1. No category

 Marta Horvath, Smedbynavet, Upplands Väsby – www.lektion.se Kort om Vikingen
De människor som levde i Skandinavien mellan ungefär 800-1100 efter Kristus
har kommit att kallas vikingar, och tidsperioden just för
vikingatiden.
Ordet ”viking” tros betyda ”från viken”, alltså någon som
levde vid eller brukade uppehålla sig vid vikar och fjordar.
I vikingatidens Europa kom ordet att betyda ”pirat”,
eftersom nordborna blev mest kända för sina plundringståg. Men vikingarna var
också mycket skickliga handelsmän, hantverkare, berättare, diplomater och
upptäcksresande.
Man talade samma språk, ”fornnordiska”, över hela Skandinavien men det fanns
aldrig en enda enad vikinganation. Det var gott om hövdingar och småkungar som
skaffat sig makt över större eller mindre landområden genom erövring.
Gränserna för sådana riken växlade i omfång eller upphörde allt efter den som
hade makten. Den som ena dagen var hövding kunde plötsligt dödas i ett slagsmål
eller ett fältslag, och någon annan, ofta just den som dödat hövdingen, tog över.
Livligt liv
Vikingarna levde ett mycket våldsamt liv, och
stora delar av deras tillvaro präglades av våld.
Man gjorde gärna upp i dueller man mot man, som
inte ansågs avslutade förrän den ene var död. Men
då var också konflikten löst, åtminstone för
stunden.
En släkting till den dräpte var i sin fulla rätt att bli upprörd och försöka ge igen.
På det här viset kunde hela familjer utplåna varandra genom mord och strider
som varade i generationer. Hämnd var en hederssak för vikingarna.
Samtidigt var de också kapabla att visa stor tillgivenhet och trohet till sina
vänner, hövdingar och familjer. De var antagligen mer kärleksfulla och förlåtande
än de kristna medeltidsriddarna, till exempel. Vikingarna hade också stort sinne
för humor, och tyckte om att berätta och lyssna på spännande och underhållande
historier. En bra historieberättare hade högt anseende i vikingasamhället.
2 Asagudar
Vikingarna dyrkade en sorts gudar som kallas för asar. De
var mäktiga och ofta skoningslösa, men hade flera mänskliga
drag. Detta gjorde det lätt för vikingarna att tro på sina
gudar, och många av dem betraktades nästan som goda
kamrater – följeslagare på resan, så att säga.
Överguden hette Oden. Han valde vilka av de döda som
skulle få sitta i hans sal Valhall och festa dagarna i ända. Det var vikingarnas
uppfattning om paradiset. Den mest populära guden var annars Tor, som hade
makt över åskan. Hans stridshammare Mjölner bars som ett smycke runt halsen,
liksom de kristna bar ett kors.
Samhället
Samhället bestod av hövdingar, fria män och trälar. Trälarna
hade det värst. De var slavar som ägaren kunde behandla som
han ville. Trälen kunde dock få sin frihet i gåva eller köpa sig fri.
De flesta fria män var bönder, vilket också kunde innebära ett
hårt liv. För att dryga ut sin ofta magra inkomst samlade man
ihop sig i grupper och drog ut på plundringståg, ”att fara i
viking”.
är man tänker sig vikingen som en blodtörstig krigare med svärd och sköld,
handlar det alltså om vanliga lantbrukare. Om din pappa är bonde kan du ju tänka
dig hur han skulle lösa problem på vikingavis – om traktorn går sönder ger han sig
ut med grannarna och plundrar London, så kan han köpa en ny.
Under dessa plundringståg tog man sig fram med skepp.
Vikingarna var skickliga båtbyggare och sjömän. De reste
över hela Europa och en bra bit in i Asien. Så småningom
tog de sig också till Nordamerika.
Under dessa resor ställde de till med mycket elände, men
knöt också nya kontakter och öppnade handelsvägar. På många ställen stannade
man kvar och bildade kolonier som så småningom växte till hela städer.
I slutet av vikingatiden började allt fler skandinaver gå över till den kristna
tron. Slaget vid Hastings 1066 brukar räknas som vikingatidens sista stund. Då
invaderade de franska vikingaättlingarna normanderna England och tog makten
3 där. Ungefär 30 år senare gav sig riddare av på det första korståget till
Jerusalem, och samhället i hela Europa hade fått en annan uppbyggnad.
Idag står vikingen som symbol för styrka och tuffhet. Är man en ”viking”, så är
man en rejäl hårding. Tyvärr har nynazister och andra rasistiska grupper använt
sig av vikingasamhället som sina egna symboler. Vikingarna själva var definitivt
inga rasister, och man ska inte alls göra någon koppling mellan ämnet vikingar och
främlingsfientlighet.
4 Skeppen
När man tittar på de vikingatida skeppen verkar det otroligt att de kunde resa
så som de gjorde. De verkar både små och bräckliga jämfört med dagens fartyg.
Men, vikingarna var både goda sjömän och hantverkare.
Ett skandinaviskt långskepp. Om det
hade djurhuvud i fören kallades det
drakskepp.
Det vanliga vikingaskeppet var det så kallade långskeppet. Det hade både mast
och åror, och det krävdes mellan 24 och 50 man för att ro. Masten kunde
monteras ner då man skulle smyga sig osedda in på en kuststad. Man använde
bara ett stort segel.
Ett handelskepp. Dessa fartyg var mindre
än långskeppen, men användes ändå till långa
resor på stormiga hav, till exempel mellan
Norge och Island.
Vid skeppsbygge använde man långa, tunna brädor av ask eller ek. De kallades
bord och lades överlappande på varandra. Springorna mellan borden tätades med
tjärblandad ull.
En långeka, som användes till kortare
5 färder till havs, till exempel mellan öar.
Skeppen dekorerades gärna med drak– eller djurhuvuden i fören. Sådana
särskilda skepp kallas drakskepp.
Djurhuvud i trä, återfunnet i en norsk grav.
Vikingarna navigerade efter solen och stjärnorna. De lärde sig också känna igen vindar,
hur havet betedde sig på olika platser och olika sorters sjöfåglar. Alla intryck man tar in
på en havsfärd sparades som en kunskapsbank av varje viking.
6 Till sjöss
Jämfört med andra samtida människor i Europa var vikingarna mycket beresta.
I huvudsak gav man sig av för att knyta nya kontakter för handel, eller helt
enkelt för att upptäcka nya länder och uppleva äventyr. I många fall gav man sig
av på rena plundringståg. Dessa brukade följa efter en framgångsrik färd som
handelsmän gjort genom okända farvatten.
När man tittar på en karta över vikingatida handels– och plundringsvägar slås
man av att den mest liknar kartor som flygbolag använder för att visa sina
rutter. Och det är faktiskt så, att efter vikingatiden dröjde det ända till
charterflygets uppkomst innan människan kunde göra så långväga resor.
Varje lands vikingar hade sina favoritplatser
de ständigt återvänder till. Danskarna for
gärna till Tyskland, Frankrike och England.
Norrmännen besökte Skottland, Irland,
Orkney och Shetlandsöarna, samt Island
och Grönland.
Svenskarna gjorde flera färder in i
Ryssland, så långt bort som till Kaspiska och
Svarta havet. I Ryssland fick de namnet
”ruser”, och sägs ha gett namn till landet.
Araber kallade nordborna för varjager, eller
”väringar”.
Karta över vikingarnas handels- och
plundringsvägar Gotland blev en naturlig mötesplats för vikingar som tog sig ut i världen via
Östersjön. Många Gotländska runstenar berättar om alla möjliga människor som
kommit och gått på ön. Man har hittat många skatter nergrävda på Gotland. Det
7 mesta tyder på att det är rövarbyten som gömts där för att hämtas senare av
vikingar som inte ville betala skatt till sin kung.
Hur man bodde
De vikingatida husen såg nästan likadana ut vart man än kom.
1. Väggar av korsvis lagda knuttimrade stockar
2. Takbjälkar
3. Bjälkar, ej inbyggda. Användes för att hänga
upp saker i.
4. Tak, remsor av björknäver.
5. Takbeläggning av torv.
Hela huset var en enda lång hall med packat jordgolv. Det fanns en dörröppning,
men inga fönster. I taket släpptes solljus in genom ett rökhål. Mitt i hallen brann
en eldstad, ofta dag som natt. Då den inte var tänd måste det ha varit ganska
mörkt inomhus.
Vissa byggnader hade mindre rum som användes till arbetshörnor, förråd eller
matlagning. Man brukade annars använda mindre i marken nedsänkta bodar som
förråd.
Brödkakor
Hus från Island, som är inbyggda i
kullar. Island hade inte så gott om
8 skog, och man byggde därför husen i de
Träl som mal mjöl med en malsten.
material som fanns till hands. Genom
Det finaste mjölet fick man när
att bygga så här utnyttjade man också
Man sov på långa bänkar som på dagen användes som sittplatser. Ibland sov man
på golvet eller i speciella hyllor i väggen. Vikingarna förvarade de flesta av sina
ägodelar i kistor. I fredstid kunde vapnen hängas upp på väggarna som
dekoration.
En typisk bondgård under vikingatiden.
En gård bestod av ett långhus och några mindre bodar. Djuret togs in om
kvällarna i en mindre hall, en slags ladugård.
Man hade också en kornbod till spannmål. Säden var viktig, eftersom den
användes till djurfoder om vintern och ölbryggning.
Långhornsboskap och får var de vanligaste
husdjuren efter hästen.
Hästar användes för att ta sig fram överallt,
och de drog också kärror under handelsresor.
Vikingarna började tidigt hålla sig med hundar.
De var goda jakt– och stridskamrater, och
vaktade också gården.
Långhornsko
Hästar användes för att ta sig fram överallt, och de drog också kärror under
handelsresor. Vikingarna började tidigt hålla sig med hundar. De var goda jakt–
och stridskamrater, och vaktade också gården.
I städerna var husen betydligt mindre men byggdes på liknande sätt. Varje hus
hade här en liten gårdsplan med en brunn och latringrop för avfall. Gatorna
täcktes med plankor för att inte bli leriga och farliga under vintern.
9 Det luktade antagligen inget vidare i vikingastäderna. Råttor måste ha varit ett
stort problem, liksom olika sjukdomar.
Husdjur var inte vanliga i städer. På sin höjd hade man en häst, några grisar och
fjäderfän.
Vikingaborgar
Vikingarna byggde inte särskilt många militära anläggningar. Det var i så fall
kungar som byggde borgar för att skydda vissa områden. Den norske kungen
Harald Blåtand var den som lät uppföra flest borgar.
1. Pallisad av trä
2. Jordvall i två etage.
3. Vägar löpte i kryss, de ledde till fyra portar.
4. Fyra långhus lades i en fyrkant, som ytterligare
ett skydd.
Så här ser
borgen ut
uppifrån.
Den egentliga borgen bestod av de långhus som låg innanför pallisaden.
De liknade de vanliga bondehusen men var kraftigare byggda.
Långhus från sidan. Den här typen av välvt tak kallades svinrygg. Det ansågs vara
ett riktigt fint sätt att bygga. Hela taket täcktes av träspån. Hålet i mitten
släpper ut rök från eldstaden.
10 Så stred man
Det finns många som är intresserade av hur vikingarna stred och som vill försöka
återskapa stridsmetoderna, både här i Skandinavien och utomlands.
Det finns ledtrådar till hur striderna kunde gå till. De isländska sagorna berättar
ibland detaljerat om hur en kamp utspelade sig och människor som i andra länder
mötte vikingarna återberättade ibland hur de stred.
Vanligtvis kämpade vikingen med skölden i vänsterhanden och ett svärd eller en
yxa i den högra.
De breda, korta klingorna var till för att hugga med, inte sticka. Man parerade
alltid med skölden, men måste man parera med sitt svärd använde man flatsidan.
Om man slog klingorna mot varandra som man ser på film blev svärden snart
förstörda.
I kamp man mot man måttade man huggen mot huvudet,
halsen, axlarna och bålen. Men många kamper fick ett
speciellt slut. Man såg till att få sin motståndare att höja
svärdet och skölden i brösthöjd genom någon slug
fint, sedan högg man av honom ena foten. Väldigt få var särskilt stridsdugliga
efter en sådan behandling.
Den långa yxan greppades med bägge händerna och svingades uppifrån och ner.
Man siktade på huvudet, halsen och skuldrorna. Men också en långyxa som
svingades i sidled under ett fältslag kunde vara svår att upptäcka och väja sig
för.
Krigaren med långyxa stod alltså utan sköld, men kunde gå med sköldbärande
svärdskämpar framför sig. Svärdet var till för närkamp, men långyxan kunde
svingas från ett avstånd av en och en halv meter.
11 Formation i strid
Vikingarna rörde sig nästan alltid till fots i en strid. Det var alltid de
sköldbärande kämparna som gick först. De bildade en så kallad "sköldmur", som
skulle ta emot kastspjut och pilar.
En vikingahär avancerade ofta i bredd. Då verkade de ibland fler än de
egentligen var. De stora sköldarna hjälpte till att skyla deras sanna antal.
Om de behövde forcera eller vakta ett smalt pass ställde man upp sig i en
kilformad formation som kallades "svinfylking", efter grisens tryne. På så sätt
kunde man också rusa som en spjutspets in i en här och bryta deras formation.
När vikingarna kämpade mot varandra hade man ett motangrepp, kallat "forfex",
som romarna en gång använt sig av. Detta gick ut på att snabbt sprida ut sig
längs kanterna på den framrusande svinfylkingen, omgärda den och dra åt som en
kniptång.
Sköld
Under bronsåldern var sköldarna små och gjutna i just brons och i ett stycke.
Under vendeltiden började man göra sköldar i trä, förstärkta med järnband.
Dessa var ofta rektangulära och så stora att hela överkroppen kunde skyddas.
Vikingatidens sköldar var en vidareutveckling av dessa. Vikingarnas sköldar var
alltid runda och ca 60 -100 cm i diameter.
Lind eller ask var vanliga träslag som användes. Två eller flera järnband höll ihop
skölden, och fungerade också som dekoration.
12 Sköld i trä förstärkt med
järnband, från Vendeltiden.
Mitt på satt oftast en "sköldbuckla" och längs kanten gick en järnrand, "rönd",
som skulle skydda mot hugg så träet inte sprack.
Man greppade skölden med en läderrem som satt på insidan an sköldbucklan.
Då man satt till häst eller vandrade längre sträckor hängde man skölden på
ryggen.
Vikingarna målade träet i flera olika färger. Ofta dekorerade man med olika
sagomotiv, bilder på gudar eller vackra ornament.
På skeppen hängdes krigarnas sköldar längs relingarna.
13 Hjälm
Under bronsåldern var det bara hövdingar som bar hjälmar. Då bestod en hjälm
vanligtvis av kraftiga bitar av läder som hölls samman av bronsband lagda i ett
kryss över huvudet.
I början av 900-talet smiddes hjälmarna i ett stycke järn. De hade en kraftig
kam på huvudet som skulle skydda mot hugg från svärd och yxor. Ofta gick denna
kam ner till ett nässkydd, och kunde också sitta ihop med skydd över ögonen.
Hjälmarna kunde vara vackert dekorerade med plattor av silver, guld och brons,
där man kunde se bilder på olika gudar och djur.
Prakthjälm från
vendeltiden.
Vikingahjälm från
800-talet. Den här
skyddar även näsan
och ögonen.
Hjälm från 1000talet. Den här
modellen
användes långt in
Det har aldrig funnits vikingahjälmar med horn, som man ofta ser i filmer och
tecknade serier.
Under bronsåldern förekom hjälmar med metallhorn som
användes i vissa riter, men dessa var för klumpiga för att
kunna användas i strid.
Brynja
Brynjan, skölden och hjälmen var vikingens enda kroppsskydd.
14 Den vanligaste vikinga-brynjan var en
lång skinnväst, eller jacka, där man
sytt fast och länkat ihop metallplattor
eller metallringar.
Ibland bestod hela brynjan av ett nät
av sammanfogade järnringar. Ringbrynjorna var dyra och tog lång tid
att tillverka. De var också mycket tunga. De flesta vikingar tycks ha föredragit
en läderbrynja i strid.
Viking i full mundering! Han bär en
läderharnesk med järnknappar. Den
är lättare och smidigare än
metallbrynjan.
Kändisar
Harald Blåtand
Harald Hårfagre
Ottar Vendelkråka
15 Sven Tveskägg
Egil Skallagrimsson
Vagn Åkason
Vill du veta mera?
Gå in på www.ungafakta.se/vikingar
16