Söderås_1_2015_LR - Söderåsen

Söderåsbladet
Nummer 1-2015
Ny GMO-ståndpunkt
Vargdebatten fortsätter
Nej till bergtäkt
Fåglar i Maglaby kärr
Öringsex
Åsens svarta hjortar
Medlemsblad för Naturskyddsföreningen Söderåsen och Naturskyddsföreningen i Svalöv
2
Söderåsbladet Nummer 1 -2015
Skalbaggsspecialist
visade sin samling
Av Karl-Erik Karlsson
Ambjörn Carlsson i Södra Sandby har en av
Sveriges mäktigaste skalbaggssamlingar med
omkring 80 000 svenska skalbaggar i en extremt välordnad samling av noggrant preparerade insekter.
Snart är det vitsippsvår. Foto: LarsBertil Nilsson
Innehåll:
Skalbaggsspecialist visar . . . . . . . . 2
Tomtkryss. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2
Ny ståndpunkt om GMO. . . . . . . . 4
Kan man flytta en fälad?. . . . . . . . 6
Debatt Vargförvaltningen. . . . . . . 8
Debatt Vargen genmäle . . . . . . . . 9
Expedition till Tåkern. . . . . . . . . . 10
En av Sveriges större skalbaggsspecialister är Ambjörn Carlsson,
Södra Sandby. Han visade delar av
sin samling av svenska skalbaggar,
när Naturskyddsförening i Svalöv
kom på studiebesök den 4 oktober
förra hösten. Ett livslångt samlande
och bestämningsarbete har lett till
en enormt stor men också oerhört
vackert preparerad och välordnad
samling. Samlingen som räknas
som en av de estetiskt vackraste i
Sverige omfattar ca 3.500 arter av
skalbaggar och totalt ca 80.000 exemplar inklusive alla dubbletter. Av
varje art finns i huvudsamlingen
som regel upp till tio individer för
att visa på variation både mellan
och inom könen.
Från 0,5 till 85 mm långa
Som smakprov på innehållet i samlingen kan nämnas ekoxen (Lucanus
cervus), som är Europas största
skalbagge och där hannen kan bli
upp till 8,5 cm lång. En annan stor
Bengt Lidforss. . . . . . . . . . . . . . . . . . 11
Nej till bergtäkt på Åsen . . . . . . . . 12
Vattendirektivet. . . . . . . . . . . . . . . . 13
Fågelskådande i Maglaby kärr . . 15
Öringsex. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 18
Konsten gränsla ett dike. . . . . . . . 19
Åsens svarta hjortar . . . . . . . . . . . 22
Föreningsinformation. . . . . . . . . . 24
Omslagsfoto Lars-Bertil Nilsson:
Mosaikslända.
För signerade artiklar
ansvarar författaren
Smedbock (Ergates faber) med eleganta antenner.
Söderåsbladet Nummer 1 -2015
3
Tomtkryss!
Det finns många typer av krysslistor. På min speciella tomtkrysslista
omfattas bara arter som landat på
tomten i Svalöv. Är det fler som
haft grå häger på sin taknock? Jag
tillhör också den exklusiva skara
som på min 700 m2 stora villatomt
haft sånglärka häckande. Året var
1975, andra sommaren efter att
huset var byggt. I ett hörn av trädgården på knappt 100 m2 hade vi
anlagt en vildäng som fortfarande
är kvar. På det av små buskar av
en, slån, hassel, oxel äppelros,
hartsros olvon och hägg inramade
lilla torg som bildats slog sig en
sånglärka ned och byggde bo och
fick fram ungar! Finns det fler som
har den på tomtkrysslistan? Sovande gräsänder på gräsmattan som
vi också haft är inte lika ovanligt.
Sparvhök sittande i plommonträdet var också ett tomtkryss.
R Ly
Den mäktiga ekoxen (Lucanus cervus) är Europas största skalbagge med sina
85 mm i längd.
och tillika hotad art som fanns i
samlingen var smedbocken (Ergates
faber), som blir upp till 6 cm lång.
Den minsta skalbaggen vi såg var
(Oligella foveolata), som hör till familjen fjädervingar och har en längd
av bara 0,5 mm och som kräver
mikroskop för frampreparering av
könsorganen för säker artbestämning. En sådan här samling är
oerhört värdefull för vetenskapliga
undersökningar.
Egenkonstruerad bilhåv
En modern och effektiv metod
bland många andra som Ambjörn
använder sig av för fångst av
skalbaggar är bilhåvning. En håv
fästs då på en bil, som vid lämpligt
väder framförs i sakta mak genom
intressanta områden. Metoden
ger stora mängder av framför allt
mycket små insekter.
Vi som hade förmånen att se
samlingen blev mäkta imponerade
och ger en stor eloge till Ambjörn
och tackar för den förnämliga
visningen!
Häger på vår husnock fotograferad av
grannen med mobiltelefon
4
Söderåsbladet Nummer 1 -2015
Ny svensk ståndpunkt i EU
om GMO
Av Roland Lyhagen
Sverige har fått en ny regering
och en ny miljöminister vilket redan satt avtryck i synen på GMO,
genmodifierade organismer. I det
här fallet gäller det en omröstning för godkännande av jordbruksgrödor. Hittills har Sveriges
ståndpunkt vid omröstning i dessa
frågor i EU varit att rösta för ett
godkännande av nya sorter av jordbruksgrödor om dessa är godkända
av EFSA, (European Food Safety
Authority) EUs livsmedels- och
miljömyndighet. Den hastiga omsvängningen har överraskat såväl
tjänstemännen som övriga partier
utanför regeringspartierna. Även
det svenska vetenskapssamhället
har reagerat med debattartiklar i
såväl dags- som fackpress.
Omfattande utvärderingar
I godkännandeprocessen för nya
sorter av genmodifierade grödor,
sker en omfattande granskning och
utvärdering av de nya sorternas
eventuella påverkan på miljö eller
hälsa utifrån det minutiösa regelverket. Granskningen sker i dessa
aspekter av EUs livsmedelsorgan
EFSA med sina stora vetenskapliga
kommittéer. När EFSA avgett sitt
utlåtande har Sveriges hållning
hittills varit att respektera den
vetenskapliga granskningen och
har EFSA godkänt den nya sorten
eller produkten så har svenska
delegater röstat ja. Frågan handlar
om vetenskapssynen och myndigheternas roll.
Kryptiskt svar
2013 odlades genmodifierade grödor på 175 miljoner hektar i världen. Störst
gröda var sojaböna. Sveriges totala åkerareal är 2,6 miljoner hektar.
När Sverige skulle rösta i oktober 2014 om några nya GMOprodukter fick Sveriges delegat,
statsinspektören vid Livsmedelsverket, Zofia Kurowska, inte längre
tillstyrka de nya produkterna efter
direktiv från Miljödepartementet.
Vid tidningen ATLs förfrågan till
statssekreteraren Göran Enander
om varför omsvängningen skett,
kom det kryptiska svaret vi kände att
vi behövde resonera ihop oss om en position. Men man har redan intagit en
ny position och vem man har resonerat med framgår inte. Positionen
innebär också ett avsteg från den
tidigare vetenskapsbaserade synen.
Miljöpartiets språkrör Åsa Romson
har inte velat svara på frågor om
den förändrade vetenskapssynen.
Även vid den andra omröstningen i november tvingades återigen
den svenska delegaten att lägga
Söderåsbladet Nummer 1 -2015
SNFs berömda grodtomat som i
början på 2000-talet illustrerade
fantasisynen på risker med GMO.
ned sin röst trots ett godkännande
av produkten från EFSA.
Nya tongångar i EU-parlamentet
Det kanske är så att det är en del
av det paradigmskifte som håller
på att ske inom EU-kommissionen.
Under sommaren har förslag tagits fram om att enskilda länder
skall kunna säga nej till odling
av genmodifierade sorter som är
godkända av kommissionen. Man
skulle då åberopa andra skäl än
vetenskapliga t ex politiska eller
socioekonomiska. Men miljöutskottet inom kommissionen har
föreslagit att man skall kunna
åberopa även miljö- och hälsoskäl även om den vetenskapliga
granskningen har givit produkten
klartecken utifrån dessa skäl. Om
de nya riktlinjerna går igenom
innebär det ett paradigmskifte, ett
helt nytt synsätt och värdering av
den vetenskapliga granskningen.
Det kan nästan synas ologiskt att
man överhuvud taget satsar stora
summor på ett vetenskapligt expertorgan, EFSA, om man sedan
ignorerar dess utlåtande. Det mest
logiska hade ju varit att samtidigt
kräva nedläggning av EFSA för att
spara denna onödiga kostnad. Om
denna omsvängning borde SNF ha
synpunkter, som gärna hänvisar till
den vetenskapliga synen på andra
frågor som klimatförändringar.
Vid omröstningen den 3 december segrade dock Rådets synpunkt
över parlamentets, vilket innebär
att det är EFSAs utlåtande angå-
5
ende miljö- och hälsoeffekter som
gäller. Det skall inte kunna överprövas av enskilda medlemsländer,
enligt beslutet. Ändå hävdar gröna
partier och miljöorganisationer
att det finns utrymme för denna
överprövning av enskilda medlemsländer.
Dessutom har miljölobbygrupper med Greenpeace i spetsen
lyckats påverka politikerna i parlamentet att avsätta EU:s högsta
vetenskapliga rådgivare (Chief
Scientific Adviser), professor
Anne Glover. Anledningen är att
hon framhållit att det finns en
forskingskonsensus om att genmodifiering som teknik och genmodifierade grödor inte är mer riskabla
för miljö och hälsa än grödor framtagna med annan teknik. Beslutet
att avsätta professor Glover undergräver allvarligt EU:s vilja att
ta vetenskap på allvar. Man skulle
på samma sätt kunna ifrågasätta
om det finns konsensus om det är
människan som orsakar någon klimateffekt eller om det finns någon
klimateffekt över huvud taget?
EU satsade 2 miljarder på riskutvärdering
EU-kommissionen gav för några år
sedan EFSA i uppdrag att utvärdera så många vetenskapliga rapporter om GMO som möjligt för att
klarlägga riskbilderna. EFSAs 130
expertkommittéer granskade drygt
99000 rapporter och kom fram till
att genmodifiering i sig inte medför
några andra eller större risker än
vad traditionell växtförädling gör.
Denna gigantiska genomgång av
forskningsrapporter viftade Mikael
Karlsson bort med att forskarsamhället var inte helt enig i sin syn på
genmodifiering. Men i vilken fråga
är man helt enig inom forskarsamhället? I klimatfrågan? Nä.
Den största risken i dagens
debatt och strömningar är att
man så totalt vill ifrågasätta det
hittillsvarande vetenskapliga
Arvsmolekylen DNA med sina 6 byggstenar fosfat (P), en sockerart (D) och
kvävebaserna adenosin (A), tymin
(T), cytosin (C) och guanin (G). Alla
organismer har samma byggstenar i
DNA-molekylen.
förhållningssättet som att man
skall kunna helt ignorera EFSAs
expertutlåtande när det gäller
deras miljö- och hälsoutvärdering.
Tyvärr sällar sig SNF till denna
klagokör som när Mikael Karsson i
en debatt på Kungliga Vetenskapsakademin flera gånger deklarerade
att han inte litar på EFSA. Litar
Johanna Sandahl på EFSA?
6
Söderåsbladet Nummer 1 -2015
Kan man flytta en fälad?
Av Roland och Elisabeth Lyhagen
”Kan man flytta en fälad?” var en rubrik på en artikel i Söderåsbladet nr
3-2009. Det handlade om en fäladsmark som skulle banas av för utvidgning
av Dalby stenbrott. Men i stället för normal avbaning beslutade myndigheterna att fäladen skulle fysiskt flyttas till annan närliggande plats. Hela matjordslagret med vegetationssystem skalades av och transporterades några hundra
meter och lades ut på gammal åkermark. Hur ser det ut fem år senare?
Författarna besökte fäladen våren
2014 för att få ett intryck av resultatet. Syftet med fäladsflytten var
en förhoppning om att skapa en fäladsmark med samma vegetationstäcke som i ursprungsfäladen. Ett
ytterligare syfte var att få marker
i trakten lämpliga för reproduktion av svartfläckig blåvinge. Den
nya fäladen skulle sammanbinda
motsvarande typ av fälader på
ömse sidor av riksväg 11 och bilda
en spridningskorridor. Det kan
också infogas att den svartfläckiga
blåvingen inte blivit funnen på den
mark som flyttades men på marker i närheten. Denna fjäril lever
främst på backtimjan. Larverna
utvecklas först på backtimjan men
förflyttas sedan av hed-rödmyror
till myrbona under jord, där vidareutveckling och förpuppning
sker. Blåvingen är idag vanlig på
Öland och Gotland, mindre vanlig
i östra Skåne och sällsynt i västra.
Värdväxten backtimjan måste
finnas jämnt spridd och i tillräcklig
mängd. Dessutom är det nödvändigt med myrbon i närheten.
Nästa alla enar dog
Störst misslyckande med flytten
av vegetationstäcket var att nästan
inga enar överlevde. Det tar nu
lång tid att återfå den karakteristiska enbevuxna fäladsmarken. Som
påpekades i artikeln för fem år
sedan så var fäladen också så stenoch blockbemängd att det inte gick
att gräva upp sammanhängande
jordstycken och lägga med
”gröna sidan upp” utan stenarna
gjorde att allt blandades om och
ofta hamnade vegetationssidan
upp och ner. Dessutom bildades
många hålrum kring stenarna vid
utläggningen av jordskiktet.
Ruderatväxter fortfarande kvar
Fäladsmarken betas sedan 2010
och det har jämnat ut den från
början mycket ojämna markytan. Det fanns mycket blottad
jord efter anläggandet som gav
ruderatväxter ett stort utrymme.
De finns fortfarande många arter
som får betecknas som åkerogräs
och ruderatväxter. Nämnas kan
vårkorsört, sandnarv, åkertistel,
rockentrav, brokförgätmigej, vägtistel, hästhov, mjölkört och kanske
renfana och korsört även kan räknas hit. Några av dessa är konkurrenskraftiga, som åkertistel, hästhov, korsört, renfana, och kan hålla
sig kvar länge. Andra småvuxna
arter som brokförgätmigej och
sandnarv kommer att försvinna
när marktäcket sluter sig.
Nyckelarter som etablerat sig
Svartfläckig blåvinge är sällsynt i västra Skåne. Lägger ägg på backtimjan.
Bland de karakteristiska betesarter
som rotat sig finns bergsyra, blod-
Söderåsbladet Nummer 1 -2015
7
och utvärderade den använda
metoden. Men det har såvitt vi vet
inte skett.
Det kommer att bli en hyfsat artrik betsmark så småningom men
det kommer att ta lång tid. Störst
problem är det för nya enebuskar
etablera sig. Enen klarade inte alls
av att överleva den använda metoden. Djurens betande och tramp
har jämnat ut markytan väsentligt
efter fyra år.
När marktäcket tippades av hamnade en del upp och ner, en del i klumpar och
högar och många hålrum skapades.
rot, gråfibbla grässtjärnblomma
gulmåra, gökärt, jungfrulin, knippfryle, käringtand, ljung, pillerstarr,
röllika, skogsklöver, smultron, stenmåra, svartkämpar, svinrot, teveronika, vitsippa, vårbrodd, ängsgröe,
ängssyra och ärenpris. Det är en
bra början på en betesgynnad
fäladsflora. Det finns säkert fler typiska arter som kommer senare på
säsongen men som vi inte såg vid
vårt besök i andra halvan av maj.
Några saknade arter
Som inledningsvis nämndes så är
det önskvärt att få tillbaka backtimjan för att skapa reproduktionsmöjligheter för den svartfläckiga
blåvingen. Vi kunde vid vårt besök
inte finna någon backtimjan men
den kan naturligtvis ha etablerat
sig någonstans på fäladen. Andra
arter som borde finnas men som
vi inte lyckades upptäcka är backsippa, som fanns på ursprungsfäladen, blåbär, fyrkantig johannesört,
kråkvicker, liten blåklocka, mattfibbla, slåtterfibbla, ängsvädd och
ängsviol. Några av dessa kan säkert
återfinnas senare på sommaren.
att försöka skala av matjordslagret
med grässvålen kvar och försöka
lägga ut den med rätt sida upp?
Man kan konstatera att det var
för mycket sten för att det skulle
lyckas. Hur skulle man annars
gjort? Stenen ställde till det. Hade
det gått att först gräva upp stenen
och sen skala av jordtäcket? Det
vet vi inte. Man kanske borde
provat på en bit när man såg hur
svårt det var att hyvla av jordtäcket
i den stenbundna marken. Det var
alltså en helt oprövad metod som
myndigheterna krävde. Spännande
i sig men man kanske kunde vänta
sig att myndigheterna själva följde
Backtimjan är nyckelart som måste
komma tillbaka om den svartfläckiga
blåvingen skall kunna reproducera
sig.
Kan man flytta en fälad?
Man kan diskutera metoden som
valdes. Var det kostnadseffektivt
Det tar några år innan ogräs som baldersbrå konkurreras ut av betesgräsen.
8
Debatt:
Söderåsbladet Nummer 1 -2015
Vargförvaltningen har havererat
Svar till Roland Lyhagen från Anita Carlsson Svenska rovdjursföreningen
Blev väldigt förvånad då det dök
upp en debattartikel i Söderåsbladet. Har aldrig sett någon debatt
här och tillika om varg. Kanske har
jag missat detta.
Det är särskilt påståendet om
rovdjursstängsel som jag genast
hängde upp mig på och som jag
känner att jag i första hand vill
bemöta.
Du skriver att får
angripits av varg trots rovdjursavvisande stängsel och att två hästar
också har angripits trots rovdjursstängsel.
Då jag fick ”bladet” hade man
från Viltskadecenter redan tidigare gått ut och kommenterat
händelserna. Stämmer att det var
rovdjursstängsel men i alla dessa
fall fanns det ett eller flera brister
i stängslen som gjorde att de inte
fungerade. Detta till trots fortsatte
LRFs stora sommarbluff att sprida
sig i massmedia och snabbt uppfattas det tyvärr som en sanning.
Mycket olyckligt när sådan desinformation sprider sej och hur ska
då fårägarna finna någon motivering till att sätta upp stängsel. Allt i
massmedia är inte sant inte ens det
som står på ATLs hemsida.
Hästarna du nämner, två mini
shetlandsponny så fanns där heller
inget rovdjursavvisande stängsel.
Hagen hade vanligt stängsel i delar
av hagen men åt den del som vetter mot fuktängar och vattendrag,
inget alls. Hästarna ägdes av
verksamhetschefen på VSC Inga
Ängsteg och maken Roland som
båda undervisar i praktisk utbildning i stängslingsteknik för rovdjur
på Grimsö.
Skall nämnas att det tidigare i
enstaka fall hänt att varg tagit sig
in bakom rovdjursstängsel.
Dina siffror för vad
ett stängsel kostar vet jag inte var
du fått ifrån. Att räkna fram ett
fast pris på vad det kostar per/m
att stängsla en hage är naturligtvis
omöjligt. Hagar där det är stenigt,
mycket kuperat, bergrund eller
stengärde är naturligtvis mer kostsamt för både materiel och arbetsinsats än en hage som är platt
och fri från sten. Dessa skillnader
i kostnad är något som borde ses
över även om det är svårt att få helt
rättvist. I de kostnader du nämner
utgår du ifrån att alla fårägare har
så dåliga stängsel att allt det gamla
måste bort. Så illa hoppas jag
verkligen inte att det är. Ett vanligt
rutat fårstängsel, ordentligt sträckt
som sluter till mot marken är också
ett bra skydd och vill man förstärka
detta med två trådar kan man
också få bidrag för det. Befintliga
stängsel som är bra kan naturligtvis
också ändras till rovdjursavvisande.
Spekulationen om att alla beteshagar ska ha rovdjursstängsel finns
väl inga planer på men ett vanligt
hederligt fårnät duger bra.
Skyddsjakt är ett bra verktyg
att ta till och personligen ser jag
hellre en generös skyddsjakt än
licensjakt. Skyddsjakt bedöms av
länsstyrelsen som har kriterier som
ska uppfyllas för att skyddsjakt ska
beviljas. En skyddsjakt överklagas
sällan såvida det inte föreligger
särskilda skäl. Skyddsjakt får tex.
inte försämra upprätthållandet
av gynnsam bevarandestatus eller
äventyra en valpkulls överlevnad.
Att upprätthålla gynnsam bevarandestatus gäller egentligen också vid
licensjakt men den jakt som drar
igång i dagarna tar ingen hänsyn
till gynnsam bevarandestatus och
strider mot den svenska jaktförordningen och EU:s art-och habitatsdirektiv. Vargen är fridlyst och
klassificerad som ”Starkt hotad” i
den nationella rödlistan och arten
omfattas av ett strikt skydd. Vargen
har ökat i antal men har ännu inte
uppnått gynnsam bevarandestatus
beroende på att inaveln ökat, relaterat till stammens isolering. Det är
därför tidigare licensjakter vid flera
tillfällen stoppats av domstol.
Vad gäller den regionala/lokala
förvaltningen så är det inte konstigt
att det inte fungerar. Delegaterna
i viltförvaltningarna består till
mellan 50-80% av personer kopplade till jägarintresset. Utifrån de
rapporter jag får från delegater i
rovdjurslänen, agerar dessa oftast
utifrån sitt egenintresse och inte
utifrån vad de ska representera och
Söderåsbladet Nummer 1 -2015
är endast intresserad av jakt på
varg. Att låta en liten grupp utifrån
sitt eget särintresse/hobby, bestämma om vår rovdjurspopulation
är naturligtvis helt misslyckat. Ett
särintresse vars verksamhet varken
är adapterad till det ekologiska
systemet eller till biologisk mångfald. Självklart måste man ha en
helhetssyn på hela sammanhanget
i naturen och inte bara se till det
jaktbara/ätbara viltet.
Precis om du säger
så har man i ett par områden i
Värmland inte jagat älg 2014.
Självklart tar vargen sin beskärda
och berättigade del av älgstammen
men att det finns ett vargrevir i
området påverkar inte älgstammen (enl. forskning) såvida inte
älgstammen redan tidigare är låg i
området, vilket ju kan bero på för
högt jakttryck tidigare år. Det är
inte första gången en älgjakt ställs
in, det har hänt tidigare i andra
områden trots att där inte finns
varg. Älgstammen har minskat i
vissa områden men har också ökat
i andra områden och sådana förändringar kan det ju alltid bli över
tid och rum. Härmed inte sagt att
inte vargen påverkar älgstammen
men det är bara några få procent
Genmäle:
9
i jämförelse med jakten. Närvaron
av varg har en positiv ekologisk
effekt och jämfört med den mänskliga jakten tar vargarna betydligt
större antal bytesdjur i sämre
kondition. Det som mest påverkar
älgpopulationen är jakt och trafikolyckor. Kollision med älg har
minskat i Värmland vilket är positivt. Därmed minskar kostnader
för samhället i form av sjukvård,
rehabilitering, mänskligt lidande
och ibland dödsfall.
Jag håller absolut med dig
om vikten av bevarandet av öppna
landskap och det är nog alla medvetna om att vi måste värna. Men
jag ser inte vargen som något hot i
detta sammanhang. I samma takt
som rovdjuren i vårt land ökat
har också fårnäringen ökat, även
i rovdjurslänen. Visst finns det de
som lägger ner sin verksamhet och
skyller på vargen men en undersökning/se jordbruksverket, visar
att fyra av fem fårföretag planerar
att behålla eller öka antalet får i
sin verksamhet. Man förväntar
att både det totala antalet får och
besättningsstorlekarna kommer att
öka. Yngre företagare ser dessutom
ljust på framtiden; nio av tio företagare yngre än 45 år planerar att
behålla eller öka antalet får.
Vi ska nog inte oroa oss Roland.
Fårnäringen har framtidstro och
det innebär också att det förebyggande arbetet för att skydda djuren
givetvis måste fortsätta.
Har vargförvaltningen havererat?
Ja det är nog alla överens om,
ingen är nöjd. Problemet är bara
det att vi har olika mål och syn
på förvaltning. Målet för den nya
sortens ”förvaltning” är tydlig, mer
jakt och minimala rovdjursstammar. Med den politiken står vi nu
längre från varandra än någonsin
och är ett stort bakslag för rovdjurspopulationen. Ja, så går det
när man bara lyssnar till en part
och de som skriker högst. Nu till
din fråga Roland; Vart tog den gemensamma rovdjursförvaltningen
vägen? Säkert skulle det bli mycket
bättre om man i demokratisk ordning tillåter naturskyddsintresset
att komma till tals så vi slipper ta
hjälp av EU och domstolar för att
driva den rovdjurspolitik som vi i
Sverige faktiskt förbundit oss till
och som vi är skyldiga att följa.
Anita Carlsson
Sv.Rovdjursföreningen
Regionansvarig Skåne-Blekinge
Vargförvaltningen har havererat
Genmäle från Roland Lyhagen
Anledningen till att jag skrev en
artikel om vargförvaltningen i förra
numret av Söderåsbladet berodde
på att det i samma nummer fanns
ett litet referat från en programpunkt där rovdjurshandläggare
på Länsstyrelsen i Skåne hållit
fördrag hos naturskyddsföreningen
Söderåsen. I notisen nämndes
den heta debatten mellan ”varg-
hatare” och på andra sidan blir
det då vargkramare. Det har blivit
extremt polariserat mellan förespråkare och motståndare till att
släppa fram vargen igen. En del av
polariseringen beror på frustration
över att den av riksdagen beslutade
regionala vargförvaltningen inkluderat licensjakt blivit blockerad
under ett par år. Har egentligen
Svenska Rovdjursföreningen och
Naturskyddsföreningen accepterat riksdagens beslut om regional
vargförvaltning som innefattade
licensjakt och ett etappmål på 210
vargar? Jag tror inte det. Men man
borde i så fall rikta kritiken mot
det politiska beslutet och inte mot
jägarna som i detta fall kräver att
man uppfyller riksdagsbeslutet.
10
Jag är inte jägare
och företräder inte deras syn. Mitt
särintresse ligger helt på att värna
jordbrukets konkurrensvillkor så
att inte ytterligare produktion flyttas ur landet. Det är i första hand
lantbrukare med djur som får ta
oro, kostnader, merarbete och risker. Det slipper föreningarna som
kräver alltmer intrång i jordbruket.
För den som vill se hur det upplevs
av en drabbad lantbrukare kan gå
in på länken nedan*. Jag är markägare, skogsägare och LRF-medlem
och företräder i huvudsak LRFs
syn i vargfrågan. Efter EU-inträdet
har svenskt jordbruk tappat 30 %
av sin produktion, främst genom
inhemska fördyrande särregler som
missgynnat vårt jordbruks konkurrenskraft.
När det gäller
partssammansatta organ, som i
den regionala förvaltningen, så
menar jag att alla parter representerar särintressen. Jägarna ser
det jaktbara viltet som sitt primära
intresse och rovdjuren konkurrerar
om bytet men utgör också ett hot
mot jakthundarna. Djurhållande
bönder ser också rovdjur som problematiska. De hotar deras djur
och levebröd. Naturvårdarna ser
som sitt särintresse att rovdjuren
skall öka och vara fredade men
ser inte problemen med hoten
mot tamdjuren eftersom det ses
som en så begränsad skada sett i
Söderåsbladet Nummer 1 -2015
totalen. Men rovdjursangreppen
utgör ett påtagligt problem för
den enskilde djurägaren när 20-40
får eller ett par hästar dödas på
gården. Den enda grupp som helt
får freda sina djur genom total
jakt är samerna. Det ifrågasätts
över huvud taget inte trots vargens
rödlistning, bevarandestatus eller
inavelsproblem. Det innebär att
den primära vägen för förstärkt genetik för vargen genom invandring
österifrån är nästan stängd.
I fråga om kostnaden
för 5-trådigt rovdjursstängsel så
kommer beräkningen från enskilda
fårägare som satt upp dessa stängsel. Till exempel på Skabernäs i
Skåne beräknar inspektor Martin
Rosenmejer kostnaden till 85 kr/m
för det som redan är uppsatt varav
bidrag utgått med 40 kr/m. Även
andra fårägare har beräknat den
verkliga kostnaden i samma härad,
kring 80 kr/m. Till skillnad mot
vanligt rutnätat fårstängsel så måste elstängsel dessutom underhållas
med regelbunden klippning av
vegetation under nedersta tråden.
Detta är tillkommande kostnad
som fårägaren själv får ta.
Antal får totalt år
1980199019992010201120122013
391.629404.799437.249564.922622.711610.534576.769
Antal företag år
10.2389.7498.2478.6579.4499.2638.869
Antal får per landskap och år
Värmland
17 748 18 155 17 229
Västra Götaland
84 653 87 901 80 518
Skåne 68 123 63 616 60 682
Antalet får och antalet fårföretag från 1980 till 2013. Nederst fårantalet i tre län
med vargangrepp. Ur Jordbruksstatistisk årsbok från 1980 till 2013.
När det gäller statistik
över antalet får och fårbesättningar
så hämtar jag mina uppgifter från
Jordbruksstatistisk årsbok som
utges av Statistiska Centralbyrån.
Den anser jag är den mest tillförlitliga källan på jordbrukets område
efter lång verksamhet i jordbruksbranschen. Enligt denna källa har
antalet får nått en topp 2011 för
att därefter minska både 2012 och
2013 (se tabell). Nedgången är tydlig och uppgår till 7,4 % från 2011
till 2013. Någon statistik för helåret
2014 finns ännu inte redovisad,
möjligen finns en blygsam uppgång
2014 men inte till de två föregående årens nivå. Minskningen med
46000 får mellan 2011 och 2013
har betydelse för det öppna landskapet och den biologiska mångfalden. Minskningen är lika markant
i fårtäta län med vargangrepp,
som Skåne, Västra Götaland och
Värmland som i övriga landet. Vad
minskningen beror på kan diskuteras men bristande lönsamhet är
ofta primär i sammanhanget. I
tider av minskande lönsamhet för
fårnäringen är extra investeringar
i t ex rovdjursstängsel onekligen en
belastande post liksom ökade skötselkostnader för stängselunderhåll.
Den svenska självförsörjningsgraden med får- och lammkött har
stadigt minskat och är nu mindre
än 33 %. Det beror på en stagnerad eller minskad fårproduktion
och en ökad fårköttskonsumsion.
*Angrepp av varg på Ulkeröds gård i
Bohuslän 2014 där 38 får dödades.
www.youtube.com/
watch?v=SUZFZhqx7sY
Anm.: för Naturskyddsföreningen
i Svalövs del är vargdebatten härmed avslutat för den här gången.
Elisabeth Lyhagen
ordförande
Söderåsbladet Nummer 1 -2015
11
En expedition till Tåkern
Av Elisabeth Lyhagen
Tisdagen den 6 januari räknade
man 57 individer av havsörn vid
Tåkern. Detta uppmärksammades
både i Radion och i tidningarna.
Några dagar med sträng kyla och
därefter mildväder hade gjort att
den grunda fågelsjön frusit, gått
upp och därefter delvis frusit igen.
Omkring 1 500 knölsvanar tvingades tränga ihop sig på ett litet område där det fortfarande var öppet
vatten.
Här hittar örnarna både fisk och
fågel. Bland alla svanarna finns
det de som är sjuka eller gamla
och som blir lätta byten för örnar.
De tar också en hel del änder och
skrak, men en svan blir ju ett betydligt matigare skrovmål för en
rovfågel.
När jag läst detta, såg jag för
min inre syn ett stort antal örnar
sittande” skuldra vid skuldra” på
isen, väntande på sina byten. Andra seglade runt i luften spanande
efter fågel eller fisk.
I alla fall tyckte jag det var värt
en resa. Så i regn och mörker åkte
Martin (sonen) och jag iväg torsdagen den 8 januari. Det blev inte
riktigt som vi tänkt oss.
Fågeltornet i Glänås skyddade
oss från den kraftiga vinden men
från vår upphöjda position kunde
jag bara räkna in 4 solitära havsörnar som satt som statyer på isen.
Däremot steg då och då en eller
flera örnar upp över vassruggarna
en bit bort. I den klara luften, som
det ofta blir efter regn såg man
varenda detalj både från ovansidan
och undersidan av örnen. Den vita
stjärten på de gamla fåglarna lyste
och örnarnas magnifika uppenbarelse accentuerades av de ”små ”
kråkfåglarna som också de höll till i
vassruggarna. Upp mot 2,5 m mellan vingspetsarna är mäktigt.
Erik Rosenbergs beskriver havsörnens flygsiluett som en hägers
eller snarare en i båda ändar
avhuggen trana. Vidare säger han
att i flykten står vingarna rätt ut
som rektanglar med spretande
handpennor och den ej tvärskurna
stjärten är påfallande kort. Sammanlagt såg vi ca 10 örnar.
Martin, som är en inbiten fotograf
var missbelåten eftersom han inte
fick de fina bilder han hoppats på.
Örnarna var alltför långt borta.
Men jag måste säga att jag alltid
kommer att ha kvar på näthinnan
den fantastiska bilden av havsörnar
som med mäktiga lugna vingslag
höjer sig från vassen och flyger
bort mot skogsbrynet.
När vi kom hem läste jag på nätet att man på morgonen mellan
08.20 och 09.40 samma dags morgon observerat 18 örnar.
På hemvägen gjorde vi en avstickare till Gränna och besökte
Gränna polarcentrum med sin
fantastiska utställning om André
expiditionen. Här fanns också
bilder och berättelser om andra
expeditioner både till Arktis och
Antarktis. Mycket sevärt.
Så i slutändan var både jag och
Martin nöjda med dagen.
Botanikprofessor
Bengt Lidforss
kort presentation
Vid ett föredrag för Lunds Botaniska Förening beskrev idé och
lärdomshistorikern David Dunér
Bengt Lidforss med epiteten:
socialist, ateist, darwinist, syfislist,
botanist, rabulist, alkoholist, bisexuell och en kritiker med mycket
vass penna som bl.a. skrev många
artiklar i tidningen Arbetet om
aktuella frågor och litteraturkritik.
Detta inte sagt för att förminska
utan istället för att visa på det motsägelsefulla och komplexa i hans
personlighet.Det är klart att man
blir nyfiken på en sådan person
B.L., 1868-1913, var en lundensisk naturvetare-växtfysiolog med
internationell ryktbarhet, som blev
en av det svenska tidiga nittonhundratalets viktigaste akademiska
intellektuella gestalter.
En man som intresserar sig för
den biologiska variationen och
hur nya arter uppkommer, som
förstår att torvmossarnas pollen är
lika viktiga dokument för naturhistorien som de äldsta och bästa
manuskripten för kulturhistorien,
som skriver populärvetenskapliga
artiklar i tidningen Arbetet och är
aktiv som litteraturkritiker. Aktiv
ateist och socialist, en stor provokatör, lysande föredragshållare och
debattör, men samtidigt ett sjukligt
liv med alkohol och syfilis.
Till 100 årsminnet av hans
död utkom en antologin ”Bortom
det acceptablas gränser, Bengt Lidforss
och lundaradikalismen”. Redaktörer
Bengt Olle Bengtsson och Gunnar
Broberg.
Bra boktips för de som vill veta
mer.
Elisabeth Lyhagen
12
Söderåsbladet Nummer 1 -2015
Nej till bergtäkt på Söderåsen
Av Lars-Bertil Nilsson
Den 18/12 2014 avslog Mark- och miljödomstolen vid Växjö tingsrätt den
ansökan om tillstånd till bergtäkt, på Söderåsen vid Finshuskärret i Bjuvs
kommun, vilken lämnats av Oj Makadam HB.
Det har varit en lång process. Vår
förening fick kunskap om planerna
under hösten 2011 och därefter
har processen pågått med ansökan,
kompletteringar av denna, miljökonsekvensbeskrivning, remissvar
och till slut huvudförhandling. Den
sistnämnda hölls den 22-23/10
2014. Vid huvudförhandlingen
framförde såväl Länsstyrelsen
Västra Götaland, Söderåsens
Miljöförbund, Bjuvs och Åstorps
kommun olika argument för att
ansökan borde avslås.
Naturskyddsföreningen Söderåsen var också representerade vid
huvudförhandlingen och vi hade
samma uppfattning i ärendet som
övriga, dvs. att ansökan skulle
avslås.
Stenbrott ger stora sår i naturen.
Mycket trafik
Våra argument var framförallt att
trafiken till och från täkten skulle
medföra alltför stora olägenheter
för rekreationsområdena vid Hjorthagen, Wrams Gunnarstorp och
Maglaby kärr, att tysta områden
skulle bli mindre tysta samt den
risk som inte kunde uteslutas för
utsläpp i Hallabäcken/Vegeå. Vi
hänvisade också till att industriell
verksamhet på Söderåsen inte är i
överensstämmelse med den fördjupade översiktsplanen för Söderåsen
vilken samtliga fyra söderåskommuner står bakom.
Mark- och miljödomstolen anför
flera skäl till beslutet om avslag. De
hävdar att bergtäkten skulle medföra påtaglig skada på riksintressena
naturvård och friluftsliv samt även
få negativ påverkan på riksintresset
kulturmiljövård (godsmiljön vid
Wrams Gunnarstorp). Bl.a. förs de
höga bullernivåerna fram.
Naturvårdsverkets yttrande
Därutöver läggs stor vikt vid ett
yttrande som Naturvårdsverket
lämnade 1992 i samband med de
planer som då fanns att starta en
bergtäkt på Söderåsen.
Yttrandet är så intressant, och
svårt att komprimera, att det
återges i sin helhet här.
”En avgörande utgångspunkt för Söderåsens höga riksvärde är det faktum
att formationen är utbildad i fast berg.
Den är landets bäst kända exempel på
en s.k. tvåsidig urbergshorst. Dessutom
utgör den en landskapspräglande storform. Både länsstyrelsen och sökanden
räknar upp en lång rad formelement
vilka finns på Söderåsen. Dessa kan
samordnas i grupper vilka skiljer sig från
varandra i att de återspeglar väsentligt
olika bildningsbetingelser, såväl i fråga
om klimatmiljö som i andra avseenden.
I stort sett samtliga element påträffas på
spridda håll i landet (från de nordligaste
fjälltrakterna till Sydsverige) men aldrig
som på Söderåsen – samlade i ett mångformigt urval inom ett enda begränsat
och intakt område, endast 2x3 mil stort.
Häri ligger Söderåsens speciella värde
för naturvård och vetenskaplig forskning
och som gör att åsens riksvärde måste
anses vara långt större än enbart summan
Söderåsbladet Nummer 1 -2015
av de ingående formelementens enskilda
naturvärden. Den sammanhållna helheten
är unik, inte de enskilda beståndsdelarna.
Mot denna bakgrund är det följaktligen
meningslöst att tala om mer eller mindre
värdefulla delar av Söderåsen, t ex för
att rättfärdiga ingrepp på skilda ställen
i den. Därför måste också en bergtäkt, i
stort sett var den än ligger, betraktas som
en åtgärd vilken enligt 2 kap. 6 § 2 st
NRL påtagligt skulle skada naturmiljön,
dvs. Söderåsens särställning bland landets
riksintressanta områden. För att bibehålla
Söderåsens naturvärden måste bl.a. täkt
undvikas”.
13
Svensk vattenförvaltning-
- vattendirektivet EU:s ramdirektiv för vatten, vattendirektivet, trädde i kraft år 2000 och är nu införlivat i svensk
lagstiftning, främst i Vattenförvaltningsförordningen (SFS 2004:660).
Ägs av Wrams Gunnarstorp
Marken, där bergtäkten skulle
ligga, ägs av Wrams Gunnarstorp Gods AB. Markägaren har,
i tidningsartikel i Helsingborgs
Dagblad, uttryckt sin oro över
den övergripande begränsning
av verksamhet på Söderåsen som
domen kan leda till. Detta skulle
vara negativt för markägaren vars
intäkter från de traditionella intäktskällorna spannmål och skog
sägs minska. Som en följd påverkas
kanske godsets möjligheter att hålla
öppna ytor och vägar och stigar i
bra skick, åtgärder som varit viktiga för friluftslivet.
Målkonflikt
Att Wrams Gunnarstorp haft en
positiv inställning till friluftslivet på
åsen råder det ingen tvekan om.
Naturskyddsföreningen Söderåsen
och Wrams Gunnarstorp har under årens lopp haft en god relation,
vilken vi hoppas består i framtiden
även om vi i denna fråga har helt
olika uppfattningar. Våra roller
skiljer sig åt och vårt ställningstagande angående bergtäkten var
självklar.
Vattendirektivet lade grunden för
ett nytt sätt att arbeta med vatten.
Förvaltningen av vatten sker nu
utifrån naturens egna gränser och
följer vattnets flöde i så kallade
avrinningsområden.
Detta innebär ett ökat samarbete
över kommun-, läns- och riksgränser. Många intressen och aktörer
berörs av det nya vattenvårdsarbetet. Samverkan med dessa är en
viktig del av svensk vattenförvaltning och arbetet ska bedrivas ”så
att det möjliggör och uppmuntrar
till deltagande av alla som berörs”.
I så kallade vattenråd finns möjlighet för näringsliv, intresseorganisationer och enskilda att bidra till en
bättre vattenmiljö.
Målet: God vattenstatus
Vattenförvaltningen omfattar alla
typer av ytvatten (sjöar, vattendrag
och kustvatten) och grundvatten.
Målet är att alla våra vatten ska
uppnå god status till år 2015.
Vi ska verka för att sämre vattenmiljöer ska bli bättre och att vatten
som redan är bra ska bevara sin
kvalitet - inga vatten får försämras.
Övergripande mål:
Alla vatten ska uppnå God ekologisk status, det vill säga befinna
sig nära naturliga förhållanden, år
2015. Inga vatten får heller försämras.
- Lindra effekter av torka och översvämningar.
- Säkerställa tillräcklig tillgång på
vatten av god kvalitet för en långsiktigt hållbar och rättvis vattenanvändning.
- Övergödning, försurning och
hydromorfologisk påverkan liksom
miljögiftspåverkan och överuttag
ska åtgärdas.
Hela planeringsprocessen inom
avrinningsområdena ska genomsyras av en av de bärande principerna i Vattendirektivet, nämligen
att engagera även allmänheten och
därigenom skapa en ”vattensolidaritet” i samhället.
Arbetets fem delmoment Arbetet med att uppnå god vattenstatus är uppdelat i fem delmoment.
Vi ska:
- Göra en kartläggning och analys
- Ange miljömål och normer
- Upprätta åtgärdsprogram
- Övervaka miljötillståndet
- Göra förvaltningsplan och rapporter
De fem momenten återkommer i
sexårscykler.
14
Söderåsbladet Nummer 1 -2015
och underlagsmaterial och lämna
förslag till miljökvalitetsnormer,
miljöövervakningsprogram och
åtgärdsprogram.
Eftersom avrinningsområdena
inte följer länsgränserna har Vattenmyndigheten utsett samordningsansvariga länsstyrelser för
olika delområden.
Samordningsansvarig länsstyrelse har till uppgift att ta fram
förslag på förvaltningsplan och
åtgärdsprogram samt är samverkansansvariga för delområdet.
Vi är bortskämda med drickbart vatten i kranen.
Vem gör vad? Kommuner och lokala aktörer
De lokala organisationerna är
viktiga i vattenvårdsarbetet. Kommuner, industrier, företag, frivilliga
organisationer, forskningsinstitut
och allmänhet besitter stor kunskap och har i och med införandet
av vattenvårdsförvaltningen en
unik möjlighet att påverka hur vi
vill förvalta våra vatten (se samverkan).
Kommunerna ska i sitt tillsynsoch planarbete se till att vattenmiljöerna förbättras. Plan och bygglagen anger att varje kommun ska
fastslå planer för mark och vatten.
Kommunerna spelar därmed en
avgörande roll i vattenförvaltningsarbetet genom sitt utvecklings- och
planeringsansvar samt genom sina
kontakter med allmänheten.
Länsstyrelsen leder arbetet
Länsstyrelsen ansvarar för det
operativa arbetet i länet, det vill
säga i samarbete med berörda
aktörer sammanställa kunskaps-
Vattenmyndigheten
Vattenmyndigheten har det övergripande ansvaret för förvaltningen
av kvaliteten på vattenmiljön inom
distriktet.
Detta innebär bland annat att
de samordnar vattenförvaltningsarbetet i distriktet och att de är
ansvariga för samråd kring förslag
till beslut av miljökvalitetsnormer,
övervakningsprogram, åtgärdsprogram och förvaltningsplaner.
Vattendelegationen
I varje distrikt finns det en vattendelegation som fungerar som
en styrelse för vattenmyndigheten.
Vattendelegationen fattar beslut
inom vattenmyndighetens ansvarsområde.
Centrala myndigheter Naturvårdsverket, Sveriges geologiska
undersökning och Boverket ska
tillsammans ge ut ”Handboken om
vatten” som ska ge praktisk vägledning för hur arbetet skall bedrivas.
Naturvårdsverket och Sveriges
geologiska undersökning kan också
utfärda föreskrifter inom sina ansvarsområden.
Texten här är hämtad från webbadressen:
http://www.lansstyrelsen.se/vasternorrland/Sv/miljo-och-klimat/vatten-ochvattenanvandning/svensk-vattenforvaltning-vattendirektivet/Pages/default.aspx
Kallelse till årsmöte
i Naturskyddsföreningen
Söderåsen
tisdagen den 3/3 2015
i Stenestads bibliotek
Bildvisning startar 19.00.
Fika serveras till självkostnadspris.
Årsmötesförhandlingarna
beräknas starta ca 20.15
Dagordning
1. Mötets öppnande
2. Dagordning fastställs
3. Frågan om mötet är utlyst
enligt stadgarna
4. Val av mötesordförande
5. Val av sekreterare
6. Val av två justerare att jämte
mötets ordförande justera
protokollet
7. Fastställande av röstlängd
8. Val av rösträknare
9. Redogörelse av styrelsens
verksamhetsberättelse samt
resultat- och balansräkning
för räkenskapsåret 2014
10.Revisorernas berättelse avse ende 2014
11.Fastställande av resultat- och
balansräkningar för räken skapsåret 2014
12.Frågan om ansvarsfrihet för
styrelsen för år 2014
13.Beslut om antalet styrelsele damöter och mandatperiod
för dessa
14.Val av föreningens ordfö rande för 2015
15.Val av övriga ledamöter.
Mandatperioden går ut för
Bengt Hertzman, Birgitta
Jönsson, Kjell Wahlström och
Fredrik Lundblad
16.Val av två revisorer fram till
årsmötet 2016
17.Val av valberedning fram till
årsmötet 2016
18.Beslut om firmatecknare
19.Beslut om prenumerationsav
gift för Söderåsbladet
20.Övriga ärenden
21.Mötets avslutande
Söderåsbladet Nummer 1 -2015
15
Fågelskådande och fåglar vid
Maglaby kärr under fyra decennier.
Av Bengt Hertzman
Decemberskymningen kommer
krypande ut från granskogen och
lägger sig över vassarna. Några
vildsvin blir skrämda av flanörer
längs Skåneleden och brakar ut
i vattnet med ett lätt grymtande
medan de tar skydd i vegetationen.
Vassen är ett perfekt gömställe
för dem. Med tanke på grisarnas
matvanor så är det inte utan att jag
undrar hur häckande tranor och
bruna kärrhökar klarar sig framöver. I granskogen kring kärret eller
den lilla sjön har många med mig
plockat massor av trattkantarell
men idag sker det i konkurrens
med borstiga trynen. Vildsvinen
har inte funnits här så många år.
Det har däremot jag, här har jag
skådat fågel och annat i 40 år och
jag strövade här redan som barn i
början av 1960-talet. När jag tänker efter så är nog Maglaby kärr en
av de få platser jag återkommit till
i stort sett hela mitt liv. Man börjar
få perspektiv på landskapsutvecklingen i ett stycke natur som till
stora delar knappast är märkvärdig
men som fortfarande innehåller en
hel del naturvärden om man jämför med andra områden på denna
del av Söderåsen.
Flock med enkelbeckasiner
Allt medan mörkret sänker sig
börjar enkelbeckasiner lyfta medan
deras lockläten hörs, först någon
enstaka och sedan allt fler. Jag hinner räkna till minst 60 fåglar som
lyfter och sträcker iväg. Rastande
fåglar så här mellan höst och vinter. Den har häckat här i alla år, re-
Andelen öppet vatten varierar.
dan 1975 när jag och föreningens
kassör började skåda här. Andra
fåglar är sedan länge borta medan
ett antal nya arter har etablerat sig
här de senaste decennierna, trana,
brun kärrhök och grågås, arter
det går bra för på många platser i
landet.
Arter ökar och minskar
Vårmorgnar på 70-talet möttes
man av smådoppingarnas bubblande drillar. Den är sedan många
år borta som regelbunden häckfågel. Gråhakedoppingen gästspelade här under några år på 80-talet.
Sångsvanen såg man här redan
för 40 år sedan då men den var
då precis som tranan en ovanlig
häckfågel i Skåne. Nu häckar båda
arterna på många platser i trakten
inklusive Maglaby kärr. Jag minns
även när vi för första gången såg
en glada, en majdag 1976. Då var
denna vackra fågel en första klassens raritet med endast ett 50-tal
par kvar i landet. Artens återhämtning är en framgångssaga med
få motsvarigheter i den skånska
naturen.
Landskapet på denna del av
Söderåsen är som sagt ganska
tilltufsat av högeffektivt skogsbruk
och stormar men just i kärrets
närområde finns några platser kvar
som är någorlunda oförändrade
sedan jag började röra mig här
såsom Hjorthagen och sluttningen
vid Vrams Gunnarstorp. Även intill
vattenytan finns fortfarande en
del äldre skog av olika typer med
hålträd och snår vilket skapar förutsättningar för ett förhållandevis
rikt djur- och växtliv.
Mäktigt rovfågelsträck
Under framför allt 1980-talet men
även senare räknade vi flyttfåglar
16
här, vissa dagar kan framför allt
rovfågelsträcket vara imponerande.
När jag tittar i anteckningsböckerna hittar jag dagar då 700 ormvråkar passerade under några timmar
men även hundratals bivråkar
under sensommardagar. Fågelsträcken har dragit förbi genom
sekler medan landskapet förändrats. Först ljusnade det då odlingar
togs upp och skogen glesnade av
husbehovshuggning och skogsbete.
På Söderåsens allmänning hade
dåtidens bönder sina djur på bete
och landskapet var nästan som en
park. I slutet av 1800-talet inleddes en omfattande nyplantering
av skog och landskapet drog det
mörka granskogstäcket över sig.
På senare tid har det ljusnat igen
på grund av stora kalhyggen och
stormfällen, knappast ett landskap
man strövar i. De enorma hedarna
runt Söderåsen har odlats upp, en
del rester återstår kring Ljungbyhed, Krika och Bonnarp.
Gamla dämmen i Maglaby kärr
Maglaby kärr har inget med byn
Maglaby att göra. Visserligen är
förleden i namnet samma, magle
betyder stor. 1728 heter kärret
Söderåsbladet Nummer 1 -2015
Jorduggla på spaningsflykt.
Maglare Maa. Troligen byggdes
de första dämmena här redan på
1500-talet då Vrams Gunnarstorp
tillhörde biskopssätet i Lund. Idéer
om fiskodling nådde hit från kontinenten.
Vinterslåtter på fruset kärr
Vi är några stycken som minns det
arbete som vår förening la ner på
att hindra igenväxningen i Maglaby kärr i början av 80-talet. Då var
det ett antal kalla vintrar och vi var
ute på isen och högg vass och säv
med lie. Jag minns en vintermorgon jag gick promenadstigen längs
nuvarande Skåneleden ner till
kärret med räfsa och lie i handen.
Det var snö och kyla och några
personer som jag mötte såg med en
blandning av undran och misstro
på mig. Är det en total vettvilling
som vi möter?
Fisk och fiskehistoria
Rördrom i vassen.
I samband med detta planterades
också några karpar in som skulle
hjälpa till att hålla vegetationen
nere. Fiskarna var av en storlek
som skulle avskräcka hägern men
som kanske skrämde bort smådoppingen. Karparna har idag gått till
dom sälla jaktmarkerna. Huruvida
det fortfarande finns ål i kärret ska
jag vara låta osagt men det är inte
så många år sedan det låg döda
ålar i kanten efter en svår isvinter.
Från min barndom minns jag
förtöjda roddbåtar och ett gistet
båthus på en av öarna. Antagligen
fiskade man då här och den så
kallade Maabacken, förr bevuxen
med enar, var ett utflyktsmål där
man förtärde sin medhavda matsäck i början av förra seklet. Nu är
den andra generationen av gran på
tillväxt här.
Havsörn och lärkfalk
Hägern har häckat här för länge
sedan vilket även havsörnen gjorde
vid förrförra sekelskiftet enligt uppgift från Mårten Sjöbeck 1926. Vid
flera tillfällen de senaste decennierna har den vackra och snabba
lärkfalken häckat i närheten och
jag minns sommardagar då familjen lärkfalk bedrev trollsländejakt
tätt över vass och vatten.
Rösen minner om
gammal odlingsbygd
Inte så långt från Maglaby kärr
kan man på äldre kartor hitta namnet Maglered som på 1600-talet
var den enda gården i trakten och
hade sina slåtterängar i anslutning
till maden. Uppifrån syns kullarna
Stora och Lilla Rör i hedbokskogen i sluttningen ovanför Kvidinge.
Gravar eller odlingsrösen? Inte så
långt härifrån, i sluttningen mot
Söderåsbladet Nummer 1 -2015
Björnås finns fornåkrar översållade
med odlingsrösen. I närheten av
Rävastenen är en del rösen så stora
att man kan fundera på om det rör
sig om gravar istället. I en glänta
skymtar domarringen vid Maglarevång, troligen en begravningsplats
från järnåldern. Svaret får vi söka
i historiens töcken. Lämningarna
av de människor som verkat här
för länge sedan far ofta väldigt illa
i samband med skogsbruk men
på Söderåsens nordvästra spets är
många fortfarande intakta men
skulle behövas skyltas upp för att
berätta om vår historia för nutidens och framtidens människor.
Göktyta, buskskvätta och gulsparv
På de hyggen som togs upp i
början av 70-talet då man högg
ner bokskog, som var den direkta
orsaken till att denna förening med
dåvarande namnet Föreningen
Söderåsens Natur bildades, minns
jag att det förr var gott om arter
som hämpling och buskskvätta.
Göktytan bodde ofta i hålträd som
lämnats efter avverkningen. På
dagens hyggen finns ingen av dessa
arter längre. Däremot har ett litet
bestånd gulsparv hållit ställningarna hela tiden och en och annan
trädpiplärka kan ses kasta sig ut i
spelflykt från någon lämnad tor�raka på hyggena.
Rördrom kryssad i kärret
En del möten med fåglar under
alla dessa år minns jag med speciell
glädje. Jag har sett ungefär 200
arter vid och kring kärret (och nej
jag tillhör inte Club 300) så det är
en stor del av de jag sett i Sverige.
Jag och Kent tillhör de förmodligen ganska begränsade skara ornitologer som kryssade rördrom med
ögonen istället för öronen. Det
skedde en augustidag 1975 och vi
fattade först inte vad det var för en
konstig fågel, det var att konsultera
de fågelböcker som då fanns i vår
ägo, Roger Petersons klassiska verk
17
Martins kök.
om Europas och Mellersta Österns
fåglar och Richard Fitters Fåglarna i
Europa och Nordafrika. Dessa böcker
hjälpte oss att identifiera de flesta
av våra nya fågelbekantskaper de
första skådaråren.
Skäggmes, kejsarörn och ugglor
Tofsmesarna som ingick i en flock
med talltitor och svartmesar en dag
på 80-talet glömmer jag inte heller liksom tallbitarna som landade
till på en av öarna vintern 1978.
En novemberkväll gick ett gäng
skäggmesar till vila i vassarna och
när en annan senhöstdag gick mot
sitt slut såg jag fyra blå kärrhökar
gå ner för att sova i kärret. En
oförglömlig upplevelse november
2006 var när en kejsarörn dök upp
på den blå himlen en stund innan
den stora fågeln försvann mot
nordväst. Vårvintern 2006 var kall
och snörik och en tidig morgon
gick vi med knarrande fotsteg i
snön längs stigen från Kärreberga
till Maglaby kärr. Stjärnorna lyste
från en klar himmel och en berguv
hördes ropa från grustagen ner
mot Kvidinge. Flera kattugglor
hördes i skogen närma oss. När
vi kom ner till kärret började det
gry och en sparvugglas vissling
hördes över isarna samtidigt som
fyra trädkrypare lämnade ett hål i
en gammal bok där de tillbringat
natten tätt ihop i den 15-gradiga
kylan. Strax efter flög en jorduggla
över huvudet på oss ut mot vassarna. Jag glömmer aldrig den
morgonen. Men detta var höjdpunkter, ofta blir man glad av en
talltita eller skogssnäppa när man
besöker kärret.
Sångsvan har ökat dramatiskt
Himlen färgas röd i väster när
solen går ner denna kväll i början
av december. En stor flock sångsvanar kommer sträckande från
nordost och bestämmer sig för att
rasta i Maglaby kärr. Jag räknar
till 62 svanar, den största flock jag
någonsin sett landa här.
Eftertanke i landskapet
Boken där trädkryparna tillbringade vinternatten är nu förvandlad
till brun mulm. Jag lämnar kärret längs en stig jag gått många
hundra gånger sen barndomen,
ibland ensam och andra gånger
med många av de människor som
betytt något i mitt liv. I ett vardagligt landskap som både förändrats i
grunden men som också är sig likt.
Tiden går fort och man har bara
att hänga med.
18
Söderåsbladet Nummer 1 -2015
Öringsex
Av Bjarne Hols
Jag bara undrar: hur kan det vara att flera tiotal personer tog sig ut i markerna en mörk kväll i nov för att spana in några fiskar som ”leker” i en
mindre å vid foten av Söderåsen?
Alternativet, ett i alla fall, var att
bänka sig i tv-soffan och uppleva
naturen med hjälp av smart-tvn.
För oss som satsade på det förstnämnda alternativet så var det mer
än väl värt mödan för att få njuta
av the real thing.
Samling i månskenet
Samling vid fd Hembygdsgården
i Åvarp och för att inte störa mörkerseendet så var det rödljusfilter
som gällde men det hade inte mångubben fattat. Han strålade med
en helt öppen lins ned mot oss.
Ut i djungeln
Efter en km-lång vandring i den
ljumma novemberkvällen nådde vi
vårt fiskeställe. Två st. grupper bildades och vi fick förmaningar om
”största, möjliga tystnad”. Lätt att
uttala men helt omöjligt att genomföra visade det sig. Vi skulle nämligen ta oss fram i djungelbranten
längs med bäcken. Grenar tog
grepp om benen och piskade ansiktet och sluttningen bestod mestadels
av rullgrus så inte blev det någon
tyst vandring inte. Och var fanns
dom som vi letade efter tro.
Många sinnen viktiga för att hitta hem.
Lukt: näsborrarna är u-formade kanaler som vattnet passerar genom. Längst
nere sitter ett ”nystan” av sensorer som är mycket känsliga. Halvvuxna öringar
använder i huvudsak luktsinnet för att hitta hem första gången.
Syn: öring och lax tillhör de mer skarpsynta fiskarna. Vuxen havsöring använder minnet av synintryck för att känn igen sig vid sin andra lekvandring till
hemvattnet.
Känsel: sidolinjeorganet uppfattar tryckförändringar i vattnet, som kan avslöja
djur och föremål kring fisken.
Hud: särskilda receptorer i fiskens hud registrerar skillnaden i temperatur och
salthalt.
Smak: öringen använder inte bara munnen för att känna smak, den har även
smaklökar i huden som är känsliga för aminosyror och gallsalter.
Lågt vattenstånd - lite lek
Experterna kliade sig i huvet men
kom med en trovärdig förklaring
till bristen på öring i bäcken. Alldeles för lite vatten gjorde att lekaktiviterna tillfälligtvis låg nere. Nu
fick vi ändå se några individer som
var på hugget och ett par av dom
hade ansenliga kroppshyddor.
Grillfest i novembermörkret
Vem vill ha sex med denna pussmun?
När inte fiskafänget blev kvällens
höjdpunkt så fanns det en reservplan att ta till, nämligen Hallabäckens Uteservering under Martins befäl. Där vid kanten av Åsen
hade han fixat en fin matplats med
fotogenbelysning högt och lågt och
med en rejäl brasa och sittplatser
runtom. Korvar av diverse slag
var grillade och på ett bord fanns
tillbehören. Och inte nog med det.
Kaffet som bjöds var av typen kok.
Inga vildsvin vid grillen
Inga grisar som var närgångna
denna kväll. Men det var väl för
att när jag solo trevade mig fram
längs körvägen mot bilen sjöng och
skramlade som jag gör i björn- och
vargtrakterna i norra Dalarna.
Söderåsbladet Nummer 1 -2015
19
Konsten att gränsla ett dike
Av Kurt Månsson
En liten berättelse med fakta och funderingar om fria vattendrag i Bjuvs
kommun. Vi har tidigare haft artiklar om Vege å och Hallabäcken. Nu ska vi
ägna oss åt Bjuvsbäcken som egentligen inte heter så.
Vi har väl alla någon gång misslyckats gränsla med mer eller
mindre obehagliga konsekvenser.
Antingen missbedömde vi vår egen
fysiska förmåga eller dikets utformning och tillgänglighet. Att lyckas
kräver således viss färdighet. Något
som kan uppnås genom övning.
Och det är här vi får problem. Det
finns nämligen inte så många diken
i våra trakter att öva på.
Vandring längs Bjuvsbäcken
Men skam den som ger sig. Så idag
hade jag bestämt mig för att testa
bäcken som rinner genom Bjuv.
Någonstans efter friluftsbadet är
den inte så bred, där den rinner
ganska djupt i det halvöppna landskapet. Men de senaste dagarnas
ihållande stormregn grusade mina
förhoppningar. Så nu blev det
istället en vandring uppström från
dammen vid Tibbarp (Brogårda)
till platsen där bäcken ansluter
till villorna vid Prästbostället. En
vandring med nyvunna kunskaper
om denna typ av vatten. Jag hade
nämligen nyligen träffat Fredrik
Lundblad* för att veta mer om just
de små fria vattendragens tillstånd
och framtid i våra trakter.
Gammal kvarn och dämme
Jag börjar med ett besök vid bron
vid Bäckstigen. Dånet från det
forsande vattnet överröstar faktiskt
stormens tjut i trädkronorna här
vid det gamla fundamentet. Ser
faktiskt ut som om här har varit en
dammlucka. Kanske sedan tiden
då här fanns en kvarn. Under
denna bron sägs det ha observerats
en riktigt stor fisk. Den var så stor
att manskapet från gatukontoret
meddelade Fredrik. Vågar jag
gissa, att det var en några år gammal hona av öring som var på väg
”hem” för att leka. Frågan är väl
då var hennes hemort kan vara.
Enligt Fredrik så kan det vara
ganska långt uppströms Boserups-
Dundrande vatten vid bron
Trasigt dräneringsrör?
bäcken – just så heter nämligen
bäcken, som även kallas Tibbarpsbäcken. Öringen hade nu återvänt
från några års vistelse i havet för
att finna platsen där den en gång
föddes. Och där under senhöst
delta i leken med en kanske något
år yngre hane och sedan lägga
rommen i en stenig bäckbotten.
Är det ett källflöde?
Jag tar några foton och blicken
fångas av ett källflöde alldeles intill
bäckfåran. Ser mycket märkligt ut.
Eller kanske är det en dränering
som nu mynnar en bit från bäcken.
Fortsätter så mot dammen vid
biblioteket där det fattas knappt
tio centimeter innan bron skulle
hamnat under vatten. Här brukar
det finnas mängder av änder. Idag
är här en liten sjö. Ser nästan ut
som om kommunkontoret ligger
vid vatten. Vid Bjuvsverken blir
vattnet allt tjockare av humus som
bäcken fångat vid passagen genom
Tivoliparken. Eller är det kanske
sopor. Men det är inte något som
ett gäng mesar noterar. De har
20
Söderåsbladet Nummer 1 -2015
igenväxning som följd och därmed
krav på ganska dyrbar restaurering
som här innan Tibbarpsbäcken
passerar Brogårdadammen.
Lekplats för öring
Bäcken nedströms bron över Mellersta vägen syns mig vara just ett
bra exempel på en vattenväg som
knappast behöver underhållas.
Vid nästa bro nedströms har jag
vid flera tillfällen sett grupper av
decimeterstora fiskar stå i höljor
med lä bakom större sten. Enligt
Fredrik kan det mycket väl vara 2-3
åringar öring som har börjat sin
”Sjö” vid kommunkontoret.
fullt sjå med att hitta insekter i
trädens blad- och blomknoppar.
Åtta stjärtmesar klänger så långt ut
de kan på de tunna grenarna på al
och björk. En trädkrypare klättrar
på sitt karakteristiska vis uppför
en stam för att sedan flyga ned till
roten på nästa. Hela tiden plockandes småkryp från barksprickor.
En nötväcka lockar lite försiktigt
medan några björktrastar väsnas
desto mer.
Stjärtmesar
Hur kan en öring hitta i detta
grumliga vatten? Jo, den luktar sig
fram. Åtminstone är det något som
påstås bland de som vet mer om
vandrande fisk. Öringen vandrar
snabbt i högvatten och då är det
oftast grumligt. Dessutom vandrar
den helst om natten. Kan vara
fördel att inte synas. Mink, häger
och i några sällsynta fall utter kan
vara ett reellt hot.
Bitvis slingrar sig bäcken fram
Jag noterade faktiskt tre meståg
längs min vandring och i samtliga
fanns stjärtmes. Men här vid Prästbostället öppnar sig landskapet
kring bäcken. Två ormvråkar och
en glada gör mig sällskap när jag
sätter mig på en stock och samlar
tankarna efter vandringen.
Nedström bildar bäcken små meandrar som omges av gamla alar
vars rötter håller ihop bäckkanten.
Bäckfåran här behöver knappast
något underhåll. Den lever sitt eget
liv och utvecklas på ett naturligt
sätt. Annorlunda är det på många
andra ställen. Framför allt där
bäcken rätats ut och eventuellt
även fördjupats för att skapa mer
odlingsmark. Där rasar bäckkanten
ned i vattnet och späder på
näringstillförseln som redan kan
vara hög från omgivande åkrarbetesmarker. Med omfattande
Översilningsmark
Ormvråk
vandring mot havet. Eller är det en
stationär population som vandrar
inom ett begränsat område av
bäcken. De har kläckts uppströms
i en stenbotten, där en hona efter
höstens lek lagt sin rom. När näringen i gulesäcken är förbrukad
framåt våren kommer fiskynglen
upp ur bäckbotten och måste börja
finna föda. Det blir allehanda
kräftdjur och annan mikrofauna
som finns i vattnet. Dieten utvecklas efterhand till insektslarver
och andra fiskyngel. Ynglen står
då i mycket grunt vatten i täta
bestånd invid kläckningsområdet
för att framåt sensommar och höst
röra sig längre bort. Så kommer
första vintern då småfisken är
inaktiv. De årsgamla fiskarna
blir sedan alltmer aggressiva och
mer revirhävdande och växer till
i storlek alltefter tillgång på föda.
Söderåsbladet Nummer 1 -2015
21
Bäcken lever sitt eget liv.
På andra-tredje året vandrar de
nedströms och blir då alltmer
anpassade till vattnets salthalt.
Denna perioden benämns som en
smoltificering med färgförändring
till ljus buk och mörk rygg, allt för
att passa förhållandena i havet.
Där vistas de sedan under ett
antal år för att som lekmogna
vandra åter upp i åar och bäckar
till bäckbotten där de en gång
kläcktes.
Och det är väl här man blir
lite fundersam. Vi vet ju att fåglar
hittar tillbaka. Ja, katter med för
den delen. Men fiskar i grumligt
vatten?
tarmen. I detta fallet från de fiskar
som finns inom lekområdet. På
så vis kan den lekmogna fisken
först orientera sig i havet – kanske
vandra efter stjärnhimmel, känna
strömmar och temperaturer för att
till slut finna sin å-mynning och
sedan sin bäck. Fisken vandrar
snabbast i högvatten – i vårt fall
oftast väldigt grumligt. Dessutom
rör de sig helst om natten.
Här i bäckfåran finns kanske inte
de rätta förutsättningarna för lekbotten. Gäller kanske att leta längre uppströms. För den skull har jag
besökt ett kort stycke opåverkad (!)
bäck invid Jägarbacken, där ett
Hur orienterar fiskar i vattnet?
Forskningen har i alla fall delvis en
förklaring. Fisken har väl utvecklade sinnen för att känna skillnader
i strömriktning, vattentemperatur
och framför allt vattenkemi (halten
av artspecifika feromoner). De kan
säkert också notera bottentopografin. Feromoner är en grupp ämnen
som oftast uppträder i gasform
och som kan registreras av artens
luktorgan. Fenomenet är välkänt
inom skogsbruket, där man lockar
insekter till feromon-fällor. Sålunda
har fisken ett väl utvecklat luktorgan som kan känna små halter
av de gallsalter som avsöndras ur
Tibbarpsbäcken som ett dike.
skogsparti avverkats och marken
återplanterats med gran. Frågan är
väl om en vandrande fisk kan ta sig
hit. Den måste då passera genom
Billesholm först. Jag noterade, att
Fredrik gärna skulle vilja ta sig an
den frågan. Så vi får förhoppningsvis återkomma om det. Ett är dock
säkert denna bäck – inte ett dike,
än – går att gränsla.
I väntan för att bäcken på Jägarbacken blir åtkomlig för vandrande
fisk pågår mycket omfattande restaureringsprojekt i våra trakter. Allt
enligt direktiv och målsättningar i
det som kallas Vattenförvaltningsförordningen (SFS 2004:660) som i
sin tur är avhängigt ett EU-direktiv
som omförts till svensk lagstiftning.
Syftet är bland annat att skapa fria
levande vattenvägar från havet upp
till källflödena. Då gäller det att
återskapa vattenvägar på ett sätt
som minskar behovet av underhåll.
En lagom blandning av forsande
vatten kring stenar och rötter
omväxlande med översvämningsmarker. Fredrik talar om att skapa
friska bottnar där öringen trivs.
Den är en indikator på just friskt
levande vatten. Där öringen trivs
där finns ett ekosystem i balans.
Inom- och mellanartskonkurrensen
håller systemet i balans. (Förening-
22
Söderåsbladet Nummer 1 -2015
en planerar en utflykt i höst för att
visa ett sådant restaureringsarbete)
På min fråga – kan detta löna
sig? Blir Fredrik först lite fundersam. Han menar, att det blir svårt
att mäta insatserna som en investering i pengar. Men efter en stunds
resonemang övertygar han mig om
att vinsten av friskt rinnande vatten är så hög att den knappast kan
mätas i pengar. En kommun som
satsar på god vattenmiljö blir attraktiv för många boende som just
värdesätter frisk luft, friskt vatten
och frisk mark. Han berättar, att
vid varje restaureringsobjekt har
det kommit närboenden som uttryckt stort intresse och tacksamhet
över åtgärderna att återställa vattenvägar. OK – jag kan tänka mig
att det finns andra intressenter som
ser sådant arbete som ett hinder i
deras verksamhet. Men regering
och länsstyrelse är mycket tydliga
med vad som förväntas av kommuner, markägare, näringsidkare
m.fl. berörda när det gäller vattenvården.
(Delar av Vattendirektivet redovisas
på webben: http://www.lansstyrelsen.se/vasternorrland/Sv/miljo-ochklimat/vatten-och-vattenanvandning/
svensk-vattenforvaltning-vattendirektivet/Pages/default.aspx)
*Fredrik Lundblad driver ett konsultföretag med inriktning inom fiskeoch vattenvård.
Åsens svarta hjortar
Av Kjell Wahlström
Äntligen får jag syn på dem. Jag
stannar bilen. En, två, tre, fyra…
…fyra ljusa, och tre mörka hindar, samt deras kalvar, varav två
är mörka och en ljus. De går
och betar på fältet strax norr om
Magleröds gård. Det är augusti
och värmen är tryckande. Bilens
luftkonditionering lade av redan i
våras och jag har inte blivit färdig
att reparera den. Hjortarna blir
oroliga då jag stannar, och drar
med allt raskare steg mot skogsbrynet.
Många svarta hjortar
Med fyra nedvevade bilrutor kör
jag runt på åsen i jakt på dovhjortar för att beräkna andelen av olika
färgvarianter i beståndet. Söderåsens dovhjortsstam lär vara känd
för den stora andelen mörka, eller
”svarta”, hjortar.
Flera färgvarianter
Hjortar är generellt sett inte kända
för att uppvisa någon vidare variation i färgteckning. Det förekom-
mer förvisso olika s.k. färgmorfer
inom olika hjortarter, t.ex. svarta
rådjur i de centrala delarna av
Tyskland. För att inte tala om de
vita älgarna i Värmland (som inte
är albinos), men det tillhör inte
vanligheterna. I regel är färgteckningen rätt homogen inom
respektive art. Däremot kan färgen
skifta med säsong, d.v.s. mellan
vinter- och sommarpäls. Därför
är variationen i färgteckning hos
just dovhjorten anmärkningsvärd.
Carlström definierar, i boken
Dovhjort (Jägareförlaget, 2006),
fyra olika färgvarianter i svenska
bestånd (här något modifierade av
undertecknad), Normalfärgad (varmt
rödbrun med synliga ljusa fläckar
och linjer); Ljus (ljusare gulbrun
färgton med tydliga ljusa fläckar
och linjer); Svart (svart rygg och
kroppssida som övergår i en grå
ton mot buken); samt Vit. Emellertid har undertecknad endast observerat normalfärgade och svarta
djur på Söderåsen. I den mån
andra varianter existerar här, är de
mycket sällsynta. Från övriga Världen är, förutom de här beskrivna
typerna, ytterligare färgvarianter
kända; bl.a. svart med vita fläckar
och svart med vita ben.
Riktad avel sedan länge
Att just dovhjorten uppvisar denna
mångfald av färgteckningar beror
sannolikt på artens popularitet
som parkvilt under historiens gång.
Under medeltiden var det vanligt
att man skänkte dovhjortar i t.ex.
bröllopsgåva, man höll sig med
jakthägn etc. Udda färgvarianter
blev ibland populära och man
avlade på dessa.
Svart inte dominant nedärvt
Det var under vintern och våren
2013 som jag vid ett par tillfällen
träffade jägare som menade att
Söderåsen uppvisade ett ovanligt
stort antal svarta hjortar och att
beståndet var vida känt just för
detta. Det väckte min nyfikenhet och jag bestämde mig för att
Söderåsbladet Nummer 1 -2015
göra en noggrann beräkning av
hur stor andelen svarta hjortar
verkligen är. Enligt tyska studier
överstiger andelen svarta djur i
just tyska bestånd sällan 30% och
vanligtvis utgör denna färgmorf en
betydligt mindre andel än så. Genetiskt sett har det visat sig att den
mörka varianten inte är dominant
över alternativa färgteckningar, i
motsatts till vad som är fallet så
ofta annars. Dock är helsvarta
bestånd kända från såväl England
som Tyskland, även om de är
mycket sällsynta.
Långsam naturlig spridning
När djuren försvunnit in i skogen på andra sidan fältet kör jag
långsamt vidare. Jag vänder nosen
mot Klöva och vägdammet ryker
bakom bilen i torkan. Jag styr kosan mot Dragesholms marker där
hjortbeståndet är betydligt tätare
än i den här delen av åsen. Närmare bestämt är hjortstammen i den
nordvästra halvan av åsen, på Dragesholm och Vrams Gunnarstorps
marker, ca åtta gånger tätare än
vad som är fallet i området öster
om vägen Kågeröd – Stenestad –
V. Sönnarslöv. En viktig anledning
till detta är sannolikt den massiva
vinterutfodringen på de två
godsen. En annan skulle kunna
vara att åsens hjortar faktiskt har
sitt ursprung i den nordvästra
delen, i kombination med en extremt långsam spridningstakt hos
just dovhjorten som art. Det finns
exempel på bestånd som nästan
23
inte alls har expanderat sina beståndsgränser under loppet av ett
par hundra år (!). Jämför detta med
närbesläktade arter som älg och rådjur vilka uppvisar en extremt hög
spridningstakt. Skälet till denna
skillnad ligger i de olika arternas
ekologi, men det kan vi fördjupa
oss i en annan gång…
En tredjedel svarta hjortar
När jag efter en stund passerat
såväl Eninge som Fåraböke kan
jag räkna in sammanlagt 65 djur,
nästan bara hindar och kalvar,
men också några ”spetshjortar”,
d.v.s. unga handjur. De fullvuxna
handjuren lyser med sin frånvaro
och faktum är att jag inte har en
aning om var de håller hus – om
de uppehåller sig djupare in i skogen där de blir mindre störda, eller
om de rent av håller till nedanför
åsen i det omgivande jordbrukslandskapet, med tillgång till gott
om näringsrikt spannmål. Detta för
att bygga upp sina kroppsreserver
inför den mycket krävande brunsten längre fram i höst. Men, som
sagt, jag har ingen aning… Totalt
har jag hursomhelst observerat
44 normalfärgade och 21 svarta
hjortar under dagens inventering
och sammanlagt hittills under sommaren 193 djur, varav 129 normalfärgade och resten svarta. Det ger
alltså exakt en tredjedel svarta och
två tredjedelar normalfärgade djur
i beståndet.
Fler räkningar behövs
Det här får naturligtvis betraktas
Ljus-, mellan- och mörkfärgad hjort. Oftast skiljer andelen fläckar.
som preliminära siffror. Dels är det
fortfarande relativt få djur räknade,
dels kan vissa av djuren ha räknats
vid mer än ett tillfälle. Dessutom
har jag inte räknat kalvar och
vuxna för sig. Detta skulle kunna
ge en skev bild ifall färgteckningen
spelar roll för kalvarnas dödlighet
under det första levnadsåret. Inte
för att jag håller detta för sannolikt,
men man kan aldrig veta säkert.
Fullvuxna handjur har som sagt
också utelämnats. Men, men…,
preliminära siffror visar alltså att ca
en tredjedel av åsens hjortar är av
den svarta färgmorfen. Således en
relativt hög andel jämfört med vad
som rapporterats från andra bestånd i Europa, om vi bortser från
ett fåtal helsvarta populationer.
Som Östafrikas savanner..
Jag blickar ut över Fårabökes
öppna fält. Luften dallrar i hettan. Mängden hjortar och just
värmedallret för tanken till den
östafrikanska savannen med sina
hjordar av betande djur. När jag
kör därifrån tänker jag att jag nog
ska förfina inventeringen ytterligare för att få säkrare siffror – inte
för att det spelar någon som helst
roll, bara för att det helt enkelt är
roligt…
Söderåsbladet Nummer 1 -2015
24
Föreningsinformation
Mer information om Naturskyddsföreningen kan du läsa på www.naturskyddsforeningen.se
Där kan du teckna ett medlemskap som kostar 295: -/år och för hela familjen 365: -/år.
Som medlem får du bland annat:
• Söderåsbladet och vårt program
• Tidskriften Sveriges Natur
• Rabatt på årets temabok
Betalar du medlemsavgiften via autogiro sparar du på miljön – mindre papper, tryck och transporter.
Naturskyddsföreningens hemsida innehåller information om hur vi nationellt arbetar med miljö,
jordbruk, mat mm. Det finns alltid möjlighet att delta i någon av dessa kampanjer även om den inte
finns i just våra lokala kretsar.
Naturskyddsföreningen i Svalövs styrelse
Naturskyddsföreningen Söderåsens styrelse
Ordförande
Ordförande
Elisabeth Lyhagen, ordf. 0418-66 32 34,
070-588 73 36, e-post [email protected]
V. ordförande och kassör
Henrik Johansson, 0418-66 28 73
Sekreterare
Tommy Jonsson, 0418-66 37 74
Ledamöter
Per Grahn, 07 29 20 59 51
Anita Ljungberg, 0418-45 73 99
Arne Forsberg, 0413-708 40
Stig Larsson, 0418-66 52 49
Adjungerad ledamot
Mattias Olsson, 0418-66 28 66
Valberedning
Karl-Erik Karlsson, 0418-66 32 13
Kerstin Denward, 0418-66 04 38
Lars-Bertil Nilsson, 042-21 01 51,
076-817 78 53, e-post [email protected]
Kassör
Kent Ivarsson, 0435-139 08, 070-370 27 27
Sekreterare
Martin Persson, 042-727 74, 070-191 08 30
Ledamöter
Bengt Hertzman, 070-203 59 15
Bjarne Hols, 042-816 04, 070-581 28 41
Birgitta Jönsson, 042-21 01 51, 073-038 47 71
Fredrik Lundblad, 073-540 16 56
Kjell Wahlström, 0435-131 05,070-881 08 41
Valberedning
Kurt Månsson, 042-311 02 10, 070-545 95 60
Föreningens hemsida:
www.naturskyddsforeningen.se/soderasen/
Föreningens hemsida:
www.svalov.naturskyddsforeningen.se
Nu fungerar hemsidan!
Om du vill prenumerera på Söderåsbladet betalar du minst 50: -, antingen till Naturskyddsföreningen Söderåsens
plusgiro 86 63 59-3 eller till Naturskyddsföreningen i Svalöv bankgiro 466-4884.
Det är viktigt att föranmäla sig till en del av våra aktiviteter. Dessutom kan det finnas anledning att
kontakta någon i föreningarna då det ibland sker ändringar i programmet, som tryckts långt i förväg, eller
det händer att vi får ställa in på grund av uselt väder.
Vill du veta något mer om oss så tveka inte utan ring någon i våra styrelser.
Vi är även tacksamma för dina idéer och uppslag till aktiviteter.
Alla är varmt välkomna till våra aktiviteter, även du som inte är medlem!