1. No category

naturmagasinet
nummer tre tjugohundraelva
Människan och havet
Berättelser om
livet vid vattnet
De sista
urtidsdjuren
Jakten på
lägsta punkten
Kampen för myskoxarnas
överlevnad i Härjedalen
Skåne eller Blekinge, vem
vinner bottenstriden?
Välkommen
Gensvaret på de två första numren av Vidd har varit
väldigt positivt. Den svenska naturen engagerar fortfarande. Fortsätt också att skicka in era synpunkter
på magasinet, vi är ännu i vår linda.
I detta nummer:
Det finns något i begreppet natur som ibland förvirrar. Naturen, det som är naturligt, det som är på
förhand givet. Det finns en falsk trygghet i de orden
som inbjuder till att tro att det är något som alltid
kommer finnas där, oavsett oss. Men frågan är om
det snart inte är tvärtom; naturen finns trots oss. För
även om vi lever i en tid där miljömedvetenheten är
stor så avverkas det än idag i viktiga nyckelbiotopsområden. Om utvecklingen fortsätter på samma sätt
har Sverige snart ingen gammal skog kvar.
FN har utsett 2011 till skogens år för att uppmärksamma skogens betydelse men också för att öka
kunskapen om hållbart skogsbruk. Sedan FN-mötet
i Nagoya 2010 har också Sverige förbundit sig att
skydda 17 procent av land- och vattenområden och
tio procent av kust- och havsområden ändå är det
bara fyra procent av den svenska skogen som är
skyddad i reservat eller nationalparker. Det verkar
som att vi i vår miljömedvetenhet glömmer bort det
som finns precis framför våra ögon. Kanske har vi
blivit för bekväma i myten om Sverige som ett naturland, där skog och hav är ohotat och något som alltid
kommer att finnas där för oss när vi behöver komma
bort från städerna.
12
Just därför vill vi i detta nummer uppmärksamma
människorna som lever och arbetar tätt inpå skogen,
havet och djuren. Som i Härjedalen där ett par
eldsjälar kämpar för att rädda myskoxarna. Eller som
på Emskär i Ålands skärgård där två bröder lever
ensamma längst ute i havsbandet.
Mycket nöje!
Kajsa Lind & Björn Wendelborn Barr
8
Redaktionen
Redaktörer:
Kajsa Lind
Björn Wendelborn Barr
Layoutchef
Adam Eriksson
Bildchef
Maria Hansson
Omslagsbild:
Linnea Lindholm
Reportrar:
Adam Eriksson
Teres Hallman
Maria Hansson
Anders Hovne
Robin Högberg
Kajsa Lind
Linnea Lindholm
Sara Rönnberg
Frida Torstensson
Björn Wendelborn Barr
Fanny Wikander
ANSVARIG UTGIVARE:
Per Alm
ADRESS:
Magasinet Vidd
Seminariegatan 1B
413 13 Göteborg
Bilden 4
Kalendarium 6
23
Människan och havet 7
Händelsen: Vattenfallet som försvann 15
Bottenstriden 16
16
Bildreportage: Verle gammelskog 19
Utvandrarna 23
Kultur 29
33.
Skruvade skogar 30
Stråket: I pilgrimers spår 32
Hitta hälsan i naturen 34
Sätt smak på sommarsnapsen 36
19
Krönika: Birgitta Stenberg 38
”
De i Storby tycker att vi
bor i Sibirien. Men nog
finns det folk som har
mycket längre till post
och affärer än vi.
30
Tauno och Enso Sandell bor
ensamma på den lilla ön Emskär
utanför Åland. Läs mer på s. 12
4
BILDEN
BILDEN
Dimman ligger tät
i skogen utanför
Basta, ett
arbetskooperativ
utanför Nykvarn
dit människor
kommer för att
komma ur ett
missbruk. Med
hjälp av bostad,
arbete och i
sällskap av
andra med samma
problem och mål
är tanken att man
ska kunna hjälpa
sig själv ur
missbruket. Fotot
är taget av Therese
Jahnson som studerar bildjournalistikpå Nordiska
folkhögskolan
Biskops Arnö och
ingår i ett bildreportage om Basta.
Foto: Therese Jahnson
BILDEN
5
KALENDARIUM
Världsmiljödagen
Den 5 juni samlas människor runt om i världen för att tillsammans agera för en
bättre miljö. I år är temat Forests: Nature at our service och Indien står som värdland. Världsmiljödagen instiftades efter FN:s miljökonferens i Stockholm 1972 och
organiseras av FN-organet UNEP, United Nations Environment Programme.
I Sverige firas dagen bland annat genom Naturskyddsföreningens aktiviteter på
olika orter under namnet naturnatta. Se mer information på deras hemsida.
Motionsloppet Miljösprånget anordnas i Solna i syftet att förbättra miljön. 30
procent av anmälningsavgifterna går till Naturskyddsföreningens
arbete för att rusta upp Råstasjön. Svenska FN-förbundet
kommer att finnas på Skansen i Stockholm för att uppmärksamma dagen mellan 11 och 16.
De vilda blommornas dag
JUNI-JULI
De vilda blommornas dag fyller tio år i år och det firas bland annat med 200 organiserade vandringar runt om i
landet. Tanken med dagen som äger rum den den 19 juni är att människor ska få möjligheten att upptäcka och
lära känna vilda växter och djur. Läs mer på Svenska BotaniskaFöreningens hemsida: www.sbf.c.se.
Årets
växt
2011
Svenska Botaniska Föreningen
har utsett knäroten till årets
växt. Blomman tillhör orkidéfamiljen och har små vita blommor som man kan se från juli till
augusti. Den växer över nästan
hela landet – utom på kalfjället
– men eftersom knäroten bara
trivs i mer än 60 år gammal och
orörd gran- eller tallskog
så har den inte längre
så många möjliga
växtplatser. Därför
har knäroten 2010
blivit rödlistad.
Arten har fått
sitt latinska namn
Goodyera repens efter den engelska botanisten John Goodyer
(1592 – 1664). Repens betyder krypande vilket beskriver
stammens utseende. Arten
finns i 90 varianter i
världen men bara
en i Europa. Om du
hittar knärot kan du
rapportera om fyndet
på artportalen och
på så sätt hjälpa till
att sprida kunskap
om arten.
Västerhavsveckan
Mellan den 29 juni och den 10 juli äger årets Västerhavsvecka rum.
Från Göteborg i söder till Strömstad i norr sker mängder med aktiviteter där havet står i fokus. Bland annat anordnas hajsläpp i Lysekil,
ostrondykarkurs på Resö och fiskrökning på Åstol. En del aktiviteter
är gratis, andra kostar en slant. Läs mer på västerhavsveckans hemsida: www.vasterhavsveckan.se.
Foto: Maria Hansson
MÄNNISKAN OCH HAVET
Lena Amstrand är arkitekten som gick ner i arbetstid för att kunna måla akvareller
i skärgården. Angela Wulff forskar om polarisarnas avsmältning trots sjösjuka och
långt ute i Nordsjön arbetar Ove Blom på en oljeplattform. För Vidd berättar de om
sin relation till havet.
Dessutom åker vi till Emskär i Ålands skärgård och besöker bröderna Ensio och
Tauno Sandell som lever med Östersjön som enda granne.
MÄNNISKAN OCH HAVET
7
”
Man kan knappt
andas i vinden
Text: Björn Wendelborn Barr Foto: Ove Blom & Maria Hansson
Ove Blom, 60, oljeborrare:
“Havet är lika vackert året om, oavsett om det är en stilla sommardag eller om det blåser full orkan. Många på oljeriggen är
ute och tittar när det stormar, det är mäktigt när det blåser 50-60
knop och man knappt kan andas i vinden. Eller när havssulorna
dyker i blixthastighet mot vågorna som är tjugo meter höga.
Jag har varit riktigt rädd ett par gånger. Framförallt när det
brinner på riggen. När det blir en riktig brand som inte släcks
direkt gör man en “shutdown” på hela anläggningen. Då pressas all gas in i den stora skorstenen som är över hundra meter
hög. När gasen pressas in på samma gång blir lågan högre än
skorstenen. Det låter förjävligt av alla larm och allt oväsen vid
en brand. En del gråter av rädsla. Men när alla är inne i livbåtarna blir det nästan helt tyst. Det enda som hörs är fåglarnas
skriande.
Vi ser mycket djur till havs. Småfalkar häckar ibland på oljeriggen. Starar och ugglor har jag också sett. Det är egentligen
fantastiskt att de lyckas ta sig dit ut. En gång hittade jag och
8
MÄNNISKAN OCH HAVET
min chilenske arbetskamrat en kålfjäril i en vattenpöl på riggen. Då sa jag att ’den ska inte ligga där och drunkna, vi ger den en värdig begravning i havet.’
Den singlade långsamt ner mot vattenytan
men ett par meter ovanför vågorna vecklade den ut vingarna igen och flög iväg.
Det var vackert. Fast jag har ju ingen
aning om hur det gick för den sen.
Annars ser vi också valar och sälar. Vi har
en speciell säl som vi kallar för Markus.
Det är väldigt fiskrikt runt riggpelarna så
han brukar jaga där. När han fått tag på en
fisk brukar han lägga sig på rygg och fresta
måsarna med den. När de dyker ner för att
försöka få tag på fisken försöker Markus
äta upp måsarna också.”
”
Havet är en källa till
lycka och inspiration
Text & Foto: Fanny Wikander
Lena Amstrand, 55, arkitekt och konstnär:
”Det låter kanske lustigt men jag kan tycka att det är lite kusligt
att befinna mig för långt inåt land. Det känns så torrt. Jag har ju
bott länge i innerstan men har alltid längtat ut till kusten. När
jag nuförtiden åker in till stan kan jag faktiskt tänka att det är
lite synd om alla där som inte får bo vid havet.
Mina målningar föreställer alla sorters hav. Jag har varit vid
Lofotens sund, Färöarnas kust och i den grekiska skärgården.
Men helst av allt målar jag Västkusten. Min absoluta favoritplats är en liten ö utanför Styrsö där det finns ett litet övergivet
varv. Dit brukar jag ta min lilla eka och sitta och måla.
Måla började jag göra för 30 år sedan. Det hela startade med en
akvarellkurs. Trots att jag målar en del i mitt arbete som arkitekt
så blev jag överraskad över att jag tyckte att det var så kul. Att
det var just hav som jag började måla var naturligt eftersom det
är därifrån som jag får all min inspiration. Dessutom fascineras jag av alla de kombinationer som vatten, väder och ljus kan
skapa.
För mig har havet alltid stått för frihet och lugn. Det är en källa
till lycka och inspiration. Det gör mig helt enkelt väldigt glad.
Som tur är har jag förskonats från havets dåliga sidor. Men jag
är mycket väl medveten om att alla inte har det. Pratar man
med de som lever av sjön här ute på Styrsö så har de nästan alla
någon släkting som mist livet ute till havs. Därför har jag också
en väldig respekt för havet.”
Sedan 18 år bor Lena Amstrands på Styrsö i Göteborgs södra skärgård.
MÄNNISKAN OCH HAVET
9
”
Jag
föredrar
att vara
under
ytan
Text: Fanny Wikander Foto: Maria Hansson & Angela Wulff
Angela Wulff, 48, marinbiolog:
”Mitt intresse för havet bottnar i att jag sportdyker på fritiden.
Det är så häftigt att det finns en hel värld under ytan som man
inte kan se från land. Innan jag började studera marinbiologi
trodde jag att jobbet innebar att man dök med delfiner hela dagarna. Jag hade en väldigt romantiserad bild av yrket.
I och med mitt yrke så oroar jag mig mycket för havet. Det har
blivit en soptipp. Vi hade aldrig slängt all den skit vi slänger i
havet på vår bakgård. Men vi tänker inte så. Vi har verkligen
ställt till det med havet. Det är blandade känslor som väller upp
inom mig när jag tänker på vad vi gör mot våra hav. Dels är
det ilska och frustration. Men jag känner ändå inte att allt är
hopplöst och att man lika gärna kan dra en säck över huvudet.
Det finns fortfarande saker vi kan göra. Men då måste vi alla
förstå havets värde.
För mig står havet för harmoni och glädje. Jag älskar doften av
hav. Det spelar ingen roll om det luktar rutten tång. Det är en
lukt som får mig att känna mig lugn. Jag har flera minnen från
havet som jag aldrig kommer glömma. Ett är från en expedition
i Antarktiska Oceanen då fem knölvalar lekte runt vår båt i över
ett dygn. Det låter kanske konstigt, men det kändes verkligen
som att vi fick kontakt med dem. Ett annat minne är även det
från Antarktis då tre pingviner lekte på ett ihåligt litet isberg.
Det såg ut som att de dansade polka.
Trots att jag jobbar med havet vill jag gärna ha det nära även
på min fritid. Antingen genom att dyka, eller bara genom att
ta löparrundor längs med vattnet. Jag tror att alla människor i
grunden tycker om havet och att de som inte gör det har haft
någon negativ erfarenhet från det. Jag är övertygad om havets
betydelse för människan. Livet härstammar ju därifrån. Hälften
av syret i atmosfären kommer från havet. Och dessutom består
vi ju av 70 procent vatten och ligger i vatten innan vi föds. Det
enda jag inte tycker om med havet är att det gör mig sjösjuk.
Kanske är det därför jag föredrar att vara under ytan.”
Som marinbiolog forskar Angela Wulff på mikroalger, polarisarna och klimatförändringar. Under en expedition till
Antarktiska Oceanen såg hon dessa pingviner.
10 MÄNNISKAN OCH HAVET
Havet genom historien
Text: Fanny Wikander Foto: Maria Hansson
Människan har alltid lockats av havet. Boplatser som grävts fram från stenåldern är nästan
alla belägna invid vattenkanten och idag är havsutsikt ett ord som kan få vilken bostad
som helst att trissas upp i pris på marknaden. Samtidigt är havet sedan länge en viktig
resurs som gett såväl föda som arbetsmöjligheter men också bidragit till debatt.
De första spåren av att människan nyttjat havet på våra breddgrader kan knytas till äldre stenålder. Västsveriges förmodligen äldsta boplats Skatmossen, belägen mellan Göteborg och
Varberg, dateras till 13 000 f.Kr. Havsnivån låg vid den här tiden omkring 65 meter över dagens nivåer och området utgjorde därför ett skärgårdslandskap. För att ta sig till dessa platser
måste man därför ha förflyttats över vattnet.
– Det finns inga belägg för båtar i detta område från den
tiden men antagligen använde man sig av skinnbåtar som
spantats med en enklare träkonstruktion eller med ben eller
horn från större däggdjur, säger arkeologen Katarina Streiffert
Eikeland.
Det tidigaste båtmaterialet från Skandinavien är stockbåtar som man hittat i Danmark och som tillhör den så kallade
Erteböllekulturen, 5200-4000 f Kr. I Sverige har man dock, på
boplatser från den tiden, hittat benmaterial från djuphavsfiskar
som kolja och långa vilket är indirekta bevis på att man även
här förflyttat sig ut till havs under stenåldern.
Under bronsåldern blev den maritima närvaron mer
påtaglig. Man har bara hittat några få stockbåtar i Sverige från
denna tid men däremot har man hittat uppemot
10 000 skeppsristningar i Bohuslän. Varför skeppsristningarna gjordes finns det olika teorier om. Kanske var de en symbol
eller ett bomärke för den elit som under bronsåldern reste runt
i Europa och samlade på sig brons, eller kanske var de ett sätt att
markera att man besökt en plats. Arkeologen Katarina Streiffert
Eikeland tror dock att ristningarna bör förknippas med de resor
som gjordes till havs.
– Det kunde vara allt från längre resor som möjliggjorde
kontakt och handel med andra områden eller kortare resor för
fiskare.
Hon tror även att de ristade skeppen skulle kunna knytas till
den båtbyggartradition som naturligtvis funnits, men som det
inte finns några spår kvar av.
Från järnåldern blir de så kallade skeppssättningar alltmer
vanliga. Det var resta stenar som bildar en oval, skeppsliknande
form som placerats över gravar. På vissa ställen finns andra typer av båtgravar där hela skepp begravts tillsammans med den
döde, vilket ytterligare bevisar skeppets betydelse vid den här
tiden.
Katarina Streiffert Eikeland menar att skillnaden
mellan människans nyttjande av havet idag jämfört med under
förhistorien egentligen inte är särskilt stor.
– Precis som idag gjorde man resor till havs och havet sågs
även då som en stor födoresurs. Kanske kan man inte tala om
aktuella problem som utfiskning och föroreningar under förhistorien, men under historisk tid finns det faktiskt sådana
exempel.
Faktum är att redan under sent 1700-tal förekom en miljödebatt i Bohuslän. Källan till debatten var de så kallade sillperioderna då sillen kom nära land och blev lätt att fånga. I och
med det anlade man så kallade trankokerier längst med kusten
för att kunna utvinna fettet ur fisken. Restprodukten släppte
man rakt ut i havet vilket fick som följd att fruktansvärda lukter
spred sig i hela Bohuslän. Dessutom trodde man att detta kunde
skrämma bort sillen. Med tiden tvingade man därför utsläpparna att ha grumset i särskilda tankar – bestämmelser som
finns upprättade i den så kallade Trangrums-Acten från 1784.
MÄNNISKAN OCH HAVET
11
Bröderna på Emskär
Text & Foto: Linnea Lindholm
Emskär är en av den åländska skärgårdens västligaste öar. Hit går varken bilväg
eller skärgårdsfärjor. På 40-talet stojade här tio barn i öns två rödmålade gårdar.
I dag bor bara två av dem kvar – bröderna Ensio och Tauno Sandell.
Vid den lilla fiskodlingen på Mellanön slutar bilvägen mot
Emskär. Här pryds utsikten från strandhällarna av öar i pärlband längs horisonten, men några sjömil bort breder Ålands
hav ut sig i väst. Den enda farkost som regelbundet trafikerar
de sista 1,75 sjömilen härifrån ut till Emskär är Ensio Sandells
hemsnickrade fiskebåt. Motorsurret hörs långt innan den dyker
upp, som en mörk prick utanför Mellanöns udd.
Ensio lägger till vid en klipphäll några stenkast från fiskodlingen, alldeles intill där han och hans bror Tauno brukar ställa
bilen på vintrarna. När vattnen mellan Emskär och Mellanön
inte längre är farbara skidar bröderna över isen, och drar matvarorna från affären i grannbyn Storby på en liten pulka bakom
sig. I år kom den rekordtidigt, isen. Redan juldagen gick Ensio
och Tauno över första gången och i nästan fyra månader låg den
tjock nog för att ta sig över till fots.
– Vi har nog en snöskoter, berättar Ensio, men motorn gick åt
pipan och vi fick den inte lagad innan det nästan var vår. Så det
blev mycket skidor i vinter.
Både Ensio, 74, och brodern Tauno, 69, är födda på
Emskär. De har levt hela sina liv på ön, med undantag för två
terminer på Kuggoms fiskarskola utanför Lovisa på finska fastlandet. Och fiskar, det gör de fortfarande. Rent åldersmässigt är
de väl pensionärer säger Ensio.
– Men vi är födda till fiskare och vi fiskar nog riktigt på allvar
ännu.
Sex dagar i veckan lägger de sina siknät i vattnen kring Emskär.
Fångsten säljer de vidare till uppköpare på åländska fastlandet.
Förutom det de äter upp själva, såklart. Under 22 år fiskade de
strömming och lax med egen trål i Östersjön och Bottenhavet.
Men med åren minskade strömmingsfångsterna och när laxfisket
blev alltmer reglerat gick bröderna över till nätfiske på närmare
håll.
Solen lyser och bara några spridda moln syns på
himlen när Ensio några ögonblick senare backar ut från klipphällen och åter styr kosan mot hemön. Efter dryga tio minuters färd skymtar hustak och sjöbodar framför oss. Två gårdar
finns på Emskär, men det är bara hos Sandells som lampan
lyser på vinterhalvåret. Paret i granngården brukar komma
ut i april och stanna över sommaren. Resten av året bor de i
Mariehamn.
När Ensio och Tauno var små var det betydligt mer livat i gårdarna. Totalt tio barn fanns det här då: sju barn i granngården,
och tre barn hos Sandells. Bröderna har en syster också, men
hon lämnade Emskär 1974 och slog sig ner på Nagu i åboländska skärgården.
I samma stund som Ensio styr in i båthuset på Emskär
kommer en grå hund galopperande ner över strandängen. Det
är ettåriga weimaranern Palma som bott hos Ensio och Tauno
sedan i höstas. När Ensio kliver i land är hon redan på plats för
att ta emot. Först ville hon inte ens gå i båten, berättar Ensio,
men numera är hon lika entusiastisk inför fisketurerna som
bröderna.
Våren har precis börjat på Emskär, men det är fortfarande
onödigt kallt, tycker Ensio. Några yrvakna vitsippor kikar fram
mellan blekt fjolårsgräs i björkdungen som vi passerar på väg
upp mot huset. Det är bara den här delen av den drygt 70 hektar
stora ön som så småningom blir grön och lummig. På resten av
ön är det mest martallar och berg.
– Men nog har det ändrats mycket, säger Ensio. När farmor
och farfar kom hit lär det bara ha funnits tre träd på hela ön.
Ensios farfar och farmor kom till Emskär 1909, från
Gustavs på finska fastlandet. Farfadern var lots och skräddare
men det var fisket som lockade paret till ålandsöarna. De bru
>>
MÄNNISKAN OCH HAVET
13
Visst präglas man av att leva i skärgården, säger Tauno Sandell:
”Vi är väl lite mer jordnära. Eller havsnära.”
kade fiska strömming på arrende i vattnen kring Finbo, norr
om Emskär. Så småningom fick de erbjudande om att slå sig ner
på Emskär, i ett hus som stod tomt.
Väl framme vid grinden utanför Ensios barndomshem
öppnas den ljusblå dörren av Tauno, som stiger ut på trappan
och hälsar glatt. I hagen bredvid huset mumsar tio får förnöjt
på vårgräset. Bröderna är i princip självförsörjande på kött, fisk
och fågel och på gården odlar de även potatis, morötter och lite
rödbetor. Ungefär hälften av fåren i hagen är vinterlamm, födda
bara för några månader sedan. De flesta av dem kommer att
slaktas framåt höstkanten.
– Det är väl det minst roliga, men det måste göras, konstaterar Ensio.
Golvet inne i brödernas turkosmålade kök är täckt av
färgglada trasmattor. Det är torsdag idag och det betyder plättar hemma hos Sandells. Tauno steker ett helt berg som snart
tornar upp sig mitt på köksbordet, tillsammans med hemlagad krusbärs- och hjortronsylt. Palma tar en eftermiddagslur i
kökssoffan och Ensio sitter i gungstolen. Mellan köksfönstrets
vita gardiner, bortom hagen och björkarna nere vid stranden
skymtar havet, som bröderna levt sida vid sida med hela sitt liv.
Att bo på torra land har aldrig varit något alternativ.
– Nej, gud bevare, säger Ensio.
Men att de skulle stanna hela livet just på Emskär har inte alltid
varit lika givet.
– Näänå, när man var nitton år och ung var det väl inte själv-
Weimaranern Palma intar sin givna plats i fören av båten
tillsammans med Ensio Sandell.
”
De tycker vi bor i Sibirien.
Men nog finns det folk som
har mycket längre till post
och affärer än vi.
klart. Då visste man inte riktigt hur det skulle bli, säger Ensio.
– Sen när vi började med havsfiske blev inkomsten större, och
vi fick en inkomst året runt. Då såg man att det var möjligt,
fyller Tauno i.
Isolerade har de aldrig känt sig. Två-tre gånger i veckan
åker de in till Storby och handlar, och under vinterhalvåret går de
på motionsdans varje fredag. Vare sig det är snöstorm och is eller
farbart vatten. Ungefär en timme tog det i vintras med skidor och
bil till Storby. Inte så mycket att orda om, enligt bröderna.
– Men de i Storby tycker att vi bor i Sibirien. De tycker det är
hemska avstånd. Men nog finns det folk som har mycket längre
till post och affärer än vi.
– Om man jämför med lappmarkerna så är det ju ingenting,
säger Tauno. Här är alla så bortskämda. Allt ska gå på några
minuter.
Visst kan det vara lite krångligt med drivisen ib-
Emskär
Mellanön
Eckerö
ÅLAND
Storby
Mariehamn
14 MÄNNISKAN OCH HAVET
land, säger Tauno. Och visst händer de att de inte ids gå ut om
det är riktigt oväder. Men så är det ju var man än bor, resonerar
Ensio. Fördelarna med livet på Emskär överväger.
– Man rår sig själv. Man gör precis som man vill, säger Tauno.
FINLAND
– Och får lyssna på naturen, säger Ensio. Allorna sjunger,
gudungarna ropar, småfåglarna kvittrar…
Åbo – Hohoo! Tauno härmar en sjöfågel och får glitter i blicken
när han berättar om vårfåglarnas ankomst.
– Det låter något otroligt vackert! Det har varit så kallt nu så
det är bara någon enstaka som kommit i land ännu. Efter en
lång vinter är det något otroligt när våren kommer. V
HÄNDELSEN
Vattenfallet som försvann
Det handkolorerade vykortet från Edmund Hoofs förlag är postgånget 1904 och föreställer Indalsälven vid nedre delen av Döda fallet.
- historien om en jämtländsk naturkatastrof
Det är 1796. Natten mellan den 6 och 7 juni inträffar en av Sveriges
värsta naturkatastrofer när Ragundasjön i de Jämtländska skogarna töms på mindre än fyra timmar. Vårfloden bryter igenom kanalbygget i sanddynan Remmen i sydöstra delen av sjön. Där den
två och en halv mil långa Ragundasjön har legat och speglat den
omkringliggande skogen återstår nu bara älven, och den forna
strandkanten har hamnat långt från vattenbrynet. Storforsen, eller
Gedungsen, tystnar och blir Döda fallet. Inget mer än stenrester
återstår av vad som en gång var ett av Sveriges mäktigaste vattenfall med en fallhöjd på 35 meter. Ingen omkommer i katastrofen
men skadorna är förödande. Lador, färjor, färjelägen, sågverk,
båtar och laxgårdar, allt spolas bort. Vågen sköljer genom hela
Medelpad och skapar ett nytt delta vid flodmynningen.
Pehr Hellzén,
lektor i matematik vid gymnasiet i
Härnösand skildrar händelsen i Inrikes Tidningar tio dagar senare: ”Allt vad levande i älven fanns, förgjordes. Dödade laxar
upphämtades sedan i skogen och överst på ängarna, och sönderrivna stycken av dem sågos hängande uppe i tallkvistarne.”
Under 1700-talet ökade behovet av att flotta timmer på
Indalsälven men eftersom stockarna knäcktes i det steniga
Gedungsen beställdes en utredning av magister Jacob Stenius,
docent i mekanik vid Åbo akademi och nationell expert på området. Den 16 november 1766 presenterade han utredningen
”Undersökning om en durchfarts inrättande genom Indalselfwen”
i vilken han entusiastiskt skrev att om en genomfart kunde öppnas till Storsjön ”vore det en oförliknelig förmån, i synnerhet för
det avlägsna, vidsträckta och nästan vanmäktiga Jämtland”. Trots
entusiasmen betonade han att försiktighetsåtgärder var viktiga att
vidta om ett kanalbygge skulle utföras. Eftersom berggrunden
låg djupt under markytan fanns risken att vattnet skulle gräva sig
fram för snabbt.
Jacob Stenius
utredning blev föremål för den debatt som
skulle komma att skapa en skiljelinje mellan bönderna som bod-
Text: Maria Hansson Foto: Edmund Hoof
de ovanför forsen och de som bodde nedanför. Ragunda- och
Stugubönderna ovanför Gedungsen var, med bygdehövdingen
och riksdagsmannen Jon Olofsson i spetsen, för en kanal. Jon
Olofsson gav efter många långa turer landshövding Germund
Falkengréen ett ultimatum. Han ville antingen slippa försiktighetsåtgärderna som rekommenderats av Jacob Stenius eller vägra
åta sig grävningen.
Landshövdingen skickade då en skrivelse till Gustaf III, där han
föreslog att grävningen skulle fullföljas utan några försiktighetsmått som rännor och dammverk. Detta resulterade i en resolution
den 10 juli 1779. I dokumentet viftas eventuella invändningar mot
projektet undan och det framgår att klagande skulle få full ersättning vid eventuella förluster. Det är detta dokument som tolkats
och anförts under de tvister om ersättning som följde katastrofen
och höll på ända in på 1970-talet.
”
Dödade laxar upphämtades sedan i skogen
och stycken av dem sågos hängande uppe i
tallkvistarne.”
Tre år innan katastrofen anställdes den driftige köpman-
nen Magnus Huss, som senare kom att kallas Vildhussen, för att
leda arbetet. Magnus Huss ledde om en bäck från Ragundasjön
för att delar av älven skulle ta den vägen. Tanken var att vårfloden
skulle gräva ut sandåsen Remmen för att underlätta arbetet, trots
att det var just detta Jacob Stenius avrått från. Så natten mellan 6
och 7 juni 1796 bröt de kraftiga vattenflödena igenom grusbarriären vid kanalen precis som planerat. Det arbetarna inte hade
räknat med var att hela Ragundasjön skulle komma att tömmas
på mindre än fyra timmar.
Året efter olyckan drunknade Magnus Huss själv i den älv han
av misstag hade skapat. Enligt legenden knuffade arga bybor ut
honom i en båt utan åror.
VATTENFALLET SOM FÖRSVANN
15
BOTTENSTRIDEN
Text & foto: Anders Hovne
Sedan tjugo år tillbaka pågår en kamp om en något annorlunda sevärdhet.
Vidd har besökt torrlagda sjöar och hembygdsgårdar i sydöstra Sverige i jakt
på Sveriges lägsta punkt.
Det är fredagen den 15 maj 1992, en strålande solig försommardag i Kristianstad i Skånes nordöstra hörn. I en liten gräsbevuxen glänta i den snåriga björkskogen strax öster om stadens centrum är ett femtiotal högtidliga personer samlade. Mitt på den
öppna platsen står ett märkligt monument uppställt. En metallkonstruktion med två ben och ett litet tak av vågig plåt på mitten. Det bjuds på dryck och tilltugg. Tonerna från den sex man
starka orkestern på plats blandar sig med det stilla suset från
björkarna som vajar i vårvinden och bruset från motorvägen
strax intill. Efter en stund stiger en man fram till mikrofonen
vid ljudanläggningen som för dagen forslats till den lilla gläntan. Innan han tar till orda välter han ut en ektunna med vatten
över gräset framför sig. Sedan vänder han sig mot mikrofonen:
– Härmed, säger han, förklarar jag Sveriges lägsta markpunkt
för invigd. Jag hoppas att den en dag ska bli lika populär som
Treriksröset, Smygehuk och Kebnekaise!
Den lilla gräsplätten är nämligen inte vilken liten
gräsplätt som helst. Den befinner sig exakt 2 meter och 41 centimeter under havets yta och är därmed den lägst belägna markpunkten i hela Sverige. Mannen som talar är Gösta Rickardsson,
Sveriges lägsta punkt, tidigare botten av Nosabyviken.
16 BOTTENSTRIDEN
ordförande i turist- och fritidsnämnden i Kristianstad. Nu vill
han att platsen ska locka turister till staden. Men hade det inte
varit för några uppmärksamma stadsbyggnadsingenjörer kunde punkten ha hamnat någon helt annanstans.
Lite drygt ett år tidigare, strax innan påsk 1991. Plötsligt
ringer det i telefonen på kultur- och fritidschef Ulf Bjälkenborns
kontor i det idylliska kommunhuset i brunt tegel, i den likaledes idylliska blekingska orten Sölvesborg. Mannen på andra
sidan presenterar sig som Peter Öjerskog, och han har kommit på den. Idén. Idén som ska sätta Sölvesborg på kartan. Kan
man inte vara störst eller högst, så kan man kanske vara lägst.
Den kortaste människan är lika intressant som den längsta, och
den lägsta punkten är lika intressant som den högsta, resonerar
Peter Öjerskog. Och Sveriges lägsta punkt tycks faktiskt finnas
här i hans hemlän i Blekinge. Ulf Bjälkenborn blir eld och lågor över idén och beställer genast en mätning från lantmäteriet.
Resultatet visar att man har en punkt hela 1 meter och 84 centimeter under havet. Efter godkännande från sina chefer i kommunledningen sätter sig Ulf Bjälkenborn att författa ett pressmeddelande som på påskaftonen skickas till TT. Där förkunnar
han att Sölvesborg tror sig ha den lägsta punkten i landet.
– Jag glömmer det aldrig, berättar Ulf Bjälkenborn idag nästan 20 år senare. Det kom i nyheterna redan på kvällen, det blev
ett fruktansvärt genomslag, både i SVT:s nyheter och i TV 3.
Och veckan efter hamnade det i tidningarna överallt.
Ja, över hela Sverige kan man snart läsa att Sveriges
”
lägsta punkt ligger i Sölvesborg. Närmare bestämt på botten av
det som en gång var sjön Vesan, ursprungligen en havsvik som
på grund av landhöjningen mer och mer stängts av från havet
och till sist förvandlats till en grund insjö. Redan på 1860-talet
gjordes ett misslyckat försök att torrlägga Vesan innan projektet lyckades på 1930-talet. Genom norra Europas största invallnings- och torrläggningsprojekt erhölls 3300 tunnland odlingsbar mark och ännu idag arbetar de ursprungliga pumparna från
1926 med att hålla området torrlagt genom att varje sekund
Inte fan ska de gå ut i tidningen och säga
att de är lägst när vi vet att vi är lägre här.
pumpa 5,5 kubikmeter vatten ut mot Östersjön. Punkten som
pekas ut ligger på en åker alldeles intill den dräneringskanal
som leder vattnet till pumparna, ungefär mittemellan byarna
Ysane och Gammalstorps kyrkor. En naturskön, öppen plats
omgiven av pittoreska byar och med det mäktiga Ryssberget
med sina bokskogar i väster och havet bara minuter åt öster.
En på många sätt perfekt plats, som egentligen bara har ett fel.
Den är inte lägst.
På stadsingenjörskontoret i Kristianstad läser
man också tidningen den här veckan efter påsk. Här skapar
Sölversborgarnas utspel minst sagt förvåning. En av tjänstemännen på kontoret är Gerth Roos. Han minns hur det var.
– Vad fan är detta? sa vi. Sölvesborg? Vi har ju lägre punkter här i Kristianstad. Inte fan ska de gå ut i tidningen och
säga att de är lägst när vi vet att vi är lägre här, berättar han.
Efter att ingenjörerna diskuterat saken sinsemellan och studerat
kartor och höjdkurvor skickas två mätningstekniker ut för att
bevisa det alla på kontoret naturligtvis redan vet. Att stora delar av Kristianstad ligger runt två meter under havet och att de
lägsta punkterna bör ligga så lågt som runt två och fyrtio. Efter
ett par timmar ute bland nässlor, björksly och snår återvänder
de två hem. Den nya rekordnoteringen lyder 2 meter och 41
centimeter under havets yta. Ingenjörerna kontaktar turistchef
Tommy Gustafsson som triumferande kan gå ut med nyheten
om att det i själva verket är Kristianstad som är lägst.
Också Kristianstads punkt ligger på torrlagd sjöbotten. Fram
till 1860-talet sträckte sig Nosabyviken, en del av Hammarsjön,
upp längs med stadens östra sida. Men i jakt på ny odlingsmark
valde man att låta den brittiske ingenjören John N. Milner leda
ett projekt där viken vallades in och torrlades. Sedan dess har
staden vuxit ut över den gamla sjöbottnen där såväl sjukhus och
räddningstjänst som bostadsområden och skolor idag ligger.
I Blekinge ligger Peter Öjerskog på sin säng och lyss-
nar på lokalradion. Det är snart en vecka sedan påskafton.
För varje dag som går har han och Ulf Bjälkenborn blivit mer
och mer övertygade om att de faktiskt är lägst. Så kommer
dråpslaget.
– Det var som en hästspark i ansiktet, en enorm besvikelse när jag fick höra att Kristianstad var lägre, berättar han.
Ändå hade han redan innan han kontaktade Ulf Bjälkenborn
faktiskt hört av sig till Kristianstad men då fått det helt felaktiga
beskedet att ingen punkt i kommunen låg under havets nivå.
Med tiden kommer han dock över besvikelsen och vid
>>
För snart 20 år sedan satte man i Kristianstad upp ett monument för
att markera vad som än idag är Sveriges lägsta punkt, 2 meter och 41
centimeter under havet.
MÄNNISKAN OCH HAVET
11
”
Vi kan ligga så lågt som två och sjuttio.
invigningen ett år senare är han en av hedersgästerna på plats,
nöjd med att Kristianstad tagit hans idé på allvar. Från och med
nu kan var och en som så önskar tack vare honom göra ett besök på Sveriges lägsta punkt.
Maj 2011. Det är snart 20 år sedan ektunnans vatten töm-
des över den lilla gräsmattan och monumentet restes vid lägsta punkten. Även om den kanske inte helt levt upp till Gösta
Rickardssons förhoppningar vid invigningen fyller den ändå
sin funktion som kuriöst turistmål och som symbol för ingenjör Milners konster. Helt nyligen har informationstavlorna på
platsen förnyats och nya picknickbord placerats ut under de
susande björkarna. Men nya prövningar väntar.
Inte långt från Vesan ligger Norjes tingshus. Det är en imponerande byggnad i mörkrött handslaget tegel med anor från
1700-talet. På gräsmattan framför står den gamla skampålen
fortfarande uppställd och vittnar om den hårda rätt som en
gång skipats här. Men det var längesedan rättvisan flyttade
härifrån. Idag fungerar huset som hembygdsgård för YsaneNorje hembygdsförening. Går man in genom dörren och sedan
svänger vänster hamnar man i föreningens hemtrevliga men
något röriga kontor. På en vägg hänger något som liksom skampålen utanför vittnar om gamla strider. En löpsedel från lokaltidningen Sydöstran. ”VESAN LÄGST IGEN?” Löpsedeln är
några år gammal, men den visar att man i trakten kring Vesan
inte har glömt den snöpliga förlusten av den lägsta punkten.
Med jämna mellanrum har tanken på att återta rekordet väckts,
men inget allvarligt försök har gjorts. Inte förrän nu.
Ordförande i Ysane-Norje hembygdsförening är Arne
Sonesson, före detta vägmästare och mångårigt kommunalråd. En bygdens man, som trots sina 88 år inte ser ut att vara
Den här åkern kan snart vara Sveriges lägsta punkt.
På en åker utanför Sölvesborg kan Sveriges lägsta punkt ligga i framtiden.
18 BOTTENSTRIDEN
många dagar över 60. Tillsammans med sonen Jan Sonesson
tänker han nu åter göra Vesan lägst i Sverige. Hösten 2012 hålls
Landsbygdsriksdagen i Blekinge och i samband med detta
kommer uppemot 1200 personer att besöka trakten. Då hoppas
de båda kunna visa upp den nya lägsta punkten för världen,
med ett eget monument och informationstavlor. Jan Sonesson
tvivlar inte.
– Jag är ganska säker på att vi klarar en mätning i år, berättar
han. Vi kan ligga så lågt som två och sjuttio.
Förklaringen är enkel. Vesans gamla sjöbotten består
till stora delar av organiskt material. När vattnet försvann kom
detta i kontakt med luftens syre och började brytas ner och
försvinna. Detta tillsammans med att marken efter hand packas hårdare och hårdare samman gör att Vesan sjunker några
centimeter varje år. Detta kommer att pågå så länge det finns
organiskt material kvar i marken och det har egentligen hela
tiden bara varit en tidsfråga innan Vesan ska passera punkten
i Kristianstad. Sannolikt kommer Vesan en dag ligga så djupt
som åtminstone tre meter under havet. Men frågan är om man
redan har passerat. Sjunkhastigheten tycks avta med åren och
idag vet ingen exakt på vilken nivå Vesan ligger. Dessutom finns
starka krafter som förespråkar att Vesan återigen ska återställas
till den våtmark den var i början på 1900-talet. Ett sådant projekt skulle innebära ett skydd för den känsliga Pukaviksbukten
utanför Sölvesborg. Men det skulle också innebära att en eventuell lägsta punkt skulle hamna under vatten och bli ogiltig.
Peter Öjerskog, punktens upphovsman, hoppas emellertid
han, liksom Arne och Jan Sonesson att punkten en dag till sist
ska hamna i Blekinge.
– Om ett antal år är vi lägst. Då kan vi åka och hämta monumentet i Kristianstad. Då kan vi prata om revansch. V
Verle gammelskog
I BILDREPORTAGESERIEN SKOGENS ÅR HAR VI NU KOMMIT TILL:
Verle gammelskog i Risveden i Västra Götaland kunde ha varit ett kalhygge på
vårkanten 2008. Istället är den i dag en av få naturskogar som finns kvar i Sverige.
Men det krävde ett helt unikt samarbete för att rädda tallarna som stått där i över
tvåhundra år.
Foto: Maria Hansson Text: Kajsa Lind
Ungefär fem mil norr om Göteborg breder 85 hektar naturskog
ut sig. Verle gammelskog består främst av tallar men också av
gran, björk och ek. Den äldsta tallen är över 215 år gammal.
Paulina Niedswiecka är ekolog och jobbade för organisationen
Ett klick för skogen med att rädda Verle från avverkning.
– I Verle gammelskog finns en del arter som är rödlistade och
sedan är det en ganska unik miljö därför att det främst är en
tallskog. Där finns en del platser med riktigt gamla tallar och
det är något som är oerhört ovanligt idag över hela Sverige.
på kostnaden. Men att Verle gammelskog räddades är i det
närmaste ett undantag. Trots att 60 procent av vårt land är
täckt av skog och att återväxten aldrig varit bättre är Paulina
Niedswiecka inte imponerad av Sveriges skogsvård. Problemet
är att återväxten består av ung skog som saknar den artrikedom
och det viktiga ekosystem som äldre skogar har. Det är därför
det är så viktigt att bevara den naturskog som ännu finns kvar
menar hon.
Trots det hade varken Länsstyrelsen eller Skogsstyrelsen
skog som är skyddat i reservat eller nationalpark. I och med
reservatskyddet förblir Verle orört i framtiden och ska på så sätt
få utvecklas fritt mot ett urskogsliknande tillstånd.
råd att köpa skogen från markägaren. Istället gick Ett klick
för skogen, Ale kommun och Västkuststiftelsen in och delade
Sedan 2009 tillhör Verle gammelskog de fyra procent
BILDREPORTAGET: VERLE GAMMELSKOG
19
Skogstyper:
Urskog – eller ursprunglig – skog ska i princip vara helt orörd av människor. Urskogen
i Sverige uppgår idag bara till en halv procent av landets skogar och finns endast i
fjällkedjan.
Naturskogar – eller naturliga skogar – är om man bortser från viss plockhuggning eller
lättare skogsbruk också orörd av människan. Den är några hundra år gammal och har en
intakt ekologi. Omkring tre procent av den svenska skogen klassas som naturskog.
Gammelskog liknar naturskog med skillnaden att den ska vara minst 130 år gammal.
I norra delen av landet räknas 10 procent av skogen som gammal, medan bara två
procent i södra delen av landet kvalificerar sig under samma kategori.
Åldern mäts utifrån det äldsta skiktet i skogarna. Verle gammelskog räknas både som
naturskog och gammelskog.
Skogens år:
FN har utsett 2011 till Skogens år.
Syftet är att öka världens kännedom om hållbart skogsbruk, skydd av skog och hållbar utveckling av skog.
Totalt består jorden till en tredjedel av skog, i Sverige är siffran 60 procent.
I Sverige är det nätverket Naturens år som organiserar året. I nätverket ingår ett trettiotal myndigheter och intresseorganisationer
för att öka kunskapen om skogens betydelse.
Bland annat organiseras olika naturvandringar och föredrag runt om i landet.
22 BILDREPORTAGET: VERLE GAMMELSKOG
UTVANDRARNA
De var fem när de kom. En höstdag för snart fyrtio år sedan
passerade de norska gränsen och bosatte sig på de härjedalska fjällen.
I dag är de sju i flocken, men deras framtid är långt ifrån säkrad.
Text: Sara Rönnberg & Adam Eriksson Foto: Adam Eriksson
UTVANDRARNA
23
När Lillkavlen kom till Tännäs i augusti fick hon stå
i en fålla intill hägnet i ett dygn. Härje var den enda
oxen som fick vara i hägnet under den tiden, så de
fick bekanta sig genom staketet. Sedan dess följer
hon Härje överallt.
– Jag nådde med mina armar runt honom såhär, säger Stefan
Mörtberg och håller upp armarna i en kramrörelse.
– Han var så utmärglad, och bedövningen var doserad för
en kroppsvikt på 400 kilo. Kjell vägde bara 160 kilo. Han
klarade det inte.
Kjell var mindre än ett år när han kom till Sverige.
Han var en av de tappra fem som hösten 1971 vandrade över
den svensk-norska gränsen till Sonfjället i Härjedalen. Efter
en vinter i den karga och utsatta miljön på fjället vandrade
den lilla gruppen vidare in i Rogens naturreservat. Allt medan
våren smög sig på den härjedalska urskogen betade sig Kjell,
Kari, Åsfrid, Nils och Ulrika mätta på blåbärsris, lavar och örter. De fem djuren valde att stanna och blev ursprunget till
den svenska myskoxstammen.
Under vintern 1976 trasslade Kjell in sig i en vajer som
fastnade runt hans ena framben och skar in djupt i köttet. Efter
att han gått så under en tid bestämde sig länsstyrelsen i samråd
med Stefan Mörtberg för att hjälpa honom. Man åkte ut på
fjället och sköt honom med en bedövningspil. Men påfrestningen av att ha gått med vajern gnagande runt benet hade tagit
för mycket av hans krafter och hjälpförsöket blev i stället det
som tog hans liv. Stefan var ensam kvar på fjället och väntade
24 UTVANDRARNA
in den polisskoter som skulle komma och hämta kroppen.
– Jag satt med ryggen lutad mot honom, i lä, och snön drev
upp på Kjell, berättar han.
Då och då höll Stefan upp sin kameralins framför Kjells näsborrar. Efter någon timmes väntan blev det inte längre imma på
linsen.
Stefan Mörtberg var en av de första som över huvud
taget såg myskoxarna när de kom till Härjedalen 1971.
– Jag stod och tankade på en mack i Funäsdalen och hörde en
lastbilschaufför berätta att han sett några konstiga djur gå över
vägen en bit bort. Jag åkte upp och där var de, fem stycken!
På den tiden drev Stefan ett hotell i Tänndalen tillsammans
med sina bröder och hade gott om tid att disponera som han
ville. Han var redan involverad i flera projekt som rörde djur
och natur i området så det föll sig naturligt för honom att även
engagera sig i myskoxarna när de väl etablerade sig där.
I dag är Stefan Mörtberg projektledare för Rädda mysk-
oxarna som startades för att bevara den svenska stammen i
Härjedalen. Sedan 1971 har den svenska myskoxstammens
storlek varierat från de fem ursprungsdjuren till att som flest
vara runt trettio under åttiotalet. Dagens svenska stam består
av sju oxar i vilt tillstånd och av dem är fem stycken kor. De
”
Jag stod och tankade på en mack i Funäsdalen och
hörde en lastbilschaufför berätta att han sett några konstiga djur gå över
vägen en bit bort. Jag åkte upp och där var de,
fem stycken!
är fortfarande inte helt säkra på vilket kön det är på den kalv
som föddes i fjol. Det främsta hotet mot stammen i dag är den
genetiska utarmning som man riskerar när gruppen är så liten.
För att motverka inaveln har den största insatsen hittills varit
att bygga ett hägn i Tännäs i Härjedalen. Hägnet med sex inplanterade myskoxar ska dels fungera som en källa till kunskap
om djuren, och dels ska man där kunna betäcka vilda kor med
hägnets tjurar, som har andra gener än myskoxarna på fjället.
Men det kanske viktigaste målet med hägnet är att de vilda djuren får vara ifred. Hägnet har varit öppet för besökare i knappt
ett år, och man har redan märkt resultat.
– Det har definitivt tagit bort mycket av intresset för myskoxarna på fjället. Nu kan folk komma hit och se djuren på nära
håll i stället, berättar Stefan.
Stefan Mörtberg står mitt i en utställning om mysk-
oxarna i en garageliknande byggnad strax utanför Tännäs. På
väggarna hänger stora foton på de vilda djuren i sin hemmiljö
och vepor med fakta om myskoxarna. Mitt i lokalen tronar den
uppstoppade kroppen efter Kjell i en glasmonter. Stefan packar
en ryggsäck och hojtar till sin kollega Bengt Warensjö. Det är
dags att åka till hägnet för att mata myskoxarna.
Ljust damm hänger kvar i luften när Stefan och Bengt
lämnar sina bilar på en grusväg en bit ifrån en gallergrind i
ett högt stängsel. Solen gassar på det sätt som den bara gör
den här tiden på året, som för att ta igen att den inte riktigt
nått ända fram under vintern. På fjälltopparna runtomkring
kapitulerar den sista snön.
>>
UTVANDRARNA
25
En trappa leder upp till en plattform av trä med utsikt
över ett inhägnat skogsområde. I samma stund som Bengt och
Stefan kliver upp på trädäcket dyker myskoxtjuren Härje upp
bakom en gran. Han brummar dovt. Trots att mankhöjden inte
är högre än 150 centimeter är han en imponerande varelse.
Pälsen är lång och tjock och på det stora huvudet ser de framåtböjda hornen ut att gå ihop i en hård och kraftig mittbena
i pannan. Hack i häl på Härje trippar en myskoxkalv kallad
Lillkalven.
Fem av myskoxarna i hägnet kommer ursprungligen
från Tromsö i Nordnorge. En av dem, den ettåriga ungtjuren
Myse, föddes i hägnet. Lillkalven är den som kom senast till
hägnet, hon kom dit ensam i mars.
Medan Bengt fyller en halvliters petflaska med varm mjölkersättning från en termos närmar sig de fyra andra myskoxarna
försiktigt trädäcket. Bengt skruvar på en röd napp på flaskan och
kliver ner i en fålla nedanför plattformen. Lillkalven vet vad som
är på gång. Hon måste matas med flaska eftersom hon föddes
ovanligt sent på året, i augusti i stället för i juni, då myskoxar
vanligtvis kalvar. Bengt hänger sig ut genom det kraftiga staketet i trä och siktar på Lillkalvens nos med flaskan. Hon skakar
på huvudet när hon får mjölk på nosen och börjar sedan suga
hårt på nappen. Hela Bengt skakar när han försöker behålla sitt
grepp om flaskan. Den töms på bara någon minut. Bengt drar
sig tillbaka genom staketet samtidigt som tjuren Härje kommer
fram mot honom och brummar.
– Han matades också med flaska när han var liten, så han känner igen det här, säger Stefan.
På utsidan av fållan hänger några bruna plastkar. Bengt
fyller på pellets till de vuxna djuren. Efter att Härje fått äta ifred
en stund i egenskap av alfahanne vågar de andra oxarna sig
fram för dagens lunch. Att djuren i hägnet blir mer eller mindre
vana vid människor är oundvikligt och egentligen inte något
stort problem. Men antalet besökare måste hållas på en rimlig
nivå ändå.
– Man får vara lite försiktig, även i hägnet måste det få vara på
djurens villkor. Det får inte bli disneyfierat, säger Stefan.
Den vilda myskoxstammen håller till i Tännäsfjällen
vintertid och vandrar över till den norska sidan på sommaren.
Den svenska gruppen har sitt ursprung i den norska stammen
som lever i Dovrefjällets nationalpark. Trots att myskoxen är
ett riktigt urtidsdjur, det äldsta fossilfyndet i Skandinavien
har visat sig vara 44 000 år gammalt, så har dagens skandina-
”
Man får vara lite försiktig, även i
hägnet måste det få vara på djurens
villkor. Det får inte bli
disneyfierat.
Höger: Myskoxen Härje. Det grönländska ordet
för myskoxe, umimmak, betyder ”den skäggige”
Underst vänster: Bengt Warensjö matar Lillkalven
Överst vänster: Stefan Mörtberg
viska stam bara funnits i Norge sedan andra världskriget. Vid
1900-talets början fanns myskoxen bara på Grönland och i
Kanada, och det var från Grönland som man hämtade djuren
efter andra världskriget. Man hade tidigare gjort flera försök
att sätta ut grönländska myskoxar i Norge men det sägs att
alla de oxarna dödades för köttets skull när det blev matbrist
under kriget.
I dag består den norska myskoxstammen av ungefär
350 djur och alla dessa finns i Dovrefjällets nationalpark. Det
var därifrån som de sju numera svenska djuren på ett lyckosamt
sätt klarade att ta sig till Sverige. I vanliga fall skjuter norska
myndigheter myskoxar som förirrar sig utanför nationalparken. I dag har svenska och norska myndigheter en överenskommelse att den svenska stammen får vara ifred när den vandrar
över till Norge på sommaren, trots att djuren då är långt utanför
Dovrefjällets nationalpark.
Stefan Mörtberg berättar att man diskuterar med
norska myndigheter om man skulle kunna söva ner de djur
som lämnar nationalparken, i stället för att skjuta dem, och
transportera dem till Sverige. Men det är ett svårt och kostsamt
alternativ som inte låter sig göras i en handvändning.
Just kostnaderna för att hitta lösningar för de svenska myskoxarna är ett problem och myskoxarnas vara eller icke-vara
i Sverige är en problematisk fråga. Eftersom djuren inte kom
till Sverige förrän på sjuttiotalet så ingår de formellt sett inte i
den svenska faunan. Det innebär att de inte kan rödlistas som
en hotad art, trots att stammen är så liten. Naturvårdsverket
kan därför inte hjälpa till med några pengar, men länsstyrelsen
i Jämtlands län har bestämt sig för att stödja projektet Rädda
Myskoxarna. På så sätt kan man delvis gå runt problemet och
åtminstone göra vissa åtgärder kring hägnet.
Härje, Lillkalven, Myse och de tre andra djuren i häg-
net har ätit klart. De vandrar flämtande iväg i värmen för att
hitta skugga bakom granar och tallar. Stefan Mörtberg och
Bengt Warensjö promenerar iväg längs hägnets staket för att
kontrollera elstängslet. Deras kängor trampar ömsom på knastertorrt ris, ömsom klafsar de över blöt mossa. Bengt stannar
till vid en grind och försäkrar sig om att den är ordentligt igenbommad. Promenaden fortsätter, som så många dagar förut,
både här runt hägnet och ute på fjället.
– Det är mycket slit och släp, säger Stefan. Man får gå många
mil för att hitta myskoxarna och följa dem på fjället för att se
hur de mår och hur det går för dem.
>>
UTVANDRARNA
27
– Ja, hur många gånger har vi inte gått omkring och letat
och inte hittat dem? säger Bengt.
– Säkert nio gånger av tio! Fastän de rör sig i ungefär
samma områden så ändrar de betesmönster ibland, då
måste vi lista ut var de gått.
Väl tillbaka vid den omsorgsfullt låsta grinden
tickar elstängslet som det ska. Bengt och Stefan ser
varma men nöjda ut.
– Ja, tack vare det här hägnet har vi en väl fungerande flock som får vara ifred på fjället, säger
Stefan. Vi tror att fjolårskalven där ute är en tjur, så
då har vi två tjurar som kan betäcka korna. De är
inte så noggranna med mammor och syskon och
så. Vi får se hur det blir. Det är fortfarande bräckligt, men vi är
hemskt glada åt dagsläget.
Stefan pekar på en av myskoxarna på andra sidan staketet.
– Det där är kon Helga som vi hoppas är dräktig nu. Det är
svårt att veta om hon verkligen är det. När hon bara står såhär
går det inte att se, men när hon går så vaggar magen lite mer
fram och tillbaka än vanligt, säger han.
Om Helga är dräktig så väntar de kalven i början av
juni. Bengt och Stefan hoppas att det är en kokalv som kommer.
De svenska djurparker som har myskoxar har svårt att få tag
på kokalvar, så får de en här kommer de att sitta i ett bra förhandlingsläge för att byta till sig nya tjurar och i förlängningen
kunna bättra på genpoolen.
Helga tar några steg framåt. Stefan ler.
– Nu vill ju jag gärna tro, men jag tycker
man ser att hon gungar när
hon går! V
KULTUR
FILM:
Hur skulle planeten se ut om vi människor försvann?
Den hyllade History Channel-dokumentären Life
after People från 2008 utforskar ett jordklot utan
människor och berättar om hur naturen återerövrar
städerna. Kan man stå ut med datoranimationer
som känns lite daterade och en Hollywooddramatisk berättarröst har man i Life
after People en väldigt intressant
historia om hur flyktig vår
makt över naturen är.
BOK:
BOK:
Jordens bästa käk är kokboken som vill inspirera till naturligt lagad mat. Tre matentusiaster och en fotograf spenderade tre dagar
på Marcellos farm i Skåne för att konstruera
rätter av det som växte på åkrarna runt farmen. Med sig hade de några lådor torrvaror, kött, fisk, varsin gasolhäll, knivar, några
kompisar och ambitionen att erbjuda ett
alternativ till storskaligt producerad mat.
Resultatet blev en personlig och lärorik
kokbok med fantastiska fotografier av såväl
maten som omgivningarna.
Böcker
& Film
FILM:
I Trädets tid tar Christel Kvant upp
trädens betydelse för våra liv. Denna
märks extra tydligt på öarna, där fällda
träd får stora konsekvenser för buskar,
blommor, svampar, fåglar och djur.
Träden har också varit betydelsefulla
inom religionen, och under några av
våra äldsta nordiska kyrkor finns
rester av heliga lundar. I vår svenska
natur hittar vi, som en hälsning från
forntiden, tusenåriga ekar och granar
som troligen varit med sedan förra
inlandsisen.
I år är
det 25 år
sedan kärnkraftsolyckan i Tjernobyl,
en anledning så god som
någon att se om Stefan Jarls dokumentärfilm Hotet från 1986. En smärtsamt vacker skildring av några svenska samers
livsstil och den vildmark de lever i - och det abrupta
slutet allting fick då det cesiumspäckade molnet drev in
över Norrland med vårvindarna i april 1986. Frågorna som ställs
är lika aktuella nu som då. Var ska vi få all vår energi ifrån? Och i
slutändan – hur mycket energi behöver vi, egentligen?
FILM:
År 2008 fick den amerikanske filmaren Josh Fox ett erbjudande om att sälja mark
kring sin tomt i Pensylvania
till ett företag som utvinner
naturgas. För att lära sig mer
om hur naturgasutvinningen påverkar vanliga människor gav han sig ut på en
resa genom USA. På vägen
hittade han sjukdom, dålig
luft, döda djur och kranvatten så förorenat att det gick
att antända. Med sig på resan
hade han sin kamera och sin
banjo, och resultatet blev
filmen Gasland som 2010
var nominerad till en Oscar
i dokumentärfilmsklassen.
BÖCKER & FILM
29
Skruvade skogar
Text & Foto: Frida Torstensson
10 MÄNNISKAN OCH HAVET
Tre vintrar. 1160 muterade bokar, noggrant räknade och mätta.
Lennart Segerbäck har gjort en unik kartläggning av Sveriges enda
vresboksskog.
Hemma vid köksbordet i Dalby, en liten ort strax utanför Lund,
lite eftertanke kan Lennart också peka ut en annan favorit,
viker Lennart Segerbäck ut en sliten orienteringskarta över det
Mårrydsboken.
närliggande Skrylleområdet. Här har han och hustrun Kerstin
– Den står mitt ute i en åker och är otroligt fin där den står
Segerbäck noggrant räknat och mätt 1160 muterade bokar.
helt ensam. Det är helt makalöst att de har låtit den få stå kvar.
– Det har varit jätteskoj säger Lennart Segerbäck och skrattar
De har tappat flera tunnland på grund av den eftersom marken
nästan lite ursäktande.
under trädet inte går att odla.
Han talar hellre om träden, de sällsynta vridna vresbokarna,
Både Mårrydsboken och Grytesskogsboken är skänkta till
än om det enorma arbete som han och hustrun helt utan ernaturskyddsföreningen av markägarna. Men Lennart vet inte
sättning utfört. Han menar att det helt enkelt varit ett sätt att
riktigt vad det innebär för trädens del. Han har frågat men
komma ut om vintrarna, när vädret är tråkigt och inte inbjuder
inte fått något svar. Kanske har det bara ett symboliskt värde.
till så mycket uteaktivitet. Och så är de ju penMen även om vresboken som art inte åtnjuter något speciellt
sionärer och har gott om tid.
skydd, gör områdets många naturreservat att de flesta träden
Det var efter att Lennart Segerbäck hade
indirekt ändå är skyddade. Och av länsstyavslutat en annan kartläggning av området Man kan ju inte göra en relsen i Skåne är vresboksskogarna i Torna
som idén om en vresboksinventering föddes. rak bräda av en vresbok, Hällestad klassade som speciellt värdefulla.
För Lunds botaniska förenings räkning hade
Redan 1959 beslutade man att Gryteskog,
han inventerat Skrylleområdets flora och un- jag vet inte ens om man av folk i trakten kallat Trollskogen, skulle bli
der sina många promenader fascinerats av de kan göra pappersmassa.
naturreservat just för att skydda de många
vridna träden.
vresbokarna.
– Jag tyckte att det var synd att bara släppa
dem. De är ju så speciella! förklarar han.
Men trots naturreservaten tycker Lennart Segerbäck att det är lite märkligt att man i Torna
Träden, som är en mutation av vanlig bok, är onekHällestad inte har gjort ännu mer för att lyfta fram de sällsynta
ligen speciella. Med märkligt vridna grenar och ibland
bokarna. Han tror att de hade kunnat locka turister. För den
horisontellt växande stammar liknar de få andra träd.
unika formen till trots är biologerna inte speciellt intresserade
Och i Sverige finns de bara här, i Skrylleområdet i Skåne.
av träden. Lennart berättar att de snarare intresserar sig för
I Europa finns vresboksområden i Marne i Frankrike och
riktiga arter än sällsynta mutationer. Däremot har människor
i Nordrhein-Westfalen i Tyskland, men om Lennarts och
i trakten länge uppskattat vresbokarna för sin skönhets skull.
Kerstins inventering stämmer så är Skrylleområdet det i
– De grävdes upp och sattes in i trädgårdar som prydnad. Om
särklass största i Europa. Lennart lutar sig över köksbordet,
man hade stor trädgård, och det hade man ju oftast förr. Inte
behöver inte fundera länge innan han pekar på ett kryss i utsom här, säger Lennart och nickar ut mot den lilla men välkanten av Torna Hällestad. Här ståtar ett av hans favoritträd.
skötta radhustäppan på andra sidan köksfönstret.
Grytesskogsboken kallar han den, den största vresboken
Onekligen är de vridna bokarna vackra att se på. Och fantasimed en imponerande omkrets på drygt fem meter. Efter
eggande. Tankarna går till Sagan om Ringen och skogar skapade
av någons fantasi eller målarpensel. Men det tycks också finnas
en kluvenhet inför de här träden som går långt tillbaka i historien. Lennart använder vid flera tillfällen uttrycket skräpträd.
– Man kan ju inte göra en rak bräda av en vresbok, jag vet inte
ens om man kan göra pappersmassa, säger han.
”
Värdelösa som virke och platskrävande har vresbokarna
Lennart Segerbäck, pensionerad lärare, har ägnat mycket tid åt att räkna
muterade träd i Sveriges enda vresboksskog.
ofta rensats bort för att ge plats åt vanliga raka träd eller odlingsområden. Samtidigt finns det gamla uppgifter som tyder på att
träden redan på 1300-talet ansågs speciella och att de skyddades av dåtidens augustinermunkar i Dalby. Och i Frankrike ska
en gammal gallisk sed ha gått ut på att ungdomar samlades under en utvald vresbok för att sjunga, dansa och spela.
Lennart tipsar också om den gamla slottsparken vid
Björnstorps slott, sju kilometer sydost om Dalby. 1812
planterade man där vresbokar i den engelska trädgården.
Många av träden finns kvar än idag i den nu övergivna parken. Omgivna av vildvuxna rhododendronbuskar får de snart
tvåhundraåriga träden åldras i fred. Och i skuggan under dem
står en minnesten och bjuder vandraren på hundraårig visdom
huggen i sten: ”Wälkommen wandringsman. Hvila dig en stund
men haf icke omilda händer emot de träd som här gifver dig
skugga.” V
SKRUVADE SKOGAR
31
STRÅKET
I pilgrimers spår
Text & Foto: Teres Hallman
I vår har en pilgrimsled som följer Via Regia satts samman. Den följer den
gamla kungsvägen genom Halland som löper några mil in från kusten.
Vidd skickade ut Teres Hallman på vandring i pilgrimernas fotspår.
Jag bestämde mig för att gå sträckan mellan Fjärås kyrka och
Gällinge kyrka. Mellan kyrkorna är det en knapp mil av små
grusvägar och skogsstigar. Jag startar vandringen vid Fjärås
kyrka som ligger uppe på Fjärås bräcka, en smal grusås som
den senaste istiden lämnat efter sig. Här har man åt väster en
fin utsikt över Fjäråsslätten och Kungsbackafjorden och direkt
nedanför på åsens andra sida breder sjön Lygnern ut sig.
Eftersom det är en pilgrimsfärd jag gör är tanken att
vandringen ska gå i ett lugnt och behagligt tempo. En pilgrimsled är ju lite förpliktigande på det sättet, det är inte vilken promenad som helst. En mil ska avverkas och snart är tempot mitt
vanliga höga, automatiskt vill benen hålla farten uppe. Vid den
insikten bestämmer jag mig för att ta en kaffepaus, trots att avståndet från Fjärås kyrka bara är två kilometer. I det torra gräset
bredvid vägen behövs inget sittunderlag, solen värmer, en bil
närmar sig och far förbi.
När kaffet är urdrucket fortsätter vandringen söde-
rut i bräckans utsträckning. Vid bräckans slut går vägen brant
nedåt. Utmed vägrenen ligger sand så mjuk att den skulle göra
barn lyckliga på stranden. Vägen mynnar ut i ett grustag med
branta ravinliknande sluttningar krönta av tall. Sedan går vägen svagt uppåt innan landskapet öppnar sig och man åter ser
havet. Här är vägen smal och lantlig. Jag passerar några gårdar
och en och annan nybyggd villa. Bakom några hus skymtar skir
bokskog som snart övergår i tät granskog. Dit in leder vägen. I
granarnas skugga håller fåglarna konsert.
Så här långt är fem kilometer avverkade och bara några
enstaka bilar har passerat. Människor har jag knappt sett till,
bara hälsat på en mamma med sitt sovande barn i barnvagn,
hon är helt säkert inte ute på pilgrimsvandring. Något som dä-
remot har följt mig är spåren av hästhovar i vägrenen. De och
deras ryttare blir mina följeslagare i fantasin.
Efter den lilla pausen i granskogen öppnar sig landska-
pet igen. Åter kantas vägen av hus, men så övergår den i en liten
skogsstig där hästarnas hovar har satt djupa avtryck i den sandiga marken. Några hundra meter bort kliver jag ut på en gräsklädd lycka. Så småningom blir det åter skog och nu känner jag
doften av nyfällt, solvarmt virke. Beläggningen på skogsvägen
ändras från grus till grovt krossad sten. Så startar plötsligt en
stor skogsmaskin med kättingklädda hjul sin motor. Här pågår
avverkning och skyltar upplyser om att det på kalhygget finns
tomter att köpa.
Efter kalhygget vandrar jag åter i skog mellan torp,
sommarstugor och en och annan villa. Någon pedagogiskt sinnad person har satt upp anslag som berättar om de gamla stugorna och vilka som bodde där. Det var drängar, dagsverkare,
hjulmakare och en getvakterska som spökar tillsammans med
sina getter. Vid en liten avtagsväg annonserar en träskylt ett
bed-and-breakfast tvåhundra meter in. Strax därefter, alldeles
invid vägen, ligger två stenrösen från brons- eller järnåldern.
Sägen berättar att kung Frode Fredgode blev ihjälstångad av en
ko och en tjur, som sedan blev infångade och stenade här.
En liten kort vandring återstår innan bebyggelsen blir
tätare och plötsligt dyker ett dagis upp på vänster sida. Jag har
nu nått fram till Gällinge och strax efter skolan ligger kyrkan.
Det sägs att den byggdes under norske konungen Olof den heliges tid i början på 1000-talet, och helgades åt honom. Förbi
denna kyrka har pilgrimer troligen vandrat norrut för att nå
Nidaros i Trondheim och platsen där han är begravd. Kanske
längs de stigar jag vandrat idag?
18 mil bland
världsarv och
heliga källor
LI GRAVFÄLT
Järnåldersgravfältet med mer än 100 bautastenar där den största,
«Frodestenen», är nära fem meter hög.
Göteborg
Kållered
NATURUM
Naturum ligger på Fjärås bräcka och har utställningar om bygdens natur
och kulturhistoria samt café. Fjärås
FJÄRÅS KYRKA
De äldsta delarna av byggnaden tros vara från 1100-talet. Predikstolen,
ängeln, de vackra malmkronorna och några gamla gravhällar dateras till
1600-talet. Gällinge
ROLFSTORP Rolfstorps kyrka är framför allt känd för sin blommande ros. Ett
“underverk” som lockar långväga besökare. HELIGA KÄLLOR
De flesta av de gamla källorna brukar kallas offer- eller dopkällor,
vilket visar på deras dubbla användning. En rad av de mest kända
källorna som betytt så mycket för gamla tiders hallänningar ligger
längs pilgrimsleden. SLAGET VID AXTORNA
Slaget vid Axtorna är ett av Nordens största slag. Det utkämpades
lördagen den 20 oktober år 1565 på en hed vid Högvadsån mellan
Falkenberg och Ullared.
Veddige
Nösslinge
GÄLLINGE KYRKA Gällinge kyrka är enligt sägnen tillägnad Sankt Olof. Historien om
Ebbe Skammelsson, som tog sin familj av daga och är begravd under
kyrktrappa, är förknippad med Gällinge.
Rolfstorp
Svartrå
Askome
KVIBILLE KYRKA
De äldsta delarna i romansk stil tros ha tillkommit under 1100 1200 talet. I korets södra yttervägg finns en runsten inmurad med
inskriptionen «Evi och Turgot lade stenen över Torlak, Gud hjälpe hans
själ». Abild
Asige
Kvibille
Halmstad
GRIMETONS RADIOSTATION
Under det andra världskriget uppfördes en så kallad storradiostation
som med långvåg sände trådlös telegrafi. Grimetons radiostation
ingick i ett världsomspännande nät av långvågsstationer.
BEXELLS TALANDE STENAR
I slutet av 1800-talet lät godsägaren Alfred Bexell hugga in ett stort
antal tänkespråk och namn på klipphällar och stenar. Tönnersjö
Laholm
Våxtorp
Hasslöv
Malmö
Därför pilgrimsvandrar vi
Anna Davidsson-Bremborg, docent i religionssociologi som forskar om pilgrimsvandringar bekräftar att pilgrimer har vandrat längs Via Regia sedan
1000-talet. Det kan man se bland annat på att kyrkorna är helgade till olika katolska helgon.
— Det vanliga var att man gjorde kortare pilgrimsvandringar till sina lokala heliga platser som kyrkor eller heliga källor, säger Anna DavidssonBremborg. Det var väldigt få personer som hade möjlighet att ge sig av på längre vandringar.
I Sverige och Europa ökar pilgrimsvandringen. Men de vandringar som görs idag skiljer sig åt från de man gjorde förr.
— Förr var målet viktigare än vandringen. Man ville nå fram till en helig plats. Idag är själva vandringen det viktigaste, säger Anna Davidsson-Bremborg.
Organiserade pilgrimsvandringar har ofta inslag av att vandra i tystnad. Anna Davidsson-Bremborg berättar att just tystnaden är det som pilgrimer
tycker mest om. Då får man tid att tänka och många säger att de upplever sig som en del i ett sammanhang.
STRÅKET: I PILGRIMMERS SPÅR
33
Hitta hälsan i naturen
Text: Frida Torstensson Foto: Maria Hansson
”Naturens obeskrivliga oskuld och välvilja – solen, vinden, regnet,
sommartid och vintertid – hur mycken hälsa, hur mycken uppmuntran
ha de inte ständigt att ge!”
Så skrev Henry David Thoreau redan 1855 i essän Walden, en
av litteraturhistoriens mest kända naturskildringar. Och att
man mår bra av att vara ute i naturen är nog något som de flesta
känner igen sig i. Men antagligen kan vi inte förklara varför
vi känner så. Det är bara en spontan känsla av välbefinnande
som infinner sig när vi sitter där på stenen under trädgrenarnas
sus och vilar fötterna en stund. En känsla snarare än förnuft.
Men faktum är att just den känslan är vetenskapligt bevisad –
Thoreau hade helt rätt när han proklamerade naturens positiva
inverkan på hälsan.
Patrik Grahn, professor vid lantbruksuniversitetet
i Alnarp, har i många år studerat såväl naturens effekter på
människan som dessa effekters upphov. Han berättar att flera
studier har gjorts, både på dagisbarn, vuxna och äldre, och att
34 HITTA HÄLSAN I NATUREN
resultaten genomgående visar att vi människor blir lugnare av
att vara ute i naturen. Vi blir mindre stressade och får lättare
att koncentrera oss på komplicerade uppgifter efteråt. Vi mår
på många sätt bättre helt enkelt. Det finns till och med studier
som visat att sjukhuspatienter med utsikt över lugn och fridfull
natur fortare blir friskare än patienter utan någon utsikt.
De vetenskapliga bevisen till trots finns en viss mån av
subjektivitet i det hela. Alla naturtyper fungerar inte lika bra för
alla människor. Till viss del tror forskarna att det beror på var
man är uppväxt. De tror att det finns en trygghet i den typ av
natur vi haft omkring oss i barndomen – och att vi även i vuxen ålder tycker bäst om just den. Dock finns det enligt Patrik
Grahn även forskare som menar att det faktiskt finns en ultimat
naturupplevelse.
– De tror att det som fungerar bäst för de flesta är en öppen, nästan savannliknande natur med tillgång till vatten eftersom den påminner oss om miljön vi levde i innan vi vandrade ut från Afrika.
För att förstå varför naturen har så positiv inverkan på vår
hälsa måste man, enligt Patrik Grahn, gå långt tillbaka i tiden.
Troligtvis finns svaren hos stenåldersmänniskan och i våra grundläggande affekter. En av de mest etablerade teorierna handlar om
vår uppmärksamhetsförmåga. Den finns i två typer, där bara den
ena är kopplad till vilja och aktiva beslut. Man kan lite förenklat
säga att när vi befinner oss i ofarlig natur, fri från hot och faror,
registrerar vi vår omgivning utan att behöva fatta några beslut.
– I bästa fall når man en form av vaken vila, ett varande i nuet
som inte tar så mycket energi.
Mycket energi tar däremot den andra typen av uppmärksam-
hetsförmåga. Den brukar kallas viljestyrd uppmärksamhet och
används till exempel när vi tar oss fram i en obekant stad.
– Då måste vi hela tiden jobba med beslutsprocesser och prioritera vilken information som är viktig. Vi måste planera utifrån
den informationen och ta och verkställa beslut. Det här tar väldigt
mycket energi och därför behöver vi också återhämta oss från den,
säger Patrik Grahn.
Oavsett om vi föredrar gran- eller barrskog, är effekterna på
oss och vår hälsa alltså bevisat positiva. Så kanske hade Thoreau
ytterligare en poäng när han i Walden skrev: ”Giv mig som mitt
universalmedel – inte någon av dessa kvacksalvardrycker som
blandats av vätskor från Acheron och Döda Havet – giv mig en
dryck av outspädd morgonluft. Morgonluft!”. V
HITTA HÄLSAN I NATUREN
35
Sätt smak på
sommarsnapsen
Björken har nyutsprungna löv och linden står i blom. Båda är redo att plockas för
den som vill krydda sin egen snaps. Och att själv krydda snaps är enklare än man
kan tro. Det är bara din egen fantasi som sätter gränsen.
Text: Robin Högberg Illustrationer: Maria Hansson
Oavsett vilka växter du använder går det att sammanfatta processen i ett antal enkla steg: lägg färska eller torkade växter i
brännvin och låt det dra. Detta ska sedan silas, lagras och spädas ut med mer alkohol innan du kan avnjuta din snaps.
Att krydda snaps är egentligen som att laga mat – man följer
ett recept. Och precis som i matlagning finns utrymme för
improvisation.
– Så länge det inte är giftigt kan man krydda med vad som
helst. Det beror helt på tycke och smak, men vissa växter kanske
inte smakar så mycket eller särskilt bra, säger Jimmy Olsson,
som tillsammans med hustrun Solweig Olsson skrivit boken
”Krydda med hjärtat – 142 sätt att smaksätta brännvin”.
Tillvägagångssättet kan variera beroende på ingredienserna,
men det finns ändå några generella tips att ha med sig – alltifrån
det inledande insamlandet av växter till serveringen. Undvik att
plocka växter längs större vägar eller där lantbrukarna sprutat
ut bekämpningsmedel. Viktigt är också att verkligen veta vad
man plockar – chansa aldrig.
– Fråga någon som vet, om du är osäker, eller skaffa en bok
om flora. Dessutom finns det mycket annat i naturen som är
ofarligt och lätt att känna igen, säger Jimmy Olsson.
Alla växter ska inte torkas, men skulle du behöva göra
det bör de få hänga ifred på en sval och mörk plats. För mycket
ventilation är inte bra, då kan växterna mögla.
Vilken spritsort du väljer är upp till dig, men ett allmänt tips är
att utgå ifrån vilken alkoholstyrka du vill ha på slutprodukten.
– En tumregel är att alkoholhalten bör vara minst 40 procent, så att växternas smakämnen lakas ur ordentligt. Man kan
använda en alkoholhalt på 96 procent också, men då får man
späda desto mer med vatten sedan. Så spriten kan snarare vara
för svag än för stark, säger Jimmy Olsson.
När växterna fått dra till sig i brännvinet – och smak-
ämnena lakats ut – ska du sila bort växterna. Detta gör du lättast
genom ett vanligt kaffefilter i en plasttratt. Det som är kvar är
brännvinets essens. Den ska sedan vila, exempelvis i kylskåpet
eller på vinden. Glasburkar ger ingen bismak, som metall kan
göra, och är därför det bästa materialet att lagra i. Minimera
mängden syre genom att fylla upp burken ordentligt. Ha sedan
locket på så att alkoholen inte dunstar.
Därefter ska essensen spädas ut med en andra omgång alkohol. Det är först nu essensen, som är ett smakkoncentrat, kommer till sin fulla rätt – precis som när man späder jordgubbssaft
med vatten. Hur mycket sprit man ska späda med är – återigen
– en smaksak.
– Lukta och ta in lite i munnen och låt det rulla runt, för att
hitta rätt styrka. Häll i mer sprit efter behag. Det är bara att
prova sig fram, då lär man sig bäst, säger Jimmy Olsson.
•
EN TRADITION MED GAMLA ANOR
Redan på 1500-talet kryddade munkarna brännvin, med örter från klosterträdgårdarna. Man var tidigare i Sydeuropa men konsten kom snabbt till
Sverige. Det äldsta kända tryckta svenska receptet är från 1522 och är en översättning gjord av munken och biskopen Peder Månsson.
Ett starkt skäl till att man kryddade var för att inte känna finkelsmaken. Under andra delen av 1800-talet hade man lärt sig att rena brännvinet, men
kryddningstraditionen var då så etablerad att folk fortsatte. Genom åren har man bland annat blandat i allt från arsenik och kvicksilver till fladdermusvingar, ormskinn och giftiga örter som liljekonvalj. Ormskinnsbrännvinet användes i omslag mot ryggvärk och gikt, och liljekonvaljen skulle vara
bra för hjärtat.
36 SÄTT SMAK PÅ SOMMARSNAPSEN
Björklöv
Med björklöven är det inte lika viktigt att vara ute
tidigt på våren, som med björkens späda blad och
knoppar. Löven ska vara friska och nyutsprungna,
och plockas antingen i maj eller i början av juni,
beroende på var man bor i landet.
Plocka löven och lägg dem i en burk. Häll sedan på
med sprit så att det täcker. Låt det dra ungefär en
vecka och filtrera sedan bort löven. Krama gärna
ur de sista dropparna. Ta därefter essensen, häll på
en helflaska vodka och låt mogna ytterligare ett par
veckor.
Avnjuts rumstempererad. Passar till sill eller som
en separat fördrink. Kan lagras upp till ett år.
Lindblommor
Plocka de nyutslagna blommorna eller knoppar som
är på väg att slå ut. Leta gärna efter ett träd som inte
är alltför högt, så slipper du använda en stege.
Juni är en bra månad för plockning. Fyll en glasburk
med blommor eller knoppar. Fyll på med sprit. Ställ
allt i mörker i tre dagar, filtrera och späd med mer
vodka efter eget behov.
Vid lagring, tänk på att filtrera snapsen. Viktigt att
tänka på är att lindsnaps är en färskvara och bör
drickas inom ett år. Sedan får den en fadd smak.
Smaken blir frisk och påminner om äpple och krusbär. Det passar utmärkt till lagrad ost.
Enbär
Enbär kan inte bara plockas under en begränsad tidsperiod, eftersom det är fjolårets blåsvarta bär som
används.
Plocka cirka 60 bär, det blir lagom till en helflaska
vodka. Krossa bären och lägg dem i spriten. Lagra i
cirka en vecka. Filtrera och späd sedan efter behag.
Enbärssnapsen ska avnjutas rumstempererad. Den
passar utmärkt till vilt kött, men också till exempelvis fläskkött. Tål lagring och blir bara bättre med åren.
Enbär är bland annat urindrivande och är bra mot dålig andedräkt, enligt gamla skrifter.
KRÖNIKAN
Birgitta Stenberg:
När fiskeskeppen kom
Foto: Elisabeth Ohlson Wallin
N
yss kom jag hem efter en resa till Visby och det slog mig
hur starkt jag reagerat på skillnaden mellan Östersjöns och
Västerhavets lukter när jag för första gången kom till Åstol.
Här är havslukten mild som silke och samtidigt skarp av saltet.
På Gotland där jag växte upp finns en annan behängdhet, den uppsköljda
tången luktar så kraftigt att havsvikarna har en lätt däven klang, varmare,
lite söligare. Den är mer mänsklig, mindre uppfordrande än Västkustens
gudomligt skärpta friskhet.
Förra våren fick vi vårsill i Marstrandsbukten för första gången på 14 år.
Den fiskar man bara lite försiktigt, om den stannar och leker här kommer
också torsk och annan fisk. Men en natt kom ett av de stora fiskeskeppen
från Göteborgstrakten och svepte med sig hela stimmet. Marstrandsbukten
blev lika tom som den varit.
Vi mänskor tömmer haven i rasande fart, haven blir alltmer ödsliga under
ytan. Av till exempel ålen finns bara tre procent kvar. Ljudet av militära
övningar till havs påverkar valarnas otroligt starka hörsel, de som inte kan
orientera sig efter ljud längre begår självmord genom att kasta sig upp på
land.
Sällan men ändå händer
Att en tumlare letar sig upp
Till oss i Skagerak
Lekfullt, lättjefullt, roat
Tar den kontakt med vår båtkropp
Det går många berättelser
Tumlare välter farkoster
Med en styrka som överraskar
Också dem själva
Vågorna kastar
Mötet är förbi
Alla gläds
Åt denna frustande vitala
Främmande kropp
Vi mänskor, vi skepp
Vi svala vatten
Ur Mannen i havet från 1991
38 KRÖNIKAN: BIRGITTA STENBERG
Birgitta Stenberg är författare
och översättare, född i Stockholm
1932 och uppvuxen på Gotland.
Hon har också jobbat som fiskare
i Bohuslän
I nästa nummer av
naturmagasinet
Naturen slår tillbaka
Besök på platser som
naturen har återerövrat
Den mystiska
rövarskogen
Bland röda näckrosor och
flyttblock i Tiveden
Bronsålder
och siare
Den brokiga historien om
Kullabergs naturreservat