1. No category

© Alexander Winter Lundqvist 2015
Arvet
Daniel lade sig med överkroppen över skrivbordet, begravde ansiktet i den senaste rapporten. Han
var trött, trött på allt; på smattrande tangenter som aldrig tycktes tystna, på kaffemaskiner som inte
fungerade, på ineffektiva möten vars enda syfte var att fylla ut en arbetsdag så att nästa kunde börja.
När han såg sina kollegor såg han inte längre individer utan får utan egen vilja, dömda att leva ut
sina dagar med meniala sysslor som var ungefär lika stimulerande som trädgårdsfredag på ettan.
Det här var inte vad han väntat sig när han sökte in till juristprogrammet för sju år sedan.
Han skulle hjälpa människor, försvara dem mot onda megakorporationer och medicinföretag. Ironin
med mycket i samhället var att vad man än ville göra medförde pappersarbete som tog nittio procent
av all disponibel tid. Firman Daniel hade fått jobb på låg centralt i Göteborg. Det fanns inget att
klaga på egentligen, det var mer själva livssituationen han inte kunde med. Känslan av att varenda
dag var bortslösad, att döden kom närmare och närmare utan att livet rörde på sig.
Ljudet av glasdörrarna som gled upp, de hårda träklackarna mot golvet. Chefen var tillbaka.
Daniel reste på sig, snyggade till skjortan. Ryggen värkte, hade gjort det i några månader. Han
grimaserade medan han sträckte på sig. Varför innebar alla universitetsjobb en himla massa
stillasittande? Han hörde chefens dova stämma hälsa på alla, och de hälsade ivrigt tillbaka. Allt för
en befordran. Chefen hade varit där lika länge som Daniel, men de kom inte överens. Daniel hade
alltid haft svårt att hålla människor högre bara för att de innehade en högre position, vilket chefen
fann otroligt förolämpande. När han kom fram till Daniels skrivbord stannade han upp. ”Daniel.”
Daniel log. ”Chefen.”
”Hur går det med rapporten? Den skulle varit färdig igår.”
Daniel kastade en blick på papperet framför sig, i ögonvrån såg han till sin förfäran att han
glömt 9gag uppe i webbläsaren, som tur var verkade inte chefen se det.
Chefen tröttnade på att vänta på att Daniel skulle svara. ”Nåväl, se till att ha den färdig till
imorgon.” Klackarna försvann bort mot VD:ns kontor. Så fort ljudet tystnat återupptog Daniel sin
viloposition. Han hade länge övervägt att säga upp sig, men han älskade sin lägenhet och att gå ut
och äta med polarna på kvällarna. Han behövde pengarna. Några gånger hade han funderat på att
byta arbetsgivare, men allt som allt hade han det nog så bra han kunde få det som jurist där han var
nu.
Sigge gick förbi med en kopp rykande svart kaffe. Han nickade åt Daniel som nickade
tillbaka. Sigge var ok, han delade Daniels apati gentemot arbetet. Förstod. Han brukade säga att
1
© Alexander Winter Lundqvist 2015
lösningen var att köpa ett billigt hus på landet och flytta dit. Enligt Sigge fanns det inget fridfullare.
Daggen på morgonen, den friska luften, rådjuren som då och då irrade sig in på tomten. Idén hade
alltid varit lockande för Daniel, som en sportbil man inte har råd med. För hur skulle han kunna ta
sig till jobbet om han bodde på landet? Kollektivtrafik var ett helvete om man åkte långa sträckor.
Som alltid när han var uttråkad tog Daniel upp stämplingssystemet och tittade på månadens
stämplingar. In åtta, ut fem. Varje dag. Det var tragiskt. Var fanns äventyret, känslan av att saker
förändrades? Ibland önskade Daniel att det blev krig så att han fick uppleva något annat. Sedan
skämdes han, för han visste hur mycket folk led i andra länder.
Ett högt skratt från Ingelas skrivbord. Daniel lutade sig ut, försökte se vad det var som var
roligt, men det gick inte. Chefen vidhöll att ett öppet kontorslandskap stimulerade de anställda.
Sanningen var att det enda det medförde var att Daniel aldrig kunde slappna av. Det fanns inget sätt
att stänga dörren bakom sig, varenda ljud var som att han var iakttagen av en dreglande vakthund.
Det enda skydd han hade var den lilla fondväggen som skilde honom från grannen på andra sidan;
Bosse. Bosse var ett år från pensionen och gjorde nästan ingenting. Han hade varit anställd på
företaget så länge att han närmast var en del av inredningen. Ibland försvann han i flera timmar bara
för att komma tillbaka med en Big Mac och mjölkmustasch. I vanliga fall hade Daniel irriterat sig
på honom, men på något sätt var det som om Bosse lyckades. Han gav blanka fan i vad folk tyckte,
blottade bristerna med kontorsarbete i en enda stor arrogant protest.
Rapporten stirrade på Daniel. I det sterila lysrörsljuset tycktes den hånle mot honom, som en
mobbare i skolan som vet att den kommer komma undan. Daniel kunde inte koncentrera sig,
bokstäverna irrade fram och tillbaka över papperet. Utan att tänka på det gled handen mot
snusdosan i fickan. Egentligen hade han slutat, men de senaste veckorna fann han sig oftare och
oftare med en prilla under läppen. För att slappna av. Ruset av nikotinet var underbart när dagarna
blev för trista. Med en beslutsam suck öppnade han ordläsaren och började skriva.
Klockan var fem i fem när han stängde Word och började packa ihop sina saker. Snusdosan,
plånboken och mobilen var med, bara en sak kvar. Försiktigt plockade han ner den lilla Terminatorfiguren från bokhyllan och lade den i det enda facket i väskan som hade dragkedja. Han hade haft
den sedan han var femton och lyckades få Sara att ta en fika med honom. Trots att det var femton år
sedan fick den honom fortfarande att tänka på henne, känna hennes billiga tonårsparfym i luften.
Han var övertygad om att han hade älskat henne, trots att många sagt till honom att man inte vet vad
kärlek är i den åldern. Ingen hade mätt sig med henne, ingen. Inte ens Lovisa som han varit
tillsammans med i tre år innan de gick skilda vägar.
2
© Alexander Winter Lundqvist 2015
Utanför skymde det på. En taxi stod och väntade. Sigge gick förbi, vinkade snabbt åt Daniel.
Chefen hade fortfarande inte kommit ut från VD:ns kontor. De var i samma ålder, han var man, hon
var kvinna. De flesta visste nog vad som pågick. Sex på arbetstid, det kanske var det som var
meningen, tänkte Daniel. Han såg till att han inte glömt något och gick mot utgången.
Kvällen var regnig, som alltid i Göteborg. Det började skymma, gatlamporna kastade sitt gulaktiga
sken över de små vattenpölarna. Ljudet av spårvagnar fyllde gatorna, överallt sprang folk runt och
försökte skydda sig bäst de kunde mot vattnet. Själv tyckte Daniel om det, hade alltid gjort. En
promenad i regn var som att skölja av sig all skit man upplevt under dagen, en början på något nytt,
även om det bara innebar en kväll framför Netflix.
Han gick med snabba steg mot Kungsportsplatsen. Spårvagnarna gick ofta, men det kändes
ändå som ett smärre nederlag att behöva vänta tio minuter på nästa när han sett den han egentligen
tänkt ta försvinna i horisonten. Allt var upprepelse, allt. Samma rapporter, samma spårvagnar,
samma helgrutiner.
Medan han stod och huttrade tänkte Daniel på sin syster. Hon bodde i London, drev en
framgångsrik klädaffär och verkade stormtrivas med livet. Varför kunde inte han ha det som henne?
Vara en sån där tråkig affärsman som levde för lagparagrafer och formuleringar, fick ångest när han
behövde tänka för mycket utanför boxen. En kvinna stötte till honom och bad snabbt om ursäkt
innan hon skyndade iväg upp mot avenyn. Mannen bredvid följde hennes rumpa med blicken, den
åtsittande läderkjolen var uppenbarligen något han beundrade. Daniel sparkade till honom med
foten, låtsades som om det var en olyckshändelse, vilket fick mannen att sluta stirra.
Till sist rullade spårvagnen fram och öppnade dörrarna. Dussintals trötta människor stirrade
ut genom de vattendränkta fönstren, ut mot en värld som för länge sedan givit upp hoppet. Daniel
gick på och satte sig bredvid en äldre kvinna som satt och pillade på telefonen. Han sållade sig
snabbt till resten av flocken, blicken apatiskt fäst på en punkt bortom de gamla husen som susade
förbi i ögonvrån. Han längtade hem till soffan.
Väl framme vid Daniels hållplats hade de flesta hoppat av, kvar fanns bara han och en
utländsk herre som satt och mumlade på ett språk Daniel inte förstod. Han drog i snöret och
spårvagnen saktade in innan den stannade med ett ryck och släppte av honom. Hållplatsen låg intill
en stor rondell, full av bilar på väg hem från jobbet. De tutade på varandra, kastade ilskna blickar
mot sina medtrafikanter, såg deprimerade ut när Daniel gick över vägen och hindrade dem från att
köra in i den sällsynta luckan som uppenbarade sig i rondelltrafiken. Han kunde se det nu, huset där
3
© Alexander Winter Lundqvist 2015
han bodde. Arne stod på balkongen och rökte, på balkongen bredvid stod Daniels plastmöbler som
var gravt missfärgade av tidens tand, grå istället för vita, som två sjuka tänder i gapet på en stor gul
best. Han slog in portkoden och gick in i trapphuset. Upp en trappa, två, tre. Tog upp nyckeln ur
fickan och vred om. Dörren gled upp. Han var hemma.
Daniel kastade jackan över hatthyllan och slängde matburken i hörnet vid paraplyerna. Han
hade så bråttom till soffan att han inte såg brevet som låg slängt på hallmattan förrän han satt en
stor, blöt skostämpel på det. Svärandes plockade han upp det och skakade av så mycket vatten han
kunde. Adressen var handskriven, med två skrynkliga frimärken som en av allt att döma mycket
darrhänt person hade applicerat. Daniel tog med sig brevet in i vardagsrummet och satte på tv:n. Till
ljudet av Simpsons sprätte han upp kuvertet och lät innehållet falla ut på bordet. Allt det innehöll
var ett maskinskrivet brev och någon form av ägandebevis. Han såg att brevet inte var skrivet på en
dator eftersom felskrivningarna var övertrukna av kryss istället för att helt enkelt vara borta. Vem
använde skrivmaskin nu för tiden? Daniel vecklade ut brevet och började läsa.
Kära Daniel
Mitt namn är Einar Sjökvist. Jag har länge varit din mormors brors advokat. Jag vet att ni inte stått
varandra nära, han har berättat för mig att han och din mormor inte avslutade sin relation på
särskilt goda villkor. Stig var en ensam man, han hade inga barn eller barnbarn. För ett par år
sedan blev Stig svårt sjuk, en sällsynt form av cancer som inte går att bota. Han kontaktade kort
därefter mig för att skriva sitt testamente. När jag förstod att Stig inte hade några efterlevande
diskuterade vi saken. Att inte få lämna efter sig något gjorde Stig mycket ledsen, men motvilligt gick
han med på att skriva över sitt företag på en anställd och att ge sina pengar till välgörenhet. Det
fanns dock ett objekt han inte ville göra sig av med, och det var sommarstugan. Den har enligt Stig
funnits i familjen i generationer, och det fanns inte på kartan att sälja den. Efter att ha gått igenom
släktträdet ett par gånger bestämde sig Stig för att han ville lämna stugan till dig. Han kom ihåg att
han träffat dig när du var mycket liten och tyckt att du verkade vara en trevlig pojk. ”Varför döma
ungarna efter sina morföräldrar,” sade han innan han skrev under papperet du nu håller i din
hand. I samband med Stigs död åkte jag ut till stugan av ren nyfikenhet. Det var då jag insåg att det
inte rörde sig om någon stuga utan en fullfjädrad villa, en ganska stor sådan. Det är ett vackert
hus, välskött med stor trädgård, mitt ute i Smålands skogar. Närmaste grannen bor en halvmil bort.
4
© Alexander Winter Lundqvist 2015
Jag hoppas att du kan tänka dig att ta emot gåvan. Jag vet att det hade gjort Stig glad. Allt du
behöver göra är att kontakta mig på telefonnumret du hittar på överlåtelsebeviset. Jag har mitt
kontor utanför Kalmar, och en överlåtelse innebär att du behöver komma hit och skriva under en
del papper, men jag hoppas att du ska kunna ta dig tid.
Med vänliga hälsningar
Einar Sjökvist, advokat
Daniel satt som ett frågetecken i soffan. Han trodde inte att sånt här hände på riktigt. Visst, han hade
sett liknande saker på film några gånger, men aldrig ens hört talas om någon som ärvt ett hus från
en avlägsen släkting, trots att han jobbade som jurist.
Med en repris av Vänner i bakgrunden läste han igenom brevet om och om igen. Det lät
genuint. Han tog fram datorn och sökte efter advokatfirman, den verkade av allt att döma riktig.
Daniel bredde förvirrat en ostmacka, oförmögen att ta in att han med största sannolikhet var
husägare. Sigges teori om livet på landet, bortom civilisationen, gnagde i hans huvud. Det var
lockande, tanken på att lämna allt bakom sig. Kanske inte för alltid, men tillräckligt länge för att
kroppen och sinnet skulle återhämta sig från allt som förgiftat dem.
Den natten sov han oroligt. Han vägde för- och nackdelar, spelade upp scenarier i sitt huvud.
Han hade aldrig varit en person som gjorde saker halvdant. Hur mycket semester hade han kvar, två
veckor? I och med att han varit ensamstående större delen av livet hade han sparat ihop en gedigen
buffert, en halv miljon väntade på ett bankkonto, låst bakom ettor och nollor, i väntan på att stunden
skulle komma då han behövde dem. Daniel var ganska säker på att detta var stunden. Han log vid
tanken på att strunta i att gå till jobbet, säga upp sig. Innan han visste ordet av var det morgon.
Den gamla klockan spydde ur sig sin irriterande signal, ljudet av sirener och bräkande får i
ett illavarslande samspel, som om domedagen var kommen. Morgonen var alltid jobbig. På helgerna
kunde Daniel gå upp tidigt, ta en promenad i den friska morgonluften. Vardagarna var en annan sak.
Då väntade inget på honom, inget utom den evinnerliga tristessen, de grå väggarna och den ilsket
blinkande mailikonen på datorskärmens skrivbord. Daniel rullade ur sängen med ett stön, släpade
sig till duschen. I sitt sedvanligt apatiska tillstånd kände han vattnet rinna över ansiktet, leta sig ner
genom håret tills det nådde hårbotten. Ljuset från fönstret splittrades i duschkarbinens frostade glas,
skapade ett kliniskt sken, likt det på ett sjukhus. Det var alltid jobbigt att se sig i spegeln på
morgonen, blek med stora påsar under ögonen, som ett svartvitt foto som någon glömt bort.
5
© Alexander Winter Lundqvist 2015
Frukosten bestod som vanligt av fil och flingor. Han hade för länge sedan slutat bry sig om
hur det smakade, det monotona tuggandet var bara en rutin han genomgick varje dag, precis som
spårvagnsresan till jobbet och att kolla postfacket på jobbet. På köksbordet låg det maskinskrivna
brevet. Han försökte låta bli att stirra på det, visste att det skulle distrahera honom. Hur långt var det
till Kalmar egentligen? Han tog fram sin telefon och öppnade Google Maps. Ungefär trettiofem mil.
Han tittade på klockan. Något slet i honom, puttade honom i ryggen där han gick, följde samma väg
som förut. Han hade nått ett vägskäl, ödet gav honom chansen att prova något nytt. Han satt orörlig
och tänkte länge, flingorna hade sedan länge mjuknat och blivit till deg när han tog upp telefonen
och ringde lönekontoret.
”Hej, det är Daniel på tvåan. Ja precis. Jag är sjuk idag, kan inte komma in.” Han lade på.
Fördelen med stora företag var att man sällan ringde chefen personligen och sjukanmälde sig.
Tjejerna på lönekontoret kunde inte bry sig mindre om man var sjuk på riktigt eller inte, deras jobb
var att föra in det i systemet, inget mer.
Han tog fram Google Maps igen. Det var ett helvete att ta sig dit med tåg, skulle ta hela
dagen. Dessutom låg advokatbyrån en bit utanför, han var osäker på om han skulle kunna ta sig dit
kollektivt. Han var tvungen att hyra en bil. Det var flera år sedan han körde sist, tanken på att köra
en såpass lång sträcka gjorde honom orolig. Det var motorvägsleder och älgar överallt, fartkameror
och vägbyggen som gjorde att man var tvungen att köra långa omvägar. Men han hade inget val.
Han slog numret till en biluthyrningsfirma i närheten och bokade en Passat. Sedan packade han en
stor väska, fyllde den med kläder, hygienartiklar, sin laptop och ett par tidningar. Han skulle
sannolikt vara tvungen att klara sig utan internet i huset, men det kändes ändå skönt att ha med sig
datorn ifall han ville titta på någon serie eller skriva.
Ett par timmar senare satt han i en splitter ny Passat på väg ut från Göteborg. De
enkelriktade gatorna och stora husen övergick i skog och sjöar, smala vägar utan varken lampor
eller streckade linjer. Han kunde redan känna hur atmosfären var annorlunda, som om
storstadsstressen stannat kvar på andra sidan kommungränsen. I jackfickan hade han brevet, han
fingrade på det som om det var ett ovärderligt smycke, osäker på om det verkligen var på riktigt.
Han mindes inte sin mormors bror Stig, kunde inte förnimma ens hur han såg ut eller hur hans röst
lät. Det var konstigt att ta över något från en person han aldrig hade träffat, nästan som att tränga sig
på. Han hejdade sig själv. Det var trots allt inte säkert att det stämde. Han intalade sig att han var
tvungen att träffa advokaten och bekräfta saker innan han drömde sig bort.
Resan gick bra, framåt eftermiddagen svängde han in på avfarten till Kalmar. Han stannade
6
© Alexander Winter Lundqvist 2015
till vid en mack och tog fram kartan på telefonen. Han slog in adressen och lät den blå pilen visa hur
långt han hade kvar. Först hittade den inte vägen, och Daniel blev orolig att allt var ett dåligt skämt,
men efter att ha finputsat sökningen fick han fram ett litet samhälle ett par mil utanför Kalmar. Av
kartan att döma låg advokatfirman i samma byggnad som en antikhandlare. Han rullade ut från
macken och följde gps-koordinaterna.
Den sista bilfärden var som att resa bakåt i tiden. Från Kalmars någorlunda moderna
arkitektur till gamla längor och gärsgårdar. Kossor följde honom ointresserat med blicken när han
åkte förbi, en bonde vinkade glatt. Gula skyltar visade vägen till små samhällen och gårdar där
kommunen inte behövde ta hand om vägarna. Vid en sådan skylt ville gps-en att han skulle svänga.
Han tittade misstänksamt på den smala grusstigen. Det fanns hus en bit in på vägen, troligtvis var
ett av dem antikhandlaren där Einar Sjökvist hade sitt kontor. Stenarna krasade under däcken när
han svängde in. Stora granar sträckte sig över honom, det kändes som om han befann sig högst upp
i Norrlands djupaste skogar, men nej, han var utanför Kalmar, östkusten var bara ett par kilometer
bort.
Samhället var mycket litet. När den blanka bilen rullade in framför villorna tittade ägarna
konstigt på honom medan de räfsade löv och krattade uppfarten. Daniel fick känslan av att besökare
inte hörde till vanligheterna. Han körde runt ett tag, letade efter antikhandlaren, men lyckades inte
hitta något som ens liknade en affär. Till sist svalde han sin stolthet och stannade till utanför ett
gammalt vitt trähus där en äldre man stod och vattnade blommorna, iklädd blå snickarbyxor och
lantmännenkeps. Mannen ögnade honom misstänksamt när han klev ur bilen.
”Ursäkta, det ska finnas en advokatbyrå här någonstans, i samma hus som en antikhandlare.”
”Längre bort,” sade mannen.
Daniel såg sig omkring, väntade på att mannen skulle peka åt honom. Det gjorde han inte.
”Åt vilket håll?”
Mannen gav ifrån sig en djup suck, som om han pratade med någon som verkligen inte
förstod någonting. ”Hoppa in i bilen, kör fram till fyrvägskorsningen, ta höger, ta vänster, sedan har
du det på höger sida.”
Daniel försökte memorera vägbeskrivningen, rörde på läpparna i takt med att mannen
pratade. Detta verkade bara bekräfta mannens farhågor om att Daniel inte hade alla hemma, och han
återgick till att vattna blommorna.
Vägbeskrivningen visade sig stämma. Inom kort rullade Daniel in på uppfarten till en större
byggnad, i skyltfönstret stod ett par gamla pinnstolar, en kantstött byrå och en grammofon som han
7
© Alexander Winter Lundqvist 2015
gissade var från 20-talet. Runtom låg kuddar med guldiga fransar i båda ändarna. I fönstret ovanför
satt en liten skylt: ”Einar Sjökvist, advokat.” Han parkerade och låste bilen. Ingången visade sig
vara svår att hitta, han var tvungen att gå runt till baksidan där en vit, halvt avflagad dörr blottade en
trappa som ledde upp till andra våning. Varje steg fick den att knarra, ibland lät det som om den
skulle ge vika och Daniel skulle braka igenom. Han hoppades att han landade i en mjuk fåtölj och
inte på någon antik stenhård byrå.
Högst upp planade trappan ut framför en dörr. På dörren satt samma skylt som Daniel sett
utanför. Då han inte såg någon dörrklocka lyfte han handen och knackade hårt tre gånger. Ingen
kom. Han knackade en gång till. Inte heller då kom någon, inte minsta tillstymmelse till liv hördes
från andra sidan. Av en slump tittade han ner och fick se en vit lapp på golvet som av allt att döma
suttit fasttejpad på dörren. ”Är inte på kontoret idag, önskas kontakt ring 0736-573850.” Daniel tog
fram mobiltelefonen och ringde numret. Efter ett par signaler svarade en förvirrad man som
uppenbarligen legat och sovit. Daniel förklarade att det gällde huset han ärvt och mannen skärpte
genast till sig. Han lovade att komma till kontoret inom tio minuter.
Tjugo minuter senare rullade en gammal rostig Volvo in och parkerade bredvid Daniels
hyrbil. Han satt på trappan till antikhandlarens entré och väntade. En tjock man på kanske sextio år
halvt gick, halvt trillade ur bilen och gick fram till honom. ”Du måste vara Daniel?”
Daniel nickade. ”Det stämmer.”
”Verkligen roligt att få träffa dig! Jag tycker det är spännande med arv, det blir lite som
detektivarbete. Att du är här nu betyder att jag lyckats.” Einar log. Det var ett leende som var
omöjligt att värja sig mot, Daniel ville instinktivt följa med honom upp på kontoret och bjuda på
Werthers original medan Einar berättade gamla historier och skrockade.
De gick tillsammans upp för trappan på baksidan och in på Einars kontor. Det var fullt av
gamla lagböcker, överallt låg de, gröna, blå, röda. I ett hörn stod ett litet domarpodie med
tillhörande ordförandehammare. Einar såg att Daniel tittade på det ”Fick det i present när jag tog
min advokatlicens, har inte kunnat göra mig av med det. Ibland sätter jag mig där och låtsas att jag
är domare.” Han skakade på huvudet. ”Det brukade vara min dröm. Tyvärr hinner åren ifatt en
fortare än man tror.” Han drog ut en mörkröd tygfåtölj. ”Sätt dig.” Daniel slog sig ner.
”Hur länge har du jobbat här ute?”
”Åh, vad är det nu... tio år? Jag bodde i Stockholm tidigare, men firman jag jobbade på gick
i konkurs. Det blev en stor skandal av det hela, ingen ville anställa mig. Så jag tog mitt pick och
pack och flyttade ut hit, här ute bryr sig ingen om din resumé, det finns kanske en eller två
8
© Alexander Winter Lundqvist 2015
advokater per kommun.” Han flinade. ”Inte för att jag hade något med skandalen att göra, men de
bränner alltid av några vådaskott, skandaler.”
Daniel satte sig tillrätta i stolen. Einar såg förvånansvärt professionell ut bakom sitt
skrivbord, den höga bokhyllan bakom honom tycktes fylla honom med energi, som en
solcellsgenerator driven av paragrafer och gulnade dokument från sjuttiotalet. Till höger om
skrivbordet lyste eftermiddagssolen från ett litet fönster, kämpade sig fram innan den avtog
någonstans mitt på domarpodiet, som om lagens långa arm stoppat ljuset från friheten på andra
sidan.
Einar böjde sig ner och plockade fram en hög papper ur en av skrivbordslådorna. ”Jag tror
detta är dem,” sade han distraherat medan han bläddrade igenom dem. ”Jajamen! Här är de. Jag
antar att du läst brevet jag skickade?
Daniel tog fram det ur fickan. Det var skrynkligt och misshandlat efter bilfärden, såg äldre ut
än vad det var. Han kastade en hastig blick på skrivmaskinen som stod undangömd snett bakom
Einars rygg.
”Jag har aldrig tyckt om att skriva på datorer,” sade Einar som följt hans blick. ”Det blir så
opersonligt, som att få ett brev av en robot utan känslor. Maskinskrivna brev är mänskliga, de har
fel och brister.”
”Jag har aldrig tänkt på det på det sättet,” svarade Daniel och lade brevet på bordet. ”Men du
har kanske en poäng.”
Einar såg nöjd ut. ”Nåväl! Till nödvändigheterna. Du har som du säkert förstått ärvt ett hus
här i närheten. Fin villa om jag får säga det själv, har ingen aning om varför din släkting refererade
till det som en stuga. I vilket fall är allt färdigt, du behöver inte betala någon skatt eftersom det är en
gåva. Allt du behöver göra är att skriva under här.” Han tog fram ett dokument, ”.... och här,” ännu
ett, ”...och här.”
Daniel läste noga igenom dem innan han skrev under. Det var en konstig känsla, han hade
aldrig ägt något speciellt förut, i alla fall inget som krävde tre signaturer. Han greppade pennan och
skrev under alla tre dokumenten. Einar samlade ihop dem och ögnade signaturerna hastigt innan
han lade dem åt sidan i en plastficka.
”Då var det bara en sak kvar,” sade han och reste sig. Daniel såg konfunderad ut. Einar
plockade bort två av böckerna från hyllan och plockade fram en gammal rostig nyckel. ”Jag har
aldrig litat på kassaskåp,” förklarade han. ”Här är nyckeln till huset. Det finns ingen reserv så tappa
inte bort den.”
9
© Alexander Winter Lundqvist 2015
Daniel stoppade nyckeln i fickan. ”Får jag inget ägarbevis?”
”Visst fan!” Einar hoppade till och plockade fram ett annat dokument ur lådan. ”Inte lätt att
hålla reda på allt,” flinade han ursäktande.
De skildes åt lika fort som de mötts. När dammet efter Einars bil lagt sig satt Daniel kvar i
framsätet på sin och stirrade på ägarbeviset. Huset var värt mycket mer än han trott. Adressen var en
gammal sådan, en sån som bara lantbrevbärare förstår sig på. När han slog in den på gps:en fick han
inte ens fram några förslag, det var som om inte ens navigationssystemet visste hur man hittade dit.
Efter att manuellt ha gått in och tryckt in koordinaterna hälsade den välbekanta kvinnliga rösten
honom dock välkommen. Det rörde sig om ungefär en timmes bilfärd rakt in i skogen, bort från
gubbar med vattenslangar, underliga advokater och täckning för mobilt internet. Daniel lade i
backen och rullade ut från antikhandlarens parkering.
Daniel trodde att han sett landsbygdens kärna på vägen till Einar. Han insåg snart att han haft fel.
Via snirkliga vägar knappt gjorda för biltrafik guidade gps:en honom över kullar, genom granskogar
och förbi till synes övergivna gårdar. Överallt tycktes det som om världen fanns någonstans i
bakgrunden, som om allt han var plötsligt inte var så viktigt längre. En bubbla mitt ute i ingenstans
som väntade på att fånga in honom. När vägen till slut planade ut och den känslolösa kvinnliga
rösten talade om för honom att han hade en kilometer kvar befann han sig på en smal grusväg mitt
ute i skogen. Trädkronorna fyllde himlen, hindrade solens strålar från att nå ner till marken. Överallt
såg han små tecken på liv; en ekorre som sprang ned för ett träd, ljudet av en hackspett när han
rullade ner fönstret.
Till sist såg han något uppenbara sig mellan trädstammarna, något gammalt, byggt i trä. Den
stora skogen tedde sig som en enda organism, med huset i mitten som dess bultande hjärta.
Oförmögen att slita blicken från det gled han in på uppfarten och stannade till framför huset. Det
var ett imponerande bygge, som en mindre herrgård orörd av tidens tand. Fasaden var omålad, gick
i samma nyans som skogen runtomkring. Det enda som bröt av var den mörkröda dörren som
tycktes stirra ut över landskapet.
Daniel stängde av motorn och gick ur bilen. Det var tyst, mycket tystare än det varit bara ett
par hundra meter bakom honom. Ljudet av hackspettarna hade tystnat, ekorrarna sprang inte i
träden. Det var som om skogen inte vågade sig fram, som om området kring huset var helig mark,
förbjuden att trampas på av de som inte hörde hemma.
Ingången frontades av en stor veranda som fick Daniel att tänka på filmer som utspelade sig
10
© Alexander Winter Lundqvist 2015
på den amerikanska landsbygden. Ovanför verandan sträckte en nästan lika stor balkong ut sig, den
inglasade dörren blänkte i dagsljuset som letade sig ner från himmelen. Med väskan över axeln gick
han runt huset. Kortsidorna bestod bara av ett par fönster prydda av mörkgröna gardiner och
ljusstakar. När han rundade huset och kom ut på baksidan fann han ännu en veranda, en mindre
sådan. Framför den låg två små överväxta grönsaksland täckta av ogräs. Mellan skogsbrynet och
landen låg en gammaldags brunn med ett litet tak och en spann man kunde hissa ner i mitten. Daniel
log. Det var precis som Sigge hade beskrivit det, han kunde redan känna den där fridfullheten
infinna sig, känna hur all stress trillade av honom som ömsat skinn.
Han gick tillbaka till bilen och hämtade resten av packningen. Med nyckeln i handen gick
han upp för verandan, det gamla trät knarrade under hans fötter, lät huset veta att han var framme.
När han förde in nyckeln i låset och vred om hälsades han av ett dovt klickande. Innan han vred om
handtaget vände han sig om och tittade ut mot skogen. Han visste att han inte skulle vilja lämna
platsen. Sedan gled dörren upp.
Ingången öppnades upp i en stor hall. Till vänster gick en spiraltrappa upp till andra våning, till
höger låg matsalen. Han satte ner packningen på marken, miljontals dammpartiklar yrde upp i
luften. Tystnaden som infann sig när dörren gick igen bakom honom var kuslig. Varenda andetag
var som ett grytlock som trillade i marken. Han kikade upp för den mattbeklädda trappan. Allt var
mörkt. Han bestämde sig för att utforska nedervåningen först. Inne i matsalen letade han länge efter
en lysknapp innan han hittade den bakom en vas till vänster om öppningen. En gammal taklampa
lyste upp rummet. Under den stod ett avlångt bord i mörkt trä, flankerat av åtta stolar med röda
fastsydda dynor. På väggarna satt tavlor föreställande gamla män och kvinnor. De såg ut att vara
målade för mycket länge sedan.
Matsalen ledde vidare in i ett annat rum, ett litet bibliotek fullt av böcker. Främst var det
fackböcker som behandlade medicin, biologi och naturvetenskap, men där fanns några skönlitterära
verk. Daniel öppnade ett par för att se när de var tryckta, han hittade inte en enda som var nyare än
1925. I rummets mitt stod en fåtölj, bredvid den ett runt bord med ett graverat askfat i mitten.
Daniel lyfte upp askfatet, försökte läsa vad där stod. Plötsligt hördes en duns ovanför honom och
han tappade askfatet. Han stod kvar en stund och lyssnade, men när det inte hördes något mer
samlade han sig. Det är bara skogen, sade han tyst för sig själv. Det var en fågel som flög in i ett
fönster på övervåningen. Han plockade upp askfatet och satte tillbaka det på sin plats innan han
återvände till hallen.
11
© Alexander Winter Lundqvist 2015
Rakt fram, förbi spiraltrappan, kom Daniel till köket. Överallt hängde gamla grytor och
formar. Till höger stod en gasspis, ovanför den hängde allsköns träslevar. I mitten av köket stod ett
tjockt träbord med en korvstopparmaskin i ena hörnet. Köket var inte stort, men det skulle räcka till
honom. En altandörr med tillhörande myggnät ledde ut på baksidan, genom nätet kunde Daniel se
den gamla brunnen och grönsakslanden. Han såg sig omkring. Det hela kändes surrealistiskt, som
om han inte hörde hemma där. En stadsbo mitt ute i skogen, i ett hus han inte gjort ett skit för att
förtjäna. Det var för bra för att vara sant. Utanför började det mörkna, trädtopparna vajade svarta i
vinden.
Köket hade ännu en liten dörr, knappt synlig i det dunkla ljuset. Daniel öppnade den
försiktigt. Ett litet skafferi uppenbarade sig framför honom, fullt av konserverad mat från flera
decennier tillbaka. Några hade till och med passerat bäst före-datumet. Han vände sig om för att gå
ut när han fick syn på en trappa som ledde ner i mörkret. En källare? En lykta satt på en hållare vid
väggen, på den låg en gammal förpackning svavelstickor. Det fanns några kvar. Efter ett par försök
fick han tänt lyktan och lyste försiktigt ner i mörkret. Den gamla trappan gick rakt ner i
underjorden, där uppifrån såg den oändligt lång ut, en portal till en annan värld. Han tvekade länge
innan han satte foten på det översta trappsteget och sakta började gå nedåt. Huset var tomt, det
visste han, men att försvinna ner i det oändliga svarta fyllde honom med en ångest som fick hans
hjärta att bulta snabbare. Lyktan lyste upp den sluttande väggen bit för bit, tills marken till sist
planade ut i ett ojämnt stengolv. En stor maskin stod där, bortglömd och naggad av tidens tand, den
rostiga metallen en påminnelse om hur länge huset stått där, bland uråldriga granar och fuktig
mossa.
Han förde lyktan närmare och såg att det var en värmepanna. I mitten satt ett galler.
Koleldad? Till och med Daniel visste att en koleldad värmepanna var gammal. Den kunde inte ha
bytts ut så länge huset stått där. Han öppnade luckan och tittade in. Ett tjockt lager aska täckte
innanmätet. Han stängde den igen. I rummet fanns ingenting utöver värmepannan; inga hyllor, inga
burkar med målarfärg eller trädgårdsredskap. Lyktan hade svårt att lysa upp hela utrymmet och han
följde väggarna i jakt på något mer att utforska. Till höger om trappan hittade han en öppning som
ledde in i en vinkällare. Där fanns fortfarande ett tiotal flaskor utan etiketter, med stora korkar
fastkilade i ändarna. Han tog fram en flaska och synade innehållet. Av allt att döma var det rödvin.
Hade de bryggt eget vin här förr i tiden? Han ställde tillbaka flaskan och gick tillbaka ut till
värmepannan. Obehaget blev starkare och starkare för varje sekund han befann sig där nere, som
om där fanns något han inte såg, något gammalt och gömt. Han skakade på huvudet, skrattade lågt
12
© Alexander Winter Lundqvist 2015
åt sig själv. Gamla källare var alltid obehagliga, det var lite deras grej. Dags att gå upp igen.
Mörktet slöt sig bakom honom när han gick upp för den knarrande trappan.
Tillbaka i hallen plockade han upp väskan. Bara övervåningen kvar. Ett snidat räcke i
kromad metall följde honom upp, flankerat av tavlor föreställande gamla bondesamhällen. En tavla
var särskilt vacker, den föreställde en kvinna som stod på en stor sten vid en sjö. Hon tittade ut över
vattnet som i trans, och där, i mitten av sjön, stod en liten flicka som sträckte ut handen till henne.
Daniel visste inte vad den skulle föreställa, kanske en mamma som drömmer om att återförenas med
sitt förlorade barn. Han lämnade tavlan och fortsatte upp.
Rakt ovanför trappan var en till hall, aningen större än den på nedervåningen. En brun
soffgrupp i tyg stod på golvet, ett lågt bord i mitten. På bordet stod en gammal teservis. Ett
sällskapsrum? Daniel hade sett sig omkring efter en TV, men tvivlade mer och mer på att där fanns
någon i huset. Det spelade ingen roll, han hade datorn med sig. Bortom soffgruppen ledde en
altandörr ut till den stora balkongen han sett från framsidan. Han öppnade dörren som kivade en
aning och gick ut. Det hade mörknat ordentligt sedan han anlände, solen var nästan försvunnen i
horisonten, dagens sista ljus var allt som återstod, bildade en grå hinna över huset och dess
omgivning. Skogen var sedan länge mörklagd, de tjocka trädkronorna vaktade stoiskt mot solens
intrång. Han såg hyrbilen där nere i mörkret, dess blanka kaross reflekterade de sista ljusstrålarna.
Det var fortfarande helt tyst ute. Han gick tillbaka in, snubblade nästan över solstolen som stod
gömd i ena hörnet av balkongen.
Från sällskapsrummet gick en korridor. När han stod i ena änden och tittade ned för den
tycktes övervåningen större än nedervåningen, vilket förstås var helt ologiskt. Fem rum ledde in till
korridoren, tre på högersidan och två på vänstersidan. Han puttade upp dörren till det första rummet
på högersidan. Ett litet sovrum fanns där inne, möblerat med en enkelsäng och en smal byrå.
Sängen var bäddad med vit bomull som färgats grå av ett tjockt dammlager. Daniel torkade bort det
värsta dammet med handen, hostade när han andades in det i lungorna. Sovrummets fönster vette ut
mot framsidan, men balkongen gjorde att man inte såg mer än skogsbrynet till vänster om vägen
som ledde in på uppfarten.
Det andra rummet på höger sida var stort. En svart flygel stod placerad vid väggen, bakom
den en hylla med allsköns notblock och stäminstrument. Bredvid flygeln stod en gammal bascello.
Daniel gick fram och drog i strängen. Den tunga tonen fick hela cellon att skaka, och han satte
snabbt handen på strängen för att tysta den. Han visste inte varför, men det var som att han
fortfarande inte kände sig riktigt hemma, som att det dova ljudet skulle väcka något där ute i
13
© Alexander Winter Lundqvist 2015
skogen. Han satte sig på pallen vid flygeln och öppnade skyddet. När han var liten hade han tagit
pianolektioner som han tyvärr slutade med när han blev tonåring och det inte var speciellt häftigt att
spela piano längre. Men han mindes ändå några skalor. Han tog ett par toner på flygeln, till hans
förvåning var det fortfarande stämt. Hade Stig varit en pianospelare? Han spelade en skala medan
han tittade ut genom fönstret. Från det såg han vägen han kommit från, bilen stod där någonstans,
dold av mörkret som lagt sig som en slöja över världen utanför. Han reste sig och gick tillbaka ut i
korridoren. När han lämnade musikrummet hörde han en hög duns som fick honom att hoppa till.
Han kikade in och såg att skyddet som suttit över tangenterna hade trillat ner. Det var bara det. Han
andades ut, blev lugnare.
Tre rum kvar. Det första på vänstersidan var tomt sånär som på ett klädskåp med en gammal
klänning i. Den hängde där, orörd på Daniel visste inte hur länge. Det var siden, med volanger och
spets. Inget som någon skulle ta på sig idag. Det andra rummet visade sig vara sovrummet. En stor
dubbelsäng stod mot väggen, sängramen var i svart metall, inte ens dammet tycktes ta ifrån den sin
svarta färg. På vardera sida stod ett nattduksbord, det ena var tomt men det andra hyste en mekanisk
klocka som stannat på 01:16. Han plockade ner den och drog upp den, ställde in den på rätt tid.
Även denna sängen var bäddad i vitt, och ett ännu större dammlager hade lagt sig över den. Daniel
satte ner väskan vid sängens fot och rullade ihop täcket och kuddarna i en stor boll, sedan gick han
ut och riste det så hårt han kunde på balkongen. Han hade aldrig sett så mycket damm.
När sängen var färdigbäddad lade han sig i den och kopplade av för första gången på hela
dagen. Han lät blicken glida över det eleganta rummet. Ett fönster till vänster om sängen vette mot
bakgården, han såg träden vaja i vinden, upplysta av månen som letat sig fram högt upp på
himmelen. Ett sminkbord av modell större stod på andra sidan rummet, han kunde se sig själv i
spegeln, en besökare från framtiden. Väggen till höger om sängen bestod av en gigantisk garderob.
Daniel reste sig ur sängen och öppnade dubbeldörrarna. Där inne hängde fem nystrukna kostymer,
alla i grått. De var malätna och luktade instängt men i övrigt var det inget fel på dem. Daniel tog
fram en, noga med att skaka den för att bli av med spindlar och annat otrevligt som kunde ha bosatt
sig där. Den såg ut att vara i hans storlek. Plötsligt insåg han att han hade ett rum kvar att utforska,
och han hade glömt laptopen i baksätet på bilen. Han lade kostymen på sängen och gick tillbaka ut i
korridoren.
Det sista rummet var låst, men nyckeln satt i låset. En gulnad lapp satt fastklistrad på dörren.
”Öppna inte utan att rådfråga herr Olsson”. Herr Olsson? Vem var det? Ingen i familjen hette
Olsson. Stig hade inte hetat Olsson. Daniel skakade på huvudet. Det spelade ingen roll, lappen var
14
© Alexander Winter Lundqvist 2015
hur gammal som helst. Vad som än funnits därinne var borta sedan länge. Han vred om nyckeln och
öppnade. Gångjärnen gnisslade högt, som om dörren gav ifrån sig ett skrik av befrielse efter att ha
varit låst så länge. Han trevade efter ljusknappen med handen, först på vänstra sidan ingången och
sedan på högra. Han hittade den undangömd långt ner på högra sidan. Det slog honom att han inte
kunde minnas att han tänt ljuset i de andra rummen. Likväl hade det varit tänt. Han slog bort tanken.
Förmodligen hade han tänt utan att tänka på det.
En metallbur, det var det första han såg. En stor metallbur med en matskål i. Runtom var
arbetsbänkar uppsatta, täckte hela väggen utom den där buren stod. Glasbehållare och
mätinstrument samsades om det lilla utrymmet, i några fanns det vätska kvar, grönaktig och tjock.
Han luktade försiktigt på en av dem och grimaserade. Det luktade skarpt, ungefär som på
kemilektionerna i grundstadiet. I en prydlig hög på ena sidan låg vad han vid en snabb anblick
förmodade var formler av något slag. Han var inte speciellt bevandrad i kemi. Buren fascinerade
honom. Vad kunde ha krävt en så stor bur? Och på övervåningen dessutom. Om det var ett djur hade
det varit smidigare att förvara det i köket eller hallen, slippa forsla det upp och ner för trappan. Han
kikade in i buren. Där fanns ingenting, golvet var kliniskt rent sånär som på dammet som täckte
varenda centimeter av husets innanmäte. I matskålen låg något han inte vågade röra, något som en
gång i tiden eventuellt hade varit mat men nu enbart bestod av en grå massa. Han bestämde sig för
att lämna rummet för tillfället, skulle inte komma längre idag ändå. På vägen ut låste han dörren och
lade nyckeln i byxfickan, varför visste han inte riktigt. Det var som om han på något plan visste att
det var bäst så.
Nöjd över att ha tittat igenom hela huset gick han tillbaka ner i hallen. Han insåg att han inte
hittat någon toalett, vilket var ett problem. Med pannan i djupa veck gick han igenom huset en gång
till. En knappt synlig dörr i början av korridoren på övervåningen visade sig dölja en toalett i stort
renoveringsbehov. Träsitsen var missfärgad och det bruna kaklet täcktes av vita och grå fläckar.
Badrumsspegeln hade en stor spricka. Den fick duga, det var bättre än att springa ut i skogen mitt i
natten när han behövde gå på toa. Han provspolade ett par gånger. Inget fel på rören i alla fall.
Nere i hallen tog han på sig skorna och gick ut till bilen. Det var så mörkt att han var
tvungen att använda mobiltelefonens inbyggda ficklampa för att se något överhuvudtaget. Han hade
inte varit i en skog på natten sedan han var liten, känslan av att han var iakttagen var påtaglig, som
om alla skogens djur satt i mörkret och stirrade på honom. Han såg sig nervöst omkring medan han
plockade fram laptopen och mobilladdaren ur bilens baksäte. På vägen tillbaka till huset ångrade
han för en sekund att han inte talat om för någon vart han skulle ta vägen. Han var totalt isolerad
15
© Alexander Winter Lundqvist 2015
mitt ute i ingenstans, i ett hus som av allt att döma hade varit obebott i decennier. Han undrade hur
det kom sig att hans avlägsna släkting Stig varit så mån om att bevara huset i familjen när han av
allt att döma aldrig hade varit där själv.
Som tur var hade han varit förutseende nog att packa med sig ett par färdigbaguetter från
Statoil på vägen. Köket var inte i något skick att laga mat i, han skulle vara tvungen att städa
ordentligt dagen därpå för att överhuvudtaget kunna använda det. Medan han plockade av plasten
från en baguette och letade upp en tallrik i ett av köksskåpen kunde han inte låta bli att snegla mot
öppningen som ledde ner till källaren. Så fort han vände ryggen till kändes det som om något tittade
ut från dörrkarmen, observerade honom för att försvinna lika fort när han vände sig om. En rysning
gick längs ryggraden. Det var dags att lägga sig, allt utforskande hade satt griller i huvudet på
honom.
Tystnaden i huset var påtaglig, Daniel hörde ljud han aldrig hade hört förut, ljud inuti honom
själv som varit dolda bakom vardagens stress, tjutandet från spårvagnar och brummandet av
ventilationsanordningar. Medan han borstade tänderna tänkte han på jobbet där hemma. Han kunde
vara sjukskriven en vecka innan försäkringskassan kopplades in. Det totala lugnet ute på landet gav
honom ro, visst, men det var något speciellt med att vara helt ensam i ett främmande hus; alla liv
som passerat genom dess väggar, alla samtal, bråk och livsöden som tagit plats, de tycktes finnas
kvar i väggarna, som en pulserande energi som bara väntade på att släppas lös. Han spottade ut
tandkrämen i handfatet. Iklädd enbart kalsonger gick han ner i hallen och kände på ytterdörren.
Låst. Motvilligt gick han sedan in i köket och kände på altandörren, noga med att hålla sig så långt
från källarpassagen som möjligt. Huset var förseglat.
När alla rummen var släckta stängde han dörren till sovrummet. Laptopen låg på sängen
med 4G-dongeln ivrigt blinkande i USB-uttaget. Han avslutade alltid kvällen med titta på en serie
eller surfa runt en halvtimme. Täckningen ute på landet var dock som han befarat inte den bästa,
han hade till och med svårt att komma in på Göteborgspostens hemsida. Irriterat lade han datorn
ifrån sig och stirrade på dörren. Där nere fanns en hel drös böcker, det var bara att gå och hämta.
Men tanken på att ge sig ut i mörkret, ned för den mjuka trappan, det var inget han ville göra. Han
kände sig säker i sovrummet, som om världen runtomkring var en fasad. På andra sidan väggen stod
metallburen, den som fängslat något han knappt ville tänka på. Det måste ha varit en stor hund, eller
en grävling eller något annat aggressivt djur som Herr Olsson experimenterade på. Daniel tittade på
klockan på mobilen. Halv tolv. Det var dags att sova. Han släckte sänglampan och kurade ihop sig
under täcket. Inom kort gled han in i drömmarnas värld.
16
© Alexander Winter Lundqvist 2015
BANG! Ett högt ljud väckte honom, yrvaket reste han sig, osäker på om det var i drömmen eller på
riktigt. Han tände lampan. Ljudet lät som om det hade kommit från korridoren. Han sneglade
försiktigt mot dörren. Den stod på glänt. Konstigt, han var säker på att han hade stängt den när han
gick och lade sig. Klockan hade stannat på 01.16 igen.
Han kände sig som barn på nytt när han oroligt satte ner fötterna på marken. Det var nästan
som att han väntade sig att något skulle greppa tag om hans fötter, dra honom in under sängen där
han aldrig syntes till igen, men ingenting hände. Han tassade bort till dörren och kände på den. Den
gick att stänga utan problem, inget glapp alls. Kanske hade han varit slarvig och inte fått ner
handtaget ordentligt. Med mobilen i handen kikade han ut i korridoren, lös med den inbyggda
ficklampan. Där var lika tomt som när han gått och lagt sig. Inte ens vinden hördes utifrån. Daniel
ryckte på axlarna och gick tillbaka in i sovrummet, noga med att stänga till dörren ordentligt denna
gången. Han hade aldrig varit särskilt mörkrädd, men när han släckte lampan blundade han hårt tills
han krupit ner under täcket. Gamla hus, tänkte han. De är fulla av ljud. Det var säkert bara en nock
som svällt i regnet och nu smällde till när den gick tillbaka till sin vanliga storlek.
Han vaknade till samma tystnad som tidigare. Trots att klockan visade på nio sjöng inga fåglar
utanför, endast vinden hälsade honom välkommen med sin vinande sång. Han sträckte på sig och
gäspade högt. Det var dags för frukost, och sedan skulle han städa köket. Han reste sig ur sängen
och stannade till mitt i steget. Dörren till korridoren var öppen. Denna gången var han helt säker på
att han stängt den ordentligt. Han hade till och med tryckt sig mot den för att försäkra sig om att den
inte skulle gå upp igen. Till ikväll skulle han tälja till en kil som han kunde sätta in under den, vad
det nu hjälpte, den öppnades utåt.
Köket såg lika bedrövligt ut som det gjort dagen innan. Damm och smuts samsades om ytan,
som ett ensamt ljus i mörkret stod tallriken han använt och blänkte i solskenet som letade sig in
genom altandörren. Han plockade fram den andra baguetten och åt snabbt upp den. Det slog honom
att där inte fanns något kylskåp, skulle han stanna längre perioder var han tvungen att köpa ett litet
någonstans. Det rinnande vattnet fungerade i alla fall. Med en gammal trasa i högsta hugg gick han
lös på träbordet, bänkarna och kökstillbehören. Inom kort såg det någorlunda beboeligt ut, nästan
som hemma i lägenheten. Han gick in i skafferiet och sorterade ut de ätbara konserverna.
Källarpassagen var inte lika obehaglig i dagsljus, det var som om den blev något annat när mörkret
trängde sig på, som en levande varelse med illasinnat humör.
17
© Alexander Winter Lundqvist 2015
Det grämde honom att det inte växte något i grönsakslanden. Om han någon gång
spenderade en sommar i huset skulle han plantera morötter och sallad, kanske också någon
tomatplanta. Djuren verkade inte våga sig in på tomten, så förhoppningsvis skulle han klara sig
undan kaniner.
Med gårdagens datorerfarenhet färskt i minnet gick han in i biblioteket och letade upp ett par
böcker att läsa. De enda skönlitterära verken var gamla klassiker; Odysseus, Poe, Oscar Wilde. Han
plockade med sig Dorian Grays porträtt och en novellsamling av Poe upp till sovrummet. Han insåg
att det kunde vara ett misstag att läsa skräcknoveller efter gårdagens nattliga eskapader, men han
var övertygad om att det varit en engångsföreteelse.
Med en av böckerna i handen gick han ut och satte sig på balkongen på övervåningen. Bilen
stod parkerad nedanför, lika blank som dagen innan. Han satte sig i en av stolarna och tittade ut
över skogen. Det var fortfarande underligt att han inte såg några djur överhuvudtaget. Ett par fåglar
hade i alla fall känts rimligt, eller en hare, men nej, ingenting. Han kliade sig på kinden. Ölen! Han
hade tagit med sig en påse öl hemifrån, det hade känts rimligt nu när han ändå skulle ha hemlig
semester. Glatt strosade han ner till bilen och plockade ut ölen ur bakluckan. Norrlands Guld, inte
världens godaste men det fick duga. Nöjd över sin framförhållning återvände han till balkongen och
satte sig för att läsa ett par kapitel.
Han läste Den Svarta Katten av Poe. Historien om en man som i raseri mördar sin fru och
murar in henne i källaren fick honom att tänka på källaren, på den konstiga känslan av att vara
iakttagen som han inte kunde skaka av sig. Med den ljumma ölen i handen slog han bort tanken lika
fort som den uppenbarat sig. Huset var gammalt, det hade säkert sett sin beskärda del av tragedier,
sånt försvann inte. Daniel var inte vidskeplig, men han hade alltid varit övertygad om att händelser
kunde sätta spår som fanns kvar åratal efter att de ägt rum, som ett dolt färglager under den
nymålade fasaden.
Han lade boken ifrån sig. Dagen hade knappt börjat och han hade redan svårt att sysselsätta
sig. Han skrattade åt sin spegelbild i fönstret, kände sig malplacerad, en modern man i en gammal
kontext. Något skulle han väl kunna sysselsätta sig med? Hurtigt hoppade han upp ur stolen,
balkonggolvet skakade. Han gick ner till första våning och letade upp ett par trädgårdshandskar i
köket. Rensa land skulle han nog klara, trots att han inte gjort det sedan han under tvång låg och
kravlade i farfars trädgård i sexårsåldern, omgiven av daggmaskar och skalbaggar. Han mindes det
som om det var igår, farfars barska men omhändertagande hand på axeln, lukten av färsk rabarber
på sensommaren. Det huset var sålt nu, ingen hade velat ha det när farfar gick bort.
18
© Alexander Winter Lundqvist 2015
Ogräset hade slagit rot ordentligt, slingrat sig runt varenda planta i landet som förgäves
försökte komma undan, få lite livsnödvändigt solljus. Små, små glipor mellan de stora bladen
släppte igenom ljus, tillräckligt men ändå inte. Daniel hittade vad han antog var en tomatplanta. Det
var snart för kallt för något att växa, men stjälken hängde kvar som en envis atlet på sista upploppet.
Med ett ryck drog han bort den stora ormbunken som lutade sig över plantan, längre bort hittade
han ännu en och gjorde likadant. Det verkade vara en hel rad tomatplantor. Klarade de sig över
vintern? Han hade ingen aning.
Med ett land färdigt gick han lös på det andra. Han tog bara det stora ogräset, kände inte att
det fanns någon mening med att plocka det som inte störde resten av plantorna, det var inte som att
han skulle nyttja landet. Medan han låg på knä och noggrannt drog upp rötterna kände han
någonting under jorden. Försiktigt grävde han med fingrarna tills han blottade ett vitt ben. Det var
litet, hade förmodligen tillhört en katt eller en liten hund. Underligt ställe att begrava ett djur på,
tänkte han. Landet kunde förstås vara anlagt ovanpå graven utan ägarens vetskap. Att gräva djupare
kändes fel, så han slutade rensa landet och lade tillbaka benet där han hittat det. Även djur
förtjänade en ärlig begravning.
När jorden var jämn igen hörde han ett ljud, som ett stilla vinande i fjärran, men det var inte
vinden utan något annat. Nyfiket följde han ljudet, försökte lokalisera var det kom ifrån. Han fann
sig framför brunnen. Ljudet var starkare där, kom från djupet långt där nere. Innan han hann bli
orolig kände han vinden tillta, omfamna honom som en kär gammal vän. Det var den trots allt, den
letade sig ner i den rundade brunnen, studsade mellan de tjocka stenarna som ett eko tills den
slutligen nådde botten.
Fanns det vatten i brunnen? Han lossade hinken från pålen och förde sakta ner den. Repet
slokade när den nådde botten, Daniel var osäker på om det var vatten eller lera. Han lät den sjunka
en bit innan han började dra i repet. Något hade han fångat, för hinken vägde mycket mer nu.
Sekunder senare kom den upp ur djupet, från världen där nere, full av svart, grumligt vatten. Han
luktade varsamt på det men drog snabbt bort huvudet. Det hade en distinkt, skarp lukt som var svår
att definiera, som ruttna äpplen blandat med sånt som kommer upp när man rensar vasken på
toaletten. Vattnet var garanterat inte drickbart, inte om han ville undvika att spendera resten av
ledigheten på den slitna toaletten på övervåningen.
Klockan var tolv. Han hängde tillbaka hinken och gick in för att ordna något att äta. Han
hade en baguett kvar, men bara tanken på att äta ännu en billig färdigbaguette från Statoil fick
honom att kräkas inombords. Där fanns konserverade persikor och pilsnerkorv som inte gått ut
19
© Alexander Winter Lundqvist 2015
ännu. Han letade febrilt efter en konservöppnare innan han hittade den på hyllan i skafferiet. Den
var rostig, såg ut att ha överlevt minst tre världskrig. Noga med att vända sig mot källaröppningen
karvade han upp konserverna bäst han kunde. Det var en konstig blandning, inlagda persikor och
pilsnerkorv, men det fungerade. Baguetten fick ligga kvar på köksbänken, ensam och övergiven.
Imorgon skulle han behöva åka in till byn och köpa lite bröd, en ost och några paket pasta. Det som
blev över kunde han ta med sig tillbaka till lägenheten.
Resten av dagen ägnade han åt att städa huset. Han dammade alla hyllor, riste sängkläderna i
gästrummet, hängde ut kostymerna på vädring. Det enda han inte rörde var kemikalierna i Herr
Olssons rum, han visste inte vad de innehöll och ville inte få frätskador. I gästrummet hittade han en
gammal mattpiska som han använde till att banka dammet ur tygmöblerna. Soffan i
sällskapsrummet på övervåningen var värst, den tycktes innehålla mer damm än resten av huset
tillsammans, han hostade flera minuter efter att han var färdig. Sist av allt torkade han golvet.
Eftersom han inte hittade någon skurmopp gjorde han det på knä. Han fick skölja trasan varannan
minut på grund av all smuts. Klockan var sju när han var färdig, han hade då hållit på mer än sex
timmar. Stolt såg han sig omkring. För första gången kändes huset som hans. Glasdörren på
övervåningen blänkte, golvet hade återfått sin vanliga färg. Det kändes riktigt hemtrevligt. Allt som
återstod var att modernisera det, skaffa en TV, kanske en ADSL-uppkoppling. Han kikade ut genom
fönstret. Det fanns ingen telefonlina. Det spelade ingen roll, nästa gång han var i byn kunde han
fråga efter ett mobilt bredband som fungerade där ute.
Likt kvällen innan gick han och lade sig före midnatt. Eftersom han glömt göra en kil till
dörren tryckte han in en tygbit under den och hoppades att det skulle hålla den på plats. Med en bok
i handen lade han sig i sängen, njöt av den fantastiska tystnaden som letade sig in överallt i den
gamla byggnaden, samsades med de knarrande väggarna och vinden utanför. Städrycket hade gjort
honom trött och det tog inte lång tid innan blicken slokade och han fick svårt att hålla ögonen
öppna.
Han gled mellan sömn och vaket tillstånd, såg verkligheten alterneras med en förvriden drömvärld.
Skepnader utan form gled förbi i synfältet, påminde honom om feberdrömmarna han haft när han
var barn. Osäker på vad som var verkligt och inte reste han sig, försökte vakna till så att han kunde
orientera sig. När sinnet fann sig på rätt sida medvetandet blinkade han ett par gånger för att se
klarare. Vid sängkanten stod en skepnad och stirrade ner på honom, en kvinna med långt grått hår
och gamla, trasiga kläder. Han ryckte till och kastade sig bort från främlingen, den plötsliga rädslan
20
© Alexander Winter Lundqvist 2015
som infann sig fick honom att skrika högt. Inom loppet av en sekund var skepnaden borta, allt var
tyst. Försiktigt såg han sig omkring, hjärtat bultade hårt av chocken. Rummet tycktes mer som ett
fängelse än en fristad. Han sneglade mot dörren. Tygbiten låg kvar, orörd.
Tassande steg hördes från korridoren, som om något försiktigt trampade runt på andra sidan
dörren. Det kunde inte vara steg, han var ensam i huset, dörrarna var låsta. Hans rationella sida sade
åt honom att gå ut i korridoren, tända ljuset och förvissa sig om att allt var precis som det skulle,
men han kunde inte, bara tanken på att ge sig ut i korridoren gjorde hans ben till gelé. Precis som
när man vaknar ur en mardröm och inte kan skaka av sig känslan av obehag satt han nu i sängen och
hade inga planer på att röra sig ur fläcken. Där ute fanns det okända, här inne hade han kontroll, han
kunde se hela rummet, visste att där inte fanns något.
Han satt i sängen länge. I ögonvrån såg han klockan gå från 01.16 till 02 till 03. Då och då
tittade han mot fönstret, men allt var lika svart som förut, solen gick inte upp förrän runt sex. Just då
var den som en efterlängtad vän, han visste att ljuset skulle bränna bort allt det mörka, alla hemska
känslor och all ångest som nu låg och pyrde under hans skinn. Men ännu var den inte där. Det stilla
tickandet av sekundvisaren tycktes äta på hans själ, för varje rörelse försvann ännu en bit av det som
höll honom samman. Till sist visste han att han var tvungen att göra något.
Med skakiga händer tog han tag i sängramen och hävde sig upp på golvet. Den naggande
föraningen att något under sängen skulle greppa tag om hans anklar infann sig, men ingenting
hände. Lättad smög han bort till den fastkilade dörren och kikade ut genom nyckelhålet. Ingenting.
Han tog ett djupt andetag och drog bort tygbiten. När han märkte att dörren gled upp av sig själv
kände han återigen paniken komma flygande, han var inte beredd, ville öppna dörren själv,
långsamt så att han kunde förbereda sig på vad som fanns där på andra sidan.
Korridoren var tom. Inte en endaste dammtuss virvlade runt i luften. Den tända lampan i
sovrummet lyste upp den närmaste delen av övervåningen, resten försvann i ett svart hål framför
honom. Månen var inte uppe inatt, det fanns inget som lyste upp världen omkring honom. Daniel
hade inte lärt sig var ljusknappen innanför altandörren satt. Med stapplande steg trevade han längs
väggarna, tog sig sakta mot sällskapsrummet. Trappan till nedervåningen fick honom att tänka på
gången ner till källaren. Det var öppet hela vägen från källaren till platsen han nu stod på. Han
kände soffan i sällskapsrummet mot benen. Balkongen var rakt fram, ögonen hade vant sig
någorlunda vid mörkret och han kunde svagt urskilja glasdörren som ledde ut. Plötsligt hörde han
de tassande stegen igen, denna gången bakom sig. Han svängde runt, kastade huvudet fram och
tillbaka för att försöka se vad det var som rörde sig runt honom. Där fanns ingenting. Rädslan blev
21
© Alexander Winter Lundqvist 2015
för stark och han kastade sig mot väggen på andra sidan, famlade klumpigt runt tills han hittade den
vita knappen och tryckte.
Den gamla taklampan tändes och Daniel pustade ut. Där fanns ingenting, soffan var tom,
trappan var tom. Mardrömmar, var det allt det var? Utmattad lutade han sig mot väggen och
blinkade ett par gånger för att fukta ögonen. Han lät blicken glida över det gamla rummet, över
inredningen som han ägnat hela dagen åt att städa. När han kom till balkongdörren kastade sig
skräcken över honom igen, för där på andra sidan balkongdörren stod samma skepnad han sett vid
sängkanten och stirrade rakt in i hans ögon. Det allomfattande mörkret tycktes lämna plats åt vad
det än var som förföljde honom, lät de mörka ögonen reflekteras i glaset och genomborra hans inre
som vassa pilar. I panik släckte han ljuset igen.
”Jag orkar inte mer, jag orkar inte mer, jag orkar inte mer...” Daniel satte sig på golvet och
mässade tyst för sig själv. Han brydde sig inte om mörkret längre, inte om vad det nu än var som
befann sig i huset med honom. ”Jag orkar inte mer, jag orkar inte mer...”
Han sträckte sig efter knappen, tände. Nu fanns där inget på andra sidan dörren, inga ögon
som stirrade på honom, ingen kvinna med långt hår som ville honom ont. Först nu kände han hur
utmattad han var, sinnet hade varit på helspänn i flera timmar, inte låtit honom vila. Uppgivet tillät
han sig sluta ögonen, lät sömnen ta honom bort från allt han inte förstod. Innan han förlorade
medvetandet tänkte han på sin lägenhet hemma i Göteborg.
Han vaknade av att morgonljuset bländade honom. Han låg i sängen, med huvudet inborrat i de
mjuka kuddarna. Hade han drömt alltihop? Precis som dagen innan tycktes huset inte längre
skrämmande, det var som om det var en levande organism som vilade på dagen, inte vaknade till liv
förrän mörkret föll över de gamla träväggarna.
Yrvaket gnuggade han sig i ögonen. Klockan stod på nio. Han var trött, hade sovit dåligt.
Vad var det som hände med honom? Han drömde nästan aldrig mardrömmar. Han gick upp ur
sängen. Tygbiten var kvar under dörren, precis likadan som när han lagt den där kvällen innan.
Förvirrad tog han bort den och gick ut i korridoren. Ljuset från fönstret i änden lyste ända fram till
sällskapsrummet. Han tog ett par steg mot trappan, när han rundade hörnet kunde han inte låta bli
att undra vad han skulle se på andra sidan balkongdörren, men där fanns bara balkongen och
utemöblerna som badade i solljuset.
Den mattklädda trappan var mjuk under hans fötter. Huset var precis som vanligt, inga
skepnader eller konstiga ljud. Han kände sig fortfarande illa till mods, som om det var detta som var
22
© Alexander Winter Lundqvist 2015
drömmen och det andra verklighet, en gnagande oro över att plötsligt vakna upp och finna sig där
på golvet i det förblindande mörkret gjorde sig påmind. Nej, han var löjlig. Detta var verkligheten,
han kände mattan under fötterna, hörde det gamla trägolvet knarra när han gick ner på väg till
köket. Utanför välkomnade dagen honom som en kär gammal vän.
I köket stod de konserver som han bedömt ätbara, bredvid låg den nu väldigt torra baguetten.
Han hade alltid haft svårt att slänga mat, det kändes slösaktigt. Plasten på baguetten åkte av, han åt
den trots att den för länge sedan förlorat all smak, sköljde ner den med vatten från kranen. Vattnet
smakade konstigt, som om det var härsket, men han hade inget annat att dricka och tvingade i sig
det ändå. Hela tiden stirrade källarpassagen på honom från skafferiet. Han visste inte varför den
påverkade honom så, kanske var det bara de fönsterlösa rummen och den gamla värmepannan som
påminde honom om något, en film han glömt bort eller en bok han läst för flera år sedan.
Maten var slut, allt han hade kvar var konserver vars näringsvärde var tvivelaktigt. Han
skulle behöva ta sig in till byn idag, handla förnödenheter. Han hämtade telefonen i sovrummet och
tittade på displayen. Missat samtal från chefen. Med sin mest plågade röst ringde han upp.
”Hej, det är Daniel. Mm. Jag är fortfarande dålig, magsjuka tror jag. Jag vet, jag får försöka
jobba ikapp när jag kommer tillbaka.”
Chefen hade inte låtit glad. Daniel hade fått i uppdrag att skriva en rapport som skulle
presenteras på ett stormöte nästa vecka. Nu satt chefen själv och skrev den, livrädd för att pamparna
skulle ge honom skulden för att den inte var färdig. Detta var tredje dagen, han kunde vara
sjukskriven två till utan att Försäkringskassan kopplades in och han behövde ett läkarintyg. Han
stoppade mobilen i fickan och tog fram bilnycklarna. På vägen ut kände han på dörren både en och
två gånger. Egentligen hade han nog inte behövt låsa, men tanken på att någon annan kunde ta sig in
i huset medan han var borta gjorde honom illa till mods, särskilt efter mardrömmarna han haft.
Bilen stod på uppfarten, lika blank som tidigare. Daniel tryckte på knappen för fjärrlåset
men ingenting hände. Konstigt. Han låste upp dörren manuellt och satte sig i förarsätet. Med
nyckeln i tändningslåset vred han om och gjorde sig beredd på det mjuka morrandet från motorn.
Det kom aldrig. Han försökte en gång till, inte ens tändningen gick igång. Vad fan nu då? Irriterat
drog han i handtaget för att låsa upp motorhuven och gick ur bilen. Precis hans otur att bilen ska
krångla mitt ute i ingenstans, med bara konserver att äta.
Under huven var allt kliniskt rent, uthyraren tog uppenbarligen väl hand om sina bilar.
Daniel var ingen bilexpert men han kunde lite grann. Hans första tanke var att leta upp batteriet och
se om det var något fel med det. Efter ett par sekunders letande hittade han utrymmet där batteriet
23
© Alexander Winter Lundqvist 2015
borde ha suttit. Där det nu bara fanns ett tomt hål. Någon hade tagit batteriet? Samma rädsla som
infunnit sig under natten sköljde över honom. Det hade varit någon utanför huset, någon som tagit
sig in i bilen utan nycklar och tagit ut batteriet. Eller hade de haft nycklarna? Hade ljuden han hört
varit på riktigt, någon som smög runt utan hans vetskap, som kunde kasta sig över honom när som
helst?
Det var fortfarande morgon, klockan var bara tio över tio, gott om tid att promenera ut till
stora vägen och lifta in till stan. Daniel samlade ihop sina tillhörigheter och hängde axelväskan över
armen. Bilen fick han komma tillbaka för senare, eller skicka någon. Den kunde ändå inte ta sig
någonstans utan batteri. Han hade ingen lust att stanna en dag till i huset om det var någon som
gömde sig där inne. Han rös vid tanken på att känslan av att vara iakttagen hade varit riktig, att
någon stått där vid källarpassagen och stirrat på honom när han öppnade konserver och städade.
Han stod framför huset nu, ägnade det en sista blick innan han vände sig om och började gå.
Balkongen glänste i det varma ljuset, ytterdörren tycktes i hans ögon som en portal till en annan
värld, skrämmande och opålitlig. Med vinden i ryggen tog han de första stegen längs den gamla
grusvägen. Den hade varit några kilometer lång, skulle inte ta mer än en timme att komma ut till
den lite större vägen. Där måste någon åka förbi tids nog, tänkte han, någon jag kan lifta med in till
stan. Landsbygdsbor är vänliga, de hjälper mig om jag förklarar att bilen gått sönder.
Steg för steg tog han sig fram, skogen tycktes oändlig, oföränderlig, en entitet äldre än något
annat, som observerade honom där han gick. Han hörde fortfarande inga fåglar, såg inga djur. Det
var bara han och träden, en och annan buske vajade långsamt i vinden. Klockan blev elva och han
såg sig omkring, tänkte att han borde se vägen snart. Klockan blev tolv, han började bli trött i benen.
Ett. Hade han gått vilse? Han stannade vid en stor sten, kände hur musklerna i benen sade ifrån. Allt
han såg var skog, grusvägen tycktes sträcka sig oändligt långt åt båda hållen, en labyrint med bara
två vägar att gå. Han tänkte inte gå tillbaka. Efter fem minuter reste han sig med nya krafter, redo
att gå vidare, ta sig till vägen och komma bort från allt det gamla, tillbaka till sin lägenhet i
Göteborg, sin dator och sin tv. Han längtade till och med tillbaka till jobbet, hade inget emot att
skriva den där rapporten bara han slapp vara kvar där ute.
När klockan slog fyra började han bli orolig. Han hade gått i sex timmar utan att ens se
bebyggelse eller den efterlängtade asfaltsvägen. Klockan sex började solen gå ner, förtvivlan slog
rot i hans kropp. Han var vilse, visste inte var han var. Hur kunde han gå vilse när det bara fanns en
väg? Han hade kommit från den vägen, inte kört mer än tio minuter på den. Han kom ihåg ekorren
han sett, hur han hört fåglarna sjunga medan han sakta rullade fram på väg till huset. Nu fanns där
24
© Alexander Winter Lundqvist 2015
ingenting, det enda ljudet var krasandet av gruset under skorna.
Vilset irrade han fram och tillbaka på den ojämna vägen, försökte förstå vad han gjorde fel,
varför han verkade gå i cirklar när det borde varit omöjligt. Väskan vägde tyngre och tyngre, som
om innehållet långsamt byttes mot tegelstenar. Klockan blev sju och han hade fortfarande inte
kommit någonstans, himlen färgades rödare och rödare, för honom tedde den sig som ett ilsket sår
som blödde djupare och djupare över världen. När solen till sist försvann fann han sig i ett mörker
vars like han aldrig tidigare sett, ännu mörkare än i drömmen i huset. Han famlade sig fram,
lyckades använda ficklampan på mobilen i tjugo minuter innan batteriet tog slut. Till sist gav han
upp och lade sig vid vägkanten med väskan som kudde. I det tjocka mörkret kunde han inte hålla
sig samman längre, rädslan och osäkerheten blev för stor. Han var bara en vanlig kille, visste inte
hur han skulle hantera en situation som denna. Tårarna kom utan att han kunde hindra dem, forsade
fram som ur ett vattenfall. Just då spelade det ingen roll om han klarade sig eller inte, om han aldrig
vaknade. Allt han ville var att natten skulle ta slut.
Bomull runt kroppen. Knarrandet av gammalt trä. Allt var mjukt, välbekant, som en godnattsaga.
Han slog upp ögonen. Framför honom uppenbarade sig sovrummet i huset. Det var morgon, utanför
lös solen på himmelen. Den blodröda best som kastat honom in i sådan förtvivlan var borta, kvar
fanns bara det stilla ljudet av ingenting, inget farligt, inget onaturligt, bara ett gammalt hus och en
säng som var betydligt mjukare än gruset vid vägkanten.
Förvirrat såg han sig omkring. Han var tillbaka i huset. Hur hade han kommit dit? Det
kändes både skönt och skrämmande på samma gång. Han lyfte på täcket, byxorna var borta, kvar
fanns bara kalsongerna och sockarna. Var var kläderna? Han sov aldrig utan t-shirt. I sin förvirring
hoppade han ur sängen, slog armbågen i den hårda sängramen och svor en ramsa. Men istället för
att orden försvann dröjde de kvar, som om de fastnat i luften upprepades de med en mörk, dov
stämma innan de till slut klingade av.
Daniel visste inte vad som hände. Höll han på att bli galen? Hade det gamla huset väckt
något i honom som ända tills nu legat dolt under vardagsstressen och samhällets distraktioner? Nej,
han var frisk, han visste det. Allt han behövde var lite frukost, man tänkte bättre med mat i magen.
Dörren till korridoren var öppen, våta fläckar täckte golvet utanför. Hade det regnat igår?
Han följde fläckarna ut till sällskapsrummet, ned för trappan till hallen. I trappan stannade han upp,
en av tavlorna var annorlunda. Den lilla flickan som stått i vattnet och sträckt ut handen hade
förvandlats till något annat; en svart, benig varelse som tycktes stirra rakt på honom. Daniel
25
© Alexander Winter Lundqvist 2015
ryggade tillbaka och skyndade ned för trappan. De våta fläckarna kom från ytterdörren. Försiktigt
gick Daniel fram och kikade ut genom nyckelhålet. Allt var som vanligt. Han vred om handtaget.
Dörren var öppen! Tanken på att han legat och sovit med öppen dörr när någon smög omkring i
närheten fick honom att rysa. Var det denna någon som tagit honom tillbaka till huset?
Utanför fanns inga tecken på att det hade regnat. Uppfarten var lika torr som löven på
träden. Den lilla verandan var dock i värre skick. Stora brunaktiga fläckar täckte det väloljade träet,
som om något legat där och rullat runt, bildat en tjock pöl. Daniel tittade närmare, tyckte nästan att
det såg ut som blod. Han undersökte sig själv. Inga sår. Han plockade upp kvasten som stod lutad
mot husväggen och petade försiktigt i den bruna massan. Den var kletig, omslöt kvasten som en
larv. Han blev mer och mer övertygad om att det var koagulerat blod.
Noga med att inte trampa i den rundade han pölen och gick ner mot bilen. På ett av
trappstegen såg han vad som såg ut som ett tassavtryck, ett stort sådant, som om något trampat i
pölen på verandan och sedan försvunnit. Daniel tyckte inte om det. Om ett stort djur sprang
omkring i skogen var det bara ren tur att han inte blivit överfallen under gårdagens vandring. Han
såg sig misstänksamt omkring innan han gick in och låste dörren bakom sig.
Inne i huset kändes det inte längre lika hemtrevligt. De många rummen var inte längre bara
rum, de var gömställen. Känslan av att något gömde sig någonstans blev starkare och starkare. Flera
gånger tyckte han sig höra pianomusik från instrumentrummet, men när han stannade upp var det
borta. Daniel öppnade en konservburk med ryggen mot väggen, höll noggrann uppsikt över alla tre
dörröppningarna i köket. Värst tyckte han som vanligt att det var med källarpassagen. Vad som
tidigare varit en föraning hade blivit en besatthet, en vetskap om att något höll till där nere, något
hemskt som när som helst kunde kasta sig över honom.
För att råda bot på situationen gick Daniel upp på andra våning och in i laboratoriet.
Arbetsbänkarna var hemmasnickrade och bestod av långa brädor. Försiktigt plockade han ner
behållarna och ställde dem i hörnet. Med hjälp av verktygslådan han hittat under diskbänken i köket
bände han loss så många brädor han kunde och tog med dem ner. Han var tvungen att förbereda sig
i flera minuter innan han vågade runda hörnet till skafferiet och stirra ner i det oändliga svarta som
var källaren. Det var som att stirra in i ett helveteshål, den gamla värmepannan tycktes kalla på
honom, locka ner honom till något han inte skulle kunna återvända från.
Han satte foten på översta trappsteget. Det knarrande ljudet ekade i huvudet, en smällare
som gick av, väckte vad det nu än var som vilat där nere. Han ryckte tillbaka benet, trillade
baklänges och slog huvudet i den gamla trähyllan. Snabbt kom han på fötter och lastade ut alla
26
© Alexander Winter Lundqvist 2015
konserverna på köksbordet. Den första brädan satte han rakt över ingången till skafferiet, som ett
stopptecken. Hammaren och spiken såg till att den höll sig där. Varenda slag var som ett bilalarm,
fick honom att rycka till och hoppas att han skulle hinna färdigt. Han fick upp ännu en bräda, och
ännu en. Till sist var ingången helt förseglad, inte ens en katt hade kunnat ta sig igenom. Daniel
tittade på barrikaden. Det kändes lugnare nu när han visste att inget kunde ta sig upp därifrån.
Minnet av gårdagen var fastetsat i hans minne. Förtvivlan han känt när han insett att han inte
kunde lämna platsen, att något höll honom kvar, var övermäktig. Trots att hela han skrek efter sin
trygga lägenhet, efter att få lämna det hemska huset bakom sig, var det som om han inte var redo.
Han var inte redo att känna samma förvtivlan igen, inte redo att se mörkret sluta sig kring honom
som en gigantisk puppa. Rationaliteten sade till honom att allt bara varit en dröm, att han skrämt
upp sig själv och fött tankar som inte borde varit där som nu virvlade runt i hans undermedvetna,
inte visade sig förrän sömnens slöja sänkte sig över honom. Men det kändes verkligt, så verkligt.
Sovrummet var inte längre bara ett rum, det var en portal till en plats bortom det verkliga, bortom
natt och dag, fysiska gränser och det bekanta. Inuti honom slogs två separata viljor mot varandra, en
som fruktade natten utanför husets väggar och en som fruktade vad som fanns innanför dem.
Ändå var det som om dagsljuset brände bort alltihop. Precis som en ångestsjukdom visste
han att det bara var en fasad. Natten avslöjade husets rätta sida på samma sätt som ångesten inte
längre kunde hållas i schack när solen försvunnit.
Han bestämde sig för att stanna en natt i huset, planera ordentigt innan han gav sig iväg igen.
Fanns där ingen kartbok i biblioteket? Det spelade ingen roll om den var gammal, skogen hade
garanterat inte blivit större med åren. Han letade noggrannt igenom den gamla bokhyllan till ingen
nytta, de gamla böckerna bestod uteslutande av samma fackböcker och skönlitterära verk som han
bläddrat igenom första dagen i huset. Inte heller i skrivbordslådorna hittade han något. Han
förbannade tyst sin 4G-operatör. Allt hade varit så mycket enklare om han bara kunde koppla upp
sig mot internet. Den tomma täckningsmätaren hånade honom från datorns verktygsfält, lät honom
veta att nätet var helt oåtkomligt.
Efter att ha gett upp på att hitta en karta bestämde han sig för att helt sonika gå upp tidigt på
morgonen och gå rakt fram, strunta i vägen. Skogen var inte gigantisk, någon gång skulle han
komma ut på ett öppet fält. Därifrån var det raka spåret till friheten. Det blodiga tassavtrycket på
verandan oroade honom, men han hade inget val. Så länge det var ljust kände han sig säker.
Dagen blev till kväll. Daniel försökte fördriva tiden med att läsa, satt på balkongen med en
gammal bok om det svenska djurlivet i handen. Orden fastnade inte, han fick läsa om stycken flera
27
© Alexander Winter Lundqvist 2015
gånger. Tankarna irrade runt som bokstäver för en dyslektiker. När solen försvunnit gick han ner i
köket och öppnade en konservburk inlagda gurkor. Det var inte mycket till mat, men det var allt han
hade. Den fräna ättikssmaken fyllde munnen. Han önskade att han hade en ostmacka och ett glas
oboy istället. Den barrikaderade källaröppningen stirrade på honom som en försummad partner.
Varför har du stängt mig? Varför kommer du inte ner? Daniel skakade på huvudet. Nerver, det var
allt.
När klockan slog nio var det kolsvart ute. De gamla glödlamporna färgade husets innanmäte
i ett varmt, gult sken. Han ställde mobilalarmet på sex, solen gick upp strax efter det och han ville
ge sig ut så fort det ljusnat. Med ett molande obehag i bakhuvudet borstade han tänderna, kände på
ytterdörren, köksdörren och balkongdörren. Vägen från sällskapsrummet till sovrummet tycktes
oändligt lång, korridorens fåtal meter kändes flera mil lång. När han stod framför sovrumsdörren
tycktes dörren till Herr Olssons laboratorie glida upp i ögonvrån, men när han blinkade till var den
lika stängd som alltid.
Till sist tog han sig in till sovrummet och stängde dörren bakom sig. Han tryckte in tygbiten
under den så hårt han kunde. Den svarta sängramen kontrasterade mot de vita sängkläderna, blev
som en bild över hans eget inre, över ljuset som hela tiden kämpade mot det mörka, odefinierbara.
Han stod länge vid fönstret och tittade ut. I skuggorna vid skogsbrynet tyckte han sig se något som
rörde sig, men det var bara inbillning, ett spratt spelat av ett stressat sinne. Han lade sig i sängen och
drog täcket över huvudet. Det är få saker som är så påfrestande som rädslan för att somna. Där
sömnen alltid varit en utväg, ett steg bort från livets vedermödor blir den istället något att frukta.
Och vad finns då kvar? Vetskapen att vi en gång ska somna in, att den oändliga vilan är den sista
utvägen vi har kvar? Daniel skakade. Någonstans fanns hoppet om en vanlig natts sömn, att han
skulle vakna till solljuset som letade sig in genom sovrumsfönstret, utan mardrömmar, syner och
konstiga ljud.
Det metalliska ljudet av en uråldrig motor väckte honom. I ett crescendo av industrialism stegrades
det, blev högre och högre tills det nådde sin kulmen och föll tillbaka till sitt dova utgångsläge. Hela
huset tycktes skaka i takt med det, en melodi flera decennier gammal som fått nytt liv. Daniel reste
sig försiktigt, rädd för vad han skulle se när han öppnade ögonen. Men sovrummet var tomt. Han
tittade på klockan ovanför sängen. 01.16.
Med kudden över huvudet lade han sig på sidan, försökte stänga ute det genomträngande
ljudet till ingen nytta. Det letade sig genom tyget, genom hans huvud och så djupt in i öronen att det
28
© Alexander Winter Lundqvist 2015
var som om en parasit slagit rot, satt där inne och sjöng sin helvetiska sång. Paniken stegrades,
växte sig dubbelt så stor varje gång han försökte stänga den ute. Till sist stod han inte ut längre.
Med en duns kastade han sig ur sängen. Bodum-tsch, bodum-tsch, bodum-tsch. Ljudet kom från
nedervåningen. Han drog i snöret som tände lampan i sovrummet. Tygbiten under dörren var orörd.
Han köpslog med sig själv, ville inte ta sig ut i korridoren, inte egentligen, men ljudet var som ett
kall, ett hemskt kall som inte lämnade honom ifred förrän han blidkat det.
Med skakande händer drog han bort tyget från dörren och gick ut i korridoren. Ljudet var
starkare där ute, letade sig uppför trappan och fram till honom som en målsökande missil. Han
tassade ut till sällskapsrummet, sneglade ut genom balkongdörren och andades ut när han såg att där
var tomt. Bodum-tsch, bodum-tsch. Ljudet ekade mellan väggarna, slog i de mattbeklädda
trappstegen när han så tyst som möjligt gick ned för halltrappan. Han lade märke till att tavlan
antagit än mer förvridna former, sjön hade blivit en svart avgrund, den underliga varelsen i dess mitt
stirrade rakt på honom med ännu svartare ögon.
Det industriella dunkandet blev starkare och starkare desto närmare köket han kom. Mörka
bastoner blandades med skrikigt gnissel som skar i öronen. Nedervåningen var kusligare än
någonsin, bara tanken på att befinna sig på samma nivå som världen utanför gav honom en klump i
halsen. Tassavtrycket på verandan blixtrade fram på hornhinnan, en påminnelse om att allt inte stod
rätt till.
Kökets väggar lystes upp av ett varmt ljus som kom från källarpassagen. Mellan de
uppspikade brädorna lyste det, en atmosfärisk eld som vidrörde väggar, tak och Daniel själv. Något
brann i källaren. Daniel stannade upp vid köksbordet, rädd för att gå för nära barrikaden, rädd för
vad som fanns på andra sidan. Bodum-tsch, bodum-tsch. Det monotona dunkandet fyllde varenda
millimeter av hans själ, fick hjärtat att dunka i takt, hela han rös till när det skar i öronen. Till slut
blev det för mycket. Han klarade inte att stå där och stirra på något som kanske inte ens var på
riktigt. Han plockade upp hammaren som låg på bordet bredvid och gick med snabba steg fram till
barrikaden. Brädorna lossnade som om de inte varit fastspikade från första början. En efter en föll
de till marken, ett lätt lager av spån virvlade upp i luften och hängde kvar innan det slutligen lade
sig till ro på golvet.
Han visste inte vad han skulle vänta sig, visste inte vad som var källan till det
öronbedövande ljudet. Det fyllde varje vrå av hans sinne nu, tog bort förmågan att tänka, att känna.
I det varma skenet tycktes det även radera honom själv, ta bort allt han stod för, allt han var. Kvar
fanns bara ett skal. Han såg sig själv ta ett steg ned för trappan. Ett till. Ett till. Inte ens rädslan
29
© Alexander Winter Lundqvist 2015
fanns kvar, enbart en likgiltighet som bar honom närmare och närmare något främmande och
oförklarligt.
Tillståndet släppte inte förrän han stod på det kalla källargolvet. Hans bara fötter sände
signaler upp till huvudet, ryckte honom ur sin dvala. Vad hade han gjort? Paniken stegrade, han
visste inte om han skulle springa upp igen eller om det bästa var att behålla lugnet så gott det gick.
På något konstigt sätt visste han att trappan inte var säker längre, att ett försök att ta sig ut från
källaren skulle sluta illa.
Framför honom stod den gamla värmepannan, i dess mitt brann en galen, sprakande eld, en
eld olik allt han sett tidigare. BODUM-TSCH, BODUM-TSCH. Ljudet var så högt att han var
tvungen att hålla för öronen. Han trevade fram till värmepannan, försökte hitta något sätt att stänga
av den. I sin oförsiktighet lade han handen på dess yta och kände hur huden brände fast när han
drog bort fingrarna. Smärtan var olidlig. Lukten av bränt kött fyllde källarutrymmet, fick honom att
må illa. Men han var tvungen att hålla för öronen, varenda gång han släppte taget fylldes hela
huvudet med en sådan otrolig smärta att ögonen tårades. Efter vad som kändes som timmar såg han
reglaget bredvid gallret. Han böjde sig ner för att vrida ner det till noll. När hans ansikte var i
jämnhöjd med gallret såg han ett mänskligt huvud stirra tillbaka på honom inifrån värmepannan,
sönderbränt. Ögonen hade frigjorts från ögonhålorna, vänsterögat var till hälften smält. Ändå följde
de honom med blicken, tycktes skratta åt hans tafatta försök att stänga av den helvetiska maskinen.
Till sist fick han tag i reglaget och drog ner det på noll. Ljudet avstannade, allt blev tyst. Daniel låg
flämtandes på stengolvet, rädd för att öppna ögonen. Den brännskadade handen värkte. Han kunde
inte skaka av sig bilden av huvudet bakom gallret, hur det hade stirrat på honom. Det var inte på
riktigt, kunde inte vara på riktigt. Höll han på att bli galen?
När smärtan i handen blev för stor öppnade han ögonen. Framför honom stod den gamla
värmepannan, den glödde fortfarande, som en brännhet bomb. Långsamt ändrade den färg, från rött
till orange till rött igen. Han var tvungen att veta. Långsamt kröp han närmare gallret och kikade in,
redo att möta de ondskefulla ögonen igen. Där fanns ingenting förutom aska. Av allt att döma
samma aska som varit där när han gått husesyn. Vad var det som hände med honom? Varför hade
värmepannan gått igång av sig själv? Daniel ryste. Vad som än höll på att hända var det inget bra.
Medan han satt framför värmepannan och funderade hördes ett ljud från vinkällaren. I hans
öron lät det som ett skratt, ett tyst sådant. Med nerverna på helspänn reste han sig upp och stirrade
mot öppningen. Han visste fortfarande inte vad som var dröm och vad som var verklighet, men han
var i källaren, värmepannan hade gått igång och nu fanns något, eller någon, i vinkällaren bara ett
30
© Alexander Winter Lundqvist 2015
fåtal meter från honom. Värmepannan knäppte bakom honom när metallen kallnade. Han hade
upplevt tillräckligt med trauman för att räcka en hel livstid, men att gå och lägga sig utan att veta
vad som gömde sig i källaren skulle inte gå.
Han kom ihåg svavelstickorna i köket. Noga med att hela tiden hålla ögonen på vinkällaren
backade han upp för trappan och hämtade dem innan han gick tillbaka ner. Skenet från
värmepannan var svagare nu, hade förlorat sin starka lyster. Han tände en av stickorna mot den
ojämna väggen och smög närmare vinkällaren. Skrattet hade inte hörts igen. Hade han inbillat sig?
Nej, han hade hört det, han var säker. Med samma beslutsamhet som när man drar bort ett plåster
tog han ett kliv fram och fann sig stående i vinkällarens dörröppning. Svavelstickan lyste upp
området direkt framför honom, men det räckte inte ända in. Hastigt tog han ett steg till. Vinkällaren
var tom sånär som på flaskorna som satt uppradade i stället. Daniel hade svårt att veta om det var en
lättnad eller inte, en del av honom hade velat hitta någon där nere, en eremit som ägnat de senaste
dagarna åt att jävlas med honom, något konkret som han kunde skälla på och slänga ut. Nu fanns
bara ovissheten, en gnagande känsla av att något var allvarligt fel med det gamla huset.
Med osäkerheten hängande över sig som ett svart moln lämnade han källaren och spikade
upp barrikaden så gott det gick. Klockan var en bit över två och han var alldeles för uppjagad för att
sova, trots att det var allt han ville. För att lugna nerverna hämtade han datorn och satte sig för att
spela något enkelt spel, allt för att hindra tankarna från att sväva iväg. Det enda som fanns var MS
röj och patiens. Besviket satte han ifrån sig datorn och tittade upp mot bokhyllan. Biblioteket
kändes som den säkraste platsen i huset, med ryggen mot hörnet hade han uppsikt över matsalen
och fönstret på andra sidan.
Imorgon var dagen då han skulle ge sig av på riktigt. Om bara ett par timmar ringde klockan.
Sömnbristen skulle inte vara till någon hjälp, det visste han, men det spelade ingen roll. Han ville
inte somna och vakna till en ny mardröm. Medan han satt och tänkte såg han något som stack fram
bakom en stor, svart bibel; en böjd, gulnad pärm sträckte sig ut som en hand som sökte räddning.
Daniel plockade bort bibeln. Där bakom stod vad som såg ut som en gammal dagbok. Han
bläddrade igenom den snabbt, försökte se vems det var. Namnet Olsson förekom regelbundet, i en
gammaldags, knappt läslig skrivstil. Det verkade vara någon form av experimentförteckning.
Nyfiket bläddrade Daniel vidare. Vad han kunde utläsa hade Herr Olsson jobbat på någon
sorts banbrytande experiment. Grova skisser av buren på övervåningen turades om med
genomgående beskrivningar av den mänskliga anatomin. Förbryllande nog hade Herr Olsson även
behandlat hundars anatomi, nästan lika genomgående som den mänskliga. Daniel slog igen boken,
31
© Alexander Winter Lundqvist 2015
stirrade ut i mörkret på andra sidan rummet. Kunde svurit på att han såg något i matsalsfönstret. När
inget hände slog han upp boken och fortsatte läsa, med ett vakande öga mot matsalen.
Dagboken blev mer och mer oroväckande desto mer han läste. Vetskapen om att händelserna
som beskrevs sannolikt var sanna gjorde det än värre. Herr Olsson beskrev hur han blev besatt av att
blanda människors och hundars kroppar, hur det skulle motverka våra naturliga
tillkortakommanden. Människans intelligens och hundarnas instinkter skulle enligt dagboken
revolutionera biologin, bli nästa naturliga steg i evolutionen.
Daniel kom till ett stycke som han var tvungen att läsa om flera gånger. I det berättade Herr
Olsson ingående om hur han kidnappade en flicka som gått vilse, hur han låste in henne i
vinkällaren i väntan på att experimentet skulle vara redo. Han hade en stor vakthund som han
införskaffat ett år tidigare, noggrannt matat så att den blev stor och stark. Planen var att på något
sätt blanda flickan med hunden. Daniel visste inte om det syftade på någon form av bisarr
befruktningsmetod eller om det rentav innebar något ännu värre.
De kommande sidorna besvarade alla hans farhågor. Blodfläckar täckte sidorna,
blyertsskissar av flera operationer stirrade på honom som två svarta hål. Han visste inte vad han
skulle tro, det var som en dålig splatterfilm. Herr Olsson planerade att byta ut flickans ben mot
hundens, ersätta tänderna med de spetsiga, skarpa från besten som han så yxigt försökt avbilda.
Hade han lyckats? Daniel tänkte på tassavtrycket på verandan. Var det inbillning eller på riktigt?
Han läste vidare. Dagboksinläggen blev kortare och kortare, frustrationen tydligare.
Transplantationerna läkte inte ordentligt, blev infekterade och stöttes bort av flickans kropp. Ett
stycke stack ut:
Det har nu gått fjorton dagar sedan den andra transplantationen. Jag står inte ut, hon gråter
oavbrutet, förstår inte vilken gåva jag givit henne. När jag skulle mata henne för två dagar sedan
försökte hon fly, men benen bar henne inte. Om såren inte läker snart måste jag börja om med en ny
värd. Jag vet inte var jag ska få tag på en. Hunden klagar inte längre, ligger bara och andas slött i
buren. Den hugger inte ens efter mig när jag sträcker in matskålen.
Herr Olsson klagade i ett par sidor till, beskrev hur hans vision gick i stöpet på grund av att flickan
blev svagare. Det var tydligt att han förlorade förståndet mer och mer för varje dag som gick. Ett
senare inlägg löd:
32
© Alexander Winter Lundqvist 2015
Det fungerar inte. Hon är för svag, gråter inte ens längre. Jag har hettat upp värmepannan, det
enda sättet att göra mig av med henne som inte går att spåra. Nu återstår bara injektionen. Hunden
har jag kastat i brunnen, den är uttorkad och används inte längre. Ingen kommer hitta den där.
Daniel fick en dålig smak i munnen. Han tänkte på värmepannan, på brunnen, på känslan han hade
fått vid dem båda. Låg det någon sanning i det? Fanns det något kvar i huset som nu fått korn på
honom? Innan han hann tänka mer small det till och krossat glas stänkte i ansiktet på honom. Han
tyckte sig höra ett ljust morrande, som när ett barn försöker härma en hund. När han öppnade
ögonen var det inget där. Vinden blåste in genom det nu vidöppna fönstret.
Det låg en filt hängd över kontorsstolen som han virade runt sig. Han grimaserade när hans
bara fötter trampade i glassplittret. Något hade krossat rutan, det var ingen dröm, inget hjärnspöke.
Han visste inte om det fanns kvar i huset. Vilket rum var säkrast? Han tänkte på Herr Olssons
laboratorie, det enda rummet där dörren öppnades inåt. På darriga ben sprang han upp för trappan,
hela tiden förberedd på att något skulle kasta sig över honom. Han andades inte förrän han slog igen
laboratoriedörren bakom sig och med all kraft han hade placerade den tunga buren framför den. Var
fanns morgonen när han behövde den? Han vägrade ge sig ut i natten, det kunde finnas där ute.
Hade Herr Olsson lyckats med sitt nästa experiment? Natten passerade som ett töcken i hans huvud.
När klockan i sovrummet slog åtta reste han sig, redo att möta vad som än fanns där ute. Han hade
inget val, det fanns ingen annan utväg. Det enda som kunde rädda honom var att komma bort från
huset, bort från allt som snabbare och snabbare filade bort de sista bitarna av hans trasiga förstånd.
Buren lämnade stora repor efter sig när han drog den över golvet, ljudet skar i öronen. När dörren
var frigjord gläntade han försiktigt på den. Korridoren var täckt av utsmetade tassavtryck, som om
något gått fram och tillbaka över trägolvet. Nu fanns där ingenting.
Daniel skyndade in i sovrummet och packade sin väska. Datorn, kläderna, det var allt han
haft med sig. När han vägde väskan i handen tycktes den tio kilo tyngre än när han kommit. Med en
stor klump i halsen stängde han dörren bakom sig och gick ut till sällskapsrummet. På
balkongdörren satt ett handavtryck fastetsat, som en genomskinlig fläck bland morgondaggen.
Daniel hade inte satt det där själv. Han rös och gick ned för trappan. För sitt inre tyckte han sig höra
det metalliska oljudet från värmepannan. Askan, vad hade den en gång varit? Benen från en
oskyldig flicka? Han visste inte vad han väntat sig när han kört in på uppfarten, men inte var det det
här. Vad som skulle blivit en fridfull minisemester hade satt djupare spår än han någonsin kunnat
33
© Alexander Winter Lundqvist 2015
tro. Något ondskefullt bodde i det gamla huset, något som ville hämnas. Det var som om väggarna
hade tänder, som om byggnaden iakttog varenda steg han tog.
Han gick in i köket. Den barrikaderade källarpassagens nedre del var slagen i bitar, stora
träflisor låg utspridda över köksgolvet. Han hade väckt något när han hittade dagboken. Brunnen
och grönsakslanden stod tysta på baksidan. Han tänkte på hunden där i brunnen, på benen han hittat
i landet. Vems ben hade det varit? Herr Olsson verkade ha experimenterat på fler än flickan han
skrev om i sin dagbok.
Från köket gick han till hallen, kikade försiktigt in i matsalen där fönsterrutan hade krossats.
I ögonvrån såg han den vita dagboken som fortfarande låg uppslagen på skrivbordet inne i
biblioteket. Något var annorlunda idag, det var som om huset hade förlikats med att han skulle
lämna det nu, nu när han tagit del av dess berättelse. Med väskan över axeln öppnade han
ytterdörren och gick ut. Inget blod på verandan. Bilen stod där, fortfarande lika ny och blank. Trots
att han visste att det var lönlöst försökte han starta den, men nej, batteriet var fortfarande borta. Han
tittade på mobilklockan, 08.10. Tillräckligt tidigt för att kunna irra runt ett bra tag i skogen.
När han satte foten på grusvägen var det som att komma hem. Han hörde djur som prasslade
i skogen, tyckte sig se en fågel långt borta. Varenda steg var som en känslourladdning, en vetskap
om att han snart skulle komma hem. Noga med att hålla rak kurs gick han denna gången genom
skogen, utan att följa grusvägen som lett honom fel tidigare. Någonstans fanns en väg, han visste
det, och på vägen fanns det bilar som kunde ta honom bort från den förbannade platsen, som han
aldrig skulle kunna glömma.
Till hans stora glädje förändrades vyn. Han gick över en äng där inte en fot verkade ha
trampat på år och dar, hoppade över en bäck som rann stilla genom det tysta landskapet. Efter ett
tag kom han till en gammal koja som fallfärdig hängde i ett slitet träd. Han tänkte på barndomen på
landet. Han hade alltid velat ha en koja men varit för lat för att bygga en. Nu ångrade han det.
Tanken på alla glada stunder han gått miste om var svår nu när han varit nära att mista allt.
Medan han promenerade tänkte han på jobbet, såg fram emot att komma tillbaka och höra
Sigge lovprisa livet på landet. Daniel skulle aldrig sätta sin fot utanför en stad igen. Han såg fram
emot att höra Bosse komma och gå, att höra Ingela skvallra om ditten och datten. All irritation han
tidigare känt var som bortblåst efter nätterna han tillbringat i huset. Perspektiv. Han tänkte till och
med på chefen med ett visst mått av glädje. Han kunde hantera chefen, brydde sig inte längre om
hur meningslöst allt var. Hellre likgiltig meningslöshet än förkrossande förtvivlan.
Klockan var 12.45. Han hade gått i nästan fem timmar. Skogen sträckte ut sig omkring
34
© Alexander Winter Lundqvist 2015
honom, lika tjock som tidigare. Plötsligt såg han en skogsglänta framför sig. Ett hus! Någon som
kunde hjälpa honom ta sig hem. Som ett litet barn sprang han mot gläntan. Friheten fanns inom
räckhåll! När han lämnade skogsbrynet stannade han upp. Han kände igen den gamla brunnen,
grönsakslanden och det väderbitna träet, verandan och köksdörren med myggnätet som välkomnade
honom tillbaka. Uppgivet satte han sig på marken och begravde händerna i ansiktet. Han grät.
Klockan stod plötsligt på 18.50. Snart skulle det vara mörkt. På övervåningen brann ett ljus, Daniel
visste att det kom från Herr Olssons laboratorie. Det fanns ingen väg ut. Daniels inre var som en
spegel som slagits i spillror, han visste att han inte kunde ta sig därifrån. Huset skulle forma honom
till sitt, och när den sista skärvan av förstånd försvann skulle det inte finnas något kvar annat än
kött, ben och hud, ett skal utan själ.
När dörren slog igen bakom honom var det som att gå in i käftarna på en stor best, snart
skulle han bara vara en del av huset, som allt annat där inne. Förenas med de gamla hyllorna,
teservisen och flygeln i musikrummet, bli ett med alla minnen som satt fastetsade i de gamla
väggarna.
Daniel gick upp för den mattbeklädda trappan. Tavlan på väggen hängde på sned, den
underliga varelsen hade växt sig större, bar Daniels ansikte. Han gick upp till sovrummet och lade
sig i sängen.
35