2011/3-4 Tema: Kriminalitet
Antirasistisk tidskrift #3/4 2011 85 kronor MANA TEMA:KRIMINALITET ÄR INVANDRARE MER KRIMINELLA? GANGSTEROFFREN SOM INGEN SÖRJER MYTEN OM DEN LAGLÖSE ROMEN MEDELHAVET SOM MASSGRAV URI AVNERI – ISRAELISK FREDSKÄMPE WWW.TIDSKRIFTENMANA.SE CELANDERS SERIEFRÄMJANDET PRESENTERAR: Tidskriften MANA bevakar och diskuterar samhälle, politik och kultur ur ett antirasistiskt perspektiv. MANA är en religiöst och partipolitiskt obunden tidskrift som kommer ut med 4 nummer per år. TARIQ ALI OBAMA SYNDROMET John Newsinger – ”Imperiets skugga” Jennie Silis – ”En hedersam kvinna” ”som översikt, och i synnerhet som ’motmedel’ mot en glorifierande historieskrivning … är det här en strålande bok.” (Klas Rönnbäck i Dagens bok 110314). Ett inkännande reportage om Oum El Banine, en liten organisation som arbetar med att stödja ogifta mödrar och deras barn i Marocko. Alltför länge har svensk seriekultur varit just Svensk seriekultur. Projektet Tusen Serier har kommit för att ändra på det och öppna upp för fler röster. Tusen tecknare, tusen historier, Tusen Serier! Nyheter 2011 Celanders förlag | Vårvädersvägen 4B | 222 27 Lund | 046 373740 | www.celanders.se | [email protected] Norman Finkelstein – ”Den här gången gick vi för långt” – En inträngande analys av invasionen av Gaza och dess konsekvenser. Chris Abani – ”Graceland” – nu i pocket ”en poetiskt doftande, slingrande och bevekande skildring av livet i storstaden Lagos”. Benny Holmberg i Tidningen Kulturen www.tusenserier.com Illustration: Aida Ghardagian Celanders förlag Tariq Ali ”Obamasyndromet” – En analys av Obamas första två år som USA:s president. Med ett nytt kapitel om våren 2011 och Obama som hela världens sheriff. ANSVARIG UTGIVARE: Florencia Rovira Torres TEMAREDAKTÖR: Sarah Hirani REDAKTIONSSEKRETERARE: Natacha López REDAKTIONSASSISTENT: Abigail Sykes ART DIRECTOR: Jan Petterson BILDCHEF: Sarah Hirani REDAKTION: Maja Sager, Nazem Tahvilzadeh, Rebecca Selberg, Leandro Schclarek Mulinari, Catherine Holt, Sarah Hirani, Nadia Mazzoni, Jesper Klemedsson, Emma Eleonorasdotter, John Åberg, Florencia Rovira Torres, Britta Abotsi. SKRIBENTER: Pouran Djampour, Abigail Sykes, Gösta Hultén, Lena Sonne, Ali Esbati, Maja Sager, Nazem Tahvilzadeh, Rasmus Jeppsson, Karin Carlsson, Kanyama, Anton Hultberg Hansen, Catherine Holt, Sarah Hirani, Rebecca Selberg, L. G. Carmona, Britta Abotsi, Jesper Klemedsson, John Åberg, Hanin Shakrah, Per Gahrton, Charlotta Hedman, Ulrik S Kohl, Irfan Aktan, Nuno Neto, Florencia Rovira Torres, Emma Eleonorasdotter, Farhiya Khalid, Leandro Schclarek Mulinari. FOTOGRAFER: Jesper Klemedsson, Sara Prestianni, Gary Austin, Mark Knudsen/Monsun, Nuno Neto, Dorte Madsen, Selena Sheridan, Jonnieo ILLUSTRATIONER: Andreas Norberg, Prince Hat, Saga Bergebo, Sarah Katarina Hirani, Halfdan Livstræt Pisket, Liv Strömquist OMSLAG: Sarah Katarina Hirani ÖVERSÄTTNING: Abigail Sykes, Malin Björk, Catherine Holt, Gunes Acar KORREKTUR: Henrik Gundenäs TRYCKERI: Trydells ÄGARE: Föreningen tidskriften Mana PRENUMERATIONER: För prenumerations ärenden kontakta [email protected] KONTAKT [email protected] ADRESS: Mana, Sevedsgatan 10 A, 214 45 Malmö. TEMASIDOR 26-44 KRIMINALITET Om du varit rädd för brott när du gått hem genom staden, så är detta temat för dig. Om du blivit trakasserad av polisen, då är det också för dig. Om du undrar varför det tycks som om invandrare begår fler brott, eller varför en dödsskjutning kan vara som bortglömd nästa dag, ska du absolut läsa följande sidor. Mitt i alla tragedier finns en växelverkan mellan rasism och vår syn på kriminalitet. Mana berättar hur. 08 – sveriges tillfälliga barn. Debatt artikel om mottagandet av ensamkommande asylsökande barn och unga. 09 – medelhavet är en massgrav. Tusentals flyktingar dog i Medelhavet på väg till Europa under 2011. Nu utreder Europarådet vem som har ansvar för dessa flyktingar och hur de hädan efter ska kunna räddas. 12 – nej, breivik står inte så ensam. Gösta Hultén och Lena Sonne spårar Breiviks rasistiska och islamofobiska tankegångar till tidningssidor, försvarsmakten och riksdagen. 15 – ta debatten om islamofobin. Ali Esbati pekar på hur den nödvändiga debatten om de högerextremistiska framgångarna har uteblivit i Norge. TEMA: KRIMINALITET 19 – dömd på förhand. Personer med invandrarbakgrund begår fler brott än personer med svenskfödda föräldrar. Men vilka är anledningarna till det? 23 – malmö, kriminalitet, ”gäng”. Medierna beskriver Malmö som en stad där gangstrarna har tagit över. Men varför bryr vi oss så lite om våldets offer? 26 – vem är ansvarig? L. G. Carmona a.k.a. Kinesen i Kartellen om uppväxtmiljöns ofrån komliga betydelse för våra liv och samhällets ansvar att gripa in. 27 – upptrappning mot utländska medborgare som begår brott. I hela Eu ropa har det blivit vanligare att utvisa utländska medborgare som begått brott. Mana följer debat ten i Danmark och utvecklingen i Sverige. 29 – svensk hiphop – berättande journa listik eller gettosafari? Anton Hultberg Hansen granskar hur verklighetsrapen och medierna tillsammans bidrar till schablonbilder av förorterna. 32 – myten om den laglösa romen. Catherine Holt tittar på hur den stereotypa b ilden av romer som kriminella har skapats, på dess konsekvenser och hur det egentligen förhåller sig. UTRIKES 35 – utrikeskrönika / schrödingers syriska katt. Om den syriska regimens grymhet via Abu Mahmouds levnadsöde. 36 – hårdnanade klimat mot stor britanniens resandefolk. Belägringen av Dale Farm väster om London slutade i krig när kravallpolis värkte 82 familjer som tillhör minoritetsgruppen travellers. 41 – uri avneri – fredskämpe och ebreisk antisionist. Per Gahrton tecknar ett h personligt porträtt av den nu 88:årige aktivisten och mottagaren av det alternativa fredspriset. 43 – danmark: röd valseger ger blå politik. Mindre diskriminering av invandrare och en mer liberal ekonomisk politik – det ser ut att bli resultatet av det danska valet. 45 – en fallfärdig byggnad. Den kurdiske journalisten Irfan Aktan beskriver den aktuella situationen i turkiska Kurdistan med utgångs punkt i jordbävningen som drabbade staden Van. 51 – skyldighet att skydda. I spåren efter Nato-insatsen i Libyen tittar Mana närmare på normen om responsibility to protect, ”skyldigheten att skydda”, och dess betydelse för internationella interventioner. KULTUR 54 – hushållshjälpens roll i amerikansk bestseller. Rebecca Selberg analyserar den amerikanska boken Niceville och den nyligen lanserade filmen med samma titel som har vållat mycket debatt i USA. 58 – konstpausen / la barbe 60 – recensioner av bland annat Play och Obamasyndromet. WWW.TIDSKRIFTENMANA.SE 03 MANA 3/4 2011 HÅRDARE TAG MOT RESANDEFOLK MEDELHAVET ÄR EN MASSGRAV MALMÖ, KRIMINALITET, ”GÄNG” POLIS VRÄKTE 82 FAMILJER SOM TILLHÖR MINORITETSGRUPPEN RESANDE FRÅN DERAS BOENDE I DALE FARM, I ENGLAND. TUSENTALS FLYKTINGAR DOG I MEDELHAVET PÅ VÄG TILL EUROPA UNDER 2011. NU UTREDER EUROPARÅDET VEM SOM HAR ANSVAR FÖR DESSA. MALMÖ BESKRIVS SOM EN STAD DÄR GANGSTRARNA TAGIT ÖVER. MEN VARFÖR BRYR VI OSS SÅ LITE OM VÅLDETS OFFER? 10 TEXT: SARAH HIRANI TEMAREDAKTÖR 04 MANA 3/4 2011 m jag säger kriminalitet – vad tänker du på då? Tänker du på fortkörning, svindleri, skattebrott och hets mot folkgrupp? Kanske, men troligare är att det som dyker upp i huvudet är en mörk röra av rån, vapen, narkotikaaffärer, misshandel och mord på öppen gata. Kanske ser du vandalism, stenkast ning och brinnande bilar. Du ser förmodligen män, särskilt unga män i grupp, med orädda ögon som bränner fast i dig när du är på väg hem ensam. Känner du dig hotad? Eller är det skönt att tänka att deras våld bara drabbar dem själva? Det har hänt något med ordet kriminalitet. Media har satt sina tänder i det. Folk skjuter ifrån sig det. Politiker kastar runt det. För somliga av oss betecknar det en livsstil och en inkomstkälla. Andra av oss spottar på det. I detta nummer av Mana kastar vi kritiskt ljus över berättelserna om kriminalitet. Hur samspelar föreställ ningar om kriminalitet med rasism? Hämtar rasismen nä ring ur vårt sätt att tänka och tala om brottslighet? När blir det tillåtet att göra skillnad mellan folk och folk – mellan ostraffad och straffad, rik och fattig, vit och icke-vit? Första artikeln i temat sätter invandrares överrepresen tation i brottsstatistiken under lupp. Med utgångspunkt i en studie om uppväxtvillkor och kriminalitet rapporterar Rasmus Jeppsson från ett segmenterat Sverige, där etni citet är en osynlig klassmarkör. Nästa artikel handlar om psykologin bakom synen på brottslingar. Maja Sager berättar från Malmö, vars kommu nalråd Ilmar Reepalu (S) nyligen undrade ”när kommer oskyldiga människor att komma i vägen för de här kulorna också?” – som om det självklart vore värre. Maja Sager ställer frågan vem som är värd vår empati. 54 23 CAJAMARCA LEDARE FÄRGAD KRIMINALITET O REBECCA SELBERG ANALYSERAR BOKEN NICEVILLE. Från fängelset skriver L.G. Carmona om hur uppväxten i utsatta områden sätter sina spår i unga människor, och om politikernas och samhällets bristande ansvar. Britta Abotsi redogör för utvisningar av dömda brotts lingar i Sverige mot bakgrund av läget i Danmark. Hiphopens förortsberättelser är ämnet för nästa artikel. Anton Hultberg Hansen funderar kring om dessa berättel ser skildrar verkligheten eller om de snarare riskerar att befästa fördomar om de kriminellt belastade förorterna. Avslutningsvis berättar Catherine Holt om romernas situation, en grupp som mer än någon annan drabbats av rasistiska föreställningar om kriminalitet. Det handlar om konsekvenserna av denna rasism och om de romska rätts systemens betydelse. Första dagen jag bodde i Malmö brann en bil nedanför mitt fönster. ”De där!”, sade min vän, ”de ser misstänka ut”. Hon pekade på en grupp unga killar i huvor. ”Varför?” frågade jag. ”Jo men det gör de ju! Det ser du väl ...” Det är klart att jag fattade vad hon menade. Men jag önskar att jag inte hade begripit. Tyvärr upprepas scenariot varje dag i Sverige. Männi skor blir dömda på förhand inifrån trygga fönster. Ett klassmedvetet och antirasistiskt perspektiv tycks helt frånvarande. Kanske är det därför det är så lätt att fördöma de krimi nella. De förblir inneslutna i ett främmande moln som du vill slippa konfrontera. Dina fortkörningar, dina fildelning ar och ditt skattefusk räknas inte. Kriminalitet är något annat. Det är ett kvitto på att du själv är ren. Förhoppningen är att nästa gång du hör ordet kriminalitet så tänker du kritiskt. FOTO: JESPER KLEMEDSSON 36 HUSHÅLLSHJÄLPEN I CENTRUM I AMERIKANSK BESTSELLER Svenska AP-fonder i gruvkonflikt I Cajamarca, i norra Peru, står guld mot vatten i en region där majoriteten lever i extrem fattigdom. Hela byar har gjort gemensam sak i sitt uppror mot det amerikanska företaget Newmont, där svenska AP-fonder har investerat närmare en halv miljard kronor, och dess nya projekt Minas Conga. Sedan 18 år driver Newmont nämligen Yanacochagruvan, Latinamerikas största guldgruva. Minas Conga är deras nya projekt i regionen. Den ekonomiska utveckling som utlovats har dock lyst med sin frånvaro. Istället har man fått miljöförstöring och en befolkning som vittnar om sjukdomar, allt fler missfall och barn som föds missbildade. Det är mot denna bakgrund befolkningen nu protesterar mot företagets nya planer. Tusentals människor har slagit läger på över 4 000 meters höjd och de tänker inte ge sig förrän Minas Conga förklaras som ett omöjligt projekt. Men det är inte bara här uppe som människorna protesterar. I hela regionen har protester och blockader avlöst varandra. I konfrontationerna mellan demonstranter och polis har många skadats och minst en person dödats. Regeringen har svarat med undantagstillstånd. Samtidigt som människorna här fortsätter att leva i extrem fattigdom töms Latinamerikas största guldgruva på sina rikedomar. Jesper Klemedsson 05 5 MANA 3/4 2011 ånga llerMånga mus uslimer ånga muslimer had ade just imer hade just åter terust återvänt från änt från från änt Mecka frå ecka från ecka den årlig rån den pilgrimsen årliga rliga ilgrimsresan och ilgrimsesan ochskulle nu esan och kulle nufira Eid, INGEN RÄTTSSÄKERHET=INGEN DEMOKRATI ”Jag missade någonting för tio år sedan, jag kan inte låta det ske igen.” Agent Mathison kliver över en och annan rättssäkerhetsprincip i jakt på sanningen om den misstänkte terroristen. TV-serien Homeland lär oss mycket om hur kriget mot terrorismen förvandlats till ett krig mot demokratins viktigaste principer. Göteborg hösten 2010. Polisen larmar om terrorhot mot Femman och fyra barnfamiljers hem stormas av beväpnad polis. Två personer anhålls men släpps snabbt friade från alla misstankar. 2011 gräver SR Göteborg fram att polisens larm och övergrepp mot familjerna byggde på ett nyckelvittne som utanför sin tvättstuga hörde en man prata om att spränga Femman på ett språk hon inte behärskade. Ansvarig åklagare har dock inte läst förhörsprotokollet som vittnar om motsägelsefulla uppgifter. Gripandena hade aldrig skett om uppgifter legat på bordet menar terroråklagaren. Göteborgspolisen har bett om ursäkt. Men länspolismästaren tillägger att gripandet också byggde på andra uppgifter. Vi vet att telefonavlyssning var en del av det, någon som pratar om sprängande huvudvärk … Den slipade länspolismästaren väger sina ord, men avslöjar ändå motivet till dramat när han påminner journalisten om att ”vi måste ändå konstatera att Sverige är faktiskt en del av Europa, och det som för oss var nästan osannolikt skulle inträffa för ett antal år sedan, det har faktiskt inträffat i Stockholm, det har inträffat i Oslo och flera platser och det har även varit ett hot mot centrala Göteborg”. Han heter Johansson men skulle kunna heta Mathison. Han skulle kunna heta något israeliskt, brittiskt, tyskt eller ryskt. Det är ju ett internationellt fenomen att de som skyddar oss också begår övergrepp med förevändningen att de vill oss väl. Kanske rimligt ändå, tänker vi. Vad ska man annars göra när rädslan är stor och ansvaret att skydda en tung börda? Journalisten och aktivisten Gösta Hultén menar dock att händelsen pekar på ett systemfel i terroristjakten och kallar den för det grövsta integritetskränkande rättsövergreppet mot svenska medborgare. Det är onekligen så att familjerna utsatts för ett godtyckligt och inkompetent förfarande och förlorat förtroende för rättssystemet. Som en av familjepapporna, Abdul, sa: ”Min upplevelse var att man systematiskt ville förnedra oss.” Nazem Tahvilzadeh URVATTNAD RASISM FRÅN JACKSON 06 MANA 3/4 2011 Som ett efterspel till ”slavauktionen” på Hallands nation vid Lunds universitet besökte den amerikanske medborgarrättskämpen Jesse Jackson Lund och Malmö, där han hade ett helspäckat schema. Men Jackson skulle tyvärr visa sig negligera kritiken om institutionell rasism till förmån för ett urvattnat budskap om likabehandling. För oss svarta studenter och aktivister i Lund är det uppenbart att ”slavauktionen” inte är någon isolerad händelse, utan en del av institutionaliserad rasism i Lund och Sverige i stort. Därför har det aktivistiska arbetet fokuserat på att belysa just detta. När Jackson uppmärksammade händelsen och gjorde kopplingen till Sveriges historiska delaktighet i den transatlantiska slavhandeln var detta ett viktigt bidrag för att lyfta frågan om institutionell rasism i Sverige. Jacksons efterföljande Sverigebesök i oktober var däremot en besvikelse. Istället för att diskutera grundproblemet kom Jacksons budskap att handla om vaga likabehandlingsideal. Särskilt påtaglig var avsaknaden av kritik mot institutionell rasism under Jacksons föreläsningar vid Lunds universitet. Jacksons nedtoning av den ursprungliga kritiken måste också ses mot bakgrund av universitetets ytliga tilltag i form av kampanjen och konceptet ”The Lund University Experience”, som lanserats i syfte att motverka den dåliga publicitet som uppmärksamheten kring slavauktionen skapat. ”The Lund University Experience” ska beskriva den inkluderande studiemiljön för studenter med olika nationell och etnisk bakgrund. Problemet med detta är att man bortser från problemets kärna, nämligen de djupt ingrodda rasistiska föreställningar om afrikaner inom studentkåren som möjliggjorde ”slavauktionen”. För att diskussionen om rasism vid svenska högskolor ska bli konstruktiv krävs det att man tar itu med grundproblemen. Karin Carlsson Kanyama, Jämlikhet för afrosvenskar RASISM I LEKLAND I november upplevde man i Danmark en form av rasism som många hade trott och hoppats var på väg att dö ut. Ett lekland i stadsdelen Brabrand i Århus, som normalt är en plats fylld med glädje och lek, visade sig utöva en av de grövsta former av diskriminering som Danmark har sett på länge. Många muslimer hade just återvänt från Mecka från den årliga pilgrimsresan och skulle nu fira Eid, som är helig för många. Under dessa dagar är familjen i fokus, och det är vanligt att föräldrar tar med sina barn på utflykter för att fira. En grupp somaliska föräldrar och deras barn kom till det ovannämnda leklandet i Århus för att fira dagen. Strax därefter informerade medierna om att ägaren hängt upp en skylt på dörren om att samtliga somaliska familjer nu portats, barn och vuxna. Ett portförbud hade införts för alla somalier och dem som ser ut som somalier fram till maj 2012. Lyckligtvis gick politiker från båda sidor i riksdagen ut och tog avstånd från den rasistiska skylten. Intresseorganisationer och antirasistiska organisationer kritiserade det uppenbart rasistiska och diskriminerande portförbudet i hårda ordalag. En somalisk ungdomsförening gick också ut i pressen för att kritisera denna kränkning mot samtliga somalier i Danmark. Detta tryck ledde till att portförbudet hävdes och ägaren av leklandet dömdes till böter för diskriminering, vilket var glädjande för alla inblandade. Det var tydligt att diskriminering av denna karaktär trots allt kunde engagera människor. I kampen mot den institutionaliserade rasismen i Danmark, i form av statsrasism och indirekt diskriminering på skolor, arbetsplatser och i sociala sammanhang, kom denna händ else som en ohygglig överraskning. Jag har som somalisk kvinna, som nu bott i Danmark i nästan 20 år, aldrig upplevt en så uppenbar form av diskriminering mot en minoritetsgrupp i landet. Man kan självklart diskutera huruvida den direkta formen av rasism är lättare att se, och därmed lättare att bekämpa. Men denna form av exkludering och hets mot en grupp i samhället visar tyvärr att föreställningen om den direkta rasismens död är en villfarelse. Farhiya Khalid 07 MANA 3/4 2011 SVERIGES TILLFÄLLIGA BARN I Sverige finns det barn som betraktas som temporära. Asylsystemets karaktär gör att de ensamkommande flyktingbarnen behandlas på ett sätt som vore oacceptabelt om det rörde sig om svenskfödda barn – det menar Pouran Djampour som undersökt transitverksamhetens konsekvenser. V arje år kommer flera tusen barn utan föräldrar till Sverige för att söka asyl. I väntan på besked från Migrationsverket placeras dessa i transitboenden. Här fastnar de i en juridisk gråzon där deras rättig heter sätts på undantag. Systemet innebär att man skiljer på barn och barn, ett klart brott mot FN:s barnkon vention, som Sverige ställt sig bakom. Tanken med transitverksamheten är att den ska fungera som en sluss, där barnen enligt Migrationsverket endast ska stanna en till fem dagar. I dagsläget befinner sig barnen betydligt längre i transitverksamheten, ibland uppemot ett halvår. Ett halvår som är fyllt av oklarhet och osäkerhet både för barnen och för personal inom skola och social tjänst som jobbar med dem. Studier har visat att i de fall ensamkommande flykting barn får det stöd de behöver så ökar deras förmåga att framgångsrikt fullfölja sin asylansökan. Den europeiska flyktingpolitikens verklighet, däribland Sveriges, är dock den att många transitboenden snarare är att likställa med bed and breakfastboenden, där barnen får klara sig själva. I min studie intervjuade jag två personer från social tjänsten, två lärare och två handläggare på Migrationsver ket. Av dessa hade ingen utbildning för att jobba med flyk tingbarn. Endast en av de intervjuade var utbildad för att arbeta med barn. Med tanke på den extremt utsatta situa tion som ensamkommande flyktingbarn befinner sig i är detta ett allvarligt problem. Det finns exempelvis inget krav om att handläggare på Migrationsverket måsta genomgå någon särskild utbildning för att bli barnhandläggare – vilket inte heller till exempel tolkar, offentliga biträden eller socialsekreterare måste göra. Det som är anmärk ningsvärt är att i fall som rör ”svenska” barn som har varit utsatta för trauman, så är det praxis att anlita erfaren per- sonal i barnhandläggning. Det här synliggör att alla barn inte behandlas lika i Sverige. Ytterligare ett problem med transitverksamheten är dess temporära karaktär som tillåter att verksamheter förblir outvecklade. En av socialsekreterarna gör följande analys: ”Förutom att vi har Migrationsverkets regler över oss så har vi ingen anställningssäkerhet på jobbet då vi anställs sex månader i taget. Det är egentligen ett politiskt beslut att den här verksamheten inte ska permanentas, för imor gon kanske det inte längre kommer några barn.” Bakgrun 8 MANA 3/4 2011 den till socialsekreterarens kritik är att verksamheten där hon arbetar har pågått i fem år utan att visa några tecken på att upphöra. Otryggheten på arbetsplatsen går enligt socialsekreteraren i slutändan ut över barnen, då många erfarna medarbetare inte orkar jobba vidare under rådande omständigheter. En viktig del i de ensamkommande flyktingbarnens var dag är skolan. Och även här finns det stora brister som be ror på systemets tillfälliga karaktär. ”Nej, detta är en tem porär skola, en temporär skolverksamhet. Detta är transit, en transitskola”, svarar en av lärarna på frågan om huruvida man följer svensk skollag. Hon förklarar att enbart svensk undervisning erbjuds till barnen, och då endast två timmar om dagen. De övriga kärnämnena ingår inte i undervis ningen, detta trots att det står i svensk lag och i barnkon ventionen att alla barn har rätt till en likvärdig skola. I min studie framkommer dessutom att barnen segrege ras i skolan på så vis att de får undervisning i särskilda klassrum, något som påverkar deras känsla av trygghet och värdighet. En av de intervjuade lärarna menar dessutom att hennes klass alltid kommer i sista hand. Och segregationen gör att relationen till andra elever blir lidande. Stigmatise ringen i skolans värld leder exempelvis till att de ensam kommande flyktingbarnen och andra elever inte hälsar på varandra under skoltid. Däremot gör de det på fritidsgår den, där gemensamma lokaler påverkar samvaron. Precis som en av de intervjuade lärarna lyfter fram så beror bristerna i asylsystemet vad gäller ensamkommande flyktingbarn huvudsakligen på transitverksamhetens an siktslösa struktur. ”Och vem är ansvarig för att kanalisera in dem i det svenska samhället? Boendena? Skolan? De gode männen? Så länge det bedrivs transitverksamhet så finns det ursäkter för att inte göra detta.” Gråzonen som omger transitverksamheten gör det möj ligt för den svenska staten att smita från sitt ansvar och bar nen hamnar mellan stolar. De får en del hjälp – men inte all hjälp som de har rätt till. De undantag som satts i system när det gäller dessa barn innebär att de utestängs från det svenska samhället. De ensamkommande flyktingbarnen får i praktiken ett slags andra klassens medborgarskap. Och det blir tydligt att här i Sverige skiljer man på barn och barn: här finns det barn som är tillfälliga, som är barn, men bara ibland. DEBATT POURAN DJAMPOUR FÖRFATTARE TILL MASTERUPPSATSEN ”TRANSIT – GATE KEEPING UNACCOMPANIED REFUGEE CHILDREN” BÅTFLYKTINGAR SOM REST FRÅN LIBYEN GÅR I LAND I LAMPEDUSA, ITALIEN. BILDEN TOGS I SOMRAS. MEDELHAVET ÄR EN MASSGRAV – NU VAKNAR EUROPA TEXT: ABIGAIL SYKES JOUNALIST Omkring 2 000 båtflyktingar dog på väg mot Europa förra året. Nu håller Europarådet på att ta reda på hur detta kan ske, och nätverket Boats4people förbereder en stor protestaktion till våren. FOTO: SARA PRESTIANNI 09 MANA 3-4 2011 ”FLYKTINGARNA SÄNDE FLERA NÖDROP, MEN INGEN RÄDDADE DEM, TROTS ATT BÅDE ITALIENS KUSTBEVAKNING, EN MILITÄR HELIKOPTER OCH ETT KRIGSFARTYG KÄNDE TILL SITUA TIONEN.” 10 MANA 3/4 2011 ’’ Med 1971 båtflyktingar som omkommit på Medel havet när de försökt nå europeisk mark från Nordafrika, sätter året 2011 ett sorgligt rekord som det dödligaste året för båtflyktingar”, sa Tineke Strik, rap portör för Europarådet på ämnet, i slutet av november. 61 flyktingar från Tripoli omkom i våras när deras båt lämnades att driva vind för våg på Medelhavet i 16 dagar. Flyktingarna sände flera nödrop, men ingen räddade dem, trots att både Italiens kustbevakning, en militärhe likopter och ett krigsfartyg kände till situationen. Detta avslöjande i brittiska tidningen The Guardian i maj 2011 blev startskottet för Europarådets utredning. Tineke Strik, ledamot i Nederländernas senat för par tiet Grön vänster, fick uppdraget och har som ett led i ut redningen bland annat besökt Italien. Enligt henne kon taktade kustbevakningen både Malta och Nato efter att ha fått nödropet. Ändå gjordes ingenting. – Det är fullständigt skandalöst. Vi säger hela tiden att Europas gränser är vårt gemensamma ansvar, men när människor behöver vårt beskydd låter vi dem fara till havs i sina skrangliga båtar och drunkna. Detta är något vi borde skämmas över. En humanitär katastrof håller på att ske alldeles intill oss. Det är tydligt att inget enskilt land vill ta ansvar för människorna som flyr Libyen eller andra nordafrikanska länder, sa hon i augusti till Radio Netherlands Worldwide. När Strik frågade EU-kommissionen om fartygets öde, var det den svenska EU-kommissionären Cecilia Malmström (Fp), som ansvarar för bland annat asyloch migrationsfrågor, som svarade. – Hon sa att de inte kunde ingripa eftersom det ägt rum utanför EU. Jag tycker att de använde frågan om den rättsliga jurisdiktionen som en ursäkt. Vi måste se vilka konsekvenser EU:s politik har, även för det som händer vid unionens gränser och i andra länder. Vi mås te erkänna att vi har ett gemensamt ansvar för det som pågår, säger Tineke Strik till Mana. Just resan från Tripoli är utgångspunkten för utred ningen, men Tineke Strik tittar också på bredare frågor om vem som har ansvaret för dödsfallen på Medelhavet. Bara mellan mars och maj 2011 rapporterade FN-organet UNHCR om 1 200 personer som försvunnit under flyk ten till havs från Libyen. Ändå fortsätter högriskresorna. Tineke Strik har träffat några av dem som överlevde den misslyckade färden över Medelhavet i våras. – Svarta flyktingar i Libyen ser inget annat sätt att fly än att gå på en båt. Jag blev verkligen förvånad över att några av dem som överlevde, trots flera veckor av trau matiska upplevelser ombord med folk som dog, ändå gjorde ett nytt försök med samma medel. Det säger nå got om deras desperation. Syftet med Tineke Striks kommande rapport Lives lost in the Mediterranean sea: who is responsible? är dels att förtydliga vilka som har ansvar för båtflyktingar na, dels att förhindra att situationer som den som The Guardian avslöjat uppstår igen. Hon hoppas kunna ge rekommendationer som också kan minska antalet män niskor som försvinner till havs. Förutom ett tydligare regelverk tror hon att större frågor, som EU:s asylpolitik, behöver ses över. – Vi låtsas att vi har ett solidariskt system mellan med lemsstaterna, men det fungerar inte. Dublinfördraget gör att de sydligaste staterna får fler asylsökande. De flesta nordliga medlemsstater ser inte detta som sitt problem. Det är mycket viktigt att länder som Malta vet att andra länder är beredda att ta emot flyktingar. Just nu bär de ensamma ansvaret och det skulle i teorin kunna hindra dem från att göra sitt yttersta för att rädda människor. Hon tror också att de europeiska staterna behöver visa mer solidaritet med andra länder, till exempel Tunisien. – Flyktinglägren där är överfulla och det gör att människor försöker nå Europa på egen hand. Vi måste titta på hur vi kan hjälpa dem och sätta stopp för dessa desperata försök att nå Europa. Det är inte bara Tineke Strik som tycker att EU behö ver göra mer för att förhindra dödsfallen i Medelhavet. I september krävde Amnesty samma sak i sin rapport Europe, now it is your time to act. – Misslyckandet är särskilt flagrant med tanke på att vissa europeiska länder, genom att delta i Natos insats i Libyen, har varit part i just den konflikt som har varit en av de viktigaste orsakerna till denna ofrivilliga männis koförflyttning, sa Nicolas Berger, direktör för Amnestys Europakontor, till BBC news då. EU-kommissionären Cecilia Malmström har kom menterat båtflyktingarna på sin blogg. Hon skriver där att mer samarbete behövs mellan länderna i regionen. På kort sikt menar hon att EU:s gränsbevakningsmyndighet Frontex har en viktig roll i att upptäcka båtar och förhin dra att människorna ombord drunknar. ”Samtidigt måste rätten att söka asyl garanteras för människor som flyr förföljelse eller våldsamma konflik ter. Människor i den situationen bör få skydd oavsett var de söker den. Jag har bett EU:s medlemsländer att göra en gest genom att låta en del av flyktingarna som flytt Libyen de senaste veckorna vidarebosätta sig här i Europa”, skrev hon i april 2011. I en officiell kommentar i augusti samma år upprepa de kommissionären sin uppmaning till EU-länderna att ta större ansvar: ”Ett större intag av flyktingar skulle visa på ett utökat och välbehövt engagemang för solidaritet och ett ge mensamt ansvarstagande och skulle bidra till att minska antalet människor som riskerar livet för att nå Europas stränder.” Cecilia Malmström betonade också att alla fartyg måste följa internationella lagar genom att hjälpa nöd ställda till havs. En grupp av europeiska och afrikanska organisationer som tröttnat på politikernas passivitet har nu beslutat sig för att ta saken i egna händer. Boats4people har ett upp TUNISISKA BÅTFLYKTINGAR I LAMPEDUSA, ITALIEN, I SOMRAS. lägg som delvis liknar projektet Ship to Gaza, där en flot tilja av båtar ska väcka uppmärksamhet för hjärtefrågan, i detta fall det stora antalet flyktingar som omkommer i Medelhavet. – Förr i världen var sjömän stolta över att rädda flyk tingar till sjöss, men nu undviker alla fartyg migranter eftersom människor är rädda för problem och åtal. Det har att göra med en förändrad kultur, en kriminalisering av solidaritet, och även med den oriktiga avgränsningen som gjorts mellan ”flyktingar” och ”migranter”, där de senare av europeiska myndigheter och delar av befolk ningen ses som profithajar utan legitima skäl att migrera, säger nätverkets samordnare Nicanor Haon till Mana. Planen är att resa från Rom till södra Tunisien, via bland annat Malta och Lampedusa, under tre veckor i april eller maj. Just nu letar man finansiering och delta gare, gärna politiker, journalister och konstnärer och hoppas på att kunna starta lokala stödgrupper, som kan ordna evenemang och samla in pengar. Den som har en egen båt är välkommen att haka på. Målen är att sätta press på Frontex, Nato och gränsmyndigheterna samt att samla in vittnesmål för att stärka de officiella klagomålen till myndigheterna. Vilka konkreta åtgärder vill ni att EU och andra län der och organisationer ska vidta? – Stoppa Frontex aktiviteter, sluta att förvisa migran ter efter att de räddats samt att Nato och andra statliga och internationella aktörer räddar migranter till havs och ger dem asyl, skydd eller rätt till inresa i Europa. Nätverket hoppas att resan ska bli startskottet för ett mer långsiktigt initiativ med bland annat observationer, nätverkande och aktioner. Man utesluter inte heller fler liknande resor i framtiden. Bakom initiativet står organi sationer från bland annat Tunisien, Marocko, Italien, Frankrike, Belgien och Tyskland. Tineke Strik hoppas för sin del att kunna presentera preliminära slutsatser av sin rapport i januari. ”EN HUMANITÄR KATASTROF HÅLLER PÅ ATT SKE ALLDELES INTILL OSS. DET ÄR TYDLIGT ATT INGET ENSKILT LAND VILL TA ANSVAR FÖR MÄNNISKORNA SOM FLYR LIBYEN ELLER ANDRA NORDAFRIKANSKA LÄNDER.” Fotnot: Mana har försökt att nå Cecilia Malmström men hon har avböjt att låta sig intervjuas. 11 MANA 3-4 2011 BREIVIK STÅR INTE SÅ ENSAM TEXT: GÖSTA HULTÉN & LENA SONNE JOUNALISTER OCH FÖRFATTARE TILL ”TERRORISTJAKTENS SVARTA BOK” ”Det är inte en kontroversiell text och det finns inget ideologiskt som Breivik har använt, bara faktauppgifter…” Magnus Ranstorp på Försvarshögskolan, om förlagan till Anders Behring Breiviks manifest. D agens nyhet var att Anders Behring Breivik för klarats sinnessjuk. På gymmet kom vi att tala om Breiviks och Jimmie Åkessons syn på muslimer. – Deras åsikter om muslimer är väl ungefär desamma, tycker någon. – Men Breivik är ju sinnessjuk, blir svaret från en som annars gärna brer ut sig om muslimers fel och brister. Därmed är det politiska motivet till massmorden inget att diskutera, tycker han. Det visar att sinnessjukstämpeln kan vara problematisk, även om den skulle vara medicinskt motiverad. Den gör det lättare att bortse från de politiska motiven till dådet. Den erfarne psykiatriprofessorn och författaren Johan Cullberg underkänner schizofrenidiagnosen (DN Debatt 7/12 2011): ”Han säger sig vara kommendör för en befrielserörelse som ska avlägsna multikulturella inslag i Norge och se dan Europa. Förmodligen är han ensam i sin ’organisa tion’ men han har tyvärr goda skäl att tro att han inte är ensam om invandrarhat och muslimskräck”, skriver Jo han Cullberg. Den som läst Breiviks manifest kan inte tvivla på att det är hat mot muslimer som format hans tankevärld. Is lam är det största hotet mot Norge respektive Sverige, det var budskapet såväl i Breiviks manifest som i Jimmie Åkessons famösa artikel i Aftonbladet den 19 oktober 2009 med rubriken ”Muslimerna är vårt största utländ ska hot”. ”DEN SOM LÄST BREIVIKS MANIFEST KAN INTE TVIVLA PÅ ATT DET ÄR HAT MOT MUSLIMER SOM FORMAT HANS TANKEVÄRLD.” 12 MANA 3/4 2011 ETT BARN AV KRIGET MOT TERRORISMEN Nej, Breivik är tyvärr inte så ensam i sitt tänkande som det kan verka. Hat mot muslimer är Europas domineran de form av rasism. I boken Orientalism visade den ame rikansk-palestinske litteraturforskaren Edward Said vilka djupa historiska rötter i kolonialismen som misstron mot muslimer har i Europa. Att den idag också är för knippad med krigen i Afghanistan och Irak är svårt att bortse ifrån. Krig skapar alltid behov av fiendebilder. Krig mot muslimska länder skapar behov av fiendebilder av muslimer. I USA:s ”krig mot terrorismen” beskrivs gärna allt motstånd i till exempel Irak och Afghanistan som terrorism. Islamofobin är inte bara tidsanda och samhällsfeno men. Den har även tagit sig uttryck i nya speciallagar. Den nya terroristlagen från 2003 har i praktiken bara drabbat troende muslimer och är starkt kopplad till USA:s krig i muslimska länder. Även svenska medier sprider ibland den här bilden. Svenska Dagbladets ledarsida har beskrivit den svenska truppens insats i norra Afghanistan som en del av kam pen mot terrorismen. Det skandalartade falska bomb hotet i Göteborg i november 2010, då fyra oskyldiga muslimska barnfamiljer stormades av nationella insats styrkan, tog tidningens ledarsida snabbt till intäkt för be hovet av fortsatt svensk trupp i Afghanistan. Om vi inte bekämpar terroristerna där, måste vi kämpa mot dem här i våra egna städer, var slutsatsen. Den så kallade counterjihadrörelse som Breivik tillhör har samma grundläggande utgångspunkt i det islamiska hotet, men driver tesen ett steg längre. ”Muslimerna är redan på väg att ta över Europa. Därför återstår bara väp nat våld.” EN ISLAMHATISK BLOGGVÄRLD Breivik kallar sitt 1 500 sidor långa manifest 2083 A Euro pean Declaration of Independence, en travesti på USA:s självständighetsförklaring. Han vill åta sig ett kristet korsfararuppdrag, men är också sionist och förklarar da gens Israel som sin främsta vän. Manifestet är rikt illus trerat med rasistiska nidbilder av muslimer. Breivik har i snart tio år varit hyperaktiv inom den islamhatiska bloggvärlden. Han har själv sagt att han har 7 000 vänner på Facebook, många av dem i Sverige, och ingen har ifrå gasatt siffran. 2009 blev han medlem i nätforumet Nordisk, som en ligt tidskriften Expo har fler än 22 000 medlemmar, främst i Norden. Det som läckt ut från polisförhören är att Breivik tyck er att särskilt massmorden på 77 unga människor var otäcka, ”men nödvändiga”. De mördade var vänsterinrik tade, ”kulturmarxistiska” medlöpare till muslimerna. Om man drar det främlingsfientliga tänkandet till sin absoluta spets hamnar man där Breivik hamnade. Den som läser den svenska blogghögerns dagliga flod av is lamhat, med olika förslag om vad som ska göras med muslimer och moskéer, borde inte bli förvånad när nå gon går från ord till handling. Den SD närstående hat webben Politisk Inkorrekt och uppföljaren Avpixlat har ofta kommentarer som manar till våld mot muslimer. Åkesson och Breivik har givetvis inte samma lösning på ”problemet” muslimer, men de är samma andas barn. (Med nedtonad islamofobi och den nya etiketten ”social konservatism”, tycks SD dock efter Breiviks dåd vilja dis tansera sig från counterjihadismen.) Säkerhetstjänsterna, som ska skydda oss alla, verkar så fixerade vid muslimer att de ofta blundar för andra hot. I Tyskland har ett främlingsfientligt nätverk under närma re tio års tid begått mord på invandrare. Säkerhetspolisen har vetat, men inte agerat. Breivik har i många år varit ak tiv på islamhatiska hemsidor. Men norska Säpo reagera de inte när han beställde stora mängder sprängmedel från Polen, trots att tullen varskodde dem. GATES OF VIENNA FÖRSVARAR DÅDET Två av de hemsidor där Breivik inspirerades i sitt islam hat var amerikanska jihadwatch.org och europeiska gatesofvienna.com, som anspelar på slaget mellan Österrike och Osmanska riket utanför Wien 1683. När vi skriver detta i december 2011 hittar vi följande dagsfärska konspirationsteori på hemsidan Gates of Vienna: Medlemmar i Labour har setts marschera arm i arm med islamiska grupper, medan en del av demonstranterna i bakgrunden hörts ropa: ”Hamas! Hamas! Jews to gas!” Arbeiderpartiet i Norge – det parti där medlemmar i ungdoms förbundet blev skjutna på Utöya – är anhängare av Hamas och har föreslagit att denna terrorist grupp ska få stöd från norska skattebetalare. Läs detta noga. Försöker Gates of Vienna här inte bara förklara, utan också rättfärdiga att Breivik valde att döda just barn och ungdomar från AUF? (Påståendet om demonstranternas ramsor är för övrigt inte sant – det är några holländska fotbollshuliganer som påstås ha ropat detta.) Bloggen Gates of Vienna nämns över 100 gånger i Breiviks 1 500 sidor långa manifest. SAMMA HUVUDKÄLLA Men Breiviks manifest bygger också på andra, till synes mer etablerade källor. En har presenterats vid en konfe rens på Centrum för asymmetriska hot- och terrorism studier, CATS, vid Försvarshögskolan i Stockholm. Rub riken var The Afghan-Bosnian Mujahideen Network in Europe. Författaren, Evan Kohlmann, var inbjuden av ”terrorforskaren” Magnus Ranstorp vid Försvarshögsko lan. Evan Kohlmann är en counterjihadistisk amerikansk privatspanare. På CATS utbildas alla högre stabsofficerare i den nya Försvarsmakten. När Svenska Dagbladet frågade Magnus Ranstorp om hans inbjudan av Evan Kohlmann, reagerade han så här: ”Det är inte en kontroversiell text och det finns inget ide ologiskt som Breivik har använt, bara faktauppgifter ...” Att som statligt avlönad expert och flitig gäst i medier na beskriva en förlaga till Breiviks hatmanifest som ”okontroversiell” och som ”fakta” är anmärkningsvärt. Fakta är annars att Breivik kopierat 25 sidor starkt ideolo gisk text från Evan Kohlmann. Svenska Dagbladets ledarskribent Per Gudmundsson har i sin blogg i flera år ägnat sig åt att hänga ut påstådda men inte dömda islamister i en privat folkdomstol, som många i den islamhatiska bloggvärlden länkar till och ci terar. Men syftet tycks mer långtgående än att ”avpixla” islamister. På sin blogg skrev han i oktober 2004 efter Guantanamo och efter Abu Ghraib: Vi är i krig. [...] Det är inget nytt krig. Det fjärde världskriget in leddes för flera decennier sedan, med terrorismens sammanväxt med marxismen på sextiotalet. Det är inget nytt krig. Bara krig på ett helt nytt sätt… Nej, George W. Bush är rätt man. Han har fat tat att kriget måste föras på ett helt nytt sätt. Islamofascisterna vill att vi ska svikta i tron. Isla mofascisterna vill att vi ska tvivla. Islamofascister na vinner om vi är demoraliserade. Det är deras taktik. Och mjukbrallorna vill lämna walkover. Så fan heller. ”SÄKERHETSTJÄNSTERNA, SOM SKA SKYDDA OSS ALLA, VERKAR SÅ FIXERADE VID MUSLIMER ATT DE OFTA BLUNDAR FÖR ANDRA HOT.” Dessa krigiska teser skrev han visserligen 2004, som redaktör på SVT. Men än idag länkar han till flera counterjihadistiska hemsidor och till Evan Kohlmann. EN VIKTIG LÄRDOM Gudmundssons och Ranstorps perspektiv är bedrägligt därför att det för oss in i ett farligt ”vi-mot-dom-tänkan de”, där islam, både här och i Afghanistan, är det stora hotet mot ”oss”. Istället för att protestera mot och förebygga krig, ska vi tänka att dagens krig kanske skyddar oss mot terrorism – när det i verkligheten kan vara precis tvärt om. Västerlandets historia rymmer några av mänsklig hetens mörkaste villfarelser, tortyr, kolonialkrig och ra sistiska massmord, men också demokratins och rätts samhällets framväxt. Med terrorhotet som förevändning har redan två förödande krig inletts, rättssamhället rullats tillbaka och integritet och mänskliga rättigheter kränkts i hela värl den. Idag riktas rasismen i Europa främst mot muslimer. För 70 år sedan handlade det om judar. Det är illa om vi inte heller denna gång vill se den olycksbådande skriften på väggen. Ytterst handlar försvarslinjen om människovärdet. Det är krig som skapar grogrund för hat och rasism, det är budskapet i den dikt av Nordahl Grieg som blivit en symbol för motstånd mot rasism i Norge efter Breiviks politiska massmord. Om år av näthat bemötts i tid och i sak i media, istället för att trivialiseras, underblåsas eller mötas av tystnad, kanske tragedin på Utöya aldrig hade behövt inträffa. Det är en viktig lärdom av fallet Anders Behring Breivik. ”GUDMUNDSSONS OCH RANSTORPS PERSPEKTIV ÄR BEDRÄGLIGT DÄRFÖR ATT DET FÖR OSS IN I ETT FARLIGT ’VI-MOT-DOMTÄNKANDE’, DÄR ISLAM, BÅDE HÄR OCH I AFGHANISTAN, ÄR DET STORA HOTET MOT ’OSS’.” 13 MANA 3/4 2011 När några överlevande från Utöya kände att de inte orkade simma längre, tog en flicka upp denna sång och de fick kraft att simma vidare. Vid varje minnesceremoni har den sjungits. Lars Åke Lundberg har gjort en svensk översättning. ▲ TILL UNGDOMEN Fienden runtomkring, gå in i din tid Under en storm av eld, vig dig till strid Kanske din fråga är öppen och naken Vad ska jag kämpa med, vad är mitt vapen? Ständig är strömmen av vapen för krig Stoppa dess dödliga kurs med ditt liv Krig är förakt för liv, fred är att bota bruka all kraft du kan, livet är hotat. Älska och drömma om, allt stort som var. Möta allt obekant, fråga om svar framtid är okänt land, vad ska vi göra? Skapa en värld för fred, inte förgöra. ◗ Människan underverk, jorden är rik men här finns nöd och svält, fattig och rik Detta är svek och skam, orätt ska falla solljus och jord och bröd tillhör oss alla. Rustningar skapar svält, hat föder död I rättvisans jordar gror, säden till bröd Kärlek till livet, bär i din öppna famn Då slutar skjutandet, i fredens namn. Detta är löftet nu, här är min hand. Vi vill va´ goda mot, luft, hav och land Vårt liv och alltings liv, varsamt i famnen bär vi som om vi bar, barnet på armen... Norsk text 1936: Nordahl Grieg, född 1902. Stupade i kriget mot nazismen 1943. DEBATTREDAKTÖR PÅ DEN NORSKA TIDNINGEN KLASSEKAMPEN ◆ TA DEBATTEN OM ISLAMOFOBIN! OBEROENDE AV BREIVIKS DIAGNOS ÄR DET NÖDVÄNDIGT ATT TA DISKUSSIONEN OM DEN HÖGERPOPULISTISKA ISLAMOFOBINS FRAMGÅNGAR I EUROPA. DET MENAR ALI ESBATI, SOM SJÄLV VAR PÅ UTÖYA UNDER ANDERS BEHRING BREIVIKS MASSAKER AV UNGA FRÅN NORSKA ARBETARPARTIET, OCH SOM KONSTATERAR ATT EN NÖDVÄNDIG DEBATT HAR UTEBLIVIT I NORGE. H Här är ditt värn mot våld, här är ditt svärd: tro på att livet vårt, är något värt Detta vi kämpar för, människovärdet Dö för det om så är, värna och stärk det. ◗ DEBATT: ALI ESBATI ögerpopulismens framgångar i Europa är omöjliga att förstå utan att man samtidigt ser på det snäva utrymme som har funnits inom de etablerade parlamentariska ramarna för vägval om ekonomisk politik, fördelningspolitik, välfärdspo litik, makt- och ägandefrågor. De senaste decennierna har det varit enkelt för många väljare runt om i västvärlden att gripas av misstanken att oavsett vilket av de etablerade blocken man röstar på, så får man ungefär samma variant av markandsfundamentalism med mänskligt ansikte. Och när det råder konsensus i den ekonomiska politiken, då blir det desto mer prat och spektakulära utspel i exempelvis invandrings debatten. Och det blir dessutom lätt så att högerpopulistiska krafter eller ytterhögern, som framställer sig som stående vid sidan av eta blissemanget, uppfattas som de enda förespråkarna för förändring. Det är en katastrofal situation, i synnerhet för arbetarrörelsen. Det kan man också följa i mobilisering och valresultat. I den här utvecklingen har hetsretoriken mot invandring och mot muslimer spelat en viktig roll. Sådana partier och rörelser har i sin tur spelat en viktig roll för att föra in konspiratoriska föreställningar och ett avhumaniserande språkbruk i politikens finrum. Det som är slående med den här vändningen är att man gärna pra tar om muslimer, samtidigt som man står för en ekonomisk politik som gynnar de välbeställda. Se exempelvis Vlaams Belang i Belgien, som rasar mot servering av halalkött som ”muslimsk kolonisering”, samtidigt som man för fram långtgående antifackliga och privati seringsivrande krav. I Norge är det Fremskrittspartiet som har haft den funktionen. Partiet har stått för en politik vars resultat blir en klar överföring av ekonomisk och politisk makt från dem som har mindre till dem som har mer, samtidigt som profilfrågorna istället varit invandring och brott och straff. En viktig del av retoriken är etnifieringen av snart sagt alla samhällsproblem – alltså att förklara det som sker i termer av etniska eller kulturella skillnader, något som är importerat och som inte skulle finnas utan invandring och invandrare. Jag trycker just på ordet funktion, för högerpopulister i Europa är sinsemellan olika och utvecklingen kan inte reduceras till specifika partier. Men den funktion som den här typen av politisk strategi har, den är likartad i de olika länderna. Och just hetsen mot muslimer har varit en röd tråd i den strategin de senaste åren. Men medan inblicken i den organiserade islamofobiska tankevärl den borde fått oss att diskutera denna politiska utveckling mer och bättre efter Breiviks attentat, har utvecklingen i Norge varit närmast motsatt. Det var kanske väntat, men det är ändå frånstötande och fräckt att som Fremskrittspartiet nu med full kraft framställa sig själv som det stora offret efter Breiviks massaker. Varje försiktigt försök att diskutera rasism och främlingsfientlighet – att försöka sprida ljus över den islamofobiska hatideologi som fanns där före den 22 juli och som finns kvar där efteråt – stämplas nu av högerpopulistiska Fremskrittspartiet och en rad andra kumpaner i den surrealistiska debattföringen som ett ”hot mot yttrandefriheten”. Och vartåt debatten graviterar om man inte ruckar på några av grundstenarna i den har blivit allt tydligare den senaste tiden. Se bara på den debattglade sociologen och kolumnisten Kjetil Rolness text i Dagbladet den 3 december, som tog ett helhetsgrepp genom att slå fast att ”stämpling är ödeläggande för debatten” och skriva det förlösande: ”Som så ofta förr i politiken möts ytterpunkterna. Den yttersta högerns och yttersta vänsterns debattekniker går inte att skilja från varandra efter den 22 juli.” Detta är den ängsliga ”liberala” medielogiken spelad som klavia tur av flinka högerpopulistiska fingrar. Apropå de politiska och mediala eliternas särskilda roll i debat tens utformning har forskaren Teun van Dijk i en statlig utredning beskrivit hur ”pressen och många andra eliter [har] gjort stora an strängningar för att markera att islamofobiska och invandringsfient liga hållningar inte ska ses som former av rasism. Så fort främlings fientligheten blir till vanligt sunt förnuft, till något som ’vi’ instäm mer i, så ska den inte längre benämnas ’rasism’” (Teun van Dijk, Bortom Vi och Dom: Teoretiska reflektioner om makt, integration och strukturell diskriminering SOU 2005:41, s. 122). Man skulle kunna formulera det så här: Det är ett privilegium för den diskursskapande eliten att kunna dra gränsen så att den går strax utanför den egna positionen för stunden. Sällan har detta fenomen illustrerats så tydligt som i debatten om debatten, där redaktörer och kommentatorer går i taket när någon vågar skriva om politiska gränsdragningar på ett sätt som omfattar deras egna ställningstaganden, ta debatten om deras roll i skapandet av samhällsklimatet, när det blir efterlyst ett innehållsligt ansvar för och en politisk analys av deras yttranden. Då är det ”direkte uansten dig” och ”halv yttringsfrihet”, för att citera den förnärmade general sekreteraren i Norsk Presseforbund, Per Edgard Kokkvold i Verdens Gang (111126). Men vi behöver ha den debatten. En debatt som för håller sig till det faktum att människor i politiska och mediala makt ställningar har ett ansvar för den verklighetsuppfattning som påver kar allas våra handlingar – med eller utan psykiatrisk diagnos. En de batt som förhåller sig till det offentliga rummet som realitet, inte som liberal salongsfantasi. 15 MANA 3/4 2011 KRIMINALITET ILLUSTRATION: ANDREAS NORBERG TEMA: Om du varit rädd för brott när du gått hem genom staden, så är detta temat för dig. Om du blivit trakasserad av polisen, då är det också för dig. Om du undrar varför det tycks som om invandrare begår fler brott, eller varför en dödsskjutning kan vara som bortglömd nästa dag, ska du absolut läsa följande sidor. Mitt i alla tragedier finns en växelverkan mellan rasism och vår syn på kriminalitet. Mana berättar hur. 17 MANA 1 2010 TEMASIDOR ILLUSTRATION: PRINCE HAT TEXT: RASMUS JEPPSSON DÖMD PÅ FÖRHAND JOURNALIST MAFFIA, FÖRORTSLIGOR OCH ARGA INVANDRARBARN SOM BRÄNNER BILAR. BILDERNA AV DEN KRIMINELLA INVANDRAREN TAR ALLT STÖRRE PLATS I SAMHÄLLSDEBATTEN. OCH STATISTIKEN BEKRÄFTAR BILDEN AV ATT PERSONER MED INVANDRARBAKGRUND BEGÅR FLER BROTT ÄN PERSONER MED SVENSKFÖDDA FÖRÄLDRAR. MEN VAD BEROR DET PÅ? MANA VÄNDER STATISTIKEN UT OCH IN. N är Kalmarborna hasade ut till postlådan i morgontofflor na på torsdagsmorgonen hade de ingen aning. Tidning ens förstasida fick många att vakna till. Ett halvt köpcen ter hade brunnit ner under natten. En anlagd brand. Alla förstod hur det låg till. Den stora branden hade under en månad föregåtts av en rad små anlagda bränder i soptun nor och containrar utanför köpcentret i den invandrartäta stads delen Berga. Genast startade debatten. Hade Kalmar fått sitt eget Rosengård? Eller Tottenham? Handlade det om misslyckad inte gration? Vad skulle man göra med de somaliska och bosniska ung domarna som brukade hänga bakom köpcentret? Hur skulle de kunna känna sig som en del av samhället? Kunde en ny fotbolls plan vara lösningen? Kommunalrådet Johan Persson (S) valde den hårda linjen och sa att det blir inte en krona till ungdomarna i Berga innan bränderna upphör. Den reflexmässiga reaktionen bland Kalmarborna och deras politiker var inte oväntad. Debatten om kriminalitet bland unga med invandrarbakgrund har fått allt större genomslag i samhället. Och den stöds av statistiken. Mer än varannan man med invand rarbakgrund har någon gång varit misstänkt för brott. En studie från Stockholms universitet visar att män födda i utlandet eller av 18 MANA 3/4 2011 19 MANA 3/4 2011 ”MER ÄN VARANNAN MAN MED INVANDRARBAKGRUND HAR NÅGON GÅNG VARIT MISSTÄNKT FÖR BROTT.” invandrade föräldrar har mer än dubbelt så många regist rerade brottsmisstankar som män födda i Sverige av svenska föräldrar. OJÄMLIKHETENS PRIS Men det intressanta med undersökningen är något an nat: Om man istället väljer att gå efter pengar och sociala resurser blir slutsatsen annorlunda. I själva verket är det personer med lågutbildade och fattiga föräldrar som be går de flesta brotten, oavsett etniskt ursprung. – En stor del av gapet i brottsligheten beror på att invandrare har lägre resurser, säger sociologen Martin Hällsten, som varit med och skrivit om sambandet mellan social ojämlikhet och brottslighet i rapporten Crime as a Price of Inequality (på svenska Brottslighet – priset för ojämlikheten). Forskarna har studerat alla skolelever som gick ut högstadiet i Stockholmsområdet under åren 1990-93. Man har kartlagt deras sociala bakgrund: förhållandena i bostadsområdet där de vuxit upp, föräldrarnas utbild ning, arbete och disponibla inkomst, om de vuxit upp med två föräldrar eller en ensamstående förälder och antalet syskon. Siffrorna visar att unga män födda i utlandet har enligt domstol gjort sig skyldiga till 2,8 gånger fler brott än unga män födda i Sverige av svenska föräldrar. Men de visar också att nästan hela skillnaden försvinner om man tar hänsyn till skillnaden i resurser. Invandrarungdomar nas högre brottslighet kan med andra ord till allra största delen förklaras med sociala skillnader, som föräldrarnas ekonomi och uppväxt i områden med hög brottslighet. SKITJOBB OCH STATUSJAKT Den som flyttar till ett nytt land bryter med nästan allt. Att börja om med nytt språk, ny kultur och utan pengar är tufft. – Man förlorar resurser som man haft i sitt hemland, säger forskaren Martin Hällsten. Det kan handla om pengar, sociala nätverk och kun skap om hur samhället fungerar. Utan dessa tillgångar är det svårt att ta för sig i samhället. Många kan vittna om det här: psykologen från Chile som jobbar som städare i Sverige, journalisten från Senegal som blev vårdbiträde, kommunikationschefen från Ukraina som när hon till slut fick praktik på ett kommunikationsföretag fick nöja sig med att sköta kopiatorn. Barn till ensamstående föräldrar med okvalificerade och lågavlönade arbeten har det svårare ekonomiskt. Samtidigt finns samhällets press på att lyckas: att ha en ny iphone och köra en het BMW. – Ju mindre resurser man har, desto större är sannolik heten att man begår ett brott, säger Martin Hällsten. Att brottslighet skulle hänga ihop med en viss etnici tet avfärdas av forskarna. – Vi har jämfört brottsligheten mellan individer som 20 MANA 3/4 2011 kommer från samma ursprungsland. Om alla ifrån ett ur sprungsland hade haft likartad brottslighet skulle det ha varit en indikation på att det finns en gemensam förkla ring, till exempel etniciteten. Men så är inte fallet, indivi der från samma ursprungsland liknar varandra ganska lite när det gäller brottslighet, säger Martin Hällsten. ”EN SJÄLVUPPFYLLANDE PROFETIA” Genom att titta på föräldrarnas utbildning, inkomst, klassposition och grannskapet man vuxit upp i kan fors karna förklara en stor del av invandrares överrepresenta tion i brottsstatistiken. Men de kan inte förklara hela skillnaden. De föreslår ett par andra möjliga förklaringar. En är diskriminering inom rättsprocessen. Inom internationell forskning finns det starkt stöd för tesen att etniska minoriteter särbehandlas av polis och rättsväsende. Tove Pettersson, docent i kriminologi på Stockholms universitet, har tittat på situationen i Sveri ge. Hon menar att invandrare diskrimineras på flera nivå er i rättsväsendet. Tove Pettersson följde personer som blivit polisan mälda för våldtäkt och grov misshandel under åren 1998–2000 och studerade händelseförloppet från polis anmälan till dom. Skillnaden var tydlig när man räknar bort andra faktorer som tidigare brottslighet och ålder: – Personer med utomeuropeisk bakgrund döms oftare till fängelse än personer med svensk bakgrund som be gått samma brott, säger Tove Petersson. Hon berättar också om studier som andra forskare gjort av polisens agerande. De har gjort intervjuer med poliser och följt med dem på jobbet. – Polisen har en större fokus på vissa grupper. Det le der till större risk att bli upptäckt om du tillhör en sådan grupp och begår ett brott. Personer med utländsk bak grund är en sådan grupp, säger hon. Det behöver inte nödvändigtvis handla om avsiktlig rasism. Inom poliskåren finns det en föreställning om att invandrare oftare begår brott, och den leder till att poli sen fokuserar mer på invandrare än på andra grupper. Och det man letar efter hittar man. – Det blir en självuppfyllande profetia, säger Tove Petersson. ”BROTTSLIGHETENS RASIFIERING” Tendensen att skylla brottslighet på invandringen har också etablerat sig i samhällsdebatten. Felipe Estrada, professor i kriminologi i Stockholm, kallar fenomenet för ”brottslighetens rasifiering”. Han menar att bilden av att samhället blivit alltmer våldsamt är en illusion. Istället handlar det om att vårt sätt att se på våld och brott har förändrats. Medier och samhällsdebattörer fokuserar mer på våld idag än på 1970- och 80-talen. Och istället för att se brottsligheten som ett problem för hela samhället finns en tendens att peka ut vissa problemgrupper. – Det blir ett avståndstagande. Man väljer att lyfta fram att de här människorna är annorlunda än vi, det är därför de begår brott. Tidigare fanns en social förståel se av att vi alla skulle kunna begå de här brotten under vissa omständigheter, säger Felipe Estrada. Medierna har ett ansvar, menar han. När de lyfter fram brottsligheten tvingas vi som medborgare hela ti den att förhålla oss till den. Men i grunden handlar det om politik. Felipe Estrada menar att brottsligheten har använts som ett medel för att kritisera välfärdssamhället och att den kritik som på 1970-talet kom från yttersta höger kanten idag har blivit samhällsnorm. – Man talade om svängdörrar på Kumla. Svenska Dagbladets ledarsida skrev om föräldrar som inte tog ansvar och att samhället måste ingripa tydligare och hårdare mot brottslighet. Då var det oerhört ifrågasatt, men idag protesterar ingen om man säger samma sak. Problemen med kraven på hårdare tag är flera. Dels är det inte så effektivt som det kan verka. – Hårdare tag löser inte brottsproblemen. Man mås te låsa in oerhört många människor innan det påverkar brottsstatistiken, säger Felipe Estrada och tar Kalifor nien som exempel. Den amerikanska delstaten har sat sat enorma summor på fängelser, vilket nästan har knäckt delstatens ekonomi. Nu tvingas man tänka om. – Istället för att sätta unga människor i arbete och utbildning kan man sätta dem i fängelse. Men det blir oerhört kostsamt, säger han. Men kraven på hårdare tag spär också på konflikter och ”vi och dom”-tänkande. – Det försvårar förståelsen. Det blir lättare att ta av stånd från brottslingar men svårare att ta tag i de socia la problemen som ligger bakom brotten. – Det finns en syn att det är invandrarungdomar som begår de här brotten. Så skulle aldrig ”våra” ung domar göra. Om de inte var väldigt fulla eller psykiskt sjuka. DE GRIPNA I BERGA Det dröjde någon vecka. Snacket gick på kaféerna och bensinmackarna i Kalmar. Osäkerheten och spekula tionerna frodades. Bergaborna var upprörda över att deras frisör och konditori hade blivit lågornas rov. Stormöte planerades där Bergaborna skulle möta politiker, tjänstemän och fastighetsägare. Kommunalrådet stod fast vid sin hårda linje. Sedan, en fredagseftermiddag i oktober, greps fyra unga män misstänkta för branden. Tre av dem hade svenskklingande namn. Samtliga kom från en annan stadsdel, även den känd för låga inkomster och hög kri minalitet. Huruvida de gripna männens föräldrar var arbetslösa, lågutbildade och ensamstående är oklart. Statistiken talar för det. ”INVANDRARUNGDOMARNAS HÖGRE BROTTSLIGHET KAN […] TILL ALLRA STÖRSTA DELEN FÖRKLARAS MED SOCIALA SKILLNADER, SOM FÖRÄLDRARNAS EKONOMI OCH UPPVÄXT I OMRÅDEN MED HÖG BROTTSLIGHET.” 21 MANA 3/4 2011 FAKTA I februari 1999 letade fyra civilklädda poliser efter en våldtäktsman i Bronx, New York. De fick syn på en man som passade in på beskrivningen: Amadou Diallo, en 22-årig immigrant från Guinea. Diallo stod vid ingången till sin lägenhet när han drog fram något ur fickan. Poliserna trodde att det var ett vapen, och avfyrade sammanlagt 41 skott varav 19 träffade Diallo som avled. Det visade sig att han hade dragit fram sin plånbok ur fickan, och att han var både obeväpnad och oskyldig. Mot bakgrund av Diallos öde utformades ett psykologiskt experiment som påminner om ett dataspel. Deltagaren får se en serie bilder, som de här intill, föreställande vita eller svarta personer. De håller antingen i en pistol eller i ett annat föremål, som en plånbok eller mobiltelefon. Deltagarens uppgift är att så snabbt som möjligt trycka på ”shoot” om personen på bilden är beväpnad, eller trycka på ”don’t shoot” om personen är obeväpnad. Resultaten visade att deltagarna hade snabbast reaktionstid när en svart person var beväpnad, och när en vit person var obeväpnad. Man sköt felaktigt flest gånger när en svart person var obeväpnad, och missade att skjuta beväpnade vita personer oftast. Oavsett deltagarens egen etnicitet, gav studien samma resultat. Forskarnas förklaring är att när information stämmer överens med stereotypa uppfattningar går den snabbare och lättare för hjärnan att bearbeta. Deltagarna hade en lägre tröskelnivå för att skjuta en svart person. Detta tror forskarna beror på att det är lättare att känna sig säker på att information som passar in i ens stereotypa uppfattningar är korrekt. Det finns även andra socialpsykologiska experiment som visat på liknande fenomen. I ett experiment fick deltagarna avgöra om bilder de såg föreställde vapen eller verktyg och resultaten visade att folk hade enklare för att identifiera vapen efter att de sett en svart persons ansikte (Payne, 2001). Tvetydiga beteenden uppfattas också som mer fientliga och hotfulla när de utförs av en svart person, än om samma beteende utförs av en vit person (Duncan, 1976; Sagar & Schofield 1980). Stereotypa associationer mellan afroamerikaner och till exempel våld, leder enligt forskarna till att mentala genvägar byggs upp i hjärnan. Dessa kommer till användning i alla situationer där en svart persons beteende ska bedömas. En individs nivå av fördomsfullhet kan också spela in, men är inte avgörande. Det räcker att det finns en stereotyp föreställning som kopplar samman afroamerikaner med våld. Källa: The Police Officer’s Dilemma: Using Ethnicity to Disambiguate Potentially Threatening Individuals, ur Journal of Personality and Social Psychology, 2002, Vol. 83, No. 6, av Joshua Correll, Bernadette Park, Charles M. Judd (University of Colorado at Boulder) & Bernd Wittenbrink (University of Chicago). 22 MANA 3/4 2011 MALMÖ, KRIMINALITET, ”GÄNG” Vem är sörjbar? Vems död sörjs och vem anses inte mänsklig nog för att sörjas? Dessa frågor ställer sig genusforskaren Judith Butler när hon diskuterar hur USA bygger berättelsen kring sitt globala krig. Men vad händer om man ställer dessa frågor på hemmaplan, i Malmö? Vem är sörjbar när vi pratar om gatuvåld, kriminalitet och gänguppgörelser? TEXT: MAJA SAGER REDAKTIONSMEDLEM KOLLAGE: SARAH KATARINA HIRANI S ydsvenskan-reportern Tobias Barkman har, till sammans med kollegan Joakim Palmkvist, ut forskat verkligheten bakom den slentrianmässiga rapporteringen om ”uppgörelser i undre värl den”. I boken Maffiakrig: Nio avrättade män och staden de levde i djupdyker de i bakgrunden till nio mord och kartlägger de mördades bakgrunder och sociala sam manhang. – När man säger ”uppgörelse i undre världen” slutar folk snabbt lyssna. Den respons vi får från läsarna visar att intresset för de mord som förklaras som kriminella uppgörelser dalar efter bara en dag, därefter tror folk att de har fått hela bilden, att den där enkla etiketten beskri ver hela situationen för dem. Men de här enkla stämplar na på olika typer av brott och brottslingar döljer de mer komplexa sammanhangen: allt handlar inte om affärs uppgörelser och knark. Boken beskriver hur den organiserade brottsligheten i Malmö delvis ändrat karaktär. Det har skett en förskjut ning från mc-gängens fasta hierarkiska strukturer till kompisnätverk som är baserade på att man växt upp till sammans och ställer upp för varandra. Samtidigt som författarna visar att den organiserade brottsligheten har ”bitit sig fast” i samhället, visar de också att de som fallit offer för de så kallade gangstermorden inte alltid är inbit na kriminella, utan snarare personer i de kriminella nät verkens utkanter. De kompisbaserade strukturerna inne bär att tillhörigheten och identifikationen med den kri minella världen inte alltid är självklar. – Rent konkret har de här morden drabbat både per 23 MANA 3/4 2011 soner som är djupt integrerade i kriminella organisa tioner och killar som levt ganska vanliga liv. Killar som har schyssta föräldrar som tagit hand om dem, men som varit i umgängeskretsar där vissa är kriminella, en form av kretsar som är vanliga i mindre bemedlade områden. Vad betyder det att dessa mord har passerat med så pass lågt intresse för de människor som fallit offer? In tresset har kretsat kring faror för allmänheten och upp komsten av ”gangstervåld” men sorgen över de unga männens öde har helt uteblivit. Både forskare och antirasistiska debattörer har pekat på hur ord som ”gäng” och ”kriminella” på grund av medielogik och rasism kommit att associeras med stigmatiserade bostadsområden, med invandring och rasifierade grupper. Så jag frågar Tobias Barkman om han tror att det låga intresset för de unga männen som har dött har något att göra med att man utgår från att det rör sig om personer med utländsk bakgrund. – Det finns mycket politik i brottslighet. Många vill använda brottslighet för sina politiska agendor, även rasister. Men i allmänhet tror jag att det i grund och botten handlar om att skapa en känsla av trygghet för en själv genom att känna att det är personer som inte är som en själv. Sedan är ju frågan ”vem är inte som jag?”. För de flesta handlar det nog mest om att de drabbade är just brottslingar, det kommer i första hand. Sedan för en del, som bor på Gamla Väster eller Limhamn till ex empel, handlar det nog också om att tänka att det hän der på andra platser i Malmö. Men visst, det finns ju också rasism i Sverige, och säkert många som tar av stånd på den grunden. ETNIFIERINGSPROCESSER I MEDIA Torun Elsrud är sociolog och forskar kring diskrimine ringsprocesser med fokus på hur vissa journalistiska grepp stigmatiserar etniska minoriteter och pekar ut vissa bostadsområden som problem. – Inom forskningen talar man om mediers etnifie ring av förorten. Det handlar inte om att man rakt av kopplar ihop invandring och kriminalitet, men istället kan man se hur de bilder som förmedlas tillsammans i sin helhet skapar de här kopplingarna. Till exempel kan man se att förorten etnifieras via ”positiva” berät telser om integrationsprojekt, en öppen förskola som även erbjuder svenskundervisning eller återkommande festligheter på temat etnisk mat. Så görs förorten ”trev ligt mångkulturell”. Men sedan har vi ett annat starkt tema om samma plats, där ”etnicitet” inte nämns; det starka fokuset på kriminalitet i just de här områdena. Så görs förorten otrevligt ”kriminell”. När alla teman länkas samman uppstår en koppling mellan ”invand rarbakgrund” och kriminalitet. Kopplingen behöver alltså inte göras i den enskilda texten, utan sker genom 24 MANA 3/4 2011 en kombination av texter, ofta över tid. Journalistiken väljer ofta bort att diskutera de sociala och ekonomiska orättvisor som gör att migranter och barn till migran ter, liksom andra ekonomiskt missgynnade grupper, har få eller inga möjligheter att förverkliga sina livs drömmar på det sätt som den ”svenska” medelklassen har. Då blir den övergripande bilden som medierna ger skev och den ger näring åt främlingsfientlig retorik. Torun Elsrud knyter ihop sitt resonemang kring etnifieringsprocesser i medierna med att hänvisa till journalisten Oivvio Polite: – Han förklarar att om en journalist skriver en berät telse om en ”ung invandrarkille” som är på väg in i kri minalitet för att han känner sig utestängd av samhället, så berättar journalisten en sanning. Men om det är den enda typ av nyheter han och hans kollegor berättar om ”unga invandrarkillar” så producerar de tillsammans en lögn. ”VI” OCH ”DE ANDRA” Torun Lindholm är psykolog och bedriver forskning kring hur fördomar och stereotypa föreställningar kan verka diskriminerande i rättsliga sammanhang. I försökssituationer har hon visat filmer där brott begås och sett att det som händer på filmerna uppfattas olika beroende på hur åskådarna uppfattar sin egen och aktörernas etniska bakgrund. – Att denna tendens att uppfatta situationer utifrån sina egna utgångspunkter och föreställningar får kon sekvenser i rättsväsendet har även visats till exempel i studier i USA, där man kan se att afroamerikaner löper större risk att dömas till dödsstraff. Både Lindholm och sociologen Torun Elsrud tror på en förklaring liknande den som Tobias Barkman är inne på, att sättet att beskriva brottslighet och våld – och hur detta på olika mer eller mindre subtila sätt rasifieras – har att göra med behovet av att skapa en berättelse om ett nationellt ”vi” som tryggt, stabilt och laglydigt. Torun Lindholm vill inte direkt tala om rasism, men ser hur vissa grupper av invandrare stig matiseras. – När jag var liten var det finnar som stigmatiserades som kriminella, idag är det andra grupper. När man är hotad vill man hitta syndabockar, och jag kan inte säga om det handlar om just rasism, men då invandrare är överrepresenterade i brottsstatistiken kanske det blir en tacksam grupp att göra till syndabockar. Problemet är att man förklarar statistiken med att det skulle hand la om gruppens inre egenskaper och karaktär, att det skulle vara något problematiskt med dessa grupper. Man ser inte hur situationen, sociala strukuturer, val möjligheter etcetera påverkar. Statistiken handlar om att de som befinner sig längst ner socioekonomiskt är överrepresenterade, och så som det här samhället ser ”RENT KONKRET HAR DE HÄR MORDEN DRABBAT BÅDE PERSONER SOM ÄR DJUPT INTEGRERADE I KRIMINELLA ORGANISATIONER OCH KILLAR SOM LEVT GANSKA VANLIGA LIV. KILLAR SOM HAR SCHYSSTA FÖRÄLDRAR SOM TAGIT HAND OM DEM, MEN SOM VARIT I UMGÄNGESKRETSAR DÄR VISSA ÄR KRIMINELLA…” ”STATISTIKEN HANDLAR OM ATT DE SOM BEFINNER SIG LÄNGST NER SOCIOEKONOMISKT ÄR ÖVERREPRESENTERADE, OCH SÅ SOM DET HÄR SAMHÄLLET SER UT ÄR DET INVANDRARE SOM BEFINNER SIG LÄNGST NER.” ut är det invandrare som befinner sig längst ner. Hossein Miri är psykolog och psykoterapeut och har arbetat med barn och ungdomar runt om i Malmö i många år. Även han säger att en rigid uppdelning i ”vi” och ”dem” är en psykologisk mekanism som hjälper människor att dela upp världen och som används för att ta avstånd från det som känns hotfullt eller smutsigt hos en själv. Men han förklarar hur denna mekanism förstärks i dagens samhällsklimat: – Samhället har blivit hårdare de senaste tio åren. Det finns en växande rasism i hela Europa, men hela samhället är i kris, det är inte bara hårdare mot etniska minoriteter, alla svaga grupper skuldbeläggs. I detta kli mat har även kriminaliteten ökat, samhället har blivit osäkrare. Och när det finns en sådan osäkerhet, när ång esten växer i människor, då triggas det paranoida vi och dem-tänkandet och förstärks ytterligare. Mass medierna spelar också en roll här, vissa medier fångar den här stämningen och bedriver en journalistik som rasifierar kriminalitet och beskriver det som att problemen bara finns hos ”de andra”. OSYNLIGGJORDA STRUKTURER ”Det här är inga ungdomar, de flesta är över 20 år. Det är försent att lägga något krut på dem. De är förlorade. De kommer antingen att dö av en överdos eller bli skjutna i någon gänguppgörelse”, säger en anonym p olis till Dagens Nyheters reportrar i ett reportage om krimi nalitet och stök på Sevedsplan i Malmö den 9 o ktober 2011. Uttalandet spär på misstanken om att samhället är på väg att släppa sitt ansvar, att det finns en uppgivenhet sprungen ur osynliggjorda strukturer och individualise rade tolkningsmodeller. Vad händer med tolkningar av ungdomsbrottslighet som ett fenomen att förstå inom ramarna för sociala sammanhang, klasskillnader och andra samhälleliga strukturella fenomen? Torun Elsrud tror att dagens sätt att diskutera krimi nalitet och ungdomsbrottslighet hänger ihop med en hårdnande attityd mot allt som avviker från en indivi dualistisk norm i ett alltmer nyliberalt samhälle: – Barn får veta tidigt att de har alla möjligheter att bli vad de vill och om de inte blir det är det deras eget fel. Intresset för att förstå de sociala strukturer som omöj liggör för vissa verkar vara minimalt just nu. Det gäller även i medierna. VAD ÄR ”GÄNG”? Men vem handlar den här diskussionen egentligen om? Medan Barkmans och Palmqvists bok tydligt f okuserar på den organiserade brottsligheten, så brister den mer allmänna diskussionen om kriminalitet och våld däri att begreppen lätt glider mellan den grövre kriminaliteten och ungdomar som begår småbrott och till och med ungdomar som inte begår brott, utan som bara umgås på stan i grupp. Hossein Miri lyfter fram den här avsak naden av nyanser. – Diskussionen om kriminalitet, ungdomar och gäng är väldigt ensidig och generaliserad. Visst finns det ung domar med varierade bakgrunder som begår brott, men det finns desto fler ungdomar som inte b egår brott. Ungdomar med mörkt hår eller mörk hy blir misstänkta så fort de umgås i grupp. Dels har forskning visat att de löper fyra gånger större risk att bli misstänkta för brott, dels berättar många ungdomar jag träffar i mitt arbete om hur de behandlas som kriminella så fort de är i grupp på bussen eller ute på stan. Det verkar inte göras skillnad mellan grupper av kamrater och kriminella gäng. Att det finns en förvirring kring vad som egentligen menas med gäng blir tydligt i kommunstyrelseordfö randen Ilmar Reepalus kritiserade kommentarer i ett annat reportage från Sevedsplan i Malmö, denna gång i Sydsvenskan den 7 oktober. Först erbjuder Reepalu en förklaringsmodell som skulle kunna ses som ett frö till kritik av strukturell rasism: ”Det här är ungdomar som behöver känna att de har en framtid, men tyvärr finns det människor som står ut anför samhället idag på grund av det efternamn de har.” Men efter några korta följdfrågor hoppar Reepalu vi dare till helt andra problemformuleringar: ”Det är också viktigt att människor som inte har svenskt medborgarskap och i högre grad begår brott blir utvisade. [...] Jag tycker det bör tillämpas oftare, att fler som är aktivt kriminella och inte har svenskt med borgarskap utvisas och inte får komma tillbaka till lan det under en längre tid.” Reepalu glider här över hela skalan från tonåringar som reagerar på strukturell exkludering och bråkar på stan till organiserad brottslighet, och förstärker sam tidigt rasifieringen av dessa personer genom att peka ut dem som löst hängande medborgare, att de inte fullt ut tillhör det svenska samhället. Samtidigt som Hossein Miri kritiserar hur ungdomar från rasifierade grupper behandlas och de negativa ste reotyper genom vilka de tolkas, så understryker han vikten av att också lyfta fram positiva nyanser. Det handlar alltså inte bara om att konstatera att de negativa fördomarna är just fördomar. För att få hela bilden måste man också se de positiva krafter som v äxer i en stad präglad av mångfald. – Visst finns det problem, men fördomarna skapas också av att bara fokusera på problemen. Det jag ser bland ungdomarna i Malmö är att antirasismen växer och att de bär fram en stark kosmopolitisk kraft. Jag gläder mig åt att se hur ungdomar i Malmö skapar nya kulturer och nya gränsöverskridande identiteter. 25 MANA 3/4 2011 Krönika/ Vem är ansvarig? För att kunna få ett lyckligt liv, måste man födas på rätt plats vid rätt tillfälle. Och för det krävs tur. Inom filosofin kallas det för moral luck. Folk med gynn samma förutsättningar vill sällan erkänna den betydel se turen haft. De vill tillskriva sig själva äran, vilket delvis kan förklara varför de som ”lyckats” har svårt att förstå varför andra inte gör det. Så fort det talas om kriminalitet bland högerlibera ler är dessa ord ständigt återkommande: Individen är alltid ansvarig för sina handlingar. Elvaårige Mohammed anländer som flykting till sammans med sin familj från Irak… Familjen kommer från enkla förhållanden. Dom bodde säkert i ett sten hus, använde kanske åsnor som transportmedel och kanske lekte lille Mohammed bland får. Vem vet? Men en sak är i alla fall säker: det sprang inte runt en massa pundare, alkisar, tjuvar och prostituerade i deras gamla hemkvarter. Mohammeds familj flydde inte till Sverige på grund av sociala problem, utan det berodde på politik. Hundratusentals irakier flydde undan USA:s aggression som enbart handlade om naturtillgångar. Och så anländer familjen till det västerländska lan det Sverige som ska typ ”hjälpa dem”, och placeringen i ett utsatt område blir ett faktum. Sen vill jag poäng tera att det är en väsentlig skillnad mellan en förort och ett utsatt område. På grund av språket och de kulturella skillnaderna tar det minst ett år för föräldrarna att ”landa”. Under tiden springer lille Mohammed redan runt i sitt utsatta område, fascinerad av det västerländska livet, och han försöker såklart passa in. Föräldrarna har inte hunnit fatta att de har hamnat i ett knasområde. Hemma i Irak ser knasområden annorlunda ut än de gör här. Och problemen börjar, för hur passar man in i ett utsatt om råde? I vilket område som helst följer man strömmen, och det gäller även i ett utsatt område. Jag vet, för lille Mohammeds berättelse är även min. Det hände mig när jag kom som flykting med min familj från Chile 1984. Och samma sak händer i de utsatta områdena idag. Har inte samhället ett ansvar för Mohammeds om givning? De flydde ju till Sverige för att få hjälp. Kan man då påstå att Sverige tagit sitt ansvar som ett civili serat i-land borde göra? Med tanke på vad västländerna tillsammans med sina megakorporationer mjölkat, mjölkar och kommer att fortsätta mjölka den tredje världen? En elvaåring väljer inte, han följer bara med ström men. Kan man då med handen på hjärtat påstå att indi viden alltid är ansvarig för sina handlingar? Svaret är NEJ. Men frågar man högern efter lösningar för att mot 26 MANA 3/4 2011 Upptrappning mot utländska medborgare som begår brott L.G Carmona a.k.a Kinsesen i Kartellen, är i vår aktuell med boken Spelet är s pelet, som är första delen i en trilogi. ”… HUR SKA HÖGERPOLITIKER KUNNA RÄTTFÄRDIGA MASSAKRERANDET AV VÄLFÄRDEN OCH DE ÖKADE INKOMSTKLYFTORNA, OM INTE GENOM ATT ÖVERFÖRA ANSVARET PÅ INDIVIDEN?” verka fattigdom och utanförskap – som är huvudorsaker till kriminalitet och sociala problem – svarar alltid hö gerpolitiker reflexmässigt: ”man måste lära sig svenska”, ”man måste ta sitt ansvar och arbeta” och ”uppfostran är viktigt”. Invandrare söker inte färre jobb än svenskar me nar samhällsforskare. Det handlar alltså inte om att in vandrare hellre vill leva på socialbidrag. Men jag menar, hur ska högerpolitiker kunna rättfärdiga massakrerandet av välfärden och de ökade inkomstklyftorna, om inte genom att överföra ansvaret på individen? Ensamstående mammor i utsatta områden tar sitt ansvar genom ett eller två lågavlönade jobb. Dom käm par som alla andra ”samhällsbärare”. Men en ensamstå ende mamma med två lågavlönade jobb kan tyvärr inte befinna sig på tre platser samtidigt. Inte ens en robot skulle klara av det. Hon kommer väl hem 19.00 med lite flyt. Hur mycket kontakt finns det mellan mamman och barnet? Barnet går ju i skolan, borde inte samhället kun na ta ansvar för mammans barn medan hon arbetar? Skolminister Jan Björklund basunerade ut följande till jublande partikamrater under valrörelsen: problembarn i skolan är inte samhällets problem, utan den enskilda förälderns. Björklund tycker att mamman ska ta ansvar. Faktum är att hon gör det, men tyvärr är omgivningen utanför hemmet horribel i ett utsatt område. Tyvärr slukar den omgivningen hennes son från 08.00 till 19.00. Hur ska mamman ha en chans? Människor som Reinfeldt och Björklund strävar inte efter ett bättre samhälle, utan efter en förbättring av den individuella positionen inom det existerande samhället. För vänstern handlar allt om hjärta, om kärlek till med människan. Men tyvärr är både hjärta och kärlek något som högerpolitiker totalt saknar. Och vem är ansvarig? Så klart de som röstar på dessa människor, människor som fullständigt saknar en känslomässig koppling till de sociala problemen – människor med moral luck. Dömda utländska brottslingar ska kunna utvisas från Dan mark om detta inte med säkerhet strider mot internatio nella konventioner – det är det lagförslag som nu diskute ras i vårt grannland. I Malmö tycker kommunalrådet Ilmar Reepalu att nya svenskar ska ha ett temporärt medborgar skap, så att de lättare kan utvisas om de begår brott. – Det är en upptrappning i hela Europa i diskussioner och beslut. Inget land vill ha lösast regler. Beslut i Dan mark och diskussionerna i Finland påverkar därför Sverige, säger Lisa Westfelt. Hon är doktor i kriminologi och har skrivit sin avhand ling om utländska medborgare som utvisats från Sverige som straff. Under de år hon studerat utvecklingen i Sveri ge har klimatet hårdnat. – Se bara på hur romer utvisats, säger hon. Hon syftar på de 40-tal romer som utvisades från Sveri ge förra sommaren. De var EU-medborgare, hade rätt att vara i Sverige och var inte dömda för några brott. Däremot hade de sysslat med tiggeri, vilket svenska polisen och migrationsminister Tobias Billström (M) tyckte var ett då ligt beteende. Ilmar Reepalus förslag är ytterligare ett tecken på att re toriken går i en riktning där det är okej att dela in männis kor i olika grupper; fullvärdiga medborgare och temporära medborgare. Kanske hade inte medborgarskapet varit så i hetluften om de mänskliga rättigheterna hade gällt just alla männis kor. Idag är dessa rättigheter kopplade till medborgarska pet, vilket strider mot själva idén om de mänskliga rättig heterna – att de är till för precis alla, oavsett varifrån man kommer och oavsett om man har begått brott eller inte. Men det senare är inte populärt att tala om. I Lisa Westfelts avhandling från 2008 är det tydligt att inte heller domstolarna i Sverige tar in den aspekten till räckligt väl i fråga om utvisning av utländska medborgare. I lagen står att om personen riskerar att utsättas för tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling ska han eller hon inte utvisas, om inte brottet anses vara så grovt att det är ”förenat med fara för allmän ordning och säkerhet att låta personen stanna”. När det gäller personer som fått asyl i Sverige ska Migrationsverket uttala sig i frågan om even tuell utvisning. Lisa Westfelts forskning visar att det är mycket sällsynt att i domen diskutera huruvida det strider mot de mänskli ga rättigheterna att utvisa personen. I 16 procent av fallen har domstolen inte ens hämtat in material från Migrations verket i frågan, och när de gjort det har de ändå gått emot Migrationsverkets bedömning att personen riskerar att ut sättas för tortyr eller annan förnedrande behandling om hon utvisas till det land hon har flytt ifrån. Lisa Westfelt menar att domstolen genom systemet gör en andra asyl prövning. De personer som fått asyl har redan gått igenom en asyl utredning där myndigheterna har bedömt att de har rätt till skydd. Begår de sedan ett brott och utvisning som straffåt gärd diskuteras, gör domstolen en ny prövning av asylskä len inför beslutet om huruvida personen ska utvisas eller inte. För utländska medborgare gäller tydligen inte heller synsättet att det är möjligt för den som begått ett brott att rehabiliteras. Trots att de har avtjänat straffet och fått del av kriminalvårdens insatser ses de fortfarande som brotts lingar. De som utvisas har redan avtjänat sitt straff i Sverige men får genom utvisningen ytterligare ett straff, de får inte längre bo kvar i landet. I Danmark vill man nu att utvisning ska vara huvud regeln. I det lagförslag som kom i somras är inte de som riskerar att utsättas för tortyr eller annan förnedrande behandling skyddade från utvisning. Enligt förslaget ska istället utvisning ske om detta inte med säkerhet strider mot internationella konventioner. Det betyder att en mycket större grupp än tidigare riske rar utvisning då det i många fall kan vara svårt att bevisa att utvisning till landet personen flytt ifrån med säkerhet skulle innebära tortyr eller annan förnedrande behandling. Skulle förslaget gå igenom kan man också fråga sig om det kommer att ställas höga beviskrav gällande risken att utsät tas för tortyr på den utvisningshotade. Hur är det då i Sverige? Har allt fler utvisats i takt med att debattklimatet hårdnat? Nej, inte under de senaste 15 åren om man tittar på BRÅ:s siffror. Det handlar om mellan 500 och 800 fall årli gen. Majoriteten av dessa har inte asyl och är inte folkbok förda här utan vistas i Sverige temporärt. Efter 1994 skedde dock en viss ökning eftersom Sverige då ändrade lagen och underlättade utvisning som påföljd. Mitten av 90-talet var också en tid då retoriken förändrades. Hela migrationspo litiken hårdnade efter den våg av flyktingar från Balkan som kom hit. Arbetslösheten var stor och Ny Demokrati hade banat väg för ett nytt debattklimat. Kan då samma sak hända igen? Ja, i Danmark i alla fall. Fast inte utan motstånd. – Det har varit mycket diskussioner sedan lagförslaget kom, både bland frivilligorganisationer och i folketinget. Det finns en opinion mot förslaget, säger Sara Westengaard Guldagger på danska Institutet för mänskliga rättigheter. Institutet varnar för att Danmark med en sådan lag kom mer att bryta mot internationella konventioner, det vill säga att personer som utvisas riskerar att utsättas för tortyr eller annan förnedrande behandling i det land de utvisas till. Institutet menar att regeringen genom förslaget fråntar domstolens delar av dess arbete, nämligen att se till så att utvisningar inte strider mot internationella konventioner. Vad denna kritik konkret kommer att betyda i Danmark är oklart. Landet fick tidigare i höst en ny politisk styrning och ämnet kommer med största sannolikhet att fortsätta debatteras. TEXT: BRITTA ABOTSI REDAKTIONSMEDLEM ”LISA WESTFELTS FORSKNING VISAR ATT DET ÄR MYCKET SÄLLSYNT ATT I DOMEN DISKUTERA HURUVIDA DET STRIDER MOT DE MÄNSKLIGA RÄTTIGHETERNA ATT UTVISA PERSONEN.” 27 MANA 3/4 2011 HIPHOPENS DUBBLA ANSIKTE JOURNALISTER OCH RAPPARE ÄR RÖRANDE ÖVERENS OM ATT DEN SVENSKA HIPHOPEN ÅTERSPEGLAR VERKLIGHETEN I FÖRORTEN. I USA HAR AKADEMIKER FRÅN HIPHOPGENERATIONEN BÖRJAT IFRÅGASÄTTA DE VERKLIGHETSANSPRÅK SOM RAPPARNA OCH JOURNALISTERNA TILLSKRIVER MUSIKEN. VISSA MENAR ATT HIPHOP BÖRJAR LIKNA EN ”MINSTREL SHOW” – EN ÖVERDRIVEN UPPVISNING AV RASISTISKA STEREOTYPER. HUR SKA VI FÖRSTÅ SVENSK HIPHOP – ÄR DET BERÄTTANDE JOURNALISTIK ELLER GETTOSAFARI? TEXT: ANTON HULTBERG HANSEN FRILANSJOURNALIST ILLUSTRATION: HALFDAN LIVSTRÆT PISKET / WWW.SYGNOK. TK D e senaste åren har svensk hiphop genomgått en renässans och en generationsväxling – nya stilar har vuxit fram, nya artister har sett dagens ljus och rappare hittar ständigt nya sätt att sätta ord på den mänskliga erfarenheten. Många av stjärnskotten på den svenska hiphophimlen har förorten som en självklar utgångspunkt för sina be rättelser. Adam Momodou Eriksson Taal har tagit artist namnet Adam Tensta, som en hyllning till den förort där han har vuxit upp. Ison & Fille, Stor och Mohammed Ali är andra rappare som ofta refererar till förorten i sina tex ter. Det är inte ovanligt att man pratar om hiphop som ”gatans röst”. Ofta citeras Public Enemys frontman Chuck D, som för tjugo år sedan sade att ”hiphop är de svartas CNN”. Även i Sverige framhålls ofta hiphop som en genre som lyckas skildra verkligheten i de för orter där förhållandevis få journalister bor. I en krönika i Expressen den 16 april i fjol skrev journalisten Jan Grad vall att svensk hiphop är musikens svar på ”berättande journalistik”. I hiphopens hemland USA har det rasat en stor debatt om hiphopens demoraliserande och samhällsfarliga bud skap. Å ena sidan finns det konservativa debattörer, som komikern Bill Cosby och författaren John McWhorter, som menar att hiphop orsakar sociala problem och att unga svarta borde dra upp byxorna och skaffa sig ett jobb. Å andra sidan växer en rörelse fram på universitet och colleges runt om i USA. Hiphop studies – akademis ka studier i och om hiphop – bidrar med nya perspektiv och formulerar en nyanserad kritik inifrån rörelsen. Och hiphopgenerationens akademiker ger de nykonservativa kritikerna svar på tal. LABYRINT OCH KARTELLEN Kan hiphop studies bidra med nya perspektiv i den svenska debatten om hiphop? I den här artikeln diskuteras svensk förortsrap med teorier hämtade från hiphop studies. Och jag fokuserar på två grupper som har varit i medialt blåsväder de senaste åren. Det handlar om Labyrint och Kartellen. Båda grupperna slog igenom 2008, och båda grupper na har väckt känslor – hos fansen, i medierna och hos polisen. Labyrint slog igenom med låten ”Vår betong” – en rå skildring av livet i Uppsalastadsdelen Gottsunda. Många av deras texter handlar om ungdomars frustration och om konfrontationer med ordningsmakten. I år har flera av gruppens spelningar på fritidsgårdar ställts in ef ter påtryckningar från polisen, som anser att Labyrints musik uppmuntrar ungdomar att ta droger. Kartellen är ett musikkollektiv där några av medlem marna är dömda för bland annat rån, vapenbrott och an stiftan till mord. Gruppen lanserade sig som ”Sveriges första riktiga gangsterrappare” – och kallar sin musik för ”verklighetsrap” (en översättning av engelskans reality rap). Kartellens hotfulla framtoning gav genljud både hos hiphopfansen och i medierna. Rapgruppen ägnades en hel miniserie i P1:s flaggskepp Studio Ett. Reporten K atarina Gunnarsson intervjuade gruppens medlemmar och pratade med poliser. Hon intervjuade småkillar på torget i Bagarmossen och hon pratade med en mamma, som hävdade att Kartellen hade lett in hennes son på en kri minell bana. Premissen för Gunnarssons reportage var att Kartel len lockar ungdomar till ett kriminellt liv. Beviset hittade hon, som så många andra journalister som åker ut till förorten, på torget. Scenen känns igen: Radioreportern tar fram mikrofonen och småkillarna på torget spelar tuf fa. Killarna på torget har Kartellens musik som ringsignal på mobilerna och i reportaget framsuggereras ett kausalt samband mellan gangsterrap och buset i förorten. När Katarina Gunnarsson intervjuar Kartellen frågar hon med indignerad ton: ”Många som hör det här blir ju 29 MANA 1 2010 TEMASIDOR ”HIPHOP STUDIES – AKADEMISKA STUDIER I OCH OM HIPHOP BIDRAR MED NYA PERSPEKTIV OCH FORMULERAR EN NYANSERAD KRITIK INIFRÅN RÖRELSEN.” fruktansvärt provocerade på er. De tycker att ni beter er för jävligt, ni har svikit det här samhället, ni har inspire rat andra unga människor att leva kriminellt ...” Kartellen: ”Samhället svek först ... Jag säger som Christer Petersson, samhället svek först.” Katarina Gunnarsson fick andra medier att reagera – på Dagens Nyheters ledarsida skrev Hanne Kjöller att rap parna ger samhället hela skulden för att de hamnat i kri minalitet. Svenska Dagbladets Per Gudmundsson tyckte att Kartellen låter som gnälliga ”sossekärringar” när de rappar om att kriminalitet har sin grund i segregation, ut anförskap och nedskärningar. VÅLDSFÖRHÄRLIGANDE MUSIK Hur kan man förstå musikens utveckling och etablisse mangets reaktion? Kanske kan vi lära oss av den diskus sion som länge har pågått i USA. Tricia Rose, professor i African American Studies på Brown University, är en obestridlig auktoritet inom hiphop studies. Hennes bok Black Noise från 1994 räknas som den första boken inom genren. Tricia Roses senaste bok Hip Hop Wars beskriver de två motpolerna i 00-talets polariserade debatt om hip hop – och den är en bra utgångspunkt för diskussionen om hiphopen, medierna och samhället. Grundfrågan när vi diskuterar Kartellen är naturligtvis hönan eller ägget. Är det så att hiphop orsakar våld och uppmuntrar en kriminell livsstil, eller speglar texterna de problem som redan finns i samhället? I boken Hip Hop Wars skriver Tricia Rose att den van ligaste anklagelsen mot hiphop är att musiken glorifierar, uppmuntrar och orsakar våld. Rose påminner om video våldsdebatten från 80-talet, och pekar på att det inte finns något stöd för att konsumtion av våldsskildringar skulle leda till våld. Däremot finns det ett problem med att unga svarta amerikaner förknippas med våld. Fördo marna om att unga svarta män skulle vara impulsiva, våldsbenägna och opålitliga bekräftas av rapmusikens våldsamma texter, och dessa tolkas ofta bokstavligt. Lå tar om att skjuta poliser tolkas inte som ett uttryck för unga mäns frustration i botten på samhällsstegen, utan som en direkt uppmaning att sätta en kula i närmaste konstapel. Rose påpekar att president George Bush (den äldre) å ena sidan ansåg att det var ”sjukt” att släppa en skiva som glorifierade polismord (i samband med att Bodycount släppte låten ”Cop Killer” 1992), men å andra sidan villigt lät sig backas upp av Arnold Schwarzeneg ger, som i rollen som Terminator mördar och lemlästar dussintals poliser. Gangsterrappare försvarar sig ofta med att filmer och tv-program är betydligt mer våldsamma än rapmusik. Och exemplet med Bodycount och Terminator visar att hiphop bedöms annorlunda än annan populärkultur – och att det spelar roll om polismördaren är svart eller vit. SLUTA GOLA Går det att överföra detta resonemang till en svensk verk 30 MANA 3-41 TEMASIDOR lighet? Bedöms våldsskildringarna inom svensk hiphop annorlunda än våldet i tv-serier, film och deckare? Vad skulle Hanne Kjöller och Katarina Gunnarsson säga om Jens Lapidus bok Snabba cash, eller för den delen om DN-reportern Lasse Wierups bok Svensk maffia? Vårt samhälle översköljs med överdrivna våldsskildringar och glorifierande beskrivningar av kriminella, men så länge som avsändarna är vita medelklassmän så verkar det inte vara något problem. Tricia Rose pekar på att våldet inom hiphopen har sin grund sig i verkliga förhållanden. Och i den verkliga misären finns det verkliga offer. Men i gangsterrappen finns det bara hallickar och banditer – alla historier be rättas ur förövarens perspektiv. Tricia Rose undrar om det är sunt att människor i fattiga områden identifierar sig med en artist som Jay-Z, som kallar sig project terrorist (”förortsterrorist”). Rose menar att människorna som drabbas av brottsligheten i gettot borde reagera mot rap pare som glorifierar brott. Därmed inte sagt att man ska ansluta sig till de konservativa kritikerna, som hävdar att det är hiphopen och de svartas ”dysfunktionella kultur” som ligger bakom misären i gettot. Enligt Tricia Rose är ”Stop Snitching”-kampanjen ett konkret exempel på hur gangsterrappen kan skada dem som bor i utsatta områden. Rose beskriver å ena sidan hur polisens brutala metoder och diskriminering har gjort svarta rädda för och misstänksamma mot polisen. ”Stop Snitching”-kampanjen är alltså begriplig med tanke på hur svarta behandlas av polisen. Men om människor i dessa områden börjar följa den kriminella koden och slu tar ”gola” – då gynnar det de kriminella och gör det omöjligt för laglydiga människor att skydda sig och få brott utredda. Gangsterrappen bidrar i det här fallet till att laglydiga människor börjar leva efter en gangsterkod som bara gynnar de kriminella. Även i Sverige har vi sett exempel på detta. Kartellen rappar ofta om hur fel det är att ”gola” och på deras Facebook-sida finns en stoppskylt med påskriften ”Stoppa goleriet”. UNDERHÅLLNING SOM BEFÄSTER FÖRDOMAR I Hip Hop Wars skriver Tricia Rose om hur jobbflytt, nedskärningar, droger, fängelseindustrin och vapenindu strin har format hiphopens narrativ. Hiphopens berättel ser om brottslighet har alltså viss verklighetsförankring. Men Tricia Rose påminner samtidigt om att gangster rappen – eller realityrappen – blev stor på 90-talet, då de stora skivbolagen gav sig in på hiphopmarknaden. Skiv bolagen efterfrågade rappare som kunde tillfredsställa de vita medelklasskonsumenternas efterfrågan. Genom att anspela på och överdriva stereotyper har hiphopen blivit en sorts modern ”minstrel show”, där svarta artister spe lar upp rasistiska karikatyrer för att tillfredsställa en vit medelklasspubliks voyeuristiska fantasier. Går det att tillämpa samma teori på svensk hiphop? Är förortsrappen musikens svar på ”berättande journalistik”, som Jan Gradvall skriver, eller handlar det om voyeuris tiska fantasier serverade till människor som inte bor i Gottsunda, Jordbro eller Rinkeby? Är den allt hårdare förortsrappen ett kvitto på att klassklyftorna ökar – eller på att det finns en efterfrågan efter förortsberättelser? Leder den här musiken till en förändring, en ökad med vetenhet, eller erbjuder den bara en stunds gettosafari för medelklassungdomar som fascineras av berättelserna om kriminella i förorten? Svensk hiphop berättar viktiga och spännande histo rier; fantastiska osannolika skrönor såväl som personli ga, jordnära berättelser. Men vet vi mer om förorten för att vi har lyssnat på hiphop? Och om människor lyssnar på hiphop utan att någonsin besöka en förort – vad har de då lärt sig? Tricia Rose jämför hiphoplyssnarna med all inclusive-turister i fattiga länder. Turisterna kan njuta av det varma vädret på paradisön, men de slipper kon fronteras med den verkliga fattigdomen. Hiphoplyssna re kan gå in i en spännande och sexig värld med pimps, hustlers och hoes – utan att behöva konfronteras med de verkliga problemen i den värld där inspirationen till de karaktärerna har hämtats. Svenska hiphopfans kan bekanta sig med gräsrökan de, stenkastande förortsungdomar genom att lyssna på Labyrint. De kan få en inblick i Stockholms undre värld genom att lyssna på Kartellen. Men två frågor pockar på svar: Är detta en representativ bild av förorten? Förmod ligen inte – stenkastning mot polisen är inget som sker dagligen, och de flesta som bor i förorten är knappast yrkeskriminella. Dessa skildringar är inte representativa bara för att det finns yrkeskriminella och stenkastande ungdomar i förorten. Kan vi förvänta oss att få ta del av realistiska förort skildringar inom hiphop? Både musikindustrin, rappar na och hiphopens kritiker brukar framhålla hur sanna och äkta artisterna och berättelserna är. Tricia Rose me nar att denna ömsesidiga besvärjelse är anledningen till att man inom nordamerikansk hiphop kan komma un dan med att framställa svarta människor på ett stereo typt och fördomsfullt sätt. I Sverige förmodas hiphopar tister från förorten besitta en speciell sorts autenticitet – de förväntas berätta för folk hur det är i de invandrartäta förorterna. ÖMSESIDIGA VANFÖRESTÄLLNINGAR Frågan är komplex – å ena sidan är kan man se en rasis tisk underton i mediernas förväntan på att hiphopartis ters fiktiva alster ska representera verkligheten. Endast vita européer anses vara kapabla att spela roller och ska pa riktig fiktion. De icke-vita får alltid representera sig själva eller sin grupp. Å andra sidan bygger många rap pare hela sin image på autenticitet och street cred – och de talar sällan om att hiphopens narrativ faktiskt är fik tion (som all konst). Det är först när rapparna hamnar i försvarsposition som de börjar jämföra sina alster med dataspel eller våldsamma filmer. Med boken Hip Hop Wars vill Tricia Rose visa på hur motsägelsefull den amerikanska debatten om hiphop kan te sig. Hon pekar på ett antal ömsesidiga vanföre ställningar som gör debatten skev. Båda sidor undervär derar kreativiteten – kritikerna tycker knappt att rap är musik, rapparna och bolagen försvarar allt som säljer – för att det säljer. Både kritikerna och försvararna be handlar hiphop som ett ”rent” svart uttryck. På så sätt osynliggör man hur mediebolag konsekvent exploaterar rasistiska stereotyper när de släpper fram en viss typ av hiphop. Hiphop behandlas och marknadsförs som svart kultur, men den konsumeras till största delen av vita. Kritikerna ser sexism och homofobi som något som hip hopen har uppfunnit, medan rappare låtsas som om kvinnoförtryck och homofobi är en ”svart” grej. I Sverige har det skett en rejäl svängning i synen på förortsrap. Från det tidiga 90-talet, då ett socialdemo kratiskt etablissemang nästan kramade ihjäl Dogge i in tegrationens namn, till slutet av 90-talet, då Kens attack mot kungahuset väckte både avsky och förtjusning. Den nya generationens förortsrap innehåller olika typer av berättelser. Men hur nyanserad är berättelsen om den nya förortsrappen? Den svenska förortsrappen fungerar på delvis samma premisser som amerikansk hiphop. Musiken marknadsförs som en ”ren” produkt som har producerats av ungdomarna i förorten – för ungdomar na i förorten. Den kallas ”verklighetsrap” och ”berättan de journalistik”. Man ser framför sig hur ungdomar i Akalla tjuvkopplar en lyktstolpe och samlas till gatufest – och hur dagens händelser vävs ihop till rimmade be rättelser till skenet från brinnande bildäck. Musikindu strins och mediernas roll i sammanhanget osynliggörs. Det finns ömsesidiga vanföreställningar i den svenska debatten. Alla verkar överens om att rappare från föror ten skildrar ”verkligheten”. Hiphop ses som en förorts kultur, och man blundar för det faktum att många som lyssnar på den sällan ens åker till förorten. Sexism och homofobi tolereras och ses som något som ”hör till” (på så sätt reduceras sexism och homofobi till ett för ortsproblem). Den avgörande frågan är om dagens svenska hiphop synliggör orättvisor och strukturell rasism eller om den snarare befäster fördomarna om den svenska förorten. I USA pågår den här diskussionen dagligen inom akade min, bland aktivister och i musikens värld. I Sverige har etablissemanget gått från att hylla Dogge till att få mo ralpanik över Kartellen och Labyrint. Hiphopens be lackare anser att musiken leder barnen i fördärv, medan försvararna å ena sidan säger att det handlar om konst, å andra sidan hävdar att de bara skildrar verkligheten. Kan man säga att hiphop i Sverige idag är en sorts för ortens CNN eller ” berättande journalistik”? Hur repre sentativ är den bild som målas av grupper som Kartellen och Labyrint? Kanske är det så att vi lyssnare ska ta rap parna på orden och börja betrakta deras alster som rena fiktioner. ”GENOM ATT ANSPELA PÅ OCH ÖVERDRIVA STEREOTYPER HAR HIPHOPEN BLIVIT EN SORTS MODERN ’MINSTREL SHOW’, DÄR SVARTA ARTISTER SPELAR UPP RASISTISKA KARIKATYRER FÖR ATT TILLFREDSSTÄLLA EN VIT MEDELKLASSPUBLIKS VOYEURISTISKA FANTASIER.” FAKTA Anton Hultberg Hansen är cirkelledare för Each One Teach One – en studiecirkel i Hiphop Studies. De som är intresserade av cirkelverksamheten (eller vill komma i kontakt med Anton i andra ärenden) kan mejla [email protected]. 31 MANA 3-4 2010 TEMASIDOR MYTEN OM DEN LAGLÖSA ROMEN. ” I generation efter generation blir vi lidande,” säger Rosita Grönfors när hon pratar om hur hennes folk, romerna, påverkas av bilden av deras påstådda kriminalitet. I århundraden har det florerat en myt om den tjuvaktiga romen, som än idag är en av de mest spridda rasistiska stereotyperna i Europa. Mana tittar närmare på hur denna myt sprids och hur den påverkar det romska folket. TEXT: CATHERINE HOLT REDAKTIONSMEDLEM ”ÅR 2012 HAR ROMERNA JUBILEUM. DÅ HAR VI LEVT I SKANDINAVIEN I 500 ÅR OCH HÄR SITTER VI OCH BEMÖTER SAMMA FÖRDOMAR SOM VI HAR GJORT ÄNDA SEDAN BÖRJAN.” 32 MANA 3-4 2011 TEMASIDOR R osita Grönfors röst skakar av vrede över telefo nen när jag frågar henne om hon har blivit dis kriminerad eller illa bemött som rom. – Det händer varje dag! Och det är inte bara jag, alla romer blir behandlade så! Det känns som att hela tiden gå i motvind. Kraften tar slut. Rosita Grönfors är 57 år och bor i Stockholm, dit hon flyttade från Finland som barn. Hon är aktiv i romska or ganisationer och startade för fem år sedan en kvinnojour för romska kvinnor i Stockholm. Hon berättar att vakter na följer efter henne i affären, och att hon har blivit gri pen av vakter flera gånger. När hon går på gatan stirrar folk, och hon får ofta svara för människors fördomar om romer. – De kommer fram och frågar mig: Varför gör ni si el ler så? Det är absurt. Kriminalitet är inget som har med kultur eller romsk bakgrund att göra, men hur ska romska grupper kunna försvara sig mot denna fördom? Rosita berättar att hon går med den traditionella romska kjolen till vardags. – Det kan vara så att den drar till sig mer uppmärksam het. Men det är en 500-årig tradition som vi vill bära med stolthet. Jag vill ha rätt till min integritet, mitt privatliv och min tradition. Fjortonåriga Dusan Marinkovic från Lindängen i Mal mö är aktiv i Occupy-rörelsen och skriver musik om dis krimineringen mot romer. Han berättar att han döptes ef ter sin morbror, som bara fjorton år gammal mördades av en grupp skinheads i centrala Belgrad precis innan han själv föddes. Många romska barn blir mobbade i skolan berättar Dusan. Själv blir han inte det, vilket han tror be ror på att han går på en mångkulturell skola. Ibland säger dock folk till honom att romer är dumma. ”Du är den enda smarta romen,” säger de. Dusan berättar att han och hans kompisar blev stoppade av polisen en kväll, när de var på väg hem för att titta på en fotbollsmatch. – De kom med tre polisbilar och en pikébuss. Vi hade inte gjort något, men vi fick stå ute och vänta i 30 minu ter. Det var väldigt kallt! Dusan tror att han och hans kompisar blev stoppade för att de ser ut som invandrare. Men när Dusan berätta de för polisen att han är rom, ville de plötsligt ha hans föräldrars telefonnummer. Det avkrävde de inte någon annan. På uppdrag av Diskrimineringsombudsmannen ge nomförde år 2003 två studenter vid Socialhögskolan i Stockholm en enkätundersökning om romers upplevelser av diskriminering. Undersökningen visade att romer ofta stängs ute från bland annat affärer och restauranger, att de blir ständigt påpassade och att de inte får likvärdig ser vice. Bland annat uppger 27 procent av de tillfrågade att de vid ett eller flera tillfällen under det senaste året inte släppts in i affärer. Enligt den amerikanske juridikprofessorn Walter Wey rauch visar internationell forskning hur polisens och an dra myndigheters arbetsmetoder kan leda till att romer grips och döms för brott i större utsträckning än icke-ro mer. Studier i Finland visar bland annat hur polisens för domar kring ”romsk kriminalitet” leder till att dessa över vakas noggrannare – något som i sin tur kan leda till att brott begångna av romer upptäcks i större utsträckning. De stereotyper som finns kring romer som kriminella får allvarliga konsekvenser för romer, men var kommer dessa fördomar ifrån, och hur upprätthålls de? ROMER OCH KRIMINALITET – År 2012 har romerna jubileum. Då har vi levt i Skandi navien i 500 år och här sitter vi och bemöter samma för domar som vi har gjort ända sedan början. Det säger Rosita Grönfors, som tillhör dessa skandina viska romer. Jan Selling, historiker på Hugo Valentin-centrum i Uppsala, håller med om den bilden. Han forskar kring antiziganism i massmedia, inom vetenskapen och ur ett historiskt perspektiv. – Bilden av romer som kriminella har rötter långt till baka. Fördomarna kring romer har inte förändrats nämn värt från 1700-talet till idag. Det speciella med dessa ste reotyper är att de fortfarande idag är så rumsrena och ac cepterade i Europa. De delas av både migrationsministrar och lågutbildade tidningsläsare. Enligt Selling har den akademiska forskningen och massmedia gett legitimitet åt en stigmatiserande bild av romer. Även idag finns det en svensk akademisk antiziga nism, med forskare som kopplar ihop kriminalitet och sociala avvikelser med romsk kultur. Det finns inte mycket forskning om romer, men enligt Selling finns det undersökningar på 1980- och 90-talet i Tyskland som visar hur romer representeras i media. – Dessa undersökningar visar att romer i massmedier na systematiskt förknippas antingen med något exotiskt eller med kriminalitet. Polisen väljer ut ett urval av de brott som de vill att medierna ska rapportera om. Där har man kunnat se att det finns en överrepresentation av brott som har begåtts av romer. – Enligt de pressetiska reglerna får man inte skriva om en persons etnicitet, men medierna kringgår ofta det på olika sätt, kanske omedvetet, genom att göra beskriv ningar av personer som får folk att associera till romer. Det finns ett cirkelresonemang i stereotyperna kring romer, menar Selling. – Begrepp som ”zigenare” och ”tattare” har klistrats på människor som uppfattas som socialt avvikande och kriminella, sedan säger man att ”zigenare” och ”tattare” är asociala och kriminella. Under de senaste åren av högervridning har organisa tioner i Europa och Nordamerika börjat sprida myter om att det finns landsomfattande eller till och med världsomspännande romska organiserade kriminella ligor. Det skriver den romsk-kanadensiska journalisten, författaren och aktivisten Ronald Lee i antologin Gypsy Law. Denna mytbildning är, enligt Lee, skrämmande lik den nazistiska tanken om en ”judisk världskonspira tion”. Lee vill visa hur felaktig denna myt är. Han menar att romers ekonomiska strategi går ut på att hitta en lag lig nisch inom ramen för värdlandets ekonomi, såsom handel med begagnade fordon. Brott som begås av ro mer är generellt ”småpotatis”, skriver Lee, och går inte att jämföra med de typer av brott som organiserade kri minella gäng sysslar med. Dessutom finns det många olika romska grupper som har ingen eller liten kontakt med varandra. ETT ROMSKT RÄTTSSYSTEM Tvärtemot myten om laglösa romer har romska grupper egna rättssystem och en egen romsk oskriven lag. Ro nald Lee menar att det är uppenbart för den som känner till romernas rättssystem att de typer av organiserade kriminella romska ligor, som extremhögern sprider my ter kring, skulle uteslutas ur den romska gemenskapen om de fanns. Romernas rättssystem behandlas av flera olika fors kare i antologin Gypsy Law. Den romska lagen bygger på romsk folkreligion, som tros ha rötter i hinduismen. Olika romska grupper har olika sätt att lösa sina interna tvister. Hos de vlachiska romerna, en av många romska folkgrupper, finns ett institutionaliserat domstolsväsen de som heter Romaní Krís. Denna domstol träffas bara vid interna tvister och svårare brott mellan romer. Rättegången leds av en Kris natory, ofta en äldre man, respekterad av gruppen, som har valts ut av den målsägande och godkänts av den åta lade. De straff som nuförtiden utdelas är böter eller ute slutning ur den romska gemenskapen, antingen under en begränsad tid eller i allvarliga fall för alltid. Uteslut ningen innebär att ingen rom får äta eller umgås med den uteslutna. Den uteslutna får inte heller gifta sig med en annan rom. Romaní Krís är inte i första hand en domstol som straffar individer, utan ska reflektera en konsensus inom den romska gruppen. Det finns inga romska poliser eller fängelser, så romska lagar kan endast upprätthållas ge mensamt av det romska samfundet genom en informell social kontroll. Trots att de har varit utspridda över stora delar av världen, och trots förslavning, massmord – inte minst i de nazistiska koncentrationslägren – och försök till tvångsassimilering har romerna lyckats överleva som folk. Juridikprofessorn Weyrauch och juristen Maureen Bell skriver i Gypsy Law att romernas rättskultur kan vara en av anledningarna till att den romska kulturen har lyckats överleva. Romernas rättssystem har utveck lats som ett instrument för att isolera och skydda det romska samfundet mot en hotfull omvärld, och för att stärka den egna identiteten. När medierna skriver om Romaní Krís nämns ofta att romer inte gärna talar om detta. Men inte sällan glömmer man att berätta varför det är så. Enligt den amerikanska juridikprofessorn Angela P. Harris har romer använt en osynlighetsstrategi för att överleva i en fientlig omvärld. Icke-romer har medvetet undanhållits kunskap om romers språk och sociala institutioner, av en enligt Harris befogad rädsla för att denna kunskap skulle kunna användas mot dem. Denna tystnadsstrate gi håller dock på att luckras upp. STATENS ASSIMILERINGSPOLITIK Enligt kulturjournalisten Jonathan Freud, som skrivit boken Romer, blev missbruksproblem och kriminalitet ett problem för den romska befolkningen i Sverige till följd av den svenska statens assimileringspolitik på 1950och 60-talet. Staten ville få den romska kulturen att dö ut genom att erbjuda romska familjer att bli bofasta och på så vis isolera dem från varandra. Enligt Freud är det bland de romer som har förlorat sina kulturella rötter som det finns problem med missbruk och kriminalitet. Detta är samma problem som har drabbat andra mi noriteter som har förvägrats sin egen kultur, såsom ur sprungsbefolkningen i Nordamerika, eller inuiterna på Grönland. Freuds tes har stöd av internationell forskning. Un dersökningar från Kanada och Finland visar enligt Wey rauch att de romer som ägnar sig åt kriminell verksam het framförallt är personer som av olika anledningar har tappat kontakten med det romska samfundet och dess rättskultur. De har vanligtvis tagits från sina romska familjer som barn och institutionaliserats eller växt upp i icke-romska fosterfamiljer eller hos en icke-romsk mor. Jag frågar Rosita Grönfors hur hon ser på framtiden. – Jag är bekymrad. Det blir mer diskriminering. I generation efter generation blir vi lidande. Hon är kritisk mot myndigheterna, som hon menar fattar beslut över romernas huvuden. – Så länge myndigheterna inte jobbar tillsammans med oss kommer man inte att kunna göra något åt den diskriminering som romerna lider av. FAKTA Det finns idag mellan två och femton miljoner romer spridda över 40 länder. Många romer är nomader. De saknas ofta i den officiella statistiken och blir ibland hopbuntade med andra nomadiska grupper i folkräkningen, vilket gör statistiken mycket osäker. Den romska folkgruppen är inte homogen, utan består av många olika grupper med olika språk, traditioner och levnadsvillkor. Romerna har funnits i Europa sedan 1300-talet och har varit förföljda ända sedan dess. ”POLISEN VÄLJER UT ETT URVAL AV DE BROTT SOM DE VILL ATT MEDIERNA SKA RAPPORTERA OM. DÄR HAR MAN KUNNAT SE ATT DET FINNS EN ÖVERREPRESENTATION AV BROTT SOM HAR BEGÅTTS AV ROMER.” 33 33 MANA 1 2010 TEMASIDOR MANA 3–4 2011 TEMASIDOR ”en faktabestyckad isärplockning av samtiden… med osviklig solidaritet med jordens missgynnade” Utrikeskrönika/ Schrödingers syriska katt Anna Hellgren i Aftonbladet ”Frågar sig någon i framtiden vad 00-talet handlade om kan de gå tillbaka hit och få bestickande svar.” Stefan Jonsson i Helsingborgs Dagblad Till frihetens försvar För tio år sedan steg ny global vänster fram i massprotester runt om i världen. Optimismen var stark. Sen kom de amerikanska krigen, massmorden, undantagstillstånden. I dag regerar borgerligheten Europa, samtidigt som högerradikala partier tar plats i parlamenten. Jakten går på arbetslösa och sjuka. Fackföreningar kallas maffia. I artikelsamlingen Till frihetens försvar berättar journalisten Petter Larsson om dessa tio år. Beställ genom att ringa eller sms:a namn och adress till 070-6965720, eller maila på [email protected]. r frakt k Pris: 100 kr + 36 Samhälls kritikens återkomst I Fronesis nr 36–37 diskuterar vi förutsättningarna för samhällskritik. Kan vi tala om en kritikens demokratisering, som givit fler tillträde till kritikens arenor – eller kännetecknas vår tid snarare av ett cyniskt förnuft som gör oss likgiltiga för sakernas tillstånd? Vi undersöker potentialen och aktualiteten hos en rad klassiska kritiska teoribildningar, såsom marxism, kritisk teori, psykoanalys och foucaultiansk genealogi. Med bidrag av: Michel Foucault, Eve Kosofsky Sedgwick, Axel Honneth, Michael Heinrich, Katharina Pühl, Sara Granér, Sharon Rider, m.fl. I Fronesis finner du vår tids främsta samhällsteoretiker, i tematiskt välkomponerade volymer. ww w.fr onesi s .n u ”Du och jag, vi har regler för hur världen ser ut, som hjälper oss att orientera oss i den. Vi vet hur en ensam regndroppe känns mot tungan, vi vet hur en träskiva känns mot handflatan, och hur solstrålar värmer våra ansikten en klar vårdag. Abu Mahmoud har inga såda na regler kvar. En regndroppe kan kännas som en trä skiva. Han skulle inte veta skillnaden”. Efter år av fångenskap i ett av den syriska regimens mest brutala fängelser är hans kropp deformerad och hans motståndsvilja nästintill nedbruten. Hans rygg är krökt och svår att räta ut, hans långa vita vardags-dish dashe (en sorts särk som kan bäras av män) kan knappt dölja det faktum att han bär en prasslande vuxenblöja som buktar ut här och var, och de vita skäggstråna i hans ansikte får honom att verka minst 20 år äldre än han är. Hans tal är sluddrigt, långsamt, som om hans tanke process är nerkletad i klibbigt tuggummi, och även om han ännu inte förlorat den tålmodiga vänlighet som enligt hans bror var hans främsta kännetecken så är det som att tala med någon vars sinnen givit upp för länge sedan. Det är hans bror som bjudit in mig för att träffa familjen, och låta mig höra Abu Mahmouds historia, för att jag ska få en historisk bakgrund till det som sker i Syrien. Efteråt berättar han för mig att Abu Mahmoud är mycket klarare i huvudet idag än han var när han släpp tes ur fängelset i början av 2000-talet. Då var han out härdligt psykotisk, hörde röster och kunde inte lämnas ensam i ett rum. Hans familj var rädd att han skulle skada sig själv och han medicinerades så hårt att han slutligen blev impotent. Hans historia liknar så många andra jag hört att det känns som om de till slut flyter ihop till en enda fruk tansvärd historia om vad som händer när makt erövras med terror och vapen och hålls kvar så i fem decennier. Hans blöja prasslar svagt när han då och då flyttar på sig i den bruna soffan, där han sitter med händerna ku pade över skaftet på en betsad träkäpp. I mitten av åttiotalet var Abu Mahmoud pappa till två små barn, han hade just avklarat sina studier vid den medicinska fakulteten och hade gjort sin obligato riska militärtjänst. Framtiden såg ljus ut, så ljus som den någonsin kan vara för en ambitiös ung syrisk man från arbetarklassen. Så av en slump, eller som ett resultat av ödets fruk tansvärda grymhet, anklagades han för att sympatisera med Muslimska brödraskapet. Bara några år tidigare hade Hama, staden där brödraskapet påstods ha sitt ideologiska fäste, jämnats med marken och påtänkts som massgrav för tiotusentals syrier. Hama är än idag Hanin Shakrah är frilansjournalist och juridikstuderande som nyligen återvänt till Sverige efter åtta månader i Syrien. ”EFTER ÅR AV FÅNGENSKAP I ETT AV DEN SYRISKA REGIMENS MEST BRUTALA FÄNGELSER ÄR HANS KROPP DEFORMERAD OCH HANS MOTSTÅNDSVILJA NÄSTINTILL NEDBRUTEN.” en stad vars namn yttras viskande syrier emellan och det råkade även vara den stad varifrån Abu Mah mouds familj kom. Att anklagas för sympatier med brödraskapet var som en slutgiltig dödskyss. Själva anklagelsen var sitt eget otvetydiga bevis. Abu Mahmoud var aldrig politiskt aktiv, men däre mot politiskt övertygad, och i hjärtat var han mot ståndare till Hafez al Assad och dennes brutala dikta tur. – Jag kunde till slut inte säga till dem att de hade fel om mig, för även om jag aldrig handlat i enlighet med mina politiska åsikter så hade jag ju tänkt dem. Det som nu hände var banalt i sin vardaglighet. En dag i mitten av mars promenerade säkerhetstjänsten helt enkelt in på labbet där han arbetade. Nu var han plötsligt spårlöst försvunnen, och det tog hans familj månader av efterforskningar och mutor innan de till slut fick veta var han var. Då hade han skickats till det fruktade fängelset i Palmyra, en plats lika skräckinja gande som overkligt brutal. Rättegången genomfördes två år efter gripandet, utan större ansträngningar från regimens sida att framställa processen som rättvis. Abu Mahmoud dömdes i en massrättegång där han tillsammans med ett dussin andra fångar åtalades för att ha haft band till en olaglig extremistisk organisation. Det finns ett experiment inom kvantmekaniken som heter ”Schrödingers katt”. Experimentet tänktes ut av Erwin Schrödinger 1935, och kretsar kring en fik tiv katt som inlåst i en låda kan vara levande eller död, beroende på utfallet av ett tidigare slumpmässigt hän delseförlopp. Enligt experimentets upphovsman kan man vid ett visst givet ögonblick säga att katten är både 100 pro cent levande och 100 procent död. Häri ligger själva paradoxen, och tankenöten har gäckat kvantmekani ker i trekvarts sekel. Jag kan inte sluta tänka på Schrödingers katt, inlåst i sin låda, när jag tittar på Abu Mahmouds glansiga, frånvarande blick, hör prasslet från hans blöja och hör de avlägsna biltutorna från gatan nedanför och gasför säljarens ringklocka och rop i megafonen. Abu Mahmouds yngsta barnbarn står vid ett av vardagsrumsbordsbenen och håller klumpigt fast sig med de små späda händer som bara en ettåring kan ha, helt omedveten om den ondska hennes morfar blivit utsatt för. Liksom katten i experimentet är han både levande och död, både närvarande och frånvarande. Både modlös och hoppfull på ett sätt som torde ha fått Schrödinger att ge stående ovationer. 35 MANA 3/4 2011 ”VARFÖR ACCEPTERAR MAN RASISM MOT OSS?” Belägringen av Dale Farm i Essex väster om London slutade i krig. En kylig onsdagsmorgon tog sig kravallpoliserna in på området för att vräka 82 familjer som tillhör minoritetsgruppen resande – travellers. Dale Farm hade varit deras hem i närmare 30 år, men nu väntar hemlöshet. Allt på grund av en dispyt om byggnadslov. TEXT: CHARLOTTA HEDMAN FRILANSJOURNALIST FOTO: GARY AUSTIN U nder vräkningen av Dale Farms invåna re duggade rapporterna om polisbruta litet tätt på Twitter. Två aktivister hade skjutits med elpistol. En kvinna hade fått en panikattack. Vatten och el hade stängts av, trots att där bor många gamla och sjuka. Ett mobilt hem stod i brand. Detta skulle ha skett den 18 september. Men efter ett stort medieuppbåd och besök av män niskorättsrepresentanter från FN sköts vräk ningen upp. Invånarna tog frågan till rätten och har fått vänta på ett nytt beslut i närmare en må nad. I slutändan blev det de som förlorade. Då Mana i september besökte Dale Farm låg ett spänt lugn över området. Om det inte vore för grävskoporna utanför, för den mediala cir kusen och för de aktivister som samlats och vandrar omkring med walkie-talkies skulle det vara svårt att veta var i världen vi egentligen be 36 MANA 1 2010 TEMASIDOR 37 MANA 3–4 2010 TEMASIDOR SIDA 38 FOTO: SELENA SHERIDAN 38 MANA 1 2010 TEMASIDOR finner oss. Spinkiga hundar springer omkring på den slit na asfalten och lika spinkiga barn leker mellan de låga mo bila husen. De tittar på besökare med öppna, nyfikna an sikten. Men säger att de helst inte vill tänka på vad som händer efter vräkningen. ”Jag är rädd, jag vill inte förlora mina vänner och min skolplats”, säger 11-åriga Nikita. Hon och hennes kompisar cyklar omkring i korta kjolar och trasiga toppar. Bakom husvagnarna skymtar platsens lite äldre kvinnor med fårade ansikten och slitna tänder. Lan dets hälsovård når inte alltid platser som Dale Farm och resande lever omkring tio år kortare än andra britter. Omkring 1 000 resande har bott på Dale Farm under de senaste 30 åren. En del av dem är irländska resande, andra är romer. De köpte marken, som varit ett skrotlager, och gjorde om den till ett karavanläger. Men för tio år sedan började dispyten med Basildon kommun. Eftersom famil jerna på Dale Farm inte fått byggnadslov för sina hem måste de vräkas. Beslutet om vräkning kom knappast som någon över raskning för resande i landet, säger Paul Merrick. Han dri ver en byggfirma som hjälper resande i Skottland och har åkt ner till Dale Farm för att ge invånarna sitt stöd. – Vi har blivit vana vid att flytta, många av oss har varit med om tiotals vräkningar under vår livstid. Vi har ofta varit för rädda för att stå på oss, men där är Dale Farm an norlunda. Nu vågar vi kämpa, säger Paul Merrick. Enligt honom finns det två problem för folkgruppen. Det första är attityder och fördomar. Det är inte ovanligt att resande kastas ut ur pubar eller att resandebarn blir mobbade i skolan. Det andra problemet är Storbritan niens lagar, som gör det närmast omöjligt för resande att få byggnadslov. Omkring 90 procent av alla ansökningar om bygglov som skickas in av resande får avslag, jämfört med riksgenomsnittet 20 procent. – Om du ansöker om byggnadslov för en husvagn eller ett mobilt hem vill kommunen att du ska uppge vilken et nisk minoritet du tillhör. Om du då säger att du är en re sande blir det genast mycket svårare att få lov att bygga. Enligt Paul Merrick brukar andra invånare i området ofta protestera om de får höra att resande ansökt om bygglov. – Mobila hem får värdet på de andra husen i området att sjunka. Därför är det nästan omöjligt att få tillstånd att ställa upp husvagnar eller bygga mobila hem i Storbritan nien och det är inte bara ett problem som drabbar oss re sande, säger Paul Merrick. Basildon kommun säger att de erbjudit invånarna på Dale Farm alternativt boende, men enligt invånarna har det aldrig varit fråga om en alternativ boplats, utan om lä genheter i kommunala bostadsområden. Trots att en adress och en fast punkt är viktigt, skulle ett liv i Storbri tanniens kommunägda bostadsområden vara väldigt an norlunda än livet på Dale Farm. – Man kan inte tänka sig ett tryggare område än det här, säger Phien O’Reachtigan, som bott på Dale Farm och arbetar för PAAD, en stödorganisation för irländska resande. – Här kan barnen springa ute och leka på gatorna. Här är främlingar välkomna, vi kanske hejdar dem och frågar vilka de är, men om de inte vill oss något illa är de väl komna. Här kan kvinnor gå omkring på natten utan att be höva känna sig rädda. Vi tar alla hand om varandra och vi känner alla varandra. Många av familjerna på Dale Farm är släkt med varan dra och livet är kollektivt. Barnen kan springa mellan de olika hemmen för att hänga med mostrar och fastrar, moroch farföräldrar och kusiner. Efter vräkningen väntar en ensammare vardag. Basildon kommun menar att Dale Farm ligger på så kallat green belt land, mark som i stadsplaneringen reser verats för skog, jordbruk och friluftsliv. Därför har in vånarna inte rätt att bygga på platsen. Enligt Phien O’Reachtigan är det struntprat. – Det här var ett skrotlager. Under oss ligger tusentals rostiga bilar och läcker olja och allt möjligt annat. Det här är inget green belt, de använder bara den benämningen eftersom det gör det lättare att vräka oss. Men kommunen själv får bygga på green belt land och enligt Storbritanniens lagar får sådan mark användas av resande. Fram till 1994 var det obligatoriskt för kommuner i Storbritannien att se till att det fanns plats för resande inom kommunen. Nu räcker det om kommuner kan peka ut platser där resande kan få byggnadslov. Hittills har resande ofta köpt upp mark, flyttat in på området och ansökt om retroaktivt byggnadslov. Men nu vill landets konservativa kommunminister Eric Pickles sätta stopp för det. Han vill också ändra lagstiftningen så att kommuner inte längre behöver erbjuda eller peka ut mark som kan användas av resande. Pickles lovade i ett tal på de konser vativas partikonferens i början av oktober att det ska bli lättare för landets kommuner att vräka resande. – Vart vill de att vi ska ta vägen egentligen?, frågar sig Phien O’Reachtigan. – Alla måste ju bo någonstans, vi kan inte bara försvin na. Om vi vräks kommer de här familjerna att ge sig ut på vägen, de kommer att slå sig ner på folks bakgårdar, på kommunens marker och längsmed landsvägar. För vart annars kan vi ta vägen? Livet för resande har blivit svårare. En femtedel av Stor britanniens 300 000 resande har ingen laglig plats att bo på. Det finns dessutom allt färre platser som resande kan söka sig till. De får inte slå sig ner på allmänning, jordbru kare får böter om de tillåter resande att stanna på deras marker och resande som stannar längsmed vägar jagas bort av polisen. Utan borätt på en plats som Dale Farm förlorar de dessutom möjligheten att registrera sig hos lä kare, öppna bankkonto och gå i skola, eftersom allt sådant bara är möjligt med en fast adress. – Genom att inte ge dem byggnadslov gör myndighe terna resande till kriminella, säger Ellie Wilkinson, en av aktivisterna som samlats för att hjälpa Dale Farm. Överlag har medierna i Storbritannien ställt sig på Ba sildon kommuns sida. ”LANDETS HÄLSOVÅRD NÅR INTE ALLTID PLATSER SOM DALE FARM OCH RESANDE LEVER OMKRING TIO ÅR KORTARE ÄN ANDRA BRITTER.” 39 MANA 1 2010 TEMASIDOR FAKTA Dale Farm var med sina över 1 000 invånare Storbritanniens största olagliga boplats för resande. Hälften av bosättningen är laglig så vräkningen drab bade omkring 400 av invånarna. Resande har bott på platsen i närmare 30 år. Vräkningen beräknas ha kostat omkring 18 miljoner pund. 20 procent av de resande i östra Storbritannien, där Dale Farm ligger, är hemlösa. Källor: Dale Farm Solidarity Campaign, The Economist Många tabloider har till exempel publicerat nyheter om att invånarna på Dale Farm äger andra fastigheter runt om i Storbritannien. Till och med en kolumnist i den mer liberala tidning en The Guardian frågar dem som sympatiserar med Dale Farms invånare om de verkligen skulle vilja ha resande på sin gata. För aktivister och invånarna på Dale Farm handlar det om en rasism som är accepterad i samhället. – Det skulle aldrig gå att skriva på samma sätt om nå gon annan etnisk minoritet. Det här är den sista accepta bla formen av rasism, säger Paul Merrick. En del har använt frasen ”etnisk rensning” om tvisten kring Dale Farm. För många är de händelserna ett tyd ligt tecken på att resandes livsstil och kultur helt enkelt inte accepteras i Storbritannien. – De bryr sig inte om vart vi tar vägen, de bryr sig inte om barnen här eller de gamla och sjuka. De kränker våra mänskliga rättigheter. Vi är en etnisk minoritet som erkänns i Storbritanniens och EU:s jämlikhetslagar. I grund och botten handlar det om att de vill förstöra vår kultur, säger Phien O’Reachtigan. Samtidigt har en del resande redan uttalat sig om att livet på resande fot kanske är över. Men enligt Paul Mer rick är det svårare än så att ta kål på resandekulturen. – Vi är en folkgrupp, vi har en egen kultur och hur vi än bor kommer vi att hålla fast vid den kulturen. Ibland måste vi acceptera förändring. Det finns de som längtar efter dagarna då vi reste omkring med häst och kärra. Vårt sätt att leva kanske förändras, men vår kultur kom mer aldrig att försvinna. Paul Merrick kommer ändå att fortsätta kämpa för att resande ska få byggnadslov för sådana hem de trivs i, på platser de själva valt. – Det är svårt att förändra folks attityder och för domar, men det går i alla fall att försöka ändra landets byggnadslagar, säger Paul Merrick. ”OM DU ANSÖKER OM BYGGNADSLOV FÖR EN HUSVAGN ELLER ETT MOBILT HEM VILL KOMMUNEN ATT DU SKA UPPGE VILKEN ETNISK MINORITET DU TILLHÖR. OM DU DÅ SÄGER ATT DU ÄR EN RESANDE BLIR DET GENAST MYCKET SVÅRARE ATT FÅ LOV ATT BYGGA.” URI AVNERIS FÖRSTA MÖTE MED YASSIR ARAFAT, 1982. LÄNGST TILL HÖGER: SISTA BILDEN AV URI AVNERI I TYSKLAND, 1933, INNAN FAMILJEN FLYDDE UNDAN NAZIREGIMEN. Trots att han fått det alternativa nobelpriset och trots hans betydelse i den israeliska samhällsdebatten känner få i Sverige till Uri Avneri. Per Gahrton tecknar här ett personligt porträtt av fredskämpen. TEXT: PER GAHRTON FRILANSSKRIBENT & ORDFÖRANDE I PALE STINAGRUPPERNA FOTO: GUSH-SHALOM.ORG URI AVNERI – FREDSKÄMPE OCH HEBREISK ANTISIONIST F FOTO: JONNIEO/FLICKR örsta gången jag träffade Uri Avneri var i slutet av december 1968. Israel hade bombat Beiruts flyg plats. Jag var i Israel och frilansrapporterade för Aftonbladet. Det skulle inte dröja länge innan is raeliska angrepp mot grannländerna blev var dagsmat och försvann från rubrikerna, också när de, i motsats till Beirutattacken, krävde åtskilliga arabiska dödsoffer. Men nu betraktades det första israeliska mili tära angreppet på ett grannland sedan sexdagarskriget 1967 som en världssensation, trots att det ”bara” resulte rade i förstörda flygplan. Fanns det någon framträdande israel som var kritisk? Jag kände förstås till Uri Avneri, chefredaktör för den populära veckotidningen Haolam Haze, som kombine rade politisk opposition med nakna brudar. Sedan det senaste valet satt han också som enmansparti i Knesset. Vad tyckte han? Jag fick en intervju med Avneri som hamnade på Aftonbladets förstasida med rubriken: ”Oppositionsman i Israel vädjar idag till Sverige: Stoppa vår regering! Vi är på väg att bli ett nytt Rhodesia!” (31/12-68). 40 MANA 3-4 2010 TEMASIDOR Idag är Uri Avneri 88 år, men still going strong, med en kritisk krönika varje vecka på fredsorganisationen Gush Shaloms hemsida. Som fredsduva har Avneri en ovanlig bakgrund som alltid har gjort det svårt för makt eliten att komma åt honom, trots att landsfadern Ben Gurion stämplade honom som nationens fiende num mer 1 och säkerhetstjänsten har prövat många trick för att oskadliggöra honom. Avneri har alltid varit israelisk nationalist, vilket är något annat än judisk nationalist, det vill säga sionist. Strax innan jag träffade honom 1968 hade han gett ut boken Israel without Zionists, där han pläderade för en ”semitisk federation” i Västasien mellan ”hebréer” och araber. Han försvarade en hebreisk stat eller delstat, men med helt andra argument än sionisterna. Framförallt har han aldrig sett Israel som en stat för alla judar i hela värl den, utan bara för de judar som faktiskt bor där. Och detta trots att hans eget liv började som skolexempel på sionism. Uri Avneri föddes 1923 i Tyskland som Helmut Oster mann. Helmuts far var övertygad sionist, vilket säkert 41 MANA 3/4 2011 URI AVNERIS FÖRSTA DAG I KNESSET, 1967, MED DAVID BEN-GURION. ”ISRAELS BESTÖRTA REAKTION EFTER HAMAS VALSEGER 2006 AVFÄRDADE AVNERI SOM KROKODILTÅRAR. I SJÄLVA VERKET ’KUNDE DE ISRAELISKA LEDARNA BARA MED SVÅRIGHET AVHÅLLA SIG FRÅN ATT DANSA PÅ GATORNA’, FÖR NU FANNS INGEN ’FÖRHANDLINGSPART’…” 42 MANA 3/4 2011 bidrog till att han anade vad som var på gång när Hitler tog makten 1933. Han emigrerade omgående med famil jen till Palestina. Helmut blev integrerad i Yishuv, det ju diska samhället i Palestina, via skolgång i den legendaris ka vänstersionistiska moshaven (kooperativet) Nahalal. I samband med detta bytte han till sitt nuvarande hebre iska namn. Redan som femtonåring blev han medlem i den natio nalistiska terrororganisationen Irgun. Under kriget 1947–48 sårades han som soldat i Haganah. Ingen har kunnat beskylla honom för feghet eller landsförräderi. Men efterhand kom hans syn på Israel som en hebre isk och inte judisk stat honom att söka vägar till samexis tens och försoning med arabvärlden. Han lämnade Irgun på grund av avsmak för dess arabfientlighet. Efter att först ha pläderat för preventivkrig mot Egypten, bytte han uppfattning efter Suezkriget 1956. Alltsedan dess har han varit en frontfigur i den israeliska fredsrörelsen. Han har suttit i Knesset tre perioder under 60-, 70- och 80-ta len och envist argumenterat för samarbete med arabvärl den och palestinierna. Redan före sexdagarskriget 1967 pläderade han för en palestinsk stat på Västbanken och i Gaza, genom palestinsk revolution mot kung Hussein. Efter den israeliska ockupationen 1967 försökte han mitt i segerjublet få gehör för tanken att Israel nu hade världens chans att lösa hela problemet genom att byta territorium mot fred. Men istället, mindes han i sam band med fyrtioårsminnet av sexdagarskriget, ”vimlade det av grupper från kibbutzrörelsen på Västbanken som letade efter lämpliga platser, koloniseringen var i full gång, etnisk rensning genomfördes nästan med auto matik”. Under Israels Libanon-invasion 1982 vållade han upp ståndelse och blev nästan fängslad av den israeliska sä kerhetstjänsten för att han åkte till det omringade Beirut och träffade PLO-ledaren Yassir Arafat. Han gladdes över Osloöverenskommelsen 1993 och trodde att den skulle leda till en fredslösning. Långt se nare konstaterade han att det ingenstans i avtalet stod något i klartext om en palestinsk stat, ”det var dess ödes digra brist”. Jag träffade honom i hans hem i Tel Aviv i samband med ett Israelbesök av en EU-delegation 2000, när Oslo processen definitivt hade begravts av Ariel Sharon. Jag frågade honom vad han trodde om fredliga palestinska demonstrationer mot bosättningarna. ”Det går inte”, svarade han, ”israeliska soldater kommer att skjuta skarpt. Och om inte soldaterna gör det så kommer bo sättarna att skjuta skarpt!” Uri Avneri drar sig inte för det mest kontroversiella man kan tänka sig i Israel – att jämföra israeliska meto der med nazismen. Häromåret reagerade han mot en rabbis uppmaning att döda tio- eller hundratusen araber för att förhindra en enda israels död med att fråga: ”Vad är det för skillnad på denna moral och nazisterna som avrättade tio gisslan för varje dödad tysk soldat?” Avneri har också öppet förklarat att han tror att Arafat blev mördad – av Ariel Sharon. Israels bestörta reaktion efter Hamas valseger 2006 avfärdade Avneri som kroko diltårar. I själva verket ”kunde de israeliska ledarna bara med svårighet avhålla sig från att dansa på gatorna”, för nu fanns ingen ”förhandlingspart”, så det förhatliga spö ket ”palestinsk stat” försvann från den internationella dagordningen. Idag har tanken på en palestinsk stat återkommit på världsscenen, inte minst genom PLO:s diplomatiska of fensiv i FN. Om generalförsamlingen, likt Unescos be slutsorgan, ger Palestina säte och stämma som stat, vad gör Israel då? Som vanligt har Avneri inga illusioner om Israels agerande. I september i år hävdade han att Israel kommer att låta prickskyttar skjuta skarpt på fredliga pa lestinska glädjedemonstrationer för att provocera fram palestinskt våld. Enligt officiell israelisk retorik skall prickskyttarna försvara de olagliga judiska bosättningar na. Avneri: ”I själva verket handlar det om en krigsplan för att behålla bosättningarna.” Redan 2006 uppmanade en bosättarledare den israe liska militären att göra Avneri till måltavla för en av sina ökända ”utomrättsliga avrättningar”. Men trots att Israel systematiskt avrättar palestinier misstänkta för delaktig het i terrorverksamhet utan rättegång så är det inte tro ligt att man går med på att mörda en snart nittioårig isra elisk skribent. Så långt går inte ens en armé som enligt bland andra människorättsorganisationen B’tselem re gelbundet skjuter skarpt mot barn. År 2001 fick Avneri det så kallade alternativa nobelpri set. Och häromåret hamnade Avneri på 128:e plats i en tidningsomröstning om de 200 viktigaste israelerna i historien. Ingen som bryr sig om Palestinakonflikten kommer förbi honom. Ändå är han skamligt underskat tad, både i Israel och utomlands. Inte minst skys han som pesten av svenska så kallade Israelvänner, trots att – eller därför att – knappast någon idag levande israel så påtagligt som han i sin egen person bär hela Israels blo diga historia och tragiska utveckling från en tillflyktsort för flyktingar undan Förintelsen och ett drömparadis för många socialister till precis det som Avneri varnade för vid vårt första möte: ett nytt Rhodesia. Inte bara för Palestinas utan också för Israels skull är det hög tid för Sveriges regering att lyssna på Avneris vädjan från 1968: Stoppa den israeliska regimen! Annars blir Israel en fullfjädrad apartheidstat. DANMARK: RÖD VALSEGER GER BLÅ POLITIK Mindre diskriminering av invandrare och en mer liberal ekonomisk politik. Det ser ut att bli resultatet av det danska valet, där fackföreningarna för en gångs skull tvålade till Dansk Folkeparti. TEXT: ULRIK KOHL FRILANSJOURNALIST FOTO: MARK KNUDSEN/ MONSUN ÖVERSÄT TARE: MALIN BJÖRK D anmarks mäktigaste kvinna hette fram till den 15 september förra året Pia Kjærsgaard. Så har medierna vid åtskilliga tillfällen kallat Dansk Folkepartis obestridda ledare. Men vid förra årets val till Folketinget gick saker och ting snett för det främlingsfientliga högerpartiet, som gick tillbaka för f örsta gången sedan bildandet 1995. Visst är Dansk Folkeparti fortfarande landets tredje största parti. Men deras inflytande begränsas drastiskt sedan socialdemokraten Helle Thorning-Schmidt nu har avlöst högerkoalitionens ledare Lars Løkke Rasmussen på statsministerposten. Valet var nästan ett dött lopp. Endast 8 434 röster skilde mellan de två blocken. Därfor var det avgörande att många av de arbetare, som normalt sett röstar på Dansk Folkeparti, i år vände partiet ryggen. ”Det var en benhård valkamp. Jag tycker att den var rentav ond och jag hade det riktigt svårt. Oavsett vart jag tittade så var det uppförsbacke hela tiden. Jag hade ju inga vänner”, sa Pia Kjærsgaard till MetroXpress efter valnederlaget. PIA KJÆRSGAARD UTHÄNGD SOM LÖGNARE Fackföreningarna spelade en ovanlig roll i detta val. Särskilt fackföreningen 3F, som organiserar 350 000 arbetare inom industri, bygg och transport, gjorde sitt yttersta för att försvaga Dansk Folkeparti. Fackförening en mobiliserede 12 000 aktivister som knackade dörr och ringde upp folk för att uppmana dem att rösta rött. Denna form av politisk gräsrotsaktivism är ny inom den danska fackföreningsrörelsen. 3F:s kampanjmaterial pekade ut Pia Kjærsgaard som en tjuv och en lögnare. Enligt fackföreningen har Dansk Folkeparti svikit sina löften om att försvara ”den lilla människan” och i stället, som en del av den regerande högerkoalitionen, fört en arbetarfientlig klasspolitik. Däremot har facket inte agi terat mot partiets rasistiska utspel. Kampanjen visade sig bära frukt. I Köpenhamns största distrikt av låginkomsttagare lyckades man över tyga nästan en tredjedel av de tidigare Pia Kjærsgaardanhängarna om att byta sida. Jens Kristian Jensen, vice ordförande för den lokala 3F-klubben, menar att det varit främst det uppsökande arbetet i trappuppgångar som byggt upp en vänstervåg. ”Dansk Folkeparti drabbades av ett hårt slag. Förkla ringen tror jag är att många av dem vi var i kontakt med är helt vanliga människor som drabbats av försämrad pension och arbetslöshetsersättning. Vi har mött väljarna och förklarat för dem att Dansk Folkeparti har en del av ansvaret för det och det har väljarna tagit till sig,” säger Jens Kristian Jensen till tidningen Arbejderen. NEDGÅNG FÖR SOCIALDEMOKRATERNA Tio års borgerligt styre har polariserat den danska poli tiken och skapat två block. Till höger står det blå blocket bestående av det liberala partiet Venstre, Dansk Folke parti, De Konservativa och flera små högerpartier. Mit ten-vänstern är samlad i ett rött block med socialliberala Radikale Venstre, Socialdemokraterna, det radikala soci alistpartiet Enhedslisten och det svenska Vänsterpartiets systerparti Socialistisk Folkeparti. Valets viktigaste fråga har varit hanteringen av den ekonomiska krisen, och till skillnad från de senaste tre valen har invandrare och flyktingar inte varit något hett 43 MANA 3/4 2011 ämne. En av orsakerna är att Socialdemokraterna och SF har tagit fram en gemensam politik, och på många punkter övertagit Dansk Folkepartis invandringspolitis ka linje, i ett försök att helt och hållet få slut på debat ten. Men valresultatet var en katastrof för SF och detsam ma gäller för Socialdemokraterna, som fick sitt sämsta resultat på 100 år med mindre än 25 procent av rösterna. Det röda blocket fick en knapp majoritet tack vare att Radikale Venstre och Enhedslisten tillsammans mer än fördubblade sina röstsiffror. Detta är samtidigt de enda två partier som står utanför den konsensus som råder inom dansk politik om hårdare tag mot invandrare och flyktingar. ELITENS MAKT HAR STÄRKTS Radikale Venstre har som valets stora segrare gjort det omöjligt för Socialdemokraterna och SF att uppfylla sina viktigaste progressiva vallöften. Det gäller en för längning av arbetslöshetsersättningen, bättre pensions villkor för utarbetade arbetare och en särskild sex-pro centig ”miljonärsskatt”. Priset för att Radikale sitter med i den nya regeringen är att den tidigare borgerliga reger ingens ekonomiska politik förs vidare. Å andra sidan har det nya styrkeförhållandet inom det röda blocket också lett till att vissa av de grövsta ex emplen på diskriminerande lagstiftning har avskaffats. Det gäller till exempel ett poängsystem som inneburit att unga människor födda i Danmark av föräldrar utan danskt medborgarskap i vissa lägen kan utvisas när de fyllt 18 år om de har stulit en cykel eller inte har jobb. En annan regel som den nya regeringen raskt har av skaffat är ett exceptionellt lågt socialbidrag till flykting ar på 4 000 kronor i månaden. Detta belopp blir nu näs tan dubbelt så högt, så att det hamnar på samma nivå som infödda danskar har rätt till. Men de flesta lagänd ringar från tiden då Pia Kjærsgaard vägde tungt inom invandringspolitiken verkar ligga fast. ”ENLIGT FACKFÖRENINGEN HAR DANSK FOLKEPARTI SVIKIT SINA LÖFTEN OM ATT FÖRSVARA DEN ’LILLA MÄNNISKAN’ OCH I STÄLLET, SOM EN DEL AV DEN REGERANDE HÖGERKOALITIONEN, FÖRT EN ARBETARFIENTLIG KLASSPOLITIK.” EN FALLFÄRDIG BYGGNAD I bråten efter en jordbävning är det ofta en vånda för folk att hitta sina vänner och anhöriga. Men när staden Van drabbades i oktober försvårades uppsöknings- och hjälparbetet ännu mer än vanligt. Den kurdiske journalisten Irfan Aktan beskriver situationen i turkiska Kurdistan utifrån händelsen. E fter den jordbävning som drabbade den kurdiska staden Van den 23 oktober pratade jag med min redaktör på Express magazine som jag skrivit ar tiklar för sedan 2002. En vän till mig, Roni, var lä rare i Erciş, den hårdast drabbade stadsdelen, och han var försvunnen. Jag ringde till honom flera gånger, men han svarade inte. Jag träffade Roni när jag var stu dent i Ankara. Hans riktiga namn var Roni, men det stod ett annat namn på hans id-kort, eftersom det är förbjudet att använda kurdiska namn i Turkiet. Man måste alltså hitta ett turkiskt namn till sitt id. Ibland är det tjänste mannen vid registreringen som kommer på ett. Det kur diska namnet Beriwan byts till exempel ut mot Elif, Roj hat mot İsmail och Azad mot İzzet. På grund av det här har många kurder två namn, ett dopnamn och ett annat officiellt namn att ha på sitt id-kort. Eftersom jag inte kände till min vän Ronis officiella namn, kunde jag inte fråga om honom på kriscentret i Van. Även om Roni skulle vara död eller skadad, kunde jag inte få fram någon information om honom. Jag kände inte till Ronis ”namn”! Att jag var journalist var inte till någon hjälp. Jag väntade desperat i en vecka på att få kanske några livs tecken från honom. När jag pratade med min redaktör om det här, använde han en metafor som ofta dyker upp i mitt huvud men som jag inte satt på pränt förut: ”Den kurdiska frågan är som bråte, som fått ligga kvar i åratal, och Turkiet är som en fallfärdig byggnad.” Enligt en studie från 2006 som genomfördes på en av de mest framstående forskningsinstitutionerna i Turkiet, Hacettepeuniversitetets institution för befolkningsstu dier, har över en miljon kurder tvångsförflyttats sedan 1980. Och enligt flyktingorganisationen Göç-Der i Istan 44 MANA 3/4 2011 bul ligger den rätta siffran snarare omkring tre miljoner. I de flesta fall är det kampen mot PKK som tvingat dessa människor att lämna sina byar. Tvångsförflyttade kurder marginaliseras och pressas att jobba som sophämtare, el ler blir billig arbetskraft och tiggare. De här människorna förvisas med andra ord till ”byggnadens” källare. Sedan 1984, då kriget mellan PKK:s soldater och den turkiska armén inleddes, har 17 000 personer mördats utan att brotten klarats upp. De som bor i ”byggnaden” vet vilka som dödade dem. Sedan 1984 har totalt nästan 50 000 soldater, stridskämpar och civila på båda sidor mist livet. Deras gravar finns i ”byggnadens” innergård. Medan jag skrev den här artikeln dödades 24 PKK-kämpar i en in sats ledd av den turkiska armén, och eftersom deras kroppar var sönderbrända, väntade man på att liken skul le identifieras av familjerna. Den verkliga bråten från jordskalvet den 23 oktober ger en tydlig bild av de olika aspekterna av den kurdiska frågan. En programledare sa i direktsänd tv precis efter jordbävningen: ”Må Gud vara med vår polis och vår armé. Låt de händer, som kastar sten på dem, krossas. Alla måste veta sin plats!” Programledaren sa alltså att de kurder som drabbats av jordskalvet och som nu bad om hjälp en gång kastat sten på polisen, och att de borde veta sin plats. En nyhetsuppläsare i en annan populär turkisk tv-kanal gjorde följande diskriminerande uttalan de: ”Trots att jordbävningen drabbade Van, beklagar vi det inträffade.” Ingen av dessa tv-medarbetare fick lämna sina jobb på grund av sina uttalanden. Dessutom visade sig en del av ”hjälpsändningarna” från städer i väst, där majoriteten av befolkningen är turkisk, innehålla stenar och turkiska flaggor. En del religiösa samfund tolkade TEXT: IRFAN AKTAN JOURNALIST I TURKISKA KURDISTAN ÖVERSÄT TNING: ABIGAIL SYKES, GUNES ACAR ”EN DEL RELIGIÖSA SAMFUND TOLKADE JORDSKALVET SOM ’GUDOMLIG RÄTTVISA’ OCH ANTYDDE ATT GUD STRAFFAT KURDERNA FÖR ATT DE HÄVDAT SINA RÄTTIG HETER.” 45 MANA 3/4 2011 jordskalvet som ”gudomlig rättvisa” och antydde att Gud straffat kurderna för att de hävdat sina rättigheter. De riktiga hjälpsändningarna till jordbävningsoffren togs i beslag av Vans ledare och förvarades i lagerlokaler. Ledarna såg till att ta kommandot över räddningsarbetet efter jordskalvet, för att stänga ute det kurdvänliga Fredsoch demokratipartiet (BDP). Detta fick till följd att många av dem som tvingades sova utomhus i kylan inte kunde få tag på tält, mat eller kläder. En journalist, som uppmärksammade att hjälpsändningarna inte delades ut, kallades ”ondskefull”av premiärminister Recep Tayyip Erdoğan. Men att kallas ”ondskefull” är inte den starkaste reak tion man kan få som journalist i Turkiet. Journalister som kritiserar regeringen, de religiösa samfund som har ett starkt inflytande över regeringen eller statens aktivite ter åtalas enligt antiterroristlagen och döms till uppseen deväckande fängelsestraff. Vedat Kurşun, chefredaktör för Azadiya Welat, den enda rikstäckande kurdiska tid ningen i Turkiet, sitter just nu fängslad. Han har blivit dömd till 166 år i fängelse! Brottet var ”propaganda för PKK”. Mina journalistvänner Ahmet Şik och Nedim Şener sitter i fängelse i ett antal månader, anklagade för att vara medlemmar i den militära organisationen Ergen ekon. Anledningen till att Ahmet fängslades skulle alltså vara att han var medlem i den organisation som han i själva verket arbetar emot! Men alla vet varför han döm des; det beror på hans outgivna bok om en religiös orga nisation som bildats inom poliskåren, och som också har inflytande över regeringen. Det outgivna manuskriptet till boken har stämplats som ett ”dokument från en ter rororganisation” och innehav av boken förbjöds. Just nu sitter nästan 70 journalister i fängelse i Turkiet. Flertalet av dem har anhållits efter att ha publicerat ny heter som kritiserar statens eller regeringens politik. Antiterroristlagen har inte bara använts mot journalister som sitter fängslade, utan även mot hundratals kurdiska barn i sju- åttaårsåldern. Regeringen ”upplyser” också mediecheferna om att de inte behöver skriva om dessa frågor. Men regeringen behöver egentligen inte censure ra medierna, för journalisterna i Turkiet utövar redan självcensur. Journalister som vi, som väljer att inte göra det, straffas på enkla och skrattretande grunder. På grund av en av mina artiklar, som publicerades i Express 2009, har jag dömts till 15 månaders fängelse. Bara för att jag citerade två PKK-kämpar. Min redaktör Merve Erol dömdes att betala 16 000 lira i böter (drygt 63 000 kro nor, övers. anm.), en enorm summa för en liten tidskrift av vår sort. Vid samma tidpunkt sa regeringen att den kurdiska frågan kunde lösas på demokratisk väg, och fick beröm av europeiska politiker. I min långa artikel citera de jag korta svar från PKK-kämpar, inom citattecken. Därmed markerade jag att det inte var mina ord. Men åklagaren och domaren berättade för mig hur jag skulle göra mitt journalistiska arbete: det spelar ingen roll om 46 MANA 3/4 2011 det är citat, du får inte använda PKK-soldaters ord! En av Turkiets mest framstående sociologer, İsmail Beşikçi, som tillbringat 18 år av sitt liv i fängelse, fick samma straff som jag efter att ha använt bokstaven ”Q”, som kurder i Turkiet inte får använda, och ordet ”Kurdistan”! Värre än själva straffet var dock att domstolens beslut inte överras kade någon! För tydlighetens skull kan jag tillägga att inte heller Vedat Kurşuns 166-åriga fängelsestraff kom som någon överraskning för någon. Jag bevittnade ett krig i sydöstra Turkiet under hela min uppväxt. Vänner och släktingar miste livet i detta krig. Jag har varit journalist sedan jag läste vid universite tet, och jag har skrivit om den kurdiska frågan sedan elva år tillbaka. Jag dömdes till fängelse under Turkiets mest ”demokratiska” epok. Min dom har inte vunnit laga kraft ännu, men jag undrar när Högsta domstolen kommer att fälla sitt avgörande. Varje dag passerar jag Högsta dom stolen medan jag cyklar i frihet i Ankara. Men eftersom Högsta domstolen ligger på vägen till min arbetsplats, blir jag påmind om fängelset varje dag när jag ska till job bet. Om Högsta domstolen fastställer den lokala rättens dom, kommer jag att få ett fängelsestraff på grund av några meningar som jag skrev i en artikel. Jag är inte den enda journalist som blir påmind om fängelset varje gång jag passerar Högsta domstolen. Oliktänkande journalis ter i Turkiet tänker alltid på livet som fånge. Varje dag vaknar de till ett jordskalv. En villkorlig dom, ett gripan de, en åklagares uppmaning att lämna skriftligt vittnes mål eller ett angrepp i den regeringsvänliga pressen ... Att överleva under denna bråte blir svårare och svårare för varje dag. Låt mig berätta resten av historien för att stilla er nyfi kenhet: vad hände med min vän Roni? Roni arbetade i staden İzmir i västra Turkiet, men blev djupt bedrövad över den rasism som han mötte och återvände till sin hemstad, där han drabbades av jordbävningen. Jag ringde honom igen en vecka efter jordskalvet, och äntligen sva rade han! Trots att jag var överlycklig, var det allra första jag sa till honom: ”Roni, berätta genast vad ditt officiella namn är!” Om man inte rättar sig efter den statliga politi ken i Turkiet, blir det omöjligt för ens närmaste att hitta en under bråten. ”ENLIGT EN STUDIE FRÅN 2006 SOM GENOMFÖRDES PÅ EN AV DE MEST FRAMSTÅENDE FORSKNINGSINSTITUTIONERNA I TURKIET, HACETTEPEUNIVERSITETETS INSTITUTION FÖR BEFOLKNINGSSTUDIER, HAR ÖVER EN MILJON KURDER TVÅNGSFÖRFLYTTATS SEDAN 1980.” RESA I ETT FÖRTRYCKT OCH BORTGLÖMT LAND D e här fotografierna togs i ett land som glömts bort både av världen och av medierna. Fokus ligger på människorna, de som dagligen kämpar för sin överlevnad och för att hålla sin kultur levande, i ett land där mänskliga rättigheter fortfarande un dertrycks av den turkiska staten. Vi ser barn och äldre människor göra V-tecken med händerna. En västerlänning skulle kunna misstolka det som ett glatt fredstecken, men i det här sammanhanget betyder det raka motsatsen. Det står för seger (”V for Victory”). Seger för det kurdiska motståndet, för att återfå sitt nedärvda land, en kraftfull symbol för hoppet och en direkt konfrontation mot en förtryckande stat som stän digt försöker att utplåna den kurdiska identiteten. Att göra gesten är strängeligen förbjudet. Numera är kurdernas kulturella identitet något av det som undertrycks allra mest i det turkiska territoriet. För inte så länge sedan var det ett brott att tala kurdiska på ga torna, att skriva på kurdiska, att ge ut böcker på kurdiska, SIMBASSÄNG I DET GAMLA KVARTERET I DIYARBAKIR. ja till och med att lyssna på kurdisk musik. Många män TEXT & FOTO: niskor greps, torterades och tvingades i exil. Efter att kur NUNO NETO diska självständighetsgrupper och organisationer för FOTOGRAF mänskliga rättigheter gjorde förtrycket känt för omvärl ÖVERSÄT TARE: den förvandlades den aktivt förtryckande assimileringen ABIGAIL SYKES till något mer diskret, men alltjämt ständigt närvarande för alla kurder. I dag är det fortfarande brottsligt och be lagt med fängelsestraff att skriva myndighetsdokument på kurdiska, att uttala ordet Kurdistan på gatorna samt att döpa barn till kurdiska namn. Kurder ses i det turkis ka territoriet som fiender, får de lägst betalda jobben och blir stigmatiserade. De här bilderna dokumenterar en resa in i ett bort glömt land. De är ett försök att visa en verklighet i Euro pa som medierna inte skildrar. Det är inga ”enkla” bilder av gerillan eller övningslägren. Jag har försökt att fånga ett svårare och mer abstrakt motiv, nämligen den kultu rella identiteten hos ett förtryckt folk fångat i ett geopoli tiskt spel. 47 MANA 3/4 2011 9 7. DERSIM. EN GRUPP BARN PÅ MUSIKFESTIVALEN I DERSIM. 8. DENGBEJ SEYITX ANÊ BOYA XCÎ. DENGBEJ ÄR EN TRADITIONELL FORM AV SJUNGEN BERÄT TELSE. DENNE MAN ÄR EN VÄLKÄND UT TOLKARE AV KURDISK FOLKMUSIK. MED STOLTHET BESKRIVER HAN SIG SOM I FÖRSTA HAND SOPÅKARE OCH I ANDRA HAND GATOSKOPUTSARE. 9. ÄLDRE I DIYARBAKIR. TVÅ ÄLDRE KVINNOR I DIYARBAKIRS SLUMKVARTER DÄR DE TVÅNGSFÖRFLYT TADE BOR. 2 4 2. FRAMTIDEN. BARN GÖR HONNÖR PÅ DIYARBAKIRS GATOR. SPONTANT GÖR EN GRUPP BARN GERILLANS GEST, EN AV MOTSTÅNDSRÖRELSENS FÖRBJUDNA SYMBOLER. 3. L ANDSK AP. LANDSKAPSBILD MED EN TURKISK FLAGGA OCH ET T FÖRTRYCKANDE BUDSKAP. HELA ÖSTRA TURKIET ÄR FULLT AV DEN HÄR TYPEN AV BUDSKAP I LANDSKAPET. DE KAN LÄSAS FRÅN MÅNGA KILOMETERS HÅLL OCH BYGGS AV ARMÉN MED VITA STENAR. PÅ DENNA BILD LYDER TEXTEN ”OSYNLIGT HEMLAND”, MED DEN TURKISKA FLAGGANS SYMBOL, FÖLJT AV ”GENDARMA KOMANDO”, NAMNET PÅ EN AV TURKIETS SÄRSKILDA ARMÉSTYRKOR. 4. BARN I DIYARBAKIR. BARN I DIYARBAKIR. 6 3 5. TATVAN AVO. EN LANTBRUKARFAMILJ RESER FÖR AT T SÄLJA SINA VAROR. 6. HOPP PÅ DERSIM. ET T LITET BARN PÅ SIN FARS AXLAR GÖR V-TECKNET UNDER EN KONSERT MED KURDISK MUSIK PÅ MUSIKFESTIVALEN I DERSIM. 5 8 7 SKYLDIGHET ATT SKYDDA TEXT: JOHN ÅBERG / JOHNSON AYONKA REDAKTIONSMEDLEM /STATSVETARE ILLUSTRATION: SAGA BERGEBO 50 MANA 1 2010 TEMASIDOR HAR DET INTERNATIONELLA SAMFUNDET ETT ANSVAR FÖR ATT SKYDDA BEFOLKNINGAR SOM UTSÄTTS FÖR BROTT MOT MÄNSKLIGHETEN? ELLER ÄR INTERNATIONELLA INTERVENTIONER ALLTID ETT ÖVERGREPP PÅ ETT FOLKS RÄTT TILL SJÄLVBESTÄMMANDE? MED INTERVENTIONEN I LIBYEN STÄLLDES FRÅGAN PÅ SIN SPETS. MANA GER INBLICK I ETT STÄNDIGT OMSTRITT ÄMNE. 51 MANA 3-4 2011 ”ETT SLAGS SKYLDIGHET ATT SKYDDA ANSÅGS VARA EN DEL AV SUVERÄNITETENS ANDEMENING: DEN DAGEN EN STAT MISS LYCKAS MED ATT SKYDDA SIN BEFOLKNING UPPHÖR OCKSÅ SUVERÄNITETEN ATT GÄLLA. FRITT FRAM FÖR DET INTERNATIONELLA SAMFUNDET ATT GRIPA IN.” F olkmord är rasismens mest extrema uttryck. Män niskor av fel börd avhumaniseras för att utplånas. Historiens värsta förbrytelser är folkmord. Förintel sen av ursprungsbefolkningen på de amerikanska kontinenterna, slaveriet och kolonialismens folk mord hör alla hit. Efter andra världskrigets förintelse sades det ”aldrig mer”; aldrig mer skulle folkmordets ofattbara grymhet få upprepas. Men illdåden återkom. I Kambodja. I Östtimor. På Balkan. I Rwanda. I Sudan. Och så vidare. Det högt ställda målet uppnåddes aldrig, det internationel la samfundet lyckades inte ingripa. Men hoppet har man för den sakens skull inte gett upp. Ett hopp som sträcker sig över statsgränserna. Lite som när Tanzania gick in i Ugan da och befriade landet från Idi Amins skräckvälde. Folkmordet i Rwanda och Natos ensidiga så kallade hu manitära interventioner splittrade världssamfundet, sam tidigt som det utlöste en lång rad diskussioner om hur folk som riskerar att utsättas för massmord bäst kan beskyddas. Ur diskussionerna reste sig, inom ramen för FN, Interna tionella kommissionen för intervention och statssuveräni tet (ICISS), vars uppdrag var att söka förena interventioner som görs i syfte att skydda människor med statssuveränite ten. Därmed rubbades den internationella politikens grundbult: principen om varje lands absoluta suveränitet. Idén om en ”skyldighet att skydda” lanserades. Ett slags skyldighet att skydda ansågs vara en del av suveränitetens andemening: den dagen en stat misslyckas med att skydda sin befolkning upphör också suveräniteten att gälla. Fritt fram för det internationella samfundet att gripa in. Lanse ringen av suveräniteten som villkorlig gjorde ICISS till en unik kraftsamling. Nu fattades bara ett tydligare slutdokument, en enad generalförsamling och en resolution. Detta förverkligades med FN:s världstoppmöte 2005, generalsekreterarens r apport Att implementera skyldigheten att skydda 2009 och den första resolutionen som antogs samma år. Där slogs fast att om en stat inte lyckas skydda sin befolkning, eller i själva verket är förövaren, måste det internationella sam fundet vara redo att vidta mer kraftfulla åtgärder, även kol lektiv användning av våld genom FN:s säkerhetsråd. Skyl digheten att skydda begränsades till att gälla fyra brott: folkmord, krigsförbrytelser, etnisk rensning och brott mot mänskligheten. Man verkade nu ha nått global politisk enighet i den tidigare tvistefrågan om humanitär interven tion. Det sades att ställningstagandet för en skyldighet att skydda hade förvandlat ett ”begrepp” till en ”princip” – en ”grundläggande sanning” byggd på en ”gemensam förståel se”. Det är frestande att se Natos intervention i Libyen som en länge närd dröm som gick i uppfyllelse; drömmen att kunna skydda civila från de mest brutala former av brott. Åtminstone såg många det så inledningsvis, då interven tionen stöddes av människor och partier från både höger och vänster. Och utan en kritisk granskning hade vi stannat där. Men i själva verket finns det en rad problem med inter ventioner som syftar till att skydda. MINSKAR INTERVENTIONENS LEGITIMITET För det första är det vanligt att internationella ingripanden väcker ont blod hos vetorättsmakter, vilket inte endast minskar interventionens legitimitet, utan även får den kon sekvensen att brott som faller utanför vetorättsmakternas intressesfärer, eller som begås av allierade, tillåts. Därför uttryckte Ryssland starka reservationer mot Natos insatser i det forna Jugoslavien, trots serbernas massakrer. I samma anda blundar västvärlden för brott begångna av allierade, som i Indonesien under kalla kriget och Jemen i våra dagar. För det andra verkar det som om beslutet att intervenera eller ej till stor del påverkas av den regionala dynamiken istället för att avgöras av sakfrågan. De skäl och motive ringar som anges för interventioner varierar från region till region. Konsekvensen blir oförutsägbarhet i tillämp ningen av den internationella skyldigheten att skydda. FN-resolutionen som stödde interventionen i Libyen kom till mycket på grund av stöd av Arabförbundet samt Afrikanska unionens säkerhetsrådsmedlemmar Nigeria och Sydafrika. Frankrikes och FN:s ingripande i Elfen benskusten stöddes av den regionala organisationen ECOWAS. Å andra sidan har Arabförbundet inte visat samma beslutsamhet vad gäller en intervention i Syrien. För det tredje är tolkningsfrågan djupt problematisk. Den fastslagna internationella skyldigheten att skydda lämnar mycket öppet för diskussion. När anses staten ha misslyckats med att skydda sin befolkning? När blir fred liga initiativ otillräckliga? Vem genomför och ansvarar för interventionen? Hur ska det internationella samfun det agera efter att man använt militär makt? Vilka aktörer och institutioner ska då engageras? För det fjärde missbrukas interventioner av mäktiga stater. Dessa farhågor uttrycktes av de länder som mot satte sig den första resolutionen om skyldigheten att skydda. Mer allvarligt är att en intervention kan fungera som en trojansk häst för invasion och kontroll av resur ser. Just den aspekten har varit ett återkommande inslag i debatten om ingripandena i Irak och Afghanistan, och senast i Libyen. I den diskussion om skyldigheten att skydda som för des i FN:s generalförsamling betonade Bolivias FN-am bassadör ”vikten av att stater bekräftar sin förpliktelse att skydda sina medborgare för att på så vis tillförsäkra sig själva ett långt liv samt att suveräniteten är en ’villkorlig rätt’: den stat som inte har vilja och förmåga att skydda sina medborgare förlorar rätten att åberopa denna prin cip om suveränitet som ett argument för att undvika in ternationell intervention”. För att slippa besvärliga frågor om suveränitet och för att undvika nykoloniala humani tära förevändningar och omotiverade angrepp, gör sta terna med andra ord bäst i att avstå från förtryck av det brutala slaget. Förtryck framkallar intervention, befogat eller ej. Och det faktum att det humanitära motivet bara är ett av flera vid ett militärt ingripande (eftersom stater inte riskerar soldatliv på rent humanitära grunder), är ingen anledning att vara kategoriskt skeptisk mot interventioner för att skydda civilbefolkningen. I stället finns det anled ning att noggrant och opartiskt undersöka varje brotts misstanke som når FN:s korridorer. ”BLANK CHECK” I fallet Libyen hade interventionen stöd av FN och kol lektiv legitimitet, men genomförandet av aktionen var självutnämnd; en produkt av att resolutionen var vag och lämnade skyldigheten att skydda på FN:s medlemsstater utan ytterligare specifikationer om hur skyddsåtgärderna skulle tillämpas. I praktiken lämnade det öppet för de militärt beredda nationerna att bestämma spelreglerna för interventionen. Det är av yttersta vikt att utesluta möjligheten för en ”blank check” med självutnämnda militära befogenheter. Istället är det nödvändigt att vidga kontrollen över insat ser som vidtas inom ramen för vad som måste förbli in ternationell kollektiv säkerhet. För att undvika en avgrund mellan löftet om skydd och verkligheten på marken, måste principen om skyl digheten att skydda ha en tydlig tolkning, starka mandat, kollektiv kontroll och en institutionaliserad tillämpning. ”SKYLDIGHETEN ATT SKYDDA BEGRÄNSADES TILL ATT GÄLLA FYRA BROTT: FOLKMORD, KRIGSFÖRBRYTELSER, ETNISK RENSNING OCH BROTT MOT MÄNSKLIGHETEN.” 52 MANA 3-4 2011 53 MANA 3-4 2011 HUSHÅLLSTJÄNSTENS ROLL I AMERIKANSK BESTSELLER Den amerikanska boken Niceville och den nyligen lanserade filmen med samma namn har vållat mycket debatt i USA, där många menat att den segmenterar rasistiska stereotyper medan andra tvärtom hyllar den. Rebecca Selberg ser den som ett viktigt inlägg i debatten om hushållsarbetet. TEXT: REBECCA SELBERG REDAKTIONSMEDLEM FOTO: DREAMWORKS MANA 3/4 2011 J ag är i den amerikanska södern när jag läser Kathryn Stocketts The Help (utgiven på svenska som Niceville), succéromanen om svarta pigor och vita fröknar i 1960-talets Jackson, Mississippi. Jag läser den med ett slags tveksamt nöje. Den är underhållande och tankeväckande. Men ”Jim Crow-lagarna”, apartheidlagarna som gällde i södern fram till mitten av 1960-talet, är inte ens en generation bort och det märks när man rör sig i de trakter som boken utspelar sig i. Överallt finns rester av Jim Crow kvar, i form av segregation och en seglivad strukturell rasism som drabbar den svarta befolkningen hårdare än an dra minoriteter. Här finns också ett högst närvarande kol lektivt minne av motståndet. Så när en vit överklasskvinna från Georgia, debutanten Kathryn Stockett, skriver en ro man som talar för svarta hushållerskor mitt i rasförtryckets mest brinnande årtionde, då fingranskas orden som läggs i deras munnar. Aibileen är hushållerska hos miss Leefolt. Som ”maid” tar Aibileen hand om familjen Leefolts dotter, det sjuttonde vita barnet hon uppfostrat. Mrs Leefolt ägnar dagarna åt att framställa hemmet som mer välbärgat än vad det är och spe la bridge med sina väninnor. I centrum av vängruppen finns mrs Hilly, som kampanjar för ”separata toaletter för den svarta hemhjälpen”, med hänvisning till 60-talets rasbiolo giska föreställningar om svarta bakterier och svart smuts. En av kvinnorna i bekantskapskretsen är miss Skeeter, en rödhårig dissident som bestämmer sig för att skriva en bok utifrån hushållerskornas erfarenheter. Aibileen är den första som ställer upp på att bli intervjuad. I ett samhälle där svarta män lynchas om de råkar gå för nära en vit kvin na är det ett livsfarligt företag. Aibileens vänner varnar henne och vägrar först att delta i projektet, men ändrar sig efter mordet på NAACP-aktivisten Medgar Evers och miss Hillys orättvisa behandling av den hushållerska hon haft anställd. SCHABLONER OCH YTLIGHET Kritikerna har kallat Aibileen en mammy-figur. Sociologen David Pilgrim listar huvuddragen i mammy-karikatyren som den reproducerats i fiktionen. Syftet med mammyn var i grunden att försvara slaveriet, ett sätt att framställa slavar som nöjda med att vara ägda av vita. Mammyn av sexualiserades och skapades som medelålders och tjock. Hennes hud beskrevs som mörk, ofta kolsvart, en färg som fått representera fulhet och smuts. Under Jim Crow var mammyn enligt Pilgrim en vit fantasi; hängiven enbart sin vita värdfamilj, politiskt och kulturellt ofarlig, ”en nostal gisk längtan efter en tid som aldrig funnits”. De som argu menterar för att Aibileen passar in i mammy-figuren pekar på att hon beskrivs som tjock och mörk som skalet på en kackerlacka – en jämförelse hon själv står för. Engagemang et för miss Skeeter påminner om mammyns självuppoff rande kärlek för de vita som äger henne, hävdar kritikerna, som också provocerats av att Aibileen gråter för Skeeter och för familjen Leefolts vita dotter, men aldrig för sin döde son. Association of Black Women Historians kritiserade bo ken i ett öppet brev och anklagade Stockett för att ta för lätt på svarta hushållsarbetares erfarenheter av sexuellt våld från sina manliga, vita arbetsgivare. De vände sig också mot Stocketts ytliga beskrivningar av medborgarrättsrörel sen. Visserligen spelar mordet på Evers en roll i romanen, men beskrivningen av reaktionerna på hans död är nedlå tande: Ever’s assassination sends Jackson’s black community frantically scurrying into the streets in utter chaos and disorganized confusion – a far cry from the courage demonstrated by the black men and women who continued his fight. TRIVIALISERING OCH KOMPLEXITET Det är framförallt filmversionen som skapat debatt i USA, och recensenter har hävdat att den är ännu ett bevis för att landet fortfarande inte förlikat sig med vare sig den histo riska eller den samtida rasismen. Men det finns de som tar filmen och boken i försvar. Forskaren och skribenten John McWhorter hävdar i en krönika i The New Republic (17/811) att de som kallar romanen rasistisk har fastnat i identi tetspolitiska cirkelresonemang, i ”ett pedantiskt bortviftan de av nästan alla kommersiellt gångbara framställningar av svarta människor som stereotyper”. Hur boken än skrivits och hur den efterföljande filmen än gjorts hade den be skyllts för att vara rasistisk, i ett slags damned-if-you-do, damned-if-you-don’t-retorik som blivit regel i vissa kretsar, menar han. McWhorter avfärdar kritikerna på punkt efter punkt. Att både boken och filmen innehåller komiska scener och för lösande skratt har fått en del att påstå att berättelsen förskö nar och trivialiserar villkoren i södern under Jim Crow. Men enligt McWhorter förminskar man de människor som levde under dessa omständigheter om man kräver att de framställs som endimensionellt allvarliga och arga. Det fanns glädje på den tiden också, en mänsklig strävan efter att skapa sig ett liv som kunde bjuda på hela känsloregistret. På samma sätt var det med kärleken till de vita barn som hushållerskorna uppfostrade. Det är, menar McWhorter, som om kritikerna inte vill ta till sig att dessa svarta kvinnor kunde hata rasismen och samtidigt älska de barn de um gicks med sex dagar i veckan under flera år. Invändningarna om brist på komplexitet och djup är reflexmässiga, inte ba serade på vad som verkligen finns i texten, säger McWhor ter. Han har en poäng tycker jag. Porträtten är överlag var samt skapade, och även om det rasistiska våldet inte alltid beskrivs explicit är det hela tiden närvarande, och utgör vid sidan av kvinnoförtrycket och klassföraktet berättelsens grundproblematik. Jag håller med McWhorter om att kriti kerna pekar på problematiska representationer, i samma mån som de låter bli att peka på de motbilder som skrivs fram. AKTUELL ÄN IDAG Jag tycker att en av bokens styrkor är att den fångar kon tinuiteten i det betalda hushållsarbetet. En av hushåller skorna i The Help, Yule May, hamnar i fängelse sedan hon stulit en ring från sin arbetsgivare för att ha råd att skicka sina söner till college. Miss Hilly, Yule Mays arbetsgivare och ringens ägare, berättar om händelsen för sina väninnor med den särskilda blandning av självrättfärdighet, indigna tion och förakt som bara överheten kan uppbringa. Vill man ha ett nutida, svenskt exempel på samma känslostorm kan man läsa Katrin Zytomierskas blogginlägg om hur hon skickat polisen, INS och Department of Homeland Secu rity efter ”sin barnflicka”, en ”enkel bondjänta från lands bygden i Polen” som ”rymt” från familjen medan de befann sig på resa i USA. ”Jag önskar henne allt ont och kommer aldrig tillåta henne ett liv i Sverige”, skriver Zytomierska i en ömsom självömkande, ömsom våldsam harang som hämtad direkt ur munnen på en rasistisk southern bell i Jim Crow-land. Jag läser The Help och Zytomierskas blogginlägg paral lellt med en artikel ur Yale Journal of Law and Feminism, författad av juristen Dorothy Roberts. Hon spaltar upp den feministiska kritiken av den specifikt kvinnliga och rasifie rade arbetsmarknad som The Help handlar om. Roberts har två poänger. För det första att den ideologiskt konstruerade skillnaden mellan hushållsarbete och annat arbete har bi dragit till att underordna kvinnor generellt. Men, och detta är hennes andra poäng, hushållsarbetet i sig är ideologiskt delat mellan ”kreativt” och ”simpelt”. ”Kreativt” arbete an ses fint därför att det handlar om att se till att hushållet fungerar och ser ut på rätt sätt, och för att det är kopplat till den moraliska eller kulturella fostran av barnen. Det är det ta arbete de vita kvinnorna i The Help utför: de inreder hemmet, arrangerar julfirande och söndagsluncher och väl jer skolor åt barnen. Det ”simpla” arbetet däremot nedvärderas, skriver Ro berts, därför att det är tungt, smutsigt, enformigt och okva lificerat (också i ett slags kulturellt eller moraliskt avseen de). Det är detta arbete som de svarta husorna får sig tillde lat i de vita hushållen. Aibileen städar toaletter, stryker skjortor, diskar och byter blöjor. Det arbetet ska vara osyn ligt, precis som den som utför det. Dorothy Roberts hävdar att medan skillnaden mellan ar bete i hemmet och arbete i övrigt skapar ojämlikhet mellan män och kvinnor, handlar distinktionen mellan kreativt och simpelt hushållsarbete om att skapa skillnader och ojämlikheter mellan olika grupper av kvinnor. Vita privile gierade kvinnor har ansvaret för det kreativa arbetet i hem met, medan det simpla arbetet överlåts på rasifierade arbe tarklasskvinnor. På så sätt återskapas klassamhället och ra sismen, samtidigt som den generella underordningen av kvinnor upprätthålls. Roberts menar att alla kvinnor förlo rar på den här ordningen, eftersom den bygger på att diko tomin mellan arbete i hushållet och arbete på den ”öppna” arbetsmarknaden också fortsättningsvis separeras ideolo giskt och värderas olika. EXPLOATERING INNAFÖR HEMMETS VÄGGAR Den feministiska kritiken mot uppdelningen i kreativt och simpelt arbete bygger alltså på en teoretisk förståelse av hur det patriarkala och rasistiska klassamhället fungerar, men också på omfattande empirisk kunskap om de strukturer och praktiker som så kallade pigtjänster bygger på. Därför 55 MANA 3/4 2011 REFERENSER • Kathryn Stockett, The Help, Penguin Books 2011 • David Pilgrims text finns att läsa på http://www. ferris.edu/jimcrow/ mammies/ • Bloggen som samlar kritik mot såväl boken som filmen finns på följande adress: http:// acriticalreviewofthehelp. wordpress.com • Brevet från Association of Black Women Historians finns att läsa på deras hemsida: www. abwh.org • John McWhorters artikel finns att läsa på www.tnr.com • Katrin Zytomiersks blogginlägg togs bort någon vecka efter publiceringen av sidans redaktör, men har återgivits och diskuterats bland annat på LObloggen, http://loblog. lo.se • Dorothy Roberts artikel hade titeln ”Spiritual and Menial Housework” och publicerades i Yale Journal of Law and Feminism volym 9, nummer 51 (1997). • Helga Lutz (redaktör), M igration and Domestic Work: A European Perspective on a Global Theme, Ashgate 2008. • Bridget Anderson, Doing the Dirty Work? The Global Politics of Domestic Labour, Zed Books 2000. • I Sverige har Anna Gavanas (Who Cleans the Welfare State? Institutet för framtidsstuder forskningsrapport 2010/3) och Ellinor Platzer (Från folkhem till karriärhushåll, Arkiv förlag, 2007) skrivit om hushållsnära tjänster. 56 MANA 3/4 2011 är det provocerande när vänsterpolitiker, som vänster partisterna Mats Olsson, Nita Lorimer och Anne Dede richs (Sydsvenskan 23/5-09) i Lund, hävdar att kritik mot rut-avdraget bygger på förakt för ”traditionellt kvinnliga arbetsuppgifter”. I själva verket förhåller det ju sig precis tvärtom. Det The Help visar och Zytomierksas bloggin lägg är en exponent för är den historiska kontinuitet av gränslöshet och förtryck som följer med uppdelningen i kreativt och simpelt hushållsarbete. Om man som lunda vänsterpartisterna jämför detta specifika arbete med mureri bortser man från den unika närheten och känslo mässiga utsattheten hos den som arbetar i andra männis kors hem och med andra människors barn och tillhörig heter, som hushållerska, städerska, barnflicka, ”maid”. Forskare som Helga Lutz och Bridget Anderson, som följt och intervjuat kvinnor som lever på att utföra betalt hushållsarbete åt andra, har kunnat visa hur exploate ringen får en särskild karaktär när anställningen måste inneslutas i familjens sfär. Dessa arbetare förväntas inte sälja sin arbetskraft utan hela sina jag. Så uppstår den gränslöshet som Zytomierska ger uttryck för när hon be skriver hur hon la ner personligt engagemang i barnflick an, för sonens skull, och att det därför kändes som ett svek när barnflickan lämnade sin anställning. Fast Zyto mierska säger att barnflickan ”rymde”, eftersom hon inte ser sig som köpare av tid utan av hela barnflickans per son. Det personliga engagemanget i en i grunden ojäm lik relation väcker våldsamma känslor så fort relationen sätts på prov – det vill säga så fort hushållsarbetaren gör motstånd. Därför är hon extra utsatt, och därför följer inte bara hennes omsorgsarbete utan också förtrycket av henne en särskild logik. DAGENS HUSHÅLLSARBETARE: MIGRANTEN Marknaden för betalt hushållsarbete ser inte längre ut som den gjorde under Jim Crow-lagarna i den amerikan ska södern. Ändå visar forskning hur det snarare än för ändring är just kontinuitet som präglar denna marknad. Samtida forskning om så kallade hushållsnära tjänster, svensk och internationell, visar hur detta arbete följer det historiska mönster som berättelsen i The Help spinns kring. Det är fortfarande i huvudsak rasifierade kvinnor som utför betalt arbete i hemmen åt medel- och över klassfamiljer. Till skillnad från 60-talets amerikanska hushållerskor är dagens ”maids” ofta migranter, inte säl lan papperslösa. Så är det i Sverige, så är det i USA, och så är det i resten av världen också. Uppdelningen mellan kreativt och simpelt hushållsarbete, som Dorothy Ro berts pekade ut, bygger på en rasistisk ideologi och en skiktad arbetsmarknad. Idag är det migration och med borgarskap, inte formella rasåtskillnadslagar, som möj liggör ekonomisk och känslomässig gränslös exploate ring av de kvinnor som städar medelklassens våningar och villor. Jag är tveksam till McWhorters påstående att det är ”identitetspolitik” som gör att kritikerna hänger upp sig på representationer och bortser från andra aspekter av boken. Kanske är det också kritiken mot representatio ner som är viktigast ur ett antirasistiskt perspektiv. Sam tidigt är det underligt att befinna sig i södern, och inte höra någon av bokens belackare ta fasta på den historis ka kontinuiteten i rasistiskt kvinnoförtryck inom den så kallade hushållsnära tjänstesektorn. Jag har inte sett nå gon som upprörts över hur Aibileen gestaltas gå vidare och ifrågasätta den giriga arbetsmarknaden, avsaknaden av en utbyggd offentlig sektor, eller mäns bristande an svar för barnuppfostran och diskning. När antirasister lä ser boken borde de ta med sig just detta: att betalt hus hållsarbete igår och idag bygger på en unikt känslomäs sig exploatering som närs av kvinnoförtryck och rasism. Jag skulle önska att The Help kunde bidra till nya visio ner om hur det reproduktiva arbetet, och därmed också annat arbete, kunde organiseras annorlunda, mera jäm likt. BOK JA TILL LIV Liv Strömquist GALAGO Liv Strömquist belyser allt från nära håll och överrumplar med en kaskad av väl underbyggda, fyndigt formu lerade eller ibland rätt plumpa argu ment. Blandningen gör att man of tast köper även slagen under bältet. Den senaste boken, Ja till Liv! är inget undantag i det avseendet, men den är spretigare än förra boken Prins Charles känsla och flera av seri erna har publicerats tidigare. Boken är antirasistisk i den bemärkelsen att den har en radikalt intersektionell utgångspunkt, men några av skämten känns här lite slappa, särskilt som de ställs granne med brinnande idérike dom. Man får svar på frågan hur mo deraterna dog ut (genialiskt), vilken betydelse medelålders kvinnor har för unga manliga kulturutövare med mera. Man skrattar ofta, men min rekommendation till den som saknar några av hennes övriga verk i sam lingen blir att köpa dem först. Emma Eleonorasdotter, redaktionsmedlem 57 MANA 3/4 2011 Konstpausen Franska La Barbe är ett aktivistkollektiv som tar på sig skägg och dyker upp på oväntade platser, utan att vara bjudna, för att belysa bristen på kvinnor i alla institutioner där beslut fattas och där män är i majoritet. La Barbe tränger sig in i styrelserum, på konferenser och på utställningar, läser upp manifest och delar ut flygblad. I kölvattnet av den feministiska performancefestivalen i Köpenhamn i november förra året har en nordisk La Barbe-grupp bildats. Vill du veta mer: [email protected] labarbelabarbe.org FOTO: DORTE MADSEN 58 MANA 3/4 2011 59 MANA 3/4 2011 ARGUMENTATIONSMANUAL I PALESTINAFRÅGAN Operation Gjutet Bly, den israeliska massaker i Gaza som tog sin början i december 2008, kritiserades från alla håll. Det var fruktansvärt att ta emot nyheterna därifrån. Vi var alla medvetna om hur Gazaborna var inspärrade medan förarlösa plan gick till anfall efter anfall, hur man attackerade ambulanser, sjukhus, skolor, marknadstorg och hus efter hus. Totalt dog 13 israeler och över 1 400 palestinier, flera hundra av dem barn. Man kunde här och där höra ut tryck som ”skjuta fisk i en tunna”. Rykten kom om Israels användning av vit fosfor, och bekräftades senare. Sms:et ”Vi vasser i död, blod …” från den norske läka ren Mads Gilbert spreds blixtsnabbt och fyllde telefon minnet och alltihop spred en känsla av skräckfylld van makt. Jag minns att jag de där dagarna var rädd för att träffa på någon ute som skulle säga något proisraeliskt, något raljant eller känslokallt för då hade jag inte vetat vad jag skulle ha gjort. Norman G. Finkelstein, den judiske amerikanske forskaren som profilerat sig som en av de mest hårdföra kritikerna av Israels politik, har valt ett annat sätt att hantera proisraeliska attacker. Han har gjort sig hemma stadd i skottgluggen. Youtubeklippen där han på sitt ka raktäristiska långsamma och ansträngda sätt ses skrika och läxa upp okunniga reportrar, israeliska politiker, gråtande judiska studenter som han menar ursäktar isra eliska illdåd med gamla oförrätter, med många flera, är oräkneliga. Hans bok Förintelseindustrin, om judiska lobbyisters sätt att rättfärdiga allehanda israeliska gär ningar med förintelseargument, är den bok som hittills väckt i särklass mest indignation, vrede och rabalder. Den på svenska nyutkomna Den här gången gick vi för långt är enligt baksidestexten ”en analys av Israels an grepp mot Gazaremsan 2008 och händelseutvecklingen i Gaza före och efter ockupationen”. Det är helt riktigt, men i första hand ser jag den som en handbok i motar gumentation. Ju flitigare ett argument använts från pro israeliskt håll, desto noggrannare är Finkelstein med att vederlägga det. Alla som ibland hamnar i diskussioner med Israelsympatisörer kan därför ha stor nytta av den na bok. Till exempel ägnas hela kapitel åt ämnen som ”självförsvar”, ”mänskliga sköldar och hasbara” (ett ord för propaganda), ”Goldstone” och ”bortförklaringar”. De huvudsakliga källorna är Amnesty International, Human Rights Watch och den uttalat sionistiske doma ren Richard Goldstones rapport, som skrevs på uppdrag av UNHCR, för att utreda huruvida Israel begått brott 60 MANA 3/4 2011 mot internationell rätt eller mänskliga rättigheter under operationen. Rapporten kom bland annat fram till att Israels omfattande förstörelse och dödande var avsikt ligt och borde få ett rättsligt efterspel och fick följaktli gen proisraeler världen över att gå i taket. Enligt Finkel stein berodde det uppskruvade tonläget på att Goldsto ne, som alltså är troende jude och klanderfri tjänsteman inom det internationella rättsväsendet, var den som led de arbetet och att de vanliga argumenten om antisemi tisk agenda därmed sattes ur spel. Dessutom hänvisar Finkelstein till citat och officiella uttalanden av israelis ka politiker och tjänstemän, soldater, tongivande debat törer med flera. På det hela taget ett tungt och väl avvägt underlag som är tänkt att smula sönder alla argument som syftar till att legitimera Israels insats, och boken be tar metodiskt av alla de delar av debatten som följde på attacken. Men det finns också vissa överraskande inslag. Ett är att Finkelstein vid flera tillfällen citerar Mahatma Gan dhi. Han återger ett uttalande av Paul Wolfowitz, som i ett tal 2003, då han var USA:s biträdande försvarsminis ter, sade: ”Om palestinierna använde sig av Gandhis me toder tror jag att de mycket snabbt kunde åstadkomma förändringar.” Och citerar sedan Gandhi: ”Bekämpa våld med icke-våld om ni kan […] och om ni inte kan göra det, bekämpa våld med alla medel, till och med om det innebär att ni blir fullständigt utplånade. Men låt under inga omständigheter era härdar och hem bli plundrade och brända.” Bilaga ett får man heller inte missa. Den består av ett brev från Hamas souschef vid utrikesministeriet, doktor Ahmed Yousef, till president Barack Obama, som inbjuds ”att med egna ögon se vårt Ground Zero”. Emma Eleonorasdotter, redaktionsmedlem BÖCKER DEN HÄR GÅNGEN GICK VI FÖR LÅNGT Norman Finkelstein Celanders förlag Översättning: Henrik Celander FILM BÖCKER TILL OCH MED REGNET Regi: Icíar Bollaín OBAMASYNDROMET Tariq Ali Celanders förlag GE BOLIVIANSK UPP HISTORIA ILLUSIONEN OCH NUTID SAMMANFLÄTAD Till och med regnet (También la lluvia) är på många sätt en smart och viktig film. Genom att väva ihop två historier till en berättelse – det heroiska Vattenkriget i Bolivia år 2000 och koloniseringen av Amerika i slutet av 1400-talet – lyckas filmen bygga en bro mellan de 500 år som passerat. Iscensättningen gör att publiken tvingas förhålla sig till en kolonial verklighet betraktad ur nuets perspek tiv. Precis som då utnyttjas ursprungsfolken, i detta fall för att göra en film om hur de själva kom att hamna längst ner i samhälls hierarkin. En nyckelscen är den när huvudrollsinnehavaren, regissören Sebastián (Gabriel Garcia Bernal, känd bland annat från Dagbok från en motorcykel) accepterar att spela in filmen i Bolivia bland quechuas istället för på någon av de öar dit Columbus anlände. ”Ingen kommer märka någon skillnad”, ”indianer som indian er”, och i Bolivia kan man betala statisterna två bolivianos är argumenten som blidkar regissören, en person som framställs med stort patos. Filmen ställer många och viktiga frågor, men historien berättas inte ur något nytt eller alternativt perspektiv så som vissa velat ge sken av. Snarare handlar filmen om vita personers (mäns) olika sätt att förhålla sig till den koloniala vardagen, med dess hierarkier, exploatering och motstånd. Leandro Schclarek Mulinari , redaktionsmedlem I Obamasyndromet, nyligen utgiven på svenska av Celanders förlag, uppmanar den brittisk-pakistanske historikern och författaren Tariq Ali oss att göra oss av med alla illusioner kring USA:s nye president. Det fanns en oerhörd symbolik i att en svart familj flyttade in i Vita huset, men förutom detta har ingenting förändrats sedan Barack Obama svors in som USA:s president, och imperiet fortsätter i samma gamla hjulspår. Den amerikanska demokratin har kapitulerat inför lobbyisterna, och Obama var, för att finansiera sin presidentkampanj, tvungen att sluta en ”djävulspakt” med storfinansen. Obama är, enligt Ali, ett barn av demokraternas partimaskineri, inte av medborgarrättsrörel sen. Men hans vältalighet, hans hudfärg och hans retorik hjälpte ho nom till makten – Obama personifierade den förändring som män niskor hoppades på. Ali vänder sig emot dem som försöker rättfärdiga Obama genom att påstå att systemet i Washington omöjliggör all verklig förändring. Obamas sjukvårdsreform blev en total kapitulation inför sjukvårdsin dustrin, men det fanns ett alternativ. Obama hade kunnat mobilisera sina 13 miljoner anhängare på internet och drivit ännu en politisk kampanj för ett allmänt sjukvårdssystem. Trots en förändring av retoriken i jämförelse med Bush har Oba mas utrikespolitik inte inneburit någon kursändring. I verkligheten har ”kriget mot terrorismen” trappats upp och Jemen har blivit den senaste måltavlan. Under den arabiska våren har Obamas politik enbart syftat till att upprätthålla USA:s hegemoni i området. Ali behandlar många – kanske alltför många – aktuella ämnen i en rasande fart och gör många intressanta historiska tillbakablickar. Han imponerar med sin omfattande kunskap – i synnerhet när det gäller Mellanöstern, ett ämne som han har skrivit åtskilligt om tidiga re. Ali kan inte låta bli att göra sig lustig över de många naiva ameri kaner och européer som trodde att Obama skulle förändra den ame rikanska utrikespolitiken och göra något åt de allt större inkomst klyftorna i landet. Men hans bok är mer än en gammal cynikers vadvar-det-jag-sa. Den är en viktig betraktelse över dagens värld. Catherine Holt , redaktionsmedlem 61 MANA 3/4 2011 En modern klassiker från Arkiv förlag PLAY UTMANAR VIT PK-MEDELKLASS När jag ska se Ruben Östlunds omtalade film Play, som skildrar ett gäng svarta pojkar som stjäl mobiltelefoner från jämnåriga vita pojkar och som är baserad på en rad verkliga händelser, hälsar någon från SF oss journalister välkomna. ”Läs gärna i pressmaterialet om de unga svar ta skådespelarna. Det är lätt att tro att pojkarna är så här i verkligheten, men de är faktiskt skådespelare”, förklarar hon. Historien rör sig mellan olika världar. I den vita, rika ser vi välklädda affärskvinnor och -män i rena, trygga konferensrum. I den andra får vi se fem mörkhyade poj kar i tolvårsåldern driva runt i ett köpcentrum. Under filmens gång får vi följa de fem ”svarta” pojkarnas rån på tre medelklasspojkar. Rånet visar sig vara en utdragen historia, där förövarna genom en ”good cop/bad cop”strategi övertalar de tre rånoffren att följa med till en av lägsen plats för att där lägga beslag på deras tillhörighe ter. Play är välgjord. Bildspråket är subtilt och symboliskt och fotoarbetet är av högsta klass. Filmens starkaste sida är skådespelarinsatserna i rånarrollerna som känns otro ligt genuina. Kevin Vaz gör den mest imponerande insatsen. Trots att så mycket i filmen håller toppklass känner jag mig inte övertygad. Och jag förstår inte meningen med filmen. Enligt egen utsago vill Ruben Östlund att vi ska ”våga titta på” och ”ta itu med det här problemet”, han talar om obalansen mellan vita och svarta. Men i filmen är ”problemet” inte så lättidentifierat, bortsett från själva rånet. Östlund gör flera försök att peka på djupare förklaringar, men sorgligt nog känns de trevan de. Det är i manuset det brister. Svagheterna ligger dels i den oinitierade skildringen av hur rasism faktiskt yttrar sig i verkligheten och dels i bitvis platta antydningar till hur ungdomskriminalitet uppstår i rasifierade grupper. Östlund gör sig skyldig till det klassiska misstaget att inta den vita normens perspektiv. Han har lagt krutet på att studera ”de andras” beteendemönster, därav det fina resultatet i scenerna med de svarta killarna. Däremot är gestaltningen av de vita karaktärernas rasism påfallande klumpig och dialogerna outvecklade. Därför blir rasis mens roll i ”problemet” så lätt att avfärda som elakt eller obekant. Som vit fördomsfull person som är nöjd med jobbskatteavdragen finns det inget i filmen som tvingar en att ifrågasätta sin egen p osition. Vad praktiskt! I öv rigt skildras det Sverige där social ojämlikhet skapas och där rasism dagligen reproduceras genom scener från en 62 MANA 3/4 2011 tågresa som är en harmlös parodi på hur ”vi” svenskar är så oflexibelt välorganiserade. Play vill inte vara en klassisk socialrealistisk film. Den sparsmakade bearbetningen av karaktärerna och den minimala dramatiseringen gör det därför till ett eldprov för Östlund att peka på ungdomskriminalitet som ett samhälleligt problem. Men i filmen reduceras den utta lade samhällsanalysen till ett par påklistrade dialoger i slutscenen där en av de svarta pojkarna förklarar varför han snor mobiler: han och hans sju syskon ”svälter” med en ensamstående mamma får man veta. Men mar ginaliseringsprocesser som leder till kriminalitet, sär skilt bland ”icke-vita” barn, är så mycket mer komplice rade än ”svält”, särskilt i ett land som Sverige. Parallellen till stereotypen om ”de svältande barnen i Afrika” är på taglig. Men kanske skulle Östlund mena att denna replik är ett exempel i filmen på hur rånarpojkarna använder sig av den konstruerade ”bilden av den svarte mannen” till sin fördel eller försvar, ett fenomen han själv fascine ras av. Jag är dock ytterst tveksam till att den vita medel klass som ser filmen i Sverige skulle göra någon djupare analys med de få verktyg som Östlund erbjuder. Öst lunds självutnämnda roll som provokatör ter sig avslö jande i sammanhanget. Han menar att bilden av svarta som rånar vita provocerar, eftersom den utmanar hans egen politiskt korrekta världsbild. Men vänta lite, ska debatten om ”problemet” handla om de tabun som Öst lund dras med? Den vita politiskt korrekta medelklas sens tabun? Även om Play har sina starka sidor, tror jag att dess blinda fläckar tyvärr bidrar till den ensidiga 3wwww33bilden av ”icke-vita” svenskar som annars är så vanlig i dagspressen så fort det brinner i Rosengård. Jag tror att SF-kvinnan på pressvisningen själv först trodde att de svarta killarna i filmen faktiskt var gangsters på riktigt. Att Dagens Nyheters ledarsida som en följd av fil men lyfter fram statens våldsmonopol och människors civilkurage som en lösning på ”problemet” tyder på att Östlunds problemformulering inte bara är naiv, utan vit och farligt selektiv. Norbert Elias och John L. Scotson Etablerade och outsiders FILM PLAY Regi: Ruben Östlund VINNARE AV "COUP DE COEUR" VENEDIG FILMFESTIVAL Norbert Elias (1897–1990) var en av 1900-talets mest betydande sociologer. I Etablerade och outsiders (nu tillgänglig i en andra utvidgad upplaga) visar han på ett fascinerande sätt hur moralisk stigmatisering är en allmänt förekommande maktteknik varhelst det finns en konflikt mellan en etablerad och dominerande grupp och en underordnad, dominerad grupp; mellan bofasta och invandrare, vita och svarta i USA, högkastiga och kastlösa indier, män och kvinnor, välbeställda och fattiga. Köp den i bokhandeln eller direkt från oss på Arkiv förlag Arkiv förlag • 046-13 39 20 • [email protected] • www.arkiv.nu Skrattgropar Ny diktbok av Mauritz Tistelö Mauritz Tistelö utkommer nu med andra boken i Den okända trilogin "Skräckpolska". I ”Skrattgropar” ställs våra bilder mot varandra, vi möts i ovana situationer, våra självbilder ifrågasätts och när vi går hem märker vi att vi är många som går längs stigen. Beställ boken på www.fabuc.com eller www.troglodyt.com 50 kr + porto Hopsnackat är den första boken i en serie på temat Folkrörelse på arbetsplatsen. Den handlar om det mest grundläggande för arbetsplatskamp och facklig rörelse: Att snacka ihop sig om vad som ska göras. Hopsnackat är en antologi som innehåller 35 korta berättelser av anonyma författare från 25 olika arbetsplatser. Redakör för antologin är Frances Tuuloskorpi, som i ett avslutande avsnitt sammanfattar egna och andras erfarenheter av att försöka använda och utveckla kollektiv styrka tillsammans med sina arbetskamrater. Boken är tänkt att bli den första i en serie böcker och häften på temat Folkrörelse på arbetsplatsen. Köpes i handeln. Info om mängdrabatt finns på www.folkrorelselinjen.nu Stöd de fängslade journalisterna Johan och Martin! Florencia Rovira Torres, ansvarig utgivare Donera pengar genom att betala in på bankgironummer 5567-3818, betalningsmottagare Reportrar utan gränser. Märk inbetalningen Johan och Martin. 63 MANA 3/4 2011 B MANA Adress: Sevedsgatan 10 A 214 45 MALMÖ POSTTIDNING YES, I WAS A MEMBER. BUT I WAS FORCED INTO THIS WAY OF LIFE. HEY LOOK, I’VE BEEN DEALING DRUGS EVER SINCE I WAS 12 YEARS OLD. SEE I DIDN’T HAVE THE CHANCES THAT YOU HAVE, MISS HAWKINS. I WASN’T BORN WITH A SILVER SPOON IN MY MOUTH …MISS HAWKINS! /NINO BROWN, NEW JACK CITY (1991).
© Copyright 2024