Byggnadsvård

Gårdar läggs ner, stadsbor flyttar in i de gamla
byggnaderna och kommer med nya krav på utrymme och komfort.
Men en gammal torpstuga eller mangårdsbyggnad utgör en del av
Sveriges kulturmiljö.
Den nye ägaren måste
vara medveten om det
arv han förvaltar. Här
ges praktiska och sakkunniga råd om hur man
vårdar och bevarar både
husets exteriör och interiör.
Vilka hus skall bevaras
Skydd mot trägnagare
Rötskydd
Timmerväggar
Korsvirkes- och
skiftesverksväggar
Vedtak, torvtak,
halmtak
Rödfärgning
Eldstäder
Målade snickerier
Flyttning och återuppförande av byggnader.
Illustrerad med ca 50
klart lättfattliga och instruktiva teckningar .
samt över 90 färgfotografier.
Register med ordförklaringar.
Gottbard Gustafsson - Arne Biörnstad
Skansens handbok
i vården av gatnla
byggnader
Forum
© Arne
Biörnstad och Gotthard Gustafsson 19 l
Omslagstypografi: Paul Eklund
Teckningar: Gotthard Gustafsson
Fotografier: Arne Biörnstad , där ej annat anges
ISBN 91 -37-07365-6
Tryckt 1981 hos
Centraltryckeriet AB, Borås
Innehåll
Förord
7
Hembygdsgårdarnas uppgift och utformning
9
Vilka hus skall bevaras? 10. Måste huset flyttas? 10.
Vad skall gården visa? 11 . Vilket tillstånd bör återställas? 12. Anlita fackmännens bistånd 14. Bevara fritidshus också 15 .
Sanering
18
Trägnagande insekter 18. Skydd mot trägnagare 19 .
Rötsvampar 21. Rötskydd genom bestrykning 23. Bolidenmetoden 23 .
Iståndsättning
STOMME OCH EXTERIÖR
26
26
Grunder 26 . Lagningsvirke 27. Patinering 29 . Timmerväggar 30. Korsvirkes- och skiftesverksväggar 37. Vedtak 40. Torvtak 44. Tegeltak 48 . Halmtak 50 . Spåntak
54. Dörr- och fönsterfoder samt förstukvistar 55 . Takrännor och vindskidor 58. Ytterpanel 59 . Revetering
62. Rödfärgning 65.
INREDNING OCH ELDSTÄDER
68
Väggmålningar och tapeter 72 . Målade snickerier 72.
Patinering 72 . Golv 72. Kakelugnar 76.
Flyttning
BYGGNADsPROTOKOLL
80
80
Beskrivning 80. Fotografering 80. Uppmätning av
stommen 83. Detaljmätning 91.
;...,1ÄRKNING OCHNEDTAGNING
Inredning 92. Ytterpanel 97 . Stengolv 97 . Timmertomme 98. Skiftesverk 107. Korsvirke 108. Eldstäder
109 . Lagring 110.
92
Å TERUPPFÖRANDET
111
Grund 111. Källare 112. Stomme 112. Eldstäder 115.
•
Litteratur
118
Register och ordförklaringar
121
Förord
Första upplagan av denna bok kom ut 1953.
_.1anuskriptet utarbetades i sina väsentliga
delar av intendenten Gotthard Gustafsson,
o m då var föreståndare för Skansens kulturhistoriska avdelning. Efter hans död
1950 färdigställdes boken vid Nordiska mueets undervisningsavdelning under överine ende av författarens efterträdare , förste
:.ntendenten Erik Andren.
Avsikten med utgivningen 1953 var i förhand att nå dem som arbetade vid frifismuseer och hembygdsgårdar. Tillblielsen av Skansen 1891 som världens första
inspirerade många till efter.d och Nordiska museet och Skansen an sig böra sprida sina erfarenheter av
ttning och vård av gamla hus.
Trots att så stor del av boken handlade
m fl yttning av byggnader betonades det att
sättet att bevara ett hus är att underdet på dess gamla plats.
Andra upplagan kom ut 1972 med ofört bildmaterial , men med texten bearav mig i samarbete med Skansens
Bo Kumerius. Vi redovisade
erfa renheter som gjorts på Skansen sede n första upplagans utgivning . Vi ville
nå de många som köper manbyggnaoch uthus på nedlagda jordbruksfastigr fö r att använda dem för fritidsboende.
r som flyttar in i de gamla husen har
ofta andra behov och större ekonomiska
resurser att förändra husen än de förra innevånarna.
Om vi skall kunna behålla de stora trivselvärden som ligger i att ha en differentierad och ortspräglad bebyggelse i vårt land,
så krävs det att alla hjälper till att vårda sina
hus på ett sätt som överensstämmer med
ortens traditioner.
Denna tredje upplaga överensstämmer i
stort med den förra , men texten är återigen
översedd och kompletterad av mig i takt
med nya erfarenheter. Det svartvita bildmaterialet är oförändrat, men har fått tilllägg i färg för större åskådlighets skull. Boken handlar alltjämt till stor del om hur
man flyttar hus. Det är inte lika aktuellt
som när boken först kom ut, men hur gärna
man än vill att alla gamla hus skall få vara
kvar i sin rätta miljö , så förekommer det att
enda räddningen kan vara en flyttning, och
då är det bra att en samlad handledning
finns tillgänglig. Dessutom berättar flyttningskapitlen åtskilligt om de gamla husens
konstruktion och de villkor som gäller för
att hålla dem vid liv även utan flyttning . I
slutet av boken är en bibilografi tillagd med
ett urval av litteratur om gamla hus och
deras vård.
Skansen i februari 1980
Arne Biörnstad
7
Hembygdsgårdarnas uppgift
och utformning
I Sverige, liksåm i Norge och Finland, finns
skulle skyddas. På så sätt har Ornäsloftet ,
det färre gamla byggnader bevarade än i de
ladan i Isala och liknande hus med Gustav
flesta andra länder i Europa. Detta hänger
Vasa-minnen redan på 1700-talet räknats
naturligtvis samman med att byggnadsmatesom minnesmärken.
rialet i Skandinavien till största delen har
Den store väckaren var på detta som på
varit trä. Tegelhus och stenbyggnader är
flera andra områden Artur Hazelius, skapamera långlivade än trähus. Fukt , röta och
ren av Nordiska museet och Skansen. Samskadedjur har alltid bidragit till att förkorta
tidigt med honom verkade även G. J :son
trähusens ålder. Särskilt i våra städer har _ JS:.arlin vid Kulturen i Lund, men Hazelius
också förhärjande eldsvådor sopat bort
verk kom att få större strålkraft.
stora delar av den äldre bebyggelsen. På
Skansen öppnades för allmänheten 1891.
landsbygden har skiftet och andra ekonoMan flyttade dit byggnader från olika delar
miska förändringar verksamt bidragit till att
av landet för att i huvudstaden skapa ett
äldre byggnader har fått stryka på foten.
friluftsmuseum med realistiska miljöer som
Allt detta gör det så mycket mera angeläget
belyser svenskt folkliv, ett komplement till
att effektivt vårda och underhålla de byggNordiska museets samlingar. På Skansen
nader som i varje trakt väljs som represenfinns även bostads- och arbetsmiljöer ur olitativa minnesmärken .
ka sociala skikt , från godsägaren till verkDe byggnader som sedan medeltiden finns
stadsarbetaren eller garvargesällen.
bevarade i olika delar av landet är främst
Från Skansen fick man impulsen att på en
kyrkor i trä och sten, borgar, herrgårdar ,
mängd olika platser skapa liknande friluftsköpmanshus i städerna och liknande ståndsmuseer för större eller mindre områden.
mässiga byggnader. Ett stort antal av dessa
Åtskilliga länsmuseer äger också friluftsavhus är i offentlig ägo och kontrollerade och
delningar. Karakteristiskt för Sverige är
skyddade genom exempelvis Byggnadsstyrelemellertid de talrika hembygdsgårdarna.
sen och Riksantikvarieämbetet.
Dessa är i de flesta fall friluftsmuseum för
Bondebebyggelsen har inte blivit lika väl
en socken , ibland för ett härad eller liknanbevarad. Byggnaderna har härjats av tidens
de område. Sådana anläggningar uppgår till
tand och genom att de förblivit i enskild ägo
över 700 och sammanlagt har åtskilliga tuhar de utsatts för talrika ombyggnader för
sen byggnader tills vidare bevarats och våratt kunna tjäna sina ändamål. I äldre tid
dats. Denna insats är utan motsvarighet nåfordrades det att historiska händelser av
gon annanstans i världen. De värden som
mycket hög dignitet var förknippade med
härigenom räddats är också av största betyett profant trähus för att detta avsiktligt
delse .
9
Rödfärgning
Falu rödfärg är ett bra skydd mot röta. På
hus där denna har använts bör färgen hållas
efter och förnyas när den har lakats ur.
Rödfärg är en järnoxid som genom bränning får den lysande röda färgen, men dessutom ingår i den flera väder- och vattenbeständiga kiselsyror , vilkas konserverande
inverkan på trä ytterligare förstärks med
järnvitriolen.
Till långt in på 1700-talet blandades det
röda färgpulvret mest med trätjära. För
kyrkornas och klockstaplarnas tak har denna blandning bibehållits liksom för herrgårdarnas. Den ger en mycket karakteristisk
yta. Medan rödfärg av slamtyp så småningo m tvättas ur och slutligen ligger som en
tunn genomskinlig lasyr, är rödfärg som
blandats med tjära närmast att jämföra med
täckande oljefärg. Den ger en småknottrig
yt a med valkar och ränder , där en flödig
uppstrykning har stelnat och torkat. Den är
smetfri, ger vid anfuktning en glänsande
yta, och vid skrapning framträder ett ljust
gulaktigt stoff av hartsämnen i tjäran. Vid
fö rnyelse av sådan rödtjärning bör man
helst söka få äkta dalbränd trätjära som
tack vare den primitiva framställningstekni-en bibehåller en massivare konsistens och
en djup mustig färg . Den raffinerade tjäran
har förlorat dessa för vårt ändamål goda
egenskaper. Rödfärgspulvret tillsätts under
tändig omrörning till den uppvärmda tjäran i en sådan mängd att man får en kraftigt
äckande blandning. En bra metod är att
Yärma tjäran i ett gammalt oljefat med blåsampa eller gasolbrännare. Man bör inte som ofta sker - imitera patinan genom att
dessutom tillsätta kimrök eller annat mörkt
färgstoff. ty detta ger bara en felaktig , missärgande ton . Färgen bör strykas upp endast vid varmt och torrt väder på försommaren. ty sedan blir nattdaggen till skada.
Atgången är helt beroende på underlagets
beskaffenhet. På tidigare målade ytor täcker l kg blandning6-8m 2 eller mer. På nya
ytor blir åtgången väsentligt större, l kg på
högst 4-5 m 2 , och dessa bör strykas sedan
virket torkat ut fullständigt. Anstrykningen
bör dessutom förnyas årligen tills man får
ett tätt lager, och sedim förnyar man med
längre tidsintervaller, 6- 8 år, denna tjärstrykning med färgstoff.
Först från 1762 finns en kort notis om
slamfärgstypen, där man framhåller dess
goda konserverande egenskaper. Det är
rödfärg av slamtyp som huvudsakligen har
använts i bondgårdarna. Nu finns färdigblandad rödfärg att köpa, men de flesta av
dessa fabrikat är mer eller mindre inmängda med linolja eller plastpreparat för att bli
helt smetfria. Denna tillsats ger en stum och
död ton som inte hör till den fä.rg_s~n­
das efter originalreceptet för Falu rödfär 6 .
Dett-aflar lölpnde samm;nsättning: ikg
((ärnvitriol löses i 50 liter kokande vatten. I
lösningen vispas ner 2- 2lfz kg finmalet
\Tågmjöl. När blandningen kokat en kvart
tiHsätts under flitig omrörning 8 kg rödfärg.
D å'färg.Qlandningen har kokat ytterligare
en kvart är den färdig att strykas på. l kg
färdig blandning räcker till cirka 4 m 2 . Man
bör inte heller i detta fall blanda i kimrök
eller liknande för att imitera patinering.
Om man önskar dämpa ner tonen får man
ett bättre resultat genom att öka mängden
vitriol. Först måste man emellertid göra
provstrykningar , ty det dröjer alltid en tid
innan vitriolen "betar" virket och färgstoffet.
Falu rödfärg är ett billigt konserveringsmedel och lätt att förnya. Rödfärgen är i
högsta grad prisvärd i sin gamla enkla form.
Det bör observeras att användning av rödfärg med linolja eller plast som bindemedel
dels är betydligt dyrare, dels gör det omöj ligt att vid ommålning gå tillbaka. till den
enkla ursprungsblandningen.
65
Sparbankshuset på Skansen är struket med trätjära
blandad med Fal u rödfärg. Där fönsterluckan skyddat väggen ses den oljefärgsliknande yta som fås vid
strykningen. Där solen bränner går tjäran in i träet
och lämnar rödfärgsstoffet på ytan.
statarlängan är struken med rödfärg av slamfärgstyp
enligt receptet på sid 65, liksom provet t v. Seglora
kyrka är rödtjärad på tak och långhusvägg. Tornet är
slamfärgat.
66
Inredning och eldstäder
Väggmålningar och tapeter
De råd som i det följande lämnas avser i
första hand sådana arbeten som en konservator anser att ortens hantverkare själva
kan utföra.
Vilka principer bör man följa vid konservering och uppsättning av målningar? Om
målningar tidigare har funnits men försvunnit eller är i så dåligt skick att de inte kan
användas , kanske man kan finna ersättning
i lämpliga målningar från någon annan gård
i trakten. Det är absolut förkastligt att försöka nykomponera målningar i "gammal
stil".
Är väggmålningarna bevarade men defekta eller skadade bör en konservator tillkallas. Om det är möjligt , kompletterar
denne skadade partier. Kompletteringen
bör göras med färgerna något neddämpade
samt med en tydlig datering. Till årtalet bör
fogas ordet kopia, så att man på detta sätt
anger att partiet i fråga är sekundärt.
Något mindre försiktig kan man vara om
väggen har varit dekorerad med målningar
av enklare art, såsom stänkning, schablonering eller annan liknande mönstring. Denna
kan , även om bara obetydliga rester finns ,
rekonstrueras och hela rummet målas om i
det gamla mönstret.
Till konserveringen hör även bättring av
fuktfläckar, revor i underlaget och andra
missprydande skador. Däremot bör man bibehålla den nötning vid sittplatser , dörrhandtag och så vidare som uppkommit genom att huset har bebotts och brukats i
långa tider.
Vägg- och takmålningar är ju ofta övermålade och övertapetserade. Om man vill
ge rummet en viss tidsprägel , bör man söka
få fram den tapet eller den målning som är
från samma tid som möblering och övriga
68
inredningsdetaljer. Detta behöver emellertid inte betyda att man alltid bör ta fram
den äldsta väggytan, utan man får i varje
enskilt fall överväga vilken tid som man har
de största möjligheterna att återge riktigt .
Sedan det medeltida skicket med helt
omålade väggar övergetts har olika slag av
väggmålningar använts. Fasta väggmålningar utfördes vanligen i limfärg eller annan
vattenlöslig färg direkt på timret eller på
annat underlag , såsom väv , papper eller
spåntad panel. De väggbonader som förekommer i södra Sverige med i regel bibliska
motiv målades oftast på lösa vävnader eller
papper och sattes bara upp vid högtidliga
tillfällen. Ofta nöjde man sig med stänkeller schablonmålning eller strök bara väggen i en slät limfärgston.
stänkmålningen utförs på en enfärgad,
vanligen ljus botten. På denna yta stänker
man färg av kontrasterande toner. Stänken
åstadkommer man genom att slå en långborstig pensel mot en pinne eller stake eller
genom att göra ett tillbakahållande ryck i
slaget. Stänkning med visp har också använts vid enklare målning.
Väggar med schablonerade mönster är
liksom de stänkta väggarna ibland delade i
en ljusare överdel och en mörkare, enfärgad eller stänkt bröstpanel . Målningar av
detta slag är ganska enkla att komplettera.
Mönsterschablonerna skärs ut i ett ganska
tunt papper efter de bevarade mönstren.
De får bättre varaktighet om de stryks med
shellack. Med en kraftig pensel med kort
borst anbringas färgen genom ströppling
över mallarna som hålls tätt mot underlaget.
På de handmålade tapeterna kan ofta
stora delar av mönstret utföras med hjälp av
schabloner , vilket underlättar kopieringsar-
Vid schablonmålning stöpplas
färgen på med en styv pensel.
Tapeter från 1920-talet i Skansens Skånegård.
Prov på schablon- och
stänkmålning från Delsbogården (t v och t h), samt
stänkmålning i Hazeliushuset (mitten).
70
Schablonmålning från 1800-talets mitt i Delsbogården.
Målade snickerier
På snickerierna har man redan tidigt använt
oljefärg. Den vita färgen är ett sent stildrag
som först mot slutet av 1800-talet blev vanligt. Tidigare höll man dessa detaljer i kraftigare färger, såsom blått, grönt eller rött.
på vissa håll har ljusare pärlgrå till grågröna
färger varit vanliga.
Snickerierna har inte alltid hållits i samma färg i hela huset. Ofta har man stämt
färgerna mot väggarnas så att skalan har
skiftat från rum till rum.
Den äldre målningstekniken är en annan
än den nuvarande. Grundning och spackling används av allt att döma i mycket ringa
omfattning. Färgen hölls ganska tunnflytande. Träts struktur kom därför att lysa genom och gav karaktär åt målningen.
Snickerier och annan målad inredning
som har ursprunglig färg i behåll bör före
uppsättningen tvättas med mycket svagt
tvål- eller såpvatten.
På snickerier som senare har målats över
kan man i regel få fram den gamla färgen, ty
den har sällan helt avlägsnats. Framtagningen utförs med en vass kniv genom torrskrapning eller sedan ytlagret försiktigt
mjukats upp stycke för stycke. Som färgupplösningsmedel används bland annat natronlut, blåsprit - Taväck , Bums med flera.
Vid användning av alla sådana preparat är
det tillrådigt att först pröva sig fram innan
man börjar med större ytor. Var noga med
ventilationen och akta ögon och hud! Stor
försiktighet måste iakttas , så att man inte
skadar det undre färglagret. När detta har
tagits fram kompletteras det genom iprickning. Som prov på de borttagna färglagren
sparas ett parti om 5 x 10 cm i något hörn .
Detta parti delas upp i svit med några cm
synliga av varje färg.
Om det visar sig att äldre färglager saknas
rengörs snickerierna helt genom tvättning
72
/
med exempelvis natronlut. Om alla spår av
äldre målning saknas färgsätter man med
hjälp av övriga snickerier eller väljer färger
som står bra mot väggarna och inredningen.
Den nya färgen bör blandas och målas upp
så, att den ger samma halvmatta och tunna
yta som den äldre.
Patinering
Vid komplettering av äldre målningar blir
det ofta nödvändigt med en patinering för
att undvika att de nya färgerna bryter av för
starkt mot de äldre. Ofta och speciellt då
det gäller limfärger blir patineringen bäst
om den görs som en efterbehandling. Att
blanda mörkare färgstoffer i limfärgen ger
oftast sämre resultat. Patinering av exempelvis stänkmålning åstadkommer man dels
genom att försiktigt gnida med en fuktig
trasa, dels genom att spruta en tunn dämpad betslösning med " Flitspruta" . Patineringen måste emellertid göras försiktigt och
med urskillning .
Takpaneler som nyligen målats med limfärg kan patineras genom rökning med
björknäver. Denna lägger man i en plåtburk med handtag och tänder på. Sedan för
man omkring burken i rummet eller håller
den stilla , till exempel vid spisarn<" där takpanelen i regel har färgats mörkare av rök
och sot.
För att avlägsna den hårda och glansiga
yta som uppstår när man använder moderna
oljefärger kan man tvätta målningen med
kärnmjölk . Man kan även ge oljefärgen en
mattare ton redan från början genom att
blanda i matt fernissa eller matterande olja.
Golv
I gamla golv är plankorna mittför dörrtrösklarna ibland så djupt nedslitna att de måste
lagas. Ibland kan det vara möjligt att place-
Golvbräder fästa med tränaglar.
dränerad , görs en utbottning med sten .
Denna jämnas av med skärv och sedan förs
leran på i tunna skikt under packning och
stötning med " jungfru". Hela golvets tjocklek får alltså inte läggas på med en gång ,
utan lager måste läggas på lager. Om golvet
når upp på syllens insida måste denna skyddas med en remsa av sandad asfaltpapp.
Lergolv torkar ut långsamt och för att
hindra sprickbildning täcker man ytan med
juteväv eller ett papperslager som hålls fuktigt under hela torkperioden genom bevattning. Eventuella sprickor lappas i med hjälp
av lervälling som förs på upprepa~e gånger.
Golvbräder fästa med smidd spik.
ra de slitna plankorna intill en vägg , så att
fördjupningarna kommer i ett hörn där de
lätt kan döljas av möbler. De plankor som
förut har legat vid långväggen placeras istället framför dörren. P å så sätt undviker man
fula skarvar i golvet och slipper skaffa dyrbart golvvirke från annat håll.
I spåntade golv, där plankorna i regel är
jämnbreda , är det lättare att göra ett sådant
byte än i golv med endast kantade tiljor ,
som ofta är bredare i ena änden än i den
andra . Det medför tyvärr en orokantning av
plankorna på båda sidor av de nu överförda, som inbördes får behålla sin ursprungliga ordningsföljd . Eventuell förminskning
ersätter man genom att lägga till en list på
plankan intill långväggen . Ofta döljs denna
list helt av golvsockeln. I de rum där nya
trägolv har lagts in i sen tid , gör man en
omläggning med plank av samma sort som i
husets äldre golv .
Lergolv lägger man av god smidig lera .
Om den är för fet ältas den upp med sand
eller fint grus samtidigt som vatten tillsätts.
Leran bearbetas före inläggningen på samma sätt som för klining av korsvirkesväggar.
Inom grunden , som bör vara omsorgsfullt
/
.'
\
\
\
Oljemålat furugolv. Tidigt 1800-tal.
73
Skogaholms herrgård med inredning från 1790-talet.
74
Tunt oljemålade snickerier. Tidigt 1800-tal.
Lim fll rg på tak m·h v
Spacklad oljemålning, 1910-talet.
Furugolv från 1700 t n h' t
Kakelugnar
Till bondgårdarna kom kakelugnen i allmänhet först under 1800-talet. Vanligtvis
har kaklen varit glaserade i gråvitt eller
oglaserade och målade med oljefärg .
Kakelugnarna sattes tidigare på en fotställning av trä eller smidesjärn. Senare ersattes
denna ställning med sockelkakeL sotluckorna tillkom först sent på 1800-talet. De
bör alltså inte sättas in i äldre ugnar, utan
håltagningarna för dem bör fyllas igen med
bruk eller gips. Framför eldöppningen var
det i regel bara ett par luckor av smidd
järnplåt eller mässing .
Defekta kakel lappas i med gips som sedan patineras. Eventuell dekor kompletteras genom att man målar i med oljefärg.
Felande kakel ersätts antingen med avgjutningar i gips eller med använda kakel från
annat håll. När ugnen är uppsatt kopieras
dekoren från de övriga kaklen; sedan patineras den och förses eventuellt med ett
skyddslager av god fernissa.
I Tottieska malmgården på Skansen har
försök gjort med en specialkonstruerad värmeanläggning, fig 19. Det gällde att skydda
värdefulla väggpaneler av ädelträ mot temperaturväxlingar. Därför monterades radiatorer in i kakelugnarnas överdel på ett sådant sätt att kakelugnarna utan att ställas
om kunde eldas på vanligt sätt. Bilden återger principritningen för detta system, som
har fungerat fullt tillfredsställande och hållit
den önskade temperaturen av cirka 12°.
Tack vare att byggnaden är av tegel har
ledningarna kunnat dras inne i väggarna
och därför blivit helt osynliga.
Ä ven andra ugnstyper har förekommit i
bondgårdarna . I södra och västra Sverige
var sättugnen vanlig. Den byggdes av järnhällar och ställdes som ett skåp på olika
slags underreden. Den eldades i allmänhet
från ett annat rum genom ett hål i brandmuren. På ugnens ovansida ställdes ofta ett
litet värmeskåp, som var murat av tegel el-
Fig 18. På denna ritning kan man se Hazeliushuset från 1803 i längdsnitt med sina kakelugnar och
skorstensstockar.
76
N
0VERDf.Lf!VS
KAKEL 1/'JMURADr
l JARNSTALLN/NG
'NTAG =rf=/
,
,$ ,
Fig 19. Radiator installerad i kake lugn. He la an läggningen är osynlig och kakelugnen kan fortfarande
a nvändas som eldstad. En god lösning av problemet att hålla obebodda gårdar uppvärmda.
ler råsten och försett med konstrikt smidda
järnluckor. Tyvärr är järnhällar från dessa
ugnar så eftersökta att det är svårt att finna
ersättning för skadade delar.
Vindugnen är en ugn av samma slag som
fö regående . Den är alltså byggd av järnhältar. men den eldas genom en lucka på fram-
sidan. Den är ofta försedd med en kortare
eller längre bockad rökgång av gjutjärn som
ansluts till en kanal i murstocken. En säregen variant är den runda gjutna så kallade
" kanonugnen" som man träffar på i Bergslagen och i angränsande bygder.
77
Sen 1700-talskakelugn på träfot.
Tidig 1700-talskakelugn.
1800-talskakelugn, Hazeliushuset.
1700-talskakelugn från Barnhuset i Stockholm.
78
Hörnspis, Bollnässtugan, 1700-talets mitt.
1,.
Spis mitt på vägg . Bollnässtugan.
Köksspis med bakugn och sekundlh j tltuNpl
o
Ateruppförandet
av största vikt att - alltifrån schaktfö r grunden tills huset står färdigt att
~~ot möbler och annat lösöre - vidta
e åtgärder som på bästa sätt tryggar
""adens fo rtbestånd. Det kan tyvärr inen ökning av kostnaderna , som kanlir större än man först räknat med ,
medför å andra sidan en ganska
t-"""'-'•u.:; minskning av många utgiftsposter
f;-3:lltide n . Med ett omsorgsfullare arbete
ed isolerande skyddsinlägg , med img och andra saneringsmetoder kan
ge våra gamla hus ett vida bättre
än tidigare, och det är absolut nöd. ty här gäller det ju minnesmärken
rsättligt värde .
Grund
hi ndra skador som äventyrar byggestånd , är det nödvändigt att bygga
_a grunden stabilare än den gamla,
att husets utseende därför förändras.
måste först och främst föras ner
botten eller frostfritt djup. Dessbör marken dräneras både inom och
Tinn ing för dagvattnet och eventuell
.r:..syra. ty kvarstående fuktighet i grun- '·an ge upphov till farliga rötskador.
·ansen gj uter man sedan ett 40-tal år
·a en betonggrund under jord för
==""ader med hel stenfot. Denna grund
~ form sättning. En bredare grundsula
. men murarna ovanför behöver man
~öra tjockare än 20-25 cm. På detta
1
- ag so m når upp till omkring 30 cm
~ markplanet , läggs sedan grunden
ten på samma sätt som i den gamen. G runder i kallmur bakmuras
d cementbruk eller läggs upp med
bakgjutning av betong , för att de skall få en
betryggande hållfasthet och för att råttor
inte skall kunna komma in . Cementen får
inte synas utifrån . ·
Man kan också utföra grunden under
mark som en utbottning av sten och skärv
upp till samma höjd som ovan, men med en
bredd av cirka en halv meter och helst något
bredare i botten än upptill . Grunden över
mark färdigställs först sedan syllvarvet har
lagts ut på pallningar enligt de mått som har
tagits vid nedskärningen (diagonaler och
noll plan).
Det är också viktigt att utrymmet innanför grundmurarna kan luftas ordentligt , ty
stenfoten blir med detta byggnadssätt tätare
än den gamla. För den skull gör man några
enkla lufthål, ett på varje gavel och ett par
på varje långsida. De tillsluts på insidan
med ett finmaskigt nät för att stänga råttorna ute .
Mellan syll och grund införs ett lager näver, helst med en remsa grundisoleringspapp närmast grunden . Den och nävern
hindrar fukten från att tränga in i timret.
syllvarvet bör före upphängningen vara lagat och kompletterat.
Under gavelväggens syllstock finns i
byggnader med stenfot ofta en lös fyllnadsstock, som helt sluter mellan det knutade
varvet och grunden. Om fyllnadsstock saknas byggs grunden i gavlarna upp mot nedersta varvet .
I byggnader med endast knutstenar placeras dessa på gjutna betongplintar eller
också görs utbottningar till strax under
markytan.
I de hus där bottenbjälklaget inte ligger
inhugget i syllarna får man ordna plintar av
sten eller betong eller göra slitsar på grundens insida som underlag för bjälkändarna .
111
murade kronor och liknande avskiljs tillsammans med ett stycke av pipan, och även
resten av denna delas i lämpliga stycken.
Ä ven en av lera byggd bakugn i gott skick
bör man nog helst söka skära ner i fyrkantiga stycken genom delning med tunna mejslar och bågfilblad. De bör emellertid tas ut
förbandsmässigt. Den inre delen av lerskalet är fast och hård efter eldningarna, och
detta gör att styckena håller väl samman vid
uppdelningen. sektioneringen ritas upp och
markeras med anknytning till det system
som används vid uppmätningen. Efter rivningen görs en mall direkt - på väggpapp
eller papper - av hela ugnsbottnen. Märk skisser i tillräcklig omfattning och skyddsinpackning av de nedskurna delarna utförs
på vanligt sätt.
Under senare år har det varit ganska besvärligt att komma över tegel i storformatet
(7 ,5 x 15 x 30 cm) vilket behövs som ersättni ng för trasiga stenar i äldre spisar. Man
bör därför med största omsorg ta till vara
teglet och efter rengöring från puts och
bruk åter använda det.
Kakelugnar tas ner omsorgsfullt och
märks med tydlig markering av skiftföljden.
Kaklen i skiften märks dessutom i nummerföljd från vänster till höger. Anlita helst en
fackman för nedtagningen. Kaklen packas i
trälådor, varje ugn för sig, med skyddsinlägg av träull, och lådorna märks med rumslittera. Luckor, spjäll och andra tillbehör
märks och läggs i respektive ugns packlåda.
110
Lagring
Även om byggnaden kommer att föras upp
igen ganska snart efter nedtagningen , är det
nödvändigt att ordna en betryggande uppläggning av timret och allt övrigt material.
Snickerier, inredning, golvplank, panel för
innertak och väggar och så vidare och i synnerhet alla de delar , som är försedda med
målad dekoration i limfärg, bör helst magasineras under tak för att skyddas mot skador och väta. Sortera upp det rum för rum
redan nu.
Väggtimret ordnas upp vägg för vägg och
läggs i nummerföljd med väggband underst
och syll överst i traven. Takstolar , bjälkar
och annat virke bör delas upp på liknande
sätt. Denna sortering och lagring enligt
märkningen gör det lättare att ta fram materialet vid uppförandet. Varsamhet är lika
nödvändig nu som vid rivningen. Se till att
knutar, upphugg och tappningar inte utsätts
för påfrestningar, och skydda tirurets ytor
och kanter mot repor och annan skadegörelse. Uppläggningen bör ordnas så att
markfuktighet eller annan väta underifrån
inte kan angripa virkeshögarna . De ströläggs dessutom ordentligt varv för varv, så
att luften kan spela igenom och hålla virket
torrt. Virkesstaplarna täcks omsorgsfu llt
med presenningar eller annat material. Om
återuppförandet kommer att dröja, bör
man ordna ett bättre skydd, exempelvis ett
snedtak av korrugerad plåt eller takpapp på
panel på en stolpresning . Timmerhögen bör
då också förses med sidaskydd mot regn
och yrsnö.
Golvbjälkarna kan också hängas upp med
grova bandjärn som är bockade som växeljärn men har längre skänklar och är försedda med minst 3-4 spikhål för grov ekspik .
Skänklarna fäster man på syllens insida , om
denna är hög och kraftig. Vilken metod som
skall användas beror helt på hur tjocka bjälkarna är och hur högt upp på syllvarvet
golvet skall läggas.
För eldstäderna görs utbottningar till
frostfritt djup eller fast botten, antingen enbart av sten och skärv eller som betonggjutning med sparsten. På denna byggs sedan
en plint av betong, som är så mycket vidare
än eldstadens bottenplan att bjälklagen
kring spismuren får fast uppläggning. Ä ven
plintens avplanade översida bekläds innan
eldstaden muras med ett lag sandad asfaltpapp som isolerar eldstadens murverk mot
fukt.
Källare
I många boningshus och bodar finns inom
stenfoten en källare med väggar av sten,
vars tak bildas av rummets golv eller av ett
stenvalv. Den är tillgänglig genom en lucka
i golvet eller genom en utvändig svale .
I bergig terräng blir det dyrbart att återställa källaren , och därför får man ofta nöja
sig med att bygga upp svalen som alltid bör
återställas. Men där man enbart med
schaktning kan åstadkomma det utrymme
som behövs, bör man obetingat kopiera eller bygga upp hela källaren igen .
På samma sätt som för husets grundmurar görs utbottning eller betongunderlag till
frostfritt djup för både källarens och svalens
murverk, ty sättningar och skador kan genom tjällossningar bli ganska omfattande.
112
Stomme
På det injusterade syllvarvet läggs timret
upp med ledning av märkningsskisserna. I
de hus, där dragen och mosskårorna i knuthuggen har varit fyllda med mossa (björneller vitmossa), lägger man nu åter dit sådan. I många bygder har man använt linavfall för samma ändamål. Tjärdrev är mindre
lämpligt eftersom det vid torkning krymper
ganska väsentligt. Mossan bör vara ren från
ris och stickor och hålla väl samman. Den
läggs på i ett tjockt lager på stockens översida innan nästa stock läggs upp. Överskjutande delar skärs bort först sedan timran
har fått sätta sig.
Timmerstocken drivs ner på dymlingar
och i knuthuggen med en kraftig träklubba.
Trasiga dymlingar ersätts med nya av friskt
och rätkluvet virke. På många håll har man
använt andra träslag än furu.
Se noga till att den nya dymlingen håller
den rätta längden , så att det blir tillräcklig
sjunkmån i borrhålet i den överliggande
stocken. Följden blir annars hängning i timmervarven då stommen sätter sig. Detsamma gäller också för svärd vid fönsterhål och
gåtar vid dörröppningar. Dörr- och fönsterkarmar får inte heller helt fylla ut uppskärningen i timret upptill. Här måste det vara
en springa på minst 5 cm mellan karmöverstycket och timret. Den döljs helt av fodret.
Lagning och komplettering av timret
verkställs i samband med att varven läggs
upp. När förstörda stockar ersätts med nya
blir det ofta nödvändigt att justera draget i
överliggande varv. Likaså utförs nu all igensättning av sekundära dörr- och fönsteröppningar. Detta sker lämpligen med hjälp
av svärd i de uppskurna timmerändarna,
eftersom man på så sätt får en mer dragtät
igensättning, fig 49 .
Bjälklagen sätts åter in enligt märkningsritningarna, men det är ofta lämpligt att
B
c
Fig 49. Igensättning av sekundärt upptagna eller utvidgade öppningar i timret. De
nyinlagda stockarna fäster
man bäst med hjälp av svärd
i timmerändarna.
förstärka dem med inläggning av ~er bjälkar eller med en eller två bärlinor tvärs
under bjälklaget i bottenplanet. Om de nyinlagda är av plankform är det lämpligt att
ge dem en styrning med två rader krysskolvningar. I bottenbjälklag där bjälkändarna
placeras på en plint längs sockelmurens insida bör dessa isoleras från murverket med
ett mellanlägg av sandad asfaltpapp (som
viks upp utmed bjälkens sidor) samt stryks
med ett bra konserveringsmedel. Bjälklag
vilkas ändar helt fogas in i murverk behandlas på samma sätt.
Golven i bottenvåningen i gamla hus har
aldrig någon isolering mot drag och kyla ,
om de befinner sig i ursprungligt skick. Man
kan inte räkna de mullbänkar, som ibland
har lagts upp på grundens utsida eller insida, såsom fullgod isolering och inte heller
den metod där bjälkarna för golvplanken
har lagts direkt i marken eller påförd fyll ning. I det sen are fallet är de i regel också
helt förstörda av röta , och sådana anordningar bör därför inte förnyas. Om man vill
att bottenbjälklaget skall vara värmeisolerande, läggs en trossbottenfyllning in. Det
sker enklast på följande sätt. Längs bjälkens nedre kant fäster man en list (1" x 1") ,
113
VACC
A.
:lUåndJa/1 '
Fig 50. Ilappningar av nytt virke bör utmärkas på en enkel skiss av detta slag och förses med en
anteckning om när restaureringen har gjorts.
eller om den är för låg spikar man på undersidan en bräda som springer ett par cm
utanför bjälkens sidor och bildar upplag för
en blindbotten. Undersidan av dessa och
blindbottensbräderna bör strykas med ett
impregneringsmedel. På blindbotten läggs
impregnerad luktfri förhydningspapp som
viks upp mot bjälksidorna . Sedan läggs värmeisolerande fyllning på . Detta bör emellertid göras först sedan dörrar och fönster
har satts in så att regn och snö inte tränger
in och sugs upp av trossbottenfyllningen .
Ett bra och billigt material är torr kutterspån som packas hårt och fylls på till bjälkarnas överkant. Torvströ och sågspån kan
också användas men måste före inläggningen blandas med väl släckt kalk (5 volymprocent) eller rent och torrt kalkgrus . Dyrare
men effektivt isolerande och enkel i användningen är den numera så vanliga mineralullen.
Mellanbjälklagen har i regel haft fyllning
av kalkgrus , sand eller lera , oftast på ett
underlag av björknäver eller ett skikt hårt
packat löv . Vid återuppförandet är det
lämpligt med trossning på samma sätt som i
bottenlaget. I envåningshus bör man också
lägga isolerande fyllning över innertaket i
varmrummen, helst mineralull med diffu sionstät papp inåt rummet.
När timran är återuppbyggd, bjälklag och
114
åsar intimrade och takstolsverket rest , bör
man för att komplettera övriga handlingar
om byggnaden göra några enkla fasadritningar och detaljskisser som visar de vidtagna kompletteringarnas plats och omfattning . De kan ritas på samma skissartade
sätt som nedmärkningsritningarna. Fig 50
återger en sådan skiss för en husvägg med
ganska många utbyten och ilappningar. De
nyinlagda delarna märks i skisserna ut dels
med årtalet då utbytet gjordes, dels med
färg , så att omfattningen av nytt timmer
tydligt markeras. Det är också viktigt att
under hela återuppbyggandet föra protokoll
över de förändringar och tillägg som inte
har markerats i dessa skisser. Där antecknas vad som har föranlett ändringarna och
alla förebilder till rekonstruktionerna.
Komplettera skisser och anteckningar med
fotografier.
I ett knuttimrat boningshus bör stommen, med yttertaket i fullt färdigt skick , få
en viloperiod på minst ett halvt år innan
man fortsätter med inredningen. Timran
måste få sätta sig , helst under medverkan av
snötryck på yttertaket. stockvarven går då
ordentligt samman allteftersom drevningen
pressas ihop . Det kan få ganska tråkiga följ der för inredni~gen om man låter bli att ge
timran en sådar\ egen omställningsperiod.
Målningar på väv eller papper som sätts upp
..-:omme r att säcka sig över spikraunderkanten. Klisterremsor över
ubblar upp och likaså väv- eller
~--pspänning fö r uppfodring av målningar
. er. Inte heller bör man alltför tisäna upp paneler , utvändigt eller in- -C:~gt. efterso m dessa lätt kan brom.sa upp
.:::i.:....'"l:IIgen och åstadkomma hängning i
rvarven. Revetering bör skjutas upp
ett år efter stommens färdigstäl. likaså uppläggning av det skävblanerbruk so m man på många håll har
·aggama med invändigt. Ödeläggande
,,_ . . . oiJdninga r och spjälkningar kan anlätt bli följ den .
egel lämnades förr en nytimrad stomed en helt år för ytterligare uttorka\' \irket. För ett tvåvåningshus beräk·änningen uppgå till 10-15 cm. Där·ogs tiruran ner och justerades, och
så upp på nytt . Först efter ytterligare
.iloperiod påbö:.,jades uppsättningen av
r--·a inred ningen.
. ·" stommen lämnas i fred behöver ingaebära att allt arbete avstannar. Nu
... uming fö r eldstäder och skorste:Jessutom är det en hel del justeringar
·-mpletteringar av inredningsdetaljer ,
• är läm pligt att göra innan de sätts
=-
Eldstäder
för spisar och dylikt utförs
- rjar med inredningen. Man
-- hänsyn till en del byggnadsteklanden so m man i gamla hus
ger har slarvat med och på s~ sätt
,·åra skador. Eldstädernas
__,all stå så fritt som möjligt i för·irnmerstommen. En eldstad i
-r inte byggas upp på bjälken gjuten p latta som vilar på
a i mun·erket. såvida inte en
utkragning i bjälklaget från eldstaden i bottenvåningen kan ge tillräcklig underbyggnad . Väggtimmer eller andra bärande trädelar får aldrig förankras fast eller byggas in
i murverket. Även om grunden är byggd så
att sättning där är i det närmaste utesluten ,
blir en timmerstomme aldrig fullständigt
stum, och även de mest obetydliga rörelser i
timret kan ge upphov till brandfarliga småsprickor i de spismurar där timmer har fo gats in fast .
Ibland har man skurit upp timret för att
dra ut murverk till väggens främre liv. Detta kan ge upphov till springor mellan de
övre hela timmervarven och de undre avkapade , om muren läggs direkt mot undersidan av de hela stockarna. Murningen måste
därför avpassas så att det finns tillräcklig
sjunkmån för överliggande stockar. Mellan
trävirke och insida av rökgång eller eldstad
skall det alltid vara ett avstånd av minst 25
cm. Vid genomföring i bjälklag och vid
takstolar som ligger nära skorstensstocken,
kan detta i regel lätt åstadkommas genom
utkragning. Vid eldstäder där man inte utan
en väsentlig ändring av de gamla måtten
kan få detta avstånd , måste man genom att
lägga in stenull förstärka skyddet för närliggande virke.
En känslig punkt är genomföringen av
skorstenen i yttertaket. Här kan ju väta lätt
tränga igenom in i paneler och timmer. Som
tidigare har framh ållits, är det nödvändigt
att här föra in ett pl åtbeslag , dels för att
hålla avståndet mellan rökkanal och trä ,
dels som skydd mot väta och fukt. Detta är
nödvändigt om den gamla stocken inte har
varit försedd med vattenavvisande anord ningar , såsom droppskiva av inmurade hällar, trappstegstormigt utkragade stenar eller en förkroppact skorstensfot omedelbart
över taket. Det har många gånger hänt att
sådana gamla droppskydd har utelämnats
när skorstenen har förnyats. Det finns där115
PROFILMALLA K_
JJ
STYRBAND f
MALLARNA
!:4RNEN
11
STENBOTTNEN
Fig 51. Upprnailning av kupolugn . Med hjälp av de mått som har tagits före rivningen görs en serie
mallar av bräder , kantade med masonitribbor. Över dessa sätts det i sektioner nedtagna murverket
åter upp och muras samman.
för all anledning att noggrant undersöka
hur skorstensstockarna i bygden är formade
ovan tak .
En nymurning av den ordinära bakugnstypen, den med fyrsidig botten och tunnvalv
eller stickbågig övervälvning, är ett ganska
enkelt arbete. Med ledning av de mått som
togs vid rivningen tillverkas profilmallar av
bräder. Dessa ställs, en innanför framsidan ,
en vid bortre gaveln och ytterligare en eller
ett par däremellan, beroende på ugnens
116
djup. På dessa byggs valvformen upp med
smala men stadiga bräder. Sedan muren har
torkat eldas formen upp. Däremot blir det
betydligt mer komplicerat att återställa den
runda ugnen med kupolvalv. Om detta har
skurits ner i sektioner, görs nu med ledning
av de olika måttserierna en malluppbyggnad av bräder enligt systemskissen , fig 51. I
denna läggs masonitremsor in som stöd för
murstyckena , särskilt vid foga rn a men även
mellan dessa. Skivorna binds med bruk som
efter torkningen putsas av, och sedan vitlimmas ytan igen.
Samma profiluppbyggnad görs när en ugn
av denna typ skall förnyas helt i råsten eller
halmblandad lera , "bossaugn". Listningen
bör då göras tätare m.ed masonitremsor eller tunna, i mallarna försänkta trälister, och
formen dessutom helt kläs in med en smidig
men stadig väggpapp. Leran, väl bearbetad
och blandad med skuren halm, läggs sedan
på i tunna skikt successivt tills full tjocklek
har erhållits. Efter torkningen bränns formen ut.
Förr byggdes "bossaugnen" i allmänhet
på ett liknande sätt. Formen bestod av ris,
som lades upp och packades ihop till en
rund stack och kläddes med halm. På den
lades leran i lager medan man bearbetade
och piskade den med käppar och klubbor.
Efter torkningen brändes formen bort.
Rökgångar för öppna spisar får inte understiga helstens mått i fyrkant, för kakelugnar
halvsten.
En gammal spis är sällan rakskuren och
slätputsad. Det gamla handslagna teglet
blev aldrig så likformigt som det maskinslagna, och putsytorna på muren har lagats
och lappats många gånger om, utan att man
därför har knackat ner hela putslagret. Och
inte heller anlitade man förr i tiden alltid
murare för att sätta upp eldstäderna. Med
ojämnt putspåslag, hackning i och avrundning av putsen över hörn, med repning och
hård kvastning bör man söka efterlikna en
naturlig nötning. Vid murningen har inte
alltid använts murbruk. Särskilt i eldstäder
av natursten har fogningen utförts med väl
piskad och hearbetad lera. Vitlimning av
putsytorna utförs med krita eller kalk, slammad i mjölk.
117
"""'-
-------
-
Litteratur
Det finns mycket skrivet om hus . Redan vå ra medeltida lagar har bestämmelser kring byggandet, och alltsedan dess har man fortsatt att lagstifta och reglera inom
byggområdet. Det finns handböcker , mönsterritningar
och uppsatser fr ån flera århundraden om teknik , planering och material.
Folklivsforskare , konsthistoriker , kulturgeografer
m. fl. har ägnat sig åt att inventera, analysera och
beskriva bebyggelse ur olika synvinklar.
Den här boken vänder sig till dem som har att vårda
smärre byggnader, de flesta från senare tid och oftast
på landsbygden. Då finns det ingen anledning att göra
någon djupdykning i litteraturen , men det kan vara
ändamålsenligt med hänvisning till skrifter om Bebyggelsehistoria, som ger bakgrund och sammanhang.
Under Byggnadsteknik finner man ett antal verk
innehållande fakta om äldre byggnadsteknik och om
förhållanden vid byggande.
Avdelningen Byggnadsvård, allmänt ger titlar på utredningar och debattskrifter med synpunkter på frågor
om hur landets bestånd av äldre byggnader skall behandlas.
Under Byggnadsvård i praktiken hittar man praktiska anvisningar om hur man lämpligen vårdar gamla
hus med de resurser i fråga om material och annat som
nu står till buds .
Många av dessa artiklar och böcker har också egna
litteraturanvisningar för den som önskar förd jupa sig
inom ett bestämt område.
Bebyggelsehistoria
Bedoire, Fredric och Stavenow-Hidemark , Elisabet ,
Arkivguide för byggnadsforskare , Fataburen 1974,
sid 29 - 68 .
Dravnieks, Gunnar , Hus och härd. Hur vi byggt och
bott genom tiderna , Malmö 1969, 184 sid.
Erixon, Sigurd , Svensk byggnadskultur, Stockholm
1947, 826 sid.
Hedborg, Gunnar och Svensson , Ingemar , Hus i trä,
Helsingborg 1975, 152 sid.
Hellspong , Mats och Löfgren, Orvar , LAND OCH
STAD , Lund 1972, 350 sid .
Hofren , Manne , Indelningsverkets boställen, Svenska
Kulturbilder band 3, Stockholm 1930, sid 131-160.
118
Hofren, Manne , Herrgårdar och boställen , Nordiska
museets handlingar 6, Stockholm 1937, 518 sid .
Lundberg, Erik, Svensk bostad , Stockholm 1942, 318
sid.
Lundberg, Erik, Byggnadskonsten i Sverige 1-2,
Stockholm 1940- 48 , 640 resp. 660 sid.
Minnhagen , Monika, Bondens Bostad, Lund 1973, 162
sid. (om den skånska längan).
Nordin, Erik, Träbyggande under 1800-talet. Debatt
och verklighet, Stockholm 1972, 92 sid. (Den nordiska trästaden nr 16).
Rentzhog, Sten, Stad i trä, Nordiska museets handlingar 67, Lund 1967, 332 sid.
Sandklef, Albert, Hallandsgårdar, Bebyggelse på gårdar och torp före 1900, Nordiska museets handlingar
45 , Stockholm 1953, 304 sid.
von Schoultz, Gösta , Dalslandsgårdar, Nordiska museets handlingar 39, Stockholm 1951, 184 sid.
Selling, Gösta, Svenska herrgårdshem under 1700-talet , Nordiska museets handlingar 7, Stockholm
1937, 360 sid .
Skansens Hus och Gårdar, Stockholm 1953, 408 sid.
Ny upplaga Jönköping 1980, 936 sid.
Wallin, Sigurd, Byggnadsskick i herrgårdar, boställen
och städer, Stockholm 1947 , 238 sid.
Byggnadsteknik
Andren , Erik, Skråtidens byggnadshantverk, Fataburen 1974, sid 69-100.
Erixon, Sigurd, Rödfärgning, en historik , i En bok om
Rödfärg , Stockholm 1932, sid. 15 -42.
Erixon , Sigurd , Timmermännen och byteslaget. Svenska Kulturbilder, band 4, sid 169-184, Stockholm
1931.
Björn ,
red.
Timmerhus,
Dalarnas
Hallerdt,
Hembygdsbok 1964, Falun 1965 , 126 sid.
Hantverkets bok, Träbyggnadskonst, Stockholm 1938,
ca 400 sid .
Hantverkets bok , Snickeri , Stockholm 1934, 1947, ca
400 sid.
Hantverkets bok , Måleri , Stockholm 1953, 397 sid.
Hantverkets bok , Mureri , Stockholm 1953 , ca 400 sid.
Levander, Lars, Övre Dalarnas bondekultur under
1800-talets förra hälft , del 3, Hem och hemarbete ,
sid 96-165, husbygge, knuttimring, tegeltillverkning och murning , Lund 1947.
Lundberg, Erik , Öppna spisar, Bygd och Natur 1939,
sid 333-356.
Lundberg, Erik, Trä gav form , Stockholm 1971. 406
sid.
Mattisson, Karl, Det sydsvenska halmtaket, 1961, 180
sid.
Oljefärg för målning på träfasader, förteckning över
gammal och ny litteratur, Riksantikvarieämbetet,
Vårdbyrån 1978, stencil, 24 sid.
Rentzhog, Sten, Falu rödfärg, Stora Kopparbergs
Bergslags AB 1971 , 31 sid.
Byggnadsvård, allmänt
Bevara - Förnya. En bok inför det europeiska byggnadsvårdsåret. Samfundet för hembygdsvård , Karlskrona 1974.
Blome , Börje, Holst, Anna, Löwe, Arthur och Åkerlund , Bengt , Låt stå! Om bevarande av stadsmiljön ,
Lund 1972, 168 sid.
Förteckning över byggnadsminnen enligt lagen den 9
december 1960. Riksantikvarieämbetet, Stockholm
1967, 112 sid.
Förteckning över byggnadsminnesmärken som tillhör
staten eller står under statsmyndighets eller statsinstitutions omedelbara inseende. Riksantikvarieämbetet/Liber förlag , Stockholm 1976, 384 sid.
Hidemark, Ove, Skoklosters slott - en restaurering ,
Arkitektur 4/1972, 21 sid.
Hidemark, Ove och Månsson, Göran, Gamla trähus ,
erfarenheter från några ombyggnadsarbeten. Den
nordiska trästaden . Ett forskningsprojekt om bevarandeproblem initierat av ICOMOS och Nordens
riksantikvarier. Konsthögskolans arkitekturskola ,
Stockholm 1972, 66 sid .
Janson, Sverker, Kulturvård och samhällsbildning,
Nordiska museets handlingar 83 , Stockholm 1974,
296 sid.
Kulturhistorisk bebyggelse - värd att vårda, betänkande avgivet av byggnadsvårdsutredningen , SOU
1979:17, Stockholm 1979, 180 sid.
Kulturhistoriskt värdefull bebyggelse , Statliga lån för
upprustning, folder , Bostadsstyrelsen/Riksantikvarieämbetet.
Kulturminnesvård , betänkande av 1965 års musei- och
utställningssakkunniga, SOU 1972:45 , 174 sid.
Linn, Björn, Att hålla gamla hus vid liv , Byggmästaren
nr 8, Stockholm 1968. Även som särtryck utgivet av
Statens institut för byggnadsforskning, 11 sid.
Linn, Björn, Husen vi äger , en tillgång att vårda ,
Uddevalla 1978, 82 sid.
Lundberg , Erik, Att restaurera, Samfundet för hembygdsvård , Stockholm 1966, 52 sid.
Ombyggnad och restaurering av äldre byggnader och
miljöer , en bok om ombyggnad och restaurering av
äldre byggnader och miljöer med utgångspunkt från
en konferens med samma namn hållen i Umeå 7-8
februari 1974, Uppsala 1976, 156 sid.
Redelius , Gunnar , Fotogrammetri, metoder och möjligheter inom byggnadsvården, Riksantikvarieämbetet , Stockholm 1971 , 36 sid.
Rosen , Sander , Hjälpreda vid kulturhistorisk byggnadsinventering, Nordiska museet, Stockholm 1967,
70 sid.
Skånsk Byggnadsvård , Skånes Hembygdsförbunds årsbok 1975, Kristianstad 1976, 212 sid.
Byggnadsvård i praktiken
Anvisning för kalkfärgslikare. Baserad på pigmenteringsresultat med kalkäkta pigment under 1600- och
1700-tal. Laborationer och recept. Färgkonsulent
Gösta Pettersson. (Stencil. Finns separat men tillhör
Kalkfärgslikare , dvs färgade putsprover i sats som
säljs för 3.000:-). Vårdbyrån/Riksantikvarieämbetet. Stockholm 1975.
Anvisningar för skötsel och rengöring av natursten.
stenindustrins forskningsinstitut, Stockholm 1968, 7
sid.
Avigt och rätt, Konsumentupplysning kring skånska
hus , Föreningen för fornminnes- och hembygdsvård
i sydöstra Skåne , Simrishamn 1971, 50 sid.
Bygga om och bygga till, en handbok från Statens
institut för byggnadsforskning och förlaget Hem i
Sverige , Stockholm 1964, 176 sid.
Cederberg , Christer och Olsson , Daniels Sven , Råd i
byggnadsvård , Dalarnas museums småskrift 4, Falun 1973, 36 sid.
Dahlbäck , Marianne , Hedborg , Gunnar , Thurell , Sören , Gamla trähus - vård och upprustning, Gävle
1973 , 30 sid .
Fukt. Byggnadstekniska fuktproblem. Programskrift
12. Statens råd för byggnadsforskning, Stockholm
1970. 132 sid.
Färg på trä , ytbehandling av utvändigt trä , Träinformation AB , Stockholm, 1979, 70 sid.
Fönster, dörrar, lister, nytillverkade trädetaljer, Gästrike-Hälsinglands Hembygdsförbund 1974, 32 sid.
Hidemark, Ove, Stavenow-Hidemark, Elisabet, Söderström , Göran , Unnerbäck, Axel , Så renoveras
torp och gårdar, Västerås 1974, 168 sid.
Holmström , Ingmar, Sandström , Christina, Underhåll
av gamla hus. Byggnadsvård från teknisk och antikvarisk utgångspunkt. Statens institut för byggnadsforskning, SIB informationsblad B 10:1972, Stockholm 1972, 36 sid.
Jermer , Jöran, Söderlind , Jan, Träskydd , AB Svensk
Byggtjänst , Stockholm och Träinformation , Stockholm , Stockholm 1979, 16 sid.
Kalkfärg på fasad. Byggforskningens informationsblad
B4:1979 , utgiven av Statens råd för byggnadsforskning 1980, 32 sid.
Kalkmålning , anvisningar till kalkmålning på fasad,
särtryck ur Meddelande 15:1974 från Statens institut
för
byggnadsforskning,
Riksantikvarieämbetet ,
Vårdbyrån 1978, stencil, 20 sid.
119
Lekander, Bertil, Bekämpning av husbocken och andra träförstörande insekter, Kungl. Byggnadsstyrelsens pub!. 1961:3, andra upplagan, 39 sid.
Leverantörer av oljefärg för utvändig målning på trä ,
Riksantikvarieämbetet , Vårdbyrån 1978, stencil, 9
sid.
Putsrenovering på kulturhistoriskt värdefulla byggnader, Riksantikvarieämbetet , Stockholm 1971 , stencil, 8 sid samt bilaga med normalförslag till program
för putsrenovering, 5 sid.
Raihle , Jan och Rentzhog , Sten , Hus att vårda. Byggnadskultur i Jämtland och Härjedalen , utg. av Jämtlands läns museum , Östersund 1975 , 84 sid.
Spån, Riksantikvarieämbetet , rapport E l 1973. Råd
och anvisningar om tillverkning , läggning och
skyddsbehandling av takspån, offsettryck i A4 , 22
sid.
Standard för träskyddsmedel , SiS 056110.
Svedberg, Olle, Kort vägledning i SKÅNSK BYGGNADSV ÅRD , Lund 1975, 68 sid.
Thurell, Sören, Vård av trähus , en handbok i vård och
upprustning av gammal träbebyggelse, Falköping
1975, 180 sid.
Underhåll- Upprustning-Ombyggnad , Bostadsstyrelsen, Riksantikvarieämbetet och Statens Planverk ,
broschyr 1975, 30 sid .
Värmeisolering genom injektion av karbamidskum i
byggnadskonstruktioner, Statens Planverk , publikation 15 . 1968.
120
--
-- --
Register och ordförklaringar
arsenikimpregnering 29
blåhjonet 18
bakar 30, 40
Yttersidorna av en stock som sågas eller bilas
bort vid tillverkning av bräder eller bjälkar.
Bolidenmetoden 23
bakmura 111
När en grund läggs i kallmur utan murbruk i
fogarna, kan man förstärka den genom att
förse den med en murad försträvning på baksidan av sten och cementbruk. Försträvningen
görs då bredast vid basen och avsmalnande
uppåt.
bakugn 110, 116
barkning 30
Att med yxa eller barkspade avskala all bark
från en timmerstock.
bestrykning 21, 23
bets 29
bila, bilning 30, 31
Tung yxa med lång egg invid ena flatsidan som
på ett järn. Denna flatsida glider utmed stocken vid bilningen, som avser att ge stocken ett
nästan hyvlat utseende. För att knogarna inte
skall slå emot stocken är bilans skaft utsvängt.
bindtak 50
Den sydsvenska, kontinentala formen av
halmtak, där halmen är fastbunden vid underlaget med vidjor, bast eller tråd. Bindningen
syns inte utanpå det färdiga taket.
bjälklag 98, 103, 107, 112 - 115
Betydde ursprungligen endast den rad av bjälkar som uppbär ett golv. Namnet har överförts
till hela konstruktionen med bjälkar , golv ,
fyllning och blindbotten eller taket i underliggande våning .
blindbotten 114
Finns vanligen endast i bottenvåningens golvbjälklag. Den består av korta bräder mellan
golvbjälkarna lagda på läkt som spikas på bjälkarnas sidor nära underkanten. Blindbottnens
uppgift är att bära isoleringsmaterialet trossbottenfyllningen.
borstning 19 , 30
"bossaugn" 117
En typ av kupolformad bakugn, som byggs
helt i lera blandad med hackad halm och boss .
brädfodring 59
bränning 30
bålar 40 , 49
- eller buler (Gotland) kallas de horisontella
plankor eller bräder som bildar vägg mellan de
bärande vertikala stolparna i skiftesverkshus
(Gotland: bulhus).
bärlina 26, 99, 113
Bland annat t. ex. horisontella bjälkar placerade som stöd under golvbjälkar och vinkelrätt mot dessa. Se fig. 37.
cyanväte 19
dränering 22, 73 , 111
- innebär bortledande av vatten. Utrymmet
innanför grundmurarna i ett hus bör vara lättgenomsläppligt för vatten och om så anses erforderligt läggs ett täckdike med tegel- eller
plaströr runt huset med avrinning till lämplig
plats för ytvatten.
"dubbelkatt" 33
Speciell detaljutformning av knuthugget i en
timrad byggnad. En liten ås inuti knuten på
varje stocks översida för att hindra drag. Se
fig. 7 B.
dyckert 36
Maskinellt tillverkad spik med litet huvud för
att kunna drivas in så långt i träet att huvudet
ej syns.
dymling 36-39, 95, 101, 112
En tränagel av varierande grovlek som borras
in. Används t. ex. för att hindra stockarna i
en timmervägg att förskjutas i sidled, mellan
golvtiljor i ospåntade golv och som låsning i de
hophuggna fogarna i en takstol m. m. I princip
en spik av trä.
121
"dödsuret" 19
Smeknamn på den strimmiga trägnagaren vars
larv vid sitt gnagande åstadkommer ett slags
tickande ljud i träet.
dörrfoder 55
förstukvist 55, 80, 97 , 106
förvandring 59
Brädpanel kan spikas på förvandring, dvs .
bräderna anbringas horisontellt, så att varje
brädas underkant läggs utanpå överkanten av
brädan nedanför , likt fjällen på en fisk.
dörröverslag 27
Den stock eller planka över en dörr som tjänar
till stöd för väggen ovanför öppningen.
gavelsyll 27
ekspik 36, 37, 112
Kraftig, smidd, jämnt avsmalnande spik med
stort huvud .
gran 24 , 29 , 41
eldstad 109, 115
eternit 44
Falu rödfärg 54, 65
fetknopp 46
fjäder 95
En list som läggs som tätning i noten mellan
t. ex. två golvplankor av äldre slag, där alltså
plankorna på båda kanterna är försedda med
rännor - not.
flyghål 19-21
fogstrykning 48
Gamla tegeltak lades ofta utan undertak direkt på läkt. Då fogströks teglet i varje fall i
boningshus genom att man från undersidan
fyllde springorna mellan tegelpannorna med
murbruk . Fogstrykning från översidan har
också förekommit. Fogstrykning har också
gjorts med fogar i tegelmurverk .
fotografering 80
fotträ 38 , 107
Annat ord för syll i skiftesverk- och korsvirkeshus , alltså den understa horisontella bjälken i husets stomme .
fransk träskruv 38
Speciell typ av grov träskruv, där skallen är
utformad som på en bult och måste dras i med
skiftnyckel.
furu 24, 29 , 54 , 112
fyllnadsstock 27, 101, 111
När man knuttimrar en byggnad börjar man
vanligen med långsidornas syllar . Då kommer
gavlarnas syllar att ligga en halv stock högre
upp. Mellan deras undersida och grunden passar man in en fyllnadsstock.
golv, golvplank 27 , 33 , 55 , 72 , 85, 92 , 97, 103 ,
111
grund 26 , 111
grästorv 45
gårdsplan 98
gåt 27, 98, 112
I ett knuttimrat hus måste stockarna avskäras
vid dörrar och fönster. Vid varje sådan föns ter- eller dörrsida uthugges en vertikal ränna i
stockändarna. I rännan inpassas ett vertikalt
trästycke , vilket hålls på plats genom att dess
ändar är inborrade upptill och nertill. Dessa
stycken , som hindrar stockändarna från sidförskjutning , kallas i regel gåtar i dörrar, svärd
i fönster. I det färdiga huset döljs de av karmarna.
halm , halmtak 44, 50
halsningssnitt 33
Vid knuttimring med runda eller ovala stockar
måste varje stock tunnas ut med halsningssnitt
på ömse sidor av sin undre halva intill knuten
för att passa in i underliggande stocks knutskåra. Se fig . 7 A .
husbocken 18
hussvamp 22
hyvling 30
"höna" 27
Namn på den näst understa stocken i gavelröstet , alltså det triangulära gavelfältet i ett timrat hus. Se fig. 4.
ilappning 30, 34, 37, 114
impregnering 23
isolering 16, 114
järnvitriol 29, 30, 63 , 65
kakelugn 76, 110, 117
fönsterfoder 55
kallmur 26, 111
förband 40
Vid all murning måste stenarna bilda något
slag av regelbundet förband , alltså binda varandra genom ständig överlappning, så att varje vertikal skarv bryts av överliggande sten
både i murens längd- och tvärriktning.
"kam" 40
När ett tak täcks med plank eller bräder kan
ena taksidans beläggning få skjuta upp i en
" kam" över taknocken, medan den andra sidans beklädnad stöter stumt intill denna. Taknocken blir på så sätt täckt av den högre taksidan. Se fig. 13.
122
"kanonugn" 77
karmar 112
verktyg mot spikskallen för att hammarslagen
inte skall skada ytan omkring spiken.
kimrök 54, 65
lagningsvirke 27
klining , lerklining 40 , 108
klink 59
- se förvandring
lejd 38, 108
- eller överliggare. Det översta , horisontella
träet i korsvirkes- eller skiftesverkshusens
väggstomme .
klister 69
lergolv 73
klovtimmer 31
Kluvet timmer, användes förr både till knuttimring och till golvbeläggning. Om förfaringssättet se fig. 6.
" lerklining" 39, 40, 108
limfärg 68, 72
knutkedja 27
linning 59
Den brådbeklädnad som ibland använts för att
täcka nedre delen av lerklinade korsvirkeshus
till skydd mot väta.
knutlåda 96
Vertikal brådbeklädnad som skyddar knutskallarna. Förekommer inte sällan också när
huset i övrigt är opanelat.
listaträn 108
Horisontella bjälkar i en korsvirkesvägg. Till
skillnad från löshulten går de sammanhängande mellan flera stolpar.
knutskåra 32, 36
lockpanel 59
Vertikal träpanel där varannan bräda går
utanpå de intilliggande och därigenom bildar
ett "lock" utanpå dem .
knut, knuthugg 31-34, 104, 110, 112
knutsten 26
knuttimring 30
- innebär uppförandet av ett hus i timmer ,
genom att husets hörn huggs ihop i knutar på
ett mer eller mindre konstrikt sätt. Fig. 7 visar
två exempel på knutar.
" knäpptak" 40
- en speciell typ av vedtak , alltså ett tak täckt
med plankor eller bräder , där dessa uppe vid
taknocken sammanhålls som ett par knäppta
händer antingen genom inskärning i varandra
eller genom att dymlingar borrats in mellan
dem i korsningspunkterna. Sett från sidan bildar takmaterialet ett X uppe vid nocken .
kopp 40
- en tegelsten, när den ligger med sin minsta
sida synlig i murytan, till skillnad från löparen
som har långsidan synlig.
korsvirke 37, 83
korsvirkeshus 37
kroppås 27 , 44
- eller ryggås kallas mittåsen i ett hus där
taket primärt uppbärs av åsar.
K33 23
kupolugn 116
kvickrot 44
källare 112
källarsvamp 22
körnare 36
- eller purr. Om en spik skall drivas in hårt
håller man detta blyertspennliknande stål-
löpare 40
Varje sten i en tegelmur som vänder sin långsida ut i murytan , detta till skillnad från en
kopp , som vänder kortsidan ut.
löshult 38, 108
Horisontella bjälkar i en korsvirkesvägg som
är infogade mellan två stolpar, detta till skillnad från listaträn som går mellan flera stolpar.
maskmjöl19
mesula 59
- mittsula. I en mycket ålderdomlig takkonstruktion, som numera endast anträffas i ett
fåtal uthus , uppbärs taket av en mittås som
vilar på stolpar, mesulor, i husets mittlinje.
mineralull 114
mjuka trägnagaren 18
mossa 112
massränna 34
mullbänk 113
Ett i äldre tid vanligt sätt att förbättra isoleringen och minska golvdrag var att lägga upp
en mindre jordvall , mullbänk, runt grundens
in- eller utsida. En sådan mullbänk orsakar
lätt röta genom att hindra ventilation under
huset.
"mullås" 45
Horisontell planka, anbragt vid ett torvtaks
nedre kant för att hindra torven från att rasa
ned.
123
mycel 22
myror 21
målning 68, 72, 114
märkning 92, 95
navare 31
En typ av grov sked- eller spiralborr som upptill har en smidd ögla för det inträdda träskaftet. Används t. ex. för att borra hål för dymlingar vid knuttimring och andra grövre träkonstruktioner. Namnet kommer av att denna
borrtyp använts för borrning av hål i hjulnav .
nockbit 27
- eller tupp. Det översta stycket i ett timrat
gavelröste, vari ryggåsen vilar. Se fig. 4.
nockhalm 108
nocklåda 48
Beklädnad av plåt eller två vinkelställda bräder som brukats som täckning av taknocken
på tegeltak innan nocktegel blev vanligt.
nocktegel 48
not 38, 95
De längsgående rännor i trävirke som används
som hjälpmedel för sammanfogningen, t. ex. i
de bärande stolparna, i skiftesverk, vari de
väggbildande plankornas ändar infogas eller i
golvbräder, där intilliggande bräda antingen
har spånt eller också den en not, då i så fall en
lös fjäder läggs i fogen.
näver 41, 44
oljefärg 23, 72
panel 23, 27, 41, 59, 72 , 93, 97, 108 , 115
patinering 29, 72
Gemensamt namn för alla de förfaringssätt
man använder för att ge nytillskott i en byggnad ålderns patina , för att helhetsintrycket inte skall störas.
Platan grundisoleringsmatta 46
putsfärg 62
raft 27, 50, 108
Rafter ingår som vertikala bärare av takets
ytterbeklädnad i flera typer av sadeltak. Se
fig. 4 och 15.
ramsåg 29
ravel 108
Klent virke , smäckra stammar och grenar till
underlag för halmen i ålderdomliga sydsvenska halmtak.
resvirke 32
- resvirkeskonstruktioner. Hustyper där den
bärande stommen består av vertikala element ,
bl. a. korsvirkes- och skiftesverkshus.
124
revetering 62, 115
- kallas det putslager , som ibland används
som ytterbeklädnad på trähus.
risflätning 59
ryggträ 50, 108
Parvis sammanfogade hängdes de grovt 'tillyxade ryggträna över nockhalmen på halmtäckta
tak för att hindra halmen från att blåsa bort.
ryggås 27
- eller kroppås kallas mittåsen i ett hus där
taket primärt uppbärs av åsar.
råspånt 53
Spåntade bräder, hyvlade på endast en sida.
som vändes uppåt vid läggning av undertak
under tegeltäckning.
råsten 40, 108
rödfärg 23, 65
rödtjärning 65
rökgång 115, 117
rökning 21
röste 59
- gavelröste. Den triangulära översta delen
av gaveln på ett hus med sadeltak.
röstmoder 27
Den understa stocken i gavelröstet på ett
knuttimrat hus. Se fig. 4.
röta 21, 27, 32-36, 45, 59, 113
rötskydd 23
sanering 18
schablonering , schablonmålning 68
En särskilt under 1800-talet vanlig metod för
väggdekorering. Mönstermotivet skars ut i
papper som shellackerades för att ej suga färg.
Papperet hölls mot väggen och färg påfördes
utskärningarna genom ströppling - små stötande rörelser vinkelrätt mot ytan . Om mönstret hade flera färger användes en schablon för
var färg med torkning mellan målningarna.
Schablonerna flyttades över ytan enligt ett i
förväg försiktigt markerat rutnät.
skav 31
- skave. Lång jämnbred kniv med vinkelställda handtag i båda ändarna. Hålls i båda händerna för att Jämna stockarnas yta vid knuttimring.
skiftesverk 37, 59, 84, 87, 107
Vid denna byggmetod utgörs husets stomme
av en horisontell syll, fotträ , i botten av väggarna och vertikala, bärande stolpar som upptill hålls samman av väggbandet, lejden . Väggfälten mellan stolparna fylls med horisontella
plankor eller bräder, bålar, inpassade i rännor
i stolparnas sidor , "äkta skiftesverk" . Vid
"falskt skiftesverk" är bålarna infästa mellan
påspikade lister på stolparna.
skorsten 109, 115
skorstensstock 109, 115
skrädning 31
Vid bearbetning av en stock till en bjälke eller
annan form måste det överflödiga virket avlägsnas. I äldre tid skedde detta vanligen med
hjälp av bila eller yxa. Man skrädde timret. Se
fig. 5.
skurgolv 16
skägg 45
- takskägg kallas den del av taket som skjuter
ut över husets långsidor.
slamfärg 65
slätpanel 59
snörslagning 31, 40
När en timmerstock skulle skrädas eller klyvas
måste man ha en markering att arbeta efter.
Vid snörslagning färgade man in ett snöre med
Falu rödfärg eller kimrök och spände snöret
hårt mot stocken där linjen skulle dras. Genom att lyfta upp snöret på mitten och låta det
snärta ner igen fäste färgen i en rät linje. Se
fig. 5.
spik 95
spis 115 , 117
spåntning 73, 95
Exempelvis golvbräder är vanligen sammanfogade genom spåntning, så att den ena brädans
kant har en ränna, noten, i vilken den andras
motsvarighet, spånten, kan infogas. Jämför
" fjäder".
spräckning 33
För att få ut golvplank ur stockar kunde man
förr klyva hela stockar genom att spräcka dem
med yxa och kilar. Se fig. 6.
stomme , nedtagning av 101
stomme, uppmätning av 83
strimmiga trägnagaren 19 , 20
ströläggning 29 , 110
När byggnadsvirke skall torkas eller lagras
torrt travas det varv för varv med strö av läktbitar eller utskottsvirke vinkelrätt mot lagringsvirket mellan varven , så att luften får fritt
tillträde till alla ytor.
ströläktning 48
Vid läggning av tegeltak spika.s i regel först en
takpapp på brädunderlaget. Over pappen spikas ströläkt i vertikala rader och över dem
fästes de horisontellt löpande tegelläkten, som
tegelpannorna ligger på. ströläkten gör att det
regnvatten , som kommer in mellan teglets fogar , har fritt lopp nedför taket.
ströppling 68, 71
- eller stöppling. Metod att påföra målarfärg
genom korta, stötande penselrörelser rakt mot
ytan. Penseln förs alltså ej utmed ytan. Metoden används t. ex. vid schablonering eller för
att ge ytan ett noppigt utseende.
stuckatur 97
stänkmålning 67 , 68, 72
svale 112
Öppen eller slutet, enklare förrum i en byggnad, t. ex. en öppen gavelsvale till en timmerbod, där utskjutande väggar och tak ger en
skyddad plats framför en gavelingång eller ett
litet tillbyggt förrum som nedgång till en källare under ett hus.
svärd 27 , 112
Smäckert trästycke infogat i en ränna som stöd
för stockändarna vid sidorna av en fönsteröppning i en timmerbyggnad. Jämför gåt .
syll23 , 27 , 84 , 86, 98 , 101, 107, 110, 111
Den understa stocken eller bjälken i timmer- ,
korsvirkes- eller skiftesverkshus.
stenfot 26 , 86 , 111
syllvarv 84
Det understa stockvarvet i väggen till ett timmerhus.
stengolv 97
såg 31 , 32, 37
spåntak 54
stickbåge 120
Profilen genom ett stickbågigt bakugnsvalv
bildar ett cirkelsegment.
stickspån 54
stomme 26
stomme , flyttning av 112
sättugn 76, 79
takkäppar 108
Smala stammar , vanligen av hassel. Läggs horisontellt över varje halmlager i sydsvenskt
halmtak, bindtak. Vid bindningen kläms halmen fast mellan takkäpparna och takunderlageL Takkäpparna döljs hela tiden av nästföljande lager vid täckningen.
stomme , märkning av 98
125
·. ~;,Mo" ~
taklag 22
Takets bärande konstruktion av t. ex. åsar ,
sparrar eller takstolar. Jfr bjälklag.
taklök 46
takryttare 51, 52
- ryggträn. Parvis sammanfogade , hängdes de
grovt tillyxade ryggträna över nockhalmen på
halmtäckta tak för att hindra halmen från att
blåsa bort.
takränna 58
tjärdrev 112
tomtplats 11
tomtstock 27
- tomtvarv. Understa stockvarvet, syllen, i en
timrad byggnad .
torvtak 44
trossbotten 95
trossbottenfyllning 113
träkrok 41 , 51
takskägg 44, 45
- kallas den del av taket som skjuter ut över
husets långväggar.
trämask 18, 29 , 32 , 59
takstol37 , 50, 83 , 104, 110
tröskel 86
takved 47 , 22, 23, 40
Materialet i vedtak i form av halvkluvna stockar , bakar, bräder eller plank. Ibland är takveden ensam som täckning , ibland ingår den i
mer invecklade kombinationer, t. ex. på boningshus. S 48 och följande .
..
" tupp" 27
- eller nockbit. Oversta stycket i ett timrat
gavelröste , i vilket kroppåsen vilar. Se fig. 4.
tallbocken 18
tapeter 68, 115
tegel 110, 117
tegelläkt 48
tegeltak 48
tiljor , kantade 73
Gammalt namnt för golvbräda . Kantade tiljor
hade raka , släta kanter , men ingen form av
spåntning. De fogades intill varandra genom
inbarrade dymlingar. I gamla , starkt nednötta
golv kan man se dymlingarna ligga likt kvistar
i fogarna.
"timmerdrag" 34
Timmerdrag eller dragjärn. Ett tvåkloigt ,
ställbart ritsjärn som användes vid knuttimring
när " draget" skulle markeras , dvs. den rännformade uthuggning i stockarnas undersidor
där mossan hålls kvar för att täta springorna i
väggen. Se fig. 8.
timmerhake 31
Smidd hake av järn med två spetsar, används
att hålla fast stockar vid bearbetning. Se fig. 5.
timmervägg 30
timra 27 , 86 , 108 , 114
Som verb betyder ordet uppförandet av timmerstommen i ett knuttimrat hus eller korsvirkes- eller skiftesverkshus eller stalpresningen i
ett hus som senare kläs med plank eller
bräder.
Som substantiv betyder ordet väggstommen i
något av ovannämnda hustyper .
126
trätjära 23, 54, 65
tvärband 38 , 107
Sammanhållande tvärbjälkar mellan långsidorna i ett skiftesverkshus. Se fig. 49.
"täcka" 40 41
Av krok~r fasthållen planka på nedre kanten
av ett vedtak , som hindrar takveden att glida
ned. Se fig. 12.
underbottning , utbottning 27 , 109, 111, 112
Underlag för grund, eldstäder och liknande i
form av jordfri fyllning med stenmaterial ner
till frostfritt djup.
uppmätning 83
vass 44 , 51
vedstekeln 18
vedtak 24 , 40-43
ventilering av grund 22 , 111
vindförband 40 , 43
Konstruktion avsedd att hindra takved fr ån att
förskjuta sig , t. ex. genom att belasta taksidans nedre del med en stock fasthållen av
iborrade pinnar i takveden. Ett annat sätt är
att lägga en slana på vardera taksidan sammanhållna av tvärslår vid gavlarna som på fig.
13, ofta i kombination med stenar på taket.
vindskida 44, 45 , 58 , 96
- vindskiva. Täckbräda för takets gavelkant.
vindugn 77
vitriollösning 29 , 30, 62, 65
vitlimning 62 , 117
vågbord 51
I vissa hus når underlaget för yttertaket inte
utanför vägglivet . D å kan man göra ett stöd
för yttertaket genom att fästa en bräda , planka
eller regel utanför väggbandeL
i en
väggband 27 , 40 , 59, 110
Långväggens översta stock eller bjälke .
ytbehandling 30
väggmålning 68, 115
ås 27, 50, 99, 103
värmebehandling 21
äkta hussvamp 22
växeljärn 38, 112
Vid " avväxling" av en bjälke , t . ex. vid håltagning i ett bjälklag för en trappa , bärs en
avskuren bjälke av sina grannar genom en
tvärbjälke mellan dem. Som upplag spikas U formade växeljärn i de bärande bjälkarnas
sidor.
överliggare 108
Översta bjälken , väggbandet, "lejden", i långväggen till ett korsvirkeshus.
1-
~~
ytterpanel 59