30 RIDSPORT NR 8/2005 INSÄNDARE Tänkt&Tyckt Vuxna män på små hästar et är alltid trevligt när Ridsport landar i brevlådan och jag läser med intresse alla artiklar. Det är bra att kunna följa såväl sport som avel i samma tidning. Dock finns det några sidor som jag alltid snabbt bläddrar förbi. Rubriken på dessa sidor är ”Islandshästar”. Rasfördomar? Inte alls, jag har själv ridit islandshästar och funnit dem mycket sympatiska. Nej, det är fotona av välvuxna män i sadeln på en alldeles för liten häst som får mig att bläddra vidare i tidningen. Jag är medveten om att det har funnits en tid när islänningarna var helt beroende av hästar för att ta sig fram och när dessa små sega hästar var den enda ras som klarade levnadsförhållandena på ön. Men det är historia! Numera har vi tillgång till hästar i alla storlekar och viktklasser. I vilket annat sammanhang skulle det accepteras att en vuxen karl rider en C-ponny? Är det från veterinärt håll vidimerat att just islandshästen av alla ponnyer är avpassad att bära en vuxen man, ofta i högt tempo? Presentera bevisen och jag lovar att i fortsättningen läsa även sidorna benämnda ”Islandshästar”. D ”IS” Ridsport svarar: Jag ska göra ett försök att besvara din fråga huruvida det från veterinärt håll kan vidimeras att just islandshästen av alla hästar i den ungefärliga mankhöjden av det som i vår ponny/hästvärld räknas som Ckategori, klarar att bära en vuxen man, ofta i högt tempo. DET KORTA OCH ENKLA SVARET är att om man med veterinär vidimering menar att det finns forskning som styrker att det skulle vara så, så gör det inte det. Det finns inte heller forskning som säger att det inte skulle vara så. Det finns inte någon forskning på olika hästrasers mankhöjd/vikt som bekräftar deras styrka och hållbarhet vare sig generellt i olika raser eller i förhållande till varandra. Den rasspecifika forskning som bedrivits på just islandshäst, varav stor del gjorts i Sverige och Island, har främst gällt spatt och sommareksem, vilket jag återkommer till. När man frågar olika praktiserande veterinärer huruvida de anser att hästar som är av ponnymått kan bära vuxna människor får man olika svar beroende på deras erfarenhet och uppfattning. I brist på fakta genom forskning bildar människor, så även veterinärer, sig uppfattningar, baserade på egna erfarenheter och på bilden – sann eller falsk – om hur hästar brukats och klarat av det genom tiderna. FORSKNING PÅ HÄSTARS prestation och hållbarhet har gjorts och görs i Sverige, om underlag, belastning av ben och rörelsemekanik. Just nu pågår på Sveriges Lantbruksuniversitet, SLU, forskning kring hästars ryggar och ridningens påverkan på hästars prestation. ”Ryggforskaren” Karin Roethlisberger-Holm skriver i kompendiet för årets Hippocampusdagar att: ”orsakerna till att en häst kan få problem med sin rygg är många. En del finns hos hästen själv, t ex en svag konstitution, men väldigt många är relaterade till vår användning av hästen. Dåligt tillpassad utrustning, felaktig träning, för högt ställda krav eller en oskicklig/okänslig ryttare är några exempel.” ANNAN HÖGINTRESSANT forskning för oss som rider och är intresserade av hästars rörelsemönster är Chris Johnstons och Marie Rohdins forskning på interaktionen mellan häst och ryttare. De studerar hur ryttare påverkar hästars rörelsemönster, hur användandet av hjälper och hästars utrustning förändrar grunden för deras förmåga till arbete. Chris Johnston svarar vid min förfrågan: – Det finns för mycket uppfattningar och för lite fakta för att kunna svara korrekt. Jag kan inte säga vare sig att vuxna ryttare på islandshäst är ett problem eller att det inte är det. Visst finns det islandshästar med ryggproblem, de är inte befriade. att ha blivit ridna, ändå hade spatt. Den ärftliga faktorn är alltså hög vilket kanske har sin förklaring i att Island har haft en population utan införsel av blod utifrån sedan 1000talet. Sigridur undersökte också de hästskelett som finns bevarade från vikingatidsgravar, varav flera hade spattförändringar. Spattforskningen har lett till att FEIF (världsförbundet för islandshästföreningar) kommer att lägga förslag till delegatförsamlingen att införa obligatorisk spattröntgen på hingstar. I Svenska Islandshästförbundet har spatt uppmärksammats sedan många år; vårt hingstreglemente har haft krav på att alla avelshingstar vid sju års ålder ska gå igenom böjprov, och om klinisk hälta påvisas ska spattröntgen utföras. LARS ROEPSTORFF, veterinär och föreståndare vid hippologiska enheten på SLU, säger vid förfrågan: – Det är vad hästen är tränad för som avgör om den håller eller inte. Alla hästar, oavsett vikt och mankhöjd, har olika förutsättningar för arbete beroende på sin exteriöra sammansättning, biomekanik och individuella träningsstatus. Den enskilt viktigaste faktorn är att hästägare skaffar sig kunskap om hästar, både praktiskt, att kunna ”läsa” hästen när den används, och teoretiskt, att skaffa sig kunskap om hur hästar fungerar som biologiska varelser. – Jag vill bort från pseudokunskap, icke faktabaserade generaliseringar som t ex att hästar har ett visst antal språng i sig, hästar kan inte gå i volter under 10 meter, hästar med viss mankhöjd ska bära si eller så. Verkligheten är inte så svart och vit. Ökad vikt ger en ökad belastning av hästen, men belastning handlar också om faktorer som tid, vilken typ av belastning, vilken intensitet, vilket underlag. – Helhetsbilden för hur en häst kommer att klara belastning är en sammansatt bild av hästens genetiska anlag, exteriör och biomekanik, hur uppfödningen fungerat med utfodring, hälso- och sjukvård, parasitbekämpning, ev skador, god mental och fysisk förberedelse för arbete, hästens vardagliga inre och yttre miljö, underlaget de tränas på, utrustningens anpassning, tränarens skicklighet m m. – DET KOMMER ATT TA lång tid att avla bort spatten som funnits där sedan starten, men det går att minska frekvensen med systematisk avel under lång tid, säger Thorvaldur Arnason, genetikern bakom användandet av avelsvärderingsmetoden BLUP på rid- och travhästar. Thorvaldur är från Island och har arbetat med avelsvärdering sedan 70-talet. Han berättar att islandshästen blir allt större och att det bl a har med marknadens önskemål att göra. – Hästen har alltid anpassats efter människans behov, människor blir allt större i dag och då vill vi också ha hästarna större. På Island har miljöomständigheter, såsom förbättrade utfodringsmöjligheter vintertid tack vare ensileringstekniken, också påverkat hästens storlek. När man jämförde en studie av mankhöjd på stuterier 1969-90 med snitt från avelsbedömningssäsongen år 2001 hade medelvärdet ökat med 5 cm. Ston låg på ett snitt av 1,37 medan hingstar låg på 1,39. Just mankhöjd är en faktor som har hög arvbarhet, d v s det går förhållandevis fort att avla fram högre hästar genom att välja de individer som nedärver högre mankhöjd. Inom den egna rasens avel finns diskussioner om vi håller på att avla fram en vackrare men inte lika hållbar islandshäst. – Det kan vi inte veta säkert, sva- rar Thorvaldur, men påpekar att för honom är en lättbyggd häst en häst som är högbent och välmusklad, inte en häst som är tunn och spenslig i typen. DET KAN JU VARA INTRESSANT, om än inte faktabaserat, att se på hästgrenar där man har satt viktgränser för tävlandet. Minigränserna är satta i syfte att uppnå likvärdiga förutsättningar för tävlandet. De är ofta satta utifrån internationella överenskommelser och är baserade mer på erfarenhet än på forskning. När man tävlar distans i Sverige finns inga viktgränser utom för SM där minivikt är 70 kg inkl ryttarens klädsel, sadel, vojlock men ej träns. I distans internationellt är minivikten 70 kg för en- och tvåstjärniga klasser (kortare distanser 80-120 km på en dag) medan tre- och fyrstjärniga klasser 120-160 km på en dag och mästerskapsklasser har minivikten 75 kg. Många olika hästraser tävlar i distans, bl a araber som har en stor variation inom rasen från ponnystorlek till uppemot 1,60, med vikt som också varierar från 330 till över 400 kg. MONTÉ FINNS NUMERA i Sverige, både för ponnyer och stora hästar. Ponnyer tävlar i A- och B-kategori och där finns en maxvikt för ryttarna angiven till 45 kg för A-ponnyer och 65 kg för B-ponnyer. Men det finns också en veterinär och/eller ekipagekontrollant på plats som avgör om ekipaget är harmoniskt och därmed får tävla. I monté för stora hästar är minimivikten 65 kg inklusive utrustning. Sporten har funnits i Sverige som uppvisningssport i över 20 år, men förra året gick totolöp för första gången. – Vi tittade på vad norrmännen hade för minigräns men höjde den till 65 kg, berättar Mikael Frödén på Svenska Travsportens Centralförbund. – Anledningen till det är att hästarna är väldigt starka och speediga i löp och ryttaren måste ha krafter för att orka med att framhäva hästens kapacitet. Det har fört det goda med sig att vi får signaler att de tjejer och killar som tävlar har insett att muskler, balans och teknik är viktigt, att man äter bättre, tränar mer och har slutat röka för att orka tävla monté, säger Mikael. KAN MAN FÅ NÅGON information om hästars hälsa genom försäkringsbolagen? I de fyra bolag som jag kontaktade låg islandshästen i en låg eller i lägsta premiegrupp. Premiegruppsindelning sker efter bolagens skade- och sjukdomsstatistik. ÄR DÅ INTE SPATT ett typiskt exempel på att islandshästar inte tål den belastning de utsätts för? När Sigridur Björnsdóttir började sina spattstudier på Island fanns en underliggande oro bland hästfolket där att det just skulle vara ridningen som var problemet. Det var lätt för gemene man att tro att anledningen till att det fanns en ansenlig andel spatt utomlands var att man inte hade lika stor kunskap i att träna gångarter där eller att man importerat undermåligt avelsmaterial, hästar med exteriör disposition för spatt. Men resultaten på Island var i princip desamma som i Sverige – ca 1/3 av det undersökta materialet påvisade spattförändringar. MEN DET VISADE SIG också i undersökningen att hästar som reds in tidigt, vid fyra års ålder, hade mindre förekomst av spatt än de som väntade längre (efter fem år). Nu har ju unghästar på Island vanligen en uppväxt som innebär att de förbereds väl för inridning, de ”tränar” på stora ytor av mer eller mindre besvärlig terräng innan det är dags att ha ryttare på ryggen. Men vad som ytterligare kom fram i Sigridurs forskning var att det fanns föl och unghästar som utan Svelands Anna Mörée säger att hos dem ska varje ras bära sin egen kostnad. I den lägsta premiegruppen finns hästraser som egentligen inte brukas särskilt mycket och kanske därför inte heller utsätts för risker och påfrestningar. Men hon räknar in connemara, welsh och island till de raser som brukas mycket till tävling och arbete såsom turridning men som ändå finns i den lägsta premiegruppen. Hos Sveland är det största problemet fång, kotledsartrit och mag-/tarmrelaterade sjukdomar på islandshäst. HOS AGRIA kommer islandshästen att flyttas ner ännu ett hack i premiegrupperna inom kort p g a utvärdering av statistik. Rasen är absolut inte befriad från skador och sjukdomar men tillhör de sundare, enligt deras uppgifter. En av Agrias veterinärer, Charlie Lindberg, tycker att i det stora hela uppfattar han islänningen som en sund hästras – dock med spatt och hudlidanden som ett rasrelaterat problem. Han uppfattar också att islandshästägare är förhållandevis välutbildade hästägare, vilket han tror beror på att islandshästar är dyra att köpa och därmed finns ett välgrundat intresse och beslut bakom att skaffa häst. – Det ligger i allas intresse att hästägare blir kunnigare i sitt vardagsliv med hästar för att på det viset undvika sjukdomar och skador, säger Agrias Cina Seidefors. Hon berättar att till hösten publiceras en omfattande undersökning av bl a veterinär Brenda Bonnett om hästars hälsa; motsvarande en undersökning som man för några år sedan gjorde på hundhälsa. SÅ BLIR MAN något klokare då? Jag vet bara att det finns inga enkla svar. Det finns gott om känslor i hästvärlden, vilken ras man föredrar, vilket socialt sammanhang man känner sig hemma i, vilket sätt man tycker om att vara med hästar på. Huruvida man tycker att fötter nedanför hästens buklinje inte passar sig, om kraftiga människor kan rida, om man tycker att ridning sju dagar i veckan i manege är oetiskt, om man tycker att det är märkligt att en sport finns där hästar och folk dör av utövandet (vilket man i och för sig kan göra p g a sitt hästintresse även utan att tävla). Vi gillar olika saker – det är en del av den hippologiska mångfalden som ska få finnas, anser jag. Även om jag också anser att vi tappar kraft på att träta ”inomgårds” när vi som hästintresserade skulle kunna lobba mycket starkare som grupp i samhället om vi höll samman. Bara så länge vi alla, oavsett gren, anstränger oss att lära mer om hästens förutsättningar och behov kontinuerligt. KUNSKAP ÄR FÖRÄNDERLIG. Varje hästägare ansvarar för att den egna hästen får ett så bra liv som möjligt, både tiden med och utan oss i sadeln. Ridskolor och turridning har ett stort ansvar, inte bara ska de ansvara för att deras hästar är välmående och håller för arbetet, de ska också lära en ny generation hästintresserade vad som är rätt och riktigt i vård och träning av häst. Nybörjare i sadeln är svårare att bära upp än balanserade, välkoordinerade ryttare. Kilon på vågen säger inte allt. Uppfödare har ett stort ansvar med att avla på rätt individer, ge hästar en uppväxt i rörelse där de får belasta skelett, senor och leder på ett utvecklande sätt, med bra utfodring och med goda hästförebilder så att hästarna får ett vettigt beteende. Hästförsäljare vinner på att försöka hitta den bästa kombinationen mellan häst och människa, don efter person. Åse Ericson Islandshästen håller generellt ponnymått men rids även av vuxna – ett förhållande som kan förbrylla. (foto: Jörgen Larsson) skribent i Ridsport, uppfödning/ inackordering av unghästar, B-instruktör och C-tränare för islandshäst.