1. No category

1
InlAGD+SvK 2011-03-30
Fabian Månsson,
Nathan Söderblom
och Svenska kyrkan
Av Sören Ekström
Fabian Månsson var en av arbetarrörelsens mest spännande gestalter under det tidiga
1900-talet. Hans relation till kristendomen, Svenska kyrkan och ärkebiskop Nathan Söderblom var minst sagt speciell. Sören Ekström skriver här om dessa storheter. Den kan ses
som en lägesrapport – arbetet på temat Fabian, Nathan och Svenska kyrkan fortsätter.
Fabian Månsson (1872-1938) avvek från många etablerade mönster. Han var fiskarson från Hässlö i
Blekinge skärgård, gick i skolan i en termin, blev
boddräng, grovarbetare, rallare, sjöman, stamanställd artillerist och – och med tiden filosofie hedersdoktor.
Vägen gick via ett välrenommerat författarskap
och ett drygt kvartssekel som riksdagsledamot (där
han blev den första som i kammaren utbröt ”Vet
hut, vet sjufalt hut!”).
Fabian, man använde oftast enbart förnamnet,
kom att bli en av 1900-talets mest spännande gestalter i gränslandet mellan Svenska kyrkan och arbetarrörelsen, kristendomen och socialismen. Han
var också välkänd som en skicklig, humoristisk och
ibland burlesk folktalare, som kunde hålla åhörarna
engagerade i tre-fyra timmar och ibland mer (i bästa
fall med en paus). Det bullrade då han talade. Det
antas att han höll ungefär 8 000 föredrag.1
Fabian Månsson.
Dessutom kunde han använda de mest oväntade
1
Sörlin, Sverker, Svenskt Biografiskt Lexikon, häfte 127, s. 182–190 (1987).
2
och drastiska formuleringar, som då han vid en partikongress yttrade att ”jag vet ytterst litet
om Marx, men det bekymrar mig inte, ty det intresserar mig långt mer om den svenske arbetaren har en gris att slakta och en ko att mjölka än allt vad Marx har skrivit och gjort.”2
I kyrkliga sammanhang talade han ofta om arbetarrörelsen, rättvisefrågorna och kyrkans
sociala tillkortakommanden. I arbetarrörelsen talade han ofta om kyrkan, behovet av andlighet och arbetarrörelsens ensidiga materialism.
I dag är det få som uppmärksammar Fabian. Det är synd. Han tål både en politisk granskning, inte minst i ett folkkyrkligt perspektiv, och kåseriska noteringar. Den här artikeln innehåller något av både det ena och det andra. Den ska dock, även
om somt är anekdotiskt, läsas i medvetande om att Fabian
Månsson var en hårt arbetande politiker och författare, med en
encyklopedisk bildning på de mest skilda områden.
I riksdagsdebatter och föredrag kunde han också på ekonomiskt och tekniskt avancerade områden visa prov på överraskande detaljkunskaper. Talade han om pansarbåtar tog han upp
deras konstruktion och prestanda och kunde bedöma dess
praktiska användbarhet. Talade han om jordbrukstullar kunde Manfred Björkquist,
han nagelfara också komplicerade enskildheter i systemet. Han teolog och en av dem
var inte lätt att debattera med.
som Fabian Månsson
Fabian Månssons politiska väg började i det socialdemokra- kritiserade för hans
tiska partiet. 1903 var han med och bildade det socialdemokra- engagemang i pansartiska ungdomsförbundet. Från början intog han en revolutionär båtsinsamlingen.
hållning (”en man, en tidning, ett gevär”).3 Han uttryckte den
misstro, också mot kyrkan, som dominerade inom arbetarrörelsen med dess klasskampsperspektiv. I ett minst sagt hårdhänt öppet brev till Kyrkomötet 1915, mitt under det första
världskriget, gick han till storms mot tyskvänlig aktivism och nationalism som han såg i kyrkan.4
Att han vände sig till Kyrkomötet var inte så märkligt. Åtskilliga präster hade deltagit i
spridningen av Sven Hedins skrift Ett varningsord! och engagerat sig i genomförandet av i
bondetåget några år tidigare. Framträdande företrädare för Svenska kyrkan hade också varit
engagerade i den pansarbåtsinsamling som genomfördes.
Vid partisprängningen 1917 valde han att gå till vänstersocialisterna, där han tillhörde högerfalangen. Liksom många andra som inte kunde acceptera knytningen till Moskvakommunismen återvände han 1923 till det socialdemokratiska moderpartiet, där han hamnade i
vänsterfalangen. Han var individualist.
Zäta och Fabian
En av dem som efter hans död tecknade hans minne var Zäta Höglund (1884-1956). Höglunds politiska väg hade delvis varit densamma som Månssons. Efter återkomsten till socialdemokratin blev han stridbar chefredaktör, riksdagsledamot och finansborgarråd i Stockholm.
2
Ström, Fredrik, Fabian – en bok om Fabian Månsson (1948), s. 186.
Höglund, Zäta, Fabian Månsson, Folket i Bilds förlag 1951, s. 18 f.
4
Höglund, s. 57.
3
3
Zäta Höglund – som, bör det påpekas, hade lätt till panegyriska drag i sitt skrivande – inledde sin minnesteckning med att beteckna Fabian som ”en av de mest egenartade och storslagna personligheter, som någonsin vuxit fram ur det svenska folkdjupet”.5
Zäta Höglund och Fabian Månsson stod mycket långt ifrån varandra i synen på religion
och kyrka. Zäta var närmast ateist och kritiserade ibland den kristna tron mycket skarpt och
lika skarp var han givetvis i sin kritik av kyrkorna. Fabian växte upp i en kristen arbetarrörelsefamilj. Som ung var han frälsningssoldat. Till de många historierna om Fabian hör hur han
mitt i en predikan i armén irriterades av några ynglingar som uppträdde störande vid dörren
och avbröt sin predikan med orden ”Nu ska jag be Gud om lov att få tjäna satan fem minuter”. Därefter tog han av sig rocken och rusade ned längs gången i Frälsningsarméns röda
skjorta och kastade ut fridstörarna, varefter han återupptog predikan.6
”För bibeln, för psalmer och religiös poesi över huvud bevarade han livet ut den varmaste
kärlek och vördnad”, skrev Zäta Höglund.7 Att Fabian Månsson lämnade frikyrkligheten trodde Zäta Höglund berodde på den avoghet gentemot arbetarrörelsen som han såg där.
På ett annat plan hyste dock Fabian en beundran för väckelserörelsen. Den kom till uttryck i den första av hans stora böcker, den märkliga Rättfärdiggörelsen genom tron – skildringar från den frikyrkliga rörelsens genombrott som gavs ut i två delar 1916. Fabian Månsson skrev där om hur väckelserörelsen spelade en viktig roll för framväxten av det folkliga
inflytandet. Rättfärdiggörelsen genom tron är en säregen men lyckosam blandning av historisk skildring, memoarbok och roman.
Gentemot den katolska kyrkan hyste dock Fabian Månsspn en stor misstro. Hans förhållande till
denna kyrka var präglat av en djup fiendskap. Sten Hidal har i den katolska tidskriften ställt frågan om
inte Fabian Månsson var av Sveriges mest energiskt antikatolska propagandister under 1900-talet.8
Fabian hade i sina historiska romaner skildrat den rika och mäktige katolska kyrkan. Han bävade för
något han såg som en fara, nämligen en återvunnen maktställning för katolska kyrkan i Sverige.
Ledamot Psalmbokskommittén
Ärkebiskop Nathan Söderblom (1866-1931) ville att Fabian Månsson skulle bli till ledamot i
1919 års psalmbokskommitté. Så blev det också. Utnämningen skedde samtidigt med att
Månsson som ledande vänstersocialist hölls under uppsikt av säkerhetspolisen.9 Jag föreställer mig att det är enda gången i historien som säkerhetspolisen ägnat intresse åt arbetet i en
psalmbokskommitté inom Svenska kyrkan.
För sitt ledamotskap i psalmbokskommittén kritiserades Fabian Månsson skarpt av flera
partivänner, varvid Månsson svarade att han var ”mycket stolt över, att det genom psalmbokskommittén givits mig tillfälle att bekämpa den materialism, som likt en förhärjande
ökenvind drar fram över den svenska arbetareklassen”. ”Genom mitt medlemskap i denna
kommitté har för arbetareklassen vunnits mera än genom 100 socialistiska broschyrer….”,
förkunnade Fabian.10
Att åta sig uppdraget var för Fabian Månsson inget märkvärdigt och ingen vändning, menade Zäta Höglund.11 Det stämde med hans grundsyn. Han såg psalmerna som en svensk
kulturskatt, han var en i grunden religiös människa och han satte värde på sambandet mellan
5
Höglund, s. 5.
Höglund, s. 11.
7
Höglund, s. 12.
8
Hidal, Signum 1988:8.
9
Falk, Hans, Socialistprästen – H. F. Spak (1876-1926), Carlssons bokförlag 1998, s. 327 f.
10
Höglund, s. 85; Falk, s. 325.
11
Höglund, s. 12 f. och 84 f.
6
4
stat och kyrka. Ett decennium senare, 1930, klargjorde han i riksdagen att han inte var benägen att ställa sig bakom kravet på skiljande av stat och kyrka
trots att kyrkan är en härd för mycken, det kanske är ett hårt ord att säga, folkfientlighet, och
trots att den rest mycket motstånd mot folkliga strävanden. Jag tror å andra sidan, att den är
mäktig en tillräcklig föryngring för att kunna spela i viss mån, ja i hög grad en ledande roll inom
vårt folk. --- Hon har varit möjlig att uppfostra, hon är till oigenkännlighet förvandlad, och jag är
alldeles säker på att hon så småningom kommer att ännu mer att bliva möjlig att bliva folkets på
en gång tjänarinna och ledarinna.12
Det här synsättet hade Zäta Höglund svårt att acceptera.
Han kallade det i sin bok om Fabian ”en naivt-ideell tilltro
till kyrkan som framtida kraft i den sociala utvecklingen”.
Det är ett eko av den kritik från inte så få vänstersocialister och socialdemokrater som Fabian Månssons inträde i
psalmkommittén ledde till. Jag är optimistisk nog att hysa
förhoppningen att Fabian håller på att få rätt om Svenska
kyrkans möjligheter. Däremot fick Zäta Höglund rätt då
han hävdade att statskyrkosystemet inte kunde bestå
eftersom det stod i strid med religionsfrihetens idé.13
Allmänna kyrkliga mötet 1920
1920 talade vänstersocialisten Fabian Månsson vid Allmänna kyrkliga mötet i Stockholm. Fabian var dock inte
den ende socialisten som talade vid mötet. Det gjorde Nathan Söderblom.
också den socialdemokratiske riksdagsmannan P.H. Sjöblom (d. 1929). Stämningen var ganska skarp.
Båda talade i högst försonliga ordalag. Det ska ses mot bakgrund av den vrede som fanns
på mötet och som riktade sig mot den socialdemokratiske riksdagsledamoten (och blivande
ecklesiastikministern) Arthur Engberg (1888-1944) som nyligen motionerat i riksdagen om
avskaffande av Kyrkomötets vetorätt vid riksdagsbeslut i vissa kyrkliga frågor. Både denna
motion och Engbergs övriga initiativ uppfattades som försök att beröva Svenska kyrkan hennes självständighet.14
Fabian Månsson talade om hur ”de gamle” hämtade sin näring i Bibeln och hur ställen
som Bergspredikan fungerade som andliga ”kraftbatterier”. Nu, när samhället höll på att
ordnas upp, så måste enligt Fabian den andliga maten fram. Han kritiserade materialismen,
inte minst i arbetarrörelsen.15 Talet fick kåsören ”Johansson med hjärnan”16 i skämttidningen
Naggen att dikta med ”herdar, prostar och bispar, som skina i avlönad fromhet” som uttalade adressater:
I ären för klena profeter
med släpig och slätstickad psalmton.
Här kräves personligheter
12
Citerat ur Höglund, s. 88.
Höglund, s. 89.
14
Hessler, Carl Arvid, Statskyrkodebatten, Almqvist & Wiksell 1964, s.190 ff.
15
Rosenberg, Sven-Åke, Kyrkan och arbetarrörelsen, C.W.K. Gleerup 1948, s. 267.
16
Bakom signaturen dolde sig skalden och skribenten Erik Lindorm (1889-1941). Lindorm skrev i
Brand, var redaktör för Naggen, "Sveriges olydigaste tidning", medarbetare i Svenska Dagbladet och
Vecko-Journalen.
13
5
med ord av järnhalt och malmton.
O, präster, bedjom och vakom
att icke profeten må dröja!
Tänk om det sutte en bakom
Fabians ylletröja!17
Allmänna kyrkliga mötet fick också besök av den socialdemokratiske statsministern Hjalmar Branting (1860-1925). Han utbytte där artigheter med ärkebiskopen Nathan Söderblom.
Branting välkomnades av Söderblom med förhoppningen att kyrkfolket och reformvännerna
skulle kunna arbeta hand i hand. Branting tackade för de vänliga orden som ”glatt hans hjärta”.18 Dessutom uttalade han sin förvissning att inga som helst ’oförsonliga motsatser’ skulle
skilja dem åt som hysa olika övertygelser i teoretiska ting, även de högsta”. Tidningen SocialDemokraten noterade att statsministerns besök tycktes ha kommit som en mycket välkommen överraskning för Allmänna kyrkliga mötet.19
Mötet var ett av historiens stora allmänna kyrkliga möten, väl värt att beskriva mer på
djupet än vad som låter sig göra här. Nathan Söderblom höll hårt i tyglarna. Han såg till att
krafter från både höger och vänster deltog. Med sin starka vilja åstadkom ärkebiskopen en
positionsförflyttning som skapade nya förutsättningar för Svenska kyrkan.
Historisk författare och hedersdoktor
På 1920-talet och i början av 1930-talet gav Fabian Månsson ut två historiska romaner, Sancte Eriks gård 1-3 (1922-26) och Gustav Vasa och Nils Dacke 1-2 (1928-30). Böckerna fick goda
recensioner av bl.a. en liberal kulturpublicist som Torsten Fogelqvist (1880-1941) i Dagens
Nyheter och en historiker som Nils Ahnlund (1889-1958). I romanerna speglas kampen mellan herremakt och folkmakt. Också Nathan Söderblom uppskattade romanerna. Efter att ha
läst Sancte Eriks gård, den första delen som handlade om 1400-talet, skrev han till Fabian att
”vårt 1400-tal har aldrig för mig varit mig så levande, som det nu blivit”. Han fortsatte något
oväntat att ”lever jag till nästa höst och då får göra med böndagsplakatet, skall jag bedja den
del av Arvid Siggesson [en av romanens gestalter] som är Du, att skriva det. Mest för allvarets skull. Men också för svenska språkets skull, som har must och rytm på dessa sidor.”20
17
Citerat från Rosenberg, s. 268 f.
Hessler, s. 193.; Lenhammar, Harry, Allmänna kyrkliga mötet 1908–1973. Målsättning och funktion, Acta Universitatis Upsaliensis. Studia Historico-Ecclesiastica Upsaliensia 1977., s. 40 f.
19
Rosenberg, s. 266.
20
Höglund, s. 87 och faksimil efter s. 48.
18
6
För sina böcker blev den forne revolutionären filosofie hedersdoktor vid Uppsala universitet 1932, vid universitetets 450-årsjubileum, inte som en allmän hedersbetygelse utan som
ett uppmärksammande av Fabian Månssons djupa historiska kunskaper – ”som en gärd av
suverän och fördomsfri saklighet”, skrev Fogelqvist.21
Fabian Månssons historiska författarskap fortsatte. Han planerade ett
stort historiskt verk om bland annat
nordisk historia. Det hann han aldrig
fullfölja, men två delar kom ut: Folkvandringarnas historia: från Arminius
och Vercingetorix till Tysklands och
Frankrikes födelse (1937) och Vikingatidens historia: från stammarna till de
nordiska riksbildningarna (postumt
utgiven 1939).
Fabians Stridssång
Åter till psalmkommittén. En väl
spridd berättelse som redovisas av
flera av Fabian Månssons biografer är
att Nathan Söderblom blev så förtjust
över Fabian Månssons Stridssång
(publicerad 1903) att han 1919 tog
upp möjligheten att den skulle komma med i psalmboken bland frihetspsalmerna. Om så skett skulle en bearbetning ha varit nödvändig. Dessutom hävdade Fabian att ”käringarna
skulle svimma”, möjligen ”det skulle
skrämma livet ur käringarna”, om de fick se den. Det verkar (om man bortser från det manschauvinistiska uttryckssättet) ha varit en realistisk bedömning. Så här låter sångens populäraste strof:
Jag skulle bli slav? Nej, så djävlar anamma!
Om biltog och brödlös jag blir gör detsamma,
Men frihet skall kämpa om fädernas jord,
så länge en man mäktar öppna ett öga,
så länge en trasa finns kvar av de höga,
de trotsiga, skumstänkta klippor i nord.
Övriga tio verser är måttfullare. Hur som helst, Fabian lär ha sagt nej eftersom han tyckte att
det var för pretentiöst att stå bredvid Johan Olof Wallin och Martin Luther. Nathan Söderblom tog dock ett litet steg vidare genom att läsa ur Fabians Stridssång då han predikade i en
21
Höglund, s. 92.
7
kyrka i Hälsingland. Några månader senare mötte han Fabian och rapporterade: ”Käringarna
svimmade inte”.22
Nathan Söderblom och Fabian Månsson blev personliga vänner. Ärkebiskopen hyste en
uppenbar beundran för den före detta revolutionären. Och Fabian Månsson hyste stor respekt för den odogmatiske ärkebiskopen. Då han talade vid Fabian Månssons privata 50årsfest 1922 passade han under talet på att välsigna Fabian Månssons och hans hustru Majas
Qvists samvetsäktenskap. Det skedde på ett så tilltalande sätt att Hjalmar Branting och
andra gäster – liksom säkert Fabian och Maja – såg på det med sympati.23
SÖREN EKSTRÖM
22
Höglund, s. 85; Rosenberg, s. 267; Ström, Fredrik: Fabian – en bok om Fabian Månsson, Kooperativa förbundets bokförlag 1948, s. [00].
23
Höglund, s. 86. Paret vigdes några år senare vid en borgerlig vigsel. Fram till dess brukade Fabian presentera Maja som ”min hustru, fröken Qvist”.
8
Litteratur
Falk, Hans, Socialistprästen – H. F. Spak (1876-1926), Carlssons bokförlag 1998, s. 327 f.
Göransson, Edvin, En liten minnesskrift över Fabian Månsson (1970)
Hessler, Carl Arvid, Statskyrkodebatten (Almqvist & Wiksell 1964)
Lenhammar, Harry, Allmänna kyrkliga mötet 1908–1973. Målsättning och funktion (Acta
Universitatis Upsaliensis. Studia Historico-Ecclesiastica Upsaliensia 1977)
Meurling, Per, Fabian Månsson och bondesocialismen (1972)
Rosenberg, Sven-Åke, Kyrkan och arbetarrörelsen (C.W.K. Gleerup 1948)
Ström, Fredrik, Fabian – en bok om Fabian Månsson (Kooperativa Förbundets Förlag 1948)
Sörlin, Sverker, Svenskt Biografiskt Lexikon, häfte 127 (1987)