1. No category

Utvärdering av
kvinnoboendet Elsa i
Norrköpings
kommun
Delrapport mars 2011
Uppdragsgivare: Norrköpings kommun
Uppdragstagare: BSG utveckling AB
Författare: Berit Sundgren Grinups
INNEHÅLL
sid
INLEDNING
BAKGRUND
Verksamhetsplan för kvinnoboendet Elsa
Utåtriktad information om Elsa
Utvärderingsuppdraget
Organisationsstruktur
UTVÄRDERINGENS GENOMFÖRANDE
Intervjuer
Besök och observationer
Inga dagböcker
DET FÖRSTA VERKSAMHETSÅRET – KÄNNETECKEN OCH UTMANINGAR
Förberedelsefasen
Startfasen
- Maktkamp om huset, regler och rutiner
- Otydligheter om boendeformen och verksamhetsmålen
- Tillkrånglat empowerment och saknat genusperspektiv
- Personalens uppdrag svårare än väntat
Fortsättningsfas 1
- Utveckling av startfasens utmaningar
- Målgruppen för inskrivnings- respektive jourboende
- Mötesstrukturen, bl a reviderade husmöten
- Aktiviteterna utvecklas
KUNSKAP OM MÅLGRUPPEN, METODER OCH STÖD
De boende kvinnorna om sig själva, kvinnoboendet Elsa, m m
- Kännedom om och kontakt med Elsa
- Beskrivning av sig själva
- Familj, barn och viktiga personer
- Förändringsarbete på Elsa
- Missbruket
- Ansvar och makt
- Behov av stöd
- Metoderna
- Bra och mindre bra med kvinnoboendet Elsa
Personalen om kvinnorna, kvinnoboendet Elsa, m m
- Personalen om de boende kvinnorna
- Om kvinnoboendet Elsa
- Stödbehovet
4
5
5
6
6
7
9
9
10
10
11
11
13
13
16
18
19
20
20
21
22
23
25
25
25
25
26
26
26
27
27
27
28
29
29
29
29
2
- Förändringsarbete
- Erfarenheter av metoder och förhållningssätt
DISKUSSION OCH SÄRSKILDA UTMANINGAR
Missbruket
Relationer
Erbjudande om stöd eller krav och förväntningar
Fantasier om framtiden
SAMMANFATTNING, ANALYS OCH VÄRDERING AV DET FÖRSTA
VERKSAMHETSÅRET
Sammanfattning
Analys av måluppfyllelse så här långt
Värdering av första verksamhetsåret
REFERENSLITTERATUR
30
30
33
33
34
35
36
37
37
38
38
41
3
INLEDNING
Undertecknad har uppdrag att utvärdera verksamheten kvinnoboendet Elsa i dess
uppbyggnadsskede. Uppdraget påbörjades den 1 oktober 2009 och sträcker sig fram t
o m januari 2012. Utvärderingen startade därmed ungefär en månad före invigningen
den 30 oktober och före de första kvinnornas inflyttning som skedde ett par veckor in i
november. I centrum för utvärderingen är de boende kvinnorna och hur verksamheten
utvecklas i relation till deras behov och deras arbete med att förändra sin livssituation.
Föreliggande skriftliga rapport skrivs när drygt halva uppdraget är genomfört och är
därmed en delrapportering. Muntliga återkopplingar har däremot skett till
personalgruppen i juni 2010, till de boende kvinnorna i augusti 2010 samt vid
ytterligare ett tillfälle i december 2010 till personalgruppen. Den slutliga utvärderingen
i skriftlig form kommer att överlämnas i januari 2012.
Först följer ett bakgrundskapitel där utvärderingsuppdraget beskrivs närmare.
Bakgrundsbeskrivningen inleds med vilka målsättningar som finns med verksamheten
kvinnoboendet Elsa och hur verksamheten är organiserad. Därefter följer en
redovisning av hur utvärderingsuppdraget genomförts fram t o m december 2010. Där
beskrivs även de avvikelser som gjorts från den ursprungliga utvärderingsplanen. De
resterande kapitlen i rapporten fokuserar på utvärderingsresultaten och inleds med
det första verksamhetsårets kännetecken och utmaningar såsom jag som utvärderare
har uppfattat förloppet och beskriver det. Denna redovisning är indelad i
förberedelserna, starten och fortsättningen. Sedan följer ett antal avsnitt med
koncentration på kunskapsintresset i utvärderingen. Vilka lärdomar har gjorts om
målgruppen ”våldsutsatta kvinnor i missbruk” och deras behov av stöd i att förändra
sin livssituation. Vidare i vilken utsträckning använda metoder inneburit stöd för de
boende kvinnorna i deras arbete med att förändra sin livssituation. Här görs en
uppdelning i de boende kvinnornas respektive personalens berättelser. Tre särskilda
utmaningar har identifierats av mig som utvärderare – missbruket, relationer och
erbjudande om stöd eller krav – som därför får lite extra utrymme i rapportens
avslutande del. Avslutningsvis ges en sammanfattning och en analys av måluppfyllelse
och värdering av verksamheten så här långt. De två sista kapitlen har karaktären av
diskussion och reflekterande relaterat till annan forskning inom området.
4
BAKGRUND
Norrköpings kommun har lång erfarenhet av arbete med kvinnor utsatta för mäns
våld. Kvinnofridsarbetet är ett prioriterat område i det av kommunfullmäktige
fastställda socialpolitiska programmet. Navet i arbetet utgör Frideborg som funnits i
över femton år. Till det kommer andra verksamheter riktade till målgruppen
missbrukare såsom ELLEN för kvinnor och kommunens vuxenenhet1 för både män och
kvinnor.
Projekt VERA (med start 2007) syftade till att kartlägga gruppen våldsutsatta kvinnor i
missbruk och hade även uppdrag att informera om målgruppen. Det var av många skäl
svårt att kartlägga den här gruppen kvinnor men projektet kom fram till att dessa
kvinnor i högsta grad behöver skydd av samhället. Kunskapen från VERA projektets
arbete utgjorde en viktig del i hur verksamheten vid kvinnoboendet Elsa planerades.2
Verksamhetsplan för kvinnoboendet Elsa
I verksamhetsplan 2009 för Kvinnoboendet Elsa anges huvudmålet vara att minska
våldet mot kvinnor i missbruk. Delmålen är följande3:




Att missbrukande kvinnor erbjuds ett tryggt och skyddat boende
Att verksamheten genom olika former av stöd ger kvinnorna kraft och
motivation att bryta ett destruktivt beteende
Att verksamheten hela tiden har kvinnornas våldsutsatthet parallellt med deras
missbruksproblematik i fokus
Att kunskap om kvinnors dubbla utsatthet förmedlas till övriga
samarbetspartners som i sin verksamhet möter dessa kvinnor.
I verksamhetsplanen står vidare att Elsa erbjuder:


En verksamhet som bygger på kunskap om kvinnornas utsatta situation och
specifika behov både vad gäller våldsutsatthet och missbruk.
Kvinnorna ett skyddat och tryggt boende både i akuta situationer men också
mer planerat
1
Tidigare med verksamhetsnamnet BOSSE
l ett tidigt skede diskuterades att Elsa förutom att vara ett skyddat boende (jourboende och
inskrivningsboende) på sikt skulle kunna inrymma fler verksamheter för målgruppen våldsutsatta
kvinnor i missbruk.
3
Förutom de fyra redovisade delmålen fanns före start ett delmål med lydelsen ”Att missbruksvården i
Norrköping får ett tydligt genusperspektiv och är uppmärksamma på kvinnors specifika behov”. Redan
inför planen för 2010 togs detta bort då det ansågs ogörligt för kvinnoboendet Elsas personal att ta det
övergripande ansvaret för missbruksvården i Norrköping som avses.
2
5



Kvinnorna stöd i form av bearbetande och motiverande samtal
Kvinnorna möjlighet till gemenskap med andra kvinnor i form av olika
gruppaktiviteter
Visa kvinnorna möjligheter till förändring.
Utåtriktad information om Elsa
I samband med starten togs två informationsbroschyrer om Elsa fram. Dels en som
kortfattat beskriver fakta om Elsa och kontaktuppgifter (A5-format), dels en i
fickformat (A6) direkt riktad till målgruppen.4 I den större beskrivs Elsa som ett boende
med stöd för kvinnor som har en missbruksproblematik och därmed samtidigt ofta är
våldsutsatta. Att bo på Elsa kan ingå som en del i en mer långsiktig planering. Till Elsa
kan man komma när som helst på dygnet. Elsa har kvinnlig personal och är bemannat
stora delar av dygnet, Personal har kompetens att möta kvinnor runt deras
våldsutsatthet och missbruk. På Elsa har man ett tydligt genusperspektiv och arbetar
efter teorier om empowerment och med stort utrymme för delaktighet hos de
boende. Slutligen framgår det i broschyren att Elsa samverkar med annan
missbruksvård i kommunen, landstingsverksamheter, polis m fl.
I Elsa finns 14 lägenheter5 med möjlighet till självhushåll. Fem av lägenheterna har
plats för två boende med gemensamt kök. Två av dessa lägenheter har tillsammans
fyra jourplatser. Övriga lägenheter ska ge plats för planerat boende, s.k.
inskrivningsboende. Dessutom finns utrymmen i huset för gemensamma aktiviteter.
Huset ligger centralt i Norrköping med tillhörande trädgård för utomhusaktiviteter.
I den lilla broschyren identifieras målgruppen med ett antal frågor. Vidare beskrivs att
Elsa erbjuder följande:



Boende för kvinnor
Stöd till egen förändring
Möjligheter till praktiskt och socialt stöd
Utvärderingsuppdraget
Utvärderingsuppdraget syftar till att nå ökad kunskap om målgruppen våldsutsatta
kvinnor i missbruk och om metoder för att stödja dessa kvinnor i deras arbete med att
förändra sin livssituation. Vidare är uppdraget att följa och värdera utvecklingen av
4
5
Båda har titeln ”Kvinnoboendet Elsa”
Varav två är handikappanpassade
6
verksamheten på kvinnoboendet Elsa och dess betydelse för de boende kvinnornas
arbete med att förändra sin livssituation.6
Utvärderingen ska vara både summativ, dvs. försöka bedöma värdet av verksamheten i
efterhand, och formativ, dvs. bidra till att forma/omforma verksamheten under tiden
den pågår. I detta skede av utvärderingens avrapportering handlar det i huvudsak om
det formativa syftet. Samma syfte har de halvårsvisa muntliga återkopplingarna haft.
Även måluppfyllelseanalys och processutvärdering ingår i uppdraget, där det
fortlöpande arbetet (processen) studeras med hänsyn till vilken betydelse det har för
de deltagande kvinnornas förändringsarbete. Båda dessa delar i utvärderingen
behandlas i delrapporten.
Som sagts ovan påbörjades utvärderingen i oktober 2009 med därefter återkommande
datainsamlingar och återkopplingar. Samma design planerades återkomma terminsvis
vid fyra tillfällen från och med våren 2010 till och med hösten 2011. Upplägget
inkluderar intervjuer med enhetschefen och personalen om hur verksamheten
utvecklas och bedrivs, vilka metoder som används och hur personalen uppfattar att
dessa fungerar, kritiska händelser etc. Både grupp och individuella intervjuer
planerades. Deltagande observation genom närvaro i husets verksamheter med
informella samtal med de boende kvinnorna är ytterligare en metod för
datainsamlingen. Intervjuer med de boende kvinnorna och även intervjuer med
anhöriga/medlemmar i nätverk kring de boende kvinnorna fanns med i
utvärderingsdesignen liksom att studera dagböcker som de boende kvinnorna skulle
skriva under sin vistelse i huset. Urval och fokusering av utvärderingsaktiviteterna
skulle göras i kontinuerliga samråd med enhetschefen för kvinnoboendet Elsa.
Organisationsstruktur
Verksamheten Elsa sorterar under socialkontorets missbruksvård tillsammans med
övriga verksamheter Frideborg, Ellen och Vuxenenheten.7 Enhetscheferna inom
missbruksvården ingår i ett chefsnätverk som har återkommande träffar.
Personalen på Elsa består av enhetschefen och från verksamhetsstarten fem
heltidsanställningar som under hösten 2010 utökades med 25 procent ytterligare
anställning. Anställningarna tituleras socialpedagoger och behandlingsassistenter. De
anställda har i praktiken varierande utbildnings- och erfarenhetsbakgrund och alla är
kvinnor. Personalen arbetar på schema med öppethållande alla dagar mellan kl 9 och
22. Samtliga fem arbetade heltid de första 8-9 månaderna. I början av hösten 2010
slutade en vikarie och den ordinarie anställde kom tillbaka. Samtidigt påbörjade en
6
Hämtat från utvärderingsoffert tillika avtal, daterat 2009-08-24
Enhetschefen ansvarar för kvinnoboendet Elsa och Frideborg (samtalsstöd för våldsutsatta kvinnor,
män som använder våld och barn som lever med våld)
7
7
personal en ettårig tjänstledighet och en vikarie rekryterades. I samband med detta
gick fyra av de anställda ner i sysselsättningsgrad, vilket tillsammans med en utökning
med 25 procents anställning gjorde det möjligt att ta in en sjätte anställd på deltid.
När personalen lämnat huset för dagen, dvs. kl 22, har det mobila teamet (både män
och kvinnor) uppdrag att se till kvinnoboendet Elsa några gånger per natt. Vid behov
går de in i huset och kan även gå in i lägenheterna om det anses behövas. Mobila
teamet kan i samråd med socialjouren placera kvinnor i jourboendet på Elsa. Vid dessa
tillfällen informeras övriga boende genom att anslag sätts upp på anslagstavlorna i
husets båda trappuppgångar.
En vaktmästare (man) är knuten till kvinnoboendet Elsa liksom utvärderaren (kvinna).
Sedan sommaren kan även en sjuksköterska från primärvården (kvinna) räknas in i
organisationen genom sina månatliga besök på kvinnoboendet Elsa. Under det första
verksamhetsåret valde man att inte ta emot praktikanter från olika utbildningar i syfte
att begränsa antalet personer i huset.
8
UTVÄRDERINGENS GENOMFÖRANDE
Från oktober 2009 till och med december 2010 har följande datainsamling genomförts:
Intervjuer
Före verksamhetsstart gjordes en gruppintervju med samtlig personal inklusive
enhetschef. Därefter har halvstrukturerade individuella intervjuer, dvs. intervjuer med
på förhand formulerade frågor, genomförts med enhetschefen, med personalen och
med de boende kvinnorna. Ett antal frågor har varit gemensamma för enhetschefen
och personalen, medan andra varit olika. Det kan t ex specifikt ha rört chefsuppdraget
eller personalens särskilda uppgifter och utmaningar. En annan intervjuguide har
funnits för intervjuerna med de boende. Intervjufrågorna under våren 2010 handlade
delvis om de specifika förhållanden som en startperiod av en verksamhet innebär,
medan frågorna successivt anpassats till den pågående verksamheten.
Totalt har 27 intervjuer genomförts.
Fem (5) intervjuer har genomförts med enhetschefen: 26 oktober (2009), 15 december
(2009), 4 mars, 17 augusti och 26 oktober (2010).
Personal intervjuades i grupp den 26 oktober 2009. Därefter har individuella intervjuer
med personal genomförts. Förutom gruppintervjun har sammanlagt 12 intervjuer
gjorts med personal mellan den 15 december 2009 och 26 oktober 2010. Fem (5)
personal är enskilt intervjuade vid två tillfällen vardera och två (2) vid ett tillfälle
vardera.
Åtta (8) boende kvinnor har intervjuats. En intervju gjordes med två boende samtidigt.
Två av de åtta har intervjuats vid två tillfällen. Frågorna har som tidigare sagts
anpassats till verksamhetens uppbyggnadsfas liksom till kvinnans situation på Elsa, t ex
nyinflyttad, boendetid, på väg att flytta ut, etc.
Samtliga intervjuer har spelats in och skrivits ut i sammanfattning. Tyvärr krånglade
batteriet i bandspelaren vid ett av de första intervjutillfällena varför en intervju med
enhetschefen och en med en personal inte blev inspelad. Däremot fanns kortfattade
minnesanteckningar från intervjuerna som kunde skrivas ut. De individuella
intervjuerna med enhetschef och personal har tagit mellan 30 och 60 minuter medan
de första intervjuerna med de boende kvinnorna har tagit mellan 45 och 75 minuter
och fortsättningsintervjuerna omkring en halvtimme.
Det fanns ursprungligen tankar på att intervjua anhöriga till de boende kvinnorna
alternativt någon annan viktig person i deras omgivning. Vid ett antal tillfällen under
våren 2010 har möjligheterna till kontakter med anhöriga öppnats i samtal med
9
kvinnorna. När dagen för samtalet med anhöriga eller annan viktig person har närmat
sig har mötet av olika anledningar inte kommit till stånd. Under hösten beslutades
därför i samråd med enhetschefen att avbryta försöken och integrera erfarenheten
som en del i utvärderingen.8
Besök och observationer
Följande besök har gjorts på kvinnoboendet Elsa år 2009:
26 oktober
30 oktober (invigning)
15-16 december
Följande besök har gjorts på kvinnoboendet Elsa år 2010:
3-4 mars
2-3 juni
17-18 augusti
26-27 oktober
8 december
I samband med besöken, med undantag för invigningsdagen och den 8 december
2010, har intervjuer genomförts. Övrig tid under besöken har jag rört mig i huset, fikat
och samtalat med de boende kvinnorna, deltagit i aktiviteter etc.
Inga dagböcker
På planeringsstadiet fanns en idé om att samla in data för utvärderingen genom att ta
del av dagböcker som de boende kvinnorna eventuellt skulle skriva. Redan före start
uttryckte personal stor tveksamhet till om detta skulle vara möjligt med hänsyn till
målgruppen och verksamhetens inriktning i form av erbjudande av stöd och inte
behandling. Att skriva dagbok som ett led i den enskildes förändringsarbete har inte
heller varit aktuellt och detta inslag i utvärderingen har därför utgått.
8
När detta skrivs har en intervju med en anhörig kommit till stånd. Ambitionen om fler hålls därför vid
liv.
10
DET FÖRSTA VERKSAMHETSÅRET – KÄNNETECKEN OCH UTMANINGAR
Efter analysen av insamlad data kan uppbyggnadsprocessen beskrivas i tre faser;
förberedelsen, starten och fortsättningsfas 1, det sista en benämning som indikerar att
det kommer flera fortsättningsfaser. Att bygga upp en verksamhet som kvinnoboendet
Elsa tar tid och är en process som saknar tydligt slut. Det är rimligt att tro att
verksamhetens inre och yttre ramar kan nå någon slags stabilitet efter ett antal
inledande år. Samtidigt fortsätter verksamheten att utvecklas i en ständigt pågående
process, som kommer vara beroende av vilka individer (personal och boende) som
finns i verksamheten och också beroende av resurser och andra omständigheter. Jag
har valt att beskriva förloppet i dessa tre faser, var och en för sig. Förberedelse- och
startfasen varade ungefär till sommaren 2010 och fortsättningsfas 1 har följts t o m
början av december 2010. Det återstår att se hur utsträckt i tiden fortsättningsfas 1 blir
och om den på samma sätt som startfasen kommer att få ett, som jag tolkat det,
tydligt slut genom en specifik episod/händelse.
I redovisningen är citat sparsamma. När de används är citaten mycket korta men visar
förhoppningsvis på att stöd för resultatredovisningen finns i de intervjuades utsagor. I
vissa fall har jag dessutom valt att använda synonymer till det ursprungliga ordvalet i
citaten. I dessa fall bedöms innebörden vara oförändrad. Anledningen är att så få
personal respektive boende intervjuats och stor hänsyn behöver tas för att undvika att
någon blir igenkänd.
Förberedelsefasen
Kvinnoboendet Elsa invigdes den 30 oktober 2009 och de första boende flyttade in den
9 november. Verksamheten skulle startat den 1 mars 2009 men sköts upp av
ekonomiska skäl. Enhetschefen anställdes redan 1 juni 2008 som enhetschef för
verksamheten Frideborg och den kommande verksamheten Elsa. Hon fick därmed
längre tid än planerat till förberedelse som bl. a innebar att delta i fastighetens
ombyggnad och anpassning till kommande verksamhet, personalrekrytering och övrig
planering. En del i förberedelserna handlade om att se hur andra verksamheter i
kommunen och frivilligorganisationer arbetade med kvinnor i missbruk. Samtidigt gavs
tid att informera om kvinnoboendet Elsa.
Övrig personal rekryterades direkt efter sommaren 2009. Kravet på kvalifikationer var
relevant högskoleutbildning alternativt annan lämplig utbildning och erfarenhet från
missbruksvård. Intresset var stort, 260 sökande, varav 15 internsökande, till de fem
heltidstjänsterna. I samma vecka som tjänsterna skulle annonseras beslutades om
anställningsstopp i kommunen och dispens måste begäras för att anställa någon
externsökande. Efter en, som enhetschefen beskriver, gedigen rekryteringsprocess
11
tillsammans med personalrepresentant från förvaltningen rekryterades slutligen 3
internsökande och 2 externsökande till de fem tjänsterna som socialpedagoger och
behandlingsassistenter.9 De rekryterade hade varierande utbildning och erfarenhet.
Sammantaget hade personalgruppen relativt begränsad erfarenhet från vård av
missbrukare. Man kunde konstatera att rekryteringen lett till en blandning av
kompetenser och personligheter vilket ansågs som bra. Enhetschefen var mycket nöjd
med rekryteringen trots anställningsstoppet, som i viss mån kom att påverka valet av
personal.
Personalen började sina anställningar den 1 oktober. Två hela utbildningsdagar i
empowerment genomfördes första veckan då empowerment är en av två grundpelare
i verksamheten. Den andra är genusperspektivet. Personalen deltog i ytterligare två
utbildningsdagar före start, dels för att lära mer om gruppen missbrukande kvinnor
och dels inom ramen för KIM (Kvinnofrid i missbruksvården).10 Övrig tid användes till
att lära känna varandra, prata igenom verksamhetsmål, metoder, regler och rutiner,
diskutera farhågor och oklarheter, sy gardiner och i övrigt inreda lokaler och
lägenheter och slutligen förbereda invigningen. Farhågorna handlade i huvudsak om
att det skulle bli stökigt omkring och i huset. Mycket tid gick därför åt till att diskutera
hur man genom lås, regler och andra säkerhetsåtgärder kunde skydda sig själva och de
boende. Företag och privatpersoner i Norrköping hade på olika sätt sponsrat
verksamheten med bl.a möbler, inredning och tårtor till invigningen.
Enhetschefen berättar om att viss tveksamhet tidigare hade funnits mot att satsa på
målgruppen våldsutsatta kvinnor i missbruk och behoven av verksamheten hade
ifrågasatts. En anledning till skepticismen kan vara att våldsutsattheten inte är något
som missbrukande kvinnor söker bistånd för och att det därför i hög grad är en okänd
problematik. Istället söker många i första hand hjälp med bostad. Målgruppen för
kvinnoboendet Elsa är därför inte så synlig, vilket blev uppenbart i VERA projektet11.
För många som arbetar med målgruppen står det dock klart att missbrukande kvinnor
också ofta är utsatta för våld.12
Invigningen ägde som sagts ovan rum den 30 oktober 2009 med invigningstal av
kommunfullmäktiges ordförande tillika ordförande i socialnämnden Li Teske (s) som
tillsammans med Iréne Linden (s), tidigare socialnämndens ordförande kämpat
politiskt för verksamhetens tillblivelse. Dessutom berättade enhetschefen mer om
verksamheten som har plats för 18 boende, varav några jourboende. Hon berättade
9
Enhetschefen reflekterar över att man kan vara anställd som barnpedagog men kvinnopedagog var
inte en yrkestitel som godkändes.
10
Ett nätverk med 40 kommuner
11
Läs om VERA projektet på sid 5 ff
12
Det bekräftas också bl a i studien ”Mäns våld mot missbrukande kvinnor – ett kvinnofridsbrott bland
andra (Holmberg & Smirthwaite 2005).
12
att två av de 14 lägenheterna är handikappanpassade. Fem lägenheter kan ta emot två
boende vardera. Talen hölls utanför huset, som för dagen var prytt med ett brett rött
sidenband. Bandet klipptes och gästerna kunde gå runt i husets lägenheter och
gemensamhetsutrymmen, fira med kaffe och tårta och besöka olika aktiviteter som
anknöt till husets verksamhet. Den i Sverige välkände politikern och föreläsaren
Gudrun Schyman föreläste (vid två tillfällen under invigningsdagen) om missbrukande
kvinnors utsatthet i samhället. I en av källarlokalerna spelades en timmes lång
föreställning ”Det fysiska gör mindre ont”, om mäns våld mot kvinnor upp vid två olika
tillfällen.13 I en annan lokal i källaren visades en utställning om Elsa Bock som ägde
huset från 1937 fram till sin död 2007, då kommunen köpte det.14 Elsa beskrivs som en
varm, godhjärtad och stark person med stor integritet och har fått ge namn åt huset.
Startfasen
Det var 14 kvinnor i kö för boende på Elsa och 12 av dem kom att successivt flytta in
under november månad 2009. På kort tid fylldes alltså kvinnoboendet Elsa med 12
boende och 6 personal (inklusive enhetschefen), alla kvinnor. Målet var att skapa
rutiner, realisera verksamhetsmålen och bygga någon slags kvinnogemenskap.
Ganska omgående kom en rad frågor att livligt diskuteras. Det gällde i huvudsak de
regler som hade satts upp för boendet, men kunde också handla om andra
irritationsmoment i samvaron i huset. En maktkamp om huset präglade startfasen. Inte
helt oväntat uppstod en del missförstånd och man gjorde olika tolkningar av
boendeformen ”eget boende” och verksamhetsmålen. Det senare gällde t ex
innebörden i erbjudandet av stöd eller vilka förväntningar som fanns på de boendes
förändring av sin livssituation. Hur empowerment och genusperspektiv, de två
grundpelarna i verksamheten, skulle omsättas i praktiken vållade personalen en del
huvudbry under startfasen. Personalens uppdrag upplevdes som svårare än väntat och
en viss osäkerhet smög sig in i arbetet och krävde uppmärksamhet. Nedan beskrivs de
nämnda temana närmare.
Maktkamp om huset, regler och rutiner
De mycket livliga diskussionerna om rutiner och regler tolkades som en maktkamp om
vems kvinnoboendet Elsa är. Tillhör huset de boende kvinnorna eller är det
kommunens/personalens hus. Och vem bestämmer i huset? Ett vi och dom
utvecklades mellan de båda kvinnogrupperna. Rutiner och regler blev symboler för
makten i huset. Med hjälp av dem kontrollerade personal de boende kvinnornas
tillträde till huset, deras sovvanor etc. Vissa argument och beteenden
13
En teaterpedagog från Kvinnojouren hade skrivit manus och framförde föreställningen.
Elsa var 104 år vid sin död. Enligt hennes önskemål tillföll pengarna för fastigheten Rädda Barnen och
ett skrivprojekt för barn i Afrika.
14
13
uppmärksammades som vanliga i dessa diskussioner och fungerade som vapen i
maktkampen. De boende kvinnornas vapen var högre ålder, erfarenhet av missbruk
och aggressiva utfall mot personalen, ett slags verbalt våld. I intervjuerna sades bl. a
att ”Jag kan ju vara mamma till den barnrumpan” eller ”Dom vet ju inget om hur det är
att vara missbrukare”. Personalen hade ett givet övertag, och ett vapen, i sin position
som anställda. De kunde också i vissa lägen hänvisa till utbildning och social
erfarenhet.
Såhär i efterhand uppfattas maktkampen som mindre märklig. Verksamheten var ny
för alla och hur det pratats om kvinnoboendet Elsa i missbrukarkretsar påverkade
sannolikt det som sedan hände. Här skulle våldsutsatta kvinnor i aktivt missbruk få ett
eget boende, kanske för första gången på mycket länge. Personalen beskriver också
hur denna först inflyttade grupp kvinnor snabbt acklimatiserade sig, hade
förväntningar om att fixa till ett eget hem, men ändå inte fullt ut. Innebörden i ”ändå
inte fullt ut” konkretiserades bl.a. i de regler som sattes upp för verksamheten och
som begränsade det efterlängtade egna boendet.
De som flyttade in informerades om de regler som gällde i huset. Att inte vara hotfull
var en självskriven regel för både personal och boende.15 Rökning var och är inte
tillåten i lägenheterna, men däremot i det rökrum som finns iordningsställt i källaren.
Under våren berättade personal att vissa trotsade förbudet och rökte i lägenheterna.
Det är dock inte något som nämnts under hösten.
De tre regler som talats en del om i intervjuer och andra utvärderingssammanhang är
1) att alkohol och droger inte får förekomma i huset (däremot är det tillåtet att vara
påverkad och vistas i huset), 2) att barn inte får vistas i huset och 3) att de boende
kvinnorna inte heller får ta emot besök utifrån. Den först nämnda av dessa, vi kan kalla
den drogregeln skapade en del frustration för personalen och mycket tid användes på
personalmöten för att diskutera regeln och hur personalen skulle hantera misstanke
eller kännedom om droger i huset. Personalen sade sig förstå att droger förekommer,
men menade att droger i ett kommunalt boende aldrig kan tillåtas. Diskussionerna
utmynnade i att vid misstanke ta upp saken med berörd kvinna. En osäkerhet i
sammanhanget var att personal sade sig ha otillräcklig kunskap om drogers utseende,
lukt etc. för att vara säkra på sina iakttagelser.
Den andra omdiskuterade regeln, att barn inte får vistas i huset, framstod för all
personal som nödvändig. Miljön på Elsa anses inte lämplig för barn då många boende
är aktiva missbrukare och akuta dramatiska incidenter kan inträffa och också har
inträffat. Samtidigt förstår personalen en del kvinnors frustration över regeln. I
intervjuerna med de boende är det särskilt några kvinnor som menar att barnregeln
15
Vid ett par tillfällen har den regeln brutits mot.
14
bidrar till att de vill ifrån Elsa även om boendet för övrigt är bra för dem. ”Vill kunna ta
hit barnen som en vanlig människa”, sade en av de intervjuade. Det är inte ovanligt att
de boende kvinnorna har barn som är föremål för insatser från sociala myndigheter
eller kriminalvård. Kontakten med barn och barnbarn är av detta och andra skäl inte
alltid så bra och/eller frekvent. De boende har dock möjlighet att om de så önskar, visa
sina eventuella barn och andra närstående lägenheten där de bor. Barn och
moderskap är ett ofta lyft tema i samtal med kvinnor i missbruk där idealet om ”den
goda modern” kommer i konflikt med vardagsverkligheten och också med denna regel
på Elsa.16 Personal uttrycker i intervjuerna en önskan om att medverka till att
kvinnorna på annat sätt ges möjlighet att få träffa sina barn. Frågan uppfattas därför
leva vidare och som utvärderare ser jag det som en del i förverkligandet av
genusperspektivet i verksamheten.17
Slutligen något om den tredje regel som kom att ges samtalsutrymme, den s.k.
besöksregeln. Förbudet gäller alla besök utifrån dvs. män/sambos, partners, andra
anhöriga eller vänner. Olikheterna i kvinnornas livssituation avgör ofta hur de ser på
den här och även andra regler, medan personalen har verksamhetens mål om skyddat
boende att förhålla sig till. Regeln om besöksförbud skapar trygghet och skydd i
boendet, verksamhetens huvudmål, och flera av de kvinnor jag intervjuat har också
uttryckt glädjen i att kunna ”stänga dörren om sig”.
Förutom regler introducerades vissa rutiner för att få en fungerande verksamhet där
skyddet för kvinnorna stod i centrum. Två av dessa, insläppningsrutinen och
väckningsrutinen, finns anledning beskriva lite närmare, då kritiken var stark mot båda.
För att börja med insläppningsrutinen hade de boende fram till sommaren inte egna
nycklar till ytterdörren. Personalen öppnade för kvinnorna. För att bli insläppta
behövde de boende komma hem före kl 22 då personalen gick för dagen. Det mobila
teamet kunde dock släppa in en boende senare. Ganska snart kom också kvinnorna att
släppa in varandra utanför de bestämda tiderna. Vidare ställde man upp dörrarna för
varandra vilket gjorde att verksamheten inte längre kunde garantera skydd och
trygghet.
Från början etablerades vidare en väckningsrutin på morgonen. Personalen gick runt
och knackade på lägenhetsdörrarna och bjöd in till morgonfikat kl. 9.30. Det fungerade
som en daglig kontroll över kvinnornas välbefinnande för att säkerställa att ingen for
illa i boendet. Kvinnorna menade att de behandlades som barn eller
16
Se t ex Karin Trulssons avhandling ”Dans på lina. Om kvinnors missbruk, familjeliv och behandling”
(2006)
17
Verksamheten kan bl a låta sig inspireras av Karin Trulssons avhandling, se fotnot 16 ovan.
15
förståndshandikappade och de härmade ilsket personalens argumentering för
rutinerna och rop om att ”dags för morgonfika”.
Diskussionerna om reglerna och rutinerna fortsatte under våren. Arenan för
diskussionerna var husmötena, men irritationen över regler och rutiner visades i alla
sammanhang där personal och boende kvinnor möttes. Förslag att ersätta
väckningsrutinen kom fram som kunde tillgodose personalens behov av att dagligen få
information om de boendes hälsotillstånd. I mars ersattes därför väckningsrutinen
med att personal kvällstid knackar på hos boende som inte synts till eller hörts av
under dagen.
Andra lösningar för att behålla skyddet i boendet, än den mindre funktionella
insläppningsrutinen, kom så småningom också att övervägas, bl a då personalens
farhågor om att missbrukargäng skulle skapa oro utanför och omkring kvinnoboendet
Elsa inte besannades. På midsommarafton 2010 fick de boende egna nycklar i form av
låskort (tags). Utdelningen av låskort till de boende har av både personal och boende
beskrivits som helt avgörande för stämningen i huset. Maktkampen i huset var över.
Istället för ”vi och dom” skapades ett gemensamt vi i huset, där båda kvinnogrupperna
hade lika möjligheter att komma in i huset och gemensamt utestänga andra.
Otydligheter om boendeformen och verksamhetsmålen
Som redan sagts flyttade de 12 första kvinnorna in på Elsa med föresatsen att nu
äntligen få ett eget boende. Väl inflyttade uppstod en del oklarheter omkring vad detta
egna boende egentligen innebar. Kvinnorna sade sig ha fått information om att ”det
var självhushåll och egna lägenheter” men i praktiken kunde personal gå in i
lägenheterna när de så ville. I deras uppdrag låg ju ett visst ansvar för att lägenheterna
förvaltades väl. Dessutom skulle de i egenskap av kontaktpersoner genomföra
veckovisa samtal med enskilda boende kvinnor och gärna göra det i deras lägenheter.
Både personal och boende kvinnor var frustrerade över alla de olika tolkningar
omkring boendeformen och även över verksamhetsinriktningen som uppenbarades i
det dagliga arbetet. De inskrivningsboende hade olika förväntningar på sig själva och
på personalen. Några såg tiden på Elsa som ett eget boende utan några som helst
tankar på att förändra sin livssituation, t ex avseende droganvändning. Andra hade
målet att sluta med droger. Personalen var överens om att boendet i första hand var
ett skyddsboende, men i andra hand kom det som för många ansågs självklart,
nämligen att boendet på Elsa successivt också skulle bidra till att kvinnornas missbruk
minskade.
Förväntningarna om minskat missbruk hängde så att säga i luften och budskapet till de
boende kvinnorna och till personalen blev otydligt. Kvinnoboendet Elsa är inget
16
behandlingshem utan erbjuder stöd till de boende kvinnorna i deras arbete med att
förändra sin livssituation. Samtidigt är verksamheten på Elsa organiserad med
regelbundet (varje vecka) återkommande s.k. motiverande samtal, kontaktpersonskap
och krav på att genomförandeplan skrivs i samarbete mellan deltagaren,
socialsekreteraren och kontaktpersonen på Elsa.
Frågorna som diskuterades handlade om vad boendet på Elsa erbjuder och vad som
krävs av de boende på Elsa? Om deltagare själva inte önskar förändra något, är det
okej och i så fall hur länge är det okej? Personalens dilemma handlade om hur de ska
agera för att fullgöra sitt uppdrag och förverkliga verksamhetsplanens mål? 18
En rad frågor uppkom under startfasen som ett resultat av dessa oklarheter. Vilka blir
konsekvenserna för personalen och verksamheten med deltagare som har så olika
inställning till sitt missbruk? Kan kvinnor som vill sluta med droger dagligen vistas i en
miljö tillsammans med andra som aktivt missbrukar? Kan någon slags förändrings- eller
utvecklingskarriär presenteras i verksamheten som motiverar till förändring på lång
sikt? Vid återkopplingen i juni pekades på hur avgörande frågan om boendeform och
verksamhetsinriktning är för andra ställningstagande. Det gäller målgruppen,
boendetid och organisering av verksamheten. Tydlig information till sökande,
socialsekreterare, samarbetspartners m fl är vidare en central faktor för en så effektiv
och bra verksamhet som möjligt.
Kvinnoboendet Elsa planerades för målgruppen ”våldsutsatta kvinnor i missbruk”.
Under förberedelse och startfasen förändrades beskrivningen av målgruppen till att
kvinnor som missbrukar normalt är utsatta för våld.19 Det hade skett en slags glidning
från våld och missbruk till missbruket i första hand och våldet i andra. Personal beskrev
våldet som svårt att prata om och inte det som verkade viktigast att ta itu med.
Dessutom hade kvinnorna genom boendet på Elsa fått skydd mot våldet. Personal
hade hört liknande erfarenheter från andra verksamheter. I Elsas verksamhetsplan står
dock klart och tydligt att våldsutsattheten liksom missbruksproblematiken ska vara i
fokus hela tiden. I personalgruppen såg man olika på vem som lämpligen skulle ta
initiativ till att prata om våldstemat, personal eller de boende kvinnorna. Vidare rådde
delade meningar om vems behov det var att lyfta våldet som samtalsämne. När
utvärderaren återkopplade resultaten till personalen i juni rekommenderades att
utveckla kunskap om behov kopplade till erfarenheter av våld samt hur man kan
initiera samtal om våld.20 Personalens tveksamheter skingrades dock efter att jag som
utvärderare tagit upp försiktigheten under återkopplingen till de boende kvinnorna i
18
Personalens uppdrag är ett tema som diskuteras närmare längre fram i rapporten, se sid 19 ff.
Vilket också visats i studier, t ex Holmberg & Smirthwaite 2005
20
Se ”Respektera mig! Handbok för yrkesverksamma om våldsutsatta kvinnor i missbruk” utgiven av
Malmö stad inom projektet Bättre boende för hemlösa kvinnor i Malmö.
19
17
augusti. För deras del fanns inga hinder för att samtal om våld initieras på Elsa. De
menar att de väljer om de önskar att medverka. Deras reaktioner innebar som framgår
längre fram i rapporten, att personalen med ett annat självförtroende, tog tag i temat
under hösten.
Tillkrånglat empowerment och saknat genusperspektiv
Verksamheten på Elsa ska organiseras utifrån empowerment och genusperspektiv.21
Någon närmare instruktion om innebörden i dessa begrepp finns dock inte formulerad
i verksamhetsplanen. Hur empowerment och genusperspektivet skulle omsättas i
praktiken blev en uppgift för i huvudsak enhetschefen. Personalen erhöll därför
utbildning i empowerment redan före start.22 Under våren följde mycket diskussioner
bland personal om vad empowerment egentligen innebar i praktiken. Det visade sig
också oklart om empowerment var en metod eller ett förhållningssätt?23 Inför en
uppföljande utbildningsdag försökte personal att identifiera situationer där
empowerment förekom och även s.k. disempowerment situationer (dvs. situationer
som tog ifrån kvinnan makt istället för att bemyndiga henne) skulle bestämmas.24 Det
utvecklades till en tämligen krånglig och instrumentell tolkning av empowerment med
en känsla av att det fanns något rätt och fel. Närmare sommaren landade
empowerment som ett mer bekvämt förhållningssätt i vardagen och personal sade sig
känna igen det från andra beskrivningar av socialt arbete, t ex lösningsfokuserat
arbete, stärka de egna resurserna, motiverande samtal etc. Vid återkopplingen i juni
diskuterades om empowerment som verksamhetsstrategi och förhållningssätt skulle
kunna utvecklas ytterligare? Kan de boende kvinnorna tilldelas ett ökat ansvar i och för
huset, t ex för maten, fikat, trädgården, trapphus, temakvällar etc.?
Ambitioner fanns att sätta sig in i det genusvetenskapliga kunskapsområdet och
gemensamt reflektera över vad genusperspektiv skulle kunna innebära för
verksamheten. Genusperspektivet förblev emellertid i stort sett outvecklat under
startfasen. I intervjuerna nämns att jämställdhet självklart framhålls som viktigt och
att ”kvinnor kan” både märks och påtalas i olika sammanhang. Som genusvetare ser
21
Empowerment kan definieras som en process som ska möjliggöra för individer att få mera makt i sina
liv, ungefärligen översatt till bemyndigande eller maktgörande. Genusperspektiv innebär dels att
synliggöra kvinnors och mäns närvaro och villkor i samhället och dels att problematisera villkor, normer,
värderingar, föreställningar och attityder om kvinnor och män, kvinnligt och manligt. Jmf Forsberg &
Starrin 1997 för definitionen av empowerment och www.skl.se/jamstalldhet angående beskrivningen av
genusperspektiv.
22
Utbildningen genomfördes av Bam Björling tidigare vd på Stiftelsen Kvinnoforum, författare och
föreläsare inom områdena empowerment och genusperspektiv.
23
Som jag uppfattar det är metod mer av ett förfaringssätt, en praktik medan ett förhållningssätt
handlar om regler för hur man förhåller sig oavsett den enskilda situationen.
24
En besvärlig uppgift då t ex att hjälpa någon med att ringa ett telefonsamtal kan vara både och där
helhetsbedömningen i den aktuella situationen är helt avgörande för om det ger eller tar ifrån kvinnan
makt.
18
jag flera omständigheter på Elsa som kan berikas, tolkas och bättre förstås med hjälp
av genusperspektiv. Med enbart kvinnor i huset ska kvinnor relatera till kvinnor utan
direkt närvaro av män i vardagen, vilket är ovanligt och därför en utmaning. Med män
närvarande förhåller sig kvinnor i huvudsak till männen utifrån att mannen är normen
för människan i könsmaktsordningen/genussystemet.25 Här möter varje individuell
kvinna andra kvinnor med självständigt ansvar för sig och sina liv i vardagen på
kvinnoboendet Elsa. Barn har genom historien varit en angelägenhet som i huvudsak
tillskrivits kvinnor. Det leder till att mammor, mer än pappor, har egna och
omgivningens starka förväntningar på sig att ta hand om sina barn. Av intervjuerna
med de boende kvinnorna framgår att barn och barnbarn är något som de gärna talar
om, de är oroliga för och tänker mycket på. Barn kan vidare ge kvinnor status och
makt, ett visst socialt kapital (vid sidan om ekonomiskt och politiskt). Samtidigt är
barns fysiska närvaro inte tillåten på Elsa. Personals vilja att försöka finna former att
stödja kvinnornas kontakter med sina barn blir därför en viktig fråga både i ett
genusperspektiv och utifrån empowerment. Förutom att vissa i personalgruppen har
särskild genusvetenskaplig kompetens som kan komma alla tillgodo, har den externa
handledaren genuskunskaper värdefulla för personal verksamma i en exklusiv
kvinnomiljö.26
Personalens uppdrag svårare än väntat
Starten var rörig och arbetet svårare än väntat berättar personalen. Uppdraget innebar
att försöka skapa kontakt med de boende kvinnorna, bygga relationer och erbjuda stöd
i olika former. Alla omständigheter som nämnts tidigare i kapitlet bidrog förstås till
svårigheterna i att förverkliga detta. I personalgruppen underströks hur viktigt det var
att inte kräva något av de boende utan att istället vara mer erbjudande i sitt
förhållningssätt. Det visade sig svårare än väntat att vara passiv när man såg behoven
och utvecklingspotentialen hos de boende kvinnorna. För vissa i personalgruppen var
detta svårare än för andra och en känsla av professionell osäkerhet smög sig på. I all
välmening ville man inte tränga sig på, vilket bidrog till en försiktighet att närma sig de
boende kvinnorna.
Att få till en dialog var ytterligare en utmaning. Det var inte så ovanligt att personalens
kontaktförsök möttes av aggressiva verbala utfall. Som personal blev man både rädd
och vilsen och kände helt enkelt inte igen sig från andra relationer. Vid återkopplingen
i juni lyfte jag som utvärderare fram möjligheten att ta hjälp av kommunikationsteorier
för att komma vidare. Så t ex diskuterades transaktionsanalys där de s.k. jagtillstånden
25
Genussystemet är uppbyggt av könsdikotomin (isärhållandet mellan könen) och hierarkin
(rangordningen mellan könen med mannen som norm). Se bl a Yvonne Hirdman 2001.
26
Handledningen kom igång i april 2010
19
förälder, vuxen och barn lyfts fram och som skulle kunna bidra till ökad förståelse och
metodutveckling.
En ytterligare osäkerhet rörde kunskapen om droger och missbruksbeteende.
Personalen anade att problem i relationerna mellan kvinnor i huset härrörde från att
flertalet kvinnor är i aktivt missbruk? Därför uppmärksammades vikten av att
personalen blir tryggare i sin kunskap omkring droger och missbruk. Ett förslag från
utvärderaren var att kvinnornas erfarenheter skulle kunna tas tillvara och öka
personalens kompetens inom området.
Några faktorer med anknytning till arbetsledning och personal kom att bidra till att
balansera den intensiva och stökiga starten. Personalen beskriver hur den
sammansvetsade personalgruppen och tilltron till varandra som kollegor har varit
räddningen under den tuffa startfasen. Återkommande personalutbildningar, en
tillåtande atmosfär i personalgruppen och tid att samtala på personalmöten har spelat
en avgörande roll för utvecklingen. Från och med april 2010 får personalen
handledning en eftermiddag var tredje vecka, vilket nämns som en del i den trots
omständigheterna gynnsamma fortsättningen.
Fortsättningsfas 1
Startfasen varade från november 2009 till midsommar 2010 och bedöms i
utvärderingen som avslutad i och med att låskort (tags) delades ut och både personal
och boende kvinnor hade tillträde till huset på lika villkor. Både personal och deltagare
har berättat om den positiva vändning detta steg innebar. Tiden efter midsommar
benämns därför fortsättningsfas 1 som beskrivs närmare nedan.
Först en kort sammanfattning av hur startfasens kännetecken och utmaningar
vidareutvecklats. Därefter följer fortsättningsfasens kännetecken och utmaningar
under rubrikerna Målgruppen för jour- respektive inskrivningsboende,
Mötesstrukturen, bl a reviderade husmöten samt Aktiviteterna utvecklas.
Utveckling av startfasens utmaningar
Reglerna faller på plats under sommaren, även om inte alla är lika enkla att hantera i
vardagen. Besöksregelns legitimitet är alla med något enstaka undantag i
boendegruppen överens om. För personalen är även barnregeln självklar men den
kräver att återkommande förklaras för vissa av de boende. Och i intervjuerna med
personal reflekteras över om och hur de kan bidra till att de kvinnor som önskar ska
kunna träffa sina barn. Regeln om drogfrihet i huset uppfattas som självklar för både
personal och boende, ”det är ju ett kommunalt boende”.
20
Diskussionen handlar efter sommaren oftare om hur situationer ska hanteras, där
misstanke finns om att någon bryter mot en regel. Så kom bl a personalen överens
med mobila teamet om att de gå in till en boende om det finns misstanke om att
någon otillåtet vistas där. Vid misstanke om droganvändning eller att det finns droger i
huset ska berörd boende konfronteras med dessa uppgifter så snart som det är
möjligt.
Verksamhetens mål och förhållningssätt har tydliggjorts. Det skyddade boendet
framträder tydligare som det centrala målet och stöd att förändra har tydligare ersatt
krav på förändring. Våldet har såsom det planerades fått sin rättmätiga plats i
verksamheten genom temadagar och utbildning för personalen och temakväll och
spontana samtal med de boende.27
Det behöver ytterligare tydliggöras vad det innebär att bo på Elsa och hur
boendeformen förhåller sig till andra former av boende genom kommunens försorg.
De boende kvinnornas olikheter har ytterligare förstärkts, både avseende deras
tidigare missbrukserfarenheter, men också avseende planer med boendet på Elsa. Den
breddade rekryteringsbasen till jour- och inskrivningsboende diskuteras som en
särskild punkt nedan.
Empowerment är efter sommaren inte längre föremål för diskussioner och
genusperspektivet har aktiverats, bl a genom en utbildningsdag för personal och
efterföljande diskussioner. I huset görs kontinuerliga erfarenheter av att bygga
relationer mellan enbart kvinnor. Det berättas om hur det kan hetta till om småsaker
och det talas också om hur ett slags systerskap kan skönjas mellan kvinnorna i huset.
Personal uttrycker det som att en slags kvinnokultur etableras där kvinnor skämtar om
sig själva, pratar om sina tillkortakommanden, skrattar åt samma saker och pratar om
män ”systrar emellan”.
Många relationer har utvecklats till att bli mer harmoniska, aggressiva utfall är inte
längre så vanliga och personalen känner sig lite tryggare med vad som sker. Både
personal och boende talar om närvaro som en avgörande ingrediens i goda relationer.
Vidare nämns att spontana möten oftare blir mer konstruktiva än planerade. I kapitlet
”Diskussion och särskilda utmaningar” nedan behandlas temat relationer utförligare.
Målgruppen för inskrivnings- respektive jourboende
De flesta av de 12 kvinnor som flyttade in i samband med starten bor kvar efter
sommaren. Några etablerade sig dock aldrig riktigt i huset. De var inskrivna men
vistades inte så mycket på Elsa och flyttade så småningom ut igen och enstaka nya
27
Det s k Makt- och kontrollhjulet, ett verktyg för samtal om våld har kommit att användas.
21
boende flyttade in under startfasen. Den första gruppen inskrivningsboende utgjordes
av kvinnor som varit hemlösa en längre tid och som hade ett känt långvarigt missbruk.
Flera av dem har haft som mål att få stödboende eller annat eget boende och under
sommarmånaderna skedde de första mer planerade utflyttningarna från Elsa.
De kvinnor som flyttade in i början av hösten kom via jourboende. De hade kortvarig
erfarenhet av hemlöshet och deras behov var betydligt mer varierande i jämförelse
med den första gruppen inskrivningsboende.
Under hösten 2010 ökade antalet journätter. Även anledningarna till de akuta
placeringarna blev fler än tidigare och målgruppen kom därmed att breddas. Förutom
våldsutsatta kvinnor i missbruk har kvinnor med psykisk ohälsa, hemlösa kvinnor och
kvinnor som inte kunnat erbjudas boende på kvinnojour erhållit plats på Elsas
jourboende. Beslut om placeringarna görs ofta nattetid av socialjouren. Enhetschefen
menar att vissa journätter skulle kunna undvikas om berörda socialsekreterare
handlägger kvinnornas behov dagtid.
Utvecklingen av målgruppen aktualiserar följande två frågor i det här skedet av
utvärderingen; Vilka kvinnor kan komma ifråga för jourboende? Hur är relationen
mellan jourboende och inskrivningsboende – kan ett jourboende alltid i mån av plats
övergå i ett inskrivningsboende?
Mötesstrukturen, bl a reviderade husmöten
Husmöten organiserades varje onsdag kväll under våren i syfte att informera och
diskutera angelägenheter som rör huset. Inledningsvis var det 4-5 boende som
närvarade tillsammans med de två personal som var i tjänst aktuell kväll. Husmötena
blev, som beskrivits ovan, en av flera arenor för den maktkamp, och de livliga
diskussioner om rutiner och regler, som kännetecknade startfasen. Där lyftes många
frågor som gällde huset såsom inredning, aktiviteter, kritiska incidenter28 etc. Vartefter
som det vardagliga livet i huset funnit sina former har husmötena blivit mindre
välbesökta och personalen tog initiativ till en förändring. De uppfattade ett motstånd
från de boende för planerade möten. Däremot tycktes fika och mat locka till närvaro.
Strategin blev att informera och diskutera gemensamma angelägenheter (dvs. förlägga
husmöten) i samband med lördagsmiddagarna. Detta har slagit väl ut. Ett förslag från
en deltagare var att inbjuda till husmöten mer sällan och istället se till att all personal
inklusive enhetschefen närvarar. I samband med mitt besök i huset den 8 december
(2010) genomfördes ett sådant tillfälligt husmöte för att behandla frågor om droger
och besök i huset. Det blev ett överraskande konstruktivt möte.
28
T ex tidigt under startfasen skedde en del stölder och skadegörelse.
22
Behovet är stort av personalmöten, utbildningsdagar och dagliga överlämningssamtal
vid byten av personal. Acceptansen från de boende att personal avsätter tid till detta
har ökat sedan start. I intervjuer med personal uttalas önskemål om att begränsa tiden
för, de ibland lite väl utsvävande, diskussionerna i personalgruppen. Vidare att försäkra
sig om att alla känner till vilka beslut gruppen fattat på varje möte och uppmärksamma
hur beslut ska förverkligas i vardagen.
De s.k. kontaktpersonmötena dvs. möten mellan kontaktpersonen och den boende
liksom möten mellan dessa båda tillsammans med den boendes socialsekreterare är
formellt organiserade möten med syfte att motivera och planera för kvinnans tid på
Elsa. Av olika skäl, några har redan nämnts ovan, är dessa möten svåra att få till på ett
bra sätt, vilket jag återkommer till längre fram i rapporten.
Aktiviteterna utvecklas
Hur ser dagarna ut för de boende på Elsa? Det är få som har någon anknytning till
arbetsmarknaden. Under våren hade som mest två kvinnor regelbunden sysselsättning
utanför huset i arbetspraktik eller motsvarande. Några kvinnor har under kortare
perioder varit inskrivna i olika behandlingsaktiviteter, såsom preventionsprogram,
Meas kvinnogrupp, samtal på Frideborg etc. De boende kvinnorna kommer och går,
gör småutflykter, träffar män, barn, familj och vänner, en del är mycket hemma, lagar
mat, tvättar, umgås med varandra, sitter nere i TV- eller datarummet, är i sina
lägenheter, några njuter av att vara ensamma, andra vill ha sällskap, de handarbetar
och löser korsord.
Under startfasen erbjöds få aktiviteter förutom tillgången på TV, data, hobbyrum,
symaskin, boxningssäck etc. Dessutom erbjöds daglig förmiddagsfika, taktil massage
någon kväll under våren, shoppingrunda etc. Personalen avvaktade förslag från de
boende för att skapa och bygga verksamheten på delaktighet (empowerment).
Efter sommaren utökades de gemensamma aktiviteterna i huset på önskemål från
några av de boende och på personalens initiativ. Efter att ha väntat länge på
aktivitetsidéer från de boende, tog alltså personalen flera initiativ under hösten. Det
ledde till synpunkter från några av de boende kvinnorna på de aktiviteter som
arrangerats, t ex vilka filmer som har visats etc. På så sätt kom en dialog tillstånd om
aktiviteterna, men det skedde indirekt: 1) initiativ till aktivitet från personalen, 2)
reaktion från de boende, 3) dialog om alternativa aktiviteter. Längre fram i rapporten
refereras till den som den indirekta metoden.
Varje söndag sedan sommaren erbjuds en gemensam aktivitet i hobbyrummet
inklusive fika. Annat som erbjuds under hösten är Zumbadans och temakvällar på
onsdagar med någon inbjuden gäst eller filmvisning etc. Bl a har kommunens
23
skuldsaneringssamordnare bjudits in och flera av de boende kvinnorna upprättade
kontakt med henne. Taktil massage har erbjudits och våld har varit ett tema en
onsdagskväll. En sjuksköterska från primärvården har gästat huset, vilket resulterade i
att hon besöker Elsa återkommande en gång per månad.
Erbjudandena är fortsatt begränsade till inomhusaktiviteter och trädgårdsskötsel.
Personalsituationen medger inte att oplanerat åka iväg från huset t ex till en badplats
som många av de boende önskade sig under den gångna sommaren. Däremot har
planerade utflykter till svampskogen, secondhandbutik, varuhus etc. organiserats
genom att låna bil från Hambrohemmet, dagar det varit möjliga ur personalsynpunkt.
Planerade aktiviteter innebär alltid en stor osäkerhet avseende deltagande. Många
anmäler sig medan färre deltar då de boendes ”dagsform” varierar. På husmöte i
december kom det återigen upp ett intresse för gemensamma aktiviteter utanför
huset.
Aktiviteternas betydelse för de boende kvinnornas arbete med att förändra sin
situation finns anledning att följa i den fortsatta utvärderingen. Bl a beroende av det
tydliga engagemanget för aktiviteter och en kvinnas utsaga om att minskat
drogmissbruk skapar rastlöshet och ökar därför behovet av sysselsättning och
aktiviteter.
24
KUNSKAP OM MÅLGRUPPEN, METODER OCH STÖD
Efter beskrivningen av verksamhetens utveckling så här långt ska vi gå vidare till det
andra temat i utvärderingsuppdraget. Det är att nå ökad kunskap om målgruppen
våldsutsatta kvinnor i missbruk och om metoder för att stödja dessa kvinnor i deras
arbete med att förändra sin livssituation. Inledningsvis får de intervjuade kvinnornas
egna utsagor ligga till grund för beskrivningen av målgruppen, kvinnoboendet Elsa,
behov av stöd och metoder för stödet. Därefter redovisas personalens erfarenheter av
målgruppen och första årets arbete med empowerment, genusperspektiv och
motiverande samtal samt den struktur som omgärdar arbetet med kontaktmannaskap
och genomförandeplan. Personalen upplever sig vidare ha betydelse för de boende
kvinnorna på andra sätt än genom de ovan beskrivna metoderna, vilket också
redovisas. Några av de utmaningar som kommit fram i intervjuerna behandlas därefter
i ett särskilt avsnitt. Det gäller missbruket, relationer och hur olika erbjudande om stöd
tolkas. Stöderbjudanden uppfattas ibland som krav eller förväntningar, vilket kan
försvåra istället för att underlätta de boendes arbete med att förändra sin livssituation.
De boende kvinnorna om sig själva, kvinnoboendet Elsa m m
Varför kvinnoboendet Elsa?
Redan innan Elsa startade talades det om verksamheten bland kommunens
missbrukare. Flera av de kvinnor som tillhörde de först inflyttade hade då varit utan
egen bostad under många år och i samtal med sina socialsekreterare fick de kontakt
med Elsa. Innan Elsa-boendet fanns hade de pga. fortsatt aktivt missbruk inte kommit
ifråga för andra boendeformer. Många har också erfarenheter av att ha blivit vräkta
från en bostad pga. störande beteende eller obetalda hyror. Flera säger att de hade
givit upp hoppet om en egen bostad. Tacksamheten över att kvinnoboendet Elsa finns
är stor. ”Hade Elsa funnits när jag kom ut från kåken hade det varit en räddning”, sade
en boende apropå det behov som Elsa faktiskt fyller. Alternativen för många har varit
att bo hos kompisar, men med den stora skillnaden att ”man då måste driva ute på
dagarna för att inte vara till besvär”.
Beskrivning av sig själva
Det vanligaste är att kvinnorna själva har haft det socialt oroligt under sin uppväxt, t ex
med en alkoholiserad förälder, i fosterhems- eller barnhemsboende, tidigt eget
missbruk och andra sociala problem. Av intervjuerna framgår att många varit med om
ett antal stressfyllda och traumatiska situationer på kort tid, såsom någon nära
anhörigs eller väns död, egen eller andras sjukdom, allvarliga ekonomiska och sociala
problem som lett till bostadslöshet, arbetslöshet m m samt eget drogmissbruk etc.
25
Våldets närvaro i gruppen uttrycks av en deltagare som ”en tyst kunskap bland
kvinnorna”.
Missbrukare, menar en deltagare, är generellt bra på att läsa av andra människor och
avgöra om de verkligen lyssnar eller inte. Konstruktiva möten är beroende av reell
närvaro, sägs vidare. På olika sätt uttrycker de boende kvinnorna en trötthet över sin
situation, att det måste bli ett slut på det som är, dags att slå näven i bordet, att de
inte orkar mer, orkar inte lyssna och inte heller förklara, att det är deras tur att slippa
ansvar nu när barnen växt upp. Så här kan de boende kvinnorna beskriva sig själva;
trasig inombords, känslomässigt trasig, deprimerad, räcker inte till, är i vägen, har svårt
att stå ut med allt prat, min ADHD har inte blivit tagen på allvar, etc.
Familj, barn och viktiga personer
Majoriteten av de boende kvinnorna har barn som i stor utsträckning är föremål för
samhällsingripanden pga. varierande social problematik t ex kriminalitet, eget
missbruk, etc. Några har också barnbarn. Kontakt med barn och familj i övrigt är
många gånger haltande. När kontakt finns är den mycket betydelsefull, en livlina helt
enkelt.
På frågan om vilka som är viktiga personer i deras liv kan några inte nämna någon vid
namn. De tillhör inget socialt nätverk som i svåra stunder skulle kunna vara ett stöd.
Ungefär hälften av de intervjuade anger barn, barnbarn eller syskon som viktiga för
dem i livet. Andra kan ha någon vän och inte helt ovanligt är det att kvinnorna nämner
någon myndighetsperson som de har stött på under sitt liv, t ex en socialsekreterare,
övervakare eller polis. Även personalen på Elsa räknas upp som viktiga.
Förändringsarbete på Elsa
Det är stor variation i vad de boende säger sig vilja förändra under tiden på Elsa.
Enstaka vill bli drogfria, andra har som mål ett annat eget boende (och kunna ta hem
barnen) eller ett stödboende, någon säger sig behöva vila från allt ansvar eller få hjälp
med att etablera vardagliga rutiner. En sade sig inte vilja förändra någonting.
Missbruket
Missbruket har en central plats i kvinnoboendet Elsa genom att samtliga boende har
ett tidigare förhållande till alkohol, droger och missbruk och behöver förhålla sig till
detta under sin tid på Elsa. Förhållandet till drogerna är komplext. Någon talar om
amfetaminet som en fristad medan andra beskriver den hårda världen med
kriminalitet alternativt prostitution för kvinnor i missbruk. Missbruket tar makten över
ens liv och som kvinna och missbrukare är man oskyddad, menar en kvinna. Alkohol
och droger är därför hela tiden närvarande på Elsa trots regeln om drogfrihet. En
26
boende uttryckte det som att Elsa, genom sin inriktning, i princip ger tillstånd att droga
vilket kan vara bekvämt för vissa. Vill man däremot sluta med alkohol och droger kan
det vara svårt att göra det på Elsa, då man i den situationen ofta blir bjuden av andra
missbrukare. Det vanligaste är dock att de boende fortsätter sitt missbruk under Elsatiden, men med ambitioner att reducera omfattningen av det.
Ansvar och makt
Ansvar och makt hör ihop vilket blir tydligt i samtalen med de boende. Flera vittnar om
att andra har makten i deras liv genom att de tagit ifrån dem ansvaret för sig själva och
eventuella barn. I det sammanhanget nämns socialförvaltningen och andra
myndigheter. Några uppger att mannen/männen de levt med, en pappa eller kompis
hos vilken de bott tidigare haft makten i deras liv. Genom sitt boende på Elsa menar
flera av kvinnorna att de återtagit makten i sitt liv. En boende hänvisar till att hon
juridiskt är myndig och därför har makten i det egna livet och någon annan beskriver
hur maktlösheten kryper på när saker och ting krånglar socialt.
En annan aspekt av ansvaret handlar om hur missbrukaren fråntas ansvaret för sitt
missbruk och uppförande genom att kraven är få på Elsa. ”Barnen får ju fler regler än
vad vi har här”, som en av de boende kvinnorna sade. Det kan å ena sidan uppfattas
som tolerans och förståelse, men å den andra som förmynderi, ”att jag som
missbrukare inte fattar nånting”.
Behov av stöd
Att få ett boende av något slag, ett stödboende eller eget boende är det behov som
flera kvinnor nämner allra först på frågan om deras behov av stöd. Det är också det
som tillgodoses genom en plats på Elsa. Ett boende kombinerat med
öppenvårdsinsatser nämns också ha hög prioritet. Huvudansvaret för att ta sig an
boende- och vårdbehov vilar på respektive kvinnas socialsekreterare.
Vilket behov av stöd har de boende när de väl bor på Elsa då? Att ”personal på Elsa
finns närvarande i verksamheten” och ”att de lyssnar” är viktiga delar i stödet enligt
kvinnorna. Behovet handlar om ”att bli sedd som kvinna” och ”att bli behandlad med
respekt”. ”Det är extra betydelsefullt när man är bostadslös”, säger en av de boende.
Förutom det centrala känslomässiga stödet ges exempel på behov av mer praktisk
karaktär, såsom fler gemensamma aktiviteter, etablera vardagliga rutiner, ringa ett
samtal, stöd efter att man lämnat kvinnoboendet Elsa etc.
Metoderna
Tanken är att kontaktpersonen och den boende kvinnan ska ha ett s.k. motiverande
samtal varje vecka och helst i kvinnans lägenhet. Detta koncept var ett
27
irritationsmoment redan under våren, framför allt att samtalen skulle ske i kvinnans
lägenhet. Kvinnorna kunde uppleva sig kontrollerade och samtalen blev inte av i den
utsträckning som var planerat. Den formellt angivna kontaktpersonen tycks inte heller
alltid vara den som den boende har lättats att samtala med. Och i vardagen pratar man
ändå med den man önskar i personalgruppen och oftast är det de spontana samtalen
som upplevs som de mest konstruktiva. Tillsammans med kontaktpersonen, kvinnan
och hennes ansvarige socialsekreterare görs en genomförandeplan för tiden på Elsa. I
intervjuer med boende uppfattar jag att genomförandeplanen för vissa av kvinnorna
har en relativt begränsad betydelse.
Det blir tydligt i intervjuer med boende att empowerment och genusperspektiv är
förhållningssätt och inte praktiska arbetsmetoder. Det går helt enkelt inte att ställa
direkta frågor till de boende om empowerment och genusperspektiv. Däremot kan jag
granska resultatet av dessa båda grundläggande värden/förhållningssätt i
verksamheten. Syftet med frågor som ”Vem som har makten i ditt liv?”, ”Hur ser du på
att enbart kvinnor bor och arbetar på Elsa?” och hur våldsutsattheten tas upp i
verksamheten är att tillföra kunskap om värdet av de beslutade förhållningssätten i
verksamheten. Svaren på dessa frågor redovisas i andra sammanhang i rapporten,
såsom ovan under rubriken ”Ansvar och makt” och nedan under rubriken ”Bra och
mindre bra på Elsa”.
Bra och mindre bra med Elsa
De boende kvinnorna tillfrågades bl a om vad de ansåg som bra på Elsa. Följande
faktorer nämndes: lägenheten, personalen, en egen dörr att stänga, en plats för
gemenskap, att det bara är kvinnor, gemensamma stunder, att kunna komma och gå
(tagsen) är ett förtroende, tryggheten, uppskattningen, att någon saknar en när man
inte är här, att kunna visa känslor, att få vara mig själv, det är som en familj.
Följande nämns i intervjuerna som mindre bra med Elsa: Att barnen inte får vara här,
det mobila teamet, att kontakten upphör vid flytt, rastlösheten – det behövs fler
aktiviteter, för få aktiviteter utanför huset, tvårumslägenheterna och att inte få ta
emot besök. Fler gemensamma aktiviteter och ökad samhörighet i huset önskades.
Att Elsa är ett kvinnoboende ser de flesta deltagare som något bra och mer ostört.
Man behöver inte spela stark, kan visa sig som man är och gråta om man så vill. Andra
menar att blandat (kvinnor och män) är bäst eller att det inte gör någon skillnad.
Enbart kvinnor skapar visserligen systerskap mellan vissa kvinnor, men sägs också
kunna leda till mycket tjafs, småkrig och maktkamper.
28
Personal om de boende kvinnorna, kvinnoboendet Elsa, m m
Personal om de boende kvinnorna
Personal beskriver de boende kvinnorna som både vanliga och unika. I grunden
beskrivs de som vanliga kvinnor som lever ett vardagsliv som alla andra i meningen att
de äter, sover, tittar på TV och umgås med andra. De boende pratar om liknande saker
och längtar som andra efter att bli sedda, att ge och få kärlek och närhet till barn och
familj, förstå sig på det som händer dem etc. På samma sätt som andra kvinnor är de
unika som individer, med olika egenskaper, erfarenheter och intressen. Vissa mer
generella beskrivningar av målgruppen kommer också fram i intervjuerna med
personal. En sådan är det utbredda misstroendet mot andra. En annan är de boende
kvinnornas kraftfullhet och vana att ”slå sig fram” för att överleva. En strategi som
flera tvingats använda sedan barnsben. Samtidigt beskrivs kvinnorna som sårbara,
lättkränkta och känslomässigt sköra.
Om kvinnoboendet Elsa
Kvinnokulturen och verksamhetsambitionerna summerar det specifika för
kvinnoboendet Elsa enligt personalen. Detta förutom att de boende kvinnorna får vara
i aktivt missbruk under sin tid på Elsa. Att enbart kvinnor bor och arbetar på Elsa bidrar
till att ett systerskap kan etableras och stärka kvinnorna som kvinnor. På gatan är
kvinnorna ofta konkurrenter (om män, droger och resurser) medan de på Elsa kan
utveckla ett systerskap istället. Man får dock inte luras att tro att konflikter och
maktkamper inte förekommer när kvinnor lever så nära andra kvinnor. Frånvaron av
män utgör ändå ett (fysiskt) skydd för kvinnorna och skapar viss trygghet i deras liv,
menar personalen. Samtidigt bidrar kvinnoboendet till att kvinnor har fokus på andra
kvinnor (och inte på män) och kan lära mer av och om kvinnor. Det unika med Elsa är
vidare att miljön är hemlik med möjligheter till självhushåll, friare boende, bra
standard i lägenheterna och med uttalade utvecklingsambitioner hos personalen. Som
personal vill man verkligen bygga relationer och fylla kvinnornas behov av stöd.
Stödbehovet
I likhet med de boende framför personal i intervjuerna att boendet är det primära för
kvinnorna. Behovet av att ta itu med erfarenheter av våld har uppfattats som
sekundärt. Enligt verksamhetsplanen ska de boende erbjudas praktiskt och socialt
stöd. Det kan låta enkelt men har inte alltid varit så lätt att förverkliga, menar man i
personalgruppen. De boende kvinnorna har inte efterfrågat stöd i någon större
omfattning och personalen har avvaktat sina erbjudanden. Det har i personalgruppen
spekulerats i att det kan vara svårt för de boende kvinnorna att veta vad de kan be om
och för personal att veta vad de ska erbjuda. I grunden har frågan handlat om hur aktiv
29
personalen kan och bör vara, utan att erbjudandena upplevs som krav eller
förväntningar. Den inledningsvis passiva hållningen från personalen kom så
småningom att diskuteras utifrån att en förändring behövde komma tillstånd. En
personal beskrev under hösten sin alternativa och mer aktiva strategi. Hon tar kontakt
och frågar hur kvinnan mår, läser sen av hur kvinnan har det och mår för stunden och
säger ”Vill du berätta?” eller frågar ”Vad ska du göra idag?”. Hennes närmande
kännetecknas av att hellre fråga för mycket än för lite för att skapa kontakt och få
igång ett samtal. Missförstånd går i alla fall att rätta till, menar hon.
Personalen har i intervjuerna fått beskriva hur de uppfattar sig vara ett stöd för
kvinnorna. Följande sägs; som bollplank, som förebild och modell, att finnas tillhands,
stå kvar oavsett vad som händer, lyssna, initiera kontakt, inspirera, träna social
samvaro med, benämna saker och ting, ge stadga åt livet på Elsa, inge hopp, vara en
länk till annan hjälp, bry sig om, visa intresse för människan bakom missbrukaren.
Förändringsarbete
Stöd ska ges de boende kvinnorna i deras arbete med att förändra sin livssituation. Två
omständigheter i det sammanhanget påverkar frågan om vilket stöd som bör och kan
erbjudas. Dels det faktum att många kvinnor uttrycker mål bortom Elsa-tiden ( t ex
stödboende) eller har svårt att formulera om och vad de i så fall vill förändra i sitt liv
under sin boendetid på Elsa. Dels frågan om vad som är realistiskt och rimligt att
förvänta sig av kvinnorna, ett ”Svensson-kvinnoliv” eller något annat. Det kan vara
svårt både för de boende kvinnorna och personalen att vilja, våga och kunna tänka
bortom normen och anpassa mål och behov till den individuella kvinnans
förutsättningar och situation. Personalen förmedlar en oro för att målen för vad
kvinnorna ska förändra sätts för högt.
Erfarenheter av metoder och förhållningssätt
Liksom de boende kvinnorna beskriver personal de planerade mötena mellan
kontaktpersonen och den boende som svåra att få till på ett bra sätt. Personal noterar
att de boende kvinnorna förhåller sig olika till spontana samtal och i spontana samtal i
jämförelse med planerade samtal. Båda behövs, menar personal, och pekar på
samtalens olika funktioner. Känslan av att kontakt uppstår åstadkommes oftare i det
spontana och utan koppling till kontaktmannaskapet. Samtalen i dessa möten
betraktas många gånger som lika motiverande som planerade motiverande samtal. På
förhand inbokade samtal, ibland med socialsekreterare närvarande, förefaller att
skapa stress hos många boende kvinnor och inte så sällan ställs samtalet in, då kvinnan
uteblir. Personal antar att de boende kvinnorna förknippar dessa formella möten med
förväntningar och krav på dem som skapar rädsla (för att göra andra och sig själv
besvikna t ex) och stress. Personal tror dock att planerade motiverande samtal hos
30
vissa kan så frön till framtida förändring. Ett exempel på en fördröjande effekt av det
stödjande arbetet som diskuteras närmare nedan. Positivt med tidsbokade, planerade
möten är vidare att dessa är en del i samhällets etablerade sociala samvaro som
behöver tränas som förberedelse för ökad kontroll i det egna livet.
Den fördröjande eller eftersläpande effekten från möten eller samtal finns ytterligare
exempel på från utvärderingsarbetet. Ingen boende ville t ex ingå i festkommittén inför
ettårsfirandet av kvinnoboendet Elsa. Däremot hördes flera kvinnor i olika
sammanhang berätta för andra om hur ”vi planerar för ettårsfesten” och även bidra
med arbetsinsatser inför jubileet. Kanske fungerar fördröjningen som ett skydd mot
ytterligare besvikelser. De boende kvinnorna vågar inte lova förändring eller att ta
ansvar för något som infaller längre fram i tiden, fastän de gärna skulle vilja. Tilliten till
sig själva eller andra att verkligen klara det är för bräcklig. Här-och-nu-perspektivet,
som behandlas under avsnittet om relationer nedan, kan ytterligare bidra till att förstå
motståndet mot planering och löften inför framtiden.
Successivt blev personalen mer bekväm med förhållningssättet empowerment. Att
vara öppen om det som sker i huset och på så vis göra de boende delaktiga framgår
som en del i maktgörandet/bemyndigandet av kvinnorna. Att som personal berätta
och förklara vad som händer och hur man tänker i olika sammanhang visar sig öka de
boende kvinnornas förståelse av sitt sammanhang och leder till ett ökat lugn, menar
personalen.
Genusperspektivet upplevdes under våren som ett krav som ingen riktigt visste hur
man skulle förverkliga. Efter sommaren arrangerades några temadagar inom området
och genusperspektivet kom på agendan. Här följer några exempel, formulerade av
personal, på hur genusperspektivet kan förstås som närvarande i verksamheten; det
finns en dimension av maktlöshet hos kvinnor generellt (som underförstått finns i
kvinnomiljön Elsa), många av de boende kvinnorna har förväntningar på traditionella
könsroller (och därmed traditionell kvinnoroll), utbudet av aktiviteter bör breddas från
de kvinnospecifika till att passa alla intresseriktningar, inte tillskriva de boende
kvinnorna kvinnostereotypa roller utan se dem som människor, utveckla ett
systerskap/en kvinnokultur med befriande distans till oss själva som kvinnor och till
män och det manliga, stärka kvinnor som kvinnor och visa att vi kvinnor kan.
Ett generellt stöd i verksamheten handlar om att erbjuda kvinnorna gemenskap med
andra kvinnor i olika gruppaktiviteter. Under hösten har fler aktiviteter, varav flera
regelbundet återkommande, erbjudits de boende kvinnorna. Det har i sin tur lett till
konstruktiva diskussioner om valet av aktiviteter. Det finns all anledning att i en
fortsatt utvärdering lära mer om aktiviteters betydelse för gemenskapen och för
kvinnornas arbete med att förändra sin livssituation.
31
Utflyttningsrutiner betraktas i socialt arbete som en central del i verksamheters
arbetssätt med betydelse för vilket resultat som uppnås. Den rutin som skapats på Elsa
är att kvinnan erbjuds ett avslutningssamtal med enhetschefen, kvinnans
kontaktperson medverkar mot slutet av samtalet, den boende får positiv personlig
återkoppling och en utvald dikt överlämnas. Under samtalet får kvinnan veta att hon
kan komma tillbaka till Elsa-huset som boende eller som gäst till någon aktivitet. Hon
kan också när som helst kontakta Elsas personal på telefon för samtal. Rutinen kom att
praktiseras vid de första planerade utflyttningarna i september 2010. Hur de fortsatta
kontakterna blir och hur det går för kvinnor som flyttat ut kommer att följas upp på
sätt som är möjligt, t ex i intervjuer med personal.
32
DISKUSSION OCH SÄRSKILDA UTMANINGAR
Missbruket
Möjligheterna att vara kvar i aktivt missbruk finns som boende på Elsa. Det är just det
fortsatta missbruket som gör att denna målgrupp tidigare avvisats från och själva
avböjt andra former av boende, behandlingshem, kvinnojour etc. Samtidigt blir
missbruket en begränsning i vad som kan förväntas av verksamheten på Elsa.
Det råder inget tvivel om att det finns en ambition om att de boendes drogmissbruk
reduceras under boendetiden på Elsa. I verksamhetsplanen uttrycks det i punkten ”att
verksamheten genom olika former av stöd ger kvinnorna kraft och motivation att bryta
ett destruktivt beteende” och att Elsa ska ”visa kvinnorna möjligheter till förändring”. I
intervjuerna med personalen framstår det som en självklarhet att motivera de boende
att minska användandet av droger. Samtidigt är det inget krav, vilket gör att det för de
boende är helt legitimt att fortsätta sitt missbruk om de så vill. Detta aktualiserar
balanserandet mellan stöd och krav/förväntningar och mellan acceptans/respekt för
den enskildes val och besvikelse och skuld när förändring inte kommer till stånd.
En boende sa i en intervju att när jag drogar har missbruket makten i mitt liv. Droger är
därför i allra högsta grad en faktor att räkna med på Elsa. Förutom det som ovan sagts
påverkar droganvändningen umgänget och relationerna i huset. Personal noterar
motvilligt att man uppfattat att vissa kvinnor tycks fungera bättre och lugnare med lite
droger i kroppen vilket överensstämmer med några boendes utsagor om att de
självmedicinerar. Lynnigheten i det sociala relaterande kan antas vara påverkat av
abstinens och annan stress förknippad till droger, såsom t ex brist på pengar, försök att
dra ner på drogmissbruket etc. Enligt forskaren Barbro Lennéer Axelsson (2010) är
försök att ta sig ur drogmissbruk mycket påfrestande och kan leda till svåra
stressreaktioner och kriser. I boken ”Förluster. Om sorg och livsomställning” beskrivs
s.k. kumulativa stressorer och förlustspiraler som vanliga bland missbrukare. Kriserna
avlöser varandra och vägen tillbaka kantas av fysiologiska, emotionella, kognitiva och
beteendemässiga reaktioner. En särskilt utsatt grupp för just kumulativa
separationskriser, som nämns i boken, är missbrukande kvinnor.29 De har sedan
barndomen varit utsatta för separationer från egna föräldrar, andra anhöriga och
sedan sina egna barn. Det är till alkoholen/drogen många flytt.
29
Se sid 112 i den bok som refereras i huvudtexten med referens till Karin Trulson (2006)
33
Karin Trulson och Bengt Svensson, båda forskare i socialt arbete, använder sig av
begreppen ekonomiskt, socialt och kulturellt kapital30 för att förstå svårigheterna med
att ta sig ur ett missbruk. Det tidigare upparbetade kapitalet som narkoman/
missbrukare, som är en tillgång i missbrukarvärlden, kommer inte till nytta i den
etablerade världen vilket försvårar förändringen. Nytt kapital behöver upparbetas,
vilket personal på Elsa kan bidra till genom att i stödjande arbete stärka det sociala
kapitalet. Empowerment som strategi kan sägas handla om just detta, att stärka det
sociala och även det kulturella kapitalet.
Relationer
Relationer har varit och är ett ofta återkommande tema i utvärderingen. Relationer har
överraskat och utmanat. På Elsa byggs relationer mellan de boende kvinnorna, i
personalgruppen och mellan dessa båda grupper av kvinnor.
Relationerna mellan de boende kvinnorna kan vara alltifrån omtänksamma till frostiga
med aggressiva utfall. Humörsvängningar och lynnighet hos de boende kvinnorna är
vanliga på Elsa. Personal anar en hierarki mellan de boende kvinnorna som har sin
grund i deras positioner i missbrukarkretsar och händelser utanför kvinnoboendet Elsa.
Ibland uttrycks det som omöjligt för en boende kvinna att vara på samma aktivitet som
en annan av de boende. Hur kvinnorna relaterar till varandra i huset antas även vara
påverkat av eventuellt missbruk och den enskildes dagsform. För att överleva har
sannolikt flera av kvinnorna genom livet allierat sig med den som för tillfället gynnar
dem själva mest. Ett beteendemönster som sannolikt upprepas på Elsa och i andra
sammanhang. Många har erfarenheter av att inte kunna lita på andra människor, inte
ens de allra närmaste.
Om misstroende är kännetecknande för de boende kvinnornas relationer bygger
relationerna mellan personalkvinnorna just på förtroende och tillit. Man behöver hålla
ihop och vara tydliga för att skapa den största möjliga tryggheten för de boende. Så
snart säkerhet och lugn sviktar i personalgruppen reagerar såväl personalen som de
boende kvinnorna.
Relationer mellan personal och deltagare utgör ett slags centrum för stöd i
verksamheten. Vad är då bra relationer och när får man till ett bra möte? De boende
beskriver ett bra möte utifrån den andres närvaro. Personalen beskriver å sin sida att
de ibland först efteråt kan uttala sig om ett möte varit bra, underförstått att det givit
något resultat för kvinnans arbete med sig själv. Personal poängterar hur viktigt det är
att relatera till de boende kvinnorna som människor och inte som missbrukare. Att
30
Kapitalbegreppet är hämtat från Pierre Bourdieus. Socialt kapital innefattar sociala relationer –
vänskap, släktskap, nyttiga förbindelser. Kulturellt kapital utgörs av utbildning, bildning, kunskaper och
kompetenser. Ekonomiskt av tillgångar och pengar. Se Trulsson och Svensson 2005.
34
spontant fånga tillfällen i vardagen och aktivt söka möjliga kontaktytor genom att fråga
om intressen etc. nämns också som centrala delar i relationsbyggandet. Samstämmigt
beskriver personalen relationerna mellan sig själva och de boende som flyktiga,
kortvariga och oftast osäkra. Genom att personalen inte kan knyta några specifika
erfarenheter till den eventuella förändring som märks i relationens kvalitet, från gång
till annan, skapas en osäkerhet. Den boende kvinnan villkorar relationen, som sägs
vara ”på eller av” och ”till och från bra eller irriterad”.
Här-och-nu präglar de boende kvinnornas relaterande. Det är det som är i stunden som
avgör. Hur närvarande är personalen? Hur mår kvinnan? Som sagts ovan visar studier
att kvinnliga missbrukare befinner sig i extremt utsatta situationer, där kriser och
förluster ofta avlöser varandra och att vägen tillbaka är svår. Kvinnorna kan reagera
med utagerande av aggressivitet, lättväckt ilska och överreaktioner på små
irritationsmoment. Allt detta känns igen från miljön i kvinnoboendet Elsa. Här-och-nuperspektivets betydelse är värt att vara uppmärksam på i det fortsatta arbetet. Är det
ett väsentligt inslag i relaterandet bör det tas större hänsyn till i verksamheten och
metodutvecklingen.
Här-och-nu sätter gränser för när förändringar kan genomföras och stöd kan ges. Det
bidrar till att förklara att ansvar inte kan tas annat än i stunden på samma sätt som
arbete enbart kan utföras här och nu. Samverkar flera här-och-nu situationer på ett
lyckosamt sätt kan fördröjande eller eftersläpande effekter bli resultatet. Det är den
förväntade och trygga länken mellan här- och- nu situationerna som saknas.
Erbjudande om stöd eller krav och förväntningar
Inga krav – enbart erbjudande om stöd är parollen för Elsa. Hur ska stödet ges för att
inte uppfattas som krav? Kvinnorna talar ofta i intervjuerna om krav och ansvar som
ställs på dem. Och personalen beskriver hur de boende kvinnorna kan tolka in krav och
förväntningar i frågor om hur de mår och vad de ska göra under dagen. Samma gäller
erbjudanden om stöd. Känsligheten för krav är vanlig i emotionellt instabila grupper
enligt Barbro Lennéer Axelsson (2009). Hon skriver att dessa personer lätt uppfattar
kravfyllda situationer som mycket stressande och hotfulla. Det leder till att de tenderar
att uppleva så gott som daglig stress liksom konflikter oftare än andra. Motgångar även
av enklare slag blir dem ofta lätt övermäktiga. En särskilt sårbar grupp, som nämns i
boken, är personer som varit med om upprepade separationskriser inklusive
fosterhemsplaceringar och institutionsvistelser och andra svåra påfrestningar under sin
uppväxt. Beskrivningen stämmer påfallande väl för många bland de boende kvinnorna.
Personal vittnar om hur trötta de kan vara efter dagens slut trots, som de säger, att de
inte utfört så mycket fysiskt arbete. En förklaring som lyfts fram i intervjuerna handlar
35
om att miljön på Elsa är ångestfylld, vilket kan förstås i relation till ovan nämnda
forskning.
De boende kvinnorna stressas, såsom sagts ovan, av det formella. Temat har delvis
avhandlats tidigare utifrån här-och-nu-perspektivets betydelse. I aktivt missbruk är det
primära pengar och droger. Det gör det svårt att planera, ha rutiner, bestämma tider
etc. Många är väl medvetna om hur de svikit andra personer i olika sammanhang trots
ambitioner att inte göra det. Det är därför rimligt att fråga sig om motståndet mot
formaliteter och planering måhända fyller funktionen att reducera risken för
besvikelse?
Tolkningen av vad som är krav och stöd varierar även mellan olika personal. Några är
försiktigare i relation till de boende av rädsla för att uppfattas ställa krav och ”ta över”.
Medan andra närmar sig mer aktivt och menar att de boende kvinnornas reaktioner
alltid kan bemötas.
Fantasier om framtiden
I ett uppbyggnadsskede är fantasin en tillgång. Därför tillfrågades personal och boende
om vad de skulle förändra om de hade makten att bestämma över kvinnoboendet
Elsas framtid. Personal lyfte fram följande: Skapa ett drogfritt Elsa, göra om boendena
till enbart enkellägenheter, ge tydligare information vid inflyttning, öka tydligheten och
styrseln avseende verksamhetsinriktning, verka för ett kvinnligt Boa/ett
utslussningsboende, öka delaktigheten i aktiviteterna, inte vara så försiktiga i
relaterandet till de boende kvinnorna, lära mer om droger, eventuellt anlita en
knarkhund som sökhjälp i huset, komma längre i en personalgemensam plattform. De
boende kvinnorna vill framför allt att samhörigheten och antalet gemensamma
aktiviteter ökar, men också att besök tillåts i huset.
36
SAMMANFATTNING, ANALYS OCH VÄRDERING AV DET FÖRSTA
VERKSAMHETSÅRET
Sammanfattning
Invigningen och verksamhetsstarten skedde i månadsskiftet oktober/november 2009,
dryga halvåret senare än beräknat. Startfasen präglades av maktkamp mellan de
boende kvinnorna och personalkvinnorna om huset. Slaget stod om regler och rutiner.
De boendes vapen utgjordes av ålder, missbrukskompetens och aggressiva verbala
utfall medan personalen hade sin utbildning och auktoritet i egenskap av anställda.
Kampen avstannade samtidigt som låskort (tags) delades ut till de boende kvinnorna
midsommarafton 2010. Förändringen innebar att båda kvinnogrupperna kunde ta sig
in och ut ur huset på lika villkor och också gemensamt stänga ute andra. Andra
faktorer som kännetecknade startfasen var tvetydigheter om vad det s.k. egna
boendet egentligen innebar, hur målen för verksamheten skulle tolkas och realiseras,
hur empowerment och genusperspektiv skulle praktiseras och att personalens uppdrag
var svårare än väntat.
När låskorten introducerades infann sig en betydligt lugnare stämning i huset och
gemenskapen mellan kvinnorna/kvinnokulturen började utvecklas. Under hösten kom
jourboendet att användas mer flitigt och Elsas målgrupp vidgades från kvinnor med
känt långvarigt missbruk till att innefatta kvinnor med oklar missbruksproblematik,
psykisk ohälsa och hemlöshet. Husmötena omorganiserades och fler aktiviteter
arrangerades, i huvudsak inom väggarna i kvinnoboendet Elsa. Några boende flyttade
ut under planerade former och rutiner för detta skapades och prövades.
Målgruppen våldsutsatta kvinnor i missbruk är en mycket utsatt grupp i samhället. De
har som kvinnor, missbrukare och hemlösa tvingats till val för att överleva som ibland
varit destruktiva för dem. Det har inte sällan lett till förluster och kriser för dem och
många gånger också för deras anhöriga. De beskriver sig själva och beskrivs av andra
som trasiga, känsliga, kraftfulla, utagerande och utmattade. De uttrycker tacksamhet
över boendet på Elsa och personalens närvaro där. De försöker vidare så gott de
förmår ta emot erbjudet stöd i form av samtal, aktiviteter, etc. För många är det första
gången på många år de kan stänga dörren om sig och ett eget krypin.
De inre ramarna för verksamheten etablerades efter det första halvåret och
utvecklingen av stödet kom mer i fokus efter sommaren. Personalen brottas med vilket
stöd som är rimligt att erbjuda, hur det kan erbjudas utan att upplevas som krav och
utan att ta ifrån de boende eget ansvar och kontroll över sina egna liv. I det dagliga
arbetet görs hela tiden lärdomar som är viktiga att identifiera, formulera, acceptera
och ha som underlag för den fortsatta processen med att utveckla bra stöd och
37
verksamma metoder. Några sådana lärdomar är fördröjnings- eller
eftersläpningseffekten, här-och-nu-perspektivet samt den s.k. indirekta metoden.31
Särskilda utmaningar som kräver fortsatt uppmärksamhet handlar om det pågående
legitima aktiva missbruket, relationsbyggandet i huset och utvecklingen av stödet till
de boende kvinnorna.
Analys av måluppfyllelse så här långt
Huvudmålet för Kvinnoboendet Elsa är att minska våldet mot kvinnor i missbruk.
Genom att verksamheten finns och genom att kvinnoboendet Elsa med sina regler har
lyckats skapa det planerade skyddade boendet för kvinnorna har våldet mot kvinnor i
missbruk, i vart fall de boende kvinnorna, minskat. Det betyder att ett av delmålen för
verksamheten därmed är uppfyllt. Ett annat delmål handlar om att verksamheten
genom olika former av stöd ska ge kvinnorna kraft och motivation att bryta ett
destruktivt beteende. Vad som i realiteten motiverar människor att förändra sin
livssituation är inte så lätt att identifiera. Påfrestande livsomställningar, dit hör t ex att
ta sig ur drogmissbruk, är sammansatta och komplexa processer. Samtidigt står det
utom allt tvivel att kvinnoboendet Elsa med sin personal och verksamhet spelar roll i
många kvinnors boendeperiod på Elsa. Graden av betydelse och varaktigheten av
eventuella boendeeffekter är däremot vanskligt att ens spekulera i.
Verksamheten ska enligt planen hela tiden ha kvinnornas våldsutsatthet parallellt med
deras missbruksproblematik i fokus. Inledningsvis intog våldsutsattheten i reell
vardagspraktik en sekundär roll, däremot var troligen personal upptagna med
problematiken i sina tankar. Det senaste halvåret har temat lyfts fram i fler
sammanhang och verksamheten främjas i riktning mot detta delmål. Hur det sista
delmålet i verksamhetsplanen, ”Att kunskap om kvinnors dubbla utsatthet förmedlas
till övriga samarbetspartners som i sin verksamhet möter dessa kvinnor”, kommer att
följas upp det kommande året.
Värdering av första verksamhetsåret
Så här i efterhand bedöms det första verksamhetsåret som helhet vara mycket lyckat,
en bra bas att utvecklas vidare från har skapats. Det är dock svårt att peka ut vad som
lett till det goda resultatet. Men processen har inkluderat några skeenden, utmaningar
och strategier som är värda att lyfta fram i sammanhanget.
Det viktigaste, nämligen att skapa ett skyddat och tryggt boende för kvinnorna på Elsa,
har man lyckats med genom att formulera och hantera regler och rutiner trots
31
Fördröjnings- eller eftersläpningseffekten beskrivs på sidan 31, här-och-nu perspektivet på sid 35 och
slutligen den indirekta metoden på sid 23
38
motstånd och oliktänkande. Här har en stabil och demokratisk arbetsledning sannolikt
bidragit till personalgruppens sammanhållning.
Det inväntande förhållningssättet från enhetschef och personalgrupp antas ha gynnat
verksamhetsutvecklingen. Förändringar har genomförts först efter att ha stötts och
blötts på personalmöten, husmöten och i andra sammanhang. Förändringar har därför
varit väl genomtänkta och förankrade. Samtidigt har arbetssättet ibland upplevts som
långsamt, personaldiskussionerna en aning omständliga och arbetet därför i viss mån
frustrerande och svårt. Här kan de boendes behov av lugn och stabilitet komma i
konflikt med personalens behov av utveckling och stimulans.
Upplösningen av startfasens maktkamp resulterade i en ökad gemenskap i huset när
de boende kvinnorna, genom att kvittera ut låskort, fick förtroendet att dela ansvaret
för huset med personalen. Processens avslut är vidare ett uttryck för att
empowerment som teoretisk utgångspunkt spelat roll och att delaktighet hos de
boende ges utrymme. Verksamheten och alla i huset uppfattades som vinnare, vilket
också lett till att en lugnare stämning och en slags kvinnogemenskap utvecklades på
Elsa.
Under det fortsatta första verksamhetsåret är det aktiviteterna som stått i fokus. Den
försiktighet som höll tillbaka personalens initiativ har bytts mot en mer aktiv strategi.
Personalen har helt enkelt flyttat fram sina positioner. De föreslår aktiviteter och är
sedan öppna för reaktioner och kritik. Denna indirekta eller flerstegs strategi är en
omväg, som växt fram, för att skapa delaktighet i husets verksamhet.
Sammantaget tycks förhållningssättet empowerment, att maktgöra de boende
kvinnorna, vara ett framgångsrikt koncept. Samtidigt är alltså vägen till att öka de
boendes delaktighet, makt och kontroll, inte alltid självklar utan behöver sökas och
erfaras. Förutom fler-stegs-strategin har personal upplevt öppenheten med
information och tänkesätt som något positivt och stärkande för de boende.
Att fortsätta utveckla de gynnsamma strategierna framstår som självklart. Följande
utmaningar består eller har utvecklats under året och bedöms viktiga att ta itu med
fortsättningsvis;



Att tydliggöra målgruppen för jourboende och inskrivningsboende,
Att fortsätta diskussionerna om de boende kvinnornas stödbehov, realistiska
och verksamma arbetsmetoder och personalens uppdrag med hänsyn till
erfarenheter från verksamheten (och från delutvärderingen). T ex hur planerar
man för spontana möten och här och nu situationer?
Att säkra en fördjupad kompetens om droger och missbruk,
39


Att utveckla genusperspektiv i verksamheten,32
Att synliggöra olika tolkningar av begrepp såsom stöd, krav och förväntningar
samt arbetsmetoder och förhållningssätt
32
För inspiration rekommenderas bl a Tina Mattssons avhandling ”I vilja att göra det normala. En kritisk
studie av genusperspektivet i missbrukarvården” och Karin Trulssons avhandling ”Dans på lina. Om
kvinnors missbruk, familjeliv och behandling”. Fler referenser under rubriken Referenslitteratur.
40
REFERENSLITTERATUR
Björling, Bam. 2005 ”Empowerment – modeord eller framtida möjligheter” i Mats
Hilte (red) 2005 Kön, behandling och kunskap – om olika vägar ut ur missbruk och
social marginalisering.
Forsberg, Erik & Bengt Starrin. 1997. Frigörande kraft - Empowerment som modell i
skola. Omsorg och arbetsliv. Gothia. Stockholm.
Helmersson, Sara och Azra Mulabdic. 2008. Respektera mig! Handbok för
yrkesverksamma om våldsutsatta kvinnor i missbruk. En del i projektet Bättre boende
för hemlösa missbrukande kvinnor i Malmö. Malmö Stad.
Holmberg, Carin, Goldina Smirthwaite och Agneta Nilsson. 2005. Mäns våld mot
missbrukande kvinnor – ett kvinnofridsbrott bland andra.
(www.mobilisera.nu/upload/inlaga_8.pdf).
Lennéer Axelsson, Barbro. 2010. Förluster. Om sorg och livsomställning. Natur &
Kultur. Stockholm.
Mattsson, Tina. 2010. I viljan att göra det normala. En kritisk studie av
genusperspektivet i missbrukarvården. Andra upplagen. Egalite förlag. Malmö.
Nötesjö, Gunilla och Elisabet Tegborg. 1999. Tur och Retur. Kvinnorummet. En studie
om drop-out vid ett behandlingshem för kvinnor. Stiftelsen Kvinnoforum. Stockholm.
Svensson, Bengt. 2005. ”Varför fortsätter män och kvinnor att använda narkotika?”, i
Hilte, Mats (red.) Kön, behandling och kunskap – om olika vägar ut ur missbruk och
social marginalisering. Studentlitteratur. Lund.
Trulsson, Karin. 2005. ”Missbrukarfamiljen och samhället – ett kultursociologiskt
perspektiv”, i Hilte, Mats (red.) Kön, behandling och kunskap – om olika vägar ut ur
missbruk och social marginalisering. Studentlitteratur. Lund.
Trulsson, Karin. 2006. Dans på lina. Om kvinnors missbruk, familjeliv och behandling.
Carlssons. Stockholm.
41