Kompendium i Farmacihistoria - PerBos Farmacihistoriska Sidor

Kompendium i Farmacihistoria
Senast uppdaterat 2011-11-12
Förord
"Don´t forget to remember the past
- you may need it in the future."
(Geoff Miller)
Detta material utgör en utvidgad version av de stolpar, som jag sammanställt för mina föreläsningar i
farmacihistoria fr.o.m. höstterminen 2001 vid Uppsala universitets farmacevtiska fakultet och, fr.o.m.
ht 2006, Göteborgs universitet.
Det skall inte uppfattas som något försök till lärobok i ämnet, och gör inte anspråk på någon grad av
fullständighet, utan är primärt avsett som minnesstöd för den intresserade studenten; det bör
närmast ses som ett klassiskt kompendium i elektronisk form. För utförligare material hänvisas till
litteraturförteckningen.
Några punkter i materialet kan i sammanhanget förefalla triviala eller t.o.m. helt ovidkommande; att
de tagits med beror i regel på att jag fått frågor om dem, och att säkra svar inte varit alldeles enkla
att finna.
Ämnet farmacihistoria har internationellt ibland kommit att omfatta väsentligt mer än kronologiska
och samhälleliga aspekter på farmacin; det inkluderar t.ex. vid flera tyska, australiensiska och
nyazeeländska universitet även fackterminologi och i viss mån definitioner av läkemedelsformer.
För närvarande finns inget specialinriktat, svenskspråkigt uppslagsverk inom området. Diskussioner
pågår dock inom Apotekarsocieteten om att åstakomma ett webbaserat sådant.
Vad motiverar då ett studium av det egna yrkets historia?
Kanske främst behov av att
- känna egna rötter/rota sig,
- förstå (fack)språkets framväxt och innebörd (jfr ovan!),
- förstå/kunna diskutera nuet, internt inom professionen såväl som med omvärlden,
- bättre förstå dynamiken i professionens förändringar,
och kanske också, på ett allmänmänskligare plan, att
- känna ödmjukhet inför andra kulturers och de egna föregångarnas skarpsinne och tankemöda,
- bli medveten om risken att - oberättigat - värdera andra kultursfärers företeelser genom de egna
tolkningsmönstren (paradigmen).
Här kan också vara platsen att påminna om det för mången oväntade (och oroande!) förhållandet,
att historien - trots att fakta är/borde vara just solida fakta - är obeständig, därför att källor över
tiden tillkommer, förkastas, vederläggs och/eller omtolkas.
Källorna - må de vara
traditioner (lågt källvärde!),
föremål,
avbildningar,
skrifter - facklitteratur, i vidaste bemärkelse, eller allmänna texter, t.ex. i dagspress och
skönlitteratur1 -, eller
elektroniska objekt -
måste givetvis alltid granskas källkritiskt.
Detta kritikkrav har i vår tid, inte minst genom framväxten av Internet, alltmer kommit att bli gemene
mans åliggande, från att förr oftast ha varit ett problem för experten.
Källkritikproblem är kända sedan länge. Linné skriver t.ex. i avhandlingen Censura medicamentorum
simplicium vegetabilium (ventilerad den 19 december 1753 med Gustaf Jacob Carlbohm som
respondent):
"Då sedermera det mörker som inhöljt vetenskaperna fördrivits, uppgick slutligen den dag då de
lärde samlade beskrivningen på simplicia ur de gamles skrifter och tillika visade vilka växter det var
de gamle åsyftade med det ena eller andra namnet. Men härvid tedde sig en stor svårighet, som ej
lätteligen kunde besegras, dels därför att som redan sagts örterna varken voro tydligt angivna eller
bragta i systematisk ordning, dels också emedan grekernas växter icke voro tillgängliga för de lärde.
Härav kan man lätt sluta sig till hur osäkra växtbestämningarna då voro, varför oändliga tvister
uppstodo mellan de lärde själva om denna sak" (övers.: Arvid Hj. Uggla).
1
Som ett något udda exempel på att skönlitteratur kan tillskrivas källvärde för farmacihistorisk kunskap må
nämnas en passus i Wulf Segebrechts konferensbidrag Die bibliographische Erschliessung der
Gelegenheitsdichtung des 16. - 18. Jahrhunderts (1980/1), anförd av Peter Sjökvist i dennes 20 p.magisteruppsats "Tillfällesverser på ABM-institutioner" (Uppsatser inom biblioteks- och informationsvetenskap,
ISSN 1650-4267, nr 99, Inst. f. ABM, estetik och kulturstudier, Uppsala universitet, vt 2001; sid. 22).
Definitioner
Tidsangivelser:
Olika kultursfärer använder olika utgångspunkter för sin tideräkning och definierar dessutom årets
längd på olika sätt. Därför anges årtal i det följande vid behov med tilläggen "BCE" = Before Current
Era (före vår tideräkning) resp. "CE" = Current Era (vår tideräkning), varmed menas det i Västvärlden
och internationell handel m.m. nyttjade systemet.
Farmaci:
(av grek. pharmakon = (läke)ört; läkemedel; trolldryck; gift; jfr även grek. pharmakos = giftblandare)
Den tvärvetenskapliga läran om och utövandet av urval, utveckling, egenskaper, framställning,
handel, hantering, användning och verkningar (i vida bemärkelser) av, hos resp. med medikamenter.
En mindre vanlig, men stundom användbar distinktion är "folkfarmaci" visavi "skolfarmaci" (analog
med folkmedicin/skolmedicin).
Historia:
(eg. grek. = "forskning") Forskning, som sysslar med att samla och sammanställa data från gången tid.
Som vetenskap och akademiskt ämne begränsas historia oftast till tid, från vilken det föreligger
skriftligt källmaterial.
Sjukdoms-/läkemedelsparadigm
Paradigm: (grek.) mönster, förebild. Ordet används framför allt inom språkvetenskapen om
ordböjningsmönster, men numera ofta även i överförd, allmännare betydelse: tolkningsmönster,
"kodnyckel".
Den uppfattning som råder vid en viss tidpunkt i en viss kulturkrets om vad som är sjukt och vad som
orsakar sjukdom kommer att styra vilka metoder, verktyg man skapar dels för att
spåra/påvisa/diagnosticera sjukdom, dels för att förebygga/lindra/bota den.
Varje tids och kulturs läkemedel är beroende av, är ett uttryck för, det rådande sjukdomsparadigmet.
Skiftena i sjukdomsparadigmen har alltid medfört grundläggande förändringar i
läkemedelsarsenalerna.
Några exempel:
I en kultur, där sjukdom är "det onda ögats" eller andra magiska krafters verk, kommer diagnostiken
att handla om att spåra och klarlägga dessa krafters ursprung, riktning, syfte och styrka och
läkemedlen syfta till att påverka dem.
I en kultur befolkad och reglerad av andar kommer det att handla om att "se", bli bekant med, blidka
eller helst driva bort sjukdomsandarna (ex.: animism, totem-tro).
I en kultur, där allting, inklusive levande organismer, betraktas som fysiska maskiner, (t.ex. den
iatrofysiska skolan i Italien under 1600-talet) kommer diagnosen att handla om att finna gruset i
maskineriet, och terapin om att rensa bort gruset; i läkemedelsarsenalen betonas t.ex.
uttömningsframkallande ("renande") preparat.
Den ursprungligen grekiska fyrsaftläran, vars sjukdomsuppfattning byggde på (o)balansen mellan
kardinalsafterna blod, slem, svart och gul galla, och som med tiden kom att knytas samman med
astrologiskt, alkemistiskt och kristet-religiöst tankegods, och som kom att vara grundbulten i
europeisk medicin i nära 1500 år, var i princip en mekanistisk-magisk (åtminstone med tiden!) teori,
men den tillämpades ofta med rejäla doser sunt förnuft och god klinisk iakttagelseförmåga. Dess
läkemedel syftade till att återställa den rubbade balansen (diagnostika i vår – kanske snäva - mening
hade däremot knappast någon plats i den).
Cellularpatologin (mitten på 1800-talet), som lärde att sjukdomar härrör från funktioner hos
organismens celler, samt den samtidigt framväxande mikrobiologin öppnade den mentala dörren till
verksam behandling av infektionssjukomar, etc. Diagnostika i modern bemärkelse blir meningsfulla
först i och med detta synsätt.
Molekylärbiologin (senare delen av 1900-talet) lär att alla livsprocesser, inklusive sjukdomar, kan
förklaras och beskrivas som reaktioner av och interaktioner mellan definierade molekyler och/eller
molekylfragment av känd kemisk och fysisk struktur. En särställning intar molekylärgenetiken, som
kartlägger sambanden mellan strukturer (t.ex. DNA-sekvenser) i arvsmassan och dessas uttryck i de
levande organismerna.
Skriftlösa kulturer
Intag av icke-alimentära ting för att påverka hälso- eller sinnestillstånd har under de senaste
decennierna visat sig förekomma inte bara hos människor (t.ex. schimpansers förtäring av
antelmintiskt verkande blad av Aspilia mossambicensis och Ficus exasperata; elefanters uppenbart
avsiktliga förtäring av jäst frukt etc.); Rodriguez och Wrangham har t.o.m. gått så långt att de talat
om "zoofarmakognosi" (Recent Advances of Phytochemistry, Vol. 27, Plenum Press, 1993).
Mot den bakgrunden torde det vara rimligt att anta, att liknande bruk har förekommit även hos
nutida människors förfäder sedan mycket lång tid tillbaka.
Kännedom om förgångna, skriftlösa kulturer kan endast erhållas genom arkeologiskt fyndmaterial
eller på annat vis bevarade föremål. I sådana fall blir utfallet naturligtvis starkt beroende av den/de
fyndtolkandes egna, kunskapsmässiga och kulturella förutsättningar. Kunskap om sådana skriftlösa
kulturer i närtid, som kunnat studeras och beskrivas av företrädare för skrivande kulturer, har
givetvis förutsättningar att bli väsentligt solidare. Som ett oss närliggande exempel på detta kan
anföras de uppteckningar av karelska trollrunor och sånger som gjordes av den
(farmaceututbildade!) finländske språkmannen Elias Lönnrot omkring 1830, och av vilka minst 645
nämner beredning av salvorNot 1.
Ett mellanläge kan sägas föreligga för ännu existerande, skriftlösa kulturers muntligt traderade
uppgifter om sådana seder och bruk som inte längre tillämpas.
I de 370.000 år gamla lämningarna efter en Homo erectus-boplats i Bilzingsleben (Thüringen) liksom
i en ca 200.000-årig homo sapiens(?)-boplats vid Ehringsdorf (Th.) har man funnit rester av växter,
som i modern tid har haft fytoterapeutisk användning vid hudåkommor, diarré, urinvägsinfektioner,
febrar och luftvägsåkommor (men som delvis också har alimentärt-kulinariskt värde).
Denna text är i stor utsträckning påverkad av Bruno Wolters (tidigare bl.a. etnobotaniker vid TU
Braunschweig): "Die ältesten Arzneipflanzen", Deutsche Apotheker-Zeitung, 139. Jhg., Nr. 39, S. 3675 - 3682
(1999) och av Britta Bär, Hanjörg Hagels och Elke Langner: "Phytopharmaka im Wandel der Zeit", Deutsche
Apotheker-Zeitung, 145. Jhg., Nr. 7, S. 834f (2005).
Betr. den debatt som förts om tolkningen av Shanidar IV-graven, ursprungligen beskriven av Ralph S. Solecki:
"Shanidar IV, a Neanderthal Flower Burial in Nortehrn Iraq", Science, vol. 190, p. 881f (1975) och kommenterad
ur en möjlig, etnofarmakologisk synvinkel av J. Lietava: "Medicinal Plants in a Middle Paleolithic Grave,
Shanidar IV", J. Ethnopharmacology, vol. 35, pp.263 - 266 (1992), hänvisas till J.D. Sommer: "The Shanidar IV
'Flower Burial': A Reevaluation of Neanderthal Burial Ritual", Cambridge Archaeological Journal, vol. 9, pp- 127
- 129 (1999), som i sin kritik väger in observationer av zoo-arkeologen Richard Redding.
Not 1: Uppgifterna om Lönnrot har hämtats från Irene Soinio-Laaksonen: "Making Ointments in Finnish Oral
Folk Poetry", 38th ICHP, Sevilla, 2007.
Babylonien, Egypten
De tidigaste beläggen för strukturerad läkemedelsberedning härrör möjligen från det mesopotamiska
Tvåflodslandet omkring 2600 BCE; man har funnit lertavlor med en sjukdomsbeskrivning,
beredningsanvisning för ett läkemedel och en besvärjelse för att tillföra eller förstärka läkemedlets
helande kraft.
I de samlingar av kilskriftstexter, som (oegentligt) kommit att kallas "Hammurabis lag" (Hammurabi
regerade 1728 - 1686 BCE; skrifterna är dock i något fall så unga som från ca 200 BCE) beskrivs
utgångsmaterialens ursprung, förbehandling (insamling, uppvägning, rengöring, torkning, findelning,
siktning, pressning etc.), olika moment i läkemedelstillverkningen (blandning, tillsats av hjälpämnen,
kokning, avkylning, silning, avfyllning etc.) och slutligen förberedelse för administration till patienten.
British Museum uppges ha ett egyptiskt läkemedelsrecept från Cheops tid (~3700 BCE!). Vår kunskap
om den fornegyptiska farmacin vilar dock i stort sett på nio papyrushandskrifter, av vilka den äldsta
är Papyrus Kahoun, som har daterats till 1950 BCE, och som bl.a. innehåller 17 gynekologiska recept
med användningsanvisningar. Bland dess råvaror finns öl, mjölk, dadlar, ett antal örter, rökelse och
div. frånstötande ting, ss. avföring från olika djur. Den längsta och viktigaste av de nio skrifterna är
dock Papyrus Ebers, nu i NY Metropolitan Museum, genom uppgiften att den skrivits i "farao
Amenophis nionde regeringsår" daterad till omkr. 1550 BCE. Det innehåller bl.a. ca 800
läkemedlesrecept, beskrivningar av ca 700 droger och andra läkemedelsråvaror, beskrivningar av en
rad läkemedelsformer - orala vätskor på vatten- och oljebas, salvor (inkl. kosmetika), piller,
suppositorier, klistir m.fl. -, samt beskrivningar av metoder och redskap för dessas beredning. Det kan
vara värt att notera, att alla använda medicinska mängdenheter är volymmått.
Rationella terapier, grundade på klinisk observation (jfr t.ex. laxermedlen nedan) blandas med ren
magi, t.ex. en mixtur innehållande blå lotus, som intagen av en kvinna skall få håret att falla av - på
hennes rival!
Råvarorna var främst av vegetabiliskt urprung, och är delvis i bruk än idag - t.ex. ricinolja, Psylliumskal, fikon, kolokvint (samtliga laxermedel!), koriander, granatäpple; möjligen också opium (betvivlas
dock starkt av bl.a. Tanja Pommering, Univ. Marburg, Tyskland) - men hämtades också från djurriket
såsom fetter från häst, krokodil, flodhäst, katt och vildget, samt från mineralriket, t.ex. pulvriserade
safirer och smaragder.
Den fornegyptiska läkekonsten, som primärt utövades av prästerna, tycks först ha utvecklats för att
tjäna den gudomlige farao, men kom med tiden att ägnas allt bredare befolkningslager. Sålunda
förekommer anvisningar om att till läkemedel för fattiga använda pulver av grön keramik och blått
glas i stället för äkta ädelstenar (jfr ovan), vilka förbehölls högre samhällsskikt.
Uppgifterna om den egyptiska farmacin är till stor del hämtade från referatet på
http://www.wrf.org/news/news0010.htm av Paul Ghalioungui: Magic and Medical Science in Ancient Egypt
(1963), samt från ett referat i Pharmazeutische Zeitung 150(1) 58 - 60 (6. Jan. 2005) av ett symposium om
medicinalväxter i äldre kulturer, hållet i Marburg (Tyskland) i december 2004.
Kina, Japan
Likt många andra av Kinas kulturyttringar kan dess farmaci följas genom över fyra millennier. Den
legendomvärvde kejsaren Shen Nong lär ha levt under det 3 årtusendet BCE och anses ha grundat
det kinesiska åkerbruket och ha främjat ett ständigt prövande av olika växters egenskaper, vilket bl.a.
resulterade i kunskap om terapeutisk användbarhet. Mer än 4000-åriga texter på orakelben beskriver
sjukdomssymptom och deras behandling.
Från Chou-dynastin (ca 1122 - 221 BCE) existerar några samlingar med läkemedelsdokumentation.
Från andra århundradet BCE härrör Shen Nong Ben Cao Jing, det äldsta till nutiden bevarade,
farmaceutiska verket. Häri beskrivs utförligt hur drogerna till ca 365 läkemedel skall samlas in och
beredas och hur sedan de bruksfärdiga läkemedlen skall administreras till patienterna.
Många olika medicinska teorisystem existerade vid sidan av varandra. Stor betydelse för valet av
läkemedel hade (och har ännu!) principen om balans mellan krafterna Yin (kvinnlig, mörk, fuktig) och
Yang (manlig, ljus, torr). Obalans medförde sjukdom, och läkarens uppgift var att hjälpa patienten att
återställa balansen.
Vid slutet av 500-talet CE utvärderade läkaren Tao Hongjing äldre skrifter och sammanfattade sin tids
farmaceutiska vetande i Ben Cao Jing Ji Zhu. Där beskrivs 730 läkemedel, indelade i örter, trädväxter,
spannmålsväxter, djurprodukter, mineralia, trädgårdsprodukter och ämnen med oklar verkan.
Ungefär samtidigt främjade kejsarhovet utarbetandet av ett farmaceutiskt standardverk, som
publicerades 659 CE och omfattade 644 läkemedel, indelade i nio kategorier.
1578 CE, alltså drygt niohundra år senare, hade den berömde naturforskaren Li Shizen (1518 - 1593)
färdigställt sitt monumentala 52-bandsverk Ben Cao Gang Mu, i vilket tillredning och användning av
1892 läkemedel beskrivs i över 11000 praktiskt tillämpbara recept. En annan skrift från 1596 CE
dokumenterar 1096 farmaceutiskt aktiva växter.
Enligt den förhärskande läkemedelsläran indelades läkemedelen efter "temperatur" (kalla - svala varma - heta), smak (skarpa, beska, salta, sura, söta) och karaktär (stigande, avklingande). Mot febrar
gavs kalla eller svala läkemedel, mot svaghetstillstånd och förkylningar varma eller heta. Till "flytande
behandlingar" löstes läkemedelen i vin eller ättika, eller späddes med vatten. Till "heta behandlingar"
skulle läkemedelen stekas, bakas eller behandlas med hetta på annat sätt. Bland
läkemedelsformerna förekom förutom extrakt, dekokter och infusioner även bl.a. piller och en sorts
tabletter.
Bland äldre, kinesiska läkemedel, som framstår som rationella även med dagens västerländska,
farmakologiska synsätt kan nämnas rå svinlever vid anemier, hudsekret från paddor vid hjärtbesvär,
havsalger (jodhaltiga!) vid struma, kopparsulfat vid ögoninflammationer, och naturligtvis ginseng som
tonikum. Kirurgen Hua T´o blev berömd på 300-talet CE för en rad lyckade bukoperationer, som tycks
ha underlättats av tillgången till ett bedövningsmedel, "ma feisan", möjligen baserat på
spikklubbearten Datura innoxia (Solanaceae).
Den dokumenterade, äldre, japanska medicinen synes i stor utsräckning bygga på den klassiska
kinesiska; sålunda refererar Japans äldsta kända, medicinska verk, Isshimpo (ung. "Läkekonstens
essens"), författat 984 CE av Yasuyori Tamba, ofta till kinesen Chang Zhong-jings (142 - 220 CE) Shang
Han Lun ("Avhandling om febersjukdomar"). Det japanska beroendet av Kina reducerades med tiden,
bl.a. genom att traditionellt kinesiska medicinalväxter ersattes med inhemska japanska, varvid de
kinesiska namnen dock ofta bibehölls.
Efter inrättandet av den holländska handelsstationen på Dejima vid Nagasaki under Tokugawashogunatet i början av 1600-talet kom det underliggande lärosystemet att börja kallas "Kampo", till
skillnad från den holländska medicinen, "Rampo" ("ran" = "oranda" = Holland).
Den första kontakten med västerländsk medicin hade annars skett när portugisiska jesuiter 1549
inrättade ett sjukhus i Funai på ön Kyushu. Landet kom dock att förbli nästan helt slutet mot väst i
ytterligare 300 år.
I slutet av 1600-talet framträdde provinsen Toyama (vid Japanska sjön, nordväst om Tokyo) som ett
centrum för läkemedelsframställning, i synnerhet enligt Kampo-lärans principer. Vid Koho-ha ("Den
gamla skolan", grundad i början av 1700-talet) vidareutvecklade en av dess mest framträdande
företrädare, Yoshimasu Todo (1702 - 1732), recepten från Shang Han Lun, och där utförde också
Toyo Yamawaki 1754 för första gången i Japan en dissektion av ett människolik, dittills tabubelagt.
Han sammanfattade sina iakttagelser i det anatomiska verket Zoshi ("Om de inre organen"), i vilket
han vederlade en del av de kinesiska lärorna.
Anmärkningsvärd är också den bröstcanceroperation under fullnarkos - kanske världens första - som
utfördes 1805 av Sieshu Hanaoka; narkosen inducerades med extrakt av bl.a. Datura metel
(Solanaceae) och Aconitum japonicum (Ranunculaceae).
Efter nära 200 år av avskärmning återknöts kontakter med västvärlden 1854, varvid bl.a.
medicinundervisningen delvis reformerades efter tyskt mönster.
Litteratur:
Denna text bygger väsentligen på uppgifter ur
Reitz, Manfred: "Arzneimittel im alten China", Die Pharmazutische Industrie, Vol. 64, Nr. 12, S. 225 - 227 (2002).
Rauchensteiner, Florian: "Kampo - traditionelle Medizin in Japan", Deutsche Apotheker Zeitung, Jhg. 145, Nr. 6,
S. 37 - 38 (2005-02-10).
Grekland
Vid den egyptiska högkulturens begynnande nedgång omkring ett halvt årtusende BCE bestod redan
täta kontakter mellan den egyptiska och den framväxande, hellenistiska (grekiskcentrerade) kulturen
(man kan t.ex. notera, att den pytagoreiska filosofskolan hade ett starkt fäste i egyptiska Alexandria f.ö. uppkallat efter den grekisk-makedonske kungen Alexander). Mycket av egyptiskt tankegods och
egyptiskt kunnande kom därmed att integreras i det hellenistisk-grekiska.
Redan i de homeriska eposen Iliaden och Odysséen, troligen skapade på 800-talet BCE, förekommer
enstaka uppgifter om att växter användes för vård av sårskador, dock utan närmare beskrivning av
deras art. Tydligare är beskrivningen i Apollonios´ från Rhodos skildring på 200-talet BCE av hur Jason
hämtade det gyllene skinnet, bl.a. med hjälp av kungadottern Medea (sedermera hans gemål;
benämnd "pharmaceutria", d.v.s. en kvinna med kunskap att påverka andra medelst magiska och
läkande växter), som sövde skinnets väktare med purpurfärgade blommor, plockade om aftonen
(opiumvallmo?).
I den grekiska medicinen blandades på ett flytande sätt religiöst-mytologiskt stoff med handfast
tradition och skarp klinisk iakttagelse. Sålunda kom ung. under det 7:de århundradet BCE Askle´pios som sades ha lärt läkarkonsten av kentauren Cheiron, och möjligen från början hade varit en ovanligt
namnkunnig, mänsklig läkare, vars rykte växte till gudomliga proportioner! - att ersätta Apollon som
läkekonstens främste gud, och de ursprungligen fristående gudinnorna Hygiaia och Panakaia
("Allboterskan", av pan-, "allt", + akaisthai, "att läka") kom att börja betraktas som hans döttrar.
Ett led i den Asklepioskult, som kom att utvecklas i särskilda tempel (tillika sjukvårdsinrättningar!) var
omvårdnaden om de heliga ormar, som levde där; ormarna matades bl.a. med honungskakor (?!). I
mytologin kom denna uppgift att tillfalla Hygiaia, som i konsten ofta avbildas med en skål, patera, ur
vilken en orm enligt vissa tolkningar äter. Härifrån kommer farmacins internationella symbol sedan
slutet av 1700-talet, ormskålen.
En utförlig översikt över "Ormen som symbol" lämnar den finske apotekaren Bengt Mattila i sin
"Signatuurikirja / Apotekssignaturer / Tag-Labels at Pharmacies in Finland", sid. 81 - 95, Jyväskylä,
1997; han nämner bl.a. att ormskålen introduceras som farmacisymbol i och med att la Société des
Pharmaciens de Paris låter prägla ett mynt med detta tema 1796.
Hippokra´tes (ca 460 - ca 377 BCE) - "läkarkonstens fader", var verksam på Kos (där man fortfarande
kan besöka det Asklepiostempel där han verkade).
Enligt hans enkla principer skulle läkaren understödja naturens egna, läkande krafter, och endast
utgå från kliniskt observerade och kritiskt bedömda fakta; det viktigaste var att inte skada (i den
senare, latinska översättningen av hans och andra, närståendes omfångsrika, s.k. hippokratiska
skrifter uttryckt som "primum est non nocere!"). Hans syn på läkarens ansvar och etik kom till uttryck
i den s.k. hippokratiska (el. koiska, av Kos) eden, som fortfarande svärs, t.ex. av alla nyexaminerade
amerikanska läkare.
Aristoteles (384 - 322 BCE) var elev till Platon, Alexander den Stores lärare; filosof och universell
vetenskapsman - han skrev och undervisade om praktiskt taget allt utom matematik. Hans verk föll i
glömska i Europa ett par sekel efter hans död, men räddades till eftervärlden genom de
översättningar till syriska och arabiska, som utfördes vid samma tid. Dessa översättningar översattes i
sin tur till latin på 1000-/1100-talet CE och kom då att få en ofantlig inverkan på Västerlandets
vetenskap och tänkande.
Den tidiga, grekiska farmacin beskriver ofta inte läkemedlen som separat begrepp, utan deras
innehåll, tillredning och användning skymtar fram i beskrivningarna av sjukdomstillstånden och deras
behandling. Uppenbarligen förekom ett antal läkemedelsformer, såsom drycker, medel att suga på,
piller (ovanligt!), kalla och varma omslag, kompresser, salvor, grötar (kataplasma), tvätt- och
badlösningar, ströpulver, klysmata, suppositorier, nysmedel och rökberedningar. Bland
farmakologiska effekter som eftersträvades återfinns bedövning, tarmtömning, uppkastningar,
urinproduktion, nysningar och hudretning; man hade medel att använda vid hosta,
parasitinfektioner, sår, blödningar, ögon- och livmoderåkommor. Allmänt var dessa läkemedel
tämligen enkla, d.v.s. innehöll få komponenter.
Läkemedelsbereding och -handel tycks inte ha bedrivits som särskilt yrke; däremot omnämns,
stundom i tämligen nedlåtande ordvändningar, en kategori medicinalväxtkrämare, pharmakopoloi
(farmakopolerna).
Under århundradena efter Hippokrates´ död, bl.a. under inverkan av Platons och Aristoteles´
filosofiska system, växte ett antal medicinska system fram, mer baserade på teoretisk spekulation än
på klinisk iakttagelse; i dessa system utvecklades stundom synnerligen komplicerade
läkemedelsberedningar, med dussintals ingredienser. Som exempel må nämnas det motgift mot alla
kända gifter, mithridat, med ca 60 ingredienser, som Mithradates Eupator (163 - 132 BCE; ev. hans
efterföljare ca 132 - 63 BCE), kung med giftnoja i Pontus i Mindre Asien, lät utarbeta, och som kom
att leva kvar i europeisk farmaci ännu på 1700-talet, om än i förenklad form.
Det för den europeiska eftervärlden viktigaste sjukdomsparadigmet kom att bli fyrsaftläran
(humoralpatologin), som kom att bestå in på 1700-talet (och i dagligt tal lever kvar än i dag, i begrepp
som "kolerisk", "sangvinisk", "flegmatisk" och "melankolisk").
Romarna
Celsus (1. årh CE)
Pedanius Dioskorides (f. i Pergamon/nuv. Turkiet, 1 årh CE; fältskär hos Nero) Beskrev i detalj sin tids
medicinalväxter. Som kuriosum kan nämnas, att han är en av de första att beskriva ett kvalitetstest
för en läkemedelsråvara: förfalskning av opium med fett (sätt eld på provet och känn lukten).
(Andromachos: en av Neros livläkare, komponerade Theriacha /Andromachi/, med ca 64
ingredienser).
Galenos (egentligen grek, även han född i Pergamon, från 160-talet CE till sin död 216 verksam i
Rom). Oerhört flitig skribent; trots att minst hälften av hans produktion har gått förlorad finns ca 115
titlar bevarade på grekiska och ytterligare ett 50-tal i arabiska och medeltidslatinska översättningar.
Kunnig anatom (han var bl.a. gladiatorläkare); förespråkade sund eftertanke och klinisk observation.
Genom sina beskrivningar av läkemedel och deras tillredning har hans namn kommit att förknippas
med den del av farmacin, som rör läkemedlens utformning och framställning: den galeniska farmacin.
Hans tolkning av Dioskorides´ humoralpatologi kom att bli tongivande under mer än 1000 år;
inflytandet börjar inte brytas förrän av Paracelsus (1400 år senare).
Plinius d.ä. (omkommen i Vesuvii utbrott 79 CE): kompilator av sin tids vetande på snart sagt alla
områden.
Den arabiskspråkiga, islamiska kulturen
Det första apoteket i de kulturkretsar, som haft direkt inflytande på utvecklingen av Västerlandets
apotek anses vara ett som grundades i Baghdad under abbasidkalifen al-Mansurs regeringstid (754775 CE). Enl. Dilg1 förekom apotek i några sjukhus, vid sidan av privat drivna "dakakin as-sayadila",
där man sålde kryddor, örter och också parfym.
I den då mycket öppna, unga, islamiska kulturen i nuvarande Irak utvecklades från 800-talet CE ett
intensivt översättande av grekiska skrifter till syriska och arabiska, ofta av syriska kristna (de flesta
nestorianer), t.ex. Hunain ibn Ishaq al-Ibadi (808-873 CE). På detta sätt har bl.a. ett 50-tal (enl. andra
källor mer än 100) skrifter av Galenos bevarats.
Utgående främst från Baghdad, och sedermera även på den iberiska halvön (övergång från Afrika
711, expansionen norrut stoppad vid Poitiers 732, kalifatet i Córdoba 755 - 1013, omkr. 1300
undanträngda mot Granada, som föll 1492), framträdde en rad arabisktalande och -skrivande läkare,
som kom att i hög grad påverka hela den europeiska medicinen (och därmed farmacin), både som
bärare av den grekiska traditionen, som samlare av senare vetande och som nyskapare. Här må
nämnas några av de mest namnkunniga:
Mesue (namnet är en latinisering av Abu Zakariya Yuhanna ibn Masawaih (ca 777-857 CE)
eller Masawaih al-Maradini (?-1015) (i Västerlandet kallad Mesue d.y.), som skrev "De
medicinis universalibus"; antages ha skrivit "Grabadin" (av arab. aqrabadhin = formularium,
receptsamling).
Ibn al-Gazzar ?-ca 1004), farmakobotaniker, liksom
Ibn Wafid al-Lahmi (999-ca 1068),
Abu Ali el-Hussein el-Scheik el Reïs Ibn Sina (el. Abu `Ali al-Husayn ibn `Abd Allah ibn Sina)
(980-1037) (i Västerlandet kallad Avicenna, efter en hebreisk transkription av hans namn),
persisk läkare, född i Bokhara, livläkare hos sultan Nuh Ben Mansur; skrev bl.a. "Kitab ElKanun fi al-Tibb" ("Canon medicinae"), det mest berömda arabiska verket om läkemedel.
Avenzoar (?-1162), arabisk läkare i Cordoba; skrev "Liber medicamentorum".
Al-Gafiqui (1100-talet), skrev en bok om simplicia.
Averroës (1149-1217), arabisk läkare i Cordoba; ståthållare där under Al-Mansour; uppges ha
varit elev till Avenzoar (märkligt, med hänsyn till resp. ålder!); skrev "Kitab el-Kollijjat" ("Liber
universalis de medicina").
Ibn el Baitar (?-1248), arabisk botaniker, född i Malaga; skrev flera verk om botanik och
medicin, ss. "Kitab al-jami` li-mufradat al-adwiyah wa-al-aghdhiyah" ("Corpus simplicia
medicamentorum"), en alfabetisk förteckning över mer än 1400 simplicia, med mer än 150
redovisade källor.
I stort sett användes enkla läkemedel med få ingredienser (jfr som kontrast Galenos,
receptsamlingen från benediktinerklostret i Lorsch /Sydhessen/ omkr. 800 och Salerno-kompendiet
från 1100-talet, som ofta har mycket komplexa läkemedel - t.ex. teriak med upp till ca 70
ingredienser).
Referenser:
1
Dilg, Peter: Arabische Pharmazie im Lateinischen Mittelalter. I: Engels, O., Schreiner, P. (Hrsg.): Die Begegnung
des Westens mit dem Osten. Kongreßakten des 4. Symposiums des Mediävistenverbandes in Köln 1991.
Sigmaringen 1993, S. 299-317.
Dessutom:
Webbplatsen Islamic Heritage - A History of Muslim Pharmacy (länken kontrollerad 2011-05-13 kl. 15:50 CEST).
Centraleuropeisk medeltid
Vid bedömningen av den centraleuropeiska medeltiden (i stort sett årtusendet mellan det
västromerska rikets sammanbrott omkring 450 CE och det östromerska/byzantinska rikets fall i och
med turkarnas intagande av Konstantinopel 1453) finns alltid ett element av påverkan från det
centrala Medelhavsområdet (ung. nuvarande Italien), dels i den kulturöverföring som följde med de
romerska härarnas framträngande norr- och västerut, dels genom den romersk-katolska kyrkans
utbredning.
Som kuriosum kan man notera, att den än i dag ganska tydliga matvanegränsen genom Centraleuropa
avseende brödsäd, matfett och dryck (vete, olivolja resp. vin i söder; råg, smör/ister resp. öl i norr) väl
sammanfaller med romarrikets nordgräns, som f.ö. i sin tur sammanfaller med vinets naturliga odlingsgräns
mot norr.
En faktor av särskild betydelse för insamling, vidmakthållande och spridning (och därmed i viss mån
uniformering) av det medicinska kunnandet var benediktinerorden, vars moderkloster Monte
Cassino, mellan Rom och Neapel, grundades av Benedikt av Nursia, troligen omkr. 529. I dess regler
fanns (och finns fortfarande) bl.a. inskrivet ett påbud om omsorg om och vård av de sjuka. Ordens
kloster kom därför bl.a. att fungera som sjukhus (jfr nedan).
Av betydelse för det medicinska kunnandet i medeltidens Sverige är förhållandet att det aldrig
inrättades något benediktinerkloster på svensk mark; orden kom inte längre än till det då danska
Skåne (däremot etablerade sig mindre medicinorienterade ordnar som cistersienser - avknoppade
från benediktinerna - och kartusianer, samt tiggarordnarna dominikaner, franciskaner och klarissor;
isoleringen var alltså på intet vis total).
Några strödda företeelser och personer som påverkat och/eller ger oss upplysningar om den
medeltida, europeiska famacihistorien:
Capitulare de villis (Karl den Stores regelverk för sina kungsgårdar, bl.a. med föreskrifter om
medicinalväxtodling) ca 805.
"S:t Gallen-planen" (~817), ett förslag till standardplan för benediktinerkloster, inklusive
detaljerade föreskrifter om vilka köks- och medicinalväxter som skulle odlas.
Lorsch (benenediktinerkloster i tyska Sydhessen, grundat omkr. 775. Av speciellt
farmacihistoriskt intresse är den receptsamling, som sammanställdes där omkr. 795, och som
ger en god bild av sin tids medicin och farmaci).
Omkring 850 började en medicinsk vård- och läroanstalt växa fram i det från den närmaste
omgivningen politiskt fristående, longobardiska furstendömet Salerno. På grund av sin
ställning kom det att tillåta en ovanlig tanke- och yttrandefrihet, och medicinskolan var omkr.
1000 Europas mest ryktbara. En extra knuff fick skolan när medicinskolan i Kairouan (i nuv.
Tunisien) förstördes 1057 till följd av internt islamska stridigheter och stora delar av dess
bibliotek fördes till Salerno. En central roll för skolans utveckling spelade - för att nämna ett
namn - Alfanus de Salerno (1015 - 1085). Vid skolan sammanställdes bl.a. ett antal
kompendier som stöd för den dagliga verksamheten, "Practicae"; bland de talrika författarna
finner man på 1100-talet ovanligt nog en kvinna, Trotula.
Constantinus Africanus (ca 1018-1087), verksam vid benediktinordens moderkloster Monte
Cassino och Salerno-skolan, medicinsk författare av egna verk och en av de främsta
översättarna (till latin) av arabiska texter. Observera också utveckling av och kring de
arabiska läkarna i det moriska väldet på den iberiska halvön!
I detta sammanhang kan noteras, att den arabisk-islamska högkulturen sönderföll alltmer
under senare delen av den europeiska medeltiden; mongolernas skövling av Baghdad 1258
och den stora pestepidemin ("digerdöden") omkr. 1350 kan anses ha bidragit härtill.
Odo de Meung (1100-talet), författade - inspirerad av Wahlafrid Strabos (ca 808-849)
"Hortulus" - lärodikten "Macer floridus", som bl.a. nämner 77 medicinalväxter.
Hildegard av Bingen (1098 -1179), benediktinernunna, som bland mycket annat (t.ex. en
mängd sånger) tillskrivs ett antal skrifter av medicinkt-religiöst-filosofiskt innehåll. Sentida
källkritisk forskning (se t.ex. en översikt i Berggren, Lennart: "Visioner och vetenskap hos
Hildegard av Bingen", Sv. med.-hist. tidskr., vol. 4, nr 1, sid. 155 - 167 (2000)) har indikerat,
att hon sannolikt åtminstone inte är ensam författare till alla verken, vilket på intet sätt
förminskar den roll hon spelar än idag i centraleuropeisk natur(läke)medelsdebatt.
Albertus Magnus (dominikanerbroder; ~1200-1280).
Under perioden 1162-1206 fanns det i Arles (nuv. Sydfrankrike) lokala bestämmelser om åtskillnad
mellan medicin och farmaci.
Denna åtskillnad permanentades för hela det "tysk-romerska" kejsardömet, med alla dess tillhörande
lydriken av kejsar Friedrich II von Hohenstaufen ("Barbarossa") i de "Constitutiones", som utfärdades
1231/33/41, gällande hela väldet. De innehöll bl.a. föreskrifter om den åtskillnad mellan läkar- och
apotekaryrkena, som i stort sett består än idag. Det europeiska apotekaryrket kan därför anses vara
ca 750 år gammalt. Tysklands första apotek uppges ha inrättats i Wetzlar 1233, den möjligen första
apotekarsammanslutningen i Brügge 1297.
En uppfattning om den europeiska farmacins utvecklingsnivå vid slutet av medeltiden ger en italiensk
formelsamling för apotekare, Compendium Aromatariorum, utgiven omkr. 1450 av furstens av
Tarento livläkare Saladin Ferro d´Ascoli. Den tar upp ca 300 droger av vegetabiliskt ursprung, ca 50 av
animaliskt, samt ca 50 mineralier och kemikalier. Bland läkemedelskompositionerna finner man 60
electuaria (medicinska mos), ofta med upp till 70 ingredienser, ca 40 piller, ca 30 siraper, ca 45
aromatiska vatten och ca 25 salvor, cerater och plåster.
Vid denna tid hade konsten att destillera alkohol spritts via araberna på den iberiska halvön; redan
den mallorcanske filosofen och teologen Ramón Lull (1235-1315) hade infört sprit för drogextraktion.
I kompendiet föreskrivs sprit för första gången, både för tinkturberedning och som självständigt
läkemedel.
(Som ett kuriosum, men också som ett belägg för destillationskonstens utbredning, kan nämnas, att
dominikanermunkarna i Rimini 1280 förbjöds inneha destillationsutrustning p.g.a. omåttlighet i umgänget med
produkterna).
Det första offentliga apotek som någonsin stått under svensk överhöghet (1561) och som tillika
uppges vara Europas äldsta, ännu (2011) i drift varande apotek är Raeapteek (Rådhusapoteket) i
Tallinn, grundat före 1422 (då hade det redan sin tredje ägare). Sannolikt är dock apoteket i
franciskanerklostret i Dubrovnik äldre; klostret grundades 1317, medan apoteket i vissa källor uppges
ha varit i drift sedan 1391.
Renässansen
Europa under slutet av medeltiden, d.v.s. på 1300- och framför allt 1400-talen ser ett antal
samhällsförändringar, t.ex. en tilltagande kritik mot den romersk-katolska kyrkan, nya uppfinningar centralperspektivet i den avbildande konsten omkr. 1420, Gutenbergs tryckteknik omkr. 1444, krutet
i krigföringen m.fl. -, och nya geografiska upptäckter - Vasco da Gamas sjöväg österut till Indien,
Cristobal Colóns (Columbus) försök västerut 1492, som resulterade i (ny-)upptäckten av Amerika och
förde syfilis och nya livs-, njutnings- och läkemedel till Europa.
I det förändrade intellektuella klimatet omvärderades också synen på antiken, främst den grekiska,
vars livsstilar och konstnärliga uttryck kom att betraktas som eftersträvansvärda ideal i en
"återfödelse" - renässans.
Den process, som kom att få de mest djupgående följderna, var förmodligen den kyrkliga
reformation, som genomfördes främst i Nordeuropa på mindre än tjugo år efter Martin Luthers
spikande (i god akademisk tradition!) av sina 95 teser om avlaten på kyrkdörren i Wittenberg i
november 1517.
För svenskt vidkommande infördes den nya, från Rom frikopplade kyrkan under Gustaf Vasa i och
med Västerås recess 1527. Den för medicinen mest ödesdigra konsekvensen av detta var att de
svenska klostren, hospitalen, helgeandshusen och infirmarierna - och därmed de enda
sjukvårdsinrättningarna - stängdes, och deras bibliotek plundrades, bl.a. för att handskrifternas
pergament skulle kunna användas som bokomslag i statsförvaltningens arkiv.
Paracelcus (1493-1541), självtaget "artistnamn" för Philipp Aureolus Theophrast Bombast von
Hohenheim, genom vilket han ville framställa sig som den namnkunnige, romerske läkaren Celsi
jämlike, markerade sin brytning med de vedertagna systemen bl.a. genom att offentligt bränna
skrifter av de antika, medicinska auktoriteterna 1530. Grunden i hans läkemedelsteori var
signaturläran, d.v.s. övertygelsen, att Skaparen har placerat ut läkemedel mot alla människans
sjukdomar i naturen, alltså en religiös-magisk, strikt antropocentrisk läkemedelslära, som han förde
fram samtidigt som han förespråkade användning av mineral, och – vid behov – syntetiska
oorganiska ämnen ("spagyriska", d.v.s. medicin-alkemistiska, medikamenter).
Gutenbergs för Europa nya teknik att trycka med lösa typer, lanserad omkr. 1445, medförde
möjligheten att massproducera identiska böcker och andra skrifter, och därmed verktyg för enhetlig
informationsspridning. Även farmacin begagnade sig av de nya möjligheterna. I Apotekarsocietetens
samlingar i Stockholm finns t.ex. ett häfte "Lumen apothecariorum..." ("Ljus över
apotekarkonsten..."), tryckt i Venedig 1497.
På ett mer övergripande plan började samhällsstyrningen utnyttja den nya informationstekniken; för
farmacins del kan nämnas den första farmakopén i något så när modern bemärkelse, Florensformulariet ("Ricettario Fiorentino", eg. "Nuovo Receptario", sammanställt på tillskyndan av
apotekargillet Università delli spetiali och avfattat på italienska(!), 1499 [fyra exemplar finns bevarade:
två i Florens´ nationalbibliotek, ett i Vatikanbiblioteket och ett i British Museum. I dessa exemplar förekommer
två tryckdata: den 10 januari 1498 och den 21 januari 1498. Härvid är dock att beakta, att man i Florens vid
denna tid förlade nyåret till Marie Bebådelsedag den 25 mars, så att böckerna med nuvarande tideräkning är
tryckta 1499. En översättning till latin, "Antidotarium sive de exacta componendorum miscendorumque
medicamentorum ratione in libri tres", gavs f.ö ut i Antwerpen 1561].
"Dispensatorium pharmacorum omnium", tryckt 1546 i Nürnberg efter sammanställning av Valerius
Cordus (1515 - 1544) under viss påverkan av Florens-formulariet, omfattade ursprungligen 417
läkemedelsberedningar; i senare utgåvor tillkom nya (antalet var 547 i den 4:e, 1666). Det är värt att
notera, att extrakt och tinkturer (som förutsätter tillgång till extraktionssprit!) saknas helt i de tre
första utgåvorna, samt att Paracelsi inflytande inte har slagit igenom. Cordus själv kände dock till
etanol; han beskriver framställning av dietyleter och försök med extraktion av svart prustrot
(Helleborus), rabarber och aloe.
Columbus´ nyupptäckt av den västatlantiska kontinenten 1493 följdes bl.a. av att syfilis, lues, spreds
över hela Europa inom mindre än 10 år. Ett anmärkningsvärt terapiförslag inför den nya sjukdomen
var den italienske läkaren Giacomo Berengario da Carpis (1460 - 1530) användning av "gråsalva"
(kvicksilver utrivet i fett; använd av arabiska läkare sedan 800-talet mot skabb o.dyl.). Metoden
kritiserades snart av hans kollega Gabriele Fallopio (1523 - 1562), som ansåg att Carpi "dödade rätt
många personer, även om han botade de flesta"; möjligen är detta en av de första dokumenterade
cost/benefit-reflexionerna rörande ett medikament.
Drygt ett sekel senare fastslog Bernardini Ramazzini (1633 - 1714), "yrkesmedicinens fader",
kvicksilvrets skadliga verkningar.
Anmärkningsvärt är också ett experiment, som utfördes den 28 juli 1580 på initiativ av lantgreve
Wilhelm IV av Hessen-Kassel, vid vilket man konstaterade den hämmande effekten av schlesisk sigilllera (terra sigillata) på fyra olika gifter givna till hundar; detta kan ha varit den första strukturerade
toxikologiska studien i Europa (jfr även Fonsecas studie av kinabarks effekt vid malaria 1644!)
Nyare tid
Reminiscenser av medeltiden dröjde kvar länge (jfr teriaken och mithridatet ovan, till mitten av 1700talet!); det naturvetenskapliga paradigmskiftet under 1600-talets senare hälft (genom Descartes,
Newton, Leibnitz, Boerhave, Hooke och Leeuwenhoek m.fl.) fick förvånansvärt litet genomslag i
farmacin (jfr t.ex. Arfwed Månssons "Myckit nyttigh örta-book..." (1628) med Johan Otto Hagströms
brevväxling med Abraham Bäck 1747-1791 (se litteraturlistan)!).
Det kan dock vara värt att notera, att vad som möjligen kan vara Europas första, skäligen enkla,
prövning av ett medikament före dess introduktion i den etablerade läkemedelsarsenalen kan ha
företagits när påvens livläkare Gabriel Fonseca omkr. 1644 beordrades av den spanske kardinalen
och jesuiten Juan de Lugo att studera verkningarna av kinabark på intermittenta febrar (som något
sekel senare började kallas "mal´aria", eg. "dålig luft"); om försöket utföll positivt skulle kyrkan börja
rekommendera kuren (så blev det; de Lugo började vid sin bostad och ett helgeandshospital gratis
låta dela ut kinabarkspulver, som snart kom att kallas pulvis cardinalis eller pulvis Jesuiticus).
1785: Den engelske läkaren William Withering publicerar sin identifiering av och sina rön om den
aktiva komponenten (Digitalis-blad) i en mrs Huttons - ryktbar "klok gummas" - brygd mot vattusot
(ödembildning till följd av okompenserat hjärtfel). Undersökningen, som redovisades i rapporten "An
account of the foxglove" brukar betraktas som det första systematiska utforskandet av ett
läkemedels effekt.
Under 1700-talets andra hälft utvecklas dels kunskapen om "oorganiska" kemiska reaktioner och
analytiska metoder, dels insikten om förekomsten av grundämen. Det mest lysande namnet
härvidlag är apotekaren m.m. (eg. farmacie studiosus under större delen av sitt yrkesverksamma liv!)
Carl Wilhelm Scheele (1742 - 1786), men nämnas bör även andra svenska forskare, som Scheeles
lärare och mentor Torbern Bergman (1735 - 1784) och mineralkemisten Johan Gottlieb Gahn (1745 1818). I detta sammanhang kan nämnas, att gränsdragningen mellan oorganisk och organisk kemi vid
den här tiden ansågs ligga längre åt den oorganiska sidan än idag, varför Scheeles framställning av
cyanväte lika väl skulle kunna kallas världens första syntes av ett organiskt ämne ur oorganiska
utgångsämnen som Wöhlers karbamidsyntes 1827-8; den påverkade dock inte de fundamentala
uppfattningarna om livets natur så dramatiskt som Wöhlers arbete.
Den kemiska systematiken utvecklades efter Daltons framläggande av sin atomteori 1810, inte minst
av Jöns Jacob Berzelius (1779 - 1848), som publicerade den första atomviktstabellen 1818 och sedan
1810 bl.a. var professor i farmaci vid det då nyetablerade Kgl. Carolinska Medico-Chirurgiska
Institutet.
Mellan 1804 och 1833 isoleras 23 växtalkaloider för första gången, 21 av dem av apotekare:
1804 (publ. 1806): Tysken Friedrich Wilhelm Adam Sertürner isolerade f.f.g. en alkaloid, ur opium,
genom att utnyttja dess basegenskaper. Han kallade den "morfin" efter drömmens (inte sömnens!)
gud Morfeus i den antika mytologin. Förmodligen hade mer eller mindre rent morfin isolerats
tidigare av de franska farmaceuterna Charles Louis Derosne (1780 - 1846) och - i synnerhet - Seguin,
men Sertürners upptäckt av dess basiska egenskaper kom att utgöra startpunkten för alkaloidkemin,
liksom hans metoder för prövning av effekterna bidrog till framväxten av en experimentell
farmakologi.
Det skulle dock dröja till 1831 innan Justus von Liebig påvisade att alkaloidernas basiska egenskaper
beror på deras kväveinnehåll.
1818: Fransmännen Joseph Bienaimé Caventou (1795 - 1877) och Pierre Joseph Pelletier (1788 1842) isolerade stryknin, brucin, 1819 kolkicin och, samtidigt med tysken Carl Friedrich Wilhelm
Meißner (1792 - 1853; som f.ö. införde begreppet "alkaloid" i sin uppsats "Über ein neues
Pflanzenalkali (Alkaloid)" i Journal für Chemie und Physik, vol. 25, S. 381, [1818]), veratrin; 1820, efter
Gomes, kinin och cinchonin, och 1821, samtidigt med Robiquet och Runge, koffein.
Caventou föreslog namnet "klorofyll" (av grek. chloros = grön + phyllon = blad) för växternas gröna
pigment, och skrev bl.a. en lärobok i farmaci.
Pelletier isolerade tillsamman med Magendie emetin, tillsammans med Jean Baptiste Dumas narcein,
tebain och pseudomorfin.
Vauquelin: nikotin,
Brandes: atropin och delphinin (1819),
Robiquet: kodein,
Boullay: pikrotoxin.
I sammanhanget kan också noteras, att den franske apotekaren Claude-Adolphe Nativelle blev den
förste att isolera en aktiv glykosidfraktion ur Digitalis-blad; han kallade den Digitalin, och som
"Digitalin Nativelle" marknadsfördes den ännu långt in på 1900-talet.
Redan 1823/24, alltså redan inom ett par år efter renframställningen av alkaloiden, startades - till en
början med stor ekonomisk framgång - den första fabriken för framställning av kinin ur
sydamerikansk kinabark av apotekaren Friedrich Ludwig Koch i Oppenheim i den då malariadrabbade
Rhen-dalen i Tyskland, 1826 en i Paris av Pelletier, och 1827 startade Heinrich Emanuel Merck
renframställning av flera alkaloider i det ännu idag framgångsrika företaget i Darmstadt (Hessen/Ty.;
f.ö. mindre än 30 km öster om Oppenheim). Industrietableringarna och framgångsrika
odlingsinsatser, främst av holländarna i Indonesien, resulterade med tiden i stora rationaliseringar,
vilket t.ex. speglades i kininpriserna: 1897 hade kininpriset i Tyskland sjunkit till ca 1,5% av
introduktionspriset 1824 (Kochs fabrik stängdes 1888 p.g.a. dålig lönsamhet).
Den tyske kemisten Friedrich Wöhlers syntes av det "organiska" ämnet karbamid ur "oorganiskt"
ammoniumcyanat 1827 vederlade (tillsammans med senare synteser, t.ex. Hermann Kolbes av
ättiksyra 1845) den sedan antiken rådande uppfattningen att "organiska" ämnen endast kunde bildas
under inverkan av en mystisk "livskraft" och kom därmed att ge dödsstöten åt denna lära, den s.k.
vitalismen (det må noteras, att "livskraft"-idéer skymtar fram då och då ännu i dagens
natur(läke)medelsdebatt!).
Farmacin erkändes f.f.g. som egen vetenskap på ett tyskt naturforskarmöte 1830 i Hamburg.
Nya läkemedelsformer utvecklades under mitten av 1800-talet:
Tabletten, för vilken en framställningsmetod patenterades av engelsmannen William Brockedon
1843 (1845?); termen "tablet" för denna läkemedelsform förekom f.f.g. i tryck 1883.
Som kuriosum kan i sammanhanget noteras, att amerikanen Henry Wellcome den 14 mars 1884 lät
registrera sin ordkonstruktion "tabloid" i London som varumärke för sitt och Silas Burroughs´ företags
produktserie med den nya läkemedelsformen. Varumärket degenererade som bekant snart till helt
andra betydelser.
Den moderna injektionssprutan, uppfunnen 1852 av fransmannen Charles-Gabriel Pravaz (1791 1853), och glasampullen, av dennes landsman Limousin, 1886, möjliggjorde utvecklingen av
injektionsfarmaka.
I detta sammanhang kan också noteras, att brunt (ljusskyddande) glas rekommenderas till
medikamentkärl f.f.g. 1839, av den polske apotekaren Zahradnik.
I den (tysk)-polsk-österrikiske läkaren Józef Dietls avhandling "Der Aderlass in der
Lungenentzündung" ("Åderlåtningen vid lunginflammation", 1849) visades att åderlåtning vid
lunginflammation ledde till ca 3 gånger högre dödlighet än ingen behandling utöver god palliativ
vård; den gav dödsstöten åt den i humoralpatologin grundade åderlåtningen som terapi, och bidrog
därmed även till humoralpatologins detronisering.
Omkring 1838 hade man konstaterat, att cellerna utgjorde de levande organismernas grundelement,
och som en följd av denna upptäckt formulerade den tyske fysiologen Rudolf Virchow 1856 ett nytt
sjukdomsparadigm, cellularpatologin.
Nyorienteringen fullföljdes genom engelsmannen Charles Darwins "On the Origin of Species by
Means of Natural Selection", 1859, den franske mikrobiologen Louis Pasteur (1822-1895), som
vederlade uralstringsprincipen, grundlade mikrobiologin och grundlade anti- och aseptiken, i stort
sett på 1880-talet, samt genom den tyske mikrobiologen Robert Kochs (1843-1910) upptäckt och
renodling av mjältbrandsbakterien, tuberkel- och kolerabacillerna och hans framställning av
tuberkulin (för detta fick han ett tidigt Nobelpris 1905).
1845 beskrev den franske sjukhusapotekaren Louis Mialhe (1807-1886) ovanliga/oväntade
verkningar av läkemedel, vilket han kallade "kemisk idiosynkrasi". Detta kan anses vara en början till
uppkomsten av det moderna biverkningsbegreppet.
1853 gjorde Ignaz Franz Xaver Schoenmann (1807-1864) åtskillnad mellan "primära" effekter av
medikamenter och "sekundära, eller efterverkningar" i sin "Lehrbuch der allgemeinen und speciellen
Arzneimittellehre".
1877 tillsattes i Storbritannien en kommission för att utreda sidoeffekter av läkemedel.
1881 publicerade den tyske farmakologen Louis Lewin (1850-1929) boken "Die Nebenwirkungen der
Arzneimittel. Pharmakologisch-klinisches Handbuch", i vilken sidoeffekter av 95 läkemedel beskrivs.
(Den breda allmänheten torde dock inte ha kommit till insikt om förekomsten av
läkemedelsbiverkningar förrän i samband med talidomidkatastrofen 1961).
De första läkemedlen, som inte direkt hämtats ur naturen lanserades i slutet av 1800-talet, t.ex.
fenazon (1886) och fenacetin (1887), vidare acetylsalicylsyra (von Heydens Acetylin 1897; Bayers
Aspirin 1899), som syntetiserats f.f.g av Gerhardt i Strassburg 1853, men i ren och stabil form av
Arthur Eichengrün och Felix Hoffmann 1897-08-10 och som skulle komma att bli alla tiders
framgångsrikaste läkemedel.
(Neo-)Salvarsan (världens första kemoterpaeutikum; Hata, Ehrlich, 1910).
Prontosil, det första sulfa-preparatet, utvecklat av Gerhardt Domagk, 1932, som förärades Nobelpris
för uppfinningen 1939, men inte tilläts ta emot medalj och diplom förrän efter nazi-Tysklands fall
1945.
Världens första antibiotikum (gramicidin) isoleras av den franskfödde amerikanen René Dubos i
mitten av 1930-talet (redovisat 1939) vid Rockefeller Institute i New York.
Lanseringen av penicillin (1942), vars effekter hade observerats av en rad forskare (John Burdon
Sanderson, England, 1870; Joseph Lister, Engl., 1871; William Roberts, Engl., 1874; John Tyndall,
Engl., 1875; Louis Pasteur och François Joubert, Frankrike, 1877; Ernest Duchesne, Frankr., 1897;
Farmis-rektorn Richard Westling 1911; André Gratia och Sara Dath, Frankr., 1920; Clodomiro Picado,
Nicaragua, 1927)1 kom av olika skäl att tillskrivas Alexander Fleming /1928-09-03/, Ernst Chain och
Howard Florey, vilka delade Nobelpriset i medicin 1945 för detta; betydelsen av insatser av andra,
såsom biokemisten Norman Heatley och den ovan nämnde Dubos, förbises ofta.
I mitten på 1900-talet uppträder ett nytt paradigm: molekylärbiologin, som kan exemplifieras med
klarläggandet av DNA-strukturen av James D. Watson, Francis Crick och Maurice Wilkins (1953;
Nobelpris 1962), baserat på Rosalind Franklins röntgendiffraktogram. En yttring av stor betydelse för
farmacin blev receptorteorin (t.ex. genom Raymond Ahlquist och James Black, Nobelpris /för betaoch H2receptorblockarna, dock/ 1988).
1
Uppgifterna om tidiga, penicillinrelaterade observationer är huvudsakligen hämtade ur Brishammar, Sture:
Myten om penicillinet, Kemivärlden, nr 10, sid. 39f, okt. 2007.
Introduktionsår för några viktiga läkemedel
Tabellen nedan bygger på följande källor:
Nuhn, Peter (Prof., Inst. f. Pharmazeutische Chemie, Martin-Luther-Universität, Halle/Saale): "Von der
Volksmedizin zum Drug Design", Pharmazeutische Zeitung, vol. 147, nr 1/2, sid. 10 - 15 (10 januari
2002),
Roth, Hermann J. (prof.); Sieber, K.E. (apotekare): "Pharmazeutisches Taschenbuch", 9. Aufl., kapitlet
"Chronologie der Arzneistoffe" (som dock är helt inriktat på den tyska marknaden), Wissenschaftliche
Verlagsgsesellschaft mbH, Stuttgart, 1985. ISBN 3804707955.
Sneader, Walter (Dept. of Pharmaceutical Sciences, Univ. of Strathclyde, Glasgow, UK): "Drug
prototypes and their exploitation", John Wiley & Sons, Chichester/New
York/Brisbane/Toronto/Singapore, 1996. ISBN 0471948470.
Introduktionsår
Substans eller kategori
Indikation och/eller funktion
(1846?) / 1879
Glyceryltrinitrat
Kärlkramp
1886
Fenazon
Feber, värk
1887
Fenacetin
Feber, värk
1890
Fenazonsalicylat
Feber, värk
1896
Aminofenazon
Feber, värk
1897
Acetylsalicylsyra
1897 Acetylin® von
Heyden
1899 Aspirin® Bayer
Värk, feber
1903
Barbital, fenobarbital
Sömnmedel
1904
Prokain
Lokalanestetikum
1906
Adrenalin
Blodtryckshöjande
1921
Ergotamintartrat
Uteruskontraherande; migrän
1921
Prokain
Lokalanestetikum
1928
Estradiol
Östrogen
1933
Progesteron
Hormonsubstitution
1934
Askorbinsyra
Vitamin C
1935
Prontosil
Bakterieinfektioner
1936
Insulin
Diabetes
1937
Sulfanilamid,
sulfonamider
Bakterieinfektioner
1940
Fenytoin
Epilepsi
1942
Metadon
Syntetisk morfinanalog
1940-1946
H1-Antihistaminer
Allergi
1944
Streptomycin
Tuberkulos
1944
Polyvinylpyrrolidon
Plasmaexpander
1945
Bensylpenicillin
Bakterieinfektioner
1946
Klorokin
Malaria
1947
Dextran
Plasmaexpander
1948
Klortetracyklin
Bakterieinfektioner
1949
Disulfiram
Alkoholism
1950
Oxitetracyklin
Bakterieinfektioner
1952
Isoniazid (INH)
Tuberkulos
1952
Meprobamat
Tranquilizer
1952
Klorpromazin
Neuroleptikum
1954
Nystatin
Svampinfektioner
1955
Carbutamid
Peroralt antidiabetikum
1958
Griseofulvin
Svampinfektioner
1958
Hydroklortiazid
Saluretikum vid hypertension
1958
Imipramin
Antidepressivum
1960
Partialsyntetiska
penicilliner
Bakterieinfektioner
1960
Klordiazepoxid
(bensodiazepinerna)
Antidepressivum m.m.
1962
Nalidixinsyra
Gyrashämmare
1963
Indometacin
COX-hämmare, vid inflammationer
1963
Klofibrat
Lipidsänkare
1964
Cefalotin
Parenteral cefalosporin
1971
Mikonazol
Azol-antimykotikum
1975
Nifedipin
Kalciumantagonist
1977
Cimetidin
H2-antihistamin
1978
Cyklosporin
Immunsuppression
1980
Captopril
ACE-hämmare (ett av de första exemplen på en
molekyl som konstruerats för att specifikt passa
i, och därmed blockera, ett enzyms aktiva
centrum)
1981
Aciclovir
Herpes-virustatikum
1982
Rekombinant
humaninsulin
Diabetes
1984
Enalapril
Hypertension
1987
Lovastatin
Kolesterolsynteshämmare
1987
Zidovudin
HIV-transkriptashämmare
1989
Omeprazol
Protonpumphämmare vid magsår
1992
Didanosin
Nukleosidanalog mot HIV
1994
Losartan
Angiotensin II-antagonist
1995
Saquinavir
HIV-1-proteashämmare
1999
Zanamivir
Influensa
1999
Fomivirsen
Antisense-läkemedel mot CMV-retinit
1999
Rosiglitazon
Insulinsensibiliserare
"Svenskt" apoteksväsende
1422: Det äldsta apotek som någonsin stått under svensk överhöghet (1561 - 1710), Raeapteek
(Rådhusapoteket; f.ö. det europeiska apotek som varit oavbrutet verksamt under längst tid) i Tallin,
har sin tredje ägare.
1492: Stockholms råd fastställer lönen för en apotekare Berndt (d. 1495) och befriar honom från
skatt och andra pålagor.
1496: "Riksens apotekare" Cosmas van der (deme) Welle avlägger tjänsteed inför rätten i Stockholm.
1516 - 1523: Povel apotekare betalar skatt till Stockholm.
1525 (ca): Ett av Gustaf Vasas tidigare brev antyder förekomst av en apotekslik inrättning i Västerås,
under en "mäster Johan".
1528: Gustaf Vasas förste hovapotekare, Hans König, inrättar sig i Stockholm.
1552 (ca): Ett slottsapotek inrättas i Stockholm under mäster Lucas Ustall.
1571: Apoteket Lejonet i Malmö inrättas; Malmö är dock då ännu danskt.
1575: Stortorgsapoteket i Stockholm öppnas, under Anton Busenius (kallas omkr. 1625 "Schmidtens
apotek", efter omkr. 1675 "Lejonet").
1620: Donatus Teuthsman och Friedrich Dietrich konfirmeras enl. Stockholms stads tä:nkeböcker (2
juni) som "apothekare och kryddeproberare".
1623: Apoteket Markattan anläggs i Stockholm.
1628: Akademiapoteket Kronan, med undervisningsskyldighet, grundas i Uppsala. Grundaren, den
tyske apotekargesällen Simon Wolimhaus, blir den förste i Sverige att få ett ärftligt kungligt
privilegium att driva apoteksrörelse.
1628: Arvid Månsson från Rydaholm ger ut första upplagan av "Een myckit nyttigh Örta-Book".
1635: Ett förslag till "Apothekare Ordningh i wisse Artichler författadt" läggs fram, men sätts aldrig i
kraft (jfr 1688). I ett riksrådsprotokoll bestäms att apoteken årligen skall visiteras av hovets läkare.
1635: I en lokal handelsförordning tillförsäkras Stockholms apotekare ensamrätt att sälja "allehanda
kryddor som til läkedom oc arzney tjente jemte oliteter (oljor för medicinskt bruk) oc spiritus,
bråkade saker oc annat slijkt, såsom ock allahanda slagz kryddadt win". Stadgan mildras 1641, i det
att 93 uppräknade artiklar får försäljas även av krydd krämarna.
Årtal Apotek i Stockholm
Apotek i Sverige
(inkl. Finland)
1650 4
8
1700 9
27
1800 12
minst 95
1663: Collegium Medicorum bildas den 16 maj av fyra stockholmsläkare under fransmanen G.F. du
Rietz, med syfte att reglera läkarnas verksamhet och avgränsa den från kvacksalveriet, samt få
kontroll över handeln med gifter, i kraft av läkarnas akademiska status (1688 omvandlat till
Collegium Medicum, 1813 till Kongl. Sundhetskollegium, 1877 till (Kgl.) Medicinalstyrelsen, 1968 till
Socialstyrelsen. 1990 avsöndrades Läkemedelsverket till separat myndighet).
1675 (d. 10 april) utfärdas kungliga privilegier för (de då 6) Stockholms-apotekarna. Härvid tilldelas
apoteken monopol på läkemedelstillverkning och -försäljning. Försäljningsmonopolet betonas
upprepade gånger i K. Maj:ts privilegiebrev, medicinalordningar och resolutioner 1683, 1688 och
1698.
1683 utökas privilegierna till att gälla för alla rikets apotekare (25 st i nuv. Sverige). En
riksomfattande "Apotekare-societet" nämns f.f.g.
1686 utges Pharmacopoeja Holmiensis Galeno-Chymica…, avsedd som rättesnöre för apoteken i
Stockholm, men föreskriven som riksnorm i 1688 års Medicinalordningar (jfr d:o). Föråldrad redan då
den gavs ut.
1688: Karl XI:s medicinalordningar, dock satta i kraft först 1698 (OBS att par. 25 gällde oförändrad
ända till 1917, och att författningen i vissa delar gällde till 1943!) Innehåller vad som kan anses vara
Sveriges första GMP-föreskrifter.
1697: Den första officiella medicinaltaxan.
1775: Pharmacopoea Svecica Ed.I., under medverkan av bl.a. Abraham Bäck, Carl von Linné och Carl
Wilhelm Scheele. Står på höjden av sin tids vetande.
1778: Apotekarsocieteten får stadgar, som godkänns av Collegium medicum, men avslås av kungen
(Gustaf III) (jfr 1821).
1779: "Medicinal-Ordnung für Schwedisch Pommern und Rügen" utfärdas den 7 december på
Gripsholms slott.
1799: Yrkesbenämningen "receptarie" (ev. "-us") används f.f.g. i ett svenskt dokument om en på
apotek anställd farmaceut som huvudsakligen har till uppgift att expediera läkemedel efter
läkarrecept (Hjelt: Medicinalv. 3:449, enl. SAOB).
1817: Pharmacopoea Svecica Ed. V, bl.a. under medverkan av Jöns Jacob Berzelius. I denna används
det alkemistiska tecknet för kvicksilver, Merkurius-tecknet (sedermera kallad "giftgubben"), för första
gången som giftsymbol vid sex insatsvaror - ingen av dem kvicksilverhaltig(!)
1821: Apotekaresocietetens stadgar stadfästs av Kgl. Maj:t (Carl XIV Johan); Societeten
kan därmed anses auktoriserad av staten (jfr 1778).
1834: Kungl. Maj:t förordnar att nya apotek endast får inrättas med personliga (d.v.s. icke säljbara)
privilegier (det första blev apoteket i Trosa; jfr 1873).
1857/1863: Riksdagen beslutar (SFS 1857:45), att apoteken fr.o.m. ingången av år 1863 skall tillämpa
den allmänna handelns viktsystem, "viktualievikt", men redan
1869/1870: På Sundhetskollegiets förslag beslutar riksdagen (1869:41) att hela medicinalväsendet
skall gå över till det metriska systemet. Under en övergångsperiod (senast till 1889) används
olikformade vikter för att undvika sammanblandning av viktsystemen.
1873: Beslut att systemet med säljbara apoteksprivilegier slutgiltigt skall upphöra i och med
utgången av 1920 (jfr 1834).
1887: Det första pensionssystemet för apotekens anställda.
1889: Det metriska ("franska") måttsystemet införs slutgiltigt i Sverige (jfr 1869).
1901: Pharmacopoea Svecica Ed. VIII, den första svenska farmakopén som redan från början skrivs på
svenska, föreskriver kvantitativ kemisk analys av en läkemedelsråvara (opium) och tar upp en
syntetisk läkemedelssubstans (fenazon/antipyrin).
1903: Sveriges farmacevtförbund (fackförbund för farmaceuter) bildas. Som motpart bildas Sveriges
apotekareförbund för att bevaka arbetsgivarintressena (jfr 1954).
1909: "Färghandelsstriden" startar, i vilken färghandelsbranschen, anförd av AB Wilhelm Beckers
marknadchef, farm. kand. Karl Kjellander, argumenterar för att få sälja läkemedel. Ett av vapnen blir
Svensk färg-teknisk tidskrift, grundad sommaren 1909 av Kjellander som plattform för striden, och
vars första årgångar nästan helt upptas av ofta aggressiva debattinlägg. Striden avblåses inte förrän
Apoteksvarustadgan (se nedan) sätts i kraft.
1913: Apoteksvarustadgan - åtskillnad definieras mellan apoteksvaror och övriga handelsvaror. Det
mer än 200-åriga apoteksmonopolet på tillverkning av och grosshandel med läkemedel upphävs
(förutsättning för framväxten av en inhemsk läkemedelsindustri), medan detaljhandelsmonopolet
behålls (jfr 1675).
1921: De säljbara/ärftliga apoteksprivilegierna avskaffas slutgiltigt (jfr 1834 och 1873).
1922. Det förbud mot försäljning av starköl, som börjat införas 1917, permanentas fr.o.m. 1923-0101. Apoteken blir under 33 år ensamma om att få lämna ut starköl - mot recept.
1923: Apotekarförbundet inrättar ett centralt kontrollaboratorium (AKL; sedermera ACL) för att
övervaka kvaliteten hos de allt vanligare industriläkemedlen. Huvudmannaskapet överförs efter
några år till Apotekarsocieteten.
1934: Som ett led i en statlig kontroll av de industritillverkade läkemedlen införs ett
registreringsförfarande. 9 av de preparat, som anmäldes under 1934 finns fortfarande (oktober 2005)
registrerade: Aspirin tabletter, Lepheton oral lösning, Neurol tabletter, Dilaudid-Atropin
injektionsvätska, Inotyol salva, Calcium-Sandoz injektionsvätska, Hypochylin tabletter, Nitromex
resoribletter och Baldrian-Dispert tabletter.
1939 (den 27 november): Apotekarsocieteten registrerar ett varumärke, beskrivet som "bokstäverna
A C O i visst inbördes läge jämte apoteksemblem, Hygieaskålen med ormen (ACO = Apotekens
Composita, i motsats till simplicia)" not 1 för apotekstillverkade läkemedel och kosmetiska preparat.
1946: Pharmacopea Svecica, Ed. XI ges ut. Det är den sista, nationella farmakopén i Sverige. Dess
metoder för läkemedelskontroll är så komplicerade, att de inte längre som tidigare kan utföras på
varje enskilt apotek, vilket leder till att apoteksväsendets kvalitetskontroll av de inköpta råvarorna
centraliseras till AKL (jfr 1923) i ett för sin tid världsunikt system, med början 1948-07-01.
1946-05-01: Efter ca två års utredningar och förberedelser startas "distriktslaboratorier" (i stort sett
ett i varje län) för samordnad tillverkning, lagerhållning och distribution av apotekstillverkade
läkemedel under varumärket ACO (jfr 1939).
1954-01-01: Sveriges Apotekarförbund slås ihop med Apotekarsocieteten och upphör att existera
under eget namn (jfr 1903).
1955-10-01: I samband med motbokens avskaffande förlorar apoteken sitt monopol sedan 1923 att
sälja starköl.
1965: Den Nordiska farmakopén (världens första transnationella!) sätts i kraft i Sverige.
1966: "Meddelanden från Kungl. Medicinalstyrelsen Nr 115: Produktionshygien och bakteriologiskhygienisk kontroll vid läkemedelstillverkning". Skriften får djupgående konsekveser genom att där
uttalas mikrobiologiska krav även på icke-sterila läkemedel.
1969-01-01: Pillren, dessa apotekarhantverkets klassiska produkter, ersätts enligt ett direktiv från
Socialstyrelsen med gelatinkapslar vid Sveriges apotek. Förbättrad hygien (jfr ovan!) och
doseringsnoggrannhet är de främsta skälen.
1971-01-01: Apoteksbolaget AB (från 1997-12-17 namnändrat till Apoteket AB) bildas med svenska
staten som majoritetsägare (2/3; resterande 1/3 ägs i 15 år av Apotekarsocieteten), varvid alla de
dittills privata apoteken löses in. Bolaget får i ett 15-årigt avtal med svenska staten ensamrätt att
bedriva detaljhandel till allmänheten med läkemedel. Avtalet omförhandlas och förnyas därefter
successivt och samtliga aktier överförs i statlig ägo.
1972-04-01: ACO-verksamheten avskiljs från apoteksväsendet och överförs till läkemedelstillverkaren
och -grossisten Vitrum (då ägd av Apotekarsocieteten; sedermera fusionerad med statsägda KABI).
1978: Den av Europarådet (inte EG/EU!) utarbetade Europeiska farmakopén sätts i kraft i Sverige.
2008-05-24: Apotekarsocieteten får sin första kvinnliga ordförande, Eva Sjökvist Saers.
2009-04-21: Sveriges riksdag beslutar om omreglering av apoteksmarknaden, vilket bl.a. avslutar
Apoteket AB:s monopolställning inom svensk öppenvårdsfarmaci (jfr 1971-01-01).
2009-12-dd: Sveriges Apoteksförening, en ny branschförening för landets apoteksaktörer bildas.
2010-01-17: Det första apoteket i det omreglerade systemet öppnas (av MedStop).
1
R. Lönngren: "Svensk farmaci under 1900-talet", I:226. Apotekarsocieteten, Stockholm, 1999. ISBN
9186274724.
Farmaceututbildningen
Apotekaryrket är fram till 1800-talets mitt ett hantverksyrke, men har aldrig varit "skrå", trots
likartad organisation och lärogång: lärling -> gesäll -> "mästare"= apotekare (dock avlades
apotekarexamen inför Collegium medicum).
1628 anläggs apoteket Kronan i Uppsala, med skyldighet att undervisa blivande apotekare.
1668 förordnas läkaren Olof Bromelius av överståthållaren, greve Claes Tott, att "hafva inseende
öfver apotequen" och tillika vara stadens [Stockholms] "Herborist", bl.a. med uppgift att lära
apotekarna, men också "quinnspersoner att känna de gräs och örter, som hos oss växa, att de kunna
ophemtas".
1778 inrättas den första professuren i kirurgi i Uppsala.
1798 utfärdas att apotekarreglemente, bl.a. omfattande grundläggande kompetenskrav (jfr 1819).
1810 grundas Kgl. Carolinska Medico-Chirurguiska Institutet. J.J. Berzelius har undervisningsansvar
bl.a. för farmaci.
1816 anläggs instruktionsapoteket Nordstjernan i Stockholm; förste ägare var Carl Johan Fredrik
Plageman, som redan tidigare undervisat apotekareleverna. En diskussion om inrättandet av en
farmaceutisk läroanstalt inleds inom Apotekarsocieteten; resultatet kommer inte förrän 1837.
1819 utfärdas ett nytt apotekarreglemente, med skärpta kompetenskrav.
1824 privatexamineras vid Jagiellonska universitetet i Kraków Europas (troligen) första, kvinnliga
farmaceuter, de polska nunnorna - tillika biologiska systrarna - Filipina och Konstancja Studzinska.
1837 grundas Farmaceutiska Institutet under Apotekarsocieteten, bl.a. genom energiska insatser av
apotekaren Carl Ulrik Sprinchorn. Det får sina första lokaler i "Kartagos backe" (Hantverkargatan 27,
Stockholm), där det blir kvar till 1844.
1841 ges Institutet visst statsunderstöd,
1846 stadfästs en stadga för Institutet, som därmed tillerkänns akademisk status.
1859 köper Apotekarsocieteten hörnhuset vid nuv. Upplandsgatan och Wallingatan i Stockholm, där
även Farmaceutiska Institutet kommer att ha sina lokaler till 1923.
1881 överförs Institutet till staten som Kgl. Farmaceutiska Institutet.
1891 får kvinnor samma rätt som män att tjänstgöra på svenska apotek.
1892 bereds tillträde för kvinnor till farmaceututbildningen. De tre första hoppade av, så att
1897 - 1899 avlade 16 kvinnor farmacie studiosus/farmacie kandidatexamen; först (1897-01-21) var
Märtha Leth, sedermera g. Hallbergsson.
1898 släpps kvinnor in till tyska farmaceututbildningar.
1901 ersätter en ny stadga för Farmaceutiska institutet den gamla från 1846.
1903-09-17 avlägger den första kvinnan i Sverige apotekarexamen - Agnes Arvidsson (1875 - 1964).
Hon blir 1928 också den första kvinnliga apoteksinnehavaren någonsin i landet med rätt att förestå
sitt apotek.
1904 avlägger Magdalene Meub (1881 - 1966; senare g. Neff) som första kvinna en tysk
farmaceutexamen.
1923 flyttar Farmaceutiska institutet "provisoriskt" från Apotekarsocietetens lokaler i hörnet
Wallingatan/Upplandsgatan till Kungstensgatan 49, allt i Stockholm. "Provisoriet" kommer att bestå i
över 45 år.
1943 får Farmaceutiska Institutet sin tredje stadga (jfr 1846, 1901).
I debatten om den nya stadgan pekar Institutets rektor, prof. Erik Olsson, på behov av en uppdelning
av utbildningen i en mer praktisk-apoteksinriktad och en vetenskapligt fördjupad gren, samt på
nackdelarna med den då tudelade apotekarutbildningen (S.F.T. årg. 48, s. 481-9, 30 sep 1944).
Verkningarna på utbildningsresurserna av de manliga studenternas påtvungna beredskapstjänst
under krigsåren och den då ännu låga förvärvsarbetsfrekvensen för gifta kvinnor tycks ha förstärkt
differentieringstendenserna.
1945 införs differentierad antagning till Farmaceutiska institutet: A-elever, som avser att fortsätta till
apotekarexamen (26 st) och B-elever, som avser att stanna vid farm.kand.-examen (126 st), och läser
en reducerad kurs.
1951-04-05 förordnar KM:t att vid Kgl. Farmacevtiska Institutet må avläggas farmacie
licentiatexamen.
1952: Under våren avlägger de fem första licentiaterna sina examina: Olle Rosén, Nils Thörn, Allan
Ågren, Göran Schill och Hans Wanntorp.
1952: B-kursen vid Farmaceutiska institutet (jfr 1945) börjar fr.o.m. höstterminen officiellt kallas
receptariekurs; ännu i maj väntar man på riksdagsbeslut i frågan.
1954 får Kgl. Farmacevtiska Institutet disputationsrätt; först att disputera för farmacie doktorsgraden
(den 26 maj 1956) är Allan Ågren, sedermera professor i fysikalisk och oorganisk kemi vid Institutet.
1957 får Institutet fullvärdig högskolestatus.
1958 får Farmaceutiska institutet sin första kvinnliga institutionschef, Birgitta Norkrans (farmaceutisk
mikrobiologi).
1968-07-01 omvandlas Kgl. Farmacevtiska Institutet till fakultet vid till Uppsala universitet, efter ett
beslut 1965.
1972 disputerar Inga Christenson som första kvinna i Sverige för farm.dr-graden.
1977: Fr.o.m. ht 1977 slopas kravet på preskolär praktik för apotekarstudenterna.
1981 införs möjligheten för apotekstekniker att kompletteringsutbilda sig till s.k. 40poängsreceptarier.
1993: Första kvinnliga professorn vid Farmacevtiska fakulteten i Uppsala, Wenche Rolfsen (adj.,
farmakognosi).
1997: Försök med farmaceututbildning vid Södertörns högskola; försöket avbryts.
2000: Farmaceututbildningar startas i Kalmar och Göteborg, 2001 även i Linköping (dock nedlagd
fr.o.m. vårterminen 2005 enl. beslut 2004-11-09).
En fullständig översikt över farmaceututbildningarna 1837 - 1987 lämnas i Den farmaceutiska
utbildningens historia i Sverige av Stig Ekström och Bengt Danielsson (Ser. Skrifter rörande Uppsala
Universitet. C, Organisation och historia; Almqvist & Wiksell International (distr.), Uppsala, 1987. ISSN
0502-7454;55; ISBN 9155420656).
Svensk läkemedelsindustri
Vitrum 1877 (apotekare Gottfrid Piltz vid apoteket Nordstjernan i Stocholm; överfört till Kabi 1972).
Hässle 1904 (apotekare Paul Nordström, först i Helsingborg, senare Hässleholm; köpt av Astra 1942).
Pharmacia 1911 (apotekare Gustav Felix Grönfeldt vid apoteket Elgen i Stockholm; fusion med Kabi
1990, fusion med Upjohn 1995).
Astra 1913 (Adolf Rising m.fl.)
Leo 1914 (köpt av Pharmacia 1986)
Ferrosan 1919 (köpt av Leo 1984)
KABI 1931 (köpt av staten 1971; fusion med Vitrum och ACO 1972. Fusion med Pharmacia 1990;
namnbyte till Kabi Pharmacia)
ACO, varumärke för apotekstillverkade standardpreparat, registreras i november 1938. ACO frigörs
helt från apoteksväsendet/Apoteksbolaget AB 1972-04-01 (förs över till Kabi-gruppen).
Recip 1942 (apotekaren Ivar Röing, tidigare anst. på apoteket Älgen, Sthlm, ägare till kem.-tekn.
företaget Oxygenol. Köpt av Kabi 1965).
Ferring 1950 (gr. som Nordiska Hormonlaboratoriet AB; med.dr Fredrik Paulsen).
1951: Läkemedelsindustriföreningen (LIF) bildas,
Några exempel på framgångsrika originalprodukter:
Företag
Produkt
Upphovsperson(er)
Lanseringsår
Astra
Xylocain
Nils Löfgren, Bengt
Lundquist
(rätten övergick till Astra
43-11-22)
ca 1943
AstraHässle
Aptin (betablockare; Hässles första
originalsyntes)
---
1967
Seloken
---
1975
Losec
Ivan Östholm
1988
AstraDraco
Turbuhaler
Kjell Wetterlin
ca 1980
KABI
Suspenin (världens första depåpenicillin i
färdig vattensuspension)
---
1949
Transin®-systemet för bruksfärdiga
injektionsampuller
---
1959
Synerpenin (det första syntetiska
penicillinet)
---
1960
Kabikinase (världens första
streptokinaspreparat)
---
1961
AHF (världens första kommersiella Faktor
VIII-preparat)
---
1966
Cyklokapron (världens första
tranexamsyrapreparat)
---
1966
Crescormon (världens första kommersiella
tillväxthormon)
---
1971
Somatonorm (världens första
tillväxthormon via DNA-teknik)
---
1985
Genotropin (världens första humana
tillväxthormon via DNA-teknik)
---
1988
Pharmacia
Recip
Vitrum
Salazopyrin
Nanna Svartz
1941
Macrodex
Björn Ingelman, Anders
Grönvall
1947
Lergigan (prometazin)
Sven Carlsson, Matts
Bergmark
1949
Bicor (terodilin)
Sven Carlsson, Matts
Bergmark
1966
Heparin (först i världen)
Erik Jorpes
1936
Aminosol
Arvid Wretlind
1944
Intralipid
Arvid Wretlind
1962
Några ord om GMP
"GMP" är en förkortning av "Good Manufacturing Practise(s)", på svenska förslagsvis "god
tillverkningssed", d.v.s. kodifierade regelverk för att läkemedelstillverkning med en hög grad av
säkerhet skall skall resultera i produkter av jämn och väldefinierad kvalitet.
Dessa regelverk kan ibland synas onödigt detaljerade, men, som det har påpekats, det finns bakom
varje GMP-moment (minst) en incident, som lett till (minst) en patients onödiga lidande, skada eller
död.
Några exempel på sådana olyckor:
1937: "The Elixir of Sulfanilamide"-katastrofen (USA). Sulfanilamid (ett av de första sulfa-preparaten)
sattes in mot halsinfektioner i form av en mixtur, som marknadsfördes som lämplig för barn.
Emellertid hade man använt etylenglykol som lösningsmedel, vilket förorsakade 107 patienters död,
de flesta barn. Skandalen ledde till en lagändring, i det att läkemedel framdeles skulle vara "säkra"
(kravet på effektivitet kom dock inte förrän ca 50 år senare!)
1963: US-FDA utfärdar GMP-regler.
1970: PIC (the Pharmaceutical Inspection Convention) ratificeras; ursprungligen ett EFTA-projekt
under svenskt ordförandeskap (svenska representanter: Rune Lönngren, Åke Liljestrand och Erik Bill),
men sedermera utvidgat till att omfatta hela EG/EU och att samverka med USA, Japan och Australien.
1972: "Davenport-katastrofen" (Storbritannien; 6 döda): kontaminerade parenteralia ledde till att de
brittiska hälsovårdsmyndigheterna ålades att inspektera läkemedelstillverkarna.
1972: Kontaminerade infusionslösningar från Abbott och McGaw föranledde US-FDA att revidera
(och skärpa) 1963 års GMP-regler; de nya sattes i kraft 1976 och gäller väsentligen fortfarande
(2005).
1978: Felmärkta injektionspreparat (Celocurin/Heparin) från Vitrum AB försakar dödsfall.
1997: Haiti-katastrofen: 87 barn dog av ett febernedsättande läkemedel, som innehöll etylenglykol i
stället som avsett glycerol, p.g.a. att läkemedelstillverkaren inte kontrollerat en råvara, som
importerats via en otillförlitlig leverantör.
Litteratur, internetlänkar
Exempel på litteratur och internetmaterial:
Allmän farmacihistoria:
Schmitz, Rudolf: „Geschichte der Pharmazie, I: Von den Anfängen bis zum Ausgang des
Mittelalters". Govi-Verlag, Eschborn, 1998. ISBN 3774107068 (på tyska).
Friedrich, Christoph; Müller-Jahncke, Wolf-Dieter: "Rudolf Schmitz´ Geschichte der
Pharmazie II: Von der Frühen Neuzeit bis zur Gegenwart". Govi-Verlag, Eschborn, 2005. ISBN
3774110271 (på tyska).
Några översikter över svensk farmacihistoria :
Ahlberg, Karl: "Den svenska farmacins historia". Wilhelm Billes Bokförlags Aktiebolag,
Stockholm, 1908.
Sandell, Erik: "Ur farmacins historia", i "Galenisk Farmaci", 2:a uppl. (sid.4-17). Boktryckeri AB
Thule, Stockholm, 1967, samt
"Ur farmacins historia - Svensk farmaci", i "Galenisk Farmaci", 3:e omarb. uppl. (sid. 3-13).
Svensk Farmaceutisk Tidskrifts Förlags AB, Stockholm, 1982.
Lönngren, Rune & al.: "Svensk Farmaci under 1900-talet". Apotekarsocieteten, Stockholm,
1999 (ISBN 9186274724).
Övrigt:
Apotekarsocietetens förlag har givit ut ett antal böcker över farmacihistoriska specialämnen se http://www.swepharm.se under rubriken "Webshop" och dess undermeny "Böcker".
Svensk Farmacevtisk Tidskrift och - främst tidigare - Farmacevtisk Revy har under hela 1900talet publicerat artiklar, som i sig själva kommit att få farmacihistorisk betydelse, eller som
har avhandlat farmacihistoriska ämnen; se http://home.swipnet.se/PharmHist/Bibliografi/.
Hagström, Johan Otto; Lundberg, Gunnar (red.) & al.: "Wälborne Herr Archiater - Johan Otto
Hagströms brev till Abraham Bäck 1747-1791". Östergötlands medicinhistoriska sällskap,
Linköping, 1997 (ISBN 9163051524).
En myckit nyttigh örta-book, (Månsson, Arvid) (sid. 1-268: facsimilie av 4:e uppl., Stockholm:
I. Meurer, 1642 , s. 279(?)-584: moderniserad version med ordförklaringar och register,
utarb. av Blomstrand, Bengt; Henriksson, Gunnar). Rediviva, Stockholm, 1987 (ISBN
9171202013).
Farmacihistoria på Internet:
(det finns givetvis oerhört mycket mer, men dessa länkar kan tjäna som startpunkter; kontrollerade
2007-09-06 kl 12.10 CEST):
ISHP - International Society for the History of Pharmacy, http://www.govi.de/iggp.htm
Miller, Geoff: "A Scandalously Short Introduction to the History of Pharmacy",
http://www.psa.org.au/history/contents.cfm (australiensisk översikt över farmacins historia)
Dilg, Peter: "Apothekerlatein - Zur Enwicklung und Struktur der pharmazeutischen
Fachsprache"; en synnerligen väldokumenterad översikt över apotekarlatinets framväxt
Farmacihistoriska Sällskapet - Apotekarsocietetens äldsta sektion (1972) inkl.
Farmacihistoriska museet (Stockholm) och tidskriften Unicornis (fullständigt register finns
publicerat i Farmacihistoriska Sällskapets segment av Apotekarsocietetens webbplats).
Farmacisamlingar i andra - ofta medicinhistoriska museer - t.ex.Uppsala, Skansen
(Stockholm), Skara m.fl.
Webbplatsen http://pharmhist.ownit.nu/ - översikter, detaljartiklar, frågor-och-svar-bank,
svensk bibliografi, adress-/länklistor till andra farmacihistoriska webbplatser, organisationer
och museer.
Några forskningsuppslag inom (svensk) farmacihistoria
Läkemedelsparadigmet speglat i farmakopéerna: humoralpatologi - iatrofysik cellularpatologi - ...
Materia medica i de första svenska farmakopéerna - före och efter Linné (jfr Johan Alsiös Duppsats i latin!).
Abraham Bäck, Anders Jahan Retzius och 1775 års farmakopé (visst handskrivet material
finns i Hagströmer biblioteket).
Läkemedel och smärta.
Läkemedelsförsörjning åt obemedlade: Egypten, "Thesaurus pauperum" (fattigfarmakopé)
utarbetad under påven Johannes XXI (1276-1277), Pharmacopoea Pauperum, Stockholm,
1776 eller motsv. i Köpenhamn 1799 och Magdeburg 1812 etc. fram till dagens olika system
för högkostnadsskydd.
Jfr Ridder, Paul: "Wohltätige Gesellschaft - Philantropie und Legitimation in der Geschichte
des Sozialstaates"; Greven Verlag für Gesundheitswissenschaften, 2002. ISBN 3980706524.
Kontrollmetoder för läkemedel/apotekens roll och ansvar för kvalitetskontrollen:
Dioskorides beskriver bl.a. ett prov på förfalskning av opium med fett (elda och lukta!) /
farmakopéer 1500-talet / (i Sverige) Karl XI:s Medicinalordningar 1688 / o.s.v.
Samhällelig kontroll av läkemedelstillverkning: Teriaktillverkning (offentlig tillverkning i
Nürnberg ännu 1754!), kunskapskrav på apotekarna 1271-1322 i Basel, apoteksvisitationer,
statlig läkemedelsinspektion etc.
Sveriges urbanisering och apoteken/läkemedelsförsörjningen.
Läkemedelsförsörjning i Sverige vid sidan av apoteken – folkfarmaci, kvacksalvare, kloka
gummor/gubbar, sockenapotek, "dispensing doctors", läkemedelsförråd, krigsmakten ...
Svensk militärfarmaci - från Karl X Gustaf till Carl XVI Gustaf.
Recepttvånget över tiden - vad har receptbelagts? När? Varför - drivkrafter?
Från 100% manligt till 95% kvinnligt på 100 år. Det svenska farmaceutyrkets förvandling förutsättningar, drivkrafter, konsekvenser.
Den svenska receptariens yrkesroll och synen på den.
(OBS 10p.-arbete av Britt-Marie Källemyr, vt-04!)
GMP - från Karl XI till Carl XVI Gustaf.
Vikingarnas läkemedel
Etanolen och famacin.
Farmaceutiska extraktioner genom tiderna.
Alternativriktningars påverkan på "skolfarmacin", från Paracelsus (eller tidigare) till dagens
svenska natur(läke)medelsdebatt.
Farmacin och religiösa / etiska principer (Kan hinduer äta kapslar av bovint gelatin?
Ortodoxa judar och muslimer kapslar av svingelatin? Accepterar veganer laktos som
konstituens? etc.)
Marknadsföring av läkemedel genom tiderna – marknadskrämare, nasare, flygblad, populär/dagspress, fackpress, film/TV, läkemedelskonsulenter, "prylar"; vad får marknadsföras –
tänjning av gränser (Ipren-mannen!) ...
Svenska apotekare i Amerika (t.ex. Walgreens, O. Oldberg; kanske även scharlataner som
"Dr. C.W. Roback" [Carl Johan Nilsson/Fallenius])
Farmacin vid universitetet i Dorpat/Tartu (i sht svenska anknytningar)
Farmaci i Vetenskapsakademiens almanackor 1747 - 1972
Svenska hus- och reseapotek - från drottning Blanka av Namur till...
Läkemedelsrecept i svenska kok- och hushållsböcker (Christina Valleria, Kajsa Warg, Märta
Sture ...)
Storgodsens trädgårdsmästare som läkemedelsberedare
Farmacirelaterat material i lanthandelsmuseer (Gråfors´ samlingar, Dunbodi ...)
Bo Ohlson, Saltsjöbaden 2011-11-12.