1. No category

8 Barnteater Flamman 30 juni 2011
Barnteater
9
30 juni 2011 Flamman Teatern som plåstrar om världen
Deras framgång har nästan blivit deras död. Barnteatern BUS kämpar
för sin egen existens men ambitionen är som alltid: att rädda världen.
Det började år 1999 i en källare på Söder
i Stockholm. En underjordisk scen bestående av flera rum där publiken, som
ofta bestod av barn, själva deltog i spelet. Det som kännetecknar BUS – Barnens Underjordiska Scen – är förutom
interaktiviteten även lekfullheten, den
imponerande scenografin och den stora
ensemblen. Konceptet blev snabbt en
succé, de fick uppmärksamhet, blev omskrivna på kultursidorna och hade slutsålda föreställningar under flera år.
– Framgången beror både på att vi
har gjort ett bra jobb och på att det varit
banbrytande. Vi använder oss av sagan,
magin och har väldigt genomarbetad
scenografi och kostym, det är ett genuint hantverk och konstverk, säger PetraEleonora Näslund. Hon har varit med
sedan den första produktionen, i början
som skådespelare men är numera även
producent.
Hon menar att många väljer att göra
enklare föreställningar med färre skådespelare för att det är mer ekonomiskt
hållbart.
– Det vi gör är ovanligt när det gäller barnkultur men det har också nästan
blivit vår död, det har inte varit ett lönsamt koncept.
I vintras kom beslutet från Kulturförvaltningen att verksamhetsstödet skulle
halveras för 2011 och helt utebli för
2012. Sorgsna rubriker som ”BUS går
under” och ”Inget mer bus för teater
BUS?” syntes i tidningarna och kulturjournalisten Margareta Sörensson fällde
tårar i Expressen.
”Nu snyftar Balettfröken hjärtslitande. Och jag hulkar med henne. Hur
torrögd och okunnig får en kulturförvaltning (Stockholms) vara? Har tjänstemännen aldrig varit i BUS källare på
Söder? Aldrig lekt Ett drömspel? Har de
aldrig nattats av Syster Tingeling? Lagat
soppa på trollkottar?”
Men kampen går vidare, det är inte
färdigbusat än. Ur tumultet då de förlorade både sin lokal och sitt verksamhetsstöd föddes idén till aktionerna
Sthlms AkutsjukBus och Husmors Spa.
Sedan dess har man kunnat lägga in sig
på akutsjukbuset för att bli omhändertagen av systrarna som alltid är beredda
Det vi gör är ovanligt när det gäller
barnkultur men det
har också nästan
blivit vår död, det
har inte varit ett lönsamt koncept
att hjälpa och rädda, eller boka en helkroppskavling på Husmors Spa.
– Vi ville leka med den kommersiella
tanken och tänkte vad är populärt idag?
Vad är folk villiga att betala för? Och
kom fram till att det var spa. Det är inte
en helt vanlig behandling man får men
den som kommer hit blir omplåstrad
och omhändertagen, vi lyfter människor
och gör så att de blir sedda, säger PetraEleonora Näslund.
När de spelar ute på stan möts de ofta
av skratt och nyfikenhet, förvånansvärt
många vill leka säger hon.
– Alla våra föreställningar handlar
om att rädda världen, om att rädda människan, Balettfröken brukar till exempel
få folk att lova att de inte ska flyga till
Thailand.
När jag träffar Petra-Eleonora Näslund
och Balettfröken Hannah Fjellström i
deras lokal på Bondegatan har de just
kommit hem från BUS-Backa där de
har teaterläger för barn och är stressade inför morgondagens installation i
Kungsträdgården. Vagnar och rekvisita
ska på plats, och man kommer kunna
återse karaktärerna från AkutsjukBuset, Husmors Spa och DreamPlay – en
DrömLek (efter Strindbergs ett Drömspel, som de spelade i Vinterviken förra
sommaren.) Som vanligt kommer det
inte att finnas någon avgränsning mellan scen och publik, utan människorna
som går förbi kommer att bli en del av
spelet och leken. Men åter till frågan om
de indragna pengarna.
Hur stor betydelse har det att vi har
en borgerlig regering?
– Det vore enkelt att säga att det bara
beror på det, visst har vi känt av regeringsskiftet men det beror också på att
det helt enkelt finns för lite pengar, för
liten bidragspott, vilket drabbar alla
som sysslar med kultur. Vi har upp till 40
skådespelare vilket är ekonomiskt ologiskt. Vi har direktiv från kommunen om
att vara lönsamma men vårt mål är inte
att göra så många föreställningar som
möjligt. Det vi vill göra är att undersöka
generositet och autenticitet, säger Hannah Fjellström.
Dagen därpå återser jag henne i
Kungsträdgården, men då är hon inte
Hannah Fjellström längre utan Balettfröken som med fransk brytning oroligt
frågar mig om den uppstoppade rumpan
ser bra ut. Jag försäkrar att den gör det
och hon svarar: ”Bra, bra. Det är viktigt
att samarbeta.”
Den vita AkutsjukBus-ambulansen
åker runt och tutar och vagnen med registreringsskylten ”verklighet” flyttas
fram och tillbaka flera gånger under
stort ståhej. Balettfröken står uppe på
BUS unik. Jag personligen tycker att
den verkliga kärnan är det underjordiska.
Magi är ett ord som Petra-Eleonora
Näslund återkommer till flera gånger.
Som åskådare är jag benägen att hålla
med. Den drömska, surrealistiska och ja
– magiska stämningen i DreamPlay som
spelades i Vinterviken förra sommaren
fick mig nästan att falla i trans. När Pet-
Vi ville leka med den
kommersiella tanken
och tänkte vad är populärt idag? Vad är
folk villiga att betala
för? Och kom fram
till att det var spa
ra-Eleonora visar bilder från underjordiska föreställningar – en två meter hög
bok som någon kliver ut ur, en jättesäng
där ett tiotal skådespelare ligger på rad
iklädda nattmössa och pyjamas, en eremit som sitter i en sandhög, en man i
sjömanskostym som ramlar ut ur ett ägg
– och tar mig med runt i underjordens
alla små rum och berättar vad som funnits där inser jag att jag måste gått miste
om något riktigt mäktigt.
SJUKBUS. Teatergruppen BUS flirtar gärna med kommersialismen och erbjuder spa. Mitt i Kungsträd-
taket på ett slags tälttorn, med den putande rumpan i vädret och uppmanar
folket där nere att applådera åt karaktärerna som står på marken och sträcker
ut benen i balettposer. Folk tittar nyfiket, många plockar fram kameror, ”nu
börjar det snart”, säger en dam som inte
förstår att hon redan befinner sig mitt i
teatern.
Två flickor går runt med stora svarta
anteckningsböcker och frågar publiken
vad världen har för problem.
Den cirkusklädda apan går runt och
tar i hand och delar ut kramar till förbipasserande. Dagen till ära erbjuds det
gratis kavling, vilket lockar till sig en
ringlande kö. En äldre dam lägger sig
till rätta på britsen och utbrister belåtna
”ooo” och ”aaa” när sjuksystrarna går i
gång med kaveln över hennes rygg.
BUS vänder sig till barn mellan 0 och
100 år.
– Det handlar om att leka, att hitta
tillbaka till det. Det finns många andra
förutom oss som också gör sådant men
vi har varit bra på att få barn att gå in
i leken. När vi har spelat på skolgårdar
i utsatta områden har det ibland kommit fram tonåringar som gått in på ett
väldigt kraftfullt sätt, vi har sett att vi
behövs, säger Petra-Eleonora Näslund.
gården öppnade de förra veckan sin AkutsjukBus-ambulans och bjuder dessutom på gratis kavling med en brödkavel.
– Det har alltid funnits plats för alla,
vi pressade ingen att uppleva utan barnen fick göra det i sin takt, någon kanske bara gick in till något rum och satt
där för sig själv och glömde tid och rum,
säger Hannah Fjellström.
Men att leka faller sig inte alltid så naturligt efter en viss ålder. Jag antar att
”kravet” på att delta ibland måste innebära en del motstånd från de vuxna? De
allra flesta vuxna tycker att det är kul
och bra att leka men det har uppstått
situationer med till exempel lärare som
inte varit helt på det klara med vad teatern går ut på berättar Petra-Eleonora.
– Visst har det hänt att de tror att de
bara ska kunna sitta där och läsa en tidning under tiden, säger hon och berättar
att de haft en ”släppa kontrollen-lek”, då
de vuxna på skoj fått kasta en fjärrkontroll i golvet.
Gör inte det att de blir ännu stelare?
undrar jag.
– Nej, det brukar sluta med att de bara
brister, även om de tycker att det är fånigt så har de till slut svårt att hålla sig
för skratt.
Det har ofta funnits barn med i ensemblen, både deras egna och barn som
bara kommit in genom dörren på Bondegatan och börjat hänga där och blivit
en del av alltihop.
– Vi har alltid haft ett BUS-gäng, säger
Petra-Eleonora Näslund.
– Men barnen är inte alltid med när vi
spelar, de går ju i skolan så det går inte
att binda upp dem på samma sätt.
Sedan i vintras har mycket varit i rörelse, de har försökt strama åt och tänka
på vad som kan göras annorlunda.
– Ibland har det känts hopplöst men
vi försöker ta kraft ur det som hänt och
skapa något nytt istället.
Varför behövs BUS?
– Vi är en unik plats, vi jobbar med
saga och magi och mötet med publiken.
I den underjordiska verksamheten är
– Jag upplever att politikerna inte tycker att det är tillräckligt viktigt. Dels har
de inte klivit innanför dörren här och
sett vad vi gör men dels beror det på att
det finns för lite pengar i den kulturella
potten. Nu verkar det som att man går
mer mot att det ska vara olika projekt istället för att ge verksamhetsstöd,
jag kan tycka att det är bra. Det finns
många som fått bidrag i flera år utan att
göra något nytt. Vi måste hitta nya vägar
och vara självförsörjande men samtidigt
måste politiker förstå att det behövs
pengar till kultur, säger Petra-Eleonora
Näslund.
Men om man ska söka pengar för varje
projekt och det är politiker med lönsamhetsperspektiv som ska avgöra vilka de
vill satsa på, tror du inte att ert projekt
skulle klassas som olönsamt?
– Kanske det men man måste ändå
ha tillit. Jag vill inte vara skeptisk hela
tiden, det skapar bara negativ energi,
då kan man lika gärna lägga ner. Man
får gå till visionen först och tänka vad
är det vi vill göra och hur kan vi komma
dit. Går det inte så går det inte. Vår målsättning är att rädda världen och då kan
man inte kompromissa.
Text och foto:
Åsa Linde