1. No category

En krönika om mina morföräldrars anor
Av Leif Forséni
2010
Denna lilla berättelse är uppdelad i två huvudavsnitt. Det ena handlar om min
morfars, och det andra min mormors förfäder. Tiden sträcker sig från sent
sextonhundratal till nittonhundratalets början och de flesta har bott i socknarna
Hånger och Kärda i Jönköpings län.
Fredrik Jonassons
Jonassons förfäder
Fredriks antavla
Måns Ingrid
1690 1701
Ingrid
Jöns
1728 Pehrsdotter
1722
Olof
Ingjerd
Månsson Ericsdotter
1728
1725
Eric Olofsson
1757
Maria Jönsdotter
1757
Magnus Eriksson
1791
Maja Chatarina
Magnusdotter
Jacob
Inger
Jonasson 1752
Jonas
Jacobsson
1775
Carl
Carlsson
Maja
Jonasdotter
Catharina
Carlsdotter
1772
Andreas Månsson
1791
Brita Stina Jonasdotter
1801
Catharina Nilsdotter
1785
Johannes
Pettersson
Johan Gustav
Ljungberg
Märtha Andreasdotter
1818
Jonas Magnusson
1825
Erik Gustav Viktor
Ljungberg
Sven Gösta Eric
Ljungberg
Fredrik Jonasson
1858
MÅNS OCH INGRID
Måns är född 1690, i Hånger, en socken i Jönköpings län, inte så långt ifrån staden
Värnamo, i Sverige regerar Karl XI. Måns bor i ett torp som heter Tranebo. Sjön
Vidöstern ligger inte långt borta och på den halvö som sticker ut i sjön ligger Hångers
kyrka. Vi vet inte så mycket om Måns, men han är min morfars farfars farfars far. Vi
vet inte ens hans efternamn. Men vi vet att han var gift med Ingrid som är född 1701,
då är redan Sveriges kung Karl XI död och Karl XII är ny kung, bara 19 år gammal.
Stora Nordiska kriget rasar och Sverige anfalls av flera grannländer. Efter inledande
framgångar går kriget allt sämre och resulterar i att flera provinser går förlorade. Oron
märks också på landsbygden. Det finns många knektar i området som kallas in till
tjänst utomlands. Måns och Ingrid sköter sina sysslor på torpet, kanske ganska
opåverkade av allt detta, bryter mark, odlar och skördar. De får en son 1726 som döps
till Olof. Då har Karl XII redan förlorat slaget vid Poltava 1709 och sedan stupat vid
Fredrikshald i Norge 1718. Måns lever till1757 och Ingrid ända till 1777. .
1
Kartan är från 1871
OLOF MÅNSSON OCH INGJERD ERICSDOTTER
Olof är 31 år när Måns dör och har tagit över huvudansvaret sedan några år. Han
gifter sig 1754 med Ingjerd Ericsdotter och de får sitt första barn Christin året efter.
Sonen Eric föds 1757. Sverige krigar ute i Europa 1757-1762 mot Preussen i vad som
kallas ”Pommerska kriget”. Familjen flyttar till Lilla Oset. Olof dör 1795 men hans
hustru Ingjerd lever till 1797. Under denna tid har Sverige hunnit med att ha fyra
regeringschefer: drottning Ulrika Eleonora och hennes make Fredrik I 1718-1751,
Adolf Fredrik 1751-1771 och Gustav III 1771-1792, allt detta under en enda persons
levnad. 1776 avskaffas kopparmyntfoten och ersätts med silvermyntfot. Enheten i det
nya systemet kallas riksdaler, delad i 48 skillingar om vardera runstycken. Samma år
införs statsmonopol på brännvinsbränning. I Europa sker franska revolutionen 17791780 som
ERIC OLOFSSON OCH MARIA JÖNSDOTTER
Eric har träffat en kvinna som heter Maria Jönsdotter. Hon har varit gift tidigare med
en soldat som heter Jöns. Om denna Maria Jönsdotter handlar en artikel i den
religiösa tidskriften ”Dufvorösten”. Här nedan är ett utdrag ur denna artikel.
UTDRAG UR DUFVORÖSTEN NO 5 1851 MARIA DEN GUDFRUKTIGA ENKAN I
SMÅLAND.
Inom H-r (Hånger) socken i Småland lefver ännu en gammal gudfruktig enka, hvilken ingått i sitt 95 år. Maria är
hennes namn, och lik Lazari syster, har hon allt ifrån sin ungdom utvalt den "bästa delen."-- från sockenkyrkan leder
en stenig gångstig, 1/8 dels mil, till ett enstaka torp, beläget hvid foten af en bergsklippa, på stranden af en större
insjö, rikt bekransad af höga granar och bokskogar. I denna låga men lugna stuga, har hon bott under en tid af nära
70 år. Ofta besöker församlingens Lärare detta undangömda, vackra hem, och det icke enbart för att njuta av den
herrliga natur, som der utbreder sig för blicken, utan mer för att med sitt andeliga öga få skåda in i den av Gud rikt
benådade och med Christi blod helgade qwinnans friduppfyllda själ, och af henne lära huru saligt det är att wara
Jesu egendom. Hon älskar högt sin dyre Frälsare, och lefwer af hans nådes fullhet dag från dag. Sista gången
Läraren besökte henne, hade hon låtit kalla honom, för att på sjukbädden af honom få emottaga Herrans hel.
Nattward. Wid detta tillfälle fröjdades hon i andanom, under tack och lof till Gud, som med sin makt bibehållit henne
i tron. Såsom ett gladt barn jublade hon af helig fröjd, wid åtanken på att snart, såsom hon sjelf sade: "få hemlof ur
skolan." På Lärarens begäran berättade hon ett och annat lärorikt drag ur sin långa, på glada och sorgliga
2
erfarenheter så rika lefnad. "Jag är född, sade hon, af fattiga, men fromma föräldrar, inom H-r församling. Emedan
mina själakrafter hastigt utvecklade sig, lärde mina föräldrar mig tidigt att läsa, men ännu tidigare att bedja. När
min mor en gång klagade för far, att fattigdomen war så stor, att wi knappast hade något att äta, swarade han:
"Mor , det står skrifvet i Guds Ord: " Sörj intet; wi äro wäl fattige, men wi skola få mycket godt, om wi frukte Gud, fly
synden och göre det godt är." Dessa ord, fortfor han, "slogo blek" i (genomblixtrade) mitt fyraåriga hjerta, och hafwa
sedan aldrig gått derur. Ni kan tro, att jag haft nytta af de orden under hela mitt lif; ehuru jag icke wisste hwar de
funnos beskrifna, förrän jag wid 30 års ålder till min stora glädje återfann dem i Job. 4:25. Emedan fattigdomen,
såsom nyss nämdes, war så stor, måste jag "kräla mig ut i werlden", för att sjelf förtjena mitt bröd. Jag antog tjenst
såsom barnflicka, och under den tid jag war i fremmande hus, ljödo ofta genom min själ de orden: "Du får mycket
godt, om du fruktar Gud och flyr synden." Wid beredelsen till min första nattwardsgång lärde jag att känna Herren
Jesus såsom min frälsare; jag fick smaka och se huru ljuflig Herren är för en fattig syndare. Men ack! Werldens
ondska och förförelse är stor. Jag indrogs i dess hwirfel och war nära att förgås. Men Herren min Gud uträckte sin
hand till mig, och jag blef räddad. -- Först "snubbade" han mig, sedan tröstade och helade han mig. --Jag blef tidigt
gift och bodde under de första åren af mitt äktenskap i ett litet dagswerkstorp under R-f.(?) --Kriget utbröt och min
man blef soldat, och tågade, dagen efter sin inmönstring, i fiendeland. Der stod jag nu ensam med mina tre små
barn, men hade, lofwad ware Herran, nödtorftig bergning både för dem och för mig. Men detta warade icke länge.
Wår husbonde hade en förwaltare, hwilken bar ett Kains-sinne emot mig och mina små. Denne inwecklade mig i en
swår process, emedan min man warit nog oförsiktig att icke medtaga wittnen, då han i laga tid uppsade sig till
afflyttning från det torp, wi innehade. Förwaltaren förnekade att uppsägningen skett i laga tid, och instämde mig
arma, wärnlösa qwinna till häradsrätten och anklagade mig för i olaga tid skedd flyttning. Han dref denna rättegång
ända derhän, att alla mina kreatur, trenne kor och några får samt hela mitt lilla lösörebo, allt blef mig fråntaget och
genom länsmannen på utmätningsauktion försåldt. Jag wisste wäl att denna olycka icke drabbar mig utan min
himmelske Faders tillstädjelse; men detta oaktat war smärtan swår och swårast deföre, att jag djupt kände huru
wälbehöflig en sådan war för mig.Min belägenhet war emellertid ganska bekymmersam, enär min man war borta
och jag med mina fyra små barn -- det yngsta, som ännu war dibarn, föddes efter min mans bortgående --war
utblottad på allt och blottställd för både hunger och nakenhet. Jag fick erfara hwad Konung David säger: "Jag hade
mycket bekymmer i mitt hjerta; men din tröst gladde min själ" (Bs. 94:19); ty under denna bedröflighetens tid fann
jag mycken styrka genom Guds Ord och bönen. Gud halp mig wäl igenom, och det på följande underbara sätt: Wid
samma tid, som nyssnämnde motgång träffade mig, afled min grannqwinna och lemnade efter sig ett litet spädt
dibarn, hwars fader således råkade i stor förlägenhet huru han skulle få en passande wård och skötsel för detta sitt
arma moderlösa barn. Jag erbjöd mig att uppamma detsamma. Fadren mottog med glädje detta anbud, och lofwade
att gifwa mig åtta skillingar i weckan, hwarmed jag war ganska nöjd. Så ammade jag det lilla kära barnet i 28
weckor och erhöll derföre 28 daler; för dessa penningar köpte jag 2:ne små kor, den ena för 13 och den andra för 15
daler (de woro den tiden fem nu).?. En af mina grannar lemnade mig ?en ko till lettning. (Det är ett bruk bland
allmogen på denna ort, att en förmögen lemnar till en fattig en ko, en get eller får, som denne förbinder sig att
underhålla och wårda, och erhåller i lön härför den årliga afkastningen af kreaturet. --Detta kallas, att taga kreatur
till lettning.) Wåren därpå lemnade dessa tre kor hwar sin kalf. Dessa uppföddes. Nu hade således Gud på ett år
gifwit mig nära nog dubbelt så många kreatur, som dem jag hade förlorat. -Äntligen slutade kriget, och jag ej mindre än mina barn emotsågo med stor fröjd min mans återkomst. Han återkom;
men icke lefwande, utan död. Han hade under hemtåget sjuknat och afled på 2:ne mils afstånd från wårt hem.
Förlusten war stor och sorgen bitter; men det lugnade mig stundom något, att Herren i sin nåd icke lät honom
hastigt, utan tid till besinning, bortryckas af en fiendes hand under stridens hwimmel.
Herren förunnade honom några sjukdomsdagar, under hwilka han hade tillfälle att besinna hwad hans ewiga frid
tillhörde. Under denna sorgens och bedröfwelsens tid uthärdade jag många förfärliga anfäktningar, och det
isynnerhet under nattens mörka stunder; men så war och herren, min Gud, mig nära med sin hjelp.Det torp, jag
bebodde , war ett soldattorp, der jag och mina barn funno ett herberge, sedan orättwisan fråntagit oss allt wi egde.
Men nu War tiden inne att jag åter skulle öfwergifwa min bostad. Då styrde Herren, som leder menniskors hjertan
såsom wattenbäckar, det så för mig, att jag med mina fyra barn fick flytta till det torp, der jag nu bor, och som då
beboddes af densamme, som efter förloppet af twänne enklingsår blef min andra man.
I honom gaf Gud mig en make, som af allt hjerta wille tjena Herran. Gud ställde det så för mig, att samma wår som
jag skulle flytta från soldattorpet, fick jag med mina barn här icke blott en liten treflig boning, utan ännu mera, en
kär, med mig liksinnad Gud-älskande man, och barnen en god och kärleksfull fader. Wi hafwa i ömsesidig kärlek
här lefwat tillsammans i 51 år. Wi förstodo hwarandra så wäl. När Jag war ledsen och bekymrad, sade han: Will
du, Maria, så skall jag sjunga en psalm för dig--ty han hade en rätt wacker röst -- och då blef jag alltid wederqwickt
och uppmuntrad. Sjelf hade han ett lätt och jemnt lynne, war glad, förnöjd och wid ett godt mod, ehuru han äfwen
hade sina strider, dock icke så swåra som jag; ty han hade icke så ondt af swåra "grunfningar" (tankar).
Sedan jag nu, hwad min yttre ställning beträffar, kommit i lugn och ro, mente jag, att jag äfwen skulle blifwa fri från
anfäktningar och inre oro; men annat fick jag erfara. Den "loje" (lede) djefwulen skällde på mig som en arg hund,
hwaröfwer jag ej sällan förskräcktes. Men det kom mig en gång i sinnet, att gårdshunden icke skäller på husfolket,
utan på fremmande. Denna tanke styrkte och lugnade mig mycket. Ty, emedan jag wille tillhöra min Frälsare och
wara hans egen, så förstod jag, att afgrundshunden just deföre skällde på mig. Derefter gaf jag icke mera akt på
hans rytande, men nu förskapade han sig till en ljusens engel och började föreställa mig huru stor Christen jag war i
jemförelse med mina grannar, af hwilka de flesta beklagligtwis lefde i synd och säkerhet. Ack!? Hwad det både dag
och natt plågade mig. Utifrån eller rättare nedanifrån hörde jag den lede fiendens falska, tjutande röst; men inom
mig ljöd denna röst:
Hwarthän skall jag nu fly
Ur syndens djupa dy
Belagd med brister många,
Hwar skall jag trösten fånga?
Ty hela werlden wida,
O Jesu, rik af nåd!
Uppå Ditt bud och råd
Min sorgsna själ framträder
Och af Din nåd sig gläder.
Ditt blod mitt samwet renar
Och mig med Dig förenar.
3
Artikeln är mycket längre än så och vittnar om en intensiv, fanatisk gudstro. Kriget
som hennes make deltagit i var troligen mot Ryssland och som slutade 1790.
Maria flyttar in hos Erics familj och de får snart sonen Magnus. Eric är 33 år då och
Maria lika gammal. Hon har också två barn från sitt tidigare äktenskap. De heter Lars
och Ingrid och bor också där.
Eric och Maria som också kallas Maja får sedan ytterligare fyra barn.
1827 gifter sig dottern Christina med Lars Jonsson från Södergården och de tar över
torpet Lilla Os. Eric och Maria samt dottern Ingrid blir nu ”inhyses”. De får alltså
hyra. 1841 dör Eric Olofsson av ålderdomssvaghet, han är då 83 år. Den gudfruktiga
änkan Maria lever dock till 1853.
Hennes dotter ”Lilla Inget” står nu som fattighjon i husförhörslängden. Men hon gifter
sig 1858 med Eric Magnusson och de flyttar till Södra Brusås.
(Deras yngste son Karl blir sedermera riksdagsman och har skrivit böckerna ”Så var det den tiden” och
”Vid spade och riksdagspulpet” som handlar om förhållandena i hans hemtrakter under 1800-talet.)
Lilla Inget och
Eric
MAGNUS ERIKSSON OCH BRITA STINA JONASDOTTER
Av Erik Olofssons och Maria Jönsdotters gemensamma barn är sonen Magnus äldst
och den som ingår i vårt träd. Han är född 1791. Han gifter sig med Brita Stina
Jonasdotter från Södregården 1821 och de flyttar in i Tranebo, där Magnus
farföräldrar tidigare har bott. De bor och verkar där till 1862 då de får ge vika för en
annan familj som flyttar in. Oscar I är nu kung, han dör emellertid 1859. 1864 dör
Magnus och då regeras Sverige av Karl XV fram till 1872 då han dör och efterträds av
Oscar II. Änkan Brita Stina bor kvar på undantag och dör 1879.
Den familj som flyttar in i torpet är äldsta dottern Maja Chatarina som 1860 gifter sig
med Johannes Pettersson från Berga. Hon ingår inte i vårt träd, men jag har tagit med
henne för att nu kommer torpet att behållas inom denna gren av släkten ända till våra
dagar. Nu börjar torpet kallas Ljungstorp i stället för Tranebo. Johannes dör 1892
efter 32 års äktenskap. Han är då 60 år gammal. Hustrun Maja Chatarina dör inte
förrän 1915 då är hon 76 år gammal. Då har Sverige ånyo fått en ny kung: Gustav V.
Sonen Johan Gustav som inte heller ingår i vårt träd byter namn till Ljungberg,
troligen efter torpet, och gifter sig 1892 med Augusta Karolina Karlsdotter piga från
Hagagården. Johan är soldat.
Sonen Erik Gustav Victor som är gift med Signe Elfrida Linnea köper Ljungstorp 1927
för 5700 kr vilket motsvarar i dagens (2009) penningvärde 150 000 kr.
År 2010 äger deras son Sven Gösta Eric Ljungberg torpet. Detta torp har alltså bebotts
av en del av vår släkt ända sedan 1690. Dvs. 320 år.
JONAS MAGNUSSON OCH MÄRTA
MÄRTA ANDREASDOTTER
Magnus och Brita Stina fick 10 barn. Av dessa var Jonas näst äldst. Han föds 1825 i
Tranebo. När han är 25 år flyttar han hemifrån till torpet Bäckanäs nr 43. Det är ett
soldattorp och han arrenderar det. Han gifter sig med Märta Andreasdotter från
Wallerstad i Kärda. Jonas är min morfars far. De stannar på Bäckanäs till 1866 och
4
där får de fyra barn. De har också en dräng och en piga. Från Bäckanäs flyttar de till
Stenshyltan i Kärda. Varför de flyttar vet vi inte. Barnen följer med. Det yngsta barnet
är Fredrik Wilhelm min blivande morfar.
Johanna Niklasdotters förfäder
Johannas antavla
Per
Per
B e n g ts so n
1713
B r ita
N ils d o tte r
1751
A nd e rs J o ha n ss on
1784
A n d e rs K a r in
E ls a
Sven
P e h rs s o n A n d ersd o tte r
1706
1715
G unnel
1723
Johan P ersson
1758
In g rid
N i ls
P e h rs s on
1742
In g r id
S ve n s d o tte r
1753
N ils
B e n g ts so n
1718
Jonas
Jonasson
1739
S tin a N ils d o tte r
1782
N ik la s A n d e r s s o n
1818
C h r is tin a
A n d e rs d o tte r
1722
E lin
N ils d o tte r
1745
A nd e rs J on a ss o n M ö rk
1782
C arl
B org
1755
M a ttis
Johansson
B run
1724
K a r in
J ö n s d o tte r
1718
In g e b o r g
M a tte s d o tter
1751
C a js a C a r ls d o tte r
1785
E lin A n d e r s d o tte r
1823
J o h a n n a N ik la s d o t te r
1858
Sven Pehrsson, ”Sven i Löfvö” är född 1706 och hans far heter Pehr. Modern heter
Ingrid. Om dessa två vet vi intet. Svens fru heter Elsa Andersdotter och hennes far
Anders och modern Karin. Inte heller dessa vet vi något mera om. När Sven föds
regerar Karl XII i Sverige och när Elsa föds är kungen 33 år gammal och har bara 3 år
kvar att leva.
Lövö är inte en egentlig ö i någon sjö. Den ligger i Store Mosse. Naturen här har
ståtliga formationer som liknar ättehögar. Moränkullen som Lövö ligger på bildades i
samband med den senaste nedisningen. Kring denna moränkärna har sedan flera
flygsanddyner bildats.
Här bor de och odlar jorden. Sven lever till han blir 76 år gammal och dör 1782 och
Elsa lever till hon blir 69 år och dör 1785. De får fyra barn som vi känner till, varav
den yngsta Ingrid ingår i vårt släktled. Under deras levnad har det varit fem regenter i
Sverige inklusive Gustav III som regerar när Sven och Elsa avlider.
INGRID SVENSDOTTER OCH NILS PEHRSSON
Ingrid föds 1753. När hon är 23 år träffar hon en man som heter Nils Pehrsson född
1742 i Bohr Södregård i Voxtorp som ligger i Kronobergs län. De gifter sig 1776 och
hon flyttar ett tag till honom i Voxtorp. Men sedan flyttar han i stället in hos hennes
familj på Löfvö. De hinner få tre barn innan Nils blir sjuk och dör bara 41 år gammal
drabbad av ”faslig sjukdom” (Hög feber). Av dessa barn är det Stina som ingår i vårt
släktträd.
Ingrid Svensdotter gifter om sig 1787 med Bengt Svensson som är född 1765. De
flyttar till torpet Ekebacken. Det blir inga fler barn. Ingrid dör 1822. Men Bengt
Svensson gifter sig nu med Anna Pehrsdotter som är född 1790. De får en dotter Inga
5
Brita. De bor kvar på Ekbacken till en dag då Bengt hittas död i skogen 1836 efter en
vandring från Kulltorps kyrka. Anna Pehrsdotter gifter sedan om sig med Peter
Erlandsson året efter och flyttar till honom i Lilla Ryet tillsammans med dottern Inga
Stina. Under Ingrids levnad har Sverige haft sex kungar och när hon avlider är det den
Bernadotteska ätten som regerar genom Oscar I. Sverige har också haft en union med
Norge sedan 1814.
Kartan är från 1871
STINA NILSDOTTER OCH ANDREAS JOHANSSON
Stina föds i Löfvö 1782. Men fadern dör när hon bara är fem år och familjen flyttar till
Ekebacken. Hon blir kvar där tills hon träffar Andreas Johansson och gifter sig med
honom 1806. Hon är då 24 år. Andreas som kallas Anders, utom i dopboken, är från
Mellanhyltan ett torp i närheten. Stina flyttar dit. Första barnet föds 1808. Det är
Chatarina. De följande 20 åren föds ytterligare 8 barn och det yngsta heter Johanna.
Men det är Niklas som ingår i vårt träd. Han föds 1818. Han blir min mormors far.
Efter Niklas födsel flyttar familjen till Broholm. De lever där ända till Anders dör 1857
i kräfta. Stina flyttar 1861 till Stora Udden och får bo hos sin bror Johan Berg. Hon
dör där 1865 83 år gammal. Då har hon överlevt sex kungar och det är Oscar II som
är vid makten.
NIKLAS ANDERSSON OCH ELIN ANDERSDOTTER
Niklas föds 1818 i Mellanhyltan, samma år som Jean Baptiste Bernadotte blir Sveriges
regent. Niklas ger sig av hemifrån 1833. Enligt tidigare uppgifter beger han sig till
Värnamo. Men detta har inte kunnat verifieras. Han dyker dock upp i Svenstorp i
6
Kulltorp 1842 efter att ha kommit från Ljungby. Han träffar då Elin Andersdotter, som
är piga i prästgården, och de gifter sig 1843 i Kulltorp. De bor i Alby Södregård som
hör till Håkanstorp. Fyra barn blir till varav Johanna är den som ingår i släktträdet.
Hon kommer att bli min mormor. Äldsta barnet som heter Anders Johan blir dräng på
en gård intill, och flyttar då hemifrån. Det är 1869 och han är då 23 år. Fram till 1873
blir resten av familjen kvar på Södregården. Oscar II blev kung året innan. Därefter
flyttar de till Stora Udden i Kärda. Det är ett torp ledigt efter en torpare Anders
Isaksson som flyttar till Hånger med sin familj. Torpet arrenderas från Herrestad.
FREDRIK WILHELM JONASSON OCH JOHANNA NIKLASDOTTER
Fredrik bor med sina föräldrar i torpet Stenshyltan sedan 1866. Han träffar sin fru
som bor i Stora Udden. Det är Johanna Niklasdotter som är född 1858 i Kulltorp.
Johanna blir gravid, medan hon ännu bor hos föräldrarna, och föder en dotter Hulda
Wilhelmina. Fadern är Fredrik. De skyndar sig att ta ut lysning. Lysningen sker bara
tre dagar före födseln, men ändå, och de gifter sig två och en halv månad senare.
Johanna flyttar sedan hem till Fredrik i Stenshyltan. Det är 1880 som de gifter sig och
hon flyttar in i Stenshyltan hos makens familj. De gamla drar sig snart tillbaks och
1886 bor de på undantag (”hyr”). 1893 flyttar Fredrik och Johanna till Stora Udden
med barnen och även föräldrarna som nu också ”hyr”. Johannas föräldrar har flyttat
från Stora Udden 1887 till Granstorp som är ett fattighärbärge, vilket har möjliggjort
de ungas inflyttning.
Vi får anta att Stora Udden är ett bättre torp, men vi vet inte säkert. Båda är på ¼
mantal. Det är arrende som gäller. Torpet hör till Herrestads säteri, liksom
Stenshyltan. De får åtta barn, varav det näst yngsta är min mor Gertrud Elisabeth.
Hon föds 1898. Sextiotre år senare skriver hon denna berättelse om ett julminne från
Stora Udden:
”Åren går och det är kanske inte många av oss, som bodde på Herrestads
torp, som har så många ljusa minnen att se tillbaka på. Men det är
förunderligt vad det skiner och lyser, då man bläddrar i barndomens
minnesbok, särskilt går tankarna tillbaka till barndomens jular, i kretsen av
föräldrar och syskon.
En jul, som jag särskilt minns, var då jag trots att jag endast var fem eller sex
år, skulle få följa med på söndagsskolfest i Erikstorp. Den skulle börja klockan
tre på juldagen och vi barn tyckte nog att förmiddagen gick långsamt. Men
äntligen hördes ljudet av bjällror nere från storskogen och det dröjde inte
länge förrän en släde höll utanför Stora Udden, där vi bodde.
Det var vår söndagsskollärare och husets gode vän, Emil Andersson i Lövö,
som nu plockat släden full med barn. Men det fanns plats också för oss
småttingar och far, som även läste med oss i söndagsskolan. Då vi kom fram
undrade vi, varför rullgardinerna var nerdragna, trots att det var ljust ute.
Men det fick vi snart förklaring på, då vi trädde innanför dörren. Då det
endast var vuxna i denna familj hade julgranen klätts blott med tanke på oss
söndagsskolbarn. Nu var den också tänd och strålade i all sin glans med en
doft av levande ljus som man aldrig glömmer.
Kongomissionär Karin Johansson hade sitt föräldrahem här och var nu de
ordinarie lärarna behjälplig med att läsa med oss. Mor hade lärt mig Davids
23:e psalm och jag fick läsa upp hela bibelstället själv: ”Fröjdas vart sinne,
julen är …”
7
Därefter fick vi jultidningar och höjden av sällhet, då julgranen var släckt, fick
vi ”ruska” densamma. Aldrig kan julglädjen ha stått högre i taket än den nu
gjorde. Sedan fick vi gå in i en liten kammare och beskåda en liten utställning
av olika saker, som missionär Karin hade haft med sig hem ifrån Kongo.
Bland annat minnes jag ett musikinstrument, som jag fick lust att ta en ton
på. Jag satte det vid örat på en av pojkarna och drog på för fullt. Denne
skrattade upp sig av bara artigheten, men hans uppsyn för övrigt visade
tydligt att han som pojkar i tioårsåldern ej uppskattade närgångna hyllningar.
Hans ögon sökte min äldre bror, som stod borta i ett hörn. En enda blick på
denne sade mig vad jag fortast möjligt borde göra, om jag i fortsättningen ville
vara god vän med honom. Följaktligen satte jag strängaspelet på sin plats
igen med en innerlig önskan att själv äga detta lustiga instrument, som jag
ansåg mig kunna hantera på mästerligt sätt. Vidare funnos där sällsynta
ormskinn och små fula avgudabilder, som hedningarna ”avskedat”, sedan de
fått lära känna den levande Guden.
Så foro vi glada och lyckliga hem efter denna underbara julfest.
Då hade det hunnit bli mörkt. Där hemma brann en stor brasa i den öppna
spiseln, och vävda mattor låg på det vitskurade golvet. Lilla mor som gick till
det himmelska hemmet för snart femtio år sedan, satt vid den ena sidan av
spiseln och min äldsta syster vid den andra. Allt andades stilla ro och frid.
Jag minns också att det var dukat till kaffe och att det luktade bränt granris.
På den gamla goda tiden var folket glada åt varje liten ljusglimt. Och den
största rikedom som livet ger är ju förnöjsamheten.”
Det var en glimt från hur det kunde vara i mörkaste Småland vid sekelskiftet 1900.
Artikeln skrevs 1961 och var införd i Värnamo Nyheter.
Stora Udden arrenderades av Herrestads Säteri och Fredrik och Johanna ville gärna
ha ett eget torp. Därför förvärvar de cirka 1904 torpet Tångafällan som ligger i
Forsheda socken. De får där åtta år tillsammans. Johanna blir sjuk och får en tumör i
hjärnan som gör att hon blir blind och till slut dör 1912. Bouppteckningen finns
bevarad. Den visar bland annat att fastigheten värderades till 2500 kr vilket
motsvarar cirka 112 000 kr år 2009. Det fanns en häst två kor och en kviga, samt en
gris och fjäderfän och bisamhällen. Behållningen i boet efter avräkning av skulder var
531 kr. Gertrud fick 17 kr i arv efter sin mor.
8
Gertrud skrev efter sin moders död denna gripande dikt. Hon var då bara 15 år:
Min Moder
1
Var finns en kärlek intill döden
står oförändrad i alla öden
som lik Guds ängel oss övervakar
och fordrar intet men allt försakar?
På denna jorden finns allenast en.
En moders kärlek är det allen.
2
Allt band är själviskt som hjärtat binder
Den kyss som bränner på brudens kinder
Den hulda famn som en syster räcker
Den späda arm som oss barnet sträcker
Vår bäste vän har en lön sig drömt
En moder ensam har det förglömt
3
När minnes hon i de långa åren
Den tunga smärtan, den heta tåren
Den ungdomsvår som ej fås tillbaka
Och dagens möda och nattens vaka
För detta barn som hon älskar mer,
Ju mer hon allt för dess lycka ger
4
Ock, vi vad giva vi henne åter?
Ack mången sorg som hon ömt förlåter
Vår svala kärlek, åt flera delad
Vår omsorg ofta förströdd, förfelad
Ej ens vår åsyn är hennes tröst
hon lämnas ensam i livets höst
5
Ock dock hon följer med sina tankar
Det vilsna barn som i världen vankar
Och hennes bön som en ängels fackla
Går klart framför oss när stegen vackla
och lyser vägen med Kristi tro
och banar stigen och bygger bo
6
Välsignad vare en sådan moder
O, det är sötma i tårefloder.
Det är en hugnad för alla tider
Att i det själviska livets strider
Få rota sig vid en sådan barm
Och av dess kärlek få kyssas varm
7
Så löna Gud vad vi ej förmådde
Det var ditt frö hon i tiden sådde,
Det är din kärlek den evigt höga,
Som speglar sig i en moders öga
Och därför känns som en sol gått ner
När detta öga ej skådar mer.
Fänestad den 5 augusti 1913
Gertrud Fredriksson
Fredrik gifter om sig 1916 med Alma Svärd. De säljer Tångafällan och flyttar till torpet
Perstorp som de får arrendera från Herrestad. De lever och bedriver lantbruk där till
1938 då de flyttar till en lägenhet i mjölnarbostaden i Herrestad. Fredrik dör 1939.
Alma lever till 1949.
9
EPILOG
Många av torpen under Herrestad är nu borta. Men det finns några kvar till exempel
Erikstorp. Det var där söndagsskolefesten var som Gertrud berättar om. Torpet Stora
Udden finns inte kvar år 2009, men är utmärkt med en skylt. Inte heller Stenshyltan
finns kvar. Perstorp lär vara flyttat till en tomt vid Herrestadssjön. Tångafällan
däremot finns kvar än i dag och ägs nu av ett danskt par. Några fotografier av
Johanna Niklasdotter finns tyvärr inte så vitt jag känner till. Detsamma gäller förstås
de flesta av personerna i denna berättelse. Vi får nöja oss med att föreställa oss deras
utseende.
Tångafällan
Fredrik med Siv och
Leif i Perstorp
10