1. No category

0
Stefan Jönsson
ÅNGFARTYGSBRYGGOR
PÅ
JÄMTLANDS
SJÖAR
Hackås 2012
1
SIDREGISTER BRYGGOR
STORSJÖN
Förord
Bryggor Storsjön
Andersön
Arvesund
Aspnäs
Balviken
Bengt Bankes brygga
Bergsbryggan
Bergvik, Frösön
Bergvik, Svenstavik
Bolägden
Brasta
Bye
Byom
Capri
Capri II
Carlsvik
Dalhem
Digernäs, Gunnarsbryggan
Dillne
Dvärsätt
Eltnäset
Fannbyn
Faxan
Fillsta
Framnäs
Fridhem
Fröjdholmen
Frösöbron
Frösö sjukhus
Fugelsta
Funäs
Galhammar
Grimsved
Gärdsta
Gärdstavik
Hackås
Hallen
Hammarnäs
Hammarnäsviken
Hara
Hjälmtorpet
Hornsberg
Hoverbergsbryggan
Hovermo
1
3
9
11
12
14
14
15
17
19
20
20
20
21
21
28
28
28
31
34
38
39
40
41
41
43
46
46
46
46
47
48
49
51
51
54
54
56
57
58
58
59
59
67
68
2
Huvulsviken
Håkansta
Häljesund
Hällne
Härke
Högsta
Imnäs
Jamtli
Järnnäsviken
Järnvägsbryggan
Kaffeklippan
Kilebacken
Kläppe
Knytta
Krokom
Kungsgården
Kvarnviken
Kvittsle
Kårgärde
Kövra
Lillsjön
Lillviken
Lugnviks tegelbruk
Lund
Lövtorpet
Marby
Marieby
Mariedal
Matnäset
Minnesgärde slip
Mjäla
Mjälaviken
Moviks slip
Myrviken
Myssjö
Mårdsund
Namn
Norderön
Nyhem
Nyland
Nyviks tegelbruk
Odensala
Offne
Ope
Orrviken
Oviken
Persudden
Pråmudden, Fannbyn
Rossfeltöret
Rullbo
70
70
70
70
71
72
73
73
74
74
75
75
75
75
77
78
79
80
84
85
87
87
88
88
88
88
89
89
91
92
93
93
94
94
95
95
96
97
105
106
106
107
107
108
108
109
109
109
112
112
3
Rödösundet
Röstahammar
Sandnäset
Sandviken
Sannsundet
Segelleden Andersön
Seglationsföreningen
Skanderåsen
Skanderåsen, liten gammal brygga
Skansholmen
Skuckuvikssågen
Slandrom
Stensbackstorpet
Storlien
Storviken
Sundsbackssundet
Sundsvall
Sunne
Svensta
Tegellund, Vålbacken
Tegelvik
Tibrandshögen
Tjalmarsundet
Torvalla
Trappnäs
Trångsviken
Tunadal
Täng
Undrom
Valla/Vallsundet
Vattjom
Vattviksbryggan
Verkön
Vestanede
Vigge
Vikbäckens ångsåg
Vike
Våge
Vålbacken
Vällviken
Västervik
Västnor
Ytterhallen
Ytterån
Åhslundska tomten
Ås
Åsön
Änge
Öd
Öhnet/Öhneudden
113
114
115
115
118
118
120
121
124
124
125
125
126
126
127
128
128
128
129
129
129
130
130
130
130
131
133
133
133
133
135
136
136
139
139
141
141
141
141
149
151
152
152
152
154
154
154
154
155
156
4
Öland
Önsved
Ösa
Östersunds hamn
Östersunds ångbryggeri
Östersunds ångsåg
Överbyn
157
157
157
157
169
169
169
STORSJÖNS SLIPAR
Arvesund
Dalhem
Dvärsätt
Herke
Kvittsle
Kövra
Minnesgärde
Movik
Vålbacken
Åhslundska
170
170
171
171
172
172
173
174
175
175
SKÄR OCH GRUND PÅ STORSJÖN
Bockholmen
Duvskäret
Gyltholmen
Klingerön
Tippskäret
Tjuvholmen
Verkön
Bryggregister Storsjön
Karta Storsjön
Alsensjön
Faxälven
Flåsjön
Fyrsjön, Hammerdal
Gesunden
Hammerdalssjön
Hetögeln
Hotagssjön
Juvuln
Kallsjön
Anjan
Klövsjön
Kvarnbergsvattnet
Kycklingvattnet
Landösjön
Liten
Locknesjön
Näckten
175
175
175
175
175
176
176
176 & 179
182
183
185
186
198
198
199
200
204
204
205
215
221
221
225
225
226
226
227
5
Näldsjön
Ockesjön
Revsundssjön
Ströms Vattudal
Tåsjön
Åresjön
Sammanfattning
Källor
233
234
234
249
272
272
273
273
0
1
FÖRORD
Detta material om bryggorna har undertecknad samlat information om sedan 1974. Det var
mitt första år som eldare och hopp-i-land-Kalle på Thomée. Jag är född och uppväxt vid Storsjöns strand och redan på 1960-talet åkte jag med Thomée till badskolan som hölls på Sandviken. Jag minns att jag tittade mycket på s/s Östersund som då låg framför Thomée. Det var
dock bara Thomée som gick i trafik med Manne Eriksson som kapten och ägare. Oj, vad man
stod och tittade ned i maskinrummet och drog in dofterna från eldningen med stenkolet.
Tiden går och efter 1974 har jag frågat många människor som haft kunskap om Storsjön, dess
bryggor och även ångbåtarna. Många timmar har även spenderats på Landsarkivet och Länsbiblioteket. Jag har även återgett andra sjöars bryggor, i vissa fall högst sporadiskt. Många av
de jämtländska sjöarna är stora och djupa och de har varit viktiga för sina bygder såväl sommar- som vintertid. Då fanns det folk i byarna men inga vägar, idag finns det många fina vägar men få invånare, en del byar har endast några enstaka fast boende. Vi får se vad framtiden
för med sig i det fallet. Ni som läser detta material kommer att finna att det kan finnas upprepningar på olika ställen i texten. Detta får ni leva med. Jag ger ut denna information av den
enkla anledningen att jag tycker det skulle vara synd om informationen försvann, den är svår
att få tag på idag, ja kanske omöjlig. Språk- och skrivtekniskt kommer nästa upplaga att bli
bättre.
När vi ser bakåt i tiden så kommer vi att finna att Storsjön inte med självklarhet var den sjö
där allt började vad anbelangar tung sjötrafik. Kallsjön var tidig och det berodde naturligtvis
på koppargruvan i Huså. En intensiv sjötrafik kom i gång på Kallsjön och de andra sjöarna
kom även att utnyttjas. Vid den här tiden fanns det ingen stad i Jämtland så det lobbades med
den tidens möjligheter om var staden skulle anläggas. Som vi vet blev det Östersund som
grundades 1786 av kung Gustaf III. Även Ströms Vattudal var ett oerhört viktigt sjösystem för
sina invånare. Det har nedtecknats att Ströms Vattudal kan ha varit Rikets viktigaste sjö med
sin fartygstrafik för de boende runt sjön, eller sjöarna eftersom såväl Hetögeln som Kvarnbergsvattnet angränsar till Vattudalen.
När vi tittar i texten finner vi att ångbåtstrafiken började ta fart redan 1840 på Kallsjön återigen beroende på koppargruvan i Huså som behövde mycket material och sedan vid leveransen av den tunga kopparen nyttjade man sjöarna. Först på 1870-talet började fartyg och
bryggor att byggas i rask takt på de andra jämtländska sjöarna. Under några år kunde det råda
trängsel på ett flertal bryggor på Storsjön. I och med att mellanriksbanan mellan Östersund
och Trondheim blev klar 1881 så försvann mycket gods och passagerartrafik på Storsjöns
nordvästra del. Trafiken på den södra delen av sjön var dock fortfarande livaktig men redan
åren före 1910 började det hårdna för båttrafiken. Åren 1908 – 1909 så togs tre fartyg ur
trafik, dubbelpropellerångaren Trafik, hjulångarna Odin och Carl XV. 1921 togs Thomée upp
på slip och där låg hon tom 1930. När hon kom i trafik igen 1931 hade ytterligare två fartyg
slutat sin trafik, Bergsviken och Tor. Nu var det i stort sett bara ångarna Östersund och
Thomée som gick i passagerar- och godstrafik. Östersund gick på Svenstavik och Thomée till
Norderön, Hallen, Arvesund och Mårdsund. Sandviken sattes in i trafik 1934 på linjen
Östersund – Knytta – Sandviken och denna trafik uppehöll hon ända in på 1950-talet.1952
gick Östersund sin sista reguljära tur och 1955 gick Thomée sin sista reguljära tur. Man kan
av ovan utläsa att sjötrafiken vad gäller passagerare och gods kom att tappa mycket av sin
betydelse redan på 1920-talet. Detta märks i texten då mycket information om bryggorna helt
enkelt inte finns pga. att trafiken minskat eller upphört. Timmerbogserarna fortsatte dock sin
gärning ända in till senare tid på i stort sett alla nämnda sjöarna angörande de bryggor som
2
hade anknytning till sågverken och timmerbogseringen. De allra flesta av de andra
jämtländska sjöarna hade tappat passagerartrafiken tidigare än Storsjön.
Följande rader skrevs redan 1911:
Med 1870-talets slut kom dock den förutspådda krisen och redan förut hade konkurrens med
en annan ångbåt uppstått, som på allt sätt även bjöd till att dela det stora rovet, vilket sedan
aldrig återkom.
Ungefär samma utveckling rådde på Ströms Vattudal där ingången på 1930 innebar att Virgo
började känna av konkurrensen från vägtrafiken och 1936 var det definitivt slut för Virgo. Jag
har även återgett ett antal svåra olyckor som tyvärr inträffat på sjöarna. Eftersom de flesta av
de jämtländska sjöarna ligger nära fjällvärlden så är snabba väderomslag vanliga vilket kan
vara farligt om man inte är uppmärksam. Även intaget av alkohol kan påverka omdömet i negativ riktning.
Många bryggor förföll och i dag kan man i bästa fall se stenkistorna. En del bryggor har emellertid renoverats och är idag, 2012, i fint skick. Tyvärr besöks de inte så ofta av Thomée och
Östersund.
Man kan lätt tro att Östersund var den brygga med mest trafik och det var det nog. Däremot
var det på 1870-talet och några år framåt förvånande mycket trafik på Rödösundsbryggan.
Den bryggan kan inte ha legat bra till om man ser till ångbåtarnas färdvägar men ändå var det
trafik på den bryggan och detta av sjöns största fartyg, nämligen hjulångarna Carl XV och
Odin. Även de andra båtarna gick hit. Båttrafiken mellan Östersund och Storviken var ordentligt intensiv åren 1878 och 1879 och det berodde naturligtvis på järnvägens framdragande till
Östersund.
Jag vill rikta ett mycket stort tack till kapten Alf Nilsson, utan Din hjälp hade detta material
varit magert. Du kanske tycker att jag varit frågvis många gånger, men frågar man inte så får
man inget veta! Ibland finns informationen närmare än man tror. Naturligtvis gäller detta även
Ulf Näslund och Nisse Höglund om Flåsjön, Joakim Nordin om Kallsjön och dess sjösystem,
Birger Edelswärd Ströms Vattudal och Gunnar Söderström om Revsundssjön. Curt Bardosson har nog slitit i sitt hår många gånger då det gäller vattendragen runt Ströms Vattudal.
Jag har under många år både pratat och arbetat tillsammans med Örjan Bergqvist, Arvesund,
men inte ställt de rätta frågorna. I december 2010 fick jag mycket intressant information om
både Kallsjön och Storsjön av Örjan. Jag hade aldrig haft en tanke på att fråga honom om
Kallsjön. Ibland kan vägarna vara krokiga.
Hackås 2012-04-20.
Stefan Jönsson
3
BRYGGOR STORSJÖN
När jag började med detta arbete hade jag tänkt mig att ”bara” koncentrera mig på den tidsperiod som började med ångbåtstrafiken. Under tidens gång har jag funnit att min sjö, Storsjön, har använts mycket länge som transportled. Detta kan man förstå då man ser sjöns struktur, sjön ser ut som en hand med många uddar, vikar och halvöar. Detta har gjort att alla vikar
många gångar lagt krokben för transporterna. Man har i stället använt sjön i sin fulla längd för
transporter. Redan för ca 7 000 år sedan kom de första människorna till Jämtland och Härjedalen, våra förfäder stenåldersmänniskorna. Ungefär vid tidpunkten för Jesu födelse finns de
första tecknen på att våra förfäder blev bofasta här.
Sveriges rike, färdigbildat på 700-talet, är ett av Europas allra äldsta riken. Tacitus nämner
Sveriges rike i slutet av 1:a århundradet e Kr. Det finns dock tecken på att kontinuiteten sträcker sig ända upp till den yngre bronsåldern, till Hågakungens tid omkring 1000 f Kr.
I Offerdal har man hittat en kastspjutspets som man tror är 5000 år gammal, dvs. 3000 f Kr.
Man har även funnit gamla boplatser som var belägna vid de stora vattendragen, Storsjön,
Ströms Vattudal, Kallsjön mm. Sjöarna har bevisligen haft en stor betydelse under många år
för befolkningen i Jämtland.
1932 hittade man Jämtlands första bronsåldersfynd vid Gimåbron. Fyndet var en 13,9 cm lång
dolkklinga av brons, dess största bredd var 3,4 cm. Klingan har daterats till 1300 – 1100 före
Kristus.
Om tittar på Sveriges sjöar är de 10 största följande:
1. Vänern
5 648 kvkm
2. Vättern
1 893 kvkm
3. Mälaren
1 140 kvkm
4. Hjälmaren
484 kvkm
Hjälmaren är grund och näringsrik. Den avrinner genom Eskilstunaån och Hjälmare kanal till
Mälaren. På 1880-talet sänktes Hjälmaren med 1,9 meter och 190 kvkm torrlades. Detta tydligen för att gynna jordbruket. Den hotade fiskarten asp finns i sjön.
5. Storsjön
464 kvkm
6. Siljan med Orsasjön
354 kvkm
7. Torne träsk
330 kvkm
8. Hornavan
220 – 283 kvkm Sveriges djupaste insjö
9. Uddjaure
190 – 250 kvkm
10. Bolmen
184 kvkm
4
Några historiska årtal:
9000 – 7000 f Kr, den senaste istiden.
Bronsåldern, ca 1800 – 550 f Kr.
Yngre bronsåldern, ca 1000 f Kr
Järnåldern, ca 400 f Kr till 800 e Kr.
Förhistorisk tid, till omkring 800 e Kr.
Vikingatiden, omkring 800 – 1050 e Kr.
Runstenen på Frösön, 1000-talet.
Äldre medeltid, omkring 1050 – 1250 e Kr.
Folkungatiden, 1250 – 1389.
Unionstiden, 1389 – 1521.
Äldre vasatiden, 1521 – 1611.
1540-41, den första fullständiga översättningen av Bibeln till svenska utkommer. Även kallad
Gustav Vasas bibel. Fram till nu var Sverige katolskt.
Stormaktstiden, 1611 – 1718.
Frihetstiden, 1718 – 1772.
Vildhussen skapade Döda fallet
Gustavianska tiden, 1772 – 1809.
1814 ingås unionen med Norge, 1905 bryts den.
Den konstitutionella ståndsförfattningens tid, 1809 – 1866.
Från representationsreformen till unionsupplösningen, 1866 – 1905.
Redan vid tiden för Jesu födelse började innevånarna bearbeta myrmalm här i Jämtland. Så
tidigt som på 300-talet exporterades vapen och järn till Romarriket. Faktum är att det fanns
”återförsäljare” för dessa produkter vid den här tidpunkten i Norrland. Frösön var en högborg
så att man färdades över sunden Rödö-, Vall- och Östersundet vid sina resor. Rödösundet har
även burit namnet Västersundet. Redan på 100-talet e Kr så färdades man över Rödösundet på
ett någorlunda ordnat sätt. När en husgrund på Räntmästarvägen 6 på Frösön skulle grävas ut
så hittade man 43 myrjärnstackor. Dessa härrörde från förkristen tid. Platsen var belägen nära
det gamla tegelbruket som fanns vid Tegelvik.
5
Tiden 1050 – 1100 e Kr visar på en del märkliga saker. Genom att studera ben från en medeltida kyrkogård vid Västerhus på Frösön har man fått fram en massa spännande fakta om medeltidens jämtar. Dessa människor verkar ha ätit en förvånansvärt god kost eftersom det finns
få spår av vitaminbrist i benen. I dagens spritdiskussioner kanske man ska komma ihåg att på
1500-talet hade Sverige en enormt hög spritkonsumtion. Man tror att det berodde på den salta
maten.
Gregoriemarknaden existerade redan 1170. Den kallades fram till 1500-talet för Jamtamot.
Marknaden höll på i sju dagar och den var en av de största i den här delen av Skandinavien,
detta på grund av sitt läge mittemellan Östersjön och Atlanten. Man hade goda möjligheter att
ta sig till marknaden då man kunde färdas på frusna myrar och sjöar. Dock var det inte riskfritt för köpmännen att färdas till Östersund. Många stråtrövare fanns efter vägarna så det var
inte ovanligt att köpmännen var beväpnade. Ett tag på 1900-talet var Gregoriemarknaden förbjuden. Namnet Gregorie kanske härrör från påven Gregoris som dog den 12 mars 604. Vi ska
komma ihåg att Sverige har varit katolskt längre än protestantiskt.
När man skulle frakta det som var tungt som malm, järn, vapen mm så använde man de möjligheter sjön medgav. Några bryggor har jag inte hittat från denna tidpunkt men däremot så
fraktades kopparmalm från Huså koppargruva redan på 1700-talet på Storsjön från Offne till
Lund i Brunflo, en sträcka på ca 5 landmil. Man bör ha haft någon typ av brygga dels i Offne
och dels i Lund för på- respektive avlastning av malmen. Malmen fraktades i farkoster som
både seglades och roddes. Denna kopparmalm fraktades även på sjöarna Kallsjön, Liten och
Revsundssjön, sjöar som Anders Jakob Thomée kom att använda lite mer än 100 år senare i
sin Kommunikationsled.
Hjulångaren Jemtland kom i trafik i juli 1847 på Storsjön och då denna båt kom till byarna så
fick de som skulle åka med ro ut till hjulångaren och kliva ombord bakom hjulhuset. Orterna,
bryggor fanns inte vid den här tidpunkten, kallades för stationer. Ägarna till Jemtland lät även
bygga en pråm och man räknade med att ångaren och pråmen skulle frakta, som man skrev,
wed, timmer, bräder, sten, murtegel mm. Man planerade att lägga till nära stränderna tack vare
hjulångarens ringa djupgående.
1849 finns Offne med i Jemtlands turlista och de beräknade att avståndet från staden var ca 5
mil. Därmed är Offne en av de första platser som fick en någorlunda ordnad trafik enligt
turlista.
Hjulångaren Jemtland kom att bedriva trafik på Storsjön från sin sjösättning 1847 och framgent. På 1850-talet bl a fraktade man potatis från Hammarnäs, gods till Krokom, gods till
Offne från Östersund, likaså från Rödösundet till Ytterån.
1851 var ångaren Jemtland till salu men man tycks inte ha hittat någon köpare och 1858 besiktigades hjulångaren.
Sannsundets brygga nämns första gången 1857 och det var hjulångaren Jemtlands ägare som
betalade hyra för den bryggan. Denna brygga torde därför vara den allra första brygga som
kom att brukas på Storsjön förutom Östersunds hamn. Offne nämns ofta i dokumenten och de
kan ha haft en riktig brygga med tanke på ovan nämnda malmtransporter samtidigt som Sannsundet. Dock är det Sannsundet som först har en brygga dokumenterad.
6
Man nämner som sagt inga bryggor vid den här tidpunkten förutom ovan nämnda brygga vid
Sannsundet utan man säger ex vis Hackås och Hallens resp kyrka. De nuvarande bryggorna är
också byggda nära dessa kyrkor.
De första riktiga ångbåtsbryggorna kom att byggas i samband med att Jemtlands kommunikationsled startade 1863. Redan den 22 mars 1858 beräknade man att det behövdes totalt 12
bryggor på de sjöar som skulle trafikeras av ledens ångbåtar. Dessa orter var bl a: Pilgrimstad
och Bräcke i Revsundssjön, Lillviken (Brunflo), Kvittsle och Berg i Storsjön samt Bonäshamn på Kallsjön och Melen på Anjan. I samband med bryggorna byggdes även riktiga magasin. Vad vi kan se är att den norra delen av Jämtland med de stora sjöarna Ströms Vattudal,
Flåsjön m.fl. inte nämns än då det gäller ångbåtstrafik vid den här tidpunkten.
Hammarström skrev följande om kommunikationslinjen:
Från den stora stråkvägen byggdes också sidovägar, t ex till Storbackens silfvergrufva i Offerdal och genom Undersåker och Åre brötos vägar till sjöarne der bryggor och magasin anlades för underlättande af trafiken; allt med tanke att på bästa sätt taga vara på länets många
olika förvärfskällor och rikedomar.
Följande skrev Hammarström om ångaren Framåt från båtens första år på Storsjön, dvs. från
1872:
I saknad av bryggor, vilka endast fanns på några platser, visa också dagböckerna från denna
tid att dessa turer, som ibland inbringade 15 kronor, ibland 25 kronor ej var mycket att arbeta för. Endast vid marknaden i september månad i Östersund frekventerades dessa turer. Då
måste alltid pråm medföras för att kunna medtaga alla som skulle till staden. Vid sådana tillfällen levdes herrans glada dagar, fri utskänkning av alla slags spritvaror ombord och god
tillgång på pengar gjorde sitt till att förhöja den gloria, vilken som ett skimmer omstrålade
den tidens marknadshelger. Blodiga näsor och sönderrivna kläder följde naturligen i släptåg
och lämnade spår efter en allt för översvallande livsglädje.
Man kan av Hammarströms text utläsa att det fanns få riktiga ångbåtsbryggor vid ingången av
1870-talet. Samtidigt får man ha i minnet att det fanns bara två ångbåtar på Storsjön vid den
här tidpunkten, nämligen hjulångarna Jemtland och Odin. Båten Framåt byggdes 1872 först
och främst som timmerbogserare. Ska man hårdra det hela så var det egentligen bara en
ångbåt som var ämnad för alla typer av transporter, nämligen Odin, eftersom Jemtland inte
fyllde speciellt stora krav på vare sig komfort eller fart. 1872 kom som sagt Framåt, 1873
hjulångaren Carl XV, 1875 Östersund, 1877 Trafik och 1880 Thomée om vi tittar på ångbåtar
avsedda för både folk och gods för trafik på Storsjön före ingången av 1900-talet.
1879 trafikerade ångaren Östersund många av Storsjöns bryggor. Platserna kallades som sagt
för stationer och i turlistan står det att ”Mellanstationerna anlöpas då båten medelst flaggning
från bryggorna signaleras och naturhinder ej möta”. Ångarens huvudbryggor var: Ytterån,
Qvittsle, Rödösundet, Berg, Offne och Storviken.
Ångsågarna kom till Jämtland på 1880-talet efter det att flera Sundsvallsbolag köpt stora
skogsarealer i Jämtland. Skotten Lewis Miller ägde sågverk i Trångsviken och Ocke och hans
sågverk hade ca 500 personer anställda på 1890-talet. Eftersom timret flottades till sågarna
behövdes både bogserbåtar och bryggor. Det sågade virket kom därefter att till viss del transporteras från sågverken i pråmar dragna av bogserbåtar. Tegelbruken, bl a Vålbackens, be-
7
hövde ved till ugnarna och de köpte därför ribb som man bogserade till sina bruk. Deras bogserare Aktiv, ex Birger, med pråm tycks ha besökt varenda vik av Storsjön i sin jakt på ribb.
Spriten flödade rätt friskt vid den här tidpunkten, inte minst på ångbåtarna. Följande skrivelse
skrevs i januari 1887:
”Att den i vårt land pågående nykterhetsrörelsen under de senaste åren vunnit en sällspord
tillslutning inom vår provins är en känd företeelse, som är egnad att väcka glädje och förhoppningar hos hvarje vän af folket.
Men sedan folket slutit sig till nykterhetsrörelsen och gjort dess sak till sin är klart att det icke
längre har behof af rusdrycker som ock, att det icke med blida ögon ser, det rusdryckshandtlangare få tillfälle sprida sin fördärfbringande vara bland sig och i sina bygder. Häraf följer
ock, att der folket har något hopp om att genom sitt uttalande i frågan kunna bidraga till
dessa tillfällens undanröjande, det icke försummar höja sin röst, göra sin vilja känd. En olägenhet af antydda slag är, att det tillåtits vissa personer idka utskänkning å våra ångbåtar å
Storsjön.
Vi trodde att vederbörande förstått det folkets flertal icke skulle betrakta denna tillstädjelse
såsom ett tillmötesgående af dess vilja, utan tvärtom; derför hafva vi äfven väntat det Konungens Befallningshafvande icke genom sin tillstyrkan skulle meddelat nämda rättighet. Att
det bland oss torde finnas en obetydlig ”klick”, som icke anser sig kunna undvara dessa
drycker ens under de korta färderna öfver Storsjön, bör icke alls få vara något skäl för att
denna utskänkning der skall få idkas. Ty skulle desses behof af rusdrycker tillgodoses, så borde det visst icke stanna dervid, att tillfälle bereddes dem erhålla dessa drycker endast vid resor öfver Storsjön. Hvart följandet af en sådan princip emellertid skulle leda ligger i öppen
dag.
Dessa drycker äro ju för öfrigt af vetenskapsmän stämplade som absolut skadliga. Skola de
ändå hafva de, så ha de ju ymniga tillfällen i Östersund, om n. b. färden gäller dit; resa de
åter derifrån söka de vanligen så rundligt uppfylla dessa sina behof att något vidare tillgodoseende i den vägen är mer än öfverflödigt.
Vidare händer det icke så sällan att denna utskänkningsrätt missbrukas, i det någon representant från denna törstande ”klick” stiger ombord vid en station i ändamål att följa med till
nästa och der stiga af, sedan den under tiden fått sina för tillfället i en nattsäck eller dylikt
förvarade flaskor och kuttingar vederbörligen fylda, för att sedan begifva sig landsvägen
tillbaka igen.
Då vi nu för våra produkters afsättande och för vår samfärdsel med Östersund föröfrigt sommartiden, synnerligast från somliga orter, uteslutande äro hänvisade till dessa båtar och icke
så få obehagligheter tillskyndas oss genom att rusdrycker der försäljas, men då däremot ingen enda skulle hafva någon som helst men af det sådana icke funnes att der tillgå, så anhålla
undertecknade härmed vördsamt Det Konungens Befallningshafvande icke vidare tillåter någon idka utskänkning af rusdrycker af hvad namn och beskaffenhet de vara må å passagerarångarne å Storsjön”.
90 personer som bodde runt Storsjön hade undertecknat denna skrivelse. Supandet fortsatte
dock fram till 1923 på båtarna.
8
1889 gick följande fartyg i passagerartrafik på Storsjön: Carl XV, Odin, Framåt, Östersund,
Thomée, Birger, Gustaf, Juno och Trafik. Ej för passagerartrafik gick Tummeliten, Tibrand
och Öring.
Hammarström skrev att det år 1910 fanns omkring 50 st ångbåtsbryggor som mer eller mindre
användes i trafikens tjänst.
På Frösön har det funnits 21 ångbåtsbryggor. Många höjer säkert på ögonbrynen över detta
men jag har haft förmånen att ha fått se dem alla på olika fotografier. Tyvärr har jag inte kunnat få tag i dessa då flera av dem suttit i familjealbum hos olika familjer. Jag vet att många
tvivlat då Evert Modigh angett Frösöns mångfald av ångbåtsbryggor men Modigh´s uppgifter
är korrekta. Dessa bryggor återges i texten i alfabetisk ordning.
Som kuriosa följer några årtal med särskilda händelser i Östersund.
1845
Jämtlands tidning startades.
1863
Telegraflinjen Sundsvall – Östersund öppnades den 31 augusti.
1879
Tvärbanan öppnades mellan Bräcke – Östersund den 1 december.
1883
Första telefonnätet öppnades i Östersund.
1884
Östersunds största brand. 200 människor blev hemlösa då kvarteret Myran
brann.
1889
Gatubelysning togs i bruk i Östersund den 1 oktober.
1893
Östersunds första vattenverk byggdes.
1907
Första hissen togs i bruk, platsen var hotell Standard.
1916
Östersunds gasverk togs i bruk.
1926
Östersunds första radiostation togs i bruk.
9
ANDERSÖN
Jämtlands historia är som sagt gammal och våren 1178 stod ett slag på Andersön, det var
Sverre som med sina birkebeinar besegrade jämtarna här och erövrade Jämtland till Norge.
Andersön har haft flera namn under årens lopp och ön hette Undursöy i begynnelsen. 1362
heter ön Andersön.
1647/48 ritades en skans som skulle vara belägen mittemot Sunne kyrka. Skansen skulle ha
måtten 324 x 326 meter. Historien förtäljer att drottning Kristina tänkte anlägga en stad här på
1640-talet men det blev bara arrester, alltid något kan tyckas. Runt 1650 var arbetet med skansen i full gång men 1686 ansåg kung Karl XI att skansen var onödig. Beträffande reguljär sjöfart hände inte så mycket före 1870 för Andersöns del, däremot hade färjetrafik bedrivits i
många år vid flera sund i Storsjön.
Under 1879 års seglation för Framåt, då några timmertransporter ej fanns, uthyrdes fartyget
till Statens Järnvägar för att bogsera gruspråmar två gånger om dagen mellan Andersön och
Östersund under 10 veckors tid för vilket arbete betalades med 1 500 kronor i veckan. 1899
gick Thomée lustturer runt Andersön.
1891 nämns Andersö brygga för första gången i en annons gällande passagerartrafik. Det var
Thomée som gjorde en tur dit.
I början på 1910-talet fortsatte man med att frakta sand och grus per pråm från Oxmelsviken,
nu till bygget av Frösö sjukhus. Detta sår på Andersön syns mycket tydligt på långt håll än i
denna dag.
1947 gick ångaren Östersund en tur med patienter från Frösö sjukhus till Andersön. Vädret
var vackert och kommen till Andersön lämnade passagerarna Östersund och gick i land. En av
patienterna hoppade emellertid i sjön och man fick skyndsamt sätta en livbåt i sjön för att
rädda personen i fråga. Allt gick bra. Vid avgång däremot hände det sig att en vajer, inte tross,
hamnade i vattnet och lindade sig runt propellern. Vajern satt fast i båtens pollare på den andra änden så det slog stopp i maskin. Det tog tid att lösa detta problem och dagen blev till kväll
innan patienterna åter var hemma. Viss turbulens rådde innan denna dag var till ända.
Andersöns brygga är en brygga som länge låg i Thomées reguljära turlista. På Andersön finns
troligen Östersunds kommuns enda naturbad och somrarna 2002 och 2003 har varit populära
då det är fin sand och badstrand vilket tilltalar badfamiljer. Tyvärr var sommaren 2004 lite
kall och blåsig inledningsvis vilket ledde till färre resenärer för Thomées del. Numera anlöps
Andersön endast vid beställningsturer av Thomée och Östersund.
Sveaskog skriver följande om Andersön i sitt informationsblad:
De första jägarfolken kom redan ca 5 000 f Kr. I Storsjön finns ett antal större öar, en av dem
är Andersön. Ön är i dag naturreservat och här bedrivs ett anpassat skogsbruk. Det är ett
välbesökt utflyktsmål för såväl turister som lokalbefolkning. Reservatet nås med bil, ca 20 minuters resväg från Östersund, via Frösöbron, Vallsundsbron och slutligen bron över till Andersön. Sommartid går också båtturer med ångaren Thomée hit.
Andersön är en vacker ö med fina badstränder och flera historiska minnesplatser. Här kan
man njuta av naturen, vandra längs någon av stigarna som leder förbi historiska platser, där
10
även intressant geologisk och skoglig information ges. Andersön har en stormig historia, liksom Jämtland i övrigt, genom sitt utsatta läge mitt emellan Sverige och Norge. Bygden härjades under århundranden av danskar, norskar och svenskar. Jämtland har varit självstyrande republik, norskt lydrike, dansk provins och nu svenskt landskap.
Efter freden i Brömsbro 1645 blev Jämtland slutligen en svensk provins. Drottning Kristina
fastställde att en försvarsanläggning, skans, skulle byggas på Andersöns södra udde. Ett
strategiskt läge med gott om byggnadsmaterial i form av kalksten. Det smala näset norr om
skansen grävdes ut så att anläggningen omringades av vatten. Skansen skulle bli 326 x 324 m
och upptog en stadsplan. Det var soldater, husmän och dagskarlar som beordrades att utföra
arbetet. Allmogen fick förse arbetarna med proviant, bräder, kalk, näver, torv och tjära. Av
någon anledning avstannade bygget efter3 – 4 år och upphörde helt 1656. Platsen är idag
fornminnesmärkt och har spår i markytan efter ett delvis utbyggt vallsystem, en tillfartsbro
och ett par grunder. Inom reservatet finns andra fornlämningar i form av fångstgropar, en
gravhög och några boplatser vilka troligen är från järnåldern.
Alldeles utanför Andersö brygga finns ett grund som inte alla kaptener har vetat om innan de
besökt det. 1935 var Östersund upp på det då kaptenen höll på att äta middag. Han blev dock
inte speciellt upprörd utan hjälp fick tillkallas för att få loss ångaren. 1976 var det Thomée´s
tur att besöka grundet, dock uppstod det lite mer skriverier denna gång. Bogseraren Hebe
försökte att dra loss Thomée men försöket misslyckades mest beroende på att kaptenen var
lite ostadig på benen. Färja 218/Skade lyckades dock bättre.
11
ARVESUND
Den muntliga traditionen berättad av Maj Bergqvist förtäljer att en familj ankrade med pråmen på helgerna i Våge näranog mittemot Arvesund för att vila. De rodde sedan över sjön och
gick stigen över till Högsta. En gång när de stannade på höjden ovanför östra Arvesund för att
vila, tittade de på utsikten och ansåg att här vore det vackert att bo. De frågade sedan ägaren
Nyman om möjlighet att köpa mark där. Gården gick därefter i släktens ägo.
Här har det funnits två bryggor. Den första rätta bryggan låg rakt nedanför ICA-affären. Denna brygga är nyrenoverad 2004 och den ägs av en privatperson.
I juni 1888 anlöptes Arvesund av Trafik då denne gjorde en lusttur från Qvittsle, även Mårdsund anlöptes.
1917 var Arvesund en viktig brygga för Tor, mycket tyder på att han övernattade här. Så var
det fram till och med 1930.
En tur med auktionsfolk från Trångsviken till Arvesund inbringade 589 kronor 1918 för Framåt. 1931 betalade Thomée´s redare 1 104,32 i bryggavgifter för denna brygga på den trad
hon gick. 1932 var beloppet 1 515,10 men 1934 var bryggutgifterna bara 88,15. 1936 hade
man en intäkt på gods på 4 295,16 att jämföras med 6 017,20 år 1931. Thomée övertog denna
linje efter ångaren Tor 1931.
Den brygga som ångaren Östersund har som sin hemmahamn idag är nybyggd enbart för Östersund. Thomée brukar även gå hit, bl a för att låna Östersunds slip vid bottenbesiktningar
12
och ev skrovjobb. Bryggan byggdes 1989 och blev därmed klar för att kunna ta emot Storsjöns två ångfartyg samtidigt.
2002 var Thomée hit för att låna Östersund´s slip, bottenbesiktning stod på schemat. När vi
kom dit den 27 september var vädret fantastiskt vackert och Östersunds besättning mötte oss
på bryggan.
2005, i september månad, var Thomée hit till Arvesund för att åter låna ångaren Östersunds
slip. I det första skedet var det bara fråga om en vanlig bottenbesiktning samt installation av
ett nytt dieselelverk. Emellertid hittades än det ena, än det andra och liggetiden blev lång. Ny
propellerhylsa samt ny skyddsbox var några saker som gjorde att liggetiden blev ovanligt
lång. Vad som är intressant är att Cedervalls skyddsbox inte har varit åtgärdad sedan den installerades 1933. I Göteborg blev man förvånad ty fjädrarna var handsmidda. Det var länge
sedan sådana kom in.
Arvesund förtjänar ett eget kapitel. Att beskriva vad ångaren Östersunds medlemmar med Örjan Bergqvist i spetsen åstadkommit i Arvesund är svårt att göra. Ett besök med gott om tid
rekommenderas. Här finns pensionat och ett museum som innehåller mycket tekniskt intressanta föremål. Meningen är att museet ska spegla den industriella utvecklingen i bygden.
När man kör ut på sjön från Arvesund bör man köra rakt ut till dess man når leden enl. det
gamla sjökortet.
När man kommer till Arvesund söderifrån ska man köra till dess ägorna kommer fram till höger om holmarna på vänster sida. När man har en linje mellan flaggstången som finns ovanför
museet och ägorna kan man svänga av.
ASPNÄS
Detta Aspnäs är beläget på Frösön och platsen besöktes 1886 av en besökare som var förundrad över antalet hundar i Östersund. Varje östersundare synes ha minst 2 hundar var.
Namnet Aspnäs kommer av att det är ett näs mot sjön och att det växte mycket asp här. Krogen/värdshuset Aspnäs öppnade runt sekelskiftet. Numera är värdshuset både nedlagt och rivet.
Lördagen den 24 maj 1902 började ångslupen Necken att gå lustturer till bl a Aspnäs. Avgång från staden var 4 em.
En annan ångslup som körde reguljära turer till Aspnäs var s/s Aspnäs. Hon var en propellerbåt av järn. Den inköpts i början av 1900-talet från Hudiksvalls skärgård av herrarna E. M.
Hallman, E. M. Ahlström m.fl. i Östersund. I Hudiksvall hade hon gått under namnet Tärnan.
Den ombyggdes innan den började trafikera Storsjön. 1909 inköptes en ny kondenseringsmaskin från Wennbergs Mekaniska Verkstad i Karlstad och den insattes i båten som användes
till att upprätthålla passagerarturer mellan staden – Aspnäs Värdshus och Öhneudden. Pråmbogseringar hörde även till inkomsterna. Många befälhavare trampade på slupens däck under
hennes första år på Storsjön.
1909 gick isen den sjätte juni i stadsviken. Ångaren Bergsviken var första båt ut och körde
några turer mellan Östersund och Aspnäs.
13
Ran var en motorbåt tillhörande E.M. Hallman, Östersund och Ran begagnades till persontrafik mellan Aspnäs och staden. Den uthyrdes även till sightseeingturer. Som synes var båttrafiken livlig mellan Aspnäs och staden.
I mars 1912 byggdes en linbana mellan Aspnäs och Badhusparken. Det var en linbana som
byggdes av träpålar som stod i ett uppochnedvänt V med en järnskena upptill som korgen gick
i. Landshövdingen ska ha åkt med denna linbana men sagt att den gick långsamt. Allt försvann i och med islossningen och försöket har inte upprepats sedan dess. Linbanans längd var
ca 1 000 meter. Upphovsman var Ante Englund som senare kom att vara involverad i linbanan som gick mellan Rannåsen och staden, en linbana som fraktade makadamm från stenbrottet till staden.
1917 sålde Grosshandlare E.M. Hallman slupen Aspnäs till sågverksägaren Andreas Olsson,
Matnäset.
1928 bröt man sten som krossades till makadam vid Trefaldighetskällan på Frösön. Makadammen fraktades till Sunnetrakten där den användes vid byggandet av vägarna i Sunne vägdistrikt. Man transporterade stenen på pråmar och man bör rimligtvis ha använt sig av Aspnäs
eller Mariedals brygga. Denna stenbrytning orsakade stora diskussioner i bl a lokaltidningarna. Många ansåg att man förstörde Trefaldighetskällan.
1993 revs värdshusbyggnaden.
Ägare till ångslupen Aspnäs var bl a:
- 1917: Grosshandlare E.M. Hallman
1917 -
Andreas Olsson, Matnäset.
Kapten 1910 var J. Nilsson.
14
BALVIKEN
I Balviken vid Hoverbergsgrottan fanns det ett tegelbruk och i början på 1900-talet var även
ångarna Östersund och Thomée hit samtidigt med folk som besökte Hoverbergsgrottan. Trots
detta fanns det ingen riktig ångbåtsbrygga utan passagerarna fick kliva av och på på primitiva
spångar och bräder. Eftersom det är grunt här fick man lägga till mot grottans sida. Det finns
ett kort som visar Thomée och Östersund liggande vid Balviken. På kortet som är taget 1904
eller 1905 syns Vigge i bakgrunden. Bogserångaren Aktiv hyrdes ofta ut till olika föreningar
som mestadels på söndagarna gjorde utflykter, bl a till Hoverbergsgrottan. Det måste ha varit
svårt även för Aktiv att lägga till i Balviken men naturligtvis lättare än för de andra större ångarna. Denna brygga skall rätteligen ligga i början av detta material på Storsjön.
BENGT BANKES BRYGGA
Bengt Banke´s brygga låg på Frösön. Denne kände man föresatte sig att bl a bygga en brygga
för att sjöledes kunna leverera sina egenhändigt uppfunna och tillverkade plogar. Tyvärr kom
inte hans planer att förverkligas till ett lyckligt slut. Bryggan ska ha legat väster om Härke
men öster om Kungsgården. Bengt Banke är mest känd för sin tjur.
15
BERGSBRYGGAN
I hjulångaren Jemtlands turlista nämns Bergs kyrka 1849, dvs. där den nuvarande bryggan
ligger. Jemtland var inte främmande för att ge sig ut på långfärder.
Den 11 juli 1857 gick Jemtland till Berg tur och retur, en resa som kostade 1 rdr. Man låg
över i Sannsundet. Någon brygga fanns fortfarande inte vid Berg vid denna tidpunkt.
Den 12 oktober 1862 så sade sockenmännen i Berg följande:
På förnyad framställning om sockenmännen ville åtaga sig att bygga en brygga att begagnas
då Ångfartyget lägger till vid Bergsbyn för passagerare samt för emottagande eller lastning
av varor, frånsade sig sockenmännen att bygga denna brygga.
När kommunikationsleden startade 1863 så var tydligen en brygga trots allt byggd i Berg som
då var en av de platser som fick en riktig ångbåtsbrygga på Storsjön. Bryggan byggdes trots
sockenmännens negativa inställning. Den exakta platsen är dock svår att klargöra, det mesta
talar för att det är där den nuvarande bryggan finns fast nu kallas den för Hoverbergsbryggan.
På den tiden sade man Bergsbyn när godset sändes med ångbåt. Odin började trafikera
sträckan Östersund – Berg 1863.
1873 fanns det handelsbolag både i Svenste och Berg. Handelsmännen var snabba i att utnyttja det nya transportmedlet. Odin hade år 1873 fått konkurrens av både Framåt och och framförallt hjulångaren Carl XV.
Då flottningsanordningarna för Framåt emellertid ännu (1870-talet) var helt enkelt ordnade, ja
så gott som inga, måste arbete sökas av alla slag och anordnades därför två ordinarie turer i
veckan från Östersund till Berg och åter då passagerare och gods medtogs. 1875 ökade konkurensen ytterligare då propellerångaren Östersund började med sin trafik.
16
Brygg/hamnfogde blev den som lade det lägsta budet och i början hette hamnfogden Liljefelt.
Därefter var Karl Harlin bryggans fogde. Bryggböckerna finns fortfarande hos Harlin i Hoverberg.
Marknadstillfällena i Oviken och vid Svensta gästgivaregård var även goda turer och för de
resande riktiga högtidsstunder då liv, glädje och pengar tävlade om herraväldet. Champagnen
flödade och gick så in i allas anspråk så att än en gång, ombord i Framåt, en ung landsbo nöjde sig med att få den serverad i en djuptallrik och åt den med sked med den lugnaste och mest
belåtna min i världen. Lystmätet var fyllt och tillfredsställt, sak samma hur det gick till eller
hur mycket det kostade.
1880, Thomée´s första år på Storsjön, kännetecknades av att hon helt fräckt började trafikera
alla de andras bryggor, så även Berg, en brygga som främst var förknippad med Carl XV och
Östersund.
Den 30 maj 1882 marscherade Bergs kompani på isen från Berg på sin väg till Frösö läger.
Handlare Fresk som fraktade mycket gods på sjön fraktade tom början av 1880-talet det mesta
av sitt sjögods till Berg. Detta blev följden när Qvittsle hade fått järnväg 1881/82. Tidigare
var Qvittsle brygga nr 1 vad gällde godsmängd, nu blev det alltså Bergsbryggan som kom att
stå för volymen.
1887 uppehöll Thomée och Östersund trafiken mellan staden och Berg. Hjulångaren Carl XV
var hänvisad till timmerbogsering.
1888 utmärkte sig för en kall vår och blåsig höst men 1889 blev ett bättre trafikår. Den 22 maj
1888 gick Thomée sin första reguljära tur till Berg. 1888 var det 8:e året som Thomée gått i
trafik på Storsjön, en omständighet som ytterligare hade spetsat till konkurrensen bland Storsjöns redare.
1892 trafikerade både Östersund och Thomée Bergsbryggan dagligen och fyra år senare,
1896, kostade en båtbiljett till staden 2,-.
Bergsbryggan övertog Eltnäsets transporter på senare tid trots att Bergsbryggan frös sent lika
som Eltnäsets. Både Bergsbryggan och Eltnäset hade fina positioner. Från Östersund var det
inte ovanligt att det kom två båtar dagligen, ibland tre, med gods. Sämjan var inte den bästa
alla gånger mellan de inblandade, såväl kaptener som bryggfaktorer kunde ha kort stubin.
Fredagen den 30 maj 1902 annonserade ägarna till ångaren Bergsviken sin första annons och
turen var från Östersund till Berg.
”Befordrar gods till mellanliggande stationer efter billigaste taxa. Carl Lindberg.
Den tidigare hårda konkurrensen ökade naturligtvis ytterligare när Bergsviken kom i trafik, i
synnerhet då hon var byggd för att kunna ta mycket gods. Nu räckte det inte med Bergsviken,
samma år sjösattes Tor och hon sattes också in i trafik på Bergstraden. Nu hade inte Tor möjlighet att konkurrera, bl a eftersom hon tycks ha haft en låg fart så Tor slutade med Bergstraden ganska omgående. 1903 finns hon inte på Bergssidan. Hallen och Arvesund med Qvittsle
som slutbrygga blev hennes lott, på den traden var konkurrensen obefintlig.
17
Det fanns även ett sågverk vid Hoverberg men de inte hade inte någon egen brygga utan det
sågade virket kom att användas i närområdet. Sågverket låg vid nuvarande småbåtsområdet.
1909 var en sen sommar. Den 5 juni låg isen fortfarande tjock och det dröjde ända till den 10
juni innan den första resan till Berg kunde företagas med ångbåt.
Det skedde en hel del trupptransporter på Storsjön åren 1915 - 1917, första världskriget pågick ju. Det var till och från Hallens och Svenstaviks bryggor som trupptransporterna gick.
Den 29 maj 1917 kunde Thomée ta sig ned till Berg och den 30 maj var alla båtar klara. Då
började seglationen på allvar för både passagerar- och bogserbåtarna. Dagen efter rensades
Storsjöflaket från all is då en nordvästlig vind drog fram.
1934 kom Aktiv på besök med lövad pråm. Sällskapet skulle dock inte besöka kyrkan utan de
styrde stegen mot Hoverbergsgrottan. Nu på 1930-talet hade lustturerna avtagit något för
sjöns ångbåtar och pråmar. 1935 hade lönen för Aktiv´s skeppare sjunkit till tvåhundratio kronor i månaden, i stort sett en halvering på bara några år.
I september 2001 anlöpte Thomée Hoverbergsbryggan, senast det hände var 1981. Bryggan är
fortfarande stor och rejäl och liknar nästan en kaj. Finfina förtöjningsmöjligheter. Efter en tur
mot Capri lade Thomée till vid bryggan för övernattning.
Den nuvarande bryggan är ca 30 meter kortare än tidigare. Det fanns även ett stort magasin på
bryggan.
I Länstidningen lördagen den 28 augusti 2004 stod följande att läsa om Hoverberg.
Hoverberg är ingen by utan en namnkonstruktion av postverket 1891 för byarna Bergsbyn,
Eltnäset och Vattviken.
BERGVIK, FRÖSÖN
Det fanns en brygga vid Bergvik på Frösön. Det fanns en festplats här men den lades ned i
början på 1900-talet. Östersunds folkparksförening köpte Bergvik 1903 och bedrev folkpark
där tom 1908. Därefter drevs platsen i privat regi under några år. Det förekom otrevligheter
och ingripanden av ordningsmakten vilket ledde till att nöjesplatsen lades ned strax efter sekelskiftet, vissa uppgifter säger i början på 1920-talet. Detta pga. mycket klagomål från
Hornsbergsbor som stördes av buslivet. Kvar blev en stillsam serveringslokal som kallades
Larms café. Folket kom att kalla platsen för ”alarmet”, detta efter ägaren som hette A. Larm.
Platsen var belägen vid nuvarande Norra Strandvägen 16. Bergvik var f ö den första folkparken som anlades i östersundsområdet. Namnet Bergvik kom sig av att det finns ett berg på ena
sidan och en vik nere vid sjön. Bergvik hade en lång, pålad brygga beroende på att det är så
långgrunt i detta område. Detta visar återigen på att en ångbåtsbrygga ej behöver vara stor och
rejäl. Det fanns ångbåtsbryggor som var långa och skrangliga likväl som det fanns de som var
små och svåra att angöra, ex vis Skansholmen och Balviken.
Vi ska komma ihåg att brännvin var en dryck som man drack mängder av under 1800-talet.
Trots att husbehovsbränningen förbjöds 1855 fortsatte man att dricka mycket brännvin. I Östersund fanns otaliga krogar och ännu fler lönnkrogar, dvs. krogar som inte hade utskänkningstillstånd. Väckelserörelsens frammarsch under andra hälften av 1800-talet och godtemp-
18
larrörelsens ankomst till Östersund hade kanske större betydelse för nykterheten i länet än
förbudet av husbehovsbränningen. Som vi ser i denna skrift fanns det flera etablerade värdshus på Frösön.
I föreningen Gamla Hornsberg nummer 1 skriver Mats Malmqvist, Frösön, följande:
På 1880-talet anlade Frisendahl ett sommarnöje på fastigheten Bergvik på Frösön. Han nöjde sig inte med att ha detta ställe som det var, så han tog och upprustade husen. På tomten
utvecklade han sina konstnärliga anlag som var utpräglat inom den Frisendahlska släkten.
Han visade detta genom att anlägga en mycket vacker park där han planterade för jämtländska förhållanden främmande träd och blommor. Även bersåer och sittsoffor i grottliknande utformningar omramade av grönska och vattenkonst från egen vattenkälla.
Från Storsjön grävde han en egen kanal och ledde in vattnet till en ankdamm. I denna kanal
passade Frisendahls döttrar på att då och då snara gäddor vilka ibland ställde till rabalder i
skafferiet därför att de inte hade fått nådastöten riktigt.
Utom ankor införskaffade han andra djur till parken såsom påfåglar, gäss, tranor, tama rävar
och sköldpaddor. Sin stora djurvänlighet visade han också genom att på sitt kontor i staden
hysa inte mindre än 60 kanariefåglar och en näktergal. Kännedomen om den stora djursamlingen lockade folk att vallfärda till Bergvik om söndagarna för att titta och stället blev så populärt att det av besökarna fick benämningen ”Djurgården”.
Sven och Bengt Brunn skrev följande i samma nummer som ovan följande:
Bergvik byggdes av glashandlare Frisendahl som sommarnöje. Där fanns tennisbanor, fontäner, vattenkonst mm. Vattnet togs från en källa i skogen ovanför Bergvik och vattnet användes även i hushållet. Sommarstället såldes sedermera och där anlades en dansbana och en
friluftsteater. Även en ångbåtsbrygga byggdes så att båtförbindelse med staden upprätthölls.
Sommarrestaurant med stora verandor och uteservering byggdes. Där gick livligt till. I hängrännorna på den övre verandan kunde man hitta tomma hårvattensflaskor och skokrämsburkar. Det var stor konkurrens om flickorna mellan I 5:s militärer, Lugnviks Texas Boys och
Hornsbergs förbrytarknejp. Parken fick sedermera stängas pga. buslivet och slagsmålen. Som
tillhyggen användes ofta Hornsbergsbornas staketspjälor. Den byggnad som senare blev färgeri och kemtvätt var bakstuga och tvättstuga för restaurantens räkning.
1921 köpte N. S. Brunn Bergvik av fastighetsmäklare Jonasson. Fastigheten var på 5 500
kvm. Tvätt- och bagarstugan blev då färgeri och vadmalsberedning. Paviljongen revs och han
lät även riva friluftsteatern, vilken innehöll mycket prima virke. Eftersom han var en generös
person skänkte han virket till Hornsbergs förbrytarknejp, som byggde en stuga på Killingholmen.
1896 började en norrman, J. M. Johansson, att odla grönsaker på Bergvik på mark han arrenderade. Efter några år så köpte han emellertid mark på Hornsberg där han fortsatte med sina
odlingar. Hans odlingar var välskötta och ett nöje att skåda, odlingarna gav honom en god
vinst.
Färgeri- och tvättrörelsen övertogs 1950 av äldsta dottern Sonja och hennes man Gunnar Öhrstedt som drev kemtvätten vidare till Gunnars frånfälle 1959. Då såldes fastigheten till ett
19
byggbolag som rev de gamla byggnaderna och byggde nya hyreshus. En gammal epok gick i
graven.
Nämnas kan också att vintern 1914/1915 hade Armeflyget vinterövningar på Frösön. Man
höll till utanför Bergviks brygga. En plantyp var Newport och de hade problem med motorerna. Det fanns även Albatross och Farman flygplan. Hangarerna var provisoriska tält och de
blåste sönder. Foton tagna vid detta tillfälle visar att bryggan var lång vilket tidigare nämnts.
BERGVIK, SVENSTAVIK
Denna brygga byggdes och ägdes av Skönviks bolag och den ligger söder om Bergsbryggan.
Dess upphovsman och chef var Wallmark som levde in på 1900-talet. Wallmark hade tidigare
varit inblandad i Galhammarens två bryggor tillsammans med sin kompanjon Westberg.
Bergviks brygga låg alldeles norr om Galhammarbryggorna men söder om nuvarande Bergsbryggan.
20
I Berg och Åsarne 1993 Skrev Ingemar Dahlänger följande:
E A Wallmark fick i sin tur Skönviks bolags medgivande till att anlägga en ångbåtsbrygga utanför Bergvik, närmast för att ta emot leveranser av allehanda matvaror, redskap och annan utrustning för vidare distribution till bl a bolagets avverkningsplatser ända upp mot Härjedalen. Några fotografier av Bergviksbryggan, som revs i mitten av 1930-talet, finns inte.
Det finns en liten brygga idag på den plats där gamla Bergviksbryggan låg, man har använt
sig av den gamla stenfyllningen.
Den lilla bryggan Dahlänger nämner finns fortfarande, 2011, kvar i ganska gott skick. Det
finns en liten bänk där man kan njuta av vädret vackra sommardagar. Det torde vara ganska
svårt att lägga till med en ångbåt, man kan nog bara gå in och ev släppa av eller ta ombord
folk och detta vid lugnt väder.
Byggare:
Wallmark
BOLÄGDEN
1896 bogserade Odin 3 053 timmer från Bolägden. Bolägden ligger mellan Kårgärde och Hara. Någon riktig ångbåtsbrygga fanns ej, bara anordningar så att timret kunde krokas på och av
timmerbogserarna.
BRASTA
Brasta brygga nämns inte ofta, säger man något annat så överdriver man. Den 12 augusti 1891
besökte Birger denna brygga då han gjorde en lustfärd från Qvittsle till Marby. Birger anlöpte
bryggorna Brasta, Arvesund, Hallen och Hammarnäset på sin resa söderut mot Marby. Brasta
ligger nordväst om nuvarande bron vid Qvittsle.
BYE
Bye brygga ligger vid Marieby och ångaren Trafik gick till Bye brygga onsdagar och lördagar vid sekelskiftet. Från Bye kl 07.00 och från Östersund kl 15.00. 1899 heter platsen både
Bye och Marieby i annonserna.
Efter det att godset från bl a denna brygga ökat så räckte inte Trafik till utan bl a Bergsviken
trafikerade denna brygga för att transportera gods och folk till staden vid marknadsdagarna.
Det fanns en vagnsfabrik i Överbyn och de nyttjade Bye brygga för sina transporter. Kassaboken från 1909 visar att de fyra stora fartygen Carl XV, Bergsviken, Thomée och Östersund
anlöpte Bye brygga. Det var mycket gods som skulle in till staden. Det fanns många tunnbrödsbakerskor i Mariebytrakten som skickade sitt bröd till olika handlare i staden. Carl XV
skrevs också något vanvördigt Carl 15.
I samma kassabok kan man se att bönderna i byn som gemensamt ägde bryggan först betalade
en bryggavgift på våren. När så hösten kom fick man utdelning på de intäkter som inkommit
från ångfatygen. Bönderna fick även bidraga med dagsverken under sommaren. Det står bla:
Salomon Jonsson, kar en dag, hest en dag.
21
Den 22 september 2001 besökte Thomée denna brygga. Dimman låg tät men förtöjningen
gick bra. Mycket bra förtöjningsmöjligheter med rejäla pollare och stora fina gräsytor i direkt
anknytning till bryggan. Thomée har även besökt Bye brygga vid fler tillfällen efter denna re-
sa. Funderingar har funnits om att lägga in denna brygga i turlistan. Vad man kan erbjuda är
fina grillmöjligheter samt att man kan gå upp och titta på kyrkoruinen.
BYOM
1886 angjordes Byom av både Gustaf och Birger. Bye och Byom är samma brygga.
CAPRI, kallas även för Svensta brygga
Denna brygga byggdes 1888 på samma sida som Skanderåsens brygga. 1888 köpte Jonas
Jönsson av Anders Olofsson-Sundin nr 1 i Östberg. Ytan var på 325 alnar. Platsen är norr om
Östbergsbäcken. Den kom även att kallas för Svensta brygga trots att den ligger en bit utanför
Svenstavik. Att bryggan och etablissemanget lades här berodde på att det är för grunt närmare
Svenstavik. Skatt och tullar blev också billigare utanför Svenstavik. När de bägge herrarna
köpte denna mark var den helt obebyggd. Nämnas kan att N`Jonas på Svenste startade med
två tomma händer.
I Berg och Åsarne 1993 Skrev Ingemar Dahlänger följande:
Jonas Westberg var ju en handlingens man, ävenså E A Wallmark, vilket ledde till att båda
engagerade sig i nya bryggprojekt, Westberg i första hand för att serva den egna företagsamheten och Wallmark för att klara Skönviks bolags behov. År 1888 köpte Westberg en strandremsa om 325 alnar inom Östersunds skifteslag där han inte bara anlade en ångbåtsbrygga
utan dessutom ett hotell, en bebyggelse som i senare tid fick namnet ”Capri”. Eftersom det
22
var Jonas Westberg som var bryggans upphovsman ligger i detta faktum också förklaringen
till att benämningen blev ”Svenstabryggan”.
Torsdagen den 7 juni 1888 var den första annonsen om Capribryggan införd. Den hette från
början Svenstabryggan.
Vid Svensta Ångbåtsbrygga mottages och befordras fraktgods. Hästar och åkdon från Svensta
gästgifveri tillhandahållas resande dagligen vid bryggan och innan slutet af denna månad
blifver en logementsbyggnad med 8 rum färdig för resande som önska logi vid bryggan. Ferm
och billig expedition och ett humant och tjenstvilligt tillmötesgående mot resande och passagerare utlofvas.
Svensta den 3 maj 1888.
Under flottningen fick man spela ut timret med spelekor fram till bryggan där så bogseraren
kunde få tag i timret som kunde fylla hela viken ned mot Svenstavik och Svenstaån.
Namnen Svenste och Svenstavik har sin egen förklaring. Platsen hette Svenste fram till 1893.
Det fanns tydligen ställen i södra Sverige som också hette Svenste och det innebar att posten
kom fel i flera riktningar. Postmästaren i Östersund föreslog att man skulle ändra namnet
Svenste, han hade flera förslag och det som till sist vann var Svenstavik. I folkmun säger man
dock fortfarande Svenste. Årsskiftet 1891/92 ändrades namnet Svensta till Svenstavik. 2012
säger mången fortfarande Svenste/Svensta.
1896 kostade en båtbiljett från Svensta till Hackås 0,85 kronor. När ångbåten var på ingående
till bryggan så visslade den en bit ifrån och då fick småpojkarna bråttom att springa ned till
bryggan. Föräldrarna oroade aldrig sig för att barnen kunde ramla i sjön. En ko gjorde det vid
ett tillfälle men tyvärr så drunknade hon. Man drog helt enkelt kon åt sidan, drog henne upp
på land där man grävde en grop och rullade ned kossan och fyllde igen gropen.
Rune Jonasson berättade att när hans far skulle göra militärtjänsten på I 5 så var de 6 killar
som gick från Rätan till Capri (5 mil!) och därifrån åkte de med en av ångbåtarna in till staden.
En historia från bilismens historia, även på den tiden fanns det människor som inte ville gå för
många steg. I det här fallet skulle personen köra fram till bryggan, dock var inte vägen i det
här fallet till bryggan den bästa. En för sin snarfyndighet känd bonde som bodde i denna bryggas närhet, hade av taxeringsnämnden påförts mera skatt än vad han ansåg lämpligt. En dag
var taxeringsnämndens ordförande ute och körde i myndighetens bil. Det bar sig inte bättre än
att han av någon anledning hamnade i diket. Han tog sig inte upp för egen kraft utan han gick
in till bonden och bad om hjälp med att dra upp bilen. Han fick då svaret: Jag tycker att Du
ska ta och taxera upp den!
23
I Östbergsbladet i december 1994 fanns följande artikel införd: (Det finns även Östberg på
Frösön).
Östberg hade sin storhetstid omkring 1910-talet. Genom att båttrafiken på Storsjön hade sin
sydligaste anhalt vid bryggan intill Capri så blev det knutpunkten för trafiken söderut. Ångbåtarna Östersund, Thomée, Bergsviken och i början av sekelskiftet även hjulångaren Carl
XV gick i regelbunden trafik. Allt gods som skulle till och från södra Jämtland och Härjedalen lastades om i Östberg. Det var ju också personbefordran förstås så det var mycket folk i
rörelse i det som då var Östbergs centrum.
Det fanns hotell med stallar, slakteri, bageri, krog och dansbana (Bergbana). Många resande
övernattade på hotellet och gick upp till dansbanan och ”dansade och slogs”, som det står.
Rekryterna från Härjedalen som skulle in till Frösö läger marscherade hit och övernattade
före båtresan till Frösön. Med dem följde både festligheter och besvärligheter.
I ett av hotellets stallar satt ett anslag ”Gästgivare är skyldig att hålla stång i vägg för sina
gäster”, så där fick gästerna sitta och göra sina behov. Det berättas att stången var mycket
sliten.
Hotellets ägare ”n´Jonas på Svenste”, tog tull på alla varor som lastades om på hans brygga.
Östersunds Ångbåtsaktiebolag tyckte att avgifterna drog iväg och blev alltför höga. Bolaget
köpte mark norr om bryggan för att bygga eget, men när de planerna blev kända sänktes avgifterna vid hotellbryggan och Ångbåtsbolaget sålde tillbaka marken.
24
Bergsborna å sin sida ansåg att storsjöbåtarnas taxor var för höga och ville råda bot mot det.
De bildade Bergs Ångbåtsbolag och byggde ångbåten Bergsviken. Båten byggdes på en
stapelbädd invid Svenstaån.
Östbergsborna fick sälja stora mängder ved på den här tiden. Det låg massor av ved nere vid
sjön. Det gick åt ca 10 kbm ved för en resa till sta´n och båtarnas vedförråd fylldes på vid
nattuppehållet i Östberg.
Urban Berg
Som synes var Capri inte bara bryggan utan det fanns även hotell och gästgiveri. Ett tag fanns
det även affär på bryggan och även rum för uthyrning. Ett slakteri fanns beläget alldeles ovanför Capri. Ägaren hette Petter Sivertsson och han levererade kött till bryggan då det var festligheter. Det fanns en väg från Östberg rakt ned till bryggan men vägen till Svenstavik från
Östberg blev inte klar förrän på 1930-talet då den fick godtagbar standard.
1892 var kommissionären vid Svenstabryggan C. Liljefelt.
År 1900 fanns det en butik vid Capri brygga som hette Bärhand Hansson & co. Kompanjonen
var den för tillfället omyndige A A Liljefelt. Butiken blev inte gammal, uppskattningsvis ca 5
år. Affärens sortiment lär ska ha varit rikligt.
Vid Östberg, inte långt från Capri brygga, fanns Petter Sivertssons slakteributik.
Den 21 maj 1912 fick Framåt agera som isbrytare då isen fortfarande låg tjock. Bergsviken
och Östersund var lastade för Berg och Thomée för Kövra. Vid 16-tiden avgick konvojen med
Framåt i täten. Man kom till Norderön utan problem men mellan Norderön och Vällviken var
isen mycket stark, i synnerhet i närheten av Tippskäret där Framåt fick ett ganska styvt arbete.
Isbrytningen lyckades och från Vällviken fortsattes resan nästan obehindrat till respektive
brygga. Dagen efter, den 22 maj, vände båtarna åter till staden där de fick sina besiktningar
varefter de upptog sina ordinarie turer. Som nämnts ovan så bunkrade vissa av ångbåtarna ved
vid Capri.
1916 invigdes järnvägen i Svenstavik men som många tror var inte järnvägen dödsstöten för
ångbåtarna utan det var lastbilarna och bussarna. Bryggan var den naturliga mötesplatsen eftersom det var dit båtarna kom. När boskap lastades på ångbåtarna för transport in till staden
satte man adresslappen på djurets svans!
Det fanns även sjukhus på Capri, en man låg där 1917-18 för spanska sjukan och en annan sagesmans far låg där i början på 1920-talet.
Att beställa starka drycker, det minns folk, som när veterinär Edström beställde 1 back pilsner
från staden!
25
26
Som Urban Berg skrev så skulle gästgiveriet naturligtvis hålla med toalett, låt vara av enklare
modell. Följande skylt var uppsatt i ett hörn i stallet: ”Gästgivaren är skyldig att hålla stång i
vägg för gästerna.” Denna stång var som sagt blanksliten. Det var ett rejält festande med åtföljande stökigheter på Capri vid den här tidpunkten. Det fanns också en dansbana som var
belägen ovanför bryggan och järnvägen. Man drack inte ur små kärl utan man hade plåtankare
som rymde 4 – 5 liter dryck, alltifrån öl till ren sprit. När ruset skulle lämna kroppen sov
många över i stallet.
Knut Liljefelt renoverade Capri på 1920 – 30 talet. Capri var fortfarande centralpunkten i
Bergstrakten vid den här tidpunkten, en position den kom att ha fram till dess bussar och
lastbilar blev effektiva transportfordon.
Oscar Liljefelt köpte Capri av brodern Knut 1933 och Oscar fortsatte med renoveringen och
att göra rabatter, gräsmattor mm, allt för att Capri skulle bli en vacker plats. Tyvärr dog Oscar
1935 så han hann inte njuta så mycket av det arbete han utförde.
Bröderna Knut och Oscar arbetade bägge två vid Lantmäteriet i Björna. De hade därmed nödig kunskap om utstyckning och hur man satte namn på bl a bryggor. Det var Knut som döpte
Capri till Capri 1945, detta efter slagdängan som gick då, ”det var på Capri vi mötte varandra”. Det står Capri på kartorna, även på det nya sjökortet över Storsjön står det Capri.
Thure Berg fick vara med om att hugga ved till hotellet. Thure är född och uppväxt vid denna
plats och naturligtvis tillbringade han mycket tid på sjön. Som den gången han hade köpt en
liten motorbåt i Lugnvik alldeles norr om Östersund. Resan till Capri tog 6 timmar, detta trots
att han genade igenom Lillsundet vid Andersön.
Rune Pettersson var född på bageriet som låg i direkt anslutning till bryggan och han minns
bara att man kallade bryggan för ”Bageriet”. Detsamma gör Holger Persson som även berättat
att det fanns ett sjukhus vid Capri. Han var en av patienterna som låg där i början på 1920-talet och då kallades bryggan för ”Bageriet”.
Timmerbogsering förekom som tidigare nämnts även från Capri men det timmer som flottades från Capri kom från skogar ägda av bönderna. Timret som flottades från Skanderåsens
brygga kom mestadels från skog ägd av Äggfors.
Det fanns en man som kallades för Jocke och som var besättningsman på en av Storsjöns ångbåtar. Jocke var inte det mest fagra att skåda. En dag tappade en stilig kvinna ett fint smycke i
sjön vid Capri brygga. Hon blev förtvivlad och hon frågade om Jocke kunde få upp det ur sjön
på något vis. Jocke dök och han kom upp till ytan med smycket. Vad vill Du ha för detta frågade kvinnan. En kyss svarade Jocke. Han fick kyssen!
Som sig bör övernattade ångaren Bergsviken ofta vid Capri, Svenstebåt som hon var.
Knut Liljefelt försökte så länge han orkade och kunde bevara Capri-bryggan i fint skick.
1952 köptes Capri av Carl-Erik Karlsson. Carl-Erik hade för vana att göra upp sitt liv i tioårsplaner. 1952 hade han haft jordbruk i 10 års tid i Lockåsen och följaktligen sålde han det och
köpte Capri.
27
1987 var det så mycket vatten i Storsjön så Capri blev översvämmat.
Om man försöker summera namnen som denna brygga haft så blir de bl a:
Svenstebryggan
Bageriet
Hotellet
Capri
Nere i Backmans
Ägarförhållandena/bryggfaktorer på Capri:
1888 – 1901
1901 – 1917
1917 – 1925
1925 – 1933
1933 – 1935
1935 – 1952
1952 – 1952
1952 – 1972
1972 – 1982
1982 –
Jonas Jönsson
Olof Backman
Gertrud Liljefelt
Knut Valdemar Liljefelt
Oscar Liljefelt
Eda Liljefelt
Carl Erik Carlsson
Lennart Knutsson
Anette Bergsten
Key Andersson
Första lagfarten utfärdades 1888.
28
CAPRI II
Då Jonas på Svenste, som ägde Capri, tog bra betalt för hanteringen på sin brygga fick han
problem med bl a Östersunds Ångbåts Aktiebolag. Jonas tog betalt per kilo och det kunde bli
dyrt för rederierna. Följaktligen köpte Östersunds Ångbåts Aktiebolag, ÖÅAB, mark alldeles
norr om Capri, eller Svenstabryggan som den hette vid den här tidpunkten. Detta skedde runt
sekelskiftet. Tanken var förstås att sänka sina kostnader för ångbåten genom att anlägga en
egen brygga. Då Jonas fick vetskap om detta sänkte han priserna omgående och ÖÅAB sålde
tillbaka marken och arbetsron kom tillbaka. Namnet Capri II har aldrig funnits, jag skriver så
bara för identifieringens skull.
CARLSVIK
Carlsviks Ångsåg köptes av SJ på auktion den 12 maj 1888 för 70 000 kr. Carlsvik är beläget i
Östersund.
DALHEM
Dalhem låg alldeles norr om Tegelvik på Frösön. Byggmästare Bergström byggde ett nytt hus
och han öppnade en ölstuga ner mot sjösidan. Han byggde även en kägelbana.
I Länstidningen stod följande att läsa måndagen den 27 februari 2006 om kägelspelet:
Kägelspelet är en av världens äldsta sporter. Redan under 1200-talet har man spelat kägel
och under 1500 – 1600 talen överträffade kägel till och med skytte i popularitet. Kägelspelet
har sannolikt uppstått i Tyskland och därefter spridits till många länder. Till Amerika överfördes spelet av tyska invandrare under 1600-talet, där spelet så småningom ändrade karaktär och fick namnet bowling. Det är inte klarlagt när spelet började utövas i Norden, men
spelet nämns i historien redan under 1500-talet. Författaren Lars Widding nämner ofta kägelspelet i sina berättelser om 1700-1800-talens Stockholm.
Vid förra sekelskiftet fanns det kägelbanor i de flesta brukssamhällen och på större herrgårdar då spelet i första hand utövades av ”förnämt folk”. Banorna var av trä, brädorna slets
ner och det bildades spår i virket vilket ledde till höga poång. Det var inte ovanligt att kägelresarna, ofta personal vid herrgårdarna, mutades så att de såg till att en och annan extra
kägla föll.
Ett fåtal kägelbanor av klassiskt snitt finns fortfarande kvar i landet och alla vårdas som kulturminnen. På några av landets få kvarvarande banor förekommer spel än i dag. En av de
äldsta banorna finns i Finspång och den är byggd 1858. Skultuna, Lindesberg, Linköping, Arboga och Stockholm/Skansen är platser som hyser antika kägelbanor”.
Dalhem kom att bli ett populärt nöjesställe i slutet på 1800-talet. Vid den här tidpunkten, i slutet på 1800-talet, frodades följaktligen nöjeslivet på Frösön, folket åkte helt enkelt över till
Frösön för att äta och framförallt dricka och nu menas inte enbart lemonad. Eftersom Frösöns
första värdshus eller ölstuga låg på Dalhem blev det naturligtvis populärt att åka dit. Att grannen var det bayerska bryggeriet kanske bidrog till populariteten.
Dalhem var följaktligen tidig när det gällde ångbåtstrafiken på Storsjön. Hjulångaren Jemtland byggdes vid Dalhem åren 1846-1847 och ångaren sjösattes den 17 juli 1847. Därmed var
29
Dalhem den första plats som först fick förtöja en ångbåt på Storsjön. En av dem som var med
och byggde Jemtland var Mårten Jonsson från Slandrom. Mårten ansågs vara ett geni som
skulle ha gått långt om han fått möjlighet till skolgång.
Vid sekelskiftet var sträckan mellan dåvarande brofästet och Aspnäs ett industriområde. Det
fanns både tegelbruk samt sågverk mellan dessa platser.
Själva Dalhem byggdes av lantmätare Lars Burman som var son till Fale B. Burman.
Det fanns som sagt ett bryggeri som hette Bayerska bryggeriet på Dalhem. Bryggeriet brann
ned 1884 men återuppbyggdes. Bryggeriet hade byggts redan 1849. På slutet bryggdes bara
svagdricka. Känd var den gamle soldaten Löw som rodde från Lövtorpet till Dalhem där han
bl a köpte svagdricka. Därefter rodde han tillbaka till Lövtorpet, en rodd på flera kilometer
enkel väg.
I juli 1889 annonserar Dalhems bryggeri om att man börjat försäljningen av det kända ölet
från Gustafsbros bryggeri.
Dalhems slip byggdes något av åren 1889 eller 1890 av Grosshandlare N.O. Näs, Östersund.
Den var förlagd på Frösöstranden mellan Östersundsbron och Dalhem. Den var en kälkslip till
omkring 1890 då den ombyggdes och blev försedd med räls och två vagnar samt vid övre änden ett spel av järn att dra upp båten med. Under de första åren var en stor dickdalb försedd
med gångbana byggd mitt utanför slipen som var avsedd att vid båtens sjösättning fästa spellinan vid. Båtarna som i vanliga fall gick mycket trögt ut även ut så spändes spellinan som en
fiolsträng och då ville det gärna bli knyckar eller annat mankemang vilket hade till följd att
ibland så var det någon av dem som gick på speldickdalben och som handlöst kastades i sjön
där de fick sig ett extra bad.
1894 skickade Dalhems bryggeri ett ankare svagdricka (39,25 lit) till Fillsta.
1896 drog Birger flottar från Dalhem till Östersunds nya ångsåg och samma år byggdes 2
stycken pråmar på Frösön vid Dalhem. Ägare var N.O. Näs och han avände Birger för transport av ved mm. Pråmarna kostade 8 000,- kr.
1896 byggdes det 2 stycken pråmar på Dalhem för N O Näs till en kostnad av 8 000 kr.
På hösten 1899, närmare bestämt den 13 oktober, var det dags för en grundstötning på Storsjön. Det var Thomée som rände med full fart på den beryktade Harastenen vilket även denna
gång resulterade i att ångaren sprang läck. Man tätade läckan provisoriskt med grisfläsk som
fanns ombord. För egen maskin kunde Thomée sedan gå in till Östersund där hon upplades på
Dalhems slip.
1900 eller 1901 inköptes slipen av fabrikör Säwström, Östersund. Han var även ägare till
Säwströms verkstad i Östersund. Han tänkte bygga om slipen till en modern slip samt även
anlägga en mekanisk verkstad. Men Säwström dog helt hastigt 1902. Efter detta förföll slipen
mer och mer.
30
En gång när Thomée skulle upp på slipen stod kapten Dedering på däcket och ropade till sin
däckskarl Löf som befann sig i en eka i vilken han hade en dragg som han skulle använda vid
förhalningen av båten. Dedering var het och befallde att draggen skulle kastas. Löf svarade att
det fanns ingen tross fästad i draggen. Kaptenens humör steg än värre och han ropade: Kasta
draggen! Löf lydde kommandot och hivade draggen, därefter rodde han intill båten och förklarade än en gång att det fanns ingen tross i draggen.
I juni 1902 var Dalhems slip, svagdricksbryggeri och Qvarn till salu.
Ruuths väg gick förr ned mellan kvarnen och bryggeriet och bryggan låg rakt nedanför
Ruuths väg.
Det fanns ett slakteri där, Thåbergs slakteri. Slakteriet startades 1915 av Carl Arvid Thåberg.
Slakteriet var känt för att leverera fint kött och leveranserna skedde både till kunder på Frösön
och i Östersund. Det fanns även en kvarn på Dalhem.
Under 1910 års seglation var bogseraren Aktiv utsatt för ett svårare haveri då den en mörk
och stormig höstkväll skulle bärga en ilanddriven pråm men själv kom upp på en sten, sprang
läck och måste sättas på land. Skadorna var ej större än att ångaren några dagar efter olyckan
inkom till staden, upphalades på Dalhems slip för undergående av reparation.
Trafik blev liggande på Dalhems slip från 1908 till hösten 1912. Man trodde att tiden var ute
för ångaren, då det skulle kosta mycket pengar att få henne i trafik igen då Trafiks kroniskt
sjuka och dåliga panna måste repareras. Dåvarande ägarna torde inte ha haft något intresse att
offra några pengar på henne då man erhöll ett gott arrende av seglationsföreningens båtar för
sitt stillaliggande. Vissa gör gällande att Trafik var i trafik sommaren 1909.
1927 lades Dalhems bryggeri ned, det brann upp.
31
Vid Frösö kvarn kom ångbåtarna och levererade säd från byarna runt Storsjön. Det bostadshus
som låg i direkt anslutning till kvarnen kallades för vägglusboet. Detta hus eldades upp av
brandkåren 1957 i övningssyfte.
DIGERNÄS, Gunnarsbryggan
Digernäs syftar på ett näs i trakten. Det finns en bred udde ut i Storsjön som heter Digernäsudden och när bebyggelsen kom tog den samma namn. Denna bebyggelse kom troligen hit
före 1410 ty Digernäs omtalas då för första gången. Ordet diger betyder stor och tjock enligt
Svenska Akademins ordlista. Digernäs betyder alltså det stora näset.
Digernäs besöktes uteslutande för godstrafik, bla var Kilander inblandad i pråmbogseringar
till Digernäs. Trafik drog hit pråmen Balder på 1870-talet.
Digernäs nämns inte så ofta men den 28 maj 1888 prövade Framåt att stånga sig igenom isen
och man tog sig till Digernäs. Sedan var det stopp och man beräknade att det skulle ta ytterligare 14 dagar innan sjötrafiken kunde börja. Nu blev det inte så för en storm drog över sjön
och rensade den från isen så att redan den 3 juni var trafiken igång.
1892 byggdes segelskutan Flygt i Sunneviken. Det var tegelfabrikör Bellman som lät bygga
denna skuta för brukets räkning. Den fraktade mest tegel från Digernäs till Östersund. Det var
en mycket god seglare. Kapten Anton Assmundson förde henne i två år. Hon kostade 8.000,att bygga.
Även timmer bogserades från denna brygga och 1896 bogserade Odin 1 726 timmer från Digernäs. Digernäs brygga hade en rak konstruktion in på 1920-talet.
Som rubriken anger så kallades bryggan även för Gunnarsbryggan. Detta för att bonden hette
Gunnar och han plockade bort all sten han hittade på sina marker och dessa stenar, oavsett
storlek, lade han vid bryggan. Denne Gunnar hade traktens finaste åkrar.
Ångaren Tor byggdes inte här vid Digernäs ångsåg av riksdagsman Olofsson som hävdats
utan Olofsson ägde även Västerviks ångsåg och där byggdes Tor. Omsättningen uppgick till
ca 50 000 kr årligen. 1895 lät Olofsson bygga ångbåten Fram vid pråmudden i Fannbyn. Den
som byggde båten hette Olof Jonsson.
En beskrivning av ångaren Tor följer här:
Propellerbåt av trä (fura) byggd på järnspant, byggdes och ägdes under några år av riksdagsmannen J. Olofsson, Digernäs, som själv huvudsakligen övervakade bygget vid Västerviks
ångsåg som Olofsson ägde. Det i ångaren insatta maskineriet och pannan var köpta från Gävle
och hade förut stått i där hemmahörande bogserångaren Betty. Av maskinisten Åvall från
Sundsvall monterades maskin och panna i båten som sommaren 1902 började trafikera Storsjön. Tor kostade 70 000 kr att bygga.
Ångaren Tor´s första annonserade tur gick midsommardagen 1902 från Röstahammar och
Mjäla till Kvittsle. Priset var 1,25 från Röstahammar och 1,- från Rödösundet och Mjäla.
32
Under 1902 års seglation insattes ångaren av sina ägare riksdagsman J. Olofsson i konkurrens
med seglationsföreningens båtar på Bergstraden men visade sig resultatet högst oförmånligt,
då dylikt försök sedan ej förekommit. Traden Arvesund, Kvittsle och Östersund torde ej heller
ha varit så vinstgivande sedan dryga omkostnader betungade sjöfarten. Trots detta fortsatte
Tor sin trad mot Hallen och Arvesund.
Man måste fråga sig varför man byggde nya ångfartyg vid den är tidpunkten, järnvägen kom
till Östersund 1879 och 1882 var hela sträckan Sundsvall – Trondheim klar. Detta hade fört
med sig att gods och passagerarunderlaget naturligt nog minskat på den del av Storsjön där
Ytterån, Mattmar, Mörsil osv. ligger. Dessutom byggdes Tor och Bergsviken helt i trä. Dessa
båtars tillkomst innebar att andra blev stillaliggande med bidrag från seglationsföreningen.
1908(09?) lades Trafik upp och i början på 1910-talet lades hjulångarna Odin och Carl XV
upp. Tor och Bergsviken blev inte heller särskilt långlivade, 1930 var det färdigseglat för de
båda.
Däremot var båttrafiken viktig för den södra delen av Storsjön, gods gick från bryggorna i bl a
Berg, Galhammar m fl ut till bygderna i bryggornas närhet.
33
Om Tor skrevs följande:
Utslitet som maskineriet var, tarvade det reparation många gånger. Ideligen åsamkade
ångaren hinder för trafikens skötande och under 1910 års seglation inträffade ett maskinaxelbrott som förorsakade att båten redan i september månad slutade sina ordinarie passagerarturer och upplades. Genomgick därför 1910/ 1911 en grundlig reparation till en kostnad
av 15.000,- kr.
Det finns ett kort på Tor där hon lastar kreatur på Verkö brygga 1910.
Då Jämtlands Trävaru Aktiebolag bildades övergick fartyget i deras ägo men efter dess iråkade konkurs inköptes ångaren av det nybildade Hallens Tingslags Ångbåtsaktiebolag. De uppehöll turerna på Kvittsle, Arvesund och Östersund, samt utövade dessutom någon bogsering av
timmer och pråmar.
Sedan ångarens början 1902 har befälet förts av N. Persson, Genvalla, utom en kortare tid
1902 då det fördes av en från kusten hitbeordrad befälhavare vid namn Hellström.
Den 28 september 1912 gick Tor på grund vid Halabacken på resa från Kvittsle. Hon tog sig
loss för egen maskin efter några timmar. Det rådde dimma vid grundstötningen.
Den 30 maj gick Tor och Framåt till Minnesgärde slip för att där dra ut Östersund till dess
rätta element.
Den 12 juni 1917 råkade Tor gå på grund vid Rossfeltöret då hon var på väg till Arvesund.
Den utsatta pricken var flyttad till bredvid grundet. Tor rände på grundet och knäckte ett par
bord i skrovsidan vilket innebar att hon började ta in vatten och sjunka. Tack vare kapten
Perssons rådighet så avlöpte det hela lindrigt. Kapten Persson satte Tor omedelbart på land så
att hon sjönk där, han hade inte klarat 2 minuter till. När han väl stod på land så sjönk aktern
under vattnet. En del av förbacken blev kvar ovanför vattenytan och folket samlade sig där.
Bärgningsarbetet började omedelbart. Dykare togs hit från kusten och inom några dagar flöt
Tor igen. Han bogserades till Vålbackens slip av Thomée för reparation som tog ytterligare
några dagar. Därefter återupptog Tor sina turer den 22 juni. Pricken hade flyttats några famnar
åt syd av några närboende torpare. Om det var en olyckshändelse eller illvilja skulle utredas,
dock var den allmänna åsikten den att det var sabotage. Vissa källor hävdar att man ville åt
kapten Perssons plats som kapten. Kapten Persson slutade också sin tjänst på Tor efter denna
händelse.
I oktober 1921 drogs Tor upp på Minnesgärde till en kostnad av 365,-. Ägare och betalare var
Hallens Tingslags Ångbåts Aktiebolag. Tor var på samma slip åren 1925 i april, 1927 också
i april, 1929 samt 1930. Kostnaderna var 450,- per gång vid de här tillfällena.
Vi kan följaktligen utläsa att Tor trafikerade Storsjön åren 1902 - 1930. From 1931 övertog
Thomée denna trad, Östersund, Norderön, Hallen och Arvesund. Efter 1930 blev Tor pråm
och fraktade bl a ved.
En svår olycka inträffade då en av Tor´s maskinister blev ihjälklämd när han smörjde ångmaskinen.
34
Det finns en målning målad av konstnären Emil Olsson där Bergsviken och Tor ligger vid
samma brygga.
Olle Andersson som under många år var maskinist på Thomée började sin karriär på Tor 1928
och han arbetade på henne tom 1930. Hallens Tingslags Ångbåts AB, som varit redare för
Tor, gick i likvidation den 3 april 1934.
Under den tid Tor var pråm så var hon en av tre pråmar som var med om att flytta den gamla
Frösöbron då den nya byggdes. Därefter sjönk Tor utanför Gärdsta sågverk och senare
sprängdes hon eftersom hon var i vägen för pågående muddringsarbeten. Tor´s passagerarhytt
finns nu nyrenoverad vid Arvemuseet i Arvesund. Där finns även propellern, rodret och skäddan.
Fartygets redare var bl a fram till 1911:
Riksdagsman J. Olofsson, Digernäs
Disponent N. Gisslén, Östersund
Sågverksägaren Hemming Nilsson, Gärdsta och
Hemmansägare N. G. Andersson, Häljesund
Kapten:
1902 – 1917 N. Persson, född 1870 och död 1945. Pappan hette Pehr Nilsson och han var
färjeman vid Vallsundet. Född 1841 och död 1923.
I Sveriges Skeppslista 1915 står om Tor:
Reg nr
Befälhavare
Effekt
Bruttoregisterton
Längd
Bredd
Djupg
4063
N. Persson
225 hk
105,66 ton
22,87 m
5,44 m
2,25 m
DILLNE
Följande reseskildring skrev en man i början på 1860-talet då han hade åkt med hjulångaren
Jemtland:
Framemot dagningen avtog stormen, men det var så kallt, att däcket belades med is. Så, när
det ljusnade, fick man se var man höll till – utanför Dillne! Där fanns emellertid ingen brygga
att lägga till vid, och fastän Jämtland med sin lilla kanon på akterrelingen hade avfyrat det
enda nödskott den ägde, syntes ingen i land, som kunde komma till hjälp. Det blev att kasta
ankaret och hacka tänderna till dess Dillneborna behagade vakna och komma ut till båten.
Men efter en utstånden förfärlig natt fingo omsider de ombordvarande komma i land och få
vad de tarvade.
35
1866 gick Odin till Dillne men bryggan kan knappast ha varit av hög kvalitet för april 1876
samsades styrelserna för Storsjöns Ångbåtsbolag, Östersunds Ångbåts AB samt Tunadals Bolag om att bygga en brygga vid Dillne för att underlätta trafiken. Följande rader nedtecknades:
Sedan styrelserna för Storsjöns Ångbåts Bolag och Östersunds Ångbåts Bolag samt Tunadals
Bolag öfverenskommet, att för lättnad i ångbåtstrafiken med Ovikens socken, vid stranden af
Dillne låta uppföra en ny brygga, efter det den förutvarande befunnits oändamålsenlig, göres
härmed den inbjudning till Ovikens sockenmän att uti detta arbetes utförande deltaga, på
villkor, att de åtaga sig framforsling af det för bryggan behöfliga virket samt erforderligare
dagsverken för bryggans stenfyllning, hvaremot tillerkännes dem, som i detta arbete deltaga,
men inga andra, afgiftsfritt begagnadet af berörde brygga.
Östersund den 6 april 1876.
E A Hammarström har skrivit under både för Östersunds Ångbåts Bolag och Tunadals. Nedanstående skrev ovan nämnde man om ångaren Framåt, 1870-1880 tal:
Lustturer återigen var något okänt och förekom sådana var det oftast enskilda sällskap som
ställde sin färd åt något bestämt håll. Asplunden hos gubben Dillner i Dillne måtte ha varit en
omtyckt plats.
36
1878 Hade Carl XV intensiv trafik på Dillne brygga på hösten.
I september 1887 var det Liqvidationsmöte i Oviken och Thomée och Östersund gick i skytteltrafik mellan Östersund och Dillne de dagar mötet varade.
Man kan därmed utläsa att någon enklare brygga måste ha funnits vid denna tidpunkt. Nedan
följer en reseberättelse från sekelskiftet:
Jag hade varit i Östersund och kom ned till kajen i sista stund för hemfärden till Dillne brygga. Kövrabåten hade redan avgått, men ångaren Östersund var kvar och skulle till Svensta.
Det kom massor och det påstods att det gick ombord hundratalet flera, än båten hade rätt att
ta, jämte mängder av gods, som redan var påstuvat. Från lasarettet kom en skjuts med en sjuk
man, som låg på en järnsäng. Det sades att obotligt sjuka skickades hem till midsommar för
att sjukhuspersonalen skulle få litet mera frihet under helgen. Sängen på vilken den sjuke låg
placerades bak på akterdäck tvärs över båten bland trossar och bråte. Ingen anhörig syntes
till som satt hos den sjuke.
Då alla kommit ombord och båten började svänga ut, lade båten plötsligt över, så att det såg
ut som om den skulle kantra. Allt som stod på spisen i köket och på borden i salongerna ramlade i golvet. Så småningom reste sig båten för att lägga över på den andra sidan, men då betydligt mindre. Efter några vickningar började den gå någorlunda på rätt köl. Det var så packat med folk att det inte gick att ramla omkull, men somliga blev alldeles likbleka av rädsla.
Sjön låg alldeles lugn men mitt emellan Fillsta och Kungsgårdens brygga började båten på
nytt att vingla alldeles förfärligt. På akterdäck var det fullpackat ända upp under taket med
mjölsäckar. Rätt som det var så rasade mjölsäckstraven då båten lade över som värst och en
fru från Frösö läger kom inunder den. Hon låg där och skrek och grät med en mjölsäck tvärs
över sig och det dröjde ganska länge innan en däckskarl kom och hjälpte henne loss. Båten
gick helt sakta men så småningom kom vi fram till Kungsgårdsbryggan. Där gick mycket folk
iland, folk som inte ville vara med längre och även hela mjölpartiet lossades trots att det var
adresserat till Svensta. Sedan gick båten på rätt köl och för full fart. Då vi närmade oss Dillne och jag skulle lösa biljett sade jag till kaptenen: Man borde slippa betala för en sån här
resa. Jaa, sade kapten Fredriksson, jag försäkrar att det här aldrig kommer att upprepas. Det
svaret gav mig anledning att tro att en katastrof hade kunnat inträffa. Det mest tragiska med
den här resan var väl att sjuklingen dog då båten befann sig mellan Dillne och Kårgärde.
Vid den här tidpunkten, 1896, kostade en ångbåtsbiljett från Dillne till staden 1,-. 1898 avgick
ångbåt från Dillne brygga till Östersund onsdagar, fredagar och lördagar kl 7 fm.
1909 på senhösten inträffade drunkningsolycka vid Dillne brygga då Bergsvikens uppasserska
föll i sjön samt omkom och ångaren i mörka natten fick avgå med liket till Östersund, är också ett sorgligt minne, men som så lätt kan inträffa inom sjöfarten med dess mångahanda oberäkneliga öden.
Följande rader skrevs om den omkomna uppasserskan:
År 1909, den 20 oktober kl 8 em inträffade en olycka vid Dillne brygga. Ångaren Bergsviken
hade lagt till vid bryggan. Någon timma efter båtens ankomst skulle kokerskan Märta Dahlberg och uppasserskan Beda Vickman, båda från Berg, kliva av Bergsviken. I det rådande
mörkret och den tidens dåliga beslyning så gingo flickorna fel och gingo rakt ner i sjön.
37
Deras rop på hjälp hördes av båtens folk som kommo till undsättning. Båtens maskinist hoppade i sjön och lyckades nästan omedelbart finna Märta Dahlberg som hade brutit sin ena arm
i fallet från bryggan.
Beda Vickman hittades först efter 20 minuter. Båten gick omedelbart till Östersund och under
hela resan företogs konstgjord andning. Tillkallad läkare kunde endast konstatera att livet
flytt. Beda Vickman var född den 31/8 1892 och dog den 20/10 1909.
På kvällen gick Thomée till Dillne för att där inta sin ordinarie tur till Östersund på morgonen
den 12 juni 1909.
1909 betalade ångaren Östersund 459,08 till Storsjöns Ångbåts AB, bl a avgifter för Dillne
och Hallens bryggor.
1910 fick Östersund betala 66,67 till SÅAB för Dillne brygga och 50,- för Hallens brygga.
Dessa belopp fick även Thomée och Bergsviken betala. Ångaren Tor betalade 15 kronor till
Dillne brygga. Dillne låg inte riktigt i Tor´s led så hon besökte nog inte denna brygga alltför
ofta.
I december 1914 fick Bergsviken betala hyra för att man hade sin gamla ångpanna liggande
vid Dillne brygga, 7 år á 5,- gjorde 35,-. Man hade också köpt en planka för 20,-. F ö betalade
man en avgift på 66,67 årligen för att man använde Dillne brygga. Samma gällde Thomée och
Östersund vilket vi sett ovan.
Även ägarna till hjulångaren Carl XV fick betala ägarna av Dillne brygga 5,- per år i sju år
som rederiet hade låtit en gammal ångpanna ligga där. Man kan onekligen fråga sig varför
dessa fartygs gamla ångpannor låg vid Dillne. Att fartygen fått nya ångpannor är känt men
reparationerna bör ha skett vid Dillne för det verkar osannolikt att de skulle ha fraktats dit om
arbetena skett på andra platser. Carl XV:s ångpanna var en murad historia så den var säkert
både stor och tung.
1926 såldes Bergsviken till det nybildade Storsjöns Ångbåts AB för 42 239,95 (20/7 1926). I
köpet ingick även Dillne brygga och 600 famnar ved.
En dag på 1930-talet då ångaren Sandviken skulle göra lördagsturen till Dillne var det så dimmigt att besättningen inte såg någonting. Den då tjänstgörande kaptenen istället för Manne
Eriksson körde båten en stund. Det dröjde dock inte alltför länge innan de inte visste alls var
de var utan de fick kasta ankar för natten. Nästa morgon var kaptenen tidigt uppe och fick då
se att de var på andra sidan Frösön ute på Storsjöflaket, alltså 180 grader och några sjömil fel.
Det blev ett hastigt uppbrott och de hann precis till Dillne innan avgångstid därifrån. Den normala gångtiden från Dillne brygga till staden var 4 timmar med angörande bryggorna på vägen, Vattjom, Vällviken och Norderö brygga.
Så sent som 1949 anlöptes Dillne brygga av Östersund men nu började besöken bli färre och
färre.
Otto Svärds svärfar, Gabriel Andersson, var bryggfaktor vid Dillne en tid.
38
Den 31 maj 1952 skrev Östersunds-Posten följande:
Vid Dillne brygga
Dillne var Ovikens festplast sommartid förr. En festplats av rang. Dillne är en vacker plats
och glittrande vatten och sommar när båtarna kom stävande på solgrönskan som brett ut sig
som en flossamatta och björkarna stod i full lövskrud, då var det feststämning. Båtarna lade
till vid bryggan och landgången lades ut och så började folk gå i land. Folk från stan, från
Frösön, Hackås och Näs och Norderön och andra socknar. Alla var helgdagsklädda. Kvinnorna i så långa klänningar att de nästan hängde på fötterna och långärmade förstås.
Med båtarna följde också försäljare av godsaker, karameller och lemonad osv. Lemonaden
var något alldeles sju särdeles. Festplatsen räckte från Dillne brygga fram till Dillne gård.
Handlarna i socknen fick sina varor med båtarna till bryggan och fick sedan hämta dem där
med hästskjuts. Dillne brygga var sommartid egentligen den enda förbindelsen med yttervärlden, innan bilar och bussar började sina turer. Här vid bryggan har många stått och
väntat och många har blivit mött. Många gånger har det varit glädje vid mötena och vemod
vid avskedet när någon rest.
Ovikens socken blev erbjuden att få bygga läkarbostad och få hit både läkare och apotek samt
veterinär men en del sockenbor sade nej. ”Ma ske akt oss för te få hit herrskap” lät det. Och
så blev det. Det. blev då Berg som blev provinsialläkardistriktets bostadsort och fick läkare,
apotek och veterinär. De sade inte nej!
Ångaren Östersund hade Dillne brygga som sin övernattningsbrygga ända in på 1950-talet.
Kaggfabriken skickade mycket kaggar med Östersund.
2001 besökte Thomée Dillne brygga men den var ej i bästa skick. Bryggan är relativt stor med
förtöjningsringar och 2001 höll den på att renoveras. Efter renoveringen har den möjligheter
att bli lika fin som flera bryggor i Storsjön.
Dillne brygga är år 2002 fortfarande inte i bästa skick men Bergs kommun har lovat att bidra
med medel för upprustning. 2004 var Östersund dit ett par gånger med passagerare. 2005 upprepades besöken vid Dillne brygga genom ångaren Östersunds försorg. Thomée har ej besökt
denna brygga sedan 2001.
DVÄRSÄTT
Denna brygga besökte Thomée 1974 och 2002. Vid det senaste besöket förtöjde vi vid en
skamfilad brygga. Första pollaren gick av då den var helt uppruttnad. Pollare nummer 2 klagade också men den höll. Vi förvånades över bryggans dåliga skick, detta med tanke på att en
båtklubb håller till här, ett varv finns också. Denna plats lockar endast de som är båt- och tekniskt intresserade.
39
ELTNÄSET
Eltnäsets brygga var ett tag lite av ett centrum i Berg. Denna brygga hade den fördelen att isen
lade sent så när det hade frusit på Capri så fick Eltnäset lite extra transporter. Eltnäset och
Capri ligger nästan mittemot varandra på var sida om Storsjön. Burgen omgivning.
Efter en tid fick ändock Bergsbryggan överta Eltnäsets transporter, det fanns inte fog för två
bryggor så nära varandra. Bergsbryggan ligger lite söder om Eltnäset. Eltnäset ansågs vara en
stor och fin brygga.
Den 6 juli 1902 besöktes bryggan av ångaren Tor som hade börjat sin trafik på Storsjön på
den hårt trafikerade och konkurrensutsatta Bergstraden. Tor slutade dock ganska omgående
med denna trafik och tog traden åt det motsatta hållet, Hallen och Arvesund. Tor hade utrustats med ett gammalt maskineri och hon kunde inte alls hålla den fart som de andra ångbåtarna höll. Det blev ingen lönsamhet för rederiet på Bergstraden. Man blev inte rik på Arvesundstrafiken heller som nämnts tidigare.
Framåt drog timmer till sågen i Elnäset och 1916 bogserade Aktiv timmer från Eltnäset till
Trångsviken.
Eltnäset´s brygga fanns i turlistan 1917.
Småpojkarna sprang ned till Eltnäsbryggan när Bergsviken kom och då fick de åka gratis till
Skanderåsen och därefter till Hoverberg. På det viset kom pojkarna tillbaka till samma sida av
sjön. Kapten Ek var snäll.
Idag går man ned vid Isak om man vill se resterna av bryggan.
40
FANNBYN
Fannbyn är omtalad redan 1348 men då kallades platsen för Fornoby. 1970 hade man en folkomröstning om hur byns namn skulle stavas. Förslaget om 2 n segrade. Fannbyn betyder forneller gammelgården.
Hjulångaren Odin drog 3 039 timmer från Fannbyn 1896, man kan se att Odin var en flitig
timmerbogserare som hämtade timmer överallt på Storsjön.
Det fanns en bryggfaktor som hette Lill-Kalle, han var ovanligt kort men stark.
1899 byggdes vid Fannbyviken tvenne pråmar för riksdagsman Johan Olofssons räkning för
virkestransporter. Dessa kostade 15 000,- kr.
41
1917 låg Fanbyn´s brygga i Östersund och Bergsvikens turlistor. Fannbyn stavades Fanbyn
vid den här tiden.
Olle Andersson var maskinist på bogserångaren Gärdsta 1936 - 1937 och hon var då sysselsatt
med bogsering mellan Fannbysågen - Gärdsta - Trångsviken. Hon bogserade även en pråm.
Pråmen hade tidigare varit ångaren Tor (ej hjulångaren). Pråmen hade ett dåligt skrov. Olle
började f ö sin karriär på Storsjön på ångaren Tor 1928.
Den såg som låg vid Fannbyn var en ramsåg och Föllinge golv sågade sina kända golv vid
denna såg så sent som på 1970-talet. Därefter köpte de sågen och den finns numera i Föllinge
där den finns vid Föllinge golv´s fabrik. Då sågen låg vid Fannbyn hade den två sågar som
kallades 1:an och 2:an. Sågarna klarade stockar som hade en diameter av 70 cm. 2:an tog ut 8
st 8” plank samt 2 st 1”. Den ena sågen raksågade timret medans den andra sågade kanterna
efter det att timret gått genom den första sågen.Timret som sågades kom från Arvidsjaur och
det kördes till Fannbyn på timmerbilar. Sågen fanns kvar till ca 1982 då åtminstone den ena
sågen såldes till Föllinge golv.
FAXAN
Denna brygga ligger nästan mittemot Kvittsle brygga på sjöns nordvästra sida. Faxan var
dock ingen riktig ångbåtsbrygga för persontrafik. Det fanns ett vanligt magasin samt ett
buntmagasin för timret samt ett buntverk. Faxan var hemmahamn för bl a Framåt som drog
timret hit för Äggfors räkning fvb till Ockesjön och Äggfors. 1914 började byggandet av
trämassefabriken vid Äggfors och man beräknade att det behövdes 42 kubikfot trä per ton
massa. Äggfors hade skog och avverkningsrätt ända ner mot Näcktentrakten och även mot
Persåsen.
Den 800 meter långa linbanan som fanns inne på fabriksområdet i Äggfors blev över 1916 då
ett stickspår drogs till fabriken. 1918 färdigställdes linbanan från bryggan vid Faxan till Äggfors timmermagasin i Ockesjön. Linbanan hade förlängts och var nu 4 400 meter lång. Den
kom att transportera pappersved och timmer. Detta för att man funnit att det var för dyrt att
frakta timret på järnväg. Vid denna tidpunkt, 1918/1919, fick även bygden runt Faxan och
Kvittsle elström. Såväl Framåt som linbanan nämns sista gången 1948 i Äggfors handlingar.
Thure Berg, Östberg, Svenstavik, arbetade vid Äggfors på 1940-talet. Under andra världskriget tillverkade man gengaskol vid Äggforsfabriken. Den trämassa som framställdesdes där
slipades av stenar. Äggfors var en stor arbetsplats med många anställda. Man hade till och
med en egen telefonväxel. Moderniteterna var det sämre beställt med, gemensamt utedass
samt att man fick hämta vattnet vid pumphuset.
Fundament för stolpverket finns fortfarande kvar på vissa ställen. En linjearbetare från Jämtkraft blev fundersam då han såg fundamenten. Efter förfrågningar hos ortsbefolkningen fick
han förklaringen. Vägbanan gick i en trätunnel under linbanan av säkerhetsskäl om timmer
skulle falla ned från linbanan.
FILLSTA
Ångaren Trafik anlöpte denna brygga måndagar, tisdagar, torsdagar och fredagar. Hon gick
från Östersund kl ½9 och 16.00 samt från Fillsta 09.00 och 17.30 vid tidpunkten runt sekelskiftet.
42
Onsdagar och lördagar gick hon från staden kl ½9 och 17.30 samt från Fillsta 09.00 och
18.30.
En torrkokningshistoria på ångaren Östersund från 1886 kan omtalas i korta ordalag. Full
maskinist vid namn Brändström, pannan rödglödgad, slagsmål mellan maskinist och eldare
innan båten nått Fillsta brygga. Kapten Öwre fann för gott att vända till staden och göra sig fri
från byket. Mer än vanligt långt till staden då kapten Öwre var fullt förvissad om att katastrof
var oundviklig, men sådan uteblev och pannan fick svalna av sig själv. En ytterst obehaglig situation.
Följande prisbild var det 1896, då kostade en biljett från Fillsta till staden 0,35 kr.
Fillsta var en brygga med ganska livlig trafik och man tycks också ha haft vett att ta betalt.
1895 ville redaren för trafik träffa de andra storsjörederierna för att få nedsatt bryggavgift vid
Fillsta annars måste man försöka få en annan brygga till stånd.
Det fanns ett mejeri i Fillsta och Trafik körde en hel del mjölk till Kungsgården där militären
höll till.
Efter en olycka på Bergsvikens första resa 1909 har följande nedtecknats:
En olycka inträffade på ångaren Bergsviken den 10 juni 1909. Båten var på väg från Östersund till Berg. En trave mjölsäckar hade lagts upp framme på fördäcket. En resande från
Hackås som var berusad hade tagit plats på denna säcktrave. Passageraren somnade emellertid och han föll överbord. Olyckan observerades av Magnus Mårtensson från Vällviken.
Magnus satt uppe i kommandobryggan. Båten stoppades och en livbåt sattes i sjön men innan
båten var framme hos den nödställde var endast hans hatt kvar, den låg och flöt på vatten-
43
ytan. Olyckan inträffade när båten var halvvägs mellan Fillsta och Tjalmarsundet. Vackert
väder rådde och sjön låg spegelblank.
Fram tom 1910 fanns det en mindre såg i Fillsta, sågar tycks det ha funnits gott om runt Storsjön.
Då Thomée var på väg till Östersund den 26 augusti 1911 gick propelleraxeln av, detta alldeles vid Fillsta brygga. Lyckligtvis passerade ångaren Aspnäs som fick ta Thomée på släp in
till Östersund. Passagerarna blev på detta vis inte mycket försenade. Reparationen av axeln
företogs vid hamnpiren inne i Östersund och redan på eftermiddagen den 31 augusti kunde
Thomée ta upp de ordinarie turerna till Berg.
Pingstdagen den 27 maj 1917 gick Thomée en tur till Fillsta och därmed var Thomée återigen
första båt ut.
Den 1 december 1917 frös isen till vid Dillne och Kårgärde men till Vällviken kunde trafiken
uppehållas till och med den 10 december. Den 11 december gjorde Östersund sin sista resa
till Fillsta och blev därmed årets sista båt att vintra.
FRAMNÄS
På Framnäs, Frösön, finns det s.k. Spökhuset med sitt karakteristiska torn som liknar en kajuta. Framnäs är en vacker plats nere vid sjön. Huset byggdes av en provinsialläkare Grenholm
år 1860. Värdshuset Framnäs öppnades 1882 av en Märta Hansson, även kallad Glad-HansMärta. Märta hade tidigare drivit ett ölsjapp inne i Östersund på Storgatan mittemot Grand
Hotell. Det förekom även utskänkning av fru Berg på 1880-1890-talet. Värdshuset hade en egen ångslup, Gurly, som gick mellan värdshuset och staden. Båten fick smeknamnet Toddybåten”. Det var visst bråkiga episoder med slagsmål och knivskärningar mellan berusade
människor.
Den 30 april 1889 ger Frösö kommunalstämma utskänkningsrätt till krögare J Johansson på
Framnäs värdshus. I maj fick dock Johansson avslag av utskänkningsrätten av Konungens Befallningshavare. Det verkar emellertid som om det löste sig för den 13 juni 1891 annonserar
värdshuset Framnäs om att en ångare går mellan staden och värdshusets brygga.
Den 1 maj 1891 annonserar Framnäs om sommarens öppettider. Hon som stod för Framnäs
hette Anna Caroline Fjällstedt. När man ansökte om tillstånd gjorde man något fel ty man fick
inte tillstånd att servera alkohol på helgerna, något som nykteristerna gladde sig åt. Deras
glädje blev dock kortvarig för efter en kort tid så ”rättade” det hela till sig och Framnäs fick
ett utökat tillstånd.
Nu var det inte slut med detta utan Framnäs öden fortsatte att vara en följetong i ortspressen i
Östersund på 1880- och 1890-talet. 1891 fick krogen Framnäs krögare Jungfru Anna Carolina
Fjällstedt tillstånd att servera alkoholhaltiga drycker. Nu var det emellertid ett stort motstånd
mot detta bland nykteristerna främst på Frösön. Man fick rätt såtillvida att det var bråkigt runt
Framnäs, ordningsmakten fick ingripa och de närboende klagade.
1892 ville Märta Berg driva Framnäs värdshus men nykteristerna spjärnade emot. Det var A C
Fjällstedt som fick driva Framnäs men hon fick endast servera oskyldig lemonad till skillnad
mot Mariedal.
44
Den 28 april 1892 var en ångsåg i Framnäs till salu.
Hammarström skrev 1911 om Gurli: Befälhavare i Storsjön O.P. Berg och användes den lilla
finfina båten då att uppehålla trafiken Framnäs – Östersund.
På Gurly var det fri spritservering så det hände att passagerarna inte klev av vid Framnäs
värdshus utan man åkte fram och tillbaka med båten. Krögare Berg gillade inte detta utan klagade.
1894 ansökte en Sara Andersson om tillstånd att få bedriva restaurangrörelse på Framnäs.
Hon fick nej i första instans vilket tycks ha varit det vanliga när det gällde Framnäs. Den 12
maj annonserar hon om att Värdshuset är öppet och att man har fullständig servering.
Vid ett slagsmål dödades den ene av antagonisterna och efter detta kom huset att kallas Spökhuset. Om detta verkligen har hänt eller om det är en skröna får vara osagt. Det finns nämligen inga belägg för att denna händelse eller liknande har inträffat, det cirkulerar nämligen
sådana rykten.
Mats Malmqvist skrev följande om Framnäs till Föreningen Gamla Hornsberg 990530:
Det var modernt att förse sina villor med utkikstorn, små lusthus på taket, under senare delen av 1800-talet. Villan hade legat förnämligt till, förut alldeles vid strandkanten där det
fanns ett populärt badställe. Huset är byggt på 1850-talet, dock hävdar en del källor i början
på 1870-talet. Han som byggde huset var läkare E.M. Grenholm. Han ägde en tid Storgatan
27 i Östersund och han hade Framnäs som sommarbostad.
Denne Grenholm var bl a Lasarettsläkare i Östersund åren 1858 – 1869. Han tjänstgjorde
efter Pehr Rissler. 1876 lämnade Grenholm sitt Framnäs och Östersund för att bli provinsialläkare i Vingåker. Efter honom ägde handlare Tahlén stället en kort tid. På 1880-90 talet
innehades Framnäs av en fru Berg, eller Gla-Hans-Märta som hon också kallades. Hon var
gift med O.P. Berg som förde gäster i en båt som kallades för Gurli, smeknamnet var Toddybåten, mellan staden och Framnäs. Framnäs var på den tiden ett mycket populärt värdshus.
Efter Märta så stod stället tomt i ungefär 30 år. Sedan köptes stället av trävaruhandlare
Smedsås som restaurerade upp stället igen. På en gammal karta upprättad av Leo Ruuth år
1885 så finns hela villastaden med inklusive Ruuthsvägen och Nybovägen. Där dagens Räntmästarväg går upp finns en gränslinje vilket det bakom står Framnäs ägor. Därefter stod
Framnäs obebott länge, förutom spökena. Varför det spökar här kanske kan förklaras på
följande sätt:
Det är byggt på en underjordisk källåder och därifrån hörs med jämna mellanrum och under
vissa geologiska förutsättningar ibland suckanden eller som när man spolar i toaletten. Det
går en del historier om detta spökande men dessa utelämnar jag.
Den 9 februari 1902 fanns följande annons införd i pressen: Obehörigt intrång å egendom
FRAMNÄS förbjuds vid laga ansvar.
45
Ångslupen Gurly
Byggd i Stockholm omkring 1880. Hon hade ett kravellbyggt träskrov med stor aktersalong.
Hon hade en högtrycksmaskin och stående ångpanna. Gurly var byggd som lustbåt till Drottning Sofia men slupen föll i onåd då drottningen råkade slå huvudet i den låga ingången till
salongen. Båten såldes därefter och hamnade i Näldsjön där svågrarna Olof Pettersson och
Johan Gustaf Sjölander på Västerön köpte henne. Det måste ha skett före 1886 eftersom Olof
Persson dog detta år. 1891 såldes Gurly till direktör O.P. Berg i Östersund. Där kom hon mest
att trafikera rutten Östersund – Framnäs Värdshus och fick smeknamnet Toddybåten. Framnäs
är som sagt ett kvarter som ligger mellan Frösövägen och Södra Strandvägen där tidigare Västervikssågen låg.
1909 köptes Gurly av Olof Staffansson i Änge, Kall och Gurly fraktades till sjön Juvuln.
46
1909 var G. Olsson kapten och 1910 trafikerade hon sjön Juvuln.
Det blev strängare spritrestriktioner 1917 och då kom tillvaron för ångsluparna att förändras.
En enkel tur med Gurly från Östersund till Framnäs kostade 10 öre på 1890-talet.
2011 är denna fastighet till salu och utgångspriset är 3 750 000 kr.
Kaptener på Storsjön var bl a O.P. Berg och G Olsson. Gurlys mått var:
Längd
Bredd
Djupg
12 m
2,85 m
1,5 m
FRIDHEM
Fridhem låg/ligger mellan Aspnäs och nuvarande frösöbron. Platsen besöktes frekvent av Trafik på 1870-talet. Detta Fridhem är en plats som skall ligga mot Fillstalandet. Hmm säger undertecknad. Undersöker vidare.
FRÖJDHOLMEN, se Myrviken
FRÖSÖBRON
Torsdagen den 4 september 1888 finns följande nedecknat:
Frösöbron var i söndags morse mellan kl 8 & 9 ånyo nära att brinna upp. Elden torde ha
Uppkomit av Birger som en stund innan passerat med nedfälld skorsten. Inget förbud än.
Det tycks ha hänt en del i Östersunds hamn denna sommar ty tisdagen den 11 september
1888, bara en vecka efter brandtillbudet på Frösöbron, visade flera av ångbåtarnas befälhavare
sitt missnöje mot det införda förbudet att använda ångvisslan i tid och otid för i ÖP står:
Natten mot måndagen hade ångbåtar visselkonsert ända till 2 på morgonen, detta för att visa
sitt missnöje med magistratens förbud mot detta. Folket arg, kaptenerna glada.
FRÖSÖ SJUKHUS
Frösö sjukhus byggdes åren runt 1914 så då torde bryggan ha nyttjats en hel del. Bogserångaren Aktiv bogserade pråmar lastade med ribb från Fannbysågen och kommen till Frösö sjukhus fick så patienterna kärra upp veden till sjukhuset. De var nöjda med att få snus som ersättning! Det var rådet till båtpersonalen – se till att ni har snus med er.
47
FUGELSTA
Kilander hade pråmbogseringar med Trafik och pråmen Balder till Fugelsta i slutet på 1800talet. Namnet Kilander är helt nytt för mig men han återkommer ofta i pråmbogseringssammanhang från flera bryggor med ingen eller liten persontrafik.
Fugelsta hade en brygga för transport av all den sten som transporterades till Östersund under
den tidsepok då staden höll på att byggas upp och innan lastbilarna blev dominerande. Innan
denna tidsepok rådde dock enklare förhållanden med spångar ut till pråmarna som skulle lastas.
1888 hade Gustaf trafik på denna sida av Storsjön och då låg Fugelsta brygga i turlistan. Onsdagen den 15 oktober 1890 ramlade en 38-årig man av ångslupen Gustaf vid Fugelsta brygga.
Han var rörd av starka drycker och han lydde inte kaptenens uppmaningar att inte vistas på
slupens tak under resans gång. Han blir så där när han varit in till staden, sade hans bror obekymrat. Undrar vad han tänkte när han såg sin bror drunkna. Liket hittades inte omedelbart.
Difteri var en vanlig sjukdom som grasserade i den här bygden i slutet på 1800-talet. 1894
drabbades en familj i Fugelsta av denna sjukdom, 4 döttrar i en familj dog.
I början på 1950-talet började min pappa att arbeta åt Östersunds kommun. Han fick då vara
med om att frakta sten från Fugelsta in till stadskajen med pråmen Staden I. I Fugelsta fanns
då en riktig brygga med räls dragen ända ut för att underlätta lastning på pråmarna. En del av
48
stenen höggs senare till av stenhuggarna på vintern, en del blev kantsten, dels den raka och
dels den så vackert svängda. En del stenblock fraktades i hela bitar till platsen där de skulle
användas och där höggs den till rätta proportioner av stenhuggarna. Ett exempel där den större
stenen användes är efter Storsjöstråket som tyvärr ännu ej är färdigbyggd och med den fart
som råder för tillfället kommer det att dröja innan den blir klar.
När Vallsundsbron skulle byggas fick en ny brygga byggas i Fugelsta. Denna brygga kom mer
att likna en riktig kaj. Denna brygga låg ½ - 1 km väster om den gamla stenbrottsbryggan. När
bron så var färdigbyggd 1998 så revs denna brygga, tyvärr. Allt enligt de nya miljöplaner som
utarbetats på senare tid.
Resterna av Fugelsta brygga ägs numera av Östersunds kommun. Ångaren Östersund var dit
sommaren 2002. En brygga som ligger i lä för de flesta vindar.
FUNÄS
1852 bröts det ut ett torp från den mark där den senaste bryggan byggdes i Funäs. Denna den
första bryggan låg ca 100 meter upp mot Sannsundet till jämfört med den nuvarande på sjöns
västra sida. 1888 började flera av Storsjöbryggorna att trafikeras, så även Funäs och det var
Bergsbåten som kom på besök då den gjorde Hovermoturen.1892 trafikerades bryggan av
Östersund på fredagar då hon gick från Östersund till Berg. Samma sak på söndagar. Under
högsäsong anlöptes denna brygga endast vid Kövraturerna. Det finns fortfarande rester kvar
av denna brygga.
Den nya bryggan byggdes 1915. Det fanns ingen riktig väg till Funäs förrän 1937 så de anlitade ångbåtarna för trafik mellan bl a Funäs och Hackås som ligger mittemot Funäs. Avståndet är 3 km. Hackås hade även en kvarn som man anlitade. Man kom till Hackås på kvällen
med säden och på morgonen var den mald. Allt som man behövde fick man köpa i Hackås.
De boende i Funäs åt mycket fisk, främst harr och sik. Min sagesman suckade när han berättade detta, omständigheterna gjorde att fisk blev en naturlig föda ty man var ej så välbeställda.
Man anlitade även ångaren Östersund för extratransporter, bl a på våren då djuren skeppades
till Kövra fvb till Hållbergsbuan. På hösten var det återfärd till Funäs. Under beredskapstiden
hade man isväg på vintern mellan Funäs och Hackås.
Timmerbogserarna tog lä vid denna brygga då vädret var svårt, främst Öring och Framåt. Det
var den nordliga och nordvästliga vinden som var besvärlig för bogsering. Bryggan erbjöd då
ett bra skydd. Var det sydlig vind låg däremot bryggan illa till. Blev bogserarna liggande
länge så handlade man mat och potatis i Funäs.
När man anlöpte bryggan fick man se upp med en sten som ligger på höger sida om man tittar
från bryggan söderut ned mot Hoverberg.
1947 tog det slut med ångbåtstrafiken på denna brygga och nu finns bara rester kvar av bryggan.
49
GALHAMMAR
Ångaren Bergsviken byggdes inte inne i Svenstavik som man kanske kan tro. Hon byggdes
norr om Svenstavik, ca 200 meter norr om nuvarande Hällbergs åkeri. Det var hantverkare
från orten som byggde ångaren eftersom man tyckte att det var för dyra transporter med de
andra ångbåtarna på sjön.
Vid Galhammar är det inte fråga om en brygga utan det har funnits två under årens lopp.
Jonas Jönsson begagnade en ångbåtsbrygga samt en uppkörsväg till densamma norr om Galhammarudden. 1884 blev han tvungen att avträda denna brygga som troligen var byggd på
1870-talet. Upphovsmännen till denna brygga var herrarna Westberg och Wallmark. Efter det
att dessa två herrar varit tvungna att avträda bryggområdet 1884 så byggde de en ny brygga
vid vad som idag kallas avlägget. Denna plats ligger alldeles norr om den första bryggan. Det
finns ett foto från 1912 – 1913 på denna brygga.
I augusti 1880 möttes redarna för Östersund och hjulångarna Carl XV och Odin då de hade en
del ouppklarade affärer, undantaget åren 1878 och 1879. Tydligen hade Östersund inte betalat
avgift för tillägg vid Galhammarbryggan 1875 för 75,- kr, 1876 för 100,-. Konkurrensen var
hård och det var kanske inte så roligt att behöva betala till ett konkurrentrederi. Dock löstes
problemen i samförstånd. År 1880 skötte Östersunds Ångbåts AB sina bryggavgifter på ett
bättre sätt vid Galhammars brygga.
50
År 1884 hade Robert Fresk försändelser till Galhammarbryggan. Det är grunt efter denna
strand så det har varit svårt för ångbåtarna att angöra dessa bryggor. Idag finns det en annan
brygga i direkt anslutning till festplatsen men det är för grunt för att Thomée och Östersund
ska kunna angöra denna brygga. Den är anpassad för småbåtstrafiken.
Den 11 augusti 1887 gick Thomée till Galhammarbryggan. Det skulle förekomma dans och
lekar på det naturskönt belägna Galhammars boställe.
Ingemar Dahlänger skrev följande om Galhammarens bryggor i Berg och Åsarne 1993:
När den första av Storsjöns sydligaste bryggor byggdes är svårt att klarlägga på året. En sak
tycks emellertid vara klar; den första Galhammarbryggan anlades någon gång under 1870talet. Det har nämligen funnits två ångbåtsbryggor i Galhammar, den första vid Galhammaruddenområdet. Vägen ned till bryggområdet syns fortfarande i närheten av Galhammarbäcken.
Vid Galhammarbryggan låg också det militärmagasin som senare revs och kördes på Storsjöisen till trakten av Sannsundet – Dillne. De värnpliktiga från bl a Vemdalen, Klövsjö och övriga delar av södra Jämtland och Härjedalen marscherade till militärmagasinet i Galhammar
där de antagligen fick viss utrustning inför den vidare båtfärden mot Frösö läger. Bryggan
och magasinet låg alltså på det gamla militieboställets mark, således en fullt logisk koppling.
I sinom tid kärvade det tydligen till sig i relationerna mellan markupplåtaren Kronan och
brygganläggarna Westberg och Wallmark. År 1884 ådömdes de nämligen att avträda bryggområdet och därmed avveckla båttrafiken i Galhammar.
Det blev emellertid en ny Galhammarbrygga, lokaliserad till vad som numera kallas avlägget.
Dess tillkomst och vidare historia är tyvärr helt obekant. P Tannlund tog ett fotografi av rallarna och i förbifarten fick han med Galhammarbryggan i bakgrunden, den enda kända bilden
av denna anläggning. Fotot är taget 1912 – 1913. Vem som lät bygga denna brygga är som
sagt obekant, likaså när den togs ur bruk och senare revs. Vissa lämningar har varit synliga
ända till senare år.
51
En gång när en öltunna hade ställts av på bryggan i Galhammar rodde ett gäng ungdomar dit
och borrade hål i bryggan och tunnan och tappade ölet i medhavda krukor. Det var ca 100 liter öl i ekfatet.
Timmer drogs härifrån av bogserare under flottningsperioden. 1916 utförde Aktiv´s besättning
en del timmerarbete vid Galhammarbrygggan, bl a gallring. Bryggan var ganska lång men ändå var det svårt för ångbåtarna att angöra den. När Tegefors skulle bogsera timmer från Galhammarviken fick hon ankra upp en bit från bryggan och sedan spela ut timret och timmerbommen.
Ångaren Bergsviken anlöpte denna den senare bryggan, detta trots att Bergsviken hade ett
stort djupgående.
Upphovsmän för bägge Galhammarbryggorna:
Wallmark och Westberg
Bryggfaktorer/ägare
Första bryggan tom 1884 Jonas Jönsson
Andra bryggan
1885 – 1891
1891 – 1896
1896 – 1898
1898 – 1902
1902 – 1906
1906 – 1924
Molin
Jon Larsson och Carl Liljfelt
Jonas Johansson och Carl Liljefelt
Algot Häggmark och Carl Liljefelt
Carl Liljefelt
Fanjunkare Bäckman
GRIMSVED
Grimsved ligger mellan Håkansta och Vällviken på Storsjöns västra sida. Att platsen har haft
ångbåtstrafik förbryllade både mig och Alf Nilsson som bor granne med platsen ifråga. Trafik
drog emellertid pråmar till Grimsved så platsen måste ha haft en någorlunda bärkraftig
brygga.
GÄRDSTA
Ett annat ställe som hyllades av stadsborna var, enligt gamla dagböcker, hos fanjunkaren Festin i Marby, där de i hans storstuga fick tråda dansen i lust och gamman, alltid mottagna av
värdfolket med en aldrig sinande gästfrihet på äkta jämtländsk plägsed. Man hade åkt med
Framåt till Gärdsta. Gärdsta och Marby är troligen samma brygga.
52
Midsommarafton 1850 inträffade en drunkningsolycka mellan Gärdsta och Orrviken. Följande är nedtecknat:
Det erinrades i bladen om den sorgliga händelsen som inträffade år 1850 då på en gång 9
personer drunknade, alla tillhörande samma familj. De voro från Höla i Hallen. Bonden hette
Olov Andersson och hustrun hette Brita. En gift dotter var bosatt i Sunne och far, mor och
fem barn, sonhustrun och två av hennes barn skulle i en liten roddbåt ro över sjön och hälsa
på i hennes hem. Det synes hastigt ha blåst upp till storm, den bräckliga båten vräktes omkull
och alla ombord funno sin grav i djupet. Sju av de drunknade påträffades så småningom men
liken av Olov Andersson och hans yngste son hittades aldrig.
En bonde från Gärdsta med namnet Olov Persson var nere vid sjön. Han såg olycksbåten
komma mycket hårt lastad. Olov Persson såg även att ett oväder inte var långt borta så han
försökte göra dem uppmärksamma både med rop och vinkningar men utan resultat.
1892 anlöptes denna brygga av antingen Östersund eller Thomée fredagar och lördagar då de
gick från staden till Kövra.
53
Sahlin, som var en besättningsman på Thomée, berättade följande:
En gång när vi skulle angöra Gärdsta brygga i storm ”klev” Thomée över bryggan med fören. Bryggan höll men ett bastant järn i bryggan slog hål i durken i köket.
1921 fick Gärdsta ångsåg sin ångpanna reparerad av Waplans för 232,-. Som sagt, det var gott
om sågar runtom Storsjön.
Gärdsta hade två bryggor, den ena tillhörde byn och den låg ca 100 meter norr om sågens
egna brygga och i direkt förlängning av vägen. Vid Gärdsta brygga arbetade Lennart Håkansson som bryggfaktor på 1930 och 1940-talet. Thomée kom dagligen vid 18-tiden med gods
från staden. Detta gods låstes därefter in i ett magasin som var placerat vid bryggan. Vid 8-tiden på morgonen kom så Thomée på sin resa in till staden och nu lastades hon med folk, djur
och gods, bl a hö, säd och grisar som skulle in till staden. Under kriget såldes och transporterades mycket kastved.
Ångbogseraren Gärdsta låg vid sågens brygga och sågen ägdes av Martin Frumerie. En Olle
Nilsson var kapten på Gärdsta på 1930-talet. Robert Persson, Hallen, var maskinist dels på
ångsågen och dels på ångaren Gärdsta i början på seklet och framgent. Han fick goda vitsord.
Han var även eldare på Thomée åren 1934-35.
Olle Andersson var maskinist på ångbogseraren Gärdsta 1936 - 1937 och hon var då sysselsatt
med bogsering mellan Fannbysågen - Gärdsta - Trångsviken. Hon bogserade även en pråm.
Pråmen hade tidigare varit ångaren Tor (ej hjulångaren). Pråmen hade ett dåligt skrov. Ångaren Gärdsta´s dåvarande ångmaskin var en Karlstadsmaskin på 65 hk. Hon var godkänd för 60
passagerare utom- och 75 passagerare inomskärs. Hon bar namnet Gärdsta under åren 1914 1958. Enligt dokument ska Saga, som hon hette innan, ha fått namnet Gärdsta II 1914. Det
står: Den gamla, delvis utslitna bogserbåten Saga döptes om till Gärdsta II.
Gärdstasågen hade även en pråm som bar namnet Gärdsta före pråmen Tor. Gärdsta var en
stor pråm och hon lastades med sågat virke som bogserades till olika bryggor på Storsjön.
Mycket virke bogserades även till Trångsviken.
From 1921 och ett antal år framåt var Fabian Björklund pråmförman på Gärdstapråmen. Denna pråm var Storsjöns största pråm och den fick Vålbackspråmarna att se oansenliga ut. Det
var Gunnar Johansson i Digernäs, son till riksdagsmannen Johan Olofsson, som ägde både
pråmen och bogseraren Gärdsta.
Gärdsta ägdes en tid av Gärdsta ångsåg och hade sin hemmahamn vid Gärdsta ångsåg, en
brygga som var belägen alldeles bredvid byns brygga.
1949 fanns bryggan fortfarande med i Thomées turlista.
Undertecknad besökte stranden måndagen den 15 september 2003 men kunde inte hitta någonting som påminde om en brygga i närheten av den gamla sågen. Bryggområdet har blivit
gräsmatta.
54
GÄRDSTAVIK
Om ångaren Framåt skrevs bl a följande ned rörande ångarens trafik på 1870 & 1880-talet:
Som förut sagts måste utvägar göras för att sysselsätta båten. Ett sådant var att om hösten gå
upp med pråm i Myssjöviken och där bland befolkningen dels i Myssjö och dels i Oviken inköpa potatis och lasta densamma för transport till Waplans bränneri med god förtjänst.
Runt sekelskiftet fanns det ett sågverk i Gärdstavik och det bogserades timmer dit. Sågat virke
transporterades därifrån i pråm. Vid den här tidpunkten var det en rejäl rusch i det här området. 1916 bogserade Aktiv timmer från stranden vid Myssjö kyrka till Gärdstavik. Bogseringen tog tre timmar. Man kan av ovanstående utläsa att Gärdstavik var en renodlad godsbrygga.
En flotte från Myrviken till Trångsviken med ved som var buntad steg till ett pris av 6 300
kronor och bogserades av Framåt.
Bryggan var alltså i första hand en brygga för bogserbåtar. Bryggan fanns troligen kvar tom
slutet av 1920-talet, ev till början av 1930-talet.
HACKÅS
Redan 1866 hade Hackås ångbåtstrafik då hjulångaren Odin gick dit. Bryggan torde ha varit
av enklare modell för 1874 byggdes den nuvarande bryggan. Gods kom till Hackås med båt
och därefter transporterades gods till Näcksta brygga vid Näckten.
1877 hölls ett lantbruksmöte i Hackås och Framåt gick från järnvägsbryggan i Östersund ½8
fm som man skrev. Åter på aftonen.
Den 18 augusti 1894 körde Carl XV på grund vid Hackås brygga. Det rådde dimma vid tillfället. Thomée och Östersund fick hjälpa till och dra loss Carl och inga skador hade uppstått
på hjulångaren.
1896 kostade en biljett över till Funäs 0,75 kr. Hackås kom att vara centralpunkten för Funäs
under många år. Siste bryggfaktorn i Hackås var Schönberg, en man som var allt i allo i byn.
55
Bogseraren Framåt hade sin hemortsrätt i Hackås och det hände att hon bunkrade ved vid denna brygga.
Timmer som hade fällts i närheten av sjön Näckten flottades via Lillån och Billstaån ut till
Storsjön där timmerbogserarna hämtade timret.
56
Hackås besöktes av Thomée i september 2001 på den bryggresa vi gjorde det året. Bryggan är
stor och fin och på bryggan finns ett litet hus som inrymmer ett litet sjömuseum som visar
ångbåtstrafiken på Storsjön. Bryggan ligger alldeles vid Hackås kyrka. Det är en trevlig omgivning vid bryggan.
Bryggor kan användas till mer än att förtöja båtar vid. Den 3 juli 2004 gifte sig Anne-Maj Elizabet Larsson och Andrew Perry Angell på Hackås brygga. Vigselförrättare var kommunstyrelsens ordförande i Bergs kommun, Monica Hallqvist.
HALLEN
I augusti 1890 hölls ett missionsmöte i Hallen och båtresan från Kläppe till Hallen kostade 30
öre. Det var vanligt med missionsmöten runt Storsjön.
1896 kostade en båtbiljett till staden 1,25 kr och till Berg kostade biljetten 0,85 kr.
Hallens brygga hade livlig ångbåtstrafik, från 1902 tom 1930 var det ångaren Tor som anlöpte
denna brygga på sin resa till Arvesund. Efter 1930 var det Thomée som övertog en del av
Tor´s gamla turlista. De andra ångbåtarna på Storsjön hade också turer till Hallen, det kunde
vara allt från bärplockare till kyrkturer som lustturer som förekom. 1949 fanns Hallen med i
Thomées ordinarie turlista.
1974 och några år framöver abonnerade Frälsningsarmén Thomée för turer till Hallen i midsommartid.
57
Hallens brygga besöktes av Thomée och Östersund 2001 och 2002. Hallens brygga är en av
Storsjöns mäktigaste bryggor med rejäla pollare vilket gör det lättsamt att förtöja vid bryggan.
Ångaren Östersund brukar angöra Hallens brygga årligen. På senare år utgår man från Hallens
brygga vid Storsjötrollingen, en fisketävling som har SM-status. Då är hela bryggområdet
hamn för många och rejäla fiskebåtar.
HAMMARNÄS
På 1850-talet fraktade Jemtland bl a potatis från Hammarnäs.
1949 ingick Hammarnäs i Thomées turlista. Hammarnäs var en godsbrygga. På senare år har
Hammarnäsbryggan renoverats för mycket pengar. Den gamla bryggan var i ett mycket dåligt
skick och sorglig att beskåda innan den renoverades nu i slutet av 1990-talet. Det finns fina
förtöjningsmöjligheter och även toaletter men i övrigt är det inte så många begivenheter i närheten. Bryggan besöks av en del fritidsbåtar nu för tiden.
Lördagen den 12 juli 2003 var det hemvändardagar i Arvesund och ångaren Östersund gjorde
en tur från Arvesund till Hallen och därefter till Hammarnäs brygga som ligger mittemot Hallens brygga. Denna brygga måste närmas rakt utifrån sjön då det är grunt på bägge sidor om
infartsleden. Vädret var underbart vackert och gudstjänst skulle hållas i det fria. Från ingenstans kom ett skyfall av sällan skådat slag. Folket sprang som yra höns och till sist fortsatte
det hela ombord på Östersund. När alla människor hade bänkat sig på båten kom solen och
värmen tillbaka. Många rödblommiga ansikten torkades.
58
2004 gick Östersund hit på en resa från Arvesund via Hallen. Bryggan bör nog ses över igen.
Denna brygga måste anlöpas rakt ut ifrån sjön från Hallen sett då det är grunt på bägge sidor
om infartsleden.
HAMMARNÄSVIKEN
Här går meningarna isär huruvida det har funnits någon brygga eller ej. De som arbetat på
flottningsbåtarna hävdar att det inte funnits någon brygga i Hammarnäsviken. Platsen var väl
vald vid de tillfällen flottningsarbetarna ville gömma sig för sina chefer med sina flottningsbåtar. Viken erbjöd ett perfekt gömställe, fråga Viggepöjkan!
Åter till bryggan, flottningsföreningen höll till här som sagt. Naturligtvis hade de förtöjningsmöjligheter för sina flottningsbåtar men att gå så långt som att kalla det för en riktig ångbåtsbrygga torde vara att ta i.
HARA
Byanamnet Hara kommer från Haraån. Byn omtalas för första gången i ett brev från 1362.
Då ångaren Östersund tappade sin propeller vid Hara brygga uppstod en av de mest kritiska
händelser ångaren varit utsatt för.
1938 gick Östersund på grund vid Hara alldeles vid bryggan i mycket dåligt väder den 1 december. Kaptenen tog fel på ett båthus och brygghuset. Lyckligtvis var farten mycket låg så
inga skador uppstod. Efter att ha stuvat om lasten akteröver så kunde hon ta sig loss för egen
maskin.
59
Thomée besökte denna brygga i september 2001 i vackert väder. Bryggan är stor och rejäl
men pollarna sitter innanför ett bastant staket som satts upp alldeles vid bryggkanten vilket
nästintill omöjliggör en förtöjning utan att skada staketet. Det finns grillmöjligheter och grönområdet är mycket vackert. Bryggan renoverades 1994. 2004 var det följaktligen 10 år sedan
bryggan renoverades och pga. av detta gjorde Thomée en specialtur till Vattjom och Hara
bryggor. Vädret var vackert men tyvärr var uppslutningen ej bra. Thomée gick i stort sett utan
passagerare till Hara där det trots allt var festligheter och som hade en stor publik.
HJÄLMTORPET
Det fanns ett café vid Hjälmtorpet men någon större brygga finns ej omnämnd. Terrängen är
inte den lättaste för tunga transporter från sjön och uppåt. Man kan se att norr om Bergvik och
runt Frösöns norra landtunga fanns det inga bryggor förrän man kom runt till Kungsgården.
HORNSBERG
Villasamhället Hornsberg började byggas 1886, hundra år efter det att Östersund blivit stad.
Namnet Hornsberg kommer av att provinsialläkaren Rissler var gift med en kvinna som hette
van Horn. En del källor anger von men det skall vara van Horn. Omgivningen består bl a av
ett berg. Hon hade fått detta skogsområde i brudgåva och senare fick området namnet Hornsberg pga av ovan beskrivna omständigheter. Rissler levde åren 1781 – 1866. Han och hans fru
flyttade in i Hornsbergs första hus 1818. Lantmätare Ruut var upphovsman till Hornsbergs
första stadsplan som kom till i slutet av 1800-talet.
60
Så här såg det ut på Hornsberg år 1908-1912 enligt Calise Ifren. Vid bron låg ett fåtal byggnader. Till vänster låg Dalhems bryggeri mellan Frösövägen och Storsjön. Folkskolan vid Runda
torget flankerades till vänster av Villa Boo, lantmätare Magnus Mattssons villa i hörnet av
Frösövägen, Trädgårdsvägen och Dalhemsvägen. Till höger låg grosshandlare Paul Olssons
frontespishus med veranda och balkong samt takterass i hörnet av Hornsgatan. Området mellan dem var obruten terräng. Gatubelysningen lyste med sin frånvaro, varför Paul O, kallad
Lill-Påll, på gaveln mot Hornsgatan lät uppsätta en ellampa, döpt till Pol-stjärnan.
Vid Runda torgets nordvästra hörn låg ett café som hette Concordia, bredvid detta fanns ett
stort brunmålat hus där det ansågs spöka.
Hornsberg begränsades i norr hitom Alpbacken och i söder av Runda torget och den då välkända stora tallen. Hornsberg kom att växa och då Frösön inkorporerades med Östersund
1971 hade gränsen flyttats i söder ända mot Aspnäs och Frösödal.
Hornsberg hade två bryggor. Den ena bryggan låg vid det södra brofästet till den gamla bron.
Vintern 1913/1914 byggdes Hornsbergs kaj.Här låg även ett kronomagasin som tidigare hade
legat vid Frösö läger. Detta magasin revs senare och flyttades till I 5. Denna flytt skedde före
1923.
1916 körde Aktiv folk från Kungsgården till Hornsberg. Vålbackens tegelbruk betalade 9,- i
bryggavgift detta år för nyttjandet av Hornsbergs brygga. Aktiv tycks ha varit en flitig besökare vid denna brygga vid den här tidpunkten.
61
Hornsbergs andra brygga var den som låg vid vad som senare kom att även kallas för Runeborg, detta dock långt innan Lindgren byggde sitt dans- och nöjespalats här. Lindgren köpte
området 1937-38 och det revs 1957. Den stora danshallen rasade ihop vid ett tillfälle. Det var
ungdomarna som gav platsen smeknamnet Runeborg. Kvarteret heter läkaren. Danspalatset
Runeborg stängdes den 1 april 1962. Runeborg låg söder om Risslersgatan.
Norr om brofästet fanns den ena bryggan som även hade benämningen kaj och även ett varv
låg här. Detta varv hade fått elström redan 1898. På Hornsbergskajen fanns det alltid mycket
ved. Hjulångaren Jemtland byggdes och sjösattes den 17 juli 1847 och vissa hävdar att hon
byggdes här medan en del säger att hon byggdes på Dalhem. Nu är det nära mellan dessa båda
platser och då Jemtland byggdes fanns det knappast någon riktig brygga, därav de båda uppgifterna.
Det finns ett foto som visar den norra Hornsbergsbryggan som låg norr om Oscarsbron. På
bilden ser man att bryggan var rejäl trots att den var i dåligt skick.
Anton Assmundson var i slutet på sin karriär kapten på Framåt. Då Framåt ej var i arbete låg
hon förtöjd vid den ena av Hornsbergsbryggorna, den som låg vid slutet av Hornsgatan, söder
om Oscarsbron. Även här finns ett ganska bra foto på bryggan där Framåt ligger under påeldning. Assmundson bodde i kvarteret och han hade full kontroll över sin båt. Slaktare Gulle
bodde också i denna bryggas närhet.
Det fanns ytterligare en brygga på Hornsberg ty rådman Fjellmans privata brygga anlöptes av
Thomée på en lusttur 1891. Thomée körde även Frösö runtturer med Fjellmans brygga som
utgångsbrygga. 75 öre kostade turen och man kunde kliva av vid Rödösundet vid Tibrandshögarna eftersom Thomée körde två turer vilket gjorde att man kunde kliva av på första turen
och därefter fortsätta på Thomée´s andra tur runt Frösön. Vi ser här att det var inte en självklarhet att Storsjöns ångbåtar utgick från Östersunds hamn.
När vi nu är på Hornsberg kan nämnas att det funnits 14 handelsträdgårdar på Frösön. Dessa
följer nedan:
FRÖSÖNS HANDELSTRÄDGÅRDAR
1.
Branténs växthus och trädgård, Fritzhem.
2.
Åkerströms handelsträdgård, Mariedal.
3.
Fritzhems handelsträdgård.
4.
Fredrik Johanssons handelsträdgård.
5.
A. F. Carlssons handelsträdgård, Frösödal. Övertogs av Herman Östervall och
fick namnet Frösdals handelsträdgård.
6.
Horntorps handelsträdgård. Innehavare var August Asplund. Trädgården låg i
hörnet Fritzhemsgatan/Fjällgatan.
62
7.
J. M. Johansson, senare J. A. Vestmans trädgård, Bergvik senare Hornsber.
Trädgården låg vid Esplanadgatan/Hornsgatan 26.
8.
Nils Anderssons handelsträdgård, Hornsberg. Trädgården låg vid Esplanadgatan/Hornsgatan 36.
9.
Gustav Thalins handelsträdgård, Hornsberg. Trädgården låg vid Fredsgatan/Fjällgatan 42.
10.
K. A. Lagerqvists handelsträdgård, Fritzhem. Trädgården låg vid Esplanadgatan/Hornsgatan 32.
11.
Erik Larssons handelsträdgård, Bergvik. Trädgården låg i sista kvarteret till höger när man åker Bergsgatan mot Frösö Zoo.
12.
A. T. Lindgrens handelsträdgård, Fritzhem. Den låg efter Nybovägen och kallades för Frösö Trädgård.
13.
Nils Nowens handelsträdgård låg vid Stensgården i Valla.
14.
Trädgården vid Hospitalet, Öhnet.
På 1870-talet startade trädgårdsmästare F. Winhstedt en handelsträdgårdsrörelse i Östersund.
Han omnämnes som pristagare för sina trädgårdsalster 1879. På 1880-talet fanns i Östersund
en trädgårdsmästare vid namn Nilsson. Man kan här nämna att handel och mångleri med trädgårdsalster alltid har skett i större eller mindre omfattning.
1.
Brantens växthus och trädgård, Fritzhem. År 1884 började en från Norge inflyttad man vid
namn E. Guldbrandsson att driva en handelsträdgård i Östersund. Den var belägen på en vretlott öster om nya begravningsplatsen. Här odlades grönsaker men han övergick snart till
blomsterodling. Vid sin död 1915 hade han en butik i staden. Handeln med blommor hade
blivit så omfattande att en firma under namnet Guldbrandsons frö- och blomsterhandel startades. En son fortsatte med rörelsen men han dog inom några år. Änkan fortsatte med rörelsen
till sin död 1924. Då hade blomsterhandeln utvecklats så att den kunde räknas till en av de
förnämsta i Norrland.
Man anställde en trädgårdsmästare vid namn Brantèn. Det var Brantèn som ledde till rörelsens
egentliga uppsving. När änkan avled 1924 var det naturligt att Brantèn skulle överta rörelsen.
Det gamla firmanamnet har han behållit. Det område som hela tiden brukats har Landstinget
visat sitt intresse för, det är för sjukhusbyggen. Så en flyttning har blivit nödvändig. Mark på
Fritzhemsorådet på Frösön har inköpts för detta ändamål. Ingen ändring i driften har skett i
firmanamnet. Det nya är att firman numera tillhör föreningen Blomsterförmedlingen. Det innebär att man förmedlar blomsterbeställningar till vilken ort som helst inom riket och grannländerna.
63
2.
Åkerströms handelsträdgård, Mariedal. År 1883 startade skogsinspektör F. W. Tigerhielm en
handelsträdgård på Verkön. Här uppfördes växthus och drivbänkar mm. En trädgårdsmästare
anställdes för skötseln av det hela. Läget för en sådan anläggning var gynnsamt, kanske en av
de bästa i länet. Rörelsen hölls i gång i ungefär ett decennium med växlande framgång. Trots
att ön hade bytt ägare, ungefär år 1885 köpte Behm det. Behm hade inget större intresse för
trädgårdsodling. Trädgårdsmästarna på Verkön var under de två första åren var en Hagström.
Efter honom kom A. F. Carlsson som emellertid slutade efter tre år. Han startade en egen rörelse först på Norderön och sedan i Östersund. Carlsson efterträddes på Verkön av C. A. Åkerström som var trädgårdsmästare åren 1888 – 1891. Därefter flyttade Åkerström till staden
där han fick tjänst på Cavallins blomsterhandel. År 1896 började han med en egen handelsträdgård. I början med blygsamma odlingar på arrendejord. Sedan köpte Åkerström en vretlott
som var belägen mellan I 5:s område och nya Åsvägen.
Snart kom Åkerström att behöva mer jordområde för att kunna öka sin odlingsverksamhet ty
efterfrågan ökade. 1907 köpte han egendomen Mariedal på Frösön. Här har Åkerström med
sin stora arbetsförmåga och sakkunskap skapat en trädgård med gott anseende. Huvudodlingen var köksväxter av alla slag. Till sin hjälp hade han omfattande drivbänksanläggningar. Han
uppförde även särskilda hus för odling av bl a tomater och gurkor. Under hela tiden har odling
av jordgubbar hallon och vinbär förekommit. Åkerströms handelsträdgård hade under hela sin
verksamma tid ett namn om sig att ha produkter av utmärkt kvalité. Särskilt trädgårdens
blomkål vann beröm och anseende. Åkerströms trädgårdsalster fanns att köpa i staden dagligen sedan 1902 från Saluhallen och stora torget i Östersund. Numera är både Åkerströms
handelsträdgård och Saluhallen nedlagda.
3.
Fritzhems handelsträdgård anlades 1895 av grosshandlare N. O. Näs vilken då var ägare till
denna gård och största delen av det som idag kallas för Fritzhems villastad. Som
trädgårdsmästare anställdes A. F. Forssell. Från början hade man ett 60-tal drivbänksfönster
och ett växthus. Odlingen igångsattes med rot och grönsaker i kalljord, i drivbänkarna odlades
småplantor för utplantering, i växthuset diverse blom- och bladväxter som rosor mm.
Redan under det första året så kunde alstren säljas på stadens torg. Året därpå utökades antalet bänkfönster med ungefär 100 stycken. Även jordbruket utökades så att man nu hade över
en hektar jord. Året därpå utökades jordytan ytterligare. År 1897 deltog trädgården i jubileumsutställningen i Stockholm med alster från såväl kalljord som drivbänkar. Man hemförde
ett pris från den tävlingen, en större silvermedalj. Ett liknande pris erhöll trädgården vid ett av
Hushållningssällskapet anordnat jordbrukarmöte i Mörsil.
År 1898 avgick Forssell som trädgårdsmästare för att kunna ägna sig åt sin egen rörelse. Trädgården övertogs på arrende av en från Medelpad inflyttad trädgårdsmästare, Fredrik Johansson. Under de 10 åren som Johansson innehade arrendet ökades drivbänksodlingen avsevärt.
Detsamma gällde odlingarna på kalljord, i synnerhet jordgubbarna. Affärerna gick bra och år
1908 lämnade Johansson arrendet för att starta egen rörelse på en fastighet ovanför Fritzhem.
Fritzhems handelsträdgård övertogs nu av trädgårdsmästare K. A. Lagerqvist som förut varit
anställd hos konditor Levin på hans trädgård i Odensala. Lagerqvist drev trädgården i 5 år
utan att några större förändringar inträffade. Våren 1913 övertogs trädgården av
64
trädgårdsmästare H. Risell som tidigare varit anställd hos Guldbrandssons. Efter några år så
köpte han en del av trädgården. På den biten så omlade han odlingen till i huvudsak blommor
som han sålde från en blomsterhandel i staden. Blomsterhandeln överlät han efter några år till
fröknar-na Mattsson. Trädgården och med den förknippade odlingarna drev han vidare under
namnet H. Risells handelsträdgård.
4.
Fredrik Johanssons handelsträdgård. När Johansson lämnade arrendet på Fritzhems trädgård
år 1908 (se under trädgård nr 3) så köpte han ett jordområde ca 1,5 hektar stort beläget högt
uppe under Östberget för att där starta en handelsträdgård. Hans trädgård låg i kvarteret Pastorn, vid Rosenhillsvägen, eller som det står i 1913 års kalender: Alpstad, Östberg. Odlingarna
blev baserade på grönsaker och rotfrukter men även rosor förekom. De salufördes i staden, till
länets luftkurorter och till större stationssamhällen. Även bärodling startades, särskilt jordgubbar blev föremål för massodling. Det hände en del år att jordgubbarna till och med såldes till
Stockholm i avsevärda mängder. Fredrik Johansson var en driftig odlare och när han avled år
1917 så var affären gott upparbetad och dess alster välkända och omtyckta. Änkan övertog
driften och med hjälp av sonen så drev de firman under oförändrat namn.
5.
A.F. Carlssons handelsträdgård, Frösödal. Övertogs av Herman Östervall och fick namnet
Frösödals handelsträdgård. Här måste Cavallins blomsterhandel nämnas. Den var från slutet
av 1880-talet och några decennium in på 1900-talet stadens förnämsta blomsterhandel. Upprinnelsen var häradshövding Cavallins odlingar av grönsaker och blommor, dels på sin gårdstomt, Storgatan 3, och dels på sin vretlott norr om staden. Vretlotten låg en bit bakom cellfängelset där odling pågått sedan 1870-talet. Hela den Cavallinska familjen var intresserad av
trädgårdsodling så man startade en liten blomsterhandel år 1886 i samma gård.
Inom kort uppfördes växthus samt att odlingen utökades. År 1891 så anställde man en trädgårdsmästare vid namn C.A. Åkerström. En ökad försäljning på stadens torg blev följden av
hans anställning. År 1894 så anställdes A.F. Carlsson som övertog Åkerströms plats. Han blev
delägare i företaget genom giftermål med häradshövdingens dotter Carolina Cavallin. Allmänhetens förtroende för rörelsen växte och en utvidgning måste ske. Ett nytt växthus uppfördes
65
och drivbänksfönstrens antal utökades. Men Carolina Cavallin avled år 1906 och därmed
skedde en tillbakagång. Carlsson överlät blomsteraffären på en annan person och han ägnade
sig helt åt grönsaksodling. Han behövde mer odlingsjord och samtidigt drev staden processer i
frågan om donationsjord, där den Cavallinska trädgården ingick. Till följd av detta så köpte
Carlsson år 1911 en fastighet på Frösön som fick namnet Frösödal. Platsen låg i samma kvarter som Östbergsskolan ligger på idag. Här hade han en jordareal på ca 3 hektar och här sattes
en omfattande trädgårdsrörelse igång. Den omfattade alla slags rot- och grönsaker, bär, blommor och småplantor som hade god avsättning på stadens torg och i landsbygden. Det dröjde
inte länge förrän Carlssons trädgård fick namn om sig att vara den för den tiden förnämsta
trädgården. Det blev ej Carlsson förunnat att under någon längre tidsrymd fortsätta sin verksamhet. Han dog redan 1913 men redan innan fastigheten inköptes så hade han ingått i ett nytt
äktenskap. Änkan fortsatte sedan rörelsen med biträde av trädgårdsmästare Herman Östervall.
Med honom ingick änkan efter några år äktenskap. De båda fortsatte rörelsen under namnet
Frösödals handelsträdgård. Östervall var en skicklig köksväxtodlare och bänkman och han
gjorde att Frösödals alster mer och mer värderades av den grönsaksköpande allmänheten. En
utvidgning av odlingarna försiggick under en tid, i synnerhet drivbänksodlingen ökade.
6.
Hornstorp handelsträdgård låg i hörnet Fritzhensgatan/Fjällgatan. Bl a odlades hyacinter och
andra lökväxter av olika slag.
7.
J.M. Johanssons/J.A. Vestmans trädgård, Hornsberg. En norrman vid namn J.M. Johansson
började 1896 vid Bergvik att arrendera jord för att odla grönsaker. Efter några år så köpte han
en tomt i Hornsbergs municipalsamhälle där han fortsatte med sina odlingar. Hans välskötta
odlingar var ett nöje att skåda, det lämnade honom en god bärgning. När han avled år 1922 så
övertogs trädgården av trädgårdsmästare J.A. Vestman. Trädgården utgjorde ett gott exempel
på hur ett litet jordområde där odling och drift är intensivt kan lämna en stor avkastning jämfört med större trädgårdar. Denna trädgård låg vid Esplanadgatan/Hornsgatan 26.
8.
Nils Anderssons handelsträdgård låg på Hornsberg. Han inköpte 2 stycken tomter på Hornsberg år 1898. Från början hade han tillgång till 4 stycken bänkfönster men han utökade antalet till 120 stycken. Trädgårdens alster visade sig alltid vara av prima slag och de var begärliga av den köpande allmänheten. Avsättningen skedde på stadens torg. Denna trädgård låg vid
Esplanadgatan/Hornsgatan 36.
66
9.
Gustaf Thalins handelsträdgård låg också på Hornsberg. 1904 så startade han sin trädgård. För
ändamålet inköpte han 2 stycken tomter. I huvudsak bedrev han jordgubbsodling men även
grönsaker och blommor samt vinbär, hallon mm var föremål för odling. Denna trädgård låg
vid Fredsgatan/Fjällgatan 42.
10.
K.A. Lagerqvists handelsträdgård, Fritzhem. Han började sin bana som trädgårdsmästare hos
E.P. Levin i Odensala. År 1915 startade han en handelsträdgård i Hornsberg. Försäljningen
skedde på stadens torg och i Hornsbergs samhälle. Denna trädgård låg vid Esplanadgatan/Hornsgatan 32.
11.
Erik Larssons handelsträdgård låg vid Bergvik. Handelsträdgården startade 1922 så smått med
rotfrukter, grönsaker och blommor för att sedan utöka sortimentet. 1927 uppfördes ett mindre
växthus. Han sålde sina produkter på stadens torg. Sin trädgård hade han i kvarteret Glasmästaren. Det är sista kvarteret till höger när man åker Bergsgatan mot Frösö Zoo.
12.
A.T. Lindgrens handelsträdgård låg på Fritzhem. Handelsträdgården startade år 1924. Den inriktade sig mest på blommor men även jordgubbar och något på köksväxter. Det fanns två
stycken växthus, bägge var ganska rymliga. Avsättningen skedde på stadens torg och hemma i
trädgården. Den låg efter Nybovägen och kallades för Frösö trädgård.
13.
Nils Nowéns handelsträdgård låg på Stensgården i Valla. Nils kom inflyttande från Stockholm
via Östersund till Valla på Frösön. Där köpte han 1916 ett hemman, Stensgården. Det låg på
för trädgårdsodling synnerligen gynnsamt läge. Här startades en odling i stor skala som t.ex.
meloner och gurkor. För vattenbehovet, som var stort pga. trädgårdens läge och storlek, var
det ordnat så att det fanns en rörledning direkt från Storsjön. Vattnet pumpades på elektrisk
väg upp och fördelades i trädgården.
14.
Trädgården vid Hospitalet, Önet. Här fann man en av provinsens största anläggningar i trädgårdsväg, åtminstone i fråga om köksväxtodling. När anstalten togs i bruk 1914 så började
man genast att vidtaga åtgärder för omfattande planerings- och planteringsarbeten. Som trädgårdsmästare anställdes mellan åren 1915-1920 A. Tegelström och efter honom kom E. Ländell. Försäljningen av trädgårdens alster skedde bara undantagsvis, det mesta gick åt till internt bruk. Hospitalets planteringar och trädgård sköttes mönstergillt, det var en verklig sevärdhet.
Det kan nämnas att handel och mångleri med trädgårdsalster alltid har funnits så många personer är inte nämnda.
67
GUSTAFSBERG
Ungefär år 1880-90 inköpte magistern Robert Svensson en fastighet i Östberg, Frösön. Vid
Roberts död så övergick gården i sonen Gustaf´s ägo och den erhöll då namnet Gustafsberg.
1936 gavs en jubileumskatalog ut pga. utställningen i Östersund och i den fanns en artikel
eller reklam om man så vill för Gustafsberg. ”Pensionat Gustavsberg, Frösön, telefon 1760,
bekant för sin underbart vackra utsikt. Härliga gästrum. Förstklassig matsal. Öl. Tennisbana.
Solloggia. Bussförbindelse med stora torget varje timme. Vördsamt fru Eivor Fagerberg”.
Detta ställe låg vid Bygatan, dagens Bergsgatan, nedanför skidliften. Det var ett trevåningshus
och tennisbanan som låg ovanför Byvägen, huset låg nedanför. Enligt E. Chr. Genberg så
fanns stället kvar år 1948.
Idag så finns skidbacken Gustafsberg kvar och lever i högönsklig välmåga.
Ägare:
Byggåret och till ?? Robert Svensson med familj.
1910 – 1917 K.L. Malm, A. Pettersson, W. Pettersson.
1920 – ?? A. W. Dahlberg.
SILVERLING:
En löjtnant G.A. Silverling bodde vid Byvägen i slutet av 1800-talet.
Skidbacken Silverling ligger i direkt anslutning till Gustafsbergsbacken och Silverling är
barnbacken.
ROSENHILL:
Ca 1860 planterade Elis Lindström vackra och rika planteringar där.
En mamsell Helin anlade ett tivoli på Hornsberg, Hornsgatan 8 & 10.
Fritztorp byggdes år 1882 av Carolin Westberg
Runeborg stängdes den 1 april 1964.
Alla uppgifter från Mats Malmqvist, Frösön.
HOVERBERGSBRYGGAN
se Bergsbryggan.
Den såg som fanns i Hoverberg vid sekelskiftet låg vid nuvarande småbåtshamnen. Denna såg
hade ingen egen brygga, det mesta som sågades där kom att användas i den närmsta omgivningen.
Man kan tro att det var Svenstavik som var centrum i Bergs kommun på 1800-talet men så var
icke fallet. Fram till början på 1900-talet var det Hoverberg som var centralpunkten vilket vi
också ser i båtarnas turlistor där det står ”lastade för Berg”. Capri som ligger mittemot och nå-
68
got söder om Hoverberg var förstås en konkurrent. 1916 när Inlandsbanan drogs förbi Svenstavik blev det förändringar i maktbalansen.
HOVERMO
Hovermo har anor från 1300-talet och Hovermo utsågs till Sveriges Industriminne 2001 för
sin smedja, kvarn, ramsåg och kraftverk med många snillrika egenheter.
Hovermo´s brygga ansågs vara en svår brygga att angöra då omgivningen är ganska grund,
ändock låg den i ångfartygens turlista, i Östersunds fall redan 1877. Carl XV hade också Hovermo i sin ordinarie turlista 1877 på sin nedåtgående resa till Berg. Så var även fallet med
Östersund.
1878 kom Hovermo att besökas av både Östersund som Carl XV men en nyhet för året var att
bryggan kom att angöras av bägge fartygen på såväl ned- som uppgång till staden. I april1887
öppnades en flottled i Hovermoån från Tvärån för Tunadals bolag.
Thomée anlöpte denna Hofvermo brygga onsdagar 1892 på sin resa från Östersund till Berg.
Avgångstiden från staden var kl 14.00.
Under högsäsong anlöptes bryggan av Bergsbåten tisdag förmiddag och onsdag eftermiddag.
69
1898 var Thomée Hovermobåt under för- och eftersäsong. 1900 körde Thomée till denna
brygga för Östersunds nya ångsågs räkning.
Den 6 juli 1902 gick Tor en tur till Hovermo, detta i ett försök att slå sig in på den södra traden på Storsjön men man gav upp omgående.
Följande skrev Sahlin, mångårig besättningsman på Thomée vid sekelskiftet:
Nu har passagerarbåtarna en stark strålkastare som man låter söka efter bryggan i mörkret.
Annars kör man för full fart i nattsvarta mörkret om höstarna mellan bryggorna. Förr hade
man blott fotogenljus att tillgå. Då fick man klara bryggorna utan lyse av nämnvärd art och
lyste då ej heller någon lykta från bryggan kunde det vara nog så besvärligt. En gång när vi
var på väg in till Hovermo brygga i snötjocka kunde vi inte se något ljus från bryggan. På
Thomée var man nästan rådvill den gången. Intet ens det blekaste ljus från bryggan och intet
hade man att orientera sig med på båten. Farliga grund i bryggans närhet hade man också
att tänka på. Goda råd voro dyra, blott någon ändå kunnat ge något. Vi trevade oss fram
försiktigt, det blev att köra för sakta maskin framåt och likaledes tillbaka flera gånger innan
vi - som av en lyckträff - äntligen nådde den efterlängtade bryggan.
1911 anlöptes Hovermo av Thomée, Östersund och Bergsviken. Vi ser av handlingarna att
Hovermo var en viktig brygga.
1916 drog Aktiv timmer från Hovermo till Hammarnäs. Hon vältade även timmer i Hovermo.
Alldeles där Hovermoån rinner ut i Storsjön är det mycket långgrunt, en sandbank sträcker sig
flera hundra meter ut i sjön. En kanal grävdes mot kvarnen så att roddbåtar kunde ta sig in.
Det fanns minst 3 roddbåtsbryggor som var gjorda med riktiga stenkistor men med olika höjder så att de gick att använda vid olika vattenstånd.
Länstidningen intervjuade kapten Manne Eriksson den 12 juli 1973.
Storsjöskepparen Manne Eriksson i Oviken är en av dem som vet hur det var att jobba på
Storsjöns ångbåtar. Redan som 16-åring gick han till sjöss lidelsefullt intresserad av båtar
och sjöfart på Storsjön. På den tiden började jobbet ombord klockan 6.30 på morgonen för
att man skulle gå från Svenstavik och Kövra in till Östersund för lossning och lastning. Vanligtvis blev det en avstickare till Järnvägskajen i Östersund för att lasta gödning och mjölsäckar. Klockan två på natten var man tillbaka i Svenstavik, tog in ved, spolade och gjorde
rent däck, städade hytterna osv. Sedan fick man ligga till klockan fem men då var det dags för
nästa vända. En vår, den värsta han upplevt, låg man vid järnvägskajen och lastade 112
säckar gödningsämnen på fördäcket och i lastrummet och en massa annat gods på mellandäck. Lastrummets innehåll lossades i Dillne. I Hackås fick man lasta en hel järnvägsvagn
med socker som skulle till Kövra. I Hovermo var det dags för lossning, men då var besättningen – fem á sex man – så fullständigt slutkörd, att benen inte bar längre. Ångaren Bergsvikens kapten, P O Ek, fick lov att ordna extra folk.
Vid mynningen av ån fanns det ett timmermagasin. Det är som sagt grunt vid Hovermoåns
mynning så man fick spela ut timret. Alf Nilsson var med om att spela timmer från Hovermo
till Vällviken. De fick fästa fast spelbåten, Storsjön 1, vid moringar som låg på ett avstånd av
70
ca 1 km mellan varandra, och spela hem timmerflotten. Detta skedde i maj månad och naturligtvis snöade det. Vajern hade en längd av 1.500 meter.
Bryggan låg ca 1 km söder om Hovermoån där den rinner ut i Storsjön. Det finns endast stenlämningar kvar. Thomée har inte varit i närheten av Hovermo på många decennier.
HUVULSVIKEN
1891 skulle ett sågverk byggas i Huvulsviken och det skulle drivas av vattenturbiner.
Redan 1849 låg Huvulsviken i Jemtlands turlista. Platsen är belägen i närheten av Mjäla, Rödön. Någon riktig ångbåtsbrygga finns det inget belägg för att det ska ha funnits här. Ombordoch avstigning på hjulångaren fick ske under primitiva förhållanden. Timmer flottades från
denna plats av bl a Odin.
HÅKANSTA
Det finns två Håkansta runt Storsjöns stränder. Den ena ligger norr om Brunflo vid Storsjöns
östra strand. Denna Håkansta brygga tycks inte ha varit den mest frekventerade. Ångbåtarna
gick mest extraturer till denna brygga. Missionsförbunden brukade anordna festligheter på
Håkanstalägden på somrarna. Då järnvägen blev klar mellan Brunflo och Östersund den 1 december 1879 så fraktades inget eller ytterst lite gods till och från Håkansta brygga. Bryggan
låg rakt nedaför Håkansta bondgård. Idag finns det kvar ett stort stenkar där. Sporadiska resor
med ångbåt skedde bla då det var högmässa på Skansholmen.
Det andra Håkansta ligger vid Storsjöns västra strand, mittemot Norderön och söder om Hallen. Här har det funnits färjetrafik sedan slutet av 1800-talet, en färjetrafik som bedrivs fortfarande. Den 17 januari 2005 gick fortfarande färjan, vintern hade varit mycket mild vilket gjort
att isen inte hindrat färjans trafik. Det finns inga belägg för att detta Håkansta har haft en betydande ångbåtstrafik.
HÄLJESUND
Thomée gick till Häljesund 1902.
1928 lastades en pråm med ved och denna pråm drogs av Vålbackens bogserare Aktiv ned till
Vålbacken och dess ugnar. I övrigt nämns inte denna brygga så ofta.
Vårvintern 2011 håller denna brygga på att renoveras grundligt.
HÄLLNE
Midsommardagen den 24 juni 1880 gick Thomée en lusttur från Hellnebäcken till Bergs kyrka anlöpande Myssjö kyrkoby och Hovermo samt återvände sedan. Priset var 60 öre tur och
retur från Hellne och Myssjö samt 50 öre från Hovermo. Denna resa kördes även 1881.
Östersund gick en extratur från Hellne till staden och åter torsdagen den 3 juli 1902. Hellne
fanns i turlistan.
71
Denna brygga fanns och försvann troligen i samma tidsepok som Gärdstavik, dvs runt 1929 –
1930. Det naturliga sättet att få gods och resa var att åka till Dillne och den bryggan. Det är en
lång väg för båtarna att gå runt udden vid Matnäset för att komma till Hällne och Gärdstavik.
Det fanns ett avlägg för timmer vid denna brygga. Timmerbogserarna hämtade det fvb till de
norra delarna av Storsjön.
HÄRKE
72
Denna brygga låg belägen endast några hundra meter norr/väster om Valla brygga. Att ha två
bryggor så nära varandra kan tyckas märkligt. När familjen Lundqvist skulle åka in till staden
klev de på ångbåten vid denna brygga. Eftersom det var Thomées sida så blev det oftast med
henne man åkte. Det hände emellertid att Östersund anlöpte denna brygga på sin väg in till
staden. Detta berodde på att det hade skickats gods från någon annan brygga utanför Tjalmarsundet till Härke. De som klev på Östersund vid Härke fick därefter åka över till Fillstasidan och angöra bryggorna på den sidan som var Östersunds sida. Lite omväxling. Två
bryggor så nära varandra kan inte tyda på annat än samarbetssvårigheter. Idag finns
stenfyllningen kvar så man kan se var den låg.
HÖGSTA
En familj som bodde här 1875 berättade följande: Därför fick min Far arrendera gården.
Gårdens gamla byggnader voro kvar nere vid ångbåtsbryggan. Något som särskilt fäste sig i
mitt minne var då ångaren Östersund, vilken var nybyggd, kom första gången till vår brygga,
lotsad av den gamla kaptenen Fastborg, vilken i många år varit kapten på ångaren Jämtland.
Förut hade Odin gått en tur i veckan. Nu kom Östersund två gånger i veckan och hade nattstation i Högsta. Den angjorde bryggorna norr om Storsjön. Det var rätt stor trafik vid Högsta, ty som det ej funnos några bryggor annat än i Ytterhallen, kommo folk från alla byar norr
om Hallsjön (bör nog tolkas som alla byarna på Hammarnäshalvön) till Högsta. Eftersom vi
bodde invid bryggan, var det för oss småpojkar lätt att vid alla tillfällen vara med och beskåda vad som försiggick. Far avverkade ved ned till bryggan 1877.
På våren 1878 började Far som sjöman, eller riktigare som pråmkarl som det hette i dagligt
tal. Far fick arbeta tillsammans med Frykbom vilken var något sjövan ty han hade delvis varit kolfraktare på Kallsjön för Huså bruks räkning, så han visste hur en pråm skulle förankras vid stränderna samt taga hand om pråmen Svan som då var ny. Förvaltare Tham var redare för Storsjöns Ångbåtsbolag som ägde pråmen. Det var uteslutande vedfrakt, mest för
båtarnas räkning.
Vissa betvivlar att de stora ångfartygen besökte Högsta brygga men 1877 låg bryggan i Östersunds turlista. 1878 var det livlig ångbåtstrafik på denna brygga. Högsta hade alltså bra med
trafik på 1870-talet. 1879 fortsätter den då lilla ångslupen Necken sin trafik på Högsta anlöpande Offne, Ytterån, Mjäla och Rödösundet.
Idag är det inte många som vare sig tror eller vet att Högsta anlöptes flitigt på 1880-talet. Thomée anlöpte bl.a. Högsta då han började sin trafik på Storsjön. Den ännu större hjulångaren
Odin gick hit på en lusttur 1880. Tufft gjort med ett fartyg byggt i trä med tanke på den steniga sjöbottnen.
Ett sorgligt minne från en mörk höstnatt på Högstaviken var då en flottningsförman Englund
ensam lämnade Framåt för att ro iland och sedan dess aldrig hörts av.
Skrovet visade tydliga märken på att stenarna å Högsta grundet är lika otillgängliga och
hårda som på alla andra grunda platser”. Dessa rader skrev Hammarström om bogserångaren Tegefors.
2004 var Östersund till Högsta bryggas lämningar med ett bröllopssällskap. Ingemar Eriksson
som arbetar på ångaren Östersund fick guida kapten Alf Nilsson in till vad som en gång varit
Högsta brygga. Under sin glansperiod var bryggan en godsbrygga. Det enda som kan skymtas
73
idag av denna brygga kan ses på våren innan vattnet stiger. I bryggans närhet lurar många och
hårda grynnor.
IMNÄS
Imnäs nämns för första gången 1426 genom en man med namnet Arne. I Imnäs finns en udde
som kallas för Imnäshammaren och utanför den blir sjön tvärdjup.
Denna brygga finns kvar 2005 i ett inte alltför dåligt skick. Det är en ganska stor brygga.
Trots detta nämns inte bryggan så ofta i ångbåtssammanhang.
JAMTLI
Denna brygga byggdes så sent som 2002 och invigdes i juni då både Östersund och Thomée
gick till bryggan. Naturligtvis en fin brygga. Här bör det finnas fina möjligheter att utveckla
ett samarbete med Jamtli som ligger i omedelbar närhet. Bryggan besöktes även 2003 & 2004
av de båda ångarna, dessa dagar kallar vi för ångbåtens dag. Säsongen 2009 började Thomée
ånyo att köra Frösön runtturer men eftersom gångbron är så låg måste Thomée vända vid
Jamtli brygga. Det är tveksamt om dessa turer fortsätter säsongen 2010.
74
JÄRNNÄSVIKEN
Järnnäsviken ligger 700 – 800 meter norr om Skanderåsens brygga. Denna brygga byggdes av
knektar i början av 1800-talet, därmed torde denna brygga vara en av de första som kom att
begagnas i persontrafik. De som skulle in till Frösö läger för att göra militärtjänsten kom till
denna brygga och därefter rodde man in till Frösö läger, en nätt liten sträcka på 5 – 6 landmil.
De män som nyttjade denna brygga kom dels från de södra delarna av Jämtland samt från
Skucku och Gillhovstrakten. Även män från Härjedalen som skulle göra militärtjänst på Frösö
läger kom denna väg.
Platsen kallades även för Janssonviken på senare tid efter en man som bodde här. Idag är alla
synbara tecken från denna brygga borta.
JÄRNVÄGSBRYGGAN
På våren 1879 var det stora järnvägsbygget i full gång och pråmen Svan togs till transport av
sand och diverse materialer för järnvägens räkning. Det behövdes endast två man som skulle
vara med och se till att pråmen gick efter bestämmelse. Far och Johan Fredrik kommo på
pråmen Kraft, en gammal och större pråm som lastade 125 famnar mot Svans 90. Bendick
Halvarsson var skeppare. Han var bonde i Högen, Hallen och norrman till börden.
Denna brygga som låg i direkt anslutning till järnvägsstationen i Östersund hade en mycket
viktig funktion from 1880 då järnvägen var klar till Östersund. Mycket gods kunde lastas
direkt både från järnvägsvagnar och även på dessa. Thomée lastades av här i december 1879.
Vid den här tidpunkten gick sjöstranden ända upp till järnvägsbanken. Thomée´s kapten Anders Dedering skrev följande minnesanteckningar beträffande transporten av Thomée från
Refsundssjön till Storsjön i december 1879:
Det var ett både svårt och ansvarsfullt arbete, men till lycka för mig och bolaget aflöpte allt
väl och reste vi per järnväg till Storsjöns strand, samt aflastade den vid jernvägskajen der de
stora magasinen nu (1911) äro placerade.
Arbetena med det nya stationshuset började den 27 februari 1879. Det första tågsätt som lämnade Östersund gjorde det den 6 mars 1879. Det var ett arbetståg. Själva invigningen skedde
den 1 december 1879.
På 1880-talet ser man att järnvägen kommer närmare för den 15 mars 1880 annonserar Meråkerbanan om tågtrafik mellan Trondheim och Enafors. Torsdagen den 13 oktober 1881 stod
följande i Östersunds-Posten: Från och med nästa måndag börjar regulier trafik å mellanriksbanan. Från Trångsviken afgå tåg dagligen kl. 8.45; nedgående tågen inträffa kl 6.35.I sammanhang härmed hafwa ångbåtarna Carl XV och Thomé något ändrat sina turer. Salongs-
75
passagerare beredas tillfälle så långt utrymmet medgifwer, att tillbringa natten ombord.
Vi ska komma ihåg att Thomée var betydligt mindre vid den här tidpunkten så det kan inte ha
varit något större nöje att försöka sova ombord.
KAFFEKLIPPAN
Denna populära bad och fikaklippa ligger ca 1,2 km norr om Skanderåsens brygga. Den har i
många år varit ett populärt ställe för badande och rekreation. Ingen ångbåtsbrygga har funnits
här men nu, på 2000-talet, finns en liten pontonbrygga som är fast förankrad i berget.
KILEBACKEN
Vid Kilebacken fanns det vid sekelskiftet såg, kvarn samt kolmilor. Från början var det ett
gammalt ödesböle.
Om det har funnits en ångbåtsbrygga eller ej har ej kunnat utrönas. Platsen nämns inte så ofta
i samband med sjöfarten på Storsjön.
KLÄPPE
Denna brygga hanterade mest gods. Ångaren Tor ska ha tappat sin propeller här. Märkligt att
fartygen tappade sina propellrar lite nu och då. 1888 anlöpte Trafik Kläppe på en lusttur.
KNYTTA
På 1880-talet fanns det ett tegelbruk i Knytta vid Knytta bys strand invid den s.k. Tallbacken.
Tanken var att tillgodose enbart den närmaste omgivningen men det såldes även tegel utombys.
1910 bjöd på en sju månader lång seglationstid. Rustningen började den fjärde april på ångarna Thomée, Östersund och Bergsviken. På morgonen den fjärde maj gick Thomée som första
båt och tog sig efter mycket hårt arbete fram till Knytta.
Den 13 maj 1911 gick första båt och återigen var Thomée först. Man gick till Knytta fram och
tillbaka utan att stöta på is.
Den 17 maj 1912 var ångaren Östersund första båt ut på sjön och turen ställdes även detta år
till Knytta. Isen var på sina ställen stark, något som gjorde att endast småturer kördes.
76
Under tidsepoken 1930-talet till slutet av 1940-talet upprätthöll den helt i trä byggda ångaren
Sandviken trafik på denna och Sandvikens bryggor. Sandviken gick så till staden och vice
versa.
I september 2002 besökte Thomée denna nyrenoverade brygga. Naturligtvis i mycket fint
skick med rejäl stenkista men med aningen låga pollare. Fina grönoråden, dock kan vattendjupet vara i minsta laget för Thomée och Östersund. Denna brygga bör anlöpas rakt utifrån sjön.
I LT måndagen den 26 augusti 2002 fanns följande artikel införd:
Knytta fick ny brygga. På lördagen var det praktfull invigning av den restaurerade ångbåtsbryggan i Knytta. Hela byn och ett antal andra intresserade hade samlats för att inviga bryggan med en rejäl fest.
– Nu har vi ställt i ordning bryggan som den såg ut en gång i tiden, säger Lars Björk, en av
entusiasterna och drivkrafterna bakom restaureringen av bryggan. LT passade på att göra ett
nedslag på bryggan några timmar innan den officiella invigningen, vilket gör att det kan se
lite glest ut med folk på bilderna. Både ångaren Thomée och Östersund kan nu lägga till och
förtöjas intill bryggan, om det skulle finnas sådana idéer. Lars berättar att bryggan faktiskt är
lite större nu än vad den var i fornstora dagar och det beror på att man byggt bryggan utanför där det tidigare trävirket var placerat. Idén om att återuppbygga bryggan fattades vid ett
möte i byalaget för tre år sedan, säger Lars Björk. I pingst spikades däcket och sen har vi
jobbat till och från med bryggan. Finansieringen av bygget har dels skett genom bygdemedel,
dels genom byalagets egen kassakista. Arbetet har skett på ideell basis av byalagets medlemmar.
2004-03-18 besökte Thomée´s besättning denna brygga och den håller hög kvalité med rejäl
stenkista. Bryggan har pollare och trävirket är som sig bör nytt och starkt. Vägen ned till
bryggan håller också en bra kvalité.
77
KROKOM
Hit fraktade Jemtland gods på 1850-talet.
.
När Framåt var sjösatt 1872 skrevs följande rader:
Så småningom närmade sig tiden då Framåt var färdigt att företaga sin leveransresa och efter diverse prov kunde sådan ske från Östersund till Krokom den första juni 1872, varefter
arbetet med timmerforsling omedelbart började.
Tiden gick, goda affärskonjunkturer inträffade, timmermassornas mängd ökades i stort antal
genom vattendraget och resorna blev allt fler till Krokom för vart år som gick. Ja, de blev så
många att tanken uppstod att utveckla den gamla båten Framåt till något bättre och kraftigare. Tanken vann kraft och efter överläggningar mognade dessa åsikter till beslut och verkställighet.
Krokom hade betydande trafik och 1877 avgick hjulångaren Odin från Östersund till Krokom
och därefter ställdes färden till Mjäla och Ytterån. Därefter ställdes kosan till Kvittsle. Denna
resa måste ha varit lång eftersom man inte tog den rakaste vägen.
1880 alternerade Gustaf på linjerna Östersund – Krokom och Östersund – Storviken.
Den 11 september 1896 drog Birger 439 timmer från Krokom till Östersunds nya ångsåg.
78
Den 6 maj 1938 gick Framåt till Krokom med årets första flotte, den första så tidigt någonsin.
KUNGSGÅRDEN
Kungsgården nämns första gången 1339. Kungsgården ska ha varit belägen på Krönet på
Frösön. Kungsgården flyttades till sin nuvarande plats på 1480-talet då Kungsgården blev
kunglig sätesgård. Vissa källor anger att Kungsgården flyttades i början på 1400-talet. Det var
bl a fogdarna som bodde på Kungsgården. Efter det att Kungsgården flyttat från Mjälleområdet 1480 så förföll den gamla platsen.
Kung Karl XI bodde här några dagar i juni 1686. Åren 1686 – 1687 blev Frösö läger militär
övningsplats och denna tid varade fram tom 1911 då verksamheten flyttade till I 5. På
Kungsgården fanns stall och ladugård och på 1500-talet hade Frösöbönderna arbetsplikt på
Kungsgården, var och en skulle göra sex dagsverken per år. Det fanns även en arrest där
fångar hölls slagna i järn!
I slutet av 1600-talet blev Kungsgården översteboställe och 1694 byggdes en manbyggnad
med måtten 17½ x 64 alnar och med 10 rum och kök. Denna byggnad användes till 1768 då
en ny manbyggnad byggdes med måtten 20 x 36½ alnar som innehöll 7 rum och kök. Denna
byggnad stod till ca 1815. 1833 var det nya bostadshuset färdigt, byggt och bekostat av överste Boys. Hans ekonomi fördärvades av detta personliga åtagande. Huset hade byggts på vattensjuk ej dränerad mark varför det flyttades till sin nuvarande plats 1858.
Dessutom fanns tillhörande byggnader som stall, ladugård mm.
Hjulångaren Jemtland kom att trafikera alla de orter som sedan fick regelbunden ångbåtstrafik. Dock fanns inga riktiga bryggor som kunde ta emot Jemtland utan platserna beskrevs
som ”stationer”, ett uttryck som återkommer i denna bryggsammanställning. Man fick möta
upp med roddbåtarna bakom hjulhusen på ångaren. En station som tycks ha besökts flitigt var
Kungsgården. Den 23 augusti 1847 gick Jemtland till Kungsgården.
Nils Mårtensson skrev följande:
Midsommarafton 1867 ryckte min farfar Mårten Mårtensson och två andra Norderöpojkar ut
från Frösö läger där de fullgjort sin militärtjänst. De hade då legat inne i 15 dagar. ”Legat
inne” betydde på den tiden att ligga ute under bar himmel utan skydd. Trots att det var juni
månad var det kallt och blåsigt med frost på nätterna.
Över isen skulle de gå hem till Norderön. Från Kungsgårdsviken startade de vandringen. Vid
stranden hittade de en lång spak som de tog med sig. I Tjalmarsundet mötte de en bred vak.
Med hjälp av spaken tänkte de försöka hoppa över vaken. De drog då lott om vem som skulle
hoppa först. Min farfar blev den förste att med spaken som hoppstav göra försöket. Han tog
sats och lyckades med god marginal ta sig över vaken. De andra lyckades också.
Man mätte isens tjocklek i vakkanten och isen höll drygt en aln (60 cm) i tjocklek. När de kom
närmare Norderön var isen landlös. Men några på ön hade upptäckt dem och rodde emot
dem. Andra dagen, midsommardagen på aftonen uppstod en orkanartad storm och på några
timmar var sjön isfri. Men isen var så tjock att på ställen där stranden inte var brant åkte isen
obruten långt upp på land. Båthus och båtar som låg i vägen blev till ”kaffeved”. Isen hade
då legat sedan den 15 november 1866, dvs. i 7 månader och 10 dagar.
79
Som om inte ovan svåra vinter var nog så blev det vinter i början av september 1867.
Kungsgården anlöptes flitigt av ångbåtarna men 1888 anlöptes den inte av Bergsbåten men
däremot av Qvittslebåten.
Den 22 maj 1889 gick ångslupen Gustaf en lusttur till Kungsgården, det var många av Storsjöns, troligen de flesta, ångbåtar och slupar som besökte denna brygga.
Beväringarna fick åka båt från staden ut till Kungsgården, I 23 låg nämligen på Frösön. Föräldrarna brukade åka ångbåt till Kungsgården för att hälsa på sina söner. Midsommarhelgen
var en populär tidpunkt att åka dit, mycket gröna ytor och fyllda matkorgar. En och annan
snaps slank säkert ner i törstiga strupar.
Kungsgården kom att vara ett populärt utflyktsmål från det att ångfartygen började trafikera
Storsjön och in på 1900-talet. Trafik fraktade bla öl från Änge bryggeri och mjölk från Fillsta
till Kungsgården. Gissa vilka transporter som nämns mest.
I september 1899 hade länets skytteförbund skjuttävlingar på Frösö läger. Det konstaterades
att anslutningen var mycket god. De deltagande skyttarna var 472 stycken. Samling ägde rum
i Östersunds hamn, där Carl XV, som måste gå två gånger, väntade. Andra åkte med ångarna
Thomée, Trafik och Östersund, som oupphörligen gingo mellan staden och ångbåtsbryggan
vid Kungsgården. Dessutom färdades man, heter det, vandrande och efter häst och på de den
nymodiga och förmodligen inte alltför talrika cyklarna, ”Bajsickel” som det nya fordonets
namn ter sig i J.P:s samtidigt radikalstavande och världsspråkbaserade blad.
Framstående personer som haft Kungsgården som bostad, inte alla gånger stadigvarande.
1300-talet, kung Magnus Eriksson med hans tromän, gamla Kungsgården.
1400-talet, Peder Karlsson, Olav Bagge, Arne Ragvaldsson.
1500-talet, Jonas Jönsson, Claude Collart, Johan Siggesson.
1600-talet, Baltzar Bäck, Sten Bille, Johan Strijk, Karl Sparre, Henrik Horn, fogden Kristoffer
Urne fram till 1645.
1700-1800-talen, regementschefer.
På ångaren Bergsvikens första resa 1909 gick en passagerare överbord ett stycke hitom
Kungsgårdens brygga, men ehuru väl snabb hjälp lämnades, drunknade och blev borta för
alltid.
I augusti 1926 startade 4:e Flygkåren sin verksamhet vid Kungsgården. Det byggdes sjöhangarer inne i viken.
Avståndet från Östersund är en landmil.
KVARNVIKEN
1916 drog Aktiv pråmen Jonke till staden med last från Kvarnviken. Det finns inget som tyder
på att det funnits en ångbåtsbrygga i Kvarnviken. De ångbåtar som besökte viken fick ankra
upp där.
80
KVITTSLE
Undertecknad besökte denna brygga måndagen den 15 september 2003 och det är en fin, nyrenoverad brygga. Man tycks dock inte ha renoverat henne ända ut till det som var den gamla
bryggans mått. Minst 4 pollare i direkt anslutning till sidan som vetter mot sjön och ytterligare
pollare mot land. Trevlig omgivning med grönska samt en skylt som informerade om att det
byggts två hjulångare vid Kvittsle, Odin 1861 och Carl XV 1873.
1880 drog man upp Carl XV där efter det att han gått på grund vid Hara i maj månad. Calle
behövde rejäla reparationer.
Det byggdes även en slip i Kvittsle och den byggdes 1860. Den var en s.k. kälkslip. Det som
var kvar av slipen i Kvittsle runt 1885 flyttades till Minnesgärde. Ägare till Kvittsleslipen var
Storsjöns Ångbåts Aktiebolag.
Kvittsle var därmed en av de orter som först fick en ångbåtsbrygga samt slip på Storsjön, åren
1861 – 1863.
Odin var det tredje fartyget som byggdes för den jämtländska sjöfarten vid Nidelfvens Mekaniska Verkstad i Trondheim. Odin beställdes 1858 och beställare var ”Gust. Ericsson, Morsill,
81
Brutto tonn 25”. Odin kom i trafik 1861. Hon sattes i trafik på Linje 1 som gick mellan Lillviken, Brunflo och Kvittsle, Mattmar. Kostnad, ca 70 000,- kr. 1858 kalkylerade man med att
hon skulle komma att kosta 40 000 kr. Odin började alltså att gå i trafik innan kommunikationsleden var klar 1863. I oktober och november 1861 fraktade Odin gods till Quitsle (Obs
felstavningen) fvb till Huså Kopparwerk. Detta gods bestod bl a av olja, vetemjöl, socker,
släggor, snus, delar till ett tröskverk, bultar, en plog mm. Odin förbyggdes 1875 på samma
ställe som hon byggts, Kvittsle. Hon fick ny ångpanna 1898 och den kostade 7 000,- kr.
Odin gick sin premiärtur för Jemtlands kommunikatonsbolag den 6 juni 1863 och hon gick
från Kvittsle till Stor-/Lillviken. Ångaren kom att gå i oavbruten persontrafik mellan Stor/Lillviken, Brunflo och Kvittsle men med kommunikationslinjens fall och inträffade konkurs
1867, fick arbete sökas av alla slag. Hon gick även till Berg under kommunikationsledens tid.
1867 var det s.k. nödåret då isen låg ända till midsommar. Odin kom inte igång förrän på midsommardagen då hon gick från Kvitsle till Östersund.
Hammarström skrev:
Ångarens första seglationsår förgingo oafbrutet i persontrafik mellan Storviken, Östersund
och Kvitsle men med Kommunikationsliniens fall och inträffade konkurs fick arbete sökas af
alla slag. Det fanns driftiga män som ville rädda företaget som köpt Odin efter konkursen och
under flera år stodo Sjökapten Tob. Banck, Kvitsle, Apotekare Lignell, Östersund och handlaren Byström i Undersåker för driften, den sistnämnde i spetsen för driften. Gamla Gubben
Boberg i Kvitsle berättar från denna tid huru ytterst billigt allt skulle försigå både till nytta
men äfvenså till skada.
Af händelser af gladare slag är, att aflidne Konung Oscar II medföljde den rikt flaggprydde
ångaren, då förd af Kapten Petter Tobias Bank, från Storviken till Östersund och derifrån till
Kvitsle på sin Kröningsresa till Trondhjem år 1873. Äfvenså resan från Kvitsle samma år med
från kröningen återvändande Jämtlandsregementets officerare får man allt tro var en högtidsresa för gamle Odin.
Pråmar användes till frakt av varor, ved och dylikt samt bar sig bra under några år. En dagboksanteckning från 1872 lämnar bevis därom, då en handlande F. Westermark i Östersund
betalade 1 000 kronor i frakt för en pråmlast mjöl från Kvittsle till Östersund. Visserligen låg
is från Hallen upp till Kvittsle som först måste forceras, men summan visar ändå att den efter
dåtida penningvärde var hög. Framåt var den som drog denna mjölpråm. En ögonvittnesberättelse beskriver 1875 att Kvitsle var en punkt där godset magasinerades för vidare befordran antingen det kom från Norge eller med båt från Östersund. Det var ångbåtarna Carl XV
och Odin som då var fullt sysselsatta. De angjorde på resan endast Hallens båtbrygga, så folk
fick resa långa vägar för att komma med båt till stan. Då vi kommo till Kvitsle blevo vi storögda på allt det storslagna som framträdde för våra ungdomliga känslor. Ångaren Odin som
då låg uppdragen på land för reparation tyckte jag var något märkligt att de kunnat få en så
stor bjässe långt upp på det torra.
Lördagen den 30 mars 1878 skriver Quittsle strömrensningsaktiebolag följande:
Respektive virkesegare, hvilka ämna under sommaren begagna flottleden Ockesjön – Qvitsleströmmen torde före April månads utgång till undertecknad uppgifva ungefärliga beloppet af
det virke, som kommer att passera nämnda flottled. Tillika torde förskott á 4 öre pr stock insändas. Östersund i mars 1878.
82
Samma dag som ovan hade flera rederier annonser i tidningen om att de sökte personal till
sommarens säsong och även de som ville driva restaurationer ombord på fartygen. Den 4
augusti 1878 gick Odin en lusttur från Krokom till Qvittsle anlöpande Rödön och Hallen.
Kvittsle hade som sagt mycket trafik och 1880 började även Thomée att trafikera denna brygga.
1885 fanns det 4 st pråmar i Kvittsle. Åldern på pråmarna skiftade och någon ägdes av grosshandlare Dillner. De användes för transport av förädlat virke till olika platser på Storsjön.
Trafiken på Kvittsle minskade i och med järnvägen förbidragande och det märktes på sjötrafiken. 1886 och 1887 var det den lilla slupen Trafik som gick på Kvittsle, lastförmågan på henne var betydligt mindre än på Carl XV. 1887 fortsatte Trafik med de reguljära turerna mellan
Östersund och Kvittsle. Trots att järnvägen var klar fem år tidigare fortsätter dock turerna till
Kvittsle.
1891 alternerar Östersund, Thomée och Carl XV på bryggorna i Berg, Kövra och Qvittsle.
Trafik flyttade nu sin gärning inomskärs.
1899 är fortfarande Kvittsle med i turlistan men trafiken sköttes nu åter av Trafik, godsmängden hade följaktligen avtagit.
Trafik återkom emellertid på Kvittsletraden, hjulångaren var både för stor och dyrbar i trafik
för denna då järnvägen övertagit mer och mer av det som skulle transporteras.
Framåt drog timmer till Kvittsle och hon ”vedade” även här. Timmer drogs även från denna
brygga, bl a 1916 då Aktiv drog timmer till Trångsviken.
Thomées besättningsman Sahlin skrev följande:
En mindre trevlig händelse var när vi gick från Qvittsle brygga i tjocka. Vi såg knappt handen
framför oss då båten helt plötsligt gick på grund på en lerbank i Qvittsle-strömmen. Tack och
lov var banken ganska lös så att Thomée kunde ta sig loss för egen maskin. Diskussion uppstod på båten vems felet var, Sahlin menar att även skepparen hade del i landkänningen då
även han hade varit uppe på bryggan och manövrerat. Det vanliga på den här tiden var att
skepparen inte kommer upp på däck förrän båten nalkas någon brygga. Då är det han som
för båten intill bryggan efter konstens alla regler. Annars styr besättningskarlarna båten mellan bryggorna.
Följande skrev Hammarström 1911 om hjulångaren Carl XV:
På hösten 1873 stod den nya ångaren färdig att företaga sin första resa. Alltid kan man
antaga att en storartad lojalitet låg till grund för ångarens anskaffande, men tidpunkten var
nog inte heller illa vald, och detta insåg även de alltid spekulativa jämtarna. Den tidens oerhörda uppsving inom affärsvärldens alla områden gjorde att inkomster inte saknades för
ångaren de första åren. Ett jämnt gående, så fort tiden medgav, med fulla laster till staden
från Kvittsle, över vilken plats all handel med Norge bedrevs av stadens affärsmän.
83
1881 invigdes mellanriksbanan och då tappade denna brygga lite av sin viktiga position.
Handlare Fresk som fraktade mycket gods på Storsjön hade haft många båtfrakter till Kvittsle
brygga men efter den 10 november 1881 förekommer ingen båtfrakt hit. Efter den 25 november 1881 började Fresk att nyttja det nya transportsättet – järnvägen.
1892 trafikerades denna brygga av både Östersund och Thomée. Östersund gick från staden kl
½3 på onsdagar och åter på torsdag morgon kl 06.00. Samma schema gällde på lördag och
söndagar.
Bogserångaren Öring var till salu och köpesumman uppgick till 10 000 kronor vilket antogs
och därmed övergick Öring i ny ägares hand. Från denna tid begagnades ångaren enbart till
timmertransporter och bogseringar av egna pråmar för Kvittslesågens räkning. Som naturligt
84
var måste den slupdäckade båten undergå ombyggnad för att vara fullt användbar i sitt nya
farvatten och åt Fale B. Burman uppdrogs att ställa båten i lämpligt skick.
Det virke som skulle förädlas vid Kvitslesågen fick till stor del bogseras upp från Storsjön.
Den förädlade varan, såväl hyvlat som ohyvlat virke såldes mest till Norge, men även Östersund var en stor förbrukare genom sin stora nybyggnadsverksamhet som rådde på den tiden.
För transport av timret hade Dillner ovan nämnda bogserbåt, Öring. Sågverket hade också fyra lastpråmar, varav de två största hette ”Fortsätt” och ”Neptun” samt de två mindre ”Nisse”
och ”Jonke”. På de sistnämnda fraktades träkol under det att de större pråmarna användes för
transport av virke.
Den 16 juli 1896 drog ångaren Birger 5 307 timmer från Kvittsle till Östersunds nya ångsåg.
Intäkten uppgick till 373,94. Den 26 juli samma år drog Birger 3 011 timmer från Kvittsle
vilket man tjänade 210,77 på. Det fanns en virkestipp i bryggans närhet. Olika ägarförhållanden av skogen gjorde att virke flottades från Kvittsle trots att det fanns en såg där.
1909 var lustturerna till Kvittsle populära trots den långa restiden. Uppehållet upplevdes för
kort, 3 timmar ansågs vara lämpligt.
Tor betalade 150,- för hyra till Qvittsle brygga och 100,- för Hallens brygga år 1911.
Tor utsträckte sina turer till Kvittsle, bl.a. 1917.
I Länstidningen den 27 december 2004 fanns en artikel införd om Enafors järnvägsstation.
Den byggnadsminnesförklarades av Länsstyrelsen. Huset var klart 1881 och det invigdes av
kung Oscar II. Förra gången han reste denna väg skedde det med båt.
Kvittsle har haft många stavningar, Quittsle, Qvittsle och Kvittsle. Nu står det Kvissle på vägskyltarna. Det finns ett Kvissle till, beläget ett par kilometer väster om Vigge 5-6 landmil
söderut.
KÅRGÄRDE
Denna brygga låg alldeles söder om Sannsundets färjeläge. Idag finns bara stenfyllningen
kvar. Mattsson som var bryggfaktor i Kårgärde berättade att man förutom bryggans skötsel
även fick varna båtarna då det var dåligt väder. Man använde ljus och lykta vid mörker och
vid dimma fick man slå på bl a tunnor.
Det fanns också ett gästgiveri i Kårgärde. Sannsundsfärjan gick ju här och den hade sin landningsplats alldeles i ångbåtsbryggans närhet. Gästgiveriets placering var nog inte illa vald.
Detta gästgiveri innehades på 1870-talet av bonden Johan Persson. Det var även tingsställe i
den gamla byggnaden. I slutet av 1880-talet flyttades tinget. När järnvägen, inlandsbanan,
kom så minskade underlaget för gästgiverierna, även så för Kårgärdes. 1918 stängdes detta.
1878 hade en C. G. Lagerstråle följande annons införd i ÖP:
Undertecknad spediterar äfven i år gods till Bergs, Hackås, Dillne, Hara, Kårgärde, Wällviken och Norderöns bryggor åt Bergssidan samt Mjäla och Ytteråns åt Ytteråsidan af Storsjön.
85
Kårgärde brygga hade en viktig plats att fylla ty här anlöpte båtarna på linjen Hackås – Berg
och Funäs – Kövra. Även trafiken till Näs brygga i Näckten var livlig för både gods och folk
och de åkte på landsväg till Näs och därefter på sjön Näckten med passande båt. Speciellt
lördagskvällarna samlade mycket folk då man klätt upp sig och gick ned till bryggan för att
titta på båten.
Kårgärde brunn annonserade 1894 om att deras brunnsvatten var bra mot bleksot, allmän
svaghet och magsjukdomar. Även konstgjorda hälsovatten tillhandahölls. Billig restauration
fanns på platsen.
När stojet och båten lämnat bryggan återstod oftast ett tungt arbete för bryggfaktorn att lasta
in alla varorna i magasinen. Den normala vikten på mjöl, gryn och sockersäckarna var 100 kg.
1899 gick Carl XV till Kårgärde.
1910 var en torr sommar vilket gjorde att främst Bergsviken hade det svårt. Vid Kårgärde användes en gammal färja som roddes mellan bryggan och båten. Under en tid kunde ingen ångare anlöpa Kårgärde detta år.
KÖVRA
1891 rekommenderades i pressen att göra turen Östersund – Kövra med den för dagen tjänstgörande ångaren. Carl XV var väl den ångare som stod högst i rang. Resan beskrevs som
vacker och man beskrev allt man kunde se i positiva ordalag. Biljettpriset var 1,60 kronor.
Någon succé blev denna tur aldrig.
1892 anlöptes Köfra brygga av Thomée och Östersund fredagar kl 16 och lördagar kl 15.30 då
båtarna gick från staden till Berg. Från Köfra till Östersund gick ångarna lördagar kl 05.30
och 21.00
Följande skrev Thomées besättningsman Sahlin:
Den andra gången var när vi låg vid Kövra brygga över natten. Bäst vi låg där började det,
som om alla onda makter varit lösa, att storma. Så kom en väldig stormil, jag hörde den ne-
86
difrån skansen där jag vaknat upp i min koj på grund av stormen, så följde ett väldigt brak.
Jag gick upp på däck för att se vad som hade hänt. Då såg jag att hela taket över akterdäcket
hade blåst bort och hamnat ett gott stycke uppe på land. På morgonen gav vi oss iväg men
stormen bedarrade inte det minsta, snarare tvärtom. När vi kom till Tjalmarsundet tog en väldig sjö ankaret! Tack och lov höll kättingen.
1898 var det Thomée och hjulångaren Carl XV som anlöpte Kövra. Det måste ha varit en
mäktig syn att se den stora hjulångaren gå upp i Myssjöviken.
.
1912 kom Thomée inte iväg på sin första tur förrän den 21 maj och då gick hon till Kövra och
1916 drog Aktiv pråmen Tegellund från Kövra till staden.
Det fanns en virkestipp vid Kövra brygga, en brygga som huvudsakligen hanterade gods.
Vintern 1957/58 byggdes bogserångaren Öring om från ångfartyg till dieselfartyg här. En
Deutz motor installerades, en motor som lär ha väsnats ordentligt.
Thomée har också varit upp på denna slip, detta vid den tidpunkt då både motor-Hebe och
Öring låg där. Detta hände på 1970-talet. Efter det årtalet har inte Thomée varit till Kövra.
87
LILLSJÖN
Denna sjö ligger vid Gärdsta och är förbunden med Storsjön. Under flottningen tippades timmer ned i Lillsjön, timmer som sedan drogs ut på Storsjön där de större timmerbogserarna tog
vid. Detta virkesavlägg fanns fram till ungefär 1953. Idag kan man endast ta sig in med en liten båt från Storsjön till Lillsjön pga. vägbron.
LILLVIKEN
1677 skulle kanonerna från Frösö skans transporteras till Brunflo på pråmar men pråmarna
sattes på grund och norrmännen tog kanonerna. Den ammunition som kom fram till Brunflo
måste sänkas eftersom det inte fanns några hästar som kunde frakta ammunitionen vidare österut. Redan nu finns det alltså dokumenterat att det förekommit tung sjötrafik på Storsjön
förutom färjetrafiken.
Från hjulångaren Odins första seglationsår, 1861, kan noteras att hon gick i oavbruten personoch godstrafik mellan Storviken, Brunflo och Kvittsle men med kommunikationslinjens fall
och inträffade konkurs 1867 fick arbete sökas av alla slag. Lillviken hade alltså en riktig ångbåtsbrygga redan vid den här tidpunkten, 1860-talets början. Som förut påpekats fanns driftiga
män som ville rädda det nya företaget och under flera år stod sjökapten T. Bank Kvittsle, apotekare Lignell i Östersund och handlare Byström för driften.
Det berättades från denna tid hur ytterst billigt allt skulle gå både till nytta och skada. För besparing av bränsle, även då en dyr vara, skulle minsta ångtryck användas. Resultatet av denna
besparing blev, att då nord-västlig storm rådde i sjön och Storvikens ångbåtsbrygga skulle angöras 1865, så slutade det med att ångaren under vändningen mot vind ej orkade stäva upp
utan kastades på stenarna inpå viken och låg, sedan vädret mojnat, så gott som på torra land.
Tre veckors knog med åtföljande utgifter kostade den vedbesparingen innan ångaren åter låg
flott.
Sista avgång från denna brygga för hjulångaren Odin för kommunikationsbolaget var den 1
oktober 1867. Turen gick till Östersund.
Till minnena bör läggas några bemärkta resor. En var då Framåt konvojerade Hans Majestät
Oscar II på dennes resa med hjulångaren Odin från Storviken till Östersund år 1873.
Anledningen till att ångslupen Necken/Trafik kom till stånd är obekant men stod antagligen i
samband med järnvägen från den tiden. Ångaren uppehöll under flera år turer för passagerare
och gods på Storviken och Krokom från staden under järnvägsbyggnadens gyllene tid och
fyllde därmed ett ändamål.
Ångslupen Gustaf gick i trafik mellan Lillviken – Östersund – Krokom fram tom 1891, det
var mycket som skulle fraktas under tiden järnvägen drogs fram. Även 1902 gick Thomée till
Lillviken.
När det gäller rena frakttransporter så avtog de helt efter 1882 då järnvägen var klar till
Trondheim. Detta gällde hela sträckan från Brunflo upp till Kvittsle med mellanliggande
bryggor, ex vis Mjäla och Ytterån.
Vad gäller namnet Lillviken kontra Storviken, se Storviken.
88
LUGNVIKS TEGELBRUK
Detta tegelbruk låg vid Semsån i Lugnvik, ca ½ mil norr om Östersund. Chef för tegelbruket
var en Mattsson som från och med 1880 var chef för Nyviks tegelbruk på Frösön. Lugnviks
tegelbruk var i bruk fram till och med 1879 och de levererade tegel till den nya stationsbyggnaden i Östersund, dit järnvägen kom den 1 december 1879. Grundaren av detta tegelbruk
kom från Oviken. Idag finns inga spår kvar av vare sig tegelbruket eller ångbåtsbryggan.
LUND
Denna plats i Brunflo omnämns redan i mitten på 1700-talet då kopparmalmen från Huså gruva roddes från Offne till Lund, en sträcka på 5 landmil. Någon typ av brygga bör alltså ha funnits här för avlastning av malmen.
Följande finns nedtecknat:
Huså kopparverk hade samtidigt och äfven en tid senare en dylik större skuta af trä med segel
som vanligen kallades kopparbåten, den fjärde som fraktade koppar från brukets magasin vid
Ytterån till ett magasin vid byn Lund i Brunflo, hvarifrån den med skjuts transporterades till
Sundsvall för vidare befordran. I återfrakt hämtades vanligen spannmål och andra viktiga varor för brukets talrika personal, därvid båten ofta lade till vid staden för varors afhämtanden.
Lund är beläget vid Grytan, mittemot Marieby kyrka.
LÖVTORPET
Aktiv var till Lövtorpet 1916. Någon riktig ångbåtsbrygga har inte funnits vid Lövtorpet.
MARBY
Marby brygga nämns på 1870-talet och det är troligen Gärdsta brygga som menas. På 1870talet anlöptes denna brygga av flera ångbåtar så det var nog en hel gods som hanterades här.
Här gör man lika som vid Storviken/Lillviken i Brunflo. Två namn förekommer, Marby och
Gärdsta. 1877 står det Marby, 1878 Gärdsta och 1879 Marby igen. Jag har som ni läst ovan
varit stensäker på att Gärdsta och Marby är samma brygga men nedan kommer en detalj som
är besvärande:
Marby 1880. Detta år förekommer både Marby och Gärdsta samma dag i olika annonser men
för samma rederi. Den 5 augusti annonserar Odin om avgång från Marby för en tur till Ytterån via Hallen, Högsta och Offne och turen kördes den 8 augusti kl. 9 fm. Carl XV annonserade om en tur från Gärdsta också kl 9 fm. Alf Nilsson är mycket förbryllad över detta med
Marby och Gärdsta.
Vid Marby kom det fram en sten i det låga vattenståndet 1910, en sten som normalt aldrig
syns. På denna sten var årtalet 1798 inristat. Troligen har inte vattenståndet varit så lågt mellan dessa två årtal, 1798 och 1910.
89
MARIEBY, se Bye
1867 började en ny väg byggas mellan Genvalla till Storviken i Brunflo till en kostnad av
91.365 Riksdaler.
Den 1 april 1890 kungjordes att det fanns planer på att gräva en kanal mellan Locknesjön och
Storsjön. Kanalens längd skulle bli 4 000 fot. Vad som var meningen med denna kanal har ej
kunnat klarläggas.
Den 24 maj 1891 var ångslupen Gustaf ute och provkörde för första gången i sitt nya vattendrag, Locknesjön. Gustaf var f ö den första ångare att plöja Locknesjöns vågor och så många
fler har det inte blivit efter Gustaf.
Emellertid ville ej de goda tiderna hålla i sig och båtens (Trafik) storlek ej räcka till för de
allt mer på torgdagarna i Östersund växande fraktgodset från Mariebyhållet varför de nuvarande (1911) ägarna grosshandlare P. Näs mfl ansåg det fördelaktigast att upplägga Trafik
år 1908. Bergsviken övertog då dessa turer.
MARIEDAL
Det fanns en byggnad i Aspnäs som beboddes av en major vid Fältjägarkåren, Johan Gustaf
Lilliesköld. Hans fru hette Marie Louise Didron. De gifte sig 1873. Hustruns namn Marie gav
namnet till gården, Mariedal. 1880 uppfördes huset som också en hade en krog. Mariedal hade
en egen liten ångslup som gick mellan Östersund och Mariedal. Slupen hade det passande
namnet Mariedal under denna tid. Huset finns fortfande kvar och det ligger i slutet av Mariedalsvägen. Är numera bostadshus och huset är byggt i sten. Bryggan låg rakt nedanför huset.
1885 byggdes denna ångslup som även gick under namnet Toddybåten och hon kostade
8 000,- kr. Hon hade en ångmaskin om 8 hk. Hon gick på Storsjön åren 1885 - 1893. Olov
Larsson Åberg köpte 1893 en ångslup för timmerbogsering till Ytterå Ångsåg. Denna båt kom
närmast från Storsjön där dess namn varit dels Juno dels Mariedal. Den var byggd av bröderna Vickenberg vid järnvägsverkstaden i Östersund. Båten var helt överbyggd och den var något kortare än Frej. Båten fick i Alsensjön namnet Olle. Enligt uppgift av Arvid Hovkrants
drog båten hela sjön med sig när den gick. År 1908 flyttades hon till Lit och erhöll då namnet
Litsälven. Sedermera skrotades båten också därstädes.
Om vi går tillbaka några år kan vi läsa i ÖP 1892 där det annonserades om att källarmästaren
på Mariedals utevärdshus hette Johansson. Han tycks ha fått utskänkningsrättigheter, något
som Framnäs inte fick 1892. Visst spe fick nykteristerna utstå i pressen. Mariedal hyrdes av
Jemtlands Folkbank.
90
Evert Modig skriver i Thoméebladet nr 2 1995 följande om Juno:
Slupen Juno byggdes 1882 i Östersund av två bröder Wickenberg. Båten hade från början ett
tak över panna och maskin och ett mindre däck längst förut. Längden var 12 meter och bredden 3 meter. Maskinen var en 5 hkr högtrycksmaskin. I Storsjön gjorde båten lustturer inomskärs i Brunfloviken och till bryggor hitom Tjalmarsundet. För timmerbogsering var båten
inte lämplig men det har berättats att den ibland bogserade pråmar.
Lördagar och söndagar gick Juno mellan Östersunds hamn och frösöbryggorna Aspnäs/Mariedal/Västervik och Framnäs. Dessa relativt små bryggor sammanslogs senare till en större
brygga gemensam för de tre värdshusen Aspnäs, Mariedal och Framnäs. I slutet av förra århundrandet var det ett populärt nöje bland östersundarna att åka båt över sundet, göra en
promenad och sedan äta en bit mat på någon av krogarna. Tydligen blev krogturerna en väsentlig inkomstkälla för ångslupen Juno eftersom namnet ändrades till Mariedal.
Till Alsensjön fyttades Mariedal 1893 och gick där i passagerartrafik, bla till Vången. Den
nye ägaren hette Olle Larsson och så fick då båten än en gång byta namn – nu till Olle. I Alsensjön blev båten kvar till 1908 och sommaren 1909 återfinner vi Olle på Litsälven. Och förstås – ett nytt namn igen – Litsälven. Båten lär ha använts under kriget men nu var det fred
och vad skulle man då med en gammal ångslup till. Bussar och bilar tutade redan bakom hör-
91
net och lovade billig och snabb kommunikation. Enligt uppgift sänktes båten med de många
namnen år 1944-45 vid Fjälkvarn.
Ni upptäcker nu att jag kallat två ångslupar för Toddybåten, dels Mariedal som trafikerade
Östersund – restaurang Framnäs och dels ovan nämnda slup – Mariedal/Juno. Mariedal/Juno
trafikerade denna rutt först och därefter kom Gurly att trafikera samma sträcka. Namnet
Toddybåten myntades först för Mariedal/Juno och sedan fick Gurly smeknamanet
Toddybåten. Vi ska komma ihåg att dessa tre restauranger låg relativt nära varandra, det var
gångavstånd mellan dem. Som Modigh skriver sammanslogs dessa tre bryggor till en så det
räckte med en slup, det var onödigt att varje restaurang skulle ha varsin slup.
Ångslupen Juno/Mariedals dimensioner var:
Längd:
Bredd:
12,0 m
3,0 m
MATNÄSET
1909 arrenderade Andreas Olsson, Matnäset bogserångaren Saga. Under 1910 års seglation
låg den overksam förankrad utanför Matnäsudden tills den av Idog inbogserades till Östersund. Den gamla båten upphalades därefter där den fick ligga ett tag.
Matnäsets brygga byggdes 1927. Ångaren Östersund har alltid eldats med ved, förutom några
år på 1950-talet, och vedbunkring skedde i stort sett varje dag med storbunkring i Svenstavik.
Småbunkringar skedde vid Matnäset, Funäs, Kövra och Dillne. Vid dessa bryggor gjorde
skepparen upp vedaffärerna direkt med ortsbefolkningen.
92
1997 var ångaren Östersund till Matnäsets brygga med folk från Skanderåsen. De hade klivit
på i Hackås ty Skanderåsens brygga var ej renoverad vid den tidpunkten.
Besökte Matnäsets brygga måndagen den 15 september 2003 då det blåste stark sydvästlig
vind. Bryggan nyrenoverades i mitten på 1990-talet och den är i ett fint skick. Istället för att
timra bryggan så har man lagt cementringar och gjutit fundamenten och det verkar fungera
bra. Fina grönområden i direkt närhet till bryggan. Den har 2 st pollare + 1 ring så det går bra
att förtöja vid den. Vägen ned till bryggan är dock lite besvärlig, försiktighet rekommenderas.
MINNESGÄRDE SLIP
Början till denna slip har sin uppkomst i Kvittsle, Mattmar, där den byggdes 1860. På denna
slip byggdes hjulångarna Odin och Carl XV. Den var en s.k. kälkslip.
Omkring 1871 byggdes en slip vid Åhslundska tomten i Östersund av disponent Winström.
Där byggdes och sjösattes Framåt 1872, Östersund 1875 och Necken 1877. Denna slip användes vid båtarnas upptagningar tom 1880 då den flyttades till en plats strax söder om dåvarande
ångbryggeriet. Några år senare flyttades det som var kvar av slipen i Kvittsle dit. Ägare till
Kvittsleslipen var Storsjöns Ångbåts Aktiebolag. Denna slip användes till omkring 1885 då
den flyttades till Minnesgärde. Till och med omkring 1895 var slipen en kälkslip, därefter
byggdes den med vagnar med en grov räls i mitten och mindre räls för sidohjulen. 1902 förlängdes den så att den kunde ta emot tre stycken av de större ångbåtarna.
Under den tid som slipen var kälkslip erfodrades en massa manskap när en större båt, t ex
Carl XV skulle halas upp. Det erfodrades 4 stycken sexskurna ginor som gick till var sin kapståndare som drogos av 50 – 60 man som ibland inlejdes, dels från järnvägen och dels från
A4. En hel del episoder och äventyrligheter inträffade även, t ex när Carl XV skulle halas upp
och kälken bröts av mitt under båten vilket medförde att ”Calle” åter fick sjösättas. Han fick
vänta till våren då kälke och slip reparerats tillika som vattnet åter stigit.
En senare gång skulle samma ångare upp och då den en del kommit ur vattnet så gjorde båten
till följd av för litet stabbel en överhalning och lade sig på ena sidan. Då utbrast kapten
Banck: ”Nu ligger den där den djäkeln, hi-hi” varefter han sade till kapten Assmundson ”Nu
går jag hem så får Du övertaga befälet.”
En gammal trotjänare till kapten Banck var Finn-Jacob. Denne var en mästare när det gällde
att sätta in ett nytt bord, reparera hjulhusen och riggen. Men han var även en baddare när det
gällde att konsumera dryckesvaror. En gång då det rekvirerades dricka och smörgåsar till
Minnesgärde till arbetarna där, skulle Finn-Jacob vara källarmästare och stå för och värma
drickat samt dela ut smörgåsarna. Han glömde inte bort sig själv vilket visade sig mot kvällen
då Jacob hade mycket svårt att följa med i gångspelet runt kapståndaren.
Vintern 1907 - 1908 genomgick Framåt ånyo på upphalningsslipen vid Minnesgärde en
grundlig ombyggnad. Den gamla pannan från 1872 och ångmaskinen från 1879 hade nu tjänat
ut och de blev upplagda på Norderön. Det gamla skrovet förlängdes med 10 fot och i båten
insattes en ny panna och ny maskin med nya axlar och propellerhylsa jämte ångpump och
injektor, allt efter dåtidens anspråk och bruk.
1921 bildades Storsjöns Rederiförening (delägare i denna var dåvarande rederier). Några år
tidigare hade Storsjöns Ångbåts AB inköpt slipen och byggde om den för 30 000 kronor. Den
93
var lång och hade järnvägsräls på alla tre sliskarna (skenorna) och sex stycken vagnar helt av
järn. Denna ombyggnad och den tidigare utfördes under Anton Assmundsons överinseende.
Minnesgärde slip såldes 1952 för 14 000,- kronor av Storsjöns övre Indals älvs flottningsförening. Sista ångare som låg på denna slip i Minnesgärde blev Framåt, hon skars upp 1957 av
Jonassons skrot. Därefter drogs slipen ut i vattnet där bogserbåtarna Storsjön 1, 2 & 3 lyfte
upp den och fraktade den till Dvärsätt där den fortfarande används flitigt av fritidsbåtägarna.
MJÄLA
Denna brygga hade en hel del trafik from ingången av 1870-talet. Bla den stora hjulångaren
Carl XV anlöpte bryggan. 1878 var det flera ångfartyg som anlöpte denna brygga.
1880 annonserar Östersund om att man inte längre anlöper Mjäla och Ytterån på sina Kvittsleturer. Torsdagen den 30 mars 1882: delägare uti Mjäla ångbåtsbrygga, behagade sammaträda hos undertecknad Tisdagen den 11:te instundande april kl. 10 f.m. för att mottaga redovisning öfver bryggans inkomster för förflutna året samt besluta i afseende på förvaltningen
det stundande. Rödön och Mjäla den 27 mars 1882. PEHR G. JÖNSSON.
Denna brygga låg ca 500 meter norr om Matnäsets brygga. Det var sågen som ägde denna
brygga och den användes fram till 1940-talet. Bryggans upphovsman var en Dahlén som var
bördig från Sundsvall. Bryggan var i bra skick när Matnäsets brygga byggdes 1927. Mjäla
brygga var utrustad med en fotogenlampa vilket inte Matnäsets var! De bägge bryggorna var
ganska lika i uppbyggnad. Mjäla brygga förföll senare och till sist tog stormen den, i skiftet
mellan 1930 och 40-talet. Detta Mjäla skall inte förväxlas med Mjälaviken, se nedan.
MJÄLAVIKEN
Denna brygga var belägen på Storsjöns norra del, mittemellan Rödösundet och Ytterån. Alf
Nilsson var till denna brygga 1958 och 2003. Bryggan är numera borta. Platsen besöktes som
sagt den 16 augusti 2003 och en högst provisorisk brygga/landgång fick byggas av lastpallar
och spångar. 84 personer klev ombord på Östersund för en trevlig tur där intet fattades vad
gällde mat och dryck. I gamla tider var bryggan en godsbrygga. Det är djupt ända in till
strandkanten så det är inga problem att köra ända in till Mjälaviken. Det diskuteras om man
ska bygga en ny brygga här. Enligt de som förstår sig på bryggbyggande ska det vara ganska
enkelt att bygga en brygga här.
94
MOVIKS SLIP
Moviks slip byggdes av disponent Jakob Persson vid Moviks Ångsåg i Trångsviken år 1902
eller 1903. Den användes under några år för upphalning av bogserbåtar varefter den såldes till
Vålbackens tegelbruk i Brunflo dit den förflyttades år 1911 och där den huvudsakligen användes för brukets eget behov. Flyttningen och uppbyggnaden verkställdes av kapten Carl Lindström, Vålbacken.
MYRVIKEN
Det fanns ett tegelbruk i Myrviken där den nuvarande festplatsen Fröjdholmen ligger. Tegelbruket ägde en pråm som lastades med det färdiga teglet och som sedan bogserades av någon
av sjöns bogserbåtar. 1934 slet sig pråmen och drev iväg. Den landade vid Hanabacken och
där blev den kvar. Ägaren av tegelbruket hämtade spelet på pråmen men lät skrovet ligga
kvar. En del av resterna kan fortfarande ses på våren då vattenståndet är lågt. Tegelbruket försvann vid den här tidpunkten och även bryggan vars huvuduppgift hade varit att serva tegelbruket i första hand.
Som förut sagts måste utvägar göras för att sysselsätta Framåt. Ett sådant var att om hösten gå
upp med pråm i Myssjöviken och där bland befolkningen dels i Myssjö och dels i Oviken inköpa potatis och lasta densamma för transport till Waplans bränneri med god förtjänst. År
1916 utförde Aktiv strandrensning här.
1917 var ett gott år för de flesta ångbåtarna mycket beroende på den fina sommaren med
vackra söndagar som i sin tur medförde att passagerarantalet höjdes avsevärt. Vad som också
bidrog till resultatet var de enorma hötransporter som gjordes hela eftersommaren för foder-
95
byråns räkning. Första världskriget pågick och framförallt A 4 hade många hästar som dragdjur till sina kanoner. Båtarna erhöll bra priser för frakterna, man fick 2,25 per bunt från Myrviken och 2 kr för kortare avstånd samt 1,50 från Fannbyn.
Den 15 april 1918 började man utrustningen på Framåt för kommande säsong och den 11 maj
var man klar med rustningen. Den 20:e i samma månad började bogseringsarbetet och denna
sommar fanns det mycket timmer att bogsera, för övrigt till bra priser. Man bogserade bl a för
bränslekommitionen och Sundsvallsbolagen. En flotte från Myrviken till Trångsviken med
ved som var buntad steg till ett pris av 6 300 kronor.
Man fraktade även två laster potatis, en från Myrviken och en från Vällviken till Trångsviken
för livsmedelskommitionens räkning.
År 2004 fanns det funderingar på att ställa i ordning bryggan så att den kan ta emot Storsjöns
bägge ångbåtar. Nu finns det en småbåtshamn här och viken är ganska grund så det är knappast enkelt att ta sig hit med Thomée och Östersund.
MYSSJÖ
Myssjö brygga nämns ibland men det är Mjäla brygga som menas. Se Mjäla.
MÅRDSUND
1881 nämns Mårdsund för första gången i ångfartygens turlista.
Mårdsunds brygga var en brygga som det transporterades mycket gods till. Besökte den måndagen den 15 september 2003. Den var ej i bästa skick då. Den ena pollaren var uppruttnad
och ringen var både liten och ser inte ut att sitta fast på ett förtroligt sätt. Trappa ned i sjön
96
som säkerligen uppskattas. Närområdet är fint med mycket grönområden. Vägen ned är bra.
Östersund var hit 2 gånger år 2002. Nu finns det planer på att renovera även denna brygga.
2005 är bryggan nyrenoverad på ett sådant sätt att den har alla möjligheter att klara sig i
många år framöver. Östersund var hit hösten 2005.
NAMN
Namn är inte lika gammalt som Slandrom men platsen finns omnämnd i tidigare medeltid. Nu
ligger motorbåten GT-Pilen på land alldeles i bryggans närhet. GT-Pilen, en förkortning av
Godtemplar-Pilen, var en båt byggd helt i trä som gick i trafik mellan Östersund och Sandviken under den tid Godtemplarna drev anläggningen. Det var inte bara ett utomhusbad där utan
det förekom och förekommer även dans där så namnet Godtemplar-Pilen kanske inte stämde
vid alla turer. En ganska liten brygga som kan vara svår för Thomée och Östersund att lägga
till vid då pollarna är lite väl låga.
GT-PILEN, ex Gesa
I juni 1946 visade Gustav Karlberg upp en ny skärgårdsbuss som döpts till Gesa efter initialerna i sitt och sina tre bröders förnamn. Gesa byggdes under åren 1943 – 1946 upp på Möja
på ett äldre skrov av furu på ekspant. Hon var 13,6 meter lång och 2,8 meter bred. Hon fick
ta 35 passagerare och framdrevs av en 140 hk motor. Båten var avsedd för trafik till och från
Norra Stavsudda och Möja där den skulle anlöpa Södermöja, Berg, Löka, Ramsnora och
Långvik. Varje vardagsmorgon gjorde Gesa först en tur kl 06.00 från Långvik till Kalvsvik
varifrån en buss på linje 15 förde resenärerna in till Borgmästargatan. Andra hade kommit ut
med denna buss och fortsatte sedan till Långvik och de andra bryggorna på Möja och Norra
Stavsudda in till Nybroviken, en tur som klarades på 2 timmar och 40 minuter. Gesa var dock
i minsta laget för denna trafik. Gesa byggdes alltså för trafik i Stockholms skärgård.
1946/1947 såldes Gesa till ett nybildat rederi för 28.000 kronor. Hon såldes senare till Södertälje Sjötaxi som i sin tur sålde henne till Godtemplarna i Östersund där hon kom i trafik
1951. Till Östersund fraktades hon på järnväg.
GT-Pilen, som det nya namnet blev, körde Sandviksturerna 1951 – 1954 och hon fördes av
Erik Olov Björås som fick fina vitsord av Leander Olsson. Erik Olov Björås var även chef för
sjöscouterna i Östersund. De höll till i Gamla Teaterns källare där de hade sin klubblokal. Antalet scouter var ca 50 per år.
1952 var Pilen upp på Minnesgärde slip för 150,- kr.
Bertil Zetterström körde GT-Pilen i början på 1950-talet mellan Östersund och Sandviken.
Det var mycket problem med backslaget. Inredningen var fin med fina möbler. Farten var ca
12 knop vilket gjorde att resorna mellan staden och dansbanan gick fort.
I början av 1960 köpte taxiägaren Åke Berg Godtemplarrörelsens gamla båt GT-Pilen. Nu,
sommaren 2001, skänker han bort den skuta som skjutsat många danslystna mellan Östersund
och Sandviken. Hon köptes av Godtemplarrörelsen i början av 1950-talet och döptes därmed
om till GT-Pilen. 1951 – 1957 trafikerade hon Storsjön mellan Östersund och Godtemplarrörelsens anläggning Sandviken. I slutet av 1950-talet tog denna trafik slut.
97
GT-Pilen såldes till Harry Hansson som i sin tur sålde henne till Åke Berg, hans bror Leo
Berg och John Burman. De reparerade henne och bytte bl a ut motorn till en Scania-Vabis 6:a
och förvandlade henne från dansbåt till fritidsbåt. Hon kom att vara kvar i vattnet till i mitten
av 1960-talet. Efter detta har hon stått på ett lastbilssläp på landbacken.
Med denna båt följde befälhavaren kapten Amaldor S. Åström, en man som varit livligt verksam i Jämtlands sjöfart. Amaldor Åström var känd bland passagerarna som en berättarglad
och något fabulerande guide och sades bl a ha i sin ägo en jordglob i naturlig storlek.
2010/2011 har GT-Pilen bytt ägare och transporterats bort och vad den nye ägaren tänker göra
med båten vej jag inte.
Längd
13,6 m
Bredd
2,8
Passagerare 35 st
NORDERÖN
Erik Norelius hade en egen ångbåtsbrygga av sten liggande i omedelbar närhet till det nya
färjeläget. Denna brygga hade kommit till av Eriks far som skjutsat sten ned till stranden då
han brukade jorden och träffade på sten. Det blev en ansenlig mängd sten under årens lopp.
Bryggan var den stenpir som idag ligger söder om färjeläget. Detta skedde åren runt 1914. Då
färjan skulle sättas i trafik 1957 så köpte man stenpiren av Erik. En hitsänd ingenjör beräknade stenvolymen till 1 500 kbm. Erik fick en krona per kbm!
Om vi fortsätter att titta lite på bryggor så hittar vi Norderö brygga lite längre norrut sett från
färjeläget. Den byggdes 1899 och renoverades så sent som vintern 2001/02 av bl a Bosse
Eriksson och bryggan är nu i ett fantastiskt fint skick. 1912 kom ångaren Framåt till Norderö
brygga, förd av kapten T. Hammarström. Hans 10-årige son var med och han hoppade obe-
98
märkt iland. Fadern for med båten men efter en stund saknades sonen. De vände åter till bryggan där de fann sonen drunknad.
1941 nödlandade eller kanske rättare sagt kraschlandade ett B 5 bombplan på Norderön. De
två i planet klarade sig och när planet skulle transporteras in till staden tog man helt enkelt
bort vingarna varefter Erik Norelius drog ned planet till ångbåtsbryggan med häst. Där lastades planet på Thomée som i sin tur fraktade in planet till Östersund.
År 1874 arrenderades en plats på Norderön av den s k Norderökungen, hemmansägren Olof
Fredrik Johansson under 50 år för Framåts räkning där ved och annat skulle uppläggas. På
platsen fanns en gammal skröplig brygga. Denna gamla skröpliga brygga kan inte ha varit så
gammal men säkerligen inte så bra byggd. Odin kom i reguljär trafik 1863 så denna brygga
torde ha byggts vid denna tidpunkt. Arrendeavgiften skulle gäldas på så sätt att Tunadals bolag förband sig att bygga en ny ångbåtsbrygga, vilken hemmansägaren fritt för sitt behov
skulle få använda. Denna brygga byggdes också vintern 1874 - 1875 och begagnades av trafikanter och ordinarie passagerarbåtar till nyare åsikter gjorde sig gällande och i förening med
uppfört sågverk vid platsen nya ångbåtsbrygga uppfördes för resande och gods. Till skydd för
bolagets brygga timrades pålarna och i land oppsattes magasin, ävenså arrenderades Önstahemmets strandrätt för en kostnad av 60 kronor per år under 50 års tid. Sedan dess och yttermera sedan ångbåtsslipen flyttats från staden och nerlagts vid Norderö brygga, har platsen
varit Framåts huvudstation under seglationerna. Så fortgå nu en följd av år med försök av
varjehanda slags företag och samma gång skedde en del förbättringar och förändringar på
Framåt.
Sågen, som byggdes 1895 på Norderön, brann 1905 och några år senare tog isen denna
brygga. Ångaren Framåt hade som ovan nämnts sin brygga här. Tunadal flyttade Framåts slip
till en plats alldeles invid denna brygga. Norderöborna köpte en av Johan Olofsson i Digernäs
ägd och driven ångsåg. Stengrunden kom från Gärdsta. Norderöborna hade fått sitt virke sågat
99
där. Man tänkte förädla sin skogsråvara själv. Och det kunde bli arbetstillfällen för några
Norderöbor. Digernässågen köptes, togs ner och fraktades till Önsta och uppfördes där i
närheten av gamla ångbåtsbryggan. En ny ångbåtsbrygga byggdes 1899, där den nuvarande
ligger. Ett stort magasin byggdes på bryggan, för att förvara sågat och hyvlat virke tills det
kunde skickas med ångbåt vidare.
Från brädgården uppe vid sågen byggdes en trallbana, räls, via sågen och ut på bryggan. Ca
13-15 man fick arbete. Men det var en viss ovana i att såga och hyvla så mycket virke förstördes. I brädgården lades virket för tätt ihop så att det blev blåved. En viss ironi kom från en
del människor, de anställda vid sågen ansågs vara amatörer. Hyvlaren gjorde spånten för tunn,
enda fördelen med detta virke som fick säljas med förlust var att man kunde sopa ner mer
skräp i sprickorna. Sågen gick med förlust. En häftig brand som troligen berodde på varmgång i ett lager ödelade sågen i augusti 1905. Ett eller ett par år senare förstörde vårisen magasinet och delar av bryggan.
Ännu lite norr om denna brygga hade överste Skytte, Trusta, en egen brygga där båtarna fick
anlöpa då han var i behov av transport, ex vis till staden. Kapten Ek på Östersund gick gärna
in till överste Skyttes brygga. Einar Lundgren som jobbade åt Behm på Verkön har nedtecknat
följande rader:
Överste Skytte var ständig gäst på Verkön på somrarna, mest sedan överstinnan dog. På Norderön hade de ett litet ställe, en sommarstuga med lite jordbruk till. Stället kallades för Änge.
Dit fick jag hämta och skjutsa hem dem. Sedan översten blivit änkeman ville han alltid att jag
skulle komma upp sedan jag skjutsat hem honom. Då bjöd han alltid på grogg eller ett par
glas punsch. Vi satt alltid på balkongen mot sjön. Översten var mycket enkel av sig och mycket intresserad av ungdomen på Norderön.
Ångaren Sandviken hämtade jordgubbar på Norderön på eftermiddagarna på 40-talet, körde in
dem till staden där de lastades på järnväg för vidare transport till Stockholm dit de kom på
morgonen nästa dag. På lördagarna gick Sandviken till Dillne brygga där de låg över natten
för på söndag morgon hade hon en tur in till staden. En tur och returbiljett kostade 1,- vid den
här tidpunkten.
På Norderöns västra sida fanns det två bryggor, en vid Västanede, mot Verkön till, dock en bit
söder om Verkö södra udde. Vid Hovstan, i stort sett mittemot Verkö brygga fanns det också
en brygga. Nu, år 2004, brukar Vikingabåten ligga vid denna brygga. Följaktligen har Norderön haft ett stort antal bryggor där ångbåtar har kunnat lägga till.
Norderön var den sista bryggan som hade reguljär ångbåtstrafik, denna trafik försiggick fram
till 1955 då Norderö Rederi AB sålde Thomée. Numera besöks bryggan sporadiskt av Thomée och Östersund.
Nämnas kan att den 1 juli 1899 fick Norderön telefonförbindelse.
1924 lade isen så sent att det företogs julottefärder med ångarna Östersund och Bergsviken till
Norderön.
STORSJÖFLOTTAN FÖRR OCH NU
Av Mauritz Möllervärn
100
I Jämten 1935 skrev Mauritz Möllervärn följande om Storsjöflottan:
Ferierna i Jämtlands ljusa högsommar med dess vita nätter över snöstrimmiga fjäll och vattrade sund och vikar, då det är, som om solen ej ville gå ned, höra förvisso till de minnen från
barnaår och gryende ungdomstid, vilka sist av alla förgätas. Minnena äro som en dyrbar
skatt, vilken ej tidens gnagande tand eller livets härjande bitterhet kunnat förinta. Tvärtom
äro dessa hågkomster en inre rikedom för än i denna dag, om än mycket blivit annorlunda på
de ställen och orter, där jag lekte som barn och tillbringade min intensivt verksamma ungdomstid.
Till dessa minnen hör ångbåtstrafiken å Storsjön som de mest tjusande, påtagligt gripbara
som de äro, när jag än vill ha fatt i dem. Huru mången gång t ex sjöng jag ej från Norderö
brygga med min klara gossestämma. Därför – minnena äro ej svunna; de framkallas lik bilden på fotografiplåten omedelbart, när jag än så vill. Att kära minnen bliva det, man gör dem
till, är visst.
I min barndom och gryende ungdom stod Storsjöflottan i sitt flor. Låt oss därför börja med
något av det egna, minnesvärda, jag nedtecknat! Bäst är att på en gång förflytta oss ut en bit i
Storsjöns rena sjöluft. Låt oss för några vackra sommarveckor bosätta oss på en centralort
för sjötrafiken å Jämtlands största sjö, en ort, som både förr och nu varit och är beroende av
båttrafiken! Onekligen kunna vi då ej välja bättre plats än – Norderön. Norderön med sina
tutande ångbåtar och fjällen på behagligt avstånd för att se dem spegla sig i Storsjön i all sin
högsommarglans, ehuru kylan från deras klyftor och raviner kommer över oss, där vi sitta på
ångbåtens sakta gungande stäv, i nordvästanvinden.
Vi barn visste, vad båtarna hette och vart de gingo, vilken av dem som gick fortast och av allt
att döma hade den finaste gången. Därom kunde vi pojkar rent av råka i handgemäng med
varandra, som om vi stredo om omistliga värden. Vi visste ock, vilken båt det var, som gungade och doppade som vi sade, värre än de andra. Vi kände till både passagerarbåtarna och
bogserarångarna.
Vi hade mycket nöje på öns ångbåtsbrygga. Där stodo vi och kikade efter båtarnas framstickande ur Tjalmarsundet. Men innan vi gå ombord på någon av dem, må vi något så när ha
förvissat oss om, att båten går efter en riktig turlista. Den gamla turlistan var ej lik den nuvarande, med dess tvenne överblivna passagerarångare sedan fordom tid. Motorkulturen har
här fördärvat router och mål som så ofta annorstädes för båtarna. Vår mest väderbitne skeppare å Storsjön sörjer sin fina båt, där den nu ligger i Östersunds mitt, för varje år allt mera i
behov av reparation, om den ej ohjälpligt skall förfalla. Ja, motorkulturen, i form av bussar
och pampiga lastbilar runt Storsjön, har tagit loven av den båten med flera. Det blir blott
förlust att ha den i trafik. En annan, mycket sjögod båt har av samma anledning blivit - pråm.
Som sådan gör den mera nytta med sina frakter än på traden Östersund – Hallen, där den en
följd av år var turistbåten framför alla andra.
Men så var det turlistan, som vi skulle se litet på, innan vi sticker iväg, så att vi ej komma till
Hallen, om vi skola till Berg eller tvärtom. Den turlista, som presenteras är ej någon avskrift
av något original utan nedtecknad av mig, med reservation för minnesfel. En sommarmånad
såg den ut så här åren 1897 – 1907, kanske något längre.
Pojkar och båtar ha ju alltid haft vissa beröringspunkter med varandra. Onekligen var det
roligast att från Norderö ångbåtsbrygga åse den ofta rätt så bastanta sjögången utanför
101
Tjalmarsundet å det respektabla Storsjöflaket. Många stadsbor veta ej om i sina lugna
kamrar, att Storsjön kan erbjuda en förgrymmad anblick, blåsvart av nordväststormen och
med vita brott å väldiga vågor. Från Norderön se vi först Kövrabåten. Det är ångaren Thomée, som doppar helt försvarligt där borta utanför sundet. Vid varje djupare bugning, då hela
fören översköljes av det vredgade vattnet, går brusånga fram ur ventilerna på däck. Han
synes ha det svårt där ute, och han styr ej direkt på Norderö brygga, ty då skulle han få så
otäck sidosjö, att det kunde bli fråga om barlastförskjutning efter vad en redig skeppare anförtrott mig. Nej, båten ställer kursen rakt mot Norderö norra udde för att så bättre bemästra
sjöarna genom att sedan gå mer rakt mot dem, dock undvikande de grövsta brotten. Sedan
båten så gått långt upp emot Norderölandet, svänger den på en större våg mot bryggan, där
fullt av folk jämte småpojkarna åsett kampen mot Njord. En genomblöt ko står och råmar på
fördäcket och synes glad att slippa sjögången genom att föras i land. Där stiga ock några
bleka ungmör av, vilkas hela varelse ge syn för sägen, att sjöresan ej varit odelat angenäm. Vi
pojkar låta emellertid ej nyfikenheten besätta oss, utan låta de unga damerna passera, för att
om dem diskutera förhandenvarande fakta.
Så kommer Bergsbåten framstickande ur sundet, den båt, som i regel förr hade det mesta
folket och det största fraktgodset. Man må besinna, att innan järnvägslinjen drogs utefter
Storsjöstranden och bussarna och lastbilarna börjat dominera, så var båten ett av de allra
förnämsta trafikmedlen. Olyckan var dock den, att varje båt hörde till sitt bolag, vadan en
avsevärd konkurrens förefanns båtarna emellan. Det var ock en syn för gudar att åse sjökaptenernas gräl vid hamnen i staden om frakter och priser. En av dem svor, så att det osade,
den andre hoppade högt av ilska, och den tredje slog näven i en ledstång, så att den nästan
rubbades. Ja, man var sig själv och den båt man förde närmast.
Men låt oss nu se, huru Bergsbåten klarar sjöarna! Stormen har än mer tilltagit, när den
långe Carl XV sticker fram. Men om honom hade pojkarna blott ett omdöme: Carl gungade
minst, tack vare sin längd och sina hjulhus. Huru många nutida stadsbor veta om, att det ej är
så länge sedan tvenne respektabla hjulbåtar plaskade med sina skovelhjul på sjön? Där plaskade Odin, Carls frände, en hjulångare som ej avancerade längre än till bogserare. Han
gjorde ej samma fart som Carl, dock tillräcklig för en större flotte, som han hade efter sig på
släp. Men nu kommer Carl XV, den finaste båten i sjön under avsevärd tid. En båt med de finaste salongerna, de rymligaste kajutorna, den man gärna följde med på en längre tur på
sjön. Idag har visst Carl känt det vara bäst gå rak, utan den vanliga slagsidan, vilken folk och
fä orsakade, då de, för att söka skydd för blåsten, ställde sig på en sida, varvid båtens manhaftige kapten brukade utropa: nu fryser dom om näsan igen!” Idag hade Carl, liksom de
andra båtarna, tillräckligt att göra med vind och vågor, även han. Dock gick han ej alldeles
upp under lä för ön, utan dristade sig halvvägs till densamma svänga mot dess ångbåtsbrygga. Visserligen gjorde han sina bastanta överhalningar i sidosjön, men, litande på sin
längd och i övrigt solida beskaffenhet, styrde han nu rakt mot oss. Han saktade ej farten i dag
förrän mycket nära bryggan, försenad av stormen som han var.
102
103
I god tid slog skepparen back vid bryggan med sin regulator, men av någon anledning fick
han idag från maskinisten i stället full fart framåt! Verkan uteblev ej, alldenstund hjulhuset
med ett våldsamt brak törnade mot bryggan, vilken båten under sin framfart höll nära på
stånga sönder och samman. Ej heller båten blev oskadd. Ett par bräder i dess sida brötos av
som tändstickor. Det såg riktigt hemskt ut, blott litet ovan om vattenlinjen. Men där ligger
redan den tredje båten utanför bryggan och väntar på infart. Det är den båt som bär stadens
namn och på den tiden gjorde en förnämlig fart stundom, blott den lyckades hålla ångtrycket.
Då distanserade han även Carl, åtminstone på längre sträcka. Man hör stämmor därute.
Konkurrensen och avundsjukan är stor om folk och frakter även vid bryggorna ute i sjön. Det
är kaptenens stämma, som höres ända till bryggan: Huru länge skall kossan ligga och ta plats
vid bryggan? Om man ändå kunde ge den en spark på rätt ställe! Efter ännu en tio minuters
uppehåll fann ”kossan” för gott att äntligen kasta loss för att skovla iväg till Berg. Huru
många stadsbor vet månne, att ordet Berg är ett kollektivt begrepp, såtillvida som det rymmer
ej mindre än sex bryggor: Eltnäset, Skanderåsen, Hoverberg, den sedan ålder förnämligaste
bryggan, Svensta samt även Galhammar och Vigge, f ö en by Bergs socken. Den senare bryggan anlöptes av Kövrabåten mestadels, men förr ofta nog även av Bergsbåten, ehuru den ej
ligger alldeles i traden för denna.
Kapten hade på Kövrabåten haft besvär med både besättning och folk, vilka ej velat sitta där
de sutto på båten under stormen. Mer än en gång hade han rutit: Sitt stilla, eljest kastar jag
er i sjön! I sanning ett hemskt perspektiv för hans resande! En Viggebo, som tyckte att kaptenen bort förhålla sig något lugnare, trots sjögången, gick fram till honom till sist och sade
på det bredaste Bergsmål, men suveränt lugnt: ”e´n varst hen han? Je e nå varst bort i Vigge
je, men fåur nog låute lagom ändåu”!
En stockholmare, som var med på samma båt och blivit åtskilligt sjösjuk, fattade vid en brygga ordentligt humör, när han såg en bonde stå med händerna i byxfickorna. ”Hör nu, min gode man på bryggan, fryser ni, eftersom ni står med händerna i byxfickorna? Nää, de gär je
int! Men ta bort händerna då! Nää, då frys je!” Alla utom stockholmaren skrattade.
Som sagt, Carl låg den dagen länge och väl vid Norderö brygga. När han äntligen behagade
skovla iväg på nytt, så att Östersund kunde gå in, han som skulle ända till Qvittsle i storm och
motsjö, tilldrog sig en händelse, vilken gav oss småpojkar ett gott skratt, ja även de äldre.
Just när båten hjulat ifrån bryggan, kommer en liten gumma springande upp på däck och
skriker åt kapten: ”Hör at, kaftein, je skull av henen!” Gumman hade, gammal och trött som
hon var, där hon satt på mellandäck, råkat somna, vaggad till ro även av sjögången som var
mera moderat för Carls del. Men nu tog det eld i skepparen. Inte nog med att han lagt till med
sin svårstyrda båt en gång, där hela hjulhuset kunnat gå när drummeln nere i maskinrummet
satte för full fräs framåt när det skulle vara back, utan nu skulle han hindras av denna ”käring” också, som ej kunnat hålla sig så pass vaken, att hon visste var hon skulle av. Ja, ej ens
stöten mot bryggan hade väckt käringkräket. Nu flödade ord och inga visor: Sitter hon och
sover – kossan – hon kunde ha fått följa med ända till Berg! Kapten tänkte backa tillbaka till
bryggan. Men planen fick stanna med tanken, ty i ett nafs hade nu Östersund passat på att
lägga till, när det äntligen blev tomt vid den skamfilade bryggan. Och han hade ej heller så
värst bråttom. Men då brister alla fördämningar för fula ord och kraftuttryck hos skepparen
på högst densamme Carl XV: Nu passade hon sig att lägga till, korumpan! Och Carl fick för
gummans skull ligga och vagga ute i sjön i bryggans närhet en halvtimme nära nog, innan
han kom in på nytt. Summa summarum hade en hel timme vid Norderön den eftermiddagen
förhalats. Undra på att en skeppare med kan fatta humör.
104
Vi må ej förgäta en liten, rolig båt, även den i passagerartrafik, som ock hette Trafik. Även
om vi pojkar sågo ”kaffebrännaren” över axeln, så innebar detta vedernamn ej, att ej båten
vore värd ett omnämnande. Denna båt hade på sin tid hand om Sandviksturerna. Ungdomens
plats utanför stadens hank och stör var framförallt Sandviken. Så kom det att vara länge. Och
man for ej dit blott för att dansa, man såg och njöt av naturens skönhet jämväl, ty här har
Storsjön en av sina vänaste stränder, där bryggan på den tiden, lång och gänglig, stack ut i
sjön. Trafik gick också till ett annat ställe, nu tyvärr alldeles förgätet men då en uppmärksammad plats, nämligen Kungsgården, rik på hävd och anor. Numera ser man blott flygplanen,
lika veritabla Storsjöodjur, skära vattnet. De emanera nämligen från Kungsgården, där en
gång, enligt hävden, drottning Blanka med sin lille prins i knäet sjöng om andra famntag än
av mor, medan digerdöden härjade ung och gammal i andra delar av landet. Man ansåg
tydligen på den tid då Trafik ”brände” kaffe att förtjänsten var så pass god, att bryggan gick
att anlöpa. Den esoteriska betydelsen av namnet kaffebrännaren torde även tåla en förklaring. Båten gick ej så litet stolt, alldenstund han hade tvenne maskiner med var sin lilleputtpropeller. När maskinerna voro igång gingo de mestadels ojämnt och åstadkommo ett ljud
likt en större kaffekvarns. Båten, som gjorde ringa fart, uppehöll mestadels trafiken inomskärs, d.v.s. innanför Tjalmarsundet, ut ur vilket han endast vid relativt lugnt väder vågade
sig på äldre dagar.
Sålunda uppehölls där flera trader. Utom Sandviken och Kungsgården anlöpte båten även
Andersön och Fannbyn, en brygga, som – speciellt lördagar – av och ilastade mycket, både
folk och fä. Ävenså uppehölls en route till Knytta, Namn, Slandrom, Öd och Marieby samt
Vålbacken borta i Brunflo socken. Låg den vackra Brunfloviken spegelblank, tjänade det något till att följa med Trafik dit. De vackra stränderna och uddarna stämma sinnet till helgd
och högtid.
Vi ha ännu en båtkategori kvar, bogserarångarna, ehuru pojkarna hade mindre intresse av
dem. Bland dem är Odin redan nämnd, med sin grova ångvissla, vilken tutade lik en mistlur i
havsdimman. Mera sällan uppenbarade sig den båten å den vanliga leden, men ibland dök även den upp i vår närhet och skovlade förbi oss med en viss gammaldags hållning. När Odin
sjösattes i egenskap av hjulbåten n:r två i sjön – Jemtland, den första hjulbåten i sjön, fanns
då ej mer - gick också den i passagerartrafik.
Bland bogserare må dock nämnas den båt, som faktiskt haft den starkaste maskinen och gjort
den högsta farten å sjön, när den fick gå utan flotte och bom, nämligen Framåt. Synd är, att
båtens bogserarbete så tidigt på sommaren tar slut. Vattenmustascherna i fören spruta högt,
när den går för full-fullt. Så äro ock aktervågorna avsevärda och kunna i värsta fall stjälpa
en roddbåt.
105
Norderön har besökts av såväl Östersund som Thomée vid ett flertal tillfällen på senare tid.
Bryggan är i ett mycket fint skick nu, 2004. 2006 besökte Thomée Norderö brygga och det är
mycket välordnat med ett litet brygghus där man kan ha mindre konferenser. Vi kan även nedteckna den resa Thomée gjorde på 2000-talet. Vi skulle gå från Östersund till Verkön i relativt
hårt väder. Precis som Möllervärn skriver så är det besvärligt att ta sig igenom Tjalmarsundet
när det blåser 24 m/s stadigt. Efter en stund beslöt kaptenen att resan skulle ställas till Norderön istället. Det blev rejäla överhalningar innan Thomée hade kommit fram till Norderö brygga. Det mesta som ej var rejält surrat hade flugit omkring, nere i serveringen såg det inte klokt
ut. På durken låg mat, sönderslagna vindunkar, flaskor och kassaapparaten i en enda röra. I
styrhytten såg det inte bättre ut. I maskinrummet hade skvalpvattnet skvalpat runt så durkplåtarna var hala som tvålar. Ångmaskinen fick passas så att den ej rusade i dykningarna. En av
livbåtarna hade lossnat och hängde i sina dävertar på utsidan av fartyget. Där svängde den
fram och tillbaka som en klockpendel. En minnesvärd resa, dock ej angenäm. En kvinna bland
passagerarna sade då hon klev av på Norderö brygga att hon aldrig mera skulle åka båt.
NYHEM
Vid Nyhem, Digernäs, fanns det ett tegelbruk. Detta tegelbruk försåg den närmaste omgivningen med tegel, ingen brygga fanns vid tegelbruket utan de gånger man sålde tegel utombys
så använde man Digernäs brygga. Det har funnits många tegelbruk runt sjön.
106
NYLAND
1849 låg Nyland i Jemtlands turlista. I turlistan för hjulångaren från 1849 kan man läsa följande:
Passagerartrafik erlägges med 12 skilling banco för mil. För barn, under 12 år, hälften
mindre. Passagerare, som för samma tur gör resan både fram och åter, tillgodonjuter nedsättning i afgiften för återfärden med ½ del. För hund, som likwäl ej får lemnas lös ombord,
betalas half afgift. För gods erlägges 12 skilling banco per lass för mil.
1/4dels timma före ångbåtens afgång från Östersund skjutes ett skott. Då fartyget anlöper annan station tillkännagifwer Befälhafwaren afgångstid.
Passagerare upptages jemwäl emellan stationer och får äfwen der afgå, med wilkor likwäl att
han i båda fallen sjelf anskaffar båt och manskap. Wid alla stationer deremot sättes passagerare både om bord och i land med ångfartygets båt. Båt lägger till akter om hjulhuset.
Salut erhålles mot serskild ersättning, då anmälan derom göres till Befälhafwaren.
Lustturer annonseras särskilt; och will Directionen, när framställning af sänd person tidigt
göres, om lusttur från landet, föranstalta att ångbåten på bestämd tid och ställe är att tillgå,
derest den icke förut är upptagen. Någon answarighet för wisst antal personer erfordras icke.
För fraktgods och kreatur får pråm och ångbåt hyras. Derom anmäles hos Bolagets Commissionär, handlanden Winnberg, med hwilken aftal om willkoren uppgöres.
Bogserångaren Öring, den andra, byggdes vid denna brygga år 1926.
NYVIKS TEGELBRUK, Mjälle
Det låg ett tegelbruk vid Mjällebäckens utlopp i Storsjön. Bruket låg strax intill dåvarande
Frösöklinikerna, alldeles väster om Mjällebäcken. Teglet som slogs här användes bl a till
arkivbyggnaden mitt för norra kyrkogården i staden. Siste ägaren av tegelbruket var kamrer
Lönnborg.
1895 byggdes segeljakten Nyvik. Ägare var Nyviks Tegelbruk och den kom att frakta mest
tegel från Nyvik till Östersund. Hon kostade 7.000,- kr att bygga.
Nyvik levererade också tegel till stadens byggnader. De hade ovan nämnda båt för transporterna, Nyvik, som under en tid fördes av kapten Anton Assmundson. 1899 arrenderade
han tillsammans med bonden Erik Nilsson hela rörelsen. Anläggningen var inte av modernaste snitt, bl a var ugnarna bränsleslukande och när så Vålbacken startade upp sin tegeltillverkning med modern utrustning i större skala lades Nyvik och Tegelvik ned sina verksamheter.
Idag kan man se tegelrester och även några hela tegelstenar på stranden och i sjön. Det finns
en stor lagerbyggnad på stranden och det finns ett årtal, 1921, på huset.
Nyviks tegelbruk låg följaktligen på Mjällemark. Här vet man att de första jordbruken startades 200 år e Kr. Under tusen år, från 400-talet till 1400-talet var det en viktig plats i Jämt-
107
lands historia med allt från mäktiga markägare, tingsplats, Kungsgård samt marknader, bl a
Gregoriemarknaden som har rötter ända ned till 1100-talet.
ODENSALA
En Kilander nämns ofta på 1890-talet i samband med Trafik. Han beställde pråmtransporter
från/till flera av Storsjöns bryggor, bla Odensala.
Odensala brygga låg rakt nedanför nuvarande Tavelbäcksskolan vid den södra infarten till
Östersund. Denna brygga besöktes inte så ofta av ångbåtarna.
OFFNE
Offne nämns redan i mitten på 1700-talet då kopparmalmen från Huså gruva rodde och seglades från Offne till Lund i Brunflo. Offne torde därmed tillsammans med Lund vara de platser på Storsjön som hade de första bryggorna avsedd för nyttotrafik.
1849 finns Offne med i Jemtlands turlista och de beräknade att avståndet från staden var 5
mil. Offne fick gods från Östersund levererat på 1850-talet av hjulångaren Jemtland. 1851 var
Jemtland till salu men man tycks inte ha hittat någon köpare och 1858 besiktigades båten.
Trots allt så bedrevs trafik på 1850-talet, bl a fraktade man potatis från Hammarnäs, gods till
Krokom, gods till Offne från Östersund, från Rödösundet till Ytterån.
Två obehagliga olyckshändelser inträffade ombord på Öring varav den ena inträffade vid Offne, där föll en av manskapet vid namn Löjdberg överbord och drunknade.
Den 21 juli 1887 gjorde Östersund en lusttur från Offne in till staden Östersund.
Denna brygga visade sig vara en välbesökt brygga under ångfartygens tid. Den 15 juli 1894
anlände bla Trafik med medlemmar ur Östersunds – Ås Godtemplare som kom från Östersund.
1894 var det en stor och omfattande resdag till Offne. Ångarna Östersund, Carl XV och Trafik
gick dit från Storsjöns alla norra bryggor.
Den 9 augusti 2003 passerades Offne av Östersund på sin resa till Trångsviken. Nu är allt
virke borta vid Offne men stenfyllningen finns kvar och den tyder på att bryggan måste ha varit stor och rejäl. Ibland höjs röster för att bryggan skall renoveras.
108
OPE, se Torvalla
ORRVIKEN
Orrviken nämns för första gången i en handling från 1365.
I september 1887 anlöpte Thomée Orrviken vid några turer.1888 började flera av Storsjöbryggorna att trafikeras, så även Funäs och Orrviken. Det var Bergsbåten som kom på besök
då den gjorde Hovermoturen. Jag har tidigare nämnt svår terräng runt en del bryggor och
Orrviken tillhörde definitivt denna förening. Runt denna brygga var det inte lätt på något vis,
inte nog med att det är grunt och stenigt, den nordvästliga vinden gjorde knappast angörningarna lättare. Det finns de som menar att det är omöjligt för en ångbåt att anlöpa Orrviken
men de kaptener som körde båtarna på 1800-talet var tydligen av en annan uppfattning för
1889 finns Orrviken med i turlistan. 1890 gick ångbåtarna med post till Orrviken. Den senaste
kapten som kört in till Orrviken var Göte Höglund på 2000-talet med Östersund men det är
tveksamt om någon mer kommer att göra det.
Orrvikens brygga fanns fram till 1920-talet. Vid lågvatten kan man än i denna dag se resterna
av stenkistan sticka upp. Orrvikens brygga låg illa till för den västliga vinden som dessutom
är den mest vanliga på Storsjön. När man ska köra in till denna brygga får man se upp för
Tippskäret.
När västanvinden var för svår fick man ibland lasta om redan i Fillsta till hästskjuts och det
omvända. Till slut hjälpte isen till att ta bort denna brygga.
Det fanns ett tegelbruk vid Orrviken. Platsen kallades och kallas fortfarande för Tegelbacken.
Detta tegelbruk försåg liksom det vid Nyhem den närmaste omgivningen med tegel.
109
OVIKEN
Den 27 maj 1861 behandlades följande fråga:
Med afseende på den frågan, om en Ångbåtsbrygga för emottagande af varor från Comminicationsbolagets ångbåt skulle få socknens gemensamma bekostnad uppföras, att ärendet åt
enskilda om samme angelägenhet bestyra.
Entusiasmen för ångbåtsbryggor var tydligen begränsad vid den här tidpunkten. Onekligen en
omständlig svenska.
Det ska även ha funnits en militär skans i närheten av Ovikens kyrka.
PERSUDDEN
Denna plats ligger i Lugnvik och den har fått sitt namn efter Per Wikström som hade sin sommarstuga här. Hans brygga lär knappast ha angjorts av alltför många ångbåtar, om ens någon.
PRÅMUDDEN, FANNBYN
FRAM, Wästervik, senare Sandviken
Byggdes 1895 i Sunneviken av byggmästare O. Jonsson. Ägare var riksdagsman Johan Olofsson, Digernäs, som också ägde båten från början. 1908 fick hon ny maskin och panna från
Vennbergs Mek Verkstad i Karlstad samt förlängdes i Trångsviken till en kostnad av 20.000,kr. Därifrån togs hon på järnväg till Östersund och på isen kördes hon sedan till Västerviks
ångsåg och hennes huvudsakliga arbete i början på 1900-talet var timmerbogsering till nyss
nämnda såg som också ägdes av Johan Olofsson.
Befälhavare:
1897-1901: N. Persson
1902-1904: J. Olsson
1908-1910: L. Ångnell
Kostade 10 000,- kr.
Nedan följer lite mer information om Fram.
Byggd av trä 1895 och var i trafik på Storsjön. Hon var ångdriven hela tiden. Hon hade en
Karlstadsmaskin och var godkänd för 67 passagerare. Hon användes förutom passagerartrafik
även till timmerbogsering.
Hon hade även burit namnet Wästervik.
1917 såldes Fram till ett nybildat bolag kallat Westerviks sågverk.
Under namnet Sandviken hämtade hon jordgubbar på Norderön på eftermiddagarna på 1940talet, körde in dem till staden där de lastades på järnväg för vidare transport till Stockholm dit
de kom på morgonen nästa dag.
110
Wästervik hade legat upplagd på Frösöstranden i 7-8 år innan den sattes i trafik 1934. Det var
också detta år som namnbytet från Wästervik till Sandviken skedde.
Kapten på Sandviken från början av 1930-talet till början av 50-talet var Manne Eriksson.
Maskinisten hette Edkvist.
Stig Eriksson, son till kapten Manne Eriksson, arbetade på Sandviken från 1934 till slutet av
40-talet. Sandviken var liten och obekväm, bl a hade hon toaletten alldeles bakom styrhytten
så besökarna fick tränga sig fram bland de övriga passagerarna för att komma dit. Lukten var
inte heller angenäm på toaletten. Hennes normala trad var mellan Östersund – Knytta – Sandviken och Sandviken – Knytta – Östersund . Detta var en linje Sandviken körde i många år. På
lördagarna gick hon till Dillne brygga där de låg över natten för på söndag morgon hade hon
en tur in till staden. En tur och returbiljett kostade 1,- vid den här tidpunkten. Avgången från
Östersund var 21.30 på lördagen och från Dillne kl 07.30 på söndagmorgonen. ”Skolresor och
sällskap extra turer till billigt pris”.
Det kunde vara så mycket folk som skulle från Östersund till festligheter ute på Sandviken så
Thomée, Östersund och Sandviken hade fullt ombord i bägge riktningarna, Köerna kunde
ringla sig i tre led från järnvägen ned till båtarna. På den här tiden skulle även cyklarna hanteras vilket kunde vara nog så besvärligt när de skulle lossas.
111
Sandviken fick ta 67 passagerare men vid ett tillfälle hade de tagit ombord 100 stycken. Kommen till staden valde kapten att lägga till på ett annat ställe för att inte polisen skulle kunna
räkna passagerarna.
En dag då de skulle göra lördagsturen till Dillne var det så dimmigt att de inte såg någonting.
Den då tjänstgörande kaptenen istället för Manne Eriksson körde båten en stund. Det dröjde
dock inte alltför länge innan de inte visste alls var de var utan de fick kasta ankar för natten.
Nästa morgon var kaptenen tidigt uppe och fick då se att de var på andra sidan Frösön ute på
Storsjöflaket. Det blev ett hastigt uppbrott och de hann precis till Dillne innan avgångstid därifrån. Den normala gångtiden från Dillne brygga till staden var 4 timmar med angörande
bryggorna på vägen, Vattjom, Vällviken och Norderö brygga.
Bönder från Näs hade buföring i Oviksfjällen och då nyttjade de både färjan i Sannsundet
samt i viss mån ångbåtarna för överfarten på Storsjön.
Vid ett tillfälle tog det eld mellan styrhytten och skorstenen men man lyckades släcka i tid.
Båten var ju byggd helt i trä, två tums tjocka furuplank.
Vid ett annat tillfälle träffade man på en s.k. dykare, en sjunkstock vars ena ända är alldeles
under vattenytan och den andra står fast mot sjöbottnen. Även denna gång gick det bra.
Nordvästlig vind kan vara besvärlig för Storsjöfarten och en gång låg alla tre ångarna Östersund, Thomée och Sandviken inne i Östersund för att det blåste för mycket. Helt plötsligt
kommer den lilla bogserångaren Aktiv runt Öhnudden. Hon hade gått från Trångsviken över
Storsjöflaket mot sin hemmabrygga Vålbacken. Måste ha gungat bra. Vid ett annat tillfälle då
det blåste bra, så pass mycket att de tre ångarna låg i Östersund, ringde korghandlare Olausson från Knytta och frågade varför inte Sandviken kom. Han fick svaret att det blåste för mycket för att båten skulle gå. Olausson svarade irriterat att det blåser inte värre än att man kan ro
med en eka! Kapten Eriksson blev minst sagt arg och bestämde sig för att gå till Knytta. Överfarten tog 45 minuter mot normala 20. På återresan blev Olausson både blek och tyst, frun
blev sjösjuk och kräktes. I maskinrummet hade maskinisten det tufft för sjörna slog in i maskinrummet och på pannans isolering som bestod av – hästgödsel! Stanken i maskinrummet
gjorde att maskinisten blev sjuk.
Jag har på andra ställen förvånat mig över hur ångbåtarna kunde gå mellan Andersön/Skansholmen och Norderön. Det är både grunt och stenigt. Stig var med då de gick igenom Lillsundet när de gick tom söderut med Sandviken och det gick bra.
Personalen på timmerbogserarna kunde vara avskuren från landkontakt i flera dagar då de
drog timmer. Mindre båtar som Sandviken tog då med sig dagstidningar som överlämnades
till personalen på bogserarna. De rodde ut till Sandviken då de möttes.
1948, ca, var John Ottosson maskinist på denna ångare. Sandviken hade en liten Karlstadsmaskin om 40 ihk. De hade klen ribbved att elda med, brann bra men snabbt.
En gång, kanske sista året, gjorde hon en tur då det blåste bra. Hon hade ingen plats för passagerare under däck utan dessa fick stå ute på huvuddäcket. När det blåste så försökte naturligtvis passagerarna ta skydd bakom styrhytten och vid ett sådant tillfälle så började den lilla ångaren att få en betänklig slagsida. Kapten Johannes Nilsson stack då ut huvudet ur styrhytten
112
och frågade om några passagerare kunde gå över på andra sidan för annars så slår hon runt
och ”oppne går hon så tungt”.
Slutet för Sandviken blev litet snopet. Efter det att ägaren, kapten P O Ek avlidit 1950, så
drogs Sandviken upp på slip. De som ärvde ångaren Sandviken sålde hennes ångpanna och
ångmaskin till en skrothandlare som dragit upp henne på Minnesgärde slip där han lät lyfta ut
ångpanna och maskin. Därefter köpte en privatperson skrovet och den nye ägaren tänkte använda båten som sommarstuga. Men Sandviken hade legat på slip varvid träskrovet torkat
ihop. Det bar sig inte bättre än att då hon åter hamnade i det våta elementet så började hon att
ta in vatten. Det gick inte att hejda så hon sjönk utanför Odensala. Alf Nilsson arbetade för
tillfället på Motor-Hebe som bogserade Sandviken. De väntade in i det sista med att kapa
trossarna men till sist fanns det ingen annan utväg och den gamla ångaren gjorde sin sista
resa. Erik Nilshagen som var involverad i dykning lät några kompisar dyka där båten sjunkit.
De fann henne och hon ligger precis på kanten till ett stort djup.
Ägare
1930-talet till 1950-talet
P.O. Ek
Kaptener
1908 – 1910
Början av 1930-talet – 1950
Sista åren/året
Däcksman, 1934 – 1950 ca
Lars Ångnell
Manne Eriksson
Johannes Nilsson
Stig Eriksson
Maskinister:
Edkvist och John Ottosson
ROSSFELTÖRET
Det lär ha funnits en brygga här vid sekelskiftet. Den kan inte ha brukats speciellt mycket ty
omgivningen är inte den bästa för båttrafik.
En episod inträffade då en man i friartagen ville in till bryggan. Kaptenen var inte alltför entusiastisk att angöra bryggan. ”Men då kan jag inte förlova mig med Märta” svarade friaren.
Vid Rossfeltöret finns en besvärlig passage. När man kommer norrifrån ska man köra mot det
vita huset på Hallenlandet en stund, därefter styr man mot Hallens brygga.
RULLBO, Trångsviken
Hit bogserades mycket timmer. Timret drogs upp på land med uppfordingsverket. En del
timmer gick till Millersågen. Mycket av virket lagrades för att på vintern lastas på järnvägsvagnar för vidare transport till England via Norge och en ny omlastning, nu till fartyg.
113
RÖDÖSUNDET
På 1850-talet fraktade Jemtland gods från Rödösundet till Ytterån. Den 2 juli 1857 levererade
Johan Nilsson, Rödön, en pråmlast ved av blandad fura och gran till hjulångaren Jemtland.
Samma gjorde Erik Nilsson, Wejmon. 50 famnar levererade han. Då, på 1850-talet, fanns det
ingen brygga här. From 1875 till dess att bryggan upphörde 1946 är denna brygga fullt dokumenterad. Sommaren 1875 beslutades att en brygga skulle byggas vid Rödösundet och den
byggdes samma år. Namnet på företaget blev Rödösundets ångbåtsbrygga u.p.a.
I början på juni 1878 var det livlig trafik på Rödösundets brygga. Det hölls ett lantbruksmöte
på Rödön och Carl XV, Odin och Östersund anlöpte denna brygga då de kom med besökare
från Storsjöns alla hörn.
From 1879 och många år framöver hade Odin sitt vedupplag här och mängden låg på ca 80
famnar och för detta betalade man 20,- kr 1879. Man fick även betala 5,- i passageraravgifter.
1880 bedrev ångslupen Gustaf trafik på Rödösundsbryggan, man betalade detta år 7,30 i
passageraravgifter. 1887 hade man tydligen tagit för mycket betalt av Birger som fick igen
10,- kr. 1891 har även Framåt ett vedupplag här till en kostnad av 10,- kr. Ångslupen Aspnäs
var en stor kund så man kan av detta utläsa att passagerartrafiken var god mellan staden och
Rödösundet. Denna resa tog ca 1 timme enkel väg.
1904 tom 1907 angjorde Thomée, Östersund, Idog, Carl XV och Aspnäs bryggan. 1908
nämns Tor för första gången vid denna brygga och det var samma år han fick nya ägare, Hallens Ångbåts AB. De hade köpt Tor för 14 000 kronor då de tidigare ägarna, Jämtlands Träva-
114
ru AB gått i konkurs. From 1910 och några år framåt besökte även Hebe och Bergsviken
bryggan.
Frakttaxan för Tor sträckan Rödön – Östersund såg ut så här:
Styckegods
Gödningsämnen
Fotogen
Öl & vattenlådor
Hö
Hästar
Nöt och gris
Kördon
Personavgift
100 kg
100 kg
Per fat
100/2
Per bunt
Per styck
Per styck
Per styck
Per styck
0,35 kr
0,30 kr
0,75 kr
0,50 kr
0,30 kr
1,50 kr
1,00 kr
1,00 kr
1,20 kr
1916 ombyggdes bryggan, åren hade tagit ut sin rätt. I februari 1935 hade denna brygga tjänat
ut och den höll på att förfalla. Styrelsen beslutade att bryggan och det tillhörande magasinet
skulle auktioneras ut eller rivas. Nu var det tydligen svårt att bli av med bryggan ty i augusti
1946 skänktes den till Gregor Persson, Sundet. Militären hade åren 1944 – augusti 1945 fri
tillgång till bryggan om den skulle komma att behövas för deras ändamål. 1946 fick Vägförvaltningen magasinet för att de skulle bygga om det till väntsal för färjans resenärer. Vägförvaltningen ville inte befatta sig med magasinet utan den 3 januari 1948 såldes det till Erik
Wärmefors för 80,- kr med skyldighet att han under sommaren skulle riva magasinet plus dra
upp de kvarvarande pålarna till bryggan.
Denna brygga låg onekligen lite illa till eftersom den inte låg i någon naturlig led. När ångfartygen skulle besöka denna brygga fick de göra en omväg alternativt gå den föga trafikerade
vägen Rödösundet - Åssjön och in till staden. Det är även grunt i bryggans omgivning så kaptenerna på Bergsviken och de stora hjulångarna Odin och Carl XV fick nog vara försiktig vid
tilläggen vid denna brygga.
Efter J.S. Dillners död övergick äganderätten av Öring till herr Gunnar Dillner och grosshandlare E. Taflin, vilka i sin tur sålde båten 1909. Hela verksamheten var inriktad på bogseringar
men under 1910 års seglation uppehöll båten under ett par månader även persontrafik på Rödösundet. 1911 var den en god hjälp vid de mer än vanligt inträffade haverierna på de andra
Storsjöångarna.
På 1950-talet körde Östersunds kommun grus från grustaget på Rödösundet på lastbil, något
som min pappa gjorde. Pråmarna användes inte då och inte heller bryggan fanns kvar då.
Bryggan låg ca 20 meter öster om nuvarande brofästet på Rödölandet. Ångaren Östersund var
hit i början på 2000-talet.
RÖSTAHAMMAR
Ångaren Tor´s första annonserade tur gick midsommardagen 1902 från Röstahammar och
Mjäla till Kvittsle. Priset var 1,25 från Röstahammar och 1,- från Rödösundet och Mjäla. Även Thomée gick till Röstahammar 1902.
115
SANDNÄSET
1899 fanns det tre affärer i Sandnäset.
Denna brygga är borta i dag och nu är det en golfbana belägen vid strandkanten. Det finns
funderingar på att iståndsätta bryggan, vilket skulle kunna innebära att man kan köra golfspelare med ångbåt istället för bil.
SANDVIKEN
Sandviken blev nöjespalats 1898 och bryggan byggdes något år senare. Det var ett konsortium
som byggde dansbana och kafé och senare byggdes även ett hotell av det gamla boningshuset.
Inpå 1890-talet hade behovet av en ångbåt inomskärs gjort sig gällande på Kungsgården,
Fannbyn och flera bryggor, varför det beslöts att ta båten från Kvittsleturerna och sätta densamma på dessa platser, sedermera även utsträckande sina resor åt Mariebyhållet. Så kom
efter få år Sandviken med alla sina behag och nöjen, och från denna tid finns det väl ej någon
östersundsbo, som inte tog sig en resa med Trafik ditut, då den tagits ur sin trafik på Qvittsle.
För att på bästa sätt fylla trafikens anspråk, då Sandviksföretaget började visa sig inkomstbringande, ombyggdes båten ännu en gång, försågs med kommandobrygga och inreddes med
tanke på att ta vara på det knappa utrymmet.
116
Denna brygga har varit välbesökt under årens lopp av Thomée, Östersund, GT-Pilen samt
Sandviken. De danser och festligheter som hölls på Sandviken lockade folk från staden som
då reste med båt.
Det kunde vara så mycket folk som skulle från Östersund till festligheter ute på Sandviken så
Thomée, Östersund och Sandviken hade fullt ombord i bägge riktningarna, Köerna kunde
117
ringla sig i tre led från järnvägen ned till båtarna. På den här tiden skulle även cyklarna hanteras vilket kunde vara nog så besvärligt när de skulle lossas.
Undertecknad började på simskola här på 1960-talet och då åkte vi med Thomée. 1974 började jag att arbeta på Thomée och då gick vi dansturer till Sandviken två gånger i veckan. Det
var inte alla gånger som det var lugnt och stillsamt ombord, vi fick ha vakter med. Vi gick
även till Sandviken på dagsturer och likaså om det var något evenemang där. På senare år har
besöken från Storsjöns två ångbåtar varit av sporadisk karaktär till denna brygga. I september
2002 besökte Thomée Sandviken och tyvärr måste vi konstatera att bryggan är i dåligt skick.
Förtöjningsringarna sitter inte fast på ett betryggande sätt. När man vandrar på bryggan försöker man se hur livet gestaltat sig här en gång i tiden. Under alla de år det var festligheter på
Sandviken vad mycket glädje, skratt och nyfunnen kärlek det måste ha funnits här. En och annan örfil torde också ha utdelats här.
Danserna finns fortfarande kvar men nuförtiden är publiken av det mer dansanta slaget. Badet är nedlagt sedan länge men campingen finns kvar och är ofta fullbelagd sommartid. Läget
blev mer attraktivt då Vallsundsbron blev klar och campingens läge är onekligen vackert alldeles vid Storsjöns strand.
2004-03-18 besiktigade Thomée´s besättning denna brygga men vi kunde bara konstatera att
den inte är i bättre skick nu än för några år sedan. Trävirket håller låg klass, flera bräder har
börjat ruttna. Moringarna däremot tycks vara seriöst fastsatta i järnet som löper under bryggans trävirke. Stigen ut till bryggan, den allra sista biten, är under all kritik. Trots detta körde
Thomée en specialdanstur 2004, det var i samband med att det var 30 år sedan Östersunds
kommun börjat bedriva trafik med Thomée.
118
SANNSUNDET
1847 gick Jemtland till Sannsundet och 1849 stod följande att läsa i dess turlista:
Att ångbåten vid Sannsundet lägger till wid Owikslandet. Sträckan från staden är 4 mil.
Denna brygga nämns för första gången 1857 då redaren för hjulångaren Jemtland betalade
hyra för denna brygga, 3,16. 1859 hade hyran höjts till 4,50. Detta är den första brygga som
nämns utanför Östersund.
När Ovikens gamla kyrka skulle byggas i början på 1900-talet så köptes teglet från Vålbacken. Teglet bogserades i pråmar till Sannsundet där det lastades på vagnar som i sin tur drogs
av hästar som fick dra det till Oviken. När bryggan försvann vet jag ej men det måste ha varit
i ett tidigt skede då den inte återfinns i några turlistor för ångbåtarna. Dillne brygga ligger alldeles norr om Sannsundet.
SEGELLEDEN ANDERSÖN
Tjalmarsundet är ett besvärligt sund att passera för båtarna då de skall ut på Storsjöflaket då
de kommer från Östersundshållet. Även våra ångbåtar slet ont med denna passage. För de som
varit med då nord-västvinden ligger på vet vad jag talar om, hela Storsjöflaket har tagit fart
och vill in genom det trånga Tjalmarsundet. Vågorna blir besvärliga.
Då fartygen skulle ut på flaket och sedan svänga söderut mot Svenstavikshållet var de tvungna att köra ganska långt ut på Storsjöflaket innan de kunde svänga söderut. Man förlorade naturligtvis tid samtidigt som det gick mycket ved. Man eldade för kråkorna kan man säga.
Pga. detta planerades för en segelled mellan Andersön och Skansholmen. Det skulle innebära
både besparad tid och en trevligare resa. Nu körde flera båtar runt Andersön på lustturer och
även Sandviken genade här under 1930 & 1940-talet på sin resa till Dillne. Det kräver dock
sin man att köra här, undertecknad har inte ens provat med roddbåt.
Beskrivning över förslag till Segelled mellan Andersön och Skansholmen i Storsjön, inom
Sunne socken, Jämtlands län.
På uppdrag av Sjökapten Walfrid Brattling i Östersund ha undertecknade den 29 dec. 1930
verkställt undersökning av möjligheterna för anordnande av Segelled vid den nuvarande smala landremsan mellan Andersön och Skansholmen i Storsjön och få vi härmed överlämna följande av 2 st. ritningar och 1 st. kurvblad åtföljda.
U t l å t a n d e.
Ändamålet med den ifrågasatta segelleden är dels att man utan nämnvärd längre distans kan
anlöpa bryggorna vid Fanbyn och Andersön och dels att man vid svår sjö i Kjalmarsundet
kan undvika denna trade och i stället använda den vid sådana tillfällen lugnare traden genom
här ifrågasatta led.
Som framgår av bilagda plan-, profil-, och sektionsritningar, erbjuder den ovannämnda
platsen relativt goda möjligheter för reglering.
119
Den befintliga landtungan är mycket smal och har antagligen en gång i tiden varit genombruten av högvattnet, men genom uppläggning av ett stenskydd i mitten har en uppgrundning bildats mot detta, vilken uppgrundning så småningom blivit beväxt med några enstaka träd.
Marken består till största delen av grövre kalkstensbumlingar, men den västra delen av landtungan består av uppslammad sand och grus.
Enligt tillgänglig statistik över vattenstånden i Storsjön under tidsperioden 1920 – 1930 var
Exept. Högvattenståndet 293,86 m.ö.h., vilket inträffade den 14/6 1926. Det lägsta vattenståndet var 291,08 och inträffade den 21/4 1928. Medelvattenståndet under samma tidpunkt var
291,93. Vid undersökningstillfället /den 29/12 1930/ var vattenståndet 291,74.
Å bilagda kurvblad har inlagts vattenstånden för åren 1910, 1915, 1918, 1919, 1920 och
1921 varav framgår varaktigheter under olika tider av respektive år.
Enligt uppgift erfordra de nu trafikerande fartygen å Storsjön ett vattendjup av c:a 7 fot motsvarande 2,1 meter. För att fartygen skola kunna trafikera den nya segelleden under största
delen av seglationstiden, måste man alltså beräkna att förlägga segelledens botten högst å
290 m.ö.h. Det lägsta vattenstånd, på vilket fartygen kan trafikera segelleden, skulle alltså
vara omkring 292 m., vilket nära sammanfaller med Storsjöns medelvattenstånd, som är
291,93. Med segelledens botten förlagd på höjden 290 skulle alltså segelleden kunna trafikeras under tiden 10 maj – 1 nov.
Vid en blick på vattenståndskurvorna för Storsjön finner man, att om segelledens botten skulle
höjas till 290,50 så skulle segelleden i medeltal endast kunna trafikeras under tiden 20 maj –
1 aug., vilket torde vara alltför kort tid för att segelleden skall kunna få någon betydelse för
den egentliga ångbåtstrafiken.
Omfattningen av erforderliga schaktnings- och muddringsarbeten torde nöjaktigt framgå av
bilagda plan-, profil- och sektionsritningar.
Arbetet torde lämpligen böra utföras under lågvattenperioden mars – maj. Härvid skulle
muddring endast behöva utföras på ett vattendjup av c:a 1,2 meter. Då marken till största
delen består av grövre kalksten med något grus och slam emellan, torde man här icke kunna
räkna med inspåntning och länspumpning av bottenskiktet, utan torde man få tillgripa muddring med tillhjälp av kranar och dykare.
Då schaktnings- och muddringsmassorna kunna uppläggas på båda sidor om kanalen, behöver man icke räkna med några nämnvärda kostnader för transporter och anse vi, att man kan
utgå från en medelkostnad per kubikmeter av kr. 2,50 för schakt ovan lågvattenlinjen och kr.
4,- för muddring i vatten.
Kostnaden för segelleden skulle alltså bliva följande:
1.180 kbm schaktning á 2:50 kr.
2.120 ” muddring á 4:-- kr.
2.950:8.480:-
Arbetsledning och div. omkostnader c:a 10 %
1.170:-
120
K r o n o r 12.600:Något årligt underhåll å detta arbete torde man knappast behöva räkna med, varför vi, vid
beräkning av årskostnaden, bortse härifrån.
Östersund den 24/2 1931
Vattentekniska byrån.
SEGLATIONSFÖRENINGEN
1880 samannonserar ägarna till Carl XV, Thomée och Necken. Ångaren Östersund står utanför. Måndagen den 10 januari 1881 annonserade rederierna för Neckens, Refsunds (Thomée),
Storsjöns och Östersunds Ångbåtsbolag om extra bolagsstämmor lördagen den 15 dennes för
överläggning om att en seglationsförening skulle bildas. Den 21 februari var inget beslut fattat
utan respektive rederi skulle behandla denna fråga vid de ordinarie bolagsstämmorna.
Torsdagen den 24 mars 1881 hade Refsunds Ångbåts AB extra bolagsstämma huruvida man
skulle ingå i en seglationsförening med trenne andra bolag samt om man skulle sälja bryggan
och magasinet i sjöändan i Revsundssjön. Måndag den 16 maj 1882 fanns en notis i tidningen
om att en seglationsförening ingåtts mellan ägarna av Carl XV, Thomée, Östersund och
Necken. Odin, som tillhörde samma rederi som Carl ingick inte i föreningen. Bogsering av
allehanda slag kom att bli Odins huvudsakliga arbetsuppgifter framöver.
Torsdagen den 2 juni 1881 är första annonsen införd med en gemensam seglationsförening för
ångfartygen på Storsjön. Fartygen fortsätter att gå på varandras bryggor men Carl XV går även till Hovermo. Necken håller sig nu mestadels inomskärs men han gör även turer till
Trång: Ångbåten Necken kommer att under seglationsåret hafva sin station vid Östersund på
den norra sidan om Frösöbron vid dervarande brygga. Denna plats har ej nämnts tidigare.
Torsdagen den 12 januari 1882 var följande annons införd i ÖP: Observera! Alla de landsbor
som veta sig häfta i skuld till Seglationsföreningens båtar uppmanas härmed att under instundande marknad liqvidera till ångbåtarnes respektive kaptener.
Kungen kom på besök till Östersund 1882 och därmed ställde seglationsföreningen in alla ordinarie turer ett dygn from den 20 juli och ett dygn framåt. Båtarna körde specialturer pga.
Majestätets besök. Det var naturligtvis den nya järnvägen som föranledde besöket.
I juni 1882 annonserar Seglationsföreningen om trafiken och turlistorna på Storsjön men man
anger inte vilka båtar som går vart. Även annonserna hade blivit enklare nu.
1884 kom seglationsföreningens fartyg att föras av följande kaptener: Carl XV av F.W. Bank,
Thomée av A. Dedering, Odin av O. Öwre och Trafik av J. Blomqvist.
1886 var kaptenerna på föreningens fartyg dessa: Kapten Bank på Carl XV, Anders Dedering
på Thomée, Tjernberg på Odin, Öwre på Östersund och Blomqvist på Trafik. Både Carl och
Odin finns ej med i turlistan utan dessa båda stora hjulångare gick både 1886 & 1887 som
timmerbogserare. Redan detta år märks en minskning av ångbåtstrafiken på Storsjön. Även
annonserna blir färre och mindre iögonfallande. Ur fisksynvinkel kan man läsa att det fångades både kräfta, ål och lax i Storsjön.
121
I juni 1887 fick flottningen på Storsjön problem pga. det häftiga blåsväder som rådde. Säsongen hade dock börjat bra med gynnsamma förhållanden för flottningen.
Vid den här tidpunkten var man inte blyg när man beskrev enskilda människors öden. Det
förekom en hel del självmord och tidningen skrev ut namn, ålder, civilstånd, tillvägagångssätt och varför personen i fråga gjort detta. Ex vis beskrevs att det svagsinta fattighjonet
XXXX kommit in till bonden för att tigga om sprit. Han ignorerades och då gick han ut. Efter
en halvtimme saknade man honom och började leta efter XXXX. Man fann honom hängande i
stallet.
1888 meddelade seglationsföreningen att deras fartyg Thomée, Östersund och Trafik uppehöll person- och godstrafiken detta år. Fartygen hade samma befälhavare som året innan.
SKANDERÅSEN
Den första ångbåtsbryggan byggdes i slutet på 1800-talet. Den kom att finnas kvar till i mitten
av 1910-talet. Den första bryggan var en träbrygga som hade utformningen av ett T.
I Berg och Åsarne 1993 skrev Ingemar Dahlänger följande:
När den ursprungliga ångbåtsbryggan byggdes i Skanderåsen är obekant. Känt är däremot,
att vad som kom att kallas ”Skanderåskajen” anlades 1921. Bakom denna omfattande satsning fanns Skanderåsens kajförening som huvudintressent. Kajen revs efter det att flottningen
upphört.
När grevinnan skulle gifta sig 1908 var inte middagen klar så sällskapet åkte en sväng med
hjulångaren Carl XV upp mot Hackås brygga och när man så kom tillbaka till Skanderåsen
var middagen klar, den största bröllopsfest som hållits i trakten.
1916 påbörjades en ombyggnad av bryggan för att kunna ta emot järnvägsvagnar. Denna ombyggnad tog några år i anspråk. Följaktligen drogs ett järnvägsspår ut på bryggan. När inlandsbanan var klar så fraktades tungt gods med tåg ned till Skanderåsens brygga där vagnarna rullades ut på kajen, för bryggan var så stor att den kom att kallas för Skanderåskajen
som Dahlänger skriver. 1916 var Inlandsbanan klar och när invigningståget kom så var naturligtvis nyfikenheten stor, inte minst bland småpojkarna. Med på tåget fanns en neger och småpojkarna hade aldrig sett en neger så de blev rädda och sprang därifrån!
Tre av Storsjöns ångare kunde utan problem ligga samtidigt vid bryggan, vid något tillfälle
låg det sex ångare vid bryggan.
Vid denna brygga fanns det även en affär. Ett företag som hette Skanderåsens handelsaktiebolag fanns också här på 1910-talet.
Alf Nilsson arbetade som eldare på Framåt åren 1949 och 1950. Vid Skanderåsens brygga i
Svenstavik kunde de ibland lasta 74 kbm ved som vid bogsering räckte till Norderön . Kommen till Norderön fick de ankra upp timmerflotten och vända åter till Skanderåsen för att
bunkra mer ved. Efter bunkringen gick Framåt på lätten till Norderön där hon återupptog bogseringen av timret. En gång blåste det så mycket att den ved som fanns på däck blåste över-
122
bord och Framåt fick söka skydd i Mjäla vid Myssjölandet. 48 kbm var annars den normala
vedmängd man tog ombord, det var vad som rymdes under däck.
Det var inget vidare roligt för besättningarna att vara nere vid Skanderåsens brygga och bunkra ved samtidigt som man hörde dansmusiken som spelades vid dansbanan. Äggfors var då
ägare till denna brygga och det var rejäla mängder ved som fanns vid denna brygga. Mängden
kastved kunde uppgå till flera hundra kubikmeter då alla ångbåtar med trafik till Bergsviken
bunkrade här. Veden hade körts dit först med hästar och senare med lastbil. Man arbetade i
skift för att kunna tillgodose ångbåtarna med ved.
Det fanns storstilade planer för denna brygga eller kanske man ska säga kaj. Den kom som
sagt att kallas för Skanderåskajen just för att den var så stor och rejäl. Tanken var att man
skulle samarbeta mer med järnvägen beträffande virkestransporterna. Det var livlig trafik mellan Skanderåsen och Hoverberg. Dels gick de små båtarna Bergvind och Vanadis och dels
rodde man mellan bryggorna. En gång gick Bergvind en tur från Hoverberg till Skanderåsen
och när båten skulle lägga till vid Skanderåsen gick det på tok i den hårda blåsten. Tillägget
misslyckades och båten blåste upp på stenarna vid stranden och slogs i spillror. Ingen
människa skadades.
123
Det flottades mycket timmer från denna brygga och det fanns räls dragen ut i vattnet. Timret
tippades då från vagnar rakt ut i sjön. Äggfors hade aktier i Skanderåsens hamnförening from
1919 och man ägde även Framåt under åren 1917 – 1950 då hon lades upp. Skanderåsens
brygga var alltså en godsbrygga där man huvudsakligen hanterade gods. Capri brygga som låg
lite längre söderut var den brygga där man hanterade i huvudsak människor men naturligtvis
även gods från ångbåtarna.
På 1930-talet rodde Edvin Olsson folk mellan Skanderåsen och Hoverbergsbryggan. För detta
fick han 10 öre – per rodd, ej per passagerare. En gång fick Edvin ro Stig Järrel och Karin Juel
till ett annat ställe än Hoverbergsbryggan. För detta fick Edvin 25 öre. Detta var på en lördag
och på söndagen gick Edvin upp till bageriet där han köpte läsk och mazariner för hela beloppet!
Det folk som nyttjade Skanderåsens brygga kom huvudsakligen från Skucku – Gillhovstrakten. Trots att Skanderåsen och Capri ligger ganska nära varandra så var bägge platserna något
av centralpunkter, Skanderåsen hade brygga, affär samt telefonväxel.
1969 var Skanderåskajen gammal och skröplig och raserade mer eller mindre. Nu är den
emellertid nyrenoverad fast den är numera en brygga med beskedligare mått än tidigare. Den
nuvarande bryggan är alltså nummer tre i ordningen. När Edvin Olsson skulle ordna till nedfarten till den senaste bryggan hittade han stenlämningarna efter den första bryggan. Det vanliga sättet att bygga dessa bryggor var att man först timrade en form som sedan fylldes med
sten. Timret under vattnet klarade sig länge, man var nog väldigt noga med det timmer som
skulle användas.
124
Den brygga som finns nu renoverades 1998 och man kan se var den tidigare s k Skanderåskajen var belägen. Ångaren Östersund kom på besök då bryggan var nyrenoverad. Den första
bryggans lämningar försvann dock vid renoveringen.
I september 2001 anlöpte Thomée denna brygga, en brygga som är av utomordentligt hög
kvalité med utmärkta förtöjningsmöjligheter. På bryggan finns det flera bord och i direkt anslutning till bryggan finns fina grönområden. Det är nära till Skanderåsens station där Inlandsbanan går. Bryggan är inte lika stor som i fornstora dagar men den senaste renoveringen har
gjort att bryggan är i så fint skick idag, mycket tack vare Edvin Olssons arbete, bl a det arbete
han utfört med sina entreprenadmaskiner.
SKANDERÅSEN, liten gammal brygga
Se Järnnäsviken.
SKANSHOLMEN
Skansholmen nämns inte så ofta men midsommardagen 1880 gick Gustaf en lusttur från Östersund anlöpande Skansholmen och Sunne bryggor.
På Skansholmen fanns det en brygga vid sekelskiftet, den var dock i dåligt skick redan då och
Logen, som var aktiv på den tiden, drev bl a Skansholmsfesten och då anlöpte ångbåtarna
Skansholmens brygga. 1886 gick både Thomée och Trafik lustturer till Skansholmen. Som
sagt, i slutet på 1890-talet var bryggan i dåligt skick och den behövde repareras.
Sedan kyrkoherde Beskow tillträtt Sunne pastorat 1905 brukade han hålla friluftsgudstjänst
med festlig inramning på Skansholmen. Dit gick alltid ångbåt från Brunflo, Lillvikens och
Håkansta bryggor.
1910 annonserades följande:
FÄST. Anordnar Logen Sunne Söndagen den 19 juni 1910 Kl 4 e.m. Föredrag af Kyrkoherde
Beskow och Skollärare Svensson, sång af Östersunds G.T.S., Musik af Jämtl. Fältjägare, lekar i det gröna. Kaffe, Smörgåsar o läskedrycker m.m. tillhandahålles.
125
Ångaren Tor afgår från Kvitsle kl. 10 f.m. anlöpande mellanliggande bryggor. Återvänder
efter fästens slut.
Ångaren Östersund går från Berg kl. 7 f.m., från Östersund kl. 12 midd., 4 och 6 e.m., från
Skansholmen till Berg kl 7 e.m.
Ångaren Carl XV och Bergsviken sammankopplade afgå från Östersund kl. 2.30 e.m. anlöpande Kungsgården. Musik och sångare medfölja. Återvända efter fästens slut.
Ångaren Aspnäs afgår från Krokom kl 12 midd. Anlöpande Röstahammar och Rödösundet.
Återvänder kl. 8.30 e.m.
Kommitterade.
Av ovan annons kan man utläsa att det måste ha varit mycket folk på Skansholmen vid dessa
tillfällen och att även den stora hjulångaren Carl XV gick turer. Det måste ha varit trångt vid
Skansholmens brygga för dels var bryggan liten och dels finns det grund runt bryggområdet
som man måste se upp med.
Ångbåtarna tog ibland vägen via Isösundet ut på Storsjön från Fannbyviken. Det är fråga om
en extremt smal passage och pojkarna gick ibland ned till stranden för att se på vilka stenar
Thomée lämnat blåfärg. Hon var ju den enda båt som var blåmålad. Jag gruvar mig för att åka
här med en vanlig båt. För större fartyg är det omöjligt att passera här nu ty en bro mellan
fastlandet och Andersön sätter stopp för sådana övningar.
Skansholmens brygga låg/ligger rakt väster om Tippskäret vid Fannbyn. Det är grunt på
bägge sidor om bryggan så man måste komma rakt från Tippskäret in mot bryggan. Dessa
grund kan man se om man tittar rakt ut från bryggan då det är lågt vattenstånd. Man måste
komma vinkelrätt in mot denna brygga. Att försöka sig på något annat straffar sig omedelbart.
2006-04-18 finns fortfarande en liten brygga kvar. Är man försiktig kan nog Storsjöns två
ångbåtar angöra bryggan. Det ska även finnas rester efter ett tänkt brobygge mellan Sunne och
Skansholmen.
SKUCKUVIKSSÅGEN
1910 byggdes en pråm för Skuckuvikssågen för virkestransporter till olika platser på Storsjön.
Pråmen kostade 3 500,- kr. Om bryggan och dess placering är det mesta höljt i dunkel.
SLANDROM
Slandrom är en mycket gammal bygd och namnet betyder ungefär som sluttning ner mot öppen eller en jämn plats.
På 1870-talet fraktades bla kärror från Slandrom. Det fanns en fabrik för dessa åkdon vid den
här tidpunkten i trakten. Även en kvarn fanns i Slandrom.
Lördagen den 16 april 1892 utannonserades en kvarn, såg och lantegendom i Slandrom.
126
Thomée besökte denna brygga 2001. Det låg flera båtar och när Thomée kom låg dimman
tjock. Eftersom Thomée är ångdriven så kom vi ljudlöst till bryggan vilket skapade en del förvåning hos de som sov i båtarna. Bryggan har finfina förtöjningsmöjligheter med rejäla pollare, kanske något väl låga vilket gör att trossen lätt kan kliva över. Grillmöjligheter och fina
grönområden finns på land och en rutschkana på bryggan för den som snabbt vill i vattnet.
Trevlig omgivning.
2009 gjorde Thomée två förtöjningar vid denna resa, hon var abonnerad för ett bröllop. En av
förtöjningarna gick ej så bra, bryggan fick sig en rejäl knuff och hade inte min sambo gjort ett
enastående jämfotahopp till säkrare ställe så hade hon fått bada. Denna stöt berodde på att
tjänstgörande maskinist på Thomée gjorde en felaktig manöver. Tyvärr visade en senare undersökning att bryggan kan ha fått större skador än vad man först trodde. Än mindre bra då
bryggan är nyrenoverad och tillbyggd.
STENSBACKSTORPET
Samtidigt med Framåts byggande hade för samma ägares räkning under 1872 - 1873 tvenne
pråmar byggts, den ena av Backens på Stensbacken och den andra av kapten E.A. Hammarström, vilken även för Tunadals Aktiebolags räkning inköpte Stensbackstorpet och där uppförde en ångbåtsbrygga. Platsen var ett soldattorp beläget i närheten av Kungsgården. Det
finns ett fotografi på soldattorpet. Bryggan hyser idag en småbåtshamn och den ligger mellan
Kungsgården och Bynäset. Thomée brukar göra en sväng in här vid abonnemangsturer då
vädret gör att en resa ut på Storsjöflaket kan bli oangenäm. Inne i denna vik har dock Thomée
fastnat pga att bildats för mycket dy på sjöbotten. Kaptenen skrev i loggboken ”För lite vatten
under båten”.
STORLIEN
1877 bodde det ingenjörer i Storlien. De var där för de höll på att planera för det som kom att
bli en svår konkurrent för sjöfarten, nämligen järnvägen. Det står ett de levde ett fullkomligt
nybyggarliv. Ännu några år fanns det transporter för båtarna på Kvittsle.
127
STORVIKEN
Söndagen den 22 augusti 1847 gick hjulångaren Jemtland en resa till högmässan i Brunflo
kyrka och ombord fanns bl a landshövdingeparet Sandströmer. Var man släppte i land passagerarna framgår dock ej.
Denna brygga nämns första gången 1863 då Odin började trafikera Storsjön för kommunikatonsbolaget. Storviken och Lillviken nämns som sagt samtidigt vilket kan ställa till med problem. Storviken är namnet på området närmast sjön medan bryggans rätta namn var Lillvikens
brygga. Storviken var ett gammalt militärboställe.
Ångslupen Necken, som senare fick namnet Trafik, gick sitt första år i trafik, 1877, 2 dagliga
turer mellan Östersund och Storviken. 1878 blev det verkligen fina förbindelser med Östersund. Flera fartyg sattes in på traden, bla Odin. Det var naturligtvis järnvägens framdragande
som låg bakom denna höjning av båttrafiken.
1879 hade Storviken en aldrig tidigare skådad ångbåtstrafik. Carl XV, Östersund och ångslupen Gustaf körde turer mellan Storviken och Östersund. Gustaf annonserade om att man hade
samarbete med Thomée på Revsundssjön. 1879 gick även Odin ströturer till Storviken. Som
sagt, de flesta ångfartygen körde hit detta år.
Trots järnvägens färdigställande 1879 så fortsatte sjötrafiken till Storviken med bl.a. Necken
och Gustaf anlöpande mellanliggande bryggor. Som det står i annonsen: Mellanstationer anlöpas efter signalering eller på passagerares begäran.
Gustaf fortsätter sin trafik på Storviken 1881. Trafiken på Storviken fortsatte även 1882 men
nu hade Gustaf lämnat denna linje.
Necken försvinner däremot från denna linje. Detta hindrade dock inte Trafik för att gästspela
vid denna brygga, ex vis i juli 1894 då man körde en extratur från Lillviken till Kungsgården
och åter. Necken bytte namn till Trafik 1883.
1886 finns inte Storviken med i något fartygs turlista.
STORSJÖNS IS
Här följer några datum på när Storsjön frös till, på den tiden innan Storsjön var reglerad.
År
Isfri
Islagd
1886
1887
1888
1889
1890
1891
1892
1893
1894
1895
16 maj
15 maj
2 juni
21 maj
14 maj
29 maj
28 maj
16 maj
2 maj
13 maj
20 dec
22 nov
28 nov
24 dec
27 nov
15 dec
13 dec
27 dec
17 dec
30 nov
128
1914 visade på ett gott resultat för Stosjöbåtarna vilket man sade berodde på järnvägen.
SUNDSBACKSSUNDET
Kanske lite väl pretentiöst att kalla denna brygga för en ångbåtsbrygga, besöktes dock redan
1849 av Jemtland.
SUNDSVALL
1891 skrevs det i Östersundstidningarna om att Sundsvall skulle få ångbåtstrafik mellan
Sundsvall och Liden. Trafiken skulle skötas av Turisten och Indalen.
SUNNE
Sockennamnet Sunne har blivit till genom en böjning av ordet sund. Människor har färdats över sundet från Andersön in på fastlandet och kyrkbygden Sunne. Vid platsen där den första
kyrkan i Sunne var placerad finns ett sund och denna kyrkoplats har sedan fått ge namn åt hela socknen.
Efter striden 1178 då Kung Sverre besegrade jämtarna ålade kungen jämtarna att bygga ett
kapell vid sundet och på det viset tillkom Sunne kyrka.
1686 under Karl XI fanns det tydligen funderingar på att göra Sunne till stad.
1717 föddes en person i Sunne prästgård som blev berömd, nämligen astronomen och statistikern Per Wargentin.
I hjulångaren Jemtlands turlista för år 1849 nämns både Sunne och Sunne kyrka.
I april 1861 ställde sig sockenmännen i Sunne kallsinniga inför att bygga en brygga ”emellan
Jemtland och Norrige”.
1867 finns Sunne brygga nämnd i hjulångaren Odins turlista:
Från Östersund Månd. och Fred. kl. 3 e.m. och Onsd. 12 midd. till Qvittsle. Fred. anlöpes
Sunne brygga.
Att gå in och angöra Sunne brygga var en rejäl omväg eller avstickare om man så vill för
Odin.
En söndag på 1860-talet gjorde ångaren Jemtland en kyrktur till Sunne. Biljettpriset var 24
skilling och båten var fullsatt.
På 1860-talet uppmuddrades sundet mellan Sunne kyrka och Andersön. Det beviljade landstingsmedlet på 3 525 Riksdaler som delades med Ytterån.
Jag har på som ni läst förundrat mig över trafiken till Sunne brygga men den bryggan hade får
man säga en ganska frekventerad ångbåtstrafik, bl a gick ångslupen Necken hit onsdagar och
lördagar på 1870-talet. Carl XV mellanlandade vid Sunne då hon gjorde lustturer till Norder-
129
ön. Då det var höstmarknad i Östersund gjorde Necken dagliga turer mellan Sunne och staden. Sunne besöktes så pass mycket av Trafik att man betalade 9,- i bryggavgift 1891.
Thomée gjorde en lusttur till Sunne i juni 1902.
Vid Sunne fick hjulångaren Carl XV göra avbrott i sin resa då ångaren fått bottenkänning men
landkänningen förorsakade inga nämnvärda skador på skrovet.
Bryggan ska ha legat rakt nedanför Sunne kyrka. Bryggan kan inte ha varit den enklaste att
angöra med tanke på omgivningen, att dessutom Storsjöns största fartyg skulle dit kunde inte
vara förnuftigt.
SVENSTA, se Capri
1891 heter Svenstaviks brygga Svensta brygga.
1900 byggdes en mindre pråm för Svenstaviks Sågverk. Ägare var Erik Västberg, Svenstavik.
Kostade 1 500,- kr.
TEGELLUND, VÅLBACKEN
Tack vare att det byggdes så mycket i Östersundstrakten runt sekelskiftet så startade byggmästaren Ellström ett tegelbruk alldeles norr om Vålbackens tegelbruk 1906. Endast ett
hundratal meter skilde tegelbruken åt. Det nystartade tegelbruket fick namnet Tegellunds
Tegelbruk. Efter bara några år så insåg man att samarbete var bättre för bägge parter än konkurrens. 1918 var sammanslagningen klar och namnet blev Vålbackens Tegelbruks AB.
1985 brann Vålbackens tegelbruk upp och tegeltillverkningen lades ned. Man höll på att leverera tegel till Torvallaskolan i Östersund och idag kan man se skarven i huskroppen var
Vålbackens tegel finns och var det nya teglet från ett annat tegelbruk började användas.
Då undertecknad besökte Tegellund i slutet på 1990-talet imponerades jag av de stora byggnaderna som är byggda helt i trä.
TEGELVIK
Mellan Frösöbron och Mjälle finns tre grunda vikar, Mjälle-, Väster- och Tegelviken. Tegelbruket kom igång på 1880-talet och det låg alldeles norr om Västervikssågen men söder om
Dalhem. Tegelviks tegelbruk hade femton anställda och flera av de anställda bodde i en arbetarbarack som var belägen alldeles söder om Tegelbruket längre upp i Käringbacken. Huset
som arbetarna bodde i kallades för ”vägglusboet”. Nere vid sjön fanns magasin och bryggan.
Det var rätt stor tillverkning av tegel, man hade tom en egen båt för transporterna. Tegelvik
annonserade 1893 om sitt välkända tegel. De hade även eldstarkt kakelugnstegel från
Vällvikens tegelbruk i lager.
Hjulångaren Carl XV bogserades 1915 till Tegelvik där hon höggs upp efter det att hennes
ångmaskineri och annat av värde tagits ur vid stadskajen. Därmed var Storsjöns största och
ståtligaste ångfartyg borta.
130
Bleken hämtades från Åssidan och tillsatsen alldeles vid brukets närhet. Detta hände på 1920talet. Under ca 25 år var J Mattson dess chef och anläggningen sysselsatte 12-15 man. När
Vålbacken började tillverka tegel i större skala så lades tillverkningen ned vid Tegelvik. Bruket var produktiv åren 1880 – 1930. De sista åren fraktade man teglet med egna lastbilar. Sista
huset stod kvar tom den 27 november 1942 då det brändes upp under en luftvärnsövning. Det
hade då fungerat som hyreshus men var förfallet. Tegelviks magasin var stort och även boningshuset hade ansenlig storlek.
Tegelvik var en konkurrent till Nyviks tegelbruk. Bägge dessa tegelbruk konkurrerades emellertid ut av Vålbackens tegelbruk. När vi nu är på ett tegelbruk kan vi nämna att det fanns ett
till tegelbruk som var beläget längre upp på Frösön, nämligen på Byvägen 40.
TIBRANDSHÖGEN
Den 14 augusti 1899 gick Carl XV en tur till Tibrandshögen där det var en sommarfest.
TJALMARSUNDET
Vi vet att Tjalmarsundet är en ytterst besvärlig passage när nordvästvind råder. Någon brygga
finns inte omtalad här men på 1890-talet gjorde Trafik en extratur till Tjalmarsundet för Norra
Trävarubolaget men varför framgår inte. Resan kostade 5,-.
TORVALLA
Denna brygga hade endast besök av ångbåtar då de det var extraturer till festligheter på andra
ställen runt Storsjön. Bryggan låg rakt nedanför järnvägsstationen i Ope. Torvalla besöktes
vid ett flertal tillfällen på 1880-talet av Trafik, både med pråm och man körde även extraturer.
1899 gick Thomée dit och hämtade passagerare varefter han gick till Marieby på en missionsutfärd.
Från år 2000 kan följande nämnas:
En stämningsfull och speciell vigsel ombord den 29 juli med hämtning i Ope. Det finns ingen
brygga i Ope så Östersund fick köra upp stäven på stranden så att passagerarna kunde kliva
ombord från en stenpir. Med brudpar och gäster gick resan under den nya bron och upp genom Tjalmarsundet och ut på Storsjöflaket. Båten hade lövats och bryggskärmen försetts med
tre flaggor, en svensk, en jämtlandsflagga och en USA-flagga. Detta beroende på att bruden
var från Jämtland och brudgummen från Amerika. På Storsjöflaket mojnade den redan förut
svaga vinden och solen sken. Vigseln skedde på fördäck med avslagen ångmaskin och med
sakta drivande båt. Kan man gifta sig i en mer storslagen katedral? Blånande fjäll runtom och
utsikt över halva Jämtland.
TRAPPNÄS
Låg i Jemtlands turlista 1849. Trappnäs ligger väster om Kläppe. I övrigt nämns inte Trappnäs
i ångbåtskretsar.
131
TRÅNGSVIKEN
När mellanriksbanan var klar i början på 1880-talet så började förbindelsen med Norge i
Trångsviken, inte i Östersund som man kan tro. Järnvägen var helt enkelt inte klar in till staden. Detta gjorde naturligtvis att Ytterån tappade sjötrafiken för ett tag. Däremot innebar det
ett stort uppsving för Trångsviken, man blev en mycket viktig ort. Det har inte funnits bara en
brygga här utan Miller´s sågverk hade ett sågverk med egen brygga.
Kolbolaget hade en egen brygga dit man levererade kol till ångloken, kol som transporterades
dit av Storsjöns ångbåtar. Vålbackens tegelbruk hade även de en egen brygga dit man levererade tegel för vidare transport på järnvägen västerut. Ytterligare en brygga trängdes här, det
var det skogsbolag, Tegefors, som lastade massa till sin fabrik som låg i Järpen. Man hade
även en egen bogserare, Tegefors. Ett av Storsjöns ångfartyg fraktade ett ånglok från Östersund till Trångsviken.
Bryggornas placering var placerade på följande sätt om vi jämför med dagens brygga utifrån
sjön sett: Vålbackens låg till vänster. Kolbolagets låg även den på vänster sida. Tegefors hade
sin brygga ännu längre till vänster där man lossade sin massaved som skulle till Järpen.
1889 står det i ÖP att den 5:e ångsågen hade startat sin verksamhet i Järpen. Ägare var Huså
Kopparbruk. Den 13 augusti 1889 fastnade en maskinist med en arm i en ram vid Millers sågverk. Maskinisten slogs ihjäl. Man ser i tidningarna att olyckor var vanliga vid sågverken, säkerheten var nog bristfällig.
Extra pråmbogseringar med olika materiel och fulla bråkiga arbetslag till Trångsviken 1879
för Framåt för pågående järnvägsbyggnad kunde även noteras som minnen från denna tid.
När järnvägstrafiken mot Norge öppnats 1881 så passade inte båtarnas trafik på Storsjön ihop
med tågens och detta upprörde vissa människor. Efter en kort tid så annonserade Seglationsföreningen om nya avgångstider för båtarna i Trångsviken.
Ångsågarna kom till Jämtland på 1880-talet, dvs. i stort sett samtidigt som ångbåtarna kom i
större antal till våra sjöar. Skotten Lewis Miller som ägde sågarna i Trångsviken och Ocke
sysselsatte ca 500 personer på 1890-talet.
132
Fredagen den 19 februari 1892 hade man 54 grader minus i Trångsviken! Bistert.
Ångaren Fram, senare Sandviken, byggdes 1895 av trä i Sunneviken av byggmästare O. Jonsson. Ägare var riksdagsman Johan Olofsson, Digernäs, som också ägde båten från början.
1908 fick hon ny maskin och panna från Vennbergs Mek Verkstad i Karlstad samt förlängdes
i Trångsviken till en kostnad av 20 000,- kr. Därifrån togs hon på järnväg till Östersund och
på isen kördes hon sedan till Västerviks ångsåg. Hon kostade 10 000,- kr att bygga.
1906 eller 1907 inträffade följande drunkningsolycka vid Storbaracken, Millers i Trångsviken.
Olyckan skedde i skymningen i november månad. Upprinnelsen till tragedin var en kattunge
som kommit ut på isen. Nordströms femårige son skulle rädda kattungen men då brast isen.
Den 10-årige brodern och fadern kom då till undsättning. Isen brast för alla tre som drunknade. Men det var inte nog med detta, Måns Johansson och hans son Gabriel kom också till
undsättning men även de drunknade. Måns fru och hennes dotter kom även de till undsättning
och de klarade livhanken tack vare en planka som de fick tag i.
Timmertummare Otto Olsson och Sven Jönsson slogo sig genom isen i båt vilket även var
fallet med Waller. Karl Sandström och Arvid Larsson som tjänstgjort vid trängen, gjorde
fåfänga upplivningsförsök. Så småningom anlände även doktor Horney men alla upplivningsförsök var förgäves.
Johan Engström berättade: Alla lågo i Nordströms kammare med biblar eller psalmböcker på
brösten, en ömkansvärd syn. Östersunds-Posten gav ut ett extranummer pga. den tragiska olyckan. Det var tvärdjupt vid Storbarackviken endast 10 meter från land. Vid olycksplatsen
var det 6-7 meter djupt.
1916 bogserade Aktiv timmer från Huvulsviken till Trångsviken och även från Eltnäset till
Trångsviken.
1918 fraktade Framåt två laster potatis, en från Myrviken och en från Vällviken till Trångsviken för livsmedelskommitionens räkning. En tur med auktionsfolk från Trångsviken till
Arvesund inbringade 589 kronor.
1936 bogserade Aktiv hit en tegelpråm med tegel som därefter lastades på järnvägsvagnar.
Därefter ska pråmen lastas med ribb från Movikssågen.
Lördagen den 9 augusti 2003 gick Östersund till Trångsviken, 3 timmars gångtid enkel väg,
för att där göra en musiktur i ett vackert sommarväder. Bryggan är stor och rejäl, ungefär lika
lång som ångbåten, dvs ca 30 meter. Denna brygga måste anlöpas rakt utifrån sjön, precis som
vid Hammarnäs, då det är grunt på bägge sidor om infarten. På bryggan finns det bord och
stolar samt 4 stycken pollare.
Området runt bryggan är fint med grönområden med järnvägen i nära anslutning till bryggan.
Här har mycket sågat virke lastats från pråmar direkt på järnvägsvagnar, det gick ett järnvägsspår ut på bryggan under den tidsepok det var högkonjunktur för trävaruindustrin. Även timmer bogserades hit till de sågverk som fanns här.
133
Denna brygga utgjorde tillsammans med Krokoms brygga skiljet för timret under flottningsepoken. Löstimmer gick vidare nedströms Indalsälven medans buntarna gick till bl a Fannbyn, Äggfors och Trångsviken. Arbetsstyrkan utgjordes av tre lag om 20 personer i varje skift.
Bryggan är byggd på utfylld sten och denna brygga var uteslutande en godsbrygga.
TUNADAL, även Dvärsätts brygga
TÄNG
1899 körde Birger turer från bl.a. Täng till Rödösundet.
UNDROM, Rödön
1927 bogserade Aktiv en gruspråm från Undrom till Frösö sjukhus som då var under utbyggnad. I övrigt nämns inte Undrom så ofta.
VALLA/VALLSUNDET
Jemtland gick till Vallsundet 1849 men följande något märkliga text finns i turlistan:
Att ångbåten vid Wallsundet lägger till vid Sunne, att minsta afgiften för passagerare, utom
barn, är 12 skilling banco, huru fort resan än göres.
Vallsundets brygga var en viktig brygga, den anlöptes av i stort sett alla ångbåtarna på såväl
ut- som ingång till staden på 1870-talet.
Den 12 maj 1888 låg storsjöbåtarna fortfarande fast i isen. Den 28 maj provkörde Framåt sin
ångmaskin men hon kom bara till Vallsundet. I maj 1894 bogserade Trafik Vallsundets färja
från Valla till Kungsgården.
När Frösö kyrka hade renoverats år 1900 och skulle återinvigas så gick Trafik med pråm från
staden kl 10.00 till Valla brygga. Såväl båten som pråmen var fylld till sista plats och när besökarna kom upp till kyrkan var den redan fullsatt så de fick stå utanför.
134
I slutet på 1933 stod det klart att Thomée ej vidare fick bryta isen i Vallsundet på höstarna,
utan en ny brygga för båten måste byggas i Valla. Följande episod inträffade hösten 1934.
Hösten var svår och färjan var ut för två olyckstillbud med isflak som kom drivande. Isen hade brutits sönder av Thomée så relationerna mellan färjefolket och Thomée var nog inte de
allra bästa.
Slip planerades följaktligen på Norderön men den kom dock aldrig till utförande. Till historien kan fogas att den nya Vallabryggan byggdes på för dåligt underlag och rasade fullständigt i
april 1935 innan den ens var färdigbyggd, varefter den fick byggas om från början. Detta blev
klart 1936. Man kan alltså utläsa att Valla haft minst tre bryggor, den första som Trafik
anlöpte år 1900, den andra som raserades innan den ens var färdigbyggd 1935 samt den som
blev klar 1936. Numera finns bara stenfyllningen av den sista kvar.
I Norderö Rederi AB:s dokument kan följande läsas:
1 december 1934, styrelsesammanträde. Enligt § 1-11 skulle ny brygga byggas i Valla för att
undvika att äventyra färjleden och vintervägen efter isläggningen. Slip för Thomée skulle anläggas på Norderön.
25 april 1935 hölls ett styrelsesammanträde. Enligt § 1 hade den nya Vallabryggan, nästan
helt färdigbyggd, rasat och gått ut i sjön.
20 oktober 1936, styrelsesammanträde. Enligt § 1 företogs en extra tur från Norderön till
Valla brygga. En ny hade byggts efter den som rasat.
Enligt § 4 skulle det sandas för tidigare issmältning mellan Norderö brygga och Valla brygga
våren 1944.
Den 24 april 1945 hölls ordinarie bolagsstämma. Enligt § 5 hade reparationerna, omtubningen
av ångpannan och läggning av nya däck påbörjats redan den 27 mars. Thomée hade därför legat vid Valla brygga denna vinter, 1944/1945.
I slutet på 1940-talet var John Ottosson eldare på Thomée och när de körde in mot staden från
Norderön den 23 december fick man lov att stanna före Vallsundsfärjan eftersom isen hade
135
lagt. Isvägen var under bearbetning så därför fick inte Thomée bryta sig igenom. Det slutade
med att alla utom John fick fara hem för att fira jul men eftersom han var så ung och inte hade
någon familj så fick han stanna ombord för att elda. Detta för att förhindra sönderfrysning. En
liten julgran kom ombord och John fick besked per telefon att möta Hallenbussen vid Vallsundsfärjan på julaftonen för det kom paket med den som mamma skickat. Han fick således
fira jul mol allena på Thomée och underhålla fyren. Så fort julen var överkommen så kom resten av besättningen och med förenade krafter avrustade man Thomée för säsongen.
Så sent som 1949 anlöptes Valla brygga av Thomée.
VATTJOM
Vattjoms brygga anlöptes endast på lördagar 1892 av antingen Thomée eller Östersund. I turlistan står det Hvattjoms brygga. Dock anlöptes den ej de dagar Bergsbåten gick till eller från
Kövra.
1898 var det Thomée som hade Vattjom brygga i sin turlista under för- och eftersäsong.
I juli 1899 anlöptes Vattjom brygga av Seglationsföreningens båtar men bara av den som gick
på Kövra.
Vattjom första brygga låg strax söder om den nuvarande, ca 30 meter. Man kan än i dag
skymta rester av den första bryggan vid lågt vattenstånd. Då ångaren Bergsviken kom i trafik
1902 ställdes nya krav på bryggorna då Bergsviken var så djupgående, ca 2,7 meter vilket var
minst 0,5 m mer än de andra ångbåtarna på Storsjön.
1949 låg Vattjom i Östersunds ordinarie turlista.
136
Bryggförrådet på denna brygga tycks ha blivit byggd runt sekelskiftet. Det var inte i bästa
kondition på 1980 och 90-talet så det fanns nog en viss rivningsrisk. Detta förbjöd emellertid
Sten Rentzhog ty huset har en unik entré. John Ottossons pappa som arbetade fram till början
på 1950-talet på ångaren Östersund sade till John när han läste att Östersund skulle sluta sin
trafik 1952: Nu är det god natt med Vattjoms brygga. Bryggan kom också att förfalla men efter ett idogt renoveringsarbete där John och hans familj varit eldsjälar så är bryggan 2002
renoverad till ett mycket fint skick. Brygghuset är även det i skick som nytt med finfina
möjligheter att umgås och ha trevligt. Detta brygghus inhyste tidigare bl a tvättstuga vilket
gjort att allt virke var uppruttnat så det mesta virket har fått ersättas med nytt.
Thomée besökte Vattjom brygga i september 2001 och denna brygga är i ett fantastiskt fint
skick med rejäla pollare att förtöja vid. Trevlig omgivning med två brygghus/samlingshus.
Bryggan började att renoveras 1994.
Alldeles söder om denna brygga, bara ett fåtal meter, låg som sagt den gamla bryggan. Den
nuvarande torde ha byggts vid sekelskiftet. När ångaren Bergsviken kom i trafik 1902 så
krävde hon rejäla bryggor för Bergsviken var som sagt en stor båt med ett stort djupgående så
det var inte bara Vattjom som fick problem med bryggorna.
2004 var det 10 år sedan denna brygga renoverades och Thomée gjorde en specialtur från staden till Hara via Vattjom men tyvärr var inte uppslutningen så bra. I Vattjom hade man hemvändardagar.
VATTVIKSBRYGGAN
Denna brygga ägdes av Wattvikens ångsåg. Det var en pålad brygga som hade ett litet spår
som löpte ända ut till kanten, detta för att underlätta lastandet av pråmarna. Bryggan ansågs
vara klen, den var som sagt pålad utan stenfyllning. Det var djupt ända in till bryggan.
Vålbackens tegelbruk köpte mycket ribb och spån som transporterades från Vattviken till
Vålbacken av tegelbrukets egen ångbåt, Aktiv, och dess pråmar. 1916 anlände Aktiv med
pråmen Falken för lastning vid sågen. 1929 var Aktiv där med pråmarna Vålbacken I & II
som lastades med virke från sågen.
En stor bjälke ska ha levererats från denna såg. Eftersom man nämner bjälken speciellt så
måste den ha varit stor.
På 1940-talet åkte Bertil Zetterström med Östersund till Vattvikens brygga där han bodde hos
släktingar.
Denna brygga låg norr om Eltnäsets och Vattviksbryggan tjänstgjorde aldrig som brygga för
folk utan enbart för sågens behov, endast vid speciella tillfällen lade passagerarbåtar till här.
VERKÖN
Verköns historia tänker jag inte orda mycket om, ty den berättas kontinuerligt på Verkön.
Söndagen den 5 augusti 1900 gick Östersund hit till som det står ”natursköna Verkön”. Avgång från staden kl 3 e.m. och hem kl ½9 e.m. Pris 75 öre!
137
Einar Lundgren, som arbetade många år på Verkön, beskriver Verkö brygga så här:
Innan vårisen kom i drift var det alltid att skydda bryggan och badhuspiren. Därför fanns det
järnvägsräls och spetsade stockar som vi klubbade ned i sned riktning mot botten och den övre ändan fick vila och fastkedjas vid avledare och pir. Då isen kom i drift kanade den upp och
bröts sönder. Finns inte denna försiktighetsåtgärd är det risk att isen bökar sönder brygga
och pir då isen går stumt emot. Detta kan vara bra att veta för dem som vill ha sin brygga
kvar.
Ångbåtstrafiken på Verkön ombesörjdes först av S/S Tor och senare av S/S Thomée. De dagar
vi ville att båtarna skulle anlöpa ön fick vi dagen före ringa till bryggfaktorn på Norderön
och be honom säga till skepparna. Dessa båtar gick på trad till Hallen. Varje onsdag under
högsommaren gick de en turisttur kl 19.00 från Östersund till Hallen och återvände till Östersund kl 23.00. Annars var det dagliga turer från Östersund kl 16.00.
Verkö brygga är den brygga som besöks allra mest av ångarna Thomée och Östersund. Verkön har blivit populärt, mycket tack vare slottet och restaurangen där. Bryggan är stor och kan
utan problem hysa både Thomée och ett flertal mindre båtar. Alldeles norr om den stora bryggan finns en liten mindre där Östersund brukar lägga till om Thomée ligger i vägen vid den
större.
138
Verkön är ett populärt resmål idag tack vare den fina restaurangen på ön som flitigt besöks av
Thomées passagerare och folk från fritidsbåtarna. Tittar vi tillbaka i historien så finner vi att
Verkön var bebott redan 1645 då Jämtland blev svenskt. Krigen hade gjort att det var ont om
manfolk. Vi får dock gå ännu längre bak i tiden för att finna de första innevånarna på Verkön
– redan 1470 fanns det en bonde där.
När undertecknad började på Thomée 1974 var Verköbryggan inte i bästa skick. 1974 så körde Thomée upp stäven på sanden så den enda tamp som behövdes var från aktern. Passagerarna klev av på styrbordssidan.
1975 genomgick hon en stor reparation av bl a Per Erik Jansson. På 1980-talet fick bryggan
en ny översyn av bl a Stig Ångnell. Virket runt stenkistorna timrades om och bryggan förstorades så att den numera har formen av ett T.
I Länstidningen fredagen den 17 mars 2006 fanns följande artikel införd:
Verköbryggan renoveras.
Ångbåtsbryggan på Verkön planeras att renonveras för 140 000 kronor inför sommarsäsongen. Kultur- och fritidsnämnden har redan byggt en inglasad altan vid Verkö slott ”för att å-
139
stadkomma en ökad kapacitet för att kunna ta emot fler gäster i huvudbyggnaden”. I samband
med den ombyggnaden konstaterades att ångbåtsbryggan var i akut behov av underhåll.
När Thomée anlände på sin första tur till Verkön kunde vi konstatera att bryggan fått sig en
upplyftning.
VESTANEDE, NORDERÖN
1892 står det i turlistan för Thomée och Östersund att ”Vestanede brygga anlöpes ej”. Denna
brygga ligger på Norderöns västra sida, mittemot Verkö brygga.
VIGGE
Vigge är en by med gamla anor, redan på 1300-talet finns det namngivna människor i Vigge.
Troligen är byn äldre än så.
Vigge´s första brygga hette Per Ols brygga i folkmun. Rätt namn var Östervigge brygga. Den
låg lite söder om vad som senare kom att kallas för Vigge brygga, vars rätta namn var Västervigge brygga. De fanns följaktligen aldrig samtidigt.
I Vigge bildades Vigge handelsaktiebolag 1874.
Så kommer Bergsbåten framstickande ur sundet, det är den största och vackraste av dem alla
- hjulångaren Carl XV. Thomée och Carl XV anlöper sedan bryggorna ända till Vigge brygga
i stark konkurrens, trots att Vigge brygga ej ligger i Bergsbåtens trad. Detta skrev Mauritz
Möllervärn.
140
Wigge vestra bryggförening upa fanns åren 1908 – 1954. Nämnas kan att en av aktieägarna
var kapten P O Ek från 1922 fram till sin död 1950.
Den 29 augusti 1917 inträffade en malör för Thomée då propellern lossnade för henne. Hon
befann sig då vid Vigge brygga. Man tvingades ankra upp där för natten. Nästa dag bogserade
Bergsviken henne till Vålbackens slip där nödvändiga reparationer vidtogs. Efter några dagar
var Thomée åter klar för trafik.
1934 var sista året som bryggföreningen visade någon behållning.
1939 arrenderade Birger Persson bryggan för 150,-. Han köpte även en magasinskärra för
15,-. Samma år erhöll Erik och Karl Jonsson 27,- kr vardera och bryggfaktorn fick 71,-. Samma år fick man ersättning av Indalsälvens flotningsförening med 125,- och av Indalsälvens regleringsförening med 700,-. Vedförsäljning inbringade 5,-.
1952 sålde man ved för 7,-, stallbyggnaden såldes för 50,- och magasinsbyggnaden för 91,-.
Efter detta hade man auktion på kvarvarande virkespartier och rester av trävirket vid bryggan.
Erik Jonsson i Medvigge köpte detta för 37,-.
Följande dokument skrevs 1953:
Av föreningens fem styrelseledamöter har fyra avlidit – nu senast föreningens kassör, O.
Lindberg och av styrelsesuppleanterna finnes också endast en kvar i livet. Föreningen har
icke drivit någon rörelse på många år, då båttrafik till Vigge upphörde, och de senaste åren
då rörelse bedrevs, förde föreningen en mycket tynande ekonomisk tillvaro. Is och timmer
gjorde till sist bryggan obrukbar, och för övrigt även farlig, varför man enades om att genom
rivning och försäljning av trävirket rädda så mycket som möjligt undan förgängelsen.
141
Den 6 december 1953 hade man möte om föreningens likvidation. Det beslutades därom den
10 december samma år.
En känd person som härstammade från Vigge var Helge Palmcrantz. Han uppfann en smidig
och lättskött slåttermaskin och hans kulspruta utvecklades till en för tiden stor industri i
Stockholm.
VIKBÄCKENS ÅNGSÅG
1899 byggdes pråmen Vikbäcken för Vikbäckens ångsåg. Den gick i frakt med virke för såen. Sedan såldes den till Stenbolaget och senare till Östersunds stad. Fick då namnet Staden 1.
Från början fraktade hon sand från Rödön in till Östersund. Fraktade därefter sten från Fugelsta till staden. Mycket av den sten som idag ligger från Badhusparken och söderut kommer
från Fugelsta stenbrott. All sten lyftes på pråmen av pråmens egen kran. Hon var byggd i trä
och under Östersunds kommuns tid försedd med en råoljemotor. Hon torde ha blivit upphuggen i början på 1960-talet. Kostade 50 000,- kr.
Stranden i bryggans närhet är oerhört stenig så det var inte med någon större glädje kaptenerna gick in till Vikbäcken. När Framåt bunkrade här så rodde man ut veden till Framåt.
VIKE
Vike ligger på Rödön mittemot Ås. Så mycket mer har jag ej kunnat utröna om denna brygga.
1881 anlöpte Gustaf Vike på sin Krokomstur, även Necken anlöpte Vike. Detta år är första
gången som Vike finns med i ångsluparnas turlista. 1884 tog Birger över turerna på bl.a. Vike
och Rödösundet då den gick Krokomsturerna. Han fortsätter med dessa turer 1885 men kör
även på Rödösundet och Kungsgården.
VÅGE
1916 köpte Aktiv ved vid denna brygga och däcksmannen var Gustaf Modigh, senare en känd
ångbåtskapten på Storsjön.
Idag finns inget kvar av den gamla bryggan förutom stenlämningar. Vid denna brygga sorterade man timmer under flottningsperioden.
Framåt bunkrade ved vid Våge brygga men veden var ofta dålig. Grov och ojämn björkved.
Nu hade Framåt två stora fyrluckor till sin ångpanna och detta gjorde att man kunde elda med
denna ved. Våge var mer en godsbrygga än en personbrygga. Även en del timmerbommar låg
här. Bryggan låg söder om bäcken.
Ångaren Tor övernattade ofta vid Våge brygga.
VÅLBACKEN
Vålbackens tegelbruk bildades 1899 av bl a Johan Olofsson i Digernäs. Hemming Eliasson
och J A Gärdin ingick i styrelsen. Man anställde J A Jansson som tegelmästare. 1902 köpte
man ångbogseraren Birger som senare fick namnet Aktiv.
142
År 1900 ägde Vålbackens tegelbruk 4 stycken pråmar som ombesörjde brukets tegeltransporter på Storsjön, företrädesvis till staden.
1909 var onsdagsturerna till Vålbacken ej lönande. Vålbacken köpte Trångsvikens slip 1913
och fraktade den till Vålbacken.
Den nionde maj 1913 öppnade ångaren Aktiv Storsjötrafiken då den gick från Vålbacken till
Östersund för att där hämta och bogsera ned Thomée till Vålbacken. Thomée skulle där slipdras på den nybyggda slipen. Upptagningen och sjösättningen gick enligt kapten Dedering
lekande lätt. Detta var f d Moviks slip, se Movik.
Thomées maskin orsakade dock en del problem och i början på december 1913 gick hon åter
till Vålbackens slip där hon drogs upp för vidare reparationer. Hon blev liggande på denna
slip vintern 1913/1914. Sommaren 1914 var het. Mycket åska men lite regn. Boskapen svalt
eftersom marken var så torr och bönderna var förtvivlade.
Morgonen den 6 juli 1915, dagen efter Templet 1126 Hoppets stjernas stora sommarfest förmörkades dagen av att ett ungt par drunknade vid Vålbackens brygga. De hade ramlat i vattnet då de höll på att kliva ombord i en roddbåt. De omkomna var Frans Georg Bäckman från
Optand och Hedvig Kristina Palmgren från Viken.
Thomée bogserade Tor till Vålbackens slip efter det att hon grundstött vid Rossfeltöret den 12
juni 1917. Redan den 22 juni var Tor klar för trafik igen.
Här följer information om Aktiv:
Pråmtrafiken och tegelruschen var som störst vid den tid då bl a infanterikasernerna, Frösö
sjukhus, rådhuset samt många andra stora hus byggdes i Östersund. Ofta gick pråmlasterna tre
turer i veckan med omkring 30 000 tegel i varje last, ca 150 000 kilo. Bemanningen var som
143
regel tre personer, men vid brådska det dubbla antalet. På återfärden från Östersund lastades
ofta ribb vid Västervikssågen. Ribben användes som bränsle vid tegelbrukets ringugnar.
Pråmarna användes även för många andra transporter. I seklets början hette pråmarna Vålbacken I, II och III. I slutet av 1920-talet var Per Fastesson pråmbas på Vålbacken II. Det
hade sina fördelar att vara ”pråmare”, tegelmästaren kommenderade inte dessa. Arbetet på
pråmarna var ohyggligt hårt.
Aktiv var nära att elda upp Frösöbron vid ett tillfälle. Det hände under den tid hon bar namnet
Birger. Hon hade passerat under bron med nedfälld skorsten när det upptäcktes att att det rök i
brons trävirke. En stock hann brinna upp och planlagren brändes igenom tvärs över bron där
Birger nyss hade passerat. Nu hann man släcka elden innan den fått riktigt fäste. Vid ett annat
tillfälle brann en brygga upp efter gnistnedfall från en av ångbåtarna. Efter dessa incidenter
blev man noga med att använda gnistsläckare på båtarna.
Norr om vad som är känt som Vålbackens tegelbruk låg ytterligare ett tegelbruk men dessa
två kom att slås ihop. Dock fanns det två bryggor, ett för varje tegelbruk.
1934 låg Aktiv stilla en hel del då depressionen gjorde att även tegelbruket berördes.
Denna Aktiv som gick på Storsjön var byggd redan 1862 vid Lindholmens Mekaniska Verkstad för Ångslupsbolaget Föreningen i Stockholm som året därpå slogs samman med Ångslupsbolaget Phoenix och bildade Stockholms Ångslups AB. Den tillhörde förmodligen dem
ända till försäljningen till Storsjön år 1884(?).
Det var en propellerbåt av järn. Vid sin start i Storsjön i början av 1880-talet blev båten, då en
ångslup, uppskaffad av Rödöbor från Stockholm och den användes dels till persontrafik och
dels för bogseringar. Av Waplans Mekaniska Verkstad i Nälden förbyggd och omändrad på
1880-talet, har den sedermera undergått förvandling och moderniserats av sina ägare.
1902 köpte Vålbackens tegelbruk Birger samt två pråmar.
I början på 1900-talet, 1907 troligen, insattes nytt kondenseringsmaskineri från C.J. Wennbergs Mekaniska Verkstad i Karlstad efter vilken reparation båten omdöptes till Aktiv. Hon
fick även ny ångpanna, däck mm. Denna reparation kostade 25 000,- kr. Den bar alltså namnet Birger under ganska många år här på Storsjön. Så sent som 1904 heter hon/han Birger.
Under sin tid hos Vålbackens tegelbruk bogserade ångaren nästan uteslutande de egna pråmarna.
Under namnet Birger höll den en gång på att helt ofrivilligt göra en färd nedför Indalsälven i
Krokom men hindrades i sista ögonblicket. Under 1910 års seglation var båten utsatt för ett
svårare haveri då den en mörk och stormig höstkväll skulle bärga en ilanddriven pråm men
själv kom upp på en sten, sprang läck och måste sättas på land. Skadorna var ej större än att
ångaren några dagar efter olyckan inkom till staden, upphalades på Dalhems slip för undergående av reparation.
1913 öppnade Aktiv storsjötrafiken den 9 maj då hon hämtade Thomée i Östersund för bogsering till Vålbackens slip som var nybyggd för året.
Enligt Olle Andersson var Aktiv svåreldad och hade därmed svårt att hålla ångtrycket.
144
1939 började Rune Pettersson som däcksgrabb på Aktiv. Karl Modigh var då kapten.
1943 bogserade Aktiv en tegelpråm men olyckligtvis slog vågorna över pråmen som slog runt
men den fortsatte att flyta upp och ned. Hon var klassad som 4:e klassens fartyg.
Maskinstyrkan i Karlstadsmaskinen uppgick till ca 85 hk. Hon fick ta 60 passagerare som
mest. Resterna av fartyget kunde fortfarande beskådas fram tom 2002 ute hos Vålbackens
tegelbruk. Under 2003 försåldes ångaren till Sundsvall dit hon transporterats. Hon skall renoveras av entusiaster där. Om och när hon kommer i trafik kommer Aktiv att bli en av Sveriges
äldsta ångfartyg i drift.
Storsjöpråmarna höll sig med musik
Vålbackens tegelbruks gamla pråmflotta har sedan flera år tillbaka upphört med sin betydelsefulla trafik. Sista turerna gick 1945. Det blev mer och mer lastbilarna som övertog de
tunga tegeltransporterna. En av de första pråmskepparna, f d fjärdingsmannen och vissångaren
Johannes Olsson har en hel del att berätta från denna romantiska skeppartid.
I samband med tegelbrukets tillkomst vid sekelskiftet anskaffades givetvis de nödvändiga pråmarna, ty vid den tiden gick den allra största delen av tegeltransporterna sjövägen. Enligt Johannes Olsson inköptes först två flatbottnade pråmar vilka dock icke fyllde de behov som den
mer och mer tilltagande tegelförbrukningen krävde. Därför inköptes från Orrvikens båtbyggeri en betydligt större farkost, vilken lastade inte mindre än 150 ton. Tegelbruket lät sedan
bygga en 170 tons pråm. Den byggdes i egen regi vid bruket och sjösattes 1911.
Första bogserbåten som anskaffades bar namnet Birger. Den ombyggdes och döptes till Aktiv. Johannes Olsson, som började sin skeppartjänst 1908, berättar att storpråmen ”1:an” var
25 meter och dess bredd 7 meter. Den hade både för och akterkajuta. Den senare utnyttjades
även som salong då skeppare Olsson, som alltid varit synnerligen musikintresserad, köpte ett
mycket gammalt piano. Enligt sägnen lär pianot vara hemgjort av en prästman från Orrviken.
Pianot finns numera (?) på Länsmuséet. Det väckte åtskillig uppmärksamhet vid Östersunds
kaj då stadsborna fick höra sång med pianoackompanjemang från pråmens inre då den lade
till och surrades fast. Skepparen själv skötte denna underhållning.
Pråmtrafiken och tegelruschen var som störst vid den tid då bl a infanterikasernerna, Frösö
sjukhus, rådhuset samt många andra stora hus byggdes i Östersund. Ofta gick pråmlasterna tre
turer i veckan med omkring 30 000 tegel i varje last, ca 150 000 kilo. Bemanningen var som
regel tre personer, men vid brådska, det dubbla antalet. På återfärden från Östersund lastades
ofta ribb vid Västervikssågen. Ribben användes som bränsle vid tegelbrukets ringugnar. Ribb
hämtades även vid flera sågverk, bl a Vattvikssågen strax norr om Svenstavik. Pråmarna användes även för många transporter av skilda slag.
Transporterna var ej alltid riskfria. Det hände att de tungt lastade bjässarna utsattes för kraftig
sjögång. Man fick vid flera tillfällen kasta teglet överbord för att rädda en hotande situation.
Mången har säkert i minne den ödesdigra kantringsolyckan i maj 1943 då tre personer fick
sätta livet till. Aktiv hade avgått den 13 maj med 30 000 tegel. En annan gång, då en last med
trävaror passerade Tjalmarsundet, slogs pråmen på kant och hela däckslasten åkte i sjön. Då
var skeppare Olsson i fara, ty han befann sig på lastens högsta krön.
-
Aldrig skall jag glömma den temperamentsfulle tegelmästaren Jansson, som inte bara
var brukets grundare och arbetsledare, berättar Olsson. Han var desslikes en herre som
145
hade en otrolig förmåga att skapa arbetsglädje omkring sig. Han var ändå ytterst fordrande och ansåg de gossar som inte kunde lasta 100 tegel (ca 500 kg) på de järnhjulsförsedda skottkärrorna som veklingar. Han var kärv i talet men godhjärtad. Efterträdaren, förvaltare Karl Lindström, var kunnig, djärv och orädd. Vid ett tillfälle utförde
han en djärv bragd. Bogserbåten gick på ett grund varvid en stor läcka uppstod. Genom rådigt och snabbt ingripande, som fordrade klokhet och kallt huvud räddades
manskapet i den hårda stormen.
Sommaren 1916 hyrde Anton Assmundson Aktiv och han bogserade timmer till Trångsviken
med henne.
Aktiv användes mest till pråmbogsering men då och då även till att dra pråmar med folk till olika fesligheter runt Storsjöbygden. Hon bogserade från det att isen gick i maj månad till att isen lade igen på hösten, att köra in i december månad var ingen ovanlighet.
Aktiv hyrdes ofta ut till olika föreningar som mestadels på söndagarna gjorde utflykter, bl a
till Hoverbergsgrottan, Ytterån och Hallen.
När Aktiv gick på dessa lustturer gick hon för fullt vilket innebar ca 7 knop.
Som sagt, torsdagen den 13 maj 1943 bogserade Aktiv en pråm som var lastad med 30 000
tegel. Utanför Fugelsta blev den västliga vinden för svår så skepparen beslöt att vända Aktiv.
Detta gick tyvärr så illa att pråmen välte och sjönk. De tre männen på pråmen drunknade.
Ture Lindström nedtecknade följande den 8/1 1988:
Beskrivning av den sjöolycka med en Vålbackspråm som inträffade på Storsjön fredagen den
13 maj 1943.
Vålbackens tegelbruk som på den tiden åter fått börja med sjöfart, pga kriget, hade 3 st pråmar plus sin bogserare Aktiv. Pråmarna var Vålbacken I, II, och III. Dessa pråmar användes
i huvudsak till transporter av tegel, grus, virke och ved över hela Storsjön. Som bogserare
användes då Aktiv. Befälet sköttes av Lars Ångnell från Orrviken och som maskinist tjänstgjorde Edvin Andersson från Sörviken.
Tegelbruket levererade tegel till bl a de s.k. Stockholmshusen som ligger på söder i Östersund
efter Rådhusgatan. Dessa byggen förbrukade ca 60 000 st tegel per vecka, dvs. 2 pråmlaster.
Vålbacken I var endast den pråm då på våren som satts i trafik och den låg färdiglastad för
sin andra resa för säsongen till Östersund och bogseraren Aktiv med pråm avgick fredagen
den 13 maj 1943 kl 13.00 från Vålbacken till Östersund.
Vid avgång från Vålbacken rådde endast en lätt bris och antagligen därför lämnades den eka
kvar i Vålbacken som normalt skulle följa pråmen. Besättningen på pråmen Vålbacken I var
skeppare Sigurd Rystedt, Fillsta, född den 10/11 1889. Övrig besättning utgjordes av Hans
Hansson, Sörviken, född den 20/11 1908 samt Verner Höglin, Fugelsta, Marieby, född den
7/9 1918.
Efter ca 1 timmes bogsering hade släpet nått väster om Fugelsta udde, med öppen sjö ända
från Storsjöflaket. Under tiden hade vinden ökat nästan till orkanartad storm med svåra kastvindar. Enligt befälhavaren på Aktiv vinkade pråmens besättning om nödläge och på egen i-
146
akttagelse såg han hur vågorna gick över pråmen. Den skulle komma att sjunka vid fortsatt
bogsering mot vinden. Kapten Ångnell beslutade då att vända och när pråmen kom i sidvind
rullade den om och tömde ur hela lasten. Samtliga 3 besättningsmän kom i det kalla vårvattnet och förolyckades. Sigurd Rystedt hittades omedelbart och det företogs upplivningsförsök så fort han kom i land och doktor tillkallades omedelbart men utan resultat.
Verner Höglin hittades ca 2 månader efter olyckan av sin egen moder som flera gånger efter
olyckan sökt efter sin son efter stranden. Hans Hansson har aldrig återfunnits trots att draggning vidtogs omedelbart och den pågick i flera dagar. Dykare anlitades vilka gick ned och undersökte området vid tegellasten och området däromkring utan resultat.
Pråmen tillvaratogs ca 3 timmar efter olyckan och då låg sjön spegelblank. Pråmen flöt då
upp och ned på en lufkudde. Den vändes på rätt köl några dagar efteråt och den sattes oskadad åter i trafik och den kom att användas varje säsong tom 1945.
Aktivs sista bogsering skedde försommaren 1946, det var 8 timmars timmerbogsering för
Fannbyns sågverk i Sunne. Detta var slutet för Vålbackens sjöfart i Storsjön.
Undertecknad Ture Lindström som var tegelmästare vid Vålbacken från och med 1941 tom
1970 har ett starkt minne av de kastvindar som rådde vid olyckstillfället. Vid besök efter kl
14.00 uppe vid lertaget, där vi några dagar tidigare grävt utav gamla Mariebyvägen för vattenavrinning från övre lertaget. Vi hade byggt en bro över den öppningen som var av 6 a 7
meters djup. När jag gick över denna bro tog en kraftig stormby tag i mig och kastade mig ett
tiotal meter åt sidan och ned i lergropen, lyckligtvis utan några allvarliga skador.
Olyckspråmen Vålbacken I höggs upp till ved av pensionären och f d hemmansägaren Johannes Olsson, Fugelsta år 1959. Johannes tillhörde den första besättning på denna pråm när
den sjösattes 1910.
Sörviken, Brunflo den 8/1 1988
Ture Lindström
Ägare under årens lopp: Grosshandlare N.O. Näs, Östersund, mfl
Vålbackens tegelbruk.
Följande stod i Jämtlands läns kalender 1904 -1905:
8,34 reg ton
Befälhavare: J. Olsson
Ägare: Wålbackens tegelbruksförening.
Hufvudredare: J.A. Gärdin, byggmästare.
Sune Arnesson berättade att han och hans morfar högg upp en av Vålbackens träpråmar
1957/58, vem av dem minns han inte. Även de andra höggs upp till ved av andra personer.
Skrovet var gjort av grova spåntade plank, 2½”. Trots att de var spåntade var de även drevade
och tjärade, de brann mycket bra i spisen.
147
I LT onsdagen den 7 augusti 2002 var följande artikel införd i tidningen:
Ridsportanläggningen Vålbacken på sydsidan av Brunfloviken är till salu och makarna
Björn och Anna-Lisa Staverfelt ska flytta till Skåne. Med sig tar de Sveriges enda tegelbruksugn för glaserat tegel och sina hästar.
En orsak är Björns tegelbruk. Medan hustru Anna-Lisa och döttrarna Anna-Lena, Charlotte
och Angelica skött om hästsportanläggningen så har Björn ägnat sig åt det anrika tegelbruket. Numera görs inget tegel på Vålbacken. Det hämtas från Haga tegelbruk utanför Enköping, det enda kvarvarande tegelbruket i Sverige. Det ägs dock av ett utländskt bolag. Fram till
1958 fanns 32 tegelbruk norr om Uppsala. Nu är alla borta säger Björn.
Trots att han sitter på Sveriges rikaste förekomst av lera för tegelframställning är det inte
lönsamt att producera tegel i Vålbacken. Det kostar energi att värma den 72 meter långa tegelugnen, som finnns kvar dold bakom hästboxar. Över ugnen finns i dag läktare med utsikt
över den 1 200 kvm stora ridhallen. Jag såg fram emot en gasledning från Norge, men den lär
dröja, så det är inget att satsa på idag. Möjligen kan tegelproduktionen komma i gång om det
blir billigare energi och det finns kunniga tegelmakare, men idag skulle det inte gå. Produktionskostnaderna blir för stora. Förändringen kom efter branden i september 1985. Tegelbruket lades ned.
Ett Vålbacken som under tegelbrukets glansdagar hade 60-talet anställda, en egen bogserbåt
med pråm som fraktade teglet till järnvägen och en linbana som förband gamla bruket med
det nya. Någon tveksamhet att sälja anläggningen har inte makarna Staverfelt, trots att Björn
är fjärde generationen som äger Vålbacken.
År 2004 så är Aktiv under renovering i Sundsvall. Skrovet är det första som blir genomgånget, en ny ångpanna är införskaffad och därefter blir det ångmaskinens tur.
2005 har den nye ägaren kommit så långt att skrovet är i stort sett helt nytt. Han har lagt ned
ett gigantiskt arbete på Aktiv.
I Länstidningen lördagen den 8 november 2008 fanns följande artikel införd:
13 maj 1943 kantrade en tegelpråm strax utanför stenbrottet i Marieby. Den dagen kommer
jag aldrig att glömma, säger Göran Lindström. Han är född och uppvuxen påVålbackens tegelbruk och var 11 år när olyckan inträffade. Göran Lindström har många historier att berätta om svunna tider på bruket.
Jag kom med skolskjutsen från Ångsta och såg från vägen i Solberg ur Aktiv signalerade. Det
blåste mycket den dagen. Det var full fart när jag kom hem, säger Göran Lindström. Han
bodde i tegelmästarbostaden med sin familj. På bryggan den dagen låg en av männen som
var med på pråmen död. Sedan flyttades han in i familjens farstu. Det var otäckt. Mannen hade ett lakan över sig men fötterna stack ut. Tre män omkom när pråmen gick i djupet. En av
dem återfanns aldrig.
Det är en ruggig hösteftermiddag och snön ligger i luften. LT:s reporter och fotograf hämtar
Göran Lindström vid hans hus i Sörviken och åker till tegelbruket. Nu ser det inte alls ut som
det gjorde då. Men två stora lador som fanns på hans tid finns kvar. I en byggnad, som till
största delen är riven, mellan torkladorna fanns en ringugn där det torkade teglet brändes,
148
säger Göran Lindström. Tjänstebostaden han bodde i under sin ungdom är större och ståtligare nu, ombyggd och renoverad med fasadtegel. Det är en privatbostad idag.
18 november 1899 bildades Vålbackens tegelbruksförening. De första tegelleveranserna började 1901. Görans far Carl Lindström blev tegelmästare på bruket 1926. Han dog när Göran
var nio år. Då tog Görans storebror Ture Lindström över. 1906 bildades ett konkurrenade
bolag och ytterligare ett tegelbruk byggdes i Vålbacken. Det fick namnet Tegellunds tegelbruk men i folkmun kallades det nybruket. Skorstenen syns från stora vägen. Den sticket upp i
lövverket. Bruket står ståtligt men fallfärdigt och hemlighetsfullt i skogen nere vid Storsjön.
När det byggdes var det ett av de största byggnaderna i länet, kanske också i Norrland. Det
var några år sedan jag var här sist, men det är alltid lika spännande att se hur det ser ut, säger Göran Lindström. Byggnaderna har flera våningar. I bottenvåningen finns ett stort rum
av tegel. Det var ringugnen. Med jämna mellanrum finns öppningar mellan grova balkar.
Alla portar utom en var igenmurade under driften. I den öppna porten togs det brända teglet
ut och nytt torkat obränt tegel lades in.Rummet inne i ugnen flyttas successivt till nästa port
som då öppnas samtidigt som förra porten muras igen. Bränningen på motsatt sida av ringugnen flyttades samtidigt på motsvarande sätt med reglering avdragluckor. En speciell portmurare rev ner och murade igen portarna. Göran Lindström är våghalsig. Vi borde titta på
våningen över, säger han. Vi går försiktigt upp för den skraltiga trätrappen. En person i taget, ett steg i taget. Där ser vi hur ringugnen ser ut på ovansidan. Lite här och var finns små
runda öppningar. I dem stoppade man bränslet, säger Göran Lindström. Runt ugnen finns en
massa trähyllor. På dem låg teglet på tork. Sådana finns också på våningarna ovanför. Det
torkade bra i värmen från ugnen. Beroende på värmen, vädret och vinden gick det att öppna
olika luckor i byggnaden för att göra torkningen så bra som möjligt.
I det gamla bruket låg det färdigbrända teglet istället i stora torklador. Där måste teglet säras för att torka snabbare. Särare var ofta yngre pojkar som gick runt och särade på teglet.
Bara efter några år lades verksamheten vi nybruket ned och några år senare bildades Vålbackens tegelbruks aktiebolag som tog över båda bruken.
I den glesa björkskogen bredvid byggnaden syns resterna av en linbana som gick mellan de
båda bruken. Linbanan togs i drift omkring 1927. På den stora byggnaden syns resterna av
där linbanan gick in. Och där står nog resterna av min mosters dass. Han pekar en bit upp
mot skogen. Min moster bodde där borta, jag var ofta där, säger Göran Lindström som bodde
på bruket tom 1952.
Jag jobbade på bruket under flera somrar. Men mamma ville att jag skulle utbilda mig och
skickade mig till Läroverket i Östersund. Efter studierna flyttade han söderut men sedan 2000
bor han i sin barndomsbygd igen. Han har många bilder från sin uppväxt på tegelbruket och
började för några år sedan samla dem i ett album i datorn. Det började med att jag skulle göra ett personligt fotoalbum. Jag visste inte att det skulle bli en bok då. Nyligen blev boken
klar. I den har han samlat sina bilder från andra i bygden, från olika böcker och också från
Jamtlis Minnesbank. Göran Lindström har också skrivit korta bildtexter.
Ovanför de gamla bruken syns resterna av lertaget. Spåren av den omfattande verksamheten
med tegeltillverkningen i Vålbacken kommer alltid att finnas kvar. Nu växer gräs och träd där
leran togs under många år. 1985 slutade tillverkningen av tegel efter att bruket brann ned till
grunden, den 23 september.
149
Befälhavare på Aktiv:
1884-1885 J.M. Fredriksson
1887 – 1889: ”
1886 ?
E. Backlund
1895
A. Haller
Frans Fredriksson
1903
J. Olsson
J. Johansson
1907
C. Lindström
1916
A. Assmundson
1917 – 1936: Oscar Ek
1935 – 1945: Lars Ångnell
Maskinister:
1914 – 1915: Oscar Ek
1917 Anton Andersson
1928 Valfrid Olofsson
VÄLLVIKEN
Enligt ett köpebrev daterat Frösö tingsplats den 5 oktober 1695 upplät prosten och kyrkoherden i Sunne församling Martinus Nicolaj Lundell till kung Carl XI skattehemmet Wällwijken
i Sunne socken och Jemtland af åtta Tunnelandh. Bostället drogs in först på 1870-talet.
I Vällviken har det funnits fyra ångbåtsbryggor. Idag finns den ena kvar och här brukar även
ångaren Östersund ligga. Göte Höglund, känd storsjöskeppare och i stort sett uppväxt på Storsjön, bodde i många år i Vällviken.
Per Jönsson tänkte konkurrera ut byns egen brygga. Han lät bygga en egen brygga alldeles utanför sin egen gård. Han och kapten F W Banck på hjulångaren Carl XV hade en lömsk plan.
En dag kom kapten Banck med sin hjulångare för att lägga till vid byns brygga. Han rammade
bryggan så att den fick ordentliga skador. Båten fick även den rejäla skador. Det ena hjulhuset
trycktes ihop, porslin krossades och passagerare kastades huller om buller. En ortsbo skyndade till staden och avgav rapport till rederiet. Det resulterade i att kapten Banck fick sig en ordentlig skrapa samt att rederiet fick återställa bryggan utan kostnad för byborna i Vällviken.
Hur gick det då för Per Jönssons brygga? Jo, året efter så skötte isen om att pulvrisera den.
Det lilla brygghuset knuffade isen upp på land. Därmed återställdes ordningen.
I Vällviken fanns det även ett tegelbruk. Följande annons fanns att läsa 1877: Wällvikens välkända tegel finns att köpa hos kakelugnsmakaren i Östersund.
150
1878 började den lilla ångslupen Necken att gå i trafik mellan Östersund och Vällviken, avgång från Östersund kl 7 em. Sedan är det ganska lugnt med besök av Trafik men den 18/8
1894 körde Trafik en extratur från Östersund till Vällviken i stället för Thomée. Intäkterna
blev 36,35 kr.
Den 23 augusti 1880 sålde och levererade Wällvikens tegelbruk tegel till vilken plats som
helst inom Storsjöns stränder. Mindre poster sändes med ångbåtarna.
1894 hade Vällviken fått en ny brygga som kort och gott kallades för Vällvikens nya brygga.
Trafik kom att bedrivas på denna nya brygga samt den äldre beroende på om det var Kövra
eller Bergsbåten man skulle resa med.
1896 kostade en biljett till staden 0,75 kr.
1903 bogserade Framåt 6 054 timmer från Vällviken till Östersunds nya ångsåg.
Den 29 maj 1909 körde Magnus Mårtensson på isen med tre hästar från Östersund till Vällviken.
Åren 1914 – 1918 trafikerades Vällvikens brygga mestadels av Bergsviken, Thomée och Östersund. Det normala var att trafiken kom igång i mitten på maj och man körde ofta ända in i
december månad. Man fraktade allt, från kex, tobak, kött, gödning, cyklar, kaffe, fönsterglas,
vält! tvål, spirituosa, fotogen, karbid, mjöl, ja, allt som behövdes på gårdarna. Från bryggan
sändes då det som gårdarna i sin tur tillverkade.
151
VÄSTERVIK
Det var riksdagsman Johan Olofsson i Digernäs (1860 – 1940) som var grundare till Västerviks ångsåg. Han köpte 1899 mark på Frösön, Östberg nr 2. Olofsson hade redan byggt en
ångsåg på sin släktgård Digernäs. Olofsson ville emellertid expandera sin verksamhet och därför köpte han ovan nämnda mark på Frösön. Ångmaskinen hade inköpts från Huså där den
hade varit i tjänst tidigare. Ramsågarna tillverkades av Östersunds Mekaniska Verkstad och
kanttrissor, axlar och transmissioner tillverkades av Waplans Mekaniska Verkstad i Nälden.
Waplans figurerar mycket i framförallt trafiken på Storsjön. De tillverkade ett flertal färjor
samt byggde om flera av sjöns ångbåtar.
Västervikssågen invigdes den 9 september 1899. Förplägnad serverades på Öhneuddens Restaurant. Sågen ägde en egen bogserbåt, Fram som senare döptes till Wästervik. Båten fick
senare namnet Sandviken. I arkiven kan man utläsa att det fanns två kajer vid Västervikssågen. Så pass stora var de. Den sydliga tog emot bogserbåtarna och från den norra levererades
det sågade virket.
1899 byggdes vid Fannbyviken 2 stycken pråmar för Västervikssågens räkning.
1902 byggdes och sjösattes ångaren Tor på Västervikssågen. Tor var byggd av trä, fura, på
järnspant. Från början kom Tor att göra lustturer men ganska snart kom hon att trafikera linjen Östersund – Hallen – Arvesund fram till 1930. Därefter degraderades Tor till pråm, hon
var bl a med vid byggandet av den nya Frösöbron 1935, hon var en av tre pråmar. En del reser av Tor finns fortfarande kvar i Arvesund, bl a passagerarhytten, propellern och rodret.
Disponentvillan som byggdes 1912 fick elektricitet redan från början producerad vid sågens
eget elverk.
1917 såldes ångaren Fram till ett nybildat bolag kallat Westerviks sågverk och hon fick även
namnet Westervik.
Riksdagsman Olofsson var med vid den svåra färjeolyckan i Vallsundet den 22 november
1924 då tre personer omkom. Färjan hade lastats med bl a en lastbil som var lastad med en
såghyvel som ägdes av Olofsson. Vädret var hårt men Olofsson insisterade (milt uttryckt) att
färjan skulle köra över Vallsundet med kända konsekvenser. Olofsson överlevde. Vid den påföljande rättegången friades Olofsson helt.
Huvuddelen av det sågade timret exporterades. Det bogserades med pråm till järnvägsstationen i Östersund men även häst och kärra användes. SJ fraktade därefter virket till Trondheim
där det lastades på fartyg fvb.
1933 stängde Västervikssågen. Depressionen hade ju kommit. På den plats som disponentvillan låg ligger idag Västerviks Servicehus och där brädgården låg finns i dag bostäder. Nere
vid stranden är det mesta borta. Man kan dock vid riktigt lågt vattenstånd se en del pålar i
vattnet men strandlinjen är helt förändrad, den senaste stora förändringen gjordes vid byggandet av Vallsundsbron.
Västervikssågen var Frösöns största industri.
152
Gustaf Modigh, skeppare och även garageförman på F 4, hade också en privat båt som låg vid
Västervik. Varje vinter plockades motorn ur för att vinterförvaras på ett bättre ställe.
VÄSTNOR
Se Hällne.
YTTERHALLEN
Denna brygga trafikerades av Odin 1873. Ytterhallen är platsen där Hallens nuvarande brygga
ligger.
YTTERÅN
Ytterån fick gods från Rödösundet på 1850-talet levererat av Jemtland.
1856 öppnades en välkänd badinrättning i Ytterån. Flera av Storsjöns ångbåtar kom att göra
lustturer till Ytterån med resenärer som ville dricka av det hälsosamma vattnet.
På 1860-talet uppmuddrades sjöfartsleden till Ytterån och till detta fick man dela på 3 525
Riksdaler med ett arbete som gjordes vid Sunne kyrka.
Ytterån var ett populärt ställe vid sekelskiftet. Det annonserades om att den 21 juli 1878 avgick ångaren Östersund en lusttur kl 10 fm till Ytterån. Där mötte ångslupen Alsen upp för att
gå på Alsensjön upp till Kjösta. Kl 8 em gick Östersund tillbaka till staden. Nu var det inte
nog med detta för Carl XV gick även han från staden kl 10 fm till Ytterån på en lusttur.
153
1889 annonserar Ytterå Brunns- och Badinrättning om att man har både el och hypnosbehandling. Denna behandling omnämns inte så ofta så man kan undra hur de mådde som tillät sig
denna behandling.
Det är trångt vid Ytterån och redaren för Trafik beslöt att bidraga med 50,- för uppmuddring i
Ytterå kanal på 1890-talet. Nu besökte Trafik Ytterån sporadiskt.
1880 fick Ytterån besök av Thomée som då börjat sin trafik på Storsjön. Även Necken gick på
Ytterå brygga detta år. From 1882 drog seglationsföreningen in trafiken på Ytterån och man
annonserade följande: From 1882 anlöpes ej Ytterån varför gods till och från Nälden och
Ytterån hänvisas till Trångsviken. Lustturer fortsatte dock på Ytterån och även en viss
turtrafik.
Vid Ytterån drev Odin iland en ruskig kväll då det blåste hård sydostlig vind på 1890-talet.
I Ytterån fanns i slutet av 1800-talet både badanstalt, flera hotell och socitetshus. Från denna
kurort kunde man göra utfärder med ångbåt till Rödeberget och till gästgivaregården i Vången på Alsensjön.
Det fanns också två ångsågar vid Ytterån. Vissa år tog man emot 100 000 stockar. Det fanns
även ett tegelbruk samt ett litet rederi som hette Ytterå Ångslupsbolag. 1886 fick man en faktura från Waplans på 191,40.
Ytterå jernkälla och sanatorium råkade i obestånd våren 1888. Ytterån kom åter i båtarnas
turlista detta år, 1888. Thomée, Östersund och Trafik gick hit. Östersund gjorde vid något
tillfälle den märkliga turen att då hon gick från Berg anlöpte hon Ytterån.
Den 19 juli 1891 gjorde Thomée en lusttur från Bye till Ytterån anlöpande Fugelsta, Torvalla,
Slandrom, Knytta, Fillsta samt Sunne brygga. Samma dag gjorde Carl XV en lusttur från Berg
till Ytterån. Måste ha varit mäktigt att se dessa två ligga vid samma brygga i Ytterån, så gott
om utrymme är det inte här.
Den 3 juli 1893 drunknade 10-årige Karl Johan Emanuel Åström vid Ytteråns brygga. Olyckan skedde då Odin var där för att bunkra ved. Man såg pojkens keps flyta med det tog en
halvtimme innan man fann pojken och då var det för sent att rädda hans liv.
1893 gick Thomée som enda större ångare till Ytterån och detta skedde på måndagar då man
körde Östersund – Ytterån tur och retur.
I november 1893 togs Ytterå badanstalt i mät av Jämtlands Sparbank. Man var dock i gång
igen 1894.
I maj 1902 sökte Ytterå Badanstalt en maskinist eller en van eldare.
1916 gjorde bl a Aktiv en lusttur till denna brygga.
Bryggan låg vid den gamla tjärfabriken. Ångaren Östersund var dit i början på 1980-talet. När
man flottade timmer fick Hebe ibland gå upp till Ytterån och köra in fören i stranden och sedan skicka ut timret i sjön med sin propellerström.
154
ÅHSLUNDSKA TOMTEN
Bolagsordning för det nybildade ångbåtsbolaget som skulle bygga Östersund söktes hos
Kungl. Maj:t av Landskanslisten K.G.Z. Öhrling, kapten E.A. Hammarström och ryttmästaren
T. Osterman, alla från Östersund. Inom kort tid stod arbetet å Åslundska tomten vid Strandgatan i Östersund i full gång. Arbetet leddes av en ingenjör Koch från Oskarshamn och forcerades med all möjlig brådska. Som ombud för ångbåtsbolaget var under fartygets byggande, antagne befälhavaren Fale B. Burman närvarande.
Den ovan nämnda slipen byggdes omkring 1871 vid Åhslundska tomten i Östersund av disponent Winström. Där byggdes och sjösattes ångbogseraren Framåt 1872, Östersund 1874/1875
och den unika dubbelpropellerångaren Necken 1877. Denna slip användes vid båtarnas upptagningar tom omkring 1880 då den flyttades till en plats strax söder om dåvarande ångbryggeriet. Den 28 september 1880 träffade Östersund´s redare Storsjöns ångbåts AB beträffande
slipfrågan. SÅAB ville anlägga en ny slip på 80 fot i Minnesgärde. ÖÅAB ville ha kvar sin
slip i staden men fick avslag för detta. Dock fick man ha kvar sin 50 fots slip denna vinter mot
att man garanterade att den var borta före midsommar 1881 vilket man också gjorde.
ÅS
Nu dyker det upp en plats som förbryllar, nämligen Ås. Ås ligger några kilometer norr om Östersund och de hade ångbåtstrafik på 1870-talet. Någon riktig brygga finns dock inte omtalad,
tom Alf Nilsson blev förbryllad när jag frågade honom om Ås. Man var dit bl a vid någon
sorts invigning av kyrkan och även vid andra tillfällen. Tilläggsplatsen bör logiskt sett ha varit
rakt nedanför kyrkan. 1877 fångade man två laxar utanför Ås och de vägde 10 skålpund vardera, dvs. 4,25 kg. Laxar hade planterats i Quittsle flera år tidigare. I juli 1882 gjorde Thomée
en resa från Dillne till Ås kyrka anlöpande mellanliggande bryggor.
ÅSÖN
Åsön är en ö som inte figurerar så ofta i ångbåtssammanhang mer än att man har den som
riktmärke. Närområdet inbjuder inte till strandhugg. Trots detta annonserade Östersund om att
man tänkte gå dit med en lusttur söndagen den 11 augusti 1878.
ÄNGE
Änge brygga är belägen vid två bäckar vid Frösöstranden öster om Vallsundet. Dessa bäckar
har sina ursprung i kallkällor.
Det fanns ett bryggeri i Änge i slutet av 1800-talet.
1898 anlöptes Änge brygga av de ångbåtar som just för dagen hade sin rutt antingen till Hofvermo eller Qvittsle. Just detta år var det ångarna Carl XV, Thomée och Östersund som alternerade på dessa turer.
I turlistan för 1898 står följande:
OBS! För frakter och fraktförskotter lemnas ej kredit, utan skola dessa kostnader betalas innan varan utlemnas.
155
Godset skall vara aflemnadt en half timme före båtarnas afgång, efter hvilken tid intet gods
mottages.
Denna 1898 års turlista fanns fastspikad i Löfgrens hus som började byggas 1897. Turlistan
återfanns i slutet på 1990-talet då huset skulle renoveras. Man kan av de anteckningar som
gjorts i turlistan se att byggnadsmaterial till huset kom med ångbåt via Änge brygga.
Änge fanns med i Thomée´s och Östersund´s turlista 1911.
Änge bryggeri, Frösön, är till salu. Detta bryggeri har inte nämnts så ofta i stadens historia.
Hjulångaren Carl XV:s styrhytt fanns i många år på en villatomt nära Änge brygga. På 1980talet försvann hytten, troligen till Lit.
Det finns en stenbrygga alldeles öster om Änge brygga, denna andra brygga byggdes av köpman Knut Wiklander.
ÖD
156
Efter det att Trafik blivit för liten på denna trad så ersattes den av bl a Bergsviken. En av de
minsta ångbåtarna ersattes med en av största på sjön.
Den 22 september besökte Thomée denna brygga. Det låg två båtar vid bryggan och vår förtöjning gick bra. Bryggan är stor och rejäl med fina pollare och med stora grönområden i anslutning till bryggan. Ett rejält staket omgärdar bryggan.
ÖHNET/ÖHNEUDDEN
Önet blev 1699 tilldelat en kapten/löjtnant, troligen blev Önet militärboställe på 1680-talet.
Den 4 april 1808 var det liv och rörelse på Önet. Sverige hade kommit i krig med Norge-Danmark och Ryssland. Livbataljonernas kompanier samlades utanför bostället vid Önet. De skulle förflyttas till Sundsvall.
1899 kör ångslupen Frej lustturer till Öhn på Frösön. Denna resa tog 8 minuter.
Den 19 juli 1894 körde Trafik en extraturför Kilander från Östersund till Öhnet där en båt
med namnet Örnen strandat.
Vid sekelskiftet bedrev godtemplarna kafé på Öhneudden och de hade egen brygga. Önet var
ett populärt utflyktsmål med inte bara kafé och servering utan också dansbana. Detta slutade
1910 då medicinalstyrelsen övertog hela området och 1911 började man byggandet av Frösö
sjukhus. Detta arbete höll på tom 1915. När sedan sjukhuset var klart hade man en behandlingsmetod som gick ut på att oroliga patienter lades i tempererat bad i 10 – 12 timmar dagligen. Denna behandling kunde hålla på i två-tre veckor.
I en tidningsartikel stod att läsa
”På den tiden var Frösön Stadsbornas Djurgården dit man ställde utflykterna på somrarna.
Nöjeslivet florerade vid den vackra Öhneudden dit man kom med roddbåt eller med ångbåten
Juno. På Framnäs fanns ett näringsställe under Märta Hanssons regi och det efterträddes
sedermera av kaférestaurangen på gamla Aspnäs”.
I mitten av juni 1899 annonserades reguljära båtturer flera gånger dagligen mellan staden
och Öhneudden. Östersundsgodtemplarna disponerade under en följd av år där ett område
som festplats och utflyktsmål och det konstaterades att ny restaurang med kafé nu uppförts.
Extra båtturer kunde erhållas efter hänvändelse till firman Hård & Forsberg. Detta kunde
läsas i ortspressen 1899.
Ångslupen Necken började gå sina lustturer till bl a till Öhneudden lördagen den 24 maj 1902
kl 4 på em.
Tor och Necken gick turer från Östersund till Öhneudden midsommaren 1902 till den folkfest
som avhölls där.
Då marken sålts som nämnts ovan så flyttade nykterhetsrörelsen över till Sandviken, dvs. på
1910-talet.
Det fanns två bryggor vid Öhnudden, dels den ovan beskrivna och dels den som ligger rakt
nedanför Frösö sjukhus. På 1940-talet gick Östersund en tur med patienter till Andersön där
157
det blev en hel del incidenter vilket gjorde att det blev sen kväll innan patienterna var hemma
igen. Denna senare brygga har anlöpts vid några tillfällen de senaste somrarna.
Bryggan är rejäl och numera är den byggd på cementringar som fundament. Här finns det
ringar på bryggan vilket gör att man måste vara två personer på däck vid förtöjningar. Mycket
stabil.
Bryggan har besökts ett flertal tillfällen av Thomée på 2000-talet. Av någon underlig anledning ska det alltid blåsa när Thomée ska dit. Västlig vind förstås och lite vatten så tidigt på
sommaren gör att mycket dy rörs upp av propellern, dy som kan komma in i båtens matarpump och senare ångpanna. Pollarna sitter fast ordentligt. Gången ned till bryggan är också
OK.
Namnet Öhnet har norskt ursprung och det betyder ödegård.
ÖLAND
Denna plats ligger mellan Öd och Slandrom. Öland besöktes reguljärt av Trafik på 1870-talet.
Platsen är utmarker till Ödland som platsen heter lite längre upp på land. Idag är bryggan helt
bortglömd men annat var det på 1890-talet, bla betalade Trafik 8,75 i bryggavgifter 1891.
Detta med Öland fortsätter 1879 då Necken annonserade om en kyrktur där man hämtade upp
passagerare i Storviken, Marieby, Öland och Wallsundet på sin färd till Sunne kyrka.
Öland är nuvarande Öd. Öland har i stort sett bestått av en gård medan Öd mera var ett större
samhälle med bl a affär.
1880 gav sig de stora fartygen Carl XV, Thomée samt slupen Necken ut på en samlad upphämtning av passagerare från Marieby och Öland då det var evenemang på Kungsgården.
ÖNSVED
Namnet Önsved finns inte med i någon offentlig handling förrän 1844. 1896 drog Odin timmer från Önsved men någon brygga nämns icke. Önsved är belägen mellan Orrviken och Hara.
ÖSA
Ösa nämns inte så ofta i ångbåtskretsar men i oktober 1880 gjorde Gustaf minst tre kyrkturer
från Ösa i Ås till Rödön och dess kyrka.
ÖSTERSUNDS HAMN
Östersund blev stad 1786 och före dess hette platsen Odensala by i Brunflo socken.
Östersunds hamn var den första ort runt Storsjön som fick en riktig ångbåtsbrygga. Hjulångaren Jemtland började sin trafik 1847 så vid den tidpunkten kom bryggan. Hamnen började
byggas 1848-49. Medlemmarna i Jämtlands Sjömannaförening skrev 1938 att flera bryggor
började byggas runt Storsjön vid den här tidpunkten, 1848-49. Storsjön upplodades åren 1847
– 1849 på Kronans bekostnad för större säkerhet för sjöfarten.
158
1863 ville ägarna till Jemtland att hamnavgifterna skulle sänkas.
Den 22 november 1865 hade man ett ärende rörande upphalningsbädd för fartyg.
Tunadals AB, ägare till Framåt, hade en livlig kommunikation med stadens styrande. Den 31
juli 1871 begärde de plats för brygga då de skrev ”lofvas insätta båt af järn på Storsjön”. Den
29 september ville de ha en ändring av platsen. Den 16 november erbjuder sig Tunadal att köpa tvättinrättningen. Den bör rimligen ha varit i vägen var den nu låg. Den 13 och 22 maj
1872 fortsatte man diskussionerna.
Den 8 maj 1874 diskuterade man fyllnadsämne till ångbåtsbryggan och samma dag ett år
senare, den 8 maj 1875, står det ”Mätning af fartyg”.
Hamnordning för Östersunds stad, af Konungens Befallningshafvande fastställd den 11 Nov.
1881.
§ 1.
Till stadens hamnområde räknas den under stadens jurisdiktion hörande del af Storsjöns
strand och vatten vester om jernvegsbanken, så långt nu gällande stadsplan sig sträcker.
§ 2.
Närmaste tillsyn öfver stadens kajer och upplagsplatser inom hamnområdet utöfvas af en
hamnfogde, som tillsättes af magistraten, hvilken eger efter förekommande omständigheter att
hamnfogden på längre eller kortare tid från tjensten och dermed förenade löneinkomsterskilja
eller ock alldeles afskeda.
159
§ 3.
Skeppare eller fartygsbefälhafvare skall genast efter ankomsten till hamnen, och såvida plats
vid hamnbryggorna ej tillförne är för hans fartyg anvisad, anmäla sig hos hamnfogden, som
bestämmer den plats der fartyget får förläggas. Passagerarfartyg bör företrädesvis anvisas
lämpligaste platsen; och skall i vägen liggande fartyg på hamnfogdens tillsägelse genast
flyttas. Trävaru- eller vedflottor få ej förläggas å de för fartyg afsedda platser eller så att rörelsen i hamnen derigenom hindras.
§ 4.
Fartygsbefälhafvare eller båtförare, som för lossning eller lastning vill lägga till å annan
plats inom hamnområdet än vid hamnbryggorna, underrätte derom hamnfogden, som har att
tillse det hinder för andra trafikerande ej möter. Lossning och lastning af fartyg vid kaj eller
brygga bör skyndsamt verkställas till undvikande af uppehåll för andra fartyg. Ballast utföres
å af hamnfogdens anvisadt ställe.
§ 5.
Hamnfogden anvisar den plats inom hamnområdet der för lossning eller lastning afsedda
varor få uppläggas, och skall i allmänhet sådant gods vara inom tvenne dagar derefter bortfördt, vid äfventyr att godset på egarens eller mottagarens risk och bekostnad flyttas till annan plats, samt att godset ej derifrån får afhemtas utan erläggande af flyttningskostnaden
enligt räkning och dubbel platshyra efter särskild taxa; dock må godset med hamnfogdens
tillstånd och mot erläggande af platshyra blifva längre tid qvarliggande, der det ej leder till
hinder i trafiken.
Varor få ej uppläggas å stadens hamnbroar af trä, hvadan under lossning eller lastning,
hamnbroarna ej må belamras med mera gods, än som beqvämligen hinner oförtfvadt bortföras, och må ej någon å sådan bro färdas med åkdon, förspändt med dragare.
Ved, bräder, plank, timmer, tegel m.m. får ej uppläggas å stränderna till hinder för nedfartsvägs nyttjande eller annorstädes i allmänhet närmare vattnet än tio fot, dock att der sådant ej
hindrar trafiken, stranden må för berörda ändamål nyttjas jemväl ända till sjön, hvartill
hamnfogden må efter omständigheterna lemna tillstånd. Så långt utrymmet å hamnområdet
medgifver må efter hamnfogdens anvisning, varor och effekter, som till hamnområdet ankomma, uppläggas för längre eller kortare tid, som af hamnfogden bestämmes, emot platshyra
efter taxa.
När gods varder utöfver den bestämda tiden eller eljest öfver höfvan länge qvarliggande må
hamnfogden låta bevisligen tillsäga egaren eller varuemottagaren, eller, om denne ej är till
namn eller vistelseort känd, genom kungörelse i länstrycket och i stadens tidningar uppmana
honom att inom viss föresatt tid af minst en månad derefter låta godset afföra. Försittes denna
tid, eger hamnfogden att gå i författning om godsets försäljning å offentlig auktion, samt att
af behållna försäljningssumman godtgöra afgifter och omkostnader för godset och öfverskottet godsegaren tillhandahålla.
160
§ 6.
Fartygsbefälhafvare eller båtförare vare skyldig att betala alla å fartyg eller båt, samt godsemottagare eller afsändare alla å gods belöpande umgälder. Fartygsbefälhafvaren eller båtföraren skall vid påfordran lemna hamnfogden del af de handlingar, som för bestämmandet
af umgälderna å fartyg och gods, hamnfogden kan finna nödiga. Dessutom åligger det en
hvar, som med fartyg eller båt afsändet eller emottager gods, att vid tillsägelse meddela
hamnfogden de uppgifter, som för nyssnämnda ändamål äro erforderlige.
I det fall hamnpenningar skola erläggas för fartyg, som bör vara försedt med mätebref, men
ej ännu blifvit uppmätt, har hamnfogden att med afseende å fartygets storlek och byggnadssätt bestämma ett visst tontal, efter hvilket afgiften må beräknas, dock med rätt för befälhavare att, derest han inom tre månader med mätbref styrker fartygets rätta tontal, återfå
hvad för mycket blifvit erlagdt.
§ 7.
Sopor och annat affall af hvad beskaffenhet som helst få icke utkastas i hamnen eller invid
hamnbryggan annorstädes än å af hamnfogden eller magistraten för sådant ändamål anvisad
plats.
Vid lossning vid stadens hamnbrygga af grus och sten och annat sådant, som kan förorsaka
uppgrundning, bör pressenning eller dylikt anbringas emellan fartyget och bryggan för att
förhindra uppgrundning. Kokning af beck och tjära inom hamnområdet får endast ega rum
med hamnfogdens samtycke och med iakttagande af de försiktighetsmått, som af denne föreskrifvas.
Å seglande fartyg, som ligga vid hamnbryggorna, tillåtes ej eldning ombord från kl. 9. på
aftonen till dagningen.
Efter slutad lastning eller lossning vare befälhafvaren skyldig att från hamnbroarna låta hopsamla och bortföra det affall och afskräde, som deraf uppkommit. Enahanda skyldighet åligger den, som vare sig under sommaren eller vintern inom hamnområdet verkställer reparationer af fartyg eller båtar, skräder bjälkar eller annat virke eller verkställer annat arbete,
som gifver affall, deraf uppgrundningar kunna förorsakas.
161
§ 8.
Hamnfogden har: att med uppmärksamhet tillse det föreskrifterna, jemlikt denna hamnordning varda noggrant iakttagna;
Att debitera och uppbära alla hamnafgifter såväl för varor som för fartyg och deröfver föra
ordentligaräkenskaper, som före den 1:sta mars påföljande år skola fullständigt afslutande
till Drätselkammaren aflemnas;
Att hafva tillsyn öfver snyggheten å hamnbroar och öfriga platser inom hamnområdet;
Att hos Drätselkammaren i god tid anmäla behofvet af nybyggnader och reparationer å
hamnbroar och till hamnen hörande byggnader;
Att så länge sjöfarten pågår så mycket som möjligt vistas vid hamnen, der anslag skall finnas,
hvarest hamnfogden dessemellan är att träffa;
Att åtala eller hos Almänna Åklagaren i staden till åtal anmäla öfverträdelser af denna hamnorning;
§ 9.
Hamnfogden njute under tjensteutöfning det skydd som i 10 kap. 5 § Strafflagen tjenstemän
äro.
§ 10.
Öfverträdelse af denna hamnordning äfvensom de föreskrifter, hamnfogden i enlighet härmed
meddelar i afseende å fartygs förtöjningar, lossning och lastning af gods, upplag, borttagande eller flyttning af gods m.m. straffas med böter från och med fem till och med tjugufem
kronor, så vidt förseelsen ej är belagd med straff enligt allmän lag; och vare den felande
skyldig ersätta den skada samt den kostnad, hamnfogden kan hafva för anbefallda åtgärders
verkställande.
§ 11.
För sådant skadestånd äfvensom belöpande hamnafgifter utgöra fartyg och gods säkerhet, till
följd hvaraf fartyget eller så mycket af godset, som mot oguldna beloppet svarar, kan qvarhållas till dess afgifterna och skäligt skadeståndsbelopp blifvit erlagda, eller laga säkerhet derför stäld.
§ 12.
Fartygsbefälhafvare svare för betalning af de böter, hvartill någon af hans besättning enligt
denna hamnordning gjort sig förfallen, derest, tillgång till böternas gäldande hos den felande
skulle saknas.
162
§ 13.
Böter enligt denna hamnordning gånge till tväskiftes emellan Åklagaren och hamnkassan och
gälle i fråga om förvandling af böter vid bristande tillgång hvad Ordningsstadgan för rikets
städer i thy fall stadgar.
§ 14.
Klagan mot hamnfogdens bud och åtgöranden anmäles skriftligen hos Magistraten eller dess
ordförande, som har att meddela de föreskrifter, som af sakens beskaffenhet i hvarje särskildt
fall påkallas.
§ 15.
Denna hamnordning skall finnas för allmänheten tillgänglig å stadens polisvaktkontor, hos
hamnfogden och å lämpligt ställe inom hamnområdet, hvarförutom hvarje fartygsbefälhafvare, som med sitt fartyg besöker hamnen, eger kostnadsfritt undfå ett exemplar.
TAXA
För upplag inom hamnområdet erlägges betalning för hvarje qvadratfamn eller del deraf,
upplaget upptager, med sex öre i veckan under Juni, Juli, Augusti, September och Oktober
månader; samt med tre öre i veckan under de öfriga månaderna af året. Vid betalningens
erläggande beräknas kortare tid än en vecka för full vecka.
Redan 1863 hade bonden Olof Jonsson i Undrom skrivit en välbetänkt motion till landstinget.
1877 aktualiserades hans motion nu när det fanns 5 ångbåtar på Storsjön. Han ville ha en rörlig brodel i stället för de långa bropelarna som nu fanns.
Den 1 januari 1878 var Östersunds folkmängd 2 329 personer fördelat på 1 086 män och
1 243 kvinnor. Den 8 juni 1878 visade vattennivån i Östersund på 7 fot 8 tum. Flera beklämmande dödsannonser var införda 1878, bla följande lördagen den 17 augusti där 4 barn ur
samma familj avlidit inom 4 dagar i en tärande sjukdom. Åldrarna på barnen var 5, 11, 14 och
19 år.
Den 15 april 1884 § 4 behandlade man ett förslag till byggande av magasin vid båthamnen.
År 1881 hade Necken/Trafik sina ordinarie passagerarturer från en flottbrygga vid gamla Östersundsbron och gjorde turer på Trångsviken anlöpande Rödösundet, Mjäla, Ytterån, Offne,
detta även med avsikt att förtjäna på det i Trångsviken pågående järnvägsarbetet. Ej alltid så
lämplig för traderna utom sunden, undergick den lågt däckade Näcken någon gång i början av
1880-talet en större reparation och ombyggnad med förhöjning av skrovet och däckets förläggning till relingen, varefter den ansågs lämplig att insättas på Kvittsletraden vilken den även uppehöll under en mångfald år. Samtidigt med ombyggnaden förändrades båtens namn
till Trafik och mången hård dust med sjö och oväder har den lilla båten utstått i Tjalmarsundet
under sin gång på Kvittsle.
Badhusparken har fått sitt namn efter det att det låg ett badhus där. Det första badhuset låg ovanför/norr om där Thomée ligger idag. 1881 byggdes det nya badhuset i badhusparken. Vä-
163
gen dit var enkel med spångar som man fick balansera på. 1884 brann hela kvarteret Myran
ned och resterna av branden transporterades till badhusparken som utfyllnad.
Den 21 oktober 1880 rådde full vinter i Östersund. Det var 12 – 16 grader minus men ångfartygen gick fortfarande. Knappt en månad senare, den 15 november, var det bara Thomée
som var i trafik på den snart helt isbelagda sjön. I februari 1881 var det 40 minusgrader i Östersund.
1882 började grustågen att fylla ur Strandgatan, alltså den östra sidan av järnvägen. De som
hade saker där ombads att frkta bort dessa annars gjorde staden det på ägarens bekostnad.
1891 kom de tre stora ångarna Carl XV, Thomée och Östersund att alternera på de tre stora
traderna till Berg, Kövra och Qvittsle från Östersunds hamn. Trafik fick sköta om inomskärstrafiken.
Språket, man skrädde inte orden när man skrev i tidningarna vid den här tidpunkten. Det visar
följande exempel. En kvinna som blivit sjuk utanför Östersund skjutsades in till sjukhuset i
Östersund men där var det fullbelagt på dårvårdsavdelningen. Hon fick läggas in på en annan
avdelning. Man skrev även ut namn, ålder och familjeförhållanden.
Till 1891 års seglation hade kajen i Östersund förlängts med 200 fot söderut . Dessutom hade
en mindre hamn för de mindre båtarna anlagts.
1895 köpte Östersunds stad en ångvält för 9 397 kronor från Eveling & Porert i Birmingham.
Välten vägde 12½ ton och den skulle levereras före den 1 maj 1896. Välten var av nyaste konstruktion.
1895 påbörjades brobygget mellan Östersund och Frösön. Arbetet beräknades ta två år i anspråk och antagen kontrollant var löjtnanten W. Printzencreutz.
1899 har gått till historien som ett år då Storsjön var överfylld med vatten. Vattnet nådde upp
till järnvägsbanken. Ångbåtskajen låg långt under vatten och man hade varit tvungen att lägga
långa landgångar på träbockar över kajen och kajområdet för att ångbåtspassagerarna skulle,
så gott det lät sig göras, kunna komma från och till båtarna. Det var nästan omöjligt att angöra
någon brygga i Storsjön ett tag den sommaren.
1900 betalade ägaren till Hebe 52,13 i brygghyra till Östersunds stads hamnkassa och i detta
ingick även hyra för 139 famnar ved á 0,05 kr.
I februari 1902 var det auktion efter hamnfogde Liljefelt samt änkan fru Eva Liljefelt.
Den 7 mars 1905 behandlade man ett ärende för magasinsbyggnad vid hamnen.
I mitten på 1900-talet så högg man kalksten i Fugelsta som lastades på pråmen Staden 1 som
gick in till staden med sin last. Där lastades den av vid den del av kajen som finns där den
gamla isvägen började. Stenen fraktades därefter ett stycke söderut där stensättarna vintertid
högg stenen till kantsten, såväl rak som svängd för korsningar och refuger.
164
1911 skrev Hammarström detta om Östersunds kaj:
Östersunds stads kaj och hamnområde torde vara fullt jämförligt med många kuststäders af
samma storlek och säkerligen har å kajområdet nedlagts minst Sjuttiofemtusen kronor, som
det nu befinner sig. För underlättandet af onödig körning af gods hafva stora magasiner uppförts af Import Aktiebolaget och Jämtlands Trävaru Aktiebolag utanför jernvägens godsmagasin och af Direktör O. Myrin vid jernvägsbryggan, dit båtarna kunna lägga till och intaga
last.
Å stadens kaj finnes därjämte 2:ne lyftkranar uppställda för att betjäna trafiken vid lastning
och lossning af tyngre gods. Flitigt tagas äfven dessa kranar i användning af de pråmar som
till staden införa grundsten från Fugelsta stenbrott.
1935 påbörjades byggandet av en ny bro. När nu Oscarsbron skulle ersättas 1935 så gjorde
man på följande sätt: Man fyllde pråmar med vatten, drog dessa under den gamla bron,
pumpade ur vattnet varvid bron lyftes. Så bogserade man bron en liten bit åt sidan där den
placerades på pålar. Pråmarna bogserades av ångbogserarna Gärdsta, Aktiv och en till. Nu
fyllde man pråmarna med vatten så att bron satte sig på pålarna varefter pråmarna drogs bort.
Sedan byggdes den nya bron på den gamla brons plats. Den nya bron invigdes 1936 och den
var i bruk tom 1972 då den nuvarande bron byggdes. Den gamla Oscarsbron såldes.
1938 var Östersunds kaj så ombyggd att endast 4 ångfartyg kunde ligga där samtidigt.
Söder om f d Beijers, lite norr om Centralstationen, var det en stor grop, en gyttjepöl, som
fylldes med sten och jord. Denna pöl kallades för Katthavet.
Tittar vi längre norrut så började man på 1960-talet att sätta sten mot sjön, företrädesvis på
våren då vattenståndet var lågt, ibland även på hösten då sjön sjönk. Detta stenarbete fortsatte
mot ovan nämnda Beijers och vidare söderut mot Minnesgärde. På senare år har dock arbetet
förflutit i ett makligare tempo än på 1960-talet, beroende på färre kunniga stensättare och höjda kostnader.
Ett mindre trevligt arbete som förekom ända in på senare tid var muddringen. Vid dessa platser förekom ett arbete med att ta upp stadens avlopp och lasta det på lastbil fvb till soptippen.
Följande artikel stod att läsa i Länstidningen:
Det pågår i dessa dagar en stor förändring i Östersunds hamn. Ungefär hälften av den vid
pass hundra meter långa kajen håller på att rivas av kommunalarbetare. Det är norra delen
av kajen som skattar åt förgängelsen. Den är sedan flera år rätt murken och har därför inte
använts. Att man river i stället för att förbättra har samband med att de två båtar (Thomée &
Östersund) har tillräckligt kajutrymme på de cirka femtio meter som blir kvar. Det är snart
femtio år sedan kajen i Östersunds hamn fick den utformning den haft till omvandlingen nu
börjat.
En man med många minnen av hamnen är ångbåtsbefälhavaren A. Assmundsson på Frösön.
Det var 1912 eller 1914 som dom pålade och flyttade kajen, berättar han. I samband därmed
höjdes kaj och plan. Förut var det rätt besvärligt vid högvatten. Båtarna Karl XV och Odin
(hjulångarna) hade det svårt när vattnet spolade över kajen och gick ända fram till järnvägsvallen. Bockar ställdes ut i vattnet och så fick passagerarna gå på plankor. Bjälkar sattes ut
165
som friholtar för att skydda båtarnas skovelhjul. I den vevan kajen byggdes om fanns det åtta
större båtar som brukade lägga till i Östersunds hamn. Och därtill fanns där fem-sex pråmar.
Betydligt svårare än vårfloden var det när fjällfloden kom i Storsjön. Då steg vattnet i hamnen snabbt. För pråmarnas del gick lossning ordna i Minnesgärde och på Frösön. Man drog
dem intill land och byggde sedan landgångar.Och då hr Assmundsson kommer in på minnen
från tiden innan hamnen byggdes om nämner han att det fanns 16 båtar i Storsjön när det var
som mest. Och till detta kom cirka 20 pråmar för bogsering. Det var betydligt annorlunda på
den tiden. Motorismen hade inte kommit och en stor del av veden som behövdes för uppvärmning i Östersund fraktades sjövägen med båt. En dåtida stordrivare var grosshandlare
Nääs, som köpte skog och avverkade. En gång han stor fest i Grand Hotell för sina arbetare
och i samband därmed delade han ut silverskedar till dem som erkänsla för gjord insats.
Vi återvänder till nutiden och hr Assmundsson säger att om inte sjöfolket hade opponerat sig
hade troligen hamnen i Östersund och dess kaj redan varit helt borta, säger en ångbåtsbefälhavare som har många minnen förknippade med Storsjöhamnen.
Kalkstenen som nämnts ovan kom från Fugelsta stenbrott och lastades av i Östersunds hamn
där den numera nedlagda isvägen Östersund – Knytta landade. Denna sten fraktades därefter
antingen till stenupplaget som var beläget längre söderut efter Storsjöns strand, i stort sett rakt
ut från stationshuset. Där höggs stenen på vintern till önskad stensort.
Även granitsten kom på järnväg direkt från Bohuskusten. Den lastades på lastbil fvb till Odenskog där den också höggs till önskad stensort på vintern av stenhuggarna.
Kantstenen som höggs ut av kalkstenen var ca 30 cm hög och 20 cm bred vid toppen. Vid foten kunde den vara 5 cm bredare för att stå stadigare.
Granitstenen var smalare pga att den är en starkare stensort, 15 cm vid foten och 10 cm vid
toppen. Bägge stensorterna höggs så att sidan som vette mot vägen var finhuggen medan baksidan var mindre fint bearbetad, detta pga att fyllnadsmassorna bygger ända upp till stenens ö-
166
verkant. Går man med nedböjt huvud och tittar på stadens gator och torg ser man att dessa
naturliga stensorter numera blandas med kantsten av betong.
Som nyinflyttad i Östersunds kommun 2004 får man denna information:
Svinen går fritt i stan och bökar i gräsvallarna. Stortorget är fullt av stubbar. Gränderna,
som består av matjord, förvandlas till oframkomlig lervälling när det regnar. Den här synen
mötte besökare i residensstaden Östersund ända fram till mitten av 1800-talet.
Visserligen ritades Östersunds första stadsplan redan 1788 men det skulle dröja länge ännu
innan platsen vid ”östra sundet” började likna stad, även i dåtida mått mätt. När Gustav III
undertecknade det så kallade fundationsbrevet 1786 fanns det bara en stor gård där Östersund i dag ligger. För att locka folk till ”staden” erbjöds de blivande invånarna diverse förmåner. Alla som flyttade hit fick rätt att driva handel, fabriksrörelse eller hantverk utan de
skråinskränkningar som annars rådde på den här tiden. De nya invånarna lockades också
med 20 års skattefrihet.
Det låg en hel del militärstrategi bakom kungens val av plats för den nya staden. Sverige/Finland (Finland hörde till Sverige på den tiden) låg inklämt mellan Danmark/Norge och Ryssland. Jämtland och Härjedalen hade blivit svenskt knappt 150 år tidigare (vid freden i Brömsebro 1645), och arbetet med försvenskningen av de isolerade jämtarna pågick fortfarande.
Många menade att den nya staden borde ha anlagts på Frösön istället. Här fanns redan post
och marknadsplats. Och ön hade spelat en viktig roll i Storsjöbygden ända sedan forntiden.
Men att förlägga staden på en ö ansågs vanskligt ur militär synvinkel.
Trots lockande förmåner gick det trögt med stans tillväxt. 1810 blev Jämtland ett eget län och
Östersund blev därmed residensstad med egen landshövding. Vid den här tiden befolkades
staden av endast 221 själar. De flesta var fattiga och ägde i bästa fall en ko. På de generöst
tilltagna tomterna bedrevs ofta jordbruk. Borgarklassen bestod av en handfull hantverkare
och några få handelsmän.
Folk som kom hitresande blev förskräckta vid åsynen av residensstaden. Så här skrev tullförvaltare Samuel Fredrik Siösteen när han anlände till Östersund efter elva dygns resa med
häst från Stockholm. Året var 1841:
”Jag föresatte mig Wid hitresan på sednaste milen att bilda mig ett begrepp om denna Residens stad, og i hopp att dermed skaffa mig en angenäm öfverraskning, rättade jag min inbillning efter det fulaste jag kunde tänka mig. Men det var dock icke möjligt att draga min föreställning så lågt ner som till Östersunds utseende i Werkligheten”.
Östersund var ett typiskt nybyggarsamhälle i Sveriges ”Vilda Västern”. Laglösheten var utbredd och många lycksökare och rotlösa individer lockades hit av den första tidens skattefrihet. Lönnkrogarna låg tätt, bråk och fylleri tillhörde vardagen. Ute på gator och i gränder
var det becksvart efter mörkrets inbrott. Inte förrän 1876 tändes de första fotogenlamporna
ute på staden.
Östersundsapotekaren Samuel Perman, som vid sidan av apotekssysslorna också var ordningsman, domare, åklagare och straffexekutor under åren 1807 – 1830 hade bråda dagar.
167
Han sågs ofta inspektera gatorna. Ertappade han någon småtjuv kunde han släppa honom
efter några vinanade rapp med sitt bamburör med orden ”Stjäl i Ås, stjäl i Brunflo, stjäl på
Frösön och stjäl i helvete, men stjäl inte i Östersund!”
Följande kungörelse tillkännagavs 1884:
Konungens Befallningshafvande har denna dag enligt förslag af Östersunds stadsfullmäktige
och magistrat faststält följande ordningsstadganden för staden nemligen:
1:a Inom Östersunds stads hamnområde må ångwissling å ångbåtar ej anwändas i annat fall,
än då signalering på sådant sätt finnes i lag uttydligen föreskrifwen, wid böter af twå till och
med tjugu kronor.
Östersund å Landskansliet den 26 April 1884. Carl H. Ekberg, P.G. Rissler.
När vi nu är i slutet av 1800-talet kan berättas att elen kom till staden 1889. Flera personer
hade bokat sig på Frösön för att se när de få fotogenlamporna ersattes med elbelysning.
I april 1889 har Sävströms mekaniska verkstad tillverkat och levererat den första lokalproducerade ångpannan i Östersund. Beställare var N O Näs, en välkänd herre i ångbåtskretsar.
1889 gick ångfartygen så här: Thomée och Östersund uppehöll trafiken på Berg, Trafik fortsatte sin gärning till Qvittsle, Framåt och Carl XV bogserade timmer, detta trots att tanken var
att Carl skulle insättas i persontrafiken igen.
Vintern 1926, närmare bestämt i januari, hade Armeflyget en vinterövning i Jämtland, nu var
platsen Östersunds hamn. På fotografier kan man se tälten på isen framför stadskajen. Plantypen var Dront, även kallad A1.
Vid Beijers och mitt för Centralstationen finns två rejäla utbyggda kajer kan man tro när man
ser dem. Det är emellertid inga kaj- eller bryggkonstruktioner. Dessa utbyggnader byggdes
under andra världskriget av militären. De kom att fungera som luftbevakning då de försågs
med torn och de lottor som sattes att bevaka luftrummet kallades för tornsvalor. Det placerades även luftvärnskanoner på dessa utbyggnader. Det var 40 mm:s automatkanoner modell 36.
Det var två luftvärn på varje utbyggnad.
168
Det tegel som bogserades till staden från företrädesvis Vålbackens tegelbruk lastades av vid
vad som var isvägens början nere vid den södra delen av Östersunds hamn. Det arbete som utfördes vid denna tidpunkt är svår att föreställa sig. Först handlastades pråmarna vid tegelbruket, sedan lossades de för hand vid hamnen, därefter lastades hästkärror och senare även lastbilar för vidare transport till de byggen där teglet skulle användas. Väl på plats skulle teglet återigen lossas – för hand.
Östersunds hamn växte fort, från att ha haft 250 fartygsanlöpningar steg antalet på 30 år till 2
450 st. Här sampelade järnväg och sjöfart på ett imponerande sätt.
I Länstidningen den 5 april 2008 var följande artikel införd:
DET OKÄNDA ÖSTERSUND
När Östersund blev stad 23 oktober 1786 fanns bara en invånare i stan – färjkarlen. Egentligen var Huså det självklara valet när kung Gustav III fick in sin lista på tänkbara stadsalternativ i Jämtland. Vissa historiska uppgifter säger att den enda som bodde i det enda huset i
Östersund när kung Gustaf III skrev under det så kallade fundationsbrevet var färjkarlen som
skjutsade människor och kreatur över till Frösön. En stad med en invånare? Världens minsta? Andra uppgifter säger att det redan fanns en gård vid stadsbäcken – det som i dag är residensets trädgård. Fastigheten kallades von Engeströmska gården och ägdes av häradssdomare Jonas von Engeström.
På 1920-talet svindlade en bankkamrer småspararna på miljontals kronor. Följ med på en resa genom det okända Östersund.
Gunilla Nilsson-Edler, namnkunnig lokalhistoriker och mångårig stadsguide, kan sitt Östersund. Men många historier har två sidor. Ta exempelvis den där om vilket hus som är det
äldsta i Östersund. Freskens hus, där Landbys håller till på Stortorget, räknas som den äldsta
byggnaden i stan, säger Gunilla Nilsson-Edler och menar att timmerstommen åtminstone ska
vara äldst. Å andra sidan finns en stor gul kåk strax nedanför skattemyndigheten som aspirerar till det ålderstignaste i stan. Värmestugan kom till i slutet av 1700-talet.
LT följde med på en egen exklusiv guidning på stadsmuseet i Östersund där Gunilla NilssonEdler berättar om propellerns fader, John Ericsson, som efterlämnat egna uppfinningar efter
sin tid som lantmätare i Östersund på 1820-talet. Hon visar den makalösa 360 graders väggmålningen som tillhörde apotekaren Carl Lignell, Jamtlis grundare, på 1850-talet och i museet finns även den första kyrkklockan i Östersund. En välklingande tingest som göts elva år
efter det att Östersund blev stad. Men den kom inte till någon kyrka förrän 1846 då gamla
kyrkan invigdes, säger Gunilla Nilsson-Edler.
1920-TALETS STÖRSTA SVINDLERISKANDAL
Det lyste alltid genom fönstret på bankkamrer Fredrik Winnbergs kontor på kvällarna där i
början av 1920-talet. Flanerande östersundsbor var imponerade över hur flitig bankmannen
var och hur hårt han arbetade på Jämtlands folkbank på Storgatan (där Videoteket finns i
dag).
169
Det ingen visste var att Winnberg, i den skumma kontorslampans sken, lurade småspararna i
länet på miljoner genom bokföringstekniska finesser. Polisen var dock Fredrik Winnberg på
spåren. Till saken hör att Winnbergs villabygge på Återvändsgränd 4 var en snackis i stan.
Kåken gick under namnet ”Winnbergska gåtan” och ”Stenbrottet”, berättar Gunilla NilssonEdler, och många undrade hur tusingen en man i hans position hade råd att bygga ett hus för
osannolika 200 000 kronor.
När väl lagens långa arm slog till i november 1921, visade det sig att Fredrik Winnberg hade
hunnit stjäla 2,5 miljoner kronor av jämtarnas surt förvärvade sparpengar. Det blev dåtidens
största svindleriskandal dittills i landet och förskingringen var omtalad i rikspressen. 2,5 miljoner kronor motsvarar i dag totalt 48 800 904 kronor och 98 öre.
ÖSTERSUNDS ÅNGBRYGGERI
Östersunds ångbryggeri startade 1881 och bryggeriet låg alldeles norr om Östersunds ångsåg.
På gamla foton kan man se en brygga skjuta ut från bryggeriet. Man eldade naturligtvis ångpannorna med ved och den kom lättast med bogserbåt och pråm. Däremot levererades inte den
färdiga brygden med pråm!
Östersunds ångsåg såldes 1895 till Östersunds ångbryggeri. De låg grannar och bryggeriet
ville gärna ha den extra ytan för att kunna sänka sina försäkringspremier.
ÖSTERSUNDS ÅNGSÅG
Östersunds ångsåg ägde först bogserångaren Saga.
De stora inkomsterna med ty åtföljande vinst uteblev emellertid och år 1905 kom Idog i Östersunds Ångsågs ägo för ett pris av 4 500,- kronor. Där utförde hon de bogseringar som ägarna hade behov av och en och annan gång även sysslat i persontrafiken. 1914 försåldes Idog
och hon hamnade nu på Flåsjön.
Östersunds Ångsåg upphörde i början av 1900-talet. Sågen låg alldeles söder om Östersunds
Ångbryggeri som hade startats 1881.
ÖVERBYN
Överbyn ligger söder om Bye brygga och Överbyn hade en brygga men den anlöptes ej av
ångbåtarna utan vagnsfabriken som låg i Överbyn skickade sina vagnar från Bye brygga.
170
STORSJÖNS SLIPAR
ARVESUNDS SLIP, Myrsandviken
Denna slip är byggd för ångaren Östersund men den används också av Thomée vid jämna
mellanrum, bla 2005 då relativt stora jobb skulle utföras på Thomée. Slipen byggdes 1983 och
den 6 juli detta år drogs ångfartyget Östersund upp på den för första gången. Östersund
slipdras varje höst så fartyget får tillbringa vintern på torra land.
Denna slip är som sagt byggd på senare tid för ångaren Östersund. Slipens räls kommer från
SJ, vagnarna kommer från Åre kabinbana där de blivit över då banan var färdigbyggd. Hjulen
till vagnarna kommer från Härke slip och spelet kommer från en timmerbogserare.
DALHEMS SLIP
Hjulångaren Jemtland byggdes vid Dalhem men man kan på goda grunder anta att slipen ifråga var av enklare modell. Jemtland var ju trots allt det första större fartyg som byggdes på
Storsjön.
Den 8 juli 1847 hade bygget med Jemtland gått så långt att fartyget troligen skulle kunna
sjösättas redan den 17 juli. Detta schema kunde också hållas och hon kom att sjösättas detta
datum, 17 juli 1847. Det hade regnat ordentligt så ceremonin fick vänta till dess att regnet
upphört.
171
En av de som var med och byggde Jemtland var Mårten Jonsson från Slandrom. Mårten ansågs vara ett geni som skulle ha gått långt om han fått möjlighet till skolgång.
Denna slip byggdes något av åren 1889 eller 1890 av Grosshandlare N.O. Näs, Östersund.
Den var förlagd på Frösöstranden mellan Östersundsbron och Dalhem. Den var en kälkslip till
omkring 1890 då den ombyggdes och blev försedd med räls och två vagnar samt vid övre änden ett spel av järn att dra upp båten med. Under de första åren var en stor dickdalb försedd
med gångbana byggd mitt utanför slipen som var avsedd att vid båtens sjösättning fästa spellinan vid. Båtarna som vanliga fall gick mycket trögt ut även ut så spändes spellinan som en
fiolsträng och då ville det gärna bli knyckar eller annat mankemang vilket hade till följd att
ibland så var det någon av dem som gick på speldickdalben som handlöst kastades i sjön där
de fick sig ett extra bad.
Av ovan text kan man utläsa att den första slipen ombyggdes och man kan kanske, om man är
lite generös, säga att det funnits två slipar på Dalhem.
1900 eller 1901 inköptes slipen av fabrikör Säwström, Östersund. Han var även ägare till
Säwströms verkstad, Östersund. Han tänkte bygga om slipen till en modern slip samt även
anlägga en mekanisk verkstad där. Men Säwström dog helt hastigt 1902. Efter detta förföll
slipen mer och mer.
En gång när Thomée skulle upp på slipen stod kapten Dedering på däcket och ropade till sin
däckskarl Löf som befann sig i en eka deri han hade en dragg som han skulle använda vid förhalningen av båten. Dedering var het och befallde att draggen skulle kastas. Löf svarade att
det fanns ingen tross fästad i draggen. Kaptenens humör steg än värre och han ropade: Kasta
draggen! Löf lydde kommandot och hivade draggen, därefter rodde han intill båten och förklarade än en gång att det fanns ingen tross i draggen.
DVÄRSÄTTS SLIP
Se Minnesgärde slip. Idag är Dvärsätts slip ganska välfylld på fritidsbåtar vintertid.
HERKE SLIP
Namnet Härke (Herke) betyder besvärlighet, möda och uselhet! Platsen kan troligen ha haft
någon ofördelaktig egenskap. Här låg Frösö fattiggård i början av 1900-talet.
Denna slip byggdes 1971 och färja 207 körde ut gruset till slipen. Vid Härke användes en
maskin med en s.k. basker som drog gruset av färjan. En dykare låg i sjön och höll upp ett rör
för att visa var gruset skulle placeras. Denna dykare kan inte ha vetat vad rädsla var, inte nog
med denna livsfarliga placering, hans lufttillförsel var enkel. Luftpumpen drevs av en bensinmotor vars avgasrör mynnade ut alldeles bredvid insugningsröret för friskluften till dykaren!
Haldo Eriksson var med när slipen byggdes och slipen fick byggas om och förbättras redan
innan den var klar. Pattformen man hade till hjälp var Bomsunds gamla järnfärja, en liten farkost som fanns kvar vid slipen till omkring 1977.
172
Spelet till slipen kom från en gammal valfångare. Slipen fick senare förlängas eftersom färjorna blev längre och längre. De större färjorna kräver tre vagnar och de mindre färjorna två.
Detta spel är i bruk fortfarande. En gång tog sig en slipvagn en alldeles egen färd ut i vattnet.
Försöket att dra upp den med en traktor misslyckades. En väghyvel drog dock upp vagnen.
Den första färjan att slipdras på Härke slip blev Sundbackssundsfärjan 1971. Där skars hon
ned i sektioner och fraktades till Ammeröleden där hon kom i trafik 1972.
Thomée var upp på denna slip hösten 2008 för omfattande reparationer och plåtbyten.
KVITTSLE (QUITTSLE) SLIP
Denna slip byggdes 1860 för Odins byggande. Den kom även att användas då Carl XV byggdes 1873 samt vid de omfattande reparationerna som krävdes efter det att Kalle gått på Haragrundet 1880. Se vidare under Minnesgärde slip.
KÖVRA SLIP
Denna slip användes företrädesvis av flottningsföreningen men när flottningen upphörde så
köptes området av en privatperson. I köpet ingick även de två timmerbogserarna Hebe och
Öring. Efter det att dessa bogserare sålts så försvann slipen. Thomée var upp på denna slip på
1970-talet men Thomée var för tung och slipen förstördes nästan under fartygets tyngd. När
173
Thomée skulle ut i vattnet var man tvungen att nyttja en väghyvel som knuffade ut ångaren i
sitt rätta element. Idag är slipen borta.
MINNESGÄRDE SLIP
Början till denna slip har sin uppkomst i Kvittsle, Mattmar, där den byggdes 1860. På denna
slip byggdes hjulångarna Odin och Carl XV. Den var en s k kälkslip.
Omkring 1871 byggdes en slip vid Åhslundska tomten i Östersund av disponent Winström.
Där byggdes och sjösattes Framåt, Östersund och Necken. Denna slip användes vid båtarnas
upptagningar tom 1880 då den flyttades till en plats strax söder om dåvarande ångbryggeriet.
Samtidigt flyttades det som var kvar av av slipen i Kvittsle dit. Ägare till Kvittsleslipen var
Storsjöns Ångbåts Aktiebolag. Denna slip användes till omkring 1885 då den flyttades till
Minnesgärde. 1886 utförde Waplans arbete på denna slip till en kostnad av 4 081,35 och den
31 maj samma år kom ytterligare en faktura till ÖÅAB på 3 799,09 kronor.
Till och med omkring 1895 var slipen en kälkslip, därefter byggdes den med vagnar med en
grov räls i mitten och mindre räls för sidohjulen. 1902 förlängdes den så att det blev plats för
tre stycken av de större båtarna.
Följande korrespondens förekom mellan Waplans Mekaniska Verkstad och Storsjöns Ångbåts Aktiebolag i oktober 1901:
Undertecknad, Vaplans Mek Värkstad, åtaga oss att för räkning Storsjöns Ångbåts Aktiebolag tillvärka och leverera behöfligt gjutgods och smide till en slip bestående af 4 st. gjutna
ramar 12 fot långa med 6 st hjul i hvarje ram; 4 st gjutna ramar 6 fot långa med 2 st. hjul i
varje ram; 3 st stödhjul med axlar och helgjutna lager för sidobalanseringen.
1915 köptes Minnesgärde slip av E M Hallman m.fl. Hebe, Öring och Aspnäs drogs upp där
samma år.
1921 bildades Storsjöns Rederiförening (delägare i denna var dåvarande rederier). Några år
tidigare hade Storsjöns Ångbåts AB inköpt slipen och byggde om den för 30 000 kronor. Den
var då 180 meter lång, järnvägsräls på alla tre sliskarna och sex stycken vagnar helt av järn.
Denna ombygggnad och den tidigare utfördes under Anton Assmundsons överinseende.
Under den tid som slipen var kälkslip erfodrades en massa manskap när en större båt, t ex
Carl XV skulle halas upp. Det erfodrades 4 stycken sexskurna ginor som gick till var sin kapståndare som drogos av 50 – 60 man som ibland inlejdes, dels från järnvägen och dels från
A4. En hel del episoder och äventyrligheter inträffade t ex när Carl XV skulle halas upp och
kälken bröts av mitt under båten vilket medförde att ”Calle” åter fick sjösättas. Han fick vänta
till våren då kälke och slip reparerats tillika som vattnet åter stigit.
En senare gång skulle samma ångare upp och då den en del kommit ur vattnet så gjorde båten
till följd av för litet stabbel en överhalning och lade sig på ena sidan. Då utbrast kapten
Banck: ”Nu ligger den där den djäkeln, hi-hi” varefter han sade till kapten Assmundson ”Nu
går jag hem så får Du övertaga befälet”.
En gammal trotjänare till kapten Banck var Finn-Jacob. Denne var en mästare när det gällde
att sätta in ett nytt bord, reparera hjulhusen och riggen. Men han var även en baddare när det
174
gällde att konsumera dryckesvaror. En gång då det rekvirerades dricka och smörgåsar till
Minnesgärde till arbetarna där, skulle Finn-Jacob vara källarmästare och stå för och värma
drickat samt dela ut smörgåsarna. Han glömde inte bort sig själv vilket visade sig mot kvällen
då Jacob hade mycket svårt att följa med i gångspelet runt kapståndaren.
Minnesgärde slip såldes 1952 för 14 000,- kronor till Storsjöns övre Indalsävs flottningsförening. Sista ångare som låg på denna slip i Minnesgärde blev Framåt, hon skars upp 1957 av
Jonassons skrot. Därefter drogs slipen ut i vattnet där bogserbåtarna Storsjön 1, 2 & 3 lyfte
upp den och fraktade den till Dvärsätt där den fortfarande används flitigt av fritdsbåtägarna.
MOVIKS SLIP
Moviks slip byggdes av disponent Jakob Persson vid Moviks Ångsåg i Trångsviken år 1902
eller 1903. Den användes under några år för upphalning av bogserbåter varefter den såldes till
Vålbackens tegelbruk i Brunflo dit den förflyttades år 1911 och där den huvudsakligen användes för brukets eget behov. Flyttningen och uppbyggnaden verkställdes av kapten Carl Lindström, Vålbacken.
175
VÅLBACKENS SLIP
Som nämnts ovan så kom Vålbackens slip från Movik, Trångsviken. Åren 1912/1913 byggdes
den upp i Vålbacken. Thomée drogs upp på denna slip såväl i maj 1913 som samma höst. Hon
kom att ligga på denna slip hela vintern fram till våren 1914. Det var ångmaskinen som krävde stora reparationer. Vintern 1924/25 drogs Aktiv upp på slipen för översyn och hon övervintrade på slipen.
ÅHSLUNDSKA SLIPEN
Omkring 1871 byggdes en slip vid Åhslundska tomten i Östersund av disponent Winström.
Där byggdes och sjösattes Framåt, Östersund och Necken. Denna slip användes vid båtarnas
upptagningar tom 1880 då den flyttades till en plats strax söder om dåvarande ångbryggeriet.
Se Minnesgärde.
SKÄR OCH GRUND PÅ STORSJÖN
BOCKHOLMEN
Det finns två Bockholmen i Storsjön. Den ena Bockholmen ligger söder om färjeleden Isön –
Norderön och även söder om Gyltholmen. Namnet Bockholmen ska den ha fått av att prästens
bock fick vara där på somrarna. Det är den lilla holmen som ligger sydöst om den större, Gyltholmen.
Den andra Bockholmen ligger vid Viggeöarna. Den ligger sydligast mot öster av de sex öar
som bildar Viggeöarna.
DUVSKÄRET
Duvskäret ligger norr om Bockholmen alldeles invid Isön.
GYLTHOLMEN
Gyltholmen ligger i direkt närhet till Bockholmen. Platsen är alltså vid Norderöns sydöstra
udde. Det är den större av öarna som finns där. Det växer skog på Gyltholmen.
KLINGERÖN
Det finns även två Klingeröar. Den ena ligger vid Norderöns nordvästra udde och den syns på
vårarna vid lågt vattenstånd.
Den andra Klingerön ligger vid Viggeöarna. Det är den ö som ligger mest åt nordväst i denna
klunga av småöar.
TIPPSKÄRET
Det finns två Tippskär. Det ena ligger i Fannbyviken i alldeles närhet till den gamla bryggan i
Fannbyviken. Här brukar Stig Ångnell sätta ut en pinne för att markera ut grundet. Detta skär
176
kallas även för Killholmen. Det andra tippskäret ligger söder om Bock- och Gyltholmen, alldeles vid Orrviken, invid isvägen som går mellan Sunne och Vällviken.
TJUVHOLMEN
Det finns två Tjuvholmar på Storsjön. Det ena ligger alldeles vid ingången till Rödösundet när
man kommer från Storsjöflaket. Det ska finnas 10 stycken forntidsgravar på den här holmen.
Den andra Tjuvholmen finns i den södra änden av sjön, utanför Vigge, söder om Hackås. Holmen ligger mitt i sjön, något enstaka träd eller buskage finns på holmen.
VERKÖN
Einar Lundgren beskriver två grund vid Verkön på följande sätt:
Ett grund ligger ca 100 meter från land vid nordostliga udden i riktning mot Rödösundet. Hit
har det körts flera hundra stenlass men varje år har isen skickat iväg stenarna. Här borde ett
sjömärke sättas ut.
Ett mindre grund ligger ca 75 meter innanför. Det är många sjöfarare som ej känner till dessa
två grund. I mars månad under några år körde kapten Ek och Einar dagligen sten till dessa två
grund. Kapten Ek brukade tillbringa ett par månader på våren på Verkön, han var också anställd på Verkön. Nämnas kan att det var Behm som bekostade Ek´s navigationskurs i Härnösand. Ek var därefter både kapten och ägare på bl a Bergsviken och Östersund.
Mellan Verkön och Abborrholmen, söder om Verkön, finns ett sund där vårisen brukar vara
förrädisk.
Nedan följer bryggförteckning samt karta över Storsjön. I texten ovan har jag beskrivit bryggorna i bokstavsordning. Detta gör det naturligtvis svårt för den som inte känner Storsjön att
hitta rätt på bryggorna. Jag har därför också återgett ett antal bryggor med bryggnummer med
början från Storsjöns södra ände och vidare norrut efter sjöns västra sida.
30C:
30B:
30A:
30:
29:
28:
27:
84:
26:
25:
24:
23:
22:
21A:
21:
85:
20:
Galhammarens nuvarande fritidsbåtbrygga
Galhammarens första brygga
Galhammaren
Bergvik, Hoverberg
Hoverberg
Eltnäset
Vattviken
Balviken, Hoverberg
Östervigge
Västervigge
Hovermo
Kövra
Hällne
Myrvikens tegelbruk
Gärdstavik
Mjälasågen
Matnäset
177
19:
19A:
18:
17A:
17:
16A:
16:
15:
12:
12A:
11:
13:
14:
8:
7:
4:
2:
Funäs
Funäs 1:a brygga
Dillne
Vattjoms 1:a brygga
Vattjom
Vällvikens tegelbruk
Vällviken
Vällviken
Gärdsta ångsåg
Gärdsta
Kläppe
Verkön
Norderö bryggor
Hallen
Våge
Mårdsund
Faxan
Fortsätter på sjöns norra sida österut.
1:
3:
6:
5A:
5:
9:
67:
66:
65:
64:
63:
62:
61:
60:
59:
82:
58:
57:
56:
83:
55:
54:
53:
52:
51:
50:
Kvittsle
Sundsbacken
Häljesund
Arvesund
Arvesund, ångaren Östersund´s hemmabrygga
Hammarnäs
Högsta
Kvarnviken
Offne
Trångsviken
Ytterån
Mjäla
Rödösundet
Vike
Nyland
Krokom
Tunadal
Sandnäset
Röstahammar
Jamtli
Östersunds hamn
Östersunds ångsåg
Odensala
Ope/Torvalla
Håkansta, Brunflo
Lillviken
Nu fortsätter vi uppåt efter Brunflovikens västra sida.
49:
Vålbacken
178
48:
47A:
47:
46:
45:
44:
43:
42:
41:
40:
38:
39:
37:
Bye
Fugelsta då Vallsundsbron byggdes
Fugelsta
Öd, även kallad Öland
Slandrom
Namn
Knytta
Sandviken
Fillsta
Digernäs
Fannbyn
Andersön
Skansholmen
Resan fortsätter söderut ned mot Berg.
81:
Sunne
36:
Orrviken
35:
Hara
34:
Kårgärde
33:
Hackås
32:
Skanderåsen
31:
Capri
60 tom 80: Frösö bryggor
179
NR
NAMN/PLATS
1
2
2A
3
4
5
5A
6
7
8
9
10
11
12
12A
13
13A
14A
14B
14C
14D
14E
14F
14G
14H
15
16
16A
16B
17
17A
18
18A
19
19A
20
21
21A
22
23
24
25
26
Kvittsle
Faxan
Kilebacken
Sundsbacken
Mårdsund
Arvesund, s/s Östersund
Arvesund
Häljesund
Våge
Hallen
Hammarnäs
Hammarnäsviken
Kläppe
Gärdsta ångsåg
Gärdsta
Verkön
Verlön, mindre bryggan
Norderön, överste Skytte
Norderön, f d ångsågen
Norderön, nuv bryggan
Norderön, Norelius
Norderön, Hovstan
Norderön, Västanede
”, 1:a, 1874-1895
”, före 1874
Vällviken
Vällviken
Vällvikens tegelbruk
Vällviken, P Jönssons
Vattjom
Vattjoms 1:a brygga
Dillne
Dillne 1:a brygga
Funäs
Funäs 1:a brygga
Matnäset
Gärdstavik
Myrvikens tegelbruk
Hällne
Kövra
Hovermo
Västervigge
Östervigge
PERSON
GODS
X
FLOTTNING
DIV
X
X
DOKUMENTERAD
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
180
NR
NAMN/PLATS
27
28
29
30
30A
30B
30C
31
31A
32
32A
32B
33
33A
34
35
36
37
38
38A
39
40
41
42
43
44
45
46
47
47A
48
49
49A
50
50A
51
52
53
54
54A
55
55A
56
Vattviken
Eltnäset
Hoverberg
Bergvik, Hoverberg
Galhammaren
Galhammarens 1:a
Galhammarens nuv
Capri, Svensta brygga
Capri II
Skanderåsen
Skanderåsens 1:a
”2:a, Skanderåskajen
Hackås
Vikbäckens ångsåg
Kårgärde
Hara
Orrviken
Skansholmen
Fannbyn
Pråmudden, Fannbyn
Andersön
Digernäs
Fillsta
Sandviken
Knytta
Namn
Slandrom
Öd
Fugelsta
Fugelsta, Vallsundsbron
Bye
Vålbacken
Tegellund
Lillviken
Lund, Brunflo
Håkansta, Brunflo
Ope/Torvalla
Odensala
Östersunds ångsåg
Östersunds ångbryggeri
Östersunds hamn
Järnvägsbryggan, Ösd
Röstahammar
PERSON
X
X
GODS
FLOTTNING
DIV
X
X
X
X
X
X
DOKUMENTERAD
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
181
NR
NAMN/PLATS
57
58
59
60
61
62
63
64
65
65A
66
67
68
69
69A
69B
69C
69D
70
71
71A
72
73
74
74A
75
76
77
78
79
80
81
82
83
84
85
86
87
88
89
Sandnäset
Tunadal
Nyland
Vike
Rödösundet
Mjäla
Ytterån
Trångsviken
Offne
”, kopparmalmsbryggan
Kvarnviken
Högsta
Kungsgården
Valla
Härke
Valla 2:a, raserad 1935
” 3:e, klar 1936
Bengt Bankes brygga
Änge
Öhnet, Frösö sjukhus
Öhnet, mindre brygga
Mariedal
Aspnäs
Västerviks ångsåg, 1:a
Västerviks ångsåg, 2:a
Framnäs
Tegelvik
Dalhem
Hornsbergs norra
Hornsberg
Bergvik, Frösön
Sunne
Krokom
Jamtli
Balviken, Hoverberg
Mjälasågen
Nyviks tegelbruk
Stensbackstorpet
Lugnviks tegelbruk
Imnäs
PERSON
GODS
FLOTTNING
DIV
DOKUMENTERAD
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
X
182
183
ALSENSJÖN
Alsensjön är ca 2 mil lång mellan Ytterån och Hov. Sjön rinner ut i Storsjön. Nedan följer
några större båtar som trafikerat Alsensjön. Ångbåtstrafiken bedrevs mest på sjöns östra/norra
sida, troligen mest beroende på att kyrkan ligger på denna sida. Denna kyrka byggdes 1847
och den brann 1919. Reparationsarbete startades och 1924 återinvigdes kyrkan. Elden torde
ha uppstått då en plåtslagare hade gjort ett arbete och mest troligt orsakat en gnista som senare
utvecklades till en brand.
Bogserbåten Buller är byggd av Sunds Bruk i Sundsvall. Hon ska ha blivit ombyggd 1950 av
Lidwall och Söner i Leksand. Ombyggd igen 1969 till fritidsbåt. Under sin tid som
flottningsbåt hade hon en skans under däck som rymde fyra kojplatser. Buller gick i trafik på
Alsensjön åren 1950 – 1967. Hon hade ett tag en Säffle tändkulemotor, en motor som numera
är ersatt med en modernare dieselmotor av Fords fabrikat.
Buller ägs numera av Åke Boije. Styrratten kommer från färja 73.
Längd
Bredd
Djupg
10,7 m
3,24 m
1,63 m
Britania var en mycket liten ångslup som gick på Alsensjön. Den lär ha varit så liten att det
inte gick att såga ved på den utan sågbocken måste då den utnyttjades stå på land. 1889 gick
Ytterån och Fortune i trafik på Alsensjön.
1887 samannonserar ångsluparna Ytterån och Fortune om sina turer på Alsensjön.
Ångslupen Alsen gick turer till Alsens kyrka. I oktober 1912 brann kyrkan. Branden syntes
ända ut på Storsjön där kapten Oscar Ek på Aktiv kunde se det hela på sin färd till Trångsviken. Han hade gift sig i denna kyrka på pingstdagen samma år, 1912.
BERGE
Vid denna brygga samlades man och tvättade kläder och mattor. Även fester förekom i bryggans närhet. Idag finns bara stenkistan kvar.
HAMMAREN
Denna plats ligger nedanför kyrkan. På den tiden det begav sig fanns det både fest- och slaktplats. Om det fanns något samband mellan platserna låter jag vara osagt.
HOF
Hof är den gamla stavningen och Hov den nya. Platsen ligger vid sjöns nordöstra del i närheten av Vången, bredvid Hammar. Hov är en av de äldsta byarna i trakten. Håfkrans är härifrån
och hans namn har stavats på många sätt i olika källor men den jag återger ovan är den rätta,
den han skrev under kvittenser med. Håfkrans fraktade gods med sin båt till bl.a. Nisse
Nilsson´s pappas gästgiveri som låg i Vången. Nils har fortfarande kvar räkningarna.
184
Håfkrans bodde i nuvarande bygdegården. 1928 fraktade han bla en dörr och olja till
gästgiveriet för 1,28 kr.
KJÖSTA
Kösta som det också stavas ligger ytterligar lite norr om Hov. 1878 började ångslupen Alsen
sin trafik på Alsensjön och man gick från Kjösta till Ytterån.
MO
Mo ligger ganska långt upp på landbacken så bryggfrågan är diffus i detta fallet. Byn är dock
långsmal på tvären om man säger så vilket innebär att byns nordöstra del är någorlunda nära
vattnet. Närheten till Trångsviken i Storsjön gjorde att Alsenborna nyttjade denna brygga.
Äldre sagesmän berättar att Mo hade en ångbåtsbrygga.
RÖDE, ÖSTRA & VÄSTRA
Rödeberget tycks ha intresserat folk för ångbåtarna fraktade passagerare som ville besöka berget. Ibland förvånas man över att det fanns turism vid sekelskiftet och också vad som lockade
folk. Röde ligger näranog mitt på Alsensjöns smala del.
Det finns både Röde östra och västra beroende på att byn är så lång. Annars brukar östra och
västra betyda att platserna ligger på var sin sida om sjön, ex vis östra och västra Havsnäs i
Flåsjön. Även Röde hade ett gästgiveri, eller kanske snarare ett gästis.
SKINNARÖNET EDE
Platsen ligger mittemot Wången och här är sjön 1 kilometer bred. Ev ångbrygga tveksamt.
VALNE
Återigen hittar vi en by som ligger en bit inåt land, nämligen Valne. Byn ligger i sjöns södra
del på den norra sidan. I Valne fanns bla ett mejeri och 1937 fick bönderna 12 öre litern för
mjölken. Det finns inga belägg för att det ska ha funnits en ångbåtsbrygga här.
VIKEN
Viken ligger mellan Vången och Röde på sjöns norra sida. Byn hade troligen en ångbåtsbrygga.
VÄRMON
Värmon ligger söder om Valne i direkt anslutning till sjön. Värmon ligger närmast Nälden.
WÅNGEN
I Vången fanns det gästgiveri och dit gick ångbåtarna med folk från främst Ytterån. Vången är
också känd för sina hästar och platsen ligger alldeles invid Hov. 1878 började ångslupen Alsen sin trafik på sjön i fråga och bla gick man från Vången till Ytterån och vice versa.
185
Vången var en välbesökt brygga ty det fanns många begivenheter här. Kyrkan finns fortfarande kvar och hästuppfödningen likaså. Det fanns 2 kaféer, 2 affärer samt slakteri i Vången.
Nisse Nilsson bodde i 80 år på sin familjs gård som hade varit gästgiveri på 1800-talet. Det
drevs av Nils far. Idag, 2011, har Nils och Saga´s son tagit över stället. Vad gäller bryggan så
är den borta men som i så många andra fall finns stenkistan kvar. Gästgiveriet upphörde 1930
och det hade startat troligen i mitten på 1800-talet. Det berättas att på söndagarna klädde folk
upp sig och kom med bla ångbåt till Vången för att där besöka kyrkan. Efter gudstjänsten så
var det brukligt att besöka gästgiveriet.
YTTERÅN
Det kan tyckas lite märkligt att Ytterån hade badanstalt och flera hotell i slutet av 1800-talet.
Bryggan låg ca 10 minuters gångväg från järnvägsstationen. Ytterån var en plats som hade två
ångbåtsbryggor, en i Storsjön och en i Alsensjön.
I september 1876 fanns följande annons i ortspressen:
Lusttur till Ytterån och Alsen. Om wäderleken medgifver, afgår ångaren Östersund i morgon
söndagen den 10 sept. kl 9 f.m. till Ytterån. Från Ytterån afgår nybyggda ångaren Alsen en
timme efter Östersunds ankomst, till Alsens kyrka och under dagens lopp turer emellan sistnämnde ställen efter omständigheterna. Sista turen med Alsen kl ½7 f.m. måndag morgon till
Ytterån, derifrån Östersund afgår enl turlistan kl. 8 till staden.
I vanlig ordning fanns det naturligtvis sågverk även i Ytterån, 2 stycken till och med.
1930 upphörde gästgiveriet i Ytterån.
ÅBERG
Åberg ligger mellan Röde och Hov/Vången. Här fanns det en gång i tiden en herrgård men
idag finns inget kvar. Historien förtäljer att då en av Sveriges kungar skulle passera på en
Eriksgata skulle han bo över i Åbergs herrgård. Det putsades, fejades och målades och man
blev klar strax innan kungen kom. För att det inte skulle lukta målarfärg i det rum som kungen
skulle bo i hade man satt ett kar med vatten i under sängen. Varför kungen skulle titta under
sängen får vara osagt men han blev förbryllad över vad han såg och frågade varför vattenkaret
var där. Naturligtvis förklarade de som skötte herrgården varför och kungen övertygades om
att så var fallet, att ta bort målarfärgslukten.
FAXÄLVEN
S/s Edsele
Följande finns nedtecknat om s/s Edsele. Byggd 1888 på Kristinehamns mekaniska verkstad
för trafik på Helgumsjön/Faxälven. Edsele gick på sträckan Forse - Utanede som omfattade
sammanlagt 17 bryggor. Edsele tog 120 passagerare och fördes i många år av Johan Fredrik
Högberg och därefter från 1907 av Erik Petter Lundgren. Trots att Edsele hade ett rykte om
sig att vara lite rank gjorde hon god nytta i många år ägd av Edsele Ångbåts AB. Eftersom
den sträcka hon trafikerade var en av landets allra besvärligaste ångbåtsleder var båten utrustad med en sorts turbinpropellrar, som tidigare bara prövats på Kongofloden.
186
I början på 1910-talet blev hon motoriserad. Edsele fanns kvar ända tills den egentliga passagerartrafiken på Faxälven i slutet av 1921. Därefter tjänstgjorde hon bl a som bogserbåt och
lär som sådan ha varit i verksamhet ännu på 1940-talet. Skrovet observerades flytande i Bågede sommaren 1968. Nu ligger vraket vid Vedjeön i Ströms Vattudal.
FLÅSJÖN
När det gäller Flåsjön har Nils Höglund och Ulf Näslund varit en ovärderlig hjälp för mig.
Tack vare Nils så fick jag kontakt med Ulf och han delgav mig det mesta om Flåsjön. Tusen
tack.
Flåsjön är en stor sjö, man räknar med att dess yta är ca 100 – 110 kvadratkilometer. Den är
ca 4,5 mil lång och den har djup som når ca 100 meter alldeles vid kyrkan. Områdena runt
Flåsjön var länge ett väglöst land och sommartid hade båtarna på sjön en viktig uppgift att
fylla. Sjötrafiken var större och viktigare än vad många betraktare har insett. Vintertid anlade
man naturligtvis isvägar som gjorde att det gick lättare att färdas mellan byarna.
1895 ville Posten ha in anbud på postbefordran en gång i veckan på sträckan Alanäsets poststation – Gubbhögen – Lillviken och Lidsjöberg.
Måttbandet exakt tillverkades i Alanäset.
Flera av våra jämtländska sjöar är reglerade, så ock Flåsjön. Här skedde regleringen åren 1945
– 1947.
Det har naturligtvis förekommit kofärjor på Flåsjön, något som var vanligt på flera sjöar i
Jämtland. Så sent som på 2000-talet har bönderna på Norderön fraktat kor på en s.k. kofärja
mellan Norderön och Verkön. Ett år var det en ren som blivit kvar på Verkön då våren kom
och han umgicks med kossorna den sommaren. När hösten kom var han lite villrådig men till
slut åkte han med kossorna till Norderön.
ALANÄS
Alanäs kallades Flåsjönäs när det omtalas för första gången 1654. Därefter har namnen varit:
Alänäss 1654, Alanäss 1679, Ahlnäset 1680, Alnäs 1681, Allanese 1688, Ala Nesse 1688,
Ahlaness 1689.
Under flottningsperioden var det inte ovanligt att man flottade 1 miljon timmer eller mer. Det
motsvarade 4 miljoner kubikfot timmer. Redan på 1860-talet byggdes det s.k. spelflottar och
roddbåtar här. En ångbåt byggdes här 1901 och två större motorbåtar byggdes också. Hamnen
var alltid hemmahamn för ångbåtarna (utom Viking) och flottningsbåtar både för Kramfors
AB/SCA och Flottningsföreningen. Aktiv sammansattes även här och hon ligger fortfarande,
2011, här på sin slip. Platsen är numera ett bygdecentrum med ramp för sjösättning av fritidsbåtar.
1890 fälldes troligen den största gran som avverkats i Alanäs socken. Den första stocken var
21 fot och 30”, den andra 23 fot och 18”. Skogshuggarna som fällde dessa träd hette Näsström
och Stenström.
187
Den 29 december 1905 fällde man en tall norr om Alanäs som gav följande stockar: 2 st 17 x
11”, 2 st 19 x 9” och 1 st 25 x 4”.
Förhållandena under flottningen kunde vara orimliga. Under detta ytterst uppslitande och ansvarsfulla arbete saknades i regel varje tillgång till även en så enkel bostad som kojan, arbetarna var hänvisade att tillbringa de mycket sparsamma vilostunderna på den frusna marken
utan annat underlag än i bästa fall litet granris och utan annat skydd mot vårens nyckfulla väderlek än det som vildmarken bjuder djuren.
I Resehandbok av år 1911 kan man läsa:
”Flåsjön (297 m ö h) i form av en halfmåne mot N och NV.
Sjöns längd är 40 km, dess vattenyta 129 kvkm”...”Ångbåt kan få förhyras. Beställes i Löfberga eller pr telefon från
Ström. Till Alanäset 10 kr, till Lillviken 15 kr”.
Den 19 juni 1912 var det färdigflottat för året på Flåsjön och ca 1 miljon timmer hade passerat
sjön. Flåsjön, Lövberga, Järvsand, Storholmen, Havsnäs, Alanäset, Gubbhögen och Lillviken
var de bryggor som anlöptes. Som vi ser anlöpte Viking och Aktiv i stort sett samma bryggor.
Nils Strömgren berättar följande från en resa med Viking 1927.
Jag gick i Siljeåsens skola. Vid skolavslutningen fick vi göra en resa med Viking till Alanäset.
Vi samlades, förväntansfulla och i god tid vid bryggan. Så kom då båten med lugn och fin fart
från hemmahamnen i Gubbhögen. Det gick raskt att komma på båten. Sjöresan kunde ta sin
början och snart passerade vi Lappholmen och det dröjde inte länge förrän Alanäset låg där
framför oss i soldiset. I Alanäset lade vi till vid den långa stenbryggan som allmänt kallas för
kajen. Jag minns att vi besökte kyrkan som då stod nästan färdig för invigning. Se´n fick vi
saft och bullar hos Emelia och Maria på Kafé Rödluvan. Det var intressant att få komma till
Alanäset men bäst av allt var nog ändå den härliga sjöresan med Viking tur och retur Siljeåsen – Alanäset.
Våren 1982 blev skepparbostället med kajområdet utbjudet till försäljning på anbud. Den 25
augusti 1982 antar Flottningsföreningen Strömsunds kommuns anbud på skepparbostället
efter framställning från hembygdsföreningen.
Våren 1985 renoverades även kajen med hjälp av IKS-medel. Arbetet utfördes av Ernst
Strömgren, Per Zahrisson och Sven Sundin. Denna brygga kallades även för kajen.
Alanäs nuvarande brygga, kajen, är stor och rejäl. Inte i allra bästa skick tyvärr, till viss del
beroende på att den inte är byggd i impregnerat virke. Denna brygga är inte den ursprungliga
ångbåtsbryggan utan där Aktiv ligger på slip idag var platsen för flottningsföreningen. Det
finns café i närheten och det gamla flottningsmagasinet höll på att byggas om till kombinerad
bakstuga och pub vid mitt besök. Ugnen är nymurad i september 2003. Sotaren skulle komma
för att provtrycka muren på sensommaren. Den nyrenoverade och iordningställda bakstugan
ligger i den gamla verkstaden.
188
Som tidigare nämnts låg Alanäs ångbåtsbrygga längst ut på udden vid kyrkan men platsen där
Aktiv ligger på slip i dag var flottningsföreningens plats, kajen. Vid tiden då det begav sig
fanns det ett gästgiveri i Alanäs. Platsen kallas även för Sundemansbryggan efter gästgiveriet.
Såväl Aktiv som Viking gjorde kyrkturer hit.
ALAVIKEN
En hel del namn i dessa trakter börjar på Al-. I Ströms Vattudal fanns en brygga i Allviken
och den nyttjades av de boende som bodde mellan Vattudalen och Flåsjön. Den i detta sammanhang nämnda Alaviken ligger i Flåsjön mittemot Alanäset. På senare tid har man hittat
lämningar efter den gamla ångbåtsbryggan. Sträckan från Alaviken till Järvnäset som ligger
vid Tåsjön är 6 km. Här är Flåsjön som bredast och det är ca 1 landmil till den västra stranden.
För att fylla behovet av bränsle efter första världskriget startades 1918 stora avverkningar ovanför Alaviken. Bränslekommissionen lät bygga en lastkaj där. Transporterna till Flåsjökajen
skedde både med ringnot och med buntat virke.
FLÅSJÖ STATION/FLÅSJÖKAJEN
1914 fick Flåsjö station ta hand om godset som då transporterades på den nybyggda inlandsbanan. Persontrafiken fick Lövberga sköta om. Eftersom stationen ligger ca 2 km från
bryggan fick hästar sköta om denna transport fram till 1920 (ca) då det drogs ett stickspår till
189
bryggan. Denna fråga om kajbygget ska ha varit den viktigaste frågan kommunfullmäktige
hade att ta ställning till vid sitt första sammanträde 1919 i Alanäs.
Flåsjökajen var Flåsjöns största brygga. Den var byggd 1919 och den hade järnvägsspår till
Flåsjö järnvägsstation där inlandsbanan går. Bryggan var en 40 meter lång stenbrygga. Enorma mängder timmer, massaved, brännved och asptimmer landades här från 1919. Det förekom även person- och godstrafik över isen vintertid.
Följande har Henrik Mundt skrivit om Flåsjö station:
Vid Flåsjö fanns fram till någon gång på 1950-talet en station som verkar totalt bortglömt,
nämligen Flåsjö station. Det fanns vattentorn/häst och pump vid sjön. Tornet håller på att rasa men pumpen är fortfarande vid god hälsa. Stationsbyggnad med godsmagasin och ett par
hus till är borta sedan år tillbaka. Banvaktstugan finns fortfarande kvar. Från stationen fanns
stickspår till Flåsjökajen. Här landade ångbåten, de sista åren som bogserare av stockar. En
del stockar blev lastade på vagnar för vidare transport. Vid något tillfälle blev godsvagnar
sjösatta när stinsens ungar hade mixtrat vid bromsanordningen på stickspåret.
Från och med 1922 tom sommaren 1931 bogserades massaved för Ulriksfors Sulfitbolag.
Även tändsticksvirke avverkades runt Flåsjön. Detta fraktades till Flåsjökajen och lastades
fvb. till Jönköpings tändsticksfabrik.
Maths Höglund berättar:
Till Viking kom jag 1922. Där blev jag kvar till och med 1932. Med Viking bogserade vi
massaved och tändsticksvirke till Flåsjökajen för vidare transport med järnväg. Massaveden
skulle till Ulriksfors och tändsticksvirket till Jönköping.
Flåsjö station låg norr om Lövberga på sjöns östra sida.
FLÅSJÖUTLOPPET
En 20 meter lång kaj byggdes på södra sidan av utloppet. Förutom att betjäna timmerflottning
utnyttjades den också av Storseleböndernas leveranser av hö och havre.
FÅNÅN
Här fanns det en tjärfabrik under andra världskriget. Det man producerade avsattes i den nära
omgivningen och inget fraktades med någon ångbåt. Fabriken brann upp på 1940-talet.
GUBBHÖGEN
Gubbhögen ligger i sjöns nordvästra del. Jöns Ossian Jönsson köpte och ägde ett tag ångbåten
Viking, ex Idog under sin tid på Storsjön. Jöns Ossian var född 1890 och han bodde vid
Gubbhögen och naturligt nog blev då Gubbhögens brygga hemmahamn för Viking som hade
en egen kaj. Mellan Gubbhögen och Alanäs fanns det ingen brygga.
190
En bild av Aktiv då hon fått dieselmotor.
Denna brygga nyttjades också av Siljeåsbönderna ty de fraktade sina kor på s.k. kofärjor från
mitten av 1800-talet. Även innevånarna i Ringvattnet använde denna brygga.
Gubbhögen är 50 år yngre än Siljeåsen. Detta beror på att folket bosatte sig i Siljeåsen och
sedan började man nyttja betesmarkerna vid Gubbhögen och då kom den byn till.
Enligt Ulf Näslund ska en färja ha kantrat när den var lastad med en stor lokomobil. Nu när
byarna avfolkas mer och mer så tycks det vara så att flera äldre män är bosatta i – just det,
Gubbhögen!
HAVSNÄS, Ytfelts gård
Havsnäs ligger på Flåsjöns södra sida norr om Järvsand men söder om Kalkberget. Det fanns
ett timmeravlägg nedanför kalkberget. Det är långgrunt i området.
Denna brygga kom till på 1880-talet och det var många besökare som kom till Gästgivargården i Havsnäs. Som på så många ställen i Norrland så var även Havsnäs en livaktig by, det
fanns faktiskt 5 affärer en gång i tiden.
HAVSNÄS ÖSTRA
Havsnäs östra ligger på Flåsjöns norra sida, mittemot Havsnäs, ca 1,5 mil norr om Risudden.
Bryggan här var en enkel träbrygga nedanför Israel Johansson. Det förekom dock ofta att man
rodde ut till ångbåten eller ända över till Havsnäsbryggan, en sträcka på ca 3 km.
191
HÖGBYNÄS
Bogserångaren Aktiv hade Högbynäs som hemmahamn ett tag. Av någon underlig anledning
hette Högbynäs Gubbhögen tidigare. Nu heter Gubbhögen åter Gubbhögen efter gästspelet
med namnet Högbynäs.
HOVERUDDEN
Strax norr om Hoverudden ligger Flåsjöns utlopp i vad som på kartan benämns Tåsjöälven.
Det timmer som bogserades på Flåsjön och som skulle ned till kusten skickades denna väg.
Den första sträckan från Flåsjön till Hotingsjön är 8 km lång.
JÄRILÅN
Följande finns att läsa i vattendomen från 1946:
Jerilåns utlopp. Jerilåns djupfåra upprensas nedanför grunddammen så att den kommer att
ligga med botten högst på höjden + 264,30 meter och på sådan bredd, att roddbåtar kunna utan avsevärd olägenhet komma ut i och in från Flåsjön. Den upprensade djupfåran utmärkes
genom sjömärken på var hundrade meter. Fåran och sjömärkena underhållas för framtiden
av sökanden.
JÄRVSAND
Järvsands brygga låg mitt i byn och mittemot Storholmen. Vägen ned till bryggan gick ned
vid skolan. Det finns lämningar kvar än i dag. Det finns även en ny brygga idag men den är
som sagt byggd efter ångfartygsepoken. Den gamla bryggan var av en enkel konstruktion och
den var byggd runt sekelskiftet.
LILLHOLMEN/RÖRNÄSET
Lillholmen ligger norr om Storholmen och det var en enkel träbrygga vid Erik Larssons gård.
Vid sjöregleringen så byggde Vattenfallsstyrelsen dels en brygga på fastlandet vid Rörnäset
samt en mindre brygga på Lillholmen. Följande står i deldomen den 11 juni 1946:
Brygga, lämplig för den mellan holmen och fastlandet bedrivna färjtrafiken och med samma
utförande som de på Storholmen föreskrivna bryggorna, anordnas på holmens västra sida vid
rågången mellan Havsnäs 2:30 och 2:87. Från bryggan anordnas väg till den längs holmen
ledande byvägen. Bryggan, vilken för framtiden skall underhållas av sökanden, skall utföras
på sådant sätt, att färjtrafiken kan äga rum även vid lägsta vattenstånd.
LILLVIKEN
I Lillviken fanns det både en såg, Lillvikssågen, och en kvarn och naturligt nog fanns där en
brygga dit man kunde bogsera timret och det som skulle malas. Denna brygga var stor med en
rejäl stenfyllning. Som den gossen som följde med sin far till kvarnen men den lille gossen
vaggades till sömns av det monotona malandet av kvarnstenen. Ångaren Viking gick även
kyrkturer från bla Lillviken till den mitt på sjön placerade kyrkan i Alanäs. Kvarnen är återuppbyggd på senare år. Då de första invånarna bosatte sig här, det var två stycken, delade de
192
byn i två delar och de fick då 5 000 ha var. Byn grundades i början på 1700-talet. Den första
potatis som sattes i Lillviken gjordes samma år som kung Gustaf III mördades, 1793.
En gammal bild av Aktiv.
Redan runt 1900 omnämns att varor för folk och hästar som arbetade i de stora skogsavverkningarna norr om Flåsjön på sensommaren skeppades till Lillviken och lagrades i magasinet
som låg på en holme bredvid bryggan. Bla kom en last av 100 buntar hö från Storselet, många
hästar skulle mättas. Från 1916 tom 1930 gick ångbåten Viking enligt turlista 3 dagar per vecka från Lillviken till Lövberga och Flåsjö station.
Bävern utrotades i Sverige men i början på 1920-talet återinplanterades den i Sverige och vid
ett tillfälle i mitten på 1920-talet kom 4 bävrar i burar med en av ångbåtarna till Lillvikens
brygga och då passade pojkarna i byn på att mata bävrarna med löv. Bävrarna skulle utplanteras i Gäddedetrakten.
Det fanns även ett stort magasin där man lagrade tallkottar för senare fröuttag och därefter
plantering. Även höbuntar om 1 x 1 meter lagrades vid Lillviken. Detta magasin låg ca 300
meter väster om Lillvikens brygga. Det är långgrunt runt platsen för magasinet så ingen ångbåt kunde ta sig dit, omlastning med handkraft löste det problemet. Hö hämtades ända nere
vid Flåsjöutloppet och kördes sedan på isen upp till detta magasin, en nätt liten sträcka av 4
landmil.
Det är ordentligt djupt vid denna brygga, minst 27 fot, alltså ca 10 meter. De boende i Lillviken hade en naturlig anknytning till Ströms Vattudal då avståndet mellan Lillviken och Vattudalen inte är så stort. Skulle man till Strömsund var det många gånger det enklaste valet att gå
denna väg för att därefter ta någon lämplig båt på Vattudalen.
193
Lillviken var en livlig bygd med många innevånare och åren 1885 – 1910 utvandrade 57
personer från Lillviken till USA. Man var inte rädd för umbäranden ty de flesta av de som
emigrerade fick gå från Lillviken till Trondheim där fartyget låg.
Gustav Gustavssons pappa fick gå till Frösö läger då han skulle göra sin värnplikt. Idag är
vägsträckan ca 15 mil. Huset som den idag, 2010, boende Gustav bor i byggdes åren 1900 –
1902 då man flyttade in där. Huset är byggt av taljbilat timmer. Innan dess hade Gustav´s farfar byggt ett av de första husen i Övre Lillviken.
Under andra världskriget flög ett tyskt plan lågt över Lillviken och detta plan sköts senare ned
längre upp i Sverige. Planet monterades ned och fraktades på tre lastbilar, två lastbilar hade
varsin vinge och den tredje hade flygplanskroppen. Det var en stor begivenhet för gossarna i
byn när denna kortege passerade igenom.
LÖVBERGA
1914 försåldes ångaren Idog från Storsjön och hon hamnade nu på Flåsjön. Vintern 1915
påbyggdes skrovet med plåtbord till 60 cm höjd och heldäckades. Båten utrustades helt sjövärdigt men med den gamla högtrycksångmaskinen. På våren började timmerbogsering för
Ångermanälvens Flottningsförening på Flåsjön. Detta arbete avslutades den 15 juli. Sedan
började regelbundna turer fyra gånger i veckan till Lövberga järnvägsstation ända till slutet av
oktober, då sjön i allmänhet blev isbelagd och båttrafiken måste upphöra. Ordinarie maskinist var Erik Larsson, Järvsand. Tidvis var även Uno Mickelson maskinist. Vissa uppgifter
gör gällande att en råoljemotor installerades 1916. Naturligtvis hade hon fått ännu ett nytt
namn, Viking. 1941 hamnade hon i Ströms Vattudal där hon gick tom 1945.
Strandytan runt Lövberga är långgrund, så pass långgrund att man kan gå långt ut i vattnet bara försedd med gummistövlar. Lösningen på problemet med ångbåtar med djupgående på ca 2
meter blev att man fick gräva en kanal in till bryggan. Man kan säga att det har funnits två
bryggor i Lövbergas närhet. Den ena låg vid åmynningen och det var en enkel träbrygga från
ca 1850. ”Klampen” var en kasun som låg 70 meter från land och den var ämnad för ångbåtarna på 1890-talet. Vattendjupet här var 2 meter.
Flottningsrännan låg ca 800 m nv. om Lövberga. Här skedde en viss sortering av virket som
kom från Järilån. Denna brygga har anor från 1910-talet.
När inlandsbanan kom till Lövberga 1914 så skötte denna station om persontrafiken medan
Flåsjöns station tog hand om godstrafiken.
NYHAMN
Denna brygga var en enkel brygga och den byggdes av Kramfors AB nedanför Skogvaktarkontoret. Det var lite trafik till denna brygga. Nyhamn ligger söder om Alanäs.
NÄSET
Näset ligger 2 – 300 meter väster om Siljeåsen och Aktiv lade till vid denna brygga minns
Nisse Höglund. Det är tvärdjupt i denna bryggas närhet.
194
NÄSUDDEN
Alldeles nordväst om Siljeåsen låg Näsuddens brygga. Det var inte långt mellan dessa platser
så man kan undra varför det byggdes två bryggor så nära varandra.
RÖRNÄSET
Vid regleringen av sjön så byggde Vattenfallsstyrelsen en 350 meter lång brygga från Rörnäset för att kompensera för sjöregleringen. Bryggan asfalterades.
SILJEÅSEN
I Siljeåsen, som ligger mittemot Gubbhögen, fanns det en brygga. I sin jakt på kyrkobesökare
anlöpte Viking även Siljeåsen. Det förekom även kaffeförsäljning på bryggan för de som reste
med båtarna. Just vid bryggan är det djupt men annars är det långgrunt i omgivningen. Man
kan förstå att sjön var viktig som transportled när man läser att Siljeåsen fick landsväg först
på 1930-talets senare hälft. Följaktligen var man mycket beroende av båttransporter. Man hade en egen motorbåt som bar namnet Orrnäs och den fraktade folk och post till och från Lövberga. Mellan Siljeåsen och Gubbhögen finns det ett skär som går ända upp i vattenbrynet.
På 1800-talet färjade bönderna i Siljeåsen över sina kor till motsatta sidan för sommarbete.
En eldare på en av ångbåtarna råkade illa ut vid ett tillfälle då det var dans i Siljeåsen. Hans
antagonist slog till eldaren med en träpåk och han träffade precis under högra ögat. Det tog så
pass illa att en muskel förstördes och skinnet under ögat kom att för alltid hänga ned efter detta.
Även vid denna tidpunkt, i början på 1900-talet, fanns det travhästar även i Norrland. I Siljeåsen så ägde Nils Höglunds pappa en travare och på vintern plogade de upp en väg på isen
mellan Siljeåsen och Gubbhögen. Där tränade de hästen som därefter tävlade på Hotings travbana.
SILJEÅSEN, ORRNÄS
Båten Orrnäs hade en egen brygga väster om Siljeåsens brygga som var den egentliga ångbåtsbryggan. Orrnäs bestod av 5 – 6 gårdar och platsen ligger väster om Siljeåsen mot Gäddedevägen, ca 1,5 – 2 kilometer. I Orrnäs fanns det både sågverk och kraftverk, man nyttjade
vattnet i Fallån. Man producerade likström så det fanns några enstaka lampor i varje hus.
Sågverket finns kvar ännu i denna dag men nu får man el på ett annat vis.
STORHOLMEN
Storholmen är egentligen en ö som ligger söder om Havsnäs ned mot Järvsand. Här bodde det
några familjer tidigare och de hade naturligtvis en brygga för att i första hand kunna komma
till Järvsand. Detta eftersom det fanns jordbruk på Storholmen och då måste man kunna frakta
varor åt båda håll. Maths Höglund berättar att det finns ett besvärligt område med stora stenar
och skär. Även bönderna på Stor- och Lillholmen färjade sina kor till fastlandet. En av kofärjorna ligger som vrak på Storholmen. Även motorbåten Hallviken ligger som vrak på Storholmen.
195
Bryggan som låg på Storholmens västra sida var en välbyggd brygga, så rejäl att den kunde
kallas för en kaj. Den var byggd 1890 för person- och godsbefordran. Den betjänade även
ångsågen och kvarnen.
På Storholmens östra sida fanns det två landningsplatser för s.k. kofärjor. Senare byggdes en
slip med spel för stora fyrkantfärjor. Platsen var också hamn för motorbogserarna Svea och
Vera, dock ankrades de ofta ute på redden.
Storholmen låg som ordinarie brygga i Vikings turlista. Ett tag var det så mycket som ett 80tal boende på Lill- och Storholmen.
En arbetskamrat till min pappa gifte sig med en kvinna från Storholmen. De bodde även ett
litet tag på Storholmen. Det inträffade två svåra olyckor på Storholmen vid den här tiden. Ett
barn fastnade med sin scarf i kvarnhjulet och han åkte med runt varv efter varv och när de
fann honom var han sönderslagen och död. En man brände ihjäl sig i en transformatorstation
på holmen.
Ur deldomen den 11 juni 1946 står följande att läsa:
Tre bryggor, lämpliga för den mellan holmen och fastlandet bedrivna färjtrafiken, anordnas,
av vilka två placeras på holmens östra och en på holmens västra sida. Av de på östra sidan
föreskrivna bryggorna skall den ena läggas i närheten av det nu befintliga båthuset på Storholmen och den andra vid rågången mellan Storholmen 1:5 och 1:6. Den på västra sidan föreskrivna bryggan skall placeras på lämplig plats ungefär vid mitten av holmen. Från de två
sistnämnda bryggorna anordnas väg till den längs holmen ledande byvägen.
Bryggorna, vilka för framtiden skola underhållas av sökanden, skola utföras i jämn lutning
från höjden + 267,30 meter vid blivande högsta strandlinjen till höjden 264,30 meter vid blivande lägsta strandlinjen och med en bredd av minst 2,5 meter.
UDDEN
Detta var en landningsplats för folk och gods som kom från Östra Havsnäs. Bryggan var en
enkel träbrygga för motorbåtarna Solo och Sagoland som på 1930- och 40-talen ibland bedrev
trafik och färjbogsering.
DRUNKNINGAR
1782 Drunknade Jöns Persson och hans resesällskap bestående av en gammal hästdoktor,
Sven Fagerberg och hans hustru samt en lappgosse. De drunknade mellan Alanäset och Siljeåsen. Anledningen till olyckan var troligen en kombination av dålig båt och alkohol. De omkomna återfanns aldrig.
Den 14 mars 1930 drunknade en 13 årig pojke på Flåsjön.
I september 1964 drunknade 5 personer. Vinden var tidvis hård och byig. Platsen där denna
olycka skedde var vid Haraholmen.
I september 2005 drunknade en man under arbete med en under vatten belägen ventil. Flåsjön
är en djup sjö, på vissa ställen når djupet 100 meter. Flåsjön har också en riktig slip där Aktiv
vilar just nu.
196
Bryggförteckning med nummer och namn på bryggorna i Flåsjön.
1.
Lövberga/åmynningen
2.
Flottningsrännan nv om Lövberga
3.
Flåsjökajen
4.
Järvsand
5.
Storholmen, västra sidan
6.
Lillholmen
6A.
Rörnäset
7.
Udden
8.
Havsnäs
9.
Nyhamn
10.
Alanäskajen
11.
Alanäs, Sundemansbryggan vid kyrkan
12.
Gubbhögen
13.
Lillviken
14.
Siljeåsen
15.
Alaviken
16.
Flåsjöutloppet
17.
Östra Hävsnäs
18.
Storholmen, östra sidan
197
198
FYRSJÖN, HAMMERDAL
På Fyrsjön har det inte funnits några ångbåtar men däremot flottningsbåtar drivna med tändkulemotorer. På Selandsholmen höll flottningsarbetarna till och där byggdes en riktig brygga
med rejäl stenkista. Efter det att flottningen upphört har denna brygga förfallit mer och mer,
stockarna som omgärdat bryggan har brutits sönder allteftersom åren gått. Denna sjö är
extremt stenrik, att färdas med annat än roddbåt är inte att rekommendera. Åtskilliga är de
brytpinnar som knäckts. Tyvärr har även större motorskador också inträffat, det kan undertecknad intyga. Flottningsbåtarna låg upplagd i Gravasund på vintrarna.
Undertecknad måste få berätta om min morfar, Manne Karlsson. Han var tydligen ganska välväxt för det finns en del historier om honom. Min morbror har berättat att en dag kom fjärdingsmannen i Hammerdal, kallad P i Kallback, roende. Rätta namnet på honom var Per
Olofsson. Fjärdingsmannen rodde iland vid mina morföräldrars strand en sommardag och
sedan gick han helt fräckt genom morfars äng. Morfar frågade vad han gjorde. Svaret blev:
”Jag går var jag vill för jag är fjärdingsman” svarade P i Kallback sättande tummarna i västen.
Morfar svarade att gör det när Du kommer tillbaka så ska jag nog fan lära Dig att gå vägen.
När P kom tillbaka gick han vägen.
Min mor berättade att det förekom att folk som de kallade tattare kom in då och då och när
inte morfar var hemma blev inte så lätt alla gånger. De krävde både mat och logi och inget
kunde de närvarande kvinnorna göra. En gång bar det sig inte bättre än att morfar var hemma
när ett gäng av ovan nämnda sort gjorde entré. Stor i käften var de i vanlig ordning och mormor försökte så gott hon kunde att få ut patrasket i fråga. Morfar satt och åt och ägnade inte
besökarna någon större tanke förrän de blev ännu mer högljudda och krävande. Slutligen drog
en av tattarna kniv men nu var måttet rågat för morfar. Vad som nu hände händer bara i moderna filmer, för den behandling manfolket nu fick gick inte av för hackor. När bataljen var
över satte morfar sig ned och åt färdigt middagen. De f.d. gästerna hade nog svårt att överhuvudtaget äta någonting. Tyvärr dog min morfar endast 48 år gammal.
Fyrsjön får sitt vatten från Hammerdalssjön via Edesforsen. Fyrsjön mynnar sedan först ut i
Annerån vid Kärringnäset och ungefär 3 kilometer nedströms tar den välkända Ammerån vid.
Det är också där strömmarna börjar och även de som fiskar i detta kända vattendrag.
GESUNDEN/GESUNDSSJÖN
Denna sjö ligger vid Stugun och den sträcker sig ned till Stadsberget. De två bogserångarna
som bogserade timmer var Gesund och Kaparen. Det fanns två ordentliga bryggor eller kanske rättare sagt två kajer för de var rejält byggda med stenkistor. Den ena låg i Bomsund där
flottningsföreningen hade sitt kontor och denna brygga finns det rester av ännu i denna dag.
Den andra bryggan låg vid Stadsberget. Dessa båda ångare drog timret till Stadsberget
varefter de släppte iväg det nedför Indalsälven. Detta var före kraftverkens tid. Gesund skrotades men Kaparen som hade fått dieselmotor i ett tidigt skede överlevde och går numera under sitt rätta namn, Kaparen, på annat vatten.
Flottningen 1882 i Stugu elf, nuvarande Indalsälven, omfattade sträckan från Näveredeforsen
till Gesundsjön. De skador som uppstod efter vägen på båtar, bryggor mm skulle betalas av
entreprenören.
199
Ångbogseraren Gesund vid Stadsberget.
HAMMERDALSSJÖN
Det har inte funnits några mängder av ångbåtar på Hammerdalssjön utan det större båtbeståndet har bestått av flottningsbåtar under den tidsepok som flottningen fanns. Det lär dock ha
funnits både en ångbåt och en motorbåt med namnet Hammerdal men dess upphov är okänt av
undertecknad. Några större bryggor har inte funnits, någon enklare förtöjning vid kyrkan
fanns då motorbåten Hammerdal gjorde kyrkturer.
De bryggor, av enklare konstruktion, som ska ha funnits fanns vid Svartviken, Fågelnäset,
Åsen och Ede.
Färja fanns i Hammerdalssundet från minst 1850-talet tom 1944 då det byggdes en bro där.
200
Kaparen och Gesund vid samma brygga på Gesunden. Dessa två foton kommer från Jan Robert Fresk.
HETÖGELN
Hetögeln är en långsmal sjö som har sin södra del gränsande mot Ströms Vattudal. Hetögeln
är ca 4,5 mil lång och tillsammans med Vattudalen blir sjölängden ca 14 mil. Hetögeln
gränsar i norr mot Gäddede. Vägarna var, ska vi ha i minnet, väldigt dåliga mellan Bågede
och Gäddede i slutet av 1800-talet.
GÄDDEDE
Gäddede är beläget på Hetögelns norra ände och på anda sidan edet börjar sjön Kvarnbergsvattnet. Gäddede har liksom Bågede bryggor i två sjöar, Gäddede i Hetögeln på den södra sidan och Kvarnbergsvattnet på den norra sidan.
Redan 1903 insåg man värdet av turister. Förslag fanns om en turistled som skulle sträcka sig
från Sollefteå via Ramsele, Strömsund, Gäddede och norska gränsen.
1904 står det att Gäddede hade ett mycket gott gästgiveri.
Gäddede hade som sagt bryggor både i Hetögeln och Kvarnbergsvattnet. Följade skev P. Lund
i februari 1914: Traden Bågede – Gäddede: (Hetögeln).
Trafikeras av ångaren Turisten som började trafiken den 13 maj då ångaren gjorde sin första
tur till Bågede och fortsatte sedan timmerbogseringar och persontrafik tills i slutet av Juni då
201
bogseringarna voro slut. Därefter fortsattes med först 5, sedan med 3 turer till den 5 december då ångaren gjorde sin sista resa för året.
Den under förra sommaren inköpta motorbåten Trafik, som då ej kunde fås igång, utaf den
orsak att motorn ej gick, fick under våren en ny Avancemotor om 36 eft. hkr, började trafiken
straxt på våren.
Traden Gäddede – Skogen (Norge):
Trafikeras fortfarande av ångslupen Frostviken som började trafiken med bogseringar som
räckte till i slutet av Juni, sedan fortsatte med 3 turer i veckan till den 1 November som då
måste upphöra med anledning av de stora varutransporterna till Grongs Grufvor. Ångaren
måste uteslutande ägna sig åt godstrafik.
Den 28 november var det en ovanligt stormig dag, hade en pråm lastadt med mjöl, hafra och
hö, som låg förtöjd vid Gäddede brygga, men utav den höga sjö som uppstod av den starka
stormen så vattenfylldes pråmen och sjönk, sedan stormen lagt sig upptogs pråmen, men godset var förstört. Ångslupen gjorde tur till Skogen samma dag. Ångslupen utrustades af befälhavaren A. Andersson från Hernösand, och förde densamma till i slutet af Augusti, när som
Andersson fick afsked för onyktert uppförande, fördes sedan af C.A. Björk till seglationens
slut. Hon gjorde sin sista resa på julaftonen och uppläggningen slutade den 15 Januari 1914.
Seglationsåret kan betecknas som mycket gott för alla båtar på hela linien.
1917 fanns det planer att bygga slussar förbi Gäddede så att båttrafiken skulle kunna köra i ett
sträck från Strömsund till bryggorna på Kvarnbergsvattnet. Kostnaderna för att bygga dessa
slussar vid Båg- och Gäddede skulle dra ett belopp av 4 miljoner kronor. Dock övertog postdiligenserna persontrafiken och 1925 slutade ångaren Turisten sin trafik på traden Bågede –
Gäddede.
I Länstidningen onsdagen den 8 februari 2012 var följande artikel införd:
Smultronstället som förstördes
Det fanns en brygga i Gäddede under ångbåtstrafikens glansdagar. Med tiden förföll den.
Frostvikens Hembygdsförening fick idén att återställa bryggan till ett smultronställe för
bygdens befolkning.
Enligt uppgift så var stranden en allmänning som inte fick bebyggas men Strömsunds kommun beviljade bygglov och strandlov för bygge av en ny brygga. Hembygdsföreningen fick
också ta emot 60 000 kronor ur regleringsfonderna för ändamålet. Då protesterade en person. Detta var hans mark hävdade han. Så vi flyttade platsen för bryggan tjugo meter, säger
hembygdsföreningens ordförande Yngve Johansson.
Med ideellt arbete byggdes sedan en ny och fin brygga, där byborna, inte minst Yngve Johansson, la ned oändligt många timmar. Vi fick vindfällen från SCA och jag höll på hela vintern för att köra fram dem. Sedan sågade Grenholm upp dem till timmer. Karen timrades och
fraktades till platsen. En grävare lejdes till platsen för att bygga stenkistan, och sedan var det
hammare och spik som gällde.
202
Så snart bryggan stod färdig anmälde ovannämnde markägare att de första meterna av bryggan låg på hans mark. Hembygdsföreningen vände sig till kommunen för att få hjälp att säkra
rätten till placeringen. Kommunstyrelsen bedömde att den nya bryggan tillkommit på helt lagliga grunder och fann inga skäl att vidta åtgärder. Men, det visade sig att från den ursprungliga stamfastigheten avstyckades och såldes år 1959 flera små tomter precis vid den plats där
nu bryggan byggts.
Av kartan framgår att en remsa mot vattnet liksom en smal remsa mellan ett par tomter då
har hamnat utanför tomtgränserna. Ägaren till stamfastigheten anser därför att dessa remsor
tillhör honom. Och det gör det ju naturligtvis, vi har fått fel uppgifter från kommunen säger
Yngve Johansson.
Utredningschef Stig Willman fick nu kommunens uppdrag att hantera saken. Han försökte
komma överens med den klagande markägaren. Eftersom sjön är reglerad så ligger strandremsan ofta under vattnet men vi erbjöd ändå 40 000 kronor för att köpa loss en bit av den.
Markägaren accepterade inte budet. Istället sågade han helt sonika av bryggan, både den del
som gick upp på stranden och ute i vattnet. För att ytterligare markera sitt missnöje så förstörde han den fina strandremsan. Han lejde en traktor som fick frakta dit lass med grova
stenar och täcka över stranden.
Hembygdsföreningen polisanmälde markägaren för egenmäktigt förfarande men polisen ville
inte utreda saken och nu är bryggan helt borta. Den sista remsan försvann vid högvattnet i
höstas.
Den aktuelle markägaren har rötter i Frostviken men är själv bosatt utomlands. LT har sökt
honom men inte lyckats få någon kontakt.
HÅKAFOT
Wilhelm Peterson-Berger åkte med Turisten och skrev: Vi passerade nu Håkafot. Tyvärr tillläto ej omständigheterna ett besök vid det berömda Hällingsåfallet.
1904 fanns det inkvarteringsmöjligheter hos handlanden Aron Bengtsson.
FÅGELBERGET
I svenska reseböcker står 1886 följande: Vid Bågedet erhålles nattkvarter hos Nils Ersson i
Sjulsåsen. Härifrån fås rodd till Fågelberget, kvarter hos bonden Sjöblom. Härifrån storartad
utsigt åt sydväst öfver Kölihatten och Munsfjället, Frostvikens kykby, 12 mil från Ström.
1904 är det hos handlanden J. Åberg som det finns bra boende.
FROSTVIKEN
Återigen Peterson-Berger: Allt hetare blir dagen, allt knappare utrymmet. Från hvarje by
komma nya passagerare utroende och stiga ombord, ty ”Turisten”, som för hvarje gång ser
fullpackad ut, anses ändock kunna rymma ännu ett halft dussin människor. Det här blir olidligt! Då dyker äntligen Frostvikens hvita kyrka upp på sin gröna strand och snart slår befrielsens timme. Som en munter fågelsvärm falla vi nu öfver gästgifvaregården. Nu först litet i
krävan och sen ut i solskenet igen!
203
MURUHATTEN
Mycket av omgivningen på Hetögelns västra/södra sida har namn som börjar på Muru, även
på den norska sidan. Även här bröts täljsten men härifrån gick all transport vintertid med häst.
SJULSÅSEN
Sjulsåsen ligger norr om Bågede. Bryggan vid Sjulsåsen beskriver Peterson-Berger på följande vis vid en resa:
Vid vår resa till det ovanför Bågaedet belägna ”hjälpgästgifveriet” Sjulsåsen, funno vi alla
sängplatser upptagna, endast en loge kunde ställas till vårt förfogande. Svårigheter yppades
äfven att få något till lifs i gården. Sommaren 1891 fanns å öfre Strömsvattnet en passabel
ångbåt, hvilken man dock sedan dess utbytt mot denna ömkliga farkost, Turisten, som med
beundransvärd precision markerar hvarje rörelse af din hand eller fot med en motsvarande
nickning på sitt lilla rankiga skrof. Här väntade oss icke anade lidanden. Dagen var tryckande varm, medpassagerarna många. Att klämma in sig i den lilla ”salongen”-bakugnen, där
människors reseffekter lågo hvarftals, föreföll oss alltför afskräckande, vi slogo oss därför
ned på den halfrunda öppna platsen i aktern. Gnistor från skorstenen äro som bäst i färd med
att bränna hål på mössor, kläder och parasoller. Stor uppståndelse och veklagan! Nu måste vi
ändå in i bakugnen.
Bryggplacering och karta för såväl Hetögeln, Kvarnbergsvattnet och Kycklingvattnet. Först
Hetögeln.
1.
2.
3.
4.
5.
Bågede, hade en brygga i Ströms Vattudal och en i Hetögeln.
Sjulsåsen.
Västra Fågelberget.
Håkafot.
Gäddede
Kvarnbergsvattnet:
1.
2.
3.
4.
5.
6.
7.
8.
Gäddede hade en brygga dels i Hetögeln och dels i Kvarnbergsvattnet.
Junsternäset.
Lermon.
Kyrkbolandet.
Sandnäset.
Bränna.
Vågen.
Skogen, Norge
Kycklingvattnet:
1.
2.
Junsternäset, denna brygga låg rätteligen i Kvarnbergsvattnet.
Jormvattnets brygga låg lite längre upp än vad kartan visar.
204
HOTAGSSJÖN
Herr Freidenfelt ville bl a med ångbogseraren Elgen ordna upp timmertransporterna från Hotagen till Laxviken på ett rationellt sätt. Efter flottningssäsongen gick Elgen i passagerartrafik
in på 1910-talet. Bryggor som anlöptes var bl a Hotagsbryggan, Prästbryggan, Kyrknäset,
Rötviken, Sörviken, Flinten, Ålviken och Laxviken. En tur till alla bryggorna tog 4 - 5 timmar. Hotagen är en ca 3,5 mil lång och smal sjö.
I Resehandbok 1895 kan man läsa: ”Turistleden Östersund - Lit - Föllinge - Hotagen - Sörli i
Norge. Hittills mycket litet besökta trakter. Turen göres lämpligast i början av juli, då ångbåten på Hotagen gör regelbundna turer”.
JUVULN
Följande annons var införd i ortspressen den 10 maj 1893.
205
Ångaren ”LITEN” å Sjön Jufveln afgår efter Thors och Åreskutans ankomst till Kallströmmen
öfver sjön Jufveln till Äng med anlöpande af Äcklings Edet, hvarifrån finnes en 2 kilometer
lång väg öfver Edet och sjön Äcklingen till Kolåsen, hvars nyinrättade Hotell tillhandahåller
logis och mat för resande, samt återvänder från Äng dagen efter kl 8 f.m. och inträffar i tid
vid Kallströmmen för passagerare att medfölja öfver Kallsjön.
1 juli 1893 annonserades det om det fantastiska resor man kunde göra på fjällsjöarna Kallsjön,
Anjan och Juvuln. Man hade ordnat det så att båtar skulle passa in schemat på sjöarna.
Jemtlands-Posten skrev den 4 augusti 1899 följande:
Räddad i sista ögonblicket. Då i går eftermiddag ångaren Jufveln lade ut från bryggan vid
Ytteräng råkade maskinisten av någon anledning falla över bord. De ombordvarande märkte
dock ej händelsen förrän de genom rop från stranden gjordes uppmärksamma därpå. Båten
stoppades nu ögonblickligen och den började till följd av det starka strömdraget snurra runt i
virvlarna. De två ombordvarande sprungo som genom en tyst överenskommelse åt var sin sida av båten, under det befälhavaren hr. O. Blixt sprang upp på kajutans tak för att bättre kunna se. Genom de andras rop underrättad om att den nödställde befann sig under själva båten,
sprang hr. Blixt genast ned igen, grep en åra och lyckades med denna bringa mannen till båtens sida, där han genast upptogs i sanslöst tillstånd.
Efter en stunds lämplig behandling lyckades man återkalla honom till livet. Räddningsarbetet
måste betraktas såsom synnerligen vackert, då det i hög grad försvårades av stark storm. Det
är ej första gången hr. Blixt genom sin rådighet räddat människoliv, tillägger vår meddelare.
KOLÅSEN
Kolåsen producerade årligen ca 5 500 lispund hö som fraktades till Huså. Åren 1893 – 1901
fanns även pensionatrörelsen ”Kolåsens fjällpensionat” och denna rörelse drevs av samma ägare som drev pensionatet i Huså.
KALLSJÖN
När det gäller Kallsjön har Joakim Nordin hjälpt mig precis lika mycket som Alf Nilsson,
Storsjön, Nils Höglund och Ulf Näslund Flåsjön och Birger Edelswärd om Ströms Vattudal.
Utan er hade detta material varit tunt och snabbläst.
Före Montgomerys tid (1830-talet) var det endast ridväg Huså – Bonäset. Före 1840-talet
hade kopparverket fraktat alla sina förnödenheter såsom kol, malm, korn mm på segelskutor
efter Kallsjön. Kolet hämtades från nästan alla vikar och vrår av Kallsjön för att fraktas till
Huså smälthyttor som tillkom först 1775. Man kan på goda grunder anta att de första riktiga
bryggorna på Jämtlands sjöar byggdes just på Kallsjön.
Under tiden 1837 – 1841 utgjorde koppartillverkningen i Huså i medeltal 403 skeppund = 68
595 kg. Översten ansåg sig kanske därför ha råd att modernisera kopparverket litet och
byggde på 1830-talet landsvägen ifråga samt Huså herrgård, 1840. Hjulångaren Åreskutan
fick senare namnet Axel efter dåvarande förvaltaren och ägaren Axel Beskow d. ä. Hjulångaren drog två pråmar med malmen dels till Sundet för transport till Norge och dels till Bonäset
för transport söderut till den svenska kusten.
206
På 1840-talet skrevs följande rader:
”Såsom en ovanlighet bör omnämnas, att för Brukets räkning en ångbåt af 8 hästars kraft år
1840 blifvit byggd, som på den straxt invid, 1 500 fot öfver hafsytan belägna, vidsträckta
Kallsjön med mycken fördel begagnas till bogsering af 2:ne koljakter, hvilka från sjöns
stränder, utom allehanda andra effekter, äfven afhämta kol. Den uppfyller fullkomligt ändamålet till vinst både i tid och kostnad.
En produkt som framställdes på många platser runt Kallsjön var träkol. Detta kol behövdes i
gruvan i Huså. Man kan frankt säga att inget träkol ingen koppar. Det var emellertid inte så
enkelt att få ortsbefolkningen att börja med koltillverkning, denna syssla bedömdes som en odräglig sådan. Torpen i Bonäset (Bonäshamn), Rislägden, en del i Fäviken, Grundsviken,
Smedjeviken, Vassnäsvallen och Digernäset var all s.k. kolaretorp. Otaliga duster hade bruket
med torpare som inte levererade den mängd kol de hade förbundit sig att göra. Omkring 1865
började man att övergå till koks och därmed minskade träkolstillverkningen. Kolen användes
för smältning i gruvan.
Inga ångbåtsbryggor nämns vid denna tidpunkt, 1840-talet, på Kallsjön.
Lördagen den 1 maj 1886 skrevs följande:
Tvenne nya ångbåtar komma i sommar att trafikera Kallsjön. Huså bruk har inköpt en ångare från Göteborg och af enskilda personer bygges vid Bonäset en annan, som skall ersätta
Thor vilken slopats. Meningen är, att ännu en ångbåt skall byggas vid Bonäset, denna bestämd att trafikera Anjan. Kapt. Paulson, som förut fört Thor, skall öfvertaga befälhafvarebefattningen på Huså bruks nya båt.
1887 annonseras om Thor´s och Frej´s turer på Kallsjön resp. Anjan. Nu har stavningen
ändrats till Frej. Thor hade konkurrens av ångaren Åreskutan.
1899 trafikerar Thor fortfarande Kallsjön och han står i förbindelse med ångbåtar både på Anjan och Jufveln, alla ankomst- och avgångstider är anpassade till varandra. Thor hade restauration ombord.
Den 8 augusti 1905 kunde man läsa följande: ”Att då ångaren Kallströmmen föregående söndagskväll under en lusttur från Sundet vid Kallsjön skulle lägga till vid Kallströmmens
brygga, råkade den stöta på grund, varvid en stor läcka uppstod, så att ångaren om en stund
gick till botten. Dessförinnan hade emellertid de 60 passagerarna hunnit bege sig i land.
Grundstötningen skedde ett gott stycke från land, men sedan båten gått av grundet, sattes full
fart mot land och man hann dit och den sista passageraren hade just lämnat båten då den
sjönk.
Vid tillfället hade båtens kapten inte själv befälet, utan han hade överlämnat rodret till en
besättningsman som i det rådande mörkret, klockan ½11 på kvällen inte kunde hålla rätt i
farleden utan rände ångaren på grunden. Kallströmmen hade nyss genomgått en fullständig
reparation och ombyggnad. Endast några dagar senare tog man emellertid itu med båtens
bärgning. Den hissades upp och sedan rekvirerades två dykare från Sundsvall, vilka gick ned
och tätade båten så att den kunde länspumpas. Även propelleraxeln gick av vid ett tillfälle.
Sjöns längd är 25,8 sjömil, dvs. 4,8 landmil om man kör båt så rakt man kan.
207
På Kallsjön har olika byalag sökt bygdemedel för att kunna renovera bryggorna, inte därför att
de är i dåligt skick utan därför att kraftbolaget har sänkt vattennivån i Kallsjön så att man ligger precis på dämningsgränsen. Detta gör att Drottningen har problem med att angöra bryggorna, därför måste dessa byggas om/flyttas ut. Det verkar som om man kommer att åtgärda en
brygga per år de närmaste åren. De flesta turer som kommer att köras 2004 blir abonnemang
och speciella arrangemang. Joe Edh har hållit på i 10 år med detta och han berättar att Drottningen blir viktigare och viktigare för Kallsjön för varje år som går.
På den tiden det begav sig med ångbåtstrafik på Kallsjön så var det flera gånger enklare att
angöra en del bryggor då uddarna var skogbeväxta vilket gjorde att bryggorna kom mer i lä.
Idag är skogen många gånger nedhuggen vilket gör att det är svårare att angöra bryggorna.
BELJOMVIKEN
Platsen som bär detta namn ligger på Kallsjöns nordöstra del. I maj 1751 bodde en Sven Jonsson Kiempe här och 1808 blev Jöns Forsström uppsagd från hemmanet då han under tre år
försummat sin kolningsskyldighet. Han skulle leverera 14 läster kol årligen. Lyckligtvis för
Jöns så nådde man en förlikning.
BERGE
Berge ligger norr om och mittemot Huså. Som så många andra platser var även Berge en gång
i tiden en stor ort.
BONÄSET/ BONÄSHAMN
1747 köpte Huså bruk markområdet runt Bonäset. 1846 kalkylerade Anders Jakob Thomée
med att magasin och brygga i Bonäset skulle kosta 1 700 Rdr. Hjulångaren Thor, även stavningen Tor förekommer, gick år 1875 från Bonäset varje tisdag och torsdag kl 8 fm.
Förutom hjulångaren Thor så gick Kallströmmen II turer till Bonäset. Följande annons fanns
att läsa den 10 maj 1893:
Ångf. ”THOR” och ”ÅRESKUTAN” å Kallsjön afgå alternerande från och med början af
innevarande års seglationstid: Från Bonäset hvarje Tisdag och Fredag kl. 11 f.m. till Kallströmmen och Sundet samt återvända hvarje Onsdag och Lördag kl 10 f.m. Från och med den
15 juli afgå fartygen från Bonäset hvarje Tisdag, Thorsdag och Fredag kl. 11 f.m. samt återvända hvarje Onsdag, Fredag och Lördag kl 10 f.m.
Huså Mejeriskola, Kyrkbyn, Huså och Rör anlöpas. Smedjeviken och Böhle anlöpas efter tillsägelse. Restauration finnes ombord å båda båtarna.
Något som återkommer flitigt i arkiven är den höga och kanske många gånger för höga spritkonsumtionen. Den ställde till med mycket elände både till lands och till sjöss, ja, kanske inte
spriten i sig utan att de som drack den inte kunde dosera rätt. Tyvärr återges mycket tragik
från den här tiden i samband med alkopholförtäring.
Nu måste jag skynda mig att skriva att Bonäset inte finns längre utan namnet är numera Bonäshamn.
208
M/s Drottning Sophia är en viktig del av Naba-projektet och där ska hon gå (Kallsjön)några
turer under sommarsäsongen. Andra turer är äventyrsresor till någon ö där olika äventyr väntar. I Drottningens hemmahamn, Bonäshamn, har Kalls södra byalag tagit över det gamla magasinet som har hört till båten. I magasinet ska det bli en pub och servering. Förutom själva
den gamla magasinsbyggnaden finns ett nybygge på gång i hamnen som bland annat kommer
att innehålla kontor för Drottning Sophia. Magasinet i fråga härstammar från gruvdriften.
Innan båten kan sjösättas måste propellern komma tillbaka från varvet och tills dess tronar
Kallsjöns Drottning på land vid Bonäshamn.
Turer med Drottning Sophia har blivit mer och mer populära och båten bokas ofta för privata
fester, bröllop och barndop. Bokningsläget för juni var ovanligt bra, men nu har Edh tvingats
avboka flera turer. Han kan inte ens ge klart besked till kunderna om resten av säsongen. Båten brukar kryssa mellan bryggorna i Huså, Kall, Vassnäs-Kallrör, Kallsedet, Konäs och Bonäshamn. Det är också i Bonäshamn som båten nu ligger på land.
Samma år sökte Kalls södra byalag 188 400 kr för att upprusta bryggan i Bonäshamn. Huså
byalag sökte 96 625 kr för samma ändamål.
Kallrör-Vassnäs byalag sökte 221 556 kr för att upprusta bryggan och samt iordningställa parkering och vändplan. Sölfsved-Kall-Backs byalag sökte bidrag med 34 000 för att upprusta
sin brygga.
I mitten på 2000-talet körde dåvarande arrendatorn julbordsturer med båten och det gjorde
han så länge in på vintern att då de skulle ta upp henne på slip på annandag jul var det is framför slipen. Ett mödosamt arbete väntade Joakim Nordin innan han hade lyckats såga en ränna i
isen så att båten kunde slipdras. Han blev både genomblöt och frusen efter det ofrivilliga badet och några dagar senare även genomförkyld.
Bonäshamn är den sydligaste ångbåtsbryggan i Kallsjön, söder om denna blir det för smalt för
större båtar. Ångfartyget Kallströmmens ankare ligger idag i Bonäshamn.
209
BÖHLE
Böhle ligger söder om Belljomviken och Böhle brygga tog emot passagerarbåtar då de gick på
sjön.
DIGERNÄSET
Så tidigt som 1740-talet fanns här två torp och återigen hittar vi en by där man tillverkade träkol för gruvan. Träkol användes fram tom 1864 och därefter övergick man till koks vilket
man tog på returfrakt från Norge. Detta kom naturligtvis att bli en lättnad för de torpare som
då slapp tillverka träkol.
FÄVIKEN
Det ska ha funnits en kyrka i Fäviken långt tillbaka. När Digerdöden härjade som värst dog
byn ut och kyrkan raserades i och med detta.
Fäviken nämns första gången 1549. 1745 säljs detta ödesböle till kopparverket. Även i Fäviken finns det magasin som härstammar från den tidiga gruvdriften. På 1700-talet bodde det
mycket folk här. Idag har Fäviken blivit en populär plats med en årligt återkommande jaktoch friluftsmässa. Tyvärr finns det f n ingen brygga som kan ta emot Drottning Sophia här.
HAMBORG
Hamborg ligger alldeles söder om inloppet från Anjan. Här finns en gammal gård och de som
bor där har än idag ingen elström. Ångbåtsbryggan finns inte längre men man kan se lämningar efter den.
HUSÅ
Huså koppargruva var en tid en stor arbetsgivare/arbetsplats. Följande finns att läsa om kopparfrakten:
Kopparfrakten gick först till Stockholm över Sundsvall – senare till norska hamnar. Vattendragen utnyttjades som färdleder mellan landsträckorna. Sommartid använde man på sjöarna
stora båtar och pråmar, som roddes, på landsvägarna användes kärror. Vintertid nyttjades
häst och släde såväl till lands som på isarna. Man ansåg att vintertransporterna i allmänhet
var billigare men både vinter och sommartid blev det många och tidsödande omlastningar.
Under hela 1700-talet och början av 1800-talet dominerade transporterna över Sundsvall.
Frakterna gick i följande etapper:
Huså, Slagsån – Semlan
Semlan – Offne
Offne – Lund, Brunflo
Lund – Pilgrimstad
Pilgrimstad – Bräcke
Bräcke – Sundsvall
Sundsvall – Stockholm
Sjö & landsväg
Landsväg
Sjöväg
Landsväg
Sjöväg
Landsväg
Sjöväg
Över sjöarna växlade man alltså mellan båt/pråm och släde, på landsvägarna växlade man
mellan kärra och släde. Från Huså fraktades råkopparen först utefter Kallsjön till Bonäset,
210
därefter över Bratteggen landsvägen till garmakeriet i Semlan dit också kopparen från
Slagsån fördes land och sjövägen, över sjön Liten. Från Semlan gick sedan den s.k. kopparvägen till lands över Mattmar kyrka till Offne vid Storsjön som var en av de viktigaste hållplatserna med bl a stora magasin, kopparbodar, båthus och stallar. Från Offne ombesörjde
kopparroddarna frakten till Lund i Brunflo dit de rodde eller ibland seglade kopparen på
brukets egna båtar, gruvbåtarna. Sjövägen var fem mil lång över Storsjön till Lund. Vintertid
använde man häst och släde på samma sträcka som båtarna gick sommartid. Från Lund i
Brunflo transporterades kopparmalmen på land i ca 2 mil till Pilgrimstad.
På 1730-talet fick bergverken frihetsår vilket innebar att de befriades från bl.a. skatt och andra
pålagor samt att de kunde köpa mark förmånligt. Denna förmån förlängdes med jämna mellanrum fram till 1852. Dessa förmåner gavs mycket tack vare att driften inte gav så stor vinst.
Före 1752 hade man myntningsrätt i Huså men den flyttades 1752 till Semlan. 1752 var ett
svårt missväxtår vilket den då tjänstgörande ansvarige Stridsberg försökte skylla på andra då
magasinet i Huså ej innehöll nog med mat och förnödenheter till arbetarna i Huså.
1763 hette mannen som hade ansvaret för magasinet i Huså Erik Barck. Att det var svåra tider
för folket häruppe förstås av följande skrivelse från Barck till kamrer Sparrman i november
1763:
I går anlände till Husån 9½ tunna korn och 1 tunna ärter; 2 tunnor blef qwarliggande i Bonäset, som ganska wäl behöfts för de arma Husåerne. Mån någon strömming kunde komma
till hjälp. Här är manqwement på sallt, en usel och jämmerlig lefnat med det stackars folket.
Gud hjelpe!
1781 producerade Huså koppargruva 200 skeppund (1 skeppund = 170 kg) och av detta levererades 200 skeppund till Lübeck. Följaktligen såldes det lite koppar inom Sverige.
1782 var åter ett missväxtår och 1783 blev ett depressionsår. Man fick blanda den dåliga
säden med bark från fura.
Hösten 1784 sändes det från Stockholm till Huså 55 tunnor råg, 740 tunnor korn och 40 tunnor ärter, salt, hampa, tobak, järn, kläder, tyger mm.
De dåliga tiderna blev inte bättre av att det ryska kriget bröt ut 1788. Danmark förklarade
Sverige krig vilket innebar att Norge invaderade Sverige. Nu hände det inte så mycket på
krigsfronten här i Jämtland mer än att man inte tordes ta hem så mycket mat med tanke på
norrmännen. Svälten fortsatte därmed.
På 1820-talet kom transporten av koppar att gå över till norska hamnar. Till slut upphörde
transporterna över Sundsvall helt och hållet. Fördelarna med norska hamnar var dels kortare
transportsträcka, färre omlastningar och dels att man kunde skeppa ut koppar året runt från de
isfria norska hamnarna i Verdal och Trondheim. Denna kopparfrakt gick först över Slagsån
till Verdalsören och senare när garmakeriet byggts i Huså, från Huså till Verdalsören. Sommartid gick vägen Huså – Anjan – Melen och vintertid Huså – Hamborg genom Segerdalen –
Melen ned till Verdalen. De varor som man fraktade i retur till Huså var de samma som man
fått från Stockholm men även sill, torkad fisk och fläsk.
211
Många av arbetarna vid Huså gruva var dalmasar. De fick fri bostad samt några djur i startkapital. Detta var under 1700-talsepoken.
Att livet var hårdare och omständigheterna små visar följande önskan som skrevs av Johan
Hyttsten 1833. Han var tydligen intresserad av att skriva och på ålderns höst hände detta:
Var gunstig och skicka mig en Skrifpen, här är ej möjligt få uti fjäder eller gåspenna.
Året efter önskade han allra nådigast efter bläck ty det hade tagit slut.
Midsommartiden 1873 fick Huså besök av en högt uppsatt gäst, nämligen Sveriges och Norges nye kung, Oscar II. På sin Eriksgata genom Jämtland till kröningen i Trondheim gjorde
konung Oskar II ett par dagars besök vid det jämtländska kopparverket. Till bryggan i Huså
kom konungen med hjulångaren Tor och vid bryggan låg den gamle hjulångaren Axel, ex
Åreskutan jämte kolpråmar.
Koppargruvorna i Huså hade legat i träda en tid men i mars 1888 fick gruvorna ny uppmärksamhet från en A. P. Johansson i Steinkjer.
När man skall angöra ångbåtsbryggan i Huså måste man köra på ett speciellt sätt ty det är
långgrunt, ca 300 meter. Det finns en uppmuddrad ränna från sjön in till bryggan. Vid västlig
vind måste de som kör Drottning Sofia styra upp mot vinden pga avdriften. Blåser det kraftigt
från väster måste båten köras i sådan vinkel att fören skrapar i på den ena kanten och skäddan
på den andra sidan i rännan.
I december 2005 var följande artikel införd i LT:
LT var med vid första vinterresan, lördagen före första advent. Vi mötte upp i Huså, där sällskapet som hyrt premiärturen skulle hämtas. Det var vackert som en hägring när båten gled
in mot Huså brygga. Sjön låg spegelblank och kolsvart mot vit snö och en rosaskimrande himmel. I fören stod tomten och vinkade.
Tomten, som är misstänkt lik Gustav Fröberg, berättar att de kommer direkt från Kall, där
båten legat i hamn. Sjöluften är kall och fuktig men inne är det så varmt att rutorna immar igen. Det är full ruljangs nere i kabyssen för att få maten klar. Eva-Marie Hyttsten steker köttbullar och Annelie Troberg sätter på kaffe. Uppe på däck tar lotsen Joachim Nordin emot
premiärsällskapet på 25. Det är ett gäng lokala företagare och deras anställda i Huså som
har kick off inför säsongen. Märith Forss leder sällskapet och berättar att de blev jätteglada
när de fick höra om möjligheten att tuffa runt på Kallsjön och äta julbord samtidigt. De bokade direkt. Och det ångrar vi inte, säger Märith Forss. Nu ska de ut på en tur på sjön och sedan tillbaka till bryggan för lunch. Senare blir det underhållning.
Huså herrgård hade fram till mitten på 1890-talet varit bostad för brukets chef men runt 1894
så inredde man herrgården till pensionat, man hade nämligen upptäckt turismen. Nu gick
hjulångaren Thor och Åreskutan II regelbundna turer från vardera ändan av Kallsjön.
212
I Länstidningen den 2 juli 2011 hade man ett reportage om byn Huså: Vid mitten av 1730-talet
upptäcktes koppafyndigheter i Åreskutan. Malmen började brytas och Huså blev centrum för
utvinningen. Snart var byn Jämtlands viktigaste och största industriort. Bonden Curt Linds
betesmark vetter mot Husån och från en kulle kan gamla ruiner från gruvtiden ses. Det är det
gamla krossverket. Där fanns ett stort vattenhjul som drev de hammare som krossade malmen
till mindre delar. När gruvan lades ner 1881 började byn avbefolkas. Sakta med säkert tömdes den forna industriorten och länge såg framtiden mörk ut.
Ett projekt förutom Husåspelen blev att renovera den ståtliga gamla herrgården som ligger
vid Kallsjöns strand. Den byggdes på 1830-talet på order av den dåvarande brukspatron
Montgomery, en överste från Finland som kom för att hålla koll på gruvarbetet. ”Där vill jag
uppföra en herrgård” ska Montgomery ha sagt. Att det låg en å i vägen bekymrade honom
inte utan han fick byggarbetarna att helt enkelt flytta på åns utlopp. 1932 flyttade de sista
från herrgården och sedan gick huset i förfall. Men på 1980-talet påbörjades renoveringen.
Herrgården erbjuder i dag restaurang och boende. I ena flygeln ligger också ett museum över
gruvtiden.
Huså var den största bryggan i Kallsjön.
213
HUSÅ MEJERISKOLA
År 1885 fick Huså bruks jordbruksrörelse ett nytt uppsving i och med att ett större mejeri med
dito mejeriskola byggdes i Fäviken. Det byggdes även en större ladugård där man höll närmare 100 mjölkkor. 1886 vägde man in 84 629 kg mjölk och sista året för mejeriet, 1895, vägdes
det in 100 967 kg mjölk. De elever som gick på denna skola, 6 per år, fick både teoretisk som
praktisk utbildning och tack vare denna breda utbildning hade eleverna mycket gott rykte.
1886 bedriver Kallströmmen trafik på bl.a. Huså mejeriskolas brygga. Denna plats låg vid Fäviken.
KALL
Man kan lätt tro att namnet Kall har med köld att göra men så är icke fallet. Namnet Kall är
det lokala dialektordet för Karl. Första gången Kall omnämns i handlingar är 1316.
I december 2005 låg Drottning Sophia i Kall så sent som i december då hon gjorde julbordsresor.
KALLSEDET
Kallströmmen II gick turer till denna brygga i början på 1900-talet. När man närmar sig Kallsedet med Drottning Sophia måste man kunna sin sak. Sundet är 12 – 13 meter brett och mitt i
leden finns en grundboj. På ena sidan om bojen är det berg. När man lägger till måste man
passa sig för vattenströmmen som kommer från Juvuln och på andra sidan har man berg. Rakt
fram finns bryggan.
KALLRÖR
Här har vi en ort med flera namn. Först hette platsen Rör, därefter hette platsen Kallsrör för att
nu ha namnet Kallrör. Denna plats var en gång i tiden en centralort.
Kallrör-Vassnäs byalag sökte 221 556 kr för att upprusta bryggan och samt iordningställa
parkering och vändplan. Sölfsved-Kall-Backs byalag sökte bidrag med 34 000 för att upprusta
bryggan.
KJOLAND
Denna plats ligger mellan Smedjeviken och Digernäset och det verkar som om det rör sig om
en gammal bebyggelse, ty redan 1437 finns köpebrev på mark. Något riktig by tycks det inte
ha blivit förrän i början på 1700-talet, något som präglar orterna runt Kallsjön.
KONÄS
I Konäs fanns det det rejäla bondgårdar och det är fina sluttningar mot söder. Under tre års tid
fanns det även post i Konäs. Han som fick tag på ett frimärke stämplat här blev lycklig!
214
KROK
Kalls södra byalag sökte 95 312 kr för upprustning av bryggan i Krok.
KYRKBYN
RÖR
Se under Kallrör.
SEMLAN
Transporten av malm var naturligtvis ett oerhört tungt och omständligt arbete. När hyttan i
Semlan blev klar så förädlade man naturligt nog så mycket man kunde redan på hemmaplan.
Därefter fraktade man den färdiga produkten till Offne i Storsjön för vidare transport.
SKAGENGRUNDET
Skagengrundet är ett grund eller berghäll om man så vill som ligger på sjöns nordöstra sida
precis där sjön vidgar sig. Vid lågvatten ser man grundet men då sjön får normalt vattenstånd
döljs grundet precis. För inte alltför många år sedan så träffade den då tjänstgörande kaptenen
på detta grund. Han fastnade ganska hårt på stenen men efter det att de 40 passagerarna hade
klivit upp igen, ty många föll vid påkörningen, och gått akterut så lyckades han backa loss
Drottningen.
SELLSVED
Här låg bergmästargården där b.la. Abraham Wilhelm Burman bodde. Brukspersonalen i Huså for då och då över sjön för att hälsa på familjen Burman.
SMEDJEVIKEN
Smedjeviken ligger norr om Huså strax innan Kallsjön vidgar sig. Här fanns det en gång i tiden många torp och man tillverkade mycket träkol som skeppades till Huså gruva. Idag finns
det inget kvar från den tiden. Den förste bebyggaren var en Tryggvall som började odla marken runt 1750.
SULVIKEN
Sulviken ligger längst in på sjöns nordöstra del. Här fanns en gång i tiden odlingar, fäbodvallar och mycket folk. Under Huså bruks tid skulle Sulvikens hemman leverera 18 stigar kol
årligen.
SUNDET
Sundet i Kallsjön nämns första gången i bryggsammanhang i augusti 1863. Eftersom kommunikationsleden hade startat det året så fick man en ångbåtsbrygga. Sundet hette även Segerdalen.
1867 gick som sagt kommunikationsbolaget i konkurs men en hel del resenärer fortsatte att
resa denna väg. Enskilda ägare stod nu som redare för de fartyg som ingått i det tidigare bo-
215
laget. 1871 reste den franskfödde Afrikaforskaren Paul B du Chaillu denna väg. Han iakttog
snygga gästgiverier och välmående bondgårdar. Han beskrev noga, och förvånade sig över
seden att inte låsa dörrarna. Han noterade och ritade av det slags turban, hårt lindade kringhuvudplagg, som passade en del flickor väl.
1873 fortsatte kung Oskar II sin resa med hjulångaren Thor till Sundet där han bl.a. besökte
brukets sågverk, Anjansfors sågverk. Mycket folk hade samlats och Thor hade även en pråm
efter sig som var fullastad med folk.
1887 går fortfarande Frey och Thor i reguljär trafik på Anjan resp. Kallsjön. Frey stavas numera Frej. I annonsen står: Fartygen står i förbindelse med varandra och skjuts kan ordnas
om det frånsäges till Kaptenen å Thor innan dess ankomst till Sundet.
I Sundet fanns inte bara en brygga utan även en linbana för timmer under en del av flottningstiden. Timret togs upp ur vattnet och lastades på linbanekorgar och därefter fick timret
åka 1 200 m i längd men i luften till Anjehem vid sjön Anjan.
VASSNÄS
Området runt Vassnäs är långgrunt så här var det svårt att bygga en brygga för ångbåtarna.
WESTGÅRD
1888 gjorde Thor extraturer bla till Westgård. . Denna plats är belägen alldeles norr om Kalls
kyrka. Det finns inga belägg för att det funnits en riktig ångåtsbrygga här utan platsen anlöptes sporadiskt vid denna stora egendom.
I Westgård utspelade sig en tragedi 1892. En kvinna, född 1867, hade träffat en timmerkörare
och kvinnan blev med barn. Fästmannen lovade att de skulle utvandra till Amerika där de
skulle gifta sig. I hemlighet reste mannen i väg lämnande den gravida kvinnan hemma. Utom
sig av förtvivlan intog hon fosfor och läkaren kunde ej rädda hennes liv. Än värre blev tragedin då kvinnan lämnade efter sig ett sexårigt barn.
ÖSTERTORPEN
Östertorpen ligger strax söder om Huså. Här finns det stenlämningar som syns än idag.
ANJAN
Namnet Anjan innehåller det norska ordet anger vilket betyder trång och när man tittar på
kartan ser man att sjön har många trånga passager. Jag lägger in sjön Anjan under Kallsjön ty
det förenklar bryggkartan samtidigt som man får en bättre helhetsbild över de två sjöarna.
1846 kalkylerade Anders Jakob Thomée med att bryggan i Anjan skulle kosta 600 Rdr. Anders Jakob började intressera sig för sjöfarten i Jämtland omedelbart då han kom till Jämtland. En detalj som kanske inte många känner till är att den forne nazistpampen Herman Göring hade ett fritidsboende uppe i Anjan. I det huset fanns det en mäktig öppenspis som senare
monterades ned och murades upp i ett nytt hus i Jämtland.
216
De av läsarna som har en viss bekantskap med whisky känner nog till märket Johnnie Walker.
I början på 1900-talet bodde en av ättlingarna till denna whisky utanför Anjan. Historien berättar att han blev förtjust i en kvinna i Anjan och hon hette Lisa. Whiskymannen åkte hem till
Skottland och där lät han bygga en varvsbyggd båt i ek med överbyggnad i fura. Det var en
ganska stor båt med 9,7 meters längd. Båten fick passande nog namnet Lisa. Båten transporterades till Sverige och i Skövde installerades en Penta motor med beteckningen L41. Det är en
1,7 liters rak 4-cylindrig sidventilsmotor som går att köra på antingen bensin eller fotogen. På
bensin ger den 14 hk och på fotogen ger den 10 hk vid 1 500 r/m. Starten är av vevmodell.
Därefter transporterades Lisa till Bonäshamn där hon sjösattes varefter hon kördes för egen
maskin till Sundet som ligger på Kallsjöns nordvästra strand och där togs hon upp för vidare
transport till Anjehem. Allt detta skedde 1921. Under de närmast följande åren bodde Walker
i Anjan med två Lisa, dels Lisa som blev hans fru och dels båten. Det var tydligen populärt att
såväl skottar som engelsmän jagade ripa i den svenska fjällvärlden vid den här tidpunkten. Efter några få år flyttade så skotten med fru Lisa till Skottland men båten Lisa blev kvar. Nu
kom båten i fråga att bli postbåt på sjön Torrön till troligen mitten på 1930-talet.
Nu brukar historien om båtar sluta med att de skrotas eller huggs upp men det hände inte med
Lisa. Efter många år är hon nu en välmående båt med ett antal delägare. En av dessa är Joakim Nordin som renoverade motorn under en vinter för några år sedan. Han lade ned ca 1 000
timmar på detta arbete, bla lyckades han få tag på topplockspackningen i Kanada. Joakim gjöt
även nya lager. Volvo i Göteborg kunde inte hitta mycket data eller reservdelar om denna motor.
Anjan är en ganska grund sjö med småöar och stubbar. Detta med stubbar har med regleringen av sjön att göra. När den reglerades så avverkade man den skog som kom att beröras men
lämnade kvar stubbar mm, allt som skulle komma att gömmas av vattnet. Detta får man se
upp med idag då man är ute och åker båt samt fiskar. En och annan svordom har säkert kommit från fiskares läppar då dragen ohjälpligt fastnat i denna bråte.
ANJAN, orten
Det finns även en by som heter Anjan och den ligger på sjön Anjans norra del. Under Kommunikationsledens tid hade byn ifråga naturligtvis ordnad båttrafik med hjulångaren Frey.
ANJEHEM
Denna plats fick en ångbåtsbrygga 1863 då kommunikationsleden började sin trafik och denna plats nämns flitigt åren 1863 – 1867. Första avgång med hjulångaren Frey var den 16 juni
1863 och Frey gick till Melen. 1867 däremot var första avgång först den 4 juli, troligen beroende på att 1867 kom att bli ett nödår, isen låg kvar på flera sjöar ända till midsommar.
Redan 1858 fanns funderingar på att inköpa hjulångaren Jemtland som trafikerade Storsjön
och att sätta hennes maskineri i Frey, kostnaden att bygga Frey skulle då stanna vid 12 000 kr.
Jemtlands maskineri bedömdes som gott. I priset ingick även en pråm. Nu blev det inte så.
Hjulångaren Frey var det femte fartyget som byggdes vid Nidelfvens Mekaniska Verkstad i
Trondheim. Beställare var ”Gust. Ericsson, Morsill, Brutto tonn 25”. Det var tre fartyg som
ingick i denna beställning och de skulle vara grundstommen i Anders Jakob Thomées kommunikationsled. Beställaren Gust. Ericsson förekommer som beställare av fyra hjulångare till
217
de jämtländska sjöarna. De fyra fartygen var: Odin, Thor, Frey samt Carl XV. I Nidelfvens
papper heter hon Karl XV. Dessutom byggdes Öring av detta varv men Öring var försedd
med propeller och byggd i järn.
Frey hade många stavningar, bl a förekom Freij och Fräy. När Frey gick sin första tur den 16
juni 1863 var det hennes första tur enligt turlista. Det måste ha varit en sensation i fjällbygderna att få en hjulångare på sin sjö. Anjan är högt belägen, 1 500 fot över havet. De platser som
hon anlöpte var Melen, Anjehem, Backsjönäset och sågen. Från sågen fraktades mest ribb och
i övrigt fraktades korn, getter, hästar, sill, socker och hundar! Sista avgång 1863 var den 24
november och 1863 reste 912 passagerare med Frey, 1864 806 st och 1865 1 227 personer.
1864 gick hon första turen den 14 juni från Anjehem till Melen. Sista avgång var den 28 oktober och då gick hon från Anjehem till Melen.
1865 var datumen 7 juni resp 10 november, 1866 den 11 juni och 7 november. 1867, sista året
som kommunikationsbolaget bedrev trafik började hon säsongen den 4 juli och sista avgång
var den 9 november. Den sena starten kan ha berott på att 1867 var ett nödår, isen låg som
nämnts tidigare på flera ställen i Jämtland ända fram till midsommar.
Den 12 januari 1869 såldes Freij på auktion tillsammans med Thor för 5 050 riksdaler till
grosshandlare Meijer. Beloppen är något svävande. Detta bud accepterades ej, man ville ha
minst 7 000 rdr vilket Meijer accepterade. I auktionspapperen anges byggåret på Frey till
1861.
Kung Oskar II fortsatte sin resa till Trondheim på Anjan från Anjehem till Melen som passagerare på hjulångaren Frey. Konungen tycks ha trampat på många av de jämtlandska båtarna
på sin kröningsresa.
Som ägare till Frey efter konkursen står Huså bruk som även hade köpt hjulångaren Thor på
Kallsjön. Man hade ordnat turerna så att man kunde åka med ångarna samt med ångslupen
Liten som trafikerade sjön Juvuln utan att få långa väntetider.
Frey beskrevs på följande sätt: ”Hjulångare byggd av trä på järnspant, trafikerade sjön Anjan.
Den byggdes och ägdes av samma som hjulångaren Thor som gick på Kallsjön. Thor och Frej
var lika stora. Frej slopades dock något tidigare än Thor. Thor och Frej hade samma befälhavare”.
Påstods ligga som vrak 1932 till varning och varnagel för folk med stora planer syftande på
Anders Jakob Thomées kommunikationslinje. Per Nilsson-Tannér skrev följande 1932:
Men är man mer än vanligt ovetande om kommunikationer och farleder och bara rusar framåt i den trygga tillförsikten att vägen ständigt skall stå till tjänst och bära en framåt, blir man
antagligen ganska besviken och långnäst när man helt oförmodat måste bromsa in bilen av
den enkla orsaken, att vägen plötsligen tar slut. Fullkomligt upphör vid en fullkomligt obebodd sjöstrand, vid en plats som av någon ironiskt lagd människa fått namnet Anjehem!
Och om man inte visste det förut, så skulle man ställa sig något tveksam inför de upplysningar, en gammal kallbo lämnar om denna plats i egenskap av mellanstation för Jämtlands Kommunikationsled. Visserligen finns det en gammal brygga här vid Anjehem, men den är ganska
primitiv, nog finner man ett par ensliga små skjul häruppe, ja, man finner också de sorgliga
218
resterna av en liten ångbåt, illa skamfilad av människor och väder, uppdragen till bespottelse
och åtlöje på den karga stranden.
Var det månne resterna av hjulångaren Revsund han såg, den hade ju använts som pråm på
Anjan.
Data om Frey:
Byggd:
Längd:
Bredd:
Djupg:
1860 - 1861
100 fot
14 fot
Befälhavare:
1861
N.N. Glimming
1862-1870 J. Olsson från Skåne
1871-1873 C. Friberg
1874
Fale B. Burman, Ytterån
1875-1877 O. Öwre, senare befälhavare på ångaren Östersund
1878-1900ca J. Poulsen
Rederi:
Byggplats:
Reg. nr.
H. Meyer
Anjans socken
SE 1871
BACKSJÖNÄSET, BAKSJÖNÄSET
Denna annons visade hjulångaren Freys turlista 1893:
Ångaren ”FREY” å sjön Anjan afgår efter Thors och Åreskutans ankomst till Sundet med anlöpande af Backsjönäset och Sågen vid tillsägelse, till Melen, hvarest vid dervarande gästgifveri såväl logis som skjuts kan erhållas, samt återvänder dagen efter kl. half 7 f.m. och ankommer i så god tid att passagerare medhinna turen öfver Kallsjön. Obs! Fartygen Frey,
Thor, Liten och Åreskutan uthyras äfven för extra turer. Seglationsföreningen.
När man tittar i Frey´s papper från den här tiden så ser man att det fanns både första och andra
klass ombord.
Passagerartillströmningen på Frey var inte den högsta. Åren 1863 – 1867 åkte i snitt sju personer per tur. 51 passagerare var det högsta antal som åkte med Frey och det hände vid två
tillfällen.
GRÅVIKEN
Gråviken ligger på sjöns södra sida mittemot byn Anjan. Idag finns det tre gårdar i Gråviken.
219
MELEN
Denna ort fick sin brygga i början på 1860-talet liksom Anjehem på samma sjö, Anjan. Vad
som fraktades mellan Melen och Anjehem var bl a tjära, ribb, korn, getter, hästar, sill, socker
och hundar! Efter det att kommunikationsbolaget gått i konkurs 1867 så köpte Huså Bruk
hjulångaren Frey. Grosshandlare Meijer stod som köpare av bl a Frey men ett samröre med
Huså bruk måste ha funnits. 1875 gick Frey från Melen varje måndag och onsdag kl 8 fm.
Hjulångarna Frey och Thor annonserar den 31 maj 1880 om sina turer från Melen (Anjan) till
Bonäset (Kallsjön). Följande priser gällde: Gods 60 öre/centner, passagerarfrakt 3,50 kr för
första och 2,40 kr för andra plats.
Juli 1893 fanns det ett gästgifveri i Melen då Anjan var öppen för båttrafik. Det ordnades med
resa landsvägen till Norge.
Melen ligger på sjöns västra sida närmast norska gränsen.
SANDNÄSET
A J Thomée kalkylerade 1846 med att bryggan, bostadshus, stall och ett större magasin i
Sandnäset skulle kosta 5 800 Rdr.
SÅGEN
Grundaren av denna plats, Sågen, hette A.W. Burman och Sågen anlades på 1700-talets senare del. Den ligger vid Ottsjöströmmens utlopp i Anjan. Den anlagda sågen gav aldrig någon
vinst för Burman under hans levnad.
ÄSINGEN
Äsingen är en del av sjön Anjan som ligger i Anjans nordligaste del. Äsingen är alltså inte en
egen sjö, dessutom har en by samma namn som sjön, Äsingen. Den ligger mot norska gränsen. Redan på 1700-talet fraktade man virke som kom från Sågen från Äsingen till Verdalsöra.
I retur tog man bl.a. säd. På senare tid byggdes en linbana med 3 700 meters längd och den
gick till Veravattnet i Norge.
Bryggkarta med nummer och namn för Kallsjön och Anjan.
KALLSJÖN:
1.
Bonäshamn, tidigare Bonäset
2.
Fäviken
3.
Krok
4.
Långgrunt område norr om Krok
5.
Kall
220
6.
Östertorpen
7.
Huså
8.
Berge
9.
Smedjeviken
10.
Digernäset
11.
Hamborg
12.
Sundet
13.
Kallsedet
14.
Belljom
15.
Böle
16.
Sulviken
17.
Konäs
18.
Skagengrundet
19.
Vassnäs, långgrunt
20.
Kallrör
ANJAN
1.
Anjehem
2.
Anjan
3.
Gråviken
4.
Melen
5.
Äsingen
6.
Sågen
221
KLÖVSJÖN
Detta vattensystem utgörs av Ljungans utlopp i nordväst och ligger Fotingen närmast följt av
Lännässjön och Klövsjön. De brygg or som funnits här har varit av enklare modell då båttrafiken mestadels utgjorts av timmerflottning och kyrkturer. Orterna Fotingen, Skålan och Klövsjö fick besök av Fram och huruvida att fartyget hade motor eller ångmaskin vet jag ej ty
bägge uppgiftern cirkulerar.
KVARNBERGSVATTNET
Kvarnbergsvattnet ligger 310 möh och har djup ned mot 100 meter och sjöns längd är ca 3
mil.
222
Under första världskriget kunde passagerarna köpa äkta kaffe (i stället för surrogat) samt fotogen genom att sjöns västligaste ända, Skogen, ligger precis på riksgränsen, och tullen kunde
enligt uppgift inte hindra detta då man kunde gå in i en norsk vik med hela båten. För att man
i mörkret skulle hitta bryggorna efter sjöns stränder tändes lanternor i land.
En bild på Gäddede, nu liggande vid Bonäset i Ströms Vattudal.
Gäddede gick ännu 1950 i bogsering på Kvarnbergsvattnet. Den drogs 1959 av en traktor ned
till Hetögeln, en höjdskillnad på ca 16 m. Sedan mitten av 1930-talet har icke förekommit någon nyttotrafik på Stora Blåsjön, Jormsjöarna och Kycklingvattnet med undantag av Flottningsföreningens bogsering av rundvirke under juni månad med hjälp av varpbåtar. Från och
med 1967 lades dock all flottning uppströms Gäddede ner.
För bryggkarta, se under Hetögeln.
BJÖRKVATTNET
Björkvattnet ligger långt upp på sjöns södra sida.
223
DIGERHÖSEN
Vid norra Digerhösen förekom också täljstensbrytning. Denna brytning blev en kortvarig
syssla. Digerhösen ligger på Kvarnbergvattnets västra sida nästan mitt på sjön mellan Gäddede och norska gränsen.
JUNSTERNÄSET
Junsternäset ligger i den vik som är närmast Kycklingvattnet alldeles norr om Gäddede.
Täljstensbrytningarna i Junsternäset började senare än i Lermon, dock blev brytningen större i
Junsternäset. Detta innebar flera arbetstillfällen och även täljstenen höll högre kvalitet än den
i Lermon. Stenarna fraktades med häst ned till Kvarnbergsvattnet till Junsternäsets brygga.
Här fraktade båten den för mig helt okända Birgitta stenen.
KYRKBOLANDET
Kyrkbolandet ligger på sjöns norra sida ungefär mitt på sjön. En kortvarig brytning av täljsten
förekom i Kyrkbolandet uppe vid Kvarntjärn.
LERMON
Lermon ligger på sjöns norra sida mellan Junsternäset och Kyrkbolandet. Det bröts täljsten i
Lermoberget fram till 1940-talet. Under tiden det bröts täljsten fraktades stenen ned till
Lermons ångbåtsbrygga. Från denna brygga kördes stenen till Gäddede under den isfria
årstiden. Efter nedläggningen blev många stora täljstenar kvar på platsen. Det var fritt för
allmänheten att ta för sig av dessa stenar.
MO
Mo ligger mellan Sandnäset och Viken.
MURUHATTEN
Muruhatten ligger i stort sett rakt väster om Gäddede mot den norska gränsen.
SANDNÄSET
Sandnäset ligger på sjöns norra sida norr om Kyrkbolandet.
SKOGEN
”Den lilla ångslupen Frostviken, som ägdes av ett bondbolag, gick från 1902 mellan Gäddede och gränsen mot Norge”. Dessa ord var nedtecknade i seklets början.
Frostviken, som nu slutade tjänsten på Kvarnbergsvattnet, togs om hand av några företagsamma personer och fraktades till förbindelsen Kycklingvattnet - Jorm, där den dock enligt
SvT 1914 får ingalunda föraktliga kon-kurrenter i ett par pigga Evinrudare, som redan seglat
sig in i ortsbefolkningens hjärtan genom att bespara den mången god dust med fjällstormarna.
224
Ångaren Viking (senare Frostviken), byggnadsår okänt, kom till Frostviken på 1880-talet och
hon var redan då gammal. Hon hitköptes av av grosshandlanden Jonas Nilson i Krångede och
befälhavaren R. Obarius. Viking användes på traden Bågede - Gäddede tom 1885. Hon flyttades från denna trad år 1886 till Ströms Vattudal där hon användes till år 1890 med undantag
av år 1887- 1888 då den stod uppdragen på land vilket hon även gjorde 1890. År 1893 företogs en ånyo en flyttning till traden Bågede - Gäddede där ångaren hade sin verksamhet till år
1902 då densamma återigen fick företaga en landfärd till Kvarnbergsvattnet, en länk i det stora Ströms Vattudals farvatten, skilt från Bågede - Gäddede genom ett s.k. ede.
Under sin trafik å Bågede - Gäddede ägdes ångaren av Ångslups Aktiebolaget Turisten men
har nu (1911) till ägare å Kvarnbergsvattnet Ångslups Aktiebolaget ”Viking”, vilka också nu
använda ångaren i trafik mellan Gäddede - Skogen, en station som ligger en bit inne i Norge.
Traden är fyra mil och farvattnet är bekant genom att densamma går så länge öppet. Tillfryser
sällan före nyår beroende på kallkällor ävensom på sin närhet till Atlanten.
Någon vinstgivande affär för sitt bolag har denna ångare (1911) ej varit så att äganderätten å
ångaren nu övergått i enskild ägo. Då ångaren användes i trafik å Ströms Vattudal fördes den
av J.A. Arnelli.
Namnbytet mellan Viking – Frostviken skedde 1912. Jag fann följande uppgift 1981: F d
ångslup, tidigare namn Viking, i trafik i flera sjöar. Den 24 april 1907 uppgavs maskinstyrkan
till 5 hk.
Adolf Hassler skildrar i ”Frostviken som turistort” bl a en färd på Kvarnbergsvattnet:
”styra vi kosan västerut, denna gång på ångbåt Viking, regelbunden tur 3 gånger i veckan
till Skogen i Norge och för öfrigt med billiga extraturer. Viking är trots sitt klingande namn
långt ifrån jämnbördig med Turisten, trång och oansenlig, men han har visat sig som en styf
sjöbåt under de stygga höststormarna på det tre mil långa Kvarnbergsvattnet, som den tiden
mera ger intryck af en hafsvik än en insjö. Ett länge känt behof fyller Viking och det med
heder. Nu under högsommartid är det med oblandat behag man vistas de tre timmarna på det
fria fördäcket, akterdäcket är lagom för ungefär tre personer som komma väl omsams men
nere i ”salongen”, maskinrummet, är vanligen ej vidare behagligt”.
Denna brygga låg i Skogen på den norska sidan. Vad som är mindre bekant är att det även
fanns en brygga på den svenska sidan. Avståndet mellan dessa båda bryggor var inte många
meter. En kapten frågade vid ett tillfälle tulltjänstemannen i Sverige om han fick handla messmör när han kom till Norge med sin ångslup. Javisst, svarade tullaren.
En tid senare träffades de bägge vid en danstillställning och då frågade kaptenen tulltjänstemannen om han ville följa med bakom dansbanan och smaka på messmöret! Då skrattade tullaren. ”Det är klart att jag begrep vad Du skulle köpa”!
Skogen ligger som sagt i Norge.
VIKEN
Viken ligger norr om Sandnäset och öster om Vågen.
225
VÅGEN
Vågen ligger i sjöns norra del.
ÅVIKEN
Åviken ligger mittemot Kyrkbolandet på sjöns södra sida.
Bryggkarta, se under Hetögeln.
KYCKLINGVATTNET
Huvudsträckningen av trafiken var mellan Strömsund – Bågede, Bågede – Gäddede samt
Gäddede – Skogen (Norge). Kycklingvattnet hade även oregelbunden ångbåtstrafik men
främst med ångslupar, bla den lilla ångslupen Frostviken gick på Kycklingvattnet upp till
Jorm.
Junstervattnet hade ännu mer sporadisk fartygstrafik.
Bryggkarta, se under Hetögeln.
JORMVATTNET
Jormvattnet ligger i Kycklingvattnets norra del.
JORM
1910 erbjuds såväl gästgiveri som sommarpensionat i Jorm som ligger söder och öster om
Jormlien.
JORMLIEN
I Jormlien erbjuds inkvartering för turister som från Gäddede trängt vidare in i den nordjämtska fjällvärlden. Jormlien ligger i sjöns norra ända.
LANDÖSJÖN
Lyckligtvis fanns det folk, som då ville satsa på ett företag. En sådan var kapten Frejdenfelth,
vilken bodde på gården Sandnäset i Dvärsätt. Han skaffade hit en ångbåt år 1905 för att gå
vissa turer i veckan mellan Landön och Rönnöfors. Båten fraktade både passagerare och gods
samt i enstaka fall även djur. Han hade en kapten som hette Eriksson, en gråhårsman inom sitt
yrke. Hur det kunde bära sig på något sätt är emellertid svårt att förstå. Han måste ju förutom
kaptenen även hålla en eldare och maskinist till den vedeldade båten. Hur som helst, uppsving
blev det, bryggor med eller utan magasin byggdes, bl a i Enarsvedjan (Linds), Lillanvågen
och Lien samt i Rönnöfors, kanske även någon mer. Båten gick sina turer i många år, bl a gick
den mässturer om söndagarna till Rönnöfors. Ett av mina första minnen har jag från denna
båt. Det etsade sig in i minnet så att jag ser det lika klart än i dag. Jämte min far stod jag nere
vid Lillanvågens brygga en söndagsförmiddag och väntade på fartygets ankomst. Än minns
jag hur imponerad jag blev när vi ute på sjön, fick se den vita båten komma österifrån och
långt därute lät ångvisslan ljuda. Det såg ut som om han skulle fara förbi. Först när han kom
226
sydväst ut svängde han majestätiskt på sig och kom rätt emot oss. Det berodde på att han måste gå förbi en del grund vilka ligger som en barriär utanför denna vik för att kunna komma in
till land. Äntligen kom han sakta glidande och lade till vid den magasinsförsedda bryggan. En
smärt, rak, gråskäggig man i vit skärmmössa kom sakta gående över landgången och in på
bryggan, det var kaptenen. Det jag då såg, utplånade mig själv fullständigt, jag uppgick helt i
anblicken av denne man. Det var hela gestalten – men mest hans ögon som fascinerade mig.
De liksom såg förbi allt annat och såg långt framåt, ut över vida vidder. Jag vaknade till ur
detta tillstånd när vi skulle gå ombord på båten över den utlagda landgången. Eldaren hade
hela tiden stått vid relingen iklädd endast byxor, med bar överkropp för att svalka sig. Nu var
han borta, det började ryka ur skorstenen och båten backade sakta ut från bryggan, svängde på
sig och började skjuta fart framåt.
När min far sedan ute på sjön följde mig upp till kaptenen, där han stod i den högt belägna
styrhytten, vid den stora ratten med handtag på, fick jag ett intryck så mäktigt att jag kan se
alltihop lika klart än idag. Där stod jag och kände hur den stora båten sakta hävde och sänkte
sig när vi stävade fram över de mörkblå, vittoppiga, solbelysta vågorna, västerut mot Rönnöfors. Båten gick sina turer ända tills landsvägen kom, då övergick den i Flottningsföreningens
ägo. Den ombyggdes för timmerbogsering och målades grå. De vackra hytterna revos bort och
den blev inte alls lika vacker och ståtlig som den en gång varit som passagerarångare på Landösjön. En epok var förbi, en ny höll på att komma”.
Ångbåten som beskrivs är Hebe. Hebe har haft ett äventyrligt liv. Efter sin första sejour på
Landösjön såldes hon och hamnade i Storsjön. Ny ägare och ny flytt till nytt vattendrag. 2011
ligger nu Hebe åter vid Landösjön men på landbacken och en renovering har startats för ett
antal år sedan. Hur det går får framtiden utvisa. Dylika projekt brukar dra ut på tiden.
LITEN
Den 28 april 1887 var en ny ångbåt under uppbyggnad i Järpen och denna ångbåt skulle trafikera sjön Liten.
LOCKNESJÖN
Den 1 april 1890 kungjordes att det fanns planer på att gräva en kanal mellan Locknesjön och
Storsjön. Kanalens längd skulle bli 4 000 fot. Vad som var meningen med denna kanal har ej
kunnat klarläggas.
Den 24 maj 1891 var ångslupen Gustaf ute och provkörde för första gången i sitt nya vattendrag, Locknesjön. Gustaf var f ö den första ångare att plöja Locknesjöns vågor och så många
fler har det inte blivit efter Gustaf.
LOCKNE STATION
År 1891 försåldes slupen Gustaf från Storsjön och hamnade i Locknesjön. Åt kapten F. Bank,
som då befann sig i Göteborg, uppdrogs att överflytta båten på järnvägsvagn till de nya ägarna
Andreas Andersson i Lockne m fl. Under sin seglation på Locknesjön sysslade båten med ordinarie passagerarturer och olika bogseringar. Gustaf bogserade timmer åt Lockne sågverk
tills Andreas Andersson själv år 1900 byggde ett sågverk i Berge. Sedan användes Gustaf för
egen räkning samt för passagerarturer. Lockne sågverk flottade sitt timmer med spelflotte.
227
Gustaf gick till en början varje torgdag, nämligen onsdagar och lördagar till Lockne station.
Härifrån åkte passagerarna tåg till Östersund med sina produkter. Vid Lockne station fanns J.
Hedmans välförsedda diversehandel. Där lämnade man in sina varubeställningar. När tåget
från Östersund återvände på eftermiddagen var allt expedierat och nedfraktat på båten. Bekvämt och till allas belåtenhet.
Båten samlade ihop folk från byarna runt sjön och från grannsocknen Bodsjö. Gustaf utgick
från Berge och gick sedan över till Börön samt anlöpte Valne, Haga. Därefter över till Loke
och Tramsta, så över till Döviken, sedan till sist över till Lockne station. Även folk från delar
av Näs embarkerade båten i Tramsta. Ibland sträcktes turen till Sörlandets fäbodar för att
hämta Bodsjöborna, vilket för dem blev mycket närmare.
På söndagarna gick båten kyrktur till Lockne kyrka. Den anlöpte då samtliga bryggor utom
Lockne station. Båten gick någon gång lusttur på sjön med hornmusik ombord, ett säkerligen
uppskattat evenemang. Vid ett tillfälle tog vinden bastuban och blåste den i sjön och där ligger den än idag på sjöbotten.
I resehandbok för Jämtland nämns passagerarturerna både i 1895 och 1911 års utgåvor. ”Från
Lockne nya hållplats regelbundna ångbåtsturer på Locknesjön”. De senaste åren inskränktes
trafiken till veckoturer. Ägaren och redaren Andreas Andersson var också befälhavare ända
från början och maskinist på båten var i flera år båtägarens son, Algot Andersson, Ålsta, Fåker. Under en kortare tid var O. Sundin, Hackås, befälhavare på Gustaf.
När landsväg byggts på båda sidor om Locknesjön samt även till Bodsjö och då några år senare bilarna började rulla var ångbåtens saga all. Ångaren Gustaf, som hade plats för 65 passagerare, såldes så 1917 + en pråm till Sundsvall där den kom att gå i många år som bogserbåt.
NÄCKTEN
Näckten hade en lite annorlunda utveckling av ångbåtstrafiken än de övriga sjöarna i Jämtland. Den mesta trafiken började med Skeppar-Pelle då han började trafikera Näckten med
den då nyligen inköpta ångaren Trafik från Storsjön. Han fick omedelbart konkurrens med
den nybyggda båten Flora men trafiken för dessa båda farkoster på sjön blev kortvarig. 1928
var det över. Timmerflottningen däremot fortsatte fram till 1960-talets slut. Näckten har en
yta av 88 kvkm och en längd av drygt 4 mil och är därmed Sveriges 29:e största sjö. När det
gäller stentäthet, i alla fall i den norra delen, måste den tillhöra Sverigetoppen. Att köra båt
här utan kunskap om dessa kan bli dyrbart om man har motorbåt.
På sjön Näckten fanns det en båt som hette Månstavik och när hon sjösattes sades hon flyta
som en svan. Ägaren och skepparen Per startade så båttrafik mellan Gillhov och Månsta anlöpande bryggorna däremellan. Särskilt att nämna om denna båt är att den hela tiden mot lag
och förordning uppehöll passagerartrafik utan att den var besiktigad eller att befälhavaren
hade rätt att utöva befäl. Stämd till tings för sin ringaktning mot sjölagen, resolverade Häradsrätten på allmänna åklagarens länsman V. Behm, förslag, att det fick anses mycket hjälpsamt
och oegennyttigt, att mot en ringa penning bistå den, på andra kommunikationsmedel vanlottade befolkningen omkring sjön, och därmed ansågs den obegripliga sjölagen rätt tolkad och
målet slutbehandlat. Denna båt bedrev Per trafik med innan han köpte den större ångaren Trafik.
228
I resehandbok av år 1895 kan man läsa följande om Näckten:
Denna vackra och örika sjö, omkring 45 km lång och 1,5 – 4 km bred, trafikeras under juni
och juli af timmerdragande ångbåt utan regelbundna turer, efter hvilken tid han kan förhyras,
om han ej redan hunnit lägga upp. Man vände sig till Tunadals Aktiebolags kontor vid Lillå i
Hackås eller Östersund. Det finns lika många öar i sjön som årets dagar.
Ur samma skrift 1911 står:
Nu trafikeras sjön af ångbåten Månstavik, som tvenne gånger i veckan (tisdagar och fredagar, afgår från Näs till Gillhof anlöpande Lillå, Tunvågen, Rogsta, Salsån, Dödre och Sandnäset.
I Månstavik fanns den s.k. Fagerstabryggan. Detta berodde på att Fagersta bruk hade en bogserbåt som drog hem kolved som företaget köpt på olika ställen kring Näckten. Kolen fraktades därefter på järnväg till Fagersta.
Som jag skriver i inledningen är Näckten är känd för att vara oerhört stenig så det krävdes och
krävs ordentlig kunskap om sjön för att göra dessa resor.
Nedan under Månstavik följer två berättelser om en legendarisk man i dessa bygder, nämligen
ovan nämnda P. Jonsson och hans bedrifter på Näckten.
BADVIKEN
Denna plats ligger precis där Näckten rinner ut i Billstaån som i sin tur mynnar ut i Storsjön.
Här lät prosten i början på 1900-talet bygga en båt för sina turer till den kyrka han ämnade besöka och predika i. Båten fick smeknamnet Nyfiken, detta beronde på att han som byggde båten ideligen blev avbruten i sitt arbete av nyfikna människor som ville veta vad han höll på
med. Hon döptes emellertid till Fenix. Denna båt är f n unde renovering på Frösön.
DÖDRE
Dödre brygga håller glädjande nog på att renoveras nu på 2000-talet.
GILLHOV
I Gillhov byggdes och sjösattes båten Flora den 20 juni 1913. Den kom att gå till Näcksta
brygga efter gods och passagerare. Det gick dock inte så länge förrän bolaget gick i konkurs.
Flora hade smeknamnet Floratiken, ett kanske mindre tilltalande namn. De som hade satsat
pengar i företaget fick dras med skulderna länge efteråt.
LILLÅ
Lillå brygga var liksom Näcksta en viktig knutpunkt mellan Näckten och Storsjön. Både folk
och gods åkte från olika bryggor till någon av dessa två och därefter kunde de efter transport
till Hackås åka vidare med något av fartygen på Storsjön eller så gjorde man tvärtom. Näckten
är stenigare norr om Lillå och söder om Lillå är det bättre på den fronten. Lillå ligger mittemot Hackås. Den norra delen av Näckten fryser ofta runt den 20-22 november, ungefär 1 må-
229
nad tidigare än den södra delen av sjön. 2010 var ett undantag för då la isen redan den 16 november och det blev ett kallt avslut på 2010.
För att nå Lillå måste man passera genom ett sund och där innanför fick båtarna vända. Under
flottningen drogs timret in här och sedan släpptes det via en timmerränna ut i Storsjön. Rännan blev med tiden sliten och gick inte att använda längre, året var 1959. Därefter gjorde man
buntar av timret som därefter fraktades till Storsjöns strand vid nuvarande småbåtshamnen där
det tippades i sjön.
1921 fick Lillå ett kraftverk och därmed blev den närmaste omgivningen elektrifierad.
Flora sjönk och ligger som vrak vid Lillå. Innan hon sjönk användes hon som ko-pråm av en
bonde. Båtens ankarkätting togs till vara och den har använts fram till dags dato men nu är
den så sliten att det inte återstår så många länkar.
MONÄSET
Monäset är en halvö som ligger näranog mitt i sjön och de hade en brygga som låg lägligt till
för båtarna.
MÅNSTA
I juni 1889 annonserar Månsta badanstalt om att man har ”Svavfelbad och andra vanliga bad”.
1891 annonserar Månsta Brunns- och Badinrättning att det finns god restuaration samt god
tillgång på rum. 1894 fick Månsta Brunns- och Badanstalt en läkare vid namn Alb.
Sahlstrand.
MÅNSTAVIK
Propellerbåt av trä. Började byggas 1902 av ägaren P. Jonsson från Hackås som bedrev persontrafik med densamma. Hon blev klar 1905. När Skeppar-Pelle, som ägaren kom att kallas,
började bygga Månstavik hade han vare sig ritningar eller pengar. Dock hade han fått löfte av
Tunadalsbolaget att fritt ta den ved han behövde till båten under tio års tid. Kontanter till bygget fick han genom ivrigt fiskande och från många rävjakter. Hans fantastiska fågelhund Jeppe hjälpte till att betala genom duktigt skällande. Under de två år som det tog att bygga Månstavik hade Pelle inte tid att fara hem till Gärde för att sova utan han bodde i ett enkelt häbre
nära byggplatsen under denna tid. Han lyckades låna 1 500 kronor så att han kunde köpa panna och ångmaskin. När hon sjösattes sades hon flyta som en svan. Per startade så båttrafik
mellan Gillhov och Månsta anlöpande bryggorna däremellan. Särskilt att nämna om denna båt
är att den hela tiden mot lag och förordning uppehöll passagerartrafik utan att den var besiktigad eller att befälhavaren hade rätt att utöva befäl. Som vi vet löste det hela sig på ett bra sätt
för Pelle.
Ångarens första seglationstid på farvattnet utmärkte sig för ovanligt många missöden, men reparationer och annat har väl bidragit till att resorna kunnat fullgöras någorlunda riskfria. En
rad goda trafikår följde. Befälet utövades av ägaren själv som till sist förskaffade sig tillstånd
därtill och vid hans sida stod hans duktiga hustru som närmaste man(!) och som ägde förmåga
att ordna och sköta om passagerare och gods till allas belåtenhet. Utan henne torde det mången gång, efter vad som berättats, varit svårt att klara alla olika förekommande situationer.
230
En höstmorgon 1912 kom Pelle som vanligt cyklande ned till båten och fann att hon brunnit
under natten. Även bryggmagasinet hade eldhärjats. Vad Pelle tänkte i det ögonblicket får vi
aldrig veta. Pratet i byarna runtomkring gjorde gällande att det var ett attentat av någon eller
några som av avundsjuka tänt på Pelle´s båt och magasin. Folk trodde väl att det fanns pengar
att tjäna på denna båttrafik.
Befälhavare:
1905 - 1912 P. Jonsson
I Östersunds-Posten den 25/11 1953 var följande artikel publicerad:
Då jag 1948 intervjuade småbrukaren Per Jonsson, Gärde, Hackås inför 80-årsdagen, sade
han med en solig glimt i det enda öga han hade kvar: ”Tänk, tocka go e ti de ä nu mot gammalt. Nu ske ma inte klaga”. Vid minnet av det förflutna var det heller icke underligt, att han
fällde ett sådant omdöme. Från tidiga barnaår hade hans liv, som varit svett, möda och strävsamt arbete, hört samman med jordbruk, jakt, fiske och båttrafik. Det sista gav honom namnet
”Skepparn” eller ”Skeppar-Pelle”.
Då hans fader köpte den fastighet, på vilken Per Jonsson nedlade så mycket arbete, var endast en mäling odlad, och denna skänkte ungefär en skrinda hö, och bebyggelsen bestod av en
timrad sommarladugård. Denna flyttades upp på backen och fick tjäna som bostad åt både
människorna och husdjuren. Senare köptes en stuga i grannbyn till stall och en gammal kvarn
i Tunvågen blev ladugård. Kosten i det lilla hemmet var ringa men förnöjsamheten stor. Kontanter såg man sällan.
Hans föräldrar, som nedlagt många, tunga dagsverken vid odlingen av det torp i grannskapet,
vilket de måste lämna, då skuldräntan ej kunde gäldas, högg nu i med nya krafter och mäling
efter mäling lades under plogen. Och genom ihärdigt arbete av Per Jonsson och hans pojkar,
Per-Verner och Olle, kom den odlade arealen att omfatta 6½ hektar. För denna odlargärning
fick han mottaga premium ur Hackås sockens odlingsfond tvenne gånger och fadern en gång.
Redan tidigt visade Per Jonsson stora mekaniska anlag. Och till sjön stod hans håg. 1898 tog
han plats på bogserbåten ”Näkten” med en månadslön av 45 kronor på egen kost. Så tjänstgjorde han några somrar som eldare eller maskinist på storsjöbåtarna ”Framåt” och ”Hebe”. Då blev det hans duktiga hustru Olava och föräldrarna, som under många månader av
året fick bära upp både ansvaret för och arbetet med gårdens skötsel. På hösten 1902 började
han själv konstruera och bygga den första last- och passagerarångaren på sjön Näkten Månstavik - vilken kostade honom omkring 5 000 kronor utom hans eget arbete. Detta var en
stor summa på den tiden. Men Per Jonsson hörde till dem som med hoppfull håg och klar
blick såg mot framtiden och både vågade och ville någonting. Att han var ”duktig i huvudräkning” visade sig nu, ty då båten sjösattes höll alla hans beräkningar och konstruktioner.
Detta vitsordade också ingenjörer och annat studerat folk på området. Månstavik flöt som en
svan på vattnet och fick en stor uppgift att fylla. För sin insats fick han bl a löfte av Sunds trävarubolag att taga all den ved han behövde gratis å dess skogar under 10 år.
Efter åtta år drabbades ”Skepparn” av förlusten att hans kära båt jämte magasin och brygga
inne i Månstaviken brann upp. Hur eldsvådan uppkommit är ännu höljt i dunkel. Av den svåra förlusten som ej täcktes av några försäkringar, lät han sig dock icke nedslås. Redan sam-
231
ma år inköpte han storsjöbåten ”Trafik”. Men hur skulle han få den upp till Näkten? Vägen
dit från Kårgärde var nära sju km.
I mars 1913 lät han sätta båten på en kälke av grova timmerstockar och försökte ”spela”
fram den efter vägen med en fotogenmotor med fäste i träd eller ett ankare inhugget i dikeskanten. När han hållit på i nära tre veckor men kommit fram bara 1½ km kostade det
honom 400 kronor. Företaget såg hopplöst ut. Men då uppbådade den mekaniskt intresserade
komminister Axel Nordin bygdens folk både i Hackås och Näs till bistånd. Hundratals personer med 36 hästar kom till platsen, och under skämt och glam gick den märkliga färden i
vintertid efter landsvägen upp mot Näkten med Skepparn på kommandobryggan och de
många hästkrafterna framför fören samt människorna både framom och vid babords sidor.
Under färden undfägnades med kaffe både i Sunne och Månsta. Den 80 m länga järnkätting,
som lånats på Vålbackens tegelbruk för transporten, skulle Skeppar-Pelle få betala extra för
om den töjdes. Den töjdes över en halv meter, men den biten kapade hans kunnige medhjälpare Carl Lindström bort före återlämnandet, och så var den saken klar. Som ersättning och
tack för hjälpen bjöd Per Jonsson befolkningen i Hackås och Näs på gratis kyrk/ lusttur till
Gillhov den kommande sommaren. Men då tillhörde hans kära hustru och duktiga hjälp både
till lands och sjöss ej längre de levandes antal.
Att berätta om alla äventyrliga färder i storm, dimma och snöyra på sjön med de 365 holmarna och där stenarna flyter, som en författare säger, skulle taga alltför stort utrymme. Bara
den färden, då båten med sin stora hölast i storm lade sig på sidan, så att propellern vinkade i
luften åt de skräckslagna potatishackarna uppe på åkrarna i Sandnäset eller den gången, då
maskinrummet fylldes till hälften med vatten och Skepparen skyndsamt måste sätta båten i
land för att rädda passagerarnas liv, är stoff nog för en särskild artikel.
I över 25 år uppehöll Per Jonsson på ett förtjänstfullt sätt trafiken på sjön Näkten. Men så
fick Gillhov genom landsvägen annan utfart och båtdriften bar sig ej längre, oaktat ett årligt
statsanslag på 1 000 kr. Ett skede i bygdens historia var till ända.
Under några år ombesörjde så Per Jonsson med sin Ford posttrafiken mellan Näkten och
Hallen. Och i vida kretsar har han vid brunnsborrningarna varit en ofta anlitad slagruteman.
Per Jonsson dog 87 år gammal 1955. In i livets höst var han pigg och rörlig och deltog i gårdens sysslor både i stall och ladugård och på åker och äng. Gården överlät han på en son och
sonhustru som, liksom många andra inom bygden, funnit sitt levebröd på annan ort. Fastän
ena ögat opererats bort för många år tillbaka, synen på det andra nedsatt och hörseln dålig,
hade han sitt friska mod och gosselynne kvar in i det sista. Gården med sina vita och röda
hus lyser ännu vackert uppe på backkrönet och gömmer på minnen både ljusa och mörka från
den tid, då där sjöd av liv och rörelse. Nu är de som hägnade och skyddade detta hem borta
och härden har blivit kall - en ödegård bland många andra.
Befälhavare på Trafik:
1877 - 1878
1879 - 1893
1894
1895 - 1902
1903
1904 - 1907
Olof Dillner
J. W. Blomkvist
J. M. Fredriksson
C. O. Söderberg
A. Andersson
P. Svensson, Sundsvall
232
1913 - 1928
Per Jonsson
År 1900 stod det följande uppgifter om henne:
17,31 reg ton
Längd:
Bredd:
Djupgående:
Passagerare:
Ångmaskiner:
20,0 m
4,0 m
1,5 m
95 st
2 x 12 hk
Befälhavare:
O. Söderberg
Ägare:
N.O. Näs, R.W.O.J. Pettersson, O. Söderberg.
Det fanns även en brygga med tillhörande magasin i Månstavik av vilket vi kan läsa brann
upp för den gode Skeppar-Pelle. Platsen ligger alldeles invid E 45:an där korsningen till Oviken ligger.
NÄCKSTA
Man kan säga att det var ungefär lika med Näcksta som med Lillå brygga. Man kan så här i
efterhand tycka att det är märkligt att samma år som Trafik kom i trafik på Näckten så gjorde
även den nybyggda Flora det. Näcksta brygga byggdes 1913. De två båtarna konkurrerade
bl.a. på trafiken mellan Gillhov och Näcksta. Nu blev nog ingen av redarna rika på dessa affärer. På höstarna fraktades mycket hjortron från Gillhov per båt till Näcksta för Gillhovsborna
var duktiga bärplockare. Därefter transporterades hjortronen med häst till Hackås brygga där
en ny båttransport väntade på Storsjön. Hackås brygga i Storsjön var en betydelsefull brygga
för Näcksta och Näckten då man fraktade både folk och fä mellan dessa båda bryggor.
Näcksta var som en terminal då mycket folk och gods från Gillhov resp. Östersund möttes i
Näcksta fvb. till rätt destinationsort. Det magasin som fanns på bryggan revs då trafiken upphörde 1928 och det fraktades en liten bit upp på land där det återuppbyggdes och blev tvättstuga för de närboende.
Sven Karlssons pappa fick agera lots på höstarna när det var dimma och kaptenen på Trafik
inte såg bryggan. Han körde då båten mot Finnön, där stängde han av ångmaskinerna och så
slog Svens pappa med en planka i bryggan och då hörde Pelle var ljudet kom ifrån. Han startade därefter maskinerna och körde in till bryggan. Avståndet rörde sig om 800 – 1 000 meter.
Båten låg kvar vid bryggan över dagen så att folk som kom från Östersund därmed kunde ta
båten söderut. Kockan fick långa dagar då hon fick vänta på återresan och då besökte hon
grannarna.
1928 upphörde Trafik med turerna på Näcksta brygga och med alla turer i övrigt.
Det fanns en bogserbåt som hette Näckten och den var försedd med ångmaskin men den ersattes med en tändkulemotor ca 1948. Maskinist under många år var Knut Sahlin. När Näckten
fick sin tändkula hördes hon vida omkring.
233
Nu, 2010, har Östersund varit nyhetsstoff en längre tid beroende på att man levererat avloppsvatten som dricksvatten till sina konsumenter vilket gjort att i princip alla som druckit av vattnet blivit magsjuka. Hackås med omnejd är ett av samhällena runt Näckten och även Storsjön
som får sitt dricksvatten från Näcksta. Här var man tidigt ute, redan 1950 började man leverera kommunalt dricksvatten från Näcksta och sjön Näckten och i med detta var man pionjärer.
Inte nog med detta, vattnet renas först via en sandbädd och därefter med UV-ljus, något som
Östersund inte är i närheten av i ingången på år 2011. Ändå skryter Östersund med sitt rena
fjällvatten. Jo, jo!
NÄS
Det som gällde för Näcksta och Lillå bryggor var även gällande för Näs brygga, dock med
den skillnaden att här var det närmare till Kårgärde brygga vid Storsjöns strand. Näs kom att
tappa sin betydelsefulla position 1915/16 då Inlandsbanan blev klar. Järnvägen passerar rakt
igenom Hackås och då blev det kortare avstånd mellan Näcksta och järnvägsstationen än mellan Kårgärde och Näs.
ROGSTA
Rogsta brygga finns inte kvar längre. Platsen ligger i stort sett mittemot Vikbäcken som ligger
vid Storjsöns östra sida.
SANDNÄSET
Även runt denna sjö förekom det buföring och getter fraktades bl.a. med Trafik till Sandnäset
på försomrarna. Sandnäset är beläget på sjöns sydöstra del. Sandnäsets brygga har börjat att
renoveras.
SALSÅN
Om Salsån har inte mycket kommit i dagen vad gäller ångbåtstrafik. Salsån ligger mellan
Rogsta och Monäsets udde.
SJÖÄNDAN, NYBODARNA
Ovan nämnda platser ligger i direkt närhet till Gillhov.
TUNVÅGEN
Tunvågen, Dödre och Sjöändan var kända för sina stora kyrkbåtar. Tunvågen ligger på sjöns
östra sida mittemot Rogsta.
NÄLDSJÖN
1886 trafikerade både Gurly och Nälden Näldensjön och 1889 gick Nälden och Gurly i trafik
på Näldsjön. Ej rustad för trafik var Offerdal. Den 7 juli 1888 meddelas att gästgiveriet i
Faxälven flyttats till närheten av Näldens järnvägsstation.
234
LÖVVIKEN
I Lövviken, Näldsjön, var en av aktieägarna till ångaren Nälden beredd att bekosta brygga och
magasinsbyggnad samt väg ned till bryggan. Torsdagen den 20 juli 1894 hade Näldens
ångbåtsbolag extra bolagsstämma angående Löfvikens brygga och dess väg ned till bryggan.
KVARNLÖSA
Lördagen den 15 maj 1886 är ångslupen Gurli såld av ägaren O.P. Berg till några personer i
Nälden. Den kommer att trafikera antingen Nälden- eller Alsensjön. Redan den 22 maj är
Gurly i trafik på Näldensjön och de bryggor som anlöptes var bl.a. Qvarnlösa.
OCKESJÖN, ÄGGFORS
Den 23 september 1880 annonserar ångslupen Öring´s ägare följande: Ångslupen Öring, som
står i förbindelse med Storsjöbåtarna Carl XV och Thomée afgår från Eggfors 2 timmar före
dessa båtars afgång från och samtidigt med deras ankomst till Quittsle.
REVSUNDSSJÖN
REVSUNDSSJÖN
Revsundssjön är en sjö med många vikar och trånga sund. Den har Ammerön och den ön
räknas till en av Sveriges fem största insjööar. Sjöns östra sida från Bräcke upp till Pilgrimstad fick järnvägsförbindelse redan 1879 och det ser man också på att Thomée gick sin sista
tur på Revsundssjön 1879 och i december samma år förflyttades Thomée till Storsjön. Den
persontrafik som uppehölls efter detta år kan man nog med fog säga tillhöra lust- och kyrkturer och som kördes med mindre flytetyg. Alma fortsatte mest med bogseringar och i slutet
av 1890-talet byggdes den fina ångbogseraren Gimån men som sagt, persontrafiken var det
sämre beställt med. Ångsluparna Nor, Tavnäs och Andviken var de mindre båtarna som uppehöll den persontrafik som fanns kvar.
Historien visar att Revsundssjön har trafikerats av totalt 8 stycken ångfartyg. Dessa var hjulångaren Refsund, Alma, Thomée, Gimån, Holm, Nor, Tavnäs och Andviken. När vi tittar på
sjökortet och pratar med de som kört och kör Alma idag så inser man att Resundssjön är en
sjö som kräver sin man/kvinna. Sjön har ett flertal trånga sund men även hårda stenhällar gör
att man måste kunna sin läxa för att köra här. När vi nu nämner Alma som är ett vackert och
välhållet fartyg idag så ser vi att runt sekelskiftet var hennes huvudsakliga arbetsuppgifter
timmerbogsering och att passagerartrafiken var en sidoverksamhet. Alma hade ett systerfartyg
som hette Lars och som trafikerade Holmsjön.
Vi kan redan nu reda ut fartygen Holm och Nor. Det finns de som hävdar att dessa två fartyg
var samma men med ett namnbyte i början på 1900-talet. Så är icke fallet, det rör sig nämligen om två helt olika fartyg men N P Nilsson var kapten på bägge båtarna och även byggare
av Nor 1901. Nor blev sedermera utrustad med en tändkulemotor.
På Revsundssjön tycks konkurrensen ha varit hård 1878 mellan Alma och Thomée. 1877
samsades hjulångaren Refsund och Thomée om turerna men från 1878 blandade sig Alma in i
235
leken. Thomée avgick från Bräckesjöändan till Pilgrimstad kl 06.00 och 14.00. Alma gick
från Bräcke kl 13.00.
Alma gick från Pilgrimstad kl. 08.00. Thomée gick från Pilgrimstad till Bräckesjöändan kl.
10.00 och 17.00. Tre dubbelturer dagligen var onekligen många. På torsdagar gick Thomée
från Bräckesjöändan kl 06.00 för sin tur till Tavnäs och från Tavnäs gick man kl 10.00 till
Pilgrimstad och där avgick man mot Bräcke lö 17.00. Man ser i dokumenten för Thomée´s
ägare att denna trafik var ogörlig.
Tisdagen den 17 oktober 1878 öppnades så järnvägstrafik till Bräcke. Följande annons var
införd: På gifwes i Bräcke en af jernwägingeniörerne arrangerad bal, till hwilken äfwen
Sundswallsbor äro inviterade.
Även järnvägen till Bollnäs blev klar vid den här tidpunkten.
Redan 1879 finns det inga annonser för Alma och Thomée går endast en daglig tur mellan
ovan nämnda orter.
Den 21 maj 1889 var Revsundssjön isfri och flottningen är i full gång. Trafiken på Ströms
Vattudal var redan i gång.
De bryggor som Alma kan besöka idag är: Bräcke, Nor, Stavre, bryggorna vid Revsund,
Björknäsgården och Gällö.
AMMER
Det finns inga belägg för att det ska ha funnits en ångbåtsbrygga vid Ammer. Ca 300 meter
söder om färjeläget vid Ammer fanns det en slip. Denna slip var troligen en slip för underhållsarbete av Refsunds Ångbåts Aktiebolags båt, dvs. Thomée. Slipen tycks emellertid aldrig
ha blivit helt färdig.
BACKNORET
Backnoret är en mycket trång passage, se kartan. Det fanns även en brygga här.
BJÖRKNÄSGÅRDEN
Här vid den fina restaurangen och konferensgården låg flottningsföreningens kontor. Idag gör
Alma turer i samarbete med Björknäsgårdens ägare. Platsen ligger söder om Stavre och där
restaurangen ligger idag var i forna dagar flottningsföreningens huvudkontor. En mycket trivsam plats.
Denna brygga är den enda brygga som är i stort idenstisk som vid byggnationen på 1800-talet.
BOMPLAN
Denna plats var en mycket välbesökt plats för Alma runt sekelskiftet enligt dagböckerna. Man
vedade, dvs. bunkrade, ofta här samt både lämnade och hämtade timmerbommar. Det fanns
flera Bomplan och det var uppläggningsplatser för såväl ved som timmerbommar för bogser-
236
arna. Varje flottningsförening hade följaktligen sin Bomplan. Märkligt nog stavade man platsen med stor bokstav.
BRÄCKE
När koppartransporterna från Huså nått Bräcke på 17 & 1800-talet, via rodd, segel och landsväg, närmast från Pilgrimstad, var man halvvägs till Sundsvall. Landvägen Bräcke – Sundsvall var tolv mil lång och den delades upp i tre etapper, Bräcke – Borgsjö, Borgsjö – Stöde
och Stöde – Sundsvall. Sträckan mot Borgsjö gick genom den stora oländiga Jämtskogen som
förutom att den var i bedrövligt skick också var tillhåll för rövare och banditer.
Under koppartiden i Huså står följande att läsa:
Roddarna, som i Lund skaffat skjutsbönder och åtföljt dessa till Pilgrimsta, fingo nu åter sätta
sig vid årorna och befordra kopparen över den 4 mil långa Refsundssjön till Bräcke vid sjöns
södra ände i brukets båtar. Över uppslagsboden härstädes hade gästgivaren i Bräcke uppsikt.
I Bräcke, som låg ungefär halvvägs på sträckan Semlan – Sundsvall, möttes kopparbåtarna
från Pilgrimsta och spannmålsfororna från Sundsvall, och omlastning ägde rum; den av forbönderna uppfraktade säden togs om hand av roddarna i kopparverkets egna säckar.
Gästgivaren i Bräcke skulle även tinga forbönderna för den fortsatta färden, 12 mil till havet
och Sundsvall.
Från Sundsvall hade forbönderna med sig varor som nu lastades om till kopparbåtarna, ty det
behövdes mycket förnödenheter uppe vid Huså gruva, spannmål och allehanda förnödenheter.
På alla omlastningsplatser hade Huså bruk stora magasin. På varje lass lastade man vid nedresan ca 250 kg koppar och på tillbakaresan 2½ tunnor spannmål eller motsvarande vikt av andra varor. År 1830 uppgick transportkostnaden för hela sträckan Huså – Sundsvall till 6 riksdaler 42 skilling 8 runstycken för varje skeppspund, 170 kg, koppar victualievikt. De stora magasinen i Sundsvall låg vid Selångeråns utlopp och de blev illa åtgångna av den stora brand
som drabbade Sundsvall 1803.
1864 vet man att hjulångaren Refsund gick mellan Bräcke och Pilgrimstad, den ingick nämligen i Jemtlands kommunikationsbolag.
Man ville ha syn på bryggorna i Bräcke och Pilgrimstad för att kunna bestämma vilken avgift
man skulle kunna ta ut av de båtar som låg vid dessa bryggor som inte tillhörde Refsunds
Ångbåts Aktiebolag och som gällde deras båtar, Thomée och Refsund. Detta ville man efter
1875 för det var som bekant första året Thomée gick på Resvsundssjön och det var samma år
som man köpte hjulångaren Refsund. Fram till 1878 gick de bägge fartygen i samtidig trafik.
Däremot kan man genom att något forska i hävdens blad fastställa dag och datum för min
största sensation under barnaåren, nämligen kung Oscars (den II) resa genom Jämtland till
kröningen i Trondhjem - den sista kröningsresan som unionens historia fick att omtala.
Kungen med följe hade gjort resan sjöledes från Bräcke och vid Pilgrimstad stodo vagnarna
och väntade. Det var denna landstigning från Refsund och uppstigning i vagnarna som vi, ortens befolkning, traskat fram till gästgivaregården för att beskåda.
I Sveriges Kommunikationers profnummer 2/4 1867 kan man läsa följande detaljerade upplysningar om båttrafiken i Jämtland:
237
”178. Resetur för Jemtland Kommunikations Aktie-Bolags Ångbåtar Bräcke - Pelegrimstad 3
½ mil sjöväg. Ångbåten Refsund afgår intill den - hvarje söknedag från Bräcke kl 6 f m till
Pelegrimstad samt från Pelegrimstad kl 12 midd. till Bräcke. Från Pelegrimstad till Storviken
är det 2 mil landväg. Till och med den - å linien: Storviken - Östersund - Qvittsle 5 mil.
Nedan följer en turlista i Jemtlands Kommunikationsled från 1860-talet:
Ångbåten Odin afgår:
från
Storviken Månd. Tisd. Thorsd. och Fred. kl 1.30 em till Östersund.
från
Östersund Måndagar kl 9 f.m., Tisd. Thorsd. och Fred. kl 12 midd.
Storviken.
från
Östersund Månd. och Fred. kl. 3 e.m. och Onsd. 12 midd. till Qvittsle. Fred. anlöpes Sunne brygga.
från
Berg Onsd. och Fred. kl 6 f.m. till Östersund, anlöpande Sunne.
Bonäset - Sundet (4½ mil sjöväg). Ångbåten Thor afgår:
från
Bonäset T., Th. och L. kl 9 f.m. till Sundet.
från
Sundet M., O. och F. kl 10 f.m. till Bonäset.
Anjehem - Melen. Ångbåten Frey afgår:
från
Anjehem T., Th. ocj´h L. kl 1.30 e.m. till Melen.
från
Melen M., O. F. kl 7 f.m. till Anjehem.
Från Melen till Sundet är 2 ½ mil sjö- och landsväg.
Idag, 2010, har Bräcke en nybyggd brygga.
Både Thomée och hjulångaren Refsund avgick alla söcknedagar 1877 från Bräckesjöändan till
Pilgrimstad. Detta var sista året som Refsund gick i trafik, 1878 nämns hon inte alls i annonserna.
I september 1878 ville SJ ha in priser på virke för byggandet av järnvägen mellan Pilgrimstad
och Östersund. Det rörde sig om stora kvantiteter och de hade hårda krav på den skog som
skulle huggas. Det fick inte ske mellan april och hösten.
Den 1 oktober 1878 annonserade SJ att man öppnar trafik mellan Torpshammar och Bräcke.
Den 22 oktober samma år erbjuder redaren för Thomée att man har förbindelse med bantågen
som går mellan Bräcke och Sundsvall.
238
BYGGET
Platsen med detta namn, Bygget, är beläget alldeles norr om Revsundssjöns utlopp till Gimån.
Under flottningens tid var det en livlig verksamhet här. Det fanns slipar, brygga och smedja
här. Dessutom byggde man de träbåtar som användes i flottningen.
DJUPNORET
Djupnoret ligger jämte Backnoret och under flottningstiden så kunde bogserarna mötas här, de
som bogserade körde i ena rännan och den båt som gick uppåt tog den andra rännan.
GRÖNVIKEN
Följande finns att läsa om Grönviken: Min svärmor berättade att när hon var ung så gick Alma på lördag kväll från bla Grönviken till Strömmen för att sedan vända tillbaka och gå samma väg så att de var hemma till mjölkdags på söndagsmorgonen. De hade även dansat ombord på båten.
Det fanns ork i ungdomen då! Grönviken ligger på sjöns västra sida näranog mittemot Stensmyran.
239
GÄLLÖ
En pensionerad järnvägsarbetare har berättat att det under broarna i Gällösundet aldrig förekommit någon egentlig sjöfart. Han minns att en av båtarna, Tavnäs, ibland efter nedmontering av något på däck kunde gå in i timmermagasinet mellan landsvägsbron och järnvägsbron.
Utrymmet mellan broarna i Gällö var ett ända stort timmermagasin mellan nyss nämnda broar. Sågverken i sjön hade var sitt fack och kustbolagens timmer låg tillsammans i ett enda
fack. Kustbolagens virkesbom drogs ner till Gimåns mynning och släpptes så för att vid framkomsten sorteras. Det var en relativt sett bred passage innan järnvägsbron byggdes. Det fanns
både slip för fartygen samt förråd i Gällö.
KOLGÅRDEN
Ungefär 300 meter söder om den plats som Alma ligger i dag i Stavre ligger denna plats. Det
fanns en fabrik för tillverkning av träkol här, därav namnet Kolgården. Timret bogserades dit
och man hade grävt en kanal in till fabriken. Det var mycket timmer som bogserades hit. Någon riktig brygga fanns dock ej. Det färdiga kolet transporterades på järnvägsvagnar till de
fabriker som köpte detta kol. Transporten från fabriken skedde med hästar som drog kolvagnar upp på en specialbyggd brygga vid järnvägen. Den var byggd på höjden så att man kunde
tippa de hästdragna vagnarna direkt i järnvägsvagnarna. Namnet på kolet var passande nog
Skogens kol. Kanalen är igenfylld i dag.
NOR
Bla följande finns nedtecknat om ångslupen Nor.
Nor användes mestadels för ved och grustransporter på Revsundssjön med pråm. Även lust-,
kyrk- och månskensturer till Björnön arrangerades. Det finns ett fotografi föreställande ångbåten Holm bevarat. Denna tros ha gått på Holmsjön och det är inte otroligt att ägaren till Nor,
N P Nilsson, varit ägare till Holm innan Nor kom till och flyttat den till Revsundssjön. Nor
blev senare motoriserad, se nedan.. Av de uppgifter som Gösta Nilsson lämnat både muntligen och med dokument från olika arkiv råder det ingen tvekan om att det rör sig om två helt
olika fartyg. N P Nilsson var Göstas farfar.
Nor var byggd i trä och hon var utrustad med en 7 hk högtrycksmaskin från Mohögs Mekaniska Verkstad. Befälhavare och ägare från 1901 tom minst 1910 var N.P. Nilsson. Nor användes mestadels för ved och grustransporter på Revsundssjön med pråm. Även lust-, kyrkoch månskensturer till Björnön arrangerades.
Det finns ett fotografi föreställande ångbåten Holm bevarat. Denna tros ha gått på Holmsjön
och ägaren till Nor, N P Nilsson, var både ägare och kapten på Holm innan han byggde Nor.
Holm blev alltså flyttad till Revsundssjön i slutet på 1800-talet.
I Thoméebladet nr 1 2004 fanns följande artikel införd:
Hemmansägare Nils Petter Nilsson ägde ångslupen ”Holm” och bedrev passagerartrafik på
Revsundssjön. Det är troligt att hon gått på Holmsjön innan hon kom till Revsundssjön. För
att erhålla registreringsbevis behövde han intyg från trovärdiga personer i hans omgivning.
Här följer några sådana intyg.
240
Afskrift
På begäran af Hemmansägare Nils Petter Nilsson i Nor i Refsunds socken, som ämnar söka
rättighet att föra ångslupen ”Holm” å Refsundssjön, få undertecknade som den 21:a sistlidna
maj, såsom passagerare å nämnda Ångslup följde till Refsunds Kyrka och åter, vilken då fördes av den sökande, lämna det intyg, att han under resan var uppmärksam på maskinen och
om vilken skjötsel han syntes hafva full kännedom, samt att han vid förekommande manöfreringar av båten vidtog de åtgärder som dervid kunde erfordras, samt har full kännedom om
farlederna å nämnda sjö, samt är känd för nykter och ordentlighet få vi härmed intyga.
Refsund den 12 juni 1893.
Henrik Persson i Ammer, Henrik Olsson Stafre
Att afskriften är i likhet med originalets intygas Johan Larsson Östersund och Lars Häljson
Östersund.
Ytterligare ett intyg:
Att Hemmansägaren Nils Petter Nilsson i Nor Refsund, som ämnar söka rättighet att föra
ångslupen ”Holm” å Refsundssjön är full kännare af farlederna i nämnda sjö samt är känd
som nykter och ordentlig få vi härmed på begäran intyga.
Bräcke den 11 juni 1893.
Per Henriksson i Ammer och P. Edling.
Fler intyg:
Att Hemmansägaren N.P. Nilsson i Refsund, hvilken vid denna dag företagen besigtning af
ångslupen ”Holm” å Refsundssjön uppgaf sig vara ägare till ofvannämnda ångslup, under
besigtningsresan af oss förhördes dels angående ångmaskinens skötsel, dels hvad i öfrigt tillhör en befälhafvare å ett dylikt fartyg att hafva kunskap om, hvarvid han af oss på grund af
företedda af trovärdiga personer utfärdade intyg om kännedom om farvattnet m.m. ansågs
äga de betingelser, som erfordras för att såsom befälhafvare föra denna ångslup å ofvannämnda farvatten, intygas härmed.
Pilgrimstad 18 juni 1893.
E. Runeberg
Stadsingenjör
K.O. Sethlund
Maskiningenjör
K. Wedin
Sjökapten
I besiktningspapperen från den 6 september 1916 anges följande om Nor:
Skruvmotorfartyg. Passagerartrafik å Refsundssjön ävensom bogsering av pråmar och dylikt.
Det krävdes en befälhavare och en maskinist, summa summarum 2 mans besättning. Fartyget
skulle även ha 6 tons bottenbarlast.
Provresan pågick i 1½ timme och fartyget stannade från full fram till stopp på 23 sekunder.
Stopplängden uppgick till 3 båtlängder.
241
Maskineriets byggnadsår anges till 1911 och byggnadsverkstaden till Brusaholm och motortypen är en encylindrig råoljemotor. Hästkrafterna uppgår till 15. Oljeåtgången är obekant.
Under rubriken Finnes bottencement inlagd i fartyget? Besvaras med Ja, i botten ända upp till
durk i maskinrummet.
I september 1923 är följande skrivelse instämplat hos fartygsinspektionen:
I skrivelse den 6 dennes har Fartygsinspektionen anhållit om vissa upplysningar angående
motorfartyget ”Nor”; och får jag vördsamt meddela, att ifrågavarande fartyg varken i år eller förra året använts i trafik.
Förra året användes den något för transport av ved med pråm. Besättningen utgjordes då av
N.P. Nilsson med söner.
Bräcke i Revsunds distriktslandsfiskalskontor den 17 juli 1923.
Vid sjövärdighetsbesiktning daterad den 18 juli 1919 hade Nor följande mått:
Längd:
14,93 m
Bredd:
3,53 m
Djupgående: 2,07 m
Det fanns en provisorisk slip i Nor där slupen med samma namn drogs upp vid behov. Vi har
nu mest läst om båten Nor men platsen Nor hade och har en ångbåtsbrygga. Gösta Nilsson
som nämns tidigare i texten åkte med sin fru med Alma 2010 från Nor till Björknäsgården när
de firade sin 60 åriga bröllopsdag, diamantbröllop med andra ord. Familjen Nilssons gård har
funnits i släkten sedan 1500-talet och nu på 2000-talet har en brorson till Gösta övertagit gården. Vi var längre upp i texten inne på Bomplan och Nor hade två Bomplaner. Just där Nor
ligger är det en smal landremsa och Revsundssjön finns på bägge sidor och då hade man en
Bomplan på varje sida om landremsan. Detta sparade många gångtimmar för bogserarna då de
slapp gå runt Ammeröns södra udde då de antingen skulle hämta eller lämna timmerbommar.
PILGRIMSTAD
På 1700- och 1800-talet roddes kopparen från Pilgrimstad till Bräcke, en sträcka på drygt 4
mil. Ovan nämnda koppar hade brutits vi Huså gruva och 1751 studerade som man sade, utfartsvägarna från kopparverket till Sundsvall via Lund – Pilgrimstad – Bräcke – Jämtskogen.
1830 föreslog inspektoren vid Huså bruk att man borde anställa en torpare i Pilgrimstad för att
förhindra de under roddarnas bortovaro förekommande inbrotten.
När ångaren Framåt skulle byggas fraktades fartyget i bitar till Sundsvall och därifrån fraktades delarna till Östersund med häst och slädar. Följande episod inträffade:
Ovanpå ångdomen byggdes en kommandostol där skjutsbasen Enkvist från Sundsvall tronade
och från denna sin upphöjda plats skulle reda och ordning bland dragare och manskap, samt
sjunga ut om samsa tag. Hurudan ordning detta skulle bli kan lättare tänkas än beskrivas, ty
till minnena från denna tid får även läggas, den inrotade vanan att å färdvägen oftast medföra brännvin som balsam för det tungsamma slitet och släpet. Missöden under transporten
242
av pannan var ju att förutse, då till allt annat även vägen var av mindre prima slag. Tvenne
hästar ihjälkördes och vid stranden av Revsundssjön bar det ikull med hela härligheten, förvållande stora obehag och besvär för de efter vägen i stor mängd befintliga forbönderna.
Trafikleden i Revsundssjön var djupast på västra sidan om Ammerön. Endast mindre
fraktbåtar kunde gå genom Skåknoret vid norra änden av Ammerön.
På jämtländska tvärbanan
Klockan 8 på kvällen den 28 april 1878 anlände jag och mina sex kamrater till Stockholm och
tre timmar senare stego vi ombord på ångbåten Oscar II med Sundsvall som destinationsort.
Det blev en härlig sjöresa. Vädret var gudomligt vackert, ty våren var ovanligt tidig det året.
Efter ett dygns resa voro vi framme i den norrländska metropolen där vi stannade till påföljande dag och följde då tåget till Bräcke och fortsatte därifrån över Revsundssjön med den
lilla ångbåten Thomée till Pilgrimstad. Där såg jag och avsmakade för första gången det
norrländska tunnbrödet. När vi skulle äta, blev jag en smula förvånad över att man lagt upp
en hög grova handdukar på matbordet, men vid närmare undersökning visade sig handdukarna vara tunnbrödskakor.
REVSUND
Revsunds kyrka & Revsundslogen
Revsund har haft brygga sedan åtminstone 1800-talets mitt. Den första ångbåten som var en
hjulångare bar dessutom namnet Refsund och hon kom i trafik i början på 1860-talet. Tittar vi
runt bygden omkring Revsund så finner vi att det rör sig om totalt tre bryggor som har kunnat
ta emot ångbåtar. Från väster till öster heter de Revsundslogen, bryggan vid Revsunds kyrka
och längst mot öster hittar vi Rophällan. Runt dessa bryggor är det ganska grunt. Rophällan
reparerades 1914.
En sagesman, Karl Axel Karlsson i Anviken, född den 28 maj 1865, berättade under sin
levnad för tidningen Östersunds-Postens utsände i en artikel införd den 1 juni 1948 följande:
”På 1870-talet trafikerades Revsundssjön av ångfartygen Refsund och Thomée som gingo i
daglig trafik mellan Pilgrimstad och Bräcke. I Revsundsnoret måste emellanåt muddras för
Thomée, som gick djupast, men från sin skoltid vid Revsunds skola minns han huru Thomée
ibland ändå körde på grund i sundet därutanför. Då signalerade kaptenen med ångvisslan,
och skolläraren, som på den tiden hette Johan Näslund och var lärare vid kyrkskolan från
1865 i 30 år, tog alla skolpojkarna med sig ut, och med linor och trossar hjälpte de från
stranden till att dra fartyget loss, medan maskinen arbetade back, och i regel lyckades arbetet”.
I Länstidningen torsdagen den 1 juni 2006 var följande artikel införd:
Till båtnad för både Revsundssjöns stolta ångare Alma, med hemmahamn i Stavre, och Revsundsbygden invigs nu på måndag en ny brygga i Revsund, söder om Gällö. Bryggan ligger i
anslutning till det numera etablerade nöjestemplet Revsundslogen och är så finurligt konstruerad att den även skall kunna fungera som utescen. Scenbelysning är redan förberedd från
stranden och tanken är att man ute på en upphöjd del av bryggan skall kunna spela både musik och teater.
243
Tänk Dig själv; en scen ute i vattnet med vacker musik en lugn, månljus sommarkväll, säger
bryggans med ens synnerligen lyriske tillskyndare och snickare, Göran Olsson, Herrevadsströmmen. En Almatripp enkel resa från Stavre, med en rundning söder om Ammerön, tar
runt 3,5 timmar och invigningsturen på måndag uppges vara fullbokad. Under den kommunförtecknade invigningen uppträder sånggruppen Bara Vi och visas en replik av det beryktade
32-taggiga Revsundshornet av konservator Torbjörn Forsberg. Hornet var 1955 Europas
största kända älghorn.
Bräcke kommun har bidragit med 20 000 kronor till bryggbygget, som totalt belöper sig till
drygt 30 000 kronor. Revsundslogen ägs av Revsunds byalag och Göran Olsson berättar att
arrangemangskontot för logen för närvarande visar ett plusresultat. Det har gått överraskande bra.
Även Revsundssjön har drabbats av svåra drunkningsolyckor. Den 4/6 1780 drunknade 15
människor, de flesta hemmahörande i Mälgåsen. Den kyrkbåt de färdades i tillhörde Mälgåsen. Olyckan inträffade på återresan från kyrkan i Revsund. Männen i båten var fulla, vädret
hårt och när man gick iland för att vila vid Näbbsand passade kvinnorna på att fly från sitt
sällskap. Några upphanns emellertid och förpassades tillbaka till båten. Färden fortsatte så och
komna utanför Fläckberget hände olyckan. Till detta drama fanns en åskådare, det var en vallflicka vid namn Annika Mickelsdotter som vallade boskap på nämnda berg.
Att Grimnäsfjärden var ett utsatt ställe för sjöfarande det visste man men olyckan med kyrkbåten blev säkert den väckarklocka som påskyndade byggandet av kanalen från Havstuviken
och till inloppet mot Skåknoret. Vilka båtar som trafikerade kanalen och hur många är svårt
att säga, men det är väl logiskt att anta att alla båtar från Revsund och norrut, till Mälgsand
och söderut använde sig av kanalen. Någon ångbåtstrafik genom kanalen har aldrig förekommit ty till detta var den för liten.
När Thomée började med sin trafik på Revsundssjön så var hon för stor för att kunna passera
bron vid Revsunds kyrka. Man fick då bygga om bron till en sk rullbro och det var landstingsmannen Henrik Persson i Ammer som åtog sig att göra detta innan det blev öppet vatten 1875.
RIND
Rind ligger på Ammeröns västra sida och trafiken på denna brygga var inte så stor.
ROPHÄLLAN
Se Revsund.
SJÖÄNDAN
Sjöändan ligger på sjöns sydligaste punkt och det var hit folket kom först då de var på väg
norrut mot Östersund. Sjöändan är belägen söder om Bräcke. Torsdagen den 24 mars 1881
hade Refsunds Ångbåts AB extra bolagsstämma huruvida man skulle ingå i en seglationsförening med trenne andra bolag på Storsjön samt om man skulle sälja bryggan och magasinet i
Sjöändan i Bräcke.
244
SKÅKNORET
Skåknoret är ett synnerligen smal sund med ett djupgående som knappt gör att ångfartygen
kunde passera. Platsen ligger väster om Gällö men öster om Revsund.
STAVRE
Stavre är idag, 2010, hemmahamn för Alma. Bryggan ligger alldeles vid färjeläget och ångbåtsbryggan och dess omgivning är mycket trevlig.
Ca 500 meter söder om Alma´s nuvarande brygga låg den slip där hon en gång byggdes, alldeles mittemot Skönviks bolags kontor.
Vi ser den enda nu kända bilden på hjulångaren Refsund på föregående sida.
STÅNGSUNDET
Vid detta sund ligger det en mycket stor stenhäll som gör att man måste vara oerhört försiktig
då man passerar.
STENSMYRAN
Stensmyran ligger alldeles norr om Bräcke och i stort sett mittemot Ammeröns allra sydligaste spets. Här fanns det en brygga för ångbåtar.
TAVNÄS/SUNDSJÖ
Refsunds Ångbåts Aktiebolag planerade i februari 1876 att utsträcka trafiken med Thomée till
Sundsjö och därmed skulle man tvingas att anbringa en rörlig del på Gällöbron. Till att utföra
detta arbete utsågs Henric Persson i Ammer. Samtidigt ville man ha syn på bryggorna i Bräcke och Pilgrimstad för att kunna bestämma vilken avgift man skulle kunna ta ut av de båtar
som låg vid dessa bryggor som inte tillhörde Bolaget. Man ville även ha ett vitesförbud mot
de som lade ut timmerbommar och därmed hindrade ångbåtstrafiken. Här kan nog en språkförbistring uppstå. Socknen heter Sundsjö men viken heter Tavnäsviken och sjön heter Tavnässjön.
1877 gick Thomée från Bräckesjöändan till Tafnäs onsdagar och lördagar på sin uppåtgående
tur. 1879 gick ej Thomée Tafnästuren och därmed var det för alltid slut med trafik med passagerarångfartyg till Tafnäs.
1891 byggdes det ett ångsågverk i Tavnäs.
Som ni läsare redan har förstått och anat så fanns det ett sågverk i Tavnäs.
245
246
SLIPAR
AMMER
Det finns de som påstår att Thomée skulle ha byggts här men kapten Anders Dedering anger
en plats i Bräcke och detta skriver han ned 1911. Under orten Ammer finns slipen också beskriven.
BRÄCKE
De som tvistar om var Thomée byggdes, i Bräcke eller i Ammer, godtar nog inte att Thomée
byggdes i Bräcke. Nu finns det dock goda argument för att Bräcke är fartygets byggplats. Då
måste det ha funnits åtminstone en enklare typ av slip här.
BYGGET
Som det står i texten under platsen Bygget så var det platsen för flottningsföreningen. Här
fanns det allt som behövdes för att underhålla fartygen: slip, smedja, verkstad samt snickeri
där man bla byggde träbåtar för eget bruk.
NOR´S SLIP
I Nor byggdes en provisorisk slip för fartyget Nor för att fartygsinspektionen skulle kunna
besiktiga henne 1916. Den slipen blev troligen kortlivad.
STAVRE
Ca 500 meter söder om Alma´s nuvarande brygga låg den slip där hon en gång byggdes, alldeles mittemot Skönviks bolags kontor. Alma har sin nuvarande slip i direkt anknytning till
sin brygga.
Bryggkarta Revsundssjön med nummer och namn.
1
Sjöändan
2
Bräcke
3
Stensmyran
4
Björknäsgården
5
Bygget
6
Alma´s byggnadsslip
7
Stavre, Alma´s hemmahamn
8
Den omtvistade slipen på Ammerön
9
Nor, brygga och slip
247
10
Gällö
11
Tegelbruket
12
Tavnäs
13
Skåknoret
14
Rophällan
15
Revsunds kyrka
16
Revsundslogen
17
Anviken
18
Pilgrimstad
19
Björnön
20
Sandnäset
21
Backnorsbryggan
22
Rind
23
Stångsundet
24
Grönviken
248
249
STRÖMS VATTUDAL
Jag riktar i detta vattensystem ett stort tack till Birger Edelswärd som hjälpt mig oerhört
mycket i mitt arbete runt stränderna i Ströms Vattudal.
Redan för flera tusen år sedan förekom bysamlingar runt Vattudalen. Många fynd har gjorts
från såväl stenåldern som vikingatiden. Sjöleden utgjorde en naturlig vandrings- och vattenväg från Bottenviken via Ångermanälven och Faxälven upp till de norska sjöarna Limingen
och Tunsjön. Där bröts vattenleden av den norska fjällryggen och där övergick den till Namsälven och Trondheimsfjorden och vidare ut till Atlanten. Kung Karl X anställde i mitten av
1600-talet folk som undersökte farleden från Bottenviken till norska kusten. Detta arbete utfördes så grundligt att till och med slussantalet beräknades i de strömmar som ej tillät båttrafik. Dessa beräkningar föll i glömska men de återupptogs av senare kungar. 1917 var åter
slussbyggandet aktuellt, nu vid edena vid dels Bågede som Gäddede. Tyvärr blev det inget av
med dessa planer. Karl X ska ha sagt följande om Ströms Vattudal ”Det är den vackraste däld
i Riket”.
Faxälven är ett långt vattendrag och i Jämtland kan man säga att systemet börjar med Kvarnbergsvattnet som sin tur rinner ned i Hetögeln och den i sin tur mynnar ut i Ströms Vattudal.
Det är dessa vattendrags ångbåtsbryggor som återges i detta material. Se även under Hetögeln
och Kvarnbergsvattnet.
Ångbåtstrafiken på Vattudalen öppnades på midsommardagen år 1870 då ångaren Ströms
Vattudal gjorde sin första resa under befäl av kaptenen A. G. Rosberg. Först år 1885 fick den
konkurrens av ångaren Virgo som då kom i trafik. Således kom inte bryggbyggandet igång
förrän vid den här tidpunkten, 1870 – 1880-talet. Ströms Vattudal är ett stort, långt och relativt smalt sjösystem. Sjön är Sveriges 12:e största sjö. Sjön börjar vid Hallviken på den södra
delen men det är ett smalt och svårpasserat sund norr om Hallviken. Längre norrut ligger
Ulriksfors och man räknar med att därifrån är det öppet vatten i nio mil till Bågede. I Ströms
Vattudal har antalet ångdrivna fartyg uppgått till 11 stycken, då ingår även timmerbogserarna.
De mest kända fartygen var Virgo och Svaningen. I dag, 2010, finns bara Svaningen kvar och
hon ligger på slip där hon tyvärr havererade då de skulle dra upp henne. Detta är synd ty fartyget ifråga är i mycket gott skick om man ser till inredningen. Bogseraren Edsele ligger däremot som vrak vid stranden i Vedjeön.
ÖP skriver den 4 juni 1887 att Ströms vattendrag med Flåsjön trafikeras numera af ej mindre
än åtta ångbåtar.
1889 gick ångarna Ströms Vattudal, Svaningen och Virgo i trafik på Ströms Vattudal. Ej i
passagerartrafik gick Graningen. Ej rustad för trafik var Viking. Detta år, 1889, annonserar
Postverket om att man söker en person som vill ta på sig postgången runt Vattudalen.
Personen i fråga skall vara nykter och ansvarsfull. Återigen ser vi att spriten var vanlig bland
männen.
1899 annonseras om att Virgo och Ströms Vattudal går alternerande turer mellan Strömsund
och Bågede. I samma annons kan man läsa att Turisten går mellan Bågede och Gäddede.
Sommaren 1890 utbröt ett ölkrig i Strömsund, en incident som kom att dra ut på tiden. Östersunds ångbryggeri var en av parterna, ett bryggeri som ansåg sig vara förfördelad.
250
Runt sekelskiftet fanns det ångbåtstrafik från Strömsund och hela vägen upp till Skogen i
Norge. På själva Ströms Vattudal trafikerade fartygen Ströms Vattudal, Svaningen och Virgo.
På Hetögeln gick ångsluparna Frostviken och Turisten, dock endast något år samtidigt. Detta
är åren före 1902 då den nya Turisten kom i trafik.
Redan i början på 1900-talet insåg man turismens värde och de båda fartygen Virgo och den
nya och större Turisten hade goda restaurationer. I Strömsund, Bågede och Gäddede hade
hotell byggts för att kunna tillfredsställa gästerna.
T. Hammarström skrev ned följande rader om Ströms Vattudal 1911:
Förestående anteckningar visa att det stora 16 mil långa farvattnet, Ströms Vattudal, äger
åtta ångbåtar och 2:ne motorbåtar som alla syssla med för sjöfarten behöfliga arbeten. Äfven inom denna landsända af provinsen skulle så tidigt som år 1870 visa sig behofvet af ångbåtstrafik. Närmaste upphofvet till sådan trafik å Ströms Vattudal torde vara Herr Patron P.
Holm i Jonsgård, Strömsund, som på denna tid var Kronolänsman i Ström och Frostvikens
socknar och som på sina långa 12-mila färder efter vattendraget fick pröfva på hvad den enkla roddbåten som kommunikationsmedel betraktad, ville säga, då vind och oväder var rådande.
Hos Patron Holm, en i allo energisk man, mognade alltmera beslutet om att anskaffa en ångbåt till farvattnet. Realiserandet af denna sin tanke var mycket svårt, ty ortens befolkning ansåg att då de redt sig förut, borde de allt framgent kunna göra detsamma. Med år 1870 hade
dock farvattnet sin första ångbåt, anskaffad genom bildandet af ett lottbolag, deri dock Holm
torde fått släppa till de mästa pengarna själf. På så sätt kom Ångaren Ströms Vattudal till
stånd.
Vid samma tid kom det fart i spekulationerna på skogskontrakt och afverkningsrättigheter
med ty åtföljande timmerafverkningar efter den 15 mil långa Vattudalen mot norska gränsen,
och dess flera mil långa bivatten och tillflöden. Följden blef att proviant och annat skulle
forslas opp till skogarne på hösten och timmermassorna med vårfloden frambogseras efter
vattendraget, hvarför arbete ej kom att tryta för den nyanskaffade ångaren.
Elfva år sednare eller år 1881 ansågs behofvet af ännu en ångbåt för timrets framforslande,
och så kom Ång. Svaningen. Ehuru farvattnet nu befors af tvenne ångbåtar blef dock persontrafiken åsidosatt, men äfven detta behof upphjälptes med att år 1885 anskaffa ångaren Virgo. Persontrafiken visade sig dock ej så stor att enbart inkomst af denna kunde underhålla
och amortera en ångbåt, utan måste äfven Virgo upptaga Timmerbogseringarne som hufvudnäring.
Så pågick trafiken till år 1892 då ordnade förhållanden inträdde och trenne passagerarturer i
veckan emellan Strömsund och Bågede började uppehållas. Behofvet af ångbåtstrafik har sedan, ehuruväl flera ångbåtar anskaffats, oupphörligt ökats, ty alla hafva nu fullt upp av arbete, och Kapten Lunds utsago är, att trafiken å Ströms Vattudal har hittills haft ett glänsande
uppsving. De sistförflutna femton åren hafva ångarne Virgo och Ströms Vattudal ombestyrt
persontrafiken förenade i samsegling. Trafikförhållandena voro för små för att tåla en osund
konkurens och har denna samsegling visat sig mycket nyttig, inte bara i ekonomiskt
hänseende utan äfven i arbetets utförande, samt dessutom grundat ett godt kamratskap bland
yrkets utöfvare.
251
Den farled de tvenne samseglande ångbåtarne haft att trafikera är åtta mil lång och finnas 13
ångbåtsbryggor att anlöpa. Genom försäljning af ångarne Ströms Vattudal och Svaningen till
Ångermanelfvens flottningsförening som inträffat med 1911 års början, och hvilka skola använda båtarne uteslutande för timmerbogseringar torde den samsegling som hittills rådt, upphöra och Ångaren Virgo fortsätta med persontrafiken ensam å farvattnet.
Beträffande trafikförhållandena å traden Bågede – Gäddede der ångaren Turisten ensam
sysslar, hafva, som affär betraktad, ännu ej visat sig synnerligen vinstgifvande, beroende på
att persontrafiken är liten, men torde äfven denna led af farvattnet äga berättigande till förhoppning om ökning med tursistledens förbättrande genom större kommunikationer.
Fram till sekelskiftet var de flesta vägarna i detta område synnerligen dåliga. Två viktiga årtal
för Strömsunds del är dels 1912 då inlandsbanan blev klar till Ulriksfors och dels 1913 då det
drogs ett stickspår till Strömsund. Ångbåtarnas godsmängd ökade med 40 % och persontrafiken ökades också betydligt.
Man ser att utvecklingen var ganska lika den som var på Storsjön. Fram tom 1930 gick faktiskt rederiet för Virgo med vinst men 1931 kom det första förluståret och sedan gick det fort
utför, 1936 är det definitivt slut med Virgo´s epok.
L. Johansson skriver i ”Frostviken 200 år följande: Få trafikföretag i vårt land torde för sina
respektive bygder ha spelat en så stor roll som ångbåtslinjen Strömsund – Bågede – Gäddede,
en sträcka på ungefär 11 mil. I 30 års tid ombesörjde ångbåtarna här all sommartrafiken och
kånkade på hösten upp storparten av alla de varor, som under vintern behövdes efter de olika
sjöarna. I den mån som landsvägar kommo till upphörde den regelbundna ångbåtstrafiken efter de olika sjöarna. För turismen har detta inneburit en mycket stor förlust. Från nyttosynpunkt åter har övergången från sjö- och landsvägstrafik varit av rent revolutionerande
betydelse.
Följande nedtecknades:
I med att lansdvägen Strömsund – Alanäset blev färdig, insatte Kungl. Postverket år 1926 regelbunden diligenstrafik å sträckan Strömsund – Gäddede som sedermera utökades till Jormvattnet. Genom detta berövades ångbåtstrafiken å Ströms Vattudal så gott som all persontrafik till de övre orterna, vilket förut varit det ekonomiskt bärande för bolaget (Virgo) men som
nu i huvudsak kommit postverket till godo. Med den återstående ringa trafiken å sträckan
Strömsund – Svaningen med mellanliggande byar, en sträcka av 6 mil, kan inkomsterna ej
täcka utgifterna under längre tid än 2 – 3 månader av seglationstiden, under vilken tid man
har att påräkna ett tillskott genom turisttrafiken. Återstående del av seglationstiden går i regel med förlust.
Fartygens viktigaste uppdrag på detta såväl som på flera sjöar i Jämtland var bogsering, varufrakt, passagerartrafik och i viss mån postbefordran. Virgo gick till 1936 och därmed kan man
säga att bryggorna kom att tappa sin roll efter detta årtal. Bogserbåtarna gick i trafik ytterligare några tiotalet år, närmare bestämt till mitten av 1960-talet. Dessa båtars ångmaskiner blev
med tiden utbytta mot dieselmotorer. Timmerbogseringen höll på hela somrarna och in på
hösten i detta vattendrag då sjön flyter sakta ned mot Ulriksfors. Vattennivån är också relativt
konstant inom de gränser som är uppsatta. Man kan säga att det förekom tre trader för
ångbåtstrafiken i detta sjösystem, nämligen:
Strömsund – Bågede – Strömsund
252
Bågede – Gäddede – Bågede
Gäddede – Skogen (Norge) – Gäddede
En fjärde mindre trad var den som kördes norr om Gäddede ovanför Junsterforsen utmed
Kycklingvattnet och Jormvattnet.
Vägarna runt Vattudalen är onekligen krokiga och man har inte undvikit vare sig dalar eller
krön. Befolkningen ville att vägarna skulle dras på ett annorlunda sätt men se det vägrade dåvarande lantmätaren att göra. Han visste minsann vad som var bäst.
ALLVIKEN
Allviken skall ej förväxlas med Hallviken. Hallviken ligger i Vattudalens sydligaste del medan Allviken ligger öster om Bonäset på den norra sidan vilket rör sig om några mils skillnad.
Bryggan i Allviken användes av Allvattnets befolkning som skulle med båten till Strömsund.
1899 anlöptes Allviken om det signalerades från bryggan.
BJEKKERHORNSNÄSET
Bjekkerhornsnäset hade en flottningsbrygga. Platsen ligger alldeles norr om Vedjeön och
Bjekker är jämtländska för Bagge, dvs. pappa får. Formen på näset i fråga får vi gissa oss till!
BONÄSET
1758 rodde en man från Öhn uppför Ströms Vattudal och då han kom till vad som kom att få
namnet Bonäset, såg han en fin backe på Vattudalens västra strand. Där byggde han upp sin
gård och därmed kan man säga att Bonäsets by var grundad. 1958 firade byborna byns 200års jubileum och en ståtlig minnessten avtäcktes i samband med högtidligheten.
I Bonäset bodde det en gång i tiden ca 50 personer och man hade en egen brygga som hade
blivit byggd 1890. Den bryggan förföll och en dag var den kaputt. Nu kom några personer på
att man skulle återuppbygga bryggan igen och tack och lov fanns det flera personer som
minns hur den såg ut från början. Man byggde den nya bryggan och idag, 2010, är den mycket
fin och den sköts om väl. Naturligtvis fanns det ett tegelbruk vid Bonäset och fartyget Viking
som var utrustad med en tändkulemotor fraktade tegel från detta bruk. 1883 – 1884 flyttade
det hit en familj men de hade ingen bostad så de fick bo under bar himmel i något som närmast kan liknas vid jordhålor under den tiden det tog för mannen i familjen att bygga ett hus
så att familjen åtminstone fick tak över huvudet. Det är svårt att tänka sig idag men det är inte
så länge sådana villkor gällde för vanligt folk i Sverige. Mycket kan hända på 100 år.
Denna industri startades omkring 1883 av den familj som nämns ovan och som ursprungligen
kom ifrån Strand. De bosatte sig en bit utanför byn på en plats som heter Sjövik eller Bråka.
Denne man hette Henrik Persson och han startade ett tegelbruk nere vid sjön. I kyrkboken har
han titeln tegelbruksarrendator. Marken arrenderades av Sven Svensson Lövenring. Det finns
fortfarande två tegelhögar minnande om forna tider då både tegelbruk och lastkaj fanns.
253
Här ser vi den välskötta bryggan i Bonäset sommaren 2010. Foto: Stefan Jönsson
Henrik, som senare tog sig namnet Svedberg, var den man som nämnts tidigare i texten som
bodde i en jordkula till dess han hade byggt det första huset i Bråken. Namnet Bråken
kommer av tegelbruk. Barnen fick tidigt hjälpa till i arbetet med att slå tegel som sedan skulle
brännas. Lämplig lera till teglet fanns på platsen. Redan vid fyra års ålder skulle ett barn
kunna orka bära en tegelsten. 1923 övertog sonen Mattias bruket och han drev det fram till
1933 då bruket lades ned och Mattias med familj flyttade till Klövsand. Brodern Henrik
flyttade då tillbaka och övertog gården. Tegelbruket återuppstod igen åren 1945-46 men det
byggdes då upp på den övre höjden som ligger ovanför det gamla bruket. Man transporterade
då leran från sjökanten upp till bruket med järnväg och en vagn som drogs med elmotor, byn
hade nämligen fått elström.
ÖP skrev den 21 juni 1946:
Färjan i Strömsund – d.v.s. inte den ordinarie utan den som man har stående som reserv och
som tidigare gått i hammerdalssundet – gick i natt till botten i Ströms vattudal. Man hade
tänkt använda färjan för transport av virke från Näsvikens ångsåg till det blivande tegelbruket i Bonäset och lät för den skull på torsdagskvällen lasta färjan med virke. Under natten
gick emellertid färjan till botten, då den var för tungt lastad. Det inträffade ger ånyo anledning till förhoppningen att strömsborna skola få någon annan lösning på sitt överfartsproblem än genom färjor.
254
Affärerna gick nog inte så bra för 1948 var det definitivt slut med tegelbruket. Under timmerflottningens era gjordes det timmervältor ute på isen invid bryggan. Det var ofta Dragan som
bogserade timret men även Virgo drog timmer vid något enstaka tillfälle.
Virgo hade slutat sin trafik 1936 och åren 1947-48 låg hon vid Bonäset. Bonäset fick farbar
väg 1936 och 2010 har byn 6 bofasta invånare. Om man står på bryggan och tittar åt vänster,
norrut, ser man Äspnäsets brygga.
Nämnas kan att det har funnits, hör och häpna, 960 timmeravlägg ned mot Ströms Vattudal
och nr 1 på den kartan var hos Edelswärd i Bonäset. Åter till begynnelsen av byns födelse.
Denna gård som byggdes heter i dag ”Noli-gåln”. Den äldsta stugan har höga trösklar som
minner om den tid då man hade ett tjockt lager med halm på golvet i stället för undergolv,
trossbotten som vi säger idag. Härifrån växte nu så småningom gårdarna ut och blev byn Bonäset. Namnet kommer troligen från den tiden Äspnäsborna hade sina fäbodar här. Fäbodar
heter ”buan” på vår dialekt, alltså Bunäse, utan t, blev Bonäset.
Välkommen till Bonäset! Foto: Stefan Jönsson 2010.
BREDGÅRD
1885 arrenderar Hans Ersson ut mark till Virgo för att man skulle kunna bygga en brygga där.
Kontraktet skulle gälla i 30 år och arrendeavgiften var 200,- kr/år.
BÅGEDE
1898 betalade Virgo 50,- kr i hyra för Bågedebryggan. 1902 beslöt styrelsen för Virgo att det
skulle inköpas en telefon till Bågedebryggan. Man kom senare att bli delägare i bryggan, en
andel man kom att ha fram till Virgo´s upplösning.
I den norra delen av Ströms Vattudal ligger Bågedeforsen. Här fanns det en räls ett tag så att
man kunde transportera förbi godset på små järnvägsvagnar mellan bryggorna på var sida om
255
Bågedeforsen. Bågede hade därmed en brygga i Ströms vattudal och en i Hetögeln. Hotellet
som låg i Bågede byggdes 1911och det lär ha brunnit flera gånger men det återuppbyggdes efter varje brand och huset finns kvar i dag i ett fint skick, dock ej som hotell. Före 1911, närmare bestämt 1904, erbjöds bra boende hos faktor J. Enoksson.
Här ser vi den vackra stallbyggnaden som ligger bredvid det gamla hotellet i Bågede.
Foto: Stefan Jönsson 2010.
1911 öppnades som sagt Bågede turisthotell och upphovsmannen till detta var den kände fiskaren och jägaren Robert Svanström, även kallad ”kejsaren i Bågede”. Detta hotell innebar att
det blev någorlunda bekvämt att resa i detta långa vattensystem då man kunde övernatta i
Bågede. Hotellet blev också populärt för såväl de närboende som turister.
1912 kan noteras att Ångfartygs AB Virgo köper Ångfartygs AB Ströms Vattudals andel i den
viktiga bryggan vid Bågede samt rätt till väg och magasin. Dessa två rederier hade samseglat
under ett antal år men nu gick man skilda vägar. Virgo blev i stort sett ensam att bedriva passagerartrafik på Ströms Vattudal fram till 1931. Man var tvungen att ordna speciell hantering
av godset vid Bågede. Man lade ut räls som tidigare nämnts mellan bryggorna nedanför respektive ovanför Bågede och på dessa drogs vagnar på vilka man lastat gods. Passagerarna fick
vackert promenera.
Den 12 maj 1913 började trafiken med ångarna Dragan, Svaningen och Ströms Vattudal som
då gjorde första resan till Bågede med gods. Där åtskildes ångarna för att gå på varsina håll
för att börja timmerbogseringen som sedan fortsatte oavbrutet till den 3 juli då bogseringen
var slut för året. Den bogserade mängden var 1 500 000 timmer. Efter bogseringens slut lade
bogseraren Svaningen upp för året. Ångaren Virgo gjorde sin första tur till Bågede den 13 maj
och fortsatte sedan med 5 turer i veckan till den 8 oktober då ångaren lades upp för att under
vintern byggas om. Hon skulle få ny ångpanna och ångmaskin.
256
Så sent som 1917 fanns det planer på att bygga slussar vid Bågede för att på det viset kunna få
ångbåtarna att kunna fortsätta sin färd upp mot Gäddede men som känt är blev det inget av
med detta.
Följande är nedtecknat: Detta är vändpunkten på denna tur, sedan tog en annan båt vid som
hette Turisten. Bågede var hållpunkt med passagerar och godsbyte. Här fanns ingen damm i
början utan en fin fors med mäktigt strömmande vatten. Nu har här byggts damm och kraftverk. När sjöfarten var som livligast fanns ett stort hotell här, resande kunde övernatta i väntan på båtarna. Detta hotell brann ned. Det fanns även en järnväg som drogs av hästar som
godset fraktades på mellan dessa farvatten (Ströms Vattudal & Hetögeln). Den var mest i
bruk på den tiden då täljsten bröts i Frostviken och transporterades till Strömsund för vidare
transport med järnväg. Idag har MoDo en stuga på denna udde som var bryggplats och
träffpunkt förr.
1945 erbjöd sig Virgo att sälja sin halva ägarandel i bryggan + magasin i Bågede till Bågede
sportklubb.
DRAGANÄS
Draganäset ligger norr om Hillsand. Någon omtalad ångbåtsbrygga hade inte Draganäs.
EDSVIKEN
Edsvikens brygga trafikerades bla av den lilla i trä byggda ångaren Näsviken som körde rutten
Strömsund – Öhn – Edsviken och omvänt. Sträckan var två mil.
GÄRDNÄS
Denna by tillhör inte de äldsta efter Vattudalen. Först år 1749 noteras att fyra dragoner från
Jämtlands Dragonregemente på Frösön fick tillstånd att bosätta sig här uppe i fjällbygden.
Som vanligt fick nybyggarna frihetsår, denna gång 15 år. Det innebar att de inte behövde betala någon skatt under uppbyggnadsåren. Stora svårigheter tillstötte pga. det isolerade läget
och den karga och steniga naturen. Frihetsåren tvingades till förlängning i ytterligare 15 år.
Även fisket som var en av huvudnäringarna vållade problem för Gärdnäsborna. De nekades
att fiska i vattensystemets bästa fiskevatten Ögelströmmen som egendomligt nog hade upplåtits till invånarna inom en radie av 5 kilometer närmast Strömsflaten ca 100 år tidigare för 2
riksdaler om året. Efter en svårbehandlad förlikning fick de dock rätt till husbehovsfiske, dock
ej under fiskens lektider.
All transport måste ske sjövägen och i början av 1800-talet finns omnämnt att roddarmadamer
fraktade såväl gods som resande uppför sjösystemet. De hade Gärdnäs som avlösningsställe
och det förelades invånarna skyldighet att tillhandahålla övernattningsmöjligheter samt förse
de resande med mat.
1901 hade Gärdnäs ångbåtstrafik en gång i månaden under seglationsperioden.
År 1936 blev vägförbindelse mellan Strömsund och Gäddede klar på den västra sidan mot
Hillsand och då lades båttrafiken ned.
257
GÄRDVIKEN
Gärdviken är en vik som går in mot Lidsjöberg på Vattudalens norra sida. Den by som denna
brygga betjänade var Lidsjöberg och byn ifråga fick landsväg relativt tidigt och då kom även
sjötrafikens betydelse att minska. Nils Petter Höglund med fru i Strömsund tog så båten till
Gärdviken och därefter började de sin vandring till hemmet i Risede. Både Nils Petter och
frun var starka och de bar hem mycket tunga saker, det fanns inget annat sätt att få hem varorna på.
HALLVIKEN
Hallviken är beläget i Vattudalens sydligaste del och ska inte förväxlas med Allviken som ligger några mil längre upp i sjön på den norra sidan. 1903 bogserade man timmer från
Hallviken. I övrigt nämns inte Hallviken så ofta, eller rättare sagt inte alls, i ångbåtskretsar.
HILLSAND
När man tittar tillbaka i tiden, man behöver inte gå så långt tillbaka, en generation räcker, så
finner man att dessa bygder sjöd av liv och rörelse. Hillsand var inget undantag. Man hade två
ångbåtsbryggor, barnhem, ålderdomshem och skola. Ålderdomshemmet ägde den ena bryggan. Den nuvarande bryggan är i bra skick. Hillsand var en bördig bygd.
Vi tittar tillbaka i historien och finner då att byns första invånare var två finska bröder som
kom från Alanäs. De fick tre skattefria år av Kronan år 1672. En av bröderna måste hals över
huvud fly till Norge sedan han ertappats av Äspnäsborna med att jaga älg på deras marker.
Hans torp övertogs av en familj Hindersson som fick hela 15 skattefria år. De fick även fiska i
Strömssjön samt i småsjöarna runt om i skogarna. Även jakt och starrslåtter tilläts på motsatta
fastlandet ända upp till Hullkallsåsen.
Den legendariske jägaren Björn Pål bodde i Hillsand. Han fällde sin första björn när han var
11 år. Vapnet var en mynningsladdare och laddningen var en s.k. järpladdning. Björnen var i
färd med att tillreda idet inför vintern och hade famnen full med mossa då den träffades av det
första skottet. Björnen trodde tydligen att det var en geting som stack honom för han kastade
mossan åt sidan. Pål fick då tillfälle att ladda om till ett riktigt skott och Nalle behövde inte
bry sig om något ide till vintern.
1901fick kapten Edstedt i uppdrag att reparera Hillsands brygga. Den hade tydligen blivit ordentligt skadad. 1908 var det dags för nya reparationer som kostade 52,- kronor. De boende
ansåg att Virgo och Ströms Vattudal kört sönder bryggan.
I Länstidningen den 14 juni 2001 stod följande:
Hillsand drabbades på Pingstdagen av det värsta skyfallet i mannaminne. Det berättar Gunnar Larshow. På en och en halv timme kom femtio millimeter regn. Alla bäckar som rinner
runt Hillsands kulturgård svämmade över. El-, tele- och datautrustning slogs ut och märkliga
saker hände pga den laddade atmosfären.
258
Åskan varade i mera än två timmar och skurarna innehöll också en del hagel. Ingen av de
Hillsandbor jag pratat med minns något liknande, inte ens min mor, Anna Larsson, som snart
är åttio år, berättar Gunnar Larshow.
Mittemot Hillsand på andra sidan sjön ligger Näxåsen.
HÖSTOPPEN
Höstoppen är en liten by som ligger ovanför Äspnäs nära nog mittemot Vedjeön. Det finns
inga belägg för att det ska ha funnits en ångbåtsbrygga här.
KLÖFVAN
Klövan ligger norr om Klövsand på sjöns norra sida. Det var en stor by som hade bla sågverk
och tegelbruk. Rubrikens stavning är den äldre.
Måndagen den 15 mars 1880 var följande annons införd:
Genom offentlig auktion, som kommer att förrättas å gamla gästgifvaregården i Bredgård,
Ströms socken och Jemtlands län, tisdagen den 30 nästkommande mars kl 12 på dagen, låter
undertecknad till den högstbjudande sälja icke blott min egande jordlägenhet afsöndrad från
skattehemmanen N:o 1 och 2 i Strands by och belägen vid Klöfåns utlopp i Ströms vattudal,
utan ock å nämnda lägenhet befintliga tullmjölkvarn med skrädnings- och rengöringsmachin,
tegelverk, vadmalsstamp och ¼ uti den invid qvarnen varande nya vattensågen samt en i godt
stånd varande handsmedja, jemte alla öfriga till lägenheten hörande såsom ladugård, stall,
svinhus, vedbod mm samt en mindre mangårdsbyggnad med 4 rum, hvaraf ett inrättadt till bageri. Undertecknat G G Carlqvist.
Den 6 januari 1889 brann en kvarn i Klöva.
KLÖVSAND
Klövsands brygga var en stor brygga. En Erik Petter Strandberg var en drivande kraft på denna ort. Det fanns ett stort industriområde här, bla fanns det såg, kvarn och tegelbruk. Bogseraren Svaningen drog timmer från denna brygga och det var inte ovanligt att hon drog 80 000
timmer i varje vända. Klövsand kom att bli en viktig ort ty byarna Strand, Bonäset och Äspnäs kom att utnyttja de industrier som fanns i Klövsand.
LIDSJÖBERG
Lidsjöberg ligger i en vik och det var ingen stor båttrafik till den byn. Dessutom fick Lidsjöberg landsväg i ett tidigt skede. Sjöbotten är dessutom stenig. Viken heter Gärdviken och denna vik har nämnts tidigare i texten.
NÄXÅSEN
Näxåsen ligger mittemot Hillsand och bägge byarna hade följaktligen varsin ångbåtsbrygga.
Näxåsen kom till efter Hillsand. Detta kom sig av att Hillsand var den by som kom till först
men efter ett tag så blev det trångt i Hillsand och då flyttade några människor från Hillsand till
259
Näxåsen. Näxåsen fick landsväg relativt sent. 1899 anlöptes Nexåsen om det signalerades från
bryggan.
STRAND
Strand var en ganska stor by som ligger alldeles norr om Strömsund, en liten förort till Ström.
Byn Strand nämns i Jordaboken först i början av 1500-talet. Byn utvecklades snabbt vilket bykvarn i Klövån visar. Då måste även Klövsand nämnas för där blev även en såg anlagd vid
kvarnen. Dit åkte man med både timmer och säd. Såväl Strand, Bonäset samt Äspnäs nyttjade
denna lilla men ändock effektiva industri i Klövsand. I mitten av 1800-talet sålde byamännen
ut stora delar av sina stora skogar till de blomstrande skogsbolagen.
1923 var Virgo och Ångbåtsaktiebolaget Strand-Gärdnäs inblandad i en affär med kyrkans
företrädare. Stället det gällde var kyrkobostället Prästbordet nr 1 i Ströms socken.
STRÅKAN
Stråkan är en mycket trång passage eller sund om man så vill som ligger alldeles söder om
Bågede. 1887 vidgades Stråkan då flottningsföreningen sprängde för att vidga passagen. Detta
räckte inte så länge utan 1901 sprängdes det ytterligare en gång men ångmaskinerna i ångfartygen var för svaga för att kunna forcera strömmen. Före 1907 fick man dra förbi båtarna med
hjälp av hästar som gick på land på en specialbyggd träramp. Före 1907 fanns det följaktligen
en brygga söder om passagen där de större båtarna fick lasta och lossa gods, därefter fick man
frakta godset 4 km upp till Bågede med hjälp av hästar. 1907 sprängde man så upp en större
ränna så att bla Virgo kunde gå upp till Bågede.
I Svenska Tursitföreningens resehandbok för Jämtland-Härjedalen 5:e upplagan står följande:
Ångaren Virgo går 4 gånger i veckan från Virgobryggan i Strömsund. Struckan (Stråkan) kan
även vid högvatten vara svår att passera, ja så pass svår att Virgo inte kan ta sig igenom.
Nu på senare tid anordnade Birger Edelswärd en båtresa med m/s Vattudalen upp till Bågede
med 65 personer. Uppe i Bågede bytte man till 65 nya passagerare som skulle åka nedströms.
Tjänstgörande kapten var dock orolig för passagen vid Stråkan, vattnet rann nämligen med 10
knops fart och passagen är trång och omgivningen hård då det är stenberg runt om. De hade emellertid inget val utan de fick ge sig iväg och som ni redan har räknat ut så gick det fort förbi
passagen. På den norra sidan av sundet är det enormt stenigt men en kapten på Virgo, kapten
Degerman, var tvungen att testa om det gick att gå förbi där, på nedväg lyckligtvis. Det gick
bra men det gick inte till någon vana. Stället kallas också för Strucken hos ortsbefolkningen.
STRÖMSUND
När ångbåten Virgo kom till bygden kom den först till Sollefteå. Hon transporterades vintertid till Strömsund, dragna av 60 hästar. Renar hade trampat upp en bred ”färdväg” före hästarna.
1896 hade Strömsunds Badhus Aktiebolag ordinarie bolagsstämma där bl.a. bolagets upplösning kom i fråga.
260
Stråckan 2010. På motsatta sidan ser vi den passage fartygen hade att passera uppåt på sina
färder till Bågede. I bildens nederkant ser vi den passage en av Virgo´s kaptener ansåg sig
tvingad att prova. Foto: Stefan Jönsson.
1907 berättade Adolf Hassler om en färd uppför Ströms vattudal och nämner bl a att Ström
hade regelbunden ångbåtsförbindelse med Gäddede, Frostvikens hufvudstad, medelst 3 turer i
veckan, omkring 10 timmars resa, med båtombyte i Bågede. ”Här möter Turisten, Jämtlands
största och – enligt lokalpatrioterna – finaste ångbåt med en den förbindligaste skeppare, kapten B”. Efter en avstickare till Israelsvattnet är Hassler åter vid stranden av sjön Hetögeln fvb
tillbaka till Gäddede (Frostviken): Färden uppför den långsmala Hetögeln göres i roddbåt –
om man ej vill invänta nästa ångbåtstur och ej heller har lust att bekosta sig en extrabåt, omkring 15 kronor. Ångbåtsbolaget ombesörjer resgodsets fraktande förbi Bågedeforsen landsvägen mellan bryggorna.
1912 fick Virgokajen ett stickspår framdraget vilket naturligtvis underlättande lastande och
lossande av gods.
1917 förelåg ett fullständigt förslag till upprättande av en sammanhängande farled genom
Ströms vattudal och Kvarnbergsvattnet med en kanal med två slussar vid Bågede och en kanal
med en sluss vid Gäddede samt åtskilliga rensningar i farleden. Av dessa planer blev intet.
1923 ville Virgo anlägga en slip på sjöstranden utanför den gamla kyrkogården.
261
Ännu i Svenska Turistföreningens Resehandböcker Jämtland – Härjedalen 5:e uppl. Stockholm 1926 kunde man få en skildring av båtfärden med Virgo, som då gick fyra gånger i veckan från Virgobryggan. Struckan (Stråken) kunde fortfarande vid högvatten vara så besvärlig
att ångaren inte orkade ta sig igenom varför passagerarna fick gå landsvägen 4 km till Bågede. Vid normal ström nådde Virgo över Struckvattnet till västra ändan av farvattnet. Godset
tranporterades mellan sjöarna vid Bågede på smalspårig räls och trallor, vilka drogs med hästar mellan bryggorna, en sträcka på ca 700 m. Passagerarna låg vanligen över på Turisthotellet
i Bågede, som uppfördes 1911. Innehavaren var storfiskaren, den legendariske ”kejsaren av
Bågaide”, Robert Svanström. Hotellet brann ned redan 1931 men återuppbyggdes.
2003-09-18 låg Svaningen vid bryggan vid hembygdsgården. Bryggan kan bara hysa en båt.
Närområdet håller mycket hög klass, mycket förstås beroende på att hembygdsgården ligger
där. Nära till centrum.
I Strömsund kan man säga att det har funnits två kajer och en brygga. När man i dag kör över
bron mot Strömsund så har man till höger den nuvarande bryggan vid Hembygdsgården och
där har Svaningen varit förtöjd till mitten av 2000-talet. Till vänster om bron, norrut, ligger
Virgokajen och ytterligare mer norrut till vänster låg flottningsföreningens kaj. Där kunde det
tagvis ligga ett flertal bogserbåtar förtöjda och de drogs upp på sina respektive slipar på vintern. Varje fartyg hade sitt eget märkta porslin och det ska finnas bevarat på företagets nuvarande huvudkontor.
Strömsund hade dessutom flera rejäla slipar där bogserbåtarna drogs upp.
262
SVANINGEN
I början av 1800-talet kom den första familjen till Svaningen. Det var en jägarfamilj som kom
från Öjarn. De hade tänkt bosätta sig där men en dag hörde de yxhugg från Kärrnäshållet och
då tyckte de att det bodde folk för nära inpå. De packade då bohaget och färden gick norrut till
Svaningen.
De än idag, 2010, pampiga förrådsbyggnaderna i Svaningen. Foto: Stefan Jönsson.
I byn Svaningen finns traktens enda herrgård. Byn har varit en blomstrande by. På 1950-talet
byggdes det en rad stiftelsehus här. Holmens bruk har under åren haft stordrift i skogarna runt
Svaningen.
Östen Axelsson var född och uppväxt i Svaningen. Han har bl.a. berättat att Virgo höll på att
sjunka här 1915. Det ska inte heller ha funnits något sågverk av betydande storlek i Vattudalen utan allt timmer flottades ur vattendraget för vidare transport till sågverken vid kusten.
Däremot fanns det flera täljstensbruk ty täljsten fanns, och kanske fortfarande finns, i bergknallarna i Vattudalen.
I Svaningen fanns det en riktig ångbåtsbrygga och 2 stora magasin var inbyggda med bryggan. Runt omkring fanns ett 100-tal skogskojor för det var stor ruljangs i timmerskogen. Allt
som behövdes kom med ångbåt från Strömsund till Svaningen där godset förvarades i magasinen som låg på bryggan. Huvudmenyn för timmerkörarna var det vid den här tidpunkten det
välkända amerikanska fläsket. Fläsket bestod av 50 % fett och det låg nedbäddat i saltlådor.
På söndagarna kom timmerkörarna ned till bryggan för att köpa och lasta det inhandlade på
sina hästforor för vidare transport till kojorna. Vid ett tillfälle på 1920-talet var det 123 hästar
förspända för slädar som stod samtidigt på området närmast bryggan. Allt hö som behövdes
för hästarna fanns inte att tillgå i Svaningen utan hö fraktades på pråmar från Strömsund.
En av de båtar som bogserade timmer var Dragan och det var en båt som hade den något udda
färgen brun.
263
Det fanns ingen kyrka i Svaningen, något som inte skogshuggarna frågade efter heller! Många
av skogshuggarna kom från Tåsjötrakten. Som sig bör förekom naturligtvis dans på bryggan.
Det fanns affär i Svaningen men idag är det svårt att inhandla något ätbart runt Vattudalen.
Mycket av maten bestod av fisk. När Östen var 3 år fick han en öring på 2,3 kg, en fisk som
hans 5 år äldre bror fick vara med om att bärga hem. Ett fiskafänge Östen mindes i hela sitt
liv. Ströms Trävarubolag köpte senare hela gården där familjen Axelsson levt och bott.
I närheten av Svaningen finns det en sjö med namnet Odugligsjön. Försök att få en fisk här!
Det var runt denna sjö som de första timmerhuggningarna startade i större skala på 1800-talet.
Kravet på timret vid den här tidpunkten var att stockarna skulle hålla ett minimimått av 7”,
resten ansågs vara skräp. Man tog ut 75 000 timmer bara på holmarna runt Svaningen. Nu
pratar vi bara om tall. Det var köraren som avlönade huggarna och en körare gick back med
0,9 öre per stock som togs fram. Avräkningen skedde i augusti men naturligtvis fick de förskott, något som kunde bli ytterligt besvärligt att jämka vid avräkningen. Det kunde gå så illa
att köraren fick börja nästa säsong med en skuld.
Naturligtvis fanns det många människoöden, ett var Skogskungen. En man som kom söderifrån, närmare bestämt från Dalarna, och som bodde vid Ringsjöede under/vid en sten. Här
bodde han sommar som vinter. Stenen är belägen ca 3 km ovanför Svaningen. Lars Rune
Larsson har skrivit följande dikt om honom:
Jag minns honom än,
en ståtlig gestalt,
med muskler hårda som stål.
Och när det blev snö
och bitande kallt
var skogen hans enda mål.
Då köpte han yxa
och timmersåg
och reste till skogarnas famn.
Till risiga granar
stod hans håg
och därav fick han sitt namn.
Där levde han så
i storskogens vrå
och lagade själv sin mat.
Han tog väl en sup
och var hård att slå
men var alltid en god kamrat.
Där fanns en yngling
vars far var död
och han måste försörja sin mor.
Men honom gav Kungen
allt sitt stöd
med mat, kläder och skor.
264
Han hade en gång
haft far och mor
och sitt hem vid Siljans strand.
Men var rätt ung
när han hemifrån for
till de väldiga viddernas land.
Och han talade hårt
om en kvinna ibland,
som han svor sin trohetsed.
Men hon lovade även
en annan sin hand
det var därför hans hjärta sved.
Han lämnade därför
far och mor
och sökte i skogen sin tröst.
Och denna längtan
fanns alltid kvar
när det åter vart år blev höst.
Men invid en koja
från svunna da´r
där ligger en yxa så tung.
Och det enda minne
som nu finns kvar
från de väldiga viddernas Kung.
Skogsförvaltaren hade vid ett tillfälle slagit huvudet så pass kraftigt att han var tvungen att ta
ångbåten till Strömsund och därifrån vidare till Östersund för vård. Bara ångbåtsresan från
Svaningen till Strömsund tog en dag. Han kom tillbaka efter några dagar och tog då båten från
Strömsund hem mot Svaningen. På båten försökte han släcka törsten med alkoholhaltiga drycker och eftersom resan var lång och törsten svår slutade det med att han var rätt plägad vid ankomsten till Svaningen. Hemma hade gårdsfolket problem med en tjur men förvaltarens hjärta
hade mjuknat under resan så han skulle vara vänlig med den argsinta tjuren. Det hela slutade
med att tjuren stack förvaltaren så pass illa att förvaltaren ånyo fick ta ångbåten nästa dag till
Strömsund för ytterligare vård.
Sträckan mellan Svaningen och Strömsund är ca 6,5 – 7 landmil. I början av Virgo´s trafik låg
hon över i Bågede men på senare tid låg hon över i Svaningen. Hon vedade, dvs. bunkrade, även i Svaningen. I dag finns det 3 – 4 fast boende i byn. Den en gång så mäktiga bryggan håller på att rasa ihop och båttrafiken idag utgörs bara av fritidsbåtar.
265
2010 ser Svaningens brygga ut så här. Foto: Stefan Jönsson.
SÖDRA ÖHN
Södra Öhn ligger mittemot ön med namnet Öhn, på Vattudalens södra sida på fastlandet.
Namnet södra Öhn blir då lite missvisande. Bryggan nämns inte så ofta. Denna by tillkom ungefär på samma sätt som Strand men Södra Öhn växte inåt land för platsen ligger på fastlandet trots sitt namn, Södra Öhn. Utanför denna by finns en del öar, bla Digerön som är känd
som kultplats för samerna. Platsen ska ha använts som begravningsplats eller avrättningsplats.
Ingen av platserna lockar väl speciellt mycket.
TORSFJÄRDEN
På 1800-talets början bosatte sig ett par familjer i Torsfjärden, speciellt för det goda fiskets
skull. Nybyggarna i Svaningen motsatte sig den nya bosättningen med motiveringen att de
själva skulle ha sina fäbodar på det tilltänkta området. Den motiveringen höll dock ej.
Jakten motsvarade ej den beräknade mängden och dessutom försvårade den steniga marken
nyodling varför den ene nybyggaren efter ett års tid drog vidare till Harrsjön för att slutligen
bli bofast där. Torsfjärden var en by med blott tre gårdar men eftersom Svaningen saknade
väg och i Torsjärden fanns både väg och telestation, lanthandel och poststation blev den s.k.
Berglundsgården ett centrum. Alla som skulle till Svaningen måste passera här vinter som
sommar. Poststationen betjänade två skogsbolag. Det var lantbrevbäring Torsfjärden – Svaningen och postväskor till Bågede, Sjulsåsen och Dundervattnet. Innan det blev väg mot
266
Frostviken var här också skjutsstation för resande. Då övernattade man här och bytte hästar
innan resan gick vidare. Allt från tattare, zigenare till grevar och baroner reste här. Småbarnen
som skulle till skolan på Fridsberg i Hillsand fick åka med Virgo härifrån.
Torsfjärdens brygga var mest en brygga för flottningen. I slutet på 1880-talet hade
Torsfjärden ångbåtstrafik av bl.a. Virgo. 1896 spetsade det till sig vid bryggan: Då
Kungsgården och Mariebergs AB vägrat att låta bogsera sitt virke innevarande sommar till
det pris, protokollet den 12 nästlidne april, så beslöto Styrelserna att tills vidare icke taga
någon befattning med person och varutrafik till och ifrån Thorsfjärdens brygga. 26 maj 1896.
TULLINGSÅS
Tullingsås? Utrikes? Historien förtäljer att delar av Jämtland har tillhört Norge en gång i tiden. Strömsund låg på den svenska sidan och landsgränsen gick vid Ströms vattudal. Hammerdal låg i Norge och Hammerdal var en större ort än Strömsund vid den tiden. När Strömsundsborna skulle göra affärer med Hammerdalingarna fick de följaktligen fara utrikes. I nuvarande Tullingsås fick man betala tull och då fick platsen namnet Tullingsås. Byn finns omnämd redan under gränsdragningstiden åren 1265 – 1300. Bryggan som låg i Tullingsås kan
inte ha haft så stor betydelse för den nämns inte så ofta.
ULRIKSFORS
Ulriksfors grundades i slutet av 1800-talet av patron Ulrik Holm. Orsaken till bebyggelsen
blev i första hand anläggandet av Holms elverk vid Lövön omkring 1900 och Inlandsbanans
tillkomst på Holms marker 1915 samt byggandet av sulfitfabriken.
267
Ulriksfors brygga låg söder om Strömsund och ångfartyget Virgo gick i sin trafik från Ulriksfors till Bågede, en sträcka på nio landmil. Det är grunt runt platsen för bryggan. Ångbogseraren Svaningen drog timmer till Ulriksfors där timret flottades vidare bla genom Faxälven.
Denna brygga var en ren godsbrygga.
Det finns säkert de som inte har så bra minnen av Ulriksfors för det har nämligen funnits ett
fängelse här. Då det gäller vattendraget så har dammar byggts i Faxälvens mynning och en
kanal har grävts ned till Stamseleviken för att uppnå större strömförsörjning.
VEDJEÖN
Vid Vedjeön har det funnits tre ångbåtsbryggor. Den som låg längst norrut var flottningsföreningens medan de två andra var för de vanliga ångbåtarna. När den första av dessa bryggor
blev gammal byggde man helt enkelt en ny lite mer söder om den äldre. Vid den äldre ligger
f n vraket efter ångfartyget Edsele. Vedjeön hade bla gästgiveri och post. Vedjeön var även ett
hästbytarställe.
.
Vid Vedjeöns strand ligger vraket efter dubbelpropellerångaren Edsele. Foto: Stefan Jönsson
2010.
268
Historien förtäljer att år 1757 påtalades de första nybyggarna på Vedjeön. Vid hösttinget 1764
meddelades de rätten att bli bofasta. De små områden som kunde odlas upp räckte ej till och
marken var allt för stenig och svårodlad. En växt som kallas sprängört förekom i stor mängd
där och den var livsfarlig för kreaturen. Närliggande byar fick därför avstå myrslåtter och små
odlingsbara områden. Det tog många årtionden innan Vedjeön fick fasta nybyggare trots 30
års skattefrihet. Den förste nybyggaren var en dräng som kom från Äspnäs och han byggde på
holmen utanför. Den är nu sammanbunden med fastlandet med en stenväg. Byn växte sedan
ut och blev en stor by med både post och skola. Strax söder om Vedjeön ligger Spjutviken.
Den första bryggan i Vedjeön byggdes 1885.
Äspnäs sett från Bonäset sommaren 2010. Foto:Stefan Jönsson
ÄSPNÄS
Denna brygga låg på samma sida som Strömsund och nästan mittemot Bonäset. Bryggan var
stor för Äspnäs som var en ganska rejäl by med bla 2 affärer, skola och post. Bryggan hade
formen av ett U. Min farfars far köpte en häst i Äspnäs. Tittar vi bakåt i historien om hur Äspnäs kom till så gick det till så att en man med namnet Olof Olofsson som bodde på Öhn längre
269
söderut, satte sig i sin roddbåt och rodde uppåt i Vattudalen. Han nådde så till den plats som
heter Äspnäs och han bosatte sig här. Inga svåra förhandlingar här inte.
ÖGELSTRÖMMEN
Strömmen går mellan Svaningsjön och övre delen av Vattudalen. Här bodde förr två familjer,
den ena bodde på östra sidan, Stor Pelles, och på den västra sidan Bränna bodde Per Perssons.
Per Persson drunknade under en fisketur i Byvattnet år 1883. Ögelhättan är en stor bergknalle
som ligger strax ovanför Ögelströmmen.
ÖHN
Öhn är en ö som ligger alldeles norr om Strömsund. Öhn nämns första gången i Jordaboken
omkring år 1500. Under svenskarnas ockupation av Jämtland åren 1568 – 1571 noterades att
befolkningen bestod av tre gårdar. Under åren 1611 – 1612 ockuperades Jämtland ånyo, denna gång av danskar och norrmän varvid bönderna fråntogs äganderätten och delvis anklagades
de för överlöpning. De kom att beskattas hårt och många miste äganderätten till sina fastigheter. Dessa tilltag rättades till först vid freden i Brömsebro och slutligen vid freden i Roskilde
1658. Då fick bönderna äntligen skriftligt på att få behålla sina hemman. Öhn-sundet, som
ligger söderut mot Strömsund är grunt så här var det näst intill omöjligt för ångbåtarna att
passera. De gick norr om Ön och lade till vid bryggan som låg på Ön´s västra sida, mittemot
södra Öhn´s brygga som ligger på fastlandet. Att det är och inte är ett h med i texten beror på
om det är platsen eller namnet som menas. Vem har sagt att allting är enkelt.
Nedan följer bryggornas nummer och namn samt karta över Ströms Vattudal.
1A.
Hallviken. Denna plats ligger längst ned i Vattudalens vattensystem och skall
inte förväxlas med Allviken, brygga numro 7.
1.
Ulriksfors. En vinkelbrygga för flottningen.
1B.
Hembygdsgården i Strömsund. Här låg Svaningen på senare tid ända fram till
dess den olyckliga slipdragningen ägde rum.
2.
Virgokajen i Strömsund användes för person och godstransporter mot norr. Ett
stickspår till Inlandsbanan drogs även fram till bryggan.
3.
Flottningskajen användes av flottningsbåtarna. Denna brygga ligger alldeles norr
om Virgokajen.
4.
Öhn hade en brygga och ångaren Näsviken var en liten farkost som körde rutten
Strömsund – Öhn – Edsviken och omvänt. Sträckan var två mil.
4B.
Edsviken. Se text under brygga nr 4.
5.
Strands brygga var en stor brygga på den tiden.
6.
Klöva var en plats med industri och där fanns bla tegelbruk och sågverk. Här
hämtades tegel och sågat virke med båt. Även säd kördes hit för att malas.
270
7.
Allvikens brygga. Den användes av Allvattnets befolking som skulle med båten
till Strömsund.
8.
Bråkens brygga var för första tegelbruket som låg nere vid sjön på 1880-talet.
De hade en båt som bar namnet Viking. Denna båt hade en tändkulemotor.
9.
Bonäset. Denna brygga byggdes 1890 för gemensam användning av byarna runt
om som Renån, Kärnäset och Finnvattnet. 1990 restaurerades bryggan. Det var
några som mindes hur den såg ut så de renoverade den till ursprungligt skick. I
dag år 2010 är den i gott skick.
10.
Äspnäs. Denna brygga fanns tidigt och det var en rätt stor brygga mycket beroende på att Äspnäs var en stor by. Det fanns ett magasin bredvid bryggan och
denna användes av byns två affärer.
11.
Vedjeön. Här fanns det en brygga som var gammal. Det byggdes en ny vid
stranden av en gård som kallades Edelswärdsgården. Det var ett bättre läge både
för post och affär. På gården fanns även gästgiveri för resande. Vraket efter dubbelproppellerångaren Edesele ligger i denna bryggas närhet.
12.
Bjekkerhornsnäsets brygga var för flottningen.
13.
Hillsands brygga nyttjades av hela byn för olika transporter.
14.
Alldeles norr om Hillsands brygga men även denna i Hillsand låg pastor Sandells brygga, ålderdoms- och barnhem.
15.
Näxåsen fick även de en brygga i och med att det blev bosättning här.
16.
Gärdnäs eventuella brygga har inte mycket att förtälja.
17.
Svaningens brygga var en stor brygga vid tidpunkten då skogsbolagen kommit i
gång. I dag håller denna fina brygga med omgivning tyvärr på att förfalla.
18.
Torsfjärdens brygga.
19.
Nedre Strocken hade en brygga för vidare godstransporter norrut. Innan båtarna
kunde gå genom Strocken då den var för stark fick de stanna här. Mindre båtar
gick här då de fick hjälp med att bli dragna av folk. Dessa gick och drog på en
träspång på bergskanten.
20.
Bågede brygga var sista bryggan i Ströms Vattudal. Hit gick bla Virgo sedan
Strockenpassagen blivit uppsprängd vilket gjorde att passagen blev både djupare
och bredare. Även andra fartyg kunde gå upp här när de fick starkare maskiner.
271
272
TÅSJÖN
Tåsjön är 4 landmil lång och dess största bredd är 3 km. på dess smalaste ställe är sjön 1 km
bred och det ät vid Brattbäcken och Aldernäset. Pga. av detta kallas sjön för östra och västra
Tåsjön, huvudsträckningen är nämligen nordväst – sydost. Ytan är av 49 kvkm. Tåsjön får sitt
vatten i norr vid Norråker och sjön släpper iväg vattnet i söder vid Hoting.
BRATTBÄCKEN
Brattbäcken ligger på Tåsjöns östra sida, ganska mittpå sjön. Brattbäcken var en gång i tiden
ett stort samhälle, en centralort. Kramfors sågverk hade ett relativt stort kontor i Brattbäcken
på den tiden skogsindustrin var stor och där timmerflottningen hade en framträdande roll.
Dagen kom då Kramfors AB upphörde med sågningen. Detta berodde troligen på att bolaget
hade egna och större sågar vid kusten dit allt timmer skulle bogseras. Dessutom var avsättningen i Tåsjötrakten troligen för liten för Kramfors, det fanns ju bysågar i byarna.
Ur Gamla Tåsjö står: ”En mindre ångsåg och tullkvarn uppfördes i slutet på 1880-talet i
Brattbäcken vid Ångbåtsbryggan av bröderna Hans och Sven Wikström. Driften, som senare
övertogs av Kramfors AB, upphörde vid 1905”. Troligen fortsatte viss del av driften efter
1905.
Dessa båda bröder Wikström startade även en stolfabrik vid Brattbäcken.
1921 fanns följande annons att läsa: Husmodersskolan i Brattbäcken börjar ny kurs den 1 nov.
1921. Kursen är kostnadsfri för döttrar till arrendatorer, torpare och fast anställda hos
Kramfors AB.
Inträdesansökan skall lämnas före den 15 instundande oktober till skolans föreståndare frk.
Elisabet Lundkvist; adress BRATTBÄCKEN.
Backe den 19 sept. 1921.
KRAMFORS AB
Skogsförvaltningen.
Håkan Hopstadius och de andra skolbarnen fick ibland åka med Höfding, framförallt då den
var rustad för trafik på våren.
Förutom hushållsskolan fanns det under andra världskriget flyktingmottagning för finska flyktingar.
Det fanns även en pinnstolsfabrik i byn.
ÅRESJÖN
1887 hade N. O. Näs planer på att flytta en ångslup som trafikerat Gevsjön till Åresjön.
273
SAMMANFATTNING
Ett sådant här arbete blir aldrig färdigt, skulle man vänta till dess man anser det vara färdigt
blir det aldrig publicerat. Antalet ångbåtsbryggor som funnits i Storsjön brukar variera men
med sammanställningen kan man med fog säga att det funnits 125 stycken. Detta är dock en
sanning med modifikation då en del orter, byar, har haft flera bryggor beroende på att den
första bryggan kan ha raserats eller helt enkelt blivit för liten. Man kan säga att det har funnits
fyra olika sorters bryggor, de som hanterade mest folk, de som hanterade huvudsakligen gods,
de som var bryggor för flottningen samt de jag kallar för diverse. Man förstår att konkurrensen var olika hård vid bryggorna ty passagerarbåtarna besökte mestadels de bryggor
som hade person- och gods medan bogserbåtarna anlöpte gods- och flottningsbryggorna. Diverse är de bryggor utan egentlig ångbåtstrafik men som anlöptes då det fanns en särskild
anledning. Jag har gjort en sammanställning av de olika typerna. Hur många ångbåtsbryggor
har då funnits? Jag säger att det rör sig om 96 stycken under årens lopp och under olika
tidsepoker. Av dessa var det ett litet antal där ”konkurrensen var hård” som det beskrivs på en
del ställen. De bryggorna torde ha varit bla Qvittlse fram till 1881, Norderön, Hallen, Hackås,
Vällviken och Capri. I övrigt behövde man knappast trängas i onödan.
KÄLLOR:
Jens Adolfsson´s avhandling ”Ångbåtarna på Vattudalen 1981”
Anders Oskar Andersson
Claes Andersson, Orrviken
Orrvikens brygga
Folke Andersson, Matnäset
Matnäset och Mjäla ångsågs brygga
Key Andersson
Capri brygga
Östen Axelsson
Ströms Vattudal
Curt Bardosson
Ströms Vattudal
Thure Berg
Capri
Örjan Bergqvist
Arvesund
Rune Dahlén, Matnäset
Matnäsets brygga
274
Birger Edelswärd
Ströms Vattudal
Gunnar Ejnebrant
Bergsviken
Helmer Eriksson, Månsåsen
Folke Eriksson, Hovermo
Karl Ericsson, Västnor
Västnor och Hellne bryggor
Jan Robert Fresk
Gesunden
Arne Gärdegård, Orrviken
Gärdstavik och Myrviken bryggor
Gustav Gustavsson
Lillviken
Harry Hallin, Hoverberg
Hoverbergsbryggan, Bergsbrygga
Nisse Höglund
Flåsjön
Göte Höglund
Alla!
Ecke Högström
Capri
John W. Jonsson, “John i Jakobs”
Galhammar och Bergsviken
Iwan Jonsson
Bergsbygden
Filip Karlsson
Flottning runt Hammarnäset
Ingrid Liljefelt
Capri brygga
Folke Löfgren
Änge brygga, Frösön
275
Mats Malmqvist
Frösö bryggor + omgivningar
Evert Modigh
Bertil Månsson
Alf Nilsson
Allt + lite till! Utan Alf hade denna sammanställning inte varit möjlig.
Folke Nilsson, Matnäset
Matnäsets brygga
Erik Norelius, Norderön
Norderön samt Verkö bryggor
Joakim Nordin, Järpen
Kallsjön
Ulf Näslund, Flåsjöns motsvarighet till Alf Nilsson på Storsjön. Mången tack Ulf.
Flåsjön
Per Olofsson, Funäs
Funäs brygga
Edvin Olsson, Skanderåsen
Skanderåsen brygga
Bertil Persson
Digernäs brygga
Rune Pettersson, Myltblomman
Capri, bageriet samt Framåt
Karl Erik Rodling
Revsundssjön
Erik Salomonsson, Vattviken
Vattvikens brygga
Otto Svärd
Främst Frösöbryggor
Ragnvald Sundqvist
Hävsnäs
Gunnar Söderström
Revsundssjön
276
John Viklund, Orrviken
Orrvikens brygga
Curt Bardosson
Strömsund
Ångbåtstrafiken på Faxälvens mellersta del 1875 – 1921 skriven av Agaton Sjödin 1975.
ISBN 91-7542-192-5
Frösökrönikans olika årgångar
Jämten, olika årgångar
Resenärer i Jämtland av Carl-Erik Olsson
Sunnebygden, olika årgångar
Håkan Hopstadius, Tåsjön
Allan Nilsson, Tåsjön
Landsarkiven i Östersund och Härnösand.
277