt varm mjölk och en semla. Det är den bästa middag vi fått. För övrigt få vi endast kaffe om mornarne med grovt bröd och en margarinklick. Nu skall jag lägga mig fast klockan endast är 6, men jag vill vara utvilad, ty vi få antagligen ligga i bivack i morgon natt och då får man naturligtvis ej en blund i ögonen. RISEBERGA – FÄRINGTOFTA HEMBYGDSFÖRENING DEN 1 MARS Bröto upp kl. 10. Jag upptäckte att någon hade knyckt min piska, men kunde ej få tag på brottslingen. Marscherade ungefär tre mil. Under vägen sprucko mina byxor över vänstra knäet när jag skulle sitta upp. Ligga nu i närheten av Kvidinge, på Tomarps slott som ägs av Kronan. Det är en stor mycket gammal stenbyggnad. Den är vitrappad och verkar mycket antik om taket ej vore. Detta är nämligen av korrugerad plåt och förstör hela stilen. Här i närheten finns ett ståtligt monument över Kronprins Karl August som dog på en hed här i närheten under åskådandet aven manöver 1810. Vi ha idag levat av reservproviant, varför vi, d v s jag och en kamrat traskade ned till Kvidinge för att proviantera och möjligen få mina byxor lagade. Skräddaren tog ej något för att han lagade dem. Voro sedan och drucko kaffe på ett ställe där vi trakterades med grammofonmusik. Köpte även en del mat med oss. Kvidinge ligger tre km från vårt kvarter, så det är en bra promenad. Vi ligga i en av slottets salar på halm. Det är därför jag ritar sådana kråkfötter. I morgon går reveljen kl ½7 och då ska vi marschera till Tyringe ungefär. Passerade idag gränsen mellan Malmöhus och Christianstads län. Den utmärktes av tvenne stora järntavlor. De flesta av ynglingarne snarka nu och nu skall även jag släcka min ljusstump och krypa ned i halmen. DEN 2:a MARS Bröto upp från Tomarp kl. l0. Jag och FÄRISTEN Nr 1 2014 många med mig fröso rätt betydligt under natten. Officerarne hade visst någon fästlighet, ty jag vaknade kl ½l och hörde dem skräna. På morgonen blevo vi bjudna på kaffe med dopp av officerarne. Doppet var slut på 30 sekunder. Vi hade idag att marschera genom en rätt kuperad terräng. Den liknade mycket Norrbotten ehuru skogarna utgjordes av ek och bok. Passerade Rönne å ett par gånger. En av ammunitionsvagnarna var idag fyrspänd emedan två hästar blivit tryckta. All skarp ammunition hade därför flyttats från denna till vår kanonföreställare. Det gick därför rätt tungt. Körde genom Perstorp. Kyrkan där såg ut som en ladugård. Tornet var av trä och stod ett stycke därifrån samt liknade mest en gammal väderkvarn utan vingar. Vi ligga nu på en herrgård eller f d herrgård som heter Gustavsborg. Den är alldeles förfallen och obebodd. Hästarne stå i en loge tätt som sillar. De komma väl att slå benen av varandra i natt. De äro alltid sammanblandade om mornarne så man har svårt att få rätt på sina egna. Sergeant Kallins häst blev bortbytt och gick en dag som mellanoch en dag som stånghäst. Jag har därför i kväll märkt mina genom att knyta ett snöre om frambenet på dem. Vi ha det däremot mycket bra. Ligga i ett stort rum med kakelugn. Jag har bäddat åt mig med en halmkärve i ett hörn, och har en låda till nattduksbord med ett ljus på. Det är nästan bättre än på kasernen i Kristianstad. I morgon skola vi marschera till Hessleholm antagligen och ligga visst då på trängkasärnen. Sedan ha vi väl knappast mer än en dagsmarsch kvar hem. Hörde idag ett rykte att vi ska ut på manöver igen den 12 tillsammans med ridande divisionen. Det blir roligt, ty jag börjar nu nästan att gilla livet. Då få vi också ha våra egna hästar. Flera av kamraterna ha fått ridsår, men jag har skinn som läder (skrumpet, garvat) i sitsen. Vi ha även idag fått ärter till middag. Jag hade en kaka choklad och till den köpte jag en liter mjölk för 6 öre och tillagade en härlig dryck. Åt därtill Kronans ankarstock samt dito korv. Nu ligger jag här mätt och belåten och längtar endast efter en pipa, men vi få ej röka sedan vi fått in halm i rummet. Det får väl vara till imorgon. Reveljen går då kl 6:45. 12 DEN 3:e MARS Marscherade från Gustavsborg kl 8.45. Idag vara bägge ammunitionsvagnarna 4-spända, varför vi endast hade skarp ammunition i kanonföreställaren. Det gick alltså tungt. Väglaget var också uselt den första milen, varför vi finga sitta av och tafsa tätt som oftast. Anlände hit till Hessleholm kl 12, där vi fingo det bästa kvarter vi hittills haft. Vi fingo nämligen bo i Skånska trängkårens kasärn. Vi ligga på två logement och ha var sin säng med rena lakan. Vidare fingo vi bada i deras badhus före middagen. Det var skönt skall jag säga när kläderna suttit på kroppen oavbrutet i en hel vecka. Fingo också äta i deras matsal, fast vi naturligtvis fingo vår egen mat. Jag sitter nu på kondis i Hessleholm. Jag hade nämligen en krona över, och nu har jag snart ätit upp den. I morgon äro vi ju hemma så då kan man ju alltid klara sig. Ja, idag har varit en ganska händelsefri dag, så jag slutar här. DEN 5:e MARS Bröto upp från Hessleholm kl 19 igår och marscherade sakta mot Kristianstad. Det är antagligen den längsta dagsmarsch vi gjort, ungefär 3.5 mil, så vi fingo rätt mycket fotmarscher. När vi komma ungefär en halvmil från Kr-d mottagas vi av regementets musikkår till häst. Vi satte nu våra halta och tryckta hästar för de 4-spända ammunitionsvagnarne, för att få även dem 6-spända, och inmarscherade så i staden under tonerna av Wendes artilleriregementes marsch. Det var nästan som att komma från ett fälttåg ”med flygande fanor och klingande spel”, det var endast fanorna som fattades. Hela staden var ute och betittade oss. Sedan avtackade Kapten Rietz oss och sade bl a att Chefen gett honom i uppdrag att tacka oss ”för god manöver”. Sedan vidtog det mest intensiva ryktande och putsande. Kl 5 lämnade vi tillbaka hästarne. Våra egna voro redan komna. Återseendet var nästan rörande. Sedan hade vi middag kl 6. Gumman Svensson spänstade upp sig och bjöd på en utmärkt dito med tre rätter mat. Sedan hade vi permission till 11.15. Jag begagnade mig dock ej därav. RISEBERGA – FÄRINGTOFTA HEMBYGDSFÖRENING Idag gick reveljen kl 7. Sedan hade vi puts av selar och fordon, inlämning av ammunition o s v. Kl ½5 voro vi klara. Alltså är den manövern slut. Den har varit ansträngande som få, men den har också lärt oss hur vi skola inrätta oss för att ha det något så när. I nästa nummer av Färisten fortsätter dagboken: UNDER KAVALLERIFÖRDELNINGENS MANÖVER I TRAKTEN AV BRÖSARP MARS 1910. SAMT ELIS UTNÄMNING TILL FLYGCHEF INNAN HAN EFTERTRÄDDE ENOCH THULIN I LJUNGBYHED. VÅRNATT EFTERLYSNING. GÅRAMÅLNINGAR. Ni har kanske gåramålningar på hus och gårdar. Tänk om vi kunde fotografera av dem och få ett konsthistoriskt häfte, som kunde publiceras i hembygdsföreningens regi! UTRIKES VERKSAMHET. Några av Er i föreningen har varit soldater på uppdrag i främmande länder söder om Eslöv och norr om Örkelljunga. Andra har sysslat med sjukvårdsbistånd eller kärnvapenfrågor i FN:s regi eller andra internationella organisationer. Någon har jobbat inom FN. Vissa personer har efter andra världskriget gjort resor i Europa eller andra delar av världen. Tror Ni att era barn och barnbarn kommer ihåg, vad Ni har berättat för dem. Det tror inte jag! Skriv och lämna minnena i skriftlig form. Ring mig 0435-770048, så gör vi en sammanställning och ger ut. Ni kan få hjälp med vilka frågor, som Ni bör tänka på. Om Ni känner andra, som har varit med om liknande erfarenheter, så påverka dem att skriva. FLYKTINGBARN. Ni, som kom till Sverige efter andra världskriget som barn, har börjat komma upp i övre tonåren. Vad minns Ni ? Skriv! 2014-01-19 Mor berättade om en tidig morgon i slutet av 1920-talet, då hon var på väg hem från Smålandengården. Vad hon gjort där vet jag inte. Kanske hade hon suttit vak hos något kreatur, som hade svårt vid kalvningen. Hon gick allén fram och hade bara några minuters väg hem. Hon blev då formligen överfallen av en flock vipor. ”Jag tog au me mitt vida huckle”, eftersom jag trodde att det var det, som viporna var arga på. Då det inte hjälpte, vände jag och tog vångavägen hem istället. Det gick bättre. De var efter mig men anföll inte. Då jag kommit till bäcken, såg jag kon, som gått ner sig. Det var bara att vända om och väcka folk. ”Nu fick jag vara ifre för viborna!” – Jan Ljungdahl – Nedskrivet 2010 – HN i Spången – FÄRISTEN Nr 1 2014 13 RISEBERGA – FÄRINGTOFTA HEMBYGDSFÖRENING Kalejdoskop eller glimtar från en svunnen tid – Sven-Åke Svensson – Inskrivning skolan Cykelnavet Det är våren 1939 och inskrivningsdags för årets förstaklassare. Vår blivande fröken sitter i katedern och troligtvis sitter någon representant för skolstyrelsen vid sidan av, kan vara Prosten Albin Jönsson, om detta har jag inget klart minne. I skolbänkarna sitter vi blivande elever i sällskap med någon anhörig, som följt med för att bistå med råd och dåd. Vi får gå fram en och en och svara på frågor, vilka fröken som heter Anna Ostberg ställer, bland annat när man är född och kanske lite annat smått och gott. Det var nio elever som skulle skrivas in, fyra pojkar och fem flickor. Jag kände bara en av dem, en flicka vid namn Inga-Lill så intrycken var många att smälta och därav anledningen till att det mer eller mindre fallit i glömska. Kvar finns ett minne som är desto tydligare och ofta har gjort sig påmint under årens lopp. Det är Henry Ljungdahl som står framme vid katedern. Jag kan se honom som det var i går. Han har en svagt gul skjorta på sig, ärmarna är halvvägs uppkavlade, kortbyxor som bärs upp med hjälp av livrem samt gula eller beige knästrumpor. På fötterna har han blå klacklösa gymnastikskor. Ensam, ingen har följt honom till skolan, han har lite svårt för att svara på frökens frågor och drar nervöst i sina knästrumpor som har en tendens att kasa ner. Då kommer hjälp från en tant bland de församlade. Det är Agnes, Hasse i Spången mor som kommer till undsättning, hon kan hans födelsedata eller vad det nu är fröken vill ha klarhet i. Henry blev en av mina närmaste kamrater under de yngre skolåren, mycket för att han bodde närmast men även för hans intresse för djur och natur, ett intresse jag delade med honom. Jag har många gånger funderat över varför just detta minne etsat sig fast. Troligen för att han med hela sitt kroppsspråk vädjade om hjälp och stöd i den för honom främmande situationen. I tacksamt minne bevarad. New Departure Bell Company grundades av bröderna Albert och Edward Rockwell i Connecticut USA. Som framgår av namnet på företaget handlade det om någon form av klockor, i detta fall doorbells dvs dörrklockor. Hade nu bara deras ambitioner stannat här, men icke, de hade högre planer vilket kom att förorsaka oss pojkar mycket lidande, kanske rent av en del familjer fick vandra barnlösa genom livet. I slutet på 1800-talet noga räknat 1898 föddes ett av historiens värsta tortyrredskap för gossar och kortväxta män. Cykelnavet New Departure. Som bekant är inte alla inovationer fulländade. Detta gällde i högsta grad denna produkt. Nu hör det till saken att våra cyklar hade varit med om mycket, kanske för mycket innan de kommit i vår ägo. De hade med dagens språkbruk nått bäst före datum för länge sedan. Så tillverkaren må i viss mån ursäktas. FÄRISTEN Nr 1 2014 En kort beskrivning av händelseförloppet. Vi befinner oss i begynnelsen av ett uppförslut, ett ystert gäng gossar i slyngelåldern. Då är det herrcykel som gäller. De som är lyckliga innehavare av cyklar med novonav, svensk tillverkare, ställer sig upp för att tillföra extra kraft i trampandet. Övriga med det olycksaliga navet tvekar i det längsta, väl medvetna om vad som kan hända.Så tar tävlingslusten överhanden och även de ställer sig försiktigt upp. Dessa nav är lömska, ibland funkar de, ibland inte. Om det inte funkar händer följande. En mojäng i baknavet släpper ingreppet med en annan mojäng, olycksfågeln står upp på pedalen som är i sitt högsta läge, nu släpper ingreppet mellan mojängerna och pedalen försvinner ner i bottenläge, efter följer gossen vars ben är kortare än avståndet mellan övre ramröret och pedalens nedre läge. Här kommer detta att ske som den uppmärksamme läsaren med illa dold förtjusning redan insett. Denna förtjus14 ning kommer definitivt inte att delas av den drabbade när dennes ädlare delar kommer i närkontakt med ramröret. Allt efter den drabbades sinnelag och uppfostran kommer olika uttryck att ge sig till känna, föga lämpade att återges i skrift. Dessa minnesbilder dök upp då jag härförleden besökte ett museum där det fanns en cykel med just detta nav. Cykeln som försvann Detta tilldrager sig en kall stjärnklar vinterkväll i slutet av beredskapstiden. Vi är på väg cykelledes till Ljungbyhed för att gå på bio, som vi uttryckte det. Väglaget är inte det bästa så vi beslutar att lägga våra cyklar i diket någonstans mellan Spången och Ljungbyhed för att med hjälp av apostlahästarna ta oss vidare. Vi har för avsikt att se en film och det råder troligen delade meningar i sällskapet om vilken film som skall ses då det finns två biografer i samhället. Den toppmoderna Grandbiografen med stoppade stolar. centralvärme och non stopvisning D.v.s inget uppehåll mitt i filmen. Den äldre biografen, Metropol fick minst visa en Carmen Mirandafilm, hon, dansösen som var klädd i bananer. Ganska ekivokt med dåtida mått mätt, men inget hot mot moralen för filmen var Amerikansk och Sverige hade filmcensur. Som man brukar uttrycka det, både hängslen och livrem för säkerhets skull. Anledningen till att Metropol förlorade kampen om tittarna var de sparsamt stoppade trästolarna, ljudkvaliten och uppehållet mitt i filmen för omspolning av filmrulle. Efter ”bian” som vi plägade säga hände det att vi, om kassan tillät, hamnade på Leths café. Blodiga yxan som benämningen var i folkmun, för att troligen intaga en kopp kaffe med en flätbit därtill. I vimlet kring biljardbordet syntes ofta den kände Ljungbyhedsprofilen och frisören Bertil Andersson käckt stötande med biljardkön. Jag tror mig även ha sett broder Bosse samt Rune Höglund flimra förbi i vimlet. Minnena är många från detta cafe som med sin fina atmosfär var en oas för bygdens ungdom. Efter välförrättat cafébesök var vi på återväg till våra egna domäner, och cyklar. Framkomsten blev en chock, om man nu fick sådana på den tiden.Var nog förbehållet högreståndspersoner. En cykel saknades, hur vi än letade så var och förblev den försvunnen. Ägaren som är född och uppvuxen i SmålanRISEBERGA – FÄRINGTOFTA HEMBYGDSFÖRENING den fick trava den långa vägen hem till fots, stilla svärande över tjuvaktiga medmänniskor. Cykelns mystiska försvinnande diskuterades livligt i gänget och alla höll uppsikt men ingen cykel dök upp. Tiden gick, inget hände. Så en dag fram på vårkanten sa Hasse* lite i förtroende att han sett cykeln, Å f-n, var då? Inte långt från där jag ställde den, blev det lakoniska svaret. Jaså då får du väl gå till polisen, så hämtar han den. Nä han renoverar o den e inte riktigt färdi, så ja väntar te den e de. Man får inte vara dum. *Jag förmodar att cykelägaren på grund av sin medfödda blyghet vill vara anonym, därav utelämnar jag efternamnet. Förf anm. Apropå våren. Ytterligare en liten historia innan vi fortsätter. Morfar är ute och går med sin lilla dotterdotter. Vattensamlingarna ligger tätt. Paret kommer fram till en sådan som flickan tycker är lagom att hoppa över, hon gör detta och vänder sig till morfar. Ska inte du hoppa över morfar ? Morfar är tveksam men faller slutligen för flickans vädjan, sätter tofflorna för att lättare komma över. Då utbrister flickan. Vi ska köpa en Mercedes, jaså säger morfar, det har jag inte hört något om. Jo, för det säger mamma, att så snart morfar sätter tofflorna ska vi köpa en Mercedes. Ja som det kan bli. Årstiderna Sommaren. Inledningsvis, en liten historia. Samtalet utspelar sig på flygverkstaden F5. Några stycken står och pratar om vad de sysslar med på fritiden. Det är många frititidsaktiviteter som blöts och stöts. Snickare N, avsevärt äldre än de övriga känner sig föranlåten att bidra med sin syn på det hela. Ja de va anned när ja va liden, då hade ja en bräda mä en hasp på o där sad ja o haspa å o haspa på. Ja tiderna förändras och utbudet ökar lavinartat. Lagom är bäst och jag tror att den gränsen är sedan länge passerad. Rönneå har skakat av sig sitt istäcke och vattnet har nått en temperatur som för oss inbjuder till bad. Tur vi inte har någon termometer för då hade vi kanske blivit avskräckta. Vi kastar oss oförskräckt i vattnet från bryggan, eller som de allra mest oförvägna från Spångabron Ett vågspel som inte ens Tarzan skulle gett sig in på. Väl i vattnet får man umgås med allehanda ting som färdas på ån. Avloppen från fastigheterna utmed farleden mynnar orenat ut i vårt badvatten. Som tur är ligger badstället uppströms en svinfarm 300 m därifrån. De döda grisarna därifrån erbjuds en sista färd på Rönneå, till fromma för kräftor och rovfiskar som lever i högönsklig välmåga. Det var inte allt som var bättre förr, men friska var vi. Så är det långa härliga sommarlovet slut Först våren. Fram till skolstarten höll vi oss till hemmet där mor ständigt var tillgänglig. Man lekte med byggklotsar, klippte och klistrade slott och figurer som man hittade i tidningen Allers barnsida, rita och färglägga var ett annat alternativ Endast fantasin kunde stå en bi för det fanns ingen fritidsledare att tillgå. Utomhus hade snösmältningen redan börjat och det porlade i alla rännilar, bara att gräva och ändra riktning på vattenflödet, bygga en vattenkvarn med vattenhjul av två korslagda spåntaksspån. De snurrade på duktigt och satte fantasin i rörelse, vintrarna var ganska snörika så därav stora översvämningar att plaska i. Vid något tillfälle hittade vi ett baktråg som vi använde som roddbåt, att vi överlevde. Så började naturen att vakna, gräset spirade, flyttfåglarna anlände, vitsipporna bildade en vacker matta i skogsdungarna. Det var varmt o skönt. Vi tillbringade mycket tid i skogen som erbjöd många möjligheter till sysselsättning. FÄRISTEN Nr 1 2014 ningar och lärde oss mycket som dagens psykologer skulle haft synpunkter på. Så vitt jag vet har ingen av oss tillämpat de kunskaper vi inhämtade i sprängning, närstrid där det gällde att ta livet av sin motståndare på det mest raffinerade sätt, mycket annat att förglömma. På nätterna fortsatte militärerna att sysselsätta oss. Då var det de allierade flygplanen som passerade över oss på sin väg till Tyskland för att övertyga Adolf i olämpligheten att föra krig. Fram på morgonen återvände de. Unga killar som var på väg åter till England efter ha upplevt ett helvete som vi inte kan föreställa oss. En del återvände inte. Kriget skördar sina offer. När inte militären agerade på scenen, så läste vi böcker, som vi lånade på skolbiblioteket, kommunens och ABF-biblioteket som var beläget i Folkets Hus. Hjortfot och Biggles toppade listan men de räckte inte länge så då fick man botanisera bland boktitlarna. Så småningom fann man att det som gav mest var att välja bland författarna. Något som satte fantasin i verklig rörelse var katalogerna som fanns i mängd. Varuhus förekom inte, på sin höjd Resia i Klippan, så katalogerna fick bli vårt Väla och Hyllinge. Eftersom våra sinnen inte bombarderades av det utbud som vi i en avlägsen framtid skulle bli drabbade av, så var vi hänvisade till vår fantasi. Lycklig är den som begåvats med en rik sådan. Vintern. Hösten gör sitt inträde. Skolan har börjat och tar upp en del av tiden. Den schemalagda tiden vill säga. Läxläsning på fritiden tillhör inte favoritsysselsättningarna så ofta får ryggsäcken med läxböckerna stå oöppnad till nästa dags morgon, då samvetet gör sig gällande och man gör en snabbgenomgång innan det är dags att cykla till skolan. Eftermiddan sedan skolan slutat tillbringas mestadels ute, de av oss som hade egna rum var nog lätträknade, om det över huvud taget var någon av oss killar som var så lyckligt lottad. Något som sysselsatte oss mycket var militären som under beredskapstiden förekom rikligt i våra trakter. Vi följde ofta deras öv- Efter hösten kommer som bekant vintern. Om denna årstid är icke mycket gott att säga, i varje fall inte för oss som växte upp på 30 och 40-talet. Några skolskjutsar fanns inte så vi var hänvisade till apostlahästarna eller i bästa fall cykeln, Kläderna var opraktiska och oftast av ylle vilket inte luktade så gott, i synnerhet inte när de var våta, Tvättmaskinen lyste med sin frånvaro så det var långt mellan tvättarna. I min betygsbok från folkskolan vilken jag av någon outgrundlig anledning har kvar, inte för att njuta av de goda betygsresultaten, de är ganska blygsamma, nej det är nog ren nostalgi, läser jag följande. Citat: ”Antal frånvarodagar på grund av brist på kläder eller skodon.....” Ja så såg det ut på den tiden. Klädseln för killar var Jägertröja, skjorta och gensare eller med ett annat namn pullover, se där engelskan börjar 15 RISEBERGA – FÄRINGTOFTA HEMBYGDSFÖRENING Hösten. smyga sig på, på benen långstrumpor som hölls uppe med elastiska strumpeband fästade i ett livstycke, en slags gördel, slutligen kortbyxor. Som komplement om det var riktigt kallt hade man även långkalsonger. De lyckligast lottade ynglingarna bar golfbyxor, eller slalombyxor. Flickornas klädsel är jag på grund av djupt rotad blygsel inte insatt i men den var nog inte så olik nuvarande, bortsett från dagens högre kvalité och utformning. Design heter det visst. Vad mera att säga om vintern är, att vi åkte mycket skidor och skridskor. Resten av tiden frös vi. Idrotten Många yngre läsare börjar förmodligen i detta läge undra. Utövades det ingen idrott ? Något i likhet med dagens hysteriska jakt på fysisk verksamhet förekom knappast i denna tidsperiod. Våra fysiska aktiviteter fick vi fullt nog av i den dagliga tillvaron, i form av nödvändig förflyttningsverksamhet till och från skolan, lek i olika former, hjälp i hemmet, mm, mm. hela dagarna bestod av rörelse i någon form. Organiserad idrott förekom i mycket liten skala. Fotboll utövades på förnuftsplanet och byggde på klubbverksamhet med eget arbete och finansiering. Idrottsredskap fick vi pojkar passa på att snida till i slöjden som skidor, bollträ och bandyklubbor, de fotbollsintresserade fick använda de skor de gick och stod I. Upplysningsvis kan omnämnas att hos Joel Pettersson (nuvarande Lantmännen) kunde man köpa ett komplett set skidor, bindslen och stavar av märket Tallåsen för något över 8 kr, sparkstötting modell mindre 24 kr. Årtalet 1943-44 Dagens avgudar i form av idrottshjältar var ett okänt begrepp. Den dagliga tidningen saknade sportbilaga. Det var viktigare med gris och äggnoteringarna. Våra kattor Klinton. Vår katt, kom till oss i början på juli 2007 och var då uppskattningsvis ett år gammal. Vi hade strax innan, närmare bestämt den 6 juni mist vår tidigare katt Rabalder i en tragisk olycka. Stor sorg. Klinton kom som på beställning en vacker sommarkväll, för att stilla den värsta hungern ur hönsens matskål. Han uppträdde mycket skyggt vilket vi tolkade som att han inte hade de bästa erfarenheter av kontakten med Homo Sapiens. FÄRISTEN Nr 1 2014 Han återkom regelbundet och blev då serverad kattmat vilket passade en utsvulten kattmage bättre. Efter någon vecka kände han sig så säker på på vår vänliga inställning att han lät oss sitta vid sidan av honom när han åt. Efter ytterligare några dagar kom han och satte sig vid vår sida, där vi satt på trappan. Han lät sig till och med strykas över sin knotiga rygg. I skrivande stund finn inte en chans att känna några kotor, efter en stund smög han på darrande ben in i köket för att kolla läget. Ett avsevärt steg framåt! Påföljande kväll gick han in i köket och fick sin mat där. Han hade fattat sitt beslut och valt oss, vilken glädje när vi insåg att vi åter hade en liten värnlös varelse att ta hand om. Klinton har döpts efter Mc Fies katt i tv-serien Saltön eftersom han har samma röda färg. Tillnamnet är Ruveröd, han ådrar sig ruvor i slagsmål och är röd. I likhet med Clinton på Saltön så är även vår Klinton president och har ett antal höns att hålla reda på, i Klintons fall Skånska Åsbohöns. Däremot saknar Klinton havsutsikt men i gengäld har han den mest underbara utsikt över Söderåsen. En hittills obeskattad utsikt. Mycket i vår tillvaro domineras av Klintons görande och låtande. Hans dag börjar med frukost. Därefter en revirrunda då han passar på att bättra på doften om den har avtagit.Vad jag förstår är rundan ganska stor. Det tar gott och väl en timma vid småruggigt väder. När vädret är som bäst kan det dröja bortemot tre timmar och då är det inte utan att en viss oro har infunnit sig i våra sinnen. Så plötsligt dyker han upp och då är glädjen stor både hos oss och katt. Vid sträng väderlek inställs rundan och det blir en lur på soffan i stället. Någon har sagt ” Vill du ta igen dig på den bekvämaste platsen i huset, knuffa undan katten ” Fram till sommaren 2008 hade vi även vår gamle trotjänare Pelle som blev 18 år. En katt som gav oss mycket glädje men även en myckenhet av bekymmer då han i yngre dagar förde ett omfattande uteliv. Enligt veterinären en av de få katter som han kände till med blomkålsöron. Pelle avskydde att uträtta sina behov utomhus. Han skulle till varje pris in på lådan. En för oss ganska dyr ovana då det gick åt mycket kattsand. 16 Klinton är hans raka motsats, vägrar konsekvent det där med låda och har aldrig misslyckats inomhus. En av Klintons mest uppskattade egenskaper är rollen som ”medvarelse” Kan inte hitta något bättre ord. Tänk bara att på morgonen få känna en liten varm mjuk kattkropp smyga fram med ett lågmält jam och så trycka sin panna mot ens egen för att därmed understryka att vi är kompisar. Det hela ackompanjeras av ett stilla spinnande. Allt eländes elände som flödar ur tidningen rinner av en och man kan skönja en glimt i hans ögon. Gör som jag, vill den säga, njut av stunden, ni människor förstår inte hur fint livet är. Lär av mig, jag är livsnjutare och tillika proffs på detta sedan urminnes tider. Klinton är en mycket klok katt. I mångt och mycket klokare än vi människor. Tycker vi. ”Medaljen” Det hände sig en dag i tidigt 60-tal att jag blev kommenderad som räddningsledare till Rinkaby, ett litet fält som användes ganska flitigt då det var trångt eller blött på hemmafältet Ljungbyhed. Om jag minns rätt, vilket inträffar då och då, så var det en vacker sommarmorgon som vi med hjälp av en SAAB Safir Sk50 förflyttade oss till platsen för dagens verksamhet. Färden dit gick bra och väl framme började jag med hjälp av ett antal värnpliktiga förbereda för mottagandet av flygstyrkan bestående av ett tiotal flygplan. Vår uppgift var att i händelse av haveri rädda besättningen och släcka eventuell brand. Till vårt förfogande hade vi förutom en bristfällig utbildning en räddningsbil med något hundratal liter släckningsvätska. På den tiden räknades kallt med att försynens makt stod på vår sida. Nåväl efter en knapp timmes verksamhet kom en något uppjagad major F emot mig och och förkunnade att han och jag med flygstyrkan omedelbart skulle bege oss till Everöd. Vad vi skulle göra där framgick inte av historien så i mina svåraste stunder föresvävade mig tanken att krig utbrutit men tröstade mig med tanken att man skickar väl inte ut några Safirer mot ett antal Migar. Den ende tänkbare fienden vid denna tid. Nåväl vi kom lyckligt fram till Everöd där flygplanen ställdes upp i en prydlig rad utanför en av barackerna. RISEBERGA – FÄRINGTOFTA HEMBYGDSFÖRENING I vanlig ordning försvann flygförarna med blixtens hastighet in i baracken för genomgång, att informera meken var inte att tänka på. Efter en stund dök det upp ett antal bilar med uniformerade personer. Av det högdragna uppträdandet på dessa kunde jag dra slutsatsen att det inte var några som kom för att hjälpa mig med flygmaskinerna. Även dessa försvann in i baracken. Ensam kvar på arenan vidtog jag de mått och steg som jag räknat ut var min lott, d v s se över flygplanen. Solen. Som bekant, skiner på såväl onda som goda värmde gott och jag tog av mig flytvästen för att lätta på bördan. Nu började det röra på sig uppe vid baracken, alla var på väg mot flygplanen och delade upp sig på flygplan, en gäst och en flyglärare. Dagen till ära fick gästerna hjälp av de våra att installera sig så jag blev sysslolös. En högst ovanlig företeelse. Så for de då iväg med varsin finsktalande passagerare på en tur över det skånska landskapet. Jag hade inte kunnat undgå att höra vad som avhandlats under tumultet i samband med embarkeringen och kommit fram till att det var finske överbefälhavaren med sina närmaste som hedrade oss med ett besök. Allt har en ände så även denna flygtur, alla snabbt som blixtar in i baracken. Jag ensam lämnad kvar med mina flygmaskiner. Efter en stund kommer finske ÖB ut på trappan, han har väl råkat se mig och eftersom jag var klädd I flygoverall förväxlat mig med en flygförare. Han viftade ivrigt med båda händerna, handflatorna bakåtriktade, förmodligen det finska tecknet för ” kom hit ” Jag närmade mig i maklig takt funderande över vad som väckt hans intresse för min ringa person. Plötsligt ändras hans ansiktsuttryck till något som kan liknas vid fasa blandat med förtvivlan, jag kunde se att han sökte efter de rätta orden på svenska, under tiden vändes hans handflator framåt och viftandet ökade i frekvens. Handrörelserna kunde inte missförstås. Ord var onödiga men blev ändå sagda. NEJ. NEJ. NEJ- INTE FLYGARE. Budskapet kunde inte bli tydligare. Så nära har jag aldrig varit en medalj, eller rättare sagt plakett. Snygg blaffa. Major F visade mig den på vägen hem vilket jag är tacksam för. Delad glädje är dubbel glädje. FÄRISTEN Nr 1 2014 Något jag undrar över än i dag. Hur hade historien slutat om jag inte lagt flytvästen. Avbruten looping Detta tilldrar sig på hösten 1956, jag är hjälptekniker i ett tillsynslag som utför periodiska tillsyner på fpl SK50. Efter varje tillsyn genomförs en kontrollflygning och jag skall medfölja som teknisk kontrollant vid det här tillfället. Iklädd flygställ och flytväst inväntar jag flygföraren, som i detta fall är förvaltare O, jag ser honom komma gående mot flygplanet iklädd sin vanliga uniform plus talgarnityr och en cykelklämma i vardera byxbenet, för att inte trassla in dessa i sidroderpedalerna, detta tyder på att han har planer på att utöver de sedvanliga branta svängarna utföra en och annan roll och looping. Jag överlämnar flygplanet I sedvanlig ordning ”Förvaltare flygplan xx fulltankat bränsle olja för kontroll efter 100- timmars tillsyn. Detta är vanligtvis det enda som sägs under hela flygpasset men i det här fallet blir det annorlunda. Vi taxar ut på gräsfältet och snart är vi i luften motorn spinner som en katt alla instrument visar godkända värden. Allt väl. Kosan ställs som vanligt mot något vägbygge eller annat som intresserar förvaltaren, därefter uppsöks hans älgpass, får han då syn på någon älg så påbörjas de branta svängarna, han släpper spaken och styr med knäna för att kunna fäkta med armarna i ren upphetsning. Detta är en upplevelse av rang på låg höjd. Slutligen styr vi mot nya äventyr, motor och instrument OK! Vi närmar oss Rinkabyfältet under stigning för att inta höjd för avancerad flygning, allt sker under tystnad mellan oss. Så påbörjas då den looping som aldrig kommer att fullföljas. I upptagningen sker det som inte får ske, min stolbalja (stolen kan ställas om i tre olika lägen) släpper sitt fäste och rasar ner och låser styrspaken, den sitter som nitad. Förvaltaren sliter och rycker utan resultat, jag får tag i handtaget som sitter i ramen för frontrutan och häver mig upp så gott det går, spaken lossnar och vi kan landa på Rinkabyfältet välbehållna. Så återställer jag stolsitsen i sitt rätta läge, när detta är utfört erinrar sig O att sidrodret är något feltrimmat så 17 han säger, teknikern, rättar sig snabbt, hm hjälpteknikern, gör en liten justering på sidrodertrimmen åt höger. Vi startade och kom så småningom till F5 utan vidare incidenter. Så var det på den tiden, vi hade båda delat en skräckfylld upplevelse men den militära ettiketten fick ej rubbas. Titulering in i det sista. Livet innanför grindarna Jag har läst åtskilliga böcker där piloter berättat om sina bedrifter och då i synnerhet i lufthavet, dock endast en av en kollega. Erich Estulf som var flygplanmästare på F9. Vi tekniker är kanske inte något skrivande släkte eller så resonerar vi som Frans G Bengtsons Röde Orm,då han blir tillfrågad om hur livet var under fångenskapen i Turkiet, varvid Orm svarar: ”Det var mycket att leva men litet att berätta”. Så har det nog varit för oss jordbundna också. JAG SKALL AVHÅLLA MIG FRÅN ATT TRÖTTA LÄSARNA MED TRÅKIGA BERÄTTELSER OM MOTORBYTEN FELSÖKNINGAR OCH LÖSNINGAR FÖR ATT RÄTTA TILL OCH FÖRHINDRA ATT FEL UPPSTÅR PÅ FLYGPLAN. De av läsarna som vistades utanför staketet har nog en ganska vag uppfattning om hur livet innanför levdes på den tiden det begav sig. Jag vill påstå att det även fanns många på insidan som inte visste vad de olika kategorierna gjorde. Min första upplevelse var när jag efter två års flygteknisk utbildning på verkstadsskolan I Helsingborg fick anställning på flygverkstaden F5 som praktikant. Året var 1948. Jag råkade första dagen ta verkstadschefens cykelställ i anspråk, jag kan försäkra att detta icke föll i god jord. Nästa fadäs var att jag några dagar senare blev avkrävd legitimation i vakten i samband med inpassering. Jag hade inte blivit tilldelad någon sådan vilket renderade mig en utskällning av självaste flottiljchefen, en av dåtidens ilsknaste överstar. Jag började inse att vad som i huvudsak krävdes av en militär person vid denna tid, var att se ilsken ut och ständigt vara beredd att skälla ut folk. Efter några månader tog jag min mats ur skolan och sökte mig till Centrala Flygverkstäderna I Arboga (CVA) Här provade och inreglerade jag hjälpapparater till en tysk motor benämnd Daimler Benz Db 605 på 1475 hästkrafter jag monterade även dylika motorer. De satt RISEBERGA – FÄRINGTOFTA HEMBYGDSFÖRENING i fpl B18b och J21, båda typerna svenskbyggda. Under hela min tid på CVA hade jag eget cykelställ. Detta till trots ville jag vidga min horisont och sökte mig till F5. 1954 i januari var jag således åter på väg in genom vakten på F5, nu visste jag att man måste ha legitimation samt att cykeln inte kunde ställas i vissa cykelställ. Återstod bara att lära sig resten så skulle det nog gå bra för Svensson. Om man tittade sig omkring i vrårna kunde man fortfarande skönja spåren efter den Preusiska eran, högdragenheten och föraktet för underställda kunde skönjas bland vissa befattningshavare. Uppställning varje morgon med avlämning troppvis och som grädde på moset utdelade kaptenen eller ibland förvaltaren bannor och förmaningar. Den tidens sätt att mana folk till stodåd, stärkta därav vidtog därefter dagens värv. Ett litet exempel på sättet att umgås. Tekniker G är på väg in till ”mekrummet” då han får se major T komma mot honom i avsikt att passera genom samma dörr, G som är en vänlig själ håller upp dörren så majoren kan passera. Till G:s olycka är dörren högerhängd så han använder höger hand för att hålla upp den, detta renderar T att kontakta förvaltare O och beklaga sig över att G inte hälsade medelst honnör samt uppmanar O att vidtaga lämpliga mått och steg, året är runt 1960, ni läser rätt det är inte 1860. Märkligt att fortifikationsförvaltningen inte uppmärksammat detta och påbjudit vänsterhängda dörrar i hälsningspliktens namn, i varje fall i byggnader avsedda för militär personal. Å andra sidan är förhållandet omvänt när man går ut så problemet är olösligt. VID DENNA TID KAN AV NÅGON ANLED- NING DE OLIKA KATEGORIERNA INTE UMGÅS SINSEMELLAN VARFÖR ETT STORT ANTAL MÄSSAR FÖREKOMMER. Elev, värnplikts, furir, överfurir, tekniker, underbefäls, underofficers och officersmäss, jag har säkert glömt några stycken. På F5 förekom inte furir, överfurir eller teknikermäss, alla tillhörde underbefälsmässen. Att för en underordnad ta sig in på en mäss snäppet över var lika svårt som för en kamel att passera ett nålsöga. Nog mötte mig en främmande och märklig värld. Men samtidigt fascinerande, stimulerande och inte minst intressant, gott kamratskap fina medarFÄRISTEN Nr 1 2014 betare. Allt detta fick mig att stanna för gott. STORA FÖRÄNDRINGAR HAR SKETT UNDER ÅRENS LOPP. I det civila samhället infördes du-reformen av Bror Rexed 1967. Några år därefter, 1983 var året då indelningen i regements, kompani och plutonofficerare upphörde och den så kallade Nya BefälsOrdningen (NBO) bildades och alla blev officerare. Nelson Mandela i Sydafrika släpptes fri 1990 lika med segregationens upphörande, vad nu det kan ha för koppling till NBO. Jag lämnar frågan öppen för egna funderingar. I ett slag försvann alla mässar utom gamla officersmässen som ansågs mest lämpad för fortsatt verksamhet, där alla åt, fikade och umgicks. Inte fullt så dramatiskt som Berlinmurens fall men nog var det bra nära. Man kan bara konstatera att flertalet kunde umgås på ett otvunget sätt. En helt osannolik upplevelse för dem som kom ”underifrån”. Under kriget i Vietnam fann amerikanarna att deras befälspersoner ådrog sig skottskador, det märkliga var att ingånshålen visade att kulorna kommit bakifrån, detta kunde bara tolkas på ett sätt, skytten fanns i de egna leden. Slutsatsen drogs att det fann allvarliga misshälligheter i gruppen. Man sköt sina egna befäl. I USA tog man lärdom och inledde en omfattande utbildning för att råda bot på detta. I Sverige tog man till sig kunskaperna och inledde således, Utbildning. Grupp. Ledare. (UGL) där man fick lära sig att ta hand om folk, lyssna, informera, leda. Och – inte minst inse sina egna brister och fördomar. Personligen är min uppfattning att hade Karl XII haft kännedom om denna utbildning så kunde han blivit en gammal man. Utbildningen har även nått stor framgång bland civila företag och organisationer samt leds ofta av militära ledare. NBO och UGL har reformerat vårt försvar. Avslutninsvis vill jag citera Bodil Malmsten när hon i någon av sina böcker skriver. Citat: SÅ HÄR MINNS JAG DET MEN SÅ MINNS INTE MIN SYSTER DET. I all hast nedtecknat vintern 2012-13. Ernst. Ernst var uppvuxen tillsammans med sin yngre bror Erik hos sin moder, som var finsömmerska. Arbetslivet började han som 6-årig lilldräng hos familjen på Värgapet. Husfadern hade varit järnvägsbyggare bl.a. i Amerika. Nu var han avliden och efterlämnade en del vapen, som kanske var gåvor från järnvägsbyggartiden. ”Ta de här, sa husfrun, och gå ner på bryggan och kasta dem så långt ut i sjön, som han kan”. Detta utfördes, och kanske ligger vapnen ännu kvar i dybotten. Efter åren som lilldräng blev det större drängarbeten hos traktens bönder. Spångasmedjan (vid övre Spångenkorset) behövde en smedlärling och så blev det. Efter en tid blev längtan att komma ut i världen så stark, att han beslöt sig för att försöka ta värvning vid Kungliga Flottan. Med några kronor på fickan anträddes färden mot Karlskrona. Orkar man gå 30 mil med endast några kronor på fickan, och utan att veta om det blir något godkännande vid mönstringen, då är man övertygad om, att ut i världen skall det bli. Flottan fick omsider en duglig officer. SÅ EN LITEN EFTERHISTORIA OM ERNST MED JÄRNVILJAN. Han satt en glad natt tillsammans med kolleger på ett kalas i en stor, gammal lägenhet på Västerlånggatan i Gamla Stan. Dryckesbägarna höjdes och sänktes, och så hör han sin gamla mor säga: ”Du ska resa dig och gå ut på balkongen.” Han reser sig och tar några steg. Då plötsligt rasar takkronan ner, och en arm krossar stolen, där han suttit. Hans ungdomsår är berättade av släkten. Historien från Gamla Stan berättade han själv 1943. Spången 2010. – HN– Lev väl – Agge – 18 RISEBERGA – FÄRINGTOFTA HEMBYGDSFÖRENING TÄNK OM – sade vi några stycken Inte trodde jag väl då, att jag skulle få se och höra Troed Spillemand med fiolen vid sitt torp i Färingtofta. Han levde ju på 1600-talet. Inte heller att få njuta av Erlings guidning genom sina barndomsskogar. Eller följa Bengt, denne mästare i naturkunskap, när han stannar upp i beundran över en fjäril, insekt eller växt, som visar sig om man är uppmärksam under vandringsturen. Att Ingers e-postadress milvusmilvus betyder Glada, fågelskådare som hon är – fyndigt. Hasse i Spången, som jag med glädje följer till vägs ände – oftast blir det till vårt omtyckta mål Ruveröds kvarn - per cykel, med många stopp längs vägen. Vid Fansjön och Gålands gamla hus. Om myringar och annat sant. Den ena berättelsen är mustigare än den andra. Att vi har skapat en mobilapp och skyltat upp vandringen från Räfshalen till Ruveröd och kan åskådliggöra hur möllare Petter och hans Teolina hade det. Och allra käraste Solweig, hon som är vår bygds Astrid Lindgren, outtröttlig i sitt berättande. Vilken dokumentation hon gjort, när jag bad henne skriva ner allt hon berättat för oss genom åren! Inte kunde jag ana allt detta, när vi satt några stycken i vår trädgård en vacker sommareftermiddag och pratade om ifall vi skulle starta upp ett Leaderprojekt, som kombinerade natur- och kulturvärden i vår bygd. Men så blev det – vår hembygdsförening tillsammans med Naturskyddsföreningarna Söderåsen och Klippanbygdens Natur gjorde gemensam sak i en leaderansökan. Slutmålet är att producera en hemsida så besökare i vår bygd, boende och tillresta, kan hitta färdleder samt få information om var man kan äta, bo och handla. Sedan starten 2011 har vi dokumenterat och dokumenterat. NÄR DETTA SKRIVS I JANUARI 2014 FRESTAR VI MED 43 UTFLYKTSMÅL: http://skanes-nordvastpassage.se/utflyktsmal/ Liksom temarundor och cykelrundor: http://skanes-nordvastpassage.se/fardvagar/ Rönneådalen med alla sina smultronställen bjuder även på boende, mat- och fikaställen: http://skanes-nordvastpassage.se/bo/ Och inköp av allehanda slag: http://skanes-nordvastpassage.se/handla/ DET KOMMER MERA, vi vill bli flera. Även om vi avslutar vårt leaderprojekt under 2014 så kommer föreningen och dess arbete att fortsätta. Vi får mycket beröm för vår hemsida och den skall vi naturligtvis fortsätta att utveckla och hålla levande. Vi skall också genomföra aktiviteter - såsom de jag inledde med - guidade vandringar, cykelturer, bildvisningar. Ge ut skrifter och vad mera – det är bara vår fantasi som begränsar oss. Hjälp oss att komma med idéer och tips! Kom med så vi blir flera! Vi kommer också att beskriva flera platser med ett skyltprogram, som informerar om vad som finns just där du står och blickar ut över nejden. Rönneådalen – Skånes Nordvästpassage är full av natur- och kulturvärden. Upptäck dem du med. – Ingegerd Hagelin – (Footnotes) 1 Se http://www.leaderskane.se/ FÄRISTEN Nr 1 2014 19 RISEBERGA – FÄRINGTOFTA HEMBYGDSFÖRENING Polemanska huset i Östra Forestad En kort historik. I Östra Forestad, vid vägen mellan Röstånga och Färingtofta, på höger sida omkring 300 meter efter bron över Rönneå, ligger det gamla röda huset med vita knutar. Huset byggdes omkring 1860, som undantag till intilliggande gården Östra Forestad Nr. 2. I för bygden traditionell stil och med tidstypiska material. Större delen av huset blev bostad och en mindre del blev stall. Mot vägen blev trädgård och på baksidan köksodling. Senare bebyggdes baksidan med hönshus, som ytterligare längre fram i tiden ombyggdes till uthyrd bostad. Senast permanent boende i huset var syskonen Viktor och Ida Emanuelsson, med rötter i Östra Forestad Nr .2. De båda bebodde huset under 1900-talet, Viktor till sin död 1947 och Ida fram till 1960-talet. Viktor och Ida hade ytterligare nio syskon. I syskonskaran finns en broder Anton Palemon. Denne ändrar stavningen i ena förnamnet till Poleman och tar detta som sitt efternamn. Han gifter sig med Signe Jonsson från Röstånga och de får tre barn. Ett av barnen, Nils, kommer att efter syskonen FÄRISTEN Nr 1 2014 Idas och Viktors död genom arv och köp bli ägare till huset. Nils, som till professionen var kronofogde, blev en framstående släktforskare och bedrev, tillsammans med bland andra Ragnar Odhnoff, ett omfattande forskningsarbete. Betydande delar av arbetet bedrev Nils under sina sommarvistelser i Forestad där han hade delar av sina rötter. År 2006, då över nittio år gammal, donerade Nils Poleman hela sitt forskningsmaterial till Riseberga-Färingtofta hembygdsförening. Året efter hans död 2008 donerade arvingarna även hans hus till föreningen. Huset har naturligt fått sitt namn Polemanska huset. Polemanska huset stod under ett antal år obebott. På grund av Nils ålder och problem med sin syn. Men genom frivilliga insatser, främst av Forestadbor, har betydande arbeten ge20 nomförts både på hus och i trädgård. Ett antal välbesökta och uppskattade arrangemang har kunnat genomföras. Huset har blivit en mötesplats och är nu färdigt att ta nästa steg i sin utveckling. Läs mer om detta på annan plats. Läs mer om Polemanska huset i ”Byhistorisk Tidskrift” Nr 1 2010. Finns att köpa hos Hembygdsföreningen. Forestad i januari 2014 – Lennart Svensson – RISEBERGA – FÄRINGTOFTA HEMBYGDSFÖRENING Kan vi verkligen göra så här? ”Hybriden” Polemanska tar avstamp i historien, plockar guldkornen, vispar om och bygger vidare IBLAND LÅTER SAKER VÄNTA PÅ SIG. DET HÄNDER JU INGENTING! PÅ VISSA PLATSER ÄR DET TVÄRTOM. RISEBERGA-FÄRINGTOFTA HEMBYGDSFÖRENING BLEV EN DAG ETT HUS RIKARE, DÅ NILS POLEMANS SLÄKTINGAR DONERADE BYGGNADEN SOM KOM ATT KALLAS POLEMANSKA HUSET. KNAPPT SYNLIGT FRÅN VÄGEN LÅG DET BAKOM TRÄD OCH SLY OCH SOV TÖRNROSASÖMN. DET SKULLE KRÄVAS HÅRT ARBETE OCH MÅNGA FICK KAVLA UPP ÄRMARNA. HUR HEMBYGDSFÖRENINGEN SKULLE LYCKAS MED UTMANINGEN VAR DÅ ETT OSKRIVET BLAD. ETT VAR DOCK SÄKERT; POLEMANSKA HUSET HAR ALDRIG VARIT NÅGOT MUSEUM OCH SKA HELLER INTE BLI. DESS ROLL SKA ISTÄLLET VARA MÖTESPLATSENS. Nu, några år senare, har trädgården väckts till liv och rummen börjat användas. Portarna står öppna men på den fortsatta resan till en utvecklad mötesplats ska vi vara fler. Vi vill överraska och utmana dig men framförallt välkomnar vi nya infallsvinklar och kritiska synpunkter som kan bidra till utveckling. Polemanska ska inte vara antingen eller utan både och, en hybrid som till skillnad från amfibiebilen blir framgångsrik. Riseberga-Färingtofta hembygdsförening har sökt och beviljats pengar från Leader. Projektets namn är Polemanska huset – en pool för mänskliga möten över generationer. Förberedelserna inleddes under senhösten 2013 men det är nu, under 2014, som det intensiva arbetet sker. Insatserna fördelas på fyra grupper; utveckling av Polemanska huset som mötesplats, uppordnande av arkivet, rekonstruktion av trädgården och renovering av huset. Här finns inte några vattentäta skott och vi har skrotat glastaket. Rösterna höjs ibland, diskussionerna går heta men skratten är samtidigt många. Framförallt ställer vi oss frågan; Ja, varför inte? Syftet med projektet, att med utgångspunkt från hus, arkiv och trädgård skapa en plats där historien levandegörs och utvecklas viker vi inte ifrån. Däremot är vi nyfikna på nya hjulspår. Alla har rötter någonstans men när erfarenheter och minnen också tillåts ha fötter, skaFÄRISTEN Nr 1 2014 pas förutsättningar för nya möten, kunskapsutveckling, energi och framtidstro. Nils Poleman hade glatt sig om han kunnat vara med oss idag. Han var ett bra exempel på fötternas betydelse. Huset i Östra Forestad blev aldrig hans permanenta bostad. Ändå var det platsen där han sa sig vara som allra lyckligast. Med sig hade Nils sju språk och en outtröttlig nyfikenhet på att möta och samtala med människor i trakten. Vad tråkigt om vi alla delade erfarenheter till hundra procent, tyckte och tänkte likadant. Då hade vi inte kunnat ta ett steg framåt utan snarare två bakåt. Vad har du med dig i ditt bagage? Nils Polemans arkiv är centralt för projektet. Via hans idoga arbete med att nedteckna fakta om gårdarna, husen och människorna som bodde i och 21 runt om Forestad, kan vi idag följa tidslinjerna bakåt. Nu ligger bollen hos oss. Vi kan digitalisera arkivet, fånga berättelser av idag och utveckla platsen. Inom projektet kommer det tas fram en 3D-modell av Polemanska huset och dess trädgård. Den ger en ökad tillgänglighet och delvis nya infallsvinklar. Kompetensen att skapa och använda digital media växer snabbt och projektet vill sprida detta till fler. Vi tror inte minst att arbetet med 3D-modellen kan bidra mer samverkan över generationer. Slår vi våra påsar ihop kan arbetet inom projektet tillföras maximalt värde och helt säkert generera idéer för framtida insatser. Sammanför vi arkivmaterialet med 3D-modellen kommer vi en bra bit på väg. 3D-modellen kan i sin tur byggas ut och på lite sikt även omfatta andra byggnader i området. Polemanska huset är och kommer vara en nod i bygden men området vi vill arbeta med är så mycket större. Nils Poleman uppskattade att sitta i solen och dricka kaffe eller ett glas kall saft. Pauserna, maten, drycken och umgänget är viktiga för att fylla på ny energi och hämta inspiration. Trädgårdsmöbler ska köpas in och sättas ut så snart det är varmt nog. Vi lovar att hålla en plats till dig. För som du vet är projektet Polemanska huset både och. Vi kan inte bara dansa, vi måste pausa - dansa, pausa, dansa! Lund 2014-01-10 – Helene Stalin Åkesson – Regionmuseet Kristianstad Projektledare för Leaderprojektet Polemanska huset – en pool för mänskliga möten över generationer RISEBERGA – FÄRINGTOFTA HEMBYGDSFÖRENING Två skånska gårdar rivna under året 2013 Karup i container I SLUTET AV MAJ 2013 HÖRDE JAG ETT VAGT RYKTE OM ATT KARUP SKULLE RIVAS. BLÅÖGD OCH GODTROGEN KUNDE JAG INTE INBILLA MIG, ATT MAN SKULLE RIVA EN AV KLIPPANS KOMMNUNS VACKRASTE MAN- GÅRDSBYGGNADER I KORSVIRKE. användes de sista åren som jaktstuga. Vid hembygdsföreningens visning av Nybro fick jag veta att man hade påbörjat rivning av Karups mangårdsbyggnad, vilket förvånade mig storligen. Visserligen hade Barsebäck rivit på 1940-50-talet nästan alla torpen på skogen t.ex. Glimminge, Starhult, Kröglan, Hjälmsma, Månstorp, Falkalund etc. Jag kunde inte tänka mig, Karup ligger i kanten av Barsebäcks gods ägor på en höjd vid Klingstorpabäcken och gränsar till Klingstorps gamla by i Färingtofta socken. Karupsgården var Barsebäcks Gods s.k huvudgård med ca 40 tunnland odlad mark och betesmarker på 1940-1950-talet. Andra gårdar utanför hade då normalt kanske 5-30 tunnland odlad mark. v.g. Se kopia på uppgifterna om Karup från Svenska Gods Och Gårdar från 1940 talet. Karup är omtalat i början av 1400talet. På 1840 talet brann enl Anita Rosberg (Ask) mangårdsbyggnaden och en ny uppfördes i korsvirke. Det som inte syns på de gamla bilderna är en vinkelbyggnad mot trädgården. När gården revs fanns det 9 rum och kök. Mer än en familj bodde stundtals i huset men FÄRISTEN Nr 1 2014 22 att man rev en kvalitetsbyggnad i prima ek, med enkubigtaktegel i bra skick och i stort sett hårdbränt tegel, som inte hade tagit skada av väder och vind. Det som störde utseendet på huset var de modernare fönstren. De gamla fönstren (se bild) hade rutor av munblåst glas och spröjsar. Under tegeltaket fanns det ”sticketak”, och takstolarna var i bra skick. Huset hade ett torrt läge med vattenavrinning åt alla håll. Husets ägare Hamilton på Barsebäck får åtskilliga milj. kr i EU-bidrag varje år och egendomar, som lär vara taxerade för en halv miljard enl SDS. Dagen efter vårt besök på Karup ringde jag NST och även Klippans kommun för att fråga vad som gällde vid rivning av kulturbyggnader. Barsebäck hade anmält rivning av en jaktstuga på 170 m² på Karup, vilket ju bara är en del av sanningen. Kommunen hade ingen skyldighet att köra ut och titta eftersom det ligger utanför planlagt område. Får vi inte riva hur vi vill?? Jo det får vi kanske, men om vill vi ha en levande landsbygd, så skall vi inte ödelägga bebyggelsen, och vi ska vara rädda om natur- och kulturvärden. I detta fall kunde Barsebäck styckat av husen och sålt dem till någon, som är intresserad av kulturhus och deras renovering. Tidigare hade gården 3 ekonomibyggnader: en stallbyggnad med loge och ”svinahus” i väster och en byggnad för hästar, höns och drängar i öster. RISEBERGA – FÄRINGTOFTA HEMBYGDSFÖRENING Foto Jan Ljungdahl. Häststallet revs, när arrendatorn inte bodde på gården längre. Undertecknad frågade då lite löst, om jag inte fick ta hand om byggnaden på plats men förslaget avvisades. Det var prima ekvirke i den byggnaden. Med den rivningen försvann delvis bilden av Karup som en mindre herrgård. Observera att denna trelängade gård enligt syd-svensk tradition hade större avstånd mellan mangårdbyggnaden och ekonomibyggnaderna, vilket var bra ur brandsynpunkt. Framför mangårdsbyggnaden fanns ”Lillegår”, ett stensatt parti med staket och grindar på en låg stenmur, som sträckte sig längs hela framsidan av boningshuset. Detta markerar skillnaden mellan mangårdsdelen Foto Jan Ljungdahl. och fädelen, vilket vi hittar i olika delar av Sverige och Norge på större gårdar. Det har funnits några ex på detta i Färingtofta socken tidigare. Då jag förstod att pressen sannolikt inte skulle komma och att klockan var ”fem över tolv” kontaktade jag Eric Berntson på Snälleröds Säteri, som ringde länsstyrelsen och Christoffer Hamilton på Barsebäck. I samma veva hade Helen Nilsson i Färingtofta kyrkby fått veta att Karup höll på att rivas. Hon FÄRISTEN Nr 1 2014 agerade blixtsnabbt och kontaktade länsstyrelsen, kommunen, NST och andra personer med intresse för gamla Foto Jan Ljungdahl. gårdar. Nu blev det fart på NST- Ni kanske såg det i tidningen. En del andra vallfärdade till brottsplatsen. Boningshuset plockades ner och man tog till vara taktegel, bjälkar, korsvirket i ek. Nu finns inga spår av boningshuset eller svinahuset, som också revs. Resterna av ”Lillegår” syns och muren, som omgärdar den. Carl Piper (hans mor var i andra äktenskapet gift med Ian Hamilton) är styrelseordförande i Barsebäck AB och därmed också ansvarig för rivningsbesluten. Det var omöjligt att få personlig kontakt med Piper men i ett mail, som vi skickade, berömde vi honom för hans natur och kulturinsatser i södra Skåne och undrade vad han gjorde åt vildsvinsplågan i vårt område och varför man rev Karup. 23 Därför att de två sistnämnda är ett led i landsbygdens utarmning. Vi väntade förgäves på något svar. I en av skogtidningarna under hösten intervjuades Carl Piper angående sin skogsskötsel och i fyra punkter talar han då om sin målsättning med denna. I den fjärde punkten säger han att folk skall kunna bo i skogslandskapet. Detta stämmer inte med hans delaktighet i beslutet att låta Karup jämnas med marken !! Borde inte hembygdföreningar, byggnadsnämnder m.fl få mer kunskaper om byggnadstraditioner och kulturmiljöer och därmed engagera sig mera i enskilda ärenden i kommunen?? V.G. Läs mera om Karup i ”Färingtoftaboken” där Rune Ask beskriver gården och i Sven Kjellströms bok ” Så levde och dog en bygd”, som behandlar torpen i norra Färingtofta. Foto Jan Ljungdahl. Dec 2013 – Jan Ljungdahl – (fil.mag.med bl.a. 100p i etnologi och konsthistoria 50p i ek. historia och 60p i geografi) RISEBERGA – FÄRINGTOFTA HEMBYGDSFÖRENING Lundiusgården krossad VID MUNKABROÅNS UTLOPP I RÖNNEÅ I Ö. FORESTAD LIGGER DEN S.K. LUNDIUSGÅRDEN. NAMNET SYFTAR PÅ TIDIGARE ÄGARE, SOM BODDE DÄR I ETT PAR GENERATIONER. KLAS LUNDIUS FARFAR KÖPTE 1889 EGENDOMEN AV SOLDATEN NILS AGRELL. Boningshuset, en skånelänga i skiftesverksteknik, var sannolikt byggt för 160 år sedan. Proportionerna på boningshuset var tidstypiska för de mindre skånska gårdarna, som vi har ett antal av i Färingtofta och Riseberga. Den gamla landsvägen Forestad- Perstorp stryker tätt förbi boplatsen. När huset byggdes kom det kanske en hästvagn om dagen och några som gick till fots. Nu dundrar tung trafik, ibland med farligt gods, tätt inpå det nu nybyggda huset, som ligger ännu närmre landsvägen. När familjen Lundius sålde husen på den avstyckade tomten så användes huset som sommarstuga, men de dåvarande ägarna tröttnade på de ständiga inbrotten och sålde till en byggmästare. Han fick bygglov till en tillbyggnad i vinkel men passade då också på att bygga ett nytt hus utanpå den gamla skånelängan. Skånelängan revs. Vi kan ha olika åsikter om hur man ska bygga men i en vacker dalgång där Rönneå rinner och med ett behov av landskapsbildskydd så bör man vara rädd om dessa gamla miljöer. Huskonstruktionerna och arkitekturen var faktiskt genomtänkta även på landsbygden för 200 år sedan. Jag har studerat bygghandlingarna och konstaterar att den juridiska processen är minst sagt märklig. Klippans kommun har brustit i sin kontroll. Byggmästaren, som borde veta vad som gäller för bygglov, kan inte vara omedveten om riskerna med att inte följa gällande lagstiftning. Om vi ska få bygga fritt på landsbygden utanför detaljplanerat område, skall det finnas i lagen. Vi kan inte ha en lagstiftning, som har mycket hårda krav på bebyggelse i tätorter osv. Våra bäckfåror i kommunen har de sista hundra åren blivit mycket förändrade, vilket har påverkat naturmiljöerna längs Rönneå. Kör genom Tyskland och se hur mycket naturlig miljö man har längs floder eller kanaler. Ni får tycka vad Ni vill, men jag anser att nybyggnationen på det strandskyddade område inte är någon ”höjdare.” – JL – FÄRISTEN Nr 1 2014 24 RISEBERGA – FÄRINGTOFTA HEMBYGDSFÖRENING Tornsborgs Tivoli – jubileumstalet Bengt Eskilsson i Tornsborg höll följande jubileumstal vid 100-års festen den 28 augusti 2010. ”Vi i festkommittén hälsar alla hjärtligt välkomna till 100 års jubileumet av Tornsborgs Tivoli. Speciellt välkommen till våra inbjudna gäster Arne Jönsson och Bengt och Laila Alfredsson. Orkestern Bob Stevens hälsar vi välkomna med en applåd. Vi höjer nu våra glas och skålar, för vi skall få en riktigt trevlig kväll tillsammans. Efter maten så börjar dansen kl. 20.00–24.00. Jag skall kort sammanfatta Tornsborgs Tivolis 100 år. Nils Sandberg från Aggarp byggde och startade dansen här 1910, och då var det bara dansbanan, som var täckt med tak. Stolparna här var det som han byggde upp taket på. Han byggde även bostad på övervåningen. Sandberg var mycket kreativ att ordna olika tillställningar för att få hit folk, som t.ex. dragkamp, boxning, cirkusartister osv, och till Ni som inte läst eller hört så i mitten av 1920-talet annonserade han ut, att ett flygplan skulle landa på åkern här utanför. Han hade förberett med att lägga ut ett lakan, så piloten skulle se var han skulle landa. Mycket riktigt kom det ett flygplan och cirkulerade över Tornsborg, men landa kunde han inte utan återvände mot Ljungbyhed. Sandberg meddelade att tyvärr kunde han inte landa pga dåligt väder. Fast det sägs att det var en klarblå himmel och solsken. Hela området var smockat med folk. Han hade uppnått vad han ville nämligen att få hit publik till dansen på kvällen. Sandberg var även en stor poet, och det ser man, om man läser på tavlan här nere i foajén. Han skrev en dikt om var by här omkring och lovade att om Ni kom till Tornsborg och dansade, så skulle ni bli gifta. 1932 sålde Sandberg Tornsborgs Tivoli till Johan Karlsson, i folkmun kallad ”Tivoli-Johan”. Han drev sedan festplatsen vidare. Johan byggde till så att serveringsdelen fick tak, och för att ha varit en ren sommarfestplats så började nu festplatsen att användas även på vinterhalvåret, men det sägs att det var kallt här. Johan själv satt med en lodenrock och pälsmössa och gummistövlar och sålde inträde. 1954 köpte FIK Tornsborgs Tivoli av Johan Karlsson för 8250 kr. och Arne Jönsson , som är här ikväll, var med i styrelsen som skrev på köpehandlingFÄRISTEN Nr 1 2014 en. Annandag jul 1954 var första danskvällen i FIK:s regi, och sen var det dans här varje lördag på vinterhalvåret. På sommaren öppnade man upp portarna och hade sommardanser med skjutbana, tombola etc. på gården. Vid den årliga gymnastikuppvisningen var det ”knögafullt” Ekonomiskt gick det bra, så 19601961 gjordes omfattande reparationer: taket byttes, lägenheten på övervåningen revs , köket byggdes och parkettgolv lades. Dansen fortsatte nu i nyrenoverade lokaler, och det gick mycket bra. I början av 60-talet kom raggarepoken. Raggarna var ofta klädda i jeans och skinnjackor. Man ville inte ha in dem, för det kunde bli lite bråkigt. Därför bestämde ordningsvakterna att kavaj och slipstvång skulle gälla. Många som kom hade inte slips på sig, och Torsten Sonesson, som tog inträde hade ett lager av slipsar. Man betalte sitt inträde, och hade man inte slips fick man låna en. Därför kunde det se ut så här. Slipsarna passade inte alltid i färg. (Bengt hade på sig en egen ”låneslips” från tiden!). 1966 började konkurrensen från de stora danshaken, som t.ex. Ekebo att ta över. FIK fick lägga ner lördagsdansen, och arrenderade ut lokalen ett par år. 1968 började vi spela bingo och gjorde det i 36 år till 2004. 1976 gjordes nästa nästa stora renovering, då man byggde till med toalettdel, klubbrum och nytt kök. Till dess hade det varit utedass på gården. I början på 1980-t. startades gammeldanskurser och månadsdans, som höll på till 2001, och loppmarknader. Vi hyr ut lokalen till pensionärsföreningar, kalas, bröllop, föreningsfester osv. Vi hoppas att uthyrningen skall öka. Vi får marknadsföra oss bättre. 2002 lades nytt yttertak över dansbanan, så idag är lokalerna i ett myck25 et gott skick. För att klara av Tornsborg ekonomiskt med alla reparationer och nybyggen under årens lopp, så är det mycket ideellt arbete som lagts ner. Bengt Alfredsson har vid flera tillfällen skänkt timmer, och byggmästaren Knut Ekstrand har varit arbetsledaren och den drivande kraften i arbetet. Tack alla!” Till sist några tankar. Tänk om dessa väggar kunde tala, eller det hade kanske varit mer intressant om dansgolvet kunnat höra av sig. Då skulle vi fått höra berättas om alla som dansat här under alla dessa år, som Tornsborg funnits till i olika skepnader. Vi hade hört enkel dragspelsmusik men också orkestrar med olika repertoarer. Vi hade mött dem som kanske här tog sina första danssteg. Vi hade hört väggarna berätta om en del som varit lite för högljudda och kanske en del bråk om t.ex. olycklig kärlek och ett och annat handgemäng. När vi nu i kväll går in i ett nytt århundrade, så hoppas jag att vi skall dansa och roa oss och föra traditionerna vidare, så att golv och väggar även i fortsättningen har något att berätta för kommande generationer. Som många vet har Bengt Eskilsson i Tornsborg på nära håll upplevt Färingtoftas sockens nöjesmetropols storhetsperiod och nedgång. V.g.se förra numret av FäRisten (2012) för jubileumsartikel. VISSTE NI ATT: ● ● ● ● ● Kolumbarium, som finns på Riseberga kyrkogård, kommer från latinets columba, som betyder duva och columbarium följaktligen duvslag. Den ursprungliga idén att begrava på är sannolikt katakombmetoden. Ager, latin och skånska, betyder åker och har i sammansättningar med andra latinska ord som cultur (= odling) blivit agrokultur = jordbruk. Kärra heter carrus på latin. På medeltiden kunde Du höra munkar på Herrevadskloster säga ” pax vobiscum”! Pax = fred, vobis = er, cum = med. – JL – säger samma. RISEBERGA – FÄRINGTOFTA HEMBYGDSFÖRENING Om Ruveröds Kvarn – Ainas berättelse – FÄRISTEN Nr 1 2014 26 RISEBERGA – FÄRINGTOFTA HEMBYGDSFÖRENING FÄRISTEN Nr 1 2014 27 RISEBERGA – FÄRINGTOFTA HEMBYGDSFÖRENING Foto Jan Ljungdahl. FÄRISTEN Nr 1 2014 28 RISEBERGA – FÄRINGTOFTA HEMBYGDSFÖRENING RUVERÖDS KVARN Kvarnen och dess historia. Kvarnen tillhörde från början Ruveröds gård i Riseberga socken. Själva bakgrunden finner man långt tillbaka i medeltiden. Då ändrades nämligen loppet av Ybbarpsån som rinner förbi Ruveröds Kvarn. Munkarna på Herrevadskloster behövde vatten till sina verkstäder och dels för anläggning av karpdammar. Man gjorde ett flertal fördämningar som började vid det som nu kallas Munkadämmet. Ned mot kvarnen är det lätt att se de växtkraftiga fördämningarna. Från kvarnen och fram till Östra Sorrödssjön har munkarna på vissa ställen fått gräva en fåra för ån. För att sedan få vattnet att rinna vidare till Västra Sorrödssjön dämde man upp Östra Sorrödssjön alldeles intill Värgapet. Detta är sålunda bakgrunden till att det finns möjligheter till en vattenkvarn vid Ruveröd. FÄRISTEN Nr 1 2014 Själva kvarnens ålder vet man inte mycket om. Den kan vara från senare delen av 1600-talet. Kvarnen tillhörde Ruveröds gård men har säkert även betjänat gårdarna runt Sorrödsjön och säkert haft en egen mjölnare. Den var igång till mitten på 1930talet och då helt i sitt forna skick. Några moderniseringar har inte förekommit utan den fungerade precis som i sitt forna skick. Den siste mjölnarens dotter bodde i boningshuset till i mitten av 1950-talet. Boningshuset som idag ligger intill kvarnen, torde ha legat där omkring 200 år, men har troligen flyttats dit. En del märkningar tyder på detta och en del urtag i bjälkarna stämmer inte med den nuvarande användningen. Ursprungligen har detta hus inte använts till bostadshus utan till någon form av ”kontor” eller lager. 29 På 1800-talet flyttade mjölnaren in i huset och årtalet 1860 ovanför den öppna spisen kan vara inflyttningsåret. Då byggdes en bakugn enligt dåtida bruk och en öppen spis där maten lagades på trefot. Huset bestod då av ett enda rum samt ett litet kök där golvet var belagt med kvarnstenar. Inne i rummet var det från början lergolv men mot slutet av 1800-talet gjordes ett brädgolv. Detta golv ligger under det nuvarande golvet. År 2000 förvärvade föreningen marken runt kvarnen till ett pris av 40.000 kr av Domänverket. RISEBERGA – FÄRINGTOFTA HEMBYGDSFÖRENING Gustafva Persson. FÄRISTEN Nr 1 2014 30 RISEBERGA – FÄRINGTOFTA HEMBYGDSFÖRENING En rar gåva Riseberga Färingtofta Hembygdsförening c/o Jan Ljungdahl Klingstorp 4470 264 54 LJUNGBYHED EN KATEKES KOSTADE INTE SÅ MYCKET, MEN TÄNK VAD VISSA MÄNNISKOR VAR MÅNA OM ATT LÄRA SIG KATEKESEN. TÄNK OM, DAGENS UNGDOM! GENOM ATT SKRIVA AV EN ANNAN KATEKES LÄRDE MAN SIG DEN BÄTTRE OCH TRÄNADE SKRIVSTILEN. Hej ! Jag har i min ägo sedan barndomen min farmors psalmbok och handskrivna katekes och dessa sänder jag nu som gåva till Riseberga Färingtofta Hembygdsförening. De blir sannolikt till större glädje där än hos mig och mina efterkommande. Min farmor hette Gustafva Persson och var född på Gryteröd uppe på Söderåsen 1865. Jag tror att Gryteröd var namnet på hennes fädernegård. Ungefär vid förra sekelskiftet köpte min far- FÄRISTEN Nr 1 2014 31 far Henrik Andersson den gård i Bonnarp som han och sedan min far brukade, Bonnarp 7:2. Det bör vara vid denna tid som farfar och farmor ingick äktenskap.1902 föddes första barnet Thyra och 1905 min far Henning. Tyvärr fick min farmor inte leva längre än till 1915 då hon dog i cancer eller kräfta som man sade på den tiden. Att notera är att i granngården Bonnarp 7:1 bodde Gustafvas syster Agneta, där hon var gift med ägaren Karl Andersson. Med vänliga sommarhälsningar – Anders Henricsson – Anders Henricsson Säckebäck 2013-07-10 Säckebäck 773 472 97 VAREKIL Tfn 03 04-101 94 070-323 51 87 RISEBERGA – FÄRINGTOFTA HEMBYGDSFÖRENING En solig junidag samlades ett 50-tal intresserade för att under ledning av Carl Arvid Reinholdz vandra runt i Färingtofta by, men först fick vi möjlighet – AV BARBRO ANDRÉLL – att bese den vackra kyrkan. SAMLING PÅ KYRKTRAPPAN. FÖRST GICK VI FÖRBI DEN GAMLA SKOLAN FRÅN 1850-TALET … .. OCH FORTSATTE SEDAN I LAGOM TEMPO NER GENOM BYN. PASSERADE DEN HÄR VACKRA BÅLEVÄGGEN … ... OCH EN OVANLIG TEGELUTSMYCKNING PÅ ETT AV BONINGSHUSEN. SLUTMÅLET VAR HEMMA HOS CARL ARVID REINHOLDZ DÄR VI FICK SE HANS FINA GÅRDSMUSÉUM OCH KUNDE BEUNDRA DEN GAMLA JORDKÄLLAREN. TACK CARL ARVID FÖR EN INTRESSANT VANDRING! FÄRISTEN Nr 1 2014 32 RISEBERGA – FÄRINGTOFTA HEMBYGDSFÖRENING
© Copyright 2024