1. No category

•
En serie om Ormsökvinnor, del III. Av Lena Weesar
ormor Maria berättar –
M
Bärdas Mamma, Maria Berggren, Norrby
69 år gammal anlände Maria tillsammans med sin make
Hans till Sverige. Här levde hon i 29 år. Maria gick bort
1973, 98 år gammal, i Stockholm.
Den 29 september 1875 föddes en flicka på gården Jobes i
byn Kärrslätt på Ormsö.
Som seden var på ön vid den här tiden fick den äldsta dottern namnet Maria och så även denna lilla flicka. Hennes
äldre bror hade fått namnet Johan, den förstfödde sonens
namn enligt traditionen, och hennes yngre syster skulle få
namnet Katarina, så som det då var brukligt att ge dotter
nummer två i barnaskaran.
Marias föräldrar hette Anders och Katarina Hörnström,
Katarina född Nyblom på gården Nimas i Kärrslätt. Tjugo
år senare skulle Maria gifta sig med Hans Berggren, äldste
sonen på Bärdasgården i Norrby dit hon också flyttade.
Maria Berggren, född Hörnström, mor till Johan, Agneta,
Maria och Anders (Alexander), mormor till Elvine och
Inge (Ingeborg), Maria och Ingvar och farmor till Ingrid,
Sven och Egil, hade varit med om mycket.
Mormor Maria minns och berättar
”Jag är född 1875 och jag var andra barnet”. Så börjar
Maria sin berättelse i en bandinspelning gjord av hennes
barnbarn Elvine Smedberg våren 1967 i Stockholm. ”Men
jag minns så lite hur det var då …”. Men mormor Maria,
då 92 år, hon minns. Och hon berättar. Inte bara lite, utan
mycket.
År 1875
Maria berättar om sin
släkt, deras egenheter
och öden. Hon berättar om Jobesgården där
hon växte upp, om hur
bostadshusen fick skorstenar, om barnsjukdomar
och sina lärare i skolan,
om baron Stackelberg och
vargjakt på Ormsö. Hon
berättar om sin konfirmation och sitt bröllop, det
dagliga arbetet, om ryske
tsaren och om Österbloms
hembiträde. Och om hur
kriget kom till Ormsö, om
sina söners försvinnande
och deportation, oron och
flykten till Sverige och
om sitt liv i sitt nya hemland efter 70 år fyllda.
1875, året då Maria föddes, var
Estland en baltisk provins i det
Ryska kejsardömet under tsar
Alexander II.
Två år tidigare, 1873, hade missionsläraren Lars Johan Österblom anlänt till Ormsö, utsänd
från Sverige av Evangeliska
fosterlandsstiftelsen, EFS, för
att sprida den kristna missionen
och lära Ormsöborna att leva ett
gudfruktigt liv.
Fjorton år tidigare, 1861, hade
de fem klagomännen från
Ormsö seglat till Stockholm
för att klaga hos den svenske
konungen Karl XV över de
övergrepp Ormsöborna utsattes
för av öns egenmäktige godsägare von Stackelberg, baron på
godset Magnushov.
Fjorton år senare, 1889, övertog den tsarryska staten godset
Magnushov och Ormsöborna
fick möjlighet att friköpa sina
gårdar.
Hemma på Jobesgården i Kärrslätt
När Maria växte upp såg
alla gårdar i byn i princip
Bärdas Mamma, mormor Maria Berggren, 90 år 1965.
likadana ut som de alltid
gjort.
Boningshuset hade ett kök med öppen eldstad utan rökgång,
en farstu och så själva ”stugan” med ett skafferi längst
Jobes Maria från Kärrslätt var 30 år, mor, och sedan tio
bort i ena änden. Tre fönster fanns där – lillfönstret, med
år gift till gården Bärdas i byn Norrby när tågstationen i
sex små rutor, och storfönstret. Båda vette mot söder. Och
Hapsal stod klar 1905 och reguljära tågförbindelser uppså norrfönstret.
rättades mellan Hapsal och Reval/Tallinn. Hon var 43 år
”När man eldade i ugnen kom röken in i stugan och glaset
när republiken Estland utropade sin självständighet 1918,
blev så tjockt av sot att det knappt gick att se igenom det
samma år som det estniska frihetskriget började i efterannat än på en fläck”, minns Maria. ”Skorstenar kom när
dyningarna av det första världskriget och oktoberrevolujag blev född, den där tiden då Österblom var där. En hop
tionen i Ryssland.
kom till oss för att titta när vi kastade ut rökugnen och
gjorde en ny. Den gamla ugnen hade varit i vrån och röken
Maria var 65 år, mormor till fyra barnbarn och farmor till
kom ut genom ugnshålet när de bakade bröd. Efter det
tre, när Estland införlivades i Sovjetunionen 1940. Fyra år skulle stugan stå och ’klarna’, så då fick jag alltid gå till
senare lämnade hon tillsammans med så gott som samtliga grannfolket på Nigorsa och sitta där tills röken vädrats ut
Ormsöbor sin hembygd för att undkomma deportation och och lagt sig. Men så byggdes ugnen om med skorsten. Då
sovjetrysk överhet i den stora flykten från Ormsö.
slapp vi röken.”
6
Vargar och vargskall på Ormsö
Stockar till husbygge hämtade man från Dagö, någon skog
på Ormsö i samma omfattning som idag fanns inte när
Maria var barn. Hon fortsätter:
”Vi hade golv av trä, men det var inte hyvlat. Det var stora,
grova, huggna stockar som var huggna itu med den släta
sidan uppåt. Stockarna var hämtade från Dagö. Det fanns
ingen skog på Ormsö då.”
Skolgången var tre år och Maria gick i Kärrslätts skola.
Alla barn fick en ABC-bok när de började i klass 1 och de
undervisades i att läsa, skriva, räkna, i religion, geografi,
historia och ryska. Skrivböcker fanns inga, man lärde sig
skriva på griffeltavla. Och efter tre vintrar i skolan fick alla
gå i endagsskola tjugo till trettio dagar varje vinter fram till
konfirmationen. Men böcker och framför allt bilder var
det ont om.
”Bilder fanns inte när jag växte upp”, berättar hon. ”Nej,
sådant fanns inte på papper. När jag skulle läsa för prästen
och han kom på husbesök så fick jag min första bild. En
bild på en förfärlig man! Det var någon tysk bok som
prästen rev ut ett blad ur och gav till varje barn. En prästbild. Oj, vad jag vaktade över den, hur jag tittade på denna bild! Det var en man med något
på huvudet, en indian eller vad det kunde vara.
Jag var sju år gammal och kunde redan läsa lite
så jag fick läsa för prästen.”
Och intresse för den ryska tsarfamiljen fick
Maria tidigt i livet.
”Ja, det stod att läsa om dem – och vad fanns
det annat att tala om då än tsarfamiljen? På
vintern gick det ryska pojkar omkring och sålde
bilder till folk av kejsarens familj. De var så
vackert målade!”
”Det fanns alltid vargar på Ormsö förr. De hade kommit
över isen. Jag minns hur hela ön gick ut på vargskall på
våren. Men oj, oj, det var farligt också! En gång när mor
vallade fåren på gärdet utanför gården kom vargen dit och
tog ett får. Hon hade en käpp och slog på honom, men han
släppte inte fåret utan anföll henne! Så flög han iväg med
fåret och mor slog med käppen mot vargens gump. Detta
talade hon om många gånger.”
Maria berättar också att man använt nät för att fånga in
vargarna och att den sista vargen hade fångats in vid Prästsvartkärret mot Borrby storäng.
”Det var sedan järnvägen kom till Hapsal och tåget kom
och det började tjutas som vargarna försvann från den här
trakten. Jo, en gång senare var de ute på vargskall också,
men det var nog en räv de hade sett, inte en varg.”
Baron Stackelberg lämnar Ormsö
”Ja, när baron Stackelberg lämnat Ormsö, då började en god
tid! Och inte hade jag gått (och
gift mig) till Norrby om de inte
hade blivit fria och sluppit arbeta hos baronen! I Kärrslätt var
många prästbönder, de gjorde
inga dagsverken på hovet (godset) och när jag konfirmerats då
var vi räntare (arrendatorer).
Oj, oj, oj! Nu blev alla fria herrar över marken! Och hur man
började arbeta! Och då börjades
Om barnsjukdomar och barnafödslar
det leva lite också! Förr fick
Varken barnmorska eller läkare fanns på Ormsö
man inte ha mer än en liten ko.
när Maria var barn. Det var först på senare tid en
Sen skulle man ha oxar och ena
sjukstuga och allmän sjukvård inrättades på ön.
paret skulle vara i herrgårr’n
”Någon barnmorska fanns inte förrän Hullo Anoch med det andra skulle man
dorsa kom och inte heller någon doktor. Barnen
sköta sin egen mark. Därför
föddes hemma och det fanns sådana självlärda
blev jorden så dåligt skött,
barnkvinnor som gick omkring”, minns Maria.
det blev kvickrot och växte så
”Det var många barn som dog, likaså var många
dåligt och folk svalt. Men nu
födslar svåra och flera kvinnor dog i barnsäng.”
fick manfolket mer tid!
Och de började segla med båtar
”En del spädbarn dog i ’fraosjuka’. De fick
till Finland med korn, råg och
fradga runt munnen och blånade. Det var så
ekevirke. De köpte råg och
svårt att se. Jag vet inte vad den sjukdomen hette.
korn på fastlandet och sålde
De kunde vara sjuka någon dag och så dog de.
det till malt. Då skickade man
Jag vet inte om de hade feber. Någon termometer
först dit en provpåse, sedan fick
fanns inte.
de uppgift om hur mycket de
Spolmask hade också barnen. Barnen fick stora
fick betalt och hur det grodde.
magar. Då sa man att de hade potatismagar. Så
Allt skulle sedan räknas om till
Ungdomsfoto av Maria Berggren. ryska pengar. Det pågick länge
blev de lite blåaktiga, hade blå ringar runt ögonen
och var liksom lite utmärglade. Min mor hade
på det sättet men så kom det
alltid spolmaskfrö som hon försökte ge oss barn
första världskriget och sedan
lades det ner. Men de seglade
även om vi kanske inte hade spolmask. Många
barn dog också i scharlakansfeber. Detta satte skräck i
senare också under esttiden, då med äpplen och potatis till
både vuxna och barn. Jag hade haft scharlakan när jag var Finland och Sverige, och kalk som de bränt själva. Och fisk.”
sex veckor gammal och jag fick det aldrig mer igen. Fast jag
var rädd många gånger att jag skulle få det och dö.”
7
Österbloms hembiträde och Ormsökvinnornas sommarjackor
Livet med Hans i Norrby
”Hans var sin fars dräng tills han var 38 år då hans far dog
och han tog över gården. Han hade sju yngre syskon och
lösegendomen måste han betala ut åt dem. Så började vi
fattiga utan pengar under tiden barnen var små.
Vår äldste son Johan började i skolan i Hapsal när han var
sju år. Hans, hans pappa, sade att ’Jag har sett så mycket
skada att jag inte har förstått så mycket som jag har behövt.
Jag ska inte röka, inte dricka utan spara dessa pengar och
hjälpa min pojk att bli klokare än jag.’ Och alla barnen fick
utbildning. Flickorna, Maria och Agneta, gick på Birkas
folkhögskola och Maria fick också gå två år i estnisk skola
i Hapsal för att hon skulle lära sig estniska. Johan utbildade sig till lärare och Alexander, som vi kallade Anders,
studerade på Åbo akademi till fil mag. Johan hade också
arbete en tid som kansliskrivare vid Nobels fabriker i S:t
Petersburg.
När vi först gifte oss, då hade vi en egen skuta tillsammans
med grannen som seglade till Finland med korn, potatis
och fläsk. Det var före första världskriget. Ibland var Hans
med, ibland var hans far med, men vinsten tillföll far. Vi
var friska, hade arbetslust eftersom vi skulle ärva gården.
Vi planterade och byggde hus och gjorde gärdsgårdar av
stenar för blott maten som vi själva arbetade ihop. Under
tiden växte våra barn upp. De fick stanna hemma och jag
gick ut i arbete. Vi hade ’Gättor’, faster Gertrud, som tittade till barnen.
Så började de bygga fyrar i Norrby och Hans fick bli fyrbåksvaktare. Ryssarna och tyskarna kom, men han var
alltid fast vid fyrarna och det i 28 år. Och tyskarna gick
och Estland blev självständigt. Hans arbete var ansvarsfullt och många avundades oss nog det.”
”Sommarjackor kom då när Österblom kom dit. Han hade
en som gick omkring i byarna. Hon var en dag i varje by
och hon lärde kvinnorna göra kläder åt sig, sommarjackor,
då ärmarna var vanprydande. Allt var naket under. Det
skulle vara brokiga jackor. Inte hade de maskiner då utan
allt skulle sys med händerna. Sedan kom det affärer på
Ormsö så att kvinnor som inte kunde komma med båt till
Hapsal kunde handla.
Och sedan var det spinnandet. När jag var i Kärrslätt då
fanns det inga maskinkardor, men då jag kom till Norrby
då kom det en fabrik i Hapsal dit man skickade sin ull för
att bli kardad.”
När Maria gifte sig
”Jag gifte mig när jag var tjugo år, den 8 januari 1896.
Hans var två år äldre och äldste sonen på gården Bärdas i
Norrby. Och vi var unga och glada vid livet, vana vid det
enkla och vi hade inga pengar.
Då var det brukligt att göra bröllop runt juletiden och det
varade i tre dagar. Stugan smyckades med vita, hemvävda
lakan så hela stugan blev vit. Så satte man kors av granris
på väggarna och kors av garn från röda strumpskaft. Det
skulle alltid vara trettio, fyrtio röda kors och lika många
grankors. Och en ’ljuspipa’ på varje bord som var prydd
med tygremsor och pappersremsor och ljus.
Mycket mat fanns det och fanns det dansare, så dansades
det. Oj, då dansades det så att fötterna skummade! ’Sjussdansen’, eller vad den hette. Och somliga slogs, somliga
sjöng, somliga jamade. Och somliga, ’opasiarna’, kom
för att titta på bröllopet, andra för att titta på varandra och
Foto höger:
göra skvaller.
Norrbybåken – Norrby nedre fyrbåk
Det var gamle Nordgren som vigde oss, han kom från
byggd 1916. Ytterligare en fyrbåk
Lappland och de sade att han kunde tolv språk.”
byggdes 1935. Hans Berggren var
här fyrbåksvaktare i 28 år.
Foto under:
Familjen Berggren framför sitt nybyggda boningshus i Norrby. Fr.v. sonen
Alexander(Anders), sonen Johan med
fru Katarina, dottern Maria gift Malvik,
Hans syster Kristina gift Pihlman, Hans
mor Katarina, Hans och Maria. Stående
bakom Hans systern Gertrud, sittande,
Hans syster Birgitta gift Liljeros och
dottern Agneta gift Wahlberg.
Foto ovan:
Höräfsning – Maria och Hans innan flykten till Sverige.
Gården och djuren skulle skötas under krigsåren även om
ingen av sönerna fanns till hjälp och den yngre generationens män hade flytt krigets Ormsö och Estland för att
undkomma deportation och mobilisering.
8
När kriget kom till Ormsö
”När kriget kom till Ormsö från Nuckö, då var det som
lugnet före åskan med tre kilometers vatten som mellanrum. På Ormsö lade de ut taggtråd som skulle hindra.
Så en dag kom skottlossning och två hästar föll ner på
marken! Och folk började gå bort ur byn till grannbyn ett
par kilometer bort. Skottlossningen varade hela natten så
att himlen var ljus och röd och vi satt i grannens stall och
visste inte vilket ögonblick som skulle bli det sista.
När solen gick upp var det vackert väder. Då började det
brinna i Norrby. Det var ryssarna som brände upp allt sitt
och vårt också. Då var tyskarna här. De hade släppt ut
dimma över vattnet så att ingen såg när de kom över på
sina träflottar och ryssarna gick undan. Då vi, några kvinnor, skulle gå och mjölka korna blev vi beskjutna av tyska
flygare med kulsprutor så det smattrade i trädbladen och vi
sprang … vi satte hinkarna på huvudet och underligt nog
blev vi alla vid liv. Vi hade 13 kanonkulor i vår trädgård,
fönstren darrade och många stod under husknutarna. Och
alla våra tre nya hus brann upp.
Tyskarna kom ute på vägen och det var ingen ände på
alla bilar med material … Så blev Norrby en stridslinje.
Men sedan så blev det lugn och frid. Slaget kom uppåt ön,
några ryssar togs tillfånga. En del gick in i Saxby, i fyren,
där de sköts till gröt av tyskarna.”
”När ryssarna kom, kom rysspojkar, 30 stycken, för att
leva på vår gård i två år, från 1939 till 1941. Vi delade på
en spis, de bakade i vår ugn två gånger om dagen – de
kunde inte läsa och ännu mindre skriva. Men de var godhjärtade och politruken var snäll, han kunde inte förmå sig
till att deportera folk. När de var i köket var det fullpackat
och när jag skulle gå därigenom, så sa de ’Ur vägen,
Mamka kommer!’. Men sedan fick de ge sig av och andra
kom. De var matroser och illasinnade och kallade oss alla
för ’kapitalister’.
Från 1941 till 1944 var tyskarna där, men de var inte så
många och mer kloka i allting. Men de kunde också stjäla
mycket.”
”När vår äldsta son Johan med sin hustru och dotter blev
bortförda till Ryssland i juli 1941 och vår yngre son Anders (Alexander) satt på skogen med Johans båda pojkar
och sin hustru och lilla pojke Erik, bara några veckor gammal, var jag så förbi att jag inte åt något på flera dagar,
bara drack sur mjölk (filmjölk). Jag tänkte att jag skulle ta
slut meddetsamma.
Johan med sin familj fördes bort på natten i en rysk bil.
Och Anders (Alexander) arresterades senare i Hapsal.
Bara någon månad innan tyskarna kom. Och det var en tid
ingen kan beskriva. Vi gick upp till deras hem i Hullo och
kröp på golvet och grät. Allt stod kvar efter dem, korv och
’grinsgreiten’ (korngrynsgröten) i grytan som de skulle
göra till korvar. Vilken fasansfull tid!
Efter några månader kom hustru och barn tillbaka, men
från sönerna, lärarna och de andra som blev förda har
ingen hört ett ord.”
”Det var natten den 8 september 1941 som tyskarna kom
och blev herrar på Ormsö. Och de kom för att bo i vår
stuga, likadant som ryssarna, bara lite mindre i antal. De
var där till 1944, tills vi kom bort (till Sverige).”
Familjen Berggren, Norrby
Bärdasa.
Fr.v. far Hans, sonen Johan,
mor Maria, döttrarna
Agneta och Maria och sonen
Alexander (Anders). Båda
sönerna, välutbildade och
lärare, arresterades enligt §
58 under den första sovjetiska ockupationen av Estland.
Johan deporterades till
Stalins Gulag där han dog
1943. Alexander arkebuserades 1942.
9
Den stora flykten från Ormsö
”1943 började unga familjer rymma i små fiskebåtar.
Vår Johans söner, Sven och Egil, var de första som gick
tidigt på våren och satt på skogen, under jorden, i många
veckor. Fyra andra pojkar rymde med farfars fiskebåt.
Jag glömmer aldrig denna kväll. Vid solnedgången stod
en tysk officer på backen och tittade ut över sjön. Han
menade att några var och lade ut fiskeredskap. Det var en
vacker natt, två av pojkarna satt upp i båten, de andra två
låg ner och när de kom bakom ’Nätegrunne’ gick de på
en sten så det riktigt knallade och båten sprang läck.
Jag låg vaken hela natten och tänkte på de oerfarna pojkarna. På morgonen började det blåsa hårt, till halv storm.
Alla tänkte att de hade omkommit - men Gud ske lov, han
beskyddade dem.
Då var det säkert att alla skulle lyckas och båtar gick ut
från alla kusterna. Man byggde båtar i skogen och förde
dem på natten till sjön. Alla ville bort. En vacker dag tog
tre kvinnor några 12–15-åriga pojkar och rodde till Hangö.
Gud var deras beskyddare. Min sonhustru Katarina med
vår Ingrid rymde, samtidigt med vår Elvine. Och Sven
och Egil. Och så var vi ensamma kvar på Ormsö till 1944.”
”Jag kan inte i ord förklara hur denna tid var. Vi fick brev
från dem i Sverige, men det var som omöjligt för oss gamla
att lämna alltihop och tjäna vårt bröd.
De kom från Sverige med båtar och hämtade familjer. En
lördagskväll var en tysk, som bodde i vår bastu, ute på
vakt på Dibystranden när en båt just kom för att hämta
folk. Dibyborna var på väg med sin packning, båten kom
och tysken stod på stranden och från båten sköt de honom.
Tysken dog. Så fördes halva Diby by till fångenskap i
Hapsal.”
ingenting ta med, blott det vi hade i handen. Vi tänkte
stanna i Hapsal, men så kom Lienhard och Hjalmar Pöhl
och sade: ’Varför skall ni stanna här?’ Vi svarade, att om
pojkarna (sönerna Johan och Anders/Alexander) äro döda
i Ryssland så är det ett och samma var vi blir. ’Nej, ni
måste komma med!’ Så tog Leinhard väskan och pappa
under armen och gick trappan uppåt båten. Vi var de sista
som gick ombord. Motorn började dunka i full fart - och
så gick det iväg.
Vi övernattade vid Rågöarna och där kom många som
gick ner under däck. Så lade vi ut i motvind. Motorn var
svag i stark blåst så det knaka i båten. Vi var två nätter på
sjön och alla var sjösjuka. Men några var det som höll sig
uppe och höll reda på de andra.
Den sista augusti kom vi till Lidingö och där var det
bussar som kom och hämtade oss. Då var det vackert
väder. Så blev det kväll och det blev mörkt, så skulle vi
till bastun där alla kläder skulle gasas och folk smörjas för
ohyra. Så förde de oss under natten till Fagersjö där det
var baracker. Det smått duggregnade. Det var i skogen.
Två sängar ovanpå varandra, nya filtar fanns i en stor låda.
Det fanns inget lyse. Då grät vi alla. Vi visste inte var vi
var. Då sade en flicka. ’Jag ska gå ut och titta fast det är
mörkt!’ Och hon gick ut. Så kom hon in och sa: ’Det är
fullt med små hus därute!’”
”Vi var där i två veckor och många kom och besökte oss,
de som kommit före. Så fick vi gå till Doverstorp. Där
var det en stor matsal för 1000 personer och där mötte vi
sådana som kommit tidigare. Här var vi i sex veckor. Och
härifrån blev alla förda till arbetsplatser och till ålderdomshem. Nog var det en stor börda för svenskarna, att alla
som gick på egen hand och bonddrängar fick utrustning,
kläder och alltihop, kok- och matsaker. När de fick arbeten
så skulle de betala det tillbaka. Många som hade många
barn fick så mycket sängkläder som de inte hade sett i sina
liv! Fyra lakan per person och saker och handdukar, och
alla fick från topp till tå kläder på kroppen. Och de som
kunde arbeta de fick arbeta, manfolk fick en krona om
dagen.”
Med m/s Juhan till Sverige
”Men vi reste bort i augusti och den sista augusti 1944
kom vi med tremastaren Juhan till Lidingö.
2 300 personer lämnade Ormsö. Först gick vi med Norrby
Hertmans tvåmastare från Sviby till Hapsal, men vi fick
Foto vänster:
Flykten – m/s Juhan i
Hapsal, klar för avgång
till Sverige.
10
Livet i Sverige
”Vi ville inte till ålderdomshem, vi ville arbeta för hyran,
och den 11 november 1944 flyttade vi till Boo. Vi hade
inte mer svenskpengar än 75 öre, så vi fick 100 kronor
från förläggningschefen att börja med. Nu var vi omkring
70 år – med vad skulle vi börja? Jag kardade, spann och
stickade. Pappa grävde och skötte om bysmedjan på sommaren. Så köpte herrn där vi bodde får, så ja, vi arbetade
mångdubbelt för hyran. Så var det en est som inte kunde
tala svenska som ville ha gamla symaskiner som han
skulle göra iordning, han betalade 10 och 20 kronor för
de gamla och pappa gick och sökte få tag på dem. Så
tjänade han lite på det viset. Sedan började vi få understöd
från Boo kommun, 60 kronor i månaden, och då behövde
vi inte svälta mer. Maken gick till en läderhandlare som
frågade om han kunde göra becktråd. Ja, det kan jag, sa
Hans. Han fick tråd och jag hjälpte honom att becka den.
Då började vi tjäna pengar. Vi fick 7, 8, 10 kronor om
dagen. Så fick pappa beställning från en affär på fågelholkar och bord. Han lånade en gammal hyvelbänk från
skolan och gjorde flera hundra av dem. Så hade han fullt
upp med arbete. Han började också laga skor (skor var
på ransoneringskort då), och det gick så bra att vi slapp
arbeta för hyran. Oj, så glada vi var då!”
”1948 blev vi svenska medborgare och vi fick folkpension,
300 kronor för oss båda i månaden. Då slutade vi med
becktråden. En tid byggde pappa sommarstugor, han fick
nog hälften mindre betalt för han var gammal, men han
kunde. Jag plockade bär om sommaren så ibland tjänade
jag många hundralappar. Jag var dagmamma och pappa
började göra vävstolar, också till Handarbetets Vänner
på Djurgården i Stockholm, och jag vävde mattor och
vi sålde. Både vävstolar och mattor. I Boo var vi i 12 år
och en månad tills Gud kom och tog Hans bort den 12
december 1955. Då hade vi levt tillsammans i 60 år. Han
blev 82 år.”
”Det var ingen vacker bostad vi hade i Boo, men
det var som lugnet efter stormen. Vi hade med ingen
att göra, alla älskade oss och vi var ensamma och
det var roligt. Jag ville inte tänka en tanke tillbaka på
Ormsö. Och inte heller trodde jag att jag skulle leva så
länge, att jag skulle få se barnbarnsbarnen!”
Maria flyttar igen
Efter Hans bortgång började återigen ett nytt kapitel i
mormor Marias liv. Hon var nu 80 år och vilsen i tillvaron
utan sin livskamrat. Det var dotterdottern Elvines make
Rolf som föreslog att: ”Kom till oss, framtiden ordnar sig
alltid på något vis!” Och mormor Maria flyttade så hem
till sin dotterdotters familj där också Elvines mor Maria,
tillika mormor Marias dotter, såg till familjens barn på
dagarna. Fyra generationer levde nu tillsammans i Sverige. Och även om mormor Maria återigen var tillfreds
och trivdes med sitt liv i sitt nya hemland väntade hon,
som hon under alla år gjort, på ett livstecken från sina två
söner. Vilket aldrig kom.
Mormor Marias berättelse fortsätter, men här slutar skildringen om ett häpnadsväckande liv som nära nog spann
över ett helt sekel mitt i historiens larm – från tsartid och
oinskränkt godsägarmakt till frihet och oberoende. Från
självständighet till sovjetisk maktfullkomlighet.och tysk
överhet. Från despotism till det svenska folkhemmets
demokrati. Och från det ålderdomliga till det moderna.
En enastående kvinna som med två tomma händer
började om på nytt vid nära 70 års ålder. En överlevnadskonstnärinna som med sin livskraft och påhittighet absolut ville ”arbeta för hyran”. Utan åthävor. Enkelt. Ärligt.
Och som upplevt stor sorg och oro men gått vidare.
Mormor Maria, som tyckte att hon inte mindes så mycket.
Mormor Maria Berggren som skulle kunnat fylla mer än
en bok med berättelsen om sitt liv.
Foto ovan:
Maria med sitt barnbarnsbarn Peter. Efter Hans
bortgång 1955 flyttade Maria till sin dotterdotter
Elvine Smedberg och hennes familj på Lilla Sällskapets väg i Bredäng. I 18 år levde så fyra generationer under samma tak tillsammans i Sverige.
Foto ovan:
Fyra generationer familjen Berggren. Stående fr v: Svärsonen Hans Wahlberg, Hans syster Birgitta Liljeros, sonen Alexanders
(Anders) fru Elfride, dotterdöttrarna Inge (Ingeborg) och Elvine, dottern Maria Malvik (mor till Inge och Elvine) och hennes make
Johan Malvik. Sittande fr v: dotterdottern Maria Hemlin med sonen Claes i knäet, dottern Agneta Wahlberg (mor till Maria), Maria
och Hans Berggren.
11
Not 1:
Tidigare artiklar om Ormsökvinnor:
Maria Berggren (1875-1973) dog i
Stockholm 98 år gammal. Hon var
född Hörnström på gården Jobes i
Kärrslätt, dotter till Anders Hörnström och hans maka Katarina, född
Nyblom från Kärrslätt Nimasa.
Marias äldre bror Johan Hörnström,
också kallad ”Jobes Pappa”, var öns
talare vid olika samlingar och ordnade
bland annat öns gemensamma midsommarfest för söndagsskolbarnen vid kyrkan i Hullo. Hennes yngre syster Katarina gick bort i tbc, endast 17 år gammal.
1896 gifte sig Maria med Hans Berggren, äldste sonen på
gården Bärdas i Norrby dit hon också flyttade. Maria och
Hans fick fyra barn – Johan, Maria, Agneta och Alexander
(av familjen kallad Anders).
Kate Lindqvists Pensionat i Hullo – Katarina Lindqvist,
Hullo, Ormsöbladet 2013:1
”Skolhus-Kate”, Zorn och mysteriet med Ormsötäcket –
Katarina Hammerman, Kärrslätt, Ormsöbladet 2013:3
Svenskbybornas historia blir musikal
Den 21 februari är det urpremiär på musikalen “Svenskbyborna - Himlen vårt tak jorden vårt golv” på Länsteatern i
Visby.
Maria gifte sig med Johan Malvik (Glad), Förby Simasa,
och de fick två barn – Elvine, gift Smedberg, och Ingeborg
(av familjen kallad Inge), gift Good.
Agneta gifte sig med Hans Wahlberg, Diby Martesa, och de
fick barnen Maria, gift Hemlin, och Ingvar.
Johan gifte sig med Katarina Söderblom och de fick tre barn
– Egil, Sven och Ingrid, gift Samson.
Alexander (Anders) gifte sig med Elfride Grönberg, de
fick en son, Erik. Erik dog i treårsåldern efter ankomsten
till Sverige. Från Sverige emigrerade Elfride till Montreal,
Kanada.
Båda Marias söner Johan och Alexander (Anders) arresterades och deporterades på politiska grunder enligt § 58 under
den första sovjetiska ockupationen av Estland. Johan i juli
1941 tillsammans med sin familj och övriga lärarfamiljer
på Ormsö. Han dömdes till tio års straffarbete i Gulag
och avled i Irkutsk i juni 1943. Hans fru och barn kunde
återvända till Ormsö från fångenskap i Harku-fängelset norr
om Tallinn efter det att den tyska armén intagit Estland en
kort tid därefter. Sonen Alexander arresterades i Hapsal.
Han avrättades 1942.
Den helt nyskrivna musikalen “Svenskbyborna” bygger på
den sanna historien om svenskbyborna som 1782 skickades
från Dagö i Estland till södra Ukraina där de skulle odla
upp områden som nyligen erövrats från Turkiet. Librettot
är skrivet av Carsten Palmaer, som valt att koncentrera sig
på svenskbybornas historia från första världskriget fram till
våra dagar, en tidsperiod som bland annat innefattar världskrig, revolution och inbördeskrig. Historien följer de två
flickorna Nelly och Alvina (spelade av Anna Jankert och
Martyna Lisowska) som tillsammans med resten av byn
flyttar till Sverige 1929. Trots att en av flickorna hamnar på
en bondgård på Gotland och den andra återvänder till ett
Ukraina som snart ockuperas av Tyskland kämpar de för att
behålla sin vänskap.
För regin står Eva Gröndahl, som tillsammans med Carsten
Palmaer träffat ett stort antal ättlingar till svenskbyborna
inför arbetet med uppsättningen. Spelperioden sträcker sig
från 21 februari till 6 april.
(källa: www.gotland.net)
Tänker du överlåta mark på Ormsö?
Arv, testamente och gåva
gällande fastighet i Estland
Detta juridiska memorandum innehåller en juridisk översikt om hur fastigheter enligt
estnisk lag kan erhållas genom arv, testamente eller överföras genom gåva, om
tillvägagångssätt, samt en förteckning över de vanligaste procedurkostnaderna i
Estland.
Not 2:
Våren 1967 gjorde Elvine Smedberg, dotterdotter till Maria,
bandinspelningar med sin mormor Maria. På inspelningarna
talade Maria Ormsösvenska. Banden lämnades in till SOFI
(Institutet för språk och folkminnen) i Uppsala och har även
blivit inspelade på CD.
Elvine tecknade ner Marias berättelse först på Ormsömål,
sedan på rikssvenska. Margareta Hammerman redigerade i
sin tur materialet till en släktberättelse illustrerad med fotografier. Det är detta material denna artikel bygger på i starkt
förkortad och omarbetad form.
Tack Elvine och Margareta för att ni delat med er!
Foton: Samtliga foton kommer från Elvine Smedbergs
familjealbum utom bilden av m/s Juhan som är hämtat ur
SOVs bildarkiv.
© 2014 Ormsö hembygdsförening
Nu kan du till ett mycket subventionerat pris
komma över vad du behöver veta när du ska
överlåta/eller ta emot mark som gåva eller arv.
Dokumentet förklarar vilka kontakter du måste
ta, vilka papper du behöver, vilka myndigheter
i Sverige och Estland du ska inhämta materiel
ifrån. Informationen beskriver på ett juridiskt sätt
vad du måste veta och inskaffa innan du personligen besöker Estland för ett genomförande av en
överlåtelse.
OHF har kraftigt subventionerat priset.
Not 3:
Läs mer om Ormsö under krigsåren:
Vad hände med Ormsöborna under krigsåren 1940-1944?,
artikel av Bo Nyman, Kustbon 2009:2
GULAG – spår och minnen 1939–1956, artikel av Lena
Weesar, Ormsöbladet 2013:4
Pris: 200 kr/medlem. 400 kr/ej medlem.
Sätt in pengarna på plusgiro 635 13 76 - 6, det är
viktigt att du anger din adress i meddelandefältet
så får du dokumentet på posten.
12