Program_Clandestino_2014
clandestino festival rad samarbeten med den internationella dubscenens ledande producenter (Zion Train, Alpha & Omega, Alter Echo och många andra). De har gjort spoken word-dub, blandat akustiskt och elektroniskt, mixat karibiska och europeiska ljud. På senaste albumet Dub Sessions (på Lyonbaserade labeln Jarring Effects) närmar sig Brain Damage dubens rötter i sextiotalets Jamaika, om än i en elektronisk kostym. Om studioversionen kan vara soundmässigt perfektionistisk och smart så är Brain Damage live snarare en fysisk än psykisk upplevelse med massiva basmängder och trippy rytmer, som verkar kämpa mot musikmaskinernas fyrkantiga taktfasthet och för en organisk svängighet. Till Clandestino Festival kommer Brain Damage med vokalisten Sir Jean, känd bland annat från samarbeten med jazz-dubprojektet Meï Teï Shô. LÖRDAG 7 JUNI, MUSIKENS HUS RAZA suFIsmens qawwali Under Clandestino Festival presenterar galleriet Vita Rosen Little Sweden av Peter Johansson, med dokumentation av fotografen Lars Tunbjörk. Johanssons konst diskuterar ofta begrepp som svenskhet och nationell identitet och har ställts ut på så ursvenska p latser som Zornmuseet i Mora, där med solo utställningen Johansson vs Zorn, samt i Falu koppar gruva med verket UNDER. Utomlands har Johansson bland annat ställt ut sitt verk Bet Kindlein bet, morgen kommt der Schwed på Galerie Kuchling i Berlin, samt verket Little Sweden som ingick i den internationella grupputställningen Scream & Shout i Münster, en utställning som kuratorleddes av Martin Henatsch. Konstverket var en arrangerad scen bestående av en flotte med friggebod, artificiellt grönt gräs, vitt staket, och utemöbler med grill. På denna f örsvenskade plats befann sig tre skinheads för att leva svenskt clandestino festival MYKKI BLANCO performance-hip hop FREDAG 6 JUNI, MUSIKENS HUS NASS MAKAN Medan Mazaher placerar en urgammal tradition i nya sammanhang, jobbar superbandet Nass Makan med en mix av genrer. Under konstnärlige ledaren Ahmed el M ahgrabys regi möts några av de främsta namnen inom egyptisk, sudanesisk och romsk musik i ett experiment där stilar, traditioner och instrument från olika platser och tidsepoker möts i en dialog utan manus. Ett Bitches Brew för Nildeltat! Från tonårskille på rymmen till konstvärldens darling – till queer-hiphopens drottning. Mykki Blancos berättelse handlar om förvandlingar. Blanco är en scenpersona, ett hiphop-dragqueen-alter ego skapat av den ameri kanske poeten, musikern och performancekonstnären clandestino festival HOUWAIDA i samarbete med olof dreijer IBIBIO SOUND MACHINE afrobeatens förnyare vilket betyder ”den resande” – ett passande namn på denna samling låtar som skapats i mötet mellan två musikaliska nomader. Débruit, den franske afrobeat-surrealisten och groove-vetenskapsmannen som mixar hiphop och dansmusik med samplingar, fältinspelningar och ljudfragment från Senegal, Kongo, Kairo och Paris. Ständigt på jakt efter nya ljud som han smälter samman med sin egen högst analoga rytmicitet, en sorts klipp-och-klistradub med fjäderreverb och primitiva rytmboxar. Débruit är en efterfrågad remixare som jobbat med Lee Scratch Perry, Zero7 och många andra. Alsarah är född i Sudan och numera bosatt i Brooklyn. Sångerska, låtskrivare och musikvetare med inriktning på östafrikansk retropop. Hennes ungdom var lika geografiskt splittrad som hennes musik är mångsidig: från barndomen i Khartoum, vidare till Jemen för att undkomma Omar al-Bashirs kupp 1989. Inbördeskrig i Jemen förde hennes familj vidare till USA, där hon började studera musik. Alsarah har sedan dess samarbetat med The Nile Project och Kombo & AfroSimba Band. Hennes melodiska sångröst passar som handen i handsken till Débruits rytmvärld, tillsammans tar de med lyssnaren på en skumpande färd från sudanesisk pop till bastunga dubdrömmar. clandestino festival Med hjälp av en elektrifierad sitar, effektpedaler, laptops, diverse leksaker i gul och rosa plast, gamla radioapparater samt en rejäl härva med kablar för att koppla ihop alltsammans improviserar The Conspirators of Pleasure fram säregna sessioner som rör sig i gränslandet mellan musik och icke-musik. Duon består av två veteraner från Londons undergroundscen: Poulomi Desai (Dead Jalebis) och Simon Underwood (The Pop Group). Tillsammans strävar de efter att upplösa förväntningar på vad ett liveuppträdande kan vara och skapar samtidigt en helt ny form för det akustiska landskapet genom upprättandet av självgenererande ljudsystem, slump och andra cageanska strategier. Det är inte alltid vackert – och förvänta er för allt i världen inga begripliga melodier. Däremot är det sällan man ser livemusik som lika våghalsigt kastar sig ut i det okända och tar nästan vilka risker som helst. LÖRDAG 7 JUNI, KAJSKJUL 46 LÖRDAG 7 JUNI, MUSIKENS HUS GROUP RHODA vintagesynth-virtuos MAZAHER Efter en magisk och omtalad konsert i ladan på Clandestino Botnik 2013 är M azaher tillbaka! De spelar zar, rituell musik från södra Egypten och Sudan. Den består av en rik polyrytmik på handspelade trummor och mangour, ett rasslande bälte med gethovar som spelas medelst höftjuckningar, flöjter och call and respons-sång. Uppträdandena är helt akustiska och bygger på intensiv publikkontakt. Mazahers musik baseras på tre olika regionala stilar av zar, så som den utövats i århundraden; de fattigas och kvinnornas musik. versioner av instrumentet, till exempel en glockenspiel- geomungo och en elektrifierad variant där olika effektpedaler förvränger ljudet. Resultatet är en oförutsägbar mix av koreanskt och importerat, traditionellt och överskridande. Sonic Youth, minimalism och rock blandas med tango, Tjajkovskij och koreansk konstmusik. Allt med charm och experimentlusta. Geomungo Factorys låtar kommer till i kollektiva jam, därav Factory – musiken skapas som på ett löpande band där alla bidrar med sin del. De specialbyggda instrumenten däremot mass produceras inte, här finns bara ett exemplar av varje. Fyra studenter träffas i Seoul och startar ett band. Idén: Att vända upp och ner på en tusenårig musiktradition. Kvartettens namn kommer från instrumentet geomungo (uttalas ko-mungo), en stor cittra som spelats på koreanska halvön sedan urminnes tider. De långa strängarna av silke knäpps med en bambustav och skapar ett ljud som är på en gång melodiskt och perkussivt, ofta med ett kraftigt vibrato. Instrumentet spelas av tre av bandets medlemmar: Yoo, Jung och Leeo. Den fjärde, Kim, spelar gayageum, en annan sorts cittra som låter mjukare och breddar ljudbilden. Medan traditionell geomungomusik kan vara svårtuggad för den ovane lyssnaren har kvartetten utvecklat både själva instrumentet och kompositionerna. De spelar geomungon med stråke och har byggt nya LABELLE Indiska oceanens maloyabeat FREDAG 6 JUNI, MUSIKENS HUS NISENNENMONDAI en rytmisk millenniebugg FREDAG 6 JUNI, MUSIKENS HUS GEOMUNGO FACTORY trimmade geomungos FREDAG 6 JUNI, MUSIKENS HUS clandestino botnik LÖRDAG 7 JUNI, KAJSKJUL 46 Sedan 2013 deltar Clandestino Institut i ett utbytesprojekt med ECCA Makan, ett kulturcentrum i Kairo med fokus på musik från olika minoritetskulturer i regionen. Hur kan myllret av traditionella musikaliska uttryck bevaras, och tas tillvara i något mer än ett musikaliskt museum eller reservat för tynande konstformer? Detta är frågor som Makan ägnar sig åt. Till Stigberget kommer två av grupperna som regelbundet spelar på centrets hemmascen i Kairo. Det rör sig under Gottsunda. Subkulturerna ploppar upp som svampar. Den brinnande bilen har ett isberg under sig. Under Gottsunda började som det sociala skrivarprojektet Gottsunda Stories, där filmens regissör Viktor Johansson var en av lärarna. I projektet fick ungdomarna i Uppsalaförorten beskriva sin egen verklighet, i kontrast till den ensidiga mediebilden. Några av ungdomarnas historier mynnade ut i filmen Under G ottsunda, som utspelar sig i gränslandet m ellan spelfilm och dokumentär. En associativ, extatisk sanning. Filmen är en suggestiv resa i soliga Sommar sverige som tar oss via mandomsriter, generations konflikter, krigsminnen, tristess, dans, uppfinningsrikedom och utanförskap till platser som alltför ofta syns genom övervakningskamerans lins. Bendir, djémbé och chkachek heter de nordafrikanska trummor som Houwaida Hedfi kallar sina favorit instrument. Men hon tillhör en ny generation av alternativa musiker från Tunisien efter den arabiska våren (se till exempel samlingsskivan Sawtuha på Jakarta Records, 2014) som inte vill begränsa sig till en stil eller ett enda hantverk, utan gärna både sitter i producentstolen, skriver, sjunger och spelar. Elektroniska beats, akustiska melodier och miljöljud, ordlös sång. Ett exempel är låten Janna, där Eric Satie-piano samsas med nordafrikansk musik i vad som kan beskrivas som en atmosfärisk tondikt, ett stycke som följer sin helt egen originella logik. Janna (som hörs i Ester Martin Bergsmarks film Nånting måste gå sönder) är det första i en rad samarbeten med Olof Drejer från The Knife. Mer kommer på ett album i slutet av 2014, men varför vänta: Drejer kommer att finnas med på scen när Houwaida gästar Clandestino Festival. stigberget 5–7 juni PETER JOHANSSON little sweden VERNISSAGE 5 JUNI, VITA ROSEN Sufism är en tradition inom islam där musiken och poesin används för att rena sinnet från det världsliga bruset och öppna medvetandet för gud och evigheten. Den viktigaste musikformen inom sufism är qawwali, och en av dess främsta företrädare är Raza. Han föddes visserligen i en kristen familj i indiska Amritsar, men inlemmade filosofin i sin egen tro efter en livsförändrande resa till Pakistan, inspirerad av bland andra den legendariske qawwali sångaren Nusrat Fateh Ali Khan. Raza sjunger på urdu och punjabi med en röst som sträcker sig över flera oktaver och stundtals i falsett. Musiken framförs i grupp på harmonium, tablas och handklapp. Kompositionerna är enkla och repetitiva, och lämnar utrymme åt improvisationer där flera sångare turas om att leverera långa, ordlösa sångmelismer i ett stundtals extatiskt läge. Att se Raza live är en fängslande upplevelse, inte minst på grund av den ordlösa kommunikation som äger rum mellan musikerna i vad som liknar jam sessions lika mycket som meditation. Qawwali blandas med indisk konstmusik på ett spontant och universellt tillgängligt sätt. TORSDAG 5 JUNI, OCEANEN TORSDAG 7 JUNI, kajskjul 46 bottna 25–27 juli DÉBRUIT & ALSARAH sudanesisk pop & dubdrömmar ToRSDAG 5 JUNI, OCEANEN MAZAHER & NASS MAKAN clandestino goes Cairo! BRAIN DAMAGE feat SIR JEAN sydfransk electrodub LÖRDAG 7 JUNI, KAJSKJUL 46 Group Rhoda är ett soloprojekt från San Francisco bestående av sångerskan, multiinstrumentalisten och vintagesynth-virtuosen Mara Barenbaum. Hennes elektroniska låtkonstruktioner byggs efter ritningar från gångna årtionden – ingen laptop här inte, med sig på scen har hon istället en omfattande arsenal av keyboards och trummaskiner. Hon trycker och vrider på knappar som en något stiligare och yngre Professor Baltazar och ut ur högtalarmembranen puttrar en blandning av old school-exotica, Silver Apples, John Carpenter-soundtrack och kosmisk jazzdubpop. Typ. Med nya albumet 12th House (på kvalitetslabeln Not Not Fun) har hon skapat ett 8-låtars, ekodränkt soundtrack att dag-natt-dansdrömma sig bort till. the Conspirators of Pleasure preparerad sitar FREDAG 6 JUNI, BENGANS Michael David Quattlebaum Jr. Som tonåring rymde han hemifrån och sökte sig till New York, var hemlös och förvirrad men kom så småningom in på konstskola och hittade ett förlag som gav ut hans debutbok, From the Silence of Duchamp to the Noise of Boys, där bilder av hedonistiska eskapader i Chinatown mixas med referenser till både Rilke och Sisyfos. Quattlebaum började göra extremt bredbent industrirock under pseudonymen No Fear. Men några år senare, sommaren 2011, äntrade han för första gången scenen som Mykki Blanco. I brun peruk, svart baddräkt och bröst som var lika fejk som handväskan med Chanel logga – Mykki Blanco var född. Hennes uppträdande är lika mycket queer hiphop som performancekonst. Det har kallats för en mix av Marina Abramovi´c, Marilyn Manson och RuPaul. Mykki Blanco har inte sällan uppfattats som en gender-bändande gimmick. Men i samarbete med producenter som Brenmar, Sinden och Matrixxman står hon i främsta ledet för hiphopens förnyelse, i både rap och beats. På EP:n Betty Rubble: The Initiation från 2013 har hon tagit stora steg bort från de tidiga lofi-produktionerna och istället svävat ut i allt från luftig tropicalia till noisiga ljudkreationer från ett mörkt källarhål. LÖRDAG 7 JUNI, KAJSKJUL 46 Sudanesisk pop möter fransk kollage-dub. Débruit & Alsarahs första samarbete på skiva heter Aljawal, Fredagen den 6 juni 2014 skrivs lokal samtidshistoria. Då äger firandet av den första I nternationaldagen rum på Stigberget. En rad aktörer i trakten bidrar med programpunkter och en veritabel gatufest för var och en tagen för sig, en och en men alla tillsammans utan gemensam nationalitet. Internationaldagen spanar efter nya gemenskaper och begärsobjekt bortom nationalismens fosterlandskärlek. Stigberget förvandlas till ett skönt inkluderande häng på platser som Bengans där Doc Lounge bjuder på en världspremiär, Gatenhjelmska parken i vilken Kultur 414 styr upp en gatufest med en rad lokala artister som svänger och svär, galleri Vita Rosen som ställer ut Peter Johanssons nationalismundersökande konst och Oceanen där vi själva presenterar Clandestino Talks (bland gästerna finns Stefan Jonsson som presenterar sin nya bok Democracy & Crowds - The Idea of Masses from Revolution to Fascism) och Aktivistsalongen. Dessutom har den antinationalistiska kabarén Europa Europa utlovat ett inslag. För att ansluta er och bidra till en vidare kollektiv programförklaring se www.internationaldagen.org. DOC LOUNGE: Under Gottsunda (Världspremiär) Elektronisk polyrytmik. James Brown-funkighet. Och en hel del Fela Kuti-attityd. Ibibio Sound Machine tar det bästa från dansmusik, highlife och postpunk och kokar ihop en futuristisk version av afrobeat. Med ett virrvarr av referenser speglar musiken den ocean av stilar och kulturer som är bandets hemstad London. Ibibio Sound Machine bildades i kretsarna kring skivbolaget Soundway i den brittiska metropolen, när producenterna Max Grunhard, Leon Brichard och Benji Bouton mötte brittisk-nigerianska sångerskan Eno Williams. Hennes texter på språket ibibio är delvis baserade på sagor från hennes barndoms sydöstra Nigeria. Snart tillkom g hanesiske gitarrlegenden Alfred “Kari” Bannerman, brasilianske slagverksässet Anselmo Netto och en bras sektion i form av britterna Tony Hayden och Scott Baylis. Rytmen är snortight och basen är kolossal på debutsingeln Let’s Dance, men debutalbumet visar också upp andra, mera souliga och gospelklingande sidor av åttamannabandet. Och medan studioversionen av Ibibio Sound Machine präglas av en tät dansgolvshetta, är gruppen mer expansiv på scen. Det påminner visserligen om forna tiders nigerianska afrobeatkungar, men framför allt bevisas att Eno Williams och hennes band är unika bortom genrens patriarkala grundskikt. På spaning efter nya begär s emesterliv under några veckor. D okumentationen av dessa veckor presenteras i Vita Rosens lokal på Bangatan 10. Brain Damage från den franska staden Saint-Étienne har länge laborerat med electrodub av det mörkare slaget, efter över ett decennium av slit vid mixerbordet har de kommit att utveckla en helt egen sub-sub-sub-genre. Resultatet kan höras på en handfull album och en lång clandestino festival I N T E R N AT I O N A L D A G E N Nisennenmondais musik har sin bakgrund i Japans vitala noisescen med storheter som Boredoms och Merzbow. De blandar upp ljudattackerna med suggestiva rytmer och bygger upp en säregen instrumental musik som är på en gång experimentell, farlig och kort sagt kul. Trion bildades i Tokyo redan 1999 (namnet betyder millenniebugg), och de tre medlemmarna kom snart att driva sitt eget skivbolag och publicera fanzines vid sidan av bandet. De första EP-skivorna och debutalbumet Rokuon präglas av ett extremt sprucket ljud som gör det omöjligt att urskilja detaljer, istället framträder en sorts grovhuggen dataspelsrock’n’roll som med sina tvåtonsriff envetet vägrar vara tonal eller för den delen melodiös ens i ett par takter. Nisennenmondai har aldrig stuckit under stol med att de lånar friskt av sina förebilder, och har rent av döpt en serie låtar till Sonic Youth, This Heat och så vidare. På Destination Tokyo och nya skivan N har bandet rört sig bort från noiseexplosionerna och istället fortsatt sin resa in i en minimalistisk rytmmusik med rejäla krautrockinfluenser typ Neu! och tidiga Kraftwerk. Sayaka Himenos trumspel utgörs av stadig bastrumma, virvel och maskinartade 16-delar på hi-hat. I cirka en kvart utan variation. Yuri Zaikawas bas skapar fragmenterad disco, medan Masako Takada loopar a tonala ljud från sin gitarr. Tillsammans är Nisennenmondai en rytmisk superdator av kött och blod. clandestino festival Maloya är en av de främsta musikstilarna från ön Réunion i Indiska oceanen. Dess rötter finns i den danskultur som afrikanska och madagaskiska slavar förde med sig, och som gradvis blandades upp med indiska influenser. Länge ansågs maloya ha sådan sprängkraft att den franska regeringen inte förrän på 1960-talet började lätta på förbudet mot musikformen på ön, som än idag är en del av Frankrike. Handspelade trummor, shakers, handklapp och call and respons-sång: Med den traditionella maloyan ringande i öronen sedan barndomen och samtidigt en intensiv förälskelse med tidig Detroit-techno fanns det egentligen inget tvivel för producenten, musikern och dj:n Labelle om att det måste gå att kombinera de tu. Debutalbumet Ensemble är beviset, här mixar Labelle de komplexa rytmerna och öset från Réunion med elektroniska beats. Han leker och trixar med olika taktarter i lager på lager, bygger upp och flyttar ljudblock för att skapa rytmiska illusioner som envist raserar våra förväntningar. Tight! mexikansk och colombiansk cumbia med folkmusik från Argentina och Bolivia; samplar, elektrifierar och adderar allt från ugglors hoanden till mullrande trumorkestrar. Det kallas Cumbia Digital, en sorts uppdatering och återupprättande av cumbian och andra folkliga musikstilar från Sydamerika. I centrum för detta kulturella reclaimande står klubben och skivbolaget ZZK i Buenos Aires (som drivs av bland andra El G, Clandestino Festival 2013). Chancha Via Circuitos musik skiljer sig från andra artister på det numera internationellt kända ZZK Records genom att vara mer lågmäld och mystisk och jobba med drömska om än dansanta stämningar. Det är en resa som sträcker sig både framåt mot en inte alltför avlägsen teknokratisk framtid, och bakåt till ett dimhöljt förflutet, ett tillstånd före moderniteten där estetiken präglas av intuition snarare än rationellt tänkande. En kollektiv dröm om en jordigare och roligare kultur, där en panflöjt inte per automatik var lika med kitsch. Genom beats och folklore överraskar Chancha Via Circuito och ogiltigförklarar kategorier som ful- och finkultur, äkta och falskt, dröm eller verklighet. ELENA WOLAY jazz är farligt FREDAG 6 JUNI, MUSIKENS HUS LÖRDAG 7 JUNI, KAJSKJUL 46 CHANCHA VIA CIRCUITO digital cumbia FREDAG 6 JUNI, MUSIKENS HUS Bakom namnet Chancha Via Circuito döljer sig den argentinske producenten Pedro Canale. Han blandar Om Elena Wolay vore kulturminister skulle dagens ungdom lyssna på Pharoah Sanders istället för Yohio, och vi hade sannolikt fått en ny nationalsång specialskriven för rundgång och kastrullslagverk. Tills vidare får vi dock glädja oss åt hennes dj-set som förändrar våra öron och bänder dem ur plats. Musiken hon spelar kan vara farlig, ful och helt sinnessjukt underbar. Elena är en skivmogul av högsta rang och har nog rotat i de flesta skivbackar söder om Kiruna. Jazz är hennes gud, punk är hennes satan och elektroniskt är något mitt emellan. På sidan om vinylmissbruket driver hon klubben, fanzinet och skivetiketten Jazz Är Farligt. clandestino festival Alex (spelas av Ibrahim Ebrima Faal) i B ananhuset är barn till föräldrar som kom till Sverige som arbetskraftsinvandrare på 70–80 talet. Trots att han är 30 år bor han kvar hos dem i höghuset, ”Banan huset”. Vad är det som hållit honom tillbaka från att ge sig av och förverkliga sin dröm? Hur kom just han in på skrivspåret medan hans tidigare vänner hamnat i kriminalitet och dött? SÖNDAG 27 JULI, BOTNIK STUDIOS SUMIE krusidullfritt, akustiskt, vackert SENYAWA bambu-noise namnet Sumie, kort och gott. Skivan fick strålande kritik inte minst i Storbritannien och många frågade sig hur hennes låtsnickrande hemma på kammaren i Göteborg så länge kunnat förbli en hemlighet. Svaret var att Sumie behövde tiden för att hitta ett sätt att uttrycka exakt det hon hörde i sitt eget huvud. Till slut fann hon det g enom producenten och pianisten Dustin O’Halloran. De reste till Berlin och spelade in skivan live, med akustisk gitarr och någon gång lite piano. O’Halloran ställde i princip fram en mikrofon och tryckte på inspelningsknappen, men genom att hålla det enkelt lyfter albumet fram den nakenhet och känslighet som också präglar Sumies liveuppträdanden. Jämfört med lillasystern Yukimi Naganos synthpoppiga färgexplosion Little Dragon är Sumies musik avskalad och liksom målad i några få, tydliga linjer. Singer/songwriter möter både nordisk och japansk folkton. Kärnfullt vacker musik utan krusiduller. eller maracas. Sången är så utsökt intim att man lätt kan inbilla sig att José González har kopplat upp sig i andra änden av hörlurssladden och sjunger och spelar bara för just mig. LÖRDAG 26 JULI, BOTNIK STUDIOS JAMIKA AJALON & MARA LEE ordväsen 25 – 27 juli, BOTNIK STUDIOS GALLERI BOX containerkonst Samarbetspartners: Botnik S tudios, Doc Lounge, G alleri Box, Gerlesborgsskolan, Kajskjul 46, Kulturhuset Oceanen, Musikens Hus, Rabid Records och Vita Rosen. Konstnärlig ledare: Aleksander Motturi. Projektkoordinator: Karin Gréen. Text: Markus Görsch. Grafisk form: Dan Bunnskog och Milena Karlsson. Volontärsamordning och p roduktionsassistans: Jenny Lindblad. Praktikanter: D aniela Zacarias och C hrista Lundberg. Programråd: Dave Watts, Edda Manga, Michael Azar, Mattias Gardell, Majsa Allelin, D aniel Lemma, Noah Tewolde, My Andrén Rosenlind och Christian Pallin. Ekonomi: Silva Hildebrand & EMK r evision. Webb: Jesper Lind, Erik Grettve och J ohan Grettve, Nodestar. Dokumentation: Kari Jantzén, Damien Priest, David Márques López, Nora B encivenni, Roozbeh Behtaji, Amanda Johansson, Lotta A ndersson, Carl Ander. Visuals: Frida Sandström och Hanna Mächs. Det smidigaste sättet att ta sig till Clandestino Botnik från Göteborg är att åka med Festivalbussen, som kör raka vägen till festivalen den 25 juli och sedan tillbaka till Göteborg den 27 juli. För mer information och bussbiljetter till förmånliga priser, se vår hemsida. GERLESBORGSSKOLAN Gerlesborg 1 457 48 Hamburgsund BOTNIK STUDIOS Skärholmen Övergård 2 457 48 Hamburgsund Adresser till spelställen Clandestino Botnik Programmet arrangeras av den ideella kulturföreningen Clandestino Institut med stöd av Västra Götalands regionens Kulturnämnd, Göteborgs Stad Kulturnämnd, Statens Kulturråd, Statens Musikverk, Näringslivsgruppen Göteborg & Co och Tanums kommun. BENGANS Stigbergstorget 1 backstage GALLERI VITA ROSEN Bangatan 10 18 år på samtliga lokaler i Göteborg där alkoholförsäljning finns. På Clandestino Botnik fri entré för ungdomar och barn under 16 år. Jamika Ajalon kommer från Saint Louis, USA men bor idag i London och Paris. Hon är konstnärlig mångsysslare vars verk ofta präglas av en punkig direkthet i sitt sätt att angripa diskriminering på grund av hudfärg, kön eller sexuell läggning. Samtidigt är en återkommande fråga vilken roll konsten och massmedierna spelar när det gäller att befästa och upprätthålla samma orättvisor. JAMIKA AJALON KA JSK JUL 46 Fiskhamnsgatan 41 MUSIKENS HUS Djurgårdsgatan 13 Åldersgränser KULTURHUSET OCEANEN Stigbergstorget 8 Förköp endast på www.clandestinofestival.org. Ett tredagars festivalpass för Clandestino Festival respektive Clandestino Botnik kostar 700 kr i dörren (medlemspris 600 kr). För andra biljettmöjligheter, Early Bird- och medlemserbjudanden se vår hemsida. I biljettpriset för Clandestino Botnik ingår tältplats på ängen. Adresser till spelställen Clandestino Festival biljettinfo 25 – 27 juli, GERLESBORGSSKOLAN ANGEREDS TEATER specialvisningar av två monologer LÖRDAG 26 JULI, BOTNIK STUDIOS SÖNDAG 27 JULI, BOTNIK STUDIOS Under Clandestino Botnik ges de nyskrivna monologerna Bananhuset och Exil i samarbete med Angereds Teater, där föreställningarna hade urpremiär den 21 februari 2014. Det är berättelser om personer vars längtan efter tillhörighet tänjer på exilens inre och yttre gränser. JOSÉ GONZÁLEZ nylonsträngskonstnär Homing Pigeons är ett samarbete mellan poeten/ performancekonstnären/musikern Jamika Ajalon och författaren Mara Lee. Hjärtslag, ord och oväsen är några av beståndsdelarna i detta unika performance, tillägnat våra oklara föreställningar om hem och tillhörighet. Hitta Information med saxofoner, tuba, piano och ibland synthar. Gruppen ledare Wael Alkak är en före detta medlem i Syriens nationalorkester. Under revolutionen i Syrien utsattes han för tortyr och fångenskap innan han flydde till Libanon och därefter till Frankrike. Neshama bildades när han reste runt med sin mobila studio och spelade in med en rad musiker i Libanon, Jordanien, Turkiet, Egypten, USA och Syrien. Texterna skildrar visserligen hans egna upplevelser, men skivan innehåller samtidigt många av sångerna som sjöngs av folkm assorna under revolutionen. Starka känslor präglar musiken: smärta och sorg men också stolthet och frihetslängtan. Den experimentella duon Senyawa består av sångaren Rully Shabara och instrumentalisten Wukir Suryadi. Shabaras sång sträcker sig från black metal-influerad growl-teknik till delikat falsett. Suryadi är instrument byggare och spelar egna stränginstrument av bambu, utrustade med elgitarrmikrofoner. Han spelar ibland akustiskt, och ibland skickas ljudsignalen genom en rad effektpedaler. Han knäpper, gnider och trummar på sitt egendomliga instrument och skapar på så vis alltifrån sköra melodier till beats och rent noise. Senyawa kommer från den uråldriga staden Yogyakarta i centrala Java, Indonesien. Deras musik reflekterar det traditionella musikarvet från Java, filtrerat genom ett nutida experimentellt förhållningssätt. De har samarbetat med musiker som Midaircondos Lisa Nordström och med Arrington De Dionyso som gästade Clandestino Botnik under en bejublad konsert 2012. Manus: Nicolas Kolovos. Regi: Eleftheria Gerofoka. Foto: Midaircondo - Ida Borg. Foto: Jamika Ajalon - Kévin Pailler. Foto: Mariam the Believer - Antje Taiga Jandrig. Hon har kallats för en mix av Portisheads triphop och skådespelaren Rita Hayworths glamour. Chrysta Bells musik har de facto en markant känsla av elegans och dekadens: en mardrömsvariant av femtiotalets H ollywood, om man så önskar. Det är långsamt och luftigt – när hörde man senast musik med så mycket tystnad? Hon växte upp i San Antonio, Texas. Mamman var sångerska och styvpappan ägde en inspelningsstudio, själv började hon spela in reklam jinglar som elvaåring för att i tonåren ägna sig alltmer åt musikaler och teater. Först flera år senare skulle hon träffa filmregissören och musikern David Lynch som snabbt insåg att Chrysta Bells rökringscoola melankoli var som klippt och skuren för hans filmiska språk. De spelade tillsammans in en låt till filmen Inland Empire. Till Clandestino Botnik kommer Chrysta Bell med albumet This Train i bagaget – även det ett samarbete med Lynch – en skiva full av ångestladdad skönhet, ständigt balanserande mellan elektroniska Twin Peaks-ballader och Nick Cave-aktig avgrundsblues. fredag 25 juli, BOTNIK STUDIOS MARA LEE Ett monumentalt tack till alla volontärer. I år har vi slagit oss ner på Stigberget i Majorna. Det är en legendarisk plats som osar av internationalism och solidaritet, kanske nu mer än någonsin. Vi minns alla den protestvåg som mötte den omänskliga behandlingen av Vanessa, en av alla de människor som idag tvingas tigga utanför Hemköp. Det är på dennaplats som den 12:e Clandestino Festival äger rum 5–7 juni 2014. Långhelgen rymmer dessutom firandet av den lokala Internationaldagen som en rad olika aktörer i området är i färd med att upprätta den 6 juni. Vi kommer självfallet bidra med det vi kan för att internationalisera Sveriges nationaldag. Det finns all anledning att skapa en inkluderande gatufest för människor oavsett nationell tillhörighet och medborgarskap. Alla är välkomna att bidra till Internationaldagens kollektiva spaning efter begär och gemenskaper som når bortom nationalismens inneboende etniska markörer. Det ligger i sakens natur. Clandestino har alltid varit nomadisk. Festivalen har flyttat från en plats till en annan. Den rör sig ohämmat i sin egen magiska värld mellan stad och landsbygd, från gator och tält till institutioner, in i finrummen, och sen åter till de u nderjordiska platserna. Den gör kort sagt allt som står i dess makt för att försvara kulturell förnyelse genom egensinniga tolkningar av den mångfald av traditioner som kännetecknar vår samtid. clandestino 2014 clandestino botnik Samantha (spelas av Emmeli J Stjärnfeldt) i Exil kommer från Sverige till Tanzania som 3-åring på 80-talet, där hennes föräldrar arbetar som entreprenörer. Hon ingår ofrivilligt i det västerländska, postkoloniala försöket att fortsätta kontrollera jordens resurser – det slags exil som rika ”getton” utgör i världen. Samma sak gäller förstås på vår unika utflykt till den konstnärsdrivna gården Botnik Studios. Där mer än på någon annan plats står fältet öppet för en mångfald att ta plats. Clandestino Botnik– som i år äger rum 25–27 juli – ser ut att bli mer mystisk och full av överraskningar än någonsin tidigare. En av vår tids stora musikaliska innovatörer! Med en mix av vibrafon och täta blåsarrangemang; mystiska melodier, congas och bongos är Mulatu Astatke ethio-jazzens fader. Född och uppvuxen i Etiopien reste han i tjugoårsåldern till Wales för att studera till ingenjör, men bytte snart både ämne och kontinent och blev den förste afrikan som tog examen från Berklee College of Music i Boston. Med vibrafon, congas och andra rytminstrument korsade han västerländsk harmonilära med sitt hemlands pentatoniska skalor. Flyttade till New York, där han adderade afroamerikansk musik, jazz och latinamerikansk rytmik till sin palett. I slutet av sextiotalet spelade Astatke in tre album i USA tillsammans med puertoricanska musiker, skivor som idag är flitigt samplade – och hett eftertraktade bland vinylsamlare. När han återvände till Addis Abeba var det med en för tiden och platsen helt unik kunskap om amerikansk jazz, och hans återkomst skulle resultera inte bara i en rad numera legendariska soloalbum, med Astatke som centralfigur uppstod också i den etiopiska huvudstaden en helt ny musikscen i början av sjuttiotalet som blandade västerländsk funk och jazz med östafrikanska melodier. Ethio-jazzen var född. Manus och regi: Elmira Arikan. Monologerna spelas som en 2-aktare med 15 min paus, ca 50 min vardera. FREDAG 25 JULI, BOTNIK STUDIOS Midaircondo Electronica på vingar Mara Lee är en svensk poet från Skåne, idag bosatt i Stockholm. Hennes böcker handlar om makt, sexua litet, främlingskap, begär och konstruktionen av femininitet. Romanen Salome gav henne både Svenska Dagbladets litteraturpris och P.O. Enquists pris. Mara Lee skriver för närvarande på en avhandling vid Göteborgs universitet om litteratur som motstånd och ansvar. CHRYSTA BELL i samarbete med david lynch Två strängar och en resonanslåda av kalebass. Kologon är ett enkelt instrument från norra Ghana, men i King Ayisobas händer bildar det en explosiv musik. Hans spelstil går inte att ta miste på: rudimentära riff trummas fram med en osannolik rikedom av variationer när det gäller melodi och klangfärger. Lite som en kombination av banjomusik och trum maskin. Den extas som bildas av repetitionen leder inte tankarna men kroppen till en sorts technodans. Ännu mer häpnadsväckande är dock King Ayisobas elektriska sångstil som hela tiden växlar m ellan olika röster. Liksom kologospelandet lärde han sig sångtekniken från sin farfar (enligt egen utsago innan han lärde sig gå), som berättade att de olika rösterna kom från djur han slaktat: När man dödar ett djur får man en del av dess själ i sig, och det är dessa andar som King Ayisoba anser sig ha ärvt och vars röster han nu bär med sig. Inte bara djur utan också förfäder hörs genom musiken – därav det flitigt upprepade utropet ”kai kai kai”, som kungör att sångaren är här för att föra vidare tidigare generationers musik. Som vuxen lämnade han byn i norra Ghana och flyttade till huvudstaden Accra, där han började försörja sig på att spela i barer, på bröllop och b egravningar. Han släppte singeln I Want To See You My Father, en sång om sonen som är besviken på sin fars rumlarf asoner. Låten ledde till att han 2007 utnämndes till kung av Ghana Music Award Festival som hölls i samband med landets femtioårsjubileum. King Ayisoba är aktuell med albumet Modern Ghanaians. BOX är ett konstnärsdrivet galleri med fokus på samtidskonst. På Clandestino Botnik presenterar BOX ett program med videokonst, platsspecifika installationer och en föreläsning. Ett av inslagen är den amerikanska konstnären Amanda Hermans film The Making of Talzar, som skildrar ett djupgående utbyte mellan henne och Saad Muhialdin. Sedan Muhialdin flydde från Irak under Gulfkriget har han skapat en episk, allegorisk science-fiction berättelse som utforskar idéer kring exil, krig och sökandet efter fred. Resultatet av Herman och Muhialdins samarbete är skapandet av kartor, dräkter, objekt från berättelsen (bland annat en prototyp av en tidsmaskin) och en kortfilm. Projektet undersöker personliga trauman, frustration och ensamheten av påtvingad migration och ifrågasätter metoder för flyktingassimilation. www.clandestinofestival.org Efter statskuppen 1974 blev tiderna svårare, och länge var Mulatu Astatkes musik försvunnen från den internationella radarn. Det var först 1998, när den franska skivetiketten Buda Musique ägnade en hel CD i sin Ethiopiques-serie åt Astatke, som världen utanför Östafrika började intressera sig igen. Jim Jarmusch använde de gamla inspelningarna i sin film Broken Flowers 2005, och några år senare hade plötsligt Kanye West, Nas & Damien Marley, Killah Priest med flera samplat Mulatu Astatke. På så vis var en cirkel sluten i och med att Astatkes musik var tillbaka i Amerika och korsbefruktades med nya former och rytmer. Vid sjuttio års ålder spelar Mulatu Astatke med musiker från tre kontinenter. Han gjorde en magisk spelning på Clandestino Festival 2011, och nu kommer han till Clandestino Botnik med ett färskt album: Sketches of Ethiopia, en lekfullt polyrytmisk skiva som visar att Astatke kanske är ännu bättre idag än på sjuttiotalet. Arrangemangen är ledigare och rytmiken mer intensivt jazzig. ’ Ibland är det bättre att skynda långsamt. Sandra Sumie Nagano började skriva och spela in låtarna på sitt debutalbum redan 2007, men det skulle dröja tills julen 2013 innan det äntligen kom ut. Då under www.clandestinofestival.org FREDAG 25 JULI, BOTNIK STUDIOS FREDAG 25 JULI, BOTNIK STUDIOS clandestino botnik MULATU ASTATKE ethiojazzens levande legend clandestino botnik KING AYISOBA akustisk techno från Ghana ALTAÏ KHANGAÏ mongolisk strupkonst LÖRDAG 26 JULI, BOTNIK STUDIOS MARIAM THE BELIEVER melodisk blodtransfusion LÖRDAG 26 JULI, BOTNIK STUDIOS ALO WALA globalt superparty LÖRDAG 26 JULI, BOTNIK STUDIOS Midaircondo består av två dynamiska musiker från Göteborg, Lisa Nordström och Lisen Rylander Löve. Med rötter i avantgarde-ljudkonst, rakbladsvass electronica, fragmenterad jazz och melankolisk pop har Midaircondo gjort musik för dansverk, film och tv och samarbetat med både symfoniker och rockmusiker. Midaircondo skapar ett förunderligt universum av klanger och visuals, en hypnotisk, kittlande och direkt musik som rör sig sömlöst mellan utmanande ljudkonst och strålande pop. Duon arbetar i skrivande stund med de sista finputsningarna av ett nytt album som kommer att släppas under 2014. NESHAMA röster från den syriska revolutionen LÖRDAG 26 JULI, BOTNIK STUDIOS Neshama tar nya grepp på traditionell musik från Syrien och skapar ett soundtrack för revolutionen: Musiken är nästan helt akustisk men har en starkt loopartad karaktär. Arabiska dansrytmer blandas med minimalistisk konstmusik. Traditionella instrument från Mellanöstern som rababa och oud samsas clandestino botnik ’ Alo Wala är ett transatlantiskt samarbete mellan den Brooklynbaserade MC:n/sångerskan/p roducenten Shivani Ahlowalia, och den danska tropical bass- gruppen Copia Doble Systema. Ahlowalia mixar melodier och poetiska influenser från sin familjs bakgrund i Indiens Punjabregion med beats från New Yorks hiphop-scen. Hon är en självutnämnd musikmissionär och global visionär, en M.I.A. i Crown Heights-tappning. Live kompletteras detta av samplers, synthar, massor av slagverk (snortight spelade av en före detta marschorkesterbatterist) och färgbomber i form av projektioner från Copia Doble Systema. Resultatet? Ett basmättat, högenergiskt, kaxigt och kul globalraveparty! Fastän Alo Wala bara uppträtt tillsammans s edan hösten 2013 har de redan hunnit spela på flera europeiska festivaler, gjort en två månader lång turné i Indien och spelat in ett album, som kommer i höst – redan nu får vi chansen att höra låtarna som kommer explodera på dansgolv mellan Kolkata, Köpenhamn och Brooklyn. Som så många andra unga män med gitarrer började José González sin bana i diverse glåmiga replokaler, harvandes med bortglömda hardcoreband. Men ibland ställde han undan distpedalerna och följde istället med sin syster på f lamencolektioner, där han hoppade in och ackompanjerade på nylonsträngad gitarr. Övningar som snart skulle komma till användning när han började skriva akustiska låtar hemma på kammaren. Bossanova, kubansk nueva trova, långsam instrumental postrock från amerikanska band i flanellskjortor – influenserna var spridda men hade ofta det gemensamt att gitarrspelet var avancerat, dynamiskt och melankoliskt. Det har gått drygt tio år sedan José González pressade upp ett par hundra exemplar av sin första vinylsingel, han har hunnit turnera ett obegripligt antal varv runt jordklotet, har fans överallt och inte minst bland andra musiker (han har spelat tillsammans med Tinariwen!) och hans musik har varit med i tv och filmer, senast i Ben Stillers The Secret Life of Walter Mitty. Men redan med låten Crosses verkar han varit helt på det klara med hur han ville jobba: Den akustiska gitarren egendomligt stämd så att e-strängen mullrar långt ner i basregistret, ibland någon sparsam rytm på congas clandestino botnik Det är en märklig varelse, Mariam the Believers debutalbum Blood Donation: Ökenblues mixas med sjuttiotalsrock och gigantiska ekon. Texter om strängteorin jämte högromantiska bilder av månljus så starkt att det smälter is. En mäktig samling låtar, dynamiska och själfulla som om de talade till oss från universums mörkaste plats. Kanske kan det kallas goth-soul, i brist på bättre genrebeteckning? Eller holistisk rymdgospel? Låtskrivandet utgår från elgitarren, vilket har fört Mariam Wallentins musik i en ny riktning, mer präglad av melodi och harmonik (i sitt andra band, duon Wildbirds & Peacedrums, jobbar hon annars med intensivt uttryck genom bara trummor och sång). I centrum finns dock alltid Mariam Wallentins röst, eller ska vi säga röster. Variationen och omfånget när det gäller sången gör Mariam the Believers musik till en oförutsägbar och vitaliserande blodinfusion. Altai och Khangai är två bergskedjor i västra Mongoliet. De ringar in en vindpinad platå, 1500 meter över havet och evigheter bort från den myllrande huvud staden Ulan Bator. Musiken i det här området präglas av ett antal mycket karaktäristiska ljud. Det första är strupsången, en djup drone som bildas genom cirkulärandning och ofta kombineras med övertoner som bildar melodier. Den andra är m orin khuur, ett stränginstrument någonstans mitt emellan fiol och cello, fast med en fyrkantig resonanslåda klädd i skin. Slutligen det tredje: flöjten tsuur som spelas samtidigt som flöjtisten sjunger en drone. Flöjten sägs imitera ljudet av vinden som kommer ner från de snötäckta bergskedjorna, en vind som helt definierar levnadsvillkoren på platån. De tre musikerna i gruppen Altaï Khangaï för vidare musiken från området i en tid av urbanisering och förändring. Samtidigt blandar de upp den med inslag till exempelvis av kinesisk musik för cittra och samtida ljudteknik och effekter. På senaste albumet Ongod visar trion prov på både hypnotisk upprepning och melodisk innovation. I ackordväxlingarna kan man ana en popsensibilitet samtidigt som där finns en energi i rytmiken: den bärs fram liksom framåtlutande av de olika stränginstrumenten och slagverk i form av bjällror och benbitar – en fysisk råstyrka och attack som Altaï Khangaï delar med västafrikansk griot, deltablues, till och med rock’n’roll. clandestino botnik
© Copyright 2024