1. No category

Bebyggelsehistorisk tidskrift
nr 63 • 2012
dag avango & per lagerås (red.)
Bebyggelsehistorisk tidskrift
redaktionens adress
Institutionen för ekonomi,
Sveriges lantbruksuniversitet, slu
Box 7013    750 07 Uppsala
Bebyggelsehistorisk tidskrift utges av den för ändamålet stiftade föreningen
Bebyggelsehistorisk tidskrift.
Tidskriften utkommer med två nummer per år. Varje nummer redigeras av
därtill utsedda redaktörer. Härvid medverkar också tidskriftens redaktionskommitté som innehåller företrädare för en rad ämnen. Recensionsavdelningen i tidskriften handhas av en särskild recensionsansvarig.
www.bebyggelsehistoria.org
e-post: [email protected]
Samtliga vetenskapliga artiklar i numret är peer review-bedömda.
recensioner
Eva Löfgren
e-post:
[email protected]
EBSCO Art & Architecture Index samt
EBSCO Art & Architecture Complete (innehåller artiklarna i fullängd).
prenumeration och distribution
Eddy.se ab
Box 1310    621 24 Visby
Telefon 0498-25 39 00
e-post: [email protected]
prenumeration för 2012 kan tecknas genom insättning av 300 kr på
bankgiro 5527-4542 eller plusgiro
630 899-3.
Skriv namn, adress och Bebyggelsehistorisk tidskrift 2012 på inbetalningskortet.
lösnummer och äldre nummer
beställs via tidskriftens ordersida
http://bht.bokorder.se eller via
e-post [email protected] eller telefon
0498-25 39 00.
Lösnummerpris 175 kr + porto.
© Respektive namngiven författare
grafisk form, teknisk redaktör
Elina Antell, Uppsala
engelsk översättning
Roger och Kerstin Tanner
tryck
Exaktaprinting AB, Malmö, 2012
issn 0349−2834
Tryckt med bidrag från Vetenskapsrådet.
Tidskriften är indexerad i IBA International Bibliography of Art,
redaktionskommitté
Åsa Ahrland, slu, Uppsala, ordf.
Dag Avango, Kungl. Tekniska Högskolan, Stockholm
Annika Björklund, Riksarkivet, Stockholms universitet
Victor Edman, Kungl. Tekniska Högskolan, Stockholm
Christina Fredengren, Riksantikvarieämbetet, Stockholm
Benny Jacobsson, Uppsala universitet
Emilie Karlsmo, Linnéuniversitetet, Växjö, Uppsala universitet
Maja Lagerqvist, Stockholms universitet
Per Lagerås, Riksantikvarieämbetet, Lund
Eva Löfgren, Göteborgs universitet
Fredrika Mellander Rönn, Tyréns, Stockholm
Catharina Nolin, Stockholms universitet
Bo Persson, Stockholms universitet
Göran Rydén, Uppsala universitet
Göran Ulväng, Uppsala universitet, slu, Uppsala
redaktörer för detta nummer
Dag Avango & Per Lagerås
Dag Avango
Historiska studier av teknik, vetenskap och miljö
KTH
100 44 Stockholm
e-post: [email protected]
Per Lagerås
Riksantikvarieämbetet UV Syd
Odlarevägen 5
226 60 Lund
e-post: [email protected]
Innehåll
  5
Inledning
av Dag Avango & Per Lagerås
8
Förvandlingen av fyra fabriksområden i Nacka
av Eva Dahlström Rittsél & Anna Ulfstrand
26
Ett kärnkraftverk återuppstår
— från snr300 till Wunderland Kalkar
av Maja Fjæstad
39
Gamla posthus med ny funktion — ”post-Post”
av Emilie Karlsmo
59
Kyrkan — ”en maskin att sitta i”:
Införandet av komfortteknik i Gotlands kyrkor under
1900-talets första hälft
av Mattias Legnér
76
Har säteritaket polsk opprinnelse?
Et eksempel på undervurdering av østeuropeisk innflytelse
i vesteuropeisk arkitekturhistorie
av Lars Jacob Hvinden-Haug
92
Vardagens varuflöden i 1600-talets norra Småland.
Lokalsamhällets bytes- och marknadsekonomi speglad i
rätts­historiska källor, Lilla tullen och de äldsta geometriska kartorna
av Ådel Vestbö-Franzén
idé & debatt
111
Nå, vem var egentligen Stalo?
av Anders Wepsäläinen
recensioner
117
Kristina Berglund, Soldattorp i Uppland.
av Arne Nygren
118Martin Giertz, Svenska prästgårdar. Kulturarv, trädgårdar, byggnadsvård.
av Ingrid Sjöström
120Jakob Ronsten, Gotländska gårdar och ägor kring 1700
av Lennart Andersson Palm
Inledning
P
roblematiken kring att använda och förändra användningen av
kulturmiljöer är det tema som förenar flera av artiklarna i detta
nummer av Bebyggelsehistorisk tidskrift. Därtill diskuteras och
prövas nya sätt att analysera och förstå resursutnyttjande och markanvändning i 1600-talets Sverige, samt hur vi bör förstå en av det århundradets mer kända arkitektoniska företeelser — säteritaket. Utgåvan
avslutas med ett antal recensioner av nyutkommen litteratur, samt
en debattartikel rörande en av de mer kontroversiella frågorna inom
den arkeologiska forskningen i Sverige — Stalotomternas historiska ursprung. Författarna är verksamma inom universitetsbaserad forskning
inom kulturmiljöområdet samt inom kulturarvsförvaltningen.
Stommen i det föreliggande numret är sex peer review-granskade
artiklar, av vilka flertalet behandlar omvandlingen av kulturmiljöer för
nya ändamål. De första av dessa fokuserar på återanvändning av industrimiljöer, men i fundamentalt olika sammanhang — historiskt, geografiskt och politiskt. Industriminnesforskaren Eva Dahlström-Rittsél
och etnologen Anna Ulfstrand behandlar i sin artikel omvandlingen
av fyra fabriksområden i stockholmsförorten Nacka, från industrimark
till bostadsområden och köpkvarter. Omvandlingen av Nackas indu­
striområden är på många sätt representativ för en generell företeelse i
såväl Sverige som internationellt. Fabriksområdena anlades kring förra
sekelskiftet när industrin expanderade ut ur stadskärnorna och tog
sjönära tomter i anspråk för att tillgodose behovet av transporter till
sjöss. Idag, när industriföretagen flyttat eller lagt ner sin verksamhet
har omvandlingstrycket på dessa attraktiva strandnära tomter varit
hårt. Därför har de aktörer som fattat beslut samt utfört omvandling­
en tvingats harmoniera kulturmiljövårdens behov med en rad andra
intressen, vilket får konsekvenser för såväl materiella som immateriella
aspekter av den byggda miljön. Med artikeln syftar Dahlström-Rittsél
och Ulfstrand att studera hur olika aktörer i omvandlingsprocesserna
har förhållit sig till områdenas industriella förflutna. Med kritisk udd
resonerar författarna om vilka konsekvenserna blev när omvandlingen
var genomförd — fokus på yta och arkitektoniska uttryck, på bekostnad
av de svårare berättelserna om industrisamhällets förflutna.
Teknikhistorikern Maja Fjæstad analyserar återanvändningen av
en radikalt annorlunda industrimiljö, men lyfter liknande frågor som
Dahlström-Rittsél och Ulfstrand. Studien behandlar omvandlingen av
bebyggelsehistorisk tidskrift 63/2012 5
det tyska kärnkraftverket snr300 i Kalkar vid floden Rhen i västra
Tyskland, till ett nöjesfält. Anläggningen byggdes som en del av ett
påkostat program att utveckla en kärnkraftsindustri baserad på den
så kallade bridreaktorn. Med denna teknik skulle kärnkraftverken drivas med hjälp av sitt eget avfall, vilket inte endast skulle lösa en del
av avfallsproblematiken utan också säkra industrin mot risken för en
framtida hotande uranbrist. Tekniken var dock kontroversiell, därför
lades snr300 ned år 1991 utan att ens ha tagits i drift. Fyra år senare
köpte en nederländsk affärsman anläggningen och omvandlade den till
ett nöjesfält. Med utgångspunkt i etnologen Robert Willims begrepp
”industrial cool” och egna fältstudier diskuterar Fjaestad de bilder av
kärnkraftsindustrin som produceras i Kalkar och bidrar därigenom
med ett värdefullt inlägg i diskussionen om kärnkraften som kulturarv.
I konsthistorikern Emilie Karlsmos artikel är det återigen industrisamhällets kulturmiljöer i stadsrummet som står i fokus, denna gång
posthusen som också varit föremål för genomgripande förändringar
under senare år. I likhet med föregående författare undersöker Karlsmo frågan om det som ägde rum nyss kan bli föremål för minnesbildning, vilken roll det materiella spelar i detta och varför. Artikeln
behandlar tre posthus av skiftande ålder och på olika platser i Sverige,
som dock har den gemensamma nämnaren att de haft en tydlig identitet som posthus — centralposthuset i Stockholm, samt postkontoren
i Borås och Kvissleby. Vad kan byggnader som uppfördes för att vara
posthus konverteras till och vilken roll spelar byggnadernas tidigare
funktion och identitet när de omvandlats?
I en fjärde artikel på temat omvandling av kulturmiljöer analyserar
historikern Mattias Legnér hur svenska kyrkor anpassades till ny upp­
värmningsteknik under perioden 1920- till 1950-talet. I fokus för studien står medeltida kyrkor på Gotland, i synnerhet sådana som omvandlades av restaureringsarkitekten Erik Johan Fant (inspirerad av Sigurd
Curmans restaureringsideologi). Legnér visar vad som drev införandet
av modern teknik i kyrkorna, hur Fant anpassade den till de äldre kyrkliga miljöerna och vilka konsekvenserna blev för vården av kyrkorna.
Kulturmiljöer kan omvandlas på flera sätt, dels genom fysisk omvandling, dels genom nytolkning. En sådan nytolkning presenteras i
en artikel av arkitekturhistorikern Lars Jacob Hvinden-Haug, som diskuterar det svenska säteritakets ursprung. Säteritaket har traditionellt
uppfattats som en genuint svensk takform, utvecklad i Sverige efter
impulser från Italien och Frankrike. Hvinden-Haug visar att takformen
6 bebyggelsehistorisk tidskrift 63/2012
redan under 1600-talet var väl spridd i Polen och argumenterar för att
förlagan till det svenska säteritaket snarare står att finna där. Sannolikt
har svenska officerare kommit i kontakt med takformen i samband
med krigshandlingarna 1655–1660, och tagit idén med sig hem till de
egna herrgårdarna. Hvinden-Haug menar att svensk arkitekturhistoria
generellt varit alltför inriktad på de klassiska kulturnationerna och hittills försummat att studera influenser från östra Europa.
I den sjätte och sista peer review-artikeln i detta nummer analyseras en helt annan aspekt av 1600-talets samhälle. Kulturgeograf Ådel
Vestbö-Franzén studerar där bondesamhällets varuutbyten på lokal och
regional nivå, med exempel från norra Småland. Genom att kombinera
geometriska jordeböcker och rättshistoriska källor med Lilla Tullen
för Jönköpings stad, visar hon att det under 1600-talet förekommit en
utbredd handel med varor, som humle, fisk och hantverksprodukter.
Dessa varor är sällan nämnda i de kamerala källorna som rör skatt
och tionde och har försummats av den historiska forskningen. VestböFranzén använder perspektiv från politisk ekologi och property rightsskolan för att analysera denna dolda ekonomi, som ofta beskrivits som
binäring, men som verkar ha varit avgörande för hushållens ekonomi.
Under Ide & Debatt, slutligen, väcker Anders Wepsäläinen frågan
om Stalotomternas ursprung. Dessa fornlämningar från järnålder och
tidig medeltid påträffas på fjällsluttningar i norra Sverige och mer sällsynt i Norge. Deras funktion och ursprung har diskuterats tidigare,
bland annat i denna tidskrift. Den dominerande uppfattningen är att
Stalotomterna är rester efter kåtor, men Wepsäläinen argumenterar
här för att de utgör spår efter torvhus och ifrågasätter samtidigt deras samiska ursprung. Han föreslår att de ska knytas till Hålogaland
i nordligaste Norge och att de kan ha fungerat som replipunkter vid
jakt-, handels- och skatteuppbördsexpeditioner på den svenska sidan
av fjällkedjan.
Numret avslutas i vanlig ordning med recensioner av aktuell litteratur inom det bebyggelsehistoriska området. De böcker som recenseras
denna gång behandlar soldattorp, prästgårdar och gotländska gårdar.
Redaktörerna vill tacka författarna för deras intressanta artiklar och
peer review-granskarna för deras värdefulla insatser. Läsarna önskas
mycket nöje!
Dag Avango & Per Lagerås
bebyggelsehistorisk tidskrift 63/2012 7
Förvandlingen av fyra fabriksområden
i Nacka
av Eva Dahlström Rittsél &Anna Ulfstrand
D
et ligger i industriområdens karaktär att
vara föränderliga. Byggnader har byggts
om och fått mer eller mindre permanenta tillägg. Industrier har flyttat när de har behövt expandera och områdena har omvandlats
när byggnader och mark har tagits i anspråk av
annan verksamhet. I slutet av 1800-talet, i takt
med att kommunikationsmedlen utvecklades
och innerstäderna blev allt mer tättbebyggda
flyttade många industrier ut från stadskärnorna
till närförorter. Speciellt attraktiva var de förorter som låg nära vatten eftersom sjötransporter
långt in på 1900-talet stod för en stor andel av
transporterna. För Stockholms del innebar det
att många industrier som anlagts på malmarna
under andra hälften av 1800-talet åren runt sekelskiftet 1900 flyttade ut till förorter som Järfälla, Sundbyberg och Nacka. När industrierna
ett sekel senare lades ner eller flyttades till andra
platser i Sverige eller utomlands innebar det att
områdena togs i bruk av andra verksamheter.
Platser skapas av människors aktiviteter, berättelser, minnen och känslor, men också av ekonomiska och sociala villkor. När ett industriområde blir ett bostadsområde är det inte bara en
omvandling av den fysiska miljön som sker. Det
sker också en mer eller mindre genomgripande
omkodning av områdets immateriella aspekter
där upplevelse spelar en lika stor roll som det
materiella. Tänkta målgrupper måste attraheras
av platsen och i det arbetet har platsens historia
visat sig vara ett verkningsfullt medel.
I den här artikeln ska vi belysa ett antal
aspekter av sådana omvandlingsprocesser med
exempel hämtade från fyra före detta industriområden i Nacka kommun som nu är platser
8 bebyggelsehistorisk tidskrift 63/2012  
för boende, konsumtion, arbete och kultur. Utgångspunkten är en undersökning utförd under
åren 2007–2008 av Länsstyrelsen i Stockholms
län och Stockholms läns museum. Projektets
syfte var att studera hur olika aktörer i omvandlingsprocesserna hade förhållit sig till och använt sig av områdenas industrihistoria.1 Vi har
velat studera hur olika aktörer — fastighetsägare,
Nacka kommuns tjänstemän och politiker, den
offentliga kulturmiljövården samt boende och
verksamma i områdena har värderat och hanterat industrimiljöerna och deras kulturhistoriska
värde. Finns det uttryck för att synen på industriarvet och dess värde har förändrats och vilka orsaker finns det i så fall till det? Undersökningen
bygger på kommunala arkivhandlingar, fältstudier, fotodokumentationer samt intervjuer med
aktörer i omvandlingsprocessen och personer
som bor, arbetar eller driver mindre företag i
områdena.
Fyra fabriksområden i Nacka
Det finns ett antal industriområden i Nacka
kommun som omvandlats under de senaste decennierna. Vi valde att studera fyra områden som
har omvandlades vid olika tidpunkter. Nacka
strand som fram till omvandlingen på 1980-talet
kallades Augustendal. Järla Sjö där planeringen
av det nya området sträckte sig över flera decennier. Sickla köpkvarter på Atlas-Copcos tidigare
fabriksområden som till skillnad från de andra
tre inte bebyggts med bostadäder. Och slutligen Kvarnholmen där det nya Kvarnholmen i
detta nu tar form. Samtliga områden ligger på
Sicklaön som är den del av Nacka som ligger
förvandlingen av fyra fabriksområden i nacka
figur 1. Sicklaön i Nacka ligger i Stockholms innerstads omedelbara närhet och vid inloppet till Stockholm. Sickla köpkvarter och Järla Sjö ligger på öns södra sida medan Kvarnholmen och Nacka Strand ligger på öns norra kust. Karta från
Länsstyrelsens WebbGis.
närmast Stockholms stad. Området är intressant
eftersom där tidigare funnits flera stora industriområden och närheten till Stockholm har gjort
— och gör — att det är attraktivt för exploatering.
Nacka strand
Under andra hälften av 1800-talet byggdes sommarvillor i området och vid sekelskiftet 1900
startade J.V. Svensson tillverkning av tändkulemotorer i området. Under större delen av 1900-talet ägdes området av Philipssons Automobil
som monterade importerade bilar. I början av
1980-talet inleddes omvandlingen när Nacka
kommun kontaktade fastighetsägaren och presenterade sin vision om att bygga arbetsplatser
av högsta kvalitet i området.2
Området ingår i det riksintresse för kulturmiljövården som omfattar inloppet till Stockholm
där skärgårdslandskapet och industriområdena
lyfts fram som väsentliga delar.3 Riksantikvarieämbetet, Länsstyrelsen och Länsmuseet var
kritiska till kommunens första planförslag som
man menade innebar en alldeles för kraftig exploatering för att kunna accepteras i riksintresseområdet. Planen godkändes efter att fastighets­
ägaren Arcona och kommunen arbetat om den
och kompletterat arbetsplatserna med bostäder.
Redan i det första planförslaget skulle de flesta
av de äldre industribyggnaderna bevaras och så
har också skett.
Järla sjö
Den storskaliga industrietableringen i Järla
hängde samman med att Saltsjöbanan byggdes i
slutet av 1890-talet. De Lavals ångturbin förlade
sin verksamhet till området där det sedan tidi-
bebyggelsehistorisk tidskrift 63/2012 9
eva dahlström rittsél & anna ulfstrand
figur 2. Nacka strand med J.V. Svensson bilfabrik i mitten omgiven av den nya storskaliga bebyggelsen. Till
vänster arbetarbostäder. foto: Elisabeth Boogh, 2008. Stockholms läns museum, Ldng 2008–0584.
gare fanns en remfabrik och stannade där fram
till 1960-talet. Gustav Dalén var också verksam i
området några år runt 1910. Som mest arbetade
ca 1 000 personer i Järla.
När Stal-Laval — som företaget då hette —
hade upphört med produktion i området vid
1970-talets början utarbetade arkitekterna Erik
och Tore Ahlsén ett planförslag åt Nacka kommun på fastighetsägarens Stockholm Saltsjön –
Stal-Lava Turbin AB & Co:s initiativ.4
Förslaget gick ut på att bygga ett helt nytt
företagscenter där all befintlig bebyggelse revs
och ersattes med ny. Inga antikvariska remissinstanser hade något att invända mot detta. Förslaget genomfördes dock aldrig. 1987 presenterade
stadsarkitektkontoret ett nytt förslag framtaget
av Megaron Arkitekter AB utifrån dåvarande
fastighetsägarna Fabege och Diös intentioner
med området.5 Då uppmärksammades några av
industribyggnaderna som kulturhistoriskt värdefulla och värda att bevara. Detta förslag kri-
10 bebyggelsehistorisk tidskrift 63/2012  
tiserades av flera remissinstanser. Länsstyrelsen
och Stockholms läns museum var kritiska till att
ett så stort antal industribyggnader skulle rivas.
Än intensivare kritik kom från boende i grannområdet som oroades av en ökad trafik.6 Deras
kritik riktades även mot att det inte planerades
bostäder och att kulturhistoriskt värdefulla byggnader skulle rivas. Först det tredje planförslaget
förverkligades. Det innebar att området byggdes
om till ett bostadsområde och att flera av de
äldre industribyggnaderna sparades och återanvändes. Järla sjö är idag framförallt ett bostadsområde samlat kring de Lavals gamla fabriksbyggnader som nu till största delen inrymmer
företaget Stockholm modecenter.
Sickla köpkvarter
Även det tredje studerade området etablerades
som industriområde vid sekelskiftet 1900 då
Atlas Diesel kom till platsen. Senare ombildades
företaget till Atlas Copco och det expanderade
förvandlingen av fyra fabriksområden i nacka
figur 3. Järla sjö från andra sidan sjön. Närmast vattnet ligger de nya bostadshusen medan fabriksbyggnaderna i rött tegel ligger högre upp. Den resliga skorstenen revs 2008. foto: Elisabeth Boogh, 2008. Stockholms
läns museum, Ldng 2008–0448.
successivt i området — inte minst under 1960och 1970-talet då ca 2 000 människor arbetade
där. Produktionen flyttades från området
i slutet av 1980-talet, men Atlas Copcos
huvudkontor finns fortfarande kvar på platsen
som nu heter Sickla köpkvarter. Utvecklingen
mot detaljhandel inleddes redan innan en ny
detaljplan var antagen av kommunfullmäktige
i Nacka då ett tillfälligt bygglov gavs för en
stormarknad. När Nacka kommun hade inlett
planarbetet köpte Ljungberggruppen, nuvarande
Atrium–Ljungberg, området.7 De hade en tydlig
vision för området som innebar att man ville etablera en handelsplats — eller ett köpkvarter som
man föredrog att kalla det — som snarare skulle
konkurrera med innerstadens gallerior än med
andra stormarknader. Att bevara och utnyttja
de befintliga industribyggnaderna blev en del av
denna vision. Såväl kommunen som Ljungberggruppen var angelägna att området inte bara
skulle innehålla en handelsplats. Genom att för-
lägga bibliotek, biograf, länsmuseum m.m. till
Dieselverkstaden fick området en bredd i verksamheter samtidigt som byggnaden kunde bevaras. I området finns även arbetsplatser och 2009
invigdes M7 Kunskapsgallerian som inrymmer
bland annat gymnasium och högskola.
Kvarnholmen
Det fjärde, och sista, området i studien är Kvarnholmen som har fått sitt namn efter de kvarnar
och den förädling av spannmål som ägt rum
där. Den första kvarnen byggdes vid slutet av
1890-talet men området är framförallt känt för
de funktionalistiska industribyggnader och bostadshus som KF:s arkitektkontor ritade från
tidigt 1930-tal och fram till 1960-talet. Kvarnverksamheten lades ner i början av 1990-talet och
sedan dess har det funnits flera förslag på hur
området skulle användas. Vid mitten av 1990-talet tillsatte utbildningsdepartementen en utredning om var en ny högskola i Stockholmsom-
bebyggelsehistorisk tidskrift 63/2012 11
eva dahlström rittsél & anna ulfstrand
figur 4. Sickla köpkvarter Atlas-Copcos verkstadsbyggnader har bevarats med en del tilägg. Gatans sträckning
och bredd är densamma som under industriepoken. Foto: Elisabeth Boogh, 2008. Stockholms läns museum,
Ldng 2008–0241.
rådet skulle förläggas.8 Kvarnholmen var under
en period ett hett alternativ som förordades av
bland andra utbildningsministern Per Unckel.
Efter regeringsskiftet 1994 valde dock den nya
socialdemokratiska regeringen att förlägga den
nya högskolan till Södertörn. Några år senare
presenterade utbildningsdepartementen ett nytt
förslag om högskoleetablering på Kvarnholmen.
Nu handlade det om att samla de konstnärliga
högskolorna vilket dock stötte på patrull främst
hos högskolorna själva som ansåg att Kvarnholmen låg för långt bort.
Förslagen om högskoletableringar på Kvarnholmen passade väl för fastighetsägarens KF
fastig­
heters visioner för området och även
kommunpolitiker i Nacka såg mycket positivt
på dessa förslag. Då förslagen om att etablera
högskoleutbildning till Kvarnholmen inte förverkligades följde några år av avvaktan då KF
fastigheter undersökte möjligheterna att utveckla området med blandad bebyggelse men
med ett stort inslag av bostäder. Det förslag
12 bebyggelsehistorisk tidskrift 63/2012  
som nu är på väg att realiseras genomförs av
det 2006 bildade konsortiet Kvarnholmens utveckling AB (KUAB) som består av KF fastigheter och JM-bygg. I Nacka kommuns program
för ny detaljplan av Kvarnholmen sägs att ”[M]
ålet är att skapa en stadsdel som tillfredsställer
stadsmänniskans krav på variationsrik miljö och
boendekvalitet, samt tjänstesektorns krav på en
representativ och inspirerande miljö.”9 Där eftersträvs en blandning av bostäder, arbetsplatser,
skolor och bra närservice. Drygt 2 000 lägenheter ska byggas.
Omvandlingsprocessen10
Kommunen har alltid en central roll när ett område står inför en omvandling eftersom Sveriges
kommuner har planmonopol vilket innebär att
de styr över planläggningen och med lagens hjälp
kan reglera hur marken används. Det är också
kommunernas ansvar att plan- och bygglagen
och andra förordningar följs. Inom en kommu-
förvandlingen av fyra fabriksområden i nacka
figur 5. Kvarnholmen som den ses från Stockholms inlopp. Den stora silon är idag riven men en stor del av
den övriga bebyggelsen bevaras och byggs om till bostäder. foto: Elisabeth Boogh, 2008. Stockholms läns
museum, Ldng 2008–0619.
nal förvaltning verkar många olika professioner
med olika arbetsuppgifter och förtroendevalda
politiker av olika politisk färg påverkar verksamheten. I de av oss studerade omvandlingsprocesserna har det främst varit Nacka kommuns
politiska ledning, stadsbyggnadsförvaltningen
och i vissa fall även näringslivsfunktionen som
har varit delaktiga. Kommun har också en kommunantikvarie anställd med uppgift att bevaka
förändringarna ur ett kulturmiljöperspektiv.
I de fall som vi har studerat har kommunen
inte själva drivit på utvecklingen utan snarare svarat på de förslag som fastighetsägarna har presenterat. Ett undantag var inledningsskedet av
Augustendals omvandling till Nacka strand där
initiativet kom från kommunen. När planprocessen väl kom igång förefaller dock fastighetsbolaget ha varit mest drivande även där. I detta fall
fanns det en politisk oenighet som främst gällde
fördelningen mellan arbetsplatser och bostäder.
Järla är det område där oenigheten var störst
mellan å ena sidan fastighetsägarna och kom-
munpolitikerna i Nacka som ville omvandla området och antikvariska experter och myndigheter
samt boende i området å den andra. Samtliga
förslag som har presenterats har blivit mycket
omdebatterade. Det rådde inte politisk enighet
— socialdemokrater, vänsterpartister och miljöpartister var i varierande grad kritiska till förslagen. Även den allmänna opinionen — så som
den uttrycktes i plansamråd och i lokalpressen —
var periodvis starkt emot omvandlingsplanerna.
Även kommunens tjänstemän var kritiska och i
arbetet med det förslag som kom att genomföras
tog kommunantikvarien och planarkitekten strid
för det de ansåg vara kulturhistoriskt värdefullt
och lyckades också genomdriva en högre grad
av bevarande än vad fastighetsägarna inledningsvis önskade.
Även Atlas Copcos industriområdes omvandling till Sickla köpkvarter skedde utifrån fastighetsägarens visioner. Fastighetsägaren Ljungberggruppen framhåller i olika sammanhang det
goda och nära förhållande man hela tiden har
bebyggelsehistorisk tidskrift 63/2012 13
eva dahlström rittsél & anna ulfstrand
haft till Nackas högsta kommunledningen. Att
kommunen stöttade de visioner som fastighetsägarna hade finns det ingen anledning att tvivla
på. Förtroendet som växte fram mellan Ljungberggruppen och Nacka kommun gjorde att
kommunen till viss del kunde luta sig tillbaka.
Det faktum att Ljungberggruppen tidigt anlitade
byggnadsantikvariska konsulter som sedan tidigare åtnjöt ett stort förtroende av kommunens
tjänstemän stärkte kommunens uppfattning om
seriositeten i fastighetsägarens vision om bevarande. Kanske ledde konflikterna kring Järla till
att såväl kommunen som fastighetsägaren förhöll sig på ett annat sätt när det var dags för
denna omvandlingsprocess. Kommunen kom
också att bli en stor hyresgäst hos Ljungberggruppen genom att välja att utveckla den gamla
Dieselverkstaden till kulturhus med bibliotek
och annan kommunal barn- och ungdomsverksamhet.11 Det förekom inte någon lokal opinion
mot omvandlingen.
På Kvarnholmen har KF Fastigheter varit
initiativtagare och drivande medan kommunens
engagemang under årens lopp har varierat. Förslaget att etablera högskolor på Kvarnholmen
var exempelvis något som kommunen lade ner
mycket arbete på att försöka förverkliga men
som inte lyckades. Under den period då vår
undersökning pågick var det byggnadskonsortiet Kvarnholmen Utveckling AB (KUAB) som
tillsammans med Nacka kommun drev omvandlingsprocessen framåt.
Kommunens politiker och tjänstemän har
haft olika åsikter om hur den befintliga bebyggelsen på Kvarnholmen ska användas, i vilken
utsträckning den får förändras och vad som kan
och bör bevaras. Det finns en oro för hur omvandlingen kommer att påverka de boende på
Kvarnholmen, men när vi avslutade vår studie
hade någon opinion mot förslagen ännu inte
hörts i någon större omfattning.
Sammanfattningsvis kan man konstatera att
i samtliga fall har fastighetsägarna och byggföretagen styrt omvandlingsprocessen även om
kommunen har varit en viktig samarbetspart.
Runt om i landet finns det ett antal exempel på
kommuner som har förvärvat industriområden
när industriverksamheten har lagts ner.12 Detta
14 bebyggelsehistorisk tidskrift 63/2012  
förekommer i synnerhet på mindre orter där ett
företag har haft en dominerande ställning.13 De
områden vi har undersökt har däremot alla ägts
och utvecklats av stora fastighetsbolag som därmed har haft en drivande roll i omvandlingen av
områdena. Nacka kommun har aldrig förvärvat
några fastigheter i dessa områden utan samarbetet med fastighetsägarna. Det är intressant att
notera att det inte är helt enkelt att identifiera
i vilken utsträckning kommunen har påverkat
planförslagen. I vissa fall har det funnits konflikter mellan olika politiska partier, t.ex. gällande
andelen bostäder respektive kontor och verksamheter. I omvandlingsprocesserna i Järla sjö
och Kvarnholmen har kommunens tjänstemän
tagit strid för att en större andel av bebyggelsen
ska bevaras vilket har påverkat de beslut som
tagits av kommunens politiker. Nacka kommun
har aldrig behövt använda sig av det kulturhistoriska värdet eller industrihistorien för att hitta
fastighetsägare som vill exploatera områdena —
industriarvet har därför inte getts någon utvecklingspotential som i orter med en mindre het
fastighetsmarknad.
Kulturhistoriska värderingar
Från 1970-talet och framåt har intresset för industrins kulturarv successivt ökat i Sverige liksom
i andra länder.14 Även de av oss studerade områdena följer tydligt den trenden.
I Järla var omvandlingsprocessen långdragen
och såväl Länsstyrelsen som Länsmuseet lämnade synpunkter vid flera tillfällen. I början av
1970-talet hade ingen någonting att invända mot
det planförslag som Nacka kommun presenterade som innebar att alla industribyggnader revs.
Inte heller då planen 1980 tillstyrktes av kommunstyrelsen tillmättes industribyggnaderna något
kulturhistoriskt värde. Nästa gång omvandlingen
av Järla var aktuell, 1989, var uppfattningen helt
annorlunda. Då fastslog Länsstyrelsen att ”Järla
industriområde utgör ett mycket väsentligt inslag i Nackas bebyggelseutveckling och är också
av stort industrihistoriskt intresse.”15
När det gäller Nacka strand och Kvarnholmen har de antikvariska myndigheterna haft en
starkare förhandlingsposition eftersom området
förvandlingen av fyra fabriksområden i nacka
ligger inom ett riksintresse för kulturmiljövården. Stockholms läns museum, Länsstyrelsen
och Riksantikvarieämbetet riktade stark kritik
mot kommunens första planförslag för Nacka
strand vid mitten av 1980-talet. Det ledde till att
planerna förändrades både när det gällde täthet
och bebyggelsens höjd. De antikvariska instanserna var eniga om områdets industrihistoriska
värde och betonade att samtliga byggnader borde bevaras.
Ett viktigt kommunalt dokument som visar
när industrihistoria formellt sett blev kulturarv
i Nacka är det kulturmiljövårdsprogram som
publicerades 1987. I programmet pekar Nacka
kommun ut såväl Augustendal/Nacka strand
som Järla och Kvarnholmen som kulturhistoriskt
värdefulla miljöer. Atlas Copcos område, som
i slutet av 1980-talet fortfarande var en stor arbetsplats, nämns dock endast kort i den del som
beskriver Nackas industrihistoria.16
Under omvandlingsprocesserna har flera olika kulturhistoriska värderingar av bebyggelsen
i respektive område genomförts i vissa fall på
uppdrag av fastighetsägarna i andra på kommunens initiativ. I de flesta fall anlitades fristående
konsulter — antikvarier och arkitekter — för att
värdera bebyggelsen.
Oavsett om de antikvariska experterna har
varit privata konsulter eller kommunens egna
antikvarie har de kulturhistoriska utredningarna
och värderingarna från 1980-talet många likheter. I fokus står byggnadernas arkitektur. Mest
uppmärksamhet ägnas åt exteriörerna, deras
utformning och material beskrivs utförligt. I de
flesta fall värderas de äldsta och mest påkostat
utformade byggnaderna högst medan yngre och
enklare byggnader ges en lägre värdering.
Omvandlingsprocesserna för Kvarnholmen
och Sickla köpkvarter kom igång först under
1990-talet. I samband med planarbetet har fastighetsägarna vid flera tillfällen anlitat antikvariska
konsulter för att bedöma områdenas och de enskilda byggnadernas kulturhistoriska värde. Atlas
Copcos område har också värderats/inventerats
av kommunantikvarien. Till skillnad från utredningarna från början av 1990-talet behandlar undersökningarna från senare delen av 1990-talet i
högre grad de enskilda byggnaderna som delar
av en hel industrimiljö. Det medförde exempelvis att yngre byggnader och en större andel av
bebyggelsen av de antikvariska konsulterna tillmättes ett stort kulturhistoriskt värde. Det sammanhang i vilket byggnaderna tillkommit i fick
också större genomslag i de senare inventeringarna. Vi tolkar det som en förändring inom den
antikvariska praktiken i synen på kulturarv i allmänhet och industriarv i synnerhet. Ytterligare
en förklaring kan vara att flertalet av de senare
antikvariska arbetena har gjorts av samma antikvariska konsultbyrå, Nyrens antikvarier, och är
därmed utförda efter samma värderingsmodell.
Samtliga antikvariska utredningar saknar analyser av hur bebyggelsens funktion har påverkat
utformningen samt vilken maskinell utrustning
som använts. Det finns inte heller någon information om sociala aspekter av industrierna som
produktionsmiljö, hur många som har arbetat på
området, arbetskraftsinvandring etc.
De fristående antikvariska konsulterna har
genom sina utredningar och bedömningar i regel haft stor betydelse för vad som har kommit
att bevaras, eftersom de har varit grunden för
de antikvariska myndigheternas synpunkter och
beslut. Trots att de områden vi har studerat skiljer sig mycket åt, både beträffande användning
och beträffande utformning, har i samtliga fall
en stor andel av de byggnader som tillskrivits ett
högt kulturhistoriskt värde bevarats, om än på
olika sätt. Det antikvariska inflytandet har med
andra ord varit betydande när det gäller just bevarandet av byggnader.
Bevarande
I de fyra områden som diskuteras här har kulturmiljövården således fått gehör för sina synpunkter — även om det ibland inte har skett
utan motstånd — och äldre industribyggnader
har bevarats. Även om olika aktörer kan vara
ense om att ett industriområde bör bevaras kan
det naturligtvis råda vitt skilda åsikter om vad
ett bevarande verkligen innebär. Är det byggnaden så som den såg ut när den byggdes som
man vill bevara eller är det spåren efter de olika
verksamheter som har ägt rum där? Ofta bevaras
och återanvänds anläggningarnas huvudbyggna-
bebyggelsehistorisk tidskrift 63/2012 15
eva dahlström rittsél & anna ulfstrand
der medan enklare byggnader försvinner. Äldre
byggnader bevaras i större utsträckning än yngre. Det förekommer ytterst sällan att en komplett anläggning bevaras, ens i ett musealt sammanhang, och i de fallen det har skett rör det
sig om småskaliga miljöer. Olika förhållningssätt
till bevarandet kan kopplas samman till diskussioner om historiebruk och det faktum att det
förflutna oupphörligen används i olika samtida
sammanhang och för olika syften.17
I både Nacka strand och i Järla sjö användes begrepp som industrikaraktär i positiv bemärkelse av arkitekter och fastighetsägare. Vad
industrikaraktären består av är däremot ofta
framställt i vaga ordalag. Industrin är något som
ligger långt tillbaka i tiden och som man inte
behöver eller kan förstå. Istället tonar bilden av
en allmän teknik- och industrihistoria fram, utan
kopplinga till råvaror, arbetskraft, produkter eller avsättningsmarknader
Den äldsta bebyggelsen är den som genomgående har bevarats i störst omfattning. Genom
att bevara de äldsta byggnaderna och genom
att lyfta fram den äldsta historien skapas ett
avstånd till den industriella verksamheten som
ibland försvann för bara något decennier sedan.
Dessutom har den antikvariska praktiken främst
intresserat sig för den äldsta bebyggelsen. Äldre
bebyggelse har ofta ansetts vara mer värdefull
än yngre och äldre byggnadsteknik och material bättre än moderna. Ofta väljer man att inte
arbeta med bebyggelse som är yngre än 30–40
år. Flera författare har framhållit betydelsen av
avstånd till den industriella verksamheten för att
kunna uppskatta den.18
Det är vanligt att någon detalj av utrustningen sparas. Redan vid sekelskiftet 1900 hände
det att man lyfte ut en del av utrustningen från
fabriken, placerade det utanför och lät det bli
ett monument som påminde om tidigare verksamhet i anläggningen.19 I de områden som vi
har studerat finns exempel på att traverser har
bevarats på ett liknande sätt. De hänger i taket
och kan ge lokalen en industrikaraktär utan att
vara i vägen för den nya verksamheten. Traverser har använts i många olika slags industrier
och berättar därför mycket lite om den specifika
verksamhet som har ägt rum där de hänger. De
16 bebyggelsehistorisk tidskrift 63/2012  
kan snarare sägas representera industri i allmänhet och ger i industrihistoriska sammanhang
samma autentiska eller symboliska upplevelse
av ”gammalt” som en gammaldags gatlykta eller
telefonkiosk. De påminner inte på ett tydligt sätt
om de för platsen specifika förhållanden. De är
snarare ett sätt att skapa distans än ett sätt att
förmedla berättelser om platsen och de männi­
skor som verkat där.
Under de decennier som vi har studerat går
det att urskilja en förändring i hur industrimiljöer
har värderats och hanterats. Under senare år har
utvecklingen alltmer gått mot ett bevarande av
industriområdenas struktur och helhetskaraktär
istället för enskilda framstående byggnadsverk.
Industriella drag tillåts tala på ett mer avskalat
och ursprungligt sätt. Ett sådant exempel är
Sickla köpkvarter, där produktionshallarna från
figur 6. Traversen i de Lavals f.d. turbinhall i Järla
påminner restaurangbesökarna idag om byggnadens
historia innan Stockholms Modecenter etablerade
sig där men berättar inte mycket om den tillverkning som bedrevs där. foto: Elisabeth Boogh, 2008.
Stockholms läns museum, Ldng2008–0543.
förvandlingen av fyra fabriksområden i nacka
mitten av 1900-talet omvandlats till gallerior och
områdets riktning längs Saltsjöbanans järnvägspår är tydlig. Där har även yngre industribyggnader tillmätts ett värde och återanvänts för nya
ändamål på fastighetsägarnas initiativ. Strävan är
att bevara delar som speglar industrins successiva framväxt och med autentiska referenser visa
på den ständiga förändring som är representativ
för just industriområden.
En förklaring till denna förändring kan vara
de två decennier som skiljer områdenas omvandling åt. I dag har de flesta av oss en distans till
den industriella produktionen som gör att vi
lättare kan ta till oss och tilltalas av det som vi
uppfattar som industrimiljöer än fallet var för
några decennier sedan. Då var industrin direkt
eller indirekt vardag för fler människor och något som inte enbart sågs som något positivt utan
förknippades med negativa aspekter som arbetsskador och miljöproblem.
En annan förklaring till det ökade intresset
för industrimiljöer — och till en vidare och mer
inkluderande syn på vad kulturarv är — kan vara
att kulturarvet inte längre enbart är en fråga för
de professionella inom kulturarvssektorn och
deras inriktning mot vetenskapliga och juridiska
bedömningar. Kulturarvet har också blivit en
fråga för den s.k. upplevelseindustrin och entreprenörer av olika slag som använder sig av
kulturarvet för att skapa arbetstillfällen, locka
kunder eller på annat sätt dra nytta av kulturarvet.20 Bland våra exempel märks det främst och
tydligast i Sickla köpkvarter där t.ex. flera marknadsföringskampanjer tydligt använt sig av industrihistorien. Det finns lokala föreningar som
arrangerar visningar och på så sätt använder och
presenterar sin historia kopplad till områdena.
Även om olika historian således används av olika
parter och för delvis olika syften sker det dock
i regel helt åtskilt. Det är sällsynt att den professionella kulturmiljövården eller lokala ideella
föreningar anlitas för marknadsföringskampanjer och inte heller sinsemellan dessa två grupper
sker något större samarbete. Även här är Sickla
köpkvarter ett undantag där Stockholms läns
museum under de senaste åren anlitats av Köpkvarterens ägare.
Trots utvecklingen mot en mer nyanserad
syn på värdena i industriarvet och dess historia
intar ekonomiska intressen och moderna krav
på tillgänglighet och funktion en avgörande roll
i omvandlingsprocesser. Exploatörens vision
för området spelar vanligtvis en betydande roll
för dess gestaltning. Den framträder tydligt när
fastighetsägarna marknadsför platserna. I Nacka
strand och Järla har industrihistorien framhållits
som en viktig del av visionerna för områdena i
omvandlingsskedet när fastighetsägarna beskrev
projektet. Efter omvandlingen förlorade den
historiska dimensionen dock i intresse. Istället
är det vattennära läget något som t.ex. mäklare
idag lyfter fram mer. Även i den pågående omvandlingen av Kvarnholmen ges läget en starkare
betoning i fastighetsägarnas marknadsföring än
platsens industrihistoria. Sickla köpkvarter skiljer sig därför från övriga studerade områden.
Här är industrihistorien det starkaste kortet i
marknadsförarnas arbete med att profilera det
nya området. I Sickla finns heller inget vattennära läge att referera till.
Gestaltning och platsskapande
Den bebyggelse som tillkommit i de tre områden som omvandlats förhåller sig på olika sätt
till den äldre bebyggelsen. För besökare i Nacka
strand och i viss mån även i Järla sjö kan det vara
svårt att avläsa områdenas industrihistoria trots
att en stor del av industrianläggningarna finns
kvar. Här har nyexploateringen varit relativt stor
och strukturer och rumsligheter har förändrats
på ett markant sätt.
nacka strand
I omvandlingen av Nacka strand kring år 1990
värdesatte antikvariska experter och myndigheter samt i viss mån även fastighetsägarna bebyggelsens äldsta delar. Vissa utvalda objekt har fått
bära minnet av en lång och händelserik industriepok. De införlivades i den nya miljön som
kvalitativa inslag.
Ägarnas mål var att skapa ett attraktivt område och till en början planerades det som ett
arbetsplatsområde. Området gestaltades på ett
sätt som kom att uppfattas som exklusivt, exempelvis satsade fastighetsbolaget Arcona stort
bebyggelsehistorisk tidskrift 63/2012 17
eva dahlström rittsél & anna ulfstrand
på konst i närmiljön. Det exklusiva anslaget i
kombination med god service och goda kommunikationer var ett sätt att konkurrera med
innerstaden. Läget med utsikt över vattnet, Djurgården och inloppet mot Stockholm var kvaliteter som antogs kompensera det relativt stora
avståndet till Stockholms city. Bevarandet av de
äldre industribyggnaderna kan ses som ett led i
strävan efter det exklusiva, de ger området en
unik prägel och karaktär.
Fastighetsägaren Arcona lät arkitekten Johan
Nyrén gestalta Nacka strand runt 1990. Uppdraget var att forma ett modernt kontorsområde
och gestaltningen är framförallt modern även
om vissa referenser till industriarkitektur är
skönjbara. Industriverksamheten framhävs inte
och industribyggnaderna är ibland skymda av de
nya och betydligt större kontors- och bostadshusen. Det gör det svårt att upptäcka spåren av
industriproduktionen och än svårare att förstå
hur området en gång har sett ut och använts.
Att tillrättalägga närmiljön kan tolkas som ett
sätt att markera avståndet till platsens historia.
Planteringar och stensättningar är återkommande inslag i Nacka strand som bryter med den
produktionsmiljö som fanns där tidigare. Greppet att skapa en välordnad inramning till industrins bebyggelse känns igen från andra samtida
omvandlingar från 1980-talet och kan jämföras
med hur delar av industrilandskapet i Norrköping och de fragment av äldre bebyggelse som
finns kvar i Södra stationsområdet i Stockholm
har hanterats.
järla
I Järla Sjö är industribyggnaderna mer synliga
i området och de ger ett större platsskapande
värde än i Nacka. I och med att den nya bebyggelsen i Järla har en mindre skala framträder
industribyggnaderna tydligare, men även de nya
byggnadernas placering ger de ursprungliga industrianläggningarna en mer markerad position
i området.
Det är endast industribyggnader tillkomna
före 1950 som bevarats. På flera ställen har
Järla Sjö samfällighetsförening tagit fram skyltar
som berättar om hur byggnaderna har använts.
Främst är det områdets industri- och teknikhi­
18 bebyggelsehistorisk tidskrift 63/2012  
storia och inte minst Gustaf Daléns och Gustaf
de Lavals nationella och internationella betydelse som lyfts fram. Av de många människor
som verkade här under industriepoken och
tiden därefter finns däremot inte många spår.
Det är en utvald och bearbetad historia som
förmedlas.
Med hjälp av den äldre bevarade industribebyggelsen ville man i Järla ge den nybyggda
småskaliga miljön autentisk småstadskaraktär.
”Järla har under en tioårsperiod förvandlats från
ett ruffigt industriområde med tvivelaktigt rykte
till ett prisbelönt, vackert och trivsamt bostadsområde. Järla sjö rymmer också mycket historia,
där det mesta som gått att bevara har bevarats”
kan man läsa i ett citat hämtat från den hemsida som drivs av samfälligheten Järla sjö.21 När
Småstadens arkitekter fick i uppdrag att utveckla
området använde de sig av en stadsplanemodell;
småstaden som bland annat bygger på social,
ekonomisk och ekologisk hållbarhet. Enligt denna modell medför en kombination av boende,
arbetsplatser och handel att staden blir begriplig
för dess invånare. Man föredrar bebyggelse ”i
mänsklig skala; inte för stora kvarter och inte
för höga hus” och, vilket är av speciellt intresse
i detta sammanhang, man förordar att gamla
minnesmärken bevaras och integreras i området. Tanken är att historia förstärker platsens
identitet och ger de boende och verksamma i
området någonting att känna stolthet över. Idealet innebär att det snarare är en generell idé om
”småstaden” som livsmiljö än platsens, det vill
säga i det här fallet Järlas, specifika historia som
är den främsta inspirationskällan. Småstadens
arkitektur och stadsplaneideal har i olika sammanhang beskrivits som en svensk version av
det stadsplaneideal som kommit att kallas New
Urbanism eller Neo-traditionalism. Nu ska det
sägas att denna jämförelse inte håller hela vägen
och grundarna av Småstadens Arkitekter vänder
sig mot att bli beskrivna som en del av denna
rörelse. Men reaktionen och kritiken mot den
modernistiska arkitekturen och inte minst mot
det stadsplaneideal som ledde till en funktionsuppdelning av staden är grundläggande för såväl Småstadens Arkitekters idéer som för New
Urbanismrörelsen. Om modernismen har ankla-
förvandlingen av fyra fabriksområden i nacka
gats för att vara historielös omfamnar New Urbanism-rörelsen tvärtom spåren av det förflutna.
I Järla Sjö fanns dessa spår på plats färdiga att
renodlas och förstärkas. Spåren av det förflutna
ska bidra till att ge den nya platsen en känsla
av kontinuitet, vilket i sin tur förväntas leda till
en känsla av samhörighet bland invånarna — en
känsla av att leva på en särskild plats som inte är
som alla andra ”vanliga” bostadsområden.
Det är intressant att notera att medan man
i gestaltningen av Järlas utomhusmiljö använder
sig av områdets historia för att skapa en ombonad och trygg småstadskänsla så anknyter interiörerna i de bevarade industribyggnaderna med
sina framträdande industrielement istället till en
urban, och global, storstadsestetik, där industrihistorien utgör ett miljöskapande inslag.
Företaget Stockholm Modecentrum, vars
affärsidé är att hyra ut showrooms där modeföretag kan visa upp sina kollektioner för inköpare, låg till för några år sedan på Liljeholmen
i södra Stockholm. Lokalerna byggdes i slutet
av 1980-talet men i slutet av 1990 talet började
de kännas omoderna eller ”för åttiotal”, som
en medarbetare uttryckte saken. Det räckte inte
längre att tillhandahålla praktiska lokaler. Man
ville också ge sina besökare en upplevelse, och
då är byggnaden och den miljö den erbjuder av
stor betydelse. I Järla såg företaget potentialen i
de gamla industrilokalerna och förstod att här
skulle det finnas möjlighet att skapa ett nytt
och spännande koncept. Arkitektkontoret Strategisk Arkitektur skapade en miljö där den ”råa
fabrikskänslan” skulle behållas. Om Liljeholmslokalerna beskrevs som daterade och hopplöst
ute, så framställdes de nya lokalerna tvärtom
som moderna och samtidigt tidlösa. Lokalernas
utformning ansluter till den estetik där begrepp
som rå fabrik genom att kombineras med en
modern inredningsarkitektur signalerar något
nytt, ungdomligt, kreativt och spännande. Lundaetnologen Robert Willim har träffande kallat
denna form av estetisering av industriarvet för
industrial cool.22 Han påpekar att det är först
när industribyggnaden har förlorat sin ursprungliga funktion, när tillverkningen har flyttat utomlands, som detta arv kan omformas och estetiseras. På samma sätt argumenterar sociologen
Sharon Zukin när hon beskriver hur industriområden och andra områden med låg status i New
York omvandlats. När nya ekonomiskt starkare
grupper bosätter sig i området försvinner den
tidigare verksamheten och många gånger även
de som bott i området.23 Trots det marknadsförs och upplevs områdena som genuina och
autentiska. Hon menar att betydelsen av vad autentiskt är idag ges betydelsen av en upplevelse
som konsumeras och därmed också kan säljas
till dem som betalar bäst.24
På Modecentrets hemsida framhålls att arkitekturen i de två byggnaderna som företaget disponerar präglas av dess historia. Vi skulle dock
vilja säga att det åter är en generell fabriks- eller
industriestetik som lyfts fram. Vad som är specifikt för den turbin-, läder- och ättikstillverkning
som har bedrivits på platsen är svårt att avläsa i
miljön. För att använda Zukins resonemang om
autenticitet skapas en upplevelse av en oproble-
figur 7. Stockholms Modecenter i f.d. Turbinhallen
i Järla Sjö. foto: Elisabeth Boogh, 2008. Stockholms
läns museum, Ldng 2008–0536.
bebyggelsehistorisk tidskrift 63/2012 19
eva dahlström rittsél & anna ulfstrand
matisk och diffus industri utan några egentliga
platsspecifika och särskiljande inslag.
sickla
I Sickla köpkvarter var Atrium–Ljungbergs målsättning att tillvarata fysiska värden från hela
industriepoken påtaglig. En stor andel byggnader finns kvar och stor hänsyn har tagits till den
antikvariska undersökningen och värderingen. I
detta område har nybyggnationen och gestaltningen av fastighetsägaren beskrivits som en förädling av den industrikaraktär som uppskattas
gestaltningsmässigt, det vill säga tegel, järn och
glas. Samtidigt är grundtanken att skapa samtida
arkitektur som tydligt talar sitt eget språk och
som i mötet med platsens kulturhistoria skapar
nya värden. Genom det speciella urvalet av karaktärsskapande element sker en estetisering av
området. Även de sentida industribyggnaderna
gestaltas på ett sådant sätt att det tilltalande och
känslan av gedigenhet kommer i förgrunden
Planformen för Sickla köpkarter är fortfarande i princip densamma som under industriepoken, vilket är ett uttryck för ett medvetet
bevarandearbete från såväl fastighetsägaren som
de antikvarier som varit inblandade i omvandlingsprocessen. Ytterliggare en anledning till den
högre graden av bevarande i Sickla köpkvarter
är att området inte har bebyggts med bostäder.
Det är helt enkelt lättare att återanvända verkstadslokaler som affärslokaler, kontor och för
kulturändamål än som bostäder.
Av de områden som ingick i studien är Sickla
köpkvarter utan tvekan det där fastighetsägaren
mest målmedvetet har använt områdets historia
i sin marknadsföring. Att historien var en viktig
pusselbit för hur området skulle kunna fungera
kommersiellt insåg man redan från början. Genom att kombinera arbetsplatser och kulturlokaler med shopping och inte minst genom att
framhäva områdets historia kunde man marknadsföra det som någonting spännande och annorlunda i förhållande till de många andra stora
köpcentra som omger Stockholm. ”Vi vill skapa
en känsla av unicitet”, berättade en av marknadsförarna vid Atrium–Ljungberg. Här, liksom
i Järla Sjö, används de gamla tegelbyggnaderna
för att skapa en känsla av kontinuitet och au-
20 bebyggelsehistorisk tidskrift 63/2012  
tenticitet. Kanske är inte alltid tanken att åskådliggöra områdets industrihistoria. Tegelmurarna
kan också användas för att skapa en känsla av
”mitt kvarter i stan” för att snarare knyta området till Stockholms innerstad än till förorternas
shoppingcentra. Därav kommer också namnet
köpkvarter.
Atrium–Ljungberg är ingalunda ensamma
om att tänka i dessa banor när det gäller att
utveckla och marknadsföra en plats. På engelska använder man begreppen place branding
och place marketing, vilket kan översättas med
platsmarknadsföring.25 Genom en noggrant planerad marknadsföring vill man förmedla specifika bilder av en speciell plats eller ett område
till utvalda målgrupper. För att ge ägaren största
möjliga avkastning måste platsen säljas som ett
ställe där det är bra att bo, trevligt att konsumera eller lockande att arbeta. En viktig del av
en sådan marknadsföring kan vara tillgången till
ett förflutet som kan renodlas och exponeras för
att locka den tilltänkta målgruppen.26 I Sickla
köpkvarter har Atrium–Ljungberg haft som sitt
främsta syfte att skapa något nytt, men som
anknyter till platsens historia för att på så sätt
marknadsföra den ”nygamla platsen”. I olika
sammanhang framhålls att Sickla köpkvarter är
en speciell plats. I området lever ”historier och
själ”, ”sådant som vanligtvis får stryka på foten
när de kommersiella krafterna får härja fritt”.
Andra river för att skapa nytt, men Atrium–
Ljungberg ”bevarar vårt arv och för det vidare”.27
Företaget har också valt att behålla många
av de namn som fanns redan på Atlas Copcos
tid. Ännu minner platsnamn som Järnvägsgatan,
Simbahuset och Siroccohuset om den gångna
industrieran. Den stora öppna platsen utanför
Dieselverkstaden heter Marcusplatsen efter Marcus Wallenberg, men vi kan nog ana en association även till Marcusplatsen i Venedig. Det
italienska temat är i själva verket mycket närvarande i marknadsföringen av Sickla köpkvarter.
Under våren 2008 fick reklambyrån Zellout
i uppdrag av Atrium–Ljungberg att ta fram inspirationsskriften När italienarna kom hit, som
senare under året delades ut i köpkvarteret. På
framsidan poserar tre äldre män i vita skjortor,
västar och hängslen framför Dieselverkstaden.
förvandlingen av fyra fabriksområden i nacka
Läsaren får veta att de tre männen kom till Sverige efter kriget för att arbeta på Atlas Copco.
Det var inte det enda företaget som rekryterade
italienska invandrare. I slutet av 1940-talet slöts
ett avtal mellan svenska och italienska myndigheter, och redan några månader senare anlände
den första gruppen italienska arbetare till Sverige. Under samma period kom arbetare från
Grekland, dåvarande Jugoslavien och flera andra
länder, men den absolut största gruppen kom
från våra nordiska grannländer, framförallt Finland. Av dessa andra immigrantgrupper finns
idag inga spår i Sickla köpkvarter. Det är rimligt
att anta att det varit lättare att skapa ett lockande och lättsamt kulturarv av områdets italienska
historia. Med detta exempel vill vi varken förringa betydelsen av den italienska invandringen
till Sickla eller fastighetsägarens genuina intresse
av att lyfta fram områdets historia, men det är
både intressant och viktigt att fundera på vad
som väljs ut samtidigt som annat väljs bort.
I olika sammanhang har det påpekats att
när det gäller industrihistoria är det vanligen de
manliga industriarbetarnas och de stora innova-
törernas historia som står i fokus. Ett företag
som Atlas Copco med flera tusen anställda
hade naturligtvis också många andra kategorier
anställda som till exempel städerskor, lönekontorister, kvinnor som serverade mat i personalmatsalarna, men också män med yrken som
chaufför, läkare och ingenjör. Av deras verksamhet finns inga spår.
Sammanfattning
De olika planförslag för omgestaltning av de
fyra områden som studeras här har tillkommit
vid olika tidpunkter med delvis olika ekonomi­
ska förutsättningar i skilda konjunkturer. Även
de naturgeografiska förutsättningarna skiljer sig
åt mellan de olika områdena. Dessa faktorer
har påverkat omvandlingsprocesserna och resultaten. Bortsett från dessa olika grundförutsättningar finns det såväl likheter som skillnader i de
omvandlingsprocesser vi har studerat.
I mycket grova drag har omvandlingen av de
fyra områdena följt samma mönster. Industrin
har flyttat bort, under en mellanperiod före-
figur 8. Kring ett par bankomater i Sickla köpkvarter har citat från traversföraren Lambert Wahlbergs dagbok
applicerats. Ett av de få tillfällen då det arbete som utförts på platsen lyfts fram. foto: Elisabeth Boogh, 2008.
Stockholms läns museum, Ldng 2008-0282.
bebyggelsehistorisk tidskrift 63/2012 21
eva dahlström rittsél & anna ulfstrand
kom annan verksamhet — mindre företag, lager,
konstnärsateljéer och liknande. Slutligen skedde
en genomgripande omvandling. I ett av fallen,
Kvarnholmen, är omvandlingsprocessen ännu
inte avslutad när detta skrivs våren 2012. I de
fyra studerade områdena har framförallt fastighetsägarna varit styrande även om kommunen
inledningsvis var drivande i Nacka strand. Flertalet omvandlingar har genomgått ägarbyten under processen. I Sickla köpkvarter utmärker sig
förloppet genom att de nya ägarna har haft en
tydlig plan att omvandla området för en långsiktig förvaltning.
Samtliga fyra områden i vår studie präglas
av starka fastighetsägares tydliga och marknadsanpassade profiler och visioner. I dessa visioner manifesteras industriepoken i olika hög
grad och på något olika sätt. Såväl i den fysiska
gestaltningen som i fastighetsägares och arkitekters formuleringar betonas, som vi har sett,
ett avstånd till industrihistorien. Den tidigare
historien är något avlägset och obegripligt som
skänker platsen autenticitet och karaktär snarare
än den berättar något om en lokal och specifik
historia.
När det gäller de kulturhistoriska värden som
områdena tillskrivits av antikvariska experter och
myndigheter speglar de fyra studerade områdena
den generella utvecklingen av kulturmiljövården
i Sverige under de senaste decennierna. Även
om enstaka industrihistoriska lämningar uppmärksammats redan under det tidiga 1900-talet
uppfattades vid mitten av 1970-talet inte industrimiljöer generellt som kulturhistoriskt värdefulla.
Under 1980-talet började dock ett intresse för
i första hand de äldre industribyggnaderna att
spira och när vi närmade oss sekelskiftet 2000
togs än större hänsyn till industrimiljön som helhet. Bebyggelse från många olika tidsperioder
sparades och ny bebyggelse anpassades till den
struktur som funnits under industriepoken.
Med några få undantag har de byggnader
som tillmätts ett högt kulturhistoriskt värde också bevarats. De antikvariska myndigheterna har
också i tämligen hög utsträckning fått gehör för
sina synpunkter.
Den fysiska miljöns gestaltning i de fyra studerade områdena har starka gemensamma drag.
22 bebyggelsehistorisk tidskrift 63/2012  
Oftast bevaras den äldsta bebyggelsen och den
presenteras som något närmast exotiskt och
tydligt avgränsat från dagens samhälle. Det är
främst byggnadshistoriska och arkitekturhistoriska aspekter som betonas medan människors
verksamhet i industrierna ofta glöms bort. I
den mån människor presenteras är det främst
företagsledarna och i viss mån manliga industriarbetare. Negativa aspekter av industrin som arbetsmiljöproblem och konflikter lyser med sin
frånvaro.
Någonting annat som genomgående glömts
bort i de tre fysiskt genomförda omvandlingarna
är mellanperioderna i industriområdenas historia. Som fastighetsägare väljer man ut delar av
historien som passar det tänkta sammanhanget
eller stödjer utpekade syften. Mellanperioderna
tillhör en del av historien som sällan är gångbar
i den bild man vill förmedla.
I artikeln har vi diskuterat fyra områden som
omvandlas, ett av dem — Kvarnholmen — är
ännu inte färdigbyggt. I alla tre omgestaltade
områden används allmänna industrisymboler,
sekelskiftets tegelfasader ingår i de nya platsbildningarna och bevarade traverser hänger i taket
långt ovanför nya affärer och restauranger som
industriella urtidsödlor.
Ett resultat av detta projekt skulle kunna vara
att man från kulturarvsinstitutionernas sida försökte förändra de underlag som tas fram. Det
vore önskvärt att kulturhistoriska utredningar ägnade mer utrymme åt att beskriva den verksamhet som har bedrivits på platsen — Hur många
har arbetat? Vilka arbetsuppgifter har utförts
och vilka har utfört dem? Vilken utrustning har
använts? Hur har verksamheten förändrats? Det
är också angeläget att försöka identifiera vad
som är det specifika för just detta företag och
denna plats. Dessa aspekter skulle också kunna
påverka hur bebyggelsen värderas till exempel så
att en byggnad som haft en central roll i produktionen eller varit viktig på något annat sätt ges
ett högt värde och bevaras — även om det är en
oansenlig byggnad.
Vår studie visar att under de decennier som
vi studerat har intresset för bevarande av industrimiljöer ökat. Det går också att se att inte
bara offentliga aktörer utan även de privata
förvandlingen av fyra fabriksområden i nacka
fastig­hetsägarna i allt större omfattning kommunicerar industrihistorien med presumtiva kunder
och besökare av olika slag. Det är dock tydligt
att de delar av historien som framhålls och paketeras är de som de allra flesta kan uppskatta. Genom att framhålla det tidsmässiga avståndet till
den tid som byggnaderna representerar behöver
vi inte konfronteras med de mindre behagliga
sidorna av industrisamhället. Det är de gamla
vackra tegelfasaderna, de stämningsskapande
miljöerna, det märkliga och spännande som ska
locka oss som boende eller konsumenter. Miljöerna esteticeras och — om man så vill, reduceras
eller domesticeras — blir i första hand vackra
byggnader vars ursprungliga innehåll och funktion på platsen inte är så intressant.
Hur mycket man som besökare förstår av
bevarade fabriker och strukturer är förstås beroende av förkunskaper och intresse. Det som vid
första anblicken enbart förefaller trivsamt och
exotiskt kan kanske väcka frågor som leder till
en större förståelse för området och de människor som verkat där.
eva dahlström rittsél är fil.dr i industriminnesforskning och teknikhistoria. Hon är verksam vid Enheten för kulturmiljö, Länsstyrelsen
i Stockholms län.
[email protected]
Länsstyrelsen
Box 22067
104 22 Stockholm
anna ulfstrand är fil.kand. i etnologi, utbildad
fotograf och chef för Dokumentationsenheten,
Stockholms stadsmuseum. Under arbetet inom
projektet som artikeln bygger på var hon verksam vid Stockholms läns museum.
[email protected]
Stockholms stadsmuseum
Ryssgården 1
116 45 Stockholm
Noter
1 Projektgruppen bestod av Elisabeth, Boogh, Hanna
Gårdstedt, Cecilia Pantzar, Eva Dahlström Rittsél och
Anna Ulfstrand. Arbetet redovisas i rapporten Förvandlingen av fyra fabriksområden i Nacka: En dokumentation av omvandlingsprocessen i fyra industriområden i
Nacka kommun: Augustendal — Nacka strand, Järla
— Järla sjö, Atlas Copcoområdet — Sicka köpkvarter
och Kvarnholmen 2009. Projektet presenterades också i
en utställning på Stockholms läns museum hösten 2009
och i anslutning till den framställdes katalogen När larmet tystnar: Omvandlingen av fyra fabriksområden i
Nacka, 2009, Stockholms läns museum.
2Nacka kommunarkiv, Detaljplan, Sicklaön, Nacka
Strand 1983.
3 Riksantikvarieämbetet har ansvar för att besluta om områden av riksintresse för kulturmiljövården. Syftet är att
nationella intressen ska hävdas i den kommunala fysiska
planeringen och i andra beslut om markanvändning.
Områdena ska skyddas mot åtgärder som påtagligt kan
skada de värden som är av riksintresse.
4 Nacka kommunarkiv, S309:1, D 128, Järla sjö.
5 Nacka kommunarkiv D 128, Startpromemoria för planarbete, 19871201.
6Nacka kommunarkiv D 128, Samrådsredogörelse
19891006.
7 Nacka kommunarkiv, Detaljplan 274, Sickla köpkvarter.
8 Campus för mångfald 1993.
9Kvarnholmen, Hästholmsundet, Östra gäddviken:
Program för detaljplaner, Nacka kommun, http://infobank.nacka.se/ext/bo_bygga/detaljplaner/projekt/
kvarnholmen/2program/planhandlingar/program_godkant.pdf (2011-09-26).
10 Beskrivningen av omvandlingsprocesserna och deras
konsekvenser bygger på planhandlingar från Nacka
kommun och intervjuer med fastighetsägare, förvaltare
och stadsarkitekt som framgår av källförteckningen. För
utförligare referenser hänvisas till Förvandlingen av fyra
fabriksområden i Nacka, 2009.
11 Intervjuer med Atrium Ljungbergs vd Anders Nylander
2008.
12Isacson 2002, s. 95–108.
13 Anna Storm redogör t.ex. för hur Avesta kommun har
agerat för att omvandla och utveckla industriområden i
kommunen. Hope and Rust 2008, s. 64ff.
14Alzén 1996; Dahlström 2001, s. 39–62.
15 Nacka kommunarkiv Dp128; Samrådsyttrande, Länsstyrelsen i Stockholms län, 198903017.
16Hammarlund-Larsson 1987, s. 46ff.
17Aronsson 2004.
18Zukin 1989, s. 59, 73; Willim 2008, s. 22, 123ff.
19Nisser 1996, s. 73–82.
20Pettersson 2007, s. 20f.
21 http://www.jarlasjo.se/omjarlasjoF.htm (090921).
22Willim 2008.
23Zukin 1989.
24Zukin 2010, s. 3–29.
25 Olsson & Berglund 2009, s. 1–8.
26 Ek & Hultman 2007, s. 28f; Zukin 2010, s. 23ff.
27 När italienarna kom hit 2008.
bebyggelsehistorisk tidskrift 63/2012 23
eva dahlström rittsél & anna ulfstrand
Käll- och litteraturförteckning
Arkiv
Nacka kommun
Nacka kommunarkiv
Detaljplan, Sicklaön, Nacka Strand 1983.
S309:1, Järla sjö.
Detaljplan 128, Järla sjö.
Detaljplan 274, Sickla köpkvarter.
Arbetsmaterial, Miljö- och stadsbygnadskontoret.
Webbsidor
Kvarnholmen, Hästholmsundet, Östra gäddviken: Program för detaljplaner, Nacka kommun, http://info
bank.nacka.se/ext/bo_bygga/detaljplaner/projekt/
kvarnholmen/2program/planhandlingar/program_god
kant.pdf (2011-09-26).
http://infobank.nacka.se/ext/bo_bygga/detaljplaner/
projekt/kvarnholmen/2program/planhandlingar/pro
gram_godkant.pdf (2011-09-26)
Intervjuer och muntliga uppgifter
Eriksson, Jan, KF fastigheter AB, 2007-07-06
Geffen, Pia och Gershon, boende i Sickla, 2007-07-10.
Hansen Wikström, Klas, VD, Fabege
Nina Back-Sundström, press- och informationsansvarig för
Stockholms modecenter.
Jönebring, Ivar, vandring med Nacka Hembygdsförening,
2008
Lavonius, Micaela, f.d. planchef på Nacka kommun, telefonsamtal 2008
Nilsson, Urban, antikvarie Nyréns Arkitektkontor, 2008
Nylander, Anders, VD, Atrium–Ljungberg, 2008.
Persson, Anette, marknadsansvarig, Atrium–Ljungberg
Rönström, Mårten, KF fastigheter AB, juni 2007
Åström, Jörgen, arkitekt, Nyrèns arkitektkontor, 2008.
24 bebyggelsehistorisk tidskrift 63/2012  
Litteratur
Affärsplan Kvarnholmen, 2002, Temaplan m.fl.
Alzén, Annika, 1996, Fabriken som kulturarv: Frågan om
industrilandskapets bevarande i Norrköping 1950–1985.
Aronsson, Peter, 2004, Historiebruk: Att använda det förflutna.
Campus för mångfald, underlag till regeringens proposition
1993/94:177.
Dahlström, Eva, 2001, Den svenska verkstadsindustrin och
kulturmiljövården, Riksantikvarieämbetet, Stockholm
(s. 39–62).
Ek, Richard & Hultman, Johan, 2007, Plats som produkt:
Kommersialisering och paketering.
Förvandlingen av fyra fabriksområden i Nacka: En dokumentation av omvandlingsprocessen i fyra industriområden i Nacka kommun: Augustendal — Nacka strand,
Järla — Järla sjö, Atlas Copcoområdet — Sickla köpkvarter och Kvarnholmen, 2009, Stockholms läns museum
& Länsstyrelsen i Stockholms län. Rapport 2009:16.
Hammarlund-Larsson, Cecilia, 1987, Nacka kommun: Kulturhistoriska miljöer, Nacka kommun, Stockholms läns
museum, Länsstyrelsen i Stockholms län (s. 46 ff).
Isacson, Maths, 2002, ”Bergslagens industriella kulturarv”,
Bebyggelsehistorisk tidskrift 43, Bergslagens bebyggelse
(s. 95–108).
Nisser, Marie, 1996, ”Industriminnen under hundra år”, i
Museet som makt och motstånd: Festskrift till Erik
Hofrén den 10 april 1996, Arbetets museums vänner,
Norrköping (s. 73–82).
När italienarna kom hit, broschyr, 2008, Atrium–Ljungberg.
Olsson, Krister & Berglund, Elin, 2009, “City marketing:
the role of the citizens”, i Torill Nyseth & Arvid Viken
(eds.), Place Reinvention: Northern Perspectives (s. 1–8).
Pettersson, Richard, 2007, ”Det säljande kulturarvet: Minnesvård och minnesbruk”, Kulturella perspektiv, nr 1
årg. 16.
Storm, Anna, 2008, Hope and Rust: Reinterpreting the industrial place in the late 20th century, Avd. för teknikoch vetenskapshistoria, KTH, Stockholm (s. 64ff.).
Willim, Robert, 2008, Industrial Cool: Om postindustriella
fabriker, Lunds universitet, Lund.
Zukin, Sharon, 1989 (1:a uppl. 1982), Loft Living: Culture
and Capital in Urban change.
Zukin, Sharon, 2010, Naked City: The Death and Life of
Authentic Urban Places (s. 3–29).
förvandlingen av fyra fabriksområden i nacka
The transformation of four factory sites in Nacka
by Eva Dahlström Rittsél & Anna Ulfstrand
Summary
This article discusses the transformation of four
industrial sites in Nacka and the actors involved
in the process — developers, the municipality,
conservation agencies and, in certain cases, a
body of public opinion. Special attention is paid
to the part played by the conservation agencies
and the response to their viewpoints.
The four sites are Augustendal, now renamed
Nacka strand, the de Laval area, now called Järla
Sjö, the Atlas Copco site in Sickla, now comprising the Sickla Köpkvarter shopping centre etc.,
and the ongoing transformation of Kvarnholmen, which includes the KF (Swedish Co-operative Union) flour mill.
The four sites represent a period spanning
from the 1970s, when conversion of the de Laval
site in Järla first started, to the ongoing redevelopment of Kvarnholmen. During this time a
higher value has clearly come to be put on the
industrial heritage by all concerned, as witnes
the degree of preservation and the estimation of
industrial history. What is equally clear, the elements preserved fit in with what the developer
considers to be a fitting narrative, at the same
time as other parts are discarded. Consequently,
it is often the same type of buildings and details
that are preserved.
Keywords: Cultural heritage, gentrification, industrial heritage, place-marketing,
urban development
bebyggelsehistorisk tidskrift 63/2012 25
Ett kärnkraftverk återuppstår
— från snr300 till Wunderland Kalkar 1
av Maja Fjæstad
D
et är en vårvinterdag med moln och
kalla vindar när jag tas emot och visas
runt på Wunderland Kalkar av min
guide, en korrekt ingenjör med fascinerande
stor kunskap om området. Han är lite osäker
på vad mitt intresse gäller, och dessutom påfallande nervös när jag med kameran över axeln,
gravid i åttonde månaden, tillsammans med
honom klättrar upp för stålstegen längs med betongtornet — ”Vorsicht, meine Frau”, mumlar
han. När vi kommer upp på krönet är utsikten
överväldigande. Den vackra och mäktiga Rhenfloden. En reaktor. Och karuseller.
Tekniska projekt som inte realiserats lämnar
spår — som ofärdiga idéer, som drömmar, men
ibland också som övergivna byggnader och förändrade landskap. Hur kan de anläggningar som
finns kvar från dessa visionära projekt hanteras?
Vad innebär det när det materiella omhändertas
och vidareutvecklas — och var går gränsen för
kommersiell återanvändning?
Frågorna tar oss alltså till Kalkar vid Rhens
strand — alldeles vid gränsen mellan Holland
och Tyskland — och till en nöjespark med en
särskild historia. För Wunderland Kalkar, en välbesökt nöjespark i nordvästra Tyskland, började
som något helt annat, men inte mindre spektakulärt: en av världens största och mest avancerade kärnreaktorer.
Den tyska reaktorn snr300 byggdes för att
vara nästa steg i den tyska reaktorutvecklingen,
en så kallad bridreaktor, och var på sin tid
Europas största byggarbetsplats. Projekt stoppades emellertid av massiva folkliga protester
26 bebyggelsehistorisk tidskrift 63/2012  
och politiska avståndstaganden. Starten av reaktorn sköts flera gånger upp på grund av politisk
osäkerhet, och när projektet avbröts 1991 stod
man med en i princip klar reaktor som bara
skulle laddas — vad skulle man göra med anläggningen?
Detta blev starten på en av de märkligaste
omvälvningarna av ett industriområde. Anläggningen såldes 1995 (enligt uppgift för endast 2,5
miljoner Euro)2 till den holländske affärsmannen Hennie van der Most som transformerade
den till en nöjespark. Reaktorområdet öppnade
något år senare som Kernwasser Wunderland.
Hennie van der Most är en färgstark profil i
Nederländerna, med erfarenhet av flera äventyrliga och åtminstone på ytan remarkabla projekt.
Tidigare satsningar hade handlat om en mjöl­
fabrik som gjordes om till nöjespark, gamla sjukhus som blev hotell, och han har också efter
Kalkar fortsatt med omvandlingar av bland annat industrilokaler till nöjescentrum och hotell.3
Det var en ovanlig industrianläggning som
skulle omformas i Kalkar — husen hade byggts
så robusta att de delvis var omöjliga att riva.
Anläggningen bestod av 21 hus och 1 700 rum
— däribland en reaktorbyggnad som var 42 meter hög och gick 11 meter under jord, samt ett
kyltorn på 43 meter.4 Sammanlagt innehöll konstruktionerna cirka 250 000 kubikmeter betong
och 58 000 ton stål.5 Beslutet blev att behålla de
gamla byggnaderna och införliva dem i parken.
Kombinationen av betongbunkerliknande
bygg­
nader och berg–och–dalbanor kan verka
nästan förbryllande overklig — hur kan man
förstå omvandlingen av Kalkar i ett vidare perspektiv, vilka drivkrafter och logiker kan ligga i
ett kärnkraftverk återuppstår
kombinationen av dessa verksamheter? Man kan
notera både viktiga likheter och skillnader gentemot andra industriminnen, vad gäller historicitet,
autenticitet och kontrast mellan ursprunglig och
ny användning.
Jag kommer att försöka förstå återanvändningen av Kalkar med hjälp av etnologen Robert Willims begrepp ”Industrial cool”6, och i
synnerhet kategorin ”Regenererad industri”:
återuppståndna fabriker som transfererats till
event. Hur är den historiska användningen relevant för upplevelsen av Wunderland Kalkar? En
annan aspekt är att parken har sin grund i en
höggradigt kontroversiella kärntekniska anläggningar. Är nyanvändningen, som vissa aktörer
upplevt, ett rent hån mot kärnkraftsbranschen?7
Eller rent av en nostalgisering, på gott eller ont?
För att kunna tränga in i dessa frågor behöver vi
först förstå något mer av historien om snr300.
Bridreaktorn — en energimässig
utopi som inte förverkligades
Så tidigt som på 1940-talet fanns drömmar om
en reaktortyp som skulle vara mer effektiv än
sedvanliga kärnreaktorer, en reaktortyp vars högaktiva avfall också skulle kunna användas som
kärnbränsle. Denna reaktortyp fick på svenska
namnet bridreaktor av engelskans breed=avla;
det tycktes som om reaktorn själv avlade nytt
bränsle. En sådan konstruktion möjliggörs ifall
reaktorns neutroner inte bromsas ned av en moderator, och reaktortypen kan därför också kal�las för snabb reaktor, p.g.a. neutronernas höga
hastighet.
Härden i en bridreaktor består av en kärna
av naturligt eller utarmat uran blandat med plutonium, omgivet av en mantel av enbart utarmat
uran. Under neutronbestrålning omvandlas en
del av det utarmade uranet till klyvbara plutoniumisotoper. Effektutvecklingen är hög, och
man måste använda ett effektivt kylmedel; i regel
flytande natrium. I en bridreaktor kan över 80
procent av uranets potentiella energi konverteras, mot ca 2 procent i andra reaktorer.
Bridreaktorn var kopplad till långtgående
ener­gimässiga utopier — det var denna konstruktion som tack vare sin förmåga att återanvända
avfall och använda uran på ett effektivt sätt som
skulle garantera kärnkraftens långsiktighet och
rädda den från en hotande uranbrist.
USA var länge ett ledande land på området,
och världens första snabba reaktor startades
1946 i Los Alamos. Men Europa var inte sent att
hoppa på tåget och länder som Storbritannien,
Frankrike, Italien, Holland, Belgien och Västtyskland arbetade också på bridreaktorprogram. Ett
intryck av hur betydelsefullt detta arbete ansågs
kan man få genom uppgiften att bridreaktorprogrammen vid sin höjdpunkt utgjorde hälften av
de stora europeiska ländernas statsfinansierade
kärnkraftsprogram.8 Även Sverige hade ett mind­
re bridreaktorprogram och byggde bland annat
en snabb försöksreaktor.9
Idag förekommer viss forskning på snabba
reaktorsystem inte minst i Asien, men man får
säga att bridtekniken är i det närmaste insomnad i Västvärlden. Från att ha varit 1950-talets
teknikutopi och 1960-talets långsikta satsning
utvecklades den aldrig i industriell skala. Orsakerna därtill är mångdimensionella. Dels rent
tekniska: vissa problem, i synnerhet kring säkerhet och kylning, lyckades inte finna en tillfredsställande lösning och driftsproblemen var legio.
Det handlade också om ekonomiska faktorer
där uranpriset inte utvecklades som förväntat
och lönsamheten därmed uteblev. De militära
aspekterna blev alltmer centrala när rädslan
för kärnvapenspridning lyftes på den politiska
agendan och hanteringen av plutonium ansågs
innebära oacceptabla risker. Dessutom vände
opinionen i 1970-talets intensiva kärnkraftsdebatt, och bridreaktorn som en gång ansetts som
lösningen på framtidens energi framstod nu som
en hotande och totalitär teknik.
Det tyska bridprogrammet
— snr300
Västtyskland var en av de tidiga aktörerna i
bridreaktorfrågorna. Det tyska bridprogrammet sköttes huvudsakligen från kärnforskningscentrumet i Karlsruhe, som grundades 1956
och i princip var en statlig organisation. En
projektgrupp för snabba reaktorer etablerades
där 1960, och den tyska staten sköt samtidigt
bebyggelsehistorisk tidskrift 63/2012 27
maja fjæstad
till 25 miljoner DM för arbetet. Det fanns också
en tydlig koppling till Euratoms prioriteringar i
det tyska bridreaktorprogrammet. Denna internationella organisation hade sedan starten 1958
i mindre utsträckning lyckats koordinera medlemsstaternas lättvattenprogram, och en naturlig
uppgift blev istället att försöka ägna sig åt mer
nischade tekniker, som organiskt kylda reaktorer
och just bridreaktorer. Enligt en uppgift var en
av avsikterna bakom det tyska bridprogrammet
att få valuta för den tyska medlemsavgiften i Euratom, där Euratom skulle stå för 40 procent
av kostnaderna för projektet, totalt 185 miljoner
DM under fem år. Det var en avsevärd summa —
under perioden 1956–68 fick bridreaktorprojektet mer pengar än den tyska regeringen satsade
på någon annan reaktortyp.10 I Västtyskland var
staten den huvudsakliga finansiären av bridprogrammet — industrin deltog i underordnad utsträckning.11
Det internationella atomenergiorganet IAEA
bildade 1967 en arbetsgrupp för snabba reaktorer,
International Working Group on Fast Reactors,
IWGFR, där länderna med de största bridreaktorprogrammen ingick: Västtyskland, Frankrike,
Italien, Japan, SSSR, Storbritannien och USA.12
Det fanns också ett separat snabbreaktorsamarbete mellan Holland, Västtyskland och Belgien.
År 1968 gjordes i Sverige bedömningen att de
samlade insatserna i västvärlden för bridreaktorutveckling uppgick till 175–200 miljoner dollar,
där de största insatserna, från Storbritannien
respektive Västtyskland, uppgick till ca 40 miljoner dollar var.13
Samarbetet mellan Västtyskland, Nederländerna och Belgien på området natriumkylda
bridreaktorer formaliserades 1967. Tillsammans
avsåg man bygga en prototyp på 300 MWe, med
arbetsnamnet snr300. Området vid Kalkar valdes för att området var glesbefolkat, och dessutom kunde man använda Rhen för kyländamål.14
Att platsen dessutom låg nära Nederländerna
underlättade det internationella samarbetet.
Nederländerna och Belgien åtog sig att stå
för ca 15 procent av projektkostnaderna var. Men
utgifterna sprang iväg. År 1972 bedömdes reaktorn kosta 1 535 miljoner DM, ett trefaldigande av
uppskattningarna från 1967. Spaden sattes i mar-
28 bebyggelsehistorisk tidskrift 63/2012  
ken vid Kalkar i Västtyskland 1973; vid denna tidpunkt bedömdes reaktorn kunna tas i drift 1978.
Men kärnkraften var inte okontroversiell i
Västtyskland. Massprotesterna mot Kalkar och
snr300 är legendariska i Tyskland och omtalas
än idag. Bridreaktorprojektet sågs på 1970-talet
som alltmer problematiskt av såväl tyska politiker som allmänhet.15 År 1977 protesterade
35 000 kärnkraftsmotståndare utanför reaktorområdet i Kalkar och möttes av en av de största
polisinsatserna i Tysklands historia.16 Året efter
svängde delstatsregeringen i Nordrhein-Westfalen i kärnkraftsfrågan och motsatte sig den nya
konstruktionen. Flera rättsprocesser drevs där
man undersökte om atomutbyggnaden var förenlig med den tyska konstitutionen.
Den politiska turbulensen kring reaktorn
gjorde att projektet stod stilla från 1978, för att
sedan återstartas 1982. Avgörande för nystarten
var regeringsskiftet i Bonn: från en socialdemokratisk-liberal koalition till en kristdemokratiskliberal regering. Antalet anställda vid anläggningen ökade från ca 800 personer till 1982 till 3 300
året efter — på 1980-talet var alltså snr300 Europas största byggarbetsplats.17 I mitten av 1984
installerades 1 000 ton natrium i de primära och
sekundära kretsarna, och metallen var tvungen
att hållas vid hög temperatur för att inte kondenseras.18 Efter en natriumbrand på reaktorns
tak 1984 infördes särskilda rapporteringsrutiner
till övervakningsmyndigheterna. Dessutom byggdes anläggningen för att bli exceptionellt robust,
med skydd mot bland annat störtande flygplan,
eventuell tankolycka på Rhen, jordbävning och
flodöversvämning.19
Men 1986 tog byggnationen stopp igen. De
tyska socialdemokraterna återfick majoriteten i
Nordrhein-Westfalen 1985, och därmed vidtog
en mer kärnkraftsskeptisk energipolitik. Dessutom gjorde Tjernobylolyckan 1986 reaktorns
framtid oviss — vissa likheter mellan snr300
och den exploderande ryska reaktorn, som användningen av natrium och grafit, var nu mycket
besvärande.20 Dessutom fördröjdes reaktorn av
licensförfaranden och designändringar. Skenande kostnader och offentliga protester gjorde att
projektet aldrig realiserades utan istället avslutades 1991. Endast ett fåtal anställda blev kvar på
ett kärnkraftverk återuppstår
anläggningen med uppgift att montera ned och
rensa reaktorn från flytande natrium.21
Detta blev alltså starten på en av de märkligaste omvälvningarna av ett industriområde. År
1995 kom Hennie van der Most in i bilden och
något år senare öppnade nöjesparken Kernwasser Wunderland.
Wunderland Kalkar
Det ursprungliga namnet på nöjesparken anspelade på dess historia och entreprenörerna har
— istället för att dölja historien — lyft fram kärnkraftstemat i namn och logotyper. En anställd
menar att det var en PR-strategi att knyta an till
figur 1. Ursprunglig logotyp för Kernwasser Wunderland. Vi ser att de ursprungliga byggnaderna –
kylvattentorn, reaktor – avbildas tillsammans med
parkens maskot Kernie. Kernies ursprung är något
oklart, men utformningen associerar till atomkärnemodeller. foto: Günter Meerkamp.
den kända reaktorn: ”Alla kände till Kalkar och
den snabba bridreaktorn”.22 I början hade man
också guidade turer i reaktorbyggnaden.23
År 2005 bytte parken namn till Wunderland
Kalkar. Det känns inte långsökt att associera
namnbytet med den allt skarpare opinionen mot
kärnkraft i Tyskland. Samtidigt förnekar anläggningen inte alls sin historia. Maskoten ”Kernie”
finns kvar och området innehåller också ett museum som återberättar historien om bridreaktorerna i allmänhet och snr300 i synnerhet.
En ”återuppstånden fabrik”
Kärnkraften är en relativt ny teknik, ändå kan
dess miljöer uppenbarligen återuppstå. Frågan om hur kärnkraftens kulturarv ska hanteras är i högsta grad en aktuell fråga där det i
Sverige pågår en livaktig forskning och diskussion. Exempel är pågående avhandlingsprojekt
av konstvetaren Fredrik Krohn Andersson om
kärnkraftens arkitektur samt analyser av statsvetaren Stefan Lindström kring fysiska lämningar
från uranextraktion. Arvet från Ågestareaktorn
har diskuterats av Tekniska museet och Magdalena Tafvelin Heldner, och Barsebäcks kulturarv
analyseras av bland annat bebyggelseantikvarie
Henrik Borg och pågående forskning av teknikhistoriker Anna Storm. Genomgående teman är
figur 2. Wunderland Kalkar — nytt namn sedan
2005. Besökaren välkomnas av denna skylt som sitter på staketet längs med vägen. foto: författaren
när inte annat anges.
bebyggelsehistorisk tidskrift 63/2012 29
maja fjæstad
figur 3. (över) Nöjesparken innehåller ett museum
om bridreaktorhistoria.
figur 4. (under) Modell av den ursprungliga
SNR300 i museet. Vi ser kyltornet till höger, och
reaktorbyggnaden med skorsten i mitten. Framför
reaktorn ligger det som var avsett som verkstäder,
numera hotell. Bakom modellen får man föreställa
sig att Rhenfloden flyter.
den senare kategorin, där återanvändningen i sig
ger en extra krydda åt besökarens upplevelse.
Willim skriver:
både om och hur kärnkraftens ruiner ska hanteras eller bevaras, och huruvida de kan kopplas
till en modern besöksnäring. En generell fråga
kan vara ifall kärnkraftens industriminnen har
några särskilda kännetecken i egenskap av både
nylig och omstridd teknik.24
Kalkars omvandling från industrianläggning
till upplevelseanläggning anknyter till det som etnologen Robert Willim kallar ”Industrial cool”25
(som också ansluter till konceptet industrial
sublime som historikern David E. Nye utvecklat för att beskriva känslor av storslagenhet och
skönhet inför industrilandskap).26 Begreppet
sönderfaller enligt Willim i två kategorier: Den
transparenta fabriken, där produktionen i sig är
ett konstnärligt event, respektive Regenererad
industri, återuppståndna fabriker som transformerats till event. Wunderland Kalkar ansluter till
30 bebyggelsehistorisk tidskrift 63/2012  
Det handlar om estetisering av äldre tillverkningsindustri, som till exempel stål-, textil-, livsmedels- och
fordonsindustri. Estetiseringen innebär att industrin
kopplas samman med behagande upplevelser, med konsumtion, spänning, trivsel och rekreation.27
Willim menar också att estetiseringen skapar av
ett ökat avstånd till industrins upplevda negativa
sidor. Författaren exemplifierar inte slutsatsen
med kärnkraftsindustrin, men exemplet Kalkar
är egentligen ett extremt understrykande av tesen — detta var en av Europas absolut mest kontroversiella industrianläggningar, placerad i det
europeiska land där kärnkraftsmotståndet varit
absolut störst.
Kalkar ligger utanför det egentliga Ruhrområdet, men tillhör alltså samma delstat. Ruhrområdet — numera delvis världsarv — har varit
ett föregångsområde för industriell omvandling
och industriminnesvård.28 Även om inte delstaten deltagit aktivt i fallet Wunderland Kalkar
är det inte omöjligt att projektet dragit nytta av
närheten till Ruhr och industriminnesprojekten
i detta område. Samtidigt är också skillnaden
mellan Ruhrområdets kulturarvsstatus och omsorgsfulla restaurering och Wunderland Kalkars
kommersiella exploatering slående.
Medan Ruhrområdets restaurerade fabriker
närmast fungerar som äreminnen över tidigare
gruv- och industriarbetare har omvandlingen
av Kalkar nästan en ironisk touch. Trivialiseras
kärnkraften av glassätande barn — eller förlöjligas den kanske av karusellerna? Om det finns
ett uttalat sådant syfte från ägarens sida har jag
inte kunnat klarlägga, men parken har figurerat
i kärnkraftsdebatten. När beslutet kom 2011 att
ett kärnkraftverk återuppstår
figur 5. (över) Karusell framför reaktorbyggnaden.
Byggnaden är 42 meter hög och går 11 meter under
jord med armerade betongväggar. Tillträde är inte
möjligt idag.
figur 6. (under) På insidan av kyltornet: En slänggunga. På insidan har tornets betongväggar lämnats
kala och omålade.
Tyskland avser avveckla sina kärnkraftverk påpekade ägaren Hennie van der Most på Twitter att
Tysklands enda kärnkraftverk som aldrig tagits i
bruk — Kalkar — förblir öppet.29 Twitteruttalandet är också intressant i samband med Willims
slutsats att estetiseringen skapar en historisering
och ger ett intryck av industriell verksamhet
som musealt, som en förfluten epok. Slutsatsen
skulle alltså kunna vara att nöjesparken i Kalkar
understryker uppfattningen att kärnkraften är
en överspelad epok i vår industrihistoria (oavsett
om detta var ägarens syfte eller inte). Också i
detta sammanhang kan exemplet Kalkar utmana
Willims analys där han talar om en nostalgisk
aura kring äldre industrimiljöer; vid en teknik
som fortfarande är aktuell i debatten blir tolkningen av återuppståndelsen snarare politisk än
nostalgisk.30
Kontrasten mellan ny och gammal användning illustreras av Willim i exemplet kolgruvan
och koksverket Zollverein i just Ruhrområdet.
Han menar att kontrasten är en del av dragningskraften; fabrikens negativa potential vänds
till en tillgång.31 Parallellen till Kalkar är inte
långsökt — också här betonar aktörerna (enligt
ovan) att kärnkraftsanläggningens vanrykte gjorde den känd, och att det kändisskapet dragit
besökare till den nya parken. Samtidigt finns det
en skillnad mot världskulturarvet Zollverein, där
den ursprungliga fabriken omsorgsfullt restaureras och bevaras (vad Willim kallar patina management32) — i Kalkar förefaller byggnaderna
delvis vara kvar av slump och materiell nödvändighet. En annan skillnad gäller användningen
— Willim menar att omvandlingen av Zollverein
understryker dikotomin arbete–fritid.33 Även kulturgeografen Tim Edensor understryker att vad
han kallar ”industrial ruins” har en funktion som
platser för äventyrslek och skönhetsupplevelser
bebyggelsehistorisk tidskrift 63/2012 31
maja fjæstad
figur 9. Reaktorn i närbild där den ligger mitt i nöjesparken. Entreprenörerna har inte ryggat för det
”fula” i de kvarlämnade byggnaderna.
figur 7. (över) Kylvattenanläggningen har gjorts om
till båtbana. Vattensystemet, som alltså anlagts för
byggandens ursprungliga funktion, har i stort sett
behållits intakt, men byggts om till kanaler omgivna
av ett lekland med hoppmattor och repstegar.
figur 8. (under) Kyltornets öppningar med båtbanan
innanför.
som kontrasterar mot och förhåller sig till tidigare industriarbetares arbetsvillkor.34
Men i Kalkar pågick aldrig produktion i
egentlig mening — områdets enda bestående
produkt är just rekreation. Det förflutna som
Kalkar förhåller sig till är snarare en berättelse
om en idé — möjligheten till effektivare energiproduktion via bridreaktorer — och om hur den-
32 bebyggelsehistorisk tidskrift 63/2012  
na avslutades via en intensiv samhällsdebatt. De
folkliga protesterna mot verket är en förutsättning för själva återanvändningen av Kalkar, och
därmed är det kanske i synnerhet denna histo­
ria ruinerna nu återberättar. Tolkningen beror
också på vad man anser att Kalkar representerar,
idén om specifika bridreaktorer, eller kärnkraften i allmänhet. Här skulle jag mena att det skett
en glidning, där anläggningen när den öppnade
var kopplad till bridreaktorn snr300:s historia
som fanns i färskt minne, men med tiden (och
efter namnbytet) blivit tolkad mer som en gammal reaktor i allmän mening.
Willim understryker också en distinktion mellan pedagogisk och estetisk återanvändning av
industriområdet.35 I detta sammanhang låter sig
ett kärnkraftverk återuppstår
figur 10. Anläggningens historia finns inkorporerad i parken – delvis materiel nödvändighet, då reaktorhusets
exceptionellt tjocka betongväggar inte lät sig plockas ned. Bilden visar ett försök att göra hål i reaktorns armerade betongväggar. Hålet avgränsas nu av eleganta smidda grindar för att hindra att besökarna skadar sig.
inte Wunderland Kalkar lätt placeras. Exempelvis i att det finns ett ”Brütermuseum” erbjuder
parken information om anläggningens ursprungliga historia, men det är inte parkens huvudsakliga syfte. Å andra sidan används byggnaderna
egentligen inte för att de är klassiskt vackra, utan
snarare för sin storslagenhet — ”coolhet” med
Willims terminologi.36
För att summera: Det finns alltså ett antal
kännetecken hos omvandlingen av Kalkar som
gör att den både kan understryka och ifrågasätta tolkningen av ”återuppståndna fabriker”.
Wunderland Kalkar gestaltar inte någon tidigare
produktion, utan är ett industriminne över ett
avbrutet projekt, och därmed kan det också
ifrågasättas vad det är som återuppstår. En yt-
terligare aspekt som understryks av kärnkraftens
politiska dimension är om det finns en performativitet i det museala — att skapa en återuppstånden fabrik av en teknik som fortfarande är
aktuell, är det en del i att framställa den som
överspelad? Båda dessa aspekter kontrasterar
och kompletterar Willims beskrivning av Zollverein och väcker nya frågor.
En lyckad omvandling?
Hur hänförande utsikten över Rhen, nöjesfältet
och reaktorbyggnaderna än är går det inte att
förneka att första mötet med Wunderland Kalkar väcker en del frågor. Är det här en okej omvandling? Är övergången från kärnkraftscentrum
bebyggelsehistorisk tidskrift 63/2012 33
maja fjæstad
till upplevelseanläggning både funktionell och
uppiggande, eller är den bara bisarr?
Frågor om hur det industriella kulturarvet
ska brukas, och vem som ska bestämma detta,
har avhandlats av flera författare, både i Sverige
och internationellt.37 Idéhistorikern Svante Beckman diskuterar hur industriarvet kan infogas
och utvecklas som ett levande historiskt bruk
i samtiden, och betonar att alternativa användningsområden åt historiska byggnader i många
fall är en ekonomisk nödvändighet.38 Industriminnesforskaren Marie Nisser har beskrivit hur
ny användning av gamla industrilokaler kan
hjälpa gamla industriorter att bryta spiraler mot
nedläggning och arbetslöshet och ge anläggningarna nytt innehåll.39 Peter Aronsson, professor i
historiebruk och kulturarv, diskuterar begreppet
”kulturarvsindustri” och ifrågasätter satsningar
där ekonomisk vinning ges företräde framför
kunskapsförmedling — men tonar samtidigt ner
risken för detta: ”det framstår som påfallande
svårt att kommersialisera kulturarvet som en ren
marknadsattraktion”.40
Men var går gränsen? Den svenska delegationen för industrisamhällets kulturarv slår, något
kryptiskt, fast:
En av aktörernas viktigaste uppgifter är slutligen att göra
industrisamhällets kulturarvet tillgängligt och begripligt
för nuvarande och kommande generationer. Denna
tillgänglighet skall naturligtvis utgå från varsamhet och
respekt för arvets värde. 41
Även i denna diskussion intar Kalkar någon slags
mellanställning. Lämningarna från snr300 har
inte intagit någon självklar position som ”kulturarv” — att så stora delar av anläggningen skulle
bevaras var, vad jag förstår, heller inget uttalat
krav vid försäljningen. Istället har entreprenören
lånat dragningskraft av platsens kändisskap och
helt sonika använt lokaler till andra ändamål,
utan att axla en ”byggnadsvårdande” funktion.
Det är alltså kanske inte ett ”kommersialiserat
kulturarv” utan möjligen helt enkelt kommersialisering och industriarv som råkar sammanfalla
och samexistera i viss symbios. Detta understryker också slutsatser dragna ovan — att processen
figur 11. Turbinhallen — ett stort plåthus precis vid parkens entré — har gjorts om till barnteater och pannkakshus.
34 bebyggelsehistorisk tidskrift 63/2012  
ett kärnkraftverk återuppstår
figur 12. I hotellet med egyptiskt tema — den gamla verkstaden — hänger en travers fullt synlig. Är kvarlämnandet av denna en ren underlåtelse av entreprenörerna för att undvika tunga och tekniskt komplicerade
rivningar? Eller ger den industriella känslan en eftersökt atmosfär, även i den ”egyptiska” kontexten?
som ledde till Kalkars omvandling är en del av
platsens kulturarv och en del av den debatt som
anläggningen gestaltar genom sin existens.
Det finns förstås olika röster om huruvida
omvandlingen av Kalkar/snr300 till ett nöjesfält varit lyckad. Karl-Heinz Rottmann arbetade
som ingenjör vid snr300 och har fortsatt som
tekniker vid Wunderland Kalkar. Han beskriver
en omvandling som varit uppskattad i trakten
— nöjesparken har gett eftertraktade jobb åt lokalbefolkningen, och är en av traktens största
arbetsgivare.42
Det finns också exempel på motsatta känslor. Willy Marth var projektledare för det stora
tyska snabbreaktorprojektet snr300 och i högsta
grad engagerad i reaktorområdets framväxt. När
jag frågar honom om har besökt reaktorn efter
försäljningen skakar han på huvudet. Ett sådant
spektakel, gjort av vad som var hans yrkeslivs
viktigaste projekt, vill han inte se.43
*
Återuppståndna fabriker kan skänka en extra
kittling till besökaren som har möjlighet att återuppleva och relatera till en era av tung industriell verksamhet, så också i lämningar från kärnkraftsanläggningar. Men historiceringen och
trivialiseringen av den forna högteknologiska
verksamheten skapar också ett avstånd som, åtminstone i fallet Kalkar, kan peka ut kärnkraften
som passerad. Anläggningens tvetydiga historia
— ett kärnkraftverk som aldrig togs i drift — sätter fokus på en central fråga kring återuppståndna fabriker: vilken historia är det de relaterar
till, vilken användning är det som återuppstår?
I fallet Kalkar är det kanske snarare en idé än
faktisk produktion, och parken gestaltar genom
sin blotta existens anledningen till den ursprungliga nedläggningen: anti-kärnkraftsrörelsen. Jag
menar att en vidare diskussion om detta vid tolkningen av industriminnen behövs.
bebyggelsehistorisk tidskrift 63/2012 35
maja fjæstad
Kalkar är och förblir ett minne över en
omstridd teknik. Återanvändningen av kontroversiella kärnkraftsanläggningar får i realiteten
oundvikligen en politisk twist, oavsett om det
var entreprenörens avsikt eller inte. Min slutsats
är därför att ”regenerad industri” aldrig kan vara
”bara underhållning” — den är också ett inlägg i
en kontemporär teknikdebatt.
maja fjæstad är Tekn.dr i teknikhistoria och biträdande lektor vid Avdelningen för teknik- och
vetenskapshistoria, kth. Hon har i sin forskning
fokuserat på energisystem och deras sociala, tekniska och politiska komponenter, och hennes
avhandling om det svenska bridreaktorprogrammet trycktes 2010. September 2007–september
2010 tillbringade hon som pre/post-doctoral
fellow vid Max Planck-institutet för vetenskapshistoria i Berlin, Tyskland och deltog i projektet
“History and Foundations of Quantum Physics:
Consolidation, Extension, and Reception”.
maja.fjaestad@abe kth.se
Avdelningen för historiska studier av teknik, vetenskap och miljö
KTH
100 44 Stockholm
Noter
1 Forskningen har utförts med hjälp av 2009 års Marie
Nisser-stipendium från Vattenfall, och författaren vill
gärna tillägna artikeln minnet av professor Marie Nisser
som tragiskt gick bort i augusti 2011.
2http://de.wikipedia.org/wiki/Kalkar
3http://www.most.nl/pagina/15/over_hennie.html
4 Intervju med Karl-Heinz Rottmann 3/5 2010. Karl-Heinz
Rottmann var ingenjör vid SNR300 och har fortsatt som
tekniker vid Wunderland Kalkar, och intervjun med ho-
36 bebyggelsehistorisk tidskrift 63/2012  
nom skedde i samband med mitt besök vid anläggningen.
5 Intervju med Karl-Heinz Rottmann 3/5 2010.
6Willim 2008.
7 Se mer nedan, i samband med kommentar från Willy
Marth, 4/12 2009.
8 Margen & Nilson 1970, 18.
9 För en uttömlig beskrivning av det svenska bridreaktorprogrammet, dess utformning och politiska inflytande,
se min doktorsavhandling (Fjæstad 2010).
10 Keck, 1981, 205–208. Keck 1980, 277–292.
11 Marth 1993, 19.
12 IAEA Bullentin 1974,
http://www.iaea.org/Publica
tions/Magazines/Bulletin/Bull163/16304701823.pdf.
13 ”Svenska insatser i utvecklingen av snabba bridreaktorer:
Styrelse PM 115”, 26/8 1968. Handlingar överlämnade av
T. Magnusson 1968, ÖIVc:10, FOA Administrativa byrån,
KrA.
14 Marth 1994, 56.
15 Keck 1981. Keck 1980.
16 Marth 1994, 76.
17 Intervju med Karl-Heinz Rottman 3/5 2010 resp Marth,
presentation 2009.
18 Marth, presentation 2009. Universitat Pompeu Fabra,
Barcelona.
19 Intervju med Karl-Heinz Rottmann 3/5 2010.
20Marth 1994, 113.
21 Intervju med Karl-Heinz Rottmann, 3/5 2010.
22 Intervju med Karl-Heinz Rottmann 3/5 2010.
23 Intervju med Karl-Heinz Rottmann 3/5 2010.
24 Krohn Andersson 2008; Lindström 2003; Tafvelin Heldner 2008; Borg 2008; Borg & Sannerstedt 2006; Även
Fjæstad 2001; Handberg 2008.
25 Willim 2008.
26Nye 1996.
27Willim 2008, 2.
28 Se exempelvis Cooke 1995, Storm 2008.
29 http://twitter.com/#!/vandermost/ Tweet från 8 juli
2011.
30Willim 2008, 8.
31Willim 2008, 10.
32 Willim 2008, 69.
33 Willim 2008, 82.
34Edensor 2005, exempelvis 34f.
35Willim 2008, 5.
36Willim 2008, 21.
37 Exempelvis Storm 2008, Lundström 2006, Edensor
2005, Ek & Hultman 2007.
38Beckman 2005, 142.
39 T.ex. Nisser 2002, 223.
40Aronsson 2004, 229.
41 Industrisamhällets kulturarv: betänkande 2002, 66.
(“kulturarvet” sic)
42 Intervju med Karl-Heinz Rottmann, 3/5 2010.
43 Samtal med Willy Marth, 4/12 2009.
ett kärnkraftverk återuppstår
Käll- och litteraturförteckning
Otryckta källor
”Svenska insatser i utvecklingen av snabba bridreaktorer: Styrelse PM 115”, 26/8 1968. Handlingar överlämnade av
T. Magnusson 1968, ÖIVc:10, FOA Administrativa byrån,
KrA.
Marth, Willy, presentation vid ”A Comparative Study of European Nuclear Energy Programs” 3–5/12 2009. �������
Universitat Pompeu Fabra, Barcelona.
Intervjuer och digitala källor
Samtal med Willy Marth, 4 dec. 2009, Barcelona.
Intervju med Karl-Heinz Rottmann, Kalkar 3 maj 2010.
http://de.wikipedia.org/wiki/Kalkar (4 aug 2011).
http://twitter.com/#!/vandermost/ Tweet från 8 juli 2011
(16 aug 2011).
http://www.most.nl/pagina/15/over_hennie.html (15 aug
2011).
Tryckta källor och litteratur
Aronsson, Peter, 2004, Historiebruk: att använda det förflutna.
Beckman, Svante, 2005, ”Industriarvet — En utmaning för
kulturmiljövården”, i Annika Alzén & Birgitta Burell
(red.) Otydligt. Otympligt. Otaligt. Det industriella kulturarvets utmaningar (s. 135–156).
Borg, Henrik & Sannerstedt, Helen, 2006, Barsebäcks
kärnkraftverk — Dokumentation, Regionmuseet Kristianstad/Landsantikvarien i Skåne. Rapport 2006:57.
Borg, Henrik, 2008, ”Barsebäck, en historia om trivsel,
säkerhet, demonstrationer och kulturarv”, Dædalus:
Kärnkraft retro, Tekniska museets årsbok 76, (s. 138–
147).
Cooke, P. (red.), 1995, The Rise of the Rustbelt.
Edensor, Tim, 2005, Industrial ruins: spaces, aesthetics, and
materiality.
Ek, Richard & Hultman, Johan, 2007, ”Produktgörandet av
platser”, i Richard Ek & Johan Hultman (red.), Plats som
produkt: kommersialisering och paketering (s. 13–36).
Fjæstad, Maja, 2001, Sveriges första kärnreaktor: Från teknisk prototyp till vetenskapligt instrument (SKI-rapport
01:1).
Fjæstad, Maja, 2010, Visionen om outtömlig energi: Bridreaktorn i svensk kärnkraftshistoria 1945–80.
Handberg, Leif, 2008, ”R1ro, som i retro — från experimentreaktor till experimentscen”, Dædalus: Kärnkraft retro, Tekniska museets årsbok 76 (s. 122–137).
IAEA Bullentin 1974, Vol. 16, No. 3 http://www.iaea.org/
Publications/Magazines/Bulletin/Bull163/16304701823.
pdf (27 feb 2009).
Industrisamhällets kulturarv: betänkande, 2002, SOU
2002:67.
Keck, Otto, 1980, “The West German fast breeder programme: A case study in governmental decision making”, Energy Policy 8 (s. 277–292).
Keck , Otto, 1981, ”Fast breeder reactors: Can we learn from
experience?”, Nature 294 (s. 205–208).
Krohn Andersson, Fredrik, 2008, ”Kärnkraftens arkitektur”,
Dædalus: Kärnkraft retro, Tekniska museets årsbok 76
(s. 104–121).
Lindström, Stefan, 2003, ”När vägen mot framtidssamhället började i Vinterviken”, i Dag Avango & Brita Lundström (red.), Industrins avtryck: perspektiv på ett forskningsfält (s. 411–434).
Lundström, Brita, 2006, Grundat 1876: historia och företags­
identitet inom Ericsson.
Margen & Nilson, 1970, “Snabba reaktorer”, Atomenergis
verksamhetsberättelse 1970.
Marth, Willy, 1993, The story of the European fast reactor
cooperation, KfK 5155.
Marth, Willy, 1994, The SNR 300 Fast Breeder in the Ups and
Downs of its History, Kfk 5455.
Nisser, Marie, 2002, ”Industriminnen på den internationella
arenan”, Industrisamhällets kulturarv: betänkande,
SOU 2002:67 (s. 217–226).
Nye, David E., 1996, American Technological Sublime.
Storm, Anna, 2008, Hope and rust: reinterpreting the industrial place in the late 20th century
Tafvelin Heldner, Lundgren & Dahlström Rittsél, 2008,
Ågesta — kärnkraft som kulturarv: dokumentationsrapport, Tekniska museet.
Willim, Robert, 2008, Industrial cool: om postindustriella
fabriker. (http://www.industrialcool.net/filer/industrial_cool_web.pdf (17 aug 2011).
bebyggelsehistorisk tidskrift 63/2012 37
maja fjæstad
Resurrection of a nuclear power plant − from snr300
to Wunderland Kalkar
by Maja Fjæstad
Summary
Reactor snr300 was to have been a flagship
of Germany’s fast breeder reactor (FBR) programme, a hypermodern reactor topping the
international league. But FBRs failed to achieve
the industrial impact they were expected to, and
popular protest, technical difficulties and escalating costs led to the programme being discontinued in 1991, but not before a reactor had been
completed, more or less ready for activation, on
the River Rhine at Kalkar. What was to become
of this wreckage of hi-tech aspirations?
In 1995 the plant was sold to the Dutch businessman Hennie van der Most, who turned
it into an amusement park. The reactor site
opened a year or so later as Kernwasser Wunderland. Buildings from the nuclear power plant
have been preserved here and made part of the
new business venture: the cooling tower is now
a climbing wall, the turbine hall has become a
theatre, and so on and so forth.
The Kalkar amusement park is a rare instance of recycling industrial facilities. While
the restored factories of the Ruhr are principally monuments commemorating miners and
factory workers in times past, there is almost
a touch of irony about the Kalkar makeover. Is
nuclear power trivialised by the plant being recommissioned as an amusement park? Does the
contrast between present and former use create a special quality, or is harping on the plant’s
“notoriety” crass commercialism? These issues
are discussed in the article, partly using Robert
Willim’s “Industrial Cool”.
Keywords: Nuclear power history, snr-300, Wunderland Kalkar, industrial heritage,
regenerated industry
38 bebyggelsehistorisk tidskrift 63/2012  
Gamla posthus med ny funktion —
”post-Post”
av Emilie Karlsmo
I
Falun kan man ställa bilen på Gamla postenparkeringen. Det var över ett halvt sekel sedan här fanns någon postal funktion, men
benämningen fungerar alltjämt, också år 2012 då
det inte längre finns några ”riktiga” posthus i
Sverige.1
Att byggnader konverteras för nya användningar, och att människor snart skaffar sig nya
vanor, är självklarheter. Dessa förhållanden exemplifieras dock utomordentligt väl av de förändringar som Posten genomgått de senaste årtiondena. Att få ”ett riktigt brev med frimärke”
är en så pass anmärkningsvärd händelse att den
hittat in i rockbandet Kents musiklyrik; avsändaren är en person ”ifrån längesen/då framtiden
var vår”.2 Vi är nog fortfarande en hel del, även
om vi blir stadigt färre, som minns hur mycket
tid som gick åt till att stå i kö på banken och
på posten. Nu är vi våra egna kassaexpeditörer
framför datorn. Förändringar — vare sig vi nu
talar om eget beteende, ekonomiska villkor eller
om tekniska förutsättningar — sker ofta gradvis,
men kanske är det så att vi förstår vidden av
dem först då de tar sig fysiska uttryck? Det är
allt glesare mellan brevlådorna, och det finns
inga särskilda posthus. Förändringarna har väckt
starka känslor, så har till exempel drastiska formuleringar gjort gällande att Posten mer eller
mindre har lagts ner.3 Konnotationen till en fysisk plats tycks tydlig: posten har varit ett hus.4
Det i högsta grad materiella är också utgångspunkten för denna artikel. Vad har det blivit av
de byggnader som fram till för några år sedan
var något så vanligt som en post?
En byggnad byter innehåll
I den här artikeln skildras tre byggnaders fortsatta liv efter det att funktionen som posthus
upphört runt sekelskiftet 2000. Artikelns syfte
är att argumentera för att en samhällelig servicenäring som Posten är ett viktigt kulturarv med
såväl fysiska som immateriella värden. Märks eller kommer den tidigare uppgiften till uttryck
i dagens byggnad? Det måste redan här påpekas att den s.k. förhyrningen, genom Postens
komplexa verksamhet med behov av olika typer
av lokaler, alltid har dominerat. De tre posthus
som möter oss här, uppförda vid olika tidpunkter under 1900-talet, har samtliga haft Posten
som såväl byggherre som fastighetsägare.5 Tanken har varit att härigenom komma åt något
slags idealtillstånd vad gäller symbolvärde; kan
man utifrån dessa exempel tala om en förändring över tid rörande statens fysiska och visuella närvaro? Tydligt blir också hur behoven har
skiftat. Just detta, att varje tid har ”sin post” har
varit Postens svar på de starka känslor som följt
på den nya ordningen, mer om det i det följande. De tre posthus som här undersöks sätts
därför in i sitt respektive tillkomstsammahang:
det enorma Centralposthuset i Stockholm, invigt vid seklets början, postkontoret i Borås från
1940-talets mitt, anpassat för den omfattande
postorderhanteringen, och till sist posthuset i
Kvissleby strax söder om Sundsvall från 1980-talets mitt, ett resultat av ett projekt att ta fram
s.k. typhus för mindre orter. Kvissleby får också
exemplifiera den samtida företeelsen postom-
bebyggelsehistorisk tidskrift 63/2012 39
emilie karlsmo
bud, som idag finns i centrumanläggningens
Ica-affär.
Att byggnader får nya funktioner och att de
härigenom också ofta förändras genomgripande
måste betecknas som ett normalfall. Arkitekturteoretikern Aldo Rossi argumenterade redan på
1960-talet för att det är genom sitt fortsatta bruk
som byggnaderna lever, en tankelinje som bland
andra arkitekten Stewart Brand senare fortsatte
i en brett upplagd undersökning med exempel
hämtade från hela skalan från det egna hemmet
till kommersiella byggnader och förvaltningsbyggnader uppförda som statliga landmärken.6
Den talande titeln lyder How Buildings Learn.
What Happens after They’re Built. Brands och
Rossis problematisering av förhållandet mellan
form och innehåll kan givetvis förstås som en
kritik av den under 1900-talet länge dominerade
föreställningen om arkitekturen som en ”lösning”, där byggnadens utformning betingades
av dess uppgifter. Författarnas hållning är intressant mot bakgrund av alla de nya byggnadskategorier som 1800- och 1900-talen såg födas, inom
administration, handel och kommunikation för
att nämna några. Uppmärksammandet av vad
som har hänt sedan med byggnaderna får därmed betydelse för frågan om vad arkitektur är
för något på ett teoretiskt plan. Ståndpunkten
att en byggnad aldrig blir ”klar” har inneburit
en värdefull insikt, dock inte utan implikationer
för egen del; frågan om bevarande och minne
i förhållande till det faktum att bruket innebär
förändring ställs därmed på sin spets.
Som det inledande exemplet från Falun väl
illustrerar är post en verksamhet som har flyttat,
och detta inte en utan flera gånger. Detta är säkerligen ett av skälen till att det inte finns någon
mera omfattande forskning om posthus i egenskap av byggnadskategori.7 Detta faktum kan
förefalla problematiskt vid en sådan här mindre
studie; det finns inte någon historieskrivning att
relatera exemplen till. Denna brist blir därmed
också en del av undersökningen; vilka kategorier
av material står till buds vid studiet av en så på
en gång självklar som föränderlig företeelse som
en post? Förekomsten av lättåtkomligt skriftligt
material har fått tjäna som startpunkt. De här
posthusen rönte en viss uppmärksamhet i samtida arkitektursverige, det var så jag kom i kontakt
med dem. Skillnaden är dock betydande: posthusen i Borås och Kvissleby fick korta presentationer då de stod nya, Centralposthuset i Stockholm däremot har blivit en omskriven byggnad i
den svenska arkitekturhistorien, ett förhållande
som är intressant i sig. Man kan fråga sig om
denna position har fått någon betydelse för husets fortsatta liv. Viktiga är också orden. Här gäller det att analysera arkitekturpresentationer då
huset stod nytt, men också andra typer av texter,
samtida redogörelser för funktion och innehåll
och senare tiders benämningar, detta som ett
sätt att komma åt tillkomstsammanhang och betydelser. Genom en beskrivande analys kan husens verkan i omgivningen karakteriseras; denna
uppfattas inte enbart med hjälp av bilder och
planer utan för detta krävs studier på plats.
Innan vi påbörjar vår resa i tid och rum, måste dock ett par sakförhållanden redas ut. Finns
det verkligen inte längre några posthus? För nog
pekar alla dessa skyltar som man ser lite överallt
ut att här finns en post, eller vad är egentligen
en post?
figur 1. Postboxar i vindfånget till ICA Kvantum
Kvissleby. Det tidigare posthuset, uppfört 1986 och
sedan 2003 Systembolag, anas i fonden på parkeringsplatsens andra sida. foto: författaren 2009.
40 bebyggelsehistorisk tidskrift 63/2012  
gamla posthus med ny funktion — ”post-post”
För Posten i tiden
Har det någonsin funnits ”en riktig Post”? Detta
var budskapet i utställningen med samma namn
på Postmuseum i Stockholm år 2003.8 Utställningen knöt an till den reklamkampanj för nya
Posten, signerad Roy Anderssons produktionsbolag, som året dessförinnan hade sänts i TV.
I filmerna kunde man följa den vresige Lasse,
hur han motvilligt insåg fördelarna i den nya
ordningen: vid helt andra tidpunkter än förut
kunde han nu lämna och hämta paket, köpa
frimärken och skicka brev, och detta samtidigt
som han skötte sina dagliga inköp eller tankade
sin bil. Nöjd var han dock inte; ”det var ju ingen
riktig Post!” I utställningen belystes hur, från
tiden efter andra världskriget fram till samtid,
införandet av nya — och avvecklingen av föråldrade — postala funktioner skulle förstås utifrån
samhälleliga förändringar. Så hade till exempel
lantbrevbärarna redan på 1940-talet fått ta över
postens tjänster i de glesbygdtrakter där kontoren inte bar sig. Införandet av postnumret år
1968 fick exemplifiera hur ett för eftervärlden
självskrivet steg i rationaliserings- och standardiseringsarbetet inte enbart hade välkomnats utan
en gång mötts med misstro. I utställningen redovisades också hur allt färre skötte sina ärenden
på postkontoret, samtidigt som det fanns önskemål om andra öppettider än vad som var möjligt
att erbjuda. Så hade på sina håll arrangemanget
Post-i-butik börjat införas på 1990-talet. Det var
utan tvekan många nyheter som företagsmuseet
hade att kommunicera: förändringens vindar
hade dragit fram snabbt. Inte minst rådde det
förvirring om vart man — de få gånger man
trots allt hade ett ärende som krävde expediering — skulle ta vägen. Postens kärnverksamhet,
hanteringen av brev och paket, eller formulerat
annorlunda, ”lösningar inom kommunikation
och logistik” sköttes på serviceställen i butiker
av olika slag eller på Företagscenter. Dessa senare var egentligen avsedda för s.k. avtalskunder, men här kunde också gemene man köpa
frimärken och skicka paket.9 Detta var alltså den
nya Posten. Parallellt hade Svensk kassaservice
bildats för kassa-, bank- och girotjänst, på uppdrag av regeringen åt Posten. Att posten hittat
tillbaka till den lokala butiken, stod det att läsa i
utställningens katalog, kunde ses som att cirkeln
slutits, så hade också lanthandlarna en gång haft
vissa postala funktioner.
Vad är egentligen en post? Som ekonomhistorikern Mats Bladh har visat vidgades länge innehållet i vad en post var för något. Han menar att
ju fler tjänster som har erbjudits vid kontoren,
från 1800-talets slut och framåt, desto mer har
dessa kommit att betraktas som post.10 Några
fritt valda enskildheter i Postens långa historia
illustrerar väl detta. Brevbäringen hem till adressaten infördes i takt med 1800-talets tilltagande
urbanisering och vid olika tidpunkter i landet.
Länge hade man istället fått höra sig för personligen om det fanns några försändelser att hämta.
Med undantag för Postverkets egna byggnader i
några få större städer, var dessa slags postkontor
länge inrymda hemma hos postmästaren; från
1860-talet flyttade de ut från postmästarnas bostäder. Ett belysande exempel på att förhållandena var allt annat än enhetliga är hur det var
ordnat med skyltar som pekade ut verksamheten. Det dröjde ända fram till 1850-talet tills det
fanns fastställda skyltar att rekvirera från Postverket; fram till dess hade detta varit en fråga
för postmästaren som fick ordna dem på plats.11
Här kan också ”poststationerna” nämnas, ett
slags förmedlingskontor för Postens tjänster på
mindre orter, vilka ofta var inrymda på järnvägsstationerna.
Också hantering av pengar är en tämligen
sen företeelse. Enligt internationellt mönster
inrättades Postsparbanken 1884, och postgirot
kom 1925. Modernitet och välfärdsstat gick sedan hand i hand. Det var genom kassaluckan
på posten som folkpensionerna började betalas
ut år 1914, från år 1926 var det här som radiolicenserna betalades in, och år 1948 kom barnbidraget. Listan skulle kunna göras lång på alla
de ärenden som har kunnat skötas på ett postkontor, men låt oss stanna här för att istället
dra två slutsatser. Alla dessa funktioner har inte
nödvändigtvis haft något essentiellt med Posten
att göra. Mats Bladhs analys är att det har varit ”lätt” att lokalisera medborgarnas rättigheter
och skyldigheter visavi staten till Postverket, för
postkontoren har ju funnits överallt.12 Den andra
bebyggelsehistorisk tidskrift 63/2012 41
emilie karlsmo
slutsatsen är hur förutsättningarna har förändrats i grunden, hit hör såväl omställning från
statligt verk till affärsdrivande bolag, vilket ägde
rum 1994, som mera till synes ”mjuka” förändringar vars betydelse kan vara svår att greppa.
Numera flödar ju pengarna tämligen osynligt till
våra konton, och vi kan till stor del sköta våra
ekonomiska transaktioner.13
I denna tid av stora förändringar, kan det
uppfattas som något närmast symboliskt att de
fysiska byggnaderna avyttrades. Postens koncernledning beslöt om försäljning av Postfastigheter i oktober 2001 och vid årsskiftet stod Posten som ägare till i princip endast en fastighet,
den i Gamla stan där Postmuseum alltsedan år
1906 är inrymt, för övrigt det första och äldsta
huset som man ägt sedan 1720-talet. Beslutet
grundade sig på att det inte fanns några skäl till
bundet kapital som stöd för Postens verksamhet. Terminalerna hade sålts ett par år tidigare,
vilka härefter hyrdes ut till Posten för samma ändamål. I december 2001 övergick så dryga 70-talet fastigheter till Wihlborgs Fastigheter AB, kvarteret Polisen i Solna där parallellt det pågående
huvudkontorsprojektet stod under uppförande,
såldes till AP Fastigheter. Dessutom såldes ett
antal fastigheter styckvis.14
Detta komplexa överlåtande av fastigheter
ägde alltså rum parallellt som den nya ordningen sjösattes. För att på en gång skapa igenkänning och känslan av ett nytt företag togs ett
profilkoncept fram som inte endast omfattade
skyltar och brevlådor, utan också kläder och
inredning. Man skulle känna igen sig vare sig
man gick till ett ombud i en butik eller till ett
s.k. postcenter, namnet på de inrättningar som
uppstod i en del posthus där Posten fortsatte att
disponera lokaler.15 Jag bär själv med mig minnesbilder av hur overkliga och tillfälliga de här
platserna kunde kännas; man kunde liksom ana
det forna rummet bakom gipsskivorna och det
kunde vara oproportionerligt högt i tak. Att det
hela gick snabbt och att det var frågan om något
omvälvande märks när man tar del av Fastighetsposten, en tidning riktad till Postens hyresgäster.
Christina Medin som arbetade med omskyltningsprojektet och därför reste runt i landet,
ställde sig frågan om hur folk skulle lära sig att
42 bebyggelsehistorisk tidskrift 63/2012  
hitta. Väl ute i verkligheten insåg hon att det
inte var något problem. Folk hade redan börjat
hitta till ”dessa stumpar från forntida postkontor som står inställda i skymundan i butikerna.
Bakom skynket till potatisen kan man slinka in,
och vips befinner man sig på några kvadratmeter
posten.” Reflektionen avslutades sålunda:
Känslomässigt befinner vi oss som i slutet av en epok.
Vi vet inte riktigt vad som komma skall eller exakt hur
det blir och kommer att fungera. Den nuvarande förvirringen och chansningen kommer att bytas till en ny design med signaler som leder oss till ett, förhoppningsvis,
bättre posten.16
Dagens fysiska ”post” är något helt annat än för
endast tiotalet år sedan. Det här är inte rätta
platsen att analysera betydelser och orsakskedjor, för detta är frågan alldeles för komplex. Det
man kan konstatera är hur rörligheten så att
säga ligger i sakens natur, så skrivs fortlöpande
avtal med nya ombud beroende på geografisk
belägenhet och kundströmmar. Men kvar finns
de hus som fram till för inte så länge sedan
fungerade som post. Var ryms där idag? Är det
ens motiverat att tala om dessa byggnader som
”posthus” då de idag har annat innehåll? Och vilken betydelse har den fysiska miljön men också
berättelser för våra minnen?
Kulturarv med lyckta dörrar:
f.d. Centralposthuset i Stockholm,
nu Regeringskansli
Den röda byggnaden omsluter ett helt kvarter.
Omfattningen framkommer med all tydlighet i
adressen: Vasagatan 28–34. Då Centralposthuset
stod klart år 1903 var placeringen självskriven i
miljön kring järnvägsstationen tillsammans med
bl.a. hotell och tryckerier.17 Materialen är rött
tegel och sandsten. Byggnadens storlek men
inte minst dess dignitet påbjöd ett visst mått av
monumentalitet. I denna landmärkenas stora
epok formulerades lösningen frilagda lägen, eller åtminstone en tydlig förplats framför huvudentrén. Detta lät sig inte göras här; tomt och
läge föreskrev en byggnad i linje med den breda
gatan. Det överstora och med stenornamentik
rikt utsmyckade mittornet kan ses som en kanalisering av de väldiga byggmassorna. På så vis
gamla posthus med ny funktion — ”post-post”
figur 2. Centralposthuset i Stockholm, ritat av Ferdinand Boberg och invigt år 1903. källa: Wikimedia Commons, 2006.
förblev kvarteret visuellt sammanhållet samtidigt
som fasaden genom den centrala accentueringen fick ett ”motiv”. Den värdiga placeringen
innebar att det inte fanns någon direkt angöring
till spårområdet och försändelserna fick forslas
över Vasagatan.
Den nya Centralposthuset rymde många
sinsemellan olika funktioner: stadens huvudpostkontor med därtill hörande kassaexpedition, inlämning, sortering och utbärning, sätet
för Generalpoststyrelsen och vidare också frimärkstryckeri, den s.k. Postinspektionen, Postsparbanken, och en personalrestaurang i olika
klasser. Det är lätt att fastna i uppräkningar:
2322 glödlampor och 73 stycken tvättställ, men
benämningarna och siffrorna ger i sin enkelhet
en god bild av komplexiteten. Ett annat exempel är att byggprojektet krävde ett ritkontor med
inte färre än 30 anställda.18 Byggnadsprojektets
omfattning ter sig än mer anmärkningsvärd när
man inser att Postverket vid den här tidpunkten
endast ägde tjugotalet posthus i hela landet. Övriga fastigheter som Postverket förfogade över
disponerades med hyreskontrakt.19
Generalpoststyrelsen tog en ytterst aktiv del i
projektet som syftade till ett modernt posthus av
internationell standard.20 Principritningarna utfördes av Överintendentsämbetets F.G.A. Dahl,
som dessförinnan gjort förstudier av motsvarande hus på kontinenten. Därefter utlystes en
inbjuden tävling för att ge byggnaden en lämplig
dräkt, vilken vanns av Ferdinand Boberg. Denne
uttryckte ett visst bryderi beträffande byggnadens uttryck. Bobergs tanke var att tornet skulle
förläna byggnaden en viss monumentalitet, med
det var viktigt att byggnaden därigenom inte
framstod som ett rådhus; ett posthus skulle vara
måttfullt.21 Myndigt men utan förhävelse med
andra ord. Bobergs placering i internationell
jugend är omskriven, liksom hans förmåga att
bebyggelsehistorisk tidskrift 63/2012 43
emilie karlsmo
omstöpa det nära och lokala till en ornamental
bildvärld. Ofta berättas om hur den lilla hasselmusen, ekorren och andra smådjur skymtar fram
i tallrisbården som löper runt huset. Bildglädjen
är också intressant i ett annat perspektiv: hela
1/5 av den totala byggkostnaden ska ha gått till
fasadernas dekorativa utsmyckning. Runt huvudentréns portal blir bildinnehållet detaljrikare
och reliefen högre. Här kommer brevduvor inflygande över Stockholms ”skyline” med sikte på
Centralposthuset, och bården blir till en skulpterad girland med riksvapnet. Högre upp, på båda
sidorna om portalen, finns Postverkets grundare
drottning Kristina och invigningens Oscar II vända mot varandra i profil.
Ornamentikens omedelbara charm låter sig
utan problem förenas med ett syfte som handlade om värdighet och betydelse. Sekelskiftet
1900 var en tid av enormt byggande. Hus ägnade förvaltning, finanser, utbildning och kultur
var visserligen inte helt nya byggnadsuppgifter,
men uppförandet av dem var av en tidigare ej
skådad omfattning och skala. I dekoren – ofta
accentuerande entréer och mer eller mindre i
ögonhöjd — kommunicerades innehåll och betydelse. I det här sammanhanget blir arkitektens
uttalande om måttfullhet intressant. Genom
massivitet och mittorn fick huset en obestridlig
verkan, och utan direkta stillån förlänades ett
slags vasaborgskaraktär. Bruket av historia be-
rättar alltid mer om den egna tiden än om det
förflutna. De båda regentporträtten förenade
på ett för sin tid karakteristiskt vis samtid med
stormaktstid, ett grepp som vi idag kan känna
igen som uttryck för en nationalistisk diskurs
som tryckte på långa tidslinjer, kontinuitet och
helst också på det svenska som unikt. Ett annat
exempel kan hämtas från slutstenarna ovanför
bottenvåningens fönster vilka var utformade
som vapensköldar. De representerade de postförande länder som Sverige genom Världspostföreningen var i förbund med sedan 1874, en union
som var en förutsättning för postens betydelse
som global utvecklingsfaktor.22 Det kan vara värt
att ha i åtanke, att denna överenskommelse vid
tidpunkten för Centralposthusets invigning hade
endast tre årtionden på nacken. Det svenska
Postverket var en kugge i en världsomspännande
infrastruktur.
Brevborg och Regeringskansli
Hundra år efter Centralposthusets invigning,
2003, flyttade Posten in i ett nytt huvudkontor,
en futuristisk glasdröm i Solna. Funktionen som
posthus hade avvecklats några år tidigare.23 I den
situation som rådde runt år 2000 var det inte
längre försvarbart med ett huvudkontor av den
här storleken på ett sådant läge i innerstaden,
det passade kanske ”ett verk men inte ett serviceföretag”.24 Centralposthuset såldes till Statens fastighetsverk. Projektet sammanföll med
hur postkontoren ute i landet i mångas ögon
”lades ner”, och den som så ville kunde se det
symboliskt hur Postens huvudkontor inte längre
var fysiskt närvarande i centrala Stockholm utan
isolerade sig som en borg, om än i transparent
glas, utanför staden.25 Under våren 2009 flyttade
Regeringskansliet in i Centralposthuset. Inför
denna destination gjordes en genomgripande
ombyggnad. Från utsidan märks inte husets nya
kontorsarbetsplatser,
konferensanläggningar,
omsorgsfullt restaurerade valv och pelare. Märkfigur 3. Centralposthuset i Stockholm. Ovanför det
idag plomberade brevinkastet för korsband är brevduvor på väg mot det nya Centralposthuset. Strax
intill tonar Kungliga slottets imposanta byggnad
fram. Detalj av huvudentréns ornamentik. foto:
författaren 2009.
44 bebyggelsehistorisk tidskrift 63/2012  
gamla posthus med ny funktion — ”post-post”
bar är däremot att den tidigare huvudentrén
mot Vasagatan är stängd. Den 40 000 kvm stora
arbetsplatsen nås från den tillgänglighetsanpassade entrén på sidogatan Mäster Samuelsgatan.
I samband med ombyggnaden publicerade
Statens fastighetsverk texter om det pågående
arbetet. Här märks en upptäckarglädje över
byggnadens alla kvaliteter, uppgifter av praktisk
och teknisk art förmedlar hur modernt och avancerat huset var då det stod nytt — siffror som
jag refererat ovan i min beskrivning av Centralposthuset.26 Kunskapen om Centralposthuset
och dess arkitekt hade inletts på 1990-talet dels
i form av monografiska studier om Boberg, dels
i anslutning till en ombyggnad och modernisering av huset vilket då ännu fungerade som
både huvudkontor och postkontor. I samband
med denna hade man strävat efter att lyfta fram
en del av husets ursprungliga kvaliteter såsom
kassahallens dekorationsmåleri. Då denna blev
klar år 1992 framhölls ”föreningen av kulturarv och transformation till högmodern arbetsplats”.27 Inför Centralposthusets nya funktion
som departementsbyggnad, tillkommer berättande inslag av olika art. Nu tillkommer benämningen ”Brevborg”, och arkitekten tilltalades
förtroligt med ”Bob”.28 Tydlig är också ett slags
dramaturgi kring byggnadens estetiska värde.
Centralposthuset pekas tillsammans med andra Bobergbyggnader i Stockholm, Rosenbad,
Thielska galleriet och Waldemarsudde, ut som
höjdpunkt i arkitektens livsverk. Några år in på
1910-talet skulle nya vindar blåsa och Bobergs
arkitektur och dekorativa förmåga efterfrågades
inte längre. Redogörelserna för hur huset fungerat som just posthus var kortfattade. Nu skulle
ju en sådan föränderlig verksamhet vara svår att
rekonstruera, Centralposthuset har också byggts
om kontinuerligt, men kanske kan de sparsamma uppgifterna förstås som uttryck för att funktionen som post uppfattas som något självklar?
I branschtidningen Byggindustrin kunde man
inför nyinvigningen läsa att ”Nästan alla stockholmare och andra runt om i landet torde ha
en speciell relation till det gamla posthuset”.29
Vare sig detta är ett rimligt antagande eller ej,
kan man konstatera hur Centralposthuset inför
sin nya funktion som Regeringskansli givits en
betydelse på ett symboliskt plan, och vidare att
byggnadens historia blivit till viktig komponent
i denna process.
Det förflutnas kraft
Att en byggnad överlever som form, inte som
funktion, illustreras väl av Centralposthuset.
Denna sanning formulerade den italienske arkitekten Aldo Rossi som tes för närmare ett halvt
sekel sedan. Bruk och innehåll förändras alltid
över tiden, det är på så vis som byggnader lever, hävdade Rossi, annars blir de ”patologiska”.
Som avskräckande exempel på detta pekades besöksmålet Alhambra ut.30 Så som jag läser Rossi
ligger arkitekturens betydelse i den som kollektivt minne. Detta är dock inte en egenskap som
byggnaderna har genom sin respektive unika
historia, som solitärer eller ”monument”, utan i
bemärkelsen som byggd struktur. Resonemanget
om det förflutnas kraft skall givetvis sättas i sin
1960-talskontext, en tid då uppfattningen om arkitektur som lösning började ifrågasättas och då
den existerande staden med alla sina årsringar
började värderas mera positivt.
Rossis teorier om minne, form och funktion
är intressanta att ställa mot Centralposthusets
konvertering. Själva byggnaden har varit bevaransvärd i generationer; den blev likt andra statliga byggnader byggnadsminne år 1935. Transformationen från det växlande innehåll som funnits
i byggnaden till förvaltningsbyggnad förefaller
också ha gått tämligen smidigt. Men till denna
formens permanens som aspekt, kommer det
vid sekelskiftet 2000 så betydande inslaget av
berättelse. Så framhålls byggnadens placering i
den svenska arkitekturhistorien, och arkitekten
får genitiv-s, det blir Bobergs hus. Här tycker
jag mig höra ett eko från vår tids branding med
sina allianser av kända arkitekter och landmärken, något som inte minst kommer till uttryck
vid spektakulära nybyggnadsprojekt.31 Men här
gäller formuleringarna ett sedan länge etablerat
landmärke.
Centralposthuset byggdes som ett landmärke, och har så också förblivit – om än med andra
förtecken. Dagens byggnad är ett kulturarv med
lyckta dörrar. Man kan gå uppför huvudentréns
trappa, men här tar det stopp. En skylt hänvisar
bebyggelsehistorisk tidskrift 63/2012 45
emilie karlsmo
till entrén på Mäster Samuelsgatan. Passeringen
via dörrvakt är givetvis en nödvändig anpassning till dagens förhållanden. Resultatet blir en
hemlighetsfullhet som står i märkbar kontrast till
den tydlighet som byggnaden, i formal mening,
fortfarande utstrålar. Vid den tidpunkt då Centralposthuset uppfördes fanns det ett vedertaget
språk för offentliga byggnader, ett språk som
avsåg såväl representativ symbolik som accentuering av framsida och huvudentré. Tillsammans
med spår såsom den alltmera vittrade brevduvan
blir dessa nu till ”tecken” som blir allt svårare
att tolka.
Från livligt stråk till
bakgatskänsla: f.d. Borås 1
Det svartvita gamla vykortet visar en hela 21
fönsteraxlar lång byggnad. Till den rektangulära
volymen är en byggnadskropp med kvadratiskt
plan kopplad. På så vis bildas en förplats och
ingången får en visuell accentuering. Detta är
nog inte en byggnad man självklart hejdar sig inför, men väl känner igen som offentlig byggnad
av något slag: det gula teglet, den asymmetriskt
placerade entrén under den franska balkongen
med sin flaggstång. Fönsterraden bildar ett spel
över fasaden likt en abstraherad portik. Neonskyltar markerar funktionen: Post och ett posthorn. Med sina nedtonade verkningsmedel är
Borås 1 på Torggatan tidstypiskt för det slags
diskreta gedigenhet som utmärkte folkhemmets
offentliga arkitektur. Cyklarna förankrar bilden i
en tid före massbilismen. Det nya postkontoret,
ritat av Lars-Erik Lallerstedt, invigdes 1946.32
I en artikel i Byggmästaren med titeln ”Posten bygger” skriver Lars-Erik Lallerstedt om hur
uppgiften att bygga ett posthus måste utgå från
lokala förhållanden. I Borås betydde omständigheterna postorder. Kontoret hade vid invigningen den största pakettrafiken i landet, näst
efter Bangårdskontoret i Stockholm.33 Postorderhanteringen var ett skäl till det stora antalet s.k.
boxutrymmen: 700 stycken. Beläget strax till höger om huvudentrén skulle ”korrespondenterna”
kunna hämta sin post i Boxrummet också när
det egentliga postkontoret var stängt. Rakt fram
låg ”Allmänhetens avdelning” med en kassaexpedition om 19 kassor, varav 8 för penningrörelsen, 6 för brevrörelsen, 3 för paketrörelsen och
figur 4. Borås 1, ritat av Lars-Erik Lallerstedts arkitektkontor och invigt år 1946. Vykort från Axel Eliassons
konstförlag.
46 bebyggelsehistorisk tidskrift 63/2012  
gamla posthus med ny funktion — ”post-post”
figur 5. Borås 1, plan av bottenvåningen, från Byggmästaren 1947.
2 för upplysningstjänsten. En separat expedition
avsedd för s.k. massinlämning av paket nåddes
genom en separat entré från posthusets baksida.
I artikeln uppehöll sig arkitekten vid funktioner
och problemlösning, det här var en tid då man
talade föga om det visuella, allra minst arkitekterna själva då de kommenterade sina verk.34
Detta hindrade dock inte ett bestämt uttryck,
och många av oss skulle nog känna igen ett
posthus från den här epoken. 1940- och 50-talen
innebar en tid av intensivt byggande ute i landet
av huvudpostkontor eller ”ettor”. Som exempel kan nämnas Kalmar (1947), Bromma (1948),
Eskilstuna (1952) och Sundsvall (1955), samtliga
ritade av Lars-Erik Lallerstedts arkitektkontor.
Postverkets byggprojekt utgick från Intendentsavdelningen, här gjordes planering och
program. Byggnadsstyrelsen stod som byggherre. Arkitektuppdragen förefaller ha gått mer eller mindre uteslutande till Lars-Erik Lallerstedts
arkitektkontor; denne fungerade i fadern Erik
Lallerstedts efterföljd som något av Postverkets
husarkitekt.35 Lars-Erik Lallerstedts posthus har
något slags vardaglig pondus över sig: rektangulära volymer, oftast i gult eller rött tegel, en
lågmält men samtidigt tydligt markerad entré,
antingen genom skapandet av en förplats eller
genom kontrasterande material. Återkommande
är också kombinationen balkong och flaggstång,
figur 6. Borås 1, Allmänhetens avdelning, interiör.
foto: C.E. Rosenberg 1946, Postmuseum.
bebyggelsehistorisk tidskrift 63/2012 47
emilie karlsmo
kanske ett minne från tid då endast statliga byggnader flaggade.36 Omsorgen om diskreta detaljer
är påfallande: något parti av fasadteglet kunde
vara mönstermurat, och kassahallens golv och
fönsterbänkar var i marmor eller i kalksten. Ett
annat omtyckt material var det blästrade glaset
till entrédörrarna, det lämpade sig för en diskret
men samtidigt distinkt dekor, kanske i form av
ett posthorn i repetitiv upprepning. När man tar
del av byråchefens vid Intendentavdelningen Josef Andrées tankar om det moderna posthuset
är det funktionerna som står i förgrunden. Koordinationen mellan sinsemellan olika uppgifter
såsom till exempel ”Allmänhetens betjäning av
olika slag”, rum för avgående och ankommande poster, utrymmen för brevbärare och övrig
personal, kassavalv och boxrum var ett krav för
att ”Postverkets mångsyssleri” skulle fungera så
väl som möjligt. Planlösningen måste vara ändamålsenlig, helst skulle arbetet rent metaforiskt
kunna utföras ”på löpande band”. Posthusens
uttryck kommenterade Andrée inte alls, däremot tryckte han på betydelsen av att bygga av
så ”beständigt och underhållsfritt material som
möjligt” för ”den som köper dyrt köper billigt”.37
Borås 1 var ett modernt och ändamålsenligt posthus. Framsidans något förskjutna entré
ledde till avdelningens avlånga och luftiga hall,
därinnanför skedde pakethantering och in- och
utlastning av post, brevsorteringen ägde rum på
första våningen. Den luftiga expeditionshallen
kan med sina förskjutna kassor nästan ses som
en sinnebild för den betydelse som postkontoret
fick som folkhemmets kassalucka. Fotografiet visar en modernt sober och luftig inredning. Man
kan undra om alla dessa kassor någonsin var
bemannade samtidigt. I dagstidningarnas insändarsidor kritiserades de långa köerna på posten,
något som också Postverkets personalorgan PS
återkommande kommenterade. Det rådde en
figur 7. Det tidigare posthuset i Borås. Nordeakontoret är inrymt i den del av posthuset som tidigare fungerade
som s.k. postboxrum. Kassahallen har byggts om till restaurang, vid tidpunkten för författarens besök dock
stängd och under ombyggnad. Foto: författaren 2009.
48 bebyggelsehistorisk tidskrift 63/2012  
gamla posthus med ny funktion — ”post-post”
ständig brist på arbetskraft.38 Ofta, som här i
Borås, disponerade inte Posten hela byggnaden.
I väntan på Postverkets ytterligare expansion,
skriver Lallerstedt i sin kommentar i Byggmästaren, hyrdes de lokaler som inte behövdes för
verksamheten ut för kontors- och affärsändamål.
Det var nog inte svårt att hitta hyresgäster: de
nya posthusen placerades i lägen nära affärer
och centrumbebyggelse, och inte längre i anslutning som förut till järnvägskommunikationerna.39 Platsen där posten låg blev i någon mening
också till centrum, som det ovan kommenterade
vykortet väl illustrerar.
I Borås gick utvecklingen i postorderns hägn.
1940 hade det totala antalet expedierade paket
legat på 950 000. Vid årtiondets slut fanns 10
stora och ett fyrtiotal mindre postorderfirmor.
Med mellankrigstidens tillväxt inom konfektionsindustrin blev ökningen enorm: 1960 skickades
3 miljoner postorderpaket från Borås. För postkontorets del blev förhållandena ohållbara, och
en ny sorteringscentral invigdes våren 1966.40
Borås 1 hörde till de fastigheter som avyttrades genom Postfastigheters försäljning år 2001.41
Till en början var Posten hyresgäst i sin forna
fastighet. Svensk Kassaservice tog plats i det
tidigare boxrummet, och ett Postcenter inrymdes i den del av byggnaden där ursprungligen
Postmästarens expedition och paketinlämningen
funnits. Den tidigare Allmänhetens avdelning
mellan dessa båda inrättningar har fungerat i olika omgångar som restauranger vilka i grunden
har förändrat rummet, först en s.k. sportsbar,
sedan en turkisk restaurang med en inredning
inspirerad från arkitekturen vid 500-talet f.Kr.42
I skrivande stund, år 2012, har denna restaurang
stängt och den långa lokalen genomgår en ny
restaurangomdaning. Svensk Kassaservice upphörde vid årsskiftet 2008/2009. Det här kontoret hörde dock till de 75 orter i landet där Nordea övertog verksamheten.43 Postcentret flyttade
ut under sommaren 2009; något senare lämnade
brevbäringen huset.44 I oktober 2009 flyttades
också de två brevlådor som stått på posthusets
”baksida” med hänvisning till Knalletorget/Stora
Brogatan.45
Dagens hus förefaller befinna sig i väntan.
Det är till stora delar uthyrt, här finns såväl buti-
ker som kontor, men restaurangskiftena antyder
att byggnaden har kommit att hamna avsides.
Det har funnits tankar att göra om hela huset
till affärshus och att binda ihop det ”diagonalt” med f.d. Borås Wäfveri på andra sidan.
Det gamla posthuset med sin tydliga fram- och
baksida och med lastkajen vänd mot ån skulle
onekligen ha en potential med sitt ”vattenläge”,
detta ledord i de senaste årens stadsutveckling.
Avtrycken från posthusets neonskyltar har bleknat. Vid ett förmiddagsbesök mitt i veckan, går
dock en strid ström in och ut genom dörren
som leder till banken. Därinne känns det dock
lite trångt, banktjänstemännens skrivbord står
liksom lite tillfälligt utplacerade, och det är som
om det inte riktigt funnes plats för alla som väntar på sin tur. Det kan reflektera att bankens
kunder gör sina ärenden i det utrymme som tidigare endast hyste boxrummet.
Duvor mellan kommers och
stillhet: f.d. Posthuset i Kvissleby,
nu Systembolag
Det grå trähuset med flackt sadeltak känns något främmande för sin placering vid den stora
parkeringsplatsen, som vore det en överstor men
samtidigt låg och bred villa. Entrén i gavelns högra del accentueras av ett utskjutande skärmtak,
till vänster om denna finns ett stort fönster.
Närmaste grannhus är några tre våningar höga
bostadshus i tegel med affärslokaler i bottenvåningen; på andra sidan parkeringsplatsen breder
en centrumanläggning från 1960-talet ut sig —
det är gott om plats. Kvissleby, där detta f.d.
posthus är beläget, ligger en dryg mil söder om
Sundsvall längs med E4:an, är en pendlingsort
med några tusen invånare. Posthuset, ritat av Jan
Gezelius och taget i bruk år 1986, var resultatet
av en orientering inom Posten som syftade till
att ta fram typhus för mindre orter i de fall man
inte hittade lämpliga lokaler. För att inte hamna
i ett svårt läge och behöva hyra till överpriser,
beslöt Posten att i sådana fall bygga i egen regi.46
I samarbete med Gezelius togs en serie posthus
fram i tre olika storlekar med entré i fasadens indragna gavelparti och i anslutning till denna en
täckt veranda. Planlösningen bestod av tre skepp
bebyggelsehistorisk tidskrift 63/2012 49
emilie karlsmo
med kassahall i det högre mittskeppet och kontor och personalutrymmen i sidoskeppen. Kundernas skrivplatser var ordnade framme vid det
stora fönstret, medan kassorna var belägna ett
stycke längre in i rummet. Allra längst in låg lokalerna för sortering och brevutbäring, denna
del nåddes också via baksidans separata ingång
och inlastning. Under loppet av ett par år uppfördes Gezelius typhus på tre platser i landet;
med sina 400 kvm var Kvissleby det största.
De här åren var betydelsen av att vara ett
serviceföretag något som Posten ville trycka på.
Dessa tankar kan också sägas ha fått sin materialisering i de nya typhusen. Uttrycket skulle vara
vänligt och postkontoren inbjudande, kvaliteter
som här fick sin tolkning i ljusa färger och stora
glasade partier. I en kort presentation av projektet med typhus trycktes på postens betydelse
på den lilla orten som träffpunkt.47 I backspegeln blir ett sådant uttalande intressant. Några
år senare påbörjades satsningarna post–i–butik.
Jan Gezelius serie posthus fick en viss uppmärksamhet i arkitektursverige, bl.a. påpekades vissa
likheter med den amerikanske post(!)-modernistiske arkitekten Robert Venturi och dennes gavelhus med vilka denne knöt an till på en gång
ett klassicistiskt formspråk — ett slags vardagligt
tempel med sadeltak och ingång i gaveln som
en vardaglig villaarkitektur, liksom till Erik Gunnar Asplunds 1920-talsarkitektur.48 Sven Fristedt,
Postens dåvarande chefsarkitekt, erinrar sig i ett
samtal med mig hur tanken att posthuset skulle
fungera som en verklig mötesplats fick konsekvenser för utformningen av mötet mellan ute
och inne och platsen utanför. Genom att något
dra in entrén skapades en ombonad plats i skydd
för väder och vind, lagom stor för samspråk mellan ett par personer. Fristedt berättar också om
hur han och Gezelius i sina samtal återkom till
empirearkitekten Fredrik Blom, ämbetsmannaarkitekten som ett par årtionden in på 1800-talet
också ritade flyttbara trähus. Med sina på en
gång måttfulla, enkla och eleganta proportioner
var också dessa på sin tid just typhus.49
När Posten skulle bygga ett hus med igenkänningstecken skedde alltså detta med viss inspiration från svensk arkitekturhistoria. Att husen
var tänkta för landsbygd och mindre orter, inte
för stadslägen, är viktigt att beakta, även om här
den närmaste omgivningen består av asfalt. Karaktären av trähus är omisskännlig. Ingången i
gavelpartiet gjorde huset till något annat än villa,
till något utöver det vardagliga: det blev till en
offentlig byggnad, något som också understryks
av det stora glasade partiet. En ytterligare markering av husets funktion bestod i ett par stiliserade duvor, utformade som vita platta skivor
i svag relief och symmetriskt placerade mot varandra på ett par stolpar i manshöjd, inramande
ingången. Brevduvornas skapades av konstnären
Brita Reich Eriksson.
Också fastigheten i Kvissleby hörde till de
figur 8 a & b. Det tidigare posthuset i Kvissleby, ritat av Jan Gezelius och invigt 1986, idag Systembolag. Det
är efter den genomgripande ombyggnaden under 2002 för husets nya funktion svårt att bilda sig en uppfattning om det ursprungliga utseendet. Av posthusets tidigare symmetriska verkan — åstadkommen av det stora
fönstret, entréns indragning som bildade en ombonad plats i skydd för väder och vind, ackompanjerad av
ett par brevduvor — märks idag föga. Byggnadskroppen har dragits fram i linje med fasaden, och entrén är
förlagd i gavelns högre del. Målning av Gertrud Kull för Postens byggnader genom tiderna (Postfastigheter
1996). foto: författaren 2009.
50 bebyggelsehistorisk tidskrift 63/2012  
gamla posthus med ny funktion — ”post-post”
figur 9. ICA Kvantum i Kvissleby, kafé-, tobak- och spelinrättning och postombud. foto: författaren 2009.
fastigheter som i snabb takt såldes under hösten
2001. Köparen, ägaren till närbelägna ICA Kvantum, fortsatte först att hyra ut huset till sin forna
ägare. Kort senare lämnade posten huset. Under
2002 byggdes det om till sin nya hyresgäst, Systembolaget, som öppnade 2003.50 För sitt nya
ändamål måste detta ha varit en kongenial fastighet: i ett plan, och med lastningszon på baksidan och nära till parkeringen. Med ombyggnad
försvann dock byggnadens tidigare viktigaste
signum, nämligen gavelpartiets indragna entré.
Genom att dra fram byggnadskroppen i linje
med fasaden vanns några kvadratmetrar. Det
tidigare stora fönstret ersattes av ett mindre,
och entrén förlades som framgått till höger och
fick ett utskjutande skärmtak. Ytterligare några
år senare förlängdes huset mot norr, alltså mot
baksidan, med 160 kvadratmeter.51 I samband
med detta målades huset om i grått. Att den
ljusblå färgen hade bleknat betydligt kunde jag
konstatera vid mitt eget besök hösten 2009, säkerligen uppfattades därför inte denna senare
ommålning som någon större förändring. Det
hus som möter besökaren idag 2012 är således
ett helt annat än det posthus som stod klart för
invigning år 1986. Tidigare hade symmetrin med
det stora fönstret varit ledmotiv. Utan denna
framstår byggnaden som en tämligen prosaisk
köplada. När man kommer in i Systembolaget är
det påfallande ljust, som ett eko från den vänliga
post som ville märkas i samhället. Kvar, utanför
vid entrén, finns också duvorna. För den som
känner till de lokala förhållandena har de månne
fått en delvis ny innebörd. Ett ögonkast bort, på
andra sidan Affärsvägen, finns en begravningsbyrå vilken bär sitt namn efter grundaren. Den
heter Duvan.
Också de nya postala förhållandena låter
sig studeras i Kvissleby.52 Brevutbärningen utgår
idag från Sundsvall. Den som söker en post styr
bebyggelsehistorisk tidskrift 63/2012 51
emilie karlsmo
stegen mot ICA Kvantum. Utanför den glasade
entrén finns brevlådan och strax intill en bankomat. Vid mitt besök stod postboxarna placerade i vindfånget, och jag föreställde mig att det
kunde vara en nog så livlig trafik med strömmen
av de som skulle in och handla bakom ryggen.
Efter att ha passerat denna sluss mötte blicken
den sedvanliga kombinationen kafé-, tobak- och
spelinrättning. Över kassan hälsar en skylt ”Välkommen till posten”, men det är många budskap och anslag som trängs om uppmärksamheten. Striden av folk tycks konstant, och platsen
förefaller en verklig träffpunkt. Just vid mitt besök kommer Posten med en paketleverans, och
det står tydligt klart för mig att personalen på
sådana här inrättningar är något av allkonstnärer
med många bollar i luften. Funktionen som post
är en av många.
Posthuset i 1900-talets Sverige
Regeringskansli, bankkontor, butik, restaurang
och Systembolag — så sinsemellan olika verksamheter ryms idag i de byggnader som tidigare
fungerat som posthus. Som arkitekturhistorisk
exposé över det gångna seklet fungerar de tre
exemplen utmärkt, här finns först märkesbyggnaden från sekelskiftet 1900. Det kanske i förstone lågmälda posthuset i Borås representerar
det slags gedigna offentliga arkitektur, ofta i tegel, som blev vanligt i efterkrigstidens Folkhemssverige; i skala och uttryck kan det i någon mån
jämföras med det samtidiga byggandet av bibliotek och skolor. Det lilla posthuset i Kvissleby
kan ses som uttryck för ett intresse att värna
en mera inhemsk byggnadskultur. Hur representativa är de då som posthus? Centralposthuset
i Stockholm inte alls — det uppfördes i en tid
då Postverket ytterst sällan stod som fastighetsägare, än mera sällan som byggherre. Posthuset
i Borås är däremot ett i raden av posthus som
under 1940- och 50-talen uppfördes landet runt,
signalerande en statlig närvaro långt innan ett uttryck som corporate Identity hade blivit ett ord
på svenska. Den komplexa och funktionsuppdelade interiören demonstrerar väl Postverkets växande ansvarsområde för de här åren. Även om
Kvissleby i mycket är att uppfatta som en undan-
52 bebyggelsehistorisk tidskrift 63/2012  
tagssituation — vid den här tidpunkten föredrog
Posten att hyra lokaler — är typhusprojektet intressant genom sina uttalade tankar om posten
som vänlig mötesplats. Genom sitt mindre format skulle det här posthuset möjligen också illustrera den tendens som från 1980-talet började
märkas, nämligen den att allt fler transaktioner
och räkningar kunde skötas på egen hand utan
så täta besök på posten.
Ursprungligen valda något av en slump, där
de notiser jag funnit om posthus fick styra, har
det utifrån dessa exempel gått att göra en skiss
av det svenska posthusets historia. Genom att
stanna till vid tillkomstsammanhang och dagens
situation har jag kunnat styra berättelsen för att
på så vis göra respektive posthus till ”svar” på aktuella behov och dagens status som provkarta på
posthusets fortsatta liv. Förutom det omskrivna
Centralposthuset, har framställningen fått utgå
från kortfattade texter av olika art, mindre sällan tillkomna i en arkitektur- eller kulturhistorisk
kontext. Att en arkitekt som Lars-Erik Lallerstedt inte finns närmare studerad måste betecknas som anmärkningsvärt. Materialsituationen
kan delvis förklaras med undersökningsperioden som sådan; notiser i tidningar, platsbesök
och samtal har fått bli viktiga komplement, och
jag har valt att inte söka efter köpehandlingar,
bygglovsansökningar o.dyl. Ett bestående intryck är dock hur svårt det är att rekonstruera
samtidshistoria av det här slaget, men också hur
husen – och här inte minst interiörerna – har sett
ut. Det breda sökarljuset kan vara en tillgång;
möten och liksom slumpartade notiser fungerar
likt en hermeneutisk kedja där antaganden och
slutsatser ständigt modifieras. Samtidigt kan det
förstås tyckas som en vansklig väg att på det här
viset söka skriva en historik om det som hände
alldeles nyss.
Posthuset — ett kulturarv?
Det kan knappast förvåna att av de tre posthusen så är det ett enda, Centralposthuset i Stockholm, som än idag pekas ut som posthus. Är
detta endast en fråga om ålder? Förklaringen
torde istället ligga i att byggnaden hade en särskild status redan från början; den uppfördes
som myndighetsbyggnad och blev byggnadsmin-
gamla posthus med ny funktion — ”post-post”
ne år 1935. Arkitekten Ferdinand Boberg har en
given plats i den svenska arkitekturhistorien med
Centralposthuset som ett ofta åberopat exempel. Inför sin nya funktion som kontorshus för
Regeringskansliet blev också arkitekturhistorien
en rik källa att ösa ur. En återkommande formulering blev den som brevborg, en benämning
som på en gång vette mot det vanliga (”brev”)
och som signalerade landmärke (”borg”). Benämningen är både riktig och välfunnen, men
den känns enligt min mening samtidigt något
beklaglig. Om en märkesbyggnad som denna —
som ytterligare exempel kan nämnas det sedan
2012 ombyggda Centralposthuset i Göteborg till
hotell — kallas för ”post”, men inte de som ser
ut som posthusen i Borås eller i Kvissleby, så riskerar en viktig aspekt förloras på vad det svenska
1900-talet har inneburit som social, byggd miljö.
Sedan Aldo Rossi drog sin lans för den historiska staden har det skett en påfallande utvidgning av det som uppfattats som bevaransvärt;
här ryms idag sinsemellan olika strukturer som
före detta nödbostadsområden, regementen
och industribyggnader för att bara nämna några kategorier. Denna vidgning visar på insikter
om husens kvaliteter i flera bemärkelser, som
konstruktion, estetik och som historisk vittnesbörd.53 Utvidgningen mot det mera vardagliga är
påfallande. Vad som samtidigt blir tydligt är hur
en kategori nästan helt saknas, nämligen samhällelig service. Denna sektor har varit av utomordentligt stor betydelse i det svenska 1900-talet,
inte minst genom sina arbetsplatser med kvinnodominans.54 Måhända kan sådana inrättningar te
sig triviala, inte minst upplevelsemässigt; vilken
entusiasm kan ett i förstone trist posthus på
en bakgata väcka, eller ett lågt ålderdomshem i
grannskapsenhetens utkant? Den suggestivt råa
fabriksbyggnaden vid dånande vatten är givetvis
en i jämförelse spektakulär upplevelse. Här kan
välfärdssamhällets ofta återhållsamma arkitektur
stå sig slätt. Etnologen Maria Andersson har
med utgångspunkt från byggnader hörande till
servicesektorn talat om den fysiska byggnaden
som ett förmedlande ”mellanskikt”; så länge
byggnader finns kvar, finns också möjligheten
att projicera minnen.55 Minnen och berättelser
kräver liksom väggar. Men skulle de byggnader
som fram till för endast tiotalet år sedan var
posthus kunna fungera som sådana skikt? Och
hur? Posthusen har haft en viktig samhällsfunktion, de har varit bärare av symbolik. Tolkbarheten förutsätter dock erfarenheter som både är
materiella och immateriella, både hus och minnen.
Om så behjärtansvärt är det svårt att se ut
någon som skulle ta detta ansvar. För Postfastigheter AB, som bildades 1994 som en följd av
Postens bolagisering, representerade fastigheterna ett viktigt kulturarv. Postens kontinuerligt
minskade lokalbehov innebar dock ett omfattande arbete med att bygga om och omvandla
fastigheter så att de kunde hyras ut externt eller
säljas.56 Några år senare såg koncernledningen
inga skäl till att binda kapital i fastigheter, och
vid årsskiftet 2001/2002 var fastigheterna sålda.
Det gick snabbt.
Förvanskade hus?
Man skulle med utgångspunkt från de här exemplen kunna beklaga hur lätt det är att göra om
hus till oigenkännlighet. Det kan till att börja
med synas som små förskjutningar. Den genomgripande förändringen av posthusets i Kvissleby
entréparti exemplifierar väl detta. Som Centralposthuset visade, kan förändringen vara nog så
betydelsefull — trots att byggnaden ser ut som
förut. Genom att den tidigare huvudentrén numera är stängd, får byggnaden en något scenografisk verkan i stadsrummet.
Mot uppfattningen om förvanskning, kan
man med fog hävda att en byggnad alltid är autentisk, något annat vore orimligt.57 Med de nya
bruken kommer ombyggnader, vilka är nog så
intressanta. Det kan vara värt att reflektera över
hur en ständigt svällande statsapparat inryms i
landmärket, medan husen av senare datum befinner sig i en betydligt mera prosaisk verklighet. I Borås förefaller det som om Torggatan
efter postens flytt har blivit närmast till bakgata.
Kvissleby blir på så vis en aspekt på samtida
stadsliv, den aktivitet som sker i externetableringarna. Det är i platserna längs motorvägen
som dagligvaruhandeln och människors förflyttning numera sker, och här Systembolaget är en
av de allra viktigaste ”dragarna”.58 De tidigare
bebyggelsehistorisk tidskrift 63/2012 53
emilie karlsmo
posthusen i Borås och i Kvissleby verkar inte
omtalas eller ”kännas igen” som posthus. På sitt
vis skulle detta kunna uppfattas som en kvalitet. Husen har kunnat fyllas med nytt innehåll,
det vittnar om ett slags arkitektonisk hållbarhet. Samtidigt ter det sig något ironiskt att det
har varit så tillsynes ”enkelt” att omdana dessa
två hus vilka både byggdes som ”lösningar” på
Postens behov. Efterkrigstidens arkitektur, med
posthuset i Borås som ett tidigt exempel, har
många kvaliteter, men de kan vara av subtil art
och svåra att tolka. Den tidigare verksamheten
finns kvar som spår: ingången på hörnet, den
lilla franska balkongen, den tidigare kassahallens
långa rad av fönster, omsorgen om material och
hantverk, men de kräver kunskap – och ord – för
att uppfattas. En dag kan kanske den här arkitekturen te sig intressant och exotisk utifrån sin
praktiska och symboliska betydelse som statlig
närvaro.
På samma vis som en byggnad alltid är autentisk, är givetvis de inrättningar där vi idag hämtar och lämnar paket och kanske också köper ett
frimärke en ”riktig post”. Det är dock min förmodan att vi i första hand inte hittar till de här
ställena genom igenkänningstecknen, Postens
profilkoncept till trots, utan genom att vi med
en avi i handen söker upp det utlämningsställe
som vi hänvisats till. Utformningarna av de här
platserna kan också sägas gestalta ett samtida
möte mellan stat och medborgare, idag formulerade i rollerna postombud och kund. Att denna
gestaltning inte är uppenbart fysisk eller arkitektonisk känns på så vis betecknande för en tid
där det rörliga och efemära utmärker sig som
signum.
emilie karlsmo är lektor vid Konstvetenskapliga institutionen vid Uppsala universitet. Hennes forskning har rört det svenska 1900-talets
arkitektur, stadsbyggnad och offentliga konst.
[email protected]
Konstvetenskapliga institutionen
Box 630
751 26 Uppsala
54 bebyggelsehistorisk tidskrift 63/2012  
Noter
1 ”Gamla Posten-parkeringen” i Falun pekas hösten 2012
ut som samlingsplats för samåkning vid ateljébesök, se
Dalarnas konstförening. Postkontoret, med adressen
Åsö­gatan 30, var inrymt i fastigheten från 1904 (fastig­
heten uppfördes 1902 som Riksbank); 1960 flyttade kontoret till nya lokaler på Trotzgatan 25, och 20 år senare
stod ett nytt posthus klart i kvarteret Hattmakaren i
hörnet Slaggatan/Nybrogatan, Olofsson 1979.
2 Kent: ”Duett” på albumet Vapen & ammunition, text
och musik Joakim Berg 2002.
3 I radioprogrammet ”Spanarna” har Jonas Hallberg flera
gånger återkommit till försämringarna inom Posten, så
till exempel i utsändningen 19 november 2010, se Digitala källor: ”Radioprogram”.
4Salzer 1995:92.
5 Förhållandet mellan hyrda och ägda postlokaler har givetvis varierat över tid. Andrée 1942; Hellström 1996, s.
54; Johansson 2001a: s. 2 f.
6Brand 1994; Rossi 1982.
7 Före Hans Hellströms på uppdrag av Postfastigheters
AB författade bok om hur Postens utveckling kan följas
genom byggnaderna, utkommen 1996, fanns endast en
kortare framställning om Postverkets fastigheter i den
Minnesskrift som utkom i samband med invigningen av
Centralposthuset i Stockholm 1903. Dock måste nämnas de historiker och skrifter av olika art som tagits
fram då till exempel invigningen av ett nytt posthus stått
för dörren med det engagerade arbetet av lokalhistoriker knutna till Posten som drivande kraft. Andersson
2001; Hellström 1996; Minnesskrift 1903–1904; Olofsson 1979.
8 Andersson & Åström 2003.
9 Företagscenter är i skrivande stund 2012 en verksamhet
som håller öppet några timmar om dagen; de är svåra
att motivera ekonomiskt och är på sina håll i landet föremål för nedläggning, se Digitala källor ”Företagscenter”.
Halvarson 2012; Lassen 2012.
10Bladh 1999, s. 96 ff.
11Andersson 1994, s. 12.
12Bladh 1999, s. 103 f.
13 Postens förändring från statligt verk och traditionellt
monopol till vinstdrivande bolag på en konkurrensutsatt marknad mot bakgrund av den nya ekonomin är
ett komplext ämne och ligger utanför denna artikel, en
inblick ger Bladh 1999, Ivarsson 1994 och Salzer 1995.
14Johansson 2001a; Johansson 2001b; Fäldt 2001.
15Fristedt 2001; Ling 2001; Salzer-Mörling 2002.
16Medin 2001.
17 Avsnittet om Centralposthuset i Stockholm och Bobergs
arkitektur bygger på Ferdinand Boberg 1860–1946. Nilsson 2005; Sörenson 1992a; Sörenson 1992b; Walton
1994.
18Nilsson 2005.
19Minnesskrift 1904. Förhållandet rörande Postens fastighetsbestånd från år 1910 är belysande; det totala antalet
postanstalter i landet uppgick då till 3 268, av dessa var
16 fastigheter i Postverkets ägo. Hellström 1996, s. 54.
20 Rollen som byggherre och fastighetsägare var inte helt
gamla posthus med ny funktion — ”post-post”
ny, så hade Posthuset i Gamla stan genomgått en genomgripande omdaning på 1820-talet med Fredrik
Blom som arkitekt, och år 1875 hade ett posthus på s.k.
Rödbotorget nära Centralstationen stått klart, ritat av
Albert Törnquist, en byggnad som dock snart befanns
undermålig. Det som skiljer Centralposthuset från 1903
som byggnadsprojekt från dessa tidigare, är komplexiteten och framsyntheten med ett nära samarbete mellan
Generalpoststyrelsen och Överintendentsämbetet. Hellström 1996, s. 44.
21Nilsson 2005; Sörenson 1992b.
22Billgren 1996.
23 Funktionen som postkontor i Centralposthuset upphörde 1996, härigenom stängdes också den tidigare huvudentrén. Fristedt 1996.
24 Intervju med Sven Fristedt, 2009.
25Gullbring 2002, se Digitala källor: ”Gullbring”.
26Nilsson 2005; Digitala källor: Statens Fastighetsverk.
27Sörenson 1992b.
28 Digitala källor: Statens fastighetsverk.
29 Digitala källor: Tidningen Byggindustrin.
30Rossi 1982, ssk s. 57 ff. Se också Caldenby 1992.
31 För en diskussion om förhållandet mellan spektakulär
landmärkesarkitektur och s.k. City Branding, se Klingman 2007.
32 Avsnittet om Borås 1 bygger huvudsakligen på Lallerstedt 1947 och Nytt ansikte i Boråsbilden … 1946.
33Lallerstedt 1947, s. 141–144.
34I Byggmästarens temanummer 1947, ”Posten bygger”,
presenterades utöver Borås aktuella posthusprojekten
i Enköping och i Kalmar. Arkitekten berörde i sin karakteristik endast byggkostnader, konstruktion, material
och dimensioner, inte estetik och uttryck. Se också Andrée 1942.
35 Föga är skrivet av Lars-Erik Lallerstedts verksamhet som
Postverkets arkitekt. Sven Fristedt, Postens chefsarkitekt
under 1980- och 1990-talen har skrivit läsvärda artiklar
i Fastighetsposten, se t.ex. Fristedt 1998, Fristedt 1999,
Fristedt 2001. Se också Hellström 1996, s. 82–85.
36Karlsson 2005, s. 238.
37Andrée 1942, s. 277–278.
38 Exempel på skämtteckningar i PS, PS 1954/1, omslag, PS
1954/5, s. 25; Andersson & Åström 2003, s. 4–5.
39Hellström 1996, s. 82.
40Olsson 2005a.; Olsson 2005b.
41 Fäldt 2001; Johansson 2001a .
42 Intervju med Jan-Olof Josefsson 2009; Digitala källor:
Restaurang Babylon.
43 Digitala källor: Post- och telestyrelsen.
44Rosenqvist 2009.
45 Notering av klisterlappar med anvisning om förestående
flytt på brevlådorna vid tidigare Borås 1, studiebesök
2009-09-23.
46 För Postens projekt att ta fram typhus, och posthuset i
Kvissleby, se Hellström 1996, s. 109–111.
47 Fristedt & Gezelius 1983.
48 Hultin 1983; Jan Gezelius 1985.
49 Intervju med Sven Fristedt 2009.
50 Intervju med göran Grundström 2009.
51 Roström Andersson 2010.
52 Intervju med Ingela Hedin 2009.
53Beckman 1998; Krus 2007.
54Andersson 2006.
55Andersson 2006.
56Hellström 1996, s. 120–121.
57Lundström 2007.
58Bergman 2005.
Käll- och litteraturförteckning
Muntliga källor
Fristedt, Sven, tidigare Postens chefsarkitekt, 2009-09-29.
Grundström, Göran, handlare, Ica Kvantum Kvissleby, 200909-03.
Hedin, Ingela, Njurunda, tidigare anställd på Posten Kvissleby, 2009-09-03.
Josefsson, Jan-Olof, utdelningschef, Posten Borås, 2009-0923.
Digitala källor
Gullbring, Leo, 2002, ”Den nya Posten”, Calimero, http://
www.calimero.se/posten.htm (åtkomst 2012-10-10).
Dalarnas konstförening, http:// 03dalarnaskonstforening.se/
wp-content/uploads/2012/08/DKF_Hostprogram2012.
pdf/ (åtkomst 2012-09-23).
Radioprogram, Johan Hallbergs medverkan i programmet Spanarna, http://www.sverigesradio.se/sida/ljud/
2745992 (åtkomst 2012-09-09).
Företagscenter, http://www.services3.posten.se/c/info_fore
tagscenter?letter=F&page=info_foretagscenter (åtkomst
2012-09-20).
Post- och telestyrelsen, http://www.pts.se/sv/Nyheter/Press
meddelanden/2008/Svensk-Kassaservice-avvecklat-pamandag--har-ar-alternativen/ (åtkomst 2012-09-23).
Restaurang Babylon, Borås, http://www.lunchguiden.biz/
restaurant/babylon-restaurang-boras/ (åtkomst 2012-0910).
Statens fastighetsverk, http://www.sfv.se/centralposthuset/
(åtkomst 2009-08-14).
Tidningen Byggindustrin, http://www.byggindustrin.se/arkitektur/fran-post-till-regeringskansli/ (2009-08-14).
Tryckta källor och litteratur
Andersson, Bo, 1994, Symboler för Posten Stockholm,
(Meddelanden från Postmuseum 37), Stockholm.
Andersson, Bo, 2001, ”Postkontor förr och nu”, Postryttaren
(s. 85–100).
Andersson, Bo, Åström, Pernilla, 2003, En riktig Post?,
(Meddelanden från Postmuseum 51), Stockholm.
Andersson, Maria, 2006, ”Suddade spår – om rivningarna
av bostäder i små tätorter”, Bebyggelsehistorisk tidskrift
51 (s. 54–66).
Andrée, Josef, 1942, ”Hur Postverket bygger”, Byggmästaren, 21 (s. 277–278).
Beckman, Svante, 1998, ”Vad vill staten med kulturarvet?”,
i Annika Alzén & Johan Hedrén (red.), Kulturarvets
natur, Eslöv, Symposion (s. 13–49).
bebyggelsehistorisk tidskrift 63/2012 55
emilie karlsmo
Bergman, Bosse, 2003, Shopping. Handelsplats, shopping,
stadsliv: en historik om butiksformer, säljritualer och
det moderna stadslivets trivialisering, Stockholm, Symposion.
Billgren, Jan, ”Världspostföreningeen”, signerad artikel i Nationalencykolpedin 1996.
Bladh, Mats, 1999, Posten, staten och informationssamhället, (KFB-Rapport 1999:10), Kommunikationsforskningsberedningen, Stockholm.
Brand, Stewart, 1994, How Buildings Learn. What happens
when they’re built, New York, Viking.
Byggmästaren 1947, 9.
Caldenby, Claes, 1992, ”Venturi och Rossi”, Arkitektur, 7
(s. 3–9).
Caldenby, Claes & Walldén, Åsa (red.), 1985, Jan Gezelius,
Arkitektur förlag/Arkus, Stockholm.
Fastighetsposten 2001, 3, 4.
Fristedt, Sven, 1996, ”Slutna portar — en ny epok”, Fastighetsposten, 3 (s. 8–9).
Fristedt, Sven, 1998, ”Detaljer som berättar”, Fastighetsposten, 4 s. 6–7).
Fristedt, Sven, 1999, ”Lallerstedt före sin tid”, Fastighetsposten, 1 (s. 14–15).
Fristedt, Sven, 2001a, ”Pilotprojekt ger erfarenheter för nya
servicenätet”, Fastighetsposten, 2 (s. 6–7).
Fristedt, Sven, 2001b, ”Postmodern arkeologi”, Fastighetsposten 2001, 4 (s. 4–7).
Fristedt, Sven & Gezelius, Jan, 1983, ”Posthus Yxlan”, Arkitektur, 8 (s. 16–19).
Ferdinand Boberg 1860–1946, 1992, Arkitekturmuseet, Stockholm.
Fäldt, Mariann, ”Postens mesta hyresvärd”, Fastighetsposten
2001, 4 (s. 10–11).
Halvarson, Henrik, 2012, ”Posten lägger ner Företagscenter”, Helsingborgs Dagblad 12-05-21.
Hellström, Hans, 1996, Postens byggnader genom tiderna,
Postfastigheter AB, Stockholm.
Hultin, Olof, 1983, ”Post och Post”, Arkitektur, 8 (s.19).
Ivarsson, Michael, 1994, De fyra stegen – en bok om Postens
förändring, Koncernstab kommunikation, Stockholm.
Johansson, Ralf, 2001a, ”Ny situation för Posten och Postfastigheter. Sälja, bygga nytt, omvandla servicenätet,
ge stöd till kassanätet, förvalta”, Fastighetsposten, 1 (s.
2–3).
Johansson, Ralf, 2001b, ”Ny planering på stabil grund”,
Fastighetsposten, 4 (s. 2–3).
Karlsson, Bo E., 2005, ”Jönköpings postlokaler och posthus”, i Posthistoria i Jönköpings kommun från stormaktstid till nutid med vykortskollage, Jönköping,
Jönköpings posthistoriska förenings förlag (s. 231–250).
Kent: ”Duett” på albumet Vapen & ammunition, text och
musik Joakim Berg, 2002.
56 bebyggelsehistorisk tidskrift 63/2012  
Klingman, Anna, Brandscapes. Architecture in the Experience Economy, MA: MIT, Cambridge.
Krus, Anna, 2007, ”Historisk vittnesbörd eller arkitektonisk
enhet?”, Bebyggelsehistorisk tidskrift 53 (s. 32–45).
Lallerstedt, Lars-Erik, 1947, ”Posten bygger”, Byggmästaren,
9 (s. 135–136).
Lassen, Fredrik, 2012, ”Politiker vill ha kvar Postens Företagscenter”, Helsingborgs Dagblad 2012-05-23.
Ling, Ewa, 2001, ”Postprofil med nya skyltar och brevlådor,
Fastighetsposten, 1 (s. 7).
Lundström, Bo, 2007, ”Nybruk”, Bebyggelsehistorisk tidskrift 53 (s. 5–7).
Medin, Christina, 2001, ”På spaning efter den skylt som
flytt”, Fastighetsposten, 3 (s. 12–13).
Minnesskrift vid invigningen av nya posthuset i Stockholm
1903–1904, Band I–III, 1903–1904, Stockholm.
Nilsson, Staffan, 2005, ”Brevborgen vid Vasagatan”, Kulturvärden, 2 (s. 22–31).
Nytt ansikte i Boråsbilden … Posthuset i Borås, 1946, Generalpoststyrelsen, Stockholm.
Olofsson, Lennart, 1979, Minnesskrift vid tillkomsten av
nytt posthus i Falun vintern 1979/80, Postmästaren,
Falun.
Olsson, Kent, 2005a, ”En växande textil metropol — tiden
1920–1952”, i Bengt Berglund, Claes Caldenby, Lars Johansson & Kent Olsson (red.), Borås Stads historia III.
Omstrukturering och anpassning, Historiska media,
Lund (s. 97–147).
Olsson, Kent, 2005b, ”Borås och den svenska textilkrisen”,
i Bengt Berglund, Claes Caldenby, Lars Johansson &
Kent Olsson (red.), Borås Stads historia III. Omstrukturering och anpassning, Historiska media, Lund (s.
149–199).
PS 1954, 5, 9.
Rosenqvist, Hans, 2009, ”Posten flyttar från Borås centrum
— en epok går i graven”, Borås tidning 2009-05-18.
Rossi, Aldo, 1982 (1966), The architecture of the City, MA,
MIT, Cambridge.
Roström Andersson, Sofia, 2010, ”Utbyggnaden ska ge större utbud på Systembolaget”, Dagbladet 2010-06-11.
Salzer, Miriam, 1995, Postens själ, Posten, Stockholm.
Salzer-Mörling, Miriam, 2002, ”Det krönta hornet: Postens
utveckling från myndighet till affärsdrivande verk i ord
och bild”, i Lena Holger & Ingalill Holmberg (red.),
Identitet: Om varumärken, tecken och symboler, Nationalmuseum, Raster förlag, Stockholm (s. 201–210).
Sörenson, Ulf, 1992a, Ferdinand Boberg: Arkitekten som
konstnär, Höganäs, Wiken.
Sörenson, Ulf, 1992b, Centralposthuset i Stockholm, Posten
Koncernstab information, Stockholm.
Walton, Anna Thorson, 1994, Ferdinand Boberg — architecht. The Complete Work, MA, MIT, Cambridge.
gamla posthus med ny funktion — ”post-post”
Old post office put to a new use
“post Post”
by Emilie Karlsmo
Summary
A couple of years into the 21st century, the Swedish Post Office, Posten, was thoroughly transformed. Purpose-built post offices were superseded by in-store counters. Meanwhile Svensk
Kassaservice had been formed to provide cash,
banking and giro services, leaving letter and parcel post as Posten’s core operation. At about
the same time, Posten’s management decided to
sell off its real estate company, Postfastigheter
AB. These changes aroused strong feelings, even
though the import of diminishing post volumes
and over-the-counter payment transactions was
clear for all to see. Criticism was levelled, not
least, at the closure of post offices, which in turn
highlighted the physical connotation involved:
the Post Office had been a building. Bricks and
mortar also provide the starting point of this article. What became of the buildings which, until
just a few years ago, were something as commonplace as post offices?
This article pleads the case for a public service like the post office being an important part
of our cultural heritage, possessing both physical and intangible qualities. Three post office
buildings are investigated, commissioned by Posten at various points during the 20th century.
After placing them in their respective “genetic”
contexts, we go on to describe their subsequent
fates. Is their previous function as post offices
in any way marked or highlighted? The observation that continued use is what keeps a building
alive, and that, accordingly, the ongoing life of
a building is part of its history, has played an
important part in the argument propounded
(Stewart Brand, Aldo Rossi), but how is this fact
relatable to questions of preservation and commemoration?
The enormous Stockholm Central Post Office, built in 1903 and now a ministerial building
with locked doors, is still pointed out as a post
office. It was erected as the main Stockholm
post office but also as an official building, headquarters of the General Directorate of Posts
(Generalpoststyrelsen). The architect, Ferdinand
Boberg, has his appointed place in the history
of Swedish architecture, not least by virtue of his
decorative ability. When the building came to be
put to new use, as an office block for the Swedish Government Offices, architectural history
provided a copious wellspring of ideas. One
recurrent epithet was that of brevborg (“mail
castle”), a name which once focused on the ordinary (letter post) and signalled a landmark.
The epithet is neat, but somewhat regrettable. If
a landmark building like this is dubbed ”post office” but the more everyday versions are not, an
important aspect of post offices as a built social
environment gets lost.
The new Borås post office building, geared
to the town’s mail order processing, was completed in 1946. This was one of a series of post
offices built up and down the country in the
1940s and 1950s, nearly all of them designed by
the Lars-Erik Lallerstedt practice and signalling
a governmental presence long before Corporate
Identity became a Swedish catch phrase. The
complex layout amply demonstrates the expansion of Post Office responsibilities. The architectural idiom expresses an everyday dignity and
authority, with rectangular volumes, most often
built of yellow or red brick and with a striking
amount of care devoted to materials and detailing. The airy main concourse with its staggered
tills can be seen as epitomising the importance
which the post office acquired as the cash counter of welfare society. Since it was sold in 2001,
the building has housed a variety of restaurants,
small shops and a bank. Clearly, the post office
bebyggelsehistorisk tidskrift 63/2012 57
emilie karlsmo
formerly constituted the centre of things, whereas the building today feels rather sidelined.
The small post office building in Kvissleby,
dating from 1986, was the outcome of a project
for devising standard buildings for small communities. Designed by Jan Gezelius, it can be
seen as betokening an interest in cherishing a
more native architectural tradition, as instanced
by the wooden architecture of the early 19th
century. This project is interesting in that, during these years, Posten expressed ideas of the
significance of the post office as a meeting
point. Today the building is occupied by Systembolaget (Sweden’s alcohol retailing monopoly).
A thoroughgoing rebuild has left it looking humdrum and barn-like. Kvissleby also exemplifies
the latter-day phenomenon of the in-store postal
department, now incorporated in the shopping
centre’s ICA food store. Amid the combination
of café, tobacconist’s and betting shop, the postal service is just one function of many.
Finally, with reference to ethnologist Maria Andersson, we consider the importance
of physical buildings as intermediaries for the
58 bebyggelsehistorisk tidskrift 63/2012  
projection of memories. Recent decades have
witnessed a distinct enlargement of built environments “deserving of preservation” in favour
of the more everyday scene. At the same time,
one cannot help noticing the almost complete
absence of one category, namely buildings
formerly housing public services. This was an
outstandingly important sector in 20th century
Sweden and, moreover, comprised workplaces
with a predominantly female workforce. In this
connection it is perhaps worth pondering the
fact that the former Borås and Kvissleby post
offices are not perceived as such; they have
been effortlessly filled with new content. This,
in its way, could be seen as a quality. But who
remembers that there used to be a post office
here? Post-war architecture, with its occasional
subtleties and understatements, can sometimes
be hard to grasp. Perhaps one day the Swedish
post office will be seen as interesting and worth
discovering. The former activity of these buildings can live on as traces, but traces which only
words and knowledge can articulate.
Kyrkan — ”en maskin att sitta i”:
Införandet av komfortteknik i Gotlands kyrkor under
1900-talets första hälft
av Mattias Legnér
K
unskapen om äldre uppvärmningssy­
stem i kyrkorna är idag eftersatt. Vi vet
litet om på vilka grunder de en gång
valdes, hur de har utformats och vilka konsekvenser de har fått för vården av kyrkorna.1 I
forskningsprojektet ”Kulturarvet och komforten:
Frågan om lämpligt inomhusklimat i kulturhistoriska byggnader under 1900-talet”, finansierat av
Vetenskapsrådet, utforskas bland annat frågan
om hur de gamla kyrkorna skulle värmas för att
bli mer bekväma att vistas i. Gradvis började den
antikvariska verksamheten observera att värmen
också kunde ha negativa följder i form av skador på byggnaden och inventarier. Den värmetekniska utvecklingen kom under 1900-talet att
i högsta grad påverka kulturvårdens intressen.2
Syftet med kyrkorestaureringarna under
1900-talets första hälft var tvåfaldigt, dels att gestalta ett idealiserat historiskt tillstånd, dels att
föra en byggnad in i den egna samtiden med
de krav på bekvämlighet och ändamålsenlighet
som detta innebär. Gestaltningen av kyrkorummet påverkades av såväl religiösa föreställningar,
framväxande känslor för hembygden som det då
ganska nya intresset för kyrkans konsthistoria i
Sverige.3 Till detta bör vi också lägga det starkt
växande behovet av ombyggnad för att passa
nyare komfortbehov, som anpassning av bänkar
samt införandet av värme, elektricitet och värmeisolerande tillägg. Allt detta påverkade naturligtvis gestaltningen och upplevelsen av kyrkorummet.
En av de stora skillnaderna mellan kyrkorestaureringarna i slutet av 1800-talet och de som
utfördes efter första världskriget står att finna
dels i tillgången till tekniska installationer, dels i
hur arkitekter, ingenjörer och församlingar valde
att använda dessa. Den tekniska utvecklingen
gick i en rasande fart från sent 1800-tal till tidigt
1900-tal: centralvärmetekniken, elektrisk belysning, åskledare, värmeisolerande skikt, vatten
och avlopp hörde till ny teknik som introducerades i kyrkor vid denna tid. Det är alltjämt ännu
dåligt känt på vilka grunder ny teknik fördes in i
äldre kyrkor och i vilken mån den gavs en särskilt
anpassad gestaltning. Införandet av värmeteknik
ledde också till oanade konsekvenser, inte minst
i form av skador på inredning och föremål.
Syftet med artikeln är att komplettera bilden
av hur arkitekter arbetade med moderna tillägg
i form av tekniska installationer till de medeltida kyrkornas ålderdomliga karaktär. Vad var
det som drev införandet av nya material och
installationer i kyrkorna? Till vilken grad anpassades tekniska lösningar till övrig gestaltning i
en ålderdomlig kyrklig miljö? Vilka konsekvenser för vården av kyrkan medförde införandet
av värmeteknik? Denna uppsats koncentreras på
värmetekniska installationer som introducerades
i de medeltida gotländska landskyrkorna från
1920- till 50-talet. Den gotländska kyrkan var
ännu på 1920-talet i regel uppvärmd enbart med
en kol- eller fotogenkamin och ännu inte elektrifierad. I samband med restaureringar utförda
under 1900-talets andra kvartil installerades centralvärme för första gången i dessa kyrkor. Elektricitet infördes mer generellt först efter andra
världskriget då elnätet byggdes ut till att omfatta
alla delar av Gotland.
Artikeln fokuserar restaureringsarkitekten
bebyggelsehistorisk tidskrift 63/2012 59
mattias legnér
Erik Johan Fant (1889–1954). Fant var under
mycket lång tid en av de arkitekter som regelmässigt anlitades av Kungl. Byggnadsstyrelsen
för att skriva restaureringsprogram till kyrkor
och statliga byggnader. Han var några år yngre
än Sigurd Curman och arbetade bredvid honom
på 1910-talet med restaureringarna av Varnhems
och Vreta klosterkyrkor, och Bjärka-Säby slott.4
Intressant nog kan Curmans restaureringsideologi studeras genom Fant, som i högre grad än
Curman kom att i skrift artikulera sina tankar,
inte minst i artikeln ”Om moderna principer för
kyrkorestaurering” från 1922. Under sin långa
verksamhet som arkitekt med egen firma borde han i högre grad än Curman ha ställts inför
praktiska svårigheter som behövde lösas.
Uppvärmning av små kyrkor till
och med 1920-talet
De medeltida sockenkyrkorna i Sverige har stått
ouppvärmda genom den allra största delen av
sin historia. På sin höjd fanns det i sakristian
en järnugn, öppen spis eller en kakelugn. Under 1800-talets andra hälft förändrades detta
och värmen fördes in i kyrkan för att förebygga
smittspridning mellan församlingsbor, och för
att inte orsaka sjukdomar i onödan. I viss mån
hade det också att göra med att präster klagade
på kölden vintertid inför domkapitlet. Kyrkoböcker, textilier och andra värdesaker skadades
av fukt, mögel och skadedjur. Innan särskilda
skolbyggnader uppfördes i socknarna bedrevs
mycket undervisning i kyrkan, och då fick barn
och lärare frysa om det inte fanns en eldstad.
Behovet av tekniska installationer upplevdes i
slutet av 1800-talet som så stort att de inte längre kunde hållas utanför kyrkorummen. Helgo
Zettervall förordade på 1880-talet centralvärme i
kyrkorna av skälet att den var lättare att dölja än
kaminerna med sina rökrör. Den ansågs också
vara mer hygienisk. Zettervall skrev i Allmänna
anvisningar rörande kyrkobyggnader (1887) att
figur 1. Exempel på skorsten som var utformad i
enlighet med Helgo Zettervalls ideal. Sundre kyrka,
Gotland. Skorstenen står numera på kyrkogården.
foto: författaren, 2009.
60 bebyggelsehistorisk tidskrift 63/2012  
värmen endast skulle användas vintertid och inte
mer än att ”vistelsen i kyrkan under gudstjensten
icke blifver oangenäm”. Idén var alltså att hålla
uppvärmningen till ett minimum och inte att
hålla kyrkan ständigt varm. ”Gurneyska ugnar”
(flänskaminer), en engelsk uppfinning som hade
introducerats i Sverige omkring 1870, var enligt
Överintendentsämbetet ”synnerligen klandervärdt, särdeles då frågan gäller våra stora domkyrkor, hvilkas karakter af nationalmonument
bort, likasom vanlig kyrklig hänsyn, låta dem
blifva förskonade från en sådan vandalism”.5
Kaminer ansågs alltså vara fula, förutom att
de också sotade ner väggar och valv. Synliga värmekällor hade enligt ett sådant betraktelsesätt
ingen plats i kyrkorummet (Fig. 1). Mot värme­
ugnarna anfördes också att de var ineffektiva
och inte lyckades uppnå målet att öka komfor-
kyrkan — ”en maskin att sitta i”
figur 2. Björke kyrka efter 1908. Liksom i fallet med Roma valde man att avdela sakristian istället för att —
som blev vanligt på 1920-talet — gräva ut ett pannrum under sakristian. uppmätning: Sveriges Kyrkor. Gotland,
band I:5.
ten i kyrkan. Zettervall förespråkade kalorifären
— förvärmd luft från en värmekammare blandades i kyrkorummet. Kalorifären krävde dock
dels att en värmekammare byggdes i anslutning
till kyrkan, och att minst två stora öppningar (en
för utluft och en för inluft) bilades i murarna. I
sakristian kunde en kamin eller kakelugn med
fördel användas enligt Zettervall. Ytterligare en
princip var att låta ånga eller varmvatten cirkulera i rör mellan radiatorer. På 1880-talet var varmvattenrör tjockare än vad de var senare och tog
alltså mer utrymme i anspråk när de skulle monteras. Eftersom de inte fick synas — värmeteknik
ansågs vara profanerande — behövde de bilas in
i murar och valv (om det gällde en stenkyrka),
vilket var både kostsamt och svårt att göra i en
befintlig byggnad. Skorstenarna, som vid denna
tid ofta fick en karaktäristisk utformning, borde
tas fram med medeltidens klosterkök som förebild. Med detta avsågs skorstenar av fint huggen
sten och vars kransar var spetsiga.
Enligt Lotta Gustafsson utgick den tekniska
moderniseringen av kyrkorummet från behoven
av uppvärmning i en första period vid slutet av
1800-talet, dels i en andra period som sträckte
sig från 1920- till 1950-talet.6 De första centralvärmeanläggningarna i gotländska kyrkor sattes
in i början av 1900-talet. Björke kyrka utrustades
med värmeledning år 1908 (Fig. 2). Hablingbo
kyrka (Fig. 3) utrustades med ett varmluftssystem (kalorifär) år 1915, men utan att Överintendentsämbetet först hade tillfrågats.
Gurneyska ugnar av det slag som hade förkastats av Zettervall fortsatte att installeras i tidigare helt ouppvärmda kyrkor på Gotland långt
in på det nya seklet. De var uppskattade i församlingarna eftersom de var billiga, enkla att installera och tillhandahöll viss värme. Till kyrkor
där flänskaminer installerades och skorstenar
byggdes under tidigt 1920-tal hörde Eskelhem,
Grötlingbo, Guldrupe, Lojsta, Mästerby, Sanda
och Sproge. Det bör emellertid ha hänt även
senare att en kamin som ansågs vara förverkad
byttes ut mot en ny. Kaminer fortsatte att värma
förhållandevis många gotländska kyrkor ända
in på 1950-talet (Fig. 4). Det som talade emot
kaminerna på 1920-talet var dels att de inom
arkitektkåren ansågs vara fula, de smutsade ner
bebyggelsehistorisk tidskrift 63/2012 61
mattias legnér
figur 3. Hablingbo kyrka. Ritning över kalorifärsystem som sattes in 1915. Två stora öppningar höggs upp i
murarna, vilket innebar att medeltida muralmålningar skadades utan att först ha dokumenterats. ritning:
ATA, topografiska dossierer, Hablingbo.
och utgjorde dessutom en brandfara. I slutet av
1920-talet utformade Byggnadsstyrelsen instruktioner till kyrkorna om hur installationer skulle
utföras för att förebygga eldsvådor.7 En kamin
och skorsten som sköttes väl behövde inte utgöra en brandfara. Problem uppstod emellertid
om skorsten och kamin inte sotades eller inspekterades regelbundet.8 Särskilt lutande skorstensstockar som låg an mot träkonstruktioner — en
vanlig konstruktion på Gotland — var en riskfaktor då sprickor i murstocken kunde leda till att
virket överhettades och antändes.
På 1920-talet var många bostäder och arbetsplatser i Sverige uppvärmda med centralvärmesystem och försedda med elektrisk belysning. En
del hade rent av mekanisk ventilation. På landsbygden användes fortfarande spisar, kaminer
och kakelugnar flitigt. Skolor, kyrkor och andra
offentliga rum på landet värmdes i regel på det
sättet. Elektricitet och värme sågs som nödvändiga för att det svenska folket skulle bli mer hygieniskt, friskt och välmående. Elektriskt ljus var
en nödvändighet för folkbildningens spridning
62 bebyggelsehistorisk tidskrift 63/2012  
eftersom det krävdes bra ljus för att kunna läsa
kvällstid.
Avsaknad av tillräcklig värme var sedan gammalt ett tecken på fattigdom. Kaminer, kakelugnar, fotogenlyktor och levande ljus representerade för många det gamla, smutsiga och fattiga
Sverige.9 Därför är det inte underligt att präster,
kyrkoråd, ingenjörer och många arkitekter ansåg
att även medeltida kyrkor borde värmas och lysas upp förutom att förses med mer bekväma
bänkar och funktionella sakristior. Kyrkorna,
inklusive de medeltida, skulle inte tillåtas bli museer utan så långt möjligt motsvara samtidens
praktiska behov.
Erik Fants inställning till värme
och elektricitet
Erik Fant ska ha genomfört ca 150 kyrkorestaureringsprojekt i Sverige, varav ett tjugotal på Gotland och lika många i Uppland och Östergötland. Under 1900-talets andra fjärdedel var han
den flitigast anlitade kyrkoarkitekten i Sverige.
kyrkan — ”en maskin att sitta i”
Han utförde också många arbeten i Södermanland, Närke och Norrland. Till hans mer uppmärksammade arbeten hör restaureringarna av
Tensta kyrka år 1919 och Linköpings slott åren
1931-32.10
För att förstå de val som Fant gjorde vid upprättandet av restaureringsprogram, inklusive de
värmetekniska installationerna, är det nödvändigt att undersöka hans restaureringsprinciper.
I sin programskrift Om moderna principer
för kyrkorestaurering (1922) menade Fant att en
lyckad restaurering innebar att en gestaltningsmässig helhet trädde fram utan att arkitektens
hand märktes: ”En idealisk restaurering är nämligen sådan, att, när man betraktar resultatet, bör
man ej märka, att någonting är gjort vid kyrkan
på långa tider, men ändå skall man ha känslan
av att allt är välvårdat och ändamålsenligt.”11 Om
denna princip skulle genomföras på ett konsekvent sätt behövde rimligen olika tillägg till kyrkorna utföras på ett sätt som gjorde dem så litet
störande som det bara var möjligt.
Varje restaurering var en sammanvägning
mellan tradition och modernt funktionstänkande.12 Arkitekten skulle ”sätta kyrkan i stånd att
fylla sitt nuvarande ändamål” och uppfylla de
”krav på bekvämlighet” som samtiden ställde.13
Utan moderna tekniska installationer riskerade
byggnaderna att på sikt överges och förfalla till
ruiner. Det var arkitektens uppgift att hitta en
framkomlig väg där byggnadens kulturhistoriska
och estetiska värden lyftes fram, samtidigt som
den också förblev användbar för samtidens behov. På 1910-talet hävdade Överintendentsämbetet att restaureringar endast var motiverade när
det fanns praktiska skäl för dem, och inte enbart
av gestaltningsmässiga skäl.14 Ett av de viktigaste
motiven var förstås att säkra byggnadens fortsatta användning, och då kunde tillägg i form av
nya installationer bli nödvändiga.
1910- och 20-talens kyrkorestaureringar inne-
bar ofta att medeltida väggmålningar togs fram
och konserverades, slutna bänkinredningar behölls men byggdes om, orgelläktarna avlägsnades ofta och orgeln tog istället plats på ett podium. Äldre föremål som predikstol, altarskåp och
träskulpturer sattes in igen om det var möjligt,
fönster som hade förstorats gavs åter en mindre
storlek och försågs med nytt glas. Fönstren fick
ibland innerbågar och dörrar byttes ut för att
hålla värmen kvar i kyrkan längre. Sakristiorna
fick ny praktisk inredning.
Enligt Fant fick väggmålningar enbart framkallas om kaminvärmen hade avskaffats, eftersom väggarna smutsades ned så mycket av rökrören.15 I praktiken följdes detta råd inte alltid
utan kaminer fortsatte att användas även efter
att målningar tagits fram. Det var församlingen
som bekostade restaureringen och ibland hade
man inte resurser att bekosta både konservering
av kyrkan och en ofta kostsam installation av
centralvärme.
figur 4. Eksta kyrka 1950. Kyrkan värmdes fortfarande med två kaminer som hade svärtat ner väggpartier ovanför dem. Partiet rakt ovanför kaminen
är fortfarande vitt eftersom rökgången gick i väggen,
som då var varmare än kringliggande partier. Först
1955 infördes elvärme och elektrifierades ljuskronorna. Efter Sveriges Kyrkor. Gotland.
bebyggelsehistorisk tidskrift 63/2012 63
mattias legnér
Erik Fant hade alltså redan i början av 1920-talet en artikulerad syn på vad som utgjorde god
belysning. Den gick sannolikt tillbaka till restaureringen av Vreta kloster. I restaureringen av Vreta och Varnhems klosterkyrkor några år tidigare
gjorde Curmans och Fants restaureringsideologi
betydande avtryck. Man eftersträvade här en
renodling av de medeltida uttrycken i kyrkorummet och tog systematiskt bort senare tillägg. Det
handlade inte om att varje tid i byggnadens historia var lika mycket värd, eller ens värd att bevara. 1800-talets tillägg arbetades bort, inte minst
i Vreta. Samtidigt som sena tillägg till byggnaden togs bort sattes elektrisk uppvärmning in.
Klosterkyrkan skulle alltså ges ett mer medeltida
uttryck men samtidigt tillhandahålla en modern
komfortnivå. Eftersom källan till värmen inte fick
synas inreddes värmecentralen i en tillbyggnad.16
En kyrka kunde enligt Fant vara elektrifierad
för klockringning, uppvärmning, brandlarm,
men ogärna för belysningens skull. I en protestantisk kyrka fanns ett stort praktiskt behov att
var som helst i bänkarna kunna läsa i psalmboken. Samtidigt hade dessa kyrkor byggts för den
katolska kulten där läsning inte förekom. Den
var då ”svagt belyst, nästan försänkt i halvmörker och med några ständigt brinnande ljuslågor
i koret”.17 Han var särskilt kritisk till de korfönster som hade öppnats upp i många kyrkor under 1800-talet, och som verkade bländande på
församlingen. Dessa korfönster kunde antingen
muras igen eller ljusinsläppet minskas kraftigt.
Fant förespråkade generellt en kraftig dämpning av inkommande naturligt ljus. Att släppa in
för mycket ljus genom fönstren var att förstöra
stämningen i rummet. Liturgin förknippades
för honom med ”fest och högtidlighet” och då
passade ”det levande ljuset med sin fladdrande
låga” bäst. Om mer ljus behövdes i bänkarna
vid vissa tillfällen borde istället fler levande ljus
användas. Fant var emellertid inte kategorisk
motståndare till elektriskt ljus: det fanns platser i en kyrka som kunde vara så mörka att det
knappt gick att åstadkomma tillräckligt ljus utan
el. Trappor, sakristia, predikstol kunde förses
med lampor och diskreta ledningar som inte tillförde ljus i rummet. Som en annan utväg kunde
han tänka sig att ljuskronor anpassades så att
64 bebyggelsehistorisk tidskrift 63/2012  
de fortfarande gick att använda med levande
ljus. Lampor borde placeras så lågt som möjligt
så att valven inte belystes hårt. Teaterbelysning
på ramper skulle i mesta möjliga mån undvikas.
Det halvdunklets ”mystiska charme” som hade
rått i äldre tid skulle bevaras, och av det skälet
fick altarljus aldrig vara elektriska.18
Den svåraste utmaningen för arkitekten att
bemöta moderna ”krav på bekvämlighet” var
emellertid uppvärmningen. Att utforma en värmeanläggning för en äldre kyrka handlade om
att ta fram alternativ där kostnader hölls nere
samtidigt som gestaltningsfrågan löstes på ett acceptabelt sätt. Vi har redan konstaterat att Fant
inte var en motståndare till elektrifiering eftersom han ansåg att elektrisk värme kunde vara
fördelaktig framför andra uppvärmningsformer.
Det handlade om hur elektriciteten användes.
Någon motsvarande skepsis på den värmetekniska sidan hade Fant inte. Han, liksom andra
arkitekter och ingenjörer, ansåg dock att det
utbredda bruket av kaminer var negativt. Viljan
att bli av med de fula och sotande kaminerna
sporrade arkitekterna att gestalta centralvärmesystem för kyrkorna.19
Helgo Zettervall hade i Allmänna anvisningar förespråkat värmekammare på 1880-talet, men på 1920-talet representerade luftburen
värme en föråldrad uppvärmningsteknik. Värmekammaren behövde plats, antingen i eller utanför kyrkan, och man hade nu sett att luften som
ventilerades runt bidrog till att svärta ned väggarna. Istället hade ånglågtrycksanläggningen,
och något senare varmvatten med lågtryck, börjat framstå som goda alternativ. I dessa system
distibuerades ånga eller vatten i rör till värmeelement. För att göra uppvärmningen effektiv
behövdes också innerfönster och viss isolering
av dörrar, golv och tak. Vattenburna system
hade blivit den vanligaste typen av centralvärme
i andra typer av byggnader men inte i kyrkor.
Problemet var att vattenledningar riskerade att
frysa vintertid i en byggnad som kanske bara
värmdes upp en gång i veckan. Det fanns då risk
för frysskador på ledningarna och kostsamma
reparationer. Det var förstås tänkbart att värma
kyrkan kontinuerligt, men det ansågs vara ett
stort resursslöseri eftersom det var kyrkobesö-
kyrkan — ”en maskin att sitta i”
karnas och prästens komfort som var målet med
uppvärmningen. Målet var ännu vid denna tid
inte att hålla rummet varmt som man gjorde i
centralvärmda bostäder. En fördel med varmvattenledning var emellertid en jämnare och mildare värmefördelning i rummet än vad ånglågtryck
kunde åstadkomma. Ånglågtryck fick snabbt
upp värmen, men strålningen nära radiatorerna
kunde upplevas som allt för intensiv. För ånglågtryck behövdes också ett pannrum grävas ned
under marken eftersom pannan behövde vara
belägen lägre än ledningen.
Elektrisk värme framstod emellertid som den
stora framtida uppvärmningstekniken. Den hade
”vunnit alltmer insteg” men förutsättningen för
att värma kyrkan med el var att den inte kostade mer än högst 3 öre per kWh. Var kostnaden högre än så lönade det sig bättre att värma
med ved, kol eller koks. Vattenkraften i Sverige
hade börjat byggas ut och producerade el billigare nattetid eftersom efterfrågan då var mycket
mindre än dagtid. Kyrkan kunde då värmas på
natten före gudstjänsten. I små kyrkor som hade
tillgång till elnätet förordade han flyttbara elkaminer som togs bort när de inte brukades. ”Man
blir då befriad från varje synlig värmekälla och
kan reda sig med ett minimum av ledningar.”20
De kunde ställas i gången och sedan tas bort vid
gudstjänstens början. Detta bör varken ha varit
särskilt effektivt eller bekvämt för kyrkobesökarna eftersom luften kyldes av mycket fort efter
att elementen kopplats ur. Flyttbara kaminer var
också mindre driftsäkra än permanenta installationer, t.ex. vad gällde brandsäkerhet som hade
blivit en viktigare fråga i kyrkorna. För större
kyrkor gav permanent installerade fotvärmare i
bänkraderna den bästa elvärmen.21
Under 1920-talet samlade Byggnadsstyrelsen
in upplysningar om elförbrukning från kyrkor
som värmdes med elvärme. Elektriska prövningsanstalten sammanställde informationen åt
Byggnadsstyrelsen. Det tycks emellertid ha varit
svårt att få in uppgifter från pastoraten eftersom
undersökningarna byggde på att exempelvis
kyrkvaktmästaren under två eller tre gudstjänster
i januari månad placerade ut termometrar, läste
av dem och även elmätaren vid olika tidsintervall, antecknade uppgifterna och sedan skickade
det ifyllda formuläret till Byggnadsstyrelsen. En
alternativ metod hade varit att skicka ut kontrollanter till kyrkorna för att få korrekta uppgifter,
men man valde den billigaste metoden.
Parallellt med enkäten pågick mätningar av
elvärmens prestanda i kyrkor och på Gripsholms
slott i Vattenfallsstyrelsens och Ingenjörsvetenskapsakademins regi, men utan att Elektriska
prövningsanstalten kände till detta arbete förrän
efter att resultaten hade publicerats.22 I denna
andra studie gjordes mycket noggrannare mätningar och uträkningar än vad som var möjligt
att göra med det brevledes insamlade materialet.
Elingenjören Frits Jacobsson, som på 1920-talet
hade utvärderat olika elvärmeinstallationer i
svenska landskyrkor, förklarade då att ”de otidsenliga eldningsanordningarna i våra kyrkor börja
ersättas av lättskötta och brandsäkra elektriska
värmeinstallationer”.23 Jacobsson var vid denna
tid en av de ledande elingenjörerna i Sverige och
den främsta experten på elvärme i kulturhistoriska byggnader.24
På Gotland var elektricitet inte allmänt tillgänglig förrän ett stycke in på 1950-talet. På
1920-talet hade endast några få områden på ön
tillgång till elektricitet, och det var då de områden som hade industriell verksamhet med behov
av elkraft. Visby med omnejd, Roma, Hemse,
Slite, Ljugarn och Valleviken hade elektricitet år
1924.25 Femton år senare var nätet utbyggt men
omfattade fortfarande bara mindre delar av ön:
Visbyområdet, fläckvis på mellersta och södra
Gotland med koncentration runt Roma, längre
söderut runt Hemse men även i ett bälte nordost
om Hemse. På norra Gotland hade kalkstensoch cementindustrin fått ett större behov av
elkraft med Slite, Storugns, Fårösund och hela
Valleviken elektrifierade. Elektriciteten kunde då
vara tillgänglig för kyrkor i dessa områden. Men
på större delen av Gotland var elektrisk belysning och värme alltså inte ett alternativ förrän
efter andra världskriget.
Värmeinstallationer och Erik
Fants restaureringar
Undersökningen bygger på tjugotvå restaureringsprogram författade av Erik Fant 1927–1954
bebyggelsehistorisk tidskrift 63/2012 65
mattias legnér
(Tabell 1) där värmeinstallationer ingick i restaureringen. Programmen genomfördes fram till
1962. Installationerna utfördes i samband med
invändiga restaureringar av kyrkorna.
Det kan vara värt att något mer ingående
förklara bakgrunden till de gotländska restaurer­
ingarna innan koncentrationen riktas mot hur
de värmetekniska installationerna valdes och utformades. Överideolog vad gällde uttolkningen
av det gotländska kyrkorummets olika delar och
symboler var mellan 1910- och 50-talet konsthistorikern Johnny Roosval som hade specialiserat
sig på medeltida gotländsk kyrkokonst.26 Roosval vidareutvecklade en borgerlig tankegång från
1800-talet där kyrkorummet var ”ett stigande
crescendo”. Besökaren skulle från porten lotsas
från det världsliga (torn- och långhus) till det gudomliga (koret). Crescendotanken sammanfattades i Roosvals skrift Sockenkyrka och Salomos
tempel (1943) som spreds av Svenska kyrkan. I
den kritiserade han det nya bruket av olika bekvämligheter i kyrkorna. ”Kyrkan är en maskin
att sitta i”, skrev han och travesterade Le Corbusier som hade sagt: ”Bostadsarkitekturen är en
maskin att bo i.” Vidare: ”[…] kyrkan har under
nyare tid på detta sätt ändrats från att vara ett
kultmonument, utstrålande Guds härlighet och
människans längtan, till att utgöra ett praktiskt
tabell 1. Värme- och elinstallationer i Erik Fants restaureringsprogram (genomförda och ej
genomförda) för gotländska kyrkor 1927–54.
Genomförande
Förslag
1927
Kyrka
System
Pannrum
Dalhem
Ånga
Under sakr.
—
1927
Gerum
Ånga
—
1932
Akebäck
Elvärme
Klinte
Vatten
1933
Ånglågtryck,
1930-tal
Skolbyggnad
1935
Östergarn
Ånga
Under sakr.
1935–36
Hejde
Ånga
Under sakr.
1935–38
Fröjel
Ånga
Vinkeln
1937
Bunge
Ånga
Vinkeln
1937–38
Hörsne
Ånga
Vinkeln
Ala
Ånga
Under sakr.
1940
1937
Övrigt
El 1938
1946–47
1938
Anga
Ånga
Under sakr.
—
1947–48
Eskelhem
Vatten
Vinkeln
Varmluft 1959
Vänge
Vatten
Under sakr.
Centralvärme 1924
Under sakr.
Elvärme 1958
1947–50
—
1950
Etelhem
Vatten
1950–52
1947
Fide
Elvärme
Hangvar
Elvärme
1952–53
1953
Hamra
Elvärme
1953
Väskinde
Elvärme
1954–55
Lye
Elvärme
1956-57
Buttle
Varmvatten
Grötlingbo
Elvärme
Sjonhem
Vatten
1956–57
1961–62
1948
Ånga 1933
Under sakr.
Ånga 1925, genomf
O Karth
Genomf E Graebe
Sakr. N del
Genomf O Karth
källa: Bearbetning av material i ATA (topografiska dossierer och Erik Fants arkiv) och Gotlands Museum.
66 bebyggelsehistorisk tidskrift 63/2012  
kyrkan — ”en maskin att sitta i”
auditorium, skrytsamt fullt med bekvämligheter
och tekniska fulländningar.”27
Roosval byggde denna syn på idéer hämtade
från medeltidens katolska liturgi. Sedan reformationen hade gestaltningen av kyrkorummet
befunnit sig i en lång period av förfall. Väggmålningar hade kalkats över, nya och större
fönster tagits upp för att släppa in ljus, och
dopfuntens och triumfkrucifixets symboliska
betydelse hade förminskats. Roosval, och även
Fant och Curman, ville föra kyrkan tillbaka till
ett heligare tillstånd som kunde ta sig uttryck
i en dunkel ljussättning, en inredning av ålderdomliga föremål, färger och bilder, men även
en mer medeltida disposition av kyrkorummet.
Arkitekten hade emellertid till skillnad från
konsthistorikern den svåra uppgiften att ta hänsyn också till andras viljor. Församlingarna ville
definitivt ha mer och inte mindre komfort i sina
kyrkor.
Ideologiskt låg detta synsätt på det medeltida kulturarvet mycket nära Curmans och
Fants (men även Zettervalls), så som det hade
uttryckts i deras restaurering av Vreta och Varnhems kloster. I Fants senare restaureringar eftersträvas återgången till en idealiserad medeltida
kyrka genom att koret accentueras, triumfkrucifixet placeras i triumfbågen, fönster förminskas, läktare rivs och målningar från 1700- och
1800-talen tonas ned till förmån för medeltida
målningar.
Tidiga värmetekniska installationer var ofta
helt synliga för besökaren. De bestod i regel av
en kamin placerad i långhusets nordöstra hörn
eller av bärbara fotogenkaminer som stod i
koret eller i gången. Här fanns en diskrepans
mellan Överintendentsämbetets vilja att dölja
värmekällor och den praktik som förekom i
många församlingar. Antagligen var det få församlingsbor som uppfattade kaminen som ett
gestaltningsmässigt problem. För dem var det en
källa till värme och litet mer komfort i kyrkan.
Endast i några få kyrkor, som i Västergarn, stod
kaminen i västra delen av långhuset, eller bakom
bänkarna. Praktiken kom att förändras kraftigt
på 1920-talet med införandet av centralvärme i
många kyrkor, då ledningar och radiatorer behövde placeras ut på olika platser.
Ånglågtrycksvärmens tid
Värme med ånglågtryck betraktades omkring
1920 som ett framsteg i uppvärmningen av medeltida kyrkor jämfört med den i kyrkorummet
vedeldade kaminen. Kaminen förknippades med
nedsvärtning, medan ånglågtryck ännu inte hade
knutits till problemen med svärtning. Mot slutet
av 1930-talet började emellertid ånglågtrycket
uppfattas som allt mer föråldrat, och man såg
att även den svärtade ned och genom sin intensiva hetta kunde förorsaka torkskador. Det omvända, fuktskador, hade också förekommit då
ett ånglågtryckssystem kunde börja läcka vatten
utan att någon märkte det.
Den sista kyrka som Fant lät installera ånglågtrycksvärme i var Anga (1947), där uppvärmning
hade efterlysts av biskopen sedan 1911.28 Då hade
han emellertid själv föreslagit varmvatten för kyrkan redan 1938, men när de ekonomiska medlen
hade samlats in valdes ett ånglågtryckssystem.
Beslutet fattades alltid av församlingen medan
arkitekt och Kungl. Byggnadsstyrelsen endast
kunde ge råd. Byggnadsstyrelsen menade att det
fanns risk för nedsvärtning orsakad av radiatorerna, men uppenbarligen bedömdes inte risken
vara så stor att de helt avrådde från ånglågtryck.29
I fallet med Anga kyrka placerades inget element
bakom altaret, antagligen just på grund av nedsvärtningsrisken. Det var annars vanligt att ett
stort element sattes bakom altaret för att värma
koret. Ingenjörer ansåg att det behövdes ett eller
flera stora element i koret för att inte åstadkomma ett obehagligt drag genom långhuset.
Kungl. Byggnadsstyrelsen hade i ett utlåtande
rekommenderat att inget element skulle placeras
i koret på grund av nedsvärtningsrisken på altaret.30 Fant föreslog att elementet istället skulle
flyttas till norra korväggen (Fig. 5). Att han vid
denna tid hade slutat förorda ångan på grund av
skaderiskerna framgår av restaureringsprogrammet för Eskelhem från 1947. I det sägs att ånglågtrycksvärmen skulle sota ner de framkallade
väggmålningarna.31 Före kriget hade Fant medverkat i åtskilliga restaureringsprogram där just
sådana system föreslagits, t.ex. för Bunge, Buttle
och Dalhem. I dessa äldre program sägs inget
om skaderisker.
bebyggelsehistorisk tidskrift 63/2012 67
mattias legnér
figur 5. Ritning för värmeteknisk installation i Anga
kyrka 1946–47. Sex element placerades i kyrkan på
undangömda ställen. Fant ombads av Byggnadsstyrelsen att flytta ett föreslaget element från altaret
till norra korväggen, som framgår av den undre ritningen. Pannrummet tog upp en del av sakristians
byggnad. källa: ATA, topografiska dossierer, Anga.
På 1920-talet betraktades centralvärme ännu
ganska okritiskt. Den ansågs kunna ge tillräcklig
bekvämlighet, och efter att kaminerna avskaffats
skulle det inte längre förekomma problem med
svärtning av väggar och valv. Några av dessa röroch radiatorsystem från 1920- och 30-talen finns
kvar och används idag och kan alltså studeras
på plats. Ånganläggningarna från denna tid höll
68 bebyggelsehistorisk tidskrift 63/2012  
material- och utförandemässigt en så hög kvalitet
att det inte funnits skäl att byta ut ledningarna.
Det gäller bl.a. Dalhem, Klinte, Hejde, Roma,
Bunge och Hörsne. Pannorna finns emellertid
inte kvar även om pannrummen ännu används
som värmecentral.
Som redan nämnts var ånga distribuerad med
lågtryck under tidigt 1900-tal en vanlig centralvärmelösning i lokaler som bara skulle värmas
ibland. Med ånga kunde man få upp värmen
nästan omedelbart vid eldning, jämfört med
varmvatten som var en mindre effektiv lösning
för intermittent värme. En annan fördel med
ånglågtrycksvärmen var att den inte krävde tillgång till elektricitet eftersom det inte behövdes
en pump. Det behövdes emellertid att pannrummet var placerad lägre än ledningen. Ångan
skulle stiga uppåt i ledningen från pannan, cirkulera och gradvis kylas så att den kondenserade.
Vattnet rann sedan av egen kraft tillbaka ner i
pannan. Före andra världskriget användes bara
fasta bränslen. På 1950-talet konverterades sedan
många pannor till oljeeldning.
Pannrummet skulle enligt den restaureringsideologi som ville återskapa det medeltida kyrkorummet inte synas utifrån, eftersom den var ett
profanerande inslag. Den behövde alltså grävas
ned eller döljas i den befintliga byggnaden. I Eke
kyrka byggdes ett fristående pannhus med kulvert till kyrkan 1964.32 Vid den tiden grävdes inte
längre några pannrum under eller intill kyrkan.
Det sista pannrum som grävdes ner under en sakristia till en kyrka som ingår i undersökningen
låg i Buttle (1956-57). I Sjonhem några år senare
placerades istället ett pannrum inuti sakristiebyggnaden.
Den närmaste anledningen till varför pannrum slutade grävas efter 1950-talet var att elvärmen hade börjat framställas som lösningen på
värme- och skadeproblematiken i landskyrkorna.
Elvärmen behövde en elcentral men inget pannrum, och installationen var mycket billigare.
I Östergarn och Hejde lät Fant år 1935 gräva
ut pannrum under sakristian för att göra plats
för kokslåda och ångpanna (Fig 6). Företaget
var naturligtvis vanskligt eftersom det i värsta fall
kunde innebära att delar av sakristian och korväggen rasade samman. Arbetet måste utföras i
kyrkan — ”en maskin att sitta i”
etapper för att inte destabilisera byggnaden. I
Östergarn leder en låg dörr in i sakristians källare. Innanför dörren finns idag en oljetank, panna och oljebrännare, men det går fortfarande att
se hur rummet användes med den ursprungliga
ångpannan. Rummet är avdelat med en murad
bröstningsvägg på vilken en öppning finns i golvnivå. På den ena sidan förvarades koks eller kol
som enkelt kunde skyfflas från öppningen i väggen och in i pannan (Fig 7). Bakom pannan syns
ledningarna som leder till radiatorerna i kyrkan.
Golvet göts i betong och försågs med en brunn
för att kunna leda bort yt- och grundvatten som
kunde tränga in i rummet, eftersom det var placerat strax under marknivå.
Östergarns kyrka ser idag invändigt ut i stort
sett som den gjorde efter Fants restaurering
figur 6. Sektion av pannrummet under sakristian,
Östergarns kyrka. Efter Sveriges kyrkor. Gotland,
band IV.
figur 7. (överst t.h.) Pannrummet i Östergarns kyrka
så som det ser ut idag. Bröstningsväggen finns kvar.
Koks förvarades till vänster och ångpannan stod till
höger, något lägre och med en brunn i golvet för att
leda bort yt- och grundvatten som kunde tränga in.
foto: A. Broms, 2011.
figur 8. Värmekällorna syns inte förrän man går in i
de slutna bänkarna eller upp på läktaren (ej på bild).
Elementen i koret är inte synliga för den som inte
söker upp dem. foto: A. Broms, 2011.
bebyggelsehistorisk tidskrift 63/2012 69
mattias legnér
1935. Den erbjuder på så sätt en tredimensionell
upplevelse av den i Sverige dominerande restaureringsideologiska praxisen under 1900-talets
andra kvartil. Liksom pannrummet doldes under sakristian placerades alla rörledningar och
radiatorer i undanskymda lägen som gör att de
måste sökas upp för att kunna ses. Under samtliga bänkar och längs långhusets väggar samt
uppe på läktaren löper kraftiga kamflänsrör som
döljs effektivt av de slutna bänkarna. I koret sitter ett stort element inkilat mellan väggen och
trappan till predikstolen (Fig. 8) och ytterligare
ett bakom altaret. Rör är dolda så att de inte ska
synas i långhuset. Upp till läktaren går ledningen
bakom en trävägg. För den som står i långhuset
eller ett stycke in i koret syns inga ledningar oavsett åt vilket håll personen tittar. Fant arbetade
medvetet för att så långt möjligt dölja värmekällorna så att endast värmen skulle upplevas
medan installationen inte fick synas alls.
Denna inställning till värmekällornas gestalt-
ning fanns hos både Fant och Curman. Värmekällor var estetiskt störande, profanerande inslag
i det heliga. Synliga värmekällor kunde också
störa intrycket av att kyrkorummet var ”orört”
figur 9–10. Förslag till ånglågtrycksledning i Hejde kyrka 1936. Grova kamflänsrör löpte utmed långhusets
väggar och på norra väggen i koret. Ett stort element placerades bakom altaret. Värmen i ringkammaren kompletterades med ytterligare kamflänsrör (fig. 10, ovan). källa: ATA, Erik Fants arkiv. foto: A. Broms, 2011.
70 bebyggelsehistorisk tidskrift 63/2012  
kyrkan — ”en maskin att sitta i”
sedan gamla tider. Arkitekten var rent av redo
att sänka deras effektivitet om det innebar att en
mer estetiskt tilltalande lösning kunde utformas.
Det ligger nära till hands att tro att elementet
vid trappan (Fig 8) till predikstolen placerades
där just för att det kunde döljas bakom predikstolen, och inte för att det var den optimala lösningen ur byggnadsfysisk synvinkel.
Ungefär samtidigt som Östergarns kyrka utrustades med centralvärme pågick ett snarlikt
arbete i Hejde kyrka under Fants ledning. Hejde
kyrka hade sedan sekelskiftet en kamin placerad i långhusets nordöstra hörn.33 Nu skulle den
ersattes med centralvärme och den gamla rökkanalen muras igen, även om skorstenen återanvändes. Utmaningen var ungefär densamma:
ett pannrum behövde grävas ut men vid detta
tillfälle gjordes ett betydligt rymligare och djupare pannrum än i Östergarn (Fig 9–10). Ångledningarna föreslogs bli dragna under korgolvet
till altaret men även genom långhusets golv eftersom tornrummet också skulle värmas. I realiteten tycks man istället ha dragit ledningen till
altarelementet genom muren istället för genom
det stenlagda golvet. Av en anteckning i Erik
Fants arkiv att döma försökte Byggnadsstyrelsen
avstyra Fant från att använda kamflänsrör i detta
fall. Arkitekten valde att ändå använda denna
typ av element eftersom den var vanlig på Gotland.34 Precis som i Östergarn användes grova
kamflänsrör som löpte utmed väggarna och som
målades i samma bruna färg som bänkarna för
att döljas.
kulminerade åren 1950-51. Från 1946, då 452 förslag till elvärme hade godkänts, till 1953 växte
antalet godkända förslag till 1 238.36 Det handlade alltså om knappt en tredubbling av ansökningarna sett över sju års tid. Elvärmen blev den
vanligaste typen av värmelösning när en församling skulle välja att sätta in nya värmetekniska
installationer.
Under krigsåren restaurerades inga kyrkor,
och efter krigsslutet omvärderades kyrkornas be-
Ånglågtrycksvärme ersätts med
elvärme
Efter kriget sjönk elpriserna successivt och elvärmen gjorde entré i kyrkorna. ”Bland uppvärmningssystem är det numera nästan uteslutande
elektrisk uppvärmning eller varmvattenvärmeledning som används”, skrev Ragnar Hjorth vid
Byggnadsstyrelsen år 1946.35 Antalet ansökningar
från församlingarna om att få installera elvärme
figur 11–12. Elradiator i sakristian i Etelhems kyrka
efter Fants restaurering, samt svärtning av norra
långhusets mur så som den såg ut 1963, efter fem år
med elvärme.
bebyggelsehistorisk tidskrift 63/2012 71
mattias legnér
hov av centralvärme. Några år efter andra världskriget föreslog Fant ett centralvärmesystem i
Etelhems kyrka, men församlingen avvaktade
eftersom den inte ville företa ett så omfattande
ingrepp som att gräva ut ett pannrum under
kyrkobyggnaden. Istället valde församlingen elvärme 1952 som installerades sex år senare (Fig
11).37 Efter några år med den elektriska värmen
gjorde man dock den obehagliga observationen
att även denna form av värme smutsade ned
väggarna. Element hade också placerats direkt
under medeltida väggmålningar och på så sätt
skadat dessa (Fig 12).
På 1950-talet installerades elvärme i ett antal
gotländska kyrkor: Ala, Alva, Eksta, Etelhem,
Gerum, Grötlingbo, Levide, Linde, Lojsta, Näs,
Rone och Sundre. I andra delar av landet hade
direktverkande elvärme införts i kyrkor tidigare
än så. År 1934 lär omkring 200 kyrkor ha använt
denna teknik i Sverige.38
Särskilt för kyrkor som inte hade centralvärme sedan tidigare hade elvärmen blivit det
mest attraktiva alternativet eftersom elnätet
hade byggts ut. Installationskostnaderna var
jämförelsevis låga och man hoppades även att
kostnaden för uppvärmning skulle bli lägre
än med centralvärme. Elvärmen kunde enkelt
användas mer intermittent genom att den gav
effekt omedelbart efter att elementen satts på.
Den var arbetsbesparande och även renare på
så sätt att man inte behövde hantera bränsle eller aska. Att värma en kyrka permanent med direktverkande el var i början av 50-talet betydligt
dyrare än att värma den med olja, koks eller kol.
Som nämnts fanns också den obekräftade förhoppningen om att elvärmen skulle vara skonsammare mot väggar och valv, vilket inte visade
sig vara fallet. Nedsmutsningen har inte särskilt
mycket att göra med typen av värmekälla. Istället är det de luftrörelser i rummet som värmen
ger upphov till som rör upp dammpartiklar. När
de uppvärmda partiklarna träffar en kall yta,
som en stenmur, fastnar de där. Uppenbarligen
tycks Byggnadsstyrelsens kulturhistoriska byrå
inte ha varit fullt medveten om orsakerna till
nedsmutsningen före 1960-talet, då svärtningen
började identifieras som ett större problem än
tidigare.39
72 bebyggelsehistorisk tidskrift 63/2012  
Avslutning
Införandet av kaminer och senare centralvärme
i kyrkorna, och ännu senare elektricitet, förändrade radikalt den komfortnivå som präst och
församlingsbor kunde uppleva. För Överintendentsämbetet som skulle godkänna alla större
ändringar i kyrkor var dock införandet av värmeoch ljusinstallationer ett känsligt kapitel under
det sena 1800-talet.
Arkitekter och ingenjörer gavs uppgiften att
gestalta system som så litet som möjligt störde
bilden av ett orört och ålderdomligt kyrkorum.
Under de sista decennierna på 1800-talet föredrogs den luftburna värme som kalorifärerna
möjliggjorde. På så sätt behövdes inga synliga
värmekällor i rummet, förutom de öppningar
i muren som var nödvändiga för att cirkulera
luften mellan värmekammaren och långhuset.
Den förvärmda luften visade sig emellertid bidra kraftigt till nedsvärtning av väggar och valv.
Samtidigt utvecklades snabbt möjligheterna
att transportera värme med ånga eller vatten.
Så kallade ånglågtryckssystem ansågs under
1900-talets första decennier vara lämpliga i små
kyrkor som inte hade tillgång till elektrisk värme.
Med ånga kunde man på helgen snabbt komma
upp i en behaglig temperatur efter att kyrkan
hade stått kall hela veckan. Nackdelar med
ånglågtryck var dels behovet av ett lågt placerat
pannrum, behovet av ledningar och radiatorer i
kyrkorummet och att denna uppvärmningsform
visade sig skada inredningen så som kaminer
och kalorifärer hade gjort.
Att tillgodose de allt högre komfortkraven
uppfattades som en svår utmaning för 1920- och
30-talens restaureringsarkitekter. Det hindrade
inte en värmeteknisk revolution från att äga rum
i svenska kyrkor under dessa decennier. Vid mitten av 1950-talet hade nästan alla av Sveriges då
omkring 2 700 kyrkor någon form av uppvärmning.40
Värmen introducerades i kyrkorna för att
tillgodose besökarnas komfortbehov. Uppvärmning blev en strategi för församlingarna för att
höja gudstjänstens attraktionskraft i en tid av
konkurrens med uppvärmda frikyrkolokaler,
sekularisering och minskat kyrkligt inflytande i
kyrkan — ”en maskin att sitta i”
samhället. Utan moderna tekniska installationer
riskerade byggnaderna att på sikt överges, förfalla och bli betraktade som överflödiga. Man
reflekterade sällan över om värmen kunde innebära nedsvärtning, uttorkning, flagnande färg
eller fuktskador. Planeringen och utförandet av
installationen ansågs vara viktig att utföra med
kvalitet. Konsekvenserna av värmen i gamla stenkyrkor bevakades däremot inte särskilt mycket
före 1960-talet.
Arkitekter sökte en balans mellan å ena sidan
moderna komfortkrav och å andra sidan idén
att kyrkan skulle förmedla intrycket av orördhet,
helighet och högtid. Därför utformades dolda
värmeinstallationer där pannrum, ledningar
och element syntes så litet som möjligt. Detta
synsätt ledde onekligen till att interventionerna
i byggnaden blev mer omfattande än om alla
installationer hade placerats fullt synliga. Pannrum grävdes i många fall ner under kyrkan och
ledningar gömdes ofta i golven. För att undvika
ingrepp i murarna drogs vatten-, ång- och elledningar på utsidan av dem och fästes oftast i golvet. Större radiatorer stod i regel direkt på golvet
medan kamrör behövde skruvas fast.
Under kriget låg restaureringsarbetena nere
men återupptogs med frenesi efter krigsslutet.
Under perioden 1945 till 1954 genomfördes tjugotvå stora restaureringar på Gotland. Då blev
det möjligt att infria de tidigare utvecklade idéerna om att föra in elektrisk värme i kyrkorna.
Anläggningskostnaderna var låga jämfört med
centralvärme, och den lågspända elektriciteten
började bli billigare. Efter andra världskriget
steg priset på ved, olja och koks kraftigt medan
priset på lågspänd el istället befann sig i början
av en nedåtgående trend.41 Elvärmen innebar
att omfattande centralvärmesystem inte längre
behövde byggas in i kyrkorna. Den löste emellertid inte problemet med nedsmutsning så som
Byggnadsstyrelsen hade hoppats.
På 1960-talet började man pröva den nya infravärmeteknik som Byggnadsstyrelsen hoppades skulle kunna förebygga de skador som hade
uppstått på träinredningar på grund av uttorkning. Med den nya tekniken skulle enbart besökarna värmas och inte rummet. Idén att endast
värma människorna går tillbaka till det tidiga
1900-talet, då ingenjörer först hade experimenterat med elektriska bänkvärmare. Tekniken til�lät emellertid ännu inte en effektiv uppvärmning
av enbart besökarna.
Det är uppenbart att ny värmeteknik introducerades under 1900-talets första hälft utan en
noggrann bedömning av tänkbara konsekvenser.
Istället uppmärksammades gestaltningsfrågan
betydligt mer eftersom komforttekniken ansågs
påverka den estetiska upplevelsen av kyrkorummet i hög grad.

Arbetet med uppsatsen har finansierats av Vetenskapsrådet, Berit Wallenbergs stiftelse och
Helgo Zettervalls fond.
mattias legnér är docent i historia och universitetslektor i kulturvård vid Högskolan på
Gotland. Han leder projektet "Kulturarvet och
komforten: frågan om lämpligt inomhusklimat i
kulturhistoriska byggnader under 1900-talet" (finansierat av Vetenskapsrådet 2010–2013) och är
även inblandad i energihistorisk forskning finansierad av Energimyndigheten. Tillsammans med
fil. dr Mia Geijer skriver han på en monografi
om uppvärmningsproblematikens utveckling i
äldre byggnader från och med sent 1800-tal.
[email protected]
Högskolan på Gotland
62167 Visby
Noter
1���������������������������������������������������
Internationellt har området dock börjat uppmärksammas under de allra senaste åren, se t.ex. Papavisileiou,
Spyridon, Makrodimitri, Magdalini, Campbell, James,
2012.
2 Legnér 2012; Legnér & Geijer 2012a; Legnér & Geijer
2012b.
3Gustafsson 2010, s. 30. Jfr Elmén Berg 1997.
4Tegnér 1991.
5Zettervall 1887, s. 89.
6Gustafsson 2010, s. 130f. Se även Gullbrandsson 2006,
s. 49.
bebyggelsehistorisk tidskrift 63/2012 73
mattias legnér
7 Anvisningarna citeras bl.a. i Allmänna Brandförsäkringsverkets Anvisningar nr 5, 15 april 1929.
8Götherström 1935, s. 3.
9Garnert 1989.
10Curman 1956, ”Fant, Erik Johan” i Svenskt Biografiskt
Lexikon.
11Fant 1922, s. 155.
12Edman, 1999.
13Fant 1922, s. 147f.
14Lindegren 1917, s. 9.
15Fant 1922, s. 158.
16Edman 1922, s. 43f.
17Fant 1922, s. 151.
18Fant 1922, s. 153f.
19Fant 1922, s. 148.
20Fant 1922, s. 149.
21Fant 1922, s. 150.
22 Experimenten i Gripsholms slott behandlas i Legnér
2011, s. 125–137.
23 Jacobsson, Frits, ”Elektrisk kyrkouppvärmning”, ERA.
Organ för föreningen för elektricitetens rationella användning 1930-10-15.
24Om 1920-talets mätningar och försök med museiklimat
se Legnér 2010, s. 45–58.
25Hjulström 1940, planscher 7–8.
26 Johnny Roosval: Forskaren, läraren, Visby 1982.
27Roosval 1943, s. 26.
28Sjögren 1948, s. 17–18.
29 ATA, Erik Fants arkiv, F1:5, fascikel ”Anga” (1947).
30 ATA, Kulturhistoriska byrån, topografiska dossierer,
Anga kyrka, brev till Anga församling från Henning Leo,
Byggnadsstyrelsen, 1945-08-08.
31 ATA, Erik Fants arkiv, F1:5, fascikel ”Eskelhem”.
32 Lagerlöf & Stolt 1974.
33Ambrosiani 1912, s. 74.
34 ATA, Erik Fants arkiv, F1:7, fascikel ”Hejde”, brev ”Till
R.A.” 9 maj 1936.
35 ATA, K-byrån, F3a:6, brev från R. Hjorth, Byggnadsstyrelsen, till M. Carlman 1946-11-12.
36 ATA, K-byrån, F3a:6, diagram över godkända ritningsförslag till värmeanläggningar i kyrkor, feb. 1954.
37 ATA, Erik Fants arkiv, F1:5, fascikel ”Etelhem”.
38 ATA, K-byrån, F3ca:9, E. Heinemans brev till Elektrifieringsbyrån 1934-07-26.
39Holmström 1967, s. 9–23.
40 ATA, K-byrån, F3a:7, ”Protokoll fört vid sammanträde
med Kyrkouppvärmningskommittén onsdagen den 24
februari 1954 …”, p. 1.
41Ljungberg 1984, s. 25–43.
Käll- och litteraturförteckning
Otryckta källor
Antikvarisk-topografiska arkivet (ATA), Stockholm
Erik Fants arkiv
Vol. F1:5–10: Kyrkliga ritningar, handlingar och foton,
mindre format
Topografiska dossierer
Anga
74 bebyggelsehistorisk tidskrift 63/2012  
Kulturhistoriska byrån
Vol. F3ca:9 Handlingar angående elektricitet i kyrkor
1912–1950
Vol. F3a:6 Handlingar i tekniska ärenden: 1920–60-tal
Vol. F3a:7 Handlingar i tekniska ärenden: 1920–60-tal
Tryckta källor och litteratur
Allmänna Brandförsäkringsverkets Anvisningar nr 5, 15
april 1929
Ambrosiani, Sune, 1912, Gotländska kyrkoinventarier.
Curman, Sigurd, 1956, ”Fant, Erik Johan”, Svenskt Biografiskt Lexikon Bd 15 (s. 357).
Edman, Victor, 1999, En svensk restaureringstradition. Tre
arkitekter gestaltar 1900-talets historiesyn.
Elmén Berg, Lotta, Fem ödekyrkor i Norrland. Kyrklig förnyelse, kulturminnesvård och kyrkorestaureringar vid
1900-talets början, Umeå 1997.
Fant, Erik, 1922, ”Om moderna vid principer vid kyrkorestaureringar”, Tidskrift för hembygdsvård (s. 143–162).
Garnert, Jan, 1989, Ljus och kraft. Historien om Hälsinglands elektrifiering.
Gullbrandsson, Robin, 2006, ”Tills du återupprättat helgedomarna”. Kyrkorestaureringar i Västergötland 1920–
1960.
Gustafsson, Lotta, 2010, Medeltidskyrkan i Uppland. Re­
staurering och rumslig förnyelse under 1900-talet.
Götherström, R., 1935, ”Brandskydd för museer och kulturhistoriskt värdefulla byggnader”, Svenska museer 1935:1
(s. 1–5).
Hansson, Joakim, 2006, ”1800-talet och det tidiga 1900-talets restaureringar och ändringar i de gotländska kyrkorna”, Byggnadshyttan på Gotland 2005/2006.
Hjulström, Filip, 1940, Sveriges elektrifiering. En ekonomisk-geografisk studie över den elektriska energiförsörjningens utveckling.
Holmström, Ingmar, 1967, ”Skador vid uppvärmning av
gamla stenkyrkor”, Byggmästaren nr 1 (s. 9–23).
Jacobsson, Frits, 1930, ”Elektrisk kyrkouppvärmning”, ERA.
Organ för föreningen för elektricitetens rationella användning 1930-10-15.
Jacobsson, Frits, 1926, Effektbehovet vid elektrisk uppvärmning av kyrkor samt uppvärmningsförsök i Gripsholms
slott.
Johnny Roosval: Forskaren, läraren, Visby 1982.
Lagerlöf, Erland & Stolt, Bengt, 1974, Sveriges kyrkor. Gotland 6:6. Hemse ting. Eke kyrka.
Legnér, Mattias, 2010, ”För människans väl, eller föremålens? Komfort, bevarande och innemiljö i 1920- och
30-talens museer”, i Adri de Ridder & Åke Sandström
(red.), Gotlands akademiker tycker… 2010 (s. 45–58).
Legnér, Mattias, 2011, ”On the Early History of Museum
Environment Control: Nationalmuseum and Gripsholm
Castle in Sweden, 1866–1932”, Studies in Conservation
56 (s. 125–137).
Legnér, Mattias, 2012, ”Tracing the historic indoor climate
of a Swedish church, c. 1800–2000”, APT Bulletin. Journal of Preservation Technology XLIII:1 (s. 49–56).
Legnér, Mattias & Geijer, Mia, 2012a, ”Heating Regimes in
Old Swedish Churches 1880-1980”, paper vid European
kyrkan — ”en maskin att sitta i”
Workshop and Training Day on Cultural Heritage,
Oslo 24–26 september 2012.
Legnér, Mattias & Geijer, Mia, 2012b, ”On Historical Climate in Swedish Stone Churches”, i Tor Broström &
Lisa Nilsen (red.), Postprints from the Conference Energy Efficiency in Historic Buildings, Visby 9–11 February, 2011 (s. 245–259).
Lindegren, Axel, 1917, Om kyrkorestaurering.
Ljungberg, Jonas, 1984, ”Perspektiv på energipriserna”, i Olle
Krantz & Lennart Schön (red.), Energi och strukturförändring i Sverige (s. 25–43).
Papavisileiou, Spyridon, Makrodimitri, Magdalini, Campbell, James, 2012, ”The Construction and Integration
of Historic Heating Systems in Churches in the United
Kingdom from the 17th to the Early 20th Century”, i
Robert Carvais m.fl. (red.), Nuts & Bolts of Construction History. Culture, Technology and Society, Vol. 3
(s. 277–288).
Roosval, Johnny, 1943, Sockenkyrka och Salomos tempel.
Sjögren, H., 1948, ”Anga kyrkas restaurering”, i Julhälsningar till församlingarna i Visby stift, Visby (s. 17–26).
Tegnér, Göran, 1991, ”Sigurd Curmans restaureringar”, Kulturmiljövård nr 3 (s. 28–34).
[Zettervall, Helgo,] 1887, Allmänna anvisningar rörande
kyrkobyggnader.
The church — “a machine for sitting”: the introduction of heating systems into medieval Gotland churches during the early 20th century
by Mattias Legnér
Summary
This essay deals with heating installations put
into medieval Gotland churches from the 1920s
to the early 1950s. Focus is on the work of the
restorer Erik Johan Fant (1889–1954) who was
the most frequently engaged restorer of churches in Sweden from c. 1925 to 1950. His work
has not been the subject of much academic
research. The essay covers how Fant and authorities involved in the restorations perceived
the aesthetical and practical issues of installing
modern heating systems in medieval churches. It
also places Fant’s work in the wider context of
heating for comfort and conservation purposes
in churches. Our knowledge of heating systems
used in churches in the past is very limited: on
what grounds was a certain system chosen, how
was it designed, and what consequences did it
have for the conservation of the church? From
having been solely an issue of increased comfort
and pleasing design, the development of heating
technology increasingly involved the interests of
conservation. In the first half of the 20th century, central or electric heating was introduced
in many stone churches, but often without any
analysis of the risks involved. Still in the 1920s,
the typical Gotland church was heated with just
one or two ovens. They were still not electrified.
Two problems especially were connected to
over-heating before the 1950s: first the soiling of
walls and vaults, and second the desiccation of
organic materials, particularly painted wooden
objects. Central heating, especially in the form
of low pressure steam which was common before 1945, certainly made these damages worse.
Despite these issues, almost all of the 2,700
churches in Sweden had some kind of heating installed by the mid-1950s, and the reason
was that heating primarily was perceived by the
Swedish Church as a matter of comfort. Shortly
after the end of the period in question, damages
caused by heating would attract more attention
from the developing conservation field.
Keywords: Gotland churches, Heating and ventilation, Indoor climate history, Conservation,
Restoration, Comfort
bebyggelsehistorisk tidskrift 63/2012 75
Har säteritaket polsk opprinnelse?
Et eksempel på undervurdering av østeuropeisk innflytelse i vesteuropeisk
arkitekturhistorie
av Lars Jacob Hvinden-Haug
H
ensikten med artikkelen er å sannsynliggjøre at det svenske säteritaket er en
takform overtatt på 1600-tallet fra polsk
byggeskikk. For å belegge dette er det forsøkt
å finne eldste eksisterende forekomst av takfor-
76 bebyggelsehistorisk tidskrift 63/2012  
men i begge land. Første kjente kilde til takformen i Polen er et kobberstikk som viser prospektet av Krakow (usignert og udatert) publisert av
Braun og Hogenberg før 1617. Kong Sigismund
3. av Polen flyttet gradvis hovedstaden fra Kra-
figur 1. Krakow før 1617 (antagelig ca 1600). Kolorert kobberstikk fra Georg Braun og Franz Hogenberg:
Civitas orbis terrarium. Historisches Museum Frankfurt. Taschen 2011.
kow til Warszawa i årene 1596–1611. Krakow er
i tittelvignetten på stikket benevnt hovedstad i
Polen og kobberstikket bør derfor være laget iallefall før 1611.1
Brukken takform med taketasje fremgår av
fire bygninger i Krakows forstad i bildets forgrunn. Avbildningen av disse forholdsvis små
enetasjes hus, sannsynligvis tømmerbygninger,
kan være den eldste kilde som kjennes til takformen i Polen. De er åpenbart fornemme hus,
siden tre av dem har tårn, og må regnes for villaer i byens forsteder; ”malmgårdar” i svensk
forstand.2
Den sterke politiske forbindelsen mellom
Sverige og Polen på 1500–1600-tallet er utvilsom:
krigene landene imellom og det nære slektskapet mellom kongehusene av Vasaætten. Kulturell påvirkning har man mindre kunnskaper om.
Sammenligninger mellom polsk og svensk bygningstradisjon synes ikke å være gjennomført, og
dette skyldes utvilsomt manglende forbindelser
mellom østeuropeisk og vesteuropeisk arkitekturhistorisk forskning. Den vanlige forekomsten
av den brukne takformen i Polen gjør at man må
stille spørsmålet om Polen kan ha påvirket arkitekturen i Sverige. Den polske barokk- og renes-
bebyggelsehistorisk tidskrift 63/2012 77
lars jacob hvinden-haug
sansearkitektur av tre er lite kjent i Skandinavia.
Jeg vil her gå gjennom den brukne takformen
med polske og svenske eksempler for å sannsynliggjøre en sammenheng. Intensjonen er ikke
å avgjøre takformens utvikling og avstamning
innen Polen, til det er jeg for ukjent med det
polske språk og materiale. Dette må overlates
polsk forskning. Metodologiske begrensninger
er mangelen på eksisterende polsk materiale, og
at studiet er basert på sekundærkilder. Det er
imidlertid forsøkt å få oversikt over forskningsstatus i Polen, og det er å håpe at artikkelen kan
gi inspirasjon til videre diskusjon og samarbeide.
De nasjonale krav på takformen
Säteritaket er blitt betraktet som et særsvensk
fenomen, uten at samme type takforms hyppige
forekomst i Polen er kommentert. Samtidig er
det brukne tak i Polen ”dach łamany polski” der
regnet for særpolsk, men uten større forsøk på
å rettferdiggjøre herkomsten. De to nasjoner er
historisk bundet sammen politisk og utvilsomt
også kulturelt, med Østersjøen som skiller og
binder dem sammen. I Sverige er den brukne
takform forbundet med ”säteriet”; den adelige
setegården/herregården. Säteritakets presumtive forbindelse til byggeskikk i Polen kan gi en
større forståelse av fenomenets bakgrunn og betydning.
Slik fremstilles säteritaket i Signums svenska
konsthistoria fra 1997: ”Det är just på takformernas område som Sverige har lämnat sitt kanske enda självständiga bidrag till den europeiska
1600-talsarkitekturen, nämligen det såkallade säteritaket, som utvecklades av arkitekterna Simon
och Jean de la Vallée, far och son.”3
I Sverige har säteritakformens opphav og arkitektur lenge vært drøftet. Man har sett til Italia
og Frankrike når säteritaket skulle forankres i arkitekturhistorien. Ellers er det nasjonale understreket sterkt, formen er ansett for et selvstendig
svensk fenomen oppstått med impulser fra disse
kulturnasjoner 4: ”för Sverige unikt”,5 ”den genuint svenska form”,6 ”en svensk uppfinning”.7 Det
har vært enighet om takformens utbredelse til
landets herregårdsbebyggelse via Riddarhuset
i Stockholms karnissformede takform.8 Sten
Karling presenterte teorien om avstamning fra
italiensk villaarkitektur med sal i taketasjen i
forbindelse med lysthuset i Kungsträdgården
i Stockholm av ark. Simon de la Vallée, oppført 1642–1643 for dronning Kristina.9 Ragnar
Josephson og Björn Wåhlin hevdet at formen
opprinnelig må være utviklet fra kirkebygninger;
basilikaens takform.10 Barbro Flodin har vist til
Tyska kyrkan og palasset Makalös (1635–1642) i
Stockholm, begge av Hans Jakob Kristler.11 Utover dette har det også vært regnet for en praktisk betinget takform utviklet innen Sverige.12
Definisjoner
Säteritak og dach łamany polski har en ”brukken” eller ”brutt” form hvor de to takplan har
omtrent samme vinkel og er forskjøvet vertikalt
med et lavere veggparti mellom, gjerne med
glugger eller vinduer. Denne typen kalles i Polen
figur 2. Utsnitt som viser bygninger med brukken takform.
78 bebyggelsehistorisk tidskrift 63/2012  
har säteritaket polsk opprinnelse?
også mer spesifikt dach łamany krakowski, da
betegnelsen polski også dekker typen som bare
har en gesims i bruddet, lignende mansardtaket.
Betegnelsen på säteritak var i Sverige egentlig
”italienskt tak”, og veggpartiet ble kalt ”italianen”.13 Betegnelsen er antagelig første gang kjent
fra 1681.14 Betegnelsen italiensk tak har også
vært brukt i Polen om den brukne takform på
1700-tallet, men på 1600-tallet betegnet det visstnok et lavere valmet tak, og tak skjult bak en
høy attika.15 Betegnelsen ”säteritak” er anvendt
av Gustaf Upmark i en artikkel om Tidö 1897 og
kjennes ikke tidligere enn dette fra litteraturen.16
Björn Wåhlin har i 1979 typologisert säteritaket
i flere typer,17 men jeg velger her hovedsakelig
å drøfte brukket takform med taketasje i bruddet. Det er denne formen som er avbildet på
prospektet av Krakow. Man unngår også den
diffuse grenseoppgangen mot takformer senere
avledet eller inspirert av mansardtaket. I dagens
Sverige brukes visstnok säteritakbetegnelsen kun
om takformen med taketasje. De fleste som
har beskrevet säteritaket har inkludert brukket
takform med gesims i bruddet. Erixon (1947),
Flodin (1976) og Wåhlin (1979) brukte også betegnelsen på takformen med gesims. Denne er
ifølge Peter Furness Lindén på 1900-tallet kalt
”falskt säteritak”, og sies ifølge ham av Wijnblad
å kalles ”Franskt brutet tak” (1755).18 Wijnblad
beskriver imidlertid mansardtakformen så vidt
jeg kan se. Takformen med gesims er neppe mer
falsk enn den med taketasje, begge forekommer
hyppig både i Sverige og Polen. Det som skiller
mansardtakformen fra gesimsformen er knekken
i bruddet av takflaten ved takgesimsen; øverst
en slak takvinkel, og en brattere nedre takvinkel
under takgesimsen. I Polen er takformen med
gesims kalt tak av ”polsk brukken form”; dach
łamany polski, mens formen med taketasje i
mer spesifikk sammenheng er kalt ”brukket tak
fra Krakow”; dach łamany krakowski, og er regnet for en eldre type.19 Generelt synes imidlertid
brukne tak å være betegnet ”polski” uansett.20
Det er sannsynlig at de to brukne takformene
med parallelle takflater er nær beslektet, og at
gesimsformen kan ha samme bakgrunn i Sverige
som takformen med taketasje; det egentlige ”säteritak”.21
Tidligere forskning
Sverige
Arkitekturhistorikeren Ragnar Josephson hevdet
i 1918 at säteritaket stammet fra kirkearkitekturen; basilikataket. Han mente formen var overført til verdslig arkitektur gjennom nordfløyen på
Stockholms gamle slott, kirkefløyen som hadde
en takoppbygning for en forbindelsesgang lagt
på mønet, kalt ”den gröna gången” (1587–88).22
I et festskrift for den internasjonalt kjente
kunsthistoriker Heinrich Wölfflin fra 1924 skrives i forbindelse med Tessins arkitektur at säteritaket var overtatt fra landsens trearkitektur.23
Dette ble hevdet av Josephson i 1926, og kan
stamme fra ham.24
Lysthuset ved Kungsträdgården var oppført
1642–43 av ark. Simon de la Vallée og hadde
brukken takform med taketasje.25 Arkitekturhi­
storikeren Sten Karling skrev om dette at ”Förloppet är helt enkelt: den italienska takpaviljong­
en apteras av en fransk skolad arkitekt. Den
takform som de la Vallée på så sätt introducerar
i vårt land /.../ är /…/ säteritaket in nuce.” Karling viser som illustrasjon et lignende lysthus
med rektangulær taketasje i F.J. Furttenbachs Architectura civilis, Ulm 1628.26 Han redegjør for
de italienske renessanseforbilder, med lysthus
eller altan på taket. Karling redegjorde også for
franske forbilder for karnisstakformen ved Riddarhuset i Stockholm, men kjente ikke de mer
direkte paralleller.
Arkitekturhistorikeren Barbro Flodin fremhever i sin artikkel fra 1976 om byggmesteren
Hans Jakob Kristler at han gjennom sine takkonstruksjoner for Makalös og Tyska kyrkan,
begge i Stockholm, bidro til den tidligste utviklingen av säteritaket i Sverige.27 Palasset Makalös
(1635–1642, brent 1825) var oppført for riksmarsken Jakob Pontusson de la Gardie av ark. Hans
Jakob Kristler fra Strasbourg eller Torun i Polen.
Det var her snakk om takformen med gesims i
bruddet. Flodin hevder at säteritakformen var
løsningen på et praktisk problem for å gi lagerplass på loftet og lavere takvinkel.28 Flodin viser til en svensk håndskrift L’Architecture Civile
som er en håndbok i bygningsteknikk tilskrevet
Jean de la Vallée.29 Man bør imidlertid ikke helt
bebyggelsehistorisk tidskrift 63/2012 79
lars jacob hvinden-haug
figur 3. Den lille herregården Liljeholmen i Östergötland dateres av Åke Nisbeth til midten av 1600-tallet, men
siden ombygd. Likheten med bygningene i Krakow-stikket er tydelig, her også med tårnformen som rommer
inngangspartiet. foto: Gunnar Källström 1995.
tro på forfatterens økonomiske begrunnelse for
anvendelse av valmtak på fornemme bygninger
(for å spare oppføringen av gavler!). Til enhver
tid er arkitektoniske former rettferdiggjort gjennom økonomi og nytteverdi. Dette økonomiske
aspekt videreføres av Flodin til säteritaket, og
at det ble vanlig i annen halvdel av 1600-tallet
mener hun således kan skyldes stormennenes
sviktende økonomi: ”ur nödvändigheten utvecklades ett stilideal.” Ellehag har 2003 et lignende
synspunkt.30 Dette står i et pussig forhold til
at man i 1731 av økonomiske årsaker erstattet
säteritakformen med saltak på typetegningene
for offiserbosteder da typen var ansett for dyr å
oppføre og vedlikeholde.31
Björn Wåhlin definerer i 1979 fire typer säteritak og vender tilbake til Josephsons antagelse
om basilikataket som utgangspunkt for formen,
med ”gröna gången” over slottskirkens tak på
Stockholms slott som et utgangspunkt for herregårdenes bruk av den. Wåhlin beskriver i sin
katalogdel de bevarte tak i Sverige. Han hevder at siden den svenske adel, pga. de tidligere
80 bebyggelsehistorisk tidskrift 63/2012  
enkle forhold i landet, i sin storhetstid ”hade
inga egna byggnadstraditioner att falla tillbaka
på”, så man til de monumentale domkirkenes
takformer. Siden beholdt man takformen ”trots
dess inhemska ursprung” da utenlandske arkitekter mot midten av 1600-tallet introduserte
nye arkitekturformer. Dette virker lite trolig da
det har foregått import av nye arkitekturformer
til en hver tid, og man behøvde ikke bare se
til hjemlandet for arkitektonisk inspirasjon med
den utstrakte svenske krigføring på kontinentet
på 1600-tallet.
Polen
Noen samlet fremstilling (monografi) om den
brukne takform i Polen ser ikke ut til å eksistere.
Det er i polsk litteratur antagelig knyttet usikkerhet til formens eldste historie. Det ”polske
brukne tak” forekommer ifølge allmen polsk arkitekturhistorie i annen halvdel av 1600-tallet.32
Det eldste eksemplet som er funnet beskrevet er
av typen ”Krakow”; slottet Tarłów i Podzamcze
har säteritaket polsk opprinnelse?
figur 4. Herregården Laskowa i Malpolska dateres til 1677, og er en av de eldste kjente bevarte bygninger med
denne type tak i Polen i dag. foto: Adam Milobedzki 1980.
Piekoszowskie fra c. 1650, arkitekt var italieneren
Tomasz Poncino (ca 1590–1659).33 Arkitekturtraktaten fra 1659 tilskrevet Opaliński omtaler ikke
den brukne takformen.34 Krakow og provinsen
omkring, Malopolska, sies å være opphavsstedet
i Polen. Herregården Laskowa dateres til 1677,
en av de eldste kjente bevarte bygninger med
denne type tak idag.35 I provinsen Malopolska
var takformen også vanlig i byene, mens i de vestre deler av Polen var mansardformen vanligere
i byene.36
Med hensyn til takformens opphav er to muligheter beskrevet i polsk litteratur; A. et resultat
av utvikling i folkearkitekturen, som en konstruksjon egnet til å spenne over brede bygninger for
å unngå lange sperrer, eller B. en barokk takform, en variant av mansardtaket inspirert av
europeisk arkitektur; fransk og italiensk.
At det polske brukne tak er utviklet fra takformer i folkearkitekturen ble hevdet i litteratur
fra før annen verdenskrig.37 Takformen forklares
som lokalt utledet fra adderte bygningskropper
med separate tak med takrenner mellom (slik
det også var utbredt i sentral- og nordeuropeiske
områder i middelalder og renessanse ved store
bygninger med dobbel plan eller mer), og som
en løsning på det praktiske problem med avrenning mellom takene ved å oppføre et ekstra tak
over. Den polske arkitekturhistorikeren Tloczek
viser til denne teorien i 1980.38 Det er åpenbart
at takformen i Polen lenge er brukt på alminnelige men brede hus der italiensk eller barokkpåvirkede villaimpulser vanligvis ikke har gjort seg
meget gjeldende, slik som forrådshus, landsens
gjestgiverier og uthus. Brede tømmerbygninger
med dobbel plan forekommer tidlig i folkearkitekturen, i motsetning til i Skandinavia.
Hyppigere bruk av mansardtakformen vest i
Polen på 1700-tallet kan underbygge et opphav
i folkearkitekturen for det polske brukne taket,
som vestover kan være fortrengt til fordel for
den importerte takformen. Zdzanskis arkitekturtraktat fra 1749 anbefalte mansardtaket for
herregårder.39 Tloczek er antagelig i tvil om den
franske mansardformen kan ha påvirket den polske formen.40
bebyggelsehistorisk tidskrift 63/2012 81
lars jacob hvinden-haug
høyde. Derimot kan man oppnå lys og luftning
av loftet gjennom det brutte parti uten åpninger
i selve takflaten, og dette er antagelig et vesentlig
moment ved brukken takform.
Sigurd Wallin uttalte om de karolinske herregårder i Västmanland at: ”Ser man emellertid
dessa tak inifrån, skall man snart lägga märke
till, att takstolskonstruktionerna äro nära nog
lika många som säteritaken.”41 Han viser gjennom snittegninger eksempler, alle forskjellige.
Wåhlin uttaler ”Variationerna på säteritaket
kan, trots dess relativa likheter, sägas vara oändliga. … Det är inte någon överdrift att säga, att
inget säteritak är ett annat likt, om man bortser
från tak vid samma anläggning.”42 Dette underbygges av Lindéns undersøkelse som imidlertid
kun viser tre eksempler.43 At man har benyttet
forskjellige konstruksjoner for å oppnå en ytre
form tyder på et importert formspråk, fremfor
et lokalt utviklet system. I Polen synes konstruksjonen alltid enkel; bukker eller stoler bærer det
øverste taket og det nederste taket støtter seg
som pulttak mot disse bukkene.44 Herregårdene
i Polen var gjerne brede enetasjes (tømmer-) bygninger med dobbel romplan, ergo fikk de ofte
denne takform.
figur 5. Snitt av takkonstruksjoner fra Sverige og
Polen. Tegninger av Wallin 1931 og Tloczek 1980.
Konstruksjon og form
Den ytre formen er tillagt hovedvekt i artikkelen, men en takform er vanligvis betinget av sin
konstruksjon. Konstruksjonene av takformen i
Sverige er ikke enhetlig. Ofte er bare et lite tak
lagt ovenpå den egentlige takkonstruksjonen
som er et alminnelig valmtak. I Polen synes øvre
takparti alltid understøttet av langsgående takstoler så langt det har vært mulig å observere.
Takformen har dermed åpenbare praktiske årsaker. Formens opprinnelige hensikt må ha vært å
spenne et tak over brede bygningskropper på en
materialbesparende måte ved å unngå kraftige
og lange bjelker og sperrer. Tatt i betraktning at
det sjelden er innredet rom i taketasjen vinner
man knapt rom på loftet siden en alminnelig
valmet takkonstruksjon neppe gir særlig mindre
82 bebyggelsehistorisk tidskrift 63/2012  
Beslektede takformer
Fransk brukket tak — Mansard
Mansardtaket fikk meget stor popularitet i europeisk barokkarkitektur. Grensesnittet mot andre
brukne takformer er derfor viktig i denne sammenheng. Mansardkonstruksjonen er utvilsomt
av fransk opprinnelse, fortrinnsvis valmet, med
et brattere nedre takplan, egentlig med innredet taketasje med vinduer i arker. Den egentlige
mansardtakkonstruksjon står dessuten uten understøttende stoler under øvre takparti, en materialbesparende konstruksjon for store spenn.
Mansardtaket slik man definerer det er heller
ikke svært gammelt i Frankrike. Det er skapt i
Paris på midten av 1600-tallet.45 Tak med flat altan og bratte taksider, samt brukne tak uten innredet taketasje har eksistert før dette. Ark. Pierre
Lescots fløy ved Louvre i Paris fra 1553 er antagelig det først eksemplet på formen med takaltan,
har säteritaket polsk opprinnelse?
figur 6. Villa Lanckoronski, Brzezie, fra første halvdel 1600-tallet er et eksempel på direkte italiensk innflytelse.
foto: Adam Milobedzki 1980.
som ble meget brukt på slutten av 1500-tallet og
på 1600-tallet i hele Europa, også i Skandinavia
og Polen.46
Mansardtakets lave takgesims kan ha gjort
denne formen for brukket takform mer populær
på 1700-tallet enn formen med en høyere taketasje. I Polen kalles det i dag som ellers i Europa
mansard, men også som hos Wijnblad; ”fransk
brukket tak”. En uklar grense mot dach łamany
polski er her tilstede. At det franske mansardtaket i utgangspunktet skulle ha gitt inspirasjon
til de polske former synes vanskelig å tro, ettersom mansardtaket i mindre grad forekom utenfor Frankrike før omkring 1700, og det polske
brukne tak allment rakk å bli utbredt før dette.
Det synes tvilsomt om mansardtaket skulle tas i
bruk i Polen tidligere enn ellers, og i en annen
form, og dessuten få så stor utbredelse i alminnelig bebyggelse. 47 I Sverige ble formen anvendt
tidlig; ark. Nicodemus Tessins Sjöö og Mälsåker,
begge fra 1670-tallet, er vel av de første.48
I Polsk litteratur synes ikke grensen mot mansardform å være ansett for svært betydningsfull,
formen blir heller ikke svært forskjellig fra mansardformen når skillet mellom takflatene kun
er en gesims — og det er den vanligste form i
Polen.49
Italiensk tak med taketasje
Sten Karling redegjorde for den italienske villatypen med lysthus ovenpå taket (etter hans
tolkning) med pyramideformet tak, som typologisk bakgrunn for lysthuset i Kungsträdgården.50
Dette motivet har imidlertid en mer praktisk betinget bakgrunn han neppe kjente som faktisk
gjør relevansen til de brukne tak med taketasje
mer plausibel.
Den italienske form for taketasje ble vurdert
av Karling i forhold til lysthuset i Kungsträdgården i Stockholm. Hans oppfatning av taketasjens funksjon som ”lysthus” har imidlertid
virket tilslørende i forhold til relasjonen mellom
bebyggelsehistorisk tidskrift 63/2012 83
lars jacob hvinden-haug
denne form og de brukne tak med taketasje. Taketasjen var i romersk sammenheng et rom med
viktig oppbevaringsfunksjon; ”guardarobba”,
gjerne med en overdekket altan (loggia) for lufting og tørking av lintøy. Uansett var dette et
rom med gode luftemuligher, gjerne med større
åpninger med skodder. Altanen kunne unntaksvis bli brukt til herskapets måltider.51 Lysthusfunksjonen er ikke omtalt. Oppbevaringsfunksjonen var f.eks. tilfelle i Palazzo Barberini som
Karling gjengir som illustrasjon. Vi har her både
en funksjonsmessig og formmessig likhet med
den brukne takforms taketasje.
I Toscana og Lazio eksisterer i folkearkitekturen gårder av en type som i renessansen ble
foredlet arkitektonisk for landeiernes villaer.
Gårdene hadde en kompakt plan og et dueslag
som tårnform over hovedtaket. Typen ble videreutviklet og endelig formgitt av ark. Vignola
i Villa Tusculana i Frascati ved Roma oppført
1569 for kardinal Altemps. Typen tilhørte de rustikke, mindre villaer og ble brukt til jaktsteder,
forvalterboliger etc. Dueslag var den opprinnelige funksjon, og ofte ble den fortsatt, som i
Tusculana, men som altan kunne den vel tjene
på landeiernes villaer; belvederer som Lazzarro
kaller dem.52 Men som oftest var antagelig ”belvederene” luftige lagerrom slik Waddy beskriver
funksjonen.
Når det gjelder eksempler på høyere akademisk arkitektur er det neppe tvil om at disse italienske forbilder ligger til grunn. Med god grunn
kan man dessuten anta en påvirkning herfra til
de polske eksempler. I denne sammenheng kan
vises til de italienske arkitekter som var virksomme i Polen, og dronningenes relasjoner til
italienske fyrstehus (Gonzaga, Sforza). Fra Italia
kjennes (riktignok som dueslag og fra 1789) en
malt trekonstruksjon anvendt for en slik konstruksjon.53 Eksemplet kan imidlertid uttrykke
en eldre tradisjon.
Polske tak har også direkte italienske forbilder. Eksempler er Villa Lanckoronski, Brzezie
(første halvdel 1600-tallet) og Villa Firlej, Balice
(før 1624).54 De har en taketasje som bekroning
med pyramidetak på en kvadratisk toetasjes
villabygning og parallellene til italiensk villaarkitektur er åpenbar. Her er det ikke snakk om
84 bebyggelsehistorisk tidskrift 63/2012  
det brukne tak i folkearkitekturen men en ren
importert arkitekturform, i likhet med Öster
Malma i Södermanland (1660-årene) og Horns­
berg ved Stockholm (1656, revet), begge av ark.
Jean de la Vallée.55 De tilhører alle den toetasjes
kvadratiske villaform med pyramidetakbekronet
taketasje og nedstammer direkte fra Vignolas
Villa Tusculana i Frascati.
Toit en carène — skrogtak
Riddarhuset i Stockholm, som er fremhevet som
et logisk forbilde for herregårdenes säteritak
med sin praktfulle arkitektur, har egentlig takvinkler som forholder seg i retning av mansardtakets, taksperrene er ikke parallelle, og det nederste takfall er forholdsvis bratt under den ytre
karnissformen. Det tilsvarer den takform som
kaltes hollandsk mansardtak i Tyskland (øvre
takfall har en vinkel på ca 20°, nedre ca 45°).56
Den svungne karnissformen kalles i Frankrike
toit en carène (”skrogtak”) og regnes for ark.
Philibert de l’Ormes oppfinnelse.57 Dette er en
mindre kjent takform i felleseuropeisk arkitekturhistorie. Jean de la Vallées svungne takform
er derfor mer en renessanse/manierismeform
og ikke en ny oppfinnelse. Hans far brukte det
over taketasjen på lysthuset i Kungsträdgården.58
Som ved säteritakene ble dette også en ytre form
i Sverige.59 Karling hevdet at den svungne takform først og fremst forekom på hagearkitektur,60 men den var også ellers hyppig anvendt;
jfr. Hôtel de Marle — det svenske institutt i
Paris!61
Symbol
I begge land er den brukne takformen representert ved ”herregården”. I Polen er det imidlertid
større vekt på ”stort hus” (stort spenn) enn i
Sverige der säteri-aspektet synes sterkere enn
dwor-aspektet i Polen. Det kan imidlertid hende
at ettertiden i Sverige har lagt noe større vekt på
säteriaspektet ved takformen enn samtiden gjorde, ikke minst ved selve betegnelsen.62 Klassedimensjonen synes uansett mindre tilstede i Polen,
og formen synes mer som gitt av en konstruksjon enn som en arkitektonisk form anvendt for
formens egen skyld.
har säteritaket polsk opprinnelse?
figur 7. Gjestgiveri i Galizien, oppført på 1700-tallet. Bygningen har polsk brukken takform, men bærer ellers
lite preg av akademisk arkitektur. foto: Forfatteren 2008.
Barokken kom til uttrykk langt tidligere i trearkitekturen i Polen enn i Sverige, allerede på
begynnelsen av 1600-tallet ble store trebygning­
er oppført av italienske arkitekter. 1600-tallets
arkitektonisk utformede polske paléer og herregårder av tømmer tegnet av italienske og nederlandske arkitekter kan ha vært et overkommelig
forbilde for den svenske adel.63 Sverige gjorde i
stormaktstiden aktivt bruk av direkte forbilder
fra de store kulturnasjoner i sin arkitektur, og
Polen må i første halvdel av 1600-årene definitivt
sies å tilhøre disse. Svenskene kan ha overtatt
den enetasjes hustypen med dobbel planløsning
til sine herregårder, der laftet tømmer som i Polen var vanlig byggemateriale, og med bygningstypen fulgte takformen.
Bygningstypen med sin tilhørende takform
ble et symbol på adelige rettigheter i Sverige —
säteritaket og dobbel romplan viste til standsmessig bebyggelse. Sigurd Wallin beskrev i 1931
takformen som et klassemerke: ”Det synes som
om man ur de många trevande konstruktions-
försöken skulle kunna utläsa, att säteritaket just
var en form, som icke betingades av ett egentligt
byggnadsbehov, utan var en exteriörsak, avsedd
att tjäna som gradbeteckning på manbyggnaden å adelns sätesgårdar, ett privilegium rent
av jämte de övriga. Rättsligt torde detta förhållande knappast ha varit utformat, men mycket
tyder på att saken i praktiken verkligen vunnit
en bestämd stadga, och att säteritaken var ett av
de kriterier, på vilka man kunde skilja en laglig
sätesgård från en mindervärdig.”64
Den brukne takformen sammen med den
lille klassisistiske portikusen foran den enetasjes herregårdsbygning av rappet (svensk: reveterat) tømmer ble idealet for herregården, selve
symbolet på polsk-litauisk herregårdsliv slik det
romantisk beskrives i Pan Tadeusz.65 Lesniakowski hevder at den polske herregården som ideal
allerede var etablert i 1743 da traktaten til Wojciech Bystronowski fremhevet den enkle herregården av tømmer som en for Polen unik og
ideell nasjonal type, et uttrykk for ideer om godt
bebyggelsehistorisk tidskrift 63/2012 85
lars jacob hvinden-haug
hushold, nytte og moderasjon i forbindelse med
villalivet som går tilbake til Plinius’, Varros og
Ciceros skrifter, 66 som igjen preget den polske
sarmatismen med idealet om en enkel livsførsel
på landet. 67
Kong Jan 3. Sobieski oppførte lystslottet Wilanow ved Warszawa 1677–1680 med herregårdstypen som modell. Enkelhet i uttrykket understreket hans egen forbindelse og avhengighet av
adelen, en konsekvens av det polske valgkonge­
dømmet der kongen måtte velges enstemmig av
hele den tallrike adelen (”polsk riksdag”).
Historisk bakgrunn
Jeg gjengir en kort oversikt over Sverige og Polens felles politiske historie for å sannsynliggjøre
kulturell utveksling i første halvdel av 1600-tallet
som konsekvens av felttog og svensk tilstedeværelse på kontinentet i randsonen av det polske
samveldet. Den første polske konge av den svenske Vasaætten var Sigismund 3., konge av Polen
og storfyrste av Litauen 1587–1632, samt konge
av Sverige 1592–1599. Det eksisterte således en
personalunion 1592–1599 mellom Sverige, Polen
og Litauen. Sigismund var sønn av Johan 3. konge av Sverige og Katarina Jagellonica (datter av
Sigismund 1. konge av Polen), samt sønnesønn
av Gustav 1. Vasa, konge av Sverige. Kong Sigis­
mund og hans onkel hertug Karl, (siden Karl 9.
av Sverige), lå i krig 1598–1599, med resultatet at
Sigismund ble avsatt fra Sveriges trone, og hertug Karl tok over makten. Den andre polske krig
pågikk 1600–1629 og var en videre maktkamp
mellom Sigismund og Karl 9. (og senere kong
Gustav 2. Adolf) om den svenske kronen, med
angrep på polske Livland fra svenske Estland.
Sverige innledet i 1621 en offensiv mot Riga og
senere utspiltes krigen under ledelse av Gustav
2. Adolf i Øst-Preussen. Sverige gikk i 1629 seirende ut av krigen. Polen avsto nordlige Livland
inklusive Riga og flere Østersjøbyer i Preussen
till Sverige.
Sigismunds sønn Vladislav 4. var konge av Polen og storfyrste av Litauen 1632–1648. Han vant
i 1635 tilbake de prøyssiske havnebyer fra svenskene som faren Sigismund i 1629 hadde måttet
avstå. Sigismunds sønn var også den neste kon-
86 bebyggelsehistorisk tidskrift 63/2012  
gen; Johan 2. Kasimir, konge av Polen og storfyrste av Litauen 1648–1668. Etter den andre polske
krig var det i 1629 inngått en våpenhvile med
Sverige som ble fornyet frem til 1661. I realiteten
var således Polen og Sverige fremdeles i krig da
ingen fred hadde vært sluttet og i 1655 besluttet
Sverige å invadere Polen. Karl 10. Gustavs polske krig (i Polen kalt ”den svenske syndfloden”)
varte 1655–1660. Sverige inntok i begynnelsen
av krigen store deler av Polen/Litauen. Mange
polakker gikk da over på svensk side. For polsk
del betydde krigen den definitive avslutning på
landets stormaktstid. Under krigen med Sverige,
kosakkopprøret og Russlands invasjon, omkom
en stor del av landets befolkning, og de fleste
byer og provinser gjennomgikk betydelige ødeleggelser. Johan 2. Kasimir abdiserte i 1668 og
en mann av den polske adelen ble valgt til ny
konge.
Utviklingen av
dach łamany i Polen
En kombinasjon av impulser er sannsynlig for
dannelsen av takformen i Polen. En italiensk/
internasjonal arkitekturform med hjemmekjente
former kan ha ført til en ”foredling” eller ”akademisering” av en eksisterende folkearkitektur/
byggeskikksform. Resultatet kan ha blitt ”det
brukne tak fra Krakow”. Som Lazzarro uttaler
i forbindelse med den italienske form: ”Nor is
it possible to separate completely the development of the casa da signore from that of the
casa da lavoratore, since each influenced the
other.”68 Men det er åpenbart at det brukne
tak med gesims og ingen taketasje ikke har noe
med den italienske formen å gjøre. En utvikling
innen byggeskikken kan være tilfelle, spesielt
siden denne formen har hatt spesielt stor utbredelse.
Man skal ikke utelukke at krigshandlingene i
første halvdel av 1600-tallet, ikke minst svenskenes, har desimert bebyggelsen, og at det derfor
finnes få eksempler (og senere dokumentasjon
av eldre bebyggelse). I nabolandet Slovakia forekommer lignende takformer i folkearkitekturen,
hvilket kunne underbygge en eldre utvikling i
slavisk område.69
har säteritaket polsk opprinnelse?
Etableringen av
säteritaket i Sverige
Allerede i 1640-årene har man i Stockholm hatt
eksempler på to former brukne tak: Makalös og
lysthuset i Kungsträdgården.70 Dette illustreres
med tydelighet av kobberstikket av Kungsträdgården i Suecia antiqua et hodierna av J. van
Aveelen.71
Lysthuset i Kungsträdgården, oppført 1642–
1643, hadde brukket tak med taketasje som rommet en sal. Dette er det første kjente eksempel
på säteritaket, men funksjonen til taketasjen var
annerledes enn slik den senere skulle bli på herregårder med takformen, mer som de engelske
”galleries” fra 1500-tallet. Det er fra omkring
1670 man for fullt ser bruken av säteritakformen
på de mindre herregårdene i Sverige,72 Dette har
vært sett på som resultat av Riddarhusets ferdigstillelse (1674), men kan være et resultat av arkitekturobservasjoner gjort under de langvarige
felttogene i Polen 1655–1660. Det er ved disse
mindre herregårdene av tømmer man spesielt
gjenkjenner de polske parallellene, ikke bare ved
takene, men også de enetasjes bygningskroppene med dobbel planløsning, ofte med små fløyer, som i Polen kalles ”alkover”. En reaksjonstid på drøye ti år skulle være normalt som en
gjennomsnittstid i forhold til behov for nybygg
og fornyelse av hjemgårdens bygningsmasse for
hjemvendte offiserer.
lig bare virket forsterkende på en tendens. Også
før annen verdenskrig var dette merkbart, iallfall for Polens del. Vurderingen av Øst-Europa
som en for Vest-Europa uvedkommende slavisk
kultur, og pga. Polens deling også politisk mindreverdig, var tilstede før 2. verdenskrig. I boken
Im Schatten von Berlin und Warschau vises det
til dette som et vedvarende problem i tysk forskning, som i likhet med Skandinavia har henvendt seg vest- og sydover i sin diskurs. Polen var
anneksjonsområde for Preussen, Russland og
Østerrike og av ideologiske og propagandistiske
grunner ble det slaviske Polens kultur underkjent i forhold til den tilsynelatende høyerestående tyske kultur i tysk historieforskning. Mens
historieforskningen for lengst er kommet over
denne ignoransen, er arkitektur- og kunsthistorisk forskning både på tysk og polsk side forblitt
i dette og har fortsatt å se mot syd til Frankrike
og Italia. Skandinavia har mye til felles med tysk
forskning. Forståelsen av Nordeuropeisk tidlig
moderne arkitekturutvikling har utvilsomt lidd
under denne ensrettingen, som står som et resultat av 1800- og 1900-tallets politiske verdensbilder, og har lite med eldre tiders faktiske kulturelle strømninger å gjøre. Dragningen mot Italia
har imidlertid vært tilstede til alle tider i NordEuropa; den ”drøm om vælsklandet”. Dette har
Undervurdering av østeuropeisk
innflytelse i vesteuropeisk
arkitekturforskning
Det kan synes underlig at forbindelser mellom
svensk og polsk arkitektur ikke er drøftet tidligere. Den viktigste årsak er den manglende kommunikasjon mellom forskere. Her er jernteppet
utvilsomt en viktig årsak, men dette har antage-
figur 8. Allerede i 1640-årene har man i Stockholm
hatt eksempler på to former brukne tak: Makalös
og lysthuset i Kungsträdgården. Dette illustreres med
tydelighet av kobberstikket av Kungsträdgården i Suecia antiqua et hodierna av J. van Aveelen. foto:
Konsthistorisk tidsskrift 1933.
bebyggelsehistorisk tidskrift 63/2012 87
lars jacob hvinden-haug
dannet bakteppet for forskningens orientering
som i kunsthistorisk forskning i sitt vesen er
konservativ.
Konklusjoner
Det svenske säteritaket har vært antatt selvstendig utviklet i Sverige med anvendelse av elementer fra italiensk og fransk arkitektur. Formen er
regnet for en nasjonal taktype og sterkt assosiert med herregårdsarkitekturen. Takformen synes imidlertid å kunne stamme fra Polen hvor
formen i hvert fall opptrer i begynnelsen av
1600-tallet. I Stockholm forekommer formen i
1640-årene, men ble generelt brukt i alminnelig herregårdsbebyggelse i hvert fall fra og med
1670-årene (og antagelig også i 1660-årene). Bruken av takformen kan være lærdom fra observasjoner gjort under de omfattende svenske krigshandlingene i Polen i 1655–1660. Det er nettopp
ved de mindre herregårdsbygningene av tømmer
likheten med de polske bygningene er åpenbar.
Konstruksjonen er en enkel måte å avhjelpe lange spenn over brede bygningskropper med lys
og utlufting til loftet slik den er brukt i Polen,
mens i Sverige er dette i høy grad en ytre form,
ofte addert den egentlige takkonstruksjon, hvilket kan tyde på et importert formspråk.
Påvisningen av innflytelse fra Polen til Sverige
flytter for en gangs skyld fokus fra vesteuropeisk
arkitekturpåvirkning mot østeuropeisk byggeskikk og arkitektur. Dette kan ha konsekvenser
for relaterte områder i bygningsforskning; innflytelse fra byggeskikk, påvirkning fra Øst-Europa.
De nordeuropeiske landene har i arkitektur- og
kunsthistorien først og fremst sett mot Italia og
Frankrike. I det hele tatt er nok lokale motiver
i arkitekturhistorien blitt underkjent når de er
assimilert i ”det klassiske” eller høyere stands
kultur.
Det kan synes som at säteritaket er direkte avledet av den polske brukne formen dach łamany
krakowski, som igjen kan ha sin bakgrunn fra
polsk folkearkitektur og en tolkning av italienske forbilder. Videre forskning om det polske
brukne taks utvikling bør skje i Polen, der takformens eldre historie fortaper seg bakover i tiden
før 1650-tallet og ”den svenske syndfloden”.
88 bebyggelsehistorisk tidskrift 63/2012  
lars jacob hvinden-haug er utdannet arkitekt
fra Arkitektur- og designhøgskolen i Oslo. Han
tok sin Dr. ing. grad ved samme skole i 2008
med avhandlingen Den eldre barokken i Norge
— bygningenes former og rommenes fordeling
1660–1733. Han er forsker ved Norsk institutt for
kulturminneforskning (NIKU).
[email protected]
Norsk institutt for kulturminneforskning (NIKU)
Storgaten 2
Postboks 736 Sentrum
N-0105 Oslo
Noter
1 Det finnes flere senere trykk, bl.a. fra ca 1638. Füssel,
Stephan (red.): Cities of the World. Complete Edition
of the Colour Plates of 1572–1617. Faksimile av Braun,
Georg og Hogenberg, Franz: Civitas orbis terrarium.
Faksimile av utgave i Historisches Museum Frankfurt.
Taschen 2011:480,481.
2 Man kunne hevde at de avbildede hus var omgitt av svalganger, men dette virker mindre sannsynlig taktypens
senere utbredelse tatt i betraktning. At de skulle være
sakrale bygninger er typologisk ikke sannsynlig.
3Ellehag 1997:34.
4Antell 1995:92, Ellehag 2003:45.
5Bergkvist 1992:21.
6Cornell 1966:154.
7Wåhlin 1979:3.
8Wallin 1931; Nisbeth 1995:76, 92. Det endelige prosjekt
med brukken takform av Jean de la Vallée datert 1660,
ferdigstilt 1674.
9Karling 1933.
10Josephson 1918 og Wåhlin 1979.
11Flodin 1976.
12Flodin 1976. Ellehag 2003.
13 I Norge (og Danmark) er betegnelsen italiensk tak
brukt om valmtak, spesielt på 1600-tallet, hvilket viser
til faktiske forhold (Hvinden-Haug 2008:115, 116, 136).
14Karling 1933:10.”…ett vackert italienskt tak…”.
15 Milobedzki 1957:99, 29, 6–7.
16Wåhlin 1979:3.
17Wåhlin 1979:11–13.
18Lindén 2010:4. Wijnblad 1755.
19 Krakowski er også brukt i et tilfelle om en form fra
folkearkitekturen der nederste takflate har lavere vinkel
enn øverste (Budownictwo drewniane w Polsce. Kurs
Organizatora Turystyki PTTK).
20Milobedzki 1980:339.
21 Begge typer brukket tak forekommer dessuten i Tyskland, men er svært sjeldne sammenlignet med Sveriges
og Polens utallige eksempler. De kan antagelig dels tilskrives fri tolkninger av mansardtaket, dels polsk innflytelse. Som i Schlesien; avbildet o. 1750: Schlesische
har säteritaket polsk opprinnelse?
Bethäuser — Reprint von 1748–1752. Hildesheim 1989.
Säteritaket antagelig med svensk forbilde ble brukt i
Vorpommern på Schloss Griebenow der byggherren var
svensk feltmarskalk Carl Gustaf Rehnskiöld, 1707–1709,
og Kampischer Hof i Stralsund fra slutten av 1600-tallet. Taktypen med taketasje ble brukt i Riga, slik det
fremgår av et stikk datert 1705. Det er signert J. Lithen
og forestiller svenske tropper som krysser Daugava 1701.
Malmgården (?) Müllershof sees med brukken takform.
Rigas... etc. 1990: ill. 186.
22Josephson 1918:310. Wåhlin 1979.
23 ”aus der ländlichen Holzbaukunst übernommen” Wölfflin 1924:252.
24Josephson 1926:200.
25 En tegning Karling mente var til lysthuset er antagelig
av herregården Ekholmen ifølge Flodin 1977:123–124,
136–139.
26Karling 1933:5.
27 Flodin 1976:94–100.
28Flodin 1976:95–97.
29 Kungl Bibl. Stockholm, Handskriftsamlingen, S30a.
30Ellehag 2003:45–47.
31Cederlund 1997:143.
32Milobedzki 1980:339.
33Milobedzki 1957:97. Brent ca. 1860. At italienske arkitekter har anvendt lokalt formspråk er ikke usedvanlig, jfr.
Serlio i Frankrike.
34Milobedzki 1957:97.
35Milobedzki 1980:339.
36Milobedzki 1988:240.
37Hager 1933:12–15, viser til Szyller 1916. Gloger 1907:199ff.
38Tloczek1980: 61, 67, 69.
39Sikorska 1991:29; Zdzanski 1749:215–222.
40Tloczek 1980:62, 67. Herregården Rogow kan neppe ha
hatt sitt usedvanlige mansardtak opprinnelig hvis den er
oppført 1685. Den hadde fem takflukter utformet á-la
mansard overdekket et bredt enetasjes trehus på 27 x 22
meter. Szydlowski 1918:10.
41Wallin 1931 og do. 1947:47, 48, 65.
42Wåhlin 1979:42
43Lindén 2010.
44Tloczek1980: 61, 67, 69.
45 Arkitekturhistorikeren Jean-Pierre Babelon har sannsynligvis rett i at Hôtel le Guénégaud 1651–1653 av ark.
François Mansart er det første (med sin spesifikke kunnskap om Paris i perioden). Han åpner imidlertid for at
ark. Louis Le Vau kan ha vært først til å anvende formen, men gir ikke noe eksempel. Arkitekturhistorikeren
Christian Norberg-Schulz hevdet at Hôtel Tambonneau
av Le Vau er det første med mansard. Norberg-Schulz
daterte huset til 1639, men Babelon daterte det til 1642–
1646, hvilket sannsynligvis er korrekt, og Babelon må i
så fall implisitt hevde at taket senere er bygd om til mansardform. Norberg-Schulz 1979:170. Babelon 1991:87.
46 Makalös i Stockholm er også et eksempel på denne takformen.
47 Mansardtakform uten innredet mansardetasje er dessuten en vanlig form i de land der mansardtakformen ble
introdusert i begynnelsen av 1700-tallet, som i Tyskland
og Danmark med Norge, ofte med andre takvinkler enn
i Frankrike. Den første kjente bygning med valmet man-
sardtak i Danmark var prins Carls lystgård Blågård ved
København (1710–1711). Hvinden-Haug 2008:116–117.
48Wåhlin 1979:42.
49 F. eks. Sikorska 1991:29.
50Karling 1933.
51Waddy 1990:39–41.
52Lazzarro 1985.
53Lazzarro 1985:365, 366. Podere di Gazzarra, Firenze.
54Kowalczyk 1976:301, 313, 314.
55Ellehag 2003.
56 Formen kjennes imidlertid ikke mye brukt i Holland.
Mielke 1972:266–278.
57Blunt 1958. De L’Orme, Philibert: Architecture de Philibert de Lorme: Oeuvres entiere. Opptr. 1964 av utg.:
1648.
58 Takformen ble imidlertid brukt i senbarokken omkring
1700; se for eksempel. Zwinger i Dresden (ark. Pöppelmann 1709–).
59 Slik Lindén 2010 viser. Fullerö (1656) er utvilsomt oppført som modell for Riddarhuset i forhold til Jean de la
Vallées prosjekt av 1660.
60Karling 1933.
61Tak 1609.
62Pl. dwor: herregård. Tloczek 1980:61, 67 viser mange
forskjellige funksjonelle bygningstyper med takformen.
63 F.eks. Milobedzki 1957; Lesniakowska 1996; Mossakowski 2002; Mossakowski 2006.
64Wallin 1931, do. 1947:65.
65 Polsk nasjonalepos av Adam Mickiewicz utgitt 1835.
66Lesianowski 1996:104.
67Schama 1995:38. Sarmatismen baserte seg på det historiesyn at den polske adelen var etterkommere av det
sarmatiske folk, som skulle være et krigerfolk av asiatisk
opprinnelse, og som erobret og underla seg de lokale
slaverne i det senere Polen. Den sarmatiske kulturen utviklet seg under den polske renessansen og fikk sitt høydepunkt i barokken, den ga seg sterkt utslag i klesdrakt
og idealer om ære og enkelhet i livsførsel.
68Lazzarro 1985:347.
69 Eksempler fra friluftsmuseer i Slovakia: Múzeum oravskej dediny. Sprievodca po expozicii. 1986:53, 55, 96, 98.
Československá múzeá v prírode, 1989:114.
70Karling 1933; Flodin 1977:124. Tyska kyrkan er det tredje
eksempel.
71 Palasset Makalös i Stockholm var oppført 1635-1642 for
Jakob de la Gardie, generalguvernør i Livland. Hans
byggmester var Hans Jakob Kristler fra Strasbourg (ell.
Torun i Polen?) som hadde arbeidet i Riga 1616–1625.
Makalös hadde et dobbelt brukket tak med gesimser.
72 Bl.a. Erixon, Sigurd 1947:771.
Käll- och litteraturförteckning
Tryckta källor och litteratur
Antell, Olof, 1995, ”Svenska tak”, i Thomas Hall og Katarina
Dunér (red.), Svenska hus. Landsbygdens arkitektur:
från bonddesamhälle till industrialism, Stockholm (s.
92–95).
bebyggelsehistorisk tidskrift 63/2012 89
lars jacob hvinden-haug
Babelon, Jean-Pierre, 1991 (1. utg. 1965), Les demeures parisiennes sous Henri IV et Louis XIII, Paris.
Bergkvist, Per, 1992, Arkitektur i trä: tradition, trähus, Träpriset 1992.
Blunt, Anthony, 1958, ”Philibert de L’orme”, Studies in architecture 1, London.
Cederlund, Johan, 1997, ”Arkitekturen 1690–1730”, i Göran
Alm (red.), Signums svenska konsthistoria (bd. 6. Barockens konst), Stockholm (s. 105–157).
Cornell, Henrik, 1966, Den svenska konstens historia, Volum 1, Stockholm.
De L’Orme, Philibert, 1964 (opptr. av utg. 1648), Architecture de Philibert de Lorme: Oeuvres entiere, Paris.
Ellehag, Claes, 1997, ”Arkitekturen 1650–1690”, i Göran Alm
(red.), Signums svenska konsthistoria (bd. 6. Barockens
konst), Stockholm (s. 33–103).
Ellehag, Claes, 2003, Jean de la Vallé. Kunglig arkitekt,
Lund.
Erixon, Sigurd, 1947, Svensk byggnadskultur: studier och
skildringar belysande den svenska byggnadskulturens
historia, Stockholm.
Flodin, Barbro, 1976, ”Hans Jakob Kristler. Några rön och
synpunkter”, Konsthistorisk tidsskrift, årgang XLV,
Stockholm (s. 94–100).
Flodin, Barbro, 1977, ”Jean de la Vallé. Hans utbildning och
verksamhet före utenlandsresen 1646 — sedd mot bakgrunden av samtida svenska förhållanden”, Konsthistorisk tidsskrift, årgang XLVI, Stockholm (s. 123–143).
Füssel, Stephan (red.), 2011, Cities of the World. Complete
Edition of the Colour Plates of 1572–1617. Faksimile av
Braun, Georg & Hogenberg, Franz: Civitas orbis terrarium (faksimile av utgave i Historisches Museum
Frankfurt), Köln.
Gloger, Zygmunt, 1907, Budownictwo drzewne i wyroby z
drzewa w dawnej Polsce. Bind 1,
Hager, Kurt, 1934, Die Polnische Städte. Grundlagen und
Ergebnisse ihrer Städtebaulichen Entwicklung. Dr. ing.
avh. Sächsischen technischen Hochschule zu Dresden
1933, Dresden.
Hvinden-Haug, Lars Jacob, 2008, Den eldre barokken i
Norge — bygningenes former og rommenes fordeling
1660–1733, Dr. ing. avhandling Arkitektur- og designhøgskolen i Oslo.
Josephsson, Ragnar, 1918, Stadsbyggnadskonst i Stockholm,
Stockholm.
Josephsson, Ragnar, 1926, Sveriges riddarhus, ord och bilder, Stockholm.
Karling, Sten, 1933, ”Säteritaket. En motivhistorisk undersökning”, Konsthistorisk tidsskrift, årgang II 1933, Stockholm (s. 1–19).
Lazzarro, Claudia, 1985, ”Rustic country house to refined
farmhouse: The evolution and migration of an architectural form”, Journal of the Society for Architectural Historians, Volume 44, Hefte 4. 1985, Chicago (s. 346–367).
Leśniakowska, Marta, 1996, Polski dwór: wzorce architektoniczne, mit, symbol, wyd. 1: 1992, Warsawa.
Lindén, Peter Furness, 2010, Säteritak — konstruktion och
byggnadssätt. Uppsats för avläggande av filosofie kandidatexamen i Kulturvård, Bygghantverk 27 hp, Institutionen för kulturvård, Göteborgs universitet, Göteborg.
Nisbeth, Åke, 1995, ”Herremannens hus”, i Thomas Hall &
90 bebyggelsehistorisk tidskrift 63/2012  
Katarina Dunér (red.), Svenska hus. Landsbygdens arkitektur: från bonddesamhälle till industrialism, Stockholm (s. 72–91).
Norberg-Schulz, Christian, 1979 (1. utg. 1971), Baroque architecture, New York.
Kowalczyk, Jerzy, 1976, ”Wille w Polsce w XVI i pierwsej
polowie XVII stulecia”, Kwartalnik Architektury i Urbanistyki, Vol. 21, Warsawa (s. 277–322).
Mielke, Friedrich, 1972, ”Das Bürgerhaus in Potsdam.” Das
Deutsche Bürgerhaus. Band XV, Tübingen (s. 266–278).
Milobedzki, Adam, 1957, Kommentarutgave til arkitekturtraktat Krótka nauka budownicza dworów, pałaców,
zamków podług nieba i zwyczaju polskiego, Warsawa.
Milobedzki, Adam, 1980, Architectura polska XVII wieku,
Warsawa.
Milobedzki, Adam, 1988, Zarys dziejow archtektury Polsce.
Wydanie czwarte poprawione i uzupelione, Warsawa.
Mossakowski, Stanislaw, 2002, ”Tilman van Gameren in Poland. His œuvre in an art-historical context”, Tilman
van Gameren; A Dutch architect to the Polish court,
Amsterdam (s. 40–83).
Mossakowski, Stanislaw, 2006, ”Le residenze nobiliari di
campagna nella Polonia del Cinque e Seicento”, i Monique Chatenet (ed.), Maisons de champs dans l’Europe
de la renaissance. Actes de Rencontres d’architecture
européenne, Chateau de Maisons 10.–13. juin 2003, Paris (s. 317–328).
Nørregård-Nielsen, Hans Edvard, 2004, Jeg saae det Land:
H.C. Andersens rejseskitser fra Italien, København.
Opaliński, Łukasz (?), 1659, Krótka nauka budownicza
dworów, pałaców, zamków podług nieba i zwyczaju polskiego, Krakow. Kommentarutgave: Milobedzki, Adam,
1957, Wroclaw.
Rīgas vēstures un kuģniecības muzejs. Reprodukciju albums, 1990, Riga.
Schama, Simon, 1995, Landscape and memory, New York.
Schlesische Bethäuser — Reprint von 1748–1752, 1989, Hildesheim.
Sikorska, Anna Maria, 1991, ”Wiejske siedziby szlachty polskiej z czasow saskisch”, Osrodek dokumentacji zabytkow. Biblioteka muzealnictwa i ochrony zabytkow
studia i materialy- tom VI, Warsawa.
Szydlowski, Tadeusz, 1918, Dwor w Rogowie: zabytek budownictwa drewnianego XVII wieku, Krakow.
Szyller, Stefan, 1916, Czy mamy polska architecture? Warsawa.
Tloczek, Ignacy, 1980, Polskie budownictwo drewniane,
Wroclaw (s. 61, 67, 69).
Wallin, Sigurd, 1931, ”Karolinska herrgårdar i Västmanland”,
Västmanlands Fornminnesförening och Västmanlands
läns museum årsskrift XIX, Stockholm (s. 5–28).
Waddy, Patricia, 1990, Seventeenth-century roman palaces.
Use and the art of the plan. Wallin, Sigurd, 1947, Gångna dagars högreståndskultur. Byggnadsskick i herrgårdar, boställen och städer, Stockholm.
Wijnblad, Carl, 1755, Ritningar på fyratio Våningshus af
Sten, och trettio av Träd, Stockholm. Faksimileutgave
1993, Nationalmusei skriftserie N. 5. 14., Stockholm.
Woldt, Isabella & Żuchowski, Tadeusz J. (red.), 2010: Im
Schatten von Berlin und Warschau. Adelssitze in Herzogtum Preussen und Nordpolen 1650–1850, Berlin.
har säteritaket polsk opprinnelse?
Wåhlin, Björn, 1979, Säteritaket. Ursprung och förekomst.
C1-uppsats i konstvetenskap, Uppsala universitet, Uppsala.
Wölfflin, Heinrich, 1924, Festschrift Heinrich Wölfflin:
Beiträge zur Kunst- und Geistesgeschichte zum 21. Juni
1924 überreicht von Freunden und Schülern, München.
Is the Swedish manor-house roof of Polish descent?
An example of the underrating of Eastern European influence on
the history of Western European architecture
by Lars Jacob Hvinden-Haug
Summary
The Swedish manor-house roof (säteritak) has
been considered as independently evolved in
Sweden, using elements of Italian and French architecture, but it seems as if the form of the roof
may possibly have originated in Poland, where,
at all events, it appears at the beginning of the
17th century. In Sweden it occurs in 1640s Stockholm, but became a commonplace of manorial
building from at least the 1670s (and possibly
the 1660s). The introduction of this roof form
may stem from observations made during Sweden’s numerous military operations in Poland
between 1655 and 1660. The resemblance to Polish buildings is obvious in the case of smaller
manor houses built of timber. In Poland the
structure is a simple means of coping with wide
spans over building volumes while at the same
time ensuring daylighting and ventilation, whereas in Sweden it is very much an exterior attribute, often added to the roof structure proper,
which in turn could point to an imported idiom.
Just for once, this shifts the focus of attention away from Western European (pan-Europe-
an) architectural influence to Eastern European
building practices and architecture, which in
turn can have implications for related fields of
architectural research — the influence of building
practices, impulses from Eastern Europe. Previous failure to perceive connections between
Sweden and Poland may perhaps be blamed on
the Iron Curtain dividing Europe in the days of
the Cold War, but it really goes back to earlier
political or ideological standpoints and a desire
to close ranks with the classical civilisations of
Italy and France rather than with the Slavonic
countries to the east.
The Swedish manor-house roof can be seen
as a direct descendant of the dach łamany Krakowski form used in Poland, which in turn may
derive from Polish vernacular architecture and
an interpretation of Italian prototypes. The evolution of the Polish hipped roof should be investigated further in Poland itself, where the earlier
history of this roof form is lost in the mists of
time preceding the 1650s and ”the Swedish deluge”.
Keywords: Broken roof-form, Sweden, Poland, Architecture, Vernacular, Manor-houses, 17th century
bebyggelsehistorisk tidskrift 63/2012 91
Vardagens varuflöden i 1600-talets
norra Småland
Lokalsamhällets bytes- och marknadsekonomi speglad i rätts­
historiska källor, Lilla tullen och de äldsta geometriska kartorna
Av Ådel Vestbö-Franzén
D
en förste mars 1623 anlände Per från Svinhult i Mulseryds socken till slottsporten
i Jönköping för att betala tull på varorna
han skulle sälja i staden. I klövjesadeln fanns
en bal med näver, ungefär sju kilo salt samt ett
stocklås. Tullaren Jon Jonsson som just suttit
och värmt sig vid kolbrasan halkade ut i kylan,
lyfte på klövjeväskornas lock och var på väg att
börja muddra Per i jakt på varor han kunde ha
undanstoppade, men kände att dagen inte var
gjord för övernit. Varorna vägdes in, tullen betalades, några ord växlades om den kommande
fastemarknaden och vilken trängsel det då skulle
bli vid slottsporten, innan Per manade på grållen
och hovarna klapprade iväg genom slasket. Jon
återvände till fyrfatet i kuren men hann inte mer
än värma nävarna innan dagens andre Per, denna gång från Järstorp, var framme vid tullporten
med två vagnslaster ved samt kvastar och tråg.
Att längta till brasan var nog ganska meningslöst
insåg Jon, snöt sig i ärmen och bestämde sig för
att arbetsdagen hade börjat.1
Så kan det ha tett sig vid västra tullporten i
Jönköping den vårdag som inleder en serie av
tullräkenskaper som sträcker sig över fem månader år 1623.2 Endast ett par årtionden senare
upprättades ca 1 000 geometriska kartor över inägor till gårdar och byar i nordöstra Småland. I
kartorna finns även uppgifter om annan produk-
92 bebyggelsehistorisk tidskrift 63/2012  
tion än spannmål och hö. Vanligast är uppgifter
om humleodlingar och tillgång till fiskevatten.
Vare sig humlet, fisken, nävern, veden eller
trågen tas upp i de kamerala källor som allt som
oftast legat till grund för analyser av ekonomin i
Sverige under efterreformatorisk tid. Dessa analyser har istället helt förlitat sig på Årlig ränta
och tionderäkenskaper, varför en hel del av de
ekonomiska försörjningsstrategier som fanns
i lokalsamhället har förpassats till resonemang
om binäringar.
I föreliggande artikel är syftet att vända på
perspektivet genom att analysera dels Lilla tullen
från Jönköping 1623, dels rättshistoriska källor
från 1670-talet och jämföra dessa källor med den
informationen om övriga resurser3 som presenteras i de geometriska kartorna som upprättades
mellan 1640 och 1647 från östra delen av Jönköpings län.
De äldsta geometriska kartornas användbarhet som källa ligger i deras kvantitet snarare än
i deras kvalitet. Just kartornas enkelhet och materialets överblickbarhet — trots mängden kartor
är de upprättade på ett ganska likartat sätt — gör
att materialet känns användarvänligt för att bruka ett modernt ord. Projektet ”Nationalutgåva
av de äldre geometriska kartorna” har resulterat
i att samtliga geometriska kartor fram till år 1650
nu finns sökbara på Riksarkivets hemsida.4 Skri-
vardagens varuflöden i 1600-talets norra småland
figur 1. De geometriska jordeböckerna som framställdes mellan 1640 och 1647 täcker den östliga delen av
Jönköpings län (skrafferat område). Täckningsgraden varierar dock från endast en karta i Frinnaryds socken
i Norra Vedbo till en täckningsgrad på mellan 75 och 80 % av gårdar och byar i socknar som Hässleby och
Ingatorp i Södra Vedbo härad.
vandet av föreliggande artikel har möjliggjorts
tack vare ekonomiskt bidrag från Åke Wibergs
stiftelse.
Gamla källor blir som nya
När agrarhistorikern Pia Nilsson 2010 disputerade med sin avhandling ”Bortom åker och
äng: förekomsten och betydelsen av kvarnar,
fiske, humle- och fruktodlingar enligt de äldre
geometriska kartorna (ca 1630–1650)” var det ett
trendbrott i den geometriska jordeboksbaserade
forskningen.5 Upplysningar om antalet humle-
stänger, eller gårdarnas tillgång till kvarn eller
fiskevatten har tidigare setts på som en sorts
kartornas ”skräp-DNA”: information som inte
tarvade någon synnerlig fördjupning. Nilsson
kunde dock övertygande visa hur dessa övriga
resurser spelade en stor ekonomisk roll och var
en del av den regionala specialisering som man
under senare år har börjat uppmärksamma inom
agrarhistorisk forskning.6 Inspirerad av Nilssons
analyser gör jag i denna artikel en återkoppling
till de drygt 1 000 kartorna från Jönköpings län
som upprättades mellan 1640 och 1647.
Nilsson visade att det fanns ett stort spek-
bebyggelsehistorisk tidskrift 63/2012 93
ådel vestbö-franzén
trum av lokala försörjningsstrategier men gjorde
ingen närmare analys av varornas väg från producent till konsument. Har det skett en lokal
omfördelning av varor och nyttigheter inom
socknen eller häradet och återfinns de så kallade
övriga nyttigheterna i städernas tullräkenskaper?
Lilla tullen som källa har inspirerat flera ekonomhistoriker till analyser om varuflöden, prisutveckling och arbetsdelning.7 Eftersom dessa
studier ofta bygger på flera års serier av tullräkenskaperna har man kunnat följa lokal produktion och prisutveckling under de två hundra åren
Lilla tullen existerade (1622–1811) och analyserna
har ofta skett på makronivå. Av källkritiskt intresse är Bertil Fridéns studier av varor som inte
syns i de lokala tullräkenskaperna utan som tog
sig andra vägar från producent till konsument.
Både Karl Bodell och Bertil Fridén påvisar hur
marknaderna i Bergslagen och Stockholm var
avgörande drivkrafter för lokal produktionen av
varor. Inspirerat av Bodells och Fridéns resultat
har jag tagit mig an Lilla Tullen från Jönköping
från våren/sommaren 1623, men med det förbehållet att inga makroekonomiska slutsatser kan
dras av denna i tid begränsade källa, till vilken
det saknas jämförelsematerial i form av serier
där vi kan följa varuflöden och prisutveckling
över längre tidsperioder.
Preliminära studier av tullräkenskaperna från
Jönköping har dock gett nya perspektiv vad gäller lokal specialisering ner på sockennivå. Från
socknarna närmast staden kom ägg från Bankeryd och Järstorp, ved från Ljungarum, kol från
Barnarp, näver från Mulseryd, Bottnaryds och
Angerdshestra, bräder och timmer från Sandseryd, medan socknar åt sydväst bidrog med vadmal och blaggarn. Förutom dessa på sockennivå
specialiserade varor antecknas en ständig rännil
av ost, humle, kvastar, råg, smör, fläsk, lås, skor
och kohudar i tullare Jon Jonssons räkenskaper.8
Ett källmaterial som är underutnyttjat inom
den agrarhistoriska forskningen är de rättshistoriska källorna. Häradsrätternas domböcker
finns oftast bevarade från 1600-talets förra hälft
och framåt. Bland annat ägotvisterna ger inblickar i en mångfacetterad ekonomisk verklighet och
låter dessutom 1600- eller 1700-talsmänniskan
komma till tals på ett mer direkt sätt än i an-
94 bebyggelsehistorisk tidskrift 63/2012  
dra källor.9 Materialet är tämligen oöverskådligt
och arbetskrävande att ta sig igenom. Tack vare
insatser från lokalhistoriker och hembygdsföreningar finns dock ibland avskrifter att tillgå. I föreliggande artikel är det avskrifter av handlingar
från Vadstena landsarkiv kring ägotvister i Skirö
socken 1670–1674 som kommer att användas.
Jag kommer i det följande att koncentrera
undersökningen till de två resurserna fisk och
humle och sätta in dessa i ett rumsligt perspektiv där socknen och häradet utgör geografisk
ram. Fisket analyseras utifrån de geometriska
jordeböckerna samt rättshistoriska källor medan
humlen speglas i de geometriska jordeböckerna
och tullräkenskaperna för Jönköping stad.
Lokala strategier, ekonomiska
institutioner, samarbete, konflikt
och kostnader
Den lokala arenans produktionsförutsättningar
bestäms dels av naturgivna faktorer som hydrologi, klimat och jordmån, dels av traditioner,
folktro, lokal materiell och immateriell kultur.
Redskap, matkulturellt komplex samt den karvade evighetskalendern, primstaven, som angav
optimala tider för sådd och skörd verkade i lokalsamhället och styrde praxis men i en växelverkan där praxis även påverkade överbyggnaden
och omvandlades i ny praxis. Ett exempel är när
det jästa rågbrödet vann inträde under 1500-talet och ledde till införandet av ett odlingssystem
anpassat till höstrågens förutsättningar i norra
Småland.10 Nya influenser utifrån påverkade den
lokala arenan. Dels handlar det om innovationer, dels om de krav på skatter och prestationer som en statsmakt, adel eller kyrka ställde.
Det fanns även en marknadsintegration, dels i
form av de lokala marknaderna där varor byttes
mot pengar, dels den rikstäckande handeln med
oxar. In- och utflöden av varor, pengar, djur och
människor påverkade samhället på övergripande
och lokal nivå.
Den modell som bäst möter det historiska
och det moderna samhällets komplexitet är den
politiska ekologin.11 I denna modell där det lokala är knutet till en omvärld i en växelverkan
måste mark- och maktperspektiven analyseras
vardagens varuflöden i 1600-talets norra småland
för att förstå hur kulturella normer och maktstrukturer utvecklas, bibehålls eller förändras.
Dessa strukturer sätter avtryck i marken, i tiondelängderna eller på en karta. Lokalsamhället
svävar inte i ett vakuum utan växelverkar med
en omvärld och dessa relationer mellan det lokala och dess omvärld måste studeras på olika
geografiska skalnivåer för att förstås. Tittar vi
på tiden före den agrara revolutionen kan man
möjligen säga att den fasta variabeln i systemet
var de naturgivna förutsättningarna i form av topografi, klimat och hydrolog som påverkade hur
man på lokal nivå anpassade ett ”äng är åkers
moder”-jordbruk.12 Önskemål om räntepersedlar
från jordägarna var en sak, möjligheten att producera för en marknad en annan. Vad lönade
det sig att köpa eller byta till sig i stället för att
producera själv?
Det finns en vertikal rörelse när det gäller uttag av resurser från lokalsamhället som speglas
i Årlig ränta, tionde och andra prestationer. En
del av dessa varor omfördelades till underskottområden,13 såsom järn från norra Skåne och
Halland till centrala Danmark,14 oxar från Småland till Bergslagen eller humle från Gudhems
härad till bryggerier i rikets städer eller adelns
sätesgårdar.15 På det lokala planet var rörelsen
horisontell. Men det finns få källor som berättar
om de utbyten av varor och tjänster som fungerade i lokalsamhället utanför kronan, adelns och
kyrkans kontroll, eller med deras goda minne,
eftersom det inte påverkade deras intressen.
Rådigheten över dessa övriga resurser som
vi inte kan spåra i de kamerala källorna vilade
på lokalsamhället.16 Ekonomhistorikern Carl
Dahlman definierar ett antal begrepp när det
gäller ägande-, bestämmande- och nyttjandeförhållanden över gemensamma resurser i det äldre
agrarsamhället. Utgångspunkten är de olika ekonomiska institutioner som kan definieras kring
hur varor, mark, produktionsmedel eller andra
tillgångar ägs och nyttjas. Ägandet kan vara privat, statligt eller kooperativt etc. och formerna
för ägandet är ofta strängt reglerat i skrivna lagar eller oskrivna normsystem. Dock finns det
ekonomiska institutioner som växer fram under­
ifrån och som fungerar utan extern övervakning
eller styrning, Dahlman använder här begreppet
Property rights för de institutioner där just rättigheter och rådigheter över resurserna är det som
står i centrum. Dahlmans arbete från 1980, ”The
open field system and beyond”, visar hur framväxten och utvecklandet av tegskifte, ett system
som hos ekonomer som Fredric Seebohm beskrevs som ”absurt oekonomiskt”, egentligen var
mycket ekonomiskt bärkraftigt och baserades på
den bygemensamma regleringen av bete på utmark och i inägor.17 Genom kollektiva lösningar
för nyttjande av betesresurserna hölls kostnader
för t.ex. inhägnande av privata beteshagar nere
och genom de kollektiva lösningarna för arbetet
i åker och äng gjordes rationalitetsvinster.18 Sy­
stemet var inte anpassat till den marknadsekonomiska verklighet som bröt igenom från ca 1750
och framåt och kom så småningom att upplösas.
På samma sätt har det funnits lokala institutioner
med utspridd rådighet över utmarksresurser som
täkt, bete och fiske. Avsaknaden av extern kontroll över dessa förfogandeformer gör att de sällan går att avläsa i traditionella historiska källor.
Men det finns källor där de framträder och
det är i det rättshistoriska källmaterialet som
t.ex. domböcker eller skifteshandlingar. När en
ekonomisk institution inte längre förblir ”ekonomisk”, t ex. genom att kostnaderna för institutionens fortbestånd överstiger dess vinster, kommer institutionen så småningom att upplösas.
Dessa transaction costs kan uppstå i samband
med någon bondes önskan att skifta sin mark,19
eller genom att rättighetsfördelningen inte längre är klar, vilket gör att stora kostnader för rättegångar överstiger nyttan av institutionens fortlevnad. Ändrade förhållande för markinnehav och
gränsläggning som gör att resursen kringskärs
kan också leda till ökade transaktionskostnader.
Genom analyser av domböcker från norra
Småland har det framkommit att ett system
av utspridd rådighet fanns när det t.ex. gällde
svedjandet fram till ca 1600-talets mitt.20 Vad vi
vet mindre om är de former för samarbete som
fanns mellan byar och gårdar när det gällde utmarkens resurser i övrigt, såsom fiskevatten, täkt
av lövfoder, timmer och gärdsgårdsvirke. Vi vet
ännu mindre om former för hyrandet och lånandet av resurser.21
Det är således mot bakgrund av dels den po-
bebyggelsehistorisk tidskrift 63/2012 95
ådel vestbö-franzén
litiska ekologin, dels property rights-skolan som
jag i det följande skall analysera resurserna fisk
och humle. Genom att analysera de geometriska
jordebokskartorna och ställa uppgifterna från
kartorna mot andra källor från tiden, rättshistoriska källor respektive Lilla tullen, kan vi förhoppningsvis komma fram till hur formerna för
ett horisontellt utbyte av nyttigheter på lokal/
regional nivå fungerade.
De ekonomiska resurserna speglade i Årlig ränta och tiondelängderna
Riksarkivets Smålandshandlingar från 1533 till
1630 speglar den officiella ekonomin, skatter
och tionde som gick till markägarna. Tiondet
från de fyra studerade häraderna: Tveta, Södra
och Norra Vedbo samt Östra, bestod framför
allt av korn och så småningom under perioden
ca 1580–1620 en allt större andel råg. Från ca år
1600 ökade även andelen havre. Årlig ränta betalades i pengar, smör, korn, malt, ibland någon
mindre mängd råg, något fläsk samt dagsverken.
I övrigt anges ett stort antal fodringshästar i längderna, en fodringsskyldighet som troligen oftast
löstes i pengar. Det är dessa längder tidigare
forskning har använt för att studera ekonomin
under 1500- och 1600-talets Sverige och därvid
kommit fram till en grov regional specialisering
på spannmål i öster och smör och andra animaliebaserade skattepersedlar i väster.22 Vi ser de
stora bulkvarorna trattas in i ett uppbördssystem
av fogdar från bönderna till kronans eller adelns
visthus. Kungens fogdars huvuduppgift var att
förbättra statens inkomster genom att utöva
kontroll över produktionen på avelsgårdarna,
att utöva kontroll och uppbörd i lokalsamhället samt att stävja landsköp, dvs. olovlig handel
med varor utanför städerna och de lagstadgade
marknadsplatserna. Under 1500-talet ser historikern Mats Hallenberg en förskjutning från den
politiska till den ekonomiska tyngdpunkten i
fogdeinstruktionerna.23
Spannmål – helt, mältat eller i mjölform –
samt smör och fläsk, var varor som kunde förvaras innan förtäring, som kunde säljas och bytas i
andra varor och som kunde transporteras långa
96 bebyggelsehistorisk tidskrift 63/2012  
sträckor. I skattelängderna skymtar även mer
udda persedlar, som garn, ägg, hudar, torkad fisk
m.m., men dessa är sällsynta. I uppbörden från
Tveta härad år 1575 som tar upp hundratals bönder är det bara en bonde, kyrkolandbon Sven i
Frövik i Järsnäs socken, som erlägger humle och
då ett lispund, ca 8,5 kg.24 Icke desto mindre var
humleodling påbjudet med lag och bör ha odlats
på flera gårdar i Järsnäs socken och Tveta härad
i övrigt. Det vi kan läsa ut av den Årliga räntan är endast en del av en komplex ekonomisk
verklighet, men den verklighet man hållit sig till
när man skrivit Sveriges ekonomiska historia eller odlingshistoria. Detta är naturligt eftersom
mycket lite av den övriga produktionen syns i de
kamerala källorna.
Fisket
I sitt stora verk om Sveriges ekonomiska historia
behandlar Eli Heckscher fisket under Vasa-tiden
på ca 1½ sida och konkluderar att: ”Fisket måste
(...) ha varit en av landets viktigaste näringar”.25
Han avser då inte primärt kustfisket utan fisket
på gårdsnivå. Han lämnar det där utan vidare
analys.
Rätten till fiskevatten varierade något över
riket, vissa landskaplagar räknar fiske som en av
de rättigheter man hade i relation till andel i
byamålet, medan andra landskaplagar poängterar att man endast i sin egenskap av jordägare
var berättigad till del i fisket. Under begreppet
fiskerätt i KLNM ser man att två olika strävanden
funnits: dels kungamaktens att lägga under sig
allmänningsfisket, dels strandägarens att förbehålla sig fisket utanför egen mark. Annorlunda
förhöll det sig med de skattlagda ål-, lax- och
laxöringsfiskena där rättighetsfördelningen var
en annan.26 Det finns en hel del litteratur kring
hur fisket och rättigheterna till det normeras
i t.ex medeltidslagarna, men mycket lite kring
hur fisket i verkligheten bedrevs under 1500- och
1600-talet. Etnologen John Rogers studier utgör ett undantag, men här är det framför allt
kustfisket som berörs medan insjöfisket förblir
outforskat.27 Kan vi komma åt praxis genom att
använda de geometriska jordeböckerna tillsammans med ett rättshistoriskt material?
vardagens varuflöden i 1600-talets norra småland
figur 2. Uppgifterna om fisket i sydöstra delen av Östra härad är tagna från Notarium Explicatio till de geometriska jordeböckerna som upprättades mellan 1645 och 1647 av Lars Larsson Brandt och Johan Larsson Groth.
Rubriken gott fiske innefattar även skönt fiske som anges för bland annat Skirösjön.
På kartan i figur 2 har tillgången till fiskevatten analyserats för de fem sydostligaste socknarna i Östra härad utifrån uppgifter om fiske
i de geometriska jordeböckernas karttext. Av
144 observationer anges att fiske finns till 104
av gårdarna eller 72 %, att fiske saknas för 40
gårdar, att litet eller ringa fiske finns till 42 går-
dar, att det är medelmåttigt/nödtorftigt för 34
gårdar och gott/skönt för 20 gårdar. Bäst är fisket i Skirösjön. Ålfiske antecknas för fyra gårdar
i Näshults socken. Gemensamt för många av de
gårdar som saknar fiske är att de inte gränsar
med ägorna till någon sjö och således, i överensstämmelse med landskapslagarna, saknar rät-
bebyggelsehistorisk tidskrift 63/2012 97
ådel vestbö-franzén
tabell 1. Den geometriska jordebokens kvalitetsbedömning av fisket för 144 gårdar
i Östra härad
Antal gårdar
Procent av
samtliga gårdar
Skönt/gott fiske
20
14 %
19 %
Medelmåttigt/nöd-
34
23 %
33 %
Torftigt fiske
Litet/ringa fiske
42
29 %
40 %
4
3%
4%
Ålfiske
Fiske
Inget fiske angivet
Summa
4
3%
40
28 %
144
100 %
tigheter till fiske. Flera sjöar i kartan antecknas
inte för fiske vilket kan ha två förklaringar, dels
att det inte finns någon karta över gårdarna som
gränsar till sjön, dels att det var sjöar med dåligt
fiske. Vad vi även ser är att gårdarna ibland har
fiske i en sjö som ligger avlägset i förhållande till
gården, t.ex har fyra gårdar i Lemnhults socken
fiske i Saljen och Skirösjön. Större sjöar har flera
gårdar och byar som angränsar, varför flera också delar på fisket.
Förutom normerande källor, såsom lagarna,
finns få källor som beskriver fisket på gårdsnivå.
Fisk, färsk eller torkad, syns inte i ränteuppbörden för de fem socknarna. När vi får syn på
det lokala fiskets organisation är det genom en
rättstvist som påbörjas åren 1670–1674 mellan
Skirö kyrkbys sju gårdar och det nybildade säteriet Vallby.28 I de geometriska jordebokskartorna
omtalas fisket i Skirösjön som skönt, alltså den
högsta kvaliteten bland de antecknade. Skirö
kyrkby med granngården Vallby samt byarna
Östra Skirö, Snuggarp och Tolja delade på fisket, men att även en gård i byn Borsaskögle i
Lemnhults socken, ca 13,5 km åt söder, var delaktig i sjöns fiskerättigheter.
Tvisten kring Skirösjön hade sin utgångspunkt i att frälsehemmanet Vallby fick säterirättigheter vid 1600-talets mitt. Den nya ägaren till
Vallby började inhägna utmark och sätta upp
stängsel i de inägor som varit gemensamma
med Skirö kyrkby sju hemman sedan ”urminnes
tider”. Detta påverkade också rättigheterna till
fisket i sjön som hade varit gemensamt för kyrk-
98 Procent av gårdar
med fiske angivet
bebyggelsehistorisk tidskrift 63/2012  
4%
—
100 %
byn och Vallby, men som nu delades upp mellan
Vallby och kyrkbyn. Mot uppdelningen opponerade sig de boende i Skirö kyrkby som påstod
att fisket, förutom ett avgränsat område utanför
Vallbys åkergärde, hade varit en gemensam angelägenhet mellan Vallby och Skirö kyrkby.
Tvisten slits från ca 1670 och fram till 1760-talet och speglar infekterade stridigheter där fiskeverken upphuggs, mjärdar och nät tas i beslag
och där Skiröborna så småningom mer eller
mindre avstängde delar av sjön så att fisken inte
längre kan gå in till Vallbys del av sjön. Byarna
Tolja, Snuggarp (nu Skönberga) och Östra Skirö
som också hade fiske i Skirösjön drogs inte med
i tvisten, vilket visar att fisket i Skirösjön var klart
reglerat till rättigheter och skyldigheter och att
de olika gårdarnas/fiskelagens fiskevatten var
geografiskt avgränsade.
De rättshistoriska källorna omtalar kattsor,
mjärdar, notevarp och nät samt dämpenotar. 29
Kattsorna och mjärdarna var ofta nersatta i fasta
fiskeverken som tarvade eftersyn och underhåll.
Notisen om ett ”odisputerligt och av urminnes
tider okvalt notevarp” speglar hur man hade fasta ställen för fiske med not som troligen fanns
på samma ställe i generationer. I en bäck omtalas tre notevarp till sikfiske om hösten och det
uppges att man utanför Vallbys gärde har kunnat
ta hundratals braxen varje år och att mörtfisket
uppgick till 8-10 tunnor torkad mört på våren
(Figur 3).30 Ur de rättshistoriska källorna kan vi
se att omfattande fångst skett av mört, braxen,
sik och abborre.
vardagens varuflöden i 1600-talets norra småland
figur 3. Skirö kyrkby och Vallby (namnskifte från Ballaby skedde under 1600-talets senare del) gränsade till
Skirösjön. I kartan från 1646 har hägnader förstärkts med svart och öppna gränser markerats med röd prickad
linje. Kartan visar hur Vallby och Skirö kyrkby praktiserade gärdeslag i det sydöstra åkergärdet samt att Skirö
kyrkby hade ägor (urfjällar), dels inne i Vallbys gärde, dels på den östliga udden ut i sjön. Kartan visar situationen innan Vallby gick ur ägoblandningen och lät avgränsa utmark och fiskevatten mot Skirö kyrkby.
Hundratals braxen och upp till 10 tunnor
med torkad mört enbart till Vallby gård syns
inte i de kamerala källorna. Det ska för all del
sägas att fisket i Skirösjön är exceptionellt. I de
fem undersökta socknarna i Östra härad finns i
övrigt skönt fiske antecknat endast för tre andra
gårdar och skönt/gott fiske uppgår till 19% av de
gårdar som antecknas för fiskevatten. Medelmåttigt/nödtorftigt fiske anges för 33% av gårdarna
medan ringa eller lite fisk tas i 40% av gårdarnas
fiskevatten. Att fisket har varit en viktig ekonomisk resurs står utom tvivel. Fisket i Skirösjön
bör ha gett ett ekonomiskt överskott genom att
fisken antingen såldes på närmaste marknad, i
detta fall Vetlanda eller Vimmerby, eller såldes
eller byttes inom lokalsamhället/häradet till gårdar som inte själva hade tillgång till fiskevatten
eller som antecknas för lite eller ringa fiske. Gårdar som antecknas för medelmåttigt fiske kan ha
genererat ett visst överskott men här var troligen
täckningen av husbehov det viktigaste.
Fiskets organisation
I de geometriska jordebokskartorna anges fiske
oftast till hela byn vilket visar att resursen sågs
på som en övrig utmarksresurs där fångst fördelas i enlighet med den andel man hade i byns
delningsgrund eller byamål.31 Inom byn kunde
de enskilda intressenternas rättigheter och skyl-
bebyggelsehistorisk tidskrift 63/2012 99
ådel vestbö-franzén
digheter regleras och när det gäller Skirö kyrkby
står det klart att även gården Vallby hade varit
en del av byns ”fiskelag” tills Vallbys nya ägare
på 1670-talet bestämde sig för att bryta loss det
nybildade säteriet från brukningsgemenskapen i
inägor, utmark och fiskevatten. I de rättshistoriska källorna utpekas inte de enskilda bönderna
i byn, utan begreppet skiröborna används när
deras intrång och ödeläggelser beskrivs.
Med säteriet Vallby var det sammanlagt arton
gårdar som hade fiskerättigheter i sjön. Fanns
samarbetsformerna på övergripande nivå där byarna gemensamt satte upp och underhöll fiskeanordningar? Vad som talar emot detta är flera
uppgifter i det rättshistoriska materialet om att
byarnas fiskeplatser var belägna i sjön strax intill
byn, samt uppgifter om att Skiröborna anklagas
för att fara omkring på sjön ”oaktandes vilka
ägor de befinna sig på”.32 Det kan således konkluderas att fisket reglerades inom byalaget och
att fiskevattnen var uppdelade mellan flera olika
fiskelag som troligen motsvarade en by, två byar
eller en by och en ensamgård. De många anläggningarna för fiske som antecknas för Skirösjön, samt den roll fisket fick i konflikten mellan
Skirö kyrkby och Vallby, visar att fisket knappast
kan ha varit en marginell bisyssla. Istället måste
fisket ses som en viktig del av den lokala ekonomiska basen. Avsaknaden av torkad fisk som
skattepersedel visar vidare att fisken fördelades
på en lokal marknad, där gårdar utan fiskevatten
kunde köpa eller byta till sig fisk från gårdar
med god eller nödtorftig (tillräcklig) tillgång på
fisk. Några tullräkenskaper för städerna Vimmerby eller Eksjö har jag inte påträffat, varför
det inte i föreliggande arbete kan sägas något
om omfördelningen av fisk via städerna.
Några slutsatser kan dras:
• De rättshistoriska källorna från Skirö socken
visar att fisket har skett inom en ekonomisk
institution med utspridd rådighet, där minst
en by har deltagit i byggandet och underhållet av fiskeverken. När Vallby och Skirö kyrkby delade på fiskerättigheterna ingick åtta
gårdar i fiskelaget. Man har troligen delat på
fångsten enligt byamålet alternativt efter hur
100 bebyggelsehistorisk tidskrift 63/2012  
mycket arbete den enskilde lagt ner på underhåll av fiskeanordningarna.
• I samband med ändrade fastighetsgränser
mellan Vallby och Skirö uppstod en konflikt
som resulterade i omfattande skadegörelse
och en ca 100 år lång rättsprocess. Kostnaderna för konflikten, både i pengar och uteblivna fiskemöjligheter under flera år, kan ses
som ”transaction costs” som översteg den
nyttjade resursens värde.
• Sett ur den politiska ekologins synvinkel kan
det konstateras att stora investeringar gjordes
lokalt för att möjliggöra de stora fångsterna
i Skirösjön. Fisken måste således ses som en
ekonomiskt viktig vara i ett lokalt eller regionalt, horisontellt distributionsnät. I de kamerala källorna som redovisar de resurser som
fördelades vertikalt inom Östra härad finns
fisk inte med.
Humlen — en övrig men
viktig resurs
Instruktionerna till lantmätarna blev gradvis allt
mer detaljerade från 1628, då den första instruktionen kom, och fram till 1643. Det var först då
lantmätarna uttryckligen fick i uppdrag att anteckna förekomsten av humlegårdar och vilken
omfattning dessa hade. Nilsson visar dock att
lantmätarna inom hennes undersökningsområden, spridda över Uppland, Västergötland och
Östergötland, redovisar humle under hela perioden och att uppgifterna framstår som tillförlitliga. Vi kan därför anta att humleredovisningen
i de geometriska jordebokskartorna också från
Jönköpings län är tillförlitliga, inte minst eftersom kartorna också är relativt sena, upprättade
mellan 1640 och 1647.
Humleodling var, åtminstone på pappret,
obligatorisk. Kristoffers landslag från mitten av
1400-talet stadgade att varje hemman skulle ha
en humlegård om minst 40 humlestänger. Från
1474 ökade kravet till 200 stänger, ett antal som
fortfarande fanns med i Byggningabalken kap
VII i 1734 års lag. Ölens betydelse framgår även
av hur mycket av kornskörden som mältades. I
summan av årlig ränta från Norra Vedbo år 1558
vardagens varuflöden i 1600-talets norra småland
var tre av skattepersedlarna kornbaserade och
malt var den största produkten.33
tabell 2: Summa av Årlig ränta, spannmålsdelen från Norra Vedbo 1558
Korn:
Malt:
Bjuggmjöl:
Havre:
Rågmjöl:
41 tunnor, 2 skäppor
66½ tunnor
9 tunnor
21 tunnor, 4½ skäppor
7 tunnor
Humlen (Humulus lupulus L.) gav inte bara
smak åt ölet, dess främsta roll var som konserveringsmedel genom sin antibakteriella egenskap.34 Enligt Nilssons beräkningar bör 40–100
humlestänger ses som täckande husbehovet.35
Icke desto mindre, trots lagstiftning och det
stora behovet av humle i samhället, fanns det
gårdar utan humleodling. Nilsson visar hur humleodling saknades i vissa bygder och odlades till
överflöd i andra. Tierpsbygden i Norra Uppland
var ett överskottsområde, och det område där
mest humle odlades var Gudhems härad i Västergötland där byar som Ranstad, Stenstorp och
Huljesten hade mellan 1 000 och 8 000 humlestänger. Drottning Christina tillät bönderna
i Ångermanland, där humleodlingen troligen
inte var så omfattande, att betala humlegälden
i ”andra dugliga varor.”36 Hur fördelningen från
överskottsområden till underskottsbygder såg ut
vet vi ännu inte.37
Humle i de geometriska jordeböckerna från Jönköpings län
Det vore frestande att se Bälaryd som en av de
tidigast karterade socknarna. Här finns ingen
enda uppgift om humleodling, vilket skulle kunna antyda att lantmätare Duker gjorde denna
karta innan de nya instruktionerna om att humle
skulle redovisas kom 1643. Men även i angränsande socknar som karterades senare än 1643
är humleodlingen sporadiskt förekommande.
Överhuvudtaget är anteckningar om humleodling få från västra delen av Norra Vedbo och
södra delen av Tveta härad.
I Adelövs socken får vi hjälp med att tolka
den ojämna spridningen av humleodling i re-
gionen. Gården Hult hade 100 humlestänger år
1640, alltså en humleodling som matchar husbehovet. År 1750 anges i den då upprättade kartans text:
Humlegård. Inalles hopräknat till 3 5/8 kapplands begrepp, som fuller med flit är anlagd, men förmedelst
jordmånens obekvämlighet av bergsyra och flathällar under, vill samma ringa äring av sig kasta emot dess vidd,
att han ej mera vid medelmåttig årsväxt kan estimeras
före än till 1 lispund.38
Det står således klart att man visserligen med flit
kan anlägga en humlegård i Adelöv, men att den
inte kastar av sig större mängder humle. Jordmån och klimat var på höglandet inte det lämpligaste för humleodling. Förutom Bälaryd finns
dock ingen socken i materialet som helt saknar
humleodling, men det finns en klar regionalitet.
Konklusionen bör nog bli den att lantmätarna
antecknade humleodling där den förekom.
Spridningskartan, fig. 4, visar humleodling
i nordöstra Småland vid 1600-talets mitt enligt
de geometriska jordeböckerna. Lantmätarna
avrundar nästan alltid antalet humlestänger till
närmsta hundratal eller femtiotal. I figurerna
har en medveten inkonsekvens i redovisningen
gjorts. Flera gårdar antecknas för 100 humlestänger. För att skilja denna grupp från de som
har 150 eller, som det anges på ett fåtal ställen,
180 humlestänger, har gruppen som logiskt sett
borde heta 50–99 ersatts med 51–100.
En grov sammanräkning ger ca 139 000 humlestänger fördelade på de karterade 1338 gårdarna inom Jönköpings län under 1640-talet (Figur
1).39 Utslaget på samtliga karterade gårdar är det
intressant att konstatera att antalet per gård blir
104 humlestänger, alltså strax över de 40–100
stänger som Nilsson anger som husbehov. Anteckningarna från Adelöv ovan visade ju att avkastningen på Småländska höglandet var låg.
Det gör att vi kan tänka oss att antalet stänger
som behövdes för att täcka husbehovet i denna
del av riket låg närmare 100 än 40.
Omfördelningen av humle
Det kan konkluderas att det inom de studerade
häradena sammantaget odlades tillräckligt med
humle också för att försörja de gårdar som sak-
bebyggelsehistorisk tidskrift 63/2012 101
ådel vestbö-franzén
figur 4. Humleodlingens omfattning inom östra delen av Jönköpings län angavs i antal humlestänger till varje gård. källa:
De geometriska jordeböckerna E1–E4, upprättade mellan 1640
och 1647.
Tabell 3: Gårdar med eller utan humlestänger i de geometriska jordeböckerna
E1–4 från Jönköpings län (1640–1647)
Saknar humle:
0—50 humlestänger
51—100 humlestänger
101—199 humlestänger
200—299 humlestänger
300—399 humlestänger
400—499 humlestänger
500—800 humlestänger
Summa
102 701 gårdar
35 gårdar
110 gårdar
137 gårdar
217 gårdar
93 gårdar
32 gårdar
13 gårdar
52,5%
2,5%
8,0%
10,5%
16,0%
7,0%
2,5%
1,0%
1 338 gårdar
100,0%
bebyggelsehistorisk tidskrift 63/2012  
vardagens varuflöden i 1600-talets norra småland
nade humleodlingar, samt att en omfördelning
bör ha skett eftersom humlen inte försvann vertikalt i form av skatt. Det kan vidare konstateras
att Södra Vedbo och Östra härad förefaller ha
varit överskottsområden för humle medan Tveta
och Norra Vedbo var underskottsområden. En
regional omfördelning av humle bör således ha
skett, via försäljning, via byten eller genom hyra
av humlestänger i annan by. Nilsson visar utifrån
kartorna inom hennes undersökningsområde
hur bönder hyrde nyttigheter eller rättigheter till
dem i andra byar.40
Handel med köpmansvaror var förbjuden på
landsbygden enligt förordningarna om landsköp. Det var även förbjudet för stadens borgare
att köpa upp varor direkt från landsbygden. Däremot stod det bönderna fritt att köpa, byta och
sälja varor man producerat själv, där varan var
avsedd för köparens eget behov och inte skulle
säljas vidare.41 Humle borde vara en av de varor
som fritt kunde säljas och köpas bönderna emellan. En lokal omfördelning skulle således kunna
vara möjlig. Vireda socken i Norra Vedbo härad
räknade 32 hela mantal år 1559.42 Utifrån de geometriska jordeböckerna, som har en hög täckningsgrad i Vireda socken, fanns ca 3000 humlestörar i socknen fördelade på de tre byarna Lilla
Hultrum, Kieryd och Björkenäs.43 Delar vi detta
på de 32 mantalen får vi 94, alltså mycket nära
de 104 humlestänger per gård som framgick av
uträkningen ovan. Socknen var således självförsörjande på humle till husbehov. Andra socknar
var inte självförsörjande, t.ex kan Bälarydsborna
ha behövt handla sin humle från de många gårdarna kring Svartån i Linderås och Säby socknar,
som odlade humle till över husbehov, eller från
grannsocknen i söder, Flisby.
Södra Vedbo härad bör betecknas som ett
överskottsområde. Särskilt i byar och gårdar
längs sjöarna Soljen och Möcklaflon i Edshults,
Bällö och Kråkshults socken fanns humlegårdar
på 400 till 800 stänger, men även socknar som
Hult, Ingatorp och Hässleby hade övervikt av
gårdar med humleodling. Jordmån och lokaklimatiska förhållanden bör vara huvudorsaken
bakom den lokala och regionala variationen.
Dessa överskottsområden hade troligen sin avsättning tryggad i städerna Eksjö och Vimmerby
och för Östra härads del i byn Torget vid Vetlanda där regelbundna marknader hölls.
Lilla Tullen från Jönköping 1632
Inrikes tull på varor som skulle in till en stad
för att avyttras infördes 1622. Bevarade längder
på Lilla tullen är få, eftersom uppbörden från
och med 1624 förlänades till privata aktörer och
därför försvann ur de statliga jordeböckerna för
lång tid framöver.44 Jag har letat men inte funnit
tullängder från städerna Eksjö och Vimmerby,
som annars bäst hade speglat handeln med humle från överskottsområdena i Södra Vedbo och
Östra härad. I Smh 1623:3 finns dock Lilla tul�len för Jönköpings västra tullport bevarad från
början av mars till slutet av juli 1623.45 Kan man
utifrån tullängden se humlens väg från landsbygden och in till staden?
Längderna är från våren och sommaren. Vid
den årstiden fanns humle endast att tillgå som
torkad lagervara och det är sannolikt att inflödet
av humle var större senare på året, framför allt
under senhösten strax efter skörd. En vara som
dagligen strömmade in till staden var malt, vilket
visar att bryggeriverksamheten ändå pågick utan
avbrott under vår och sommar 1623.
Under den undersökta perioden förtullas
1598 varor av 1132 nominati. Av varorna består
94 poster eller ca 6% av humle. Längderna är
inkonsekventa när det gäller att anteckna var
personerna kommer ifrån, men det har gått att
identifiera hemvist för 89 av de 94 personer som
för in humle. Mest humle förtullas av stadens
borgare och hantverkare (21%) som antingen
inför humle från egna odlingar utanför staden
eller som har kringgått landsköpsförbudet och
köpt upp humle i omlandet. Därnäst kommer
humle från Redvägs härad i Västergötland, framför allt Kölingared, Böne och Blidsbergs socknar
(19%).46 En kontroll av de fåtaliga äldre geometriska kartorna från dessa socknar visar att bygden var ett överskottsområde för humle. Fyra
gårdar antecknas för 1000 humlestänger, en för
600, två för 300 och slutligen en för 100, husbehovsmåttet.47 Vi kan alltså konkludera att den
humle som fördes in till Jönköping framför allt
var producerad i överskottsområdena där humle-
bebyggelsehistorisk tidskrift 63/2012 103
ådel vestbö-franzén
figur 5. Mellan förste mars och sista juli 1623 förtullades bland annat humle vid Jönköpings västra tullport.
Kartan visar vilka socknar humlet kom ifrån och hur många leveranser av humle som förtullades från dessa
socknar i tidsspannet. Jönköpingsbornas egen införsel bör ha kommit från humleodlingar strax utanför staden, eller snarare från egna lager av torkad humle, då införseln skedde vid en tid på året då humlen inte fanns
som färskvara. En annan tolkning är att man kringgått landsköpslagen och handlat upp humle från bönder
i andra socknar.
104 bebyggelsehistorisk tidskrift 63/2012  
vardagens varuflöden i 1600-talets norra småland
odling var en viktig del av den agrara ekonomin.
Bottnaryds socken i Mo härad, angränsande till
Kölingared socken i nordväst, bör också räknas
som del av överskottsområdet (figur 5 och tabell
4). Från Bottnaryd socken saknas dock samtida
kartor.
tabell 4: Den geografiska spridningen hos de
personer som erlägger tull för humle vid Jönköpings stadsportar mars—juli 1623
Landskap
Härad
Socken/stad
Småland:
Tveta
Bankeryd
Lekeryd
Ljungarum
Jönköpings stad
Västergötland:
Summa:
Antal­
personer
3
1
2
19
Mo
Bottnaryd
N Hestra
N Unnaryd
8
1
1
Västra
Almesåkra
Malmbäck
Svenarum
1
2
4
Västbo
Anderstorp
Bosebo
Burseryd
Gnosjö
Gryteryd
Kulltorp
Våthult
1
1
1
2
1
3
1
Östbo
Byarum
Tofteryd
2
1
Vartofta
Habo
Sandhem
3
3
Redveg
Kölingared
Blidsberg
Böne
Gullered
9
3
5
1
Kind
Dalstorp
Grönahög
Gällstad
Hulared
Nittorp
Sjötofta
S Säm
Tranemo
2
1
1
1
1
1
1
1
Veden
Bredared
1
89
I övrigt inkom humlen i små kvantiteter från
sydvästra delen av Jönköpings län, samt från
socknar i Kinds och Vartofta härader i Västergötland. Det kan konstateras att socknarna
kring Jönköpings stad inte utmärker sig som stora humleproducenter för en marknad inne i staden. Däremot är det sannolikt att borgarna och
hantverkarna hade egna stadsnära humlegårdar.
Den västliga tendensen speglar det faktum att
humlen förtullades vid västra stadsporten. När
det gäller socknar öster om staden får vi förlita
oss på andra källor, framför allt de geometriska
jordeböckerna.
Humlen och skatten
Genom att jämföra kartornas uppgifter och redovisningen av humle i samtida skattelängder har
Nilsson kunnat visa att områden där kartorna
inte redovisar humle eller där humle endast finns
till husbehov också är områden där humleodling
saknas som skattepersedel.48 Det borde därför
gå att avläsa humleodlingens relativa utbredning
genom att undersöka skattepersedlarna i Årlig
ränta för östra delen av Jönköpings län för att se
om överskottsområdena framträder. Vi har ovan
sett att endast en nominatus från Tveta härad erlägger humleränta år 1575. Samme Sven i Frövik
återkommer även i Årlig ränta från år 1600 med
samma mängd humle och är även då den ende
av hundratals bönder som skattar i humle.49 Årlig ränta från häraderna Tveta, Östra och delar
av Södra Vedbo har excerperats för år 160050
och ingen humle har kunnat konstateras bland
räntepersedlarna. Det är således uppbenbart
att de överskottsområden för humle som enligt
geometrisk jordebok finns i socknarna kring sjöarna Solgen och Mycklaflon, på gränsen mellan
Östra härad och Södra Vedbo, inte avtecknar sig
i ränteuppbörden. Genom Lilla tullen framstod
Bottnaryds socken i Tveta härad som en socken
där humle producerades för avsalu, men inte
heller från denna socken antecknas humle som
skattepersedel. Den koppling Nilsson ser mellan humleodlingens överskottsområden som de
framträder i kartan och i de kamerala källorna
går inte att påvisa för Jönköpings län.
bebyggelsehistorisk tidskrift 63/2012 105
ådel vestbö-franzén
figur 6. Figuren redovisar hur resurser fördelades
vertikalt och horisontellt. Från byn och gården var
det framför allt åkerns grödor samt smör och fläsk
från boskapen som försvann vertikalt i form av Årlig
ränta och tionde, medan humle och fisk byttes och
köptes lokalt eller regionalt på marknader i närliggande städer. I figuren har även ängshö tagits med.
Denna resurs berörs inte i artikeln, men var, enligt
de geometriska jordebokskartorna, en viktig vara
som omfördelades inom lokalsamhället.
Avslutande kommentar
Sammanfattningsvis kan konstateras att bönderna i norra Småland levde i en ekonomi kännetecknad av mångfald. Endast en del av produktionen syns i de källor som visar överföringen
av varor vertikalt som Årlig ränta eller tionderäkenskaper. De två resurser som har analyserats
i artikeln är fisk och humle. Båda resurserna redovisas i de geometriska jordeböckerna, en källa
med högt källvärde.51 För att fånga upp dessa
resurser i andra källor har tullräkenskaper och
rättshistoriska källor använts. Anledningen till
att fisket och humlen inte får något genomslag i
de kamerala källorna är troligen att de varit en
del av en lokal ekonomi och en varuutbytesstrategi på horisontell nivå.
106 bebyggelsehistorisk tidskrift 63/2012  
Utifrån property rights-skolans perspektiv
kan produktionen av fisk och humle ses som att
den har ingått i en ekonomisk institution som
låg utanför de vedertagna ekonomiska institutionernas radar. Det hade säkert varit möjligt för
krona och adel att införa humle och torkad fisk
som räntepersedel, men det hade troligen inneburit ett merarbete att ta reda på vilka gårdar
som hade tillgång till bra fiskevatten eller från
vilka bygder mikroklimatet garanterade pålitliga
humleskördar. Årliga räntans standardlista över
persedlar, som penningar, smör, spannmål, fläsk,
fodringar och dagsverken, bör ha varit enkel att
förhålla sig till för både den som erlade räntan
och för den som uppbar densamma. Medan det
på mikronivå var mer lönande för bönderna att
växla humle eller fisk i pengar eller byta dem
mot andra varor, var det på makronivå lönsamt
att ta ut räntan i smör för att omvandla smöret i
pengar genom t.ex. utrikeshandeln.
Eftersom penningräntan var en viktig del av
Årliga räntan måste det ha funnits olika marknader för en lokal ekonomi. Det är dock svårt
att hitta dessa marknader i källorna. Dels beror
det på att det lokala utbytet av varor skedde i
en gråzon där man kanske naggade landsköpsförbudet i kanten, dels fanns det inget intresse
av att efterforska och dokumentera de lokala
varuflödena från statsmaktens sida, så länge de
överenskomna räntepersedlarna flöt in.
En insats gjordes dock av statsmakten för att
beskatta varuflödet och det var införandet av Lilla tullen på 1620-talet. Bevarade längder ger en
inblick i vilka varor som fördes in i städerna. En
del av varorna stannade i staden, andra såldes
på stadens marknad. Den bevarade längden från
Jönköpings västra stadsport, förd mellan mars
och juli 1623, bör underkastas källkritik inför en
mer systematisk studie. Icke desto mindre visar
den att humle under hela perioden infördes till
staden, och en geografisk analys av humleproducenternas hemvist visar hur ett överskottsområde för humle utkristalliserar sig väster om staden, i socknarna på gränsen till och in i Redvägs
härad i Västergötland – ett område som även
redovisas för hög humleproduktion i de äldsta
geometriska kartorna. Att en del av den lokala
försörjningsstrategin här har baserats på humle-
vardagens varuflöden i 1600-talets norra småland
produktion torde stå klart. Analogt med Nilssons resultat har överskottsområden för humle
även kunnat påvisas på vissa ställen inom östra
delen av Jönköpings län.
Även om undersökningsområdet i stort dominerades av humle till husbehov betydde det inte
att humle odlades på varje gård. Ställvis, som i
Vireda socken, var det ett mindre antal gårdar
som stod för humleodlingen och det förefaller
troligt att övriga gårdar i socknen hyrde ett antal
humlestänger vid dessa gårdar, alternativt köpte
den skördade humlen från dem. Källor som explicit beskriver hur omfördelningen gått till kan
möjligen finnas inom det rättshistoriska materialet, men eftersom försäljning till husbehov inte
omfattades av landsköpsförbudet är det mindre
sannolikt. De ekonomiska institutioner som växte fram underifrån enligt rådighetsprincipen är
svåra att spåra.
Fisket i Skirösjön fastnar på radarn just eftersom en rättighetstvist tvingar käranden och
svaranden att lägga fakta (och beskyllningar) på
bordet. I sjön, som antecknas för skönt fiske i
den geometriska jordeboken, fanns enligt de
rättshistoriska källorna ett flertal fasta fiskeverken och notevarpsplatser, samt noggrant utstakade gränser för de olika fiskelagens rättigheter
med avseende på geografisk utbredning. Vad vi
inte kan utläsa explicit, men måste fundera över,
är spridningen av rättigheter och skyldigheter avseende underhåll av fiskeverken, torkandet och
saltandet av fisken samt hur fisken nådde en
marknad lokalt och regionalt på horisontell nivå.
Lin, lingon, honung och hampa till rep är ett
axplock andra nyttigheter som de nu studerade
källorna tiger om, men som också bör räknas in
som lokalt producerade varor som såldes lokalt
eller regionalt (figur 9). Kanske är det dags att
omvärdera tanken på en rural ekonomi som helt
byggde på subistensjordbruk. Pengar behövdes
åtminstone till att betala penningdelen av Årliga
räntan, en pålaga som kunde vara nog så betungande.
ådel vestbö-franzén är fil. dr. i kulturgeografi
och verksam som antikvarie vid Jönköpings läns
museum med agrarhistoria och landskapsanalys
som specialitet. Hon har skrivit flera artiklar
inom ämnena agrarhistoria och arkeologi. Vidare har hon har deltagit i forskningsprojekt vid
kvartärgeologiska institutionen och institutionen
för ekonomisk geografi och kulturgeografi vid
Lunds universitet. Hon har även haft utredningsuppdrag vid Länsstyrelsen i Jönköping. Föreliggande artikel har kunnat skrivas tack vare ekonomiska medel från Åke Wibergs stiftelse.
[email protected]
Jönköpings läns museum
Box 2133
550 02 Jönköping
Noter
1 Texten är hämtad ur Månadens historia september
2011, ”Lilla tullen från Jönköping år 1623 — ett titthål
till en stad under uppbyggnad, dess människor och dess
omland”, av Ådel V. Franzén, Jönköpings läns museums
hemsida: http://www.jkpglm.se/arkeologi/manadens
historia/2011/september.html
2Smh 1623:3. Lilla tullens räkenskaper för Jönköpings
stad 1/3–31/7 1623 saknar paginering och avslutar volymen.
3 Termen övriga resurstillgångar används av Pia Nilsson
i hennes avhandling Bortom åker och äng för att beteckna humlegårdar, kvarnar, fiske och fuktträdgårdar. I
det följande kommer jag att använda begreppet: övriga
resurser.
4 Tollin & Karsvall 2010:94–103.
5Vestbö-Franzén 2011:98–100.
6 Bl.a. Stridsberg 1993, Palm 1997, 1998, Jansson 1998,
Vestbö-Franzén 2004, Larsson 2009.
7 Bl.a. Bodell 1970, Fridén 1991, 1993:267–328, samt Andersson Palm 1992:214–261.
8www.jkpglm.se/arkeologi/manadenshistoria/2011/sep
tember.html
9 De rättshistoriska källorna används förvisso flitigt av
historiker för att belysa konflikter i lokalsamhället, ägotvister m.m. Däremot finns få studier som använder de
rättshistoriska källorna för att belysa agrar produktion
och övrigt resursutnyttjande. Genom studier av domböcker från Småland under perioden 1610 och framåt
kunde intressanta slutsatser dras kring organisationen av
svedjandet under 1600-talets förra hälft (Vestbö-Franzén
2004:145–152).
10 Vestbö-Franzén 2004.
bebyggelsehistorisk tidskrift 63/2012 107
ådel vestbö-franzén
11 Leach & Mearns 1996, Widgren 2000:39–48, The Dictionary of Human Geography 2000:590.
12 Ängen gav hö. Mängden hö påverkade hur stor boskap
som kunde stallas årligen. Spillningen från boskapen i
bestämde hur stor åkeryta som kunde gödslas och sås.
Denna hårfina balans var navet i åkerbruket fram till
konstgödselns införande. Bl.a. Widgren 1995:77–98.
13 Bl.a. Bodell 1970, Nilson 2010.
14Ödman 1999, Vellev m.fl. 2004.
15Nilsson 2010.
16Pettersson 1983, Granér 2002. Rådighet eller förfoganderättighet är de begrepp som ligger närmast det engelska Property rights-begreppet. Generellt innefattar det
ett knippe rådigheter, rättigheter och skyldigheter som
sprids ut på fler intressenter i en institutionen som skapats och växt fram genom överenskommelser och verkar
utanför eller vid sidan om de uppifrån vedertagna ekonomiska institutionerna.
17Dahlman 1980.
18Granér 2002.
19 Bl.a. Pettersson 1983, 1995.
20Vestbö–Franzén 2004:145–151.
21Nilsson 2008:75–80, Vestbö-Franzén 2004:90–93.
22Hescksher 1985, Palm 1998, Myrdal & Söderberg 1991.
23Hallenberg 2001:106–131.
24Smh 1575:12.
25Heckscher 1935:143–144.
26 KLNM 1959:302–371, Nordisk kultur XI–XII:64–68.
27Rogers 1989:57–82 samt red.
28 Renskrivna handlingar efter original i Vadstena landsarkiv eller Göta Hovrätts arkiv (ingår nu i RA), förvarade i
Vallby gårdsarkiv i Skirö socken. Skrifterna återger originaltexterna oavkortade och otolkade, dvs med den äldre
ortografin. De avskrifter jag har förhållit mig till är:
* Vittnesbörd om utmarken och fiskevattnet som lytt till
Skiröbys eller Ballaby ägor. 30/5 1670,
* Befallningahavare Bengt Nilsson Hakes Inlaga till Vetlandatinget den 2/6 1670,
* Elisabeth von Beijers Memorandum om Wallby m.m.
1670,
* Inlaga till lagmansrätten om Skiröbornas övergrepp
mot Wallby 1674,
* Fru Regina Elisabeth Bejers fullmakt för befallningsmannen Bengt Nilsson Hake den 18 augusti 1675,
* Geometriska handlingar, Göta Hovrätts arkiv EVIA:45
29/10 1754.
29 Mjärden bestod av en nersänkt bur med trattformig
öppning, där fisken kunde komma in men inte ut. Katsan eller kattisan var ett fast fiskevärk bestående av en
tät pålrad byggd vinkelrät mot stranden, där fisken leddes in i en bur, också byggd av pålar eller störar, och
vidare in i en ryssjeliknande strut. Notvarp förekommer
i många äldre kartor och utmärker platsen där man drog
fisk med not. Dämpnoten lades ut på djupare vatten och
drev in fisken genom pulsning från båten med en i ena
änden skivförsedd stång, en s.k. fork.
30 * Fru Regina Elisabeth Bejers fullmakt för befallningsmannen Bengt Nilsson Hake den 18 augusti 1675.
* Inlaga till lagmansrätten om Skiröbornas övergrepp
mot Wallby 1674.
31Nilsson 2010:85–87.
108 bebyggelsehistorisk tidskrift 63/2012  
32 Vallby gårdsarkiv: Inlaga till lagmansrätten om Skiröbornas övergrepp mot Vallby 1647.
33 RA, KA: Smh 1558:2 (pag 106). Vestbö-Franzén 2004:128.
34 Karlsson Strese 2008:46–52.
35Nilsson 2010:237–238.
36Nilsson 2010:380, bilaga 4.
37Ibid.
38 LMV E1-20:1.
39 Jag har tagit mittenvärdet i respektive intervall och multiplicerat med antalet gårdar. I intervallet 0–50 humlestänger har jag således utgått från 25 humlestänger, i
intervallet 51–100 har jag utgått från 75, osv. Alltså: 25 x
35, 75 x 110, 150 x 137, 250 x 217, 350 x 93, 450 x 32 och
slutligen 650 x 13 = 139 325.
40Nilsson 2010:75–80, samt muntlig uppgift.
41Bodell 1970, Nilsson 2010:278–280.
42Smh 1559:10.
43 Lilla Hultrum i Vireda socken karteras åter 1725
(E126–16:1). Skattefrälsegården redovisar då en ”liten
humlegård å 1/32 tunnland eller 1/4 lispund” medan
Uppegården hade ”2ne humlegårdar å 3/64 tunnland
eller 1 lispund.” Hypotetiskt kan det ha varit dessa tre
humlegårdar som sammantaget producerade 1600 humlestänger år 1642. Karlsson Strese antar att det gick åt
100 stänger för att producera fyra kilo torkad humle
(Karlsson Strese 2008:47), vilket gör att drygt 200
stänger behövdes för att producera ett lispund. Med en
sammantagen produktion av 1 ¼ lispund skulle antalet
humlestänger snarare ligga kring 300 än 1600. Hade
man minskat humleodlingens omfattning mellan 1640
och 1725?
44Wikberg 2006:88 ff.
45Smh 1623:3
46 Mängden humle anges i lispund (1 lispund=ca 8,5 kg).
Den vanligaste kvantiteten som förtullades var ½–2 lispund och tullsatsen var 2 öre lispundet.
47 Redväg härad O3:100–101, 104–105, 107–109, 124–126.
48Nilsson 2010:57–61, 95–109.
49Smålandshandlingar 1600:8.
50Smh 1600:8, 1600:6B.
51Vestbö-Franzén 2004, Nilsson 2010.
Förkortningar
KLNM: Kulturhistoriskt Lexikon för Nordisk Medeltid
LMV: Lantmäteriverket
RA: Riksarkivet
Smh: Riksarkivets Smålandshandlingar 1530–1629
Käll- och litteraturförteckning
Otryckta källor
Lantmäteriets webservice Arken: www.lantmateriet.se:
Diverse akter från lantmäterimyndighetens och lantmäteristyrelsens arkiv.
Svar. Riksarkivets webservice: www.ra.se: landskapshandlingar.
Digitala fastighetskartan över Jönköpings län.
vardagens varuflöden i 1600-talets norra småland
Vallby säteris gårdsarkiv, Skirö socken, Vetlanda kommun:
Maskinrenskrivna rättshistoriska handlingar 1670–1674 från
Göta hovrätts arkiv och landsarkivet i Vadstena.
Tryckta källor och litteratur
Antonson, Hans, 2004, Landskap och ödesbölen: Jämtland
före, under och efter den medeltida agrarkrisen.
Bodell, Karl, 1970, Stad, bondebygd och bergslag vid mitten av 1600-talet: varuutbyte i Örebro och dess omland
enligt tullängdernas vittnesbörd, Stockholm studies in
history.
Dahlman, Carl, 1980, The Open Field System and Beyond:
A Property Rights Analysis of an Economic Institution,
Cambridge University Press.
Fridén, Bertil, 1991, På tröskeln till marknaden. Makt, institutionell kontext och ekonomisk effektivitet i Västsverige 1630–1800, Meddelanden från Ekonomisk-historiska
institutionen, nr 62. Göteborgs universitet.
Fridén, Bertil, 1993, ”Småtullböckerna om vardagsekonomin”, Skandia 1993 (s. 267–328).
Granér, Staffan, 2002, Samhävd och rågång. Om egendomsrelationer och marknadsintegration i en värmländsk
skogsbygd 1630–1750 (Meddelanden från Ekonomi­
skhistoriska institutionen. 86), Göteborgs universitet.
Hallenberg, Mats, 2001, Kungen, fogdarna och riket. Lokalförvaltning och statsbyggande under tidig Vasatid.
Heckscher, Eli F., 1935, Sveriges ekonomiska historia från
Gustav Vasa, Första delen: Före frihetstiden, Stockholm.
Heckscher, Eli F., 1985, Svenskt arbete och liv. Från medeltiden till nutiden, Stockholm.
Helmfrid, Staffan, 1962, Östergötland ”Västanstång”. Studien über die ältere Agralandschaft und ihre Genese
(Meddelanden från Geografiska institutionen vid Stockholms universitet. 140), Stockholm.
Höglund, Mats, 2008, ”Inledning. 1600-talets jordbrukslandskap”, i Mats Höglund (red.), En introduktion till de
äldre geometriska kartorna (s. 9–15).
Jansson, Ulf, 1998, Odlingssystem i Vänerområdet. En studie av tidigmodernt jordbruk i Västsverige (Meddelanden från Kulturgeografiska institutionen vid Stockholms
universitet. 103), Stockholm.
Karlsson Strese, 2008, ”Humlegårdar på kartor, växter i naturen. 1600-talets jordbrukslandskap”, i Mats Höglund
(red.), En introduktion till de äldre geometriska kartorna (s. 46–52).
Karsvall, Olof, 2008, ”Utjordar och spår av ödelagda gårdar.
1600-talets jordbrukslandskap”, i Mats Höglund (red.),
En introduktion till de äldre geometriska kartorna (s.
53–64).
Kultuhistoriskt lexikon för nordisk medeltid från vikingatid
till reformationstid, 1959, Band IV, Epitolarium—frälsebonde (red. John Granlund), Fiskerelaterade uppslagsord (s. 302–372).
Lagerstedt, Torsten, 1942, Näringsliv och bygd i Seminghundra härad vid 1630-talets slut (Geographica. 14),
Uppsala.
Larsson, Jesper, 2009, Fäboväsendet 1550–1920. Ett centralt
element i Nordsveriges jordbrukssystem, Acta
��������������
Universitatis Agriculturae Sueciae 2009:51, Uppsala.
Leach, Melissa & Mearns, Robin, 1996, The Lie of the Land.
Challenging Received Wisdom on the African Environment, Oxford.
Myrdal, Janken & Söderberg, Johan, 1991, Kontinuitetens
dynamik. Agrar ekonomi i 1500-talets Sverige (Stockholm Studies in Economic History. 15).
Nilsson, Pia, 2010, Bortom åker och äng. Förekomsten och
betydelse av kvarnar, fiske, humle- och fruktodling enligt de äldre geometriska kartorna (ca 1630–1650). Swedish University of Agricultural Sciences.
Nilsson, Pia, 2008, ”Ett får för två lass hö” — byte och hyra
av resurser i 1600-talets jordbruk. 1600-talets jordbrukslandskap, i Mats Höglund (red.), En introduktion till de
äldre geometriska kartorna (s. 75–80).
Nordisk kultur XI–XII A, fångst, jakt och fiske, 1955, Teknisk
kultur (red. Sigud Erixon).
Palm, Lennart Andersson, 1998, ”Efterblivenhet eller rationell tidsavgränsning — frågor kring den västsvenska
ensädet”, I: Ett föränderligt agrarsamhälle. Västsverige
i jämförande belysning (Västsvensk kultur och samhällsutveckling. Rapport nr 8), Göteborg.(s. 13–81).
Palm, Lennart Andersson, 1992, ”Vardagsekonomins strukturer. Inrikeshandel 1622–1810”, Skandia (s. 213–261).
Pettersson, Ronny, 1983, Laga skifte i Hallands län 1827–
1876: Förändring mellan regeltvång och handlingsfrihet
(Stockholm Studies in Economic History. 6).
Rogers, John, 1989, ”Fiske och fiskare i Sverige 1650–1950”,
i John Rogers (red.), Kustbygd i förändring 1650-1950.
Familj och hushåll i nordiska fiskesamhällen (s. 57–82).
Stridsberg, Einar, 1992, Hållnäsbygden under kolskogsepoken 1626–1926 (Meddelanden från Kulturgeografiska
institutionen vid Stockholms universitet. B 77).
The Dictionary of Human Geography, 2000, Ronald J.
Johnston, Derek Gregory, G. Prat & M. Watts (red.),
Oxford.
Tollin, Clas, 2005, ”Den svenska storskaliga karteringen 1633
till 1655”, i Birgitta Roeck Hansen (red.), Nationalutgåva av de äldre geometriska kartorna. Konferens i
Stockholm 27–28 november 2003 (s. 6–22).
Tollin, Clas & Karsvall, Olof, 2010, ”Sveriges äldre geometriska kartor. Ett världsarv görs tillgängligt”, Bebyggelsehistorisk tidskrift, nr 60/2010 (s. 94–103).
Vellev, Jens (red.), 2004, Järnmöllan i Halland, Jernkontorets Bergshistoriska Skriftserie nr 43.
Vestbö-Franzén, Aadel, 2004, Råg och rön. Om mat, människor och landskapsförändringar i norra Småland, ca
1550–1700 (Meddelanden nr 132, Kulturgeografiska institutioner, Stockholms universitet), Stockholm.
Vestbö-Franzén, Ådel, 2011, Recension av Pia Nilsson: Bortom åker och äng. Förekomst och betydelse av kvarnar,
fiske, humle och fruktodlingar enligt de äldre geometriska kartorna (ca 1630–1650), Bebyggelsehistorisk tidskrift nr 62/2011 (s. 98–100).
Widgren, Mats, 1995, ”Var medeltidens jordbrukssystem
uthålliga? Vägar till ett svar”, i Göran Dahlbäck (red.),
Miljö och livskvalitet under vikingatid och medeltid.
Fem föreläsningar från ett symposium i Stockholm hösten 1990, (s. 77–98). Stockholm.
Widgren, Mats, 2000, ”Att skriva agrarhistoria med landskapet som källa — kring två kapitel i jordbrukets första femtusen år”, i Reidar Almås & Brynjulv Gjerdåker
(red.), Norges landbrukshistorie til år 2000. Sosiale end-
bebyggelsehistorisk tidskrift 63/2012 109
ådel vestbö-franzén
ringer i bondesamfunnet (Senter for Bygdeforskning,
Rapport 7/00), (s. 39–48), Trondheim.
Wikberg, Karin, 2006, Alla dessa tullar — en arkivguide,
Vägledning till tullarkiv och tullhandlingar i Riksarkivet,
Skrifter utgivna av Riksarkivet. 26.
Ödman, A., 2000, ”Kolonisation och järnskatt i norra Skåne
med Vittsjö socken som exempel”, i Anders Ödman
(red.), Järn. Norra Skånes medeltid 1, Vittsjökonferensen 1999, Lund.
Österberg, Eva, 1992, ”Folklig mentalitet och statlig makt.
Perspektiv på 1500- och 1600-talens Sverige”, Scandia,
58:1 (s. 81–102).
Everyday commodity movements in 17th century north Småland
The barter and market economy of the local community as reflected by
legal records, the Lesser Toll and the earliest geometric maps
by Ådel Vestbö-Franzén
Summary
The old agrarian society had sophisticated commodity exchange structures at local and regional
level. This exchange involved goods which do
not show up in the official accounts recording
the vertical exaction, in the form of tithes and
taxes, of resources from the local community.
Hops, fish, craft products and specialised commodities for a market in the towns circulated
at local level. This part of the local logistical
strategy has mostly been dubbed a sideline, but
it is worth asking whether this production was
not in many cases fundamental to household
economies. By studying three sources which are
fairly synchronous in time, namely the 1640s
geometric cadastral registers of the County of
Jönköping, the Lesser Toll (on inland trade) levied in the town of Jönköping in 1623, and legal
records from the Östra Härad (Hundred) Court
for the period between 1670 and 1675, certain
conclusions have been possible regarding the extent and breakdown of hops and fish as resources. Production of these resources is likely to
have taken place within locally based economic
institutions which are best described within the
framework of the property rights school. These
institutions were seldom picked up on the radar
of the official institutions, which makes them
hard to trace in the official accounting records.
Production in various districts hinged in equal
measure on climate and soil conditions and on
local tradition and acceptance. The local community was involved in a ceaseless interaction
with an outside world. Local production reflected, not only internal demand but also demand
in a broader geographic context. Production can
thus be analysed within the frames which the
models of political ecology have to offer.
Key words: Småland, 17th century, hops, fish, property rights, political ecology
110 bebyggelsehistorisk tidskrift 63/2012  
 idé & debatt
Nå, vem var egentligen Stalo?
anders wepsäläinen
figur 1. Stalotomterna 1–4, Remdalen. foto: Jan Norrman, Riksantikvarieämbetet.
S
talotomt är den traditionella
samiska benämningen på en
fornlämning som finns i ganska
stort antal i de svenska och norska
fjällen, från nordligaste Jämtland
upp till norr om Stora Luleälv. Det
är lämningar efter ett slags byggnad,
daterad till sen järnålder och tidig
medeltid. Man ser dem som en låg,
omkring meterbred, plan, rundat rektangulär vall omslutande ett nedsänkt
golvplan. Invändigt varierar måtten
mellan ungefär 4 x 3 meter och 6 x 5
meter och mitt på golvet finns en
stor, rektangulär härd. De ligger alltid
på utsökt valda ställen i den översta
fjällbjörkskogen, oftast flera, tätt i
rad, kortsida mot kortsida. Några stalotomtslokaler finns i Saltfjällsområdet i Norge, men de allra flesta öster
om vattendelaren, i Sverige.
Stalo är en gestalt i den samiska, muntliga traditionen. Han var
av ett annat folk. Högväxt, rik och
med redskap av järn. Namnet Stalo
är ett fornnordiskt lånord för järn i
samiskan. Han framställs i de burleska sägnerna som elak, men dum
och lättlurad och stod i något slags
konfliktförhållande till samerna. Stalosägnerna är kända utanför den samiska kultursfären sedan de började
nedtecknas på 1700-talet av etnologiskt intresserade lappmarkspräster i
Norge och Sverige och Stalo tolkades
som ”… gamla vikingar eller rövare
bebyggelsehistorisk tidskrift 63/2012 111
  id é & debat t
figur 2. Karta över norra Norden, sen
järnålder. teckning: författaren.
av norsk eller svensk härkomst”.1
Stalotomterna
uppmärksammades
först vid tiden för förra sekelskiftet
och tolkades då spontant av de etnologer som studerat dem som verk
av nordbor.2 Samen Torkel Tomasson
som kom att bli en av Ernst Mankers
informanter var den förste att, om än
med en viss tvekan, tolka dem som
samiska. En uppfattning som Manker
senare fastslog i sin stora monografi
Fångstgropar och stalotomter.3
Som stöd för uppfattningen att
vallarna utgjort fundament för en samisk bågstångskåta anför Manker att
dess ”ovala form” stämmer väl med
bågstångskåtans och att sedvänjan att
”skotta upp en vall av jord att resa
kåtan på” inte alls är ovanlig hos
dagens samer. Vidare hävdar han
att härdens placering mitt i hyddan
med sin längdaxel vinkelrätt mot hyddans längdaxel tyder på ett samiskt
ursprung. Detta var kungsord från
den tidens stora auktoritet på samisk
kultur och anammades utan någon
vidare diskussion.
Femton år senare ifrågasatte emellertid etnologen Rolf Kjellström i
några artiklar Mankers slutsatser.4
Främst med stöd av sägenmaterialet, men också med de dateringar
till sen järnålder och tidig medeltid
han kunnat få vid sina grävningar
av ett antal tomtningar, som satte
in fornlämningen i ett geopolitiskt
sammanhang, hävdade han ett nordiskt ursprung. Stalotomterna var
de nordnorska hålogahövdingarnas
replipunkter för jakt, handel med
samerna och för uppbörden av den
lönsamma ”finneskatten”. Alla dessa
112 bebyggelsehistorisk tidskrift 63/2012
 idé & debatt
figur 3. (ovan till vänster) Tältkåta på jordvall. Lyngseidet, Norge. foto: Ernst Manker 1950, Nordiska museets arkiv.
figur 4. (ovan till höger) Tältkåta på åskrön. Lyngseidet, Norge. foto: Ernst Manker 1950, Nordiska museets arkiv.
verksamheter är bekräftade i det isländska sagomaterialet. Stalotomterna är enligt Kjellström rester av
torvhus. En typisk, nordisk byggnadstyp som återfinns, inte bara i trädlösa
områden i Norden, utan också i de
vid stalotomternas tid från Norge
koloniserade områdena på Island,
Grönland och New Foundland. På
Island har torvhuset varit en vanlig
byggnadstyp fram till mitten av förra
århundradet. Torvhuset har en rundat rektangulär grundplan. På en av
sten eller från golvplanet uppskottad
sand anlagd vall ”kallmurar” man en
vägg av torvblock, skurna ur den växande grästorven. Torven har mycket
goda egenskaper som byggmaterial
och kan, trots att den består av organiskt material, med lämpligt underhåll uppnå en mycket hög ålder. Stalohusets tak har troligen vilat direkt
på väggens krön.
Kjellströms artiklar utlöste en
våldsam reaktion. Hur man med
vetenskapens hjälp kan ta ifrån ett
folk deras minnesmärken var rubriken på en artikel.5 Men hans artiklar
initierade ändå en diskussion, där så
småningom de allra flesta arkeologer
kom att stödja Mankers tolkning av
stalotomterna. Två arkeologer, Inga
Maria Mulk vid Umeå universitet
samt Inger Storli vid Tromsö universitet satte igång omfattande grävningar av tomter med det uttalade syftet
att styrka den samiska proveniensen.
Märkligt nog har deras synnerligen
omfattande grävningar emellertid
inte frambragt några nya fakta som
styrker deras mycket bestämda slutsats, att stalotomterna är samiska.
Vilket såväl Mulk som Storli med stor
självklarhet fastslår. Mulk menar att
det är svenska skogssamer som vid
tiden levde nere i skogslandet efter
älvdalarna av jakt och fiske, som börjat utnyttja en ny naturresurs.6 Och
Storli ser stalotomterna som tecken
på att samerna börjat övergå till en
tidig form av renskötsel, mer än ett
halvt årtusende före den allmänt
uppskattade tiden för detta näringsskifte.7 Men argumenten är fortfarande Mankers: Vallen har tjänat som
fundament för en bågstångskåta och
hyddans inredning är densamma som
i samiska kåtor som vi känner den i
sen tid. Den debatt i frågan som fördes under 1900-talets senaste decennier förlorade sig så småningom i ett
poststrukturellt töcken och frågan
hänger ännu i luften.
Jag har i en skrift, Stalotomterna,
nyligen utgiven av Kungliga Gustav
Adolfsakademien, genomfört en
ingående granskning av hela detta
frågekomplex,8 särskilt Mankers argumentation som ju fastslår de strukturella skäl som även senare forskare
lutar sig mot för att hävda tomternas
samiska ursprung: att bågstångskåtans form stämmer väl med stalotomternas och att samerna visst har
brukat resa sina kåtor på en vall av
bebyggelsehistorisk tidskrift 63/2012 113
  id é & debat t
figur 5. Stalotomterna 5 & 6 i Remdalen.
Jämförelse mellan planritningar: Manker
1960 och författaren 1980.
jord. För att styrka detta senare påstående publicerar han en bild från
Könkämäsamernas sommarviste på
Lyngseidet i Norge. En bild som verkar vara det enda fotografiska beviset för detta påstående. Han menar
också att stalotomternas disposition
är exakt densamma som dagens samiska kåtors, vilket skulle ytterligare
styrka hans slutsats.
Manker hade besökt alla då kända
stalotomter, mätt upp dem och företagit utgrävningar på en del. Jag har
själv deltagit i utgrävningar av några
stalotomter i Västerbottensfjällen,
vilka också Manker undersökt. När
man jämför resultatet av våra respektive uppmätningar visar det sig
att resultaten skiljer sig ganska avsevärt. Mankers vackert ovala former
kan nog tänkas sammanfalla med en
bågstångskåtas grundplan. Men våra
uppmätningar och avvägningar visar
114 något helt annat: en klart rektangulär form som snarare för tanken till
torvhusens rundat rektangulära plan.
Vad gäller bruket att resa sina
kåtor på en vall, visar ett närmare
studium av alla Mankers bilder från
Lyngseidet i Nordiska Museets arkiv,
att faktiskt ingen enda av kåtorna –
som f.ö. är klykstångskåtor med en
cirkulär grundplan — är rest på en vall
av jord.
Den bild han refererar till visar
bara en liten del av en kåtas underdel och jorden där är uppenbarligen
ditlagd för att höja golvet på kåtans
ena sida. De är nämligen resta på
krönet av en ås, där marken sluttar
nedåt åt sidorna. Inte alls som i stalotomterna, där vallen består av från
det nedsänkta golvet uppgrävd minerogen jord — sand, därav det nedsänkta golvet. Vallen har i stalohuset
haft funktionen att lyfta upp torvväg-
bebyggelsehistorisk tidskrift 63/2012
gen från den omgivande marken för
att skydda den mot fukt och förruttnelse. Att Manker som haft otaliga
tillfällen att studera samiska kåtor inoch utvändigt inte skulle varit medveten om dessa tillrättalägganden av
verkligheten är otänkbart. Att även
Mulk med sin samiska bakgrund anför detta foto som indicium är minst
sagt anmärkningsvärt.
I rättvisans namn bör det påpekas att Manker inte haft någon annan datering av stalotomterna än en
gissning av en geolog, att de anlagts
seklerna närmast före och efter vår
tideräknings början, varför han knappast kunnat se en koppling till någon
annan kultur än den samiska.
Beträffande stalotomtens inredning med härden mitt på golvet,
frågar man sig: hur eljest? En symmetriskt byggd hydda eller kåta har
rökhålet i takets högsta punkt, vilken
som regel är i hyddans mitt. Att härden är vinkelrät mot hyddans längdriktning faller sig också naturligt. Att
den vänder sina bredsidor, med den
större värmestrålningen och bättre
tillgängligheten mot de större utrymmena på ömse sidor i den långsmala hyddan är givetvis självklart.
Det lilla stalohuset och den samiska
bågstångskåtan är förstås väldigt lika
varandra i att de är små byggnader,
där det inte finns särskilt många alternativ att disponera utrymmet.
Vad vidare gäller att forntidens
samer skulle ha använt s.k. bågstångskåtor, ska man tillägga, att den
konstruktionen inte finns belagd i
den samiska kulturen förrän under
1700-talet.9 Och att vallen skulle vara
 idé & debatt
figur 6. Stalotomtens uppbyggnad, schematisk framställning. teckning: författaren.
rester av en igenrasad torvkåta, som
också framförts som en alternativ
förklaring, är även det en omöjlighet.
Torv är till att börja med ett organiskt
material som bryts ner kemiskt, löses
upp och sköljs bort. Efter en så lång
tid som ettusen år finns ingenting
kvar av den. Stalotomtens vall består
av sand, ett mineral. Dessutom har
Manker själv skrivit om den sena introduktionen — 1930-talet — av den samiska torvkåtan i de svenska fjällen.10
I sin avhandling, Sirkas, framhåller Mulk det faktum att alla stalotomter ligger inom det område som
dagens renskötande samer nyttjar för
sin näring som ett indicium för deras
samiska ursprung. Om detta kan man
säga, att samernas förfäder för tusen
år sedan och om vilkas sociala organisation vi inte vet någonting, levde
av jakt och fiske nere i skogslandets
älvdalar och knappast hade någon
anledning att ge sig upp i fjällvärlden
för sin utkomst. Men på den smala,
norska kustremsan, utan något jaktbart landvilt, väster om fjällen, fanns
sedan åtminstone 600-talet en växande nordisk (icke-samisk) bosättning av nybyggare från främst sydvästra Norge. Detta var före det norska
riksenandet och de bildade ett antal
hövdingadömen som tillsammans
kallas Hålogaland.
Grävningar av de nordnorska
hövdingasätena har visat på en påfallande stor rikedom. Även jämfört
med motsvarande hövdingaborgar på
kontinenten. En materiell rikedom
som hade sin grund i en omfattande
internationell handel med naturprodukter, nämligen den skatt in natura
man hade den självpåtagna rätten att
uppbära av samerna på den ”svenska” sidan av Kölen och de varor man
förvärvat på sina regelbundna marknader med samerna, där de kunde
omsätta sitt överskott av framför allt
skinn och skinnprodukter i begärliga
varor, som metaller, textilier, kanske
salt och cerealier. Det var huvudsakligen mycket värdefulla lyxartiklar man
på stora havsgående skepp exporterade till England och kontinenten men
även begärliga varor som torrfisk.
De isländska sagorna berättar om
hur beskattningsrätten gick i arv. Om
hövdingen Torolv berättas att han
om vintern gick över fjället med 90
man och mer för att ha marknad med
samerna och ta upp skatten.11 Sagorna berättar också om räder ända
bort till Karelen eller finska Finnmarken. Dessutom har den egna jakten
på vildren och bäver i ”Finnmarken”
krävt ganska stora insatser. Att så omfattande expeditioner skulle kunna ha
skett under så lång tid utan att lämna
några fysiska spår efter sig förefaller
otänkbart. Och om det inte är stalotomterna, vad skulle det då vara?
Stalotomtens
”superelliptiska”
form, dess nedsänkta golv, vallens
bredd, tomternas orientering i rad efter den på platsen förhärskande vindriktningen bär alltsammans tydliga
vittnesbörd om att vara rester av ett
torvhus. Det finns åtskilliga sådana
ruiner att jämföra med. I Norge, på
Island, Grönland och i New Foundland. Men det är inte bara materiella
spår hålogarna lämnat efter sig. Ett
mycket stort antal fornnordiska lånord i samiskan vittnar tydligt om ett
intensivt kulturutbyte under stalo­
tomtstiden. Liksom den stora mängden fornnordiska ortnamn och de
många ortnamnen på Stalo- över hela
Nordkalotten.
Även många av de fynd som gjorts,
både lösfynd och grävningsfynd pekar tydligt på ett västligt ursprung.
Föremål av täljsten, pilspetsar och
den stora mängden västliga myntfynd
i samiska depåer, t.ex.. De säger ju
ingenting om vem som deponerat
dem, men de visar i alla fall på mycket
intensiva kontakter västerut med det
nordnorska samhället. Någon annan
utomsamisk kontakt kan ju dessutom
bebyggelsehistorisk tidskrift 63/2012 115
  id é & debat t
figur 7. Isländskt torvhus. Museet i
Glaumbær. foto: författaren.
samerna vid denna tid knappast ha
haft. Det som skulle bli Sverige slutade vid Jämtland — Ångermanland.
Och talande nog sammanfaller stalotomternas utbredning i nord-sydlig
riktning ganska exakt med dåvarande
Hålogalands utsträckning. Att stalotomter bara finns i fjällvärlden beror
förstås på den där, liksom på Island
och Grönland, rådande bristen på annat byggmaterial, timmer t.ex.
Slutligen måste man fråga sig varför inte stalotomterna återfinns inom
hela det samiska området, utan bara
precis inom det område som hålogarna betraktade som sitt uppland?
Och, om Stalo nu var så förhatlig
som sägnerna antyder, vad för slags
same skulle han kunnat vara? Och
varför kallas de stalotomter om det
var deras egna hyddor?
Att denna lilla pusselbit till slut
kunde hamna på rätt plats i samernas
i stort sett okända tidiga historia, vore
inte att beröva ett folk deras minnesmärken, utan att öppna en dörr för vidare studier och förståelse av okända
skeenden i vår gemensamma historia.
Mulk deklarerar i en artikel i Bebyggelsehistorisk Tidskrift, 14/1987, att
det är ”av vikt att studera det samiska
samhället i ett långtidsperspektiv och
i relation till omgivande samhällen”.
Ändå använder hon mycket energi
åt att förneka den sannolikt enda utomsamiska kulturkontakt de svenska
skogssamerna haft vid denna tid. Ja,
hon går så långt att hon t.o.m. döper
om fornlämningen till ”kåtaruin”!
Den energi med vilken även insatta
forskare försökt förneka detta kulturmöte, är för mig svårförståelig, efter-
116 som sådana möten genom historien
oftast visat sig vara fruktbara och utvecklande. För alla inblandade parter.
Litteratur:
Stalo historiskt grundade?”, Fataburen,
Stockholm.
Leem, Knud, 1768, Lexicon Lapponicum, Kristiania.
Linné, Carl, 1737, Flora Lapponica, Amsterdam (Svensk utgåva 1969), Stockholm.
Manker, Ernst, 1948, Markens gudar, Stockholm.
Manker, Ernst, 1960, Fångstgropar och stalo­
tomter, Stockholm.
Mulk , Inga-Maria, 1994, Sirkas, Umeå.
Pettersson, O.P., 1944, Gamla byar i Vilhelmina 2, Stockholm.
Qvigstad, Just Knud & Georg Sandberg, 1887,
Lappiske eventyr og folkesagn, Kristiania.
Storli, Inger, 1991, ”Stallo”-boplassene, Tromsö.
Tomasson, Torkel, 1929–30, ”Bidrag till kännedom om de s.k. stalotomterna”, Same­
folkets Egen tidning 4/1929 & 1–2/1930,
Östersund.
Wepsäläinen, Anders, 2011, Stalotomterna,
Uppsala.
Drake, Sigrid, 1918, Västerbottenslapparna,
Stockholm.
Eidlitz, Kerstin, 1977, ”Hur man med vetenskapens hjälp kan ta ifrån ett folk deras minnesmärken”, Uppsala Nya Tidning, 17/3.
Friis, J.A., 1871, Lappiske Eventyr og Folkesagn, Kristiania.
Kjellström, Rolf, 1976, ”Är traditionerna om
anders wepsäläinen
Tecknare, illustratör och arkeolog
[email protected]
Noter
1 Friis 1871; Qvigstad 1887.
2 Drake 1918; Pettersson 1944.
3 Manker 1960.
4 Kjellström 1976.
5 Eidlitz 1977.
6 Mulk 1987.
7 Storli 1991.
8 Wepsäläinen 2011.
9 Linné 1732; Leem 1767.
10 Manker 1948.
11 Egil Skallagrimssons Saga.
bebyggelsehistorisk tidskrift 63/2012
  recen s i oner
dattorp som möjligt åt eftervärlden? Hur
kan man hejda begynnande förfall med
relativt enkla medel? Hur undvika välvilliga men okunniga ”moderniseringar” som
hotar att ta död på hela kulturvärdet i det
gamla torpet? I kapitlet Bevarande och
vård redovisas vilka lagar och planregler
som finns tillgängliga för skydd av kulturmiljön. Till detta fogas en rad värdefulla
förslag hur man vid behov kan utöka bostadsytan utan att förstöra torpets karaktär, hur man renoverar ute och inne med
varsam hand och vårdar kulturen även i
sin torpträdgård.
För alla torpägare, för hembygdsföreningar och byalag som har den allra
minsta känsla för att bevara något av det
gamla arvet, är boken en utmärkt vägledning.
Arne Nygren
Danmarks hembygdsförening
[email protected]
Martin Giertz, Svenska prästgårdar. Kulturarv, trädgårdar, byggnadsvård.
Carlssons förlag 2009, utvidgad tredje
upplaga 2012. 270 s.,
isbn 978-91-7331-498-5
Det finns ett antal byggnadskategorier
som genom sin långa historia och sin
utbredning över hela riket står i särklass
som spegling av vår historia. Dit hör självklart kyrkorna, men också kyrkans övriga
byggnader, inte minst prästgårdarna. Un-
118 der 1900-talet skedde en rad förändringar
som successivt ändrade förutsättningarna
för prästens boende. I tumultet kring
kyrkans skiljande från staten år 2000 försummades frågan om prästgårdarna som
kulturarv, trots att ett gediget underlag
samlats in under 1900-talets sista decennier och många genomtänkta förslag presenterats.
Endast
byggnadsminnesförklaring
finns nu som skydd, vilket i dag omfattar
ett fåtal av de cirka två tusen prästgårdar
som ännu finns bevarade runt om i landet. I snabb takt, cirka hundra om året,
säljs nu prästgårdarna av sina respektive pastorat. När Riksantikvarieämbetet
gjorde sin riksomfattande inventering
1989, Prästgårdar i Sverige, klassades 270
prästgårdar som byggnadsminnesvärda.
Idag är 76 av dessa faktiskt byggnadsminnesförklarade. De övriga kan byggas
om eller rivas utan någon prövning från
kyrkliga eller kulturmiljövårdande instanser. Inte heller görs någon fortlöpande
dokumentation av detta skeende.
Förvånansvärt lite har skrivits om
detta kulturarv i förskingring. Värdefulla
regionala studier finns, men landsomfattande översikter — utöver Riksantikvarieämbetets inventeringsrapport — saknas.
Det är därför en kulturgärning av format
att Martin Giertz 2009 gav ut Svenska
prästgårdar. Kulturarv, trädgårdar, byggnadsvård, byggd på fleråriga gedigna studier. Det är glädjande att denna vackra
och innehållsrika bok redan utkommit i
en tredje upplaga.
Den nya upplagan har försetts med
ett nytt femtonde kapitel, ”Boställsreformen 1910. Början på slutet för svensk
prästgårdskultur”. Kapitlet, och boken,
avslutas med en sammanfattning: ”I Finland, Danmark och Norge fungerar fort-
bebyggelsehistorisk tidskrift 63/2012
farande prästgårdarna som prästens hem
och församlingens pastorala centrum.
Jag har i detta sista kapitel lyft fram en
rad händelser som på ett olyckligt sätt
medverkat till den svenska prästgårdskulturens gradvisa utarmning: Boställsreformen 1910, beskattandet av tjänstebostaden, bostadspliktens upphörande och
pastoratens ensidiga syn på prästgårdarna
som en belastning, inte som en pastoral
tillgång.
I de fall kyrkan inte vill ta sitt ansvar,
tycks privata ägare beredda att rycka in.
Det är snarare till dessa denna bok riktar sig än till svenska kyrkan, som på ett
aningslöst sätt gjort sig av med ett nationellt kulturarv”.
Martin Giertz är alltså kritisk och bedrövad när han beskriver vad som hänt,
men framför allt nyfiken, förälskad och
påläst när han skildrar prästgårdarna.
Inga aspekter av deras historia, funktioner, invånare, inre och yttre miljö försummas. Mängder av goda och välgrundade
råd lämnas till den som vill fördjupa sig
i en prästgårds tillkomst och öden eller
vårda dess byggnader och trädgård. För
oss som vill lära känna dem och söker
gårdar som intressanta besöksmål är boken en ovärderlig guide.
Martin Giertz växte upp på en prästgård och bor på Torpa prästgård i Öster­
götland. Efter akademiska studier och
verksamhet som lärare vid Linköpings
universitet och på folkhögskola började
han 2005 på allvar forska om prästgårdar, sedan han förvärvat Torpa prästgård.
Tillsammans med hustrun har han sökt
återställa prästgården och dess stora trädgård i ursprungligt skick. Kärleken till
prästgårdsmiljöerna förmedlar han också
i bild — de många vackra färgfotona är
nästan samtliga tagna av författaren.
  recen s i oner
Någon radikal förändring av dessa sakernas tillstånd kan nog knappast förväntas. Vi får glädjas åt Giertz’ innehållsrika
och vackra äreminne över prästgårdarna
och över de gårdar som faktiskt räddats
och vårdas av kloka ägare. Förhoppningsvis kan skaran av skyddade prästgårdar
också utökas, när fler genom boken inser
deras värden.
Ingrid Sjöström
Docent konstvetenskap
[email protected]
Jakob Ronsten, Gotländska gårdar och
ägor kring 1700, Gotlandica förlag,
Klintehamn, 2011, inb. 319 s. + CD-skiva.
isbn 978-91-86103-20-0.
Bebyggelseforskningens ”infra­
struktur” i
form av skannade historiska kartor
och annan digitalisering har utvecklats
språngartat under det senaste årtiondet.
Lantmäteriets historiska kartor är till
stora delar tillgängliga på Internet.
De s k. geometriska jordeböckernas
kartor från strax före mitten av 1600-talet
har tillgängliggjorts inte bara vad gäller
själva kartorna utan också med sina textdelar, ”notarum explicatio”, transkriberade i sökbara databaser (se riksarkivets
hemsida, www.ra.se).
Nu står nästa stora kartgrupp, skattläggningskartorna kring sekelskiftet 1700,
inför samma tillgänglighetsrevolution.
120 Många av kartorna är redan åtkomliga
på nätet, men digitaliseringen av deras
omfattande förklarande texter är ännu i
sin linda.
Först ut är Jakob Ronsten som bearbetat den nästan fullständiga kartering
av Gotland som gjordes 1692–1704. Resultatet, motsvarande 3 300 textsidor, redovisas i pdf-format på en CD-skiva som
medföljer hans bok. Här ges socken för
socken, gård för gård, all text och alla
siffror i kartbeskrivningarna, men också
motsvarande uppgifter från 1653 års s k.
Revisionsbok och från 1745–1746 års skatt­
läggning. Själva Ronstens bok ger en stabil
bas för källdiskussioner kring kartorna.
Vi får biografier av lantmätarna Schilder, Elephant, Landtbom, Burmeister,
Hoffman och Frijman. Lantmätarnas arbetsvillkor tecknas ingående utifrån deras
efterträdare Johan Finemans efterlämnade stora personliga arkiv. Författaren
redovisar hur kartläggningen gick till rent
praktiskt. Mindre metodiska skillnader
avtecknar sig mellan de olika lantmätarna
i deras beskrivningar av gårdarnas resurser: åkerarealer, odlingssystem, åkerns avkastning, ängs- och myrmark, bete, skogstillgångar och fisket.
Ronsten diskuterer flera, säreget gotländska, lantmäteribegrepp. Beträffande
den s k. partsdelningen, som länge förbisågs av bebyggelseforskare som räknade
med oföränderligt 1 200 ”gårdar” från
vikingatid till 1600-tal, bekräftar han bl.a.
Stefan Haases (Byggningar u häusar :
gotländsk byggnadstradition, Länsmuseet på Gotland, Visby 2004) bedömning: ”När en ny part tillkom, skulle dess
byggnader helst få plats på den gamla
gårdstomten … Det innebar att den nya
partens byggnader kom att ligga mycket
nära den gamlas, många gånger bara nå-
bebyggelsehistorisk tidskrift 63/2012
gon eller några meter ifrån varandra” (s.
56 ff.).
I kapitlet ”Vad är en åker?” försöker
Ronsten komma åt vad lantmätarna menade med ödeåker och linda och hur de
behandlade dessa i sina arealberäkningar.
Samma gäller deras hantering av impedimenten. Det för den aktuella kartläggningsperioden besvärliga problemet med
lantmätarnas beskrivningar av ängsproduktionen diskuteras ingående. Hur stora
var hölassen? Hur förhöll sig skattlassen
till den officiella höparmen och till de reella lass bönderna körde omkring med.
Hur värderades olika hökvalitéer? Själfallet tar författaren här upp det säreget gotländska hömåttet ”mansslätt”.
Det är ingen tvekan om att den gotländska bebyggelseforskningen kring den
tidigmoderna perioden, redan bortskämd
genom bl.a. Tryggve Siltbergs många arbeten, fått ytterligare skarpa verktyg till
sitt förfogande.
Lennart Andersson Palm
Professor i historia, Institutionen för
historiska studier, Göteborgs universitet
[email protected]