1. No category

q
Guldhästen,
månlyktan och
jungfrun i
trollburen
m
GULDHÄSTEN, MÅNLYKTAN OCH JUNGFRUN I TROLLBUREN
Sagan är satt med typsnittet Carniola, tecknat av
Franko Luin. Häftet ingår i en serie sagor som typograferats
med typsnitt från samma typsnittstecknare.
De kan hämtas på www.omnibus.se/svenskasagor.
© 2002 Omnibus Typogra
2
OMNIBUS TYPOGRAFI
BOX 135 ∙ 135 23 TYRESÖ ∙ TEL. 08 – 742 83 36
[email protected] ∙ www.omnibus.se
GULDHÄSTEN, MÅNLYKTAN OCH JUNGFRUN I TROLLBUREN
D
et var en gång två fattiga pojkar, som varken hade far
eller mor, utan måste gå i bygden och sitt uppehälle.
Medan de så vandrade omkring, kommo de en dag till ett
åkerfält, varest säden stod mer än manshög. Då sade den
äldste:
–Låt oss plocka några ax, vi ha ännu icke fått någon dagvard.
Den yngre brodern samtyckte härtill, och pojkarne
gingo.
Men rätt som det var, kom där en man gåendes emot
dem. Han var icke liten och hade därtill ett mycket bistert
utseende. Resen sporde:
–Vem har givit eder lov att plocka ax på min åker?
Pojkarne svarade:
–Vi tänkte, du skulle icke vredgas däröver. Vi voro så hungriga, och du har likväl mycket kvar.
Nu ställde sig jätten helt vänlig och sade:
–Jag är icke heller vred, men om I viljen följa mig hem,
skolen I få äta eder mätta och icke behöva gå omkring att
leta ax.
Detta förslag likade den äldste pojken övermåttan väl,
men hans broder tänkte, att jätten väl kunde hava något
svek i sinnet, och ville därföre icke giva sig i hans våld.
3
GULDHÄSTEN, MÅNLYKTAN OCH JUNGFRUN I TROLLBUREN
Pojkarne höllo så rådplägning med varandra. Den äldste
sade:
–Jag tror vi gå med honom.
–Nej, genmälte den yngre, jag tror det är bäst vi låta bli.
Den äldste invände:
–Vi kunna ju följa med. Om där icke är gott, gå vi väl
dädan.
Resen sporde nu, om pojkarne ville komma med honom
eller icke.
–Ja, visst komma vi, svarade den äldre, och så följde bröderna med jätten hem till hans stuga.
När de kommit fram, förde jätten dem in i en liten kammare och gav dem så mycken förplägnad, att de aldrig haft
de bättre. Han gick därefter ut och stängde igen dörren. Då
sade den äldre pojken:
–Var jag inte klok, som ville följa med jätten? Nu hava vi
gott och slippa gå omkring i bygden att tiga.
Den yngre svarade:
–Vi hava ännu icke sett, huru allt lyktas. Det likar mig illa,
att vi blivit instängda och icke få gå och komma, såsom vår
sed är.
Den äldre pojken ville icke lyssna till detta tal, utan lade
sig att sova, men den yngre ställde sig på lur vid dörren för
att speja, vad som tilldrog sig utanföre i stugan. Det led så
några dagar. Bröderna hade ingen brist på mat, men höllos
alltjämt innestängda.
En kväll, när pojken efter sin vana stod och tittade genom en springa i väggen, märkte han, huru jätten kom in i
stugan och begärde fram mat. Medan resen åt, sporde han
4
GULDHÄSTEN, MÅNLYKTAN OCH JUNGFRUN I TROLLBUREN
sin hustru, om icke de bägge pojkarne snart voro tillräckligt gödda. Jättekvinnan svarade:
–Den ene är hullig nog. Med den andre är det, som det
kan.
Jätten sade:
–Mig tyckes, att de borde vara feta, om du eljest givit dem
tillräcklig mat. Jag far nu bort och bjuder våra fränder på
gästabud. Du kan under tiden slakta pojkarne, så att vi må
äta upp dem i morgon.
När pilten förnam detta tal, gick han till sin broder, väckte honom och förtäljde, vad han hade hört och sett.
–Det kan icke vara sant, såsom du säger, sade den äldste
och smög sig förskräckt fram till väggen.
Vid han nu koxade genom borran hade tussen just lyktat
sin måltid och ropade åt tjänstemön, att hon skulle gå efter
vatten.
–Har du glömt, sade resen, att jag vill dricka, varje gång
jag ätit?
Trälkvinnan undskyllade sig, att det var så mörkt. Hon
kunde icke hitta vägen till källan.
–Tag då min månlykta! mälte jätten med hård röst.
Trällkvinnan tog nu ifrån väggen en lykta, som sken likt
månen i dess fylle, och gick så att hämta vatten. När jätten
hade druckit, talade han åter till sin hustru:
–Jag sadlar nu min guldhäst och rider bort att bjuda
gäster. För emellertid ut pojkarne, att du icke må glömma
dem.
Därefter gick han bort. Men då den äldste pojken hörde
detta samtal, räddes han högeligen och bad sin yngre bror
hitta på råd att frälsa deras liv. Pojken svarade:
5
GULDHÄSTEN, MÅNLYKTAN OCH JUNGFRUN I TROLLBUREN
–Var tröst! Jag torde väl nna någon utväg.
När det lidit en stund på kvällen, kom jättekvinnan in
till de bägge pojkarne. Hon ställde sig mycket vänlig och
talade många fagra ord.
–Följen mig, små piltar, sade hon, så kunnen I se eder om
i stugan. I skolen få ligga där i natt.
Bröderna gjorde, såsom hon bad, ehuru den äldste var
mycket rädd. Käringen lät dem nu lägga sig i sängen, lade
sig själv bredvid och insomnade hårt. Men när det led mot
midnatt, steg den yngste pojken upp och lade ett eldstål
över jättekonans huvud, ty han visste väl, att stål har makt
över jättar och andra troll, så att, om det lägges över dem,
medan de sova, kunna de icke vakna, förrän dager blir ljus.
Käringen föll nu i en djup sömn och sov till andra dagen,
men pojken väckte sin broder och smög med honom ut ur
stugan, varefter bröderna skyndsamt lupo sina färde.
Emot dagningen kommo piltarne till en stor gård, varest
de klappade på och beddes få låna hus. Bonden, som ägde
gården, sporde vadan de voro, medan de kommo så sent till
härbärge. Bröderna förtäljde nu sitt äventyr, huruledes de
med stor nöd hade ytt ifrån jätten. Då undck mannen
dem väl och gav dem mat, dryck och vad annat de behövde.
Han sade:
–Icke många äro de, som med livet kommit ur jättens
våld. Akten er allenast, att han icke åter lockar eder. Men
han har ingen makt, så länge I ej gån över det breda diket,
som löper emellan våra åkrar.
Pojkarne tackade bonden för hans goda råd och lovade i
allt göra, såsom han hade sagt.
Fram emot middagstiden kom jätten ridande på sin guld6
GULDHÄSTEN, MÅNLYKTAN OCH JUNGFRUN I TROLLBUREN
häst och stannade invid det breda diket. Men hans gångare hade gyllene hår och var så fager, att det blänkte och
skimrade, var helst den gick fram. När nu resen ck se de
bägge pojkarne, ropade han och sporde, varföre de lupit
ifrån honom. Han begynte tillika orda mycket fagert snack
och sade:
–Följen mig tillbaka, små piltar! Jag vill giva min guldhäst åt den ene av eder. Den andre skall få så fager en konungadotter, som jag har i mitt våld.
Men pojkarne lyssnade icke till hans lockelser, utan lupo
sin kos och började så åter gå omkring i bygden och tigga.
När de hade vandrat både länge och väl, kommo de omsider till en stor kungsgård, varest de gingo in och begärde
tjänst. Konungen, som rådde över kungsgården, fattade behag till den yngste pojken för hans hurtighets skull och upptog honom bland sina svenner, men den äldre brodern gick
omkring och tiggde såsom förut.
Det stod så om en rund tid, och svennen var väl liden av
alla. Men när den äldre pojken ck veta, vad lycka hans
broder hade gjort vid hovet, blev han mycket avundsam
och ville icke giva sig tillfreds, förrän även han kommit i
tjänst hos konungen. Hovmannen bad nu för sin broder,
och denne blev antagen till stallsven. Men likasom den
yngste pojken var av alla väl omtalad, så blev stallsvennen
illa liden för sin falskhet och elakhet. Häröver bar han stor
harm i sitt hjärta och tänkte icke så mycket på någonting,
som huruledes han skulle fördärva sin broder och själv
vinna konungens ynnest.
Konungen gick en dag till stallet för att skåda sina fålar.
När han skådat dem alla runtomkring, stannade han vid
7
GULDHÄSTEN, MÅNLYKTAN OCH JUNGFRUN I TROLLBUREN
den gångaren, på vilken han själv plägade rida, strök honom på länden och sade till sina män:
–Sägen mig, var i världen såg man en häst, så god som
denna!
Stallsvennen tog genast till orda:
–Herre konung, visserligen är eder gångare fager, men jag
vet en annan, som långt övergår honom.
Konungen blev uppmärksam och sporde:
–Var nnes den hästen, och vem kan skaffa mig den?
Stallsvennen sade:
–Jag tror icke, att någon annan kan skaffa den fålen utom
min broder. Han lärer ock bäst veta, var den nnes.
Konungen ck nu en stor lust att äga hästen, varom han
hört så mycket talas, och befallte hovmannen fara bort och
hämta den. Hovmannen var icke mycket rädd. Likväl hade
han hellre stannat hemma. Men stallsvennen gladdes i sitt
hjärta och menade, att hans broder väl knappast skulle återkomma från den resan.
Hovmannen rustade sig nu till och började sin färd. När
han kom till bondens gård, gick han in, hälsade höviskt
och beddes ett gott råd, huru han skulle uträtta konungens
ärende. Men då bonden igenkände pojken, som hade rymt
ifrån jätten, undck han honom vänligt och lovade bistånd
i allt vad han förmådde. De överlade så med varandra, och
slutet blev, som jag nu vill förtälja.
Om aftonen, sedan sol gått i skog, smög hovmannen
fram till jättens boning. Han hade bundit en käpp vid
ändan av ett tåg och kastade käppen in genom stallsgluggen. Sålunda klättrade han uppför väggen. När han nu
hade kommit upp till gluggen, drog han repet efter sig och
8
GULDHÄSTEN, MÅNLYKTAN OCH JUNGFRUN I TROLLBUREN
hissade sig ned, intill dess han kom uti jättens fålahus. Därefter sadlade han tussens guldhäst, öppnade dörren och
red skyndsamt bort.
När han så kom till bondens gård, blev en stor glädje, att
hans företag hade väl avlupit. Men hovmannen ville icke
länge dväljas där, utan gjorde sig genast redo och for hem
till kungsgården. Då blev en stor undran över den fagra
guldhästen, och mest av alla förundrade sig konungen själv.
Ifrån den dagen steg hovmannen allt mera i gunst hos sin
herre, men stallsvennen harmades över hans lycka och unnade sin broder intet gott.
En dag gick konungen till stallet för att skåda sina fålar,
såsom hans sed var. När han skådat dem alla runtomkring,
stannade han vid jättens guldhäst, klappade den på länden
och talte till sina män:
–Sägen mig, var i världen såg man väl en sådan kostbarhet som denna!
Männen jakade, att dess like näppeligen stod till nnandes. Men den svekfulle stallsvennen var genast redo och
mälte:
–Herre konung, visserligen är eder guldhäst en sällsynt
klenod, men jag vet en annan dyrgrip, som vida övergår
honom i kostbarhet.
Vid detta tal blev konungen uppmärksam och sporde, var
om frågan var. Då begynte stallsvennen orda både vitt och
brett om den sköna lyktan, som sken klarare än månen i
dess fylle. Konungen återtog:
–Var nns den lyktan, och vem kan skaffa mig den?
Stallsvennen sade:
9
GULDHÄSTEN, MÅNLYKTAN OCH JUNGFRUN I TROLLBUREN
–Jag tror icke, att någon kan skaffa eder den lyktan utom
min broder. Han lärer ock bäst veta, var hon nnes.
Konungen ck nu en stor lust att äga månlyktan, varom
han hört så mycket talas, och befallte hovmannen draga
bort och hämta den. Hovmannen var icke mycket rädd.
Likväl hade han gärna stannat, där han var. Men stallsvennen gladdes i sitt falska hjärta och menade, att hans broder
näppeligen skulle återkomma ifrån den färden såsom förra
gången.
Hovmannen rustade sig nu till och begav sig på väg. När
han kom till bondens gård, gick han in, tackade för sist
och beddes ett gott råd, huru han skulle erhålla jättens
månlykta. Bonden undck honom på det bästa och lovade
bistånd i allt vad han kunde. När de så hade samspråkats,
tog hovmannen farväl och gav sig ensam på färd till den
grymme jätten.
Fram på aftonen, sedan det blivit skumt, kom resen hem
ur skogen. Han hade varit borta hela dagen och var mycket
hungrig. När han nu lyktat sitt kvällsmål, hade trälkvinnan förgätit hämta vatten.
Då blev jätten misslynt och sade:
–Har du glömt, att jag vill dricka, varje gång jag ätit?
Tjänstemön undskyllade sig, att det var så mörkt. Hon
kunde icke hitta vägen till källan.
–Tag då min månlykta, röt jätten med vred stämma.
Kvinnan lät icke säga sig detta två gånger, utan ryckte
den fagra lyktan ifrån väggen och skyndade bort till källan. Men hennes färd avlopp emot förmodan, ty vid det hon
lutade sig ned, var hovmannen tillreds, grep henne i fötterna och ställde henne på huvudet i brunnshålet. Därefter
10
GULDHÄSTEN, MÅNLYKTAN OCH JUNGFRUN I TROLLBUREN
tog han den fagra lyktan, som sken likt månen i dess fylle,
och lopp hastigt därifrån.
När han nu kom till bondens gård, blev en stor glädje, att
hans företag hade lyckats. Men hovmannen ville icke länge
dväljas där, utan gjorde sig genast redo och for till kungsgården. Här blev en stor undran över den kosteliga månlyktan,
och mest av alla förundrade sig konungen själv. Efter den
dagen blev hovmannen ännu mera kär för sin herre och
aktades ypperst ibland alla hans tjänare. Men stallsvennen
bar avund emot honom i sitt hjärta och tänkte alltjämt på
råd, huru han skulle fördärva sin broder.
Någon tid därefter gick konungen åter igen till stallet för
att se sina fålar. Då han förlustat sig med att skåda dem alla,
vände han sig till sina män och sade:
–Icke lärer det nnas någon konung, som kan berömma
sig att äga större dyrbarheter, än dem jag har, och jag vet
ingenting, som fattas mig.
Alla jakade härtill, men den svekfulle stalldrängen var
genast redo och mälte:
–Herre konung, visserligen besitter du många kostbara
gripar, men jag vet en klenod, som vida övergår dem alla.
När konungen hörde detta, blev han mycket förundrad
och sporde:
–Varom talar du, och vem kan skaffa mig den klenoden?
Då begynte stallsvennen orda både vitt och sitt om den
fagra konungadottern, som var i jättens gård, och lyktade
så sitt tal:
–Icke kan jag skaffa dig den unga mön. Icke heller vet
jag någon annan, som kan göra det, utom min broder. Han
lärer ock bäst veta, varest hon nnes.
11
GULDHÄSTEN, MÅNLYKTAN OCH JUNGFRUN I TROLLBUREN
Konungen ck nu en häftig åtrå att äga den sköna prinsessan, vars fägring prisades så högt, och befallte hovmannen draga bort och hämta henne. Hovmannen var icke mycket rädd till sinnes, likväl hade han hellre stannat, där
han var. Men stallsvennen gladde sig och menade, att detta
väl torde bliva den sista resan för hans broder.
Hovmannen rustade sig nu och red till bondens hemvist
såsom förra gången. Han gick in, tackade för sist och beddes ett gott råd, huru han skulle vinna konungadottern ut
ur jättens gård. När de hade rådsammats, sade bonden:
–Ditt förehavande är svårt, och jag vet icke rätteligen,
huru det kan avlöpa, ty konungadottern sitter i höganloft
inom en förtrollad bur. Likväl är mitt råd, att du fäster järnkilar i väggen och så går upp till henne. Sedan står att se,
om lyckan vill vara eder gunstig.
Hovmannen tackade för gubbens råd och sade sig vilja
följa det. Han tog därefter avsked och vandrade till jättens
stuga. Men bonden unnade honom väl och avbidade med
oro hans återkomst.
Om kvällen, sedan det blivit mörkt, fästade hovmannen
kilar i väggen och kom sålunda upp i höganloft. Men jungfruburen, varest prinsessan satt fången, var förtrollad, så
att ingen kunde öppna låset utom allenast den, som av ödet
var bestämd att bliva möns brudgum.
När nu konungadottern ck se den raske ungersvennen,
gladdes hon i sitt hjärta, men låset sprang upp av sig själv,
så att hovmannen kom in i buren. Han förtäljde därefter
sitt ärende och frågade, om prinsessan ville följa honom.
Härtill var hon villig och gjorde sig straxt redo. När de nu
12
GULDHÄSTEN, MÅNLYKTAN OCH JUNGFRUN I TROLLBUREN
gingo utför väggen, höll ungersvennen henne fast, att hon
icke skulle falla, vilket mön lät sig väl behaga.
Därefter drogo de hastigt bort och kommo till bondens
gård. Men hovmannen ville icke bida, utan tog farväl av
den rådkloke gubben och lagade sig tillreds att fara hem.
De färdades så till kungsgården, men under vägen fattade
ungersvennen en häftig kärlek för den fagra mön, så att
han trodde, det skulle bliva hans död, om någon annan ck
äga henne.
När de nu voro framme, blev stor glädje över hela konungens gård, att hovmannen kommit tillbaka, ty alla höllo
honom kär förutan hans broder, den elake stallsvennen.
Konungen gick därefter att skåda sin unga brud, och det
tycktes honom, att han aldrig hade sett en fagrare kvinna.
Men vid han skulle tala henne till, se, då kom den förtrollade buren tillbaka, och ingen kunde öppna låset utom allenast han, som frälsat prinsessan ur jättens våld. Nu förstod
konungen, att mön icke var bestämd att tillhöra honom.
Han lät därföre tillreda ett präktigt bröllop och gav konungadottern till brud åt den raske hovmannen, som för henne
hade genomgått så mycken farlighet.
När bröllopet hade stått med lust och lek i långan tid, tog
konungen farväl av dem bägge och sände dem med stort
följe hem till prinsessans fader. Här blev icke liten fröjd över
hela riket, att konungen hade återfått sin enda dotter. Men
hovmannen och hans gemål levde lyckliga tillsdammans i
många, många år. Och när konungen som var prinsessans
fader, blev död, vart hovmannen tagen till konung över
riket. Där lever han, efter vad jag hört sägas, och styrer landet lyckosamt ännu i denna dag.
13
OMNIBUS 02.99.321
GULDHÄSTEN, MÅNLYKTAN OCH JUNGFRUN I TROLLBUREN
a
Omnibus
14