1. No category

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm
www.forum.se
Copyright © Clara Henry 2015
Omslag, design och illustrationer: Li Söderberg
Fotografi, omslag samt kapitelvinjetter: Kristine Wreyford
Övriga foton privata
Faktagranskning: Denise Malmberg och Nanna Persson-Kjerstadius
Repro: Bop Punkthuset, Höviksnäs
Tryckt hos Livonia Print, Lettland 2015
ISBN 978-91-37-14554-9
ja jag har
MENS, hurså?
CLARA y
henr
INNEHÅLL
8
16
48
FÖRORD
Det jag lärde mig om mens
när jag var tio och varför
jag ens vill skriva den här
boken i första taget.
ATT FÅ MENS
Min första mens samt
tips till nybörjare och
soon-to-be-mensare.
MENSCYKLOPEDIA
Vad sjutton är mens?
80
94
116
MENSHISTORIA
Historielektionen du inte
får i skolan.
MENSSKAM
Varför är mens så jäkla
pinsamt egentligen?
MENSSEXISM
Ja, jag har mens,
tackar som frågar.
140
158
184
MENS & FEMINISM
Varför det är sjukt
feministiskt med mens.
LIFEHACKS
Så maxar du din mens.
EPILOG
/TACK
/HEJDÅ.
Det jag lärde mig om mens när jag var tio och varför
jag ens ville skriva den här boken i första taget.
FÖRORD
M
in mens tog slut i förrgår.
Sista dagen hade jag använt
en normalstor tampong
fastän jag egentligen borde
ha tagit en mini, och som ett resultat av
min vägran att ta mig ut i decemberkylan
för att köpa nya minitamponger har jag
nu en snippa lika torr som min morfars
hälar. (Min morfars hälar skiftar i en
vit-lila nyans. Huden är så långt ifrån
återfuktad att den skiktat sig, hänger lös
på vissa ställen och om någon hade tagit
en fjäder och ömt vidrört hälhuden med
den, så hade stora bitar flagnat loss och
fallit av som vitt, tunt fotmjäll. Ungefär så
känns min snippa just nu.) Det kliar som
fan. Att rätta till trosorna när det känns
FÖRORD
Idag får folk gärna tro att jag rättar till trosorna när jag
i själva verket försöker rafsa mina inre blygdläppar på
diskretaste möjliga sätt.”
10
som att de tagit sig ända upp i livmodern
kan ibland vara ett projekt, men idag får
folk gärna tro att jag rättar till trosorna
när jag i själva verket försöker rafsa mina
inre blygdläppar på diskretaste möjliga
sätt. Alla ni tamponganvändare där ute,
ni vet vad jag pratar om.
Jag har haft mens i snart åtta år. Har
visserligen sluppit den värsta typen av
mensvärk och PMS, den som får folk att
gråta hysteriskt och fontänkräkas, men
i övrigt är jag en av dem som brukar
känna igen sig i mardrömsexemplen när
det kommer till menstruation. Jag blöder
i sex dagar och blöder alltid igenom,
oavsett skydd, de två första nätterna.
Jag använder supertamponger fram till
sista dagen och byter minst en gång var
jag mensen och älskar själva ämnet, men
för fem år sen hatade jag båda delarna.
Det är lite Stockholmssyndrom över det
hela. Mensen tog över min kropp och nu
älskar jag den. Eller något sånt.
DET SKOLAN LÄRDE MIG
År 2004 gick jag i fyran och då tyckte
Skolverket att en kvart var lagom för att
lära landets tioåriga livmoderbärare om
något som de kommer uppleva typ fyrahundrafemtio gånger under sin livstid.
”Det här är en binda”, sa min lågstadiefröken Monica och höll upp något
som såg ut som ett limegrönt, superplatt
paket snabbnudlar. ”Snart kommer ni att
få mens. Det betyder att ni kan få barn
och då kommer ni blöda där nere. Lägger
ni en binda i trosan slipper ni blöda igenom byxorna. Ha alltid en i väskan så är
ni förberedda.” Och det var det. ”Några
frågor? Här är en broschyr att läsa mer i.
Sluta fnissa. Ut på rast.”
Vi satt tolv tjejer samlade i ett klassrum och fattade inte mycket mer än att
om några år kommer det att komma blod
FÖRORD
tredje timme. En gång fick jag testa en
förlossningsbinda – en sån som kvinnor
som precis klämt ut ett barn och halva
livmodern använder – och behövde inte
byta skydd på sex timmar, vilket lätt
gjorde den dagen till en av mitt livs bästa
mensdagar. Min PMS ger mig ångest och
min mensvärk ger mig emellanåt så ont i
ryggen att jag inte kan stå. Ovanpå detta
är jag nästan helt säker på att jag har en
liten, men definitiv, underliggande rädsla
för blod. Jag blev medveten om detta
första gången jag tog ett blodprov, för
ett och ett halvt år sen, vilket resulterade
i ett blogginlägg (läs: en mindre novell)
som uteslutande handlade om mina
tankar och känslor när jag såg mitt eget
tjocka, röda blod skvalpa omkring i det
lilla provröret. Rent jävla fruktansvärt!
Men jag är inte bitter. Jag har åtminstone
aldrig kräkts av menssmärtor, och det ser
jag som en personlig bragd.
Jag har dock inte alltid varit en person
som utan bekymmer kan öppna upp sig
när, hur och inför vem som helst om att
det rinner blod ur vaginan. Idag ogillar
11
ur våra underliv och det är skithemligt.
Så hemligt att killarna uppenbarligen inte
får veta, för de sitter i rummet bredvid
och trär kondomer på bananer. Någonstans innerst inne i min tioåriga hjärna
undrade jag nog varför vi inte alla kunde
lära oss båda sakerna, men det var något
med kombinationen kondom plus banan
som fick mig att nöja mig med att sitta i
klassrummet med de övriga tjejerna och
osäkert stirra på limegröna nudelpaket.
Tjugoåriga jag blir emellertid provocerad deluxe. Någon berättade för mig
att mensundervisningen idag mer eller
mindre ser likadan ut som förr, vilket får
mig att vilja skrika ”FÖR HELVETE!”
med mitt allra starkaste magstöd, minst
vara. Någon av den typen, det är min
ungefärliga gissning.
Inte heller behöver tjejer kunna hur
kondomer fungerar, såklart. Vad ska tjejer
med kondomer till? Det hade ju varit
ett oerhört slöseri med tid att lära båda
könen om dessa saker som är högst vitala
när det kommer till att skapa kontra att
inte skapa barn.
Så vi satt där, jag och elva andra
tioåringar med ännu inte fullt utvecklade
kroppar, och fnissade som idioter. Jag
hade ingen aning om vad jag fnissade åt,
men jag gjorde det ändå, för det hade
någonting med sex och samlevnad att
göra och då skulle det fnissas som om
livet berodde på det. Ibland önskar jag att
FÖRORD
Jag undrar vem det var som tyckte att killar inte behöver
kunna någonting om menstruation. Antagligen någon som
tycker att mens är en tjejgrej som tjejer ska hålla för sig själva.”
12
tre gånger i rad. Jag låter bli eftersom
folk hade trott att jag haft någon form av
aggressionsproblem, vilket jag (inbillar
mig att jag) inte har. Jag fattar verkligen
inte vilken nervtråd som brann upp när
någon hjärna bestämde att klasserna
skulle delas upp i killar och tjejer under
sexualundervisningen. Jag undrar vem
det var som tyckte att killar inte behöver
kunna någonting om menstruation.
Antagligen någon som tycker att mens
är en tjejgrej som tjejer ska hålla för sig
själva och som upprepade gånger sagt
åt sina livmoderbärande vänner att de
gärna får prata om mens, men att de
ju inte behöver skylta med det; att de
bara ska ta en jävla värktablett och sluta
gnälla, för så jobbigt kan det ju knappast
andra ämnen, som typ matte, också blev
en så stor grej i skolan. Att någon kunde
komma springande på rasten, likblek i
ansiktet efter att ha råkat se in genom
klassrumsfönstret där fröken förberedde
nästa lektion, och skrika något i stil med
”HALLÅ, vi ska ha matte efter rasten!
MATTE! ÅÅÅÅHHHHH!!!”, för att sen
bryta ihop på skolgårdens gropiga asfalt
i ett asgarv. Att komma in i klassrummet,
se multiplikationstabellen på tavlan och
med skräckblandad förtjusning stirra på
3 x 7 = 21 tills det blir alldeles för pinsamt
för den prepubertala hjärnan att hantera.
Matte är dessvärre inte pinsamt. Det är
synd, för det hade gjort mina mattelektioner så himla mycket mer spännande.
Så där satt vi, högröda i ansiktet efter-
som vi blev tvingade att se våra framtida,
blödande vuxenliv i vitögat. Där och då
kunde jag inte avgöra vilket min tioåriga
hjärna tyckte var pinsammast: mens eller
kondomer? Mens är som att kissa på sig,
fast månatligt och med blod. Kondomer är typ som omslutande bindor för
människor med penis, åtminstone i mitt
dåvarande kunskapsstadium. Båda =
jättepinsamma. Om jag måste välja idag,
tycker jag dock att kondomer är mest
pinsamt. Lätt. Tänk att sitta tio personer
i ett rum och, under bevakning, dra en
kondom på en banan. Fruktstunderna
skulle vara ärrade för livet.
som jag aldrig fick ställa: När ska jag få
mens? Vad är det som blöder där inne?
Har lågstadiefröken-Monica mens? Eller
min mamma? Antagligen inte. De har ju
aldrig pratat om den. Hoppas inte jag får
den heller. Vore gött om jag slapp.
Mycket av det jag står för – etik och
moral, politik och feminism – har jag lärt
mig genom Twitter. Att bete mig har jag
lärt mig av mina föräldrar. Resten har jag
lärt mig i skolan. Jag skaffade dock inte
Twitter förrän jag var sexton år och mina
föräldrar har aldrig pratat med mig om
mens, så min primära mensutbildning
kom från skolan. Jag har alltid varit bra i
skolan, haft lätt för att lära och gjort mina
läxor. I fyran lärde jag mig multiplika-
I BRIST PÅ MENSKUNSKAP
Detta är alltså hur det fungerade år
2004. Klassens tjejer knökades in i ett
litet klassrum. Mensbomben släpptes.
Inga överlevande. Jo, jag skojar bara,
men vi började ju alla undra vad sjutton
vi precis varit med om eftersom ingen
av oss hängde med under dessa femton
minuters högst generande prat om att
vi skulle ”bli kvinnor” eller vad det nu
handlade om. Sen vidrördes inte ämnet
mer under hela lågstadiet. Redan där var
jag smart nog att fatta att mens inte är så
himla coolt. Tio år och fnissig, men till
och med jag förstod att mens är pinsamt
och nog inte ska pratas om. Därför blev
mens det enda jag ville, men inte vågade,
prata om. Hundra frågor väcktes till liv
tionstabellen utantill och skrev A4 efter
A4 om Sveriges landskap. Om fröken
Monica däremot gett oss ett oförberett
prov på menstruation hade jag fan börjat
gråta. På riktigt. Skolans mensutbildning var ungefär lika välfungerande som
demokratin i Nordkorea. Den överambitiösa plugghästen inom mig hade stegrat sig, gråthulkat ”IT'S NOT FAIR! ” (för
det hade vi lärt oss på engelskalektionen
dagen innan), galopperat hem och tittat
på Simpsons.
Om du som läser detta just nu är född
på 2000-talet så vet jag vad du tänker just
nu: om jag hade så många frågor, kunde
jag inte bara googlat? Well, hade du
frågat min mamma så hade hon förmodligen sagt att Google inte har svar på allt.
FÖRORD
Tio år och fnissig, men till och med jag förstod att mens är
pinsamt och nog inte ska pratas om. Därför blev mens det
enda jag ville, men inte vågade, prata om.”
13
Det sa hon en gång när jag gormade över
att jag gav fullständigt fan i vårt historieprov och att om jag någonsin behöver
veta något om franska revolutionen så
kunde jag ju bara googla. Hon sjönk i
mina ögon den dagen. Men jag är ändå
tveksam till om Google är en så lämplig
metod för fjärdeklassare – på klass­datorn
i fyran var ”snopp” ständigt överst i historiken över bildsökningar.
Sedan, totalt oförberett, hände ytterligare något i sjunde klass: Både killar och
tjejer fick en uppenbarelse av denna outforskade Narnia-garderob, men nu dold
under rubriken ”biologi”. Det berättades
om kromosomerna xx och xy, att ett ägg
måste bli befruktat av en spermie och att
var världens enklaste grej och fastän jag
aldrig vågat använda tampong visste jag
att de fanns i flera olika storlekar och att
jag skulle akta mig för tampongsjukan.
Mens var lätt som en plätt. Åtminstone
den rent biologiska delen.
DET TAR TID
I skrivande stund är jag tjugo år. Idag
lärde jag mig vad mensvärk är. Idag. Efter
två obligatoriska skolkvartar om ett ämne
som halva jordens befolkning upplever.
Efter sju år. Åttiofem menscykler. Nio
mer eller mindre roliga Youtubevideor på
förfrågan av osäkra tonåringar som oroar
sig för om just deras mens är normal
eller om de kommer dö av osynliga inre
FÖRORD
Idag lärde jag mig vad mensvärk är. Idag. Efter två
obligatoriska skolkvartar om ett ämne som halva jordens
befolkning upplever.”
14
om ägget inte blir befruktat så kommer
det att stötas ut ur honan. Ungefär här
var det någon i klassen som fick en plötslig snilleblixt och utbrast ”men vadå, är
det mens eller?”, varpå halva klassrummet brast ut i frustande, trettonårigt och
hormonpumpat asgarv. Läraren ryckte
på axlarna och sa, lite generat, ”Ja, det
blir en menstruation”.
Detta var dock ett halvår efter att jag
fått min allra första mens. Då hade jag
redan fattat varför jag blödde ur the vajayjay i sex dagar varje månad. Broschyren
från fyran var sönderbläddrad. Jag hade
full koll på att mens var insidan av min
livmoder som sa ajöken, eftersom ett ägg
som tagit sig från en del av min mage
till en annan inte var befruktat. Bindor
sjukdomar, och som ser mig som deras
allvetande skolsyster. Nu vet jag äntligen
vad det är som orsakar den månatliga
känslan av att någon nippletwistar min
livmoder.
Min första känsla var fascination. Jag
fick en oemotståndlig lust att berätta för
alla vad mensvärk egentligen är, för att
alla skulle kunna enas med mig i ett enda
stort moln av häpnad. (Och för att jag är
lite av en besserwisser.) Min andra känsla
var besvikelse. Jag kände mig sviken av
skolan, sviken av internet, sviken av livet.
Varför var inte mensvärkskunskap del av
den där första kvarten, när vi som tioåringar fick skaka hand med mensen för
första gången? Varför lärde vi oss inte att
de flesta av oss kommer att ha månatligt
skitont i magen och hur vi ska göra för
att lindra det? För att inte tala om veckan
innan mens, när flera av oss kommer
att känna ångest, ilska och sorg utan att
kunna förklara varför. Vem bestämde att
det inte skulle vara del av undervisning­
en? Varför blev mens, med tillhörande
skam och stigma, något vi skulle behöva
upptäcka på egen hand och ensamma
hitta en lösning på?
Det är på grund av dessa frågor jag
idag har satt mig i skrivarläge med min
dator istället för att kolla Youtube och
scrolla Twitter. Jag har till och med trotsat
mitt uttorkade underliv och tagit på mig
jeans. Det är en uppoffring, men någon
måste göra det och jag gör det för er.
Mens är min passion, och det faktum att
alla livmoderbärare under femton år
verkar få plats med sina livs samlade
menskunskaper i en äggkopp gör mig
inget annat än matt, sur och mycket
missnöjd. Jag brinner för att ligga hemma
i sängen och plöja Youtubevideor, men
jag brinner lika mycket för mens och
det är därför jag aktivt väljer att banga
Youtube idag. Varsågod: inom dessa
pärmar kommer du hitta allt du någonsin
kommer behöva veta om det.
Mens alltså. Allt du någonsin kommer behöva veta om Youtubevideor blir
uppföljaren.
FÖRORD
Varför blev mens, med tillhörande skam och stigma, något
vi skulle behöva upptäcka på egen hand och ensamma hitta
en lösning på?”
15
ATT FÅ
MENS
Min första mens samt tips till
nybörjare och soon-to-be-mensare.
J
ag längtar absolut inte tillbaka till
åren när jag var runt tolv år gammal och gick omkring och väntade
på att få mens. Jag minns att jag
vissa dagar tänkte så mycket på det att
jag gjorde knipövningar för att mensen
skulle klämmas ut, ifall den kanske fastnat
någonstans där inne. Jag var livrädd för
att jag skulle behöva vara del av den lilla
procenten som jag läst om, de som inte
fått mens när de fyllt sjutton och därmed
skulle behöva besöka läkare för att det
var något fel på dem. Jag var nervös inför
mensen, mer nervös inför att behöva
berätta om min första mens för mamma
och rent skräckslagen inför tanken på att
inte få mens alls. Med fruktan kunde jag
ATT FÅ MENS
Jag var nervös inför mensen, mer nervös inför att behöva
berätta om min första mens för mamma och rent skräckslagen inför tanken på att inte få mens alls.”
18
ibland föreställa mig mig själv stående
framför hela släkten på min sjuttonårsdag, iklädd en svart sorgklänning och
med mascara rinnande längs kinderna,
medan jag förklarade för mamma att jag
aldrig fått mens, varpå hon och mormor
(och de andra i släkten som kan skrika
högt) vilt kastade sina armar om halsen på
mig och utstötte hårresande, förtvivlade
avgrundsvrål.
Jag var mycket väl medveten om att en
kan få mens när som helst, när en är väldigt
ung eller när en är i sena tonåren, och att
allt är lika normalt. Det kändes bara logiskt
på något sätt, att just jag skulle behöva vara
den utstötta, det svarta fåret som inte fick
mens alls. Har jag nämnt att jag är lite lätt
hypokondrisk? Det är jag. Nu vet ni.
tjejer var redan mogna och blödande,
och nu visste till och med killarna hur
mens såg ut. Killarna som gjorde en grej
av att tycka att mens var motbjudande
och något att håna. Jag själv tyckte bara
mens var lite småläskigt. Jag hade inte
en aning, men jag ville veta. Det var så
orättvist.
ATT FÅ MENS
En gång i sexan spurtade en kille in
i klassrummet precis innan en lektion
skulle starta. Jag betvivlar starkt att han
någonsin kommer att läsa detta, men
för hans egen skull skriver jag inte ut
hans namn. Tänk typ coola killen som
gillar samt får mycket uppmärksamhet,
så förstår ni vem jag menar. Med ett
upphetsat hånflin på läpparna skrek han
med sin mest pubertala målbrottsröst
att någon hade mensat på toaletten vid
skåpen, och försvann sen ut igen med
stegen riktade mot nämnda toa. Hur han
hade fått reda på att någon ”mensat”
på just den toaletten utan att ha rotat
runt i soppåsen för mensskydd förblir
än idag en olöst gåta, men som på given
signal vrålade de övriga killarna äcklat
”ÅÅÅÅH!”, och tillsammans dundrade
de iväg som klumpiga testosteronhyenor
mot toaletten vid skåpen för att titta på
mensen.
Hur såg det ut när någon ”mensat” på
en toa? Var det blod över hela väggarna?
Låg det en binda och solade sig i handfatet? Under en millisekund övervägde
jag att låtsas vara kille, vråla ”ÅH!” med
min allra mest maskulina röst för att sen
osmidigt klampa iväg och låtsas vara en
i gänget, för att få se. Det tynger mig att
säga att jag aldrig kommer att få veta vad
de såg på toaletten vid skåpen den dagen,
för jag stannade kvar i klassrummet
med resten av tjejerna och himlade med
ögonen. Å ena sidan är jag glad att jag
inte sprang efter, för det hade varit lika
med socialt självmord, men å andra sidan
kunde jag lika gärna slutat som ”Den som
aldrig fick mens”. Tänk om detta varit
min enda chans i livet att uppleva vaginalt blod på nära håll? Fatta vad besviken
jag hade blivit.
Mitt i det här dilemmat kände jag
faktiskt mest bara besvikelse. Alla andra
19
ATT FÅ MENS
R
A
T
N
Ä
V
20
Mensen kom såklart till slut. Jag var
tretton år gammal och alla andra hade
redan fått den. Inte ”alla andra” som
i att alla andra hade mobiltelefoner utom
jag – för det hade de, varenda kotte (ja
detta är en pik till er, mamma och pappa)
– utan mer ”alla andra” som i TYP alla
andra, eftersom nästan alla andra tjejer
verkade ha börjat få bröst och finnar och
ibland betedde sig jättekonstigt när de
plötsligt behövde gå på toa fyra gånger
inom loppet av en tråkig mattelektion.
Den sortens ”alla andra”. Fast jag vet
inte, det var nog bara jag som drog
förhastade slutsatser eftersom jag själv
kände mig som en outvecklad freak som
aldrig kunde få börja blöda mellan benen.
Det var första dagen på terminen, lektionen innan lunch, och allt jag kunde
tänka på var att det klibbade som fan i
trosorna. Jag tänkte att det måste vara
en sjuhelvetes rackarflytning som landat
i trosorna, så jag smet in på toa för att
snygga till saker och ting där nere. Jag gick
in, låste om mig och drog ner byxorna i
samma rörelse som jag placerade röven på
den kalla toaringen. Det jag såg fick mig
att tappa andan. Och nej, detta är inget
dåligt clickbait från Aftonbladet där svaret
på vad jag såg typ var att en söm i jeansen
spruckit (men erkänn att jag lyckades få
upp spänningen rätt bra ändå!). Det som
mina ögon möttes av var en trosa nedfläckad av varmt, blött, brunrött blod.
Det är mens va?
Jag har ingen aning.
Näää.
Jo, sluta leva i förnekelse, trettonåriga Clara.
Vad ska jag göra? Hur ska jag göra?
Finns det bindor här någonstans? Skolsyster? Kompis?
Nä men jag DÖR vad pinsamt!
Hur mycket kommer jag blöda? Hur länge kommer jag blöda?
Kan jag lägga papper i trosorna?
Funkar det att lägga papper i trosorna?
Har jag något annat val än att lägga papper i trosorna?
Jag lägger papper i trosorna.
Gick till skolsyster i bindjakt men hon var tydligen bara på
plats mellan klockan 11:59 och 12:01, ojämna veckor och
på dagar som inte slutar på G.”
och glatt skulle kunna svara ”Ja, faktiskt
så fick jag den idag!”. Sen skulle vi skratta, kramas och dansa tillsammans runt i
en ring.
Hon frågade aldrig. Jag vet inte vad
hon tänkte om mig den dagen, men om
hon inte tyckte att jag var det minsta
irriterande så är hon en supermamma.
Efter några timmar började papperstussarna läcka på nytt och jag kom helt
sonika till insikt med att jag förr eller
senare måste släppa bomben. Så jag sa
det: ”Mamma, när jag var på toa i skolan
såg jag att det kommit blod i trosan”. Fick
två höjda ögonbryn till svar. Fan. Lite
hjälp här tack, mamma. ”Sååå … jag tror
det är mens”. Hon suckade, sa ”oj då”,
gick med mig till toan och visade mig sin
privata gömma med hundrafemtio olika
mensskydd för alla tider på dygnet. Sen
gav hon mig en kram, gick ut i köket och
skrattade högt åt att jag gått runt med
strävt, kliande toapapper i punanin hela
dagen. Tack mamma. Du härdar mitt
självförtroende för livet. Det värmer.
ATT FÅ MENS
Papper i trosorna …? Don’t do it, kids! Papper som substitut för mensskydd är ingen
bra idé. Det var dock den enda idén som
ploppade upp i mitt huvud där jag satt
inlåst med fullskalig menspanik, vilket resulterade i att jag resten av skoldagen gick
omkring med en väldigt suspekt gångstil i
ett desperat försök att få papperstussarna
som skavde mot snippan att sluta prassla.
Det var definitionen av skitsvårt. Gick till
skolsyster i bindjakt men hon var tydligen
bara på plats mellan klockan 11:59 och
12:01, ojämna veckor och på dagar som
inte slutar på G. Övervägde så många gånger att fråga någon annan, vem
som helst, om de hade mensskydd, men
fegade ur i sista sekund.
Efter att ha besökt toaletten ett tiotal
gånger för pappersbyte tog skoldagen
äntligen slut. Jag åkte hem och cirkule­
rade runt mamma likt skandaler kring
Sverigedemokraterna för att hon kanske,
eventuellt, förhoppningsvis, superspontant skulle fråga mig ”Hörru Clara, har
du fått din mens än?”, så att jag förvånat
23
TILL DIG SOM ÄNNU
INTE MENSAR
Jag har så himla svårt att minnas hur
jag var innan mensen kom in i mitt liv.
Jag har svårt att minnas hur jag var rent
generellt när jag var yngre, men precis
som att jag inte minns hur det var att
aldrig reflektera över att det växer hår på
benen, så är mensen av någon konstig
anledning så himla svår att tänka bort
ur livet. Jag kan inte föreställa mig en
värld där jag inte en enda gång behöver
tänka ”Hur många dagar är det kvar till
mens?”, ”Helvete, mensen skulle kommit
i förrgår, jag VISSTE att jag skulle bli
läser detta har kramp i magen eller ont
i ryggen – eller som mår helt perfekt för
den delen – eller byter mensskydd, eller
kanske inte har tillgång till skydd alls.
Sannolikheten att du som läser detta just
nu har mens, trots att denna del är till dig
som ännu inte mensar, är alltså rätt stor.
Har du?
Var ärlig. Jag har hittills varit ärlig mot
dig, förväntar mig något tillbaka.
Jaså! Där ser man.
Jag har inte [heller] (beroende på vad
ditt svar var).
FÖRVÄNTNINGAR
Om du, kära läsare, ännu inte fått mens
så tror jag att jag förstår hur du känner.
ATT FÅ MENS
Hela stämningen kring mens var så himla jobbig: mensen
var det ultimata tecknet på att du ’blivit en kvinna’ och
därmed skulle påbörja livets alla lidanden. Värk, värk, värk.”
24
gravid bara av att hångla med den där
killen i lördags!” eller ”Undra om detta är
mensvärk eller bara en följd av att jag åt
ett helt Pringlesrör igår kväll?”. Hela mitt
liv kretsar på ett eller annat sätt kring min
mens. Jag har alltid tamponger i handväskan, utifall att. Varje gång jag ska
någonstans, över natten eller längre,
kollar jag alltid om det finns någon som
helst risk att jag kan få mens. Under
själva mensveckan lägger jag säkert fem
minuter varje dag på att planera när och
var i mitt dagsschema som jag kommer
att få tillfälle att byta skydd. Och har
jag inte själv mens så har någon annan
det. I denna sekund, till exempel, har
trehundra miljoner livmoderbärare
mens. Trehundra miljoner som medan ni
Lika lite som jag minns livet utan mens,
kan du föreställa dig livet med det. Eller
ja, du kan säkert föreställa dig saken,
det där blev oavsiktligt världens dumför­
klaring, men jag själv trodde att mens var
ungefär det största som någonsin skulle
hända i mitt liv. Det beskrevs som något
så bombastiskt och extraordinärt att jag
knappt fattade hur jag, med min taniga
lilla flickkropp, skulle kunna hantera det.
Hela stämningen kring mens var så himla
jobbig: mensen var det ultimata tecknet
på att du ”blivit en kvinna” och därmed
skulle påbörja livets alla lidanden. Värk,
värk, värk. Och så slutade det med lite
blod och en obekväm binda i trosan. Och
det var det. Fatta besvikelsen.
Samtidigt är mens livsomvälvande.
ATT FÅ MENS
Rent fysiskt är mens lite blod från ett inre
organ som lämnar kroppen genom första
bästa kroppsöppning. Psykiskt innebär
mens hundra saker samtidigt:
Att du ska växa upp.
Att du ska vara ”kvinna”.
Att du ska ta ansvar.
Att du bör hetsäta choklad sju dagar varje
månad.
Att du under nämnda sju dagar även bör vara
emotionellt instabil.
Att du, trots din emotionella instabilitet,
behärskar dig och sjukskriver dig för att du har
”ont i huvudet”.
Till exempel. Jag hade kunnat fortsätta
hela dagen. Och folk ifrågasatte att jag
skulle kunna skriva en hel bok på ämnet
mens. Ha! Jag skrattar er rakt i ansiktet!
Oroa er inte, kära ännu-icke-mensare.
Jag är mycket väl medveten om att mitt
sätt att beskriva mens eventuellt skrämmer skiten ur er. Det är meningen.
Tanken är att ni ska tro att det är något
vedervärdigt, så att ni, när den väl kommer, kan andas ut och leva perfekta mensliv utan minsta bekymmer. Ni kan tacka
mig senare. Psykolog Henry over and out.
25