Olof Sundqvist. Scripta Islandica 66/2015
SCRIPTA ISLANDICA ISLÄNDSKA SÄLLSKAPETS ÅRSBOK 66/2015 REDIGERAD AV LASSE MÅRTENSSON OCH VETURLIÐI ÓSKARSSON under medverkan av Pernille Hermann (Århus) Else Mundal (Bergen) Guðrún Nordal (Reykjavík) Heimir Pálsson (Uppsala) Henrik Williams (Uppsala) UPPSALA, SWEDEN Publicerad med stöd från Vetenskapsrådet. © Författarna och Scripta Islandica 2015 ISSN 0582-3234 Sättning: Ord och sats Marco Bianchi urn:nbn:se:uu:diva-260648 http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:uu:diva-260648 Innehåll Lise Gjedssø Bertelsen, Sigurd Fafnersbane sagnet som fortalt på Ramsundsristningen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5 Anne-Sofie Gräslund, Kvinnorepresentationen på de senvikinga tida runstenarna med utgångspunkt i Sigurdsristningarna . . . . . . . 33 Terry Gunnell, Pantheon? What Pantheon? Concepts of a Family of Gods in Pre-Christian Scandinavian Religions . . . . . . . . . . . . . 55 Tommy Kuusela, ”Den som rider på Freyfaxi ska dö”. Freyfaxis död och rituell nedstörtning av hästar för stup . . . . . . . . . . . . . . . . 77 Lars Lönnroth, Sigurður Nordals brev till Nanna . . . . . . . . . . . . . . 101 Jan Alexander van Nahl, The Skilled Narrator. Myth and Scholar ship in the Prose Edda . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 123 William Sayers, Generational Models for the Friendship of Egill and Arinbjǫrn (Egils saga Skallagrímssonar) . . . . . . . . . . . . . . . . 143 Olof Sundqvist, The Pre-Christian Cult of Dead Royalty in Old Norse Sources: Medieval Speculations or Ancient Traditions? . . . 177 Recensioner Lars Lönnroth, rec. av Minni and Muninn: Memory in Medieval Nordic Culture, red. Pernille Herrmann, Stephen A. Mitchell & Agnes S. Arnórsdóttir . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 213 Olof Sundqvist, rec. av Mikael Males: Mytologi i skaldedikt, skaldedikt i prosa. En synkron analys av mytologiska referenser i medeltida norröna handskrifter . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 219 Per-Axel Wiktorsson, rec. av The Power of the Book. Medial Approaches to Medieval Nordic Legal Manuscripts, red. Lena Rohrbach . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 225 Kirsten Wolf, rev. of Lasse Mårtensson. Skrivaren och förlagan: Norm och normbrott i Codex Upsaliensis av Snorra Edda . . . . . . 234 Isländska sällskapet Agneta Ney & Marco Bianchi, Berättelse om verksamheten under 2014 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 241 Författarna i denna årgång . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 243 Mikael Males: Mytologi i skaldedikt, skaldedikt i prosa. En synkron analys av mytologiska referenser i medeltida norröna handskrifter. Det humanistiske fakultet. Universitetet i Oslo. 2010. För de flesta forskare som studerar fornskandinavisk kultur och religion är det bekant att man kan anlägga olika perspektiv på den norröna myt traditionen. Religionshistoriker anlägger ofta ett diakront perspektiv på myterna och försöker att rekonstruera och förstå dem i ett förkristet sammanhang, medan filologer och litteraturvetare ofta studerar dem ur ett synkront perspektiv och utgår då i regel från de myter som bevarats i Snorri Sturlusons Edda. Syftet i det senare fallet är att undersöka vilken funktion den norröna mytologin hade för samtiden, det vill säga det högmedeltida samhället. Myterna har då i forskningen ofta ställts samman med olika teologiskt färgade historiska förklaringsmodeller och diskussionen har då även berört källkritik i förhållande till de diakrona rekonstruktionerna. Framträdande forskare inom detta forskningsparadigm är till exempel Walter Baetke, Anne Holtsmark och Gerd Wolfgang Weber. I en av handling, Mytologi i skaldedikt, skaldedikt i prosa. En synkron analys av mytologiska referenser i medeltida norröna handskrifter, framlagd vid Universitetet i Oslo år 2010, anlägger Mikael Males det senare synkrona perspektivet på myterna. Men till skillnad från tidigare forskare inom detta paradigm har han valt en metod där han undersöker mytiska referenser i skaldedikter och tolkar dem i ljuset av den omgivande prosan. I stället för att utgå från Finnur Jónssons tolkning av skaldedikterna vänder sig Males direkt till de oredigerade handskrifterna (se vidare nedan). Males sammanfattar sitt syfte och sin övergripande hypotes på sidan 13 på följande sätt: ”Avhandlingens syfte är att utföra en funktionell analys av mytologiska referenser i skaldedikt ur ett synkront och kontextuellt perspektiv. Den bakomliggande hypotesen är att ett sådant perspektiv kan ådagalägga andra funktioner i bruket av mytologin än dem som rekonstrueras i diakrona studier.” Avhandlingen omfattar 11 kapitel, inklusive ”Summary”, ”Appendix” och ”Litteratur” (totalt 288 sidor). Efter en kortfattad ”Inledning” kommer ett kapitel som kallas ”Bakgrund”, där läsaren under 21 rubriker bland annat får ta del av en mycket kort forskningsöversikt med egen positio nering (kanske för kort), avgränsningar och presentation av avhand lingens mest centrala begrepp och analysredskap, som till exempel ”typo logi”, ”strukturell typologi”, ”demonologi” och ”euhemerism”. Dessa begrepp syftar på de strategier som de medeltida skrivarna tillämpade 220 Recensioner då de tolkade hedendom1 och de mytiska referenserna i skaldedikterna. Syftet var bland annat att få de mytiska traditionerna att harmonisera med den kristna världsbilden. I kapitel 2 diskuteras också det för avhand lingen viktiga begreppet ”avsändare”, som i detta fall inte är tänkt att upp fattas individuellt (se s. 32 f. och 217). Termen syftar således inte på den enskilda skrivaren eller redaktören. Den faktiska skrivaren är den sista länken i en kedja av reception och förmedling och Males tar inte ställning till vilken länk i denna kedja slutsatserna gäller. De slutsatser som Males gör i sina analyser avser att vara giltiga för hela den tidsperiod då verken kan ha traderats i skriftlig form, det vill säga 1200- och 1300-talet. Kapitel 3 ”Metodiskt grundlag: skrivarens förståelse av skaldedikt” syftar till att etablera ”en empiriskt försvarbar metod för ett synkront studium av skaldedikt” (s. 53). Males vill med sin nyfilologiskt inspirerade metod frigöra sig från Finnur Jónssons utgåva av skaldedikter som legat till grund för senare tiders studier av denna poesi. Finnur Jónssons val av läsarter, emendationer och tolkningar har här i det närmaste blivit kano niserade, bland annat genom tolkningsredskapet Lexicon Poeticum, som ursprungligen skrevs av Sveinbjörn Egilsson, men som reviderades för att anpassas till Finnur Jónssons tolkningar. I motsats till tidigare forskning har Mikael Males valt att studera ett antal handskrifter i oredigerad form. Det är avsändarnas (dvs. skrivarnas) förståelse av de mytiska referenserna i skaldedikter som står i centrum för undersökningen. Males betonar här att skrivarna hade en betydligt mindre logisk förståelse av skaldedikt än Finnur Jónsson. Den syntaktiska stringensen verkar för skrivarna ha varit mindre viktig i skaldedikt än i prosa. Skrivarna tycks ha tillämpat en associativ metod för att förstå poesin, där ordens semantik tycks ha spelat en avgörande roll. Enskilda segment har varit viktigare än den syntaktiska sammanflätningen. Delar av stroferna kan i princip vara helt obegripliga, så länge de fyller den funktion som den omgivande prosan tillskriver dem. Males kallar sin metod för en ”minimal läsning” av poesin. ”Utgångspunkten för den minimala läsningen har varit att varje ord inte måste ge en logisk mening och att ord i vissa fall endast fyller en stilistisk eller metrisk funktion” (s. 54). För att beskriva denna metod undersöker Males poesi i två typer av texter, nämligen Olavssagan, som kan betraktas som historiskt narrativ, och Skáldskaparmál, som är en beskrivning av Jag använder begreppet ”hedendom” i denna recension eftersom Males tillämpar detta begrepp. I andra sammanhang använder jag begrepp som fornskandinavisk religion eller förkristen nordisk religion. 1 Mytologi i skaldedikt, skaldedikt i prosa 221 skaldepoesins bildspråk. Texterna omfattar vardera fem handskrifter. Här studeras poesin och dess varianter i varje enskild handskrift. Denna under sökning utgör nästan en fjärdedel av hela avhandlingen (s. 55–118) och har egentligen inget med undersökningens huvudsyfte att göra, nämligen att studera mytiska referenser i skaldedikter och deras funktioner i för hållande till prosan. Kanske kunde detta kapitel ha begränsats till en mer teoretisk genomgång av metoden. I kapitlen 4 till 7 kommer Males in på sin egentliga empiriska under sökning (s. 119–216), där han inleder med mytologiska referenser som finns i Kungasagornas skaldedikter. Han begränsar sig här till hand skrifterna till Morkinskinna och Fagrskinna. Därefter tar han upp poesin i Islänningasagorna och utgår då från de sagor som finns i den stora handskriften Möðruvallabók (t.ex. Njáls saga, Egils saga och Kormáks saga). Sedan tar han upp mytologiska referenser i den poesi som finns i samtiden, nämligen i handskriften AM 122 a fol. till Sturlunga saga. Males avslutar sedan med en kronologisk kontextualisering genom att studera den kristna andliga diktningen från 1100- till 1300-talet baserad på den nya texteditionen Skaldic Poetry of the Scandinavian Middle Ages (= SkP), till exempel Geisli, Jónsdrápa, Líknarbraut, Sólarljóð och Lilja. Dessa dikter omfattar förvånansvärt många mytiska referenser, troligen av traditionsmässiga och stilistiska skäl. Kapitel 8 (”Sammanfattande analys”) utgör avhandlingens hjärta och är för den mer allmänt intresserade ”fornnordisten” det mest intressanta avsnittet. Här presenteras hela undersökningens resultat i mer samman fattande form. De mytiska referensernas funktion tycks framförallt ha varit ”sekulär”, särskilt då de uppträder i kenningar och heiti. Syftet tycks ofta ha varit att med stöd av dessa referenser i kenningarna placera dikterna i en poetisk tradition. I vissa fall kan referenserna också ha fungerat som olycksbådande markörer. Då det feminina mytiska väsendet Rán uppträder, till exempel, kan detta signalera drunkningsolycka. Ett metodologiskt viktigt ställningstagande som Males gör i sin avhandling är att det går att rekonstruera underliggande medeltida tolk ningsstrategier i de norröna texterna (se Inledning, kap. 2 och s. 217). Detta antagande baseras på kontextuella grunder. Den medeltida lärda kulturen och den kristna teologin genomsyrades generellt av dylika tolkningsstrategier, det vill säga det överordnade sättet att förstå och strukturera tillvaron och historien. I den världsliga norröna litteraturen redovisas dessa strategier i regel inte, men enskilda passager och åter kommande topoi visar att de förekom rikligt där. I den norröna litte 222 Recensioner raturen anlades dock dessa strategier inte på ett så teologiskt stringent sätt som till exempel Gerd Wolfgang Weber velat påskina, menar Males. Analysen av skaldedikterna i handskrifterna (och SkP VII) visar att man tillämpade tolkningsstrategierna relativt fritt, till exempel demonologi och euhemerism (s. 232). En av de viktigaste strategierna som de medeltida skrivarna använde då de tolkade de mytiska referenserna i det norröna sammanhanget var det som Males kallar ”strukturell typologi” (ej att för växla med begreppet ”typologi” som används i bibelvetenskapen och exe getiken). Den utgick från att skrivaren på ett ganska positivt och sympatiskt sätt uppfattade hedendomen som en ofulländad föregångare till kristen domen. Denna strategi visar sig, enligt Males, genom att det i materialet finns övergripande likheter mellan hednisk och kristen trosutövning, till exempel ”hedniskt dop”, ”hednisk tionde” och ”hednisk hädelse” (s. 154 ff. och 219 ff.). I Njáls saga i Möðruvallabók finns exempel där hedningar beter sig som kristna. Steinunn, till exempel, missionerar ”hedendom” i diktform för den kristne missionären Þangbrandr. Rent retoriskt segrar Steinunn, även om hon inte lyckas att omvända den senare. När skalden Hjalti Skeggjason framför en nidstrof mot Óðinn och Freyja på tinget blir han dömd skyldig till goðgá ’hädelse’. Detta ord finns bara i olika återgivningar av denna tilldragelse och tycks vara bildat efter mönster av vanliga kristna termer som guðlast, guðlastan, guðlast och goðrifi. Begreppet goðgá är framställt som den förkristna motsvarigheten till de kristna begreppen. I det första fallet är Males tolkning övertygande. Det finns inget som talar för att man i den förkristna religionen ägnade sig åt missionerande verksamhet. Här kan således en ”strukturell typologi” föreligga, eftersom även ett diakront perspektiv på hedendomen stödjer resonemanget. De medeltida skrivarna tänkte sig att hedningarnas religion inte var fullgången, men att man hade föreställningar och religiösa aktiviteter som liknade de kristnas. Det är väl mycket som talar för att det också rent terminologiskt finns ett kristet inflytande på begreppet goðgá ’gudhæding, gudspotting’ (Norrøn ordbok, red. Heggstad et al., 2008) och att ett visst mått av ”strukturell typologi” även föreligger där. Huruvida man som Males ska betrakta domen mot Hjalti som religiös intolerans och som ett typiskt kristet drag kan man väl däremot diskutera (s. 155 ff. och 219). I den förkristna religionen var det, till exempel, förbjudet att kränka heliga platser (och troligen indirekt också gudarna), något som kommer fram, till exempel, i en av Egills strofer: leiðiz lofða styri/ landass þann er vé grandar ’Landguden må bli trött på folkets styrare [kung Eiríkr], som skadar helgedomar’ (citerad och översatt av Males på s. 163). Jag kan inte Mytologi i skaldedikt, skaldedikt i prosa 223 heller hålla med Males om att man nödvändigtvis måste se ”det hedniska dopet” ausa vatni ’vattenösa’ som strukturell typologi och utgående från det kristna skírn ’dop’ (jfr lat. purgatio). Övergångs- och reningsriter med vattensymbolism förekommer inte uteslutande i det kristna dopet, utan är kända i många andra religioner (se t.ex. M. Eliade, Patterns in Comparative Religion. New York: New American Library, 1974, 188– 215). Dessutom finns uttrycken verpa vatni á och ausa vatni i förkristna rites de passage-sammanhang i flera eddadikter, till exempel Hávamál 158 och Rígsþula 7, 21 och 34, liksom i Landnámabók H 314. Troligen omtalas ett ”hedniska dop” (paganis baptizatio) i ett brev skrivet år 732 av påven Gregorius III till Bonifatius: […] quos a paganis baptizatos esse asseruisti […] (MGH, E III, Merowingici et Karolini Aev I, s. 279). Jag kan heller inte se det hedniska altaret, stallr (stalli), som en nyskapelse baserad på det kristna altari (s. 157 ff. och 220). Förekomsten av altare är bekant från många religiösa traditioner och är inget exklusivt rituellt redskap för kristendomen. Sammansättningen véstallr ’helgedomsaltare’, som är belagd i Kringlas version av Ynglingatal, talar också för att termen stallr kan ha varit en benämning för det förkristna altaret i den äldre muntliga traditionen. Kult vid offeraltare kallat (vé)stallr är enligt min mening inte en topos som har sin bakgrund i den hagiografiska litte raturen. Referensen till Óðinn som stalla vinr ’altarnas vän’ i Egils saga (Möðruvallabók) måste således inte som Males hävdar (på s. 164) ses som ”en frukt av litterära influenser som gjort sig gällande sedan 1100-talet”. Trots dessa invändningar gällande tolkningar måste Mikael Males avhandling betraktas som ett viktigt bidrag till utforskningen av den norröna mytologin och de medeltida handskrifterna. Avhandlingens metod är innovativ, också inom den synkrona mytforskningen, och många gånger är argumentationen övertygande. Även för en diakront in riktad mytforskare (som Males kategoriserar undertecknad på s. 15) är denna studie av yttersta vikt då den kan bidra till att religionshistoriker tillämpar en säkrare källkritik. Males påpekar explicit att hans syfte inte är att kullkasta diakrona analyser som tar sin utgångspunkt i medeltida förståelser av hedendomen (s. 222). Snarare vill han understryka att dessa skildringar av hedendomen omfattar en medeltida förståelse av den, som bland annat utgår från ovan nämnda tolkningsstrategier. Jag kan inte annat än hålla med Males om att religionshistoriker och andra diakront inriktade mytforskare borde ta större del av dessa medeltida tolknings strategier och den synkrona mytforskningen som helhet, just av käll kritiska skäl då man vill rekonstruera förkristen religion med stöd av 224 Recensioner medeltida handskrifter. Allra bäst vore det om mytforskare med diakrona och synkrona perspektiv till större grad samarbetade ömsesidigt. Olof Sundqvist Stockholms universitet Institutionen för etnologi, religionshistoria och genusvetenskap (ERG) SE-106 91 Stockholm [email protected]
© Copyright 2024