1. No category

VÅR(D)AS DET FÖR SJÄLEN I PINGST?
en undersökning av själavården i pingströrelsen
St Lukasstiftelsens
Utbildningsinstitut
Utbildning i enskild själavård
Bjärka-Säby
1991-1994
Tredje utgåvan
Lars Furingsten
1994-08-29
-2-
© Lars Furingsten
Grindgatan 36
582 62 LINKÖPING
Tel 013-15 99 42
Utgåva 1 blev klar 1994-03-31 och trycktes i 30 exemplar.
Utgåva 2 blev klar 1994-05-22 och trycktes i 70 exemplar. Den är delvis
omarbetad jämfört med utgåva 1.
Utgåva 3 blev klar 1994-08-29 och har hittills tryckts i 265 exemplar.
Smärre felaktigheter rättade. Senaste tryckningen 1999-04-12.
-3-
FÖRORD
Frågorna i denna uppsats har sedan åtskilliga år legat varmt och inte sällan
tungt på mitt hjärta. De handlar om något ytterst väsentligt, nämligen vårt
ansvar för varandra. Genom att skaffa kunskap om behoven, hur vi har det
idag, hur vi skulle önska att det var osv bör vi ha en möjlighet att närma oss
varandra, att dela mera och på så sätt fördjupa vår gemenskap i alla dess dimensioner.
För att rätt förstå dagens situation för människorna och församlingarna inom
pingströrelsen är det viktigt att ta lärdom av det som ligger tillbaka i tiden.
Det finns mycket positivt men också mycket som smärtar. Jag berör sådant,
varken för att vi skall slå oss för bröstet eller för att anklaga varandra eller
oss själva, utan för att vi genom en rätt förståelse skall nå fram till en närmare och varmare gemenskap med varandra och med Gud!
Jag vill säga ett stort och varmt tack till alla de människor som bjudit på sig
själva genom att ställa sina erfarenheter och åsikter till förfogande! Det är
era bidrag som bygger upp denna uppsats.
För att få veta mer om själavårdstraditionen inom pingströrelsen, men också
för att få synpunkter och visioner på själavården idag har jag samtalat med
bl a följande personer:
Bertil Carlsson, Mariefred
Marianne Henriksson-Holmström, Göteborg
Lennart Magnusson, Linköping
Folke Steen, Huskvarna
Beda Wallström, Arjeplog
Christina Wåhlin, Stockholm
Stig Öberg, Ekerö
Marianne Henriksson-Holmström har också ställt upp med råd och synpunkter på frågorna.
Bertil Carlsson har läst stora delar av materialet och givit värdefulla kommentarer.
Ett särskilt tack till min hustru Kerstin som på många sätt och under många
år varit mitt stöd i själavårdsarbetet och som lärt mig mycket, inte minst genom sitt sätt att vara.
-4-
INLEDNING
Som framgår av titeln söker jag svar på frågan “Hur vårdar vi varandra i
pingströrelsen?“. Jag går även en bit vidare och frågar “Hur borde vi vårda
varandra?“ och funderar också över vad vi bör göra för att själavården ska
fungera ännu bättre. Svaret på den andra frågan i rubriken: “Våras det för
själen?“ dvs om vi skall få se hur livet i församlingarna tar ny fart, hur saven
stiger, knopparna sväller för att sedan slå ut, ja det ligger i framtiden. Själv
är jag optimistisk. Det finns visioner och ett engagemang. Men vi behöver
vidgade hjärtan. För Gud. Men kanske framför allt för varandra, trots all
skröplighet och alla skavanker. Den som inte älskar sin broder som han har
sett kan inte älska Gud som han inte har sett. [1 Joh 4:20] Vi behöver också
en större tro på den enskilde individens styrka och vilja, som växer och
utvecklas om näring tillförs.
Några ord på vägen ...
•
Det finns det som är större än lyckan. Det som aldrig förgår. Friden.
•
Man måste inte allenast kunna bedja, man skall också veta att
anamma bönhörelsen. Att bedja med förväntan.
•
Om du aldrig har bråttom skall du hinna.
•
Om du inte oroar dig för det som skall framgå ur din gärning skall
du kunna.
•
Och om jag inte vet vad jag skall göra? Om jag tvekar?
Gör då vad du djupast vill. Det du vill inför Guds ansikte.
Saxat ur några berättelser av Ebba Pauli. [11]
-5-
SYFTE OCH AVGRÄNSNING
Denna uppsats syftar till att ge en bild av själavården i pingströrelsen: hur
den var förr, hur den idag upplevs av medlemmarna och hur de önskar att
den skulle fungera. Dessutom försöker jag kortfattat beskriva några aktuella
själavårdsmodeller och själavårdssatsningar. Utifrån detta ger jag några tankar om hur vi skall gå vidare för att bättre kunna möta behoven. I första
hand avser rapporten “den vanlige medlemmen“ i vuxen ålder. Jag är medveten om det stora behovet av själavård för pastorer och andra församlingsanställda, men det ligger utanför målsättningen för denna uppsats. Björne
Erixon berör emellertid detta i en uppsats hösten 1993. [4] I någon mån
snuddar jag dock vid detta ämne genom att ta upp frågan om "handledning"
för själavårdare. Missionärernas situation och deras behov av särskild själavård belyses i en uppsats av Birgitta Wallhagen. [16] Att själavården bland
barn och ungdom inte behandlas beror ingalunda på att den är mindre viktig
utan att den har en annan karaktär än vuxensjälavården. Det är dock angeläget att även denna del av själavården belyses och får sin särskilda uppmärksamhet.
METOD
Materialet i avsnittet "Själavården i pingströrelsen" bygger dels på egna erfarenheter, dels på åtskilliga samtal genom årens lopp, dels på ett antal intervjuer med själavårdare i olika pingstförsamlingar samt dels också på uppgifter som lämnats i de två enkäter som gjorts.
För att få del av medlemmarnas uppfattning har jag gjort en enkät. Personerna har slumpats fram, dels helt fritt, dels så att olika kategorier av medlemmar och fd medlemmar skall komma till tals bl a med hänsyn till kön, ålder och tjänst i församlingen. De flesta intervjuade tillhör Sionförsamlingen
i Linköping1.
Ur statistisk synpunkt kan man invända att urvalet är för litet och delvis
styrt. Men målet är inte att redovisa en “absolut sanning“ utan att med hjälp
av ett antal människors erfarenheter kunna ge impulser till en bättre fungerande själavård.
Intervjuerna har gjorts utifrån ett frågeformulär så att alla besvarar samma
frågor. Detta har gjort det lättare att väga samman olika personers uppfattning. Det har dock även funnits utrymme för mer personliga kommentarer.
Jag har även gjort en enkät bland själavårdare i olika pingstförsamlingar.
1
Församlingen har nära 2000 medlemmar och är en av de större pingstförsamlingarna i landet.
Den är indelad i ca 60 “närgrupper“, som möts i hemmen en gång i månaden. Församlingen
leds av en “äldstekår“. Varje äldste har ansvar för 2-3 närgrupper, med betoning på
själavården.
-6-
VAD ÄR SJÄLAVÅRD?
För att kunna ställa “de rätta frågorna“ behöver begreppet själavård klargöras och jag har därför använt mig av Owe Wikströms bok “Den outgrundliga
människan“. [17]
Liksom Wikström upplever jag det svårt att definiera begreppet själavård:
“Återigen, att teoretisera över något så personligt, skört och svårgripbart
som ett själavårdssamtal, väcker hos mig ett visst motstånd. Alla kategorier,
modeller och termer ter sig klumpiga och förenklade. Det hindrar inte att det
borde vara intressant att åtminstone försöka söka sig fram mot en preliminär
och provisorisk modell för själavårdens ’själ’“. [17, sid 179]
För att bättre kunna förstå varandra är det betydelsefullt att lära känna varandras bakgrund och referensramar. De trosstadier James W Fowler definierat [2] är därvid en hjälp och jag ger en kort sammanfattning sist i detta kapitel.
Människosyn
En sund människosyn är en av grundpelarna för en god själavård. Enligt
Owe Wikström [17, sid 101] är människan
•
en personlighet (inte bara en individ)
•
fri och ansvarig (inte bara formad av sin samtid)
•
autonom och skapande (re-agerar inte bara på yttre stimuli)
•
meningssökande och meningsskapande (inte bara en produkt av
barndomsförhållanden)
En av hans slutsatser av detta betraktelsesätt är att de religiösa, moraliska
och existentiella frågorna får en egen styrka och inte kan ignoreras.
Den gängse uppfattningen inom pingströrelsen torde vara att människan från
födseln är ett Guds barn i kraft av Jesu försoning. [Rom 5:12-21] Man
hänvisar även till Matt 19:14. Eftersom människan fått en fri vilja kan hon
dock välja att lämna detta barnaskap. Vi förmår inte att i egen kraft förbli i
barnaskapet: "Alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud".
[Rom 3:23] Men av nåd blir vi rättfärdiga. [Rom 3:24]
Att vi alla är lika värda och att vi alla har samma rätt och möjlighet att få vara Guds barn betonas också. [Jak 2:1-4; Joh 3:16 m fl]
Själavårdaren
Egenskaper
Själavårdaren skall kombinera ett psykoterapeutiskt kunnande med en trygg
och stabil religiös identitet. [17, sid 107] Självfallet måste själavårdaren ha
ett stort intresse för människor och kunna lyssna aktivt och med inlevelse.
Själavårdaren får ej moralisera, göra egna antaganden eller uppträda som
förmyndare. Vad som än förmedlas måste själavårdaren betrakta konfidenten som sin jämlike. Beda Wallström uttrycker det ungefär så här: "Om du
någonsin tror dig stå över din konfident så kom ihåg vad Jesus sade om den
-7-
som skulle kasta första stenen! [Joh 8:7] Och tänk på att det var för din skull
som Hans händer och fötter genomborrades av spikarna!" Ett annat ord att
minnas är detta: "Den som överträder ett enda bud har brutit mot dem alla".
[Jak 2:10]
Uppgift
Själavårdarens uppgift är enligt Wikström [17, sid 110] att
•
med djup inlevelse och respekt försöka stödja och förstå den enskildes personliga historia och sammanhang
•
med hjälp av de kristna berättelserna och bilderna se henne i dialog
med en osynlig, men för henne verklig Annan
Personligen vill jag snarare formulera den andra deluppgiften så här:
•
stödja den enskilde i sin strävan efter en närmare och varmare
Gudsrelation
De kristna berättelserna och bilderna blir då ett medel i denna uppgift. Vi får
även räkna med den Helige Andes ledning. Bönen har också sin givna plats i
själavården (detta är också något Wikström betonar).
Samtalet – mötet
Innehållet
Mötet mellan själavårdaren och konfidenten (“en som anförtror sig“) kan ha
flera orsaker [17, sid 24] bl a
•
kriser eller emotionella problem
•
livsfrågor (t ex människans hållning inför lidande, död)
•
moraliska konflikter (särskilt människans ansvar inför sin nästa, sig
själv och inför Gud)
•
andlig vägledning
Processen
Wikström formulerar den så här [17, sid 104]: “Kristen verklighetsuppfattning byggs upp och blir personligen relevant, särskilt i relation till de existentiella livsfrågorna.“ Han betonar att han inte önskar mindre psykologi i
själavården men väl mer religion.
Förhoppningen är att detta leder till en fördjupad och mer levande Gudsrelation.
Marianne Henriksson-Holmström beskriver själavårdsmötet något annorlunda: "Ett samtal i vilket två människor möts. Den ene har något viktigt att
förmedla. Något som plågar eller tynger. Den själavårdare konfidenten valt
att samtala med blir en 'container'. Själavårdaren är ett Guds öra och Gud
själv är med i samtalet. Bl a får själavårdaren vara ett 'alter ego' - någon som
är som jag (inte som min mamma)."
-8-
Det är också viktigt att komma ihåg att det i själavården handlar om människan som helhet, människan med ande själ och kropp.
De fyra själavårdsdimensionerna
Wikström talar om “de fyra dimensionerna“ i själavården: omsorg, besinning, tolkning och fördjupning. Innan jag kortfattat beskriver dem är det
viktigt att komma ihåg att det inte handlar om någon “trappa“ utan om fyra
olika aspekter av själavården. Ett själavårdssamtal kan samtidigt omfatta
dem alla, i större eller mindre utsträckning.
Omsorgen
Den allmänna omsorgen ligger som ett fundament för själavården. Huvudorden är troheten mot Kristus och lyhördheten inför dem som har det sämst. I
begreppet omsorg ligger även att själasörjaren varken uppfattar sin samtalspartner som en klient, patient eller elev. Det är inte en blivande församlingsmedlem som han har framför sig. Det är en medmänniska som ska hitta vägen. [17, sid 182-183]
Besinningen
Själavårdaren hjälper, mer eller mindre medvetet, människan att uppmärksamma, medvetandegöra och kritiskt granska sitt liv, att bli sann mot sig
själv, att omformulera sina mål, att på djupet ifrågasätta sig själv för att
komma fram till vad som är livets mening och mål. Man fokuserar på:
•
den enskildes intensiva upplevelser av att vara en del av något utanför denna påtagliga värld.
•
existentiella teman såsom tiden, döden, lidandet och meningen.
•
moraliska aspekter på det egna livet.
[17, sid 126, 186]
Tolkningen
Från besinningens dimension går själasörjaren vidare till tolkningens dimension ("förmedlandet av en kristen hållning"). Från att aktivt ha hjälpt konfidenten att uttrycka upplevelser hänvisar han till och levandegör den kristna
traditionen, den som han själv lever i och av. Tolkning i själavårdande mening är inte detsamma som tolkning i ett psykoterapeutiskt sammanhang,
även om själasörjarens tolkning kan ha psykoterapeutiska effekter. Tolkningens dimension hör i stället samman med grundantagandet i all kristen
övertygelse: det finns en levande Annan, aktiv i det som är. “Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er.“
Tolkningen innebär inte att skapa teoretisk klarhet eller rimliga "svar" på
livsåskådningsfrågor, utan att hitta scener (t ex bibeltexter och sånger) och
identifikationsgestalter som hjälper människan att både kunna uttrycka och
relatera till intensitetens källa och livsångestens besegrare.
Det är av största vikt att själasörjaren äger en djup och personligen tillägnad
kunskap och förtrogenhet med bibeln och den kristna, klassiska själa-
-9-
vårdslitteraturen. I samtalen växlar han hela tiden mellan inlevelse i konfidentens situation och aktualiserandet av kristna tolkningsramar. Förutsättningen för denna växling är självfallet att han finner dessa ramar bärkraftiga
och ser dem som personliga och relevanta uttryck för människans villkor
och hopp. Detta kräver en stor sensibilitet, ödmjukhet och respekt. [17, sid
126-128, 197-198]
Fördjupningen
Wikström nämner tre förutsättningar för fördjupningen (som ofta kallas
“den andliga vägledningen“): efterföljelse av Kristus, praktiserandet av
Guds närvaro och hängiven överlåtelse till Gud. “Det är genom att glömma
sig själv man finner sig själv.“ Fördjupningens dimension innefattar främst:
•
erfarenheter av Gud eller den osynliga världens realitet
•
längtan efter ett moraliskt riktigt liv
•
källorna som släcker den inre andliga törsten, framför allt bönen,
bibelordet, meditationen, tystnaden, den kristna gemenskapen, dop,
nattvard mm.
•
växt, förändring och fullkomning (mer än störning eller psykiska
problem).
[17, sid 128-129, 219]
Olika stadier i trons utveckling
Vi önskar väl alla att vår tro ska växa och utvecklas. Paulus talar om människor som bara tål mjölk fast han hoppas de skall lära sig att äta fast föda
[1Kor 3] och om hur han kämpar för att de skall nå fram till hela den djupa
och rika insikt som är kunskapen om Guds hemlighet, Kristus. [Kol 2:2] James W Fowler har efter en stor undersökning delat in trosutvecklingen i sju
stadier. [2] Då den indelning han gjort är träffande och har mycket att ta vara
på vill jag här ge en kort sammanfattning.
Den första grundläggande tron
Barn under två år har egentligen inga bilder av Gud, men föräldrarnas förebilder ger grunden för barnets tro. En positiv tillit och ömsesidighet mellan
föräldrarna och barnet är något mycket viktigt för en positiv Gudsbild.
Den intuitiva, projektiva tron
Mellan ca två och sju år ser barn omvärlden genom att utgå från sig själva.
De har ännu inte lärt sig att skilja mellan verklighet och fantasi. De tänker
ofta på Gud och kan uppleva rädsla för döden. De älskar att lyssna till långa
och detaljerade berättelser om livet och berättelserna formar också barnens
Gudsbild. Goda berättelser och bra föräldraförebilder leder fram till en öppenhet mot livet, mot kärlek, tro och mod.
Den mytiska, bokstavliga tron
När barnet nått skolåldern börjar det kunna göra sig en klarare bild av verkligheten och kan inse att dess eget perspektiv inte är det enda möjliga. Det
- 10 -
kan själv använda sig av berättelser för att ge sin bild av sig själv, av andra
och av Gud, men berättelsernas mening tolkas bokstavligt. Rättvisan blir en
viktig och självklar princip som utvecklas till den grundläggande principen i
moralen. Gud belönar de goda och straffar de onda. På detta stadium har
man inte nått fram till någon förmåga att förstå människors inre.
Det finns vuxna som stannat på detta stadium, inte sällan män som intellektuellt kan ha utvecklats väl och som yrkesmässigt haft framgång. De försöker manipulera omgivningen utifrån sina egna behov, önskningar och intressen.
Den förenande, konventionella tron
Detta stadium, som man också skulle kunna kalla "gängets stadium" är typiskt och adekvat för ungdomsåren (adolescensen). Man delar tankar och
känslor med andra, upptäcker att verkligheten kan ses ur många olika perspektiv och förstår att detta också gäller andras syn på en själv. Bilden av
Gud förändras och man upptäcker att Gud är ett väsen vars djup ingen kan
utforska. Gud själv kan däremot personligen känna djupen hos en själv och
hos andra människor på ett sätt som en människa aldrig kan göra. Man har
brutit upp från föräldraauktoriteten och trätt ut i en större värld och i stället
för föräldrarna kommer grupperna de tillhör och de viktiga människor som
de litar på, att bli deras auktoriteter och blir ofta mycket beroende av dessas
förväntningar och bedömningar. Man vet ofta mycket om vad man tror på
och kan beskriva sin tro för andra men eftersom tron inte i någon högre grad
är personligt genomarbetad kan man sällan förklara varför man tror på det
sätt man gör. Påfallande många människor stannar kvar på detta stadium
hela livet. Det tycks som om steget mellan detta och nästa stadium är det
svåraste av alla. Eftersom den troende inte ifrågasätter de gemensamma
auktoriteterna skapar han heller inte några spänningar i församlingen. Han är
rädd för konflikter och söker undvika sådant som äventyrar enigheten. Det är
stor risk att förlitandet på auktoriteter hämmar den egna utvecklingen mot
ett självständigt tänkande och handlande. En annan fara är att människor
lämnar sin tro när de blir besvikna på andra eller på Gud.
Tyvärr måste jag påstå att de flesta pingstförsamlingar till stor del befinner
sig på detta stadium. Skall vi kunna påverka vår samtid, skall vi tåla konfrontation med människor som har en annan uppfattning än vi själva då är
det oerhört viktigt att vi går vidare till en egen, genomtänkt tro!
Den egna, genomtänkta tron
I detta stadium flyttar man auktoriteten från "de andra" till sig själv och
trosinnehållet får inte längre vara underförstått och oprövat. Man upptäcker
att det man får från sina auktoriteter inte sällan är motstridigt och att den egna personliga utvecklingen bromsas upp av alla man måste lyssna till och ta
hänsyn till. Man börjar förstå att den världsbild och de värderingar som
präglar en viss person och en viss grupp, har vuxit fram ur den personens eller den gruppens speciella förutsättningar, villkor och historia. Denna prövning är ofta en mycket smärtsam process. Styrkan, som framträder på detta
stadium i trosutvecklingen, är förmågan att på ett kritiskt sätt reflektera både
- 11 -
över ideologier och över den egna identiteten. Men faran är att man överdrivet förlitar sig på den medvetna delen av själslivet och på den kritiska
tanken. Detta leder lätt till ytlighet.
Den sammanbindande tron
Två drag är typiska för människor på detta stadium i trosutvecklingen. Det
ena är förmågan att leva med paradoxer och att förena motsatser. Det andra
är intresset för främlingen och för det främmande och att man är beredd att
gå in i en djupt allvarlig dialog med den som tror på ett annat sätt än man
själv. Man inser att verkligheten är komplicerad och att komplicerade verkligheter ibland måste beskrivas på sätt som inte förefaller gå ihop med varandra. Den mest svårfångade verklighet man kan tänka sig är Gud. Man kan
därför aldrig beskriva Gud på ett enkelt och klart sätt. Gud finns i världen
men är samtidigt skild från den. Gud är både allsmäktig och begränsad. Gud
är både historiens herre och en människa som korsfästes. Man börjar upptäcka att det finns omedvetna sidor hos sig själv och mycket som är och
förblir främmande för en. Man ser att man själv inte bara är en konstruktiv,
positiv och välmenande person utan att man också bär på en stark destruktivitet som skapar lidande för andra. Men man är inte främst inriktad på att
fördöma sin destruktivitet utan vill lära känna den, förstå den och komma
tillrätta med den.
Den allomfattande tron
De få som når detta stadium har övervunnit kluvenheten och blivit hela genom att helt leva för sin vision och försöka förverkliga den. Man ser sig inte
som medlemmar i en speciell grupp med speciella intressen utan som en del
av mänskligheten, av skapelsen. Man kämpar inte mot andra utan för dem.
Även ens fiender har samma rätt som en själv och måste behandlas med respekt och ses som sådana som har värde. Dessa människor blir ofta obekväma för andra. Inte minst för dem som lever i den sammanbindande tron
kan deras sätt att leva bli utmanande.
- 12 -
- 13 -
SJÄLAVÅRDEN I PINGSTRÖRELSEN
• Ni har hört att det blev sagt till fäderna: Du skall inte dräpa; den
som dräper undgår inte sin dom. Men jag säger er: den som blir
vred på sin broder undgår inte sin dom [Matt 5:21-22]
• Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen [Joh 8:7]
• Inte heller jag dömer dig. Gå nu, och synda inte mer [Joh 8:11]
Inledning
Det finns inte mycket litteratur, som beskriver själavårdstraditionen inom
den svenska pingströrelsen. Däremot har, som bl a Björne Erixon [4] påpekat, flera författare starka inslag av själavård i sin produktion. Man skall inte
heller förglömma rörelsens tidningar och tidskrifter. Jag tänker då främst på
Evangelii Härold, Den Kristne, Ordet och Tron samt Dagen.
Jag är själv uppvuxen och aktiv inom pingströrelsen och har sedan 1950-talet kunnat se hur själavården hanterats i de församlingar jag tillhört, som
"vanlig medlem" och som medlem i själavårdsgrupp och äldstekår. För att
komplettera denna bild har jag även samtalat med ett antal pastorer och
andra med lång erfarenhet inom själavården.
Jag älskar församlingen! Jag blir ofta alldeles varm om hjärtat när jag möter
dem. Pelare i Guds församling. Män och kvinnor. Gamla grånade kämpar
med värme i både handslag och blick. Människor på livets höjdpunkt, som
ger sin tid och sin kraft. Unga, glödande yrväder, som vill ut och erövra världen för Jesu skull. Slätstrukna människor, som knappt går att skilja från
mängden. Original, som ibland stör våra mönster. Bildade och obildade. Rika och fattiga.
Jag älskar gemenskapen. Särskilt den lilla där vi kommer nära vår Mästare
och varandra. En bönegemenskap där vi delar smärta och glädjeämnen. Ofta
har vi upplevt Guds ledning i olika situationer. Inte så sällan påtagliga bönesvar.
Och ändå finns det ännu så mycket av ofullkomlighet. Bara i församlingen
har jag personligen fått möta hat. Bara här har jag blivit förtalad och fått
lögner slungade rakt i ansiktet. I själavården har jag mött många sargade
människor. Ensamma människor. Missförstådda människor.
I samtal med människor i olika sammanhang i vårt land blir denna motsägande bild bekräftad. En del minns bara positiva erfarenheter, några få tecknar en nattsvart bild, men de flesta inser att även församlingen är mångfacetterad. Där finns både ljus och mörker. Trots allt överväger det positiva. Det
är ju Guds församling, byggd på klippan. Fullkomlig men ändå ofullkomlig.
Men det är som det står och väger. Ska våra hjärtan vidgas för varandra?
Vågar vi räcka ut en hjälpande hand mitt i vardagen, även om det medför att
vi får offra vår egen bekvämlighet? Även om vi blir kritiserade?
När jag i det följande försöker ge en bild av själavården inom pingströrelsen,
på grundval av det jag själv sett, genom människor jag mött genom årens
lopp och genom de intervjuer med själavårdare jag gjort, måste man komma
- 14 -
ihåg att det finns en stor variation mellan olika personers (läs pastorers) och
församlingars sätt att hantera själavården. Ändå tycks det mig som utvecklingen i stort varit likartad över landet. Läs t ex Tomas Sjödins bok
"Osminkat". [13] Även Jack-Tommy Ardenfors betonar i sin bok "Bryt ny
mark" [1] behovet av stora förändringar.
En rörelse i förändring
•
Jag glömmer det som ligger bakom mig och sträcker mig mot det
som ligger framför mig [Fil 3:13]
Många av pingströrelsens tidiga medlemmar kom från etablerade samfund
men hade gripits av den böne- och väckelseatmosfär som präglade de nybildade pingstförsamlingarna. Man var öppen för de andliga nådegåvorna och
tungotal och profetiska budskap var vanliga i mötena. De samfund man lämnat ansågs inte sällan ha stelnat i former och vara för toleranta mot
"världsliga" inslag. Detta ledde till ett livsmönster som man menade var föreskrivet i Bibeln. På ett liknande sätt upplevde många människor, som genom en frälsningsupplevelse kom direkt från "världen" till församlingen, en
trygghet i att markera ett avstånd till det gamla livet genom att ta avstånd
från sitt gamla sätt att leva.
I den första tiden var detta inte något egentligt problem. Med "brinnande
hjärtan" slöt man upp i bibelstudier, bön och väckelsemöten. Det blev däremot inte sällan problem om en av makarna eller något av barnen i en familj
blev frälst och engagerad i församlingen medan de andra tog avstånd.
Så småningom började tidigare levnadsregler att ifrågasättas och enligt min
bedömning är det inte minst då barnen till "pionjärerna" växt upp som denna
reaktion blir påtaglig. Jag tillhör själv den generationen och har upplevt
dessa brytningar. Inte så få av mina jämnåriga har lämnat församlingen även
om man fortfarande har sin Gudstro.
Under senare år har osäkerheten ökat i fråga om vad som är en "kristen livsstil" på olika områden, inte minst nöjen, musik och samlevnad. Inte sällan
har det blivit spänningar mellan generationerna.
Teol dr Carl-Erik Sahlberg konstaterar i en artikel [12] att även pingstförkunnelsen utvecklats på ett liknande sätt. Han har studerat undervisningen
om lidandet under tre tidsperioder: under första världskriget, andra världskriget och åren 1970-1975 då bl a Vietnamkriget pågick. Under första perioden dominerade förkunnelsen om helbrägdagörelse medan lidandet och dess
ursprung berördes mer flyktigt. Under den andra perioden är synen på lidandet mer mångfacetterad och nyanserad. De generella svaren tonas ner och
själavårdsaspekterna betonas mer. Under den sista perioden är uppfattningarna mer splittrade.
- 15 -
Olika uttryck för själavården
Mänskligt eller andligt
•
Ni är ett brev utskrivet med den levande Gudens ande på tavlor av
kött och blod [2Kor 3:3]
Inte minst i pingströrelsens början, men också långt senare, har det funnits
en stark betoning på "andliga lösningar". Blev man bara frälst och levde nära
Jesus så skulle allt annat lösa sig oavsett om det gällde hälsa, sociala eller
ekonomiska problem eller annat. Visst innebär evangeliet en frihet! Visst
gör Gud under som svar på bön! Jag har själv många gånger fått se hur
människor blivit helade eller befriade från sådant som smärtar eller tynger
ner. Jag har sett Guds ledning och hur han även i vardagshändelser gör sådant som mänskligt sett tycks omöjligt. Men man har ofta missat helheten.
Att människan består av ande, själ och kropp och att varje del behöver sin
särskilda omsorg. Ser man på Jesu liv och undervisning upplever man en
balans. Han ömkar sig över folket, han kallar dem som arbetar och är betungade. Han gråter med de gråtande. Men han är samtidigt oerhört skarp
mot den som tror sig vara förmer.
Inte sällan har denna ensidighet orsakat onödigt lidande. Människor har känt
sig misslyckade och som dåliga kristna när de inte fått uppleva det under de
hoppats och väntat på. Många gånger har man gömt sig bakom en vacker fasad. Jag tänker på pastorn, som i Nyhemsveckan2 hurtigt hälsar sin pastorskollega: "Halleluja, det är härligt att vara frälst!" Men när den andre lågmält
säger: "Jag måste säga dig att jag har det ganska jobbigt just nu" så brister
den förste ut i gråt. Hans liv var i kaos men han skämdes för det - sådant
passar ju inte en pastor i pingströrelsen - och lade sig därför till med en
mask.
Kollektivt eller enskilt
•
De gav sig av till en öde trakt för att vara ensamma [Mark 6:32]
•
Han fick se en stor skara människor och fylldes av medlidande
[Matt 14:1]
Det finns fortfarande en tendens att bedriva själavården (och även annan undervisning) kollektivt, ofta med "hela församlingen". Och visst är undervisning och gemenskap på detta sätt något oerhört viktigt och inspirerande!
Men vi måste också ge tillfälle för den enskilda människan att formulera sina egna funderingar, sina egna ifrågasättanden, sitt eget lidande. Skall detta
bli möjligt måste vi alla vara med och betjäna varandra. Vi måste ha förtroende för varandra och uppmuntra varandra. Men det behövs också en medveten träning att dela med sig, att lyssna till sin medmänniskas behov. Jag
hörde för inte så länge sedan hur några ungdomsledare i en församling berättade för sin äldstekår om hur man i sina samlingar möts i smågrupper för
samtal och bön. Efteråt kom förslaget att i stället samla ungdomarna i storgrupp där någon pastor skulle undervisa. Jag vet inte vad som låg bakom
2
Pingströrelsens stora årskonferens
- 16 -
detta, men jag anar att det var en brist på förtroende för den undervisning
som förmedlades. Men ett sådant synsätt är förödande! Hur ska vi kunna
förmedla evangeliet till hela världen om vi inte alla är med? Och om vi inte
duger till att undervisa "våra egna", hur skall vi då kunna visa arbetskamrater, skolkamrater och andra medmänniskor vägen till en nära Gudsrelation?
"Träning" till tjänst innebär i de flesta fall att någon undervisar från en talarstol. Ibland, men ganska sällan, blir det tid för frågor, men de flesta av oss
vet hur svårt det är att koncentrera sina tankar i en eller ett par enkla frågor.
Man bör, i träningssyfte, regelbundet samlas i grupper där olika personer
från målgruppen (äldste, närgruppsledare, ungdomsledare etc) får undervisa
varandra. Låt det bli samtal där alla är med. [Ords 27:17] Ställ frågor, både
egna frågor och sådana frågor som vi möter från människor ute i samhället.
Vi måste vara klara över att det tar tid att ändra inriktning. Det tar tid och
kräver stort tålamod innan vi släppt vår blyghet och vår prestige så att vi vågar blotta våra egna svagheter i sådana öppna samtal.
Det tycks mig ändå som vi börjat inse vikten av ett personligt engagemang,
att vi i någon mån börjat tillämpa "ett allmänt prästadöme". [Upp 1:6; 1Petr
2:9] I vår församling har vi något vi kallar för delgivningskvällar. Då vem
som helst får dela med sig av sina erfarenheter eller frågor. Men vi har en
lång väg kvar!
Predikan
•
Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd [Hebr 4:12]
Guds ord är den synliga grunden för vår tro. Det är en kraft till frihet, en
spegel, där vi får pröva våra tankar och handlingar. Men Ordet kan användas
på så många sätt och det vilar ett stort ansvar på den som predikar.
En predikan kan vara väckande. Den kan kasta ljus över missförhållanden
eller försummelser i mitt eget, familjens eller församlingens liv, ja, också i
vårt samhälle. Många gånger kan predikan på detta sätt leda fram till ett beslut om förändring. Men inte sällan kommer också ett skuldmedvetande, en
syndanöd, i dagen. Och detta är ofta något positivt. Men det är viktigt att
predikan följs upp så att människor får tillfälle till personliga samtal och förbön. Jag kommer tillbaka till detta gång på gång. Vi ger inte sällan tillfälle
till förbön men för att förbönen skall "bli effektiv" krävs oftast en närhet och
en ömsesidig förståelse som växer fram i ett samtal. Jfr Jak 5:16.
Att jag sade att det ofta, men inte alltid, är positivt att ett skuldmedvetande
kommer i dagen beror även på att många lägger på sig en falsk skuld. Ett
mycket tydligt exempel på sådan är yttrandet: "Det var mitt fel att mamma
dog när jag föddes" men den är ofta inte lika uppenbar. Naturligtvis behöver
även falsk skuld komma fram och bearbetas men det kräver ofta mycket själavård och det kan vara svårt att möta det behovet i anslutning till en predikan.
- 17 -
När en predikan fokuserar på de negativa konsekvenserna av mitt handlande
eller brist på handlande får den en varnande karaktär. "Gå bort ifrån mig ni
förbannade, ... Jag var hungrig och ni gav mig inget att äta ... " [Matt 25:41-46]
Det finns tillfällen då en varnande predikan är på sin plats, men det är oerhört viktigt att den följs upp med en personlig själavård.
Ibland har en varnande predikan urartat till en skrämmande predikan. Jag
har själv upplevt detta i början av 1950-talet i den församling mina föräldrar
då tillhörde. Man hade upprepade besök av några förkunnare från ett annat
land. Det var "väckelse" i den meningen att det var mycket folk på mötena.
Man talade om Jesu återkomst och den yttersta domen i mycket mörka bilder men hotade även att avslöja enskilda människor om de inte själva trädde
fram. Jag blev själv illa berörd, men såg framför allt hur starkt andra reagerade - jag var ju fortfarande ett barn. Detta var en allt annat än helande miljö
och att församlingen drabbades av splittring är kanske inte förvånansvärt.
Att en hoppingivande predikan kan ha sina risker kanske kan förvåna vid
första anblicken men också där behövs själavård. Vi behöver mycket förkunnelse om de möjligheter vi har genom tron på Jesus! Men vi måste också vara medvetna om att människor som griper tag i dessa förhoppningar ibland
blir besvikna. Det kan gälla helande från sjukdom eller att få del av de
andliga nådegåvorna eller något annat. Många förtränger sina besvikelser
och detta hämmar dem sedan i deras utveckling, både andligt och som
människor.
En annan risk är den urvattnade predikan. En predikan som undviker att ta
ställning för att inte stöta sig med någon. Detta är kanske den värsta avarten
av alla. Inte bidrar den till ett förtroende för församlingen. Inte är en sådan
själavårdande!
Ser man till predikans innehåll tycker jag mig kunna konstatera, att fast vi
har en hel del mycket goda förkunnare, saknas bredden i undervisningen.
Predikningar utgående från gamla testamentet är t ex ej så vanliga. Man
borde också i större utsträckning ta upp vardagsproblem på ett konkret men
ödmjukt sätt.
Bibelstudium
•
De forskade dagligen i skrifterna för att se om allt detta stämde.
[Apg 17:11]
Bibelstudier var förr en mycket vanlig form av undervisning i församlingen.
Allt det som sades motiverades utifrån bibelordet och man slog upp och läste de bibelställen som används. Mycket ofta pekade man på sambandet
mellan gamla och nya testamentet, t ex att förebilder i gamla testamentet
blev förverkligade i nya testamentet eller att profetior i gamla testamentet
går i fullbordan i nya testamentet. Man möttes också regelbundet till s k bibelstudieveckor. Mest känd är nog Nyhemsveckan (tidigare Kölingaredsveckan).
- 18 -
Jag tror vi behöver betydligt mer av denna slags undervisning. Var det angeläget förr så är det ännu viktigare idag när vi har så litet med oss från skolan
och den kristna traditionen är på väg att glömmas bort i samhället. Det sägs
ibland att det är svårt att få medlemmarna intresserade. Men det handlar
också om hur mycket man betonar sådana samlingar och hur man utformar
dem. Själv tror jag vi behöver en ökad ömsesidighet och stor möjlighet till
samtal.
Men har då bibelstudier med själavård att göra? "I högsta grad" vill jag
svara. Det är oerhört viktigt att vi står på egna ben, att vi vet på vem och på
vad vi tror! [2Tim 1:12; Kol 2:2] Både för vår egen del och för att vi ska
kunna leva ut evangeliet till våra medmänniskor. Lever vi på andras tro eller
på känslor av gemenskap i församlingen så är risken stor att det gungar under fötterna när prövningar eller ifrågasättanden kommer. Jämför med de
mognadsstadier James W Fowler talar om. [2]
Gemensam bön
•
De gick upp till templet, vid tiden för eftermiddagsbönen [Apg 3:1]
Den gemensamma bönen är en viktig del i gudstjänstfirandet. Beroende på
sammanhang och situation har den olika karaktär: tillbedjan, lovprisning,
tacksägelse, bön för speciella böneämnen osv. Inte sällan förekommer gemensam bön tillsammans med personlig förbön.
Den gemensamma bönen "leds" i allmänhet av någon som beder högt - hörbart för alla - medan övriga beder mer eller mindre tyst för sig själva. Man
hör ett "bönebrus". Särskilt i mindre samlingar är vem som helst fri att leda i
bön, ofta flera personer efter varandra. Men det förekommer även att man
beder under tystnad.
Den gemensamma bönen har stor betydelse i själavården. Här avsätts tid för
att vi som enskilda ska kunna öppna oss i ett samtal med Gud. Många är
vittnesbörden om hur Gud i den gemensamma bönen helat inre sår. Kanske
borde vi ge större utrymme för tystnaden, då vi stannar upp och lyssnar till
vad Gud har att säga oss (och inte tvärtom).Men visst kan det vara svårt för
en jäktad nutidsmänniska att vara stilla, inte minst om hon är pingstvän!
Personligen har jag upplevt hur bönegemenskapen, men också prövningar,
starkt bidragit till att jag kan vara mig själv och slipper spela roller. Inte
minst har jag upplevt att den lilla bönegemenskapen där vi kan öppna oss för
varandra och bedja med och för varandra har betytt oerhört mycket. Kanske
är jag speciell. Men allteftersom jag fått känna mig mer fri från krav på yttre
beteenden har jag fått närmare till både gråt och skratt. Jag tror inte det går
en dag utan att jag både gråter och skrattar och det har förvånat mig att
uppleva hur mycket detta betyder för mitt inre helande.
Förbön
•
Ananias lade sina händer på Saul [Apg 9:17]
Det är en stor förmån att få delge någon annan det som ligger på ens hjärta
och få hjälp i bönen. Många gånger har människor på så vis fått uppleva hur
- 19 -
de genom förbön har fått nytt mod. Jag har också åtskilliga gånger fått uppleva konkreta bönesvar. Särskilt vid bön för sjuka smörjer man ofta den
sjuke med olja i enlighet med Jak 5:14.
Det är mycket viktigt att man i dessa sammanhang är vaken över själavårdsbehovet! Visst hör Gud våra böner! Inte så sällan får vi också bönesvar på
det sätt vi önskar, men det händer också att vi inte får det vi begär. Ofta förstår vi inte varför. Ibland, men långt ifrån alltid, kan vi få förklaringen senare. Här måste vi nog erkänna att vi brister i många stycken.
Det är också viktigt att vi har en personlig relation till varandra innan förbönen. Jag återkommer till Jak 5:16 där det talas om att man öppnade sig för
varandra. Inte minst när vi bjuder in till förbön i gemensamma gudstjänster
felar vi på denna punkt. Oftast får man då böja knä vid den främsta bänkraden och detta försvårar ett naturligt samtal. Det är värdefullt om man först
kan sitta ostört och delge det som ligger på ens hjärta innan man ber tillsammans. Kanske behövs undervisning eller samtal lika mycket som förbön? En
sådan kontakt är också viktig för att efteråt kunna följa upp förbönen - naturligtvis utan att vara påträngande.
Jag vill i detta sammanhang delge min upplevelse av tungotalet. Jag döptes
det år jag fyllde 13 och började ganska snart bedja om "andedopet" som för
mig då var synonymt med att "tala i tungor". Fast jag i många andra avseenden fått en god undervisning var jag rätt okunnig om hur man fick del av
Andens gåvor. Jag fick förbön för detta ganska många gånger, men under
ibland så kraftig handpåläggning att jag trycktes ned i bänken eller en så stor
iver hos förebedjaren att han riktigt skakade mig kände jag kanske framför
allt undran och reservation. Starka bönerop gjorde inte saken bättre. Jag har
alltid varit "skeptisk" i den meningen att jag inte tar till mig något utan att
pröva det. Fast jag har en ganska lättrörlig känsla låter jag den inte ta kommandot. Nu tyckte jag emellertid att detta var jobbigt och bad Gud befria
mig från mitt skeptiska sinne. Inte förrän långt senare förstod jag varför jag
inte fick bönesvar: det är ju Guds mening att vi ska pröva allt! [1Tess 5:21]
Det finns många personer som har liknande upplevelser eller som upplevt ett
känslorus snarare än ett möte med Gud och så har det heller inte hållit. Jag
hade förmånen att leva i en trygg och varmt troende miljö, men den upplevelse jag längtade efter blev mer än tio år fördröjd. Det var heller inte en
pingstvän som skulle hjälpa mig fram utan en episkopalpräst, Dennis
Bennet, även om det skedde i Smyrnakyrkan i Göteborg.
På ett lugnt och stilla sätt undervisade han oss och fick oss att bejaka det
som redan fanns där och stilla, utan känslosvall, fick jag börja tala ett språk
jag inte förstod. Så småningom klarnade det mer och mer. Att alla Guds
barn är delaktiga av Anden [Rom 8:9] och att vi genom dopet har löftet om
Andens gåvor. [Apg 2:38; 19:1-6] Det framgår f ö av 1Kor 12:28-31 att inte
alla fått gåvan att tala tungomål även om den är något att sträva efter. [Apg
14:5,18] Tungotalet är en viktig del i min egen själavård.
- 20 -
Nils G Holm, som själv är uppväxt i en svensk-finsk pingstmiljö har gjort en
religionssociologisk undersökning om andedop och tungotal. Hans disputerade i Uppsala 1976. [6]
Tidvis har man tillämpat "massförbön" i den meningen att människor köat
för att få förbön av en eller några få personer. Fast jag vet att människor fått
göra andliga upplevelser i sådana sammanhang är jag mycket tveksam till
detta av flera anledningar. Det finns en uppenbar risk för personfixering. Det
händer att man möter människor som verkar tro mer på en speciell människa
än på Gud! Det är även viktigt att egna pastorer och andra som tjänar i
förbön bejakas i sin tjänst. Man löper också risken att bli fastlåst av ett yttre
beteende. I något sammanhang fick människor möta Gud så starkt att
somliga föll till golvet. Men när detta sattes i system: man förväntade sig att
man skulle falla i samband med förbön och kunde till och med "få hjälp" till
detta, då hade det spårat ur. Jag vet att Gud var nådig och mötte människor
då också, men inte var det på grund av det yttre beteendet! I dessa
sammanhang blir den personliga relationen oftast eftersatt. Jag vågar nog påstå att i alla de sammanhang jag känner till av detta slag har det varit ett stort
behov av själavård. Tyvärr har många inte mod att kontakta någon - man kan
ju avslöja sin bristande tro eller andlighet - förrän långt senare, om ens
någonsin.
Då upplever jag det på ett helt annat sätt i nattvardsgudstjänster med möjlighet till förbön då alla kategorier av själavårdare är med för att var och en
som så önskar skall kunna få förbön och samtal. Men det gäller att vi ständigt är vakna för den enskilda människans behov och inte fastnar i former.
Nattvard
•
Var och en måste pröva sig själv, sedan kan han äta brödet och
dricka bägaren [1Kor 11:28]
I nattvarden är Guds helighet mäktigt närvarande. Här möter vi försoningsundret på ett påtagligt sätt. Kristi kropp, som bröts ned för vår skull. Blodet
som rann till försoning för våra synder. Guds barns gemenskap. Inför mötet
med den Osynlige i nattvardens mysterium måste vi pröva oss. Är vi villiga
att överlämna all vår synd och skuld till Honom som fullgjorde vad vi
borde?
Under nattvarden är församlingen i stilla bön. Sedan brödet brutits skickas
faten med bröd mellan gudstjänstdeltagarna och man gör på samma sätt med
kalkarna. På så sätt är alla med och betjänar varandra. Jesus sade ju: "Tag
detta och dela det mellan er". [Luk 22:17]
I vissa gudstjänster ges tillfälle till personlig förbön före nattvarden. Vid sådana tillfällen går man i stället fram till den som tjänar vid nattvardsbordet.
Pingströrelsen har från början tillämpat "öppet nattvardsbord" dvs alla troende och döpta är välkomna att dela nattvard med församlingen oavsett församlingstillhörighet. Däremot har man tidigare mycket strikt begränsat nattvarden till "den som tror och är döpt", underförstått troendedöpt. Detta har
ibland upplevts mycket sårande av mötesbesökande, som inte känt till för-
- 21 -
samlingens praxis men som sett fram mot att deltaga i nattvarden. Det har
till och med inträffat att en gästande predikant, som nyss predikat, inte fått
deltaga i nattvarden eftersom han ej var troendedöpt!
På senare år har det skett en påtaglig omsvängning. Man låter den enskilde
mötesdeltagaren själv bestämma om han skall deltaga i nattvarden eller ej.
Inom församlingen gäller dock fortfarande samma princip som tidigare, dvs
barn som ej är döpta deltar inte i nattvarden. Men även på detta område kan
man ana en begynnande omsvängning.
Nattvarden är oerhört viktig i själavården. I detta möte med den Allsmäktige
får vi uppleva rening och bekräftelse: "Du är älskad". Men också här bör finnas en möjlighet till personliga samtal och förbön.
Nyligen var jag med i ett nattvardsfirande i församlingens ettåriga bibelskola. Litet annorlunda än vanligt inte minst därför att man gav så mycket
tid till förberedelse i bön, förbön och stillhet. En stark atmosfär där man
lågmält bad för varandra och delgav varandra (ofta två och två) sådant som
tyngde, sådant som stod i vägen eller smärtade. En del kände sig redo för
brödet och vinet redan efter några minuter medan andra dröjde nära en
timme. En sällsamt läkande miljö!
Profetia
•
Men Herren sade till honom: Gå, honom har jag utvalt till mitt redskap [Apg 9:15]
Fast Andens gåvor är många och alla har betydelse i själavården vill jag här
särskilt beröra profetians gåva bl a därför att den kanske bejakats mer inom
pingströrelsen än i de flesta andra kyrkor och samfund. Genom profetian uppenbaras sådant som är fördolt, ofta sådant som ligger i framtiden. Profetians gåva kan ta sig olika uttryck. Den kan ge själavårdaren klarsyn i ett personligt samtal, men den förekommer också i offentliga gudstjänster där det
inte sällan händer att man frambär en profetisk hälsning till någon, ofta ett
ord av uppmuntran, vägledning eller förmaning. Ibland sker detta genom
tungotal med uttydning. Profetian i församlingen har ibland karaktären av ett
budskap direkt från Gud: "Så säger Herren" men ofta har den en
"ödmjukare" framtoning: "Jag känner mig manad att säga".
Vi är väl alla medvetna om att vi "bär vår skatt i ett lerkärl" och Bibeln betonar därför starkt att budskapet skall prövas, i första hand utifrån Bibelordet.
Denna prövning gäller inte minst den som på ena eller andra sättet frambär
en profetisk hälsning. En mycket erfaren pastor uttryckte det så här: "Den
helige Ande generar aldrig någon människa inför andra." Och även om man
i det enskilda mötet får sätta fingret på en öm punkt ser den helige Ande
alltid till människans bästa! Kan man inte känna kärlek till den människa
man möter är man definitivt inte ledd av Anden! [1Joh 4:20] Att allt skall
ske värdigt och med ordning understryks också.
Det finns många exempel på hur människor blivit hjälpta genom att profetian varit i funktion men samtidigt är det viktigt att vi ger människor, som
känner sig berörda, tillfälle till samtal och förbön. Särskilt viktigt är detta i
- 22 -
emotionellt laddade situationer - det händer tyvärr ibland att känslan får för
stort spelrum. Jfr 1Kor 14:32-33.
Det är också viktigt att vi inte glömmer den som känt sig manad att frambära
en profetisk hälsning kan vara i behov av själavård. "Gjorde jag rätt som
trädde fram?", "Var detta från mig själv eller från Gud?". Ja frågorna kan vara många.
Är det då inte enklast att vi avstår från att använda denna gåva, i varje fall i
gudstjänsterna? Visst är det riskabelt att anförtro denna och andra gåvor till
oss svaga människor! Men vi skulle samtidigt förlora ett viktigt redskap och
många välsignelser. Bibeln uppmanar oss också att sträva efter att undfå
profetians gåva. [1Kor 14:1]
Sång och musik
•
Gud, en ny sång vill jag sjunga till din ära [Ps 144:9]
Sången och musiken har en stor uppgift i själavården. Både då man lyssnar
och då man själv deltar. Såväl i gudstjänsten som i den egna själavården.
Sången öppnar ofta våra sinnen så vi blir mer medvetna om den osynliga
världens närvaro. Genom att text och musik kombineras kan vi lättare minnas och ta till oss sångens budskap. Men skall sången gå på djupet och inte
bara bli en skön känsloupplevelse så måste text, musik och framförande
harmoniera. Genom sången kan vi ge uttryck för det vi känner också då orden inte räcker till. Vem har inte en vacker försommarmorgon gett sig hän i
Carl Bobergs "O store Gud" eller uppfyllts av Beethovens underbara Lovsång? Men inte minst i prövningens stund, när vi kanske mist någon vi älskar, kan en sång lindra smärtan. När tanken fördunklas på ålderns höst kan
många fortfarande uppleva glädjen och tryggheten när en känd sång sjunges.
Inte minst musiken har ofta diskuterats. Vad är acceptabelt i gudstjänsten
och vad hör inte dit? Så sent som förra året hördes kritiska röster när man
ordnade en klassisk konsert i en församling. Men det tillhör nog undantagen.
Själv har jag upplevt hur god musik renar ens sinne. Jag minns särskilt hur
jag efter en konsert i Göteborgs konserthus kände mig som förflyttad till en
annan värld. Det var som jag skulle sprängas och jag kände att jag måste
springa den lilla stigen, som heter Fågelsången, från Götaplatsen till mitt
studentrum. Det var höstkväll, gatlyktorna lyste genom det spröda lövverket
och mitt inre var en enda stor lovsång till Skaparen.
Sång och musik är kanske det område där skillnaderna mellan generationerna märks tydligast. Det kan vara svårt att förstå och acceptera varandras
musikstilar.
Här behövs en förändring. Allt som oftast bör vi se till att olika musikstilar
får blandas i en och samma gudstjänst. Vi bör också använda sånger och
musik där vi kan mötas över generationsgränserna. Att då och då gå samman
i en enda kör.
Man talar ibland om "lovsång" och menar då vissa sånger framförda på ett
visst sätt. Trots att man här gör en alltför snäv tolkning av "lovsång" - vi har
- 23 -
många andra sånger som verkligen är lovsånger till Gud - har denna form av
lovsång ofta en positiv funktion. Den hjälper oss att inrikta våra tankar och
våra hjärtan till Gud och att koppla bort vardagen och dess bekymmer. På så
sätt förbereds man för ett aktivt lyssnande och för att verkligen deltaga i
gudstjänsten. Ibland missbrukas dock lovsången t ex när man använder den
för att - sannolikt omedvetet - suggerera fram en stämning.
På något sätt har engagemanget i den gemensamma sången avtagit. Vad som
är orsak och vad som är verkan är svårt att säga. Men jag tror det är viktigt
att vi tar detta på allvar! Att delaktigheten ökar och att människor i sången
får ge uttryck både för sin tro, sin glädje, sin längtan och sin smärta.
Närgruppsmöten
•
och i hemmen bröt de bröd och höll måltid med varandra i jublande,
uppriktig glädje [Apg 2:46]
Pingstförsamlingarna är i regel geografiskt indelade i närgrupper eller böneringar med omkring ett trettiotal medlemmar i varje. Man möts regelbundet,
ofta en gång månaden till bibelläsning, bön och gemenskap. Tanken är att
dessa grupper skall vara en bas för omsorgen i församlingen. De grupper
som fungerar bra är utomordentligt värdefulla i flera olika avseenden. Här
kan man uppleva gemenskap, man kan stödja varandra socialt, psykologiskt
och andligt. Tyvärr har denna del av församlingsgemenskapen ofta inte rönt
det intresse den förtjänar. Det är mycket som konkurrerar om veckokvällarna då dessa grupper möts och det är lätt att fastna i former.
Det krävs ett mycket aktivt stöd från församlingsledningen för att dessa
grupper skall fungera som det är tänkt. I större församlingar har man ibland
ordnat närgrupperna i större enheter, ofta med en äldste som ansvarig. Tanken är att närgruppsledarna skall ha någon att samråda med i olika frågor, att
dialogen med församlingsledningen skall underlättas och att själavården
skall prioriteras. Såvitt jag känner till prövades denna modell först i Smyrnaförsamlingen i Göteborg i mitten av 1970-talet.
Ett vanligt problem är att få unga medlemmar att delta i denna gemenskap.
Man har tagit olika initiativ för att komma tillrätta med detta. I Smyrnaförsamlingen i Göteborg strävade man t ex efter ett delat ledarskap där någon
yngre och någon äldre tillsammans hade ansvaret. I andra fall har man med
framgång satsat på en familjär gemenskap där familjer och ensamstående
kan mötas, för att ha roligt och för att kunna sjunga, samtala och bedja tillsammans.
Andra grupper
•
Då han hade samma yrke, stannade han hos dem och arbetade
[Apg 18:3]
Det finns också andra grupper, som har betydelse i själavården. Att få uppleva en aktiv gemenskap, att känna att man är värdefull osv betyder mycket
för att vi skall må bra. Även i mindre församlingar finns gott om uppgifter
både mer praktiska och med inriktning på omsorg. Också den som p g a
sjukdom eller svaghet är bunden till sitt hem kan vara med genom att ringa
- 24 -
till ensamma, skriva brev till missionärer mm. På så sätt får man också själv
kontakt.
Har man mist någon nära anförvant, kanske t o m sin make eller maka kan
det vara skönt att få dela sin sorg med någon. Här kan församlingarna göra
mycket. Särskilt om församlingen inte är så stor kan det vara bra att gå samman med andra. Inte minst bör man kontakta Svenska Kyrkan som här har
mycket att tillföra.
Men det finns många andra som upplever ensamhetens plåga. Kanske man
längtar efter någon att leva tillsammans med, kanske vill man "bara" hitta en
trygg gemenskap. En del församlingar ordnar särskilda gemenskapsträffar
där människor som känner sig ensamma är speciellt välkomna. Sådana
grupper är viktiga och behövs även om de samtidigt vittnar om brister i församlingsgemenskapen: det finns en tendens till grupperingar. Att familjer
umgås med andra familjer, att man begränsar sitt umgänge till sin egen ålderskategori etc och så blir en del utanför.
Retreater
•
Följ mig bort till en öde trakt, så att vi får vara ensamma och ni
kan vila er lite [Mark 6:31]
Retreaten kännetecknas av stillhet och tystnad. På fasta tider har man andakt, meditation och nattvard. Det finns också utrymme för personliga själavårdssamtal.
Intresset för retreater har successivt ökat inom pingströrelsen, men tills ganska nyligen var man helt hänvisad till det som ordnades av andra kyrkor och
samfund. Under senare år har dock bl a Peter Halldorf och Tomas Sjödin,
båda pastorer inom pingströrelsen, arrangerat retreater.
Enskilda själavårdssamtal
•
Jesus sade till henne: "Ge mig något att dricka" [Joh 4:7]
Det enskilda själavårdssamtalet är ett av de allra viktigaste medlen i själavården, i akuta situationer men inte mindre för själens friskvård. Att ha någon man kan lita på, någon att delge sina innersta tankar och känslor, är något man önskar varje människa. En sådan relation bidrar starkt till att förebygga problem och hjälper människan att utvecklas. För en kristen är det naturligt, ja nödvändigt, att denna medmänskliga närkontakt förenas med en
varm Gudsrelation. Jag anar detta samband i Predikarens ord: "Och om någon kan slå ned den som är ensam, så håller dock två stånd mot angriparen
och en tretvinnad tråd brister inte så snart." [Ords 4:12]
Genom alla tider har det i pingströrelsen funnits goda själavårdare och än
fler har velat vara till hjälp såväl för den enkilde som för hela församlingen.
Men det har varit vanligt att också det som skulle varit ett själavårdssamtal
innehållit allt för litet av lyssnande och allt för mycket av vägledning och
förmaning. Inte minst i tider då svaren på livets frågor var enkla och vissa
yttre beteendemönster var nödvändiga för full gemenskap har resultatet inte
sällan blivit en ökad börda.
- 25 -
Man kan säga att omsorgen ofta fungerat bra och att längtan efter andlig tillväxt upplevts positivt medan egna misstag ofta mötts med pekpinnen och
ifrågasättanden tolkats som ett hot.
Fast situationen idag är ganska annorlunda finns fortfarande spår kvar och
inte minst är belastningen av det förflutna en av anledningarna till att människor inte söker själavård i tid. Genom att man inte vågat dela sina problem
med någon har den förebyggande själavården blivit eftersatt. Rädslan för avvikande mönster har ibland uppfattats som "självgodhet" eller "präktighet"
av utomstående och nyomvända.
Omsorg
•
Bär varandras bördor, så uppfyller ni Kristi lag [Gal 6:2]
Omsorgen om människor i nöd, vare sig det gällt sjukdom, fattigdom eller
annat, både i Sverige, i u-länder och i katastrofområden, har alltid varit en
hjärtesak för pingstförsamlingarna. Särskilt när samhällets sociala skyddsnät
var otillräckligt gick församlingen ofta in med stöd och hjälp. Litet större
församlingar hade inte sällan en anställd "församlingssyster"3, som samordnade omsorgsverksamheten. Ibland tycks man dock ha förbisett pastorsfamiljen. Fast medlemmar, särskilt på landet, då och då kom med gåvor i form
av matvaror mm räckte detta inte alltid till för att kompensera den låga lönen. Och det var ju lättare för pastorn att vädja för någon annan än för sin
egen familj.
När så samhället alltmer tillgodosåg medlemmarnas materiella behov minskade församlingarnas sociala engagemang. Tyvärr innebar detta ofta också
att den medmänskliga kontakten med församlingen minskade, särskilt för
dem som av sjukdom eller svaghet inte själva kunde ta sig till kyrkan eller
bjuda hem någon. På senare år har dessa frågor åter aktualiserats, men än är
mycket ogjort.
Till omsorgen hör också sjukbesöken, både hos den som är sjuk i sitt hem
och den som ligger på sjukhus. Ofta har församlingarna särskilda sjukbesöksgrupper.
Satsningar på handikappade görs dels genom fritidsverksamhet, dels genom
särskilda läger för familjer med handikappade barn.
I flera församlingar har man omsorgsverksamhet speciellt för invandrare:
olika gemenskapsformer, tolkning under gudstjänster, stöd vid kontakt med
myndigheter mm.
Det skall också nämnas att flera församlingar gått in för att driva äldrecenter,
som skall tillgodose olika behov av omsorg och service.
3
Ungefär samma sak som diakonissa.
- 26 -
Själavårdsresurs
•
Han har ofta gett mig nytt mod och har inte skämts för mina bojor
[2Tim 1:16]
För att såväl den förebyggande som den akuta själavården skall fungera i våra församlingar behövs ett nätverk där alla är med.
Den förebyggande själavården, dvs den vardagliga kontakten människor
emellan, då man umgås, pratar, ger varandra "ett handtag" osv, är faktiskt en
hörnsten i församlingstanken. Här har närgrupper eller böneringar en nyckelroll.
Omsorgen kan väl sägas greppa in i den förebyggande själavården, men det
handlar då mer om människor som behöver ha hjälp p g a ålder, sjukdom,
ensamhet eller annat.
Äldstekåren har det övergripande ansvaret för själavården i en pingstförsamling och för att stötta pastorerna i själavårdsarbetet avskiljer man även andra
medlemmar för särskild tjänst i själavårdsarbetet. Hur detta praktiskt är ordnat varierar mycket mellan församlingarna. Ett par exempel ges i avsnittet
"Särskilda satsningar". I Sionförsamlingen i Linköping finns en själavårdsgrupp, bestående av kvinnor och män med intresse och fallenhet för enskild
själavård. Dessa själavårdare är till hands för samtal och förbön i församlingens gudstjänster då man t ex kan avtala om att mötas till regelbundna
samtal. Själavårdsgruppen deltar också i telefonjouren i anslutning till radiosända gudstjänster.
Den enkla syskongemenskapen
•
De höll samman och möttes varje dag [Apg 2:46]
Trots mycket av fel och brister, trots kotterier och ibland okänslighet, finns
det ändå mycket av familjekänsla i församlingen. Där kan man känna gemenskapen oavsett ålder, yrke eller förståndsgåvor. Hur ofta har jag inte
värmts av ett handslag från en av dessa, som av många betraktas som annorlunda och inte så mycket att räkna med, förvånats över den klokhet de kan
visa eller rörts av deras innerliga tillit. Då kan jag också själv bli så där konkret påmind om att jag är älskad för den jag är, ej för det jag gör.
Just den här naturliga gemenskapen är en grundförutsättning för friskvården
i församlingen. Oavsett om vi möts i gudstjänsten, i sygruppen eller sångkören, vid renoveringen av kyrkan eller i köket på församlingsgården eller i något annat sammanhang. Fungerar den naturliga gemenskapen är chansen stor
att vi har någon vid får sida även i nödens stund!
Jag drar mig också till minnes ett tillfälle då jag besökte bibelskolan en tisdagskväll för inte så länge sedan. Också då en fin atmosfär. Jag blev så gripen när jag förstod att man avskilt hela dagen i bön och fasta för en person
som hade det särskilt jobbigt. "Vi ska bjuda ut honom så han får vara med
oss en dag härute". Ett fint exempel på fungerande själavård!
- 27 -
Församlingstukt
•
Om din broder har gjort dig något orätt, så gå och ställ honom till
svars i enrum. Lyssnar han på dig, har du vunnit tillbaka din broder.
Men om han inte vill lyssna, ta då med dig en eller två till, för att på
två eller tre vittnesmål skall varje sak avgöras. Om han vägrar lyssna på dem, så tala om det för församlingen. Vill han inte lyssna på
församlingen heller, betrakta honom då som en hedning eller en tullindrivare [Matt 18:17]
Med församlingstukt menas att församlingen genom tillrättavisning eller bestraffning försöker återföra den obotfärdige till den rätta vägen eller avskräcka andra att begå samma misstag.
Detta är ett område som vållar mig och nästan alla själavårdare jag samtalat
med mycket smärta. Jag minns åtskilliga tillfällen från och med mina tidigare tonår och fram till för ganska nyligen då människor tillrättavisats eller bestraffats i stället för att stödjas och mötas med respekt, människor som misslyckats, haft en avvikande mening eller ansetts vara till anstöt. Inte sällan
möter vi i själavården människor, som på detta sätt drabbats eller som sett
andra drabbas och nu bär på sår och bitterhet i sitt inre.
Speciellt tidigare kunde yttre beteendemönster, som för oss idag är ganska
ovidkommande, vara anledning till församlingstukt. Men även en "lindrig
bestraffning" orsakade ofta en stark reaktion. Det är inte underligt att en
flicka, som blivit förbjuden att sjunga med i sångkören för att hon klippt håret, kände sig kränkt. Ändå var det nog inte de ibland omotiverade levnadsreglerna i sig som var det stora problemet utan i stället sättet på vilket man
mötte dem som "felat".
Benägenheten att döma vissa förseelser hårt medan andra fick passera utan
åtgärd vållade också frustration och bitterhet. Det hände t ex att ett nygift
par temporärt ställdes utanför församlingsgemenskapen därför att man vid
första barnets ankomst kunde konstatera att det avlats före äktenskapet. Man
ingrep däremot inte mot en annan medlem, som genom kärlekslöst prat vållade mycket lidande.
Det tycks som om rädsla i två avseenden var viktiga orsaker till att man tillrättavisade och bestraffade medlemmar för det de gjort. För det första för att
församlingen annars skulle ta skada t ex genom att gränser skulle suddas ut.
För det andra var pastorn och församlingsledningen ofta rädda för att tappa
kontrollen över församlingen. Sättet att hantera denna typ av själavårdsärenden är sannolikt beroende av den manliga dominansen i församlingsledningarna. Man brukar säga att en manlig lösning är att "flytta på det obekväma"
medan den kvinnliga lösningen är att "acceptera att barnet finns".
Dessbättre har församlingstukt i betydelsen bestraffning tillämpats alltmer
sällan. Ibland har man i stället hamnat i andra diket och tar inte kontakt ens
när det finns ett uppenbart behov av vägledning.
Här behövs mycket undervisning, samtal och själavård! Undervisning om
var församlingen står, men också om hur vi möter varandra trots att vi bris-
- 28 -
ter i mycket - att man kan acceptera en människa utan att acceptera allt vad
den människan gör och att vi har ett ansvar för varandra.
Jag minns ett tillfälle då vi nyligen kommit till en församling. Pastorn i församlingen hade rykte om sig att vara kärv och vid ett församlingsmöte
skulle ett ganska delikat ärende behandlas. Någon hade handlat på ett sådant
sätt att någon annan skulle kunna bli sårad. Men denne "kärve" pastor hanterade ärendet på ett utomordentligt kärleksfullt och finkänsligt sätt. Och fast
man var barmhärtig mot syndaren, förlät honom och kom överens om att
stötta, så upplevde man på intet sätt att det felaktiga beteendet i sig accepterades. I stället kände man en stor respekt: tar vi oss inte till vara kan vem
som helst av oss falla.
När vi nu ser tillbaka på det som hänt tidigare i pingströrelsens historia
måste vi hålla i minnet att församlingen då mycket mer än nu var en familj
också på så sätt att egentligen allt vad man gjorde angick församlingen. Men
vi har fortfarande en hel del att göra upp med och att lära oss. Det är svårt att
komma ifrån att vi ofta handlar på ett helt annat sätt än Jesus gjorde. Jesus
bemötte syndaren med respekt och utan pekpinnar. Inte ens kvinnan, som
enligt lagen var dömd till döden, blev förebrådd av Jesus. [Joh 8:3-11] Han
förlät henne och han blickade framåt: "Gå, och synda inte mer." Men mot
den som ansåg sig vara förmer var Jesus oerhört skarp: "Ve er fariséer."
[Matt 23:13] Och ändå undervisade de om den rätta läran. [Matt 23:3; Luk
11:52]
Hur ofta har inte vi i församlingsledningarna handlat på precis samma sätt
som fariséerna?
Man skulle önska:
•
att vi lärde oss förstå att församlingen kan förespråka vissa normer
och ändå vara barmhärtig mot den som inte klarar att leva upp till
dem.
•
att vi vågar tillåta en öppen dialog med människor som har en annan uppfattning än vi själva.
•
att vi förstår att den som misslyckas i sina egna eller församlingens
ögon behöver stöd och uppmuntran mer än tillrättavisning.
•
att "rebeller" ofta har viktiga synpunkter att komma med, men att
deras opposition också kan vara ett rop efter uppmärksamhet, efter
att bli bejakade.
- 29 -
Andra viktiga områden
Kvinnan i församlingen
Kvinnorna har alltid betytt mycket i pingströrelsen. Många av pionjärerna
var kvinnor även om de idag sedan länge är glömda. De gick ut till nya områden, ordnade väckelsemöten, startade nya församlingar, undervisade och
samlade barnen till barnmöten. I Sverige kallades de evangelistsystrar, utomlands missionärer, men många var i själva verket apostlar eller församligsföreståndare. De gjorde arbetet, men när det t ex gällde att döpa kallade
de på någon (manlig) pastor. Det är förstås omöjligt att veta vad dessa kvinnor tänkte i sina hjärtan, men jag har fått intrycket att de i den unga pingströrelsen inte funderade så mycket över att kvinnorna ej fick kallas pastor
eller äldste. Dels var ju kvinnorna i praktiken i tjänst på de flesta områden
och dels var de vana vid samhällets patriarkaliska kvinnosyn.
Så småningom minskade kvinnornas inflytande, sannolikt parallellt med att
den dynamiska pionjärtiden, med många nystartade församlingar, övergick i
ett mer statiskt skede då församlingarna "institutionaliserades". I ett övergångsskede kunde kvinnorna anlitas som väckelsepredikanter - även om
man inte använde det ordet - i varje fall om de också kunde sjunga och
spela. Jag tänker t ex på "Systrarna Feldt", som visserligen kunde sjunga sig
in i publikens hjärtan men som också var rikt utrustade talare och förkunnare. Innan det vände igen och kvinnorna mer började bejakas i sin tjänst
hade de i stort sett blivit hänvisade till omsorgen och barn- och ungdomsarbetet. På missionsfälten var det dock något annorlunda. Många kvinnor led
av konflikten mellan det de upplevde som sin kallelse och de möjligheter
församlingen gav dem att leva ut denna. Några stångade sin panna blodig i
kampen för att kvinnan skulle få samma möjligheter som mannen, medan
andra fogade sig och gick in i uppgifter som var tillåtna, även om deras håg
stod till något annat. Men även bland dessa hade många sin kamp fast den
inte syntes utåt. I ensamheten och i samtalet med själavårdaren kom frågan
upp: "Varför får jag ej leva ut den kallelse Gud givit mig?"
En omsvängning är på gång. Det finns kvinnor som kallas pastor. I några få
församlingar finns kvinnliga äldste. I andra går man runt, likt katten kring
het gröt, och organiserar styrelser så att kvinnor ska kunna fungera som
äldste utan att benämnas så. Men det är positivt att man på många håll har
konstruktiva samtal om vad Bibeln lär, vad som är sagt med hänsyn till den
tidens kultur och vad som är allmängiltigt osv. Är vi ärliga måste vi nog erkänna att vi ofta är mer styrda av vår tradition än av en genomtänkt tolkning
av Bibeln. Varför tillämpar vi t ex inte fotatvagning eller ger varandra en helig kyss?
Liksom i många andra kyrkor och samfund finns det betydligt fler kvinnor
än män i pingströrelsen. Detta är ett stort problem för de många kvinnor,
som längtar efter man och barn men som också vill fortsätta med en aktiv
och levande församlingsgemenskap. Många förblir ensamstående men bär
bördan av en livslång längtan. Somliga gifter sig trots att mannen inte är
troende, men detta är sällan problemfritt. Även om man kan dela mycket av
- 30 -
intressen, så finns det en djupgående skillnad i synen på livet och ofta i livsstil. Ibland finns det en svartsjuka mot församlingen och mot Jesus, som betyder så mycket för kvinnan och som mannen kan uppleva som ett hot.
Denna problematik förekommer förstås också då det är mannen som är troende.
Förutom att detta är en viktig del i den enskilda själavården bör vi också
ställa oss frågan: "Vad kan vi göra för att fler pojkar och män skall bli intresserade?" För drygt tio år sedan hade vi i vår församling en period då vi
särskilt bad att fler pojkar skulle komma och ett faktum är att vi fick uppleva
en väckelse just bland pojkar!
Handikappade
Även människor med olika typer av handikapp eller funktionshinder, som
man kanske hellre skulle säga, måste förstås kunna uppleva gemenskap i
församlingen och vi bör även ta till vara deras gåvor. Visst ska man kunna
sjunga med i sångkören även om man är rullstolsburen!
Till en del handlar det om tekniska och praktiska arrangemang som t ex rullstolsramp till estraden, men det är väl så viktigt att de handikappade får
uppleva en mänsklig och andlig gemenskap och att de får uppgifter i församlingen.
Ett handikapp bärs av hela familjen. Ofta drabbas anhöriga väl så mycket av
handikappets konsekvenser som den handikappade själv. Det är mycket oro,
mycket arbete och inte minst sorg över omvärldens oförstånd och okänslighet.
Det är glädjande att se att våra församlingar mer har öppnats också för personer med psykiska handikapp och förståndshandikapp. Inte minst Curt
Karlsson i Viebäck har först deras talan. Men fast även personer med svåra
förståndshandikapp nu kan bli fullvärdiga medlemmar finns det fortfarande
mycket av osäkerhet och okunnighet som hindrar gemenskapen.
Jag vill här ge några idéer för att murar ska brytas ned, för att vi ska upptäcka vilka gåvor dessa människor är och för att vi ska kunna stödja dem och
deras familjer på rätt sätt.
•
Börja med att skapa relationer med de handikappade och deras familjer.
•
Hjälp till att bearbeta attityder. Ytterst handlar det om vår människosyn. Den kristna människosynen är mycket klar: det som är
svagt och det som ringaktas har Gud utvalt! [1Kor 1:26-30]
•
Se till att alla blir delaktiga. Undersök vilka behov som finns men
också vad de handikappade kan ge. Låt dem och medlemmar i deras
familjer vara med i omsorgsgrupper etc.
•
Hjälp till att lätta skuldbördan, att bearbeta skuldkänslor. Här finns
mycket av otillräcklighet och många varför. Många har också
problem med sin Gudsbild. Varför tillåter Gud detta? Är det ett
Guds straff?
- 31 •
Människor, som nyligen drabbats, t ex genom trafikolycka, behöver
särskild omsorg liksom deras familjer.
•
Hjälp familjerna att få kontakt med andra som drabbats av handikapp t ex genom att uppmuntra dem att delta i gemenskapsveckor
och liknande.
Invandrare
Det är naturligt att människor, som kommer från andra kulturer, religioner
och språkområden behöver särskilt mycket omsorg och stöd. Många av dem
har ofrivilligt fått lämna sina hemländer och inte så få har djupa sår efter det
lidande de gått igenom. Men också invandrare, som kommer från goda förhållanden och som kommit hit av fri vilja, har en ibland utsatt situation.
Det görs en del i församlingarna t ex tolkning, särskilda gudstjänster på
andra språk och olika stödgrupper. Inte minst viktig är den personliga relationen mellan invandrare och infödda svenskar. I bl a Sionförsamlingen i
Linköping har man aktivt uppmuntrat medlemmarna att ställa upp som fadderfamiljer, något som upplevts mycket positivt. Jag vill dock stryka under
betydelsen av förståelse och generositet. Det som i en kultur kan vara helt
naturligt kan upplevas främmande och till och med stötande i en annan.
Generationsklyftor
•
Mitt barn, du är alltid hos mig, och allt mitt är ditt [Luk 15:31]
Vår nuvarande samhällsstruktur har bl a lett till att arbete och fritid skilts åt
medan barnen tidigare var med när de vuxna arbetade. Det är mycket vanligt
att barnen när de blir vuxna och bildar familj bosätter sig på annan ort än
sina föräldrar. Allt detta har lett till att den naturliga kontakten mellan barn
och vuxna, ja, mellan olika generationer överhuvudtaget, har minskat. Även
om situationen i våra församlingar är något bättre än i samhället i stort kan
man inte förneka att det finns spänningar mellan generationerna. Oavsett
vilken generation vi tillhör behöver vi mer av förståelse för varandra och
våra olikheter. Kanske så som i denna lilla solskenshistoria:
Vår yngste son spelade med i ett rockband och man övade varje måndagseftermiddag. En dag kom han hem och berättade att ledaren för en sånggrupp
av litet äldre personer hade kommit och bjudit dem på bananer och även
uppmuntrat dem för deras engagemang. Så när jag möter henne någon vecka
senare tackar jag för hennes omtanke. "Men du ska veta att jag tycker det låter förskräckligt. Det är som öronen ska ramla av!" säger hon. Så berättar
hon att hon fått en ingivelse att uppmuntra grabbarna. Hon kollar in dem och
räknar till fem pojkar och sedan går hon och köper fem bananer. Men när
hon ska dela ut dem ser hon att de är sex stycken. Ändå räcker bananerna,
för hon har av misstag fått en extra! På vägen ner från estraden möter hon en
man som säger: "Du måste stoppa dem! Så här kan man ju inte få spela i
kyrkan!" Men det reder ut sig. Så är pojkarna klara och de äldres övning ska
börja med bön och när ledaren tittar ut över sin skara ser hon att pojkarna
sitter kvar och deltar i bönen. Då känner hon att hon har handlat rätt.
- 32 -
Det görs en del för att engagera unga och gamla tillsammans men framför
allt bör vi försöka få en naturlig kontakt och en dialog över generationsgränserna. En äldres livserfarenhet ofta kombinerad med en vilja och förmåga att
lyssna är en stor tillgång för en yngre och likaså berikas de äldre av kontakten med yngre. Att vi möts över generationerna och lyssnar på varandra är
en stor tillgång i både förebyggande och akut själavård!
Hur möter vi varandra?
•
Skall jag taga vara på min broder? [1Mos 4:9]
Det vållar väl föga motsägelse att som bl a Agne Nordlander [9] hävda att
nutidsmänniskan är självupptagen. Men kan detta även gälla oss som är aktiva kristna? Väntar vi med att svara tills vi låtit sanningens ljus genomlysa
skrymslena i våra egna liv och i församlingen måste vi konstatera att vi brister i mycket.
Låt oss se på vårt sätt att möta dem som står utanför våra kyrkor. Tar vi vårt
ansvar? Och om jag gör något, är det då av kärlek eller för att jag själv skall
känna mig tillfreds och för att kunna visa något i församlingen?
Låt oss se på vårt sätt att möta våra syskon i andra församlingar. Gläds vi när
de har framgång eller bär vi på en hemlig avundsjuka?
Låt oss se på vårt sätt att möta varandra i vår egen församling. Är vi beredda
att acceptera varandra som vi är mitt i all vår svaghet och med alla våra
egenheter? Att öppna våra hjärtan och våra hem för varandra?
Vi måste erkänna att det finns mycket av ensamhet i församlingen. Människor som inte riktigt "passar in". Visst finns det fungerande gemenskap inom
församlingen! Sannolikt upplever de flesta gemenskap och värme. Men det
finns alltför mycket nöd för att den skall förbigås med tystnad. Umgås vi bara med dem vi trivs med, dem vi är vana vid att möta? "Jag var hungrig och
ni gav mig inget att äta, jag var törstig och ni gav mig inget att dricka, jag
var hemlös och ni tog inte hand om mig". [Matt 25:42] Hunger och törst efter kärlek och gemenskap.
Också du som känner dig utanför och ensam bör ställa samma fråga till dig:
gäller inte detta mig också? Skall inte också jag räcka ut en hjälpande hand?
Inte sällan är det rädsla och osäkerhet som är orsaken till de klyftor som
finns. Kanske inte minst rädsla att göra bort sig. Vad ska andra tycka?
Människor som drabbats av sorg eller annan ofrivillig prövning får ofta stöd
av någon eller några, åtminstone den första tiden, men alltför många vågar
inte ta en nära kontakt ens om man tidigare stått varandra nära.
Än svårare är det för människor som hamnat i en "laddad" situation som äktenskapskris, skilsmässa mm.
Särskilt dåliga är vi på att acceptera den som har en annan uppfattning än vi
själva. Har vi grundat vår uppfattning och tro på det någon annan sagt är risken stor att vi möter andra åsikter med en låtsad självsäkerhet, kanske
"präktighet" eller använder Bibelord som slagträ eller för att fly undan.
- 33 -
En annan fara är att vi mer betonar vad människor gör än vilka de är, att vi
glömmer att Gud valde det svaga för att det starka skulle komma på skam
[1Kor 1:27] och att vår Gudsrelation inte beror på skicklighet utan på trohet.
Som framgår av flera andra sammanhang i uppsatsen finns det stora möjligheter i församlingen att komma till rätta med alla dessa problem. Men vi
måste vakna upp, inse att problemen finns och själva vara villiga att ta vårt
ansvar. Ingen kan hjälpa alla, men alla kan hjälpa någon!
Delaktighet eller entreprenad?
I pingströrelsens ungdom fanns det väl knappast någon som inte på ena eller
andra sättet var aktiv i församlingslivet och såvitt jag kan bedöma var en
majoritet av församlingsmedlemmarna aktiva i församlingens verksamhet
och i gudstjänsterna långt in på 1950-talet. De senaste 10-15 åren har vi fått
se hur en stor del av medlemmarna visserligen deltar i gudstjänsterna men
mer som åhörare än deltagare. Risken är stor att man efter en tid som passiv
åhörare mer och mer glider bort från församlingen.
Här finns inte utrymme för en analys av varför det blivit så, men jag vill
stryka under att denna utveckling är förödande för församlingen och inte
minst för själavården: följden blir att allt fler upplever vilsenhet och allt
färre bär varandras bördor. Som redan tidigare påpekats är en ökad självcentrering typisk för hela vårt samhälle. [9]
Men fast flera orsaker till denna passivitet kan hittas i omvärlden och
samma tendens också finns i föreningslivet och de politiska partierna så är vi
också inom församlingen medskyldiga. Vi har inte tagit vara på de resurser
vi har, inte målmedvetet arbetat för att dela på ansvaret. Här finns en viktig
skillnad jämfört med tidigare. Nutidsmänniskan accepterar inte på samma
sätt som förr att bara göra det hon blev tillsagd. Hon vill vara med och dela
ansvaret och detta är något mycket positivt och mycket bibliskt! Men det
ställer också krav på ödmjukhet och mod hos församlingsföreståndare och
församlingsledning. Är vi så trygga i oss själva att vi vågar inse att alla
andra lemmar i kroppen är precis lika viktiga som vi, att allt inte hänger på
vad vi kan? Tomas Sjödin berättar [13] om pastorn som inte ansåg sig kunna
vara ifrån församlingen mer än två veckor för att den "sjönk så i Anden".
Tänk vilket underbetyg den pastorn ger den helige Ande! Tänk vilket
underbetyg han ger sig själv! För om han hade ansvar för byggnadsverket
församlingen så hade han ju åstadkommit något mycket undermåligt som inte höll utan stöttor.
En muskel som inte får arbeta förtvinar och en människa som inte får ta ansvar resignerar. Fast jämförelsen haltar är det intressant att se på hur man i
industrin har lyckats dramatiskt minska utvecklings- och tillverkningstider
och ändå höja kvaliteten på sina produkter. Mycket summariskt kan man
sammanfatta orsaken: utvecklarna arbetar tillsammans för att tidigt kunna
upptäcka behov och möjligheter och de som tillverkar får själva ta ansvaret
för det de gör. Att ta ansvar och arbeta tillsammans. Men det är viktigt att
var och en deltar efter sin förmåga så att man inte tyngs av krav eller stress.
[2Kor 8:12]
- 34 -
Lika viktigt som att dela på uppgifterna är det att vi har förtroende för den
eller de som fått en uppgift och är beredda att stötta, inte minst om någon
misslyckats (i sina egna eller andras ögon - Gud kanske ser det annorlunda).
Vi måste ha förtroende för att den som fått en uppgift löser den på ett bra
sätt. Visst kan man ibland behöva samtala om hur något gjorts och visst
måste det ofta ske en samordning. Men det är katastrofalt om någon t ex
skulle få höra: "Jag ångrar att jag lät dig få uppgiften, jag skulle gjort den
själv!" eller "Varför gjorde du så? Varför frågade du inte mig?" Här behöver
vi alla rannsaka oss!
Det har med rätta sagts att en god ledare är den som stöttar sina medarbetare
också när de misslyckas och som ändå låter dem försöka igen. Här behöver
vi som pastorer och äldste gå före med gott exempel.
Synd, skuld, bekännelse och förlåtelse
Agne Nordlander anser i sin artikel [9] att nutidsmänniskan upplever talet
om skuld som kränkande för att det tar ifrån henne det sista hon har av självkänsla.
Även inom pingströrelsen har vi känt av hur talet om synd och skuld tonats
ned. Kanske ligger häri en reaktion mot skuldbeläggningen av yttre företeelser som bl a förde med sig att människor granskade varandra i stället för att
pröva sig själva.
Det är bra att vi kommit ifrån dessa missförhållanden men samtidigt är medvetandet om synd och skuld ett första steg mot befrielse. Det andra steget är
bekännelse och bön om förlåtelse. Då har vi löfte om befrielse från vår synd
och skuld. Vi behöver aktualisera enskild bekännelse och förlåtelse dvs bikt
och avlösning mer i våra församlingar. Men jag vill återigen betona att människan själv måste komma till insikt om sin skuld! I samtal om detta krävs
en särskild finkänslighet och Andens ledning.
I själavården möter vi även människor som av andra blivit belagda med
skuld eller rättare falsk skuld. Det är inte ovanligt att föräldrar lägger sin
egen besvikelse eller sina egna misstag som en skuld på sina egna barn. I en
sådan situation handlar det ju om att kunna förlåta (sin förälder) snarare än
att få förlåtelse.
Gruppbeteenden
Går man på en gudstjänst i en okänd kyrka är det ändå ofta lätt att sluta sig
till vilken typ av samfund den tillhör. Man kan se på gudstjänstordningen,
hur man betonar vissa ord (t ex halleluja), om mötesdeltagarna leder i bön,
om det förekommer instämmanden osv. Sådana gruppbeteenden är, trots allt,
ofta uttryck för spontanitet: man har blivit starkt berörd av det som framförts
och det är naturligt att uttrycka det på något sätt. Att uttryckssättet är olika i
olika sammanhang: ibland en applåd, ibland ett hallelujarop osv har en
mycket underordnad betydelse.
Men ibland kan det bli precis tvärtom, nämligen att man använder ett gruppbeteende för att dölja sin egen brist eller för att synas. Men aldrig så starka
- 35 -
hallelujarop eller vilket uttryck man än väljer för oss inte ett steg närmare
Gud. Vi kan lyckas med att suggerera vår känsla men det är stor risk att man
efteråt, när känslan svalnat, känner sig ännu tommare. En av mina pastorer
sade vid ett tillfälle: "Frälsningen är ej byggd på känslor, men den föder
känslor." Det gäller att börja i rätt ände!
Det händer att den som predikar känner ett behov av att mer påtagligt få
uppleva församlingens gensvar och därför uppmanar åhörarna att högljutt
stämma in. Det öppnar säkert några munnar men jag är tveksam till om det
öppnar hjärtan.
Jag minns särskilt ett möte för några år sedan. Vi hade haft besök av en gästande predikant. Han hade verkligen något att säga och det var en mäktig,
förtätad atmosfär. Vi upplevde en helig tystnad och stillhet, samtidigt som
vårt inre var fyllt av glädje och gripenhet. Hur felplacerat kom då inte hans
uppmaning: "Men säg halleluja då!" Fast han var redskapet var han inte
medveten om Guds påtagliga närhet i mötet.
Ibland urartar predikantens önskan om bekräftelse och engagemang hos åhörarna så att man kränker den personliga integriteten. Det är en plåga för
många när man exercerar med publiken, t ex "Nu hälsar vi på dem som sitter
runt omkring och önskar dem Guds välsignelse!" Man förstår då inte hur
mycket en sådan kränkning kan skada. De människor som far mest illa av
detta orkar sällan gå till pastorn och tala om hur de känner det. Och det händer ju ofta att även den som normalt skulle acceptera exercisen kommer till
gudstjänsten tyngd av bördor.
Tystnadsplikt och tystnadsrätt
Som framgår av enkätsvaren är förmågan att hålla på tystnadsplikten det
som värderas högst av medlemmarna. I mångt och mycket fungerar tystnadsplikten som den ska. Men tyvärr inte alltid. Det förekommer ibland att
man t ex för att belysa sin undervisning berättar om sådant som skett, men
där man utelämnat eller ändrat så mycket att ingen rimligen kan sluta sig till
vem det handlar om. Ingen utom den det gäller. Och det har hänt att just den
personen suttit med bland åhörarna! Vi har i själavården mött människor
som blivit djupt sårade av en bruten tystnadsplikt.
Eftersom frikyrkorna inte omfattas av lagen om tystnadsplikt har alla som
arbetar i omsorgs- och själavårdsgrupp i vår församling skrivit under en
förbindelse om tystnadsplikt. Detsamma gäller TV-Inters själavårdare. Rätten att även inför en domstol hålla på tystnadsplikten gäller sedan 1960 även
frikyrkopastorer och därmed likställda, där själavårdssamtal är en del av deras huvudsakliga uppgift. Däremot omfattas inte andra personer i själavården. Man kan dock vädja till domstolen att respektera tystnadsrätten även i
sådana fall.
I TV-Inters telefonjour har vi följande praxis för tillämpningen av tystnadsplikten:
I den lilla gruppen av själavårdare där vi handleder och själavårdar varandra
får vi inte delge så mycket att någon kan identifiera en konfident. Utanför
- 36 -
denna grupp skall det vi säger aldrig kunna kännas igen av någon, inte ens
av konfidenten själv.
Tro och vetenskap
•
Vår kunskap är begränsad [1Kor 13:9]
Det har ofta blivit konflikter mellan de som räknar sig som troende och de
som menar sig representera vetenskapen. Inte sällan har just den skenbara
motsättningen mellan tro och vetande fått människor att överge sin barnatro
eller åtminstone den personliga Gudsrelationen och församlingsgemenskapen. Och ändå är orsaken till denna konflikt oftast ett stort missförstånd. Ett
missförstånd där bägge sidor är delaktiga.
Många som säger sig stå på vetenskaplig grund glömmer att den grunden "til
syvende og sidst" är - tro! Vi kan sätta upp våra "modeller" av tillvaron. Vi
kan säga att under den och den förutsättningen så gäller det och det. Men
dessa förutsättningar kanske inte är så absoluta som vi trott. Och vad eller
vem som står bakom att universum överhuvudtaget existerar och hur det ursprungligen kommit till kommer vetenskapen aldrig att kunna förklara.
Från kristet håll har vi gjort motsvarande misstag. Ibland har vi gjort vår
egen tolkning av det som Bibeln säger. Ser vi t ex på skapelsedagarna så har
somliga hävdat att dessa dagars längd är den samma vi har idag. Då glömmer man bl a att det talas om morgon och afton redan innan sol och måne
skapats. Vi kanske också glömmer att Gud faktiskt överlämnade en del av
skapandet till skapelsen! "Frambringe havet ett vimmel av levande varelser".
[1Mos 1:20] Även översättningen från grundtexten till svenska har sina brister och det finns en risk att en tolkning grundad på den svenska översättningen inte håller om man går till grundtexten. Det är också viktigt att vi
inte generaliserar och dömer ut allt vad t ex evolutionsläran säger bara för att
en del av dess anhängare bortförklarar Gud. Ett annat misstag som görs är
att man ibland talar i kristendomens namn när det egentligen handlar om att
man sätter upp teorier grundade på det egna förnuftet.
En sund ödmjukhet från båda sidor skulle klara ut mycket. Det är t ex brist
på ödmjukhet och insikt när läroboksförfattare avfärdar Bibelns skapelseberättelse som en saga.
Just frågan om evolutionsteorin var ett mycket viktigt vägskäl för mig personligen. Vi hade många intensiva diskussioner hemma och jag läste en hel
del. Men en bok av en känd kristen läkare höll på att få mig att vända ryggen
till skapelsetron. Jag tyckte mig möta mest svepande formuleringar och för
att bättra på den svaga argumentationen förlöjligade han evolutionsteorin.
Det är mycket viktigt att vi är så trygga i vår tro att vi vågar låta människor
fundera och pröva sig fram utan att vi för den skull anser dem som sämre
kristna. Slår vi t ex tvärsäkert fast att evolutionsläran är en bluff och att vi
klarar av att tolka skapelseberättelsen i första Mosebok på ett korrekt, vetenskapligt sätt då är det stor risk att den som fortfarande brottas med dessa
frågor stöts bort. Peter Stenumgaard beskriver i sin bok "Vägskälet" [15]
bl a sin konfrontation med frågor som dessa.
- 37 -
Själavård och psykoterapi
Det finns egentligen ingen motsättning mellan den kristna själavården och
psykoterapin. Vi borde i stället kunna arbeta tillsammans, från våra olika utgångspunkter. Bl a har Smyrna i Göteborg ett fungerande samarbete med
den psykiatriska vården.
Curt Åmark har skrivit en utmärkt artikel [11] om själavård och psykoterapi.
Den är dock mer allmängiltig än vad titeln anger och skulle likaväl kunnat
heta "Själavården i församlingen".
Själavården i församlingen bedrivs ofta på ett icke systematiskt sätt och utan
strukturerad metodik. Den dikteras av tillfälliga sammanträffanden i anslutning till krissituationer eller tillfälligt uppdykande hjälpbehov. Själavårdarens åtgärder borde liksom terapeutens vara medvetandegjorda och terapeutiskt dirigerade, men de blir i regel intuitiva och dikteras av konfidenten i
anslutning till dagsaktuella behov.
Ofta krävs återkommande kontakter under lång tid. Själavårdssamtalet skall
inte ha karaktären av meningsutbyte utan skall syfta till att stimulera konfidenten att verbalisera känslor i anslutning till inträffade händelser, kriser och
konflikter även längre tillbaka i tiden. Det bör vara begränsat i tiden och själavårdaren ska klargöra sin roll och undvika samtalsämnen och handlingar
som tillhör vanlig social samvaro.
Samtalstekniken karakteriseras av att själavårdaren försöker lyssna och förstå och vid lämpliga tillfällen ingripa för att hjälpa konfidenten att förklara
mera ingående, att uppleva samband mellan aktuella problem och behov och
sådant som inträffat tidigare i livet.
Maktstrukturer i församlingen
Den lokala församlingen i pingströrelsen har en utpräglat hierarkisk och patriarkalisk struktur. Pastorerna och särskilt församlingsföreståndaren har ofta
ett dominerande inflytande. I många pingstförsamlingar är föreståndaren
stadgeenlig ordförande i äldstekåren, som utgör församlingens styrelse. De
flesta beslut skall dock godkännas av församlingen, normalt efter behandling
i äldstekåren.
Pastorerna är ofta representerade i de olika kommittéer som finns, särskilt i
större församlingar. Det är en uppenbar risk att pastorerna i alltför hög grad
blir upptagna med sammanträden och andra verksamhetsledande uppgifter.
Jack-Tommy Ardenfors tar upp detta i sin bok "Bryt ny mark" [1] och berättar att han själv kom till insikt om att han blivit en slags VD för AB Smyrna.
Medlemmarnas möjlighet att ta eget ansvar begränsas då ofta och detta kan
leda till resignation. Kraven på pastorerna ökar och blir till slut orimliga.
I församlingarna kommer vi heller inte undan "maktmänniskor". Människor,
som inte kan samarbeta på lika villkor utan driver sin egen linje "till varje
pris". De förekommer både som pastorer, äldste och "vanliga församlingsmedlemmar". Konsekvenserna av deras handlande är inte sällan förödande
för andra människor. Inom en mindre svensk pingstförsamling lyckades en
sådan person krossa ett antal pastorer. Ibland har man agerat utifrån sitt
- 38 -
"ämbete" men bortser då från att detta ord (som förekommer i 1917 års
översättning) dåligt motsvarar grundtexten, som i stället betonar att vi är
varandras tjänare. Vi skall vara föredömen och inte uppträda som herrar.
[1Petr 5:3] Edin Lövås har skrivit en bok om "Maktmänniskan i församlingen". [8]
I själavården ser vi ofta spåren av allt detta. Vi behöver mer av förtroende
för varandra, mer delaktighet och personligt ansvarstagande.
Då själavården misslyckas
Vi måste kunna stödja varandra också då själavården inte tycks ge resultat.
Det kan vara mycket jobbigt att se att den man på olika sätt försökt hjälpa
och stödja ännu en gång misslyckas. Men varje människa har sin fria vilja
och det är inte säkert att någon själavårdare i världen skulle kunna undvika
misslyckandet. När människor kommer till mig i en sådan situation av
misslyckande brukar jag ibland peka på Gud. Han som har skapat oss. Han
som vill göra allt för att vi inte skall misslyckas. Han som dog för oss. Och
ändå har Han inte lyckats att hålla oss fria från misslyckanden. Han sätter sig
inte över vår vilja.
Olika modeller för enskild själavård
Översikt
Genom alla tider har det i pingströrelsen funnits människor med intresse och
kärlek för sina medmänniskor. Flera har varit goda själavårdare trots att man
inte fått någon utbildning. Så småningom har man upplevt ett behov av att
lära sig mer och inte minst Erik Ewalds undervisning [5] har haft ett stort
inflytande. Åtminstone de senaste 10-15 åren har flera personer inom
pingströrelsen skaffat sig utbildning vid S:t Lukasstiftelsen. Att jag i denna
uppsats speciellt tar upp "Helhet genom Kristus" beror bl a på att några av
dem som mest aktualiserat själavårdsbehovet inom pingströrelsen har sina
rötter i denna skola.
Helhet genom Kristus
Stiftsgården Breidagård utanför Uppsala har blivit centrum för en själavårdsmodell som ibland går under namnet "Helhet genom Kristus". Vid ett
själavårdssamtal möter konfidenten två själavårdare, en man och en kvinna,
och man samtalar och beder under ganska lång tid, inte sällan omkring fem
timmar. Man betonar sambandet med tidiga upplevelser såväl positiva som
negativa och vikten av en andligt stark atmosfär i själavården. För såväl själavård som förkovran ordnas själavårdsdagar, som ofta omfattar en vecka
och som innehåller ett personligt själavårdssamtal så som beskrivits ovan.
Inom pingströrelsen har Folke Steen blivit förgrundsgestalten för denna
själavårdsmodell. Efter en ganska omtumlande upplevelse av en sådan själavårdsretreat i Helsingfors i början av 1970-talet har Folke Steen starkt bidragit till att denna form av själavård blivit känd och erkänd inom pingströrelsen. Men han betonar vikten av att vi samarbetar och bejakar varandra i
de olika samfunden, inte minst i själavårdsarbetet. Hans bok "Släpp mig
- 39 -
loss" [14] är framför allt till för att stödja den enskilde i vardagens sammanhang men visar också var man står i olika frågeställningar. Jag gör här en
kort sammanfattning:
Behövs själavård?
Själavård är något naturligt för varje människa, även för pastorn. Själavård
handlar mycket om friskvård och är ej tecken på andligt nederlag.
Hur märks ett själavårdsbehov?
Det är inte ovanligt att man visar upp en glättig fasad för att dölja en inre
smärta. Hur ofta spelar vi inte roller bara för att bli accepterade? Att använda sig av gruppljud (Halleluja) är ofta ett sätt att uppleva gemenskap
med gruppen. I själavården får man vara sann och märka att man är älskad
utan masker eller roller. Att skämta med sina egna egenheter är ett annat sätt
att förtränga sina mindervärdighetskänslor. Egna och andras krav leder ofta
till vanmakt: Jag räcker inte till: Måste man tillfredsställa alla krav? Varför
har jag lagt på mig dessa? Tål man inte att någon annan har större framgång
än en själv kan detta tyda på att man aldrig själv fått känna sig värdefull eller
älskad för sin egen skull. Ett vanligt problem i våra församlingar är den
ytliga gemenskapen. Man tar sig inte tid eller vågar inte dela egna eller
andras djupare tankar.
Vad behövs i själavården?
Det behövs ljus! Församlingen i Laodikeia säger "Jag är rik, jag har vunnit
rikedom och saknar ingenting". Men när Han som är ljuset kommer blir det
uppenbart att den är "eländig och ömkansvärd och fattig och blind och naken". De "stunder av ljus" då Mariasystrarna i Darmstadt samlas i stilla bön
för att lyssna till Herrens tilltal och då Guds heliga närhet prövar uppsåt och
tankar anges som ett föredömligt exempel.
I kontrast mot den "dissekerande gruppsykologi" som bl a sensiträningen
stod för betonas att kristen själavård har och måste ha något som renar oss
från synd och skuld. Som kristna själavårdare måste vi veta att det finns rum
i Guds församling också för människor som begått oerhörda brott mot Gud
och mot människor. Men man måste vilja lämna det gamla. Detta är inte alltid självklart ens när det gäller sjukdom och Jesu fråga till den lame: "Vill
du bli frisk?" är relevant också idag.
Finns det själavård i församlingarna?
Visst finns det själavård. Men det behövs mer själavård och den behöver bli
mer riktad och strukturerad. I detta avsnitt nämns Guds ord och predikan
men också "andliga manifestationer" som t ex profetiskt tilltal.
Den enkla syskongemenskapen är förvisso en grundförutsättning för att själavården skall fungera i församlingen. Och här får vi alla vara med! Och alla
behövs. Kanske är det just därför detta avsnitt särskilt tar tag i mig. Kanske
är det just därför Folke Steen lägger ner litet extra glöd i orden. Tänk vad vi
kan såra våra medmänniskor bara genom att inte se dem! "Jag vill gråta när
jag tänker på den avgrund av nöd som blottats i de många samtal jag haft un-
- 40 -
der årens lopp. Kämpande människor har aldrig blivit sedda eller bejakade
och har därför knappast orkat leva vidare. Ibland försökte de bli ännu
'nyttigare' för sin omgivning och hamnade i slaveri. Ändå blev de förnekade
genom sina medmänniskors ointresse." Varför ser vi då inte varandra? Kanske är det inte bara en följd av den egocentrering, som inte minst vinstintressena i våra massmedier drivit fram. Kanske vi känner oss hotade? "Är det så
generande att bli betjänad, att det är någon annan som får vara aktiv och givande? Är vi rädda för att hamna i något slags underläge, att stå i tacksamhetsskuld? Detta kanske inte alls är ödmjukhet. Det är kanske i stället ett
dolt högmod!"
Här måste vi alla rannsaka oss oavsett om vi är församlingsföreståndare,
sångare eller "avsidestagna" pga sjukdom och svaghet. "Du! Byt stil radikalt! Låt dem bära! De fullgör sin uppgift. De blir nyttiga och du får den
hjälp du behöver. Därtill får ni en relation till varandra."
Den uppsökande omsorgen är ytterligare ett område som särskilt betonas.
Viktigt men också krävande. "Det är bara Gud som vet om all den vånda och
den extra bönekamp som dessa uppsökande människor haft innan de vågade
sig ut i sitt uppdrag. Det här gäller alla, från församlingsanställda till ungdomar som känt ansvar för sina kamrater."
Tidiga sår och välsignelser
Som jag redan tidigare antytt betonar man mycket starkt sambandet mellan
de tidiga åren, ja t o m fosterstadiet, och det vi bär med oss som vuxna. Här
finns mycket att säga men jag begränsar mig till att ge några exempel på hur
man även här betonar den andliga dimensionen.
"Vi får ständiga bevis på att Guds helige Ande vill att vi ska ge tid och söka
helande för vad som kan ha hänt i fosterstadiet och under den allra första tiden."
"Profeten Jesaja räknade med att mycket hände från Guds sida när han låg i
modersskötet. 'Herren kallade mig, ..., han nämnde mitt namn, ..., han danade mig till sin tjänare, när jag ännu var i moderlivet'. [Jes 49:1,5]"
"Läkaren Lukas beskriver det så här: ' ... När mina öron hörde din hälsning,
sparkade barnet till i mig av fröjd.'"
Själavård omfattar med andra ord mer än vi kan minnas. Sår från barndomen
styr i mångt och mycket vuxenrollen. Att bli bortvald, att stå i skuggan av en
"medtävlare", att inte motsvara föräldrarnas förväntningar mm nämns som
exempel.
Befrielse
Befrielse. Ja, det är ju målet för själavården! Och tack och lov att det finns
befrielse. Även om det ibland tar tid. Även om det kan vara svårt.
"Först och främst: Det är Jesus som är resursen. Bed i Hans namn! 'Han har
sänt mig att förkunna frihet för de fångna ... och ge de förtryckta frihet.'"
- 41 -
Ett annat nyckelord är förlåtelse. Att vi både ger och tar emot förlåtelse. En
konsekvens av förlåtelsen är att vi kan bli befriade från instängd vrede. Även
vrede mot Gud. "Gud, var du där när jag gick igenom allt detta svåra?"
För att belysa vad han menar med att gå in i de gärningar Gud bestämt oss
till tar Folke Steen ett exempel från don Quijote. En förnäm dam tackar den
ömklige mannen på hans dödsbädd. "Allt jag har är egentligen er förtjänst."
Men don Quijote förnekar att han någonsin mött henne tills hon berättar att
det var hans ord till horan vid vägkanten som lyft henne ur träsket: "Ädla
dam, kan ni säga mig var byns värdshus finns?" Aldrig någonsin hade hon
blivit tilltalad på det viset!
Själavårdsutbildning
•
Ge akt på dig själv och din undervisning [1Tim 4:16]
Översikt
Fast vi är frälsta av nåd talar Bibeln i många olika sammanhang om att vi
bör arbeta med oss själva, för vår egen skull men inte mindre för att kunna
fungera i vår tjänst.
Undervisning och träning är två nyckelord i detta sammanhang. Fil dr
Tomas Kroksmark, som skrivit en avhandling om Jesu pedagogik säger bl a:
"Om vi för ett ögonblick antar att Jesus är Guds son borde han vara utrustad
med den främsta av alla undervisningsmetoder. Vi kan ju notera att Jesu
aktivitet i världen var undervisning och att Gud då inte kan ha valt någon
godtycklig metod utan den bästa av metoder". [7]
Det är inte förrän på senare år som det funnits själavårdsundervisning i någon omfattning inom pingströrelsen. Ofta har det då handlat om ett antal
lektioner under ett veckoslut. Folke Steen, Beda Wallström och Stig Öberg
är några av dem som arbetat med mer "renodlad" själavårdsundervisning.
Denna typ av själavårdsundervisning är värdefull och den når ganska många
men den är inte problemfri. Även om undervisningen förmedlas varsamt av
erfarna själavårdare ligger det i sakens natur att det innersta, kanske fördolda, berörs och kan komma upp till ytan. Det kan ibland vara svårt att greppa
det själavårdsbehov som väckts till liv av undervisningen, särskilt om deltagarna är många och tiden knapp.
Ur den synpunkten är det en fördel att i stället samla ett mindre antal personer (typiskt högst ett tjugotal) under en något längre tid, kanske en vecka. På
så sätt kan man anpassa uppläggningen mer efter deltagarna och det blir utrymme för personlig själavård. Inom pingströrelsen är det nog Folke Steen
som mest målmedvetet bedrivit denna form av själavårdsutbildning och
själavårdsretreater, men även "utomstående" lärare som Erik Ewalds har
anlitats.
Flera själavårdare i pingströrelsen har skaffat sig sin utbildning hos S:t Lukasstiftelsen eller hos "Helhet genom Kristus". Sedan hösten 1991 har
pingströrelsen en treterminers själavårdsutbildning vid Kaggeholms folkhögskola.
- 42 -
Själavård står numera också på schemat i pingströrelsens bibelskolor.
Kaggeholm
Pingströrelsen har sedan våren 1991 en själavårdsutbildning vid Kaggeholms folkhögskola på Ekerö. Under 1990 fick Stig Öberg, känd pastor och
själavårdare inom pingströrelsen, uppdraget att arbeta fram ett förslag till
utbildning i enskild själavård för i första hand pastorer och andra som arbetar med själavård inom pingströrelsen. Arbetet skedde i samarbete med en
referensgrupp.
Ambitionen var att skapa en utbildning, som passar situationen i pingströrelsen, men utan att den därför är snäv eller sluten. Man har bl a hämtat idéer
från S:t Lukasstiftelsen och "Helhet genom Kristus" där Stig Öberg själv fått
sin utbildning som själavårdare.
Kursen pågår under tre terminer där deltagarna möts en internatvecka per
termin. Före varje vecka skall man ha läst in föreskriven kurslitteratur. Deltagarna skall vara aktiva i själavården och ha rekommendation från församlingen dels till utbildningen och dels till tjänst som själavårdare i den egna
församlingen. F n startar tre kurser per läsår.
Varje kurs leds av tre handledare, samma personer alla tre veckorna, men
man anlitar dessutom andra som föreläsare och för enskilda själavårdssamtal
med deltagarna. En kursomgång har maximalt 24 deltagare som delas in i tre
basgrupper. Förbönen anses mycket viktig i själavården men den måste ske
på konfidentens villkor.
En internatvecka kan ha följande innehåll:
Föreläsningar utifrån föreslagen kurslitteratur.
Undervisning i praktisk själavård.
Gruppsamtal utifrån föreläsningarna och undervisningen i bestående
basgrupper.
Handledningsgrupper.
Enskilda samtal.
Gudstjänstgemenskap: morgonbön, kvällsbön och nattvard.
Motion och avslappningsövningar.
Undervisningen och föreläsningarna tar bl a upp följande ämnen:
Vad är själavård:
Själavårdshistoria, själavård i olika kristna traditioner, själavårdens
relation till psykiatri och psykoterapi.
Gudsbild, självbild och "frälsningsbild".
Kriser.
Trosutveckling.
Synd, skuld, bekännelse och förlåtelse.
- 43 -
Helande:
Om inre sår, sambandet mellan kropp och själ, sambandet mellan
förlåtelse och helande.
Nyandlighet, ockultism och onda andar. Befrielse.
Den andliga striden och "Guds rustning".
Den helige Ande:
Uppfyllelse, förnyelse, Andens frukt, Andens gåvor.
Att möta en nödställd människa:
Att ta emot ett förtroende, tystnadsplikten, att kunna lyssna, förbön i
själavårdssituationen.
Själavård och förkunnelse.
Termin 1
Under första terminen ges grundläggande själavårdsutbildning med användning av bl a Anders Olivius bok "Att möta människor" [10] och Erik Ewalds
"Helande själavård". [5] Man tar även upp frågorna om synd, skuld, bekännelse och förlåtelse; vår Gudsbild och självbild samt själavårdarens behov
av själavård.
Termin 2
Denna termin fokuserar på krisen och kan bli ganska jobbig för deltagarna
då egna upplevelser inte sällan kommer upp till ytan. Huvudbok är Johan
Cullbergs bok "Kris och utveckling" [3]. Under internatveckan får varje deltagare ett personligt själavårdssamtal.
Termin 3
Tredje terminen handlar bl a om att växa som själavårdare, att bli trygg i sin
själavårdstjänst, att se sina begränsningar och möjligheter. Deltagarna tar
med sig var sitt själavårdsärende och får handledning och personligt själavårdssamtal. Man uppmärksammar också betydelsen av Andens gåvor i själavårdsarbetet.
Fortbildning
Det finns planer på att ordna fortbildningsdagar, sannolikt kring särskilda teman som incest, sexualitet mm.
Särskilda själavårdssatsningar
LP-stiftelsen
• Det som världen ser ner på just det utvalde Gud [1Kor 1:28]
LP-stiftelsen (Lewi Pethrus' stiftelse för filantropisk verksamhet) har ett omfattande arbete bland missbrukare. Ledare sedan starten har varit Erik Edin,
som själv genom sin frälsningsupplevelse blev fri från sitt alkoholberoende.
Man arbetar för en rehabilitering andligt, psykiskt och socialt. Man har flera
stora hem där både enskilda och familjer kan bo och arbeta under sin re-
- 44 -
habilitering. Merparten av de anställda är f d missbrukare. En stor del av de
vuxna, som genom dop kommer till pingströrelsen, har kommit via LP-stiftelsen.
Nyhemsveckan
Nyhemsveckan är pingströrelsens stora årskonferens. Ca 10.000 personer
från hela landet möts till bibelstudier, samtal och gudstjänster. Sedan 1980
har man haft en samtalsjour där människor kan möta en själavårdare. Ledare
för samtalsjouren är sedan starten Marianne Henriksson-Holmström, Göteborg och hon har ett tjugotal medhjälpare med olika yrken, åldrar och kön.
En timma om dagen samlas själavårdarna för samtal, bön och fördelning av
tider och arbetsuppgifter.
Samtalsjouren i Nyhem har starkt bidragit till att aktualisera behovet av
själavård inom pingströrelsen och har fått vara en inspirationskälla till liknande initiativ i de lokala församlingarna.
Det har visat sig att många medlemmar inte upplever att själavården fungerar tillfredsställande i den egna församlingen. Det är inte ovanligt att man
tvivlar på att tystnadsplikten respekteras eller att man är rädd att ett själavårdssamtal, där man öppet talar om hur man har det eller där delger sina
synpunkter, skall försämra möjligheterna att få delta i församlingens verksamhet.
K23 Filadelfia Stockholm
K23 är namnet på en speciell satsning av Filadelfiaförsamlingen i Stockholm. Det är helt enkelt en förkortning av Kungsgatan 23, där man har sina
lokaler. Dessa är således helt åtskilda från själva kyrkan, som ligger vid
Rörstrandsgatan, något som anses mycket viktigt.
Själavårdscentret är en av de många grenarna i K23:s verksamhet. Man började i oktober 1992 med att intervjua ett antal personer som var intresserade
av att hjälpa till. En god erfarenhet av att arbeta med människor var den viktigaste förutsättningen för att få vara med, men det var samtidigt önskvärt
med en god utbildning inom området. Idag är 15 personer engagerade. Alla
utom Christina Wåhlin, som leder själavårdsarbetet, ställer upp utan ersättning, vid sidan av sina ordinarie arbeten. Christina själv har 25% av sin
tjänst här och arbetar i övrigt som sjukhuspastor.
Man har en kristen psykiater som handledare och förutom personer som är
engagerade i "direkt själavård" ingår två ekonomiskt kunniga personer i
gruppen. Själavårdarnas utbildning är olika: en del har gått kurser vid S:t
Lukasstiftelsen, andra hos "Helhet genom Kristus" medan åter andra har någon form av social utbildning. Fyra av medlemmarna är män och elva är
kvinnor. Den sneda fördelningen förklaras av att gruppen skall vara ett
komplement till pastorernas och de äldstes själavårdstjänst. Gruppen har avskilts4 i församlingen.
4
Uttrycket "avskiljning" innebär att tjänsten bekräftas genom särskild förbön och välsignelse i församlingens mitt. Jfr Apg 13:2, 1917 års översättning.
- 45 -
Den som önskar själavård ringer upp och ger sitt namn och telefonnummer i
en telefonsvarare. Man blir sedan kontaktad av en själavårdare (oftast Christina Wåhlin) som berättar litet om hur man arbetar. Eftersom efterfrågan är
stor får konfidenten vänta en tid innan någon själavårdare blir ledig för regelbundna samtal såvida inte situationen är mycket akut. Konfidenten möter
normalt sin själavårdare en gång i månaden eller en gång var tredje vecka. I
akuta situationer dock oftare.
I början hade man principen att varje själavårdare bara skulle ha en konfident. Detta har visat sig vara en riktig inriktning inte minst därför att konfidenterna ofta återkommer och behöver stöd. Behovet av regelbundet upprepade samtal är mycket stort och församlingarna har sällan beredskap för
detta. Trots att ingen egentlig "marknadsföring" gjorts har människor ringt
"från alla håll och kanter". De första fem månaderna 1993 hade man 303
samtal. Ungefär en tredjedel av konfidenterna kom från den egna församlingen och ungefär var sjunde hade ingen personlig församlingskontakt.
Skilsmässa och andra relationsproblem är de vanligaste orsakerna till att
man söker hjälp men många har även en förvrängd Gudsbild, man är helt
enkelt rädd för Gud. En svårighet, inte minst vid relationsproblem, är att
många inte vill "slipas av" utan bryter hellre upp.
K23:s själavårdare möts två gånger per termin och församlingen står också
bakom en utbildningshelg per år. Man har inget organiserat samarbete med
andra församlingar än - man vill "bli varm i kläderna" först. Däremot hjälper
man ofta människor vidare till t ex incestcenter, särskild vård för anorektiker
och till psykiatrisk vård.
Christina Wåhlin betonar att själavårdsbehovet är mycket stort och att det
som kommer fram till K23 bara är toppen av ett isberg. Medvetandet om
själavårdsbehovet, inte minst att vi alla behöver själavård, har dock ökat i
församlingarna de senaste åren.
Smyrna Göteborg
I Smyrnaförsamlingen i Göteborg har man länge varit medveten om behovet
av enskild själavård. Sedan 25 år har man en särskild omsorgspastor, men
redan dessförinnan hade man en person med särskilt ansvar för själavården.
Marianne Henriksson-Holmström leder själavårdsarbetet och har i stor utsträckning bidragit till att själavården aktualiserats i församlingen och fått
stor bredd. Idag har man ett omsorgsråd, som ansvarar för att medlemmarna
får det stöd de behöver i olika situationer. Rådet består av företrädare för de
olika omsorgsgrenarna. Alla som tjänstgör i omsorgen är avskilda för sin
uppgift.
Telefonjour
Tisdagar till torsdagar klockan 19-21.30 samt söndagar i anslutning till förmiddagsgudstjänsten kan man ringa för att få kontakt med en själavårdare.
Ibland slussas konfidenten vidare till en personlig och mer kontinuerlig själavårdskontakt.
- 46 -
Pastorsjour
För att avlasta pastorerna tjänstgör ett antal äldste och andra personer inom
själavården som jourhavande själavårdspastor måndagar till fredagar
klockan 10-14. Kontakterna tas ofta på telefon och man kan då eventuellt
avtala om ett eller flera personliga samtal.
Samtalsmottagning
Församlingen har en samtalsmottagning och tidsbeställning kan göras på
telefon måndagar klockan 9-12 och tisdagar klockan 10-12. I denna gren är
nio personer verksamma: tre psykologer, två terapeuter utbildade vid S:t
Lukasinstitutet, en pastor, en kurator, en läkare och en yrkesvägledare.
Handikappverksamhet
Församlingen har olika stödgrupper för handikappade. Man har sedan ett
och ett halvt år haft en utbildning av barnledare för barn med särskilda behov. Man har mötts en gång per månad. Nu räknar man med att starta en ny
sådan kurs.
Speciell omsorg
Det finns även omsorg för medlemmar med särskilda behov, t ex sjukbesök,
sorggrupper mm. Man strävar t ex efter att människor som är inlagda på
sjukhem eller ålderdomshem ska få minst ett besök varannan vecka. Man
har två anställda församlingssystrar.
TV
Från och med mars 1994 har man tillsammans med andra församlingar i regionen deltagit i TV-Inters själavårdsjour.
Krisjour
Församlingen ingår i den krisjour som kyrkorna ordnat för att kunna hjälpa
till vid bl a större olyckor.
Samverkan med specialister
Man har en nära och dubbelriktad kontakt med specialister inom psykiatri,
psykologi mm. Likaväl som man från församlingens sida hjälper konfidenten att få kontakt med en specialist händer det att t ex en psykiater vill ha
hjälp då någon har religiösa problem ("Jag får inte följa med när Jesus
kommer"). Vid en sådan kontakt fungerar psykiatern som handledare och
själavårdaren inriktar sig enbart på det religiösa problemet. Eftersom konfidentens situation är komplex och labil är det särskilt viktigt att undvika direkt vägledning. Däremot kan man försiktigt delge att man själv kan se saker
annorlunda än konfidenten: "Säger du det, det låter som en saga! Så har jag
inte upplevt det."
Handledning av lärare
Själavårdare från församlingen är också engagerade i handledning av lärare
inför mötet med eleverna, deras föräldrar och andra lärare. Även fallhandledning förekommer.
- 47 -
Samarbete mellan församlingarna
Man har månatliga kontakter med själavårdare i andra pingstförsamlingar i
regionen. Det är vanligt att medlemmar i en församling söker själavård i en
församling som tillhör ett annat samfund.
Själavårdarnas handledning
Medlemmarna i samtalsmottagningen möts för handledning en gång i månaden.
Själavårdarnas själavård
Själavårdarnas egen själavård sköts framför allt genom att medlemmarna i
själavårdsgruppen själavårdar varandra. Somliga har dock en själavårdare
som ej tillhör församlingen, t ex en präst.
TV-Inter
Genom pingströrelsens TV-bolag, TV-Inter, sänds regelbundet kristna TVprogram på TV4 och Nordic Channel. Dessutom görs en del produktioner
för TV1 och TV2. I detta sammanhang går jag ej in på produktionen av utländska program.
I anslutning till sändningarna på lördagar och söndagar kan tittarna få kontakt med en själavårdare. TV-Inter har en anställd själavårdare och dessutom
är ett 50-tal frivilliga från f n sex olika församlingar i Linköping engagerade.
Normalt är man sex till åtta själavårdare varje gång. Från och med mars är
även ett antal församlingar i Göteborgsområdet med i telefonjouren.
Det är i genomsnitt ett femtiotal samtal per vecka, dels i anslutning till programmen men dels också under veckan. Vid speciella tillfällen har betydligt
fler hört av sig. Ungefär 15% av dem som ringer önskar en personlig själavårdare på den plats där de bor och de flesta av dessa vill ha hjälp med att
hitta någon som är lämplig. I nuläget har merparten av dem som ringer någon kontakt med en kristen församling men detta beror till stor del på
sändningstiden. Hösten 1992 sändes ett program, kallat Origo, på fredagskvällarna och då var situationen den omvända: ca 80% hade ingen kontakt
med kristen verksamhet.
Jag har haft förmånen att vara med och bygga upp detta själavårdsarbete och
har även suttit som själavårdare vid telefonen ett stort antal gånger. Det har
varit en mycket positiv upplevelse. Inte minst har den tydliga inriktningen
mot att hjälpa till med en personlig kontakt på den egna orten upplevts riktig. Vi har verkligen upplevt en gudomlig närvaro, inte minst så att samtalen
med få undantag stämt med själavårdarens bakgrund. Särskilt tydligt var
detta en gång när ett program handlade om missbruk och vi hade kompletterat själavårdarna med några personer från LP-stiftelsen. Efter det programmet hade vi inemot sextio samtal. De flesta ville ha en själavårdskontakt
men tio ansåg sig ha blivit förfördelade på något sätt. Nio av dessa samtal
hamnade hos en instruktör från Åsbro-hemmet och det tionde hos en annan
personal från Åsbro. Även om den stackars instruktören efteråt vacklade ut:
- 48 -
"Det här var det värsta jag varit med om!" så kunde han bättre än någon annan ta hand om dessa samtal.
Vi möts alltid en god stund innan telefonerna börjar ringa för att förbereda
oss i bön och vid ett sådant tillfälle fick vi också ett konkret exempel på hur
Gud använder profetians gåva, i det här fallet t o m under sömnen. En av
själavårdarna berättade då att hon under natten drömt att hon fick ett samtal
från en kvinna. Hon fick hennes situation beskriven och även hur hon skulle
vägleda. Vid återsamlingen då vi bad för böneämnen och själavårdade varandra berättade hon att samtalet kommit och att allt stämde med den dröm
hon haft. Vi kände oss gripna och styrkta i tron på att det vi satsade på hade
Guds välsignelse. Fjorton dagar senare, när jag igen satt vid telefonerna, fick
jag ett samtal från en kvinna. "Tänk" sade hon "för två veckor sedan ringde
jag er telefonjour och fick prata med en kvinnlig själavårdare. Efter en stund
visade det sig att hon drömt om mig på natten. Nu vill jag tala om att den
vägledning hon gav mig har hjälpt mig ur mitt problem."
Närradio
Genom närradion har församlingarna fått en möjlighet att nå nya grupper av
människor. Närradion har också varit till glädje för dem som inte kan besöka
en kyrka. Flera program ger lyssnarna möjlighet att själva komma till tals.
Man har önskeprogram, samtalsprogram, förbönsprogram mm där lyssnarna
kan önska sånger, säga sin mening eller få hjälp i förbön. Bara det att man
får höras eller bli omnämnd i radion är till glädje för många.
Men många närradiostationer erbjuder också lyssnarna att få en personlig
kontakt med en själavårdare, dels i samband med förbönsprogram och dels
då gudstjänster sänds över radion.
Tidningar
I viss mån har själavårdsfrågor tagits upp i pingströrelsens tidningar. Bl a
har Evangelii Härold haft en frågespalt där Christina Wåhlin, Stig Öberg
m fl besvarat läsarnas själavårdsfrågor.
Tyvärr har tidningarna även förmedlat "negativ själavård". Jag tänker framför allt på de tillfällen när interna stridigheter ventilerades. Fast jag inte själv
hade möjlighet att ta ställning blev jag flera gånger mycket illa berörd när
även välkända profiler inom rörelsen gick till personangrepp och jag
upplevde iskall kärlekslöshet i stället för en konstruktiv dialog. Och det är
många som på samma sätt tagit skada.
- 49 -
VAD TYCKER MEDLEMMARNA?
Inledning
I detta avsnitt presenteras resultatet av enkäten bland medlemmarna tillsammans med en del korta kommentarer. Materialet har också använts som underlag för avsnitten "Själavården i pingströrelsen" och "Hur går vi vidare".
Urval mm
För att få veta vad medlemmarna tycker om själavården har en enkät gjorts.
Totalt slumpades 45 personer fram med hjälp av församlingens adressregister. För 21 av dessa skedde urvalet utan någon som helst styrning medan resterande 24 togs från olika grupper för att få någorlunda jämn spridning avseende ålder, kön mm. Fyra bortföll direkt: sådana som antingen var oanträffbara eller som på förhand avsade sig. Efter det att enkäten sänts ut har ytterligare en person avsagt sig. Totalt återstår då 40 personer. Några har givit
sitt svar tillsammans med maka eller maka.
De frågor där man skall ange en prioritetsordning har i sammanställningen
normerats så att siffrorna anger ett ordningsnummer. Om vi t ex har en fråga
med sex svarsalternativ och någon angivit 1 1 2 3 3 4 för de olika alternativen så normeras detta till 1 1 3 4 4 6. Alternativet med prioritet 2 har ju två
alternativ före sig (två ettor) och normeras således till 3, de två treorna har
tre alternativ före sig (1 1 2) och båda normeras således till 4. Alternativet
med prioritet 4 har slutligen fem alternativ före sig (1 1 2 3 3) och normeras
alltså till 6. Normeringen är gjord för att få en rättvis jämförelse mellan olika
svar.
Vid bedömningen av de rangordnade svaren måste man beakta att de som
inte svarat har gjort det av olika anledningar (framgår ibland i enkäterna):
•
Vet ej (även: Jag visste inte att detta fanns)
•
Bara de viktigaste alternativen ifyllda
•
Detta alternativ tillhör inte själavården
•
Skulle aldrig välja detta alternativ
•
Jag kan inte svara eftersom det är individberoende
Några ord om uppställningen
Ett tal inom parentes anger antalet personer som svarat. Ett tal som föregås
av ett p, t ex p 2.3, anger den genomsnittliga placeringen. Ett tal som föregås av ett o, t ex o 1.7, anger genomsnittligt omdöme. Här svarar då 1 mot
det vänstra alternativet (t ex Dåligt), 2 mot mittenalternativet (t ex Delvis)
och 3 mot det högra alternativet (t ex Bra). I detta fall finns också en skala
angiven som anger dels antalet svar för de tre alternativen och dels en stjärna
(*) som svarar mot det genomsnittliga omdömet.
- 50 -
Dåligt
Exempelfråga
Delvis
p 2.1 (34)
o 2.3 (31)
Bra
*
02..........17..........12
I detta fall har 34 personer rangordnat detta alternativ och den genomsnittliga placeringen är 2.1. Antalet personer som givit ett omdöme är 31 och den
genomsnittliga bedömningen är 2.3, således någonstans mellan Delvis och
Bra, så som också indikeras av stjärnan. Det var 2 personer som angav Dåligt, 17 som angav Delvis och 12 som angav Bra.
I frågor som innehåller en rangordning har alla svarsalternativen ordnats så
att det alternativ som ansetts viktigast kommer först osv.
Frågorna om själavårdarens ålder och kön har ibland besvarats så att det ej
går att säkert veta hur man menat. Det har dock gått att klart urskilja förstahandsvalet och fördelningen av detta visas i uppställningen.
- 51 -
Redovisning av svaren
Kön
Män
Kvinnor
Makar
43% (17)
43% (17)
15% (6)
Ålder
20
30
40
50
60
-
19
29
39
49
59
3% (1)
13% (5)
23% (9)
20% (8)
15% (6)
28% (11)
När behöver man själavård och hur tillgodoses den i Din församling?
Dåligt
Vid kriser eller emotionella problem
Vid andliga problem
När man brottas med livsfrågorna
När man vill utvecklas andligt
Vid moraliska konflikter
När man vill få en bättre självkännedom
p 1.0
o 2.0
p 2.2
o 2.3
p 3.3
o 2.0
p 3.3
o 2.5
p 3.6
o 2.0
p 3.8
o 1.7
(40)
(36)
(37)
(34)
(38)
(35)
(37)
(35)
(39)
(32)
(35)
(33)
Delvis
Bra
*
09..........18..........09
*
02..........18..........14
*
08..........18..........09
*
03..........20..........12
*
07..........19..........06
*
14..........14..........05
Kommentar
Samtliga har här angivit kriser och emotionella problem som den viktigaste anledningen att kontakta en själavårdare men många vill även möta en själavårdare då
man har andliga problem (placering 2.2). De övriga alternativen anses inte lika angelägna att ta upp i själavårdssamtal (placering 3.3-3.8).
Man skulle kunna tolka detta så att människor i första hand betraktar själavården
som en hjälp i akuta situationer, när man har problem, som man ej klarar ut själv.
Man ser det inte lika naturligt att själavårdaren är någon som stöttar mig i min personliga utveckling eller som är ett "bollplank" när jag står inför ett vägskäl eller i en
moralisk konflikt.
De som svarat tror mer på själavårdarens förmåga vid andliga frågor än de mer allmänmänskliga. Anmärkningsvärt många anser att själavården i församlingen är dålig för dessa senare.
- 52 -
Vilka egenskaper bör en själavårdare ha och hur är läget i Din församling?
Ingen
Absolut respekt för tystnadsplikten
Förmåga till inlevelse och förståelse
Trygg och stabil kristen identitet
Betraktar konfidenten som en jämlike
Psykologisk och psykoterapeutisk kunskap
Teologisk kunskap
p 1.9
o 2.7
p 1.9
o 2.4
p 2.3
o 2.6
p 3.0
o 2.2
p 3.8
o 2.0
p 4.6
o 2.5
(39)
(29)
(39)
(28)
(40)
(28)
(36)
(26)
(39)
(26)
(39)
(28)
För få Tillräckligt
*
01..........08..........20
*
01..........15..........12
*
00..........10..........18
*
02..........18..........06
*
03..........20..........03
*
00..........13..........15
Övriga synpunkter
Vara ärlig, även när det är svårt.
Ha livserfarenhet.
Ha stort tålamod och vara rik på kärlek.
Vara i mogen ålder, ha auktoritet men ändå vara ödmjuk och ej tro sig ha de rätta
svaren på alla frågor.
Ej lägga moraliska aspekter eller fördöma.
Kommentar
Respekt för tystnadsplikten och förmåga till empati är själavårdarnas viktigaste
egenskaper enligt enkätsvaren, men också en trygg och stabil kristen identitet är
väsentlig. Jag är litet förvånad över att man inte tryckt mer på att själavårdaren under allt måste betrakta konfidenten som sin jämlike. Kanske har frågan missuppfattats?
Djupare psykologisk, terapeutisk och teologisk kunskap har inte prioriterats, men
man kan samtidigt se att man anser det vara störst brist just på personer med psykologisk och terapeutisk kunskap.
Enkätsvaren är faktiskt alarmerande. Mer än hälften säger att för få har förmåga
till inlevelse och förståelse och ännu sämre är det då frågan om jämlike kommer
upp. De första fyra egenskaperna är ju en grundförutsättning för en själavårdare.
Hur bör själavården ske i församlingen och hur tillgodoses den i Din församling?
Dåligt
Genom enskilda samtal, bön och förbön
Genom gemenskap, samtal och bön i grupper
Genom offentlig undervisning och predikan
Genom offentlig bön, förbön och nattvard
Genom själavårdsdagar och retreater
p 1.4
o 2.0
p 2.4
o 2.0
p 2.5
o 2.3
p 2.8
o 2.4
p 3.1
o 1.7
(38)
(32)
(36)
(32)
(39)
(34)
(36)
(35)
(36)
(32)
Delvis
Bra
*
07..........19..........06
*
06..........20..........06
*
02..........19..........13
*
01..........19..........15
*
11..........19..........02
- 53 -
Övriga synpunkter
Vi i församlingen är dåliga på själavård, vi överlåter hela ansvaret till församlingsledningen.
Önskar väl fungerande närgrupper med öppen gemenskap, bön och förbön.
Telefonjour vissa tider vore bra.
Kommentar
En stor majoritet anser det enskilda samtalet vara det viktigaste formen för själavård. Samtal och bön i grupper hamnar en placering längre ned, tätt följda av offentlig undervisning, bön, förbön och nattvard. Att själavårdsdagar och retreater
hamnat sist kan möjligen bero på att detta är ganska nytt och för många relativt
oprövat.
Det är anmärkningsvärt få som anser att själavården fungerar bra. Det är bara den
offentliga undervisningen och bönen som får någorlunda gott betyg.
Hur är kvinnorna engagerade i själavården?
För litet
Offentlig undervisning
o 1.5 (32)
Själavårdsdagar etc
o 1.8 (29)
Förbönstjänst
o 2.2 (31)
Enskild själavård
o 2.4 (29)
Något Bra jämvikt
*
17..........13..........02
*
11..........14..........04
*
07..........11..........13
*
04..........08..........17
Kommentar
De flesta önskar att kvinnorna skall vara mer engagerade i själavården, särskilt i
offentliga sammanhang. Det är t ex bara två personer som anser att kvinnorna får
tillräckligt utrymme i den offentliga undervisningen. Däremot är man klar över att
kvinnorna tjänar i det tysta: 17 personer tycker att det är bra balans mellan kvinnor
och män i den enskilda själavården.
Till vem skulle Du gå för enskild själavård?
Kategori
Kristen vän
Äldste
Pastor
Medlem i själavårdsgruppen
Medlem i omsorgsgruppen
Terapeut/psykolog
Närgruppsledare
Ungdomsledare
Övriga synpunkter
Någon man har förtroende för.
Inte alltid nödvändigt med en kristen person.
Själavårdare inom S:t Lukasstiftelsen.
Präst i Svensk Kyrkan.
p 2.0
p 2.8
p 3.0
p 3.0
p 4.7
p 5.1
p 5.2
p 5.8
(35)
(32)
(35)
(26)
(26)
(29)
(27)
(24)
- 54 -
Kommentar
Det är naturligt att "en kristen vän" angivits som det viktigaste alternativet. Men
de flesta har samtidigt givit ett annat alternativ samma prioritet. Sannolikt bottnar
detta i att man, medvetet eller omedvetet, inser att man behöver olika stöd i olika
situationer. Medan "vänrelationen" är ypperlig i den förebyggande själavården, när
det gäller omsorg och stöd mm kan det vara bättre med någon annan t ex när man
känner behov av att "tömma sitt inre på gammal bråte". För vännens skull, för man
kanske inte vill tynga ned. För sin egen del, för man vill kunna möta sin vän utan
att bli påmind om det gamla.
Som andra alternativ anges äldste, pastor och medlem i själavårdsgruppen medan
övriga alternativ valts i mindre utsträckning. Det är anmärkningsvärt att närgruppsledare hamnat så långt ned - de har ju en regelbunden kontakt med medlemmarna.
Församling
Egna församlingen
En annan församling
Telefonsjälavård
p 1.3 (35)
p 1.9 (33)
p 2.8 (28)
Kommentar
De flesta föredrar en själavårdare i sin egen församling men inte så få går gärna
till någon annan. Också här kan man ana att det beror på vilket problem man har.
Telefonsjälavård - jourhavande präst etc - kommer längre ned men en del tycker
det är skönt att kunna vara helt anonym.
Ålder
Under 30 år
30-50 år
Över 50 år
5% (2)
45% (18)
50% (20)
Kommentar
Här har samtliga angivit att de vill möta någon som är minst lika gammal som sig
själva. Om det är en äldre anses detta oftast inte vara någon nackdel.
Kön
Kvinna
Man
Man & kvinna tillsammans (ej med i enkäten)
Spelar ingen roll
Ej svar
15% (6)
18% (7)
5% (2)
58% (23)
5% (2)
För de som angivit man eller kvinna:
Samma kön
Motsatt kön
28% (11)
5% (2)
Kommentar
För de flesta spelar det ingen roll om själavårdaren är en man eller kvinna. Av
dem som föredrar man eller kvinna (13 st) önskar merparten en själavårdare av
samma kön (11 st) medan två vill tala med någon av motsatt kön (en man och en
kvinna). Ett par svar angav att man önskade möta en man och en kvinna tillsammans men det alternativet var ej med enkäten.
- 55 -
Varför söker så många hjälp alltför sent?
Man vill ej låtsas om att man har problem
Man vill ej vara till besvär
Man vet inte om någon man har förtroende för
Man tror inte församlingen accepterar
p 2.0
p 2.3
p 2.5
p 2.7
(35)
(36)
(33)
(33)
Övriga synpunkter
Vi är rädda att erkänna egna och andras problem: vi ska leva i "seger".
Man förringar problemet - det är för litet för att man ska besvära någon.
Mindervärdighetskomplex.
Behov av själavård upplevs, medvetet eller omedvetet, som ett svaghetstecken och
ej som ett behov vi alla har.
Man tror att det blir bra utan hjälp.
Rädsla att lämna ut sig.
Rädd att tystnadsplikten inte respekteras.
Kommentar
Svaren på denna fråga tyder på att man är osäker på orsakssammanhanget. Någon
markerade t ex alla fyra alternativen som lika sannolika. Man kan möjligen tolka
svaren så att många skäms för att visa att man har problem. Men även bristen på
pålitliga själavårdare och rädsla för att ej bli accepterad av församlingen spelar in.
Kan Du lita på tystnadsplikten?
Nej, jag är rädd något skall komma ut
Jag känner mig inte helt säker
Ja, jag känner mig fullkomligt trygg
Ej svar
3% (1)
40% (16)
55% (22)
3% (1)
Kommentar
Nära hälften av de som svarat känner sig ej trygga vid mötet med själavårdaren!
Kanske kommer det jag säger ut. Inte underligt då att många ej vågar ta kontakt!
Här behövs både ökat medvetande hos själavårdarna och en medveten strävan att
förbättra förtroendet för församlingens själavård.
Avvägningen mellan Bibelns riktlinjer och mänsklig svaghet?
Riktlinjerna betonas även om människan kan
komma i kläm
35% (14)
Bra balans
48% (19)
Man är för tolerant mot den som handlar fel
10% (4)
Båda ytterligheterna (enkäten föreskrev ett svar) 3% (1)
Ej svar
5% (2)
Kommentar
Fast nära hälften anser att balansen är bra anser dock många (35%) att vi fortfarande är för okänsliga för människors situation.
- 56 -
Hur möter församlingsmedlemmar den som drabbats av ofrånkomliga prövningar?
De flesta är rädda att ta kontakt
28% (11)
En del tar kontakt men många håller sig undan 65% (26)
Bra omsorg och stöd
8% (3)
Ej svar
0% (0)
Kommentar
När bara 8% av de svarande anser att vi bemöter den som ofrivilligt drabbats av
prövning bra är det dags att vi vaknar upp! Någon har givit kommentaren: "En
första kontakt kanske tas men det blir ingen fortsättning."
Hur möter församlingsmedlemmar den som råkat in i en "laddad" situation men
där anses vara den drabbade parten?
De flesta är rädda att ta kontakt
25% (10)
En del tar kontakt men många håller sig undan 58% (23)
Bra omsorg och stöd
5% (2)
Ej svar
13% (5)
Kommentar
Situationen här är mycket lik den vid ofrivilliga prövningar.
Hur möter församlingsmedlemmar den som råkat in i en "laddad" situation men
där anses vara den skyldiga parten?
De flesta är rädda att ta kontakt
53% (21)
En del tar kontakt men många håller sig undan 35% (14)
Bra omsorg och stöd
0% (0)
Ej svar
13% (5)
Kommentar
Inte någon anser att vi möter "syndaren" på ett bra sätt! Det finns alltför mycket tafatthet och rädsla, bl a att omsorg om personen som misslyckats skall tolkas som
ett accepterande av felsteget. Några anser att den felande möts av fördömande av
församlingsmedlemmarna.
Kan alla känna gemenskap eller är det lätt att bli utanför (utan egen förskyllan)?
Alla som vill kan uppleva gemenskap
Den som själv tar initiativ får gemenskap
Är man tillbakadragen, litet annorlunda eller
har annorlunda åsikter är det svårt att komma in
Det är mycket av slutna "kotterier"
10% (4)
38% (15)
38% (15)
15% (6)
Kommentar
Svaren bekräftar det som många sagt: att det är svårt att komma in i gemenskapen
om man är blyg, har litet andra åsikter etc.
Hur vill Du ta kontakt med själavårdaren?
Genom ett telefonsamtal
Genom att ringa och beställa tid
Genom personlig kontakt vid gudstjänst
På annat sätt
35% (14)
35% (14)
25% (10)
5% (2)
- 57 -
Kommentar
Utöver de givna alternativen ansåg några att en brevkontakt kunde vara bra som
ett första steg.
Var bör mötet med själavårdaren ske?
Samtalsrum i kyrkan
Egna hemmet
Annan plats
Ej svar
50% (20)
25% (10)
23% (9)
3% (1)
Kommentar
Hälften av de svarande angav att de föredrog ett samtalsrum i kyrkan även om
man påpekade att nuvarande rum är undermåligt. En neutral, ostörd plats t ex ute i
naturen eller på ett kafé önskades av en del.
Vad är viktigt då Du vårdar Din egen själ?
Bön
Bibelläsning
Samtal med nära anhöriga och vänner
Sång och musik
Tungotal
Meditation
Annan uppbyggelselitteratur
p 1.3
p 1.9
p 3.1
p 3.7
p 3.7
p 3.7
p 5.0
(40)
(39)
(38)
(38)
(34)
(31)
(36)
Övriga synpunkter
Gud och jag talar ofta med varandra t ex i bilen.
Att vistas ute i naturen.
Avkoppling bl a med motion.
Kommentar
Det är väl ganska naturligt att bön och bibelläsning toppar listan för den egna själavården.
- 58 -
- 59 -
SVAR OCH SYNPUNKTER FRÅN SJÄLAVÅRDARE
Inledning
I detta avsnitt presenteras resultatet av enkäten bland själavårdare i olika pingstförsamlingar. Några korta kommentarer ges men framför allt har materialet använts i avsnitten "Själavården i pingströrelsen" och "Hur går vi vidare". Det skall
också nämnas att jag förutom enkäten haft personliga samtal med ett flertal själavårdare.
Redovisning av enkätsvar och samtal
Elva själavårdare har besvarat enkäten.
Vilka människor kommer för att få själavård?
Från egna församlingen
Från andra församlingar
De som ej har gemenskap i någon församling
61%
24%
15%
(40%-90%)
(0%-55%)
(5%-40%)
Kommentar
Här är det stora skillnader mellan de olika själavårdarna. De som arbetar i större
församlingar och framför allt de som medverkar i själavårdsdagar mm inom olika
samfund har en stor andel av sina konfidenter utanför den egna församlingen.
Vilka problem/frågor är vanligast?
Nedan redovisas de problem som de olika själavårdarna uppgav vara vanligast.
Problemen har grupperats för att få överskådlighet. Materialet är för litet och svaren givna på olika sätt så det går ej att ange frekvenser etc. "Jagfrågorna" anges
dock som synnerligen vanliga och likaså relationsproblemen. Man kan se en skillnad i frågor mellan de själavårdare som har många samtal med församlingsanställda och de som huvudsakligen ägnar sig åt "de vanliga medlemmarna".
Vem är jag? Har jag någon uppgift? Är jag värdelös? Vad blir det av mig?
Identitet
Självförtroende (även känsla av oduglighet och uppgivenhet)
Jagsvaghet
Ensamhet
Längtan efter livskamrat
Oro för framtiden
Vägval
Arbetslöshet
Andlig identitet
Ej bejakad i församlingen
Vad är Guds vilja med mitt liv?
Vilken är min kallelse?
Relationer
Parkonflikter
Samlevnad i övrigt
Separation
Kärleksbekymmer
Kvinnor med "förkrympta" eller dominerande män
Sorg
- 60 -
Skuld
Skuld och syndanöd
Bikt och avlösning
Vad är synd? Varför är det synd? Syndkatalogen?
Falsk skuld
Sexualitet mm
Sexuell frustration
Homosexualitet
Incest
Graviditet
Abort
Sjukdom, missbruk mm
Sjukdom (somatisk eller psykisk)
Depression
Självmordstankar
Missbruk
Ockultism
Ångest
Psykiska problem
Besättelse
Frustration över det andliga ledarskapet
Lära och liv stämmer ej
Verklighetsbeskrivningen stämmer ej
Bruten tystnadsplikt/osäkerhet angående tystnadsplikt
Vad kommer mina pastorskolleger att säga?
Blir jag utfrusen om jag säger vad jag tycker?
Varför diskrimineras kvinnorna?
Hjälplöshet inför ledarskapet ("Vi har inget att säga till om")
Övrigt
Ekonomiska problem
Invandrarproblem (utvisningshot, kulturkrock etc)
Kommentar
Som nämndes inledningsvis är "jagfrågorna" de vanligast förekommande. Inte sällan blir de aktualiserade i samband med en livskris t ex en skilsmässa. I sådana fall
kan man se skillnader i olika själavårdares bedömning av vad som är orsak och
vad som är verkan. Men oavsett detta bedöms påfallande många vara osäkra över
sin identitet, i såväl mänsklig som andlig bemärkelse. Många har ett stort behov av
att bli sedda och bejakade både i vardagen och inte minst i församlingen.
Ensamheten är ett gissel för många, bl a för de kvinnor som längtar efter en manlig livskamrat.
- 61 -
Relationsproblem förekommer ungefär lika ofta som "jagfrågorna" och betyder
först och främst kris i äktenskapet eller skilsmässa, men också sorg över en avliden make eller maka. Man kan fundera över varför kvinnor söker själavård för att
deras män är "förkrympta" eller dominerande. Ingen har nämnt något om att män
tagit upp motsvarande problem. Mannen drabbas ofta mycket hårt av en separation
och är uppenbarligen mycket beroende av sin relation. Kanske kvinnan i stor
utsträckning bär upp relationen utan att mannen alltid är medveten om det? Slagdängan "Kasta in en pinne i brasan" kanske sätter fingret på en öm punkt??
Under rubriken skuld döljs många olika typer av problem. Inte sällan tangerar
dessa "jagfrågorna", t ex "Gjorde jag rätt? Skulle jag inte gjort så i stället?". Ofta
gäller sådana frågor handlande mot barn eller föräldrar. Det finns också många
som inte vågar tro att deras synd är förlåten, särskilt bland äldre människor. Det
kan gälla synd i allmänhet eller i vissa fall att man tror sig ha syndat mot den helige Ande så att man ej kan få förlåtelse. [Matt 12:31]
Frågor om sexualitet har länge varit så laddade att man dragit sig för att ta upp
dem i själavårdssamtalet. En viss förändring har dock skett då människor nu mer
än förr kan förvänta sig stöd och hjälp och inte förfäran eller fördömande.
Några själavårdare uppger att de möter ett ökande antal människor som drabbats
genom kontakten med det ockulta, t ex spiritistiska seanser.
Frågorna om det andliga ledarskapet kommer dels från "vanliga medlemmar" dels
från pastorer och församlingsanställda. Båda grupperna upplever frustration när
man ser att lära och liv eller verklighetsbeskrivning inte stämmer.
Frågorna om vad andra ska tycka, om man ska bli utfrusen, varför en del diskrimineras och varför man ej bryr sig om vad medlemmarna säger har alla sin grund i
en auktoritär struktur.
Vilka är Dina visioner?
Även här har synpunkterna grupperats för att ge överblick.
Varm förebyggande atmosfär
Varje församling har en fungerande omsorg och själavård.
Andligt stark och mättad atmosfär som stöder och förebygger.
Kristi kärlek flödande genom församlingen.
Alla kyrkobesökare får ett leende, en handtryckning eller en varm blick.
Alla kan känna sig som hemma.
Ökad tid för bön.
Var och en får och ger stöd
Varje medlem deltar med sina gåvor och sin personlighet.
Varje medlem blir sedd och hörd.
Ingen lever för sig själv: vi är till för varandra.
Bärarlag där många är i funktion.
Att upptäcka våra möjligheter och gåvor.
Målmedvetenhet
Det väsentliga prioriteras.
Mindre ytlighet.
- 62 -
Själavård i vardagen
Öppna hem, inte bara för dem vi själva trivs med.
Var och en vågar vara sig själv
Vi vågar slänga våra masker.
Vi vågar släppa prestigen.
Naturlig och rak kommunikation.
Vi kan se varandra som vi är.
Ökad tillit
Ökad tillit till varandra.
Vi vågar tidigt samtal om problem.
Vi vågar dela även mer djupgående tankar och problem.
Lyhört ledarskap
Ledarskapet blir stödpersoner mer än nyckelpersoner.
Förkunnelsen
Större vikt vid själavård.
Mer etisk reflexion.
Broar mellan allt Guds folk
Gemensamt, ekumeniskt själavårdsarbete.
Samhörighet och generositet över åldersgränser.
Beredskap också för svårare situationer
Bättre själavårdsutbildning.
Kommentar
Att läsa om själavårdarnas visioner för framtiden är en predikan. De korthuggna
fraserna rymmer mycket av värme, kärlek och framtidstro! Det är som en dikt,
koncentrerad och mättad, som rör vid både tanke och hjärta.
Hur kan Du som själavårdare få handledning och egen själavård (i första hand)?
Från någon i egna församlingen
Från någon i annan församling
Både och
5
5
1
Kommentar
De själavårdare, som har många samtal med pastorer och andra församlingsanställda, har i regel handledning av någon utanför den egna församlingen. Flera har
handledare från annat samfund.
Samarbetar Du med specialister inom psykologi mm?
Aldrig Ibland
Psykiatriker
Psykolog
Terapeut
Socialtjänsten
Vårdpersonal i övrigt (ej med i enkäten)
Polis (ej med i enkäten)
Yrkesvägledare (ej med i enkäten)
5
7
4
4
4
3
5
5
2
1
Ofta
2
1
2
2
2
1
1
- 63 -
Kommentar
Svaren visar att det finns ett visst främlingsskap mellan församlingarnas själavård
och samhällets olika stödorgan. Det borde dock finnas förutsättningar för ömsesidiga kontakter, något som bl a Smyrna i Göteborg byggt upp.
- 64 -
HUR GÅR VI VIDARE
•
•
Jag ber att de alla skall bli ett. Då skall världen tro på att du har
sänt mig [Joh 17:21]
När ni samlas har var och en något att bidra med [1Kor 14:26]
Inspirerad av allt det som förmedlats genom enkäter, intervjuer och samtal
vill jag här ge några tankar om hur vi skall utvecklas som människor, hur vi
ska kunna fördjupa vår gemenskap och kunna dela varandras bördor.
De flesta medlemmar upplever en varm atmosfär i våra församlingar. Men
vi behöver öppna gemenskapen för alla, även för dem som är tillbakadragna,
annorlunda eller som säger vad de tycker. Vi behöver lära oss att se de gåvor
var och en av oss har och uppmuntra varandra att ta dem i bruk.
Grunden för detta är,
Högstes barn, älskade
Gudsgemenskap leder
den som skenbart är
mänskligheten.
enligt min mening, vår Gudsrelation. Att vi är den
för dem vi är, inte för det vi gör. En nära och varm
också till en människosyn där alla är lika värda, där
svag kan vara en stöttepelare i Guds rike och för
Inte minst förändras då synen på oss själva. Att vi vågar se vårt eget värde
även när vi inte avskärmar oss utan är en del av hela mänskligheten. En tillit
till oss själva, till andra, till Gud. Då kan vi kasta våra masker, vara äkta,
dela med oss av oss själva och våra erfarenheter och få en rikare och djupare
kommunikation med varandra och med Gud. Men för att våga vara oss
själva måste vi också bejaka helheten, att människan består av ande, själ och
kropp, där varje del behöver sin särskilda omsorg.
Jag fäste mig vid hur någon beskrev den egna själavården, "Gud och jag pratar ofta med varandra, t ex i bilen" och kände igen mig. Det handlar om ett
samtal där det viktigaste inte är vad jag säger till Gud utan det Han säger till
mig. Här upplever jag att vi brister mycket inom pingströrelsen. Vi kan
bedja intensiva böner, vi vädjar och vi begär att Gud ska gripa in, ja vi talar
ofta om för Honom hur han skall handla. Men han har något att säga oss!
Kanske skulle vi bättre förstå varför vi inte alltid får som vi önskar om vi
öppnade våra hjärtan och våra sinnen för vad Han vill säga oss?
Är vi oss själva, känner vi oss själva och har vi gjort oss av med mycket av
den bråte vi haft i våra hemliga rum, då slipper vi också mycket av ytlighet
och slentrian. För ytligheten är ofta en försvarsmekanism, ett sätt att förhindra att frågorna når in till det gråtande barnet i vårt inre.
Tryggheten och tilliten bygger inte på att vi är i känslomässig balans även
om detta ofta är följden. Vi har i stället nämnt relationen som en grundpelare
och en annan är reflexionen. Att vårt hjärta men också vårt förstånd är med.
Att vi vet på vad och på vem vi tror. Inte därför att pastorn sagt det utan
därför att vi själva tagit det till oss, begrundat det och prövat det. Predikans
syfte är att vi skall komma fram till "en full förståndsvisshet" och dit
kommer vi bara som enskilda individer!
Vi bör därför sträva efter en större bredd i undervisningen och ge rum för eftertanke och reflexion. Ger vi plats för samtal, vågar vi släppa fram ifråga-
- 65 -
sättande och invändningar så tror jag vi får se hur församlingen vitaliseras
och engageras!
Är vi trygga i oss själva och vår tro är det också mycket lättare att dela gemenskapen med andra även om vi inte har samma uppfattning i alla frågor.
Vi kanske till och med kan se det som en rikedom att vi kan se på tillvaron
ur olika perspektiv. Vem har inte i sitt album olika bilder på någon han älskar? Framifrån, från sidan eller bakifrån. Festklädd eller i arbetskläder och
med håret på skaft. Samma person i olika perspektiv och olika situationer.
Uttryckt på annat sätt skulle man kunna hoppas att många av oss växer i sin
tro så att vi lämnar det Fowler [2] kallar den förenande, konventionella tron
och får en egen, genomtänkt tro och en förmåga att leva med paradoxer.
Man skulle kunna hoppas att en sådan utveckling aktivt uppmuntrades och
understöddes även om den med säkerhet innebär att mycket av det vi idag
tar för givet kommer att ifrågasättas.
Vi måste kunna mötas i en förtroendefull dialog också när åsikterna går isär,
också när våra egna åsikter ifrågasätts. Rebellen kan ha något viktigt att säga
dig - och han behöver kanske lyssna på dig. Om vi utestänger någon går vi
miste om en bit av Guds mångfald och storhet.
Är vi trygga kan vi också möta den som felat utan att förskräckas, inte med
fördömande och utstötning utan med stöd, hjälp och återupprättelse. Även
om vi ej kan acceptera felsteget kan vi lära oss att förstå att det kunde hända
och att älska den som misslyckats. Det går att förespråka normer men ändå
vara barmhärtig.
Vi är unika individer fast vi tillsammans utgör en helhet: Kristi kropp. Vi
behöver tillåta varandra att vara dem vi i grunden är och ej försöka få oss
stöpta i samma form. Kroppens lemmar är olika, men alla behövs och alla
har sin särskilda uppgift.
Det är min förhoppning att vi som själavårdare skall förmå att bättre möta
våra medmänniskors behov, både när det gäller allmänmänskliga och andliga problem eller frågor. Dessutom är det viktigt att man kan känna trygghet
när man möter en själavårdare. Varje själavårdare måste kunna leva sig in i
konfidentens situation, kunna lyssna och försöka förstå att samtalet hela
tiden är på konfidentens villkor. Han måste under alla omständigheter betrakta konfidenten som sin jämlike och inte moralisera. En absolut tystnadsplikt är ju en självklarhet men tyvärr finns exempel som visar att detta
måste aktualiseras.
Vi behöver få en mer avspänd syn på själavården. Det är inte bara när vi är i
kris vi behöver själavårdssamtal utan också när vi brottas med olika frågor
av betydelse för vår personliga utveckling.
I flera sammanhang framskymtar att många nutidsmänniskor är mycket
självcentrerade och därmed inte villiga att låta sig formas. Speciellt tragiskt
är detta då relationer, som annars skulle kunna räddas och utvecklas, nu
istället klipps av. Här behövs undervisning och inte minst öppna, varma
miljöer som befriar människan från hennes eget fängelse.
- 66 -
Skall vi lyckas krävs mycket av nytänkande, mycket av omprövning. De
kanske viktigaste nyckelorden är äkthet och delaktighet. Att vi har sådan
tillit till varandra att var och en får vara med och ta ansvar. Att alla är lika
viktiga. Det bästa ledarskapet är det som arbetar för att självt bli överflödigt!
Det vore glädjande om vi i våra församlingar prioriterade själavården i alla
dess dimensioner. Särskilt i den förebyggande själavården kan alla vara med
och det är viktigt att vi får klart för oss att vi alla behöver själavård. Men vi
behöver också personer med en djupare kunskap. Det är glädjande att man
inom pingströrelsen vaknat upp över detta och jag vill uppmuntra inte minst
våra pastorer att ta vara på de möjligheter som bl a Kaggeholms själavårdsutbildning och S:t Lukasinstitutet erbjuder.
LITTERATUR
1.
2.
3.
4.
5.
6.
7.
8.
9.
10.
11.
12.
13.
14.
15.
16.
17.
Ardenfors, Jack-Tommy: Bryt ny mark. Interskrift 1993.
Bergstrand, Göran: Från Naivitet till Naivitet. Verbum 1990.
Cullberg, Johan: Kris och utveckling. Natur och Kultur 1975.
Erixon, Björne: Vilken själavård behöver själasörjaren? St Lukasstiftelsens utbildningsinstitut 1993.
Ewalds, Erik: Helande själavård. Interskrift 1981.
Holm, Nils G: Tungotal och andedop. Doktorsavhandling Uppsala 1976
Kroksmark, Tomas och Wallin, Kerstin: Jesus - en pedagog av Guds nåde. Artikel i Göteborgs Posten den 8 december 1993.
Lövås, Edin: Maktmänniskan i församlingen. Libris 1989.
Nordlander, Arne och Lindberg, Erik: Skuld och självupptagenhet. Artikel i MissionsBaneret 2 april 1992.
Olivius, Anders: Att möta människor. Verbum 1985.
Persson, Larsåke W et al: Själens vård och vårdens själ. Libris 1989.
Sahlberg, Carl-Erik: Pingströrelsen och lidandet. Artikel i Årsbok för
Härnösands Stifts Teologiska Sällskap 1979.
Sjödin, Tomas: Osminkat. Om längtan efter församlingens sanna ansikte.
Interskrift och Förlaget Nytt Liv 1993.
Steen, Folke : Släpp mig loss. HFs förlag 1992.
Stenumgaard, Peter: Vägskälet. Marcus förlag 1992.
Wallhagen, Birgitta: Missionscykel - Personalvård för missionärer. Universitetet i Linköping 1990. Best nr H90:22.
Wikström, Owe: Den outgrundliga människan. Natur och Kultur 1990.
- 67 -
FRÅGEFORMULÄR
Enkäten bland medlemmar består av sex sidor som visas förminskade. Enkäten
bland själavårdare består av en sida.
- 68 -
- 69 -
- 70 -
- 71 -
- 72 -
- 73 -
EXEMPEL PÅ TYSTNADSFÖRBINDELSE
TYSTNADSPLIKT FÖR SJÄLAVÅRDARE PÅ TV-INTER
Som själavårdare på TV-Inter har du tystnadsplikt. Det betyder att du inte får yppa
för någon vad människor anförtrott dig under samtal eller i bikt. Du får ej heller
använda dig av information, som du fått del av. Tystnadsplikten gäller dock ej
konsultation av handledare eller annan person, som konfidenten och du kommit
överens om, eller då fara för eget eller annans liv föreligger. Handledare och eventuell annan person som konsulteras måste vara godkända av TV-Inter och ha
skrivit under tystnadsförbindelse. Tystnadsplikten gäller även om din uppgift som
själavårdare upphör.
Jag har tagit del av ovanstående och lovar att respektera detta.
___________________________
___________________________
Ort
Datum
____________________________________________________________
Underskrift
____________________________________________________________
Namnförtydligande
____________________________________________________________
Adress
____________________________________________________________
Telefon
Tillämpning av tystnadsplikten i ett arbetslag av själavårdare
I det arbetslag som möts för telefonjour i anslutning till ett program förekommer
själavård, förbön och viss handledning.
Härvid får ej yppas något som innebär att den som ringt kan identifieras av någon i
gruppen. Detta gäller också noteringar på svarsblanketten. För den som själv vill
bli kontaktad får dock namn, adress och telefonnummer anges på blanketten.
Utanför gruppen får inget yppas, som kan kännas igen av någon, ej ens av konfidenten själv.
- 74 -
SAMMANFATTNING
Denna uppsats försöker att ge en bild av själavården inom pingströrelsen.
Hur den varit, hur den är och hur den skulle kunna utvecklas.
Den bygger dels på egna erfarenheter, dels på samtal och intervjuer med
människor inom pingströrelsen och dels genom två enkäter, den ena bland
"vanliga medlemmar" och den andra bland själavårdare.
Själavården i pingströrelsen befinner sig i en brytningstid. Man kan skönja
ett ökande intresse för själavård men vi lider också mycket av tidigare misstag.
Vi behöver lära oss att själavård är något naturligt, något vi alla behöver, både i förebyggande syfte och när vi drabbas av olika prövningar.
Vi behöver också bli fria från rädslan att möta den som drabbats. Rädslan
för det okända, osäkerheten om hur man ska bete sig medför tyvärr alltför
ofta att till och med vänner drar sig undan även då prövningen är helt ofrivillig.
Vi behöver också lära oss att man kan stötta och umgås med den som felat
även om man ej kan acceptera felsteget, ja oavsett hur avskyvärt detta är.
Vi behöver se till att var och en får vara med och ta ansvar, att bli delaktig,
att vi har en öppen gemenskap där vi kan ha förtroende för varandra.
Fast alla kan vara med, speciellt i den förebyggande själavården, finns ett
stort behov av människor med en djupare kunskap.
Tar vi vara på utmaningen har vi all anledning att se optimistiskt på framtiden!
- 75 -
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
FÖRORD.............................................................................................. 3
INLEDNING ....................................................................................... 4
SYFTE OCH AVGRÄNSNING ......................................................... 5
METOD .............................................................................................. 5
VAD ÄR SJÄLAVÅRD? ................................................................... 6
Människosyn ....................................................................................... 6
Själavårdaren ....................................................................................... 6
Egenskaper................................................................................. 6
Uppgift ....................................................................................... 7
Samtalet – mötet .................................................................................. 7
Innehållet ................................................................................... 7
Processen ................................................................................... 7
De fyra själavårdsdimensionerna ........................................................ 8
Omsorgen................................................................................... 8
Besinningen ............................................................................... 8
Tolkningen ................................................................................. 8
Fördjupningen............................................................................ 9
Olika stadier i trons utveckling ............................................................ 9
Den första grundläggande tron .................................................. 9
Den intuitiva, projektiva tron..................................................... 9
Den mytiska, bokstavliga tron ................................................... 9
Den förenande, konventionella tron ........................................ 10
Den egna, genomtänkta tron .................................................... 10
Den sammanbindande tron ...................................................... 11
Den allomfattande, totala tron ................................................. 11
SJÄLAVÅRDEN I PINGSTRÖRELSEN ........................................ 13
Inledning ............................................................................................ 13
En rörelse i förändring ....................................................................... 14
Olika uttryck för själavården.............................................................. 15
Mänskligt eller andligt ............................................................. 15
Kollektivt eller enskilt ............................................................. 15
Predikan ................................................................................... 16
Bibelstudium............................................................................ 17
Gemensam bön......................................................................... 18
Förbön...................................................................................... 18
Nattvard ................................................................................... 20
Profetia..................................................................................... 21
Sång och musik ........................................................................ 22
Närgruppsmöten....................................................................... 23
Andra grupper .......................................................................... 23
Retreater................................................................................... 24
Enskilda själavårdssamtal ........................................................ 24
Omsorg..................................................................................... 25
Själavårdsresurs ....................................................................... 26
Den enkla syskongemenskapen ............................................... 26
Församlingstukt ....................................................................... 27
- 76 -
Andra viktiga områden....................................................................... 29
Kvinnan i församlingen ........................................................... 29
Handikappade .......................................................................... 30
Invandrare ................................................................................ 31
Generationsklyftor ................................................................... 31
Hur möter vi varandra? ............................................................ 32
Delaktighet eller entreprenad?................................................. 33
Synd, skuld, bekännelse och förlåtelse .................................... 34
Gruppbeteenden ....................................................................... 34
Tystnadsplikt och tystnadsrätt ................................................. 35
Tro och vetenskap.................................................................... 36
Själavård och psykoterapi........................................................ 37
Maktstrukturer i församlingen ................................................. 37
Då själavården misslyckas ....................................................... 38
Olika modeller för enskild själavård.................................................. 38
Översikt.................................................................................... 38
Helhet genom Kristus .............................................................. 38
Själavårdsutbildning .......................................................................... 41
Översikt.................................................................................... 41
Kaggeholm............................................................................... 42
Särskilda själavårdssatsningar ........................................................... 43
LP-stiftelsen ............................................................................. 43
Nyhemsveckan ......................................................................... 44
K23 Filadelfia Stockholm........................................................ 44
Smyrna Göteborg ..................................................................... 45
TV-Inter ................................................................................... 47
Närradio ................................................................................... 48
Tidningar.................................................................................. 48
VAD TYCKER MEDLEMMARNA? .............................................. 49
Inledning ............................................................................................ 49
Urval mm............................................................................................ 49
Några ord om uppställningen ............................................................. 49
Redovisning svaren ............................................................................ 51
SVAR OCH SYNPUNKTER FRÅN SJÄLAVÅRDARE ............... 59
Inledning ............................................................................................ 59
Redovisning av enkätsvar och samtal ................................................ 59
HUR GÅR VI VIDARE .................................................................... 64
LITTERATUR .................................................................................. 66
FRÅGEFORMULÄR......................................................................... 67
EXEMPEL PÅ TYSTNADSFÖRBINDELSE .................................. 73
SAMMANFATTNING...................................................................... 74