1. No category

Planet
En planet är en himlakropp som rör sig i en omloppsbana runt en stjärna, har tillräckligt stor massa
för att vara nästintill rund, och dominerar sin omgivning. Om massan är så stor att kärnfusion sker, så
räknas himlakroppen dock som stjärna och inte planet.
Måne
Måne, naturlig satellit, drabant, kallas en himlakropp som kretsar kring en planet eller en asteroid i
ett solsystem. Ordet i bestämd form, "månen", avser jordens måne, Luna. Det finns inte i några fall
belagt där någon måne har egna månar. De flesta stora månar i solsystemet är bundna i synkron
rotation med en och samma sida vänd mot planeten. Ett exempel på en måne som inte beter sig på
detta vis, är Hyperion som kaotiskt roterar kring Saturnus.
En måne som kretsar kring en asteroid är en asteroidmåne.
En måne kan ha bildats samtidigt som moderplaneten eller senare infångats av planetens
gravitationskraft. I vårt eget solsystem finns ungefär 155 kända månar runt sju av de nio traditionella
planeterna:
Omloppsbana
Omloppsbana kallas en elliptisk bana runt ett dominerande gravitationscentrum, sådan att ett
föremål som initialt tvingas in i banan med en given hastighet sedan kan fortsätta att följa banan
med gravitation som enda påverkande kraft.
Satellit
En satellit är ett mindre objekt som roterar runt ett annat, större objekt. För att detta ska fungera
måste det roterande objektet påverkas av en centripetalkraft. För satelliter som roterar kring jorden
är denna kraft gravitationskraften. Dessutom får det inte finnas något luftmotstånd eftersom det
skulle leda till att satellitens hastighet minskade.
Månförmörkelse
Månförmörkelse inträffar när solen, jorden och månen ligger i rad (med jorden i mitten). Jordens
skugga träffar månen som därmed blir förmörkad, helt eller delvis. Om jorden någon tid under
händelsen skuggar hela månen från direkt solljus, inträffar en total månförmörkelse.
Solförmörkelse
Solförmörkelse inträffar då månen passerar mellan jorden och solen, och dessa ligger i en rät linje.
Solen är cirka 400 gånger större än månen men ligger 400 gånger längre bort vilket gör att de två
himlakropparna är nästan identiskt stora sett från jorden. När månen rör sig i sin elliptiska bana runt
jorden, växlar avståndet mellan jorden och månen - från ca 6 % under till ca 6 % över det
genomsnittliga avståndet (384 400 km), vilket gör att månskivan varierar i storlek. Även jordens bana
runt solen är elliptisk, men i mindre grad. Solskivans storlek varierar alltså också något, men är i de
flesta fall lite mindre än månskivan.
Den första säkert dokumenterade solförmörkelsen inträffade den 5 maj år 1375 f Kr. i staden Ugarit.
Eftersom månens bana lutar i förhållande till jordens bana, blir det solförmörkelse endast när
banplanen skär varandra samtidigt som månen passerar. Detta sker med ett knappt halvårs
mellanrum och resulterar i att månens skugga faller över delar av jorden. En solförmörkelse kan vara
partiell eller total beroende var på jorden man befinner sig.
Solsystem
Ett solsystem eller planetsystem är en eller flera stjärnor (solar) med en eller flera planeter och andra
mindre kroppar (såsom asteroider, meteoroider, kometer och månar kring planeter) som kretsar
kring denna eller dessa.
Under senare år har man i jordens närhet upptäckt ett hundratal stjärnor som utför rörelser som
enklast förklaras av att stjärnan har en eller flera större planeter i sin närhet. Fram till den 9 februari
2010 har 429 planeter utanför vårt solsystem, så kallade exoplaneter, identifierats.
Stjärna
En stjärna är en mycket stor och självlysande himlakropp av plasma. Den närmaste stjärnan sett från
jorden är solen, vilken är källan till den allra största delen av energin på jorden. Andra stjärnor är
synliga på natthimlen när de inte störs av solen, eller av andra ljusstarka objekt på jorden, så kallad
ljusförorening. En stjärna lyser för att fusionen av atomkärnor i dess inre frigör enorma mängder
energi, som så småningom färdas genom stjärnan och strålas ut i rymden. Nästan alla grundämnen
tyngre än väte och helium är skapade i stjärnornas centrum.
Solfläckar
Solfläckar är mörka fläckar på solen som beror på att solen är något kallare i de områdena. Detta pga
att det är någon störning i solens magnetfält. Mycket solfläckar innebär att det blir varmare på
jorden då solen får mer energi att spruta ut värme. Solfläckarna varierar i cykler vanligen 9-13 år. Det
finns olika sätt att försöka räkna fram medelvärden, man brukar hamna mellan 11,05 och 11,09 år.
Asteroider
Asteroider kallas de småplaneter som kretsar kring solen, mellan Mars och Jupiters banor. Mellan
1801 och 1807 upptäcktes de fyra första asteroiderna, Ceres, Pallas, Juno och Vesta. Antalet
asteroider i solsystemet med en diameter över 1 km uppskattas för närvarande till någonstans
mellan 1,1 till 1,9 miljoner.[1] När asteroiderna först upptäcktes antog astronomerna att det var
byggnadsmaterial till en planet som inte kunde samlas på grund av Jupiters gravitationsfält. Numera
vet man att nästan alla asteroider är kollisionsfragment. Endast ett fåtal relativt stora finns kvar
sedan de bildades ur planetesimalerna.
Meteorer
Meteor (av grekiska mete’oros, i luften befintlig) betecknar, i vid bemärkelse, varje fenomen i
atmosfären, såsom dimma, moln, regn, hagel, regnbåge, stjärnfall med mera.[1] Det kan vara
svävande partiklar, nederbörd eller fenomen av optisk eller elektrisk natur. Denna betydelse av ordet
har givit upphov till begreppet meteorologi.
I inskränkt bemärkelse avses stjärnfall, det ljusstreck som kortvarigt syns på stjärnhimlen när en liten
interplanetär kropp, en meteoroid, med hög hastighet faller in i jordatmosfären.
Meteoriter
Meteoriter eller meteorstenar är fasta kroppar av utomjordiskt ursprung som smälts och eventuellt
splittrats i jordens atmosfär och sedan nått jordens yta.
Så länge föremålet befinner sig ute i rymden kallas det för en meteoroid. Då den tränger in i jordens
atmosfär bromsas den av luftmotstånd och friktion och ett ljussken bildas som kallas en meteor eller
ett stjärnfall. Först om föremålet inte fullständigt förbränts i atmosfären och därmed når ned till
jordens yta blir föremålet en meteorit. Man säger att meteoriten "slår ner". Vid stora
meteoritnedslag kan nedslagskratrar bildas. Då geomorfologiska processer på jorden verkat på en
nedslagskrater under lång tid återstår bara ett astroblem.
Kometer
En komet (från grekiska ἀστήρ κομήτης (astēr komētēs), "hårstjärna", astronomisk symbol: ☄) är en
mindre himlakropp som kretsar runt solen. När den befinner sig tillräckligt nära solen framträder en
synlig koma (atmosfär) eller en svans vilka båda främst uppstår på grund av effekten från solstrålning
på kometkärnan. Kometkärnor är svagt sammanhållna samlingar av is, stoft och mindre stenpartiklar.
Kärnan mäter mellan från några få kilometer till tiotals kilometer tvärs över.
Kometernas omloppsbanor kan variera tidsmässigt allt från en periodisk omloppstid av några få år till
hundratusentals år, samtidigt som vissa bara passerar genom den inre delen av solsystemet en enda
gång, innan de fortsätter ut i den interstellära rymden. Kometer med en kort period tros ha sitt
ursprung i Kuiperbältet eller i ett område kallat Scattered disc,[1] vilka båda ligger bortom Neptunus
omloppsbana. Långperiodiska kometer tros ha sitt ursprung i ett område mycket längre från solen, i
Oorts kometmoln, vilket består av fragment som blev över vid kondensationen av solnebulosan. När
andra stjärnor kommer i närheten av vårt solsystem och Oorts kometmoln så kan de isiga objekten
rubbas ur sin omloppsbana och falla in i mot solen och planeterna där de får en omloppsbana som
komet. På samma sätt kan gasjättarnas gravitation förändra omloppsbanan.
Kometer lämnar en svans av fragment efter sig. Om kometens bana passerar jordens bana kan det
sedan uppstå meteorregn, då jorden passerar genom svansen av fragment. Perseiderna är ett
meteorregn som uppkommer varje år mellan 9 och 13 augusti då jorden passerar kometen SwiftTuttles bana. Halleys komet är källan till meteorregnet Orioniderna i oktober. Eftersom kometer ofta
har kretsat i sin omloppsbana i tusentals år kan fragmenten ha spridits genom hela omloppsbanan så
att man kan observera meteorregnet varje år trots att kometen har lång omloppstid.
Kometer särskiljs från asteroider genom att de har en koma eller en svans, även om mycket gamla
kometer som har förlorat allt sitt flyktiga material kommer att likna asteroider.[2] Asteroider tros
även ha ett annat ursprung än kometer, då asteroider tros ha formats i det inre solsystemet snarare
än i det yttre.[3] Nya upptäckter har dock delvis gjort att åtskillnaden mellan asteroider och kometer
har blivit otydlig.[4]
Galaxer
En galax (från grekiskans γαλαξίας κύκλος, galaxías kýklos – ”mjölkringen”, avseende Vintergatan) är
en stor samling av materia i universum, som stjärnor, gas, rymdstoft och förmodad mörk materia
sammanbunden genom gravitation. De större galaxerna har cirka 1011 solmassor stjärnor, mellan en
och tio miljarder solmassor interstellär gas och 1012 solmassor mörk materia. Många galaxer, kanske
de flesta, inkluderar även supermassiva kompakta objekt, sannolikt svarta hål i centrum. Några av
dessa kompakta objekt uppträder som aktiva galaxkärnor.
Den galax som solen befinner sig i är Vintergatan. Vintergata har även använts som benämning på
större stjärnsystem. Vintergatan är en stavspiralgalax.
Svarta hål
Ett svart hål är en koncentration av massa med ett så starkt gravitationsfält att ingenting, inte ens
ljuset, kan övervinna kroppens gravitation. Materia eller ljus som kommer in innanför det svarta
hålets händelsehorisont förblir där och kan aldrig komma ut igen, förutom eventuellt oerhört
långsamt i form av Hawkingstrålning.
Big-bang
Big Bang (eller Stora smällen), är standardteorin om universums uppkomst och utveckling.
Universums utveckling startade för ca 13,7 miljarder år sedan, då rymden började expandera.
Universum var då mycket tätt och varmt, och hela det observerbara universum var koncentrerat i en
punkt. Den snabba expansionen har resulterat i vårt nuvarande kalla och glesa universum. Termen
"Big Bang" myntades av astronomen Fred Hoyle (som var motståndare till den) under en
radiointervju i BBC den 28 mars 1949. Termen i sig är dock missvisande då det inte handlar om en
explosion av materia i en tom rymd utan istället om en expansion av rummet självt som materian
befinner sig i.
Nebulosa
Nebulosa kallas ett flera ljusår stort interstellärt moln av gas och rymdstoft i galaxer. Nebulosorna är
de stoftmoln i vilka stjärnor bildas och brukar ofta refereras till som stjärnornas barnkammare.
Namnet kommer från latinets nebula, som betyder dimma.[1] Ursprungligen användes ordet
nebulosa för alla statiska, diffusa objekt på stjärnhimlen (se t.ex. Messiers katalog), men de objekt
som med förbättrad teknik visat sig bestå av disktreta delar (stjärnhopar och galaxer) betraktas inte
längre som nebulosor (exempelvis kallades Andromedagalaxen ursprungligen Andromedanebulosan).
Gravitation
Gravitationen (av latin gravis = tung) eller tyngdkraften är en av universums fyra fundamentala
krafter. Det är den attraherande kraft som massor utsätter varandra för, och ger upphov till det som
vi kallar massans tyngd.[1]
Supernova
En supernova är en exploderande stjärna. Supernovorna hör till de våldsammaste händelserna i
universum. I en supernova utvecklas oerhörda mängder energi, som lämnar reststjärnan i form av
enorma neutrinoflöden, gasmassor och strålning, vilket gör att de under en viss tid kan lysa upp till
hundra miljarder gånger starkare än vår sol. Det är lika mycket som lyskraften i en hel galax. En
supernova inträffar dock inte särskilt ofta, man brukar säga att i en typisk galax inträffar detta
ungefär en gång vart femtionde år. De flesta supernovorna är dock dolda av stoft och gas och kan
inte observeras. I Vintergatan räknar man med ungefär tre, från Jorden synliga supernovor per tusen
år.
Neutronstjärna
En neutronstjärna är ett av flera möjliga slut för en stjärna. När en stjärna i slutet av sitt liv stöter
bort sina yttre lager inträffar en gravitationskollaps då stjärnans kvarvarande inre delar imploderar.
Om stjärnan är så stor att den kvarvarande massan motsvarar 1,4-3 solmassor övergår den i en
supernova. Återstoden blir en neutronstjärna och övriga utspridda rester från supernovan. En typisk
neutronstjärna är endast ca 20 km i diameter, men har en massa motsvarande 1,4 solmassor. Detta
innebär att neutronstjärnan har en densitet som är 1 miljard ton per kubikcentimeter.
Gravitationsfältet vid stjärnans yta är tvåhundra miljarder gånger starkare än på jorden, vilket ger en
flykthastighet på ungefär 100 000 km/s.
Röd jätte
Röd jätte är ett stadium en huvudseriestjärna intar när förbränningen växlar över från vätefusionen
till heliumfusion i stjärnans kärna, och är ett stadium på vägen till omvandling till vit dvärg.
Solen har lyst i 5 miljarder år och kommer att lysa i lika många år till. Solens energiproduktion
kommer stadigt att öka och om ca 1 miljard år kommer den ökade värmeutstrålningen få Jordens hav
att koka bort. Jorden får ett klimat som liknar det på Venus. Om ca 5 miljarder år när Solen är ca 10
miljarder år gammal kommer den börja förbränna helium. Solen kommer att svälla upp till en röd
jätte - 250 gånger Solens nuvarande storlek. De inre planeterna, Merkurius och Venus kommer
slukas. De kraftiga massutkastningarna kommer att slita bort Jordens atmosfär, och den kraftiga
värmen får bergen att smälta. Solens förlust av materia gör att dess dragningskraft minskar.
Planeterna som finns kvar kommer att få vidgade omloppsbanor. Jordens bana kommer initialt att
vidgas, men den "tidvattenvåg" som Jorden skapar på den närbelägna solytan kommer att bromsa
upp Jorden i sin bana, och även den kommer att slukas.
Vit dvärg
En vit dvärg är en normalstor stjärna som kollapsat till en mycket liten storlek efter att den gjort slut
på sitt kärnbränsle. En typisk vit dvärg har en radie som är 1 procent av solens, men den har grovt
räknat samma massa. Detta motsvarar en täthet på cirka 1 miljard gram per dm³.
Pulsarer
Pulsar, kallas en roterande neutronstjärna som genererar regelbundna pulser av strålning med
våglängder från radiostrålning till gammastrålning.
Strålningen utgår ifrån stjärnans båda magnetiska poler och bildar alltså två koner åt motsatta håll.
Eftersom rotationsaxeln och de magnetiska polerna inte ligger på samma ställen, sveper dessa
strålningsknippen över himlen med samma intervall som stjärnans rotationshastighet.
Neutronstjärnor är endast några kilometer i diameter och extremt kompakta. Deras
rotationshastighet kan komma upp i flera tusen varv i sekunden.
Från jorden kan vi bara observera de pulsarer, där strålningsknippena är riktade mot oss. Efter hand
som neutronstjärnor åldras, så minskar deras rotationshastighet. När hastigheten sjunkit under en
viss gräns (den s.k. dödslinjen), antas det att pulsmekanismen slutar, varvid neutronstjärnan inte
längre är en pulsar. Dödslinjen beräknas uppnås efter 10-100 miljoner år, vilket skulle innebära att
99% av alla pulsarer, som funnits i det förment 13,7 miljarder år gamla universum har slutat pulsera.
Superjätte
Superjätte eller överjätte är de stjärnor som har störst massa, undantaget de extremt ovanliga
hyperjättarna, cirka tio gånger större än solens massa eller mer. Superjättestjärnor kan bli upp till
500 gånger så stora som solen. Det finns superjättar av alla spektralklasser och de röda
superjättestjärnorna är de allra största stjärnor som finns. En superjätte kommer sannolikt att sluta
som en supernova.
Superjätten som är närmast oss heter W. Caphei. Den är även känd som en blå superjätte.
Kvasarer
En kvasar är en extremt ljusstark och avlägsen aktiv galaxkärna. Den överglänser sin värdgalax så
mycket att denna inte tidigare kunnat observeras.
Detta energiutstrålande objekt i universum avger enorma mängder elektromagnetisk strålning från
radiovågor till gammastrålning. Det är faktiskt inte ovanligt för en ensam kvasar att utstråla energi på
en nivå, som motsvarar flera hundra vanliga galaxer tillsammans. Själva kvasaren är ett förhållandevis
litet objekt, men många ligger på ofantligt stora avstånd från oss sett.
Med ett så stort energiflöde krävs också en mycket kraftfull energikälla och inga andra teorier än att
kvasarer är aktiva galaxkärnor, har framlagts som skulle kunna förklara ett fenomen av denna
magnitud. Det rör sig alltså om ett supermassivt kompakt objekt omgivet av en ackretionsskiva i
centrum av en galax. Strålningen kommer sig av att det förmenta svarta hålet sliter sönder och slukar
stjärnor och annan materia runt sig, vilket avger enorma mängder energi.