Utvärdering av kvinnoboendet Elsa i Norrköpings kommun Delrapport mars 2011 Uppdragsgivare: Norrköpings kommun Uppdragstagare: BSG utveckling AB Författare: Berit Sundgren Grinups INNEHÅLL sid INLEDNING BAKGRUND Verksamhetsplan för kvinnoboendet Elsa Utåtriktad information om Elsa Utvärderingsuppdraget Organisationsstruktur UTVÄRDERINGENS GENOMFÖRANDE Intervjuer Besök och observationer Inga dagböcker DET FÖRSTA VERKSAMHETSÅRET – KÄNNETECKEN OCH UTMANINGAR Förberedelsefasen Startfasen - Maktkamp om huset, regler och rutiner - Otydligheter om boendeformen och verksamhetsmålen - Tillkrånglat empowerment och saknat genusperspektiv - Personalens uppdrag svårare än väntat Fortsättningsfas 1 - Utveckling av startfasens utmaningar - Målgruppen för inskrivnings- respektive jourboende - Mötesstrukturen, bl a reviderade husmöten - Aktiviteterna utvecklas KUNSKAP OM MÅLGRUPPEN, METODER OCH STÖD De boende kvinnorna om sig själva, kvinnoboendet Elsa, m m - Kännedom om och kontakt med Elsa - Beskrivning av sig själva - Familj, barn och viktiga personer - Förändringsarbete på Elsa - Missbruket - Ansvar och makt - Behov av stöd - Metoderna - Bra och mindre bra med kvinnoboendet Elsa Personalen om kvinnorna, kvinnoboendet Elsa, m m - Personalen om de boende kvinnorna - Om kvinnoboendet Elsa - Stödbehovet 4 5 5 6 6 7 9 9 10 10 11 11 13 13 16 18 19 20 20 21 22 23 25 25 25 25 26 26 26 27 27 27 28 29 29 29 29 2 - Förändringsarbete - Erfarenheter av metoder och förhållningssätt DISKUSSION OCH SÄRSKILDA UTMANINGAR Missbruket Relationer Erbjudande om stöd eller krav och förväntningar Fantasier om framtiden SAMMANFATTNING, ANALYS OCH VÄRDERING AV DET FÖRSTA VERKSAMHETSÅRET Sammanfattning Analys av måluppfyllelse så här långt Värdering av första verksamhetsåret REFERENSLITTERATUR 30 30 33 33 34 35 36 37 37 38 38 41 3 INLEDNING Undertecknad har uppdrag att utvärdera verksamheten kvinnoboendet Elsa i dess uppbyggnadsskede. Uppdraget påbörjades den 1 oktober 2009 och sträcker sig fram t o m januari 2012. Utvärderingen startade därmed ungefär en månad före invigningen den 30 oktober och före de första kvinnornas inflyttning som skedde ett par veckor in i november. I centrum för utvärderingen är de boende kvinnorna och hur verksamheten utvecklas i relation till deras behov och deras arbete med att förändra sin livssituation. Föreliggande skriftliga rapport skrivs när drygt halva uppdraget är genomfört och är därmed en delrapportering. Muntliga återkopplingar har däremot skett till personalgruppen i juni 2010, till de boende kvinnorna i augusti 2010 samt vid ytterligare ett tillfälle i december 2010 till personalgruppen. Den slutliga utvärderingen i skriftlig form kommer att överlämnas i januari 2012. Först följer ett bakgrundskapitel där utvärderingsuppdraget beskrivs närmare. Bakgrundsbeskrivningen inleds med vilka målsättningar som finns med verksamheten kvinnoboendet Elsa och hur verksamheten är organiserad. Därefter följer en redovisning av hur utvärderingsuppdraget genomförts fram t o m december 2010. Där beskrivs även de avvikelser som gjorts från den ursprungliga utvärderingsplanen. De resterande kapitlen i rapporten fokuserar på utvärderingsresultaten och inleds med det första verksamhetsårets kännetecken och utmaningar såsom jag som utvärderare har uppfattat förloppet och beskriver det. Denna redovisning är indelad i förberedelserna, starten och fortsättningen. Sedan följer ett antal avsnitt med koncentration på kunskapsintresset i utvärderingen. Vilka lärdomar har gjorts om målgruppen ”våldsutsatta kvinnor i missbruk” och deras behov av stöd i att förändra sin livssituation. Vidare i vilken utsträckning använda metoder inneburit stöd för de boende kvinnorna i deras arbete med att förändra sin livssituation. Här görs en uppdelning i de boende kvinnornas respektive personalens berättelser. Tre särskilda utmaningar har identifierats av mig som utvärderare – missbruket, relationer och erbjudande om stöd eller krav – som därför får lite extra utrymme i rapportens avslutande del. Avslutningsvis ges en sammanfattning och en analys av måluppfyllelse och värdering av verksamheten så här långt. De två sista kapitlen har karaktären av diskussion och reflekterande relaterat till annan forskning inom området. 4 BAKGRUND Norrköpings kommun har lång erfarenhet av arbete med kvinnor utsatta för mäns våld. Kvinnofridsarbetet är ett prioriterat område i det av kommunfullmäktige fastställda socialpolitiska programmet. Navet i arbetet utgör Frideborg som funnits i över femton år. Till det kommer andra verksamheter riktade till målgruppen missbrukare såsom ELLEN för kvinnor och kommunens vuxenenhet1 för både män och kvinnor. Projekt VERA (med start 2007) syftade till att kartlägga gruppen våldsutsatta kvinnor i missbruk och hade även uppdrag att informera om målgruppen. Det var av många skäl svårt att kartlägga den här gruppen kvinnor men projektet kom fram till att dessa kvinnor i högsta grad behöver skydd av samhället. Kunskapen från VERA projektets arbete utgjorde en viktig del i hur verksamheten vid kvinnoboendet Elsa planerades.2 Verksamhetsplan för kvinnoboendet Elsa I verksamhetsplan 2009 för Kvinnoboendet Elsa anges huvudmålet vara att minska våldet mot kvinnor i missbruk. Delmålen är följande3: Att missbrukande kvinnor erbjuds ett tryggt och skyddat boende Att verksamheten genom olika former av stöd ger kvinnorna kraft och motivation att bryta ett destruktivt beteende Att verksamheten hela tiden har kvinnornas våldsutsatthet parallellt med deras missbruksproblematik i fokus Att kunskap om kvinnors dubbla utsatthet förmedlas till övriga samarbetspartners som i sin verksamhet möter dessa kvinnor. I verksamhetsplanen står vidare att Elsa erbjuder: En verksamhet som bygger på kunskap om kvinnornas utsatta situation och specifika behov både vad gäller våldsutsatthet och missbruk. Kvinnorna ett skyddat och tryggt boende både i akuta situationer men också mer planerat 1 Tidigare med verksamhetsnamnet BOSSE l ett tidigt skede diskuterades att Elsa förutom att vara ett skyddat boende (jourboende och inskrivningsboende) på sikt skulle kunna inrymma fler verksamheter för målgruppen våldsutsatta kvinnor i missbruk. 3 Förutom de fyra redovisade delmålen fanns före start ett delmål med lydelsen ”Att missbruksvården i Norrköping får ett tydligt genusperspektiv och är uppmärksamma på kvinnors specifika behov”. Redan inför planen för 2010 togs detta bort då det ansågs ogörligt för kvinnoboendet Elsas personal att ta det övergripande ansvaret för missbruksvården i Norrköping som avses. 2 5 Kvinnorna stöd i form av bearbetande och motiverande samtal Kvinnorna möjlighet till gemenskap med andra kvinnor i form av olika gruppaktiviteter Visa kvinnorna möjligheter till förändring. Utåtriktad information om Elsa I samband med starten togs två informationsbroschyrer om Elsa fram. Dels en som kortfattat beskriver fakta om Elsa och kontaktuppgifter (A5-format), dels en i fickformat (A6) direkt riktad till målgruppen.4 I den större beskrivs Elsa som ett boende med stöd för kvinnor som har en missbruksproblematik och därmed samtidigt ofta är våldsutsatta. Att bo på Elsa kan ingå som en del i en mer långsiktig planering. Till Elsa kan man komma när som helst på dygnet. Elsa har kvinnlig personal och är bemannat stora delar av dygnet, Personal har kompetens att möta kvinnor runt deras våldsutsatthet och missbruk. På Elsa har man ett tydligt genusperspektiv och arbetar efter teorier om empowerment och med stort utrymme för delaktighet hos de boende. Slutligen framgår det i broschyren att Elsa samverkar med annan missbruksvård i kommunen, landstingsverksamheter, polis m fl. I Elsa finns 14 lägenheter5 med möjlighet till självhushåll. Fem av lägenheterna har plats för två boende med gemensamt kök. Två av dessa lägenheter har tillsammans fyra jourplatser. Övriga lägenheter ska ge plats för planerat boende, s.k. inskrivningsboende. Dessutom finns utrymmen i huset för gemensamma aktiviteter. Huset ligger centralt i Norrköping med tillhörande trädgård för utomhusaktiviteter. I den lilla broschyren identifieras målgruppen med ett antal frågor. Vidare beskrivs att Elsa erbjuder följande: Boende för kvinnor Stöd till egen förändring Möjligheter till praktiskt och socialt stöd Utvärderingsuppdraget Utvärderingsuppdraget syftar till att nå ökad kunskap om målgruppen våldsutsatta kvinnor i missbruk och om metoder för att stödja dessa kvinnor i deras arbete med att förändra sin livssituation. Vidare är uppdraget att följa och värdera utvecklingen av 4 5 Båda har titeln ”Kvinnoboendet Elsa” Varav två är handikappanpassade 6 verksamheten på kvinnoboendet Elsa och dess betydelse för de boende kvinnornas arbete med att förändra sin livssituation.6 Utvärderingen ska vara både summativ, dvs. försöka bedöma värdet av verksamheten i efterhand, och formativ, dvs. bidra till att forma/omforma verksamheten under tiden den pågår. I detta skede av utvärderingens avrapportering handlar det i huvudsak om det formativa syftet. Samma syfte har de halvårsvisa muntliga återkopplingarna haft. Även måluppfyllelseanalys och processutvärdering ingår i uppdraget, där det fortlöpande arbetet (processen) studeras med hänsyn till vilken betydelse det har för de deltagande kvinnornas förändringsarbete. Båda dessa delar i utvärderingen behandlas i delrapporten. Som sagts ovan påbörjades utvärderingen i oktober 2009 med därefter återkommande datainsamlingar och återkopplingar. Samma design planerades återkomma terminsvis vid fyra tillfällen från och med våren 2010 till och med hösten 2011. Upplägget inkluderar intervjuer med enhetschefen och personalen om hur verksamheten utvecklas och bedrivs, vilka metoder som används och hur personalen uppfattar att dessa fungerar, kritiska händelser etc. Både grupp och individuella intervjuer planerades. Deltagande observation genom närvaro i husets verksamheter med informella samtal med de boende kvinnorna är ytterligare en metod för datainsamlingen. Intervjuer med de boende kvinnorna och även intervjuer med anhöriga/medlemmar i nätverk kring de boende kvinnorna fanns med i utvärderingsdesignen liksom att studera dagböcker som de boende kvinnorna skulle skriva under sin vistelse i huset. Urval och fokusering av utvärderingsaktiviteterna skulle göras i kontinuerliga samråd med enhetschefen för kvinnoboendet Elsa. Organisationsstruktur Verksamheten Elsa sorterar under socialkontorets missbruksvård tillsammans med övriga verksamheter Frideborg, Ellen och Vuxenenheten.7 Enhetscheferna inom missbruksvården ingår i ett chefsnätverk som har återkommande träffar. Personalen på Elsa består av enhetschefen och från verksamhetsstarten fem heltidsanställningar som under hösten 2010 utökades med 25 procent ytterligare anställning. Anställningarna tituleras socialpedagoger och behandlingsassistenter. De anställda har i praktiken varierande utbildnings- och erfarenhetsbakgrund och alla är kvinnor. Personalen arbetar på schema med öppethållande alla dagar mellan kl 9 och 22. Samtliga fem arbetade heltid de första 8-9 månaderna. I början av hösten 2010 slutade en vikarie och den ordinarie anställde kom tillbaka. Samtidigt påbörjade en 6 Hämtat från utvärderingsoffert tillika avtal, daterat 2009-08-24 Enhetschefen ansvarar för kvinnoboendet Elsa och Frideborg (samtalsstöd för våldsutsatta kvinnor, män som använder våld och barn som lever med våld) 7 7 personal en ettårig tjänstledighet och en vikarie rekryterades. I samband med detta gick fyra av de anställda ner i sysselsättningsgrad, vilket tillsammans med en utökning med 25 procents anställning gjorde det möjligt att ta in en sjätte anställd på deltid. När personalen lämnat huset för dagen, dvs. kl 22, har det mobila teamet (både män och kvinnor) uppdrag att se till kvinnoboendet Elsa några gånger per natt. Vid behov går de in i huset och kan även gå in i lägenheterna om det anses behövas. Mobila teamet kan i samråd med socialjouren placera kvinnor i jourboendet på Elsa. Vid dessa tillfällen informeras övriga boende genom att anslag sätts upp på anslagstavlorna i husets båda trappuppgångar. En vaktmästare (man) är knuten till kvinnoboendet Elsa liksom utvärderaren (kvinna). Sedan sommaren kan även en sjuksköterska från primärvården (kvinna) räknas in i organisationen genom sina månatliga besök på kvinnoboendet Elsa. Under det första verksamhetsåret valde man att inte ta emot praktikanter från olika utbildningar i syfte att begränsa antalet personer i huset. 8 UTVÄRDERINGENS GENOMFÖRANDE Från oktober 2009 till och med december 2010 har följande datainsamling genomförts: Intervjuer Före verksamhetsstart gjordes en gruppintervju med samtlig personal inklusive enhetschef. Därefter har halvstrukturerade individuella intervjuer, dvs. intervjuer med på förhand formulerade frågor, genomförts med enhetschefen, med personalen och med de boende kvinnorna. Ett antal frågor har varit gemensamma för enhetschefen och personalen, medan andra varit olika. Det kan t ex specifikt ha rört chefsuppdraget eller personalens särskilda uppgifter och utmaningar. En annan intervjuguide har funnits för intervjuerna med de boende. Intervjufrågorna under våren 2010 handlade delvis om de specifika förhållanden som en startperiod av en verksamhet innebär, medan frågorna successivt anpassats till den pågående verksamheten. Totalt har 27 intervjuer genomförts. Fem (5) intervjuer har genomförts med enhetschefen: 26 oktober (2009), 15 december (2009), 4 mars, 17 augusti och 26 oktober (2010). Personal intervjuades i grupp den 26 oktober 2009. Därefter har individuella intervjuer med personal genomförts. Förutom gruppintervjun har sammanlagt 12 intervjuer gjorts med personal mellan den 15 december 2009 och 26 oktober 2010. Fem (5) personal är enskilt intervjuade vid två tillfällen vardera och två (2) vid ett tillfälle vardera. Åtta (8) boende kvinnor har intervjuats. En intervju gjordes med två boende samtidigt. Två av de åtta har intervjuats vid två tillfällen. Frågorna har som tidigare sagts anpassats till verksamhetens uppbyggnadsfas liksom till kvinnans situation på Elsa, t ex nyinflyttad, boendetid, på väg att flytta ut, etc. Samtliga intervjuer har spelats in och skrivits ut i sammanfattning. Tyvärr krånglade batteriet i bandspelaren vid ett av de första intervjutillfällena varför en intervju med enhetschefen och en med en personal inte blev inspelad. Däremot fanns kortfattade minnesanteckningar från intervjuerna som kunde skrivas ut. De individuella intervjuerna med enhetschef och personal har tagit mellan 30 och 60 minuter medan de första intervjuerna med de boende kvinnorna har tagit mellan 45 och 75 minuter och fortsättningsintervjuerna omkring en halvtimme. Det fanns ursprungligen tankar på att intervjua anhöriga till de boende kvinnorna alternativt någon annan viktig person i deras omgivning. Vid ett antal tillfällen under våren 2010 har möjligheterna till kontakter med anhöriga öppnats i samtal med 9 kvinnorna. När dagen för samtalet med anhöriga eller annan viktig person har närmat sig har mötet av olika anledningar inte kommit till stånd. Under hösten beslutades därför i samråd med enhetschefen att avbryta försöken och integrera erfarenheten som en del i utvärderingen.8 Besök och observationer Följande besök har gjorts på kvinnoboendet Elsa år 2009: 26 oktober 30 oktober (invigning) 15-16 december Följande besök har gjorts på kvinnoboendet Elsa år 2010: 3-4 mars 2-3 juni 17-18 augusti 26-27 oktober 8 december I samband med besöken, med undantag för invigningsdagen och den 8 december 2010, har intervjuer genomförts. Övrig tid under besöken har jag rört mig i huset, fikat och samtalat med de boende kvinnorna, deltagit i aktiviteter etc. Inga dagböcker På planeringsstadiet fanns en idé om att samla in data för utvärderingen genom att ta del av dagböcker som de boende kvinnorna eventuellt skulle skriva. Redan före start uttryckte personal stor tveksamhet till om detta skulle vara möjligt med hänsyn till målgruppen och verksamhetens inriktning i form av erbjudande av stöd och inte behandling. Att skriva dagbok som ett led i den enskildes förändringsarbete har inte heller varit aktuellt och detta inslag i utvärderingen har därför utgått. 8 När detta skrivs har en intervju med en anhörig kommit till stånd. Ambitionen om fler hålls därför vid liv. 10 DET FÖRSTA VERKSAMHETSÅRET – KÄNNETECKEN OCH UTMANINGAR Efter analysen av insamlad data kan uppbyggnadsprocessen beskrivas i tre faser; förberedelsen, starten och fortsättningsfas 1, det sista en benämning som indikerar att det kommer flera fortsättningsfaser. Att bygga upp en verksamhet som kvinnoboendet Elsa tar tid och är en process som saknar tydligt slut. Det är rimligt att tro att verksamhetens inre och yttre ramar kan nå någon slags stabilitet efter ett antal inledande år. Samtidigt fortsätter verksamheten att utvecklas i en ständigt pågående process, som kommer vara beroende av vilka individer (personal och boende) som finns i verksamheten och också beroende av resurser och andra omständigheter. Jag har valt att beskriva förloppet i dessa tre faser, var och en för sig. Förberedelse- och startfasen varade ungefär till sommaren 2010 och fortsättningsfas 1 har följts t o m början av december 2010. Det återstår att se hur utsträckt i tiden fortsättningsfas 1 blir och om den på samma sätt som startfasen kommer att få ett, som jag tolkat det, tydligt slut genom en specifik episod/händelse. I redovisningen är citat sparsamma. När de används är citaten mycket korta men visar förhoppningsvis på att stöd för resultatredovisningen finns i de intervjuades utsagor. I vissa fall har jag dessutom valt att använda synonymer till det ursprungliga ordvalet i citaten. I dessa fall bedöms innebörden vara oförändrad. Anledningen är att så få personal respektive boende intervjuats och stor hänsyn behöver tas för att undvika att någon blir igenkänd. Förberedelsefasen Kvinnoboendet Elsa invigdes den 30 oktober 2009 och de första boende flyttade in den 9 november. Verksamheten skulle startat den 1 mars 2009 men sköts upp av ekonomiska skäl. Enhetschefen anställdes redan 1 juni 2008 som enhetschef för verksamheten Frideborg och den kommande verksamheten Elsa. Hon fick därmed längre tid än planerat till förberedelse som bl. a innebar att delta i fastighetens ombyggnad och anpassning till kommande verksamhet, personalrekrytering och övrig planering. En del i förberedelserna handlade om att se hur andra verksamheter i kommunen och frivilligorganisationer arbetade med kvinnor i missbruk. Samtidigt gavs tid att informera om kvinnoboendet Elsa. Övrig personal rekryterades direkt efter sommaren 2009. Kravet på kvalifikationer var relevant högskoleutbildning alternativt annan lämplig utbildning och erfarenhet från missbruksvård. Intresset var stort, 260 sökande, varav 15 internsökande, till de fem heltidstjänsterna. I samma vecka som tjänsterna skulle annonseras beslutades om anställningsstopp i kommunen och dispens måste begäras för att anställa någon externsökande. Efter en, som enhetschefen beskriver, gedigen rekryteringsprocess 11 tillsammans med personalrepresentant från förvaltningen rekryterades slutligen 3 internsökande och 2 externsökande till de fem tjänsterna som socialpedagoger och behandlingsassistenter.9 De rekryterade hade varierande utbildning och erfarenhet. Sammantaget hade personalgruppen relativt begränsad erfarenhet från vård av missbrukare. Man kunde konstatera att rekryteringen lett till en blandning av kompetenser och personligheter vilket ansågs som bra. Enhetschefen var mycket nöjd med rekryteringen trots anställningsstoppet, som i viss mån kom att påverka valet av personal. Personalen började sina anställningar den 1 oktober. Två hela utbildningsdagar i empowerment genomfördes första veckan då empowerment är en av två grundpelare i verksamheten. Den andra är genusperspektivet. Personalen deltog i ytterligare två utbildningsdagar före start, dels för att lära mer om gruppen missbrukande kvinnor och dels inom ramen för KIM (Kvinnofrid i missbruksvården).10 Övrig tid användes till att lära känna varandra, prata igenom verksamhetsmål, metoder, regler och rutiner, diskutera farhågor och oklarheter, sy gardiner och i övrigt inreda lokaler och lägenheter och slutligen förbereda invigningen. Farhågorna handlade i huvudsak om att det skulle bli stökigt omkring och i huset. Mycket tid gick därför åt till att diskutera hur man genom lås, regler och andra säkerhetsåtgärder kunde skydda sig själva och de boende. Företag och privatpersoner i Norrköping hade på olika sätt sponsrat verksamheten med bl.a möbler, inredning och tårtor till invigningen. Enhetschefen berättar om att viss tveksamhet tidigare hade funnits mot att satsa på målgruppen våldsutsatta kvinnor i missbruk och behoven av verksamheten hade ifrågasatts. En anledning till skepticismen kan vara att våldsutsattheten inte är något som missbrukande kvinnor söker bistånd för och att det därför i hög grad är en okänd problematik. Istället söker många i första hand hjälp med bostad. Målgruppen för kvinnoboendet Elsa är därför inte så synlig, vilket blev uppenbart i VERA projektet11. För många som arbetar med målgruppen står det dock klart att missbrukande kvinnor också ofta är utsatta för våld.12 Invigningen ägde som sagts ovan rum den 30 oktober 2009 med invigningstal av kommunfullmäktiges ordförande tillika ordförande i socialnämnden Li Teske (s) som tillsammans med Iréne Linden (s), tidigare socialnämndens ordförande kämpat politiskt för verksamhetens tillblivelse. Dessutom berättade enhetschefen mer om verksamheten som har plats för 18 boende, varav några jourboende. Hon berättade 9 Enhetschefen reflekterar över att man kan vara anställd som barnpedagog men kvinnopedagog var inte en yrkestitel som godkändes. 10 Ett nätverk med 40 kommuner 11 Läs om VERA projektet på sid 5 ff 12 Det bekräftas också bl a i studien ”Mäns våld mot missbrukande kvinnor – ett kvinnofridsbrott bland andra (Holmberg & Smirthwaite 2005). 12 att två av de 14 lägenheterna är handikappanpassade. Fem lägenheter kan ta emot två boende vardera. Talen hölls utanför huset, som för dagen var prytt med ett brett rött sidenband. Bandet klipptes och gästerna kunde gå runt i husets lägenheter och gemensamhetsutrymmen, fira med kaffe och tårta och besöka olika aktiviteter som anknöt till husets verksamhet. Den i Sverige välkände politikern och föreläsaren Gudrun Schyman föreläste (vid två tillfällen under invigningsdagen) om missbrukande kvinnors utsatthet i samhället. I en av källarlokalerna spelades en timmes lång föreställning ”Det fysiska gör mindre ont”, om mäns våld mot kvinnor upp vid två olika tillfällen.13 I en annan lokal i källaren visades en utställning om Elsa Bock som ägde huset från 1937 fram till sin död 2007, då kommunen köpte det.14 Elsa beskrivs som en varm, godhjärtad och stark person med stor integritet och har fått ge namn åt huset. Startfasen Det var 14 kvinnor i kö för boende på Elsa och 12 av dem kom att successivt flytta in under november månad 2009. På kort tid fylldes alltså kvinnoboendet Elsa med 12 boende och 6 personal (inklusive enhetschefen), alla kvinnor. Målet var att skapa rutiner, realisera verksamhetsmålen och bygga någon slags kvinnogemenskap. Ganska omgående kom en rad frågor att livligt diskuteras. Det gällde i huvudsak de regler som hade satts upp för boendet, men kunde också handla om andra irritationsmoment i samvaron i huset. En maktkamp om huset präglade startfasen. Inte helt oväntat uppstod en del missförstånd och man gjorde olika tolkningar av boendeformen ”eget boende” och verksamhetsmålen. Det senare gällde t ex innebörden i erbjudandet av stöd eller vilka förväntningar som fanns på de boendes förändring av sin livssituation. Hur empowerment och genusperspektiv, de två grundpelarna i verksamheten, skulle omsättas i praktiken vållade personalen en del huvudbry under startfasen. Personalens uppdrag upplevdes som svårare än väntat och en viss osäkerhet smög sig in i arbetet och krävde uppmärksamhet. Nedan beskrivs de nämnda temana närmare. Maktkamp om huset, regler och rutiner De mycket livliga diskussionerna om rutiner och regler tolkades som en maktkamp om vems kvinnoboendet Elsa är. Tillhör huset de boende kvinnorna eller är det kommunens/personalens hus. Och vem bestämmer i huset? Ett vi och dom utvecklades mellan de båda kvinnogrupperna. Rutiner och regler blev symboler för makten i huset. Med hjälp av dem kontrollerade personal de boende kvinnornas tillträde till huset, deras sovvanor etc. Vissa argument och beteenden 13 En teaterpedagog från Kvinnojouren hade skrivit manus och framförde föreställningen. Elsa var 104 år vid sin död. Enligt hennes önskemål tillföll pengarna för fastigheten Rädda Barnen och ett skrivprojekt för barn i Afrika. 14 13 uppmärksammades som vanliga i dessa diskussioner och fungerade som vapen i maktkampen. De boende kvinnornas vapen var högre ålder, erfarenhet av missbruk och aggressiva utfall mot personalen, ett slags verbalt våld. I intervjuerna sades bl. a att ”Jag kan ju vara mamma till den barnrumpan” eller ”Dom vet ju inget om hur det är att vara missbrukare”. Personalen hade ett givet övertag, och ett vapen, i sin position som anställda. De kunde också i vissa lägen hänvisa till utbildning och social erfarenhet. Såhär i efterhand uppfattas maktkampen som mindre märklig. Verksamheten var ny för alla och hur det pratats om kvinnoboendet Elsa i missbrukarkretsar påverkade sannolikt det som sedan hände. Här skulle våldsutsatta kvinnor i aktivt missbruk få ett eget boende, kanske för första gången på mycket länge. Personalen beskriver också hur denna först inflyttade grupp kvinnor snabbt acklimatiserade sig, hade förväntningar om att fixa till ett eget hem, men ändå inte fullt ut. Innebörden i ”ändå inte fullt ut” konkretiserades bl.a. i de regler som sattes upp för verksamheten och som begränsade det efterlängtade egna boendet. De som flyttade in informerades om de regler som gällde i huset. Att inte vara hotfull var en självskriven regel för både personal och boende.15 Rökning var och är inte tillåten i lägenheterna, men däremot i det rökrum som finns iordningsställt i källaren. Under våren berättade personal att vissa trotsade förbudet och rökte i lägenheterna. Det är dock inte något som nämnts under hösten. De tre regler som talats en del om i intervjuer och andra utvärderingssammanhang är 1) att alkohol och droger inte får förekomma i huset (däremot är det tillåtet att vara påverkad och vistas i huset), 2) att barn inte får vistas i huset och 3) att de boende kvinnorna inte heller får ta emot besök utifrån. Den först nämnda av dessa, vi kan kalla den drogregeln skapade en del frustration för personalen och mycket tid användes på personalmöten för att diskutera regeln och hur personalen skulle hantera misstanke eller kännedom om droger i huset. Personalen sade sig förstå att droger förekommer, men menade att droger i ett kommunalt boende aldrig kan tillåtas. Diskussionerna utmynnade i att vid misstanke ta upp saken med berörd kvinna. En osäkerhet i sammanhanget var att personal sade sig ha otillräcklig kunskap om drogers utseende, lukt etc. för att vara säkra på sina iakttagelser. Den andra omdiskuterade regeln, att barn inte får vistas i huset, framstod för all personal som nödvändig. Miljön på Elsa anses inte lämplig för barn då många boende är aktiva missbrukare och akuta dramatiska incidenter kan inträffa och också har inträffat. Samtidigt förstår personalen en del kvinnors frustration över regeln. I intervjuerna med de boende är det särskilt några kvinnor som menar att barnregeln 15 Vid ett par tillfällen har den regeln brutits mot. 14 bidrar till att de vill ifrån Elsa även om boendet för övrigt är bra för dem. ”Vill kunna ta hit barnen som en vanlig människa”, sade en av de intervjuade. Det är inte ovanligt att de boende kvinnorna har barn som är föremål för insatser från sociala myndigheter eller kriminalvård. Kontakten med barn och barnbarn är av detta och andra skäl inte alltid så bra och/eller frekvent. De boende har dock möjlighet att om de så önskar, visa sina eventuella barn och andra närstående lägenheten där de bor. Barn och moderskap är ett ofta lyft tema i samtal med kvinnor i missbruk där idealet om ”den goda modern” kommer i konflikt med vardagsverkligheten och också med denna regel på Elsa.16 Personal uttrycker i intervjuerna en önskan om att medverka till att kvinnorna på annat sätt ges möjlighet att få träffa sina barn. Frågan uppfattas därför leva vidare och som utvärderare ser jag det som en del i förverkligandet av genusperspektivet i verksamheten.17 Slutligen något om den tredje regel som kom att ges samtalsutrymme, den s.k. besöksregeln. Förbudet gäller alla besök utifrån dvs. män/sambos, partners, andra anhöriga eller vänner. Olikheterna i kvinnornas livssituation avgör ofta hur de ser på den här och även andra regler, medan personalen har verksamhetens mål om skyddat boende att förhålla sig till. Regeln om besöksförbud skapar trygghet och skydd i boendet, verksamhetens huvudmål, och flera av de kvinnor jag intervjuat har också uttryckt glädjen i att kunna ”stänga dörren om sig”. Förutom regler introducerades vissa rutiner för att få en fungerande verksamhet där skyddet för kvinnorna stod i centrum. Två av dessa, insläppningsrutinen och väckningsrutinen, finns anledning beskriva lite närmare, då kritiken var stark mot båda. För att börja med insläppningsrutinen hade de boende fram till sommaren inte egna nycklar till ytterdörren. Personalen öppnade för kvinnorna. För att bli insläppta behövde de boende komma hem före kl 22 då personalen gick för dagen. Det mobila teamet kunde dock släppa in en boende senare. Ganska snart kom också kvinnorna att släppa in varandra utanför de bestämda tiderna. Vidare ställde man upp dörrarna för varandra vilket gjorde att verksamheten inte längre kunde garantera skydd och trygghet. Från början etablerades vidare en väckningsrutin på morgonen. Personalen gick runt och knackade på lägenhetsdörrarna och bjöd in till morgonfikat kl. 9.30. Det fungerade som en daglig kontroll över kvinnornas välbefinnande för att säkerställa att ingen for illa i boendet. Kvinnorna menade att de behandlades som barn eller 16 Se t ex Karin Trulssons avhandling ”Dans på lina. Om kvinnors missbruk, familjeliv och behandling” (2006) 17 Verksamheten kan bl a låta sig inspireras av Karin Trulssons avhandling, se fotnot 16 ovan. 15 förståndshandikappade och de härmade ilsket personalens argumentering för rutinerna och rop om att ”dags för morgonfika”. Diskussionerna om reglerna och rutinerna fortsatte under våren. Arenan för diskussionerna var husmötena, men irritationen över regler och rutiner visades i alla sammanhang där personal och boende kvinnor möttes. Förslag att ersätta väckningsrutinen kom fram som kunde tillgodose personalens behov av att dagligen få information om de boendes hälsotillstånd. I mars ersattes därför väckningsrutinen med att personal kvällstid knackar på hos boende som inte synts till eller hörts av under dagen. Andra lösningar för att behålla skyddet i boendet, än den mindre funktionella insläppningsrutinen, kom så småningom också att övervägas, bl a då personalens farhågor om att missbrukargäng skulle skapa oro utanför och omkring kvinnoboendet Elsa inte besannades. På midsommarafton 2010 fick de boende egna nycklar i form av låskort (tags). Utdelningen av låskort till de boende har av både personal och boende beskrivits som helt avgörande för stämningen i huset. Maktkampen i huset var över. Istället för ”vi och dom” skapades ett gemensamt vi i huset, där båda kvinnogrupperna hade lika möjligheter att komma in i huset och gemensamt utestänga andra. Otydligheter om boendeformen och verksamhetsmålen Som redan sagts flyttade de 12 första kvinnorna in på Elsa med föresatsen att nu äntligen få ett eget boende. Väl inflyttade uppstod en del oklarheter omkring vad detta egna boende egentligen innebar. Kvinnorna sade sig ha fått information om att ”det var självhushåll och egna lägenheter” men i praktiken kunde personal gå in i lägenheterna när de så ville. I deras uppdrag låg ju ett visst ansvar för att lägenheterna förvaltades väl. Dessutom skulle de i egenskap av kontaktpersoner genomföra veckovisa samtal med enskilda boende kvinnor och gärna göra det i deras lägenheter. Både personal och boende kvinnor var frustrerade över alla de olika tolkningar omkring boendeformen och även över verksamhetsinriktningen som uppenbarades i det dagliga arbetet. De inskrivningsboende hade olika förväntningar på sig själva och på personalen. Några såg tiden på Elsa som ett eget boende utan några som helst tankar på att förändra sin livssituation, t ex avseende droganvändning. Andra hade målet att sluta med droger. Personalen var överens om att boendet i första hand var ett skyddsboende, men i andra hand kom det som för många ansågs självklart, nämligen att boendet på Elsa successivt också skulle bidra till att kvinnornas missbruk minskade. Förväntningarna om minskat missbruk hängde så att säga i luften och budskapet till de boende kvinnorna och till personalen blev otydligt. Kvinnoboendet Elsa är inget 16 behandlingshem utan erbjuder stöd till de boende kvinnorna i deras arbete med att förändra sin livssituation. Samtidigt är verksamheten på Elsa organiserad med regelbundet (varje vecka) återkommande s.k. motiverande samtal, kontaktpersonskap och krav på att genomförandeplan skrivs i samarbete mellan deltagaren, socialsekreteraren och kontaktpersonen på Elsa. Frågorna som diskuterades handlade om vad boendet på Elsa erbjuder och vad som krävs av de boende på Elsa? Om deltagare själva inte önskar förändra något, är det okej och i så fall hur länge är det okej? Personalens dilemma handlade om hur de ska agera för att fullgöra sitt uppdrag och förverkliga verksamhetsplanens mål? 18 En rad frågor uppkom under startfasen som ett resultat av dessa oklarheter. Vilka blir konsekvenserna för personalen och verksamheten med deltagare som har så olika inställning till sitt missbruk? Kan kvinnor som vill sluta med droger dagligen vistas i en miljö tillsammans med andra som aktivt missbrukar? Kan någon slags förändrings- eller utvecklingskarriär presenteras i verksamheten som motiverar till förändring på lång sikt? Vid återkopplingen i juni pekades på hur avgörande frågan om boendeform och verksamhetsinriktning är för andra ställningstagande. Det gäller målgruppen, boendetid och organisering av verksamheten. Tydlig information till sökande, socialsekreterare, samarbetspartners m fl är vidare en central faktor för en så effektiv och bra verksamhet som möjligt. Kvinnoboendet Elsa planerades för målgruppen ”våldsutsatta kvinnor i missbruk”. Under förberedelse och startfasen förändrades beskrivningen av målgruppen till att kvinnor som missbrukar normalt är utsatta för våld.19 Det hade skett en slags glidning från våld och missbruk till missbruket i första hand och våldet i andra. Personal beskrev våldet som svårt att prata om och inte det som verkade viktigast att ta itu med. Dessutom hade kvinnorna genom boendet på Elsa fått skydd mot våldet. Personal hade hört liknande erfarenheter från andra verksamheter. I Elsas verksamhetsplan står dock klart och tydligt att våldsutsattheten liksom missbruksproblematiken ska vara i fokus hela tiden. I personalgruppen såg man olika på vem som lämpligen skulle ta initiativ till att prata om våldstemat, personal eller de boende kvinnorna. Vidare rådde delade meningar om vems behov det var att lyfta våldet som samtalsämne. När utvärderaren återkopplade resultaten till personalen i juni rekommenderades att utveckla kunskap om behov kopplade till erfarenheter av våld samt hur man kan initiera samtal om våld.20 Personalens tveksamheter skingrades dock efter att jag som utvärderare tagit upp försiktigheten under återkopplingen till de boende kvinnorna i 18 Personalens uppdrag är ett tema som diskuteras närmare längre fram i rapporten, se sid 19 ff. Vilket också visats i studier, t ex Holmberg & Smirthwaite 2005 20 Se ”Respektera mig! Handbok för yrkesverksamma om våldsutsatta kvinnor i missbruk” utgiven av Malmö stad inom projektet Bättre boende för hemlösa kvinnor i Malmö. 19 17 augusti. För deras del fanns inga hinder för att samtal om våld initieras på Elsa. De menar att de väljer om de önskar att medverka. Deras reaktioner innebar som framgår längre fram i rapporten, att personalen med ett annat självförtroende, tog tag i temat under hösten. Tillkrånglat empowerment och saknat genusperspektiv Verksamheten på Elsa ska organiseras utifrån empowerment och genusperspektiv.21 Någon närmare instruktion om innebörden i dessa begrepp finns dock inte formulerad i verksamhetsplanen. Hur empowerment och genusperspektivet skulle omsättas i praktiken blev en uppgift för i huvudsak enhetschefen. Personalen erhöll därför utbildning i empowerment redan före start.22 Under våren följde mycket diskussioner bland personal om vad empowerment egentligen innebar i praktiken. Det visade sig också oklart om empowerment var en metod eller ett förhållningssätt?23 Inför en uppföljande utbildningsdag försökte personal att identifiera situationer där empowerment förekom och även s.k. disempowerment situationer (dvs. situationer som tog ifrån kvinnan makt istället för att bemyndiga henne) skulle bestämmas.24 Det utvecklades till en tämligen krånglig och instrumentell tolkning av empowerment med en känsla av att det fanns något rätt och fel. Närmare sommaren landade empowerment som ett mer bekvämt förhållningssätt i vardagen och personal sade sig känna igen det från andra beskrivningar av socialt arbete, t ex lösningsfokuserat arbete, stärka de egna resurserna, motiverande samtal etc. Vid återkopplingen i juni diskuterades om empowerment som verksamhetsstrategi och förhållningssätt skulle kunna utvecklas ytterligare? Kan de boende kvinnorna tilldelas ett ökat ansvar i och för huset, t ex för maten, fikat, trädgården, trapphus, temakvällar etc.? Ambitioner fanns att sätta sig in i det genusvetenskapliga kunskapsområdet och gemensamt reflektera över vad genusperspektiv skulle kunna innebära för verksamheten. Genusperspektivet förblev emellertid i stort sett outvecklat under startfasen. I intervjuerna nämns att jämställdhet självklart framhålls som viktigt och att ”kvinnor kan” både märks och påtalas i olika sammanhang. Som genusvetare ser 21 Empowerment kan definieras som en process som ska möjliggöra för individer att få mera makt i sina liv, ungefärligen översatt till bemyndigande eller maktgörande. Genusperspektiv innebär dels att synliggöra kvinnors och mäns närvaro och villkor i samhället och dels att problematisera villkor, normer, värderingar, föreställningar och attityder om kvinnor och män, kvinnligt och manligt. Jmf Forsberg & Starrin 1997 för definitionen av empowerment och www.skl.se/jamstalldhet angående beskrivningen av genusperspektiv. 22 Utbildningen genomfördes av Bam Björling tidigare vd på Stiftelsen Kvinnoforum, författare och föreläsare inom områdena empowerment och genusperspektiv. 23 Som jag uppfattar det är metod mer av ett förfaringssätt, en praktik medan ett förhållningssätt handlar om regler för hur man förhåller sig oavsett den enskilda situationen. 24 En besvärlig uppgift då t ex att hjälpa någon med att ringa ett telefonsamtal kan vara både och där helhetsbedömningen i den aktuella situationen är helt avgörande för om det ger eller tar ifrån kvinnan makt. 18 jag flera omständigheter på Elsa som kan berikas, tolkas och bättre förstås med hjälp av genusperspektiv. Med enbart kvinnor i huset ska kvinnor relatera till kvinnor utan direkt närvaro av män i vardagen, vilket är ovanligt och därför en utmaning. Med män närvarande förhåller sig kvinnor i huvudsak till männen utifrån att mannen är normen för människan i könsmaktsordningen/genussystemet.25 Här möter varje individuell kvinna andra kvinnor med självständigt ansvar för sig och sina liv i vardagen på kvinnoboendet Elsa. Barn har genom historien varit en angelägenhet som i huvudsak tillskrivits kvinnor. Det leder till att mammor, mer än pappor, har egna och omgivningens starka förväntningar på sig att ta hand om sina barn. Av intervjuerna med de boende kvinnorna framgår att barn och barnbarn är något som de gärna talar om, de är oroliga för och tänker mycket på. Barn kan vidare ge kvinnor status och makt, ett visst socialt kapital (vid sidan om ekonomiskt och politiskt). Samtidigt är barns fysiska närvaro inte tillåten på Elsa. Personals vilja att försöka finna former att stödja kvinnornas kontakter med sina barn blir därför en viktig fråga både i ett genusperspektiv och utifrån empowerment. Förutom att vissa i personalgruppen har särskild genusvetenskaplig kompetens som kan komma alla tillgodo, har den externa handledaren genuskunskaper värdefulla för personal verksamma i en exklusiv kvinnomiljö.26 Personalens uppdrag svårare än väntat Starten var rörig och arbetet svårare än väntat berättar personalen. Uppdraget innebar att försöka skapa kontakt med de boende kvinnorna, bygga relationer och erbjuda stöd i olika former. Alla omständigheter som nämnts tidigare i kapitlet bidrog förstås till svårigheterna i att förverkliga detta. I personalgruppen underströks hur viktigt det var att inte kräva något av de boende utan att istället vara mer erbjudande i sitt förhållningssätt. Det visade sig svårare än väntat att vara passiv när man såg behoven och utvecklingspotentialen hos de boende kvinnorna. För vissa i personalgruppen var detta svårare än för andra och en känsla av professionell osäkerhet smög sig på. I all välmening ville man inte tränga sig på, vilket bidrog till en försiktighet att närma sig de boende kvinnorna. Att få till en dialog var ytterligare en utmaning. Det var inte så ovanligt att personalens kontaktförsök möttes av aggressiva verbala utfall. Som personal blev man både rädd och vilsen och kände helt enkelt inte igen sig från andra relationer. Vid återkopplingen i juni lyfte jag som utvärderare fram möjligheten att ta hjälp av kommunikationsteorier för att komma vidare. Så t ex diskuterades transaktionsanalys där de s.k. jagtillstånden 25 Genussystemet är uppbyggt av könsdikotomin (isärhållandet mellan könen) och hierarkin (rangordningen mellan könen med mannen som norm). Se bl a Yvonne Hirdman 2001. 26 Handledningen kom igång i april 2010 19 förälder, vuxen och barn lyfts fram och som skulle kunna bidra till ökad förståelse och metodutveckling. En ytterligare osäkerhet rörde kunskapen om droger och missbruksbeteende. Personalen anade att problem i relationerna mellan kvinnor i huset härrörde från att flertalet kvinnor är i aktivt missbruk? Därför uppmärksammades vikten av att personalen blir tryggare i sin kunskap omkring droger och missbruk. Ett förslag från utvärderaren var att kvinnornas erfarenheter skulle kunna tas tillvara och öka personalens kompetens inom området. Några faktorer med anknytning till arbetsledning och personal kom att bidra till att balansera den intensiva och stökiga starten. Personalen beskriver hur den sammansvetsade personalgruppen och tilltron till varandra som kollegor har varit räddningen under den tuffa startfasen. Återkommande personalutbildningar, en tillåtande atmosfär i personalgruppen och tid att samtala på personalmöten har spelat en avgörande roll för utvecklingen. Från och med april 2010 får personalen handledning en eftermiddag var tredje vecka, vilket nämns som en del i den trots omständigheterna gynnsamma fortsättningen. Fortsättningsfas 1 Startfasen varade från november 2009 till midsommar 2010 och bedöms i utvärderingen som avslutad i och med att låskort (tags) delades ut och både personal och boende kvinnor hade tillträde till huset på lika villkor. Både personal och deltagare har berättat om den positiva vändning detta steg innebar. Tiden efter midsommar benämns därför fortsättningsfas 1 som beskrivs närmare nedan. Först en kort sammanfattning av hur startfasens kännetecken och utmaningar vidareutvecklats. Därefter följer fortsättningsfasens kännetecken och utmaningar under rubrikerna Målgruppen för jour- respektive inskrivningsboende, Mötesstrukturen, bl a reviderade husmöten samt Aktiviteterna utvecklas. Utveckling av startfasens utmaningar Reglerna faller på plats under sommaren, även om inte alla är lika enkla att hantera i vardagen. Besöksregelns legitimitet är alla med något enstaka undantag i boendegruppen överens om. För personalen är även barnregeln självklar men den kräver att återkommande förklaras för vissa av de boende. Och i intervjuerna med personal reflekteras över om och hur de kan bidra till att de kvinnor som önskar ska kunna träffa sina barn. Regeln om drogfrihet i huset uppfattas som självklar för både personal och boende, ”det är ju ett kommunalt boende”. 20 Diskussionen handlar efter sommaren oftare om hur situationer ska hanteras, där misstanke finns om att någon bryter mot en regel. Så kom bl a personalen överens med mobila teamet om att de gå in till en boende om det finns misstanke om att någon otillåtet vistas där. Vid misstanke om droganvändning eller att det finns droger i huset ska berörd boende konfronteras med dessa uppgifter så snart som det är möjligt. Verksamhetens mål och förhållningssätt har tydliggjorts. Det skyddade boendet framträder tydligare som det centrala målet och stöd att förändra har tydligare ersatt krav på förändring. Våldet har såsom det planerades fått sin rättmätiga plats i verksamheten genom temadagar och utbildning för personalen och temakväll och spontana samtal med de boende.27 Det behöver ytterligare tydliggöras vad det innebär att bo på Elsa och hur boendeformen förhåller sig till andra former av boende genom kommunens försorg. De boende kvinnornas olikheter har ytterligare förstärkts, både avseende deras tidigare missbrukserfarenheter, men också avseende planer med boendet på Elsa. Den breddade rekryteringsbasen till jour- och inskrivningsboende diskuteras som en särskild punkt nedan. Empowerment är efter sommaren inte längre föremål för diskussioner och genusperspektivet har aktiverats, bl a genom en utbildningsdag för personal och efterföljande diskussioner. I huset görs kontinuerliga erfarenheter av att bygga relationer mellan enbart kvinnor. Det berättas om hur det kan hetta till om småsaker och det talas också om hur ett slags systerskap kan skönjas mellan kvinnorna i huset. Personal uttrycker det som att en slags kvinnokultur etableras där kvinnor skämtar om sig själva, pratar om sina tillkortakommanden, skrattar åt samma saker och pratar om män ”systrar emellan”. Många relationer har utvecklats till att bli mer harmoniska, aggressiva utfall är inte längre så vanliga och personalen känner sig lite tryggare med vad som sker. Både personal och boende talar om närvaro som en avgörande ingrediens i goda relationer. Vidare nämns att spontana möten oftare blir mer konstruktiva än planerade. I kapitlet ”Diskussion och särskilda utmaningar” nedan behandlas temat relationer utförligare. Målgruppen för inskrivnings- respektive jourboende De flesta av de 12 kvinnor som flyttade in i samband med starten bor kvar efter sommaren. Några etablerade sig dock aldrig riktigt i huset. De var inskrivna men vistades inte så mycket på Elsa och flyttade så småningom ut igen och enstaka nya 27 Det s k Makt- och kontrollhjulet, ett verktyg för samtal om våld har kommit att användas. 21 boende flyttade in under startfasen. Den första gruppen inskrivningsboende utgjordes av kvinnor som varit hemlösa en längre tid och som hade ett känt långvarigt missbruk. Flera av dem har haft som mål att få stödboende eller annat eget boende och under sommarmånaderna skedde de första mer planerade utflyttningarna från Elsa. De kvinnor som flyttade in i början av hösten kom via jourboende. De hade kortvarig erfarenhet av hemlöshet och deras behov var betydligt mer varierande i jämförelse med den första gruppen inskrivningsboende. Under hösten 2010 ökade antalet journätter. Även anledningarna till de akuta placeringarna blev fler än tidigare och målgruppen kom därmed att breddas. Förutom våldsutsatta kvinnor i missbruk har kvinnor med psykisk ohälsa, hemlösa kvinnor och kvinnor som inte kunnat erbjudas boende på kvinnojour erhållit plats på Elsas jourboende. Beslut om placeringarna görs ofta nattetid av socialjouren. Enhetschefen menar att vissa journätter skulle kunna undvikas om berörda socialsekreterare handlägger kvinnornas behov dagtid. Utvecklingen av målgruppen aktualiserar följande två frågor i det här skedet av utvärderingen; Vilka kvinnor kan komma ifråga för jourboende? Hur är relationen mellan jourboende och inskrivningsboende – kan ett jourboende alltid i mån av plats övergå i ett inskrivningsboende? Mötesstrukturen, bl a reviderade husmöten Husmöten organiserades varje onsdag kväll under våren i syfte att informera och diskutera angelägenheter som rör huset. Inledningsvis var det 4-5 boende som närvarade tillsammans med de två personal som var i tjänst aktuell kväll. Husmötena blev, som beskrivits ovan, en av flera arenor för den maktkamp, och de livliga diskussioner om rutiner och regler, som kännetecknade startfasen. Där lyftes många frågor som gällde huset såsom inredning, aktiviteter, kritiska incidenter28 etc. Vartefter som det vardagliga livet i huset funnit sina former har husmötena blivit mindre välbesökta och personalen tog initiativ till en förändring. De uppfattade ett motstånd från de boende för planerade möten. Däremot tycktes fika och mat locka till närvaro. Strategin blev att informera och diskutera gemensamma angelägenheter (dvs. förlägga husmöten) i samband med lördagsmiddagarna. Detta har slagit väl ut. Ett förslag från en deltagare var att inbjuda till husmöten mer sällan och istället se till att all personal inklusive enhetschefen närvarar. I samband med mitt besök i huset den 8 december (2010) genomfördes ett sådant tillfälligt husmöte för att behandla frågor om droger och besök i huset. Det blev ett överraskande konstruktivt möte. 28 T ex tidigt under startfasen skedde en del stölder och skadegörelse. 22 Behovet är stort av personalmöten, utbildningsdagar och dagliga överlämningssamtal vid byten av personal. Acceptansen från de boende att personal avsätter tid till detta har ökat sedan start. I intervjuer med personal uttalas önskemål om att begränsa tiden för, de ibland lite väl utsvävande, diskussionerna i personalgruppen. Vidare att försäkra sig om att alla känner till vilka beslut gruppen fattat på varje möte och uppmärksamma hur beslut ska förverkligas i vardagen. De s.k. kontaktpersonmötena dvs. möten mellan kontaktpersonen och den boende liksom möten mellan dessa båda tillsammans med den boendes socialsekreterare är formellt organiserade möten med syfte att motivera och planera för kvinnans tid på Elsa. Av olika skäl, några har redan nämnts ovan, är dessa möten svåra att få till på ett bra sätt, vilket jag återkommer till längre fram i rapporten. Aktiviteterna utvecklas Hur ser dagarna ut för de boende på Elsa? Det är få som har någon anknytning till arbetsmarknaden. Under våren hade som mest två kvinnor regelbunden sysselsättning utanför huset i arbetspraktik eller motsvarande. Några kvinnor har under kortare perioder varit inskrivna i olika behandlingsaktiviteter, såsom preventionsprogram, Meas kvinnogrupp, samtal på Frideborg etc. De boende kvinnorna kommer och går, gör småutflykter, träffar män, barn, familj och vänner, en del är mycket hemma, lagar mat, tvättar, umgås med varandra, sitter nere i TV- eller datarummet, är i sina lägenheter, några njuter av att vara ensamma, andra vill ha sällskap, de handarbetar och löser korsord. Under startfasen erbjöds få aktiviteter förutom tillgången på TV, data, hobbyrum, symaskin, boxningssäck etc. Dessutom erbjöds daglig förmiddagsfika, taktil massage någon kväll under våren, shoppingrunda etc. Personalen avvaktade förslag från de boende för att skapa och bygga verksamheten på delaktighet (empowerment). Efter sommaren utökades de gemensamma aktiviteterna i huset på önskemål från några av de boende och på personalens initiativ. Efter att ha väntat länge på aktivitetsidéer från de boende, tog alltså personalen flera initiativ under hösten. Det ledde till synpunkter från några av de boende kvinnorna på de aktiviteter som arrangerats, t ex vilka filmer som har visats etc. På så sätt kom en dialog tillstånd om aktiviteterna, men det skedde indirekt: 1) initiativ till aktivitet från personalen, 2) reaktion från de boende, 3) dialog om alternativa aktiviteter. Längre fram i rapporten refereras till den som den indirekta metoden. Varje söndag sedan sommaren erbjuds en gemensam aktivitet i hobbyrummet inklusive fika. Annat som erbjuds under hösten är Zumbadans och temakvällar på onsdagar med någon inbjuden gäst eller filmvisning etc. Bl a har kommunens 23 skuldsaneringssamordnare bjudits in och flera av de boende kvinnorna upprättade kontakt med henne. Taktil massage har erbjudits och våld har varit ett tema en onsdagskväll. En sjuksköterska från primärvården har gästat huset, vilket resulterade i att hon besöker Elsa återkommande en gång per månad. Erbjudandena är fortsatt begränsade till inomhusaktiviteter och trädgårdsskötsel. Personalsituationen medger inte att oplanerat åka iväg från huset t ex till en badplats som många av de boende önskade sig under den gångna sommaren. Däremot har planerade utflykter till svampskogen, secondhandbutik, varuhus etc. organiserats genom att låna bil från Hambrohemmet, dagar det varit möjliga ur personalsynpunkt. Planerade aktiviteter innebär alltid en stor osäkerhet avseende deltagande. Många anmäler sig medan färre deltar då de boendes ”dagsform” varierar. På husmöte i december kom det återigen upp ett intresse för gemensamma aktiviteter utanför huset. Aktiviteternas betydelse för de boende kvinnornas arbete med att förändra sin situation finns anledning att följa i den fortsatta utvärderingen. Bl a beroende av det tydliga engagemanget för aktiviteter och en kvinnas utsaga om att minskat drogmissbruk skapar rastlöshet och ökar därför behovet av sysselsättning och aktiviteter. 24 KUNSKAP OM MÅLGRUPPEN, METODER OCH STÖD Efter beskrivningen av verksamhetens utveckling så här långt ska vi gå vidare till det andra temat i utvärderingsuppdraget. Det är att nå ökad kunskap om målgruppen våldsutsatta kvinnor i missbruk och om metoder för att stödja dessa kvinnor i deras arbete med att förändra sin livssituation. Inledningsvis får de intervjuade kvinnornas egna utsagor ligga till grund för beskrivningen av målgruppen, kvinnoboendet Elsa, behov av stöd och metoder för stödet. Därefter redovisas personalens erfarenheter av målgruppen och första årets arbete med empowerment, genusperspektiv och motiverande samtal samt den struktur som omgärdar arbetet med kontaktmannaskap och genomförandeplan. Personalen upplever sig vidare ha betydelse för de boende kvinnorna på andra sätt än genom de ovan beskrivna metoderna, vilket också redovisas. Några av de utmaningar som kommit fram i intervjuerna behandlas därefter i ett särskilt avsnitt. Det gäller missbruket, relationer och hur olika erbjudande om stöd tolkas. Stöderbjudanden uppfattas ibland som krav eller förväntningar, vilket kan försvåra istället för att underlätta de boendes arbete med att förändra sin livssituation. De boende kvinnorna om sig själva, kvinnoboendet Elsa m m Varför kvinnoboendet Elsa? Redan innan Elsa startade talades det om verksamheten bland kommunens missbrukare. Flera av de kvinnor som tillhörde de först inflyttade hade då varit utan egen bostad under många år och i samtal med sina socialsekreterare fick de kontakt med Elsa. Innan Elsa-boendet fanns hade de pga. fortsatt aktivt missbruk inte kommit ifråga för andra boendeformer. Många har också erfarenheter av att ha blivit vräkta från en bostad pga. störande beteende eller obetalda hyror. Flera säger att de hade givit upp hoppet om en egen bostad. Tacksamheten över att kvinnoboendet Elsa finns är stor. ”Hade Elsa funnits när jag kom ut från kåken hade det varit en räddning”, sade en boende apropå det behov som Elsa faktiskt fyller. Alternativen för många har varit att bo hos kompisar, men med den stora skillnaden att ”man då måste driva ute på dagarna för att inte vara till besvär”. Beskrivning av sig själva Det vanligaste är att kvinnorna själva har haft det socialt oroligt under sin uppväxt, t ex med en alkoholiserad förälder, i fosterhems- eller barnhemsboende, tidigt eget missbruk och andra sociala problem. Av intervjuerna framgår att många varit med om ett antal stressfyllda och traumatiska situationer på kort tid, såsom någon nära anhörigs eller väns död, egen eller andras sjukdom, allvarliga ekonomiska och sociala problem som lett till bostadslöshet, arbetslöshet m m samt eget drogmissbruk etc. 25 Våldets närvaro i gruppen uttrycks av en deltagare som ”en tyst kunskap bland kvinnorna”. Missbrukare, menar en deltagare, är generellt bra på att läsa av andra människor och avgöra om de verkligen lyssnar eller inte. Konstruktiva möten är beroende av reell närvaro, sägs vidare. På olika sätt uttrycker de boende kvinnorna en trötthet över sin situation, att det måste bli ett slut på det som är, dags att slå näven i bordet, att de inte orkar mer, orkar inte lyssna och inte heller förklara, att det är deras tur att slippa ansvar nu när barnen växt upp. Så här kan de boende kvinnorna beskriva sig själva; trasig inombords, känslomässigt trasig, deprimerad, räcker inte till, är i vägen, har svårt att stå ut med allt prat, min ADHD har inte blivit tagen på allvar, etc. Familj, barn och viktiga personer Majoriteten av de boende kvinnorna har barn som i stor utsträckning är föremål för samhällsingripanden pga. varierande social problematik t ex kriminalitet, eget missbruk, etc. Några har också barnbarn. Kontakt med barn och familj i övrigt är många gånger haltande. När kontakt finns är den mycket betydelsefull, en livlina helt enkelt. På frågan om vilka som är viktiga personer i deras liv kan några inte nämna någon vid namn. De tillhör inget socialt nätverk som i svåra stunder skulle kunna vara ett stöd. Ungefär hälften av de intervjuade anger barn, barnbarn eller syskon som viktiga för dem i livet. Andra kan ha någon vän och inte helt ovanligt är det att kvinnorna nämner någon myndighetsperson som de har stött på under sitt liv, t ex en socialsekreterare, övervakare eller polis. Även personalen på Elsa räknas upp som viktiga. Förändringsarbete på Elsa Det är stor variation i vad de boende säger sig vilja förändra under tiden på Elsa. Enstaka vill bli drogfria, andra har som mål ett annat eget boende (och kunna ta hem barnen) eller ett stödboende, någon säger sig behöva vila från allt ansvar eller få hjälp med att etablera vardagliga rutiner. En sade sig inte vilja förändra någonting. Missbruket Missbruket har en central plats i kvinnoboendet Elsa genom att samtliga boende har ett tidigare förhållande till alkohol, droger och missbruk och behöver förhålla sig till detta under sin tid på Elsa. Förhållandet till drogerna är komplext. Någon talar om amfetaminet som en fristad medan andra beskriver den hårda världen med kriminalitet alternativt prostitution för kvinnor i missbruk. Missbruket tar makten över ens liv och som kvinna och missbrukare är man oskyddad, menar en kvinna. Alkohol och droger är därför hela tiden närvarande på Elsa trots regeln om drogfrihet. En 26 boende uttryckte det som att Elsa, genom sin inriktning, i princip ger tillstånd att droga vilket kan vara bekvämt för vissa. Vill man däremot sluta med alkohol och droger kan det vara svårt att göra det på Elsa, då man i den situationen ofta blir bjuden av andra missbrukare. Det vanligaste är dock att de boende fortsätter sitt missbruk under Elsatiden, men med ambitioner att reducera omfattningen av det. Ansvar och makt Ansvar och makt hör ihop vilket blir tydligt i samtalen med de boende. Flera vittnar om att andra har makten i deras liv genom att de tagit ifrån dem ansvaret för sig själva och eventuella barn. I det sammanhanget nämns socialförvaltningen och andra myndigheter. Några uppger att mannen/männen de levt med, en pappa eller kompis hos vilken de bott tidigare haft makten i deras liv. Genom sitt boende på Elsa menar flera av kvinnorna att de återtagit makten i sitt liv. En boende hänvisar till att hon juridiskt är myndig och därför har makten i det egna livet och någon annan beskriver hur maktlösheten kryper på när saker och ting krånglar socialt. En annan aspekt av ansvaret handlar om hur missbrukaren fråntas ansvaret för sitt missbruk och uppförande genom att kraven är få på Elsa. ”Barnen får ju fler regler än vad vi har här”, som en av de boende kvinnorna sade. Det kan å ena sidan uppfattas som tolerans och förståelse, men å den andra som förmynderi, ”att jag som missbrukare inte fattar nånting”. Behov av stöd Att få ett boende av något slag, ett stödboende eller eget boende är det behov som flera kvinnor nämner allra först på frågan om deras behov av stöd. Det är också det som tillgodoses genom en plats på Elsa. Ett boende kombinerat med öppenvårdsinsatser nämns också ha hög prioritet. Huvudansvaret för att ta sig an boende- och vårdbehov vilar på respektive kvinnas socialsekreterare. Vilket behov av stöd har de boende när de väl bor på Elsa då? Att ”personal på Elsa finns närvarande i verksamheten” och ”att de lyssnar” är viktiga delar i stödet enligt kvinnorna. Behovet handlar om ”att bli sedd som kvinna” och ”att bli behandlad med respekt”. ”Det är extra betydelsefullt när man är bostadslös”, säger en av de boende. Förutom det centrala känslomässiga stödet ges exempel på behov av mer praktisk karaktär, såsom fler gemensamma aktiviteter, etablera vardagliga rutiner, ringa ett samtal, stöd efter att man lämnat kvinnoboendet Elsa etc. Metoderna Tanken är att kontaktpersonen och den boende kvinnan ska ha ett s.k. motiverande samtal varje vecka och helst i kvinnans lägenhet. Detta koncept var ett 27 irritationsmoment redan under våren, framför allt att samtalen skulle ske i kvinnans lägenhet. Kvinnorna kunde uppleva sig kontrollerade och samtalen blev inte av i den utsträckning som var planerat. Den formellt angivna kontaktpersonen tycks inte heller alltid vara den som den boende har lättats att samtala med. Och i vardagen pratar man ändå med den man önskar i personalgruppen och oftast är det de spontana samtalen som upplevs som de mest konstruktiva. Tillsammans med kontaktpersonen, kvinnan och hennes ansvarige socialsekreterare görs en genomförandeplan för tiden på Elsa. I intervjuer med boende uppfattar jag att genomförandeplanen för vissa av kvinnorna har en relativt begränsad betydelse. Det blir tydligt i intervjuer med boende att empowerment och genusperspektiv är förhållningssätt och inte praktiska arbetsmetoder. Det går helt enkelt inte att ställa direkta frågor till de boende om empowerment och genusperspektiv. Däremot kan jag granska resultatet av dessa båda grundläggande värden/förhållningssätt i verksamheten. Syftet med frågor som ”Vem som har makten i ditt liv?”, ”Hur ser du på att enbart kvinnor bor och arbetar på Elsa?” och hur våldsutsattheten tas upp i verksamheten är att tillföra kunskap om värdet av de beslutade förhållningssätten i verksamheten. Svaren på dessa frågor redovisas i andra sammanhang i rapporten, såsom ovan under rubriken ”Ansvar och makt” och nedan under rubriken ”Bra och mindre bra på Elsa”. Bra och mindre bra med Elsa De boende kvinnorna tillfrågades bl a om vad de ansåg som bra på Elsa. Följande faktorer nämndes: lägenheten, personalen, en egen dörr att stänga, en plats för gemenskap, att det bara är kvinnor, gemensamma stunder, att kunna komma och gå (tagsen) är ett förtroende, tryggheten, uppskattningen, att någon saknar en när man inte är här, att kunna visa känslor, att få vara mig själv, det är som en familj. Följande nämns i intervjuerna som mindre bra med Elsa: Att barnen inte får vara här, det mobila teamet, att kontakten upphör vid flytt, rastlösheten – det behövs fler aktiviteter, för få aktiviteter utanför huset, tvårumslägenheterna och att inte få ta emot besök. Fler gemensamma aktiviteter och ökad samhörighet i huset önskades. Att Elsa är ett kvinnoboende ser de flesta deltagare som något bra och mer ostört. Man behöver inte spela stark, kan visa sig som man är och gråta om man så vill. Andra menar att blandat (kvinnor och män) är bäst eller att det inte gör någon skillnad. Enbart kvinnor skapar visserligen systerskap mellan vissa kvinnor, men sägs också kunna leda till mycket tjafs, småkrig och maktkamper. 28 Personal om de boende kvinnorna, kvinnoboendet Elsa, m m Personal om de boende kvinnorna Personal beskriver de boende kvinnorna som både vanliga och unika. I grunden beskrivs de som vanliga kvinnor som lever ett vardagsliv som alla andra i meningen att de äter, sover, tittar på TV och umgås med andra. De boende pratar om liknande saker och längtar som andra efter att bli sedda, att ge och få kärlek och närhet till barn och familj, förstå sig på det som händer dem etc. På samma sätt som andra kvinnor är de unika som individer, med olika egenskaper, erfarenheter och intressen. Vissa mer generella beskrivningar av målgruppen kommer också fram i intervjuerna med personal. En sådan är det utbredda misstroendet mot andra. En annan är de boende kvinnornas kraftfullhet och vana att ”slå sig fram” för att överleva. En strategi som flera tvingats använda sedan barnsben. Samtidigt beskrivs kvinnorna som sårbara, lättkränkta och känslomässigt sköra. Om kvinnoboendet Elsa Kvinnokulturen och verksamhetsambitionerna summerar det specifika för kvinnoboendet Elsa enligt personalen. Detta förutom att de boende kvinnorna får vara i aktivt missbruk under sin tid på Elsa. Att enbart kvinnor bor och arbetar på Elsa bidrar till att ett systerskap kan etableras och stärka kvinnorna som kvinnor. På gatan är kvinnorna ofta konkurrenter (om män, droger och resurser) medan de på Elsa kan utveckla ett systerskap istället. Man får dock inte luras att tro att konflikter och maktkamper inte förekommer när kvinnor lever så nära andra kvinnor. Frånvaron av män utgör ändå ett (fysiskt) skydd för kvinnorna och skapar viss trygghet i deras liv, menar personalen. Samtidigt bidrar kvinnoboendet till att kvinnor har fokus på andra kvinnor (och inte på män) och kan lära mer av och om kvinnor. Det unika med Elsa är vidare att miljön är hemlik med möjligheter till självhushåll, friare boende, bra standard i lägenheterna och med uttalade utvecklingsambitioner hos personalen. Som personal vill man verkligen bygga relationer och fylla kvinnornas behov av stöd. Stödbehovet I likhet med de boende framför personal i intervjuerna att boendet är det primära för kvinnorna. Behovet av att ta itu med erfarenheter av våld har uppfattats som sekundärt. Enligt verksamhetsplanen ska de boende erbjudas praktiskt och socialt stöd. Det kan låta enkelt men har inte alltid varit så lätt att förverkliga, menar man i personalgruppen. De boende kvinnorna har inte efterfrågat stöd i någon större omfattning och personalen har avvaktat sina erbjudanden. Det har i personalgruppen spekulerats i att det kan vara svårt för de boende kvinnorna att veta vad de kan be om och för personal att veta vad de ska erbjuda. I grunden har frågan handlat om hur aktiv 29 personalen kan och bör vara, utan att erbjudandena upplevs som krav eller förväntningar. Den inledningsvis passiva hållningen från personalen kom så småningom att diskuteras utifrån att en förändring behövde komma tillstånd. En personal beskrev under hösten sin alternativa och mer aktiva strategi. Hon tar kontakt och frågar hur kvinnan mår, läser sen av hur kvinnan har det och mår för stunden och säger ”Vill du berätta?” eller frågar ”Vad ska du göra idag?”. Hennes närmande kännetecknas av att hellre fråga för mycket än för lite för att skapa kontakt och få igång ett samtal. Missförstånd går i alla fall att rätta till, menar hon. Personalen har i intervjuerna fått beskriva hur de uppfattar sig vara ett stöd för kvinnorna. Följande sägs; som bollplank, som förebild och modell, att finnas tillhands, stå kvar oavsett vad som händer, lyssna, initiera kontakt, inspirera, träna social samvaro med, benämna saker och ting, ge stadga åt livet på Elsa, inge hopp, vara en länk till annan hjälp, bry sig om, visa intresse för människan bakom missbrukaren. Förändringsarbete Stöd ska ges de boende kvinnorna i deras arbete med att förändra sin livssituation. Två omständigheter i det sammanhanget påverkar frågan om vilket stöd som bör och kan erbjudas. Dels det faktum att många kvinnor uttrycker mål bortom Elsa-tiden ( t ex stödboende) eller har svårt att formulera om och vad de i så fall vill förändra i sitt liv under sin boendetid på Elsa. Dels frågan om vad som är realistiskt och rimligt att förvänta sig av kvinnorna, ett ”Svensson-kvinnoliv” eller något annat. Det kan vara svårt både för de boende kvinnorna och personalen att vilja, våga och kunna tänka bortom normen och anpassa mål och behov till den individuella kvinnans förutsättningar och situation. Personalen förmedlar en oro för att målen för vad kvinnorna ska förändra sätts för högt. Erfarenheter av metoder och förhållningssätt Liksom de boende kvinnorna beskriver personal de planerade mötena mellan kontaktpersonen och den boende som svåra att få till på ett bra sätt. Personal noterar att de boende kvinnorna förhåller sig olika till spontana samtal och i spontana samtal i jämförelse med planerade samtal. Båda behövs, menar personal, och pekar på samtalens olika funktioner. Känslan av att kontakt uppstår åstadkommes oftare i det spontana och utan koppling till kontaktmannaskapet. Samtalen i dessa möten betraktas många gånger som lika motiverande som planerade motiverande samtal. På förhand inbokade samtal, ibland med socialsekreterare närvarande, förefaller att skapa stress hos många boende kvinnor och inte så sällan ställs samtalet in, då kvinnan uteblir. Personal antar att de boende kvinnorna förknippar dessa formella möten med förväntningar och krav på dem som skapar rädsla (för att göra andra och sig själv besvikna t ex) och stress. Personal tror dock att planerade motiverande samtal hos 30 vissa kan så frön till framtida förändring. Ett exempel på en fördröjande effekt av det stödjande arbetet som diskuteras närmare nedan. Positivt med tidsbokade, planerade möten är vidare att dessa är en del i samhällets etablerade sociala samvaro som behöver tränas som förberedelse för ökad kontroll i det egna livet. Den fördröjande eller eftersläpande effekten från möten eller samtal finns ytterligare exempel på från utvärderingsarbetet. Ingen boende ville t ex ingå i festkommittén inför ettårsfirandet av kvinnoboendet Elsa. Däremot hördes flera kvinnor i olika sammanhang berätta för andra om hur ”vi planerar för ettårsfesten” och även bidra med arbetsinsatser inför jubileet. Kanske fungerar fördröjningen som ett skydd mot ytterligare besvikelser. De boende kvinnorna vågar inte lova förändring eller att ta ansvar för något som infaller längre fram i tiden, fastän de gärna skulle vilja. Tilliten till sig själva eller andra att verkligen klara det är för bräcklig. Här-och-nu-perspektivet, som behandlas under avsnittet om relationer nedan, kan ytterligare bidra till att förstå motståndet mot planering och löften inför framtiden. Successivt blev personalen mer bekväm med förhållningssättet empowerment. Att vara öppen om det som sker i huset och på så vis göra de boende delaktiga framgår som en del i maktgörandet/bemyndigandet av kvinnorna. Att som personal berätta och förklara vad som händer och hur man tänker i olika sammanhang visar sig öka de boende kvinnornas förståelse av sitt sammanhang och leder till ett ökat lugn, menar personalen. Genusperspektivet upplevdes under våren som ett krav som ingen riktigt visste hur man skulle förverkliga. Efter sommaren arrangerades några temadagar inom området och genusperspektivet kom på agendan. Här följer några exempel, formulerade av personal, på hur genusperspektivet kan förstås som närvarande i verksamheten; det finns en dimension av maktlöshet hos kvinnor generellt (som underförstått finns i kvinnomiljön Elsa), många av de boende kvinnorna har förväntningar på traditionella könsroller (och därmed traditionell kvinnoroll), utbudet av aktiviteter bör breddas från de kvinnospecifika till att passa alla intresseriktningar, inte tillskriva de boende kvinnorna kvinnostereotypa roller utan se dem som människor, utveckla ett systerskap/en kvinnokultur med befriande distans till oss själva som kvinnor och till män och det manliga, stärka kvinnor som kvinnor och visa att vi kvinnor kan. Ett generellt stöd i verksamheten handlar om att erbjuda kvinnorna gemenskap med andra kvinnor i olika gruppaktiviteter. Under hösten har fler aktiviteter, varav flera regelbundet återkommande, erbjudits de boende kvinnorna. Det har i sin tur lett till konstruktiva diskussioner om valet av aktiviteter. Det finns all anledning att i en fortsatt utvärdering lära mer om aktiviteters betydelse för gemenskapen och för kvinnornas arbete med att förändra sin livssituation. 31 Utflyttningsrutiner betraktas i socialt arbete som en central del i verksamheters arbetssätt med betydelse för vilket resultat som uppnås. Den rutin som skapats på Elsa är att kvinnan erbjuds ett avslutningssamtal med enhetschefen, kvinnans kontaktperson medverkar mot slutet av samtalet, den boende får positiv personlig återkoppling och en utvald dikt överlämnas. Under samtalet får kvinnan veta att hon kan komma tillbaka till Elsa-huset som boende eller som gäst till någon aktivitet. Hon kan också när som helst kontakta Elsas personal på telefon för samtal. Rutinen kom att praktiseras vid de första planerade utflyttningarna i september 2010. Hur de fortsatta kontakterna blir och hur det går för kvinnor som flyttat ut kommer att följas upp på sätt som är möjligt, t ex i intervjuer med personal. 32 DISKUSSION OCH SÄRSKILDA UTMANINGAR Missbruket Möjligheterna att vara kvar i aktivt missbruk finns som boende på Elsa. Det är just det fortsatta missbruket som gör att denna målgrupp tidigare avvisats från och själva avböjt andra former av boende, behandlingshem, kvinnojour etc. Samtidigt blir missbruket en begränsning i vad som kan förväntas av verksamheten på Elsa. Det råder inget tvivel om att det finns en ambition om att de boendes drogmissbruk reduceras under boendetiden på Elsa. I verksamhetsplanen uttrycks det i punkten ”att verksamheten genom olika former av stöd ger kvinnorna kraft och motivation att bryta ett destruktivt beteende” och att Elsa ska ”visa kvinnorna möjligheter till förändring”. I intervjuerna med personalen framstår det som en självklarhet att motivera de boende att minska användandet av droger. Samtidigt är det inget krav, vilket gör att det för de boende är helt legitimt att fortsätta sitt missbruk om de så vill. Detta aktualiserar balanserandet mellan stöd och krav/förväntningar och mellan acceptans/respekt för den enskildes val och besvikelse och skuld när förändring inte kommer till stånd. En boende sa i en intervju att när jag drogar har missbruket makten i mitt liv. Droger är därför i allra högsta grad en faktor att räkna med på Elsa. Förutom det som ovan sagts påverkar droganvändningen umgänget och relationerna i huset. Personal noterar motvilligt att man uppfattat att vissa kvinnor tycks fungera bättre och lugnare med lite droger i kroppen vilket överensstämmer med några boendes utsagor om att de självmedicinerar. Lynnigheten i det sociala relaterande kan antas vara påverkat av abstinens och annan stress förknippad till droger, såsom t ex brist på pengar, försök att dra ner på drogmissbruket etc. Enligt forskaren Barbro Lennéer Axelsson (2010) är försök att ta sig ur drogmissbruk mycket påfrestande och kan leda till svåra stressreaktioner och kriser. I boken ”Förluster. Om sorg och livsomställning” beskrivs s.k. kumulativa stressorer och förlustspiraler som vanliga bland missbrukare. Kriserna avlöser varandra och vägen tillbaka kantas av fysiologiska, emotionella, kognitiva och beteendemässiga reaktioner. En särskilt utsatt grupp för just kumulativa separationskriser, som nämns i boken, är missbrukande kvinnor.29 De har sedan barndomen varit utsatta för separationer från egna föräldrar, andra anhöriga och sedan sina egna barn. Det är till alkoholen/drogen många flytt. 29 Se sid 112 i den bok som refereras i huvudtexten med referens till Karin Trulson (2006) 33 Karin Trulson och Bengt Svensson, båda forskare i socialt arbete, använder sig av begreppen ekonomiskt, socialt och kulturellt kapital30 för att förstå svårigheterna med att ta sig ur ett missbruk. Det tidigare upparbetade kapitalet som narkoman/ missbrukare, som är en tillgång i missbrukarvärlden, kommer inte till nytta i den etablerade världen vilket försvårar förändringen. Nytt kapital behöver upparbetas, vilket personal på Elsa kan bidra till genom att i stödjande arbete stärka det sociala kapitalet. Empowerment som strategi kan sägas handla om just detta, att stärka det sociala och även det kulturella kapitalet. Relationer Relationer har varit och är ett ofta återkommande tema i utvärderingen. Relationer har överraskat och utmanat. På Elsa byggs relationer mellan de boende kvinnorna, i personalgruppen och mellan dessa båda grupper av kvinnor. Relationerna mellan de boende kvinnorna kan vara alltifrån omtänksamma till frostiga med aggressiva utfall. Humörsvängningar och lynnighet hos de boende kvinnorna är vanliga på Elsa. Personal anar en hierarki mellan de boende kvinnorna som har sin grund i deras positioner i missbrukarkretsar och händelser utanför kvinnoboendet Elsa. Ibland uttrycks det som omöjligt för en boende kvinna att vara på samma aktivitet som en annan av de boende. Hur kvinnorna relaterar till varandra i huset antas även vara påverkat av eventuellt missbruk och den enskildes dagsform. För att överleva har sannolikt flera av kvinnorna genom livet allierat sig med den som för tillfället gynnar dem själva mest. Ett beteendemönster som sannolikt upprepas på Elsa och i andra sammanhang. Många har erfarenheter av att inte kunna lita på andra människor, inte ens de allra närmaste. Om misstroende är kännetecknande för de boende kvinnornas relationer bygger relationerna mellan personalkvinnorna just på förtroende och tillit. Man behöver hålla ihop och vara tydliga för att skapa den största möjliga tryggheten för de boende. Så snart säkerhet och lugn sviktar i personalgruppen reagerar såväl personalen som de boende kvinnorna. Relationer mellan personal och deltagare utgör ett slags centrum för stöd i verksamheten. Vad är då bra relationer och när får man till ett bra möte? De boende beskriver ett bra möte utifrån den andres närvaro. Personalen beskriver å sin sida att de ibland först efteråt kan uttala sig om ett möte varit bra, underförstått att det givit något resultat för kvinnans arbete med sig själv. Personal poängterar hur viktigt det är att relatera till de boende kvinnorna som människor och inte som missbrukare. Att 30 Kapitalbegreppet är hämtat från Pierre Bourdieus. Socialt kapital innefattar sociala relationer – vänskap, släktskap, nyttiga förbindelser. Kulturellt kapital utgörs av utbildning, bildning, kunskaper och kompetenser. Ekonomiskt av tillgångar och pengar. Se Trulsson och Svensson 2005. 34 spontant fånga tillfällen i vardagen och aktivt söka möjliga kontaktytor genom att fråga om intressen etc. nämns också som centrala delar i relationsbyggandet. Samstämmigt beskriver personalen relationerna mellan sig själva och de boende som flyktiga, kortvariga och oftast osäkra. Genom att personalen inte kan knyta några specifika erfarenheter till den eventuella förändring som märks i relationens kvalitet, från gång till annan, skapas en osäkerhet. Den boende kvinnan villkorar relationen, som sägs vara ”på eller av” och ”till och från bra eller irriterad”. Här-och-nu präglar de boende kvinnornas relaterande. Det är det som är i stunden som avgör. Hur närvarande är personalen? Hur mår kvinnan? Som sagts ovan visar studier att kvinnliga missbrukare befinner sig i extremt utsatta situationer, där kriser och förluster ofta avlöser varandra och att vägen tillbaka är svår. Kvinnorna kan reagera med utagerande av aggressivitet, lättväckt ilska och överreaktioner på små irritationsmoment. Allt detta känns igen från miljön i kvinnoboendet Elsa. Här-och-nuperspektivets betydelse är värt att vara uppmärksam på i det fortsatta arbetet. Är det ett väsentligt inslag i relaterandet bör det tas större hänsyn till i verksamheten och metodutvecklingen. Här-och-nu sätter gränser för när förändringar kan genomföras och stöd kan ges. Det bidrar till att förklara att ansvar inte kan tas annat än i stunden på samma sätt som arbete enbart kan utföras här och nu. Samverkar flera här-och-nu situationer på ett lyckosamt sätt kan fördröjande eller eftersläpande effekter bli resultatet. Det är den förväntade och trygga länken mellan här- och- nu situationerna som saknas. Erbjudande om stöd eller krav och förväntningar Inga krav – enbart erbjudande om stöd är parollen för Elsa. Hur ska stödet ges för att inte uppfattas som krav? Kvinnorna talar ofta i intervjuerna om krav och ansvar som ställs på dem. Och personalen beskriver hur de boende kvinnorna kan tolka in krav och förväntningar i frågor om hur de mår och vad de ska göra under dagen. Samma gäller erbjudanden om stöd. Känsligheten för krav är vanlig i emotionellt instabila grupper enligt Barbro Lennéer Axelsson (2009). Hon skriver att dessa personer lätt uppfattar kravfyllda situationer som mycket stressande och hotfulla. Det leder till att de tenderar att uppleva så gott som daglig stress liksom konflikter oftare än andra. Motgångar även av enklare slag blir dem ofta lätt övermäktiga. En särskilt sårbar grupp, som nämns i boken, är personer som varit med om upprepade separationskriser inklusive fosterhemsplaceringar och institutionsvistelser och andra svåra påfrestningar under sin uppväxt. Beskrivningen stämmer påfallande väl för många bland de boende kvinnorna. Personal vittnar om hur trötta de kan vara efter dagens slut trots, som de säger, att de inte utfört så mycket fysiskt arbete. En förklaring som lyfts fram i intervjuerna handlar 35 om att miljön på Elsa är ångestfylld, vilket kan förstås i relation till ovan nämnda forskning. De boende kvinnorna stressas, såsom sagts ovan, av det formella. Temat har delvis avhandlats tidigare utifrån här-och-nu-perspektivets betydelse. I aktivt missbruk är det primära pengar och droger. Det gör det svårt att planera, ha rutiner, bestämma tider etc. Många är väl medvetna om hur de svikit andra personer i olika sammanhang trots ambitioner att inte göra det. Det är därför rimligt att fråga sig om motståndet mot formaliteter och planering måhända fyller funktionen att reducera risken för besvikelse? Tolkningen av vad som är krav och stöd varierar även mellan olika personal. Några är försiktigare i relation till de boende av rädsla för att uppfattas ställa krav och ”ta över”. Medan andra närmar sig mer aktivt och menar att de boende kvinnornas reaktioner alltid kan bemötas. Fantasier om framtiden I ett uppbyggnadsskede är fantasin en tillgång. Därför tillfrågades personal och boende om vad de skulle förändra om de hade makten att bestämma över kvinnoboendet Elsas framtid. Personal lyfte fram följande: Skapa ett drogfritt Elsa, göra om boendena till enbart enkellägenheter, ge tydligare information vid inflyttning, öka tydligheten och styrseln avseende verksamhetsinriktning, verka för ett kvinnligt Boa/ett utslussningsboende, öka delaktigheten i aktiviteterna, inte vara så försiktiga i relaterandet till de boende kvinnorna, lära mer om droger, eventuellt anlita en knarkhund som sökhjälp i huset, komma längre i en personalgemensam plattform. De boende kvinnorna vill framför allt att samhörigheten och antalet gemensamma aktiviteter ökar, men också att besök tillåts i huset. 36 SAMMANFATTNING, ANALYS OCH VÄRDERING AV DET FÖRSTA VERKSAMHETSÅRET Sammanfattning Invigningen och verksamhetsstarten skedde i månadsskiftet oktober/november 2009, dryga halvåret senare än beräknat. Startfasen präglades av maktkamp mellan de boende kvinnorna och personalkvinnorna om huset. Slaget stod om regler och rutiner. De boendes vapen utgjordes av ålder, missbrukskompetens och aggressiva verbala utfall medan personalen hade sin utbildning och auktoritet i egenskap av anställda. Kampen avstannade samtidigt som låskort (tags) delades ut till de boende kvinnorna midsommarafton 2010. Förändringen innebar att båda kvinnogrupperna kunde ta sig in och ut ur huset på lika villkor och också gemensamt stänga ute andra. Andra faktorer som kännetecknade startfasen var tvetydigheter om vad det s.k. egna boendet egentligen innebar, hur målen för verksamheten skulle tolkas och realiseras, hur empowerment och genusperspektiv skulle praktiseras och att personalens uppdrag var svårare än väntat. När låskorten introducerades infann sig en betydligt lugnare stämning i huset och gemenskapen mellan kvinnorna/kvinnokulturen började utvecklas. Under hösten kom jourboendet att användas mer flitigt och Elsas målgrupp vidgades från kvinnor med känt långvarigt missbruk till att innefatta kvinnor med oklar missbruksproblematik, psykisk ohälsa och hemlöshet. Husmötena omorganiserades och fler aktiviteter arrangerades, i huvudsak inom väggarna i kvinnoboendet Elsa. Några boende flyttade ut under planerade former och rutiner för detta skapades och prövades. Målgruppen våldsutsatta kvinnor i missbruk är en mycket utsatt grupp i samhället. De har som kvinnor, missbrukare och hemlösa tvingats till val för att överleva som ibland varit destruktiva för dem. Det har inte sällan lett till förluster och kriser för dem och många gånger också för deras anhöriga. De beskriver sig själva och beskrivs av andra som trasiga, känsliga, kraftfulla, utagerande och utmattade. De uttrycker tacksamhet över boendet på Elsa och personalens närvaro där. De försöker vidare så gott de förmår ta emot erbjudet stöd i form av samtal, aktiviteter, etc. För många är det första gången på många år de kan stänga dörren om sig och ett eget krypin. De inre ramarna för verksamheten etablerades efter det första halvåret och utvecklingen av stödet kom mer i fokus efter sommaren. Personalen brottas med vilket stöd som är rimligt att erbjuda, hur det kan erbjudas utan att upplevas som krav och utan att ta ifrån de boende eget ansvar och kontroll över sina egna liv. I det dagliga arbetet görs hela tiden lärdomar som är viktiga att identifiera, formulera, acceptera och ha som underlag för den fortsatta processen med att utveckla bra stöd och 37 verksamma metoder. Några sådana lärdomar är fördröjnings- eller eftersläpningseffekten, här-och-nu-perspektivet samt den s.k. indirekta metoden.31 Särskilda utmaningar som kräver fortsatt uppmärksamhet handlar om det pågående legitima aktiva missbruket, relationsbyggandet i huset och utvecklingen av stödet till de boende kvinnorna. Analys av måluppfyllelse så här långt Huvudmålet för Kvinnoboendet Elsa är att minska våldet mot kvinnor i missbruk. Genom att verksamheten finns och genom att kvinnoboendet Elsa med sina regler har lyckats skapa det planerade skyddade boendet för kvinnorna har våldet mot kvinnor i missbruk, i vart fall de boende kvinnorna, minskat. Det betyder att ett av delmålen för verksamheten därmed är uppfyllt. Ett annat delmål handlar om att verksamheten genom olika former av stöd ska ge kvinnorna kraft och motivation att bryta ett destruktivt beteende. Vad som i realiteten motiverar människor att förändra sin livssituation är inte så lätt att identifiera. Påfrestande livsomställningar, dit hör t ex att ta sig ur drogmissbruk, är sammansatta och komplexa processer. Samtidigt står det utom allt tvivel att kvinnoboendet Elsa med sin personal och verksamhet spelar roll i många kvinnors boendeperiod på Elsa. Graden av betydelse och varaktigheten av eventuella boendeeffekter är däremot vanskligt att ens spekulera i. Verksamheten ska enligt planen hela tiden ha kvinnornas våldsutsatthet parallellt med deras missbruksproblematik i fokus. Inledningsvis intog våldsutsattheten i reell vardagspraktik en sekundär roll, däremot var troligen personal upptagna med problematiken i sina tankar. Det senaste halvåret har temat lyfts fram i fler sammanhang och verksamheten främjas i riktning mot detta delmål. Hur det sista delmålet i verksamhetsplanen, ”Att kunskap om kvinnors dubbla utsatthet förmedlas till övriga samarbetspartners som i sin verksamhet möter dessa kvinnor”, kommer att följas upp det kommande året. Värdering av första verksamhetsåret Så här i efterhand bedöms det första verksamhetsåret som helhet vara mycket lyckat, en bra bas att utvecklas vidare från har skapats. Det är dock svårt att peka ut vad som lett till det goda resultatet. Men processen har inkluderat några skeenden, utmaningar och strategier som är värda att lyfta fram i sammanhanget. Det viktigaste, nämligen att skapa ett skyddat och tryggt boende för kvinnorna på Elsa, har man lyckats med genom att formulera och hantera regler och rutiner trots 31 Fördröjnings- eller eftersläpningseffekten beskrivs på sidan 31, här-och-nu perspektivet på sid 35 och slutligen den indirekta metoden på sid 23 38 motstånd och oliktänkande. Här har en stabil och demokratisk arbetsledning sannolikt bidragit till personalgruppens sammanhållning. Det inväntande förhållningssättet från enhetschef och personalgrupp antas ha gynnat verksamhetsutvecklingen. Förändringar har genomförts först efter att ha stötts och blötts på personalmöten, husmöten och i andra sammanhang. Förändringar har därför varit väl genomtänkta och förankrade. Samtidigt har arbetssättet ibland upplevts som långsamt, personaldiskussionerna en aning omständliga och arbetet därför i viss mån frustrerande och svårt. Här kan de boendes behov av lugn och stabilitet komma i konflikt med personalens behov av utveckling och stimulans. Upplösningen av startfasens maktkamp resulterade i en ökad gemenskap i huset när de boende kvinnorna, genom att kvittera ut låskort, fick förtroendet att dela ansvaret för huset med personalen. Processens avslut är vidare ett uttryck för att empowerment som teoretisk utgångspunkt spelat roll och att delaktighet hos de boende ges utrymme. Verksamheten och alla i huset uppfattades som vinnare, vilket också lett till att en lugnare stämning och en slags kvinnogemenskap utvecklades på Elsa. Under det fortsatta första verksamhetsåret är det aktiviteterna som stått i fokus. Den försiktighet som höll tillbaka personalens initiativ har bytts mot en mer aktiv strategi. Personalen har helt enkelt flyttat fram sina positioner. De föreslår aktiviteter och är sedan öppna för reaktioner och kritik. Denna indirekta eller flerstegs strategi är en omväg, som växt fram, för att skapa delaktighet i husets verksamhet. Sammantaget tycks förhållningssättet empowerment, att maktgöra de boende kvinnorna, vara ett framgångsrikt koncept. Samtidigt är alltså vägen till att öka de boendes delaktighet, makt och kontroll, inte alltid självklar utan behöver sökas och erfaras. Förutom fler-stegs-strategin har personal upplevt öppenheten med information och tänkesätt som något positivt och stärkande för de boende. Att fortsätta utveckla de gynnsamma strategierna framstår som självklart. Följande utmaningar består eller har utvecklats under året och bedöms viktiga att ta itu med fortsättningsvis; Att tydliggöra målgruppen för jourboende och inskrivningsboende, Att fortsätta diskussionerna om de boende kvinnornas stödbehov, realistiska och verksamma arbetsmetoder och personalens uppdrag med hänsyn till erfarenheter från verksamheten (och från delutvärderingen). T ex hur planerar man för spontana möten och här och nu situationer? Att säkra en fördjupad kompetens om droger och missbruk, 39 Att utveckla genusperspektiv i verksamheten,32 Att synliggöra olika tolkningar av begrepp såsom stöd, krav och förväntningar samt arbetsmetoder och förhållningssätt 32 För inspiration rekommenderas bl a Tina Mattssons avhandling ”I vilja att göra det normala. En kritisk studie av genusperspektivet i missbrukarvården” och Karin Trulssons avhandling ”Dans på lina. Om kvinnors missbruk, familjeliv och behandling”. Fler referenser under rubriken Referenslitteratur. 40 REFERENSLITTERATUR Björling, Bam. 2005 ”Empowerment – modeord eller framtida möjligheter” i Mats Hilte (red) 2005 Kön, behandling och kunskap – om olika vägar ut ur missbruk och social marginalisering. Forsberg, Erik & Bengt Starrin. 1997. Frigörande kraft - Empowerment som modell i skola. Omsorg och arbetsliv. Gothia. Stockholm. Helmersson, Sara och Azra Mulabdic. 2008. Respektera mig! Handbok för yrkesverksamma om våldsutsatta kvinnor i missbruk. En del i projektet Bättre boende för hemlösa missbrukande kvinnor i Malmö. Malmö Stad. Holmberg, Carin, Goldina Smirthwaite och Agneta Nilsson. 2005. Mäns våld mot missbrukande kvinnor – ett kvinnofridsbrott bland andra. (www.mobilisera.nu/upload/inlaga_8.pdf). Lennéer Axelsson, Barbro. 2010. Förluster. Om sorg och livsomställning. Natur & Kultur. Stockholm. Mattsson, Tina. 2010. I viljan att göra det normala. En kritisk studie av genusperspektivet i missbrukarvården. Andra upplagen. Egalite förlag. Malmö. Nötesjö, Gunilla och Elisabet Tegborg. 1999. Tur och Retur. Kvinnorummet. En studie om drop-out vid ett behandlingshem för kvinnor. Stiftelsen Kvinnoforum. Stockholm. Svensson, Bengt. 2005. ”Varför fortsätter män och kvinnor att använda narkotika?”, i Hilte, Mats (red.) Kön, behandling och kunskap – om olika vägar ut ur missbruk och social marginalisering. Studentlitteratur. Lund. Trulsson, Karin. 2005. ”Missbrukarfamiljen och samhället – ett kultursociologiskt perspektiv”, i Hilte, Mats (red.) Kön, behandling och kunskap – om olika vägar ut ur missbruk och social marginalisering. Studentlitteratur. Lund. Trulsson, Karin. 2006. Dans på lina. Om kvinnors missbruk, familjeliv och behandling. Carlssons. Stockholm. 41
© Copyright 2024