Klicka här för att läsa boken. - Socialdemokraterna i Region Skåne

Omslagsbild framsida: Vårdsal vid Kristianstads Lasarett 1919.
Foto ur Gerda Andersdotters album. Hon blev legitimerad sjuksköterska 1921, och
dotterdottern Bodil Persson, Kjuge, har ställt bilden till vårt förfogande.
Omslagsbild baksida: Centralsjukhuset i Kristianstad i sommargrönska, 2014. Foto taget av
Elisabeth Lewander, Patientinformatör på Informateket, CSK.
Layout: Hampus Holmer | Tryck: Litografen i Vinslöv
INNEHÅLL
Förord Helene Holmer....................................................................................... 4
Historik över Kristianstads Lasarett Ido Leden................................................. 5
Klinikchefer vid Medicinkliniken..................................................................... 9
De senaste 100 åren Helene Holmer................................................................ 10
Verksamhetschefernas berättelser
Sigvard Persson.................................................................................................. 14
Ola Ohlsson...................................................................................................... 21
Jesper Persson.................................................................................................... 32
Ibe Lager........................................................................................................... 39
Stefan Nilsson................................................................................................... 43
Sektionernas historik
Endokrinsektionen Helene Holmer................................................................. 47
Gastrosektionen Jörgen Torp........................................................................... 52
Hematologisektionen Eva Horney................................................................... 55
Kardiologisektionen Ola Ohlsson................................................................... 60
Lungsektionen Gunnar Svensson, Ulla Valentinsson och Berit Ekman............. 67
Geriatrik, Stroke och Neurologisektionen Ingemar Andersson och Caroline
Marktorp........................................................................................................... 72
Njursektionen Björn Rogland.......................................................................... 77
Reumatologisektionen Ido Leden, Jan Theander och Anneli Östenson............ 82
Övriga enheter
Diagnostiskt Centrum Annika Bujukliev och Inga Svensson........................... 88
Forskningsenheten Ann Knutsson................................................................... 89
Navet Ola Norrhamn och Lis-Mari Thelander.................................................. 91
Patients betraktelse
Arne Castell....................................................................................................... 94
INNEHÅLL
Omvårdnadens historik
Viveca Dettmark............................................................................................... 98
Berit Ekman.................................................................................................... 104
Elisabeth Mattsson.......................................................................................... 108
Eva Rosenqvist................................................................................................ 110
Sekreterarnas perspektiv
Agneta Wilson och Gun-Marie Bergh............................................................. 114
Utbildningsläkarnas perspektiv
Henrik Bergholtz............................................................................................. 118
Anja Nylander................................................................................................. 120
Hampus Holmer............................................................................................. 122
Författarförteckning.......................................................................................... 125
FÖRORD
Medicinkliniken fyller 100 år i år, vilket vi bland annat uppmärksammar med
denna bok. Initiativtagare är Ido Leden, vars entusiasm varit en drivkraft i arbetet
med att få en lång rad medarbetare, såväl pensionerade som nu aktiva, att skriva sin
del av historien. Där vi saknar någon som kan berätta av egen erfarenhet har vi fyllt
på med historiska beskrivningar.
De senaste fem verksamhetscheferna är representerade med sina berättelser
om tiden som chefer över kliniken. Alla sektioner har skrivit sin historia
och flera avdelningschefer och sekreterare har också skrivit om sina erfarenheter.
Alla personalkategorier finns på detta sätt i något avseende representerade.
Men var är då patienterna? Det är trots allt dem vi är här för. Många beskrivningar
berör den medicinska utvecklingen som varit till gagn för patienterna, och en patient
har också fått komma till tals i en egen beskrivning.
Vår förhoppning för de nästkommande 100 åren att vi tar lärdom, inte enbart av nya
forskningsrön, utan även av historien. I slutet av boken låter vi dessutom yngre kollegor
komma till tals, de som skall föra kliniken in i framtiden.
På framsidan av boken finns ett fotografi med en fantastisk interiör från gamla
lasarettet, taget år 1919, alltså bara några år efter kliniken hade bildats. Vid en första
anblick kan man inte ana att det är en vårdsal – och vi har svårt att föreställa oss hur
det skulle vara att arbeta eller vårdas där. Faktorer som multiresistenta bakterier och
patientens rätt till integritet var okända begrepp då, men högaktuella idag.
Utöver alla dem som bidragit med egna texter har vi fått hjälp att hitta textmaterial
och bilder från Kristian Ahlström, Malin Appelquist och Bodil Persson. Utan dem
och alla som bidragit med sina historier här hade inte boken blivit vad den är.
Tack till er alla, och välkommen att läsa vår historia!
Helene Holmer, Kristianstad, September 2015
I redaktionen: Ido Leden, Viveca Dettmark och Helene Holmer
4
HISTORIK ÖVER KRISTIANSTADS LASARETT
Ido Leden
År 1624 gav den danske kungen Christian IV, Kristianstads grundare, i uppdrag
åt länsmannen i Kristianstad, Otto Marsvin, att uppföra ett hospital.
Hospitalet var färdigt att tas i bruk vid årsskiftet 1629-30 och låg utmed Heilige
Geistes Gade (motsvarande sydigaste delen av nuvarande Östra Storgatan). Här
vårdades sjuka, gamla och utfattiga, och från och med mitten av 1700-talet också
sinnessjuka.
”Under början av 1800-talet omvandlades det gamla Heilig Geists hospitalet
helt till sinnessjukhus, men 1830 beslöt Konung Karl XIV Johan att det skulle
nedläggas och de sinnesjuka föras till Malmö samt att anläggningen skulle säljas.
Efter omfattande byggnadsarbeten installerades här det länslasarett, som
redan Gustaf III hade önskat förlagt hit, men som under en följd av år fört en
ambulerande tillvaro i olika fastigheter i staden.” (Andersson, 1985)
Länslasarettet öppnades 1776 och var då det tionde i ordningen som öppnades
i Sverige – först var Serafimerlasarettet i Stockholm, 1752. Den förste
lasarettsläkaren var Kilian Stobeus den yngre som 1783 efterträddes av Carl Sauer
(se faktaruta). Sauer skriver om de första åren att två rum hyrdes hos
Tracteuren Löfström på Södra Storgatan (nu Västra Storgatan), som härbärge
för patienterna. Två till tre patienter kunde beredas plats. Ganska snart flyttade
man till andra fastigheter innanför vallarna och antalet sängplatser ökade i takt med
att man fick större utrymme.
Det stora lyftet kom när man 1830 fick tillgång till det tidigare hospitalet.
Efter om- och tillbyggnad hade man ett för tiden modernt lasarett.
Lasarettsläkaren vid den tiden, doktor Bergholtz, var också en kunnig läkare
och driftig ledare av verksamheten, vilket framgår av Kristian Ahlströms
biografi. I denna skrift finns många exempel på hur verksamheten utvecklades och
också utförliga uppgifter om antalet vårdplatser, de vanligaste diagnoserna samt
vilken typ av operationer som gjordes. Efterhand blev även detta lasarett för trångt
och omodernt, vilket gjorde att man började planera för ett helt nytt lasarett på
Östermalm, omedelbart utanför den gamla stadsbebyggelsen (se bild).
Lasarettet på Östermalm stod färdigt 1864 och befanns av generaldirektören för
Sundhetskollegium vara ett under av nymodighet när denne inspekterade
5
Fig 1. Utsikt från Trefaldighetskyrkans torn 1867. I förgrunden stora torg. Överst i bilden Nosabysjön och 1864 års lasarett med sina tre flyglar.
inrättningen. Ett tjugotal år senare gällde det motsatta – allt var föråldrat!
Elektricitet saknades liksom ordentligt med rinnande vatten och toalettutrymmen.
Operationsavdelning saknades också.
J. Aug. Hedlund var lasarettsläkare 1896 – 1923. Han var ofta ensam läkare och
blev efterhand en skicklig kirurg. Från och med 1915 verkade han som kirurgöverläkare. Under åren 1896 – 1915 var han dessutom styresman. Ekonomi
och administration sköttes av en enda person – sysslomannen! Både Kristian
Ahlström och Yngve Plym Forshell har försett oss med ingående biografier
om Hedlund, som de beskriver som en skicklig läkare och lojalt arbetande för
lasarettets bästa. Plym Forshell kallar honom lasarettets ”siste enspännare”.
I början på 1910 talet stod det klart att lasarettet måste byggas ut och moderniseras.
Den nya medicinska avdelningen togs i bruk den 1 mars 1916, sedan den varit
provisoriskt förlagd till gamla kirurgen. Beslut om delat lasarett (med
separata avdelningar för kirurgi och medicin) bör ha tagits tidigt 1914.
Kristianstad lasarett blev det fjärde icke-universitetssjukhuset i landet som
delades – tidigare hade så skett i Falun, Karlstad och Örebro. Genom Kungligt
6
Brev den 31 december 1914 gavs tillstånd att inrätta en lasarettsläkartjänst
för den medicinska avdelningen. ”Överläkaren på Moheds sanatorium
Viktor Hedesström, blev av Kungl. Maj:t utnämnd den 12 aug 1915 och tillträdde
tjänsten den 13 sept.”. (Plym Forshell, 1976) Han blev också ny styresman
och därmed chef för lasarettet.
Fig 2. Antalet patienter som vårdades för lunginflammation under perioden 1902-20, samt
antal döda i sjukdomen. Notera det stora antalet vårdade 1918-19. Denna topp torde vara
orsakad av spanska sjukan som då grasserade och orsakade många dödsfall. Av oklar anledning
har så inte varit fallet i Kristianstad.
60
50
40
30
20
10
0
1902 1904 1905 1906 1907 1908 1909 1910 1911 1912 1913 1914 1915 1916 1917 1918 1919 1920
Lungtuberkulos
26
33
28
45
27
35
48
36
43
41
22
16
30
27
27
16
32
28
Skelettuberkulos
33
35
24
29
36
32
25
48
27
30
25
25
25
20
21
10
18
15
Körteltuberkulos
17
29
14
26
17
27
22
14
26
19
23
26
14
34
27
12
8
28
Döda
7
3
5
10
14
12
15
11
16
10
7
3
8
9
9
8
12
7
Fig 3. Antalet patienter som vårdades för tuberkulos under perioden 1902-20. En del patienter
hade alla tre formerna, andra en eller två. Antalet fall var klart lägre perioden 1910-20 än vad
som registrerats under det föregående decenniet. Denna minskning, som inleddes långt innan
tuberkulostatika blev tillgängligt, torde bero på förbättrade levnadsförhållandena för stora grupper
i det svenska samhället.
Dessa diagram bygger på journalgenomgång av Kristian Ahlström
7
År 1926 kunde en röntgenläkare, Yngve Olsson, tillsättas. ”Lasarettet hade därmed
blivit vad som småningom kom att kallas normallasarett, dvs. ett sjukhus med
specialiteterna kirurgi, medicin och röntgen”. (Plym Forshell, 1976) 1939 hade
ytterligare specialiteter inrättats i sådant antal att man ”nu nått värdigheten av
centrallasarett” (Plym Forshell, 1976).
Efterhand behövdes på nytt ett större och modernare lasarett och i september
1973 kunde man flytta till ett nybyggt sådant utmed Blekingevägen, där lasarettet
fortfarande är beläget.
De första fem lasarettsläkarna i Kristianstad (Ahlström, 2005)
1776-1783
Kilian Stobeus d.y. Stobeus var samtidigt provinsialläkare för länet
och dessutom professor i obstetrik i Lund.
1783-1796
Carl Sauer
1796-1808
Ludvig Tjelke. Tjelke fick professors fullmakt 1807, för sina
”sällsynta insigters skull”, men dog redan året därpå i ”Fältfeber” under tjänst som fältläkare.
1808-1824
Per Hagström
1824-1851
Georg Joachim Bergholz. Bergholz var också regementsläkare.
Källor
Ahlström K. Det var på Bergholtz’ tid. Föreningen gamla Christianstad årsskrift
2005: 20-61.
Ahlström K. J. August Hedlund – läkare och visionär. Föreningen gamla
Christianstad årsskrift 2010: 85-113.
Ahlström K. Kilian Stobeus d.y., provinsialläkaren som blev professor.
Föreningen gamla Christianstad årsskrift 2014: 35-48.
Andersson T. Kristianstads hospital. Föreningen gamla Christianstad årsskrift
1985: 14-21.
Olofsson C. Landstingets vårdutbildning växer fram. Föreningen gamla
Christianstad årsskrift 1985: 93-95.
Pallin G. Kristianstads lasarett, en kortfattad historik, bilaga till Årsberättelse 1942.
Plym Forshell Y. Kristianstads lasarett 200 år. Kristianstad: Civiltryckeriet, 1976.
Varmt tack till Kristian Ahlström som generöst delat med sig av sin kunskap och ställt
olika källor till förfogande.
8
KLINIKCHEFER VID MEDICINKLINIKEN
Viktor Hedesström
1915-34
Teofil Nordmark
1934-37
Hans Silwer
1937-62
Henning Lindholm
1962-72
Sigvard Persson
1973-90
Ola Ohlsson
1990-2000
Jesper Person
2001-05
Ibe Lager
2005-09
Stefan Nilsson
20109
DE SENASTE 100 ÅREN
Helene Holmer
För 100 år sedan, när medicinkliniken bildades, pågick första världskriget.
Kristianstad var inte bara en residensstad med säte för landshövdingen och Hovrätten
över Skåne och Blekinge, utan också en betydande militärstad med två regementen.
Redan 1917 flyttades Hovrätten till Malmö, och åttio år senare, den 1 januari 1997,
slogs Kristianstad län ihop med Malmöhus län till Skåne län. Samtidigt bildades
region Skåne. Några år tidigare hade stadens två regementen avvecklats. Wendes
artilleriregementes (A3) lokaler i Norra Åsum är idag gymnasieskola och Norra
Skånes Infanteriregementes (sedemera P6) lokaler hyser Kristianstad Högskola.
Stora förändringar har skett både i samhället och inom sjukvården under detta
sekel, och vi har helt andra möjligheter till bot och behandling än man hade 1915.
Fortsatta förändringar är nödvändiga för att vi skall kunna möta kraven från dagens
patientpopulation – dock gärna i ett något lägre tempo än dagens!
Första världskrigets utbrott medförde kristidsförhållanden i landet, då man inte
längre kunde importera grödor från Tyskland och Ryssland. Man tvingades
ransonera mat och ved och priserna steg. Befolkningen i Kristianstad uppgick till
cirka 12 500, och utanför staden fanns en stor befolkning sysselsatt med lantbruk.
I Sveriges officiella statistik för Allmän hälso- och sjukvård år 1915, utgiven av
Kungliga Medicinalstyrelsen, kan man få detaljerade uppgifter om sjuklighet,
sjukvård och veterinärmedicin i hela landet för detta år. Bland annat kan man
läsa att läkare skickades till Tyskland, Frankrike och Österrike för att lära sig att
förhindra spridning av smittsamma sjukdomars överförande från krigsskådeplats
till civilbefolkningen.
Mycket utförliga uppgifter presenteras också om hur många som vaccinerats i
landets olika delar och också hur många som insjuknat i olika sjukdomar. Där
är infektionssjukdomar inte oväntat de dominerande: Scharlakansfeber, Difteri,
Smittkoppor, Abdominal tyfus, Rödsot (dysenteri), Akut barnförlamning (polio)
och Epidemisk hjärnfeber (meningit). I Mellansverige hade man år 1915 hela
915 fall av meningit, med en mortalitet på över 50 %. Betänk att det inte fanns
några antibiotika över huvud taget. De tre vanligaste dödsorsakerna i riket var
lungsot, lunginflammation och ålderdomsavtyning. Dödligheten för befolkningen
i Kristianstad var 1915 14/1000 invånare och år, att jämföra med strax över 9/1000
och år i Sverige idag.
10
På Kristianstad lasarett vårdades år 1915 sammanlagt 1632 patienter, varav
101 dog (tabell 1). Medelvårdtiden var 25 dagar och man hade 125 sjuksängar.
Beläggningen var i genomsnitt 89 % ,och som högst 140 %. Kostnad per dag och
patient var 3,39 kronor. Patientavgifterna utgjorde 21 % av Kristianstads lasaretts
inkomster, resten var bidrag från landstinget (tabell 2).
I september 1915 etablerades en självständig medicinklinik när Viktor Hedesström
anställdes på lasarettet.
Tabell 1. Vårdplatser, inneliggande patienter och vårddygnskostnader för Kristianstad lasarett,
sedermera CSK. Medicinklinikens siffror anges inom klamrar.
* Siffran gäller 2014
Tabell 2. Utgifter i procent för Kristianstad lasarett.
* Siffran gäller enbart Medicinkliniken
Jag hoppar nu raskt 50 år fram i tiden till 1965. Vi hamnar då i en tid präglad av
hopp och stora framtidsvisioner, då stora landvinningar gjorts inom sjukvården.
I skriften ”Årsberättelser från Centrallasarettet i Kristianstad, Mansdala sjukhem,
Konvalescenthemmet i Kivik för år 1965” som jag lånat av Kristian Ahlström, tidigare
överläkare på kvinnokliniken i Kristianstad, hämtas följande uppgifter: Man hade
en överläkare, Henning Lindholm, och en biträdande överläkare, Sven Nilsson,
anställda vid medicinkliniken. Totalt var 55 läkare anställda på sjukhuset varav
knappt hälften var överläkare eller biträdande överläkare. Övrig sjukvårdspersonal
utgjordes av 622 tjänster, och det fanns bland annat 10 vaktmästare, 10 personal
på bandageverkstaden, 30 kökspersonal, 20 städerskor, 4 snickare/tapetserare, 1
sömmerska, 10 kontorspersonal och 6 telefonister.
Kristianstad hade 1965 ca 25 000 invånare. Antal vårdplatser hade ökat till 756
för hela sjukhuset varav 143 för medicinkliniken. Medelvårdtiden hade minskat
till 10 dagar för sjukhuset, och 12 för medicinkliniken (tabell 1). Dödsfallen på
11
medicinkliniken och infektionskliniken, hade minskat markant jämfört med
1915. Infektionssjukdomar och tuberkulos spelade en allt mindre roll och hjärtkärlsjukdomarna hade ökat. Sannolikt berodde detta på både bättre diagnostik och
behandlingsmöjligheter med antibiotika, vilket ledde till en äldre befolkning som
hunnit leva tillräckligt länge för att drabbas av hjärtkärlsjukdom.
Nu till våra dagar, ytterligare 50 år senare. Staden Kristianstad har nu ca 36 000
invånare. 1973 flyttade kliniken in på CSK (läs Sigvard Persson beskrivning på
sidan 14). Sedan 2013 ingår Medicinkliniken i en ny organisation, beskriven av
Stefan Nilsson på sidan 43. Medicinkliniken – egentligen Verksamhetsområde
Specialiserad Medicin – ingår i Divisionen Specialiserad Närsjukvård, Skånevård
Kryh.
De tre vanligaste orsakerna till död i Sverige är sjukdom i cirkulationsorganen,
cancer och kroniska sjukdomar i nedre luftvägarna.
Den största icke-medicinska förändringen i sjukvården de senaste 50 åren är
datorernas intåg som både underlättar och krånglar till medarbetarnas vardag.
Patientinflytandet har ökat och därmed också kraven på sjukvården. Medicinskt
kan fler och fler sjukdomar botas eller lindras – ibland till höga kostnader.
Jämfört med 60- och 70-talens optimism och tro på ständig ekonomisk tillväxt
ställs nu hårda krav på att hålla igen på utgifterna. Expansionsmöjligheterna är
därför små i offentlig sjukvård. Ändå har antalet anställda ökat påtagligt och vi är
nu ca 65 läkare, 190 sjuksköterskor, 100 undersköterskor och knappt 30 sekreterare
på kliniken. I tabell 2 ser man att andelen av klinikens utgifter som går till löner
till medarbetare trots det är lägre än 1965, men att andelen som går till läkemedel
istället ökat betydligt.
Källor
Karl Enghoff, Kristianstads Historia 1614-1948, Kristianstad Boktryckeri AB
1949
Kungliga Medicinalstyrelsen, Sveriges officiella statistik, allmän hälso- och sjukvård
år 1915, Kungliga boktryckeriet, P.A. Norstedt & Söner 1918
Socialstyrelsen 2015, Sveriges officiella statistik, hälso- och sjukvård, Dödsorsaker
2013
Årsberättelse från Centrallasarettet i Kristianstad, Mansdala sjukhem Konvalescenthemmet i Kivik för år 1965
12
VERKSAMHETSCHEFERNAS BERÄTTELSER
13
Sigvard Persson
klinikchef 1973-1990
Januari 1973 tillträdde jag tjänsten som överläkare, tillika klinikchef vid
medicinska kliniken på Centralsjukhuset i Kristianstad (CSK). Det kan vara av
historiskt intresse att berätta hur tillsättningsförfarandet gick till på den tiden. På
basen av insända meritförteckningar uppfördes tre sökanden på förslag. Sjukhusets
överläkare, varav ingen var medicinare, kom sedan med ett förslag till förord.
Det hade varit rimligare att medicinska klinikens medarbetare hade fått yttra sig.
Det var heller inte självklart att läkare från Göteborg skulle kunna konkurrera ut
Lundensare, men så blev det.
I september 1973 togs CSK i bruk. Statens planerings- och rationaliseringsinstitut
(SPRI) vid Kungliga Medicinalstyrelsen hade anlitats för planeringen av medicinska
klinikens mottagning och vårdavdelningar. Jag hade tillgång till ritningarna av de
nya lokalerna men var förbjuden att sätta min fot i nybyggnaden, sannolikt för att
inte störa det långt framskridna bygget. I augusti 1973 visades jag runt i medicinska
klinikens lokaler av den dominanta sjukvårdsföreståndaren. Jag kom 5 minuter
försent till guidningen, fick en rejäl utskällning för min sena ankomst, svarade med
samma mynt och hade sedan inget större minne av rundvandringen.
Den 3 september 1973 flyttade samtliga kliniker och servicediscipliner in i
de nya lokalerna. Vi hade minskat antalet inneliggande patienter som skulle
flyttas. Sjukhusdirektören Sten Övergaard hade marin utbildning och liknade
förflyttningen vid en militär operation. Flyttningen var välplanerad och gick bra.
Väl på plats i de nya lokalerna dök problemen upp. Medicinska mottagningen hade
läkarexpedition för en överläkare och tre biträdande överläkare. Övriga läkare skulle
som all annan personal ha ett klädskåp i källaren. De saknade en fast arbetsplats.
Ingen kunde dessutom förutse den expansion i antalet läkare, som skulle komma.
Jag fick lägga mycken tid på att skapa utrymme för det ökande antalet medarbetare.
Patientmottagningen skedde i s.k. mottagningsmoduler, som bestod av en
expedition omgiven av två undersökningsrum. Telefontiderna var planerade på
följande sätt: Läkaren hämtade sin journalhög på sekretariatet, och gick sedan till
en box i källarplanet och besvarade sina telefonsamtal.
Antalet vårdplatser på medicinska kliniken minskades från 150 till 120. Detta
baserade sig på en undersökning av beläggningen på medicinska kliniken några år
14
tidigare. Man fann då att ca 30 av de inneliggande patienterna var s.k. klinikfärdiga
och väntade på plats på långvården eller vårdhem. Alltså reducerade man antalet
vårdplatser på medicinkliniken innan långvårdskliniken och kommunerna kunde
ta hand om dessa patienter. Mönstret känns igen även idag.
Följden blev att vi hade en konstant och svår överbeläggning på de medicinska
vårdavdelningarna. Först efter mycket arbete och tillmötesgående av rehabiliteringsklinikens klinikchef Sven-Olov Ohlsson fick vi överta deras vårdavdelning. Ohlsson
ville ha en mera psykiatriskt inriktad rehabilitering, men det dröjde något år innan
hans önskemål realiserades.
Sigvard Person (till höger i bild), klinikchef vid Medicinkliniken på CSK, i samtal med Anders
Bjelle, professor i reumatologi i Göteborg. Denne var i augusti 1989 i Kristianstad med anledning
av ett styrelsemöte i Svensk Reumatologisk Förening, som Ido Leden på reumatologsektionen var
värd för. Foto: Ido Leden
SPRI ansåg sig inte ha kompetens att planera laboratoriedisciplinernas
lokalbehov. Dessa utformades istället tillsammans med utnämnda klinikchefer
eller regionspecialiteten i Lund. Detta förklarar den stora skillnad som fanns i
lokalutrymmet mellan medicinkliniken och servicedisciplinerna.
Jag har alltid varit stor anhängare av servicedisciplinerna. För att kunna bedriva bra
sjukvård är vi beroende av bra och välutrustade laboratorier. CSK:s servicediscipliner
hade dessutom kompetenta och driftiga företrädare. Från Sahlgrenska sjukhuset
var jag van vid att man inte kunde utnyttja de senaste undersökningarna om inte
patienten ingick i ett forskningsprojekt. Att plötsligt kunna använda de moderna
undersökningarna på ”vanliga” patienter var en positiv överraskning.
15
Läkarna från de olika servicedisciplinerna deltog också regelbundet i vår
efterutbildning, som ofta var kopplad till aktuella diagnostiskt svåra fall.
Fem vårdplatser var planerade på en hjärtintensivbehandlingsavdelning (HIBA).
På grund av personalbrist kunde denna avdelning inte öppnas. Patienter med
hjärtinfarkt placerades i stället på IBA (intensivbehandlingsavdelningen), som
sedermera kallades IVA och sorterade under anestesikliniken. Hjärtinfarktpatienter
behandlades med sedvanliga IVA- rutiner. Detta innebar ventrikelsond vid kräkning
(som ofta var morfinframkallad) och urinkateter för kontroll av vätskebalansen.
Efter några dagar överfördes patienterna sedan till vårdavdelningen, ofta med en
kateterframkallad urinvägsinfektion.
Jag försökte ändra dessa rutiner utan framgång. En halv Göing hade inget att sätta
upp emot finsk sisu.
September 1974 kunde vi bemanna HIBA. Jag hade tjänstgjort hos Lars
Werkö på Sahlgrenska sjukhuset och var någorlunda uppdaterad i skötseln av
hjärtinfarktpatienterna. Avdelningsföreståndaren Elisabeth Mattsson, som hade
vårdat hjärtpatienterna på IBA, stod bl.a. för utbildningen av personalen på HIBA.
Hon stod för värdefull kompetens och kontinuitet. Först 1980 kom Ola Ohlsson
till oss som kardiolog och ledde sedan, vid CSK, den snabba och fantastiska
utveckling, som då påbörjades inom kardiologin.
När jag kom till CSK 1973 fanns två biträdande överläkare, Jan-Erik Nilsson och
Ragnar Skölling, på medicinska kliniken. Båda var kunniga, erfarna och lojala
invärtes medicinare med stor arbetskapacitet och uppskattade av sina patienter.
Jan-Erik Nilsson blev vår allergolog och ansvarade för allergilaboratoriet, som
blev ett föredöme i regionen. Allergiverksamheten överfördes senare till den
lungmedicinska sektionen. Jan-Erik avlastade mig dessutom som biträdande
klinikchef. Han hade en moralisk resning, som bl.a. tog sig uttryck i att han avstod
från sin överläkarutnämning till förmån för att kliniken skulle kunna anställa
en disputerad och mycket kompetent medarbetare i Sten Olle Larsson. Den
karismatiske Ragnar Skölling fick ansvar för gastroenterologisektionen.
Neurologsektionen hade 15 vårdplatser och en överläkare. Till överläkartjänsten
lyckades jag knyta en av södra Sveriges duktigaste kliniska neurologer, P G
Jeppsson. På 1970-talet fanns som undersökningar för kliniskt bruk endast
EEG, liquorundersökning, luftskalle och färgskalle. Anamnes och nervstatus var
grunden för diagnostiken. De terapeutiska möjligheterna för de olika neurologiska
sjukdomarna var dessutom begränsade.
16
Min uppfattning var att på länssjukhusnivå skulle det finnas välutvecklade sektioner
(subspecialiteter) som samordnades av en medicinklinik. På 1970-talet fanns det
inga ekonomiska begränsningar i planeringen av sjukvården. P G Jeppsson strävade
efter att göra neurologsektionen till en självständig klinik med egen jourtjänst. Han
liknade medicinkliniken vid en dinosaurie: stor kropp och litet huvud! Jeppssons
kommentar var kort och rolig: Giftet sprider sig. Utvecklingen inom sjukvården
med stora besparingar inom sjukvården med början på 1990-talet har dock visat att
min inställning var riktig. Omställningen blev mindre smärtsam.
I samband med att sanatorieverksamheten vid Broby sjukhus lades ned, skapades
en lungmottagning på CSK. Även inom denna specialitet fanns en strävan efter att
skapa en självständig klinik. Så småningom omvandlades denna mottagning till en
välfungerande lungmedicinsk sektion med vårdplatser.
En av mina största insatser som klinikchef var att rekrytera Ido Leden till den
reumatologiska sektionen. Vi drog åt samma håll. Jag kunde hjälpa honom
att få resurser och vidareutveckla den reumatologiska vården. Han var i landet
banbrytande med att vidareutbilda primärvårdsläkarna i reumatologiska
sjukdomar, så att patienter med reumatiska sjukdomar kunde få ett snabbt och
korrekt omhändertagande. Tyvärr har i besparingsivern denna konsultverksamhet
rationaliserats bort.
Det var dock inte självklart att CSK skulle få en reumatologisk verksamhet på
1970-talet. I Vejbystrand fanns Kronprinsessan Viktorias Kustsanatorium,
som hade ett sinande patientunderlag. En viss rehabiliterande verksamhet med
bassängträning och sjukgymnastverksamhet hade startats. De stora byggnaderna
kunde icke utnyttjas rationellt. Kurortsbehandling för reumatologiska sjukdomar
var vid denna tidpunkt fortfarande aktuell. De starka landstingspolitikerna i
Ängelholm ville att länets reumatologiverksamhet skulle förläggas till Vejbystrand.
Stöd för sin uppfattning hade de fått av landstinget rådgivande läkare, som tillika
var chefsläkare vid Ängelholms lasarett och klinikchef vid kirurgiska kliniken,
Bertil Olow. Jag blev kallad till ett möte med sjukvårdsnämnden. Jag påpekade att
utvecklingen inom reumatologin krävde ett nära samarbete med servicedisciplinerna
och att detta endast fanns på CSK. Bertil Olow höll ett laddat inlägg där han
angrep CSK, som skulle ha allt. Jag frågade honom om han gjorde sitt inlägg som
rådgivande läkare till landstinget eller chefsläkare i Ängelholm. Han var ärlig nog
att säga att det var det sistnämnda.
Kampen om resurserna stod framförallt mellan CSK och Ängelholms lasarett.
Det gällde framförallt de dyra investeringarna inom röntgenspecialiteten. Det
17
CSK fick, skulle även Ängelholms lasarett ha. I nordvästra Skåne fanns starka
landstingspolitiker, som kunde hävda det egna sjukhusets intresse. Det nära
geografiska läget till universitetssjukhuset i Lund gjorde det dessutom naturligare
för Ängelholmskollegerna att hellre skicka patienterna till Lund än till länets
centralsjukhus. Ängelholmskollegerna kallade Kristianstad för Fjärran Östern, vi
kallade dem för Vilda Västern.
Den njurmedicinska specialiteten med dialysverksamhet förlades till medicinkliniken
i Hässleholm, där klinikchefen Mats Ekberg innehade specialistkompetens i
njurmedicin. Detta var ett beslut av landstingets politiker och stärkte Hässleholms
lasaretts status. Den operativa verksamheten med sin intensivvård på CSK behövde
emellertid ofta konsultera en njurmedicinare på plats. Vi löste problemet genom att
anställa en njurmedicinare med bred invärtes medicinsk kunskap, Björn Rogland.
Samarbetet med administrationen var som regel bra. De lyssnade på våra önskemål
och vi fick ofta det stöd vi behövde. Endast vid ett tillfälle kärvade det. Genom
att spela ut de olika klinikerna och personalgrupperna mot varandra, höll en
administrativ chef på att förstöra det som var CSK:s adelsmärke: arbetsglädje och
vänlighet. Vi var fyra klinikchefer, som uppvaktade sjukvårdsnämnden och bidrog
till att vederbörandes tjänstgöring vid CSK blev en parentes.
Äskandet om nya tjänster, ombyggnader och apparater gjordes i den årliga
budgeten, som sedan behandlades i sjukhusadministrationen och fastställdes i
den politikerdominerade sjukhusdirektionen. Nackdelarna med detta system
framgår av följande ärende. Medicinklinikens önskemål om att inrätta en dusch
för isolerade och långtidssjuka leukemipatienter avslogs då det vägdes mot den
tekniska avdelningens äskande om inköp av en lövsug.
Från ledningshåll diskuterade man möjligheten att låta klinikerna ha en egen budget.
Medicinska kliniken utsågs till en försöksklinik med rambudget. En ekonom från
administrationen, klinikföreståndaren och klinikchefen träffades regelbundet för
att diskutera besparings- och rationaliseringsåtgärder. Huvuddelen av detta arbete
gjordes av medicinska klinikens duktiga klinikföreståndare, Viveka Dettmark,
som hade stor arbetskapacitet och var ekonomiskt intresserad. Vi lyckades minska
driftskostnaderna under försöksåret med ca 400 000 kr. Belöningen var att vår
budget nästa år reducerades med hälften av den besparade summan. Kirurgiska
klinikens budget ökades däremot. Min vän och trätobroder Lars Thulin på
kirurgiska kliniken hade ett annat förslag till lösning av problemet: Jag investerar
mig ur krisen!
Min egen utbildning kan vara ett exempel på utvecklingen inom invärtesmedicin. I
18
början av 1970-talet skulle man känna till de flesta invärtes medicinska sjukdomarna.
Jag var specialistkompetent i invärtesmedicin, kardiologi och endokrinologi men
kom att ägna mig åt hematologi och lymfom.
Den fantastiska utvecklingen inom de olika specialiteterna visar behovet
av subspecialisering. Tyvärr leder detta ibland till en sämre baskunskap i
invärtesmedicin. Detta kan i sin tur leda till att det dröjer innan patienten remitteras
till rätt specialitet. Vägen dit kan innebära ”onödiga” undersökningar och ökade
sjukvårdskostnader.
Av Nils Söderström, sedermera professor i invärtesmedicin i Lund, hade jag lärt
mig att bedöma benmärgspreparat och finnålspunktat från olika organ. Jag hade
skrivit min doktorsavhandling på finnålspunktion av strumor. På CSK bedömde
jag benmärgspunktat och finnålspunktat från olika organ och palpabla resistenser.
I bästa fall kunde man ha en diagnos eller vägledning för den vidare utredningen
redan efter att par timmar. Detta var möjligt tack vare att Nils Tryding på medicinska
kemiska laboratoriet ställde upp med lokaler och laboratoriepersonal, som färgade
preparaten.
Vi skötte den krävande behandlingen av leukemipatienterna på CSK. Detta
var möjligt tack vare en fantastiskt duktig personal på avdelning 123 och min
medarbetare Lars Timberg.
På mitt initiativ anställdes en onkologkonsult från onkologiska kliniken i Lund.
Tjänsten betalades av CSK och var knuten till Lund. Tre dagar i veckan tjänstgjorde
onkologen vid CSK. Min tanke var att onkologen skulle föra ut kunskap till CSK
och delta i våra patientinriktade konferenser. Fler patienter skulle kunna behandlas
på hemortslasarettet.
Klinikchefer av min årgång brukade sitta kvar som klinikchef till sin pensionering.
I slutet av 1980-talet började huvudmannen starta chefsutvecklingskurser. Efter att
ha deltagit i ett par sådana insåg jag, att yngre kolleger hade större utbyte av dem
än jag. Jag lämnade klinikchefskapet till Ola Ohlsson tre år före min pensionering.
Under dessa tre år ägnade jag mig helt åt patientvård. Jag hade en personlig
sekreterare, som snabbt skrev ut journalanteckningarna och skötte kontakten med
patienterna. Dessa tre år kom att bli de bästa i min sjukvårdande verksamhet.
1993 fanns det överskott på läkare och det var aldrig aktuellt att jag skulle fortsätta
på CSK. Jag upptäckte att det fanns ett liv utanför sjukhuset. Som volontär arbetade
jag i tre perioder i olika delar av Afrika för Rotary Doctor Bank. Att få ställa en
19
diagnos på patienterna utan tillgång till röntgen och laboratorieprover och sedan
bota dem gav mig en endorfinkick. Det gav mig dessutom en värdefull insikt i hur
privilegierade vi är i Sverige med den sjukvård, som vi har så lätt för att kritisera.
20
Ola Ohlsson
klinikchef 1990-2000
Min företrädare i ämbetet, Sigvard Persson, hade säkerligen en törnbeströdd väg
att vandra för att skapa den framgångsrika och välordnade klinik, som jag ombads
ta över. Tror heller inte att hans företrädare hade samma bekymmer med olika
administrativa pålagor. Jag vet också att mina efterträdare inte heller har haft det
lätt. Överlevnadstiden för klinikchefsuppdrag avkortas numera successivt.
Sigvard Perssons avhopp från chefsstolen kom tämligen abrupt julen 1989 och jag
minns än i dag då han kom in på mitt rum och meddelade att ”nu får du ta över,
jag är trött på detta”.
Vi hade följts åt på flera klinikchefsmöten alltsedan han 1986 föreslog att jag
skulle bli chef för akutmottagningen. Jag inser nu i efterhand att detta var ett led
i en långsiktig, ”lömsk plan” där han på ett elegant och diskret sätt skolade in sin
efterträdare. Intet ont anande slutförde jag flera ledarskapskurser och följde med på
klinikchefsluncher. Det var intressant, men när kraven på ekonomisk redovisning
och sparprogram tog fart i mitten av 80-talet tedde sig chefstjänsten något mindre
attraktiv. En klinikchef på den tiden hade alltid full klinisk verksamhet – ett av
mina villkor för att jag skulle ta uppdraget.
Klinikcheferna blir arbetsgivare
Tveklöst hände något omvälvande under 80- och 90-talen. Klinikcheferna hade
fram till dess haft samma anställningsförhållande som andra läkare, man hade således
ingen särställning när det gällde vem som var arbetsgivaren – det var landstinget
och distriktsnämnden. Klinikchefstjänsterna var en tillsvidareanställning och att få
en sådan tjänst på ett stort centralsjukhus var toppen på karriärstegen.
I en handvändning ändrades dessa förutsättningar när klinikcheferna plötsligt blev
arbetsgivare. Man fick visstidsförordnande och kunde i princip avsättas närsomhelst,
framför allt om man inte höll de ekonomiska ramarna. Jag insåg snabbt att nu
gällde det att ha kvar sin kliniska erfarenhet, precis som min företrädare och inte
hänge sig åt administration mer än nödvändigt.
Medicinkliniken hade hunnit växa sig stor under Sigvard Perssons ledning och min
första åtgärd var att sektionera kliniken. Syftet var inte att tillåta att sektionerna
blev självständiga enheter, snarare tvärtom. Avsikten var att alla skulle känna sig
21
delaktiga i helheten, men samtidigt utveckla sin egen grenspecialitet.
En internmedicinsk klinik har ett stort jouråtagande, då 90 procent av alla akuta
ambulansfall tillhör internmedicinen. Samtidigt kommer många multisjuka
patienter till akutmottagningen och då gäller det att vi alla har kunskaper och
erfarenheter som gör att vi håller bredden i vår specialitet, inte bara djupet inom
eget intresseområde.
På jourtid och under helger skall en gastroenterolog kunna hantera en akut
hjärtinfarkt eller stroke, en kardiolog skall kunna hantera en knepig tyreotoxisk
kris eller ett skov av ulcerös colit. Så skall en medicinklinik fungera och det gjorde
den på CSK.
Besparing och neddragningar
Anmodan om besparing har cirkulerat i luften så länge jag kan minnas. Första
gången jag hörde det på allvar var på ett klinikchefsmöte i mitten av 80- talet då jag
var chef på akuten. På ett lunchmöte gav sjukhusdirektör Övergaard på sitt tydliga
militäriska sätt order om att “nu gäller det besparingar - ingen kommer att gå fri”.
Jag antog att allt var som vanligt och gick hem till kliniken efter uppläxningen och
meddelade att ”vi kör på som vanligt”.
De som överskred budgeten fick en reprimand, nästa år fick man något ökad budget
som plåster på såren och sedan löstes alla problem. De som sparade däremot, fick
ytterligare sparbeting året efter och kom på så vis in i en ond cirkel.
Övergaard var en mycket bra sjukhuschef, korrekt och vänlig och hade stor
erfarenhet med sig i bagaget när han kom till CSK. Naturligtvis hade han kniven
på strupen från högre ort – spelet inom landstingsvärlden har med åren blivit allt
tydligare enligt symboliken katten på råttan, råttan på repet. Även om det inte var
möjligt för katten att få fatt i råttan skulle besparingen ändå genomföras.
Orättvisorna mellan klinikernas budgetramar var många gånger fullständigt absurda.
Medicinkliniken, vars patienter i ungefär 90 procent kom från akutmottagningen,
fick sparuppdrag, som i stort omöjliggjorde en dygnetruntverksamhet på akutmottagningen.
När jag tillträdde som klinikchef hade sjukhuset en ny chef, Ulf Strömer. Han hade
varit en drivande kanslichef på landstinget och började på sjukhuset med stora
ambitioner att fullfölja de order han hade fått från landstingsledningen.
22
På det lokala planet var vi underställda distriktsnämnderna. Distriktsnämndens
ordförande, polisen Karl-Erik Efverman, hade stor förståelse för våra svårigheter
att genomföra budgetneddragningar men gav mig rådet att försöka så gott det
går. Att övertrassera sin budget var ingen dödssynd, bara man kunde motivera sitt
handlande.
Realistiska besparingskrav?
Efverman och jag blev med tiden goda vänner med ömsesidig förståelse för
varandras problem. Han ersattes i samband med ett politiskt majoritetsskifte av
Lars Ohlin som distriktsnämndens ordförande. Den senare var en herre med stor
beslutskapacitet, ingalunda så välövertänkta, men jag gillade honom och skyllde
därför hans beslut på dåligt underlag från tjänstemännen.
Förvaltningen försökte med alla medel genomföra besparingar. En av de många
mindre övertänkta vara att stänga hjärtintensiven på somrarna liksom att regelbundet
komma med propåer om att minska antalet vårdplatser på medicinkliniken, trots
ständiga överbeläggningar.
Under en period gick man in med besparingsyxan på röntgenavdelningen.
Man hade fått för sig att om vi minskade antalet vårdplatser så behövdes inte
lika många tjänster på röntgenavdelningen. De periodvis långa väntetiderna på
röntgenavdelningen permanentades och patienterna blev kvar på avdelningarna i
väntan på undersökningar – moment 22.
På något underligt vis fick man för sig att röntgenbehovet minskade när vårdplatserna
drogs ned. Patienternas röntgenbehov förväntades således att försvinna. Det
hårdnande klimatet blev allt tydligare. Vår roll som Centralsjukhus ifrågasattes
starkt av övriga sjukhus i Kristianstad läns landsting. Det gjordes nya ekonomiska
beräkningar och starka politiska krafter från Ängelholm krävde en omfördelning av
budgetmedel till nordvästra Skåne.
Redan under Sigvard Perssons tid infördes så kallade sektorsråd, där man tvistade
om var olika patienter skulle vårdas. Även dessa möten var minst sagt animerade
och försvann först när vi bildade storregionen Skåne. Under åren satt jag i otaliga
utredningar om samarbete mellan sjukhusen, liksom förslag om uppdelning av
patienter mellan sjukhusen i olika diagnoskategorier. Allt detta skrinlades, men
uppenbarligen har man inte tagit lärdom av några erfarenheter i och med dagens
märkliga uppdelning och sammanslagning av sjukhusen.
23
En annan märklig episod som jag minns var på ett internat i Brösarp, där
samtliga klinikchefer samlades för att spara ihop ett visst antal miljoner kronor.
Detta fördelades procentuellt ut på klinikerna, utan minsta hänsynstagande till
verksamhetens innehåll. På enklaste sätt skulle en klumpsumma divideras med
antalet kliniker.
Besparingsuppdraget som ålades medicinkliniken innebar i stort sett att
akutverksamheten skulle halveras, vilket var en omöjlighet med samtidigt krav
på bibehållet akutuppdrag. Dessutom fick vi ta över delar av infektionsklinikens
jourer då “vi ändå var uppe och arbetade” och infektionskliniken skulle ju spara. Vi
skulle även åläggas att ta hand om deras inneliggande patienter nattetid.
Mötet avslutades med en omröstning genom handuppräckning vad de andra
klinikcheferna ansåg om vårt besparingsuppdrag. Jag var den ende som röstade
emot förslaget om medicinklinikens besparing och fick åka hem ett antal miljoner
kronor fattigare. Besparingskalkylen skulle lämnas in inom en månad.
Klinikledningen författade ett svar med åtföljande konsekvensbeskrivning. Sedan
hörde vi inget mer och jag vet faktiskt inte hur det gick med besparingsuppdraget
heller. Vi fortsatte vårda patienterna som vanligt såväl på akuten som på medicinavdelningarna och utvecklade verksamheten på bästa sätt inom alla sektioner.
Till slut fick även infektionskliniken ta hand om sina egna inneliggande patienter
nattetid och även försöka hålla sig vakna ända till kl. 22 på kvällen.
Cheferna i sjukvården
Sjukhuscheferna under min klinikchefstid - Sten Övergaard, Ulf Strömer, Dirk
Müller, Barbro Ohlsson, Jan Svanell, Håkan Rundberg och Ann-Sofi Bennheden
hade alla hög ambitionsnivå, dock med varierande framgång.
Direktiven från landstingsledningen var ingalunda ett under av konsekvens, så det
hade förmodligen inte blivit någon större skillnad oavsett hur många chefer vi fick
till sjukhuset under de här åren. Problemen inom landstingsvärlden var ungefär
samma som på sjukhusen, ideliga byten av landstingsdirektörer, nya pålagor och
utredningar, som sällan ledde till något positivt vare sig för verksamheten eller
patienterna.
Den som satt längst som landstingsdirektör under min klinikchefstid var
Thorsten Thor. Han kom från SPRI som direktör och hade ett stort kontaktnät.
En beslutsmässig herre, som var mycket uppskattad ledare i Landstingshuset, där
han samtidigt åtnjöt stor respekt. Hans sociala kompetens och nära kontakt och
24
prioritering av verksamheternas arbete var uppskattad av oss kliniker. Vi blev
också med tiden mycket goda vänner och hade personlig kontakt långt efter hans
pensionering. Dessvärre föll han offer för en felaktigt utförd galloperation på ett
Stockholmssjukhus och avled i sviterna av detta. En ödets ironi som drabbade en
man som ägnat hela sitt liv åt att verka för säker och effektiv sjukvård.
Allianser och kliniksammanslagningar
För att åstadkomma besparingar infördes något som man kallade allianser. Vi
bildade allians med Hässleholms medicinklinik. Vad detta innebar i praktiken var
det ingen som förstod. Mats Ekberg, klinikchef i Hässleholm, gammal god vän från
Malmötiden och nefrolog, och jag kallades till samma besparingsmöten. Vi gick
hem från mötena, försökte erinra oss vad vi skulle göra och gjorde så gott vi kunde.
Resultatet blev som vanligt, det var patienternas behov och verkligheten som
styrde utvecklingen. Vi hade ingen gemensam ekonomi och hade båda betydande
bekymmer med stora överbeläggningar och långa väntetider. När allianstanken
hade hållit på ett par år glesades mötena ut och allt arbete som lades ned kring
detta rann ut i sanden.
Nästa steg var att slå ihop klinikerna och kalla det för medicinkliniken KristianstadHässleholm. Nu såg man framför sig stora möjligheter till neddragningar av
personal! En sammanslagning var påbörjad inom ortopedin. Enkelt – akut ortopedi till
Kristianstad, elektiv ortopedi till Hässleholm. Nu kunde väl medicinen göra
detsamma? Nya utredningar, möten, papper och åter papper som förmodligen
ingen läste. Jag var naturligtvis stark motståndare att ta över ytterligare en klinik och
funderade på att hoppa av i det läget. För att komma undan med äran i behåll sökte
jag en professur i kardiologi i Norge. Jag hade i min avhandling som huvudtema
skrivit om hemodynamiska och metabola förändringar i samband med tidiga faser
av hypertoni.
Vid Universitetssjukhuset i Bergen fanns en doktorand som kopierat en del av
mina data med den norske professorns goda minne. Jag påpekade plagiatet i flera
skrivelser men fick aldrig något svar. Jag var inte ens refererad i hans avhandling.
Tyvärr, eller kanske jag skall säga tack och lov, kom jag inte med i förslagsrummet
för tjänsten. Om det berodde på min vetenskap eller på att nämnde norska professor
var sakkunnig låter sig ej förklaras, kanske det var båda faktorerna.
Jag övertalades av läkarkollegiet och mina lojala medarbetare i klinikledningsgruppen,
chefssekreteraren Agneta Wilson, biträdande klinikchefen, Jan-Erik Nilsson, Ibe
Lager och klinikföreståndarna Viveca Dettmark och Eva Persson, att söka tjänsten
som chef för Kristianstad/Hässleholmskliniken – och fick den.
25
Neddragning med 17,5 läkartjänster och “fackeltåget i Hässleholm”
Chefskapet innebar att jag efter kort tid fick i uppdrag att göra mig av med 17,5
läkartjänster. Man tyckte att eftersom vi nu var en klinik så behövde den inte vara
så stor. Jag protesterade och kontrade med att jag kunde klara delar av besparingen
om vi lade ned medicinjouren i Hässleholm, där man precis satt spaden i marken
för att bygga en ny akutmottagning. Samtidigt klagade kollegorna i Hässleholm
högljutt på sina täta jourer.
Om de nu i stället delade på jouren med oss på CSK och man stängde akuten i
Hässleholm kl. 19 hade alla fått det lättare. Vi var ju en gemensam klinik!
Mina tankar nådde pressen med feta rubriker. Lars Olin ringde mig upprörd och
påpekade strängt att jag absolut inte fick komma med sådana idéer - “jag vill inte
ha fler fackeltåg i Hässleholm på grund av dina uttalanden i pressen, förresten på
måndag skall jag ha namnen på den 17 läkare som skall varslas!” Lars Olin var
egentligen en mycket hygglig och jovialisk politiker. Jag har under åren lärt mig
skilja på sak och person och även han och jag blev med tiden vänner. Han fick dock
inte sina 17 namn den måndagen - han fick dem inte alls.
Jag manövrerade i stället frågan på ett annat sätt. Hur bar jag mig åt? Eftersom
mitt schackdrag inte var helt ärligt föredrar jag att behålla hemligheten för mig
själv. Brottet är preskriberat och kliniken klarade sig med i stort sett oförändrad
bemanning.
Under en period blev jag ombedd att ta över hudkliniken, då två synnerligen
kompetenta kollegor aviserade att de skulle sluta. Glad i hågen och tydligen utan
fullt omdöme accepterade jag uppdraget. I efterhand har jag fått veta att det väckte
stor uppmärksamhet i dermatologkretsar i landet, att en medicinchef hade tagit
över en hudklinik.
Resultatet av det korta äktenskapet blev dock det bästa - jag vet inte om det var min
närvaro som fick kollegorna att ändra sig och stanna kvar i blotta förskräckelsen.
Jag blev i alla fall befriad från uppdraget och ordningen återställdes på hudkliniken
som sedan blev en av de mest framgångsrika i landet med i stort sett inga väntetider.
Allt detta utan någon som helst inblandning från min sida.
Strategier och andra projekt
Som klinikchef överöstes man med papper med olika strategier och blanketter som
skulle fyllas i. Min utgångspunkt var att vänta med att svara så länge som möjligt.
Fick jag ingen påminnelse så var förfrågan av intet värde, hörde man av sig fick
26
min sekreterare börja leta i papperskorgen. Min papperskorg kallades under många
år “det runda arkivet”. Taktiken innebar dock att jag upplevde mig ha mindre
pappersgöra än andra och kunde ägna mig åt patienterna i stället.
Ideliga påbud kom från landstingsledningen, Strategi 90 - av oss kallad Tragedi 90,
detta följdes av Strategi 99 osv. Under en period var QUL det absolut viktigaste som
sjukhuset skulle syssla med. Begreppet står för Kvalitet, Utveckling, Ledarskap. Jag
antar att påbudet utgick från högre ort. På CSK togs detta på blodigaste allvar. Alla
kliniker skulle prioritera QUL, mottagningar stängdes ner, avdelningarna gick på
sparlåga med jourbemanning. Varje kliniks ledningsgrupp stängdes in på internat
och man hade en modell som hette Strömma Kraftverk, som vi skulle ta efter och
lära oss av. Kraftverkets lyckosamma QUL-projekt skulle överföras på sjukvården
på CSK.
De klinikchefer som inte följde detta kunde se sig om efter annat jobb. Alla
klinikchefer lydde order och levererade omfattande rapporter på 25- 100 sidor. Jag
hade dock varit med så länge och meddelade mina sektionschefer att jag tar hand
om allt själv, vi jobbar på som vanligt med patienterna. Förskräckelsen spreds i min
ledningsgrupp: “vad skall han nu hitta på”?
Jag försökte sammanfatta projektet mycket kort, skriva mycket om ingenting och
invagga läsaren i tron att det ändå står något som har med saken att göra. Min
rapport blev en enda A4- sida, med även för mig, fullständigt obegripligt innehåll.
Vad blev resultatet? De kliniker som hade stängt ner sjukvården under en vecka
hörde ingenting, jag hörde ingenting, av detta blev ingenting. Om hela sanningen
skall fram så fick jag dock en förfrågan om jag ville delta i en tävling om bästa
QUL-projekt, men jag avstod från att delta i den tävlingen!
Dags att lämna klinikchefsuppdraget
När jag efter många år överlämnat stafettpinnen till min efterträdare finns det
anledning att reflektera över vad som åstadkommits?
Jag har snabbt bläddrat igenom alla pärmar med brev, skrivelser och protokoll - ja
allt finns faktiskt bevarat. Jag tror inte att jag satt några djupare spår i historien.
Ibland blir jag dock påmind av kollegorna om en händelse, trots att det är snart 15
år sedan jag avgick som chef.
Vissa kliniker hade infört stämpelklocka, det skulle vara ett sätt att visa hur mycket
man jobbade - inget annat sades det. Jag ville under inga som helst förhållanden
införa detta på vår klinik. Vårt fria arbete under ansvar hade alltid skötts och det
27
fanns ingen anledning att ifrågasättas nu heller. Jag fick dock inte kollegorna med
mig. Stämpelklockan infördes och där gick de sista resterna av vårt fria yrke. Nu
blev vi arbetare vid löpande bandet. Jag vet att man ångrar sig nu – men å andra
sidan hade det nog införts förr eller senare oavsett vad jag ville.
Alla jobbade hårt, vi hade kul och arbetade för samma sak. Vi producerade
högklassig sjukvård, angelägna om att ta hand om patienterna på bästa sätt. Vi
hade en välkänd förnämlig vidareutbildning på kliniken och fick högsta betyg
på de nationella granskningarna av specialistutbildningen. Vi började också ta
emot medicine kandidater från Malmö, som gjorde delar av sin praktiska kliniska
tjänstgöring hos oss.
År 2000, efter 10 år som klinikchef plus 4 år i samma roll på akutmottagningen,
kände jag mig färdig med chefsarbetet. Jag är nog alldeles för mycket kliniker i själ
och hjärta för att finna administrativa rutiner stimulerande och roligt i längden.
Det var en ömsesidig glädje från såväl förvaltningen som undertecknad när Jesper
Persson, omvittnat duktig kliniker och erfaren chef från Malmö och Trelleborg,
värvades som min efterträdare. Vi hade från början bästa samarbete och har det
fortfarande som inspektörer för ST-utbildningen i landet.
En märklig reaktion från förvaltningen och beslutsfattare är hur lätt en ny chef
kan få sina förslag accepterade. Det jag hade stångats blodig för fick Jesper plötsligt
igenom med orden från förvaltningen - “mycket intressant, detta får vi ta hänsyn
till”. Lärdomen: en klinikchef bör idag sitta högst två fyraårs perioder, sedan är man
förbrukad.
Vad hände sedan?
I samband med att jag avgick som klinikchef, fick jag erbjudande om en
deltidsprofessur på Högskolan. Jag hade hunnit med att handleda två doktorander,
skrivit en hel del artiklar och förklarades av sakkunniga som kompetent när det
gäller de vetenskapliga artiklarnas mängd och innehåll liksom pedagogisk och
administrativ erfarenhet.
Professuren, plus ordförandeskapet i Region Skånes Läkemedelsråd, samt att jag då
även var ordförande i det nationella Läkemedelsrådet, var en fantastisk utmaning
vid sidan av det ordinarie kliniska arbetet på deltid.
En av mina kollegor på kliniken, frispråkig och stor motståndare till allt vad
administrativa rutiner heter, fick ett ärende från Landstingets Patientnämnd på sitt
28
bord. Det var en missnöjd anhörig som ständigt klagade på allt - faktiskt helt utan
anledning. Vad han än svarade fick han ett nytt brev i retur med nya synpunkter
och klagomål. I stället för att svara på det senaste brevet tog han fram en rödpenna
och skrev på skrivelsen med stora bokstäver som svar:
“NU ÄR JAG TRÖTT PÅ DEN HÄR SKITEN. ADJÖ!”
Ärendet behandlades med sedvanlig procedur i patientnämnden. Karl-Erik
Efverman var då dess ordförande. Han medgav att han hade svårt att hålla sig för
skratt när ärendet högtidligen drogs på nästkommande sammanträde. Jag måste
faktiskt erkänna att jag tänkte på dessa ord när jag lämnade sjukhuschefens rum
efter vår överenskommelse att lämna uppdraget som klinikchef och med ett illa
dolt leende tog nästa steg i livet.
Många uppgifter var roliga under klinikchefstiden. Vi hade kul på kliniken och
lättsam stämning trots alla besparingsuppdrag och märkliga pålagor. Jag tror inte
att någon skulle vilja ha sin tid som klinikchef ogjord. För mig blev det definitivt
en nyttig erfarenhet. Däremot är det skrämmande att man numer kräver att
verksamhetscheferna inte får ha någon klinisk verksamhet. Jag kan inte nog varna
kollegorna att acceptera dessa vansinnigheter. Har man som vi läkare världens
mest intressanta och stimulerande yrke skall man inte tillåta sig att dömas till
skrivbordsgöra resten av livet för några tusenlappar extra i månaden.
Varenda klinikchef idag riskerar att snabbt blåsa av tronen. Vanligaste orsaken är
att man ogillas av någon eller blir offer för den ständiga omorganisationen. Har
man då inte kvar spetskunskaperna inom sitt yrke och inte har skött patienterna
parallellt med chefsuppdraget är det lätt att man hamnar i byråkratins klor, och så
småningom själv landar i “det runda arkivet”.
Med dagens snabba omsättning av klinikchefer, och de krav som ställs avseende
ekonomi och budgetramar har också uppdraget enligt min mening förlorat sin
tjusning.
Visst var det bättre och roligare förr – eller?
29
Ola Ohlsson avtackar Inga Ljungqvist, sjuksköterska som arbetat på natten i många år.
30
Råd till framtida klinikchefsaspiranter
•
En klinikchef måste hålla ihop sin specialitets alla grenar. Ingen patient får
falla mellan stolarna därför att de inte har en väldefinierad sjukdom från
början.
•
Politiker och tjänstemän kan inte styra patienternas behov via olika
teoretiska modeller och omorganisationer. Det är verkligheten som styr vår
verksamhet.
•
Orealistiska besparingskrav brukar föregås av så kallade projekt och
strategier. Betydande skepsis rekommenderas när det gäller orealistiska
projekt.
•
Se till att klinikchefsgruppen är överens. Det finns ingen politiker eller
tjänsteman som kan trotsa en enig klinikchefsgrupp.
•
Klinikchefen skall helst vara en av klinikens mest omdömesgilla och
kunniga kliniker när det gäller bredden i verksamheten. Då åtnjuter man
också förtroende från sina kollegor och lägger grunden till en trevlig
stämning på sin klinik.
•
En klinikchef får aldrig släppa sin verksamhet som kliniskt verksam läkare.
Man skall deltaga i jourverksamheten och vara kliniskt aktiv så mycket
som möjligt.
•
Klinikchefen skall vara synlig varje dag, vara först på jobbet och lämna sist
på dagen.
31
Jesper Persson
klinikchef 2001- 2005
Bakgrund
I januari 2001 tillträdde jag som klinikchef på medicinkliniken på CSK. Möjligen
var titeln då verksamhetschef, jag kommer inte ihåg – titulaturen har ju varierat
genom tiderna. Tanken var nog att arbetsgivaransvaret skulle förtydligas med titeln
verksamhetschef.
Min bakgrund var att jag sedan 1993 varit chef på Medicinkliniken i Trelleborg.
1997 fick jag i uppdrag att skapa en internmedicinsk klinik på Universitetssjukhuset i
Malmö, i vilken Trelleborgs medicinklinik skulle ingå. De stora omorganisationernas
tid tog då sin början och har sedan dess – dessvärre – eskalerat bortom alla gränser.
Jag tillträdde med glädje tjänsten på CSK eftersom medicinkliniken där hade ett
mycket gott rykte med duktiga och välrenommerade läkare. Det var dessutom
en sammanhållen klinik för hela den internmedicinska verksamheten. Detta
var enligt min åsikt en förutsättning för en välfungerande verksamhet. Denna
uppfattning har jag hållit fast vid trots att kunskapsmassan inom den stora
internmedicinska specialiteten har accelererat och gjort det allt svårare att hålla
samman kunskapsutvecklingen inom de olika subspecialiteterna. En splittrad
internmedicinsk klinik leder ofelbart till fragmenterad vård med kostnadsdrivande
konsekvenser som följd.
Som aktiv inspektör inom internmedicin för Specialistutbildningsrådet (SPUR) är
det fortfarande min vision att internmedicin ska kvarstå och utvecklas som egen
specialitet. Det stora ämnet internmedicin skall ses som ett träd med gemensam
stam där subspecialiteterna är grenar med många blad. Visserligen kan det ibland
vara svårt att härbärgera vissa grenspecialiteter inom samma klinik. Ett exempel är
kardiologi som dygnet runt kräver speciella kunskaper i ultraljudsteknik.
När jag kom till medicinkliniken på CSK 2001 välkomnades jag av kunniga
kollegor, som representerar alla internmedicinens grenar. Min bakgrund som
internmedicinare och tidigare chef för två medicinkliniker, och mitt stora intresse
för utbildningsfrågor gjorde att jag direkt kände mig bekväm i denna nya roll.
Jag upplevde det också som en fördel att komma utifrån och inte ha några
personliga bindningar eller tidigare erfarenheter av kliniken, vilket medförde
att jag mer förutsättningslöst kunde se medicinklinikens styrkor, brister och
32
utvecklingspotentialer. Det är oftast lättare att vara ett oskrivet blad när man ska ta
över en klinik. Visst lyssnar man mer på någon som man tror gott om och som inte
tidigare har ridit på välbekanta käpphästar – ett öde som alla chefer utsätts för om
man har varit chef tillräckligt länge.
Klinikens föregående chef Ola Ohlsson, som varit chef under många år, var ett
mycket bra stöd för mig, och han satt i rummet bredvid. Han la sig aldrig i hur
jag skötte kliniken utan höll sig diskret i bakgrunden, men ställde alltid upp med
råd och kloka, initierade synpunkter vid behov. Vi blev med tiden goda vänner och
arbetar fortfarande tillsammans med SPUR-inspektioner. Humor och hjälpsamhet
är guld värda i kollegiala sammanhang.
Mitt första intryck av Medicinkliniken var oerhört positivt och jag minns fortfarande
min stora förvåning över att man inte bara lyssnade till vad jag sa utan dessutom
föreföll tycka att det lät klokt och sedan gjorde och genomförde det som vi hade
kommit överens om. Jag var inte direkt bortskämd med sådant – snarare tvärtom. I
mina tidigare kliniker blev det ofta palaver om både stort och smått. Min reflektion
var att detta nog var en reminescens från Kristianstads gamla militärkultur. Denna
tingens ordning kom tyvärr med tiden att ändras.
Min vision var att leda en samlad stor medicinklinik, och för detta upplevde
jag kliniken som optimal. All erforderlig kompetens fanns samlad men ändå
överblickbar med korta beslutsvägar, vilket i mina ögon är förutsättningen för en
välfungerande och effektiv verksamhet. Medicinkliniken var faktiskt då den största
medicinkliniken i regionen eftersom andra medicinkliniker antingen var splittrade
i mindre enheter eller förlagda på småsjukhusen. Kliniken var organisatoriskt
uppdelad så att läkarna och sekreterarna administrerades av mig medan
sjuksköterskorna och undersköterskan administrerades av en vårdenhet där Eva
Persson (kallad Eva P, sedermera Eva Rosenkvist) var chef; en administrativ lösning
som jag inte upplevde som ett problem – tvärtom. Denna organisation ändrades
sedan, och all personal underställdes verksamhetschefen på medicinkliniken vilket
givetvis skapade en hel del turbulens innan denna nya organisation satte sig.
Viktiga händelser
Den viktigaste ingrediensen, om man över huvud taget skall kunna leda en klinik
framgångsrikt, är att regelbundet träffas och mötas inom kollegiet. Jag fortsatte
och utvecklade också traditionen med morgonmöte varje morgon, gemensam
röntgenrond, utbildningsaktiviter och fredagslunch inför helgen varje vecka.
Kliniker som inte ser sina kolleger eller chef regelbundet varje dag löper risk att
förlora sin identitet. Så detta byggde jag vidare på – traditionen fanns sedan tidigare.
33
På medicinkliniken saknades en sammanhållen strokeenhet, vilket vid denna tid
klart hade dokumenterats ha en betydande effekt på utfallet för strokepatienter.
Patienterna lades först in på en strokenischad medicinavdelning för akut vård,
för att så småningom överföras till rehabiliterings- och geriatrikavdelning, som
då tillhörde Hässleholms sjukhus. Detta medförde långa vårdtider och för sent
insatt strokerehabilitering, där just tidig rehabilitering är förutsättningen för bra
långtidsresultat. Efter mycket diskuterande och otaliga sammanträden fick vi
slutligen en samlad enhet, och så småningom kunde vi med hjälp av nyrekryterad
neurologkollega också komma igång med trombolys av stroke, något som då
fortfarande var i sin begynnelse. Sammanfogning av dessa två enheter förlöpte inte
komplikationsfritt, och mycket tålamod krävdes. Det är inte lätt att få två kulturer
att ändra sina behandlingsrutiner och på vägen förlorades en del läkarkollegor. Det
blev inte lättare av att klinikens övriga neurologer inte fokuserade på strokevård,
och inte heller var beredda att ingå som en del av medicinkliniken.
Vidare saknades dialysverksamhet på CSK. Av historiska skäl låg dialys och
nefrologi inom Hässleholms sjukhus, vilket ur CSK:s perspektiv var olyckligt. Med
en regional utredning i ryggen drev jag kravet om att CSK:s medicinklinik också
skulle ha både dialys och nefrologi. Även detta var segdraget, men blev till slut
verklighet. Kunniga njurmedinare fanns på CSK. Björn Rogland var en klippa, med
stark CSK-solidaritet även om han fick ”flänga” mellan sjukhusen i Kristianstad
och Hässleholm.
Kardiologin var under stark utveckling. Coronarangiografi fanns redan innan
jag kom, och PCI (Percutan Coronar Intervention)-verksamheten byggdes ut
i allt större utsträckning med även akut sådan på kontorstid. Dess nya tekniker
förändrade kardiologverksamheten drastiskt, nationellt och även på CSK.
Under Thomas Petterssons ledning och initiativ utvecklades behandlingen av
refraktär angina med EECP (Enhanced External Counterpulsation). Metoden
innebär ökat aortatryck i diastole, varigenom genomblödningen i coronarkärlen
förbättras, vilket i sin tur stimulerar till kollateralbildning i coronarkärlen.
Terminologin var något svårsåld men Thomas Pettersson myntade begreppet
Bollibompa efter ett på den tiden känt barnprogram, och genast blev det roligare
– som sagt är humor och hjälpsamhet viktigt i alla samanhang. Jag kommer aldrig
att glömma Thomas entusiasm för detta, och när han också berättade att hårväxten
hade återkommit på tunnhåriga män, innebar detta att även ledande regionpolitiker
gärna kom på besök. Arbetet ledde så småningom till ett avhandlingsarbete genom
ett mycket gott samarbete med medicinkliniken i Lund.
34
Inom gastroenterologin utvecklades behandlingen av inflammatoriska tarmsjukdomar med såväl anti TNF-behandling som plasmaferes. Endoskopin
utvecklades också, med nya instrument och navigationshjälpmedel. Vi gjorde
upprepade försök att inlemma endoskopin till medicinkliniken eftersom detta är
en internmedicinsk specialitet. Medicinkliniken hade i grunden ett mycket gott
samarbete med kirurgkliniken, men våra försök till övertagande av enheten ledde
dessvärre till temporära diplomatiska förvecklingar.
Det blev även grus i maskineriet när sjukhuset skulle införa rökvanor som obligat
sökord i journalen. Dåvarande klinikchefen på kirurgkliniken Ingemar Grybäck
såg detta som ”de små stegens terror”, och när jag stöttade chefläkarens förslag
med motiveringen att även kort rådgivning angående rökstopp kunde göra stor
effekt blev det verbalt krig mellan honom och mig som vi båda – åtminstone delvis
– upplevde som uppfriskande. Nåväl, vi åtskildes när jag slutade ”with no hard
feelings”, som det heter.
Självklart går det inte att nämna alla medarbetare och kollegor utan att det blir en
långrandig historia och utan att någon känner sig glömd. Inom samtliga sektioner
fanns eldsjälar som verkligen brann för både kliniken och sin sektion – inte minst
reumatologi-, endokrin- och lungsektionerna, som samtliga bedrev en högkvalitativ
verksamhet. Inom neurologin kan särskilt nämnas den enorma entusiasm som
Caroline Marktorp hade för Parkinsdonpatienterna där ett välutvecklat teamarbete
successivt utvecklades.
Utbildning och forskning
Redan under mitt första halvår som klinikchef hade Medicinkliniken på CSK ett
möte med Universitetssjukhuset i Lund. De flesta ST-läkare hade tillsammans med
mig ett flertal möten, för att finna former för ett forskningssamarbete. Avsikten
var att ST-läkarna skulle stimuleras att arbeta med forskningsprojekt, och även på
sikt disputera. Tyvärr rann detta ut i sanden av olika skäl, bl.a. avståndet till Lund
och den kliniska arbetsbördan. Medicinkliniken hade ett dock flera framgångsrika
projekt utöver EECP. Helene Holmer disputerade 2007 på en avhandling om brist
på tillväxthormon, vilket vi på kliniken givetvis var mycket stolta över.
Som studierektor hade Ido Leden en central roll i att utveckla ST utbildningen.
Kliniken försökte vara ett gott föredöme i detta och man kan nog i efterskott säga
att vi i mångt och mycket förebådade den författning som sedermera kom, hur ST
utbildningen skall bedrivas. Ambitionsnivån var hög och framåtsyftande. Kliniskt
arbete och jourarbete innebar att det inte alltid gick som på räls, men vid SPURinspektionerna har medicinkliniken alltid fått goda omdömen.
35
Denna goda tradition förs idag vidare, och vi har haft många disputerade kollegor
på kliniken. För närvarande finns det två doktorander och en tredje är på gång
under bl.a. Ola Ohlssons handledning.
Läkemedel
Under min tid som klinikchef ökade läkemedelskostnaderna dramatiskt i riket.
Detta berodde på att en mängd nya, effektiva och dyra läkemedel togs fram, som
alla gav dramatiska positiva medicinska effekter. Detta skedde samtidigt som allt
fler synonympreparat konkurrerade ut originalpreparaten, vilket medförde att
kostnadsansvaret överfördes från nationellt nivå till regionerna. I början av 2000
talet decentraliserades läkemedelsbudgeten till sjukhusen och sedan till kliniknivå.
I grunden tyckte jag att detta var en mycket bra reform, som ledde till att vi på
medicinkliniken kunde införa ett mycket aktivt arbete med läkemedelsuppföljningar
på varje sektion. Bland de läkemedel som fr.a. kan nämnas i detta sammanhang är
anti-TNF preparaten, cancerläkemedel, och neurologiska preparat mot multipel
skleros.
Jag minns särskilt en episod när dåvarande ekonomichefen bannade mig för att jag
inte höll mig inom budgetramarna, och kunde då hänvisa till att överskridandet
bl.a. bestod i ökade kostnader för lungcancerpatienter: ”Jag kan väl inte hjälpa att
vi fått en stor ökning av dessa patienter och de ska vi väl behandla på bästa sätt, eller
hur?” Ekonomichefen, som var en mycket resonabel man, nöjde sig med detta svar
och lämnade mig sedan ifred avseende budgeten det året.
Hur som helst var det en mycket inspirerande och spännande tid att arbeta inom
medicinkliniken där vi i allt högre utsträckning kunde se oerhörda vinster med
kraftfulla läkemedel och samtidigt minska kostnaderna genom att övergång till
billigare synonympreparat.
Skånsk livskraft
Det sjösattes ett stort regionalt förändringsarbete i Skåne under 2004 och några
år framåt, som kallades Skånsk livskraft, och där jag blev mycket engagerad
som sakkunnig. Avsikten var att dela upp sjukvården i fyra delar: Närsjukvård,
Specialiserad sjukvård, Elektiv opererande sjukvård och Högspecialiserad sjukvård.
För CSK:s del såg jag stora utvecklingsmöjligheter, som på sikt skulle stärka både
sjukhuset och medicinkliniken. Jag engagerade mig därför starkt i detta arbete.
CSK hade ju en mycket stark strategisk bas i att få en högkvalitativ specialiserad
sjukvård och dessutom kunde vi garantera närsjukvården god service. Det fanns
många goda idéer i detta. Förändringsarbetet mottogs dock inte med någon större
36
entusiasm på medicinkliniken där kollegorna ansåg att närsjukvården skulle utarma
vissa specialiserade delar av vår klinik.
Dessvärre körde projektet i diket efter ett antal år. Min analys är att detta framför
allt berodde på primärvårdens och kommunernas ovilja att gå in i ett gemensamt
närsjukvårdskoncept. Otaliga sammanträden med primärvårdsrepresentanter
slutade dessvärre med att man absolut inte kunde tänka sig att arbeta tillsammans
med akutmottagningen, så att patienterna hamnade rätt från början.
För egen del ledde projektet till att jag blev erbjuden att bli Hälso- och sjukvårdsdirektör, vilket jag var i 14 dagar – nytt rekord i kort karriär inom detta fält. Jag
insåg nämligen snabbt att detta inte var något för mig. Konceptet innebar också
att medicinkliniken alltid skulle ha husbunden bakjour, vilket medförde att jag
varje måndag skulle arbeta 24 timmar i sträck. Jag steg upp klockan fem varje
måndagsmorgon för att pendla från bostaden i Höllviken. Då jag arbetade även
under resan blev det ett väl långt arbetspass. Som regel var det mycket patienter
att ta hand om på akuten under måndagsdygnet. Å andra sidan var det mycket fin
utsikt från bakjoursrummet högst upp i huset, där man dessvärre inte kunde vistas
några längre stunder!
Till sist
Avslutningsvis vill jag betona att medicinkliniken på CSK är en mycket
välfungerande klinik där jag förhoppningsvis lyckades med att fortsätta hålla ihop
den internmedicinska familjen till en helhet. Självklart kan mitt selektiva minne
medföra att eventuella tillkortakommanden fallit i glömska.
Min målsättning var alltid att att behålla den kliniska kompetensen genom att
vara bakjour varje vecka, och så ofta chefskapet tillät dessutom ha mottagning
och bedriva avdelningsarbete. Detta har varit min bästa ”fallskärm” när mina
administrativa uppdrag så småningom avslutades, och det var ingen som helst
svårighet att återgå i klinisk tjänst, vilket jag i skrivande stund fortfarande är.
Nutida organisationsförändringar åser jag med stor förskräckelse och skepsis. Jag tror
inte ett ögonblick på att det vare sig är effektivt eller ur personalsynpunkt lämpligt
att slå samman mindre enheter till ett konglomerat av den typ som just nu sker
– KrYH (Kristianstad, Ystad, Hässleholm), eller motsvarande sammanslagningar
i övriga Skåne. Enligt min mening är detta dåligt genomtänkt och innebär enbart
en försämring för patienterna.
37
Min avslutande reflektion: Tacka vet jag Medicinkliniken på CSK som egen enhet,
då fungerade sjukvården optimalt för patienterna och vi hade god överblick över
ekonomin! Förhoppningsvis kommer även våra administratörer snart till insikt om
detta.
38
Ibe Lager
klinikchef 2005-2009
Året var 2005, tidig höst. Jesper Persson, verksamhetschef på medicinkliniken,
slutade i och med augusti månads utgång. Jag blev tillfrågad av sjukhuschefen Ulf
Kvist om att tillfälligt ta över chefskapet under hösten, och tackade ja efter viss
betänketid.
Den hetaste frågan denna höst var Prehospital vård (PHAT), som man politiskt
hade beslutat att införa i hela Region Skåne. Grundtanken var att läkarbemannade
akutbilar med specialutbildad personal skulle vara först på plats där det hände –
livshotande sjukdomstillstånd, trafikolyckor och katastrofer.
Vem som skulle sköta PHAT på CSK var oklart, men man hade tidigare från
medicinklinikens sida angivit att ”Det prehospitala klarar vi”. Men vilka läkare var
intresserade? Var skulle de utbildas? Krävdes extra anställningar? Skulle vi samarbeta
med andra kliniker? Det var många frågor som dök upp och antalet möten ökade.
Vi lyckades tillsammans med anestesi- och kirurgklinikerna bygga upp denna typ av
akutverksamhet vid sidan av den ordinarie akutvården. I början av november 2005
startade verksamheten med jourpass dagtid. Specialiserad utbildning av läkarna
skedde på anestesikliniken. Det var en entusiastisk grupp läkare som startade upp
verksamheten, och CSK blev först i Region Skåne att få den att fungera praktiskt.
Det gjordes mycket förtjänstfullt arbete, och medicinklinikens medarbetare stod
för medparten av detta. Dygnet runt-verksamhet inleddes i januari 2006. I slutet
av samma månad kom frågan från sjukhusledningen om jag ville fortsätta som
verksamhetschef i ”cirka två år framåt”. Det blev en något längre period.
Vad hände sen? Ganska mycket får man påstå.
Det som hela tiden var i centrum var ekonomin i Region Skåne. När
regiondirektören tillfrågades om vilket som var viktigast, patientsäkerheten eller
ekonomin blev svaret ”på första plats kommer patientsäkerheten och på första plats
ekonomin”. Det blev många och långa möten om det ekonomiska läget för CSK
och medicinkliniken. Hur kunde man få ned kostnaderna? Använde vi för dyra
läkemedel? Den senare frågan blir ju mer och mer aktuell. Allt effektivare men
samtidigt dyrare läkemedel tas fram. En mycket stor framgång var ny behandling
vid inflammatoriska sjukdomar inom reumatologi och gastroenterologi. De nya
selektiva biologiska preparaten med imponerande effekt var komplicerade att
39
tillverka och därmed mycket dyra. Läkemedelsbudgeten höll inte för dessa nya
preparat men med patientens bästa i fokus fick vi, liksom alla andra sjukhus, kämpa
för budgetförstärkning på läkemedelsområdet. Nya och effektivare (och därmed
dyrare) cytostatika kom också fram, vilket komplicerade det hela ytterligare.
Nya utredningsrutiner kom också alltefter, kanske speciellt inom onkologin.
Kostsamma undersökningar gjordes i Lund eller i Malmö – kostnader som inte
var inräknade i budgeten. Sammanfattningsvis får man säga att utredning och
behandling blev allt bättre till gagn för patienterna, men inte för klinikens ekonomi.
Sommaren 2007 hade vi efter diskussion inom kardiologsektionen ett möte med
sjukhuschefen Ulf Kvist om koronarangiografins framtid på CSK. Dessa utredningar
gjordes i röntgenklinikens regi, men vår målsättning var att fä över verksamheten
till medicinkliniken, förstärka med kompetens och öka de akuta interventionerna.
Sjukhusledningen såg positivt på detta och med tiden byggdes en allt mer effektiv
verksamhet upp för diagnostik och behandling av kranskärlssjukdomar.
Vad man saknade inom kliniken var viljan till forskarutbildning inom läkargruppen.
Med något undantag ansåg de flesta att de hade mer än tillräckligt med arbete
i den kliniska verksamheten – och detta stämmer ju. Inom Forsknings- och
Utvecklingskommittén (FoU) arbetade vi för ökad möjlighet till klinisk forskning
och för att detta skulle värderas högre då man sökte tjänster, löneförhandlade,
och begärde forskningsledighet. Nästan alla medel som söktes och tilldelades
för ”Klinisk patientnära forskning” inom Södra sjukvårdsområdet gick till de
stora universitetsklinikerna i Lund och Malmö. Det var därför extra roligt när
Helene Holmer disputerade våren 2007 på sina studier om långtidseffekter av
hypofysinsufficiens hos patienter som hade hormonell substitutionsbehandling.
En mindre sektion inom kliniken, ”Metabolmottagningen”, senare omdöpt
till ”Medicinklinikens forskningsenhet”, hade stora framgångar inom klinisk
läkemedelsforskning och det arbetet blev internationellt uppmärksammat (se
beskrivning om Forskningscentrum på sid. 89). Förklaringen till det lyckade
arbetet var givetvis den entusiasm som fanns och fortfarande finns hos medarbetarna
inom denna sektion. Ann Knutsson och Kjell Hårsmar var med redan då denna
verksamhet startades upp.
Klinikledningen hade möte varje vecka, ibland oftare. Där diskuterade vi
medicinklinikens nutid och framtid. Det som mest berördes var ekonomi- och
bemanningsfrågor. Efter semestern lade man upp strategin för julstängningen
och efter nyår för sommarstängningen. Mycket arbete lades ned på att rekrytera
kompetenta vikarier för semesterperioden. Stämningen vid klinikledningsmötena
40
var alltid mycket god och det fanns många tillfällen till skratt. Man måste
trivas i en grupp om resultatet skall bli bra. Vi som medverkade i gruppen var
vårdchefen Caroline Nilsson, mottagningschefen Kerstin Nilsson, biträdande
verksamhetschefen Stefan Nilsson, chefen för de medicinska sekreterarna Agneta
Wilson samt undertecknad. Lars Göran Strindhall, klinikekonom, var även
han ofta med på mötena, och lade ned mycket förtjänstfullt arbete på att reda
ut de ofta komplicerade ekonomiska frågorna för att få ”en ekonomi i balans”.
Personalassistent Eva Thörn var en klippa när det gällde personalfrågor, och var till
ovärderlig hjälp.
Benchmarking, att jämföra den egna verksamheten med andras, var på modet under
perioden. CSK skulle jämföras med andra sjukhus och ett konsultföretag anlitades
av sjukhusledningen. Företaget hade Sunderby sjukhus i Luleå som förebild när
det gällde ekonomi och produktion och detta sjukhus var deras ”referenssjukhus”.
På CSK och på medicinkliniken var vårdkvaliten och produktionen mycket
bra men bemanningen inom vår klinik lite för hög. Vi diskuterade detta inom
klinikledningen och Caroline Nilsson ringde upp sin kollega på Sunderby sjukhus
och frågade hur det fungerade där. Svaret blev ”rena katastrofen, vi har alldeles för
låg bemanning”. Så kan det låta när man tar direktkontakt med ett referenssjukhus.
Något senare blev ”Leanprincipen” aktuell och fördes fram av regionledningen.
Det är en gammal modell som använts mycket i Japan, speciellt vid de stora
bilfabrikerna där. Grundprinciperna är enkla och tydliga: ”gör först färdigt det du
håller på med innan du går in i nästa uppgift”, ”om något inte fungerar så åtgärda
detta innan du går vidare”, och ”utvärdera hur resultatet blev”. Modellen har gett
mycket goda resultat inom industrin, och även om den kan vara svårare att följa
inom sjukvården så innehåller den många tänkvärda saker.
Varannan vecka var det klinikmöte. Vi på kliniken samlades då i biblioteket på
medicinmottagningen för information och diskussion om klinikens nutid och
framtid. Vi upplevde att det var “högt i tak” på dessa möten. Klinikens medarbetare
kunde föra fram vad som var bra och mindre bra, vilket vi i klinikledningen hade
mycket nytta av.
Under åren 2008-2009 pågick en sjukhusövergripande utredning om mottagningsverksamheten. Huvudsyftet var att effektivisera den öppna vården och utnyttja
lokalerna på ett så bra sätt som möjligt. Skulle man skapa ett ”Mottagningscentrum”
där alla specialiteter inom sjukhuset hade sina mottagningar, eller skulle det
vara kvar som tidigare med mottagningar i anslutning till de olika klinikerna?
Grundsyftet är bra, det vill säga att patienten besöker en mottagning där alla
41
resurser finns. Nackdelen är att personalen måste ta sig till och från denna plats.
Detta tar tid men leder ju samtidigt till något positivt, fysisk aktivitet kommer
att ingå i den ordinarie arbetstiden. Frågorna var många, exempelvis: ”Hur kan
mottagningsrummen utnyttjas på bästa sätt?”, ”Vad händer om det blir en fördröjning
vid ett patientbesök hos en medicinläkare när en stressad kirurg skall komma efter?”,
och ”Ska mottagningsrummen ha fönster och dikteringsrummen vara fönsterlösa
eller tvärt om?”. Det blev många och långa möten om detta men slutresultatet blev
nog bra. Som förebild kan man ha Mayokliniken i Rochester, Minnesota, USA
där mottagnings- och utredningsverksamheten ligger i en skyskrapa. Patienterna
kommer dit tidigt på morgonen, då till bottenvåningen och rör sig sedan uppåt
under dagen under utredningens gång. Avancerade utredningsinstrument finns på
varje våningsplan och sent på eftermiddagen, då patienten nått nästan högst upp i
byggnaden, är utredningen klar och behandlingen kan påbörjas. Men så ligger ju
också Rochester i gamla svenskbygder.
När det gäller vidareutbildningen på kliniken var den av hög klass när jag själv
kom hit 1991 och detta har fortgått. Vid så gott som varje morgonmöte hålls
diskussion om utredningar och behandlingsrutiner, oftast från någon av våra egna
medarbetare men inbjudna gäster är också ofta på plats.
Summerar man perioden som verksamhetschef för medicinkliniken på CSK,
och omdömen från kollegor på andra sjukhus runt om i landet, kan man säga
att verksamheten här har en mycket hög kvalitet när det gäller patientsäkerhet,
utredning och behandling samt kunnande hos medarbetarna. Samma sak har jag
hört från nästan alla patienter som besökt kliniken, både i sluten och öppen vård.
Det var därför stimulerande och intressant att inneha tjänsten som verksamhetschef
från hösten 2005 och 2009 ut.
42
Stefan Nilsson
klinikchef 2010-
Jag tog över som verksamhetschef på medicinkliniken efter Ibe Lager den första
januari 2010. Dessförinnan hade jag varit biträdande verksamhetschef i några år,
och innan det sektionschef för gastrosektionen.
Det första året arbetade jag med att konsolidera kliniken och göra vissa
nyckelrekryteringar då vi saknade kompetens inom vissa sektioner. Sjukhuset var
också inne i en dynamisk fas, där sjukhuschef Ulf Kvist och biträdande sjukhuschef
Johan Cosmo hade en ambitiös utvecklingsplan för CSK.
Samma år påbörjade vi arbetet med att ta över ansvaret för koronarangiografin
från röntgenkliniken. Som Ibe beskriver tillhörde tidigare koronarangio
röntgen, och bemanningen bestod av både röntgenologer och kardiologer.
Utvecklingen, både nationellt och internationellt, var emellertid sådan att
koronarangiografiverksamheten allt oftare överfördes till kardiologin. Så skedde
också på CSK innan året var slut.
Medicinkliniken hade av tidigare verksamhetschefer byggts upp som en klinik
innehållande samtliga subspecialiteter inom den internmedicinska sfären,
men vi saknade en viktig pusselbit, nämligen komplett verksamhet för njursjukdomar. Medicinkliniken på CSK hade under lång tid haft en öppen
mottagning för njursjukdomar, men ansvaret för dialys och peritonealdialys
låg hos närsjukvårdskliniken i Hässleholm. Detta kändes väldigt onaturligt och
otillfredsställande, och vi påbörjade därför ett arbete med att ta över ansvaret
för dialysverksamheten och peritonealdialysmottagningen. Överflyttningen till
medicinkliniken på CSK var fullt genomförd 2011, och att ett mångårigt arbete
fullbordades. Alla subspecialiteter inom den internmedicinska sfären var nu
samlade på ett ställe.
På CSK togs också ett inriktningsbeslut om att man framöver skulle satsa mycket
på att påskynda utredningen av sjukdomsfall där cancer misstänktes. En viktig
drivkraft var att regionen då var intresserad av att öppna ett diagnostiskt centrum
någonstans i Skåne. Vi gjorde studiebesök i Danmark och lärde oss hur man där
byggt upp ett sådant. Huvudsyftet med ett diagnostiskt centrum är att patienter
med oklar, men sannolikt allvarlig sjukdom, ska utredas snabbt för att få diagnos
och komma under behandling. Meningen är att primärvården ska fånga upp dessa
43
patienter och remittera dem direkt till diagnostiskt centrum. Vi ansåg på kliniken
att detta var en viktig verksamhet, som måste prioriteras, och fick förtroendet av
regionen att oktober 2012 starta och utveckla ett sådant centrum – det första i
Sverige. Detta rönte stor uppmärksamhet, och under åren har vi haft otaliga besök
av politiker. Personal från diagnostiskt centrum har varit runt om i Sverige och
i våra nordiska grannländer och presenterat verksamheten. Man har nu öppnat
diagnostiskt centrum efter förebild från oss på flera platser i Sverige.
Diagnostiskt centrum symboliserar den anda som länge genomsyrat Medicinkliniken. Man är positiv till förändringar som utvecklar vården så att den blir så bra
som möjligt för våra patienter.
Våren 2013 genomfördes mycket stora organisatoriska förändringar av sjukvården
i Region Skåne. Den nytillträdde regiondirektören Jonas Rastad inledde en
process som kallades Skånevård 2.0. Detta innebar att man tog bort de gamla
sjukvårdsförvaltningarna och bildade tre nya, stora förvaltningar: Sund, SUS
och Kryh. Kryh består av Hässleholms sjukhus, CSK, lasarettet i Ystad samt
primärvården inom detta område.
Sålunda försvann sjukhusförvaltningarna och ersattes organisatoriskt av
förvaltningen i Kryh. Man instiftade samtidigt divisioner. Det blev en
primärvårdsdivision, en habiliteringsdivision, en kirurgidivision och en division
som fick namnet specialiserad närsjukvård, i vilken medicinkliniken ingick. Detta
var den största organisatoriska förändring som sjukvården i Skåne genomgått sedan
regionen bildades. Naturligtvis ställde det väldiga krav på både medarbetare och
organisation när man genomförde så stora ingrepp i tidigare struktur.
Towa Jexmark blev divisionschef inom specialiserad närsjukvård. Hon valde att inom
medicinområdet ha kvar närsjukvårdskliniken i Hässleholm och medicinklinikerna
i Ystad och Kristianstad. För att få till ett nära samarbete inleddes processer som var
gemensamma för hela Kryh.
Med så pass stora organisatoriska förändringar som nu genomfördes tog det lite tid
innan allt satte sig. Medicinkliniken på CSK hade i princip aldrig tidigare samarbetat
med lasarettet i Ystad, vilket gjorde att vi behövde skapa nya samverkansformer.
Valet 2014 medförde ett politiskt maktskifte i Region Skåne. Alliansen fick lämna
över ansvaret till Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Dessa instiftade tre politiska
nämnder som direkt skulle styra sjukvården inom de tre nya förvaltningarna.
44
Redan på 1990-talet, då kardiologen Ola Ohlsson var chef, hade klinikledningen
försökt få till stånd att medicinkliniken i Kristianstad skulle få börja med
pacemakerinläggningar. I december 2014 bar detta arbete äntligen frukt, och den
första pacemakeroperationen på CSK genomfördes.
I mars 2015 överfördes den endoskopiska verksamheten på CSK kirurgkliniken till
medicinkliniken. Endoskopi var initialt något som enbart kirurger utförde. Under
åren har gastroenterologiska sektioner utökats och utvecklats i hela landet, så också
på CSK. Överflyttningen var således helt i linje med nationell och internationell
praxis, där den endoskopiska verksamheten numera leds och utvecklas av medicinska
gastroenterologer.
Hittills under mina år som verksamhetschef har vi fortsatt att utveckla, och
förstärka den medicinska verksamheten och jag tycker att vi nu har en komplett
medicinklinik där samtliga sektioner har spetsverksamhet. Kardiologsektionen har
sedan tidigare en ”refraktär angina-enhet”, som är en regionspecialitet, och har nu
också kompetens för pacemakerinläggning
Rent organisatoriskt har kliniken under min tid genomgått flera stora förändringar,
framför allt den senaste, Skånevård 2.0. Utmaningen under dessa år har varit
att under knappa ekonomiska villkor utveckla verksamheten och bibehålla hög
kompetens. Sjukhuset i Kristianstad har alltid haft stor attraktionskraft, men tyvärr
gäller inte detta den övriga arbetsmarknaden i denna del av Skåne, vilket försvårat
rekrytering. En annan stor utmaning har varit att tillgodose behovet av vårdplatser.
Trots minskade vårdtider med bibehållen kvalitet har vårdplatsläget blivit allt mer
ansträngt.
Under de år som jag hittills har varit verksamhetschef har jag valt att vara kliniskt
aktiv. Jag har deltagit i bakjoursledet, och haft gastroenterologisk och endoskopisk
mottagning i princip varje vecka. Detta har varit ett viktigt sätt att finna
förbättringsmöjligheter och snabbt få en känsla för behovet av förändringar.
Jag tycker att vi inom kliniken tillsammans har fått göra en fantastisk resa. Tänk
hur mycket bättre vi idag, jämfört med tidigare, kan hjälpa våra patienter! Det är
också en härlig känsla att få leda en verksamhet där medarbetarna är både lojala och
stolta över att arbeta på medicinkliniken i Kristianstad.
45
SEKTIONERNAS HISTORIK
46
ENDOKRINSEKTIONEN
Helene Holmer
Under största delen av medicinklinikens 100-åriga historia har endokrinologin
och diabetologin ingått i den allmänna invärtesmedicinen. Som ett resultat av den
snabbt ökande kunskapen om dessa sjukdomar, under det gångna seklet, uppstod
endokrinsektionen 1988.
Historiska bakgrundsdata
Redan på 1800-talet hade man kunskap om hyper- och hypotyreos (överrespektive underfunktion i sköldkörteln) och kunde behandla patienter genom
att operera bort sköldkörteln vid överfunktion och ge sköldkörtelextrakt vid
underfunktion. I början av 1900-talet insåg man att höga koncentrationer av
mineralen jod (som också behövs för normal hormonfunktion) kan blockera
hormonfrisättningen, och på 1940-talet ledde denna upptäckt till att man kunde
introducera behandling med radioaktivt jod vid hypertyreos. Vid samma tid
utvecklades också andra blockerande läkemedel, s.k. thyreostatika. Syntetiskt
framställt sköldkörtelhormon dök upp på marknaden på 50-talet och kunde då
ersätta det traditionella sköldkörtelextraktet från får.
Diabetes är idag den hormonsjukdom som tar mest sjukvårdsresurser i anspråk.
Sjukdomen har varit känd i över 2000 år och fick tidigt sitt namn, Diabetes
Mellitus, efter latinets och grekiskans ord för ’sött vatten’, vilket syftar på att höga
blodsockernivåer medför att urinen får en sötaktig smak. Detta berättar också
något om de diagnosmetoder som användes på den tiden.
År 1875 beskrevs två olika kliniska former, den som företrädelsevis drabbar unga
och underviktiga och den som oftare drabbar äldre och överviktiga. Så småningom
kunde man bevisa att hundar utan bukspottkörtel utvecklade diabetessjukdom.
Nästa stora upptäckt gjordes av de kanadensiska forskarna Banting och Best som
1921 lyckades rena fram hormonet insulin från bukspottskörteln, och bevisa att
det var just detta hormon som reglerade blodsockret. På kort tid spreds kunskapen
över världen och insulin från kor och grisar utvanns och gavs till diabetiker. Under
de kommande decennierna började man tillverka insulin med mer långverkande
effekt, och forskningen kring syntetiskt framställt insulin ledde till att man år
1982 kunde få genmodifierade mikroorganismer att framställa en substans som är
identisk med humant insulin.
47
Några år senare togs insulinpennan och insulinpumpen fram, vilket gjorde det
lättare för miljontals patienter världen över att sköta sin diabetessjukdom. Sedan
1976 har man kunnat mäta HbA1c (som speglar blodsockernivån över en längre tid).
Kunskapen kring olika typer av diabetes har succesivt breddats under 1900-talet.
Behandling med andra läkemedel än insulin vid typ 2 diabetes har utvecklats
under de senaste decennierna. Redan 1956 kom de första perorala medicinerna på
marknaden (sulfonamider), och 1959 kom metforminet. Båda preparaten används
fortfarande. De senaste tio åren har det kommit flera nya perorala preparat med
intressanta verkningsmekanismer, men ett slutgiltigt botemedel för diabetes ser
fortfarande ut att vara långt borta.
Hypofysen är känd i alla fall sedan 1700-talet och man kunde operera tumörer i
området redan i slutet av 1800-talet. Dock var det först 1914 som man beskrev
hypofysinsufficiens (brist på hormoner vars syntes styrs från hypofysen). Fram
till 50-talet kunde man inte diagnostisera brist på annat sätt än genom klinisk
observation och förekomst av eventuell tumör genom synfätsundersökning (en
tumör i hypofysen kan trycka på synnerven och ge upphov till synfältsbortfall). I
slutet av 50-talet kunde man börja mäta de olika hormonerna med speciell teknik,
och stimuleringstester utvecklades under 60-talet. Nya bilddiagnostiska möjligheter
– Datortomografi (CT, 1970-talet) och Magnetkamera (MR, 1980-talet) –
har senare radikalt förändrat möjligheterna till diagnostik i detta område.
Tillväxthomon började ges till barn på 60-talet i form av extrakt från djurhypofyser.
Nu tillverkas tillväxthormon med hjälp av genmodifierade bakterier. Man trodde
länge att överlevnaden för vuxna patienter som fick all hormonsubstitution utom
tillväxthormon var den samma som för allmänna befolkningen, men på 90-talet
kunde man visa att de hade en överdödlighet, framför allt i hjärtkärlsjuklighet.
Nu får dessa patienter (även vuxna) behandling med tillväxthomon, om inga
kontraindikationer föreligger.
Bisköldkörteln är det av kroppens organ som upptäcktes sist, vilket skedde kring
1880. Upptäckten gjordes nästan samtidigt av flera olika forskare, varav Ivar
Sandström, medicine studerande på anatomiska institutionen i Uppsala, var en.
På 1920-talet började man notera att en del patienter hade för hög produktion av
parathormon, och i mitten av 1900-talet började man bli medveten om att osteoporos
(benskörhet) var vanligt, bl.a. hos dessa individer, men behandlingsmöjligheterna
var små. Senare har man förstått att skelettets uppbyggnad och nedbrytning styrs
av många fler faktorer än enbart tillgång till kalk och lagom mängd parathormon.
Behandlingsmöjligheterna vid osteoporos har förbättrats, men fortfarande
underbehandlas många.
48
Incidentalom i binjurar var ett nytt begrepp under 1900-talet. Med förfinade
diagnostiska metoder som röntgen, CT- och MR-undersökningar upptäcker
man ibland förändringar i andra organ än de man är ute efter, bl.a. i binjurarna.
Studier har visat att dessa förändringar i vissa fall kan vara förenliga med
sjuklighet p.g.a. hormonöverproduktion eller elakartade tumörer. Sådana
oväntade undersökningsfynd tar stora resurser i anspråk då de kräver av ytterligare
diagnostiska undersökningar och provtagningar.
Endokrinsektionens tillkomst
Vid tiden för endokrinsektionens bildande 1988 hade redan under många år
flertalet läkare behandlat patienter med endokrina sjukdomar. Ragnar Skölling
hade särskilt ansvar för att följa upp gravida diabetiker och Sten Olle Larsson,
med endokrinologi som subspecialitet, var överläkare på avdelning 113, där dessa
patienter var inlagda. Klinikchefen Sigvard Persson hade särskilt goda kunskaper
avseende tyroideapunktion.
Den Malmöutbildade endokrinologen Margareta Bramnert anställdes 1988, och
fick i uppgift att organisera en endokrinsektion. Under hennes tid påbörjades
utbildning av sjuksköterskor i olika diagnostiska undersökningar, och de första
diabetesskolorna för patienter genomfördes 1990. Där deltog diabetessjuksköterskor,
fotterapeut Irene Ferm, ögonsjuksköterska, dietsist och diabetesläkare. Allt gjordes
på vårdavdelning 113. Samma år flyttade Margareta tillbaka till Malmö, och en
ny sektionschef, Ibe Lager, rekryterades. Han var diabetolog och docent utbildad
på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Han vidareutvecklade teamarbetet och
inkluderade fotterapeut, dietist, kurator och sjukgymnast i teamet. Diabetesskolorna
utökades till 5-dagars kurser för patienter.
Ibe var forskningsintresserad och hela sektionen engagerades i olika läkemedelsstudier.
Tillväxthormonbehandling för vuxna inom Pfizers uppföljningsprogram, KIMS
(Pfizer International Metabolic Database), initierades och i november 1995 började
den första patienten behandlingen i Kristianstad. 1999 påbörjades en stor studie,
Xendosstudien, som blev startpunkten för medicinklinikens forskningsavdelning
(se sidan 49) och även undertecknads forskningsintresse. Uppmuntrad av Ibe och
handledaren, numera professor, Eva-Marie Erfurth påbörjade jag doktorrandstudier
i Lund, och 2007 försvarade jag avhandlingen ”Bone health and cardiovascular risk
in hypopituitary patients on complete hormone replacement, including GH”.
Redan när Ibe började i Kristianstad hade en ST-läkare, Ola Norrhamn, anställts
med syftet att utbildas till endokrinolog. År 2007 tog undertecknad över rollen
som sektionschefs. Idag är vi tre specialister inom endokrinologi (Anna Svanquist,
49
Ola Norrhamn och Helene Holmer), och har två specialister i invärtesmedicin som
subspecialiserar sig till endokrinologer (Henrik Bergholtz och Stefan Thörn).
Redan 1978 hade Gunilla Nilsson anställts som den första diabetessjuksköterskan
på medicinmottagningen och bland de första i Skåne. Hon fick sin utbildning
bl.a. på vårdcentralen i Dalby, där man börjat utbilda sjuksköterskor till diabetessjuksköterskor redan innan det fanns särskild högskoleutbildning i ämnet. Gunilla
fick sällskap av Marianne Berglund 1987, som sedan år 1991 gick den första
högskoleutbildningen till diabetssjuksköterska i Skåne, vid Lunds universitet.
Fotterapeut Irene Ferm anställdes 1984 för att ta hand om diabetesfötter. Hon
hade öppenvårdsmottagning för polikliniska och vid behov inneliggande patienter.
Ibland fanns även utrymme att ta hand om patienter med reumatoid artrit. Hon
deltog regelbundet i utbildning av både personal och patienter och var delaktig i
den fotsårsmottagning som startade på medicinmottagningen i början av 90-talet
och som alltjämnt pågår i ungefär samma tappning. En ortoped, en diabetolog,
oftast en infektionsläkare, en fotterapeut och en sjuksköterska träffas var annan
onsdag för att bedöma fotsår hos diabetespatienter. 2009 gick Irene i pension
och en intresserad undersköterska, Jörgen Emilsson, fick utbildning i ämnet samt
handledning av den vane sårsjuksköterkan Mats Lundgren.
På avdelning 113 arbetade sjuksköterskorna Ann-Louise Svensson, Ann Persson
(sedemera Kjellgren), Angela Johansson, Ann-Kristin Nilsson och Åsa Larsson
med njursjukdomar och diabetes och endokrinologi, och alla utom AnnLouise vidareutbildades till diabetessjuksköterskor. Åsa utbildade sig sedemera
till operationssjuksköterska och lämnade sektionen i början av 2000-talet.
Mottagningsverksamhet startades upp på avdelningen för uppföljning av diabetiker
som varit inlagda.
År 1996 startades Dagvård på plan 7, varvid uppföljningar och polikliniska
utredningar kunde genomföras utan att patienterna behövde läggas in. Samtidigt
stängdes avdelning 113, och de få diabetiker och endokrinpatienter som behövde
inneliggande vård placerades på avdelning 123. Senare har avdelning 121 varit
hemavdelning för endokrinpatienter, därefter avdelning 93 och nu avdelning 73,
Navet.
1998 flyttade diabetesmottagningen också till plan 7, och 1999 flyttade dagvården
till plan två och samlokaliserades då med mottagningen för njursjukdomar och
reumatologens dagvård och mottagning. Namnet på den gemensamma enheten
blev RoDEoN (Reumatologi och Diabetes, Endokrinologi och Njursjukdomar).
50
Endokrin- och njursektionerna på RoDEoN 1999. Bakre raden från vänster: Jennie Karlsson,
Helene Holmer, Björn Rogland, Lena Nilsson, Ibe Lager, Åsa Larsson, Gunilla Nilsson,
Marianne Berglund; Främre raden från vänster: Ann-Christine Pettersson, Madeleine Wittzell,
Angela Johansson, Ann Kjellgren (f.d. Persson), Irene Ferm och Ann-Louise Svensson. Foto:
Christina Theander
51
GASTROSEKTIONEN
Jörgen Torp
Medicinsk gastroenterologi och hepatologi är en specialitet inom det
internmedicinska området som handlägger sjukdomar i magtarmkanalen, levern,
gallvägarna samt bukspottskörteln. Svensk Gastroenterologisk förening startades
1953 av ett antal intresserade kirurger och medicinare. Detta anses vara starten för
specialiteten, som således är relativt ung, men utvecklingen inom området har varit
desto mer omfattande.
Gastroenterologi som verksamhet på CSK inleddes i början av 1970-talet. Ragnar
Skölling var pionjär inom området och var en av de första medicinare i Sverige
som utförde gastroskopier. Sigvard Persson intresserade sig mycket för hepatologi.
1989 började Stefan Nilson arbeta med gastroenterologi och med tiden har antalet
gastroenterologer vid kliniken ökat. Gastrosektionen har nu fem heltidsanställda
läkare. Sektionen ansvarar för alla patienter med inflammatoriska tarmsjukdomar
och primära leversjukdomar inom sjukhusets upptagningsområde. Verksamheten
är till största del poliklinisk och endast de svårast sjuka vårdas inneliggande.
Genom åren har gastrosektionen utvecklats mycket och alltid legat i framkant när
det gäller nyheter i både utredning och behandling. Sektionen erbjuder idag alla
tillgängliga typer av behandling.
Salazopyrin godkändes 1941 och var det första läkemedlet med specifik effekt
mot inflammatorisk tarmsjukdom (IBD). Först 1977 visades att det var
5-aminosalicylsyradelen som hade effekt på IBD. Sedan dess har 5-ASA varit
grunden i behandling av ulcerös kolit. Azatioprin, som nu är förstahandsmedel för
Crohns sjukdom har också använts sedan 70-talet. År 1999 startade vi den första
behandlingen med infliximab (Remicade), ett biologiskt läkemedel, vilket innebar
möjlighet att ge behandling med en tidigare oöverträffad effekt för patienter med
aggressiv IBD. Sedan dess har ytterligare läkemedel med samma verkningsmekanism
(antikroppar mot TNF-alfa) tillkommit. Utvecklingen av läkemedel med nya
verkningsmekanismer har tagit lång tid och först sommaren 2014 påbörjade vi
behandling med det då helt nya medlet vedolizumab, en antikropp med specifik
effekt på tarmslemhinna. Vi ger också behandling med leukocytaferes (Adacolumn)
vilket är ett slags dialys där vita blodkroppar som driver inflammationen vid IBD
filtreras bort.
52
Vi skickade vår första patient för levetransplantation på 80-talet (operationen
gjordes i London), och idag följs ett fyrtiotal levertransplanterade patienter vid
sektionen. Under en period på 2000-talet behandlade vi patienter med hepatit C
men dessa sköts numera av infektionskliniken.
Endoskopiska undersökningar spelar en central roll för diagnostik. Efter många års
diskussion tog gastrosektionen över ansvaret för endoskopimottagningen på CSK
i maj 2015.
Den endoskopiska tekniken har genom åren utvecklats enormt, från fiberinstrument
i vilka skopisten fick titta i ett okular och se ner i magsäcken till dagens
videoinstrument med bild på stora skärmar med hög upplösning. Vi kan idag i
detalj granska hela mag-tarmkanalens insida. Med gastroskop undersöks matstrupe,
magsäck och tovfingertarm, med kapselenteroskopi eller ballongenteroskopi kan
hela tunntarmen undersökas och med koloskop undersöks tjocktarmen. Den
terapeutiska tekniken utvecklas också och det går bland annat att ta bort stora
polyper, vidga förträngningar och bränna kärlförändringar endoskpiskt. Flera av
dess åtgärder har tidigare krävt kirurgi.
På vår vårdavdelning har vi i genomsnitt sex gastropatienter inlagda. Vissa
utredningar görs inneliggande men framförallt vårdas patienter med leversvikt
och svåra skov av IBD på avdelningen. Gastrodagvården fungerar dels som
behandlingsavdelning för patienter som får biologiska läkemedel, men även i
ökande grad som sjuksköterskemottagning. Sjuksköterskorna vid sektionen sköter
regelbundna kontroller av levertransplanterade patienter och patienter med IBD.
Dessutom kommer många patienter för akuta sköterskebesök eller återbesök efter
att ha varit inlagda på avdelningen. Gastrodagvårdens verksamhet möjliggör att
läkarmottagning i huvudsak ägnas åt nybesök, uppföljning av de svårast sjuka
patienterna samt halvakuta besök.
I framtiden siktar vi mot att integrera alla våra polikliniska verksamheter;
läkarmottagning, dagvård och endoskopi. Målsättningen är att kunna erbjuda alla
våra patienter, nya såväl som gamla, god tillgänglighet med all kompentens och alla
resurser samlade på en mottagning.
53
Ragnar Skölling och Birgitta Persson i personalrummet på Medicinmottagningen.
Stående från vänster läkarna Jacek Dudziak och Jörgen Torp, sittande från vänster: Cecilia
Dietsch, Daniel Molin och Gunilla Hoffmann.
54
HEMATOLOGISEKTIONEN
Eva Horney
Inledning: Kunskap om blodsjukdomar växer fram
Redan i mitten av 1800-talet beskrevs sjukdomen akut leukemi. Sjukdomssymptomen var ofta dramatiska och i mikroskop kunde man se de sjuka cellerna ute
i blodet. Det skulle dock ta mer än 100 år innan man kunde behandla sjukdomen.
Under 1930-talet började man studera benmärgsprover. Detta medförde att man
kunde identifiera en mångfald av blodsjukdomar, men behandlingsmöjligheterna
var fortsatt mycket begränsade. 1957 fanns i föregångaren till FASS endast två
medel med cytostatisk effekt: myleran och uretan. Under 1950-talet kom kortisonet
och när man provade att behandla blodsjukdomar med denna substans kunde man
se vissa positiva effekter. Under 1950-talet rapporterades effekt av Melfalan mot
blodsjukdomen myelom och 1969 lanserade Raymond Alexanian intermittent
behandling med en kombination av kortison- och Melfalantabletter. Då kuren
visade sig ha god effekt blev den snabbt standardbehandling av myelomsjukdomen.
Även om det idag har tillkommit ett flertal nya läkemedel för myelombehandling
så används Alexanian-kuren fortfarande; ibland ensamt och ibland i kombination
med nya läkemedel. Det som starkast bidragit till att bygga upp den moderna
hematologin var att tillgången på effektiva cytostatika snabbt ökade under 1960och 1970-talen.
Hematologin växer fram i Kristianstad
På ”gamla sjukhusets” medicinklinik i Kristianstad arbetade på 1960-talet doktor
Henning Lindholm, som hade ett särskilt intresse för blodsjukdomar. Han
arbetade bl.a. tillsammans med laboratorieläkaren Bertil Berg som också var
mycket intresserad av hematologi. 1964 anställdes som laboratorieassistent Ingrid
Månsson. Hon fick 1968 åka på en åtta veckor lång kurs i benmärgsdiagnostik.
Härefter arbetade hon med diagnostiken av blodsjukdomar under 42 år. Ingrid
Månssons betydelse för hematologiverksamheten i Kristianstad under alla dessa
år var mycket stor. Kontinuerlig fortbildning kombinerat med mycket stort
intresse och engagemang gjorde att hon utvecklades till en mycket skicklig
benmärgsdiagnostiker, först i samarbete med ovan nämnda doktorerna Henning
Lindholm och Bertil Berg och från 1973 tillsammans med Sigvard Persson som då
kom från Göteborg till medicinkliniken i Kristianstad.
55
Sigvard Persson som byggde upp CSK:s hematologisektion, Lars Timberg samt sjuksköterska Eva
Linné när hon kopplar cytostatikainfusion på dagvården i december 2014. Foto: Eva Horney
Hematologisektionen byggs upp på det nya sjukhuset
I och med att den palliativa vården av patienter med blodsjukdomar under slutet
av 1960-talet och början av 1970-talet alltmer kunde ersättas av kurativt syftande
behandlingar krävdes alltmer specialiserad vård. När sjukhuset 1973 flyttade
till det nybyggda “Blocket” tillskapades därför på medicinkliniken en särskild
hematologsektion under ledning av Sigvard Persson. Han ledde sedan arbetet på
sektionen under 20 år fram till sin pensionering 1993 (han var dessutom klinikchef
1973 – 90, se sid. 14).
För att kunna ge de cytostatikabehandlingar som visat effekt vid de maligna
blodsjukdomarna krävdes särskilt utbildade läkare och sjuksköterskor samt
vårdplatser med möjligheter till isolering och ofta omfattande vårdinsatser i form
av p.g.a. sepsisbehandling och transfusioner. Platser för sådan vård tillskapades på
avdelning 123, även om de flesta av avdelningens 30 platser belades med patienter
med hjärtsjukdomar och andra internmedicinska åkommor. Vid starten fanns
på avdelningen utöver avdelningsföreståndare, sjuksköterskor, undersköterskor,
biträden och sekreterare även en kurator som under många år skötte om all
social planering för patienterna inför utskrivningen när det gällde hemhjälp,
56
distriktssköterskeinsatser, plats på sjukhem, ålderdomshem m.m. Redan tidigt
fick patienterna som erhållit stark cytostatikabehandling möjlighet till s.k. ”öppen
retur”, det vill säga möjlighet att komma direkt till avdelningen vid neutropen
feber. Bakgrunden till detta var att man under 60-talet, när man började med
cytostatikabehandlingarna, hade en förfärande hög dödlighet hos dem som fick
neutropena infektioner. När man lärde sig att omgående och utan att invänta
provsvar ge bredspektrumantibiotika till neutropena patienter med feber sjönk
dödligheten vid neutropen sepsis från mer än 70 % till ca 15 %. Dödligheten
har sedan successivt kunnat pressas ner ytterligare i takt med att vården av de
neutropena patienterna utvecklats alltmer.
Flera läkare arbetade på avdelning 123 under Sigvard Perssons ledning, men det
var först när Lars Timberg kom till kliniken som han fick en hematologkollega.
Timberg tjänstgjorde på sektionen först 1985-95 och sedan 2002-13 – alltså
sammanlagt mer än 20 år. 1995-2002 arbetade han som överläkare i internmedicin
och hematologi i Helsingborg. Ledningen av hematologsektionen på CSK togs
1996 över av hematolog Gun Larsson, som arbetade kvar till 2011.
Cytostatikabehandling på avdelning 123
Under de första åren blandade sjuksköterskorna cytostatikadropp på avdelningen
utan någon särskild säkerhetsutrustning. Efterhand tillkom rutiner för att minska
sköterskornas exponering för cytostatika, bl.a. skulle beredningen ske i s.k.
boxar (ett slags laboratoriemässigt dragskåp), och särskilda rutiner iakttas för
omhändertagandet av spill. Till en början gavs all cytostatika i perifera kärl, vilket
krävde noggrann kontroll under hela behandlingen, för att undvika läckage. Först
i början av 1980-talet började man använda centrala infarter inom hematologisk
vård, först CVK och så småningom subcutana venportar. Beredningen av
cytostatikainfusionerna togs successivt över av sjukhusapoteket, men ända fram till
1998 blandades fortfarande en del cytostatika på avdelningen. Sedan dess levereras
all cytostatika färdigblandad till avdelningen där den ges i slutna system och nästan
alltid i central infart.
1974 anställdes Eva Linné och Kerstin Aliprantis som sjuksköterskor på avdelning
123. Kerstin arbetar fortfarande på avdelningen och Eva arbetar sedan många år
på dagvården. Båda har alltså idag 40 års erfarenhet av att ge behandlingar till
patienter med blodsjukdomar.
När Sigvard Persson beskriver arbetet på CSK säger han: ”Vi skötte den krävande
behandlingen av leukemipatienterna. Detta var möjligt tack vare en fantastiskt
duktig personal på avd 123 och min medarbetare Lars Timberg.”
57
Utredning och behandling av lymfomsjukdomarna på CSK
På sjukhusen utanför universitetsklinikerna har även lymfomsjukdomarna hört till
hematologernas ansvarsområde, så även i Kristianstad. 1975 kunde man för första
gången visa att en kombination av cytostatika kunde ge bot vid aggressiva lymfom,
och ett år senare introducerades den s.k. CHOP-behandlingen (cyklofosfamid,
doxorubicin, vinkristin och prednison). Denna behandling har visat sig vara bättre
än det mesta annat som testats, och används än idag som förstahandsbehandling
vid aggressiva lymfom, även om kurerna idag kombineras med antikroppar mot
lymfomcellerna som ges i infusion eller subcutant.
Utredning av misstänkt lymfomsjukdom görs idag nästan alltid polikliniskt men
vid starten av avdelning 123 lades patienterna in för lymfomutredning. Detta
var innan skiktröntgens tid och patienterna utreddes med lymfografi som var en
besvärlig och smärtsam undersökning och som kunde ta upp till fem timmar.
Kontrasten injicerades på fotryggarna varför det var noga att fötterna var ordentligt
rentvättade innan patienten lämnade avdelningen för transport till röntgen. Sedan
dessa undersökningar under 1980-talet ersatts av skiktröntgen har utredningarna
nästan helt kunnat polikliniseras.
Mottagning och dagvård
Cytostatikabehandlingar i tablettform har ända sedan de blev tillgängliga
ordinerats via mottagningen liksom åderlåtning (venesectio-behandling). Behovet
av blodprovskontroller har vuxit parallellt med att antalet olika behandlingar
ökat. Detta har i sin tur medfört att handhavandet av alla provsvar och fortsatta
ordinationer utifrån dessa har blivit en alltmer tidskrävande uppgift.
Hematologisektionens mottagning var lokaliserad till medicinmottagningen på
plan 2 ända fram till 1998, då en egen dagvårdsavdelning tillskapades i några av
salarna på avd 123. Hit flyttade även mottagningsverksamheten. Det har inneburit
stora fördelar att ha all verksamhet samlad lokalmässigt, då läkarna på sektionen
periodvis varit så få att samma doktor samtidigt fått ansvara för både avdelningen
och dagvården. En ytterligare fördel av samlokaliseringen är att dagvårdspatienter
vid behov kan läggas in på avdelningen på ett smidigt sätt utan att akutens resurser
tas i anspråk.
Idag ges de flesta cytostatikabehandlingar och transfusioner på dagvårdsavdelningen.
Förutom att hematologisektionens upptagningsområde successivt utökats
under senare år har även nya behandlingsmöjligheter för de olika maligna
blodsjukdomarna och lymfomen tillkommit. Detta har medfört att dagvårdens
nuvarande lokaler blivit alldeles för trånga. I skrivande stund är därför ett av de
58
högst prioriterade målen på sektionen att få tillgång till större och bättre lokaler för
dagvårdsverksamheten och mottagningen.
Benmärgstransplantationer i samarbete med universitetssjukhuset i Lund
Under 1980-talet kom nya behandlingsmöjligheter för en del av de svåraste
blod- och lymfomsjukdomarna, dels genom att man kunde ge ny benmärg från
en annan människa, och dels genom att nya läkemedel utvecklades som kan
stimulera fram många egna stamceller ut i blodet. Möjligheten att utvinna egna
stamceller från patienterna, som kan förvaras frysta, har gjort det möjligt att
behandla med ännu högre doser cytostatika. Stamcellerna ges tillbaka till patienten
dagen efter behandlingen med cytostatika i högdos. Patienter som behöver sådan
behandling remitteras till sjukhuset i Lund, och omfattande samarbetsrutiner har
utvecklats. Exempelvis kommer patienterna tillbaka från Lund till avd 123 redan
dagen efter att de fått tillbaka sina stamceller, så att de sköts hos oss under hela
immunbristperioden.
Innan transplantationsverksamheten kom igång var det oftast behov av
strålbehandling som gjorde att patienterna behövde remitteras till Lund, oftast
gällde det lymfoida maligniteter eller myelom. Även ”intern strålbehandling” i
form av radiofosfor för patienter med myeloproliferativa sjukdomar utförs i Lund.
Dessa behandlingar användes tidigare ganska frekvent men har under sista 10 – 20
åren alltmer ersatts av andra behandlingar.
Nya behandlingar av de maligna blodsjukdomarna
Sedan drygt 10 år tillbaka används flera olika antikroppar mot olika tumörceller.
Detta har förbättrat överlevnaden framförallt vid lymfomsjukdomar. Dessutom
har s.k. tyrosinkinashämmare tillkommit, som i tablettform används mot
allt fler blodsjukdomar. Den första tyrosinkinashämmaren, som nu använts i
mer än 10 år, var Glivec, som revolutionerat behandlingen av patienter med
kronisk myeloisk leukemi. Utvecklingen när det gäller behandling av maligna
blodsjukdomar går alltmer mot användande av biologiska läkemedel och annan
skräddarsydd behandling. Tunga cytostatikabehandlingar kommer dock inom
överskådlig framtid fortsatt att behövas för en del sjukdomar, samtidigt som alltfler
behandlingar kan genomföras utan cytostatika. Den snabba utvecklingen av nya
behandlingsmöjligheter gör att det är ett spännande och intressant arbete att vara
hematolog i dag.
59
KARDIOLOGISEKTIONEN
Ola Ohlsson
Få yrkesgrupper har fått uppleva en så omfattande utveckling som vi medicinare
varit med om under de senaste 40 åren. Redan på 1920-talet skedde stora
genombrott när Banting och Best lyckades framställa insulin och Fleming upptäckte
penicillinet. Alla medicinens grenar har upplevt liknande utveckling, med effektiva
psykofarmaka och antibiotika, cancerbehandling med cytostatika och strålterapi,
protonpumpshämmare som nästan helt eliminerat behovet av magsårsoperationer
– listan är närmast oändlig.
Hjärtinfarktvård på 1970 talet
Givetvis tycker jag att utvecklingen har varit mest påtaglig inom min egen disciplin,
kardiologin – märkligt hade det väl varit annars. Ju mer man kan om ett ämne,
desto mer fascinerad blir man, och det är fantastiskt vad vi kan göra för patienterna
nu, jämfört med då jag började min bana inom internmedicinen 1972.
När jag hade avslutat grundutbildningen 1972 var det dags att söka sig till en
oavlönad assistenttjänstgöring, som motsvarade dagens AT-tjänstgöring. Efter
detta år tenterade jag de stora ämnena medicin och kirurgi för att bli legitimerad
läkare. Det var mycket eftertraktat att få göra sin assistenttjänstgöring på ett mindre
sjukhus. Chansen fanns att få ett betalt vikariat och dessutom lärde man sig mycket
och fick snabbt arbeta självständigt. Själv hamnade jag ett år i Simrishamn, som var
ett typiskt svenskt litet sjukhus med bred verksamhet inom medicin, kirurgi och
även en BB-avdelning.
Hjärtsjukvården bedrevs här på samma sätt som på andra sjukhus av samma storlek.
Det fanns ingen övervakningsavdelning. Patienter med hjärtinfarkt lades på allmän
sal och i bästa fall upptäckte någon medpatient när ett hjärtstillestånd inträffade.
Hjärtinfarktpatienterna fick inte röra sig i sängen, bäddades in med kuddar och
fick sitta uppe på sängkanten tidigast efter 3-4 dagar. Sjukhusvården omfattade
2-3 veckor och patienterna anmodades inaktivitet och stillasittande under första
månaden i hemmet. De flesta kunde räkna med minst 6 månaders sjukskrivning,
om de någonsin återkom i arbete.
I början av 70-talet hade man börjat införa arytmiövervakning på de flesta svenska
sjukhus, sedan en studie visat att en kontinuerlig övervakning under de första
dygnen kunde reducera sjukhusmortaliteten från ungefär 30% till 20%.
60
Hjärtvården i Kristianstad
Centralsjukhuset i Kristianstad (CSK) blev inflyttningsklart 1973. En hjärtövervakningsenhet med fem platser var planerad från början men kunde
inte öppnas på grund av personalbrist. Istället lades infarktpatienterna på
intensivbehandlingsavdelningen (IBA). Rondgåendet utfördes av läkarna på den
medicinavdelning som patienten var inskriven på. Intensivvårdsrutiner gällde, med
ofta förekommande inläggning av ventrikelsond och kateter.
År 1974 öppnades fem särskilda hjärtintensivplatser, på en avdelning som kallades
HIBA (Hjärtintensivbehandlingsavdelning).
Varför man i Kristianstad avvek från den nationella nomenklaturen och lade till
ordet behandling (B) i förkortningen för alla vårdavdelningar – istället för det mer
vedertagna “V” för “vård” – var för mig en gåta. Det visade sig vara ett verk av en
sjukvårdsföreståndare som ensam styrde över det mesta när det gällde utrustning
och lokaler på det nya sjukhuset.
Behandlingen av hjärtpatienter var under större delen av 70-talet helt och hållet
inriktad på att övervaka arytmier, häva hjärtsvikt, se till att syresättningen var adekvat
och att patienten var smärtfri. Till HIBA hänvisades också andra internmedicinska
intensivfall, såsom andningspåverkade patienter med lungemboli, blödande varicer
och magsår.
Arytmiövervakningen var minutiös och beredskapen hög. En specialutbildad
sjuksköterska bevakade övervakningsskärmen kontinuerligt och ofta fick vi ingripa
med defibrillatorn och häva kammarflimmer. Detta är numera en sällsynthet med
dagens snabba inriktning på revaskularisering. Då som nu var hjärtvården ganska
schematiserad och ventrikulära extraslag med en frekvens på fler än tre per minut
eller extraslag som inträffade i tidig repolariseringsfas (R på T) föranledde arytmibehandling.
Det var de så kallade Lowns kriterier som följdes minutiöst, en behandlingsregel
som senare visat sig helt meningslös. Om kammarflimret uppträdde i den tidiga
infarktfasen, vilket den oftast gjorde, kunde vi sätta ut antiarytmika efter något
dygn. Om arytmin däremot kom senare, kanske på tredje dagen, dömdes patienten
oftast till peroral antiarytmikabehandling tills vidare. Senare forskning har visat
att dödligheten snarare ökar av antiarytmika än skyddar patienten i ett sent
infarktskede. Förstahandsmedlet efter Xylocaindroppet var Kinidin, ett preparat
fyllt av biverkningar och även arytmibenäget i sig och numera avregistrerat.
61
Återigen finns anledning att påminna om vikten av att vara försiktig med
rutinbehandling innan adekvata studier med kontrollgrupper genomförts! Vi
kommer även i framtiden att möta många sådana snabbt införda behandlingsrutiner
inom medicinen, framför allt inom kardiologin och den förebyggande medicinen.
Schematiserade vårdprogram i all ära, men risken är att man ibland missar den
individuella patientens behov.
Coronarangiografi
I slutet av 70-talet började man komma igång med bypass-operationerna.
Dessförinnan hade allehanda behandlingsmetoder prövats för att hjälpa patienter
med kärlkramp. Man försökte åstadkomma en pericardit genom att hälla talk i
pericardiet och därmed en förväntad inväxt av kärl i epicardiet. Man experimenterade
också med pacemakersystem som skulle åstadkomma vagusstimulering via
carotiderna så att hjärtfrekvensen kunde påverkas och syrebehovet minska. De
första coronaringreppen gjordes genom försök att inplantera en artär direkt i
epikardiet – ingen av dessa metoder fungerade annat än att de åstadkom en tidvis
påfallande positiv placeboeffekt.
Bypass-tekniken blev rutin i slutet på 1970 talet, till en början i blygsam skala
på utvalda patienter. Det sattes åldersgränser, enligt min uppfattning endast av
kapacitetsskäl. Den allmänna uppfattningen till långt in på 1990-talet var att
bypass-operationerna inte räddade några liv, endast ökade livskvalitén.
Vändningen kom när man vågade intervenera i färska hjärtinfarkter och det stora
genombrottet först nu på 2000-talet när vi tänkte i termer om ACS (acute coronary
syndrome), och insåg att det är fråga om en gradvis uppkommande ischemisk
process som åstadkommer myocardskadan, där det gäller att ingripa och öppna
kärlet så snabbt som möjligt! Kapacitetsutvecklingen inom thoraxkirurgin hann
inte med det snabbt växande behovet.
Coronarangiografierna utfördes endast vid universitetssjukhuset i Lund och Malmö.
Kristianstad hade sedan tidigare ett avtal med Lund, och det var således dit våra
patienter som skulle angiograferas skickades. Dessvärre var det långa väntetider till
angiografierna, och kostsamt för vårt sjukhus. Patienterna kallades till Lund för
provtagning på fredagarna. Därefter fick de permission över helgen och återvände
på måndag morgon. Coronarangiografin genomfördes som regel på tisdagen och
patienten kunde åka hem dagen efter. Således fyra vårddagar som vi fick betala från
CSK:s budget.
62
När jag lämnade Malmö Allmänna Sjukhus och tillträdde min tjänst på CSK i
september 1980 reagerade jag på dessa stigande utomlänskostnader och äskade
att få utrustning till coronarangiografi på CSK. Inget annat centralsjukhus
hade då startat egen angiografiverksamhet. Tyvärr var jag alldeles för tidigt ute!
Motståndsgrupper formerades inom politiken, påhejade av kollegorna i Lund, och
vi fick i stället vänta i mer än 10 år innan den framgångrika verksamhet som vi nu
har i Kristianstad kunde invigas.
Eftersom jag under min tid på kardiologen i Malmö själv deltagit i coronarangiografiverksamheten gjorde jag i stället ett avtal med Malmö, och skickade ner
patienterna i ambulans till kranskärlsröntgen med återfärd samma dag till CSK. På
det sättet sparade vi mycket pengar i utomlänsvård, och eftersom Malmö dessutom
inte hade rutiner för betalning (förmodligen trodde de att jag fortfarande arbetade
på MAS) blev våra angiografier helt gratis under flera år. Dessvärre medförde detta
å andra sidan att jag hade svårt att peka på besparingspotentialen av att bygga
egen angiografiverksamhet då våra kostnader i stort sett var obefintliga för den
verksamheten.
Vidgning av kranskärlen (PCI) och coronarkirurgi
I början av 1980-talet kom de första rapporterna från Tyskland där Andreas
Gruntzing hade stoppat in en ballongförsedd kateter och vidgat förträngda
coronarkärl. Jag var med på mötet i Lund när en kardiologkollega berättade om den
nyheten. Tvivlet kring det seriösa i detta ingrepp var totalt och särskilt betonade
thoraxkirurgerna att detta inte var något vi skulle syssla med framöver.
Åldersgränserna var viktiga vid denna tid, och när jag skickade patienter som hade
passerat 65-årsåldern till thoraxkirurgerna, fick jag telefonsamtal från thoraxchefen
i Lund. Han bad mig att låta bli att skicka patienter med så hög ålder till operation,
då ingreppet var förenat med alltför stor risk. Scenariot ändrades dock efterhand
som thoraxkirurgerna själva blev äldre, och idag pratar vi bara om biologisk ålder
och om vi kan hjälpa patienten. Prästbetygets roll i bedömningen är lyckligtvis helt
eliminerad!
Den farmakologiska utvecklingen har även den gått i rasande fart. På 70-talet, när
sjukhuset invigdes, fanns i stort sett bara nitroglycerin som kärlkrampsförebyggande.
De första betablockerarna kom i form av Aptin och Inderal, men dessa var i stort sett
kontraindicerade för hjärtinfarktpatienterna och omgavs med stora restriktioner. I
början av 80-talet kom de selektiva betablockerarna och snart vågade man även
ge dessa i det tidiga infarktskedet. Under en period användes propplösningsmedel
(trombolys) vilket idag helt och hållet ersatts av akut intervention med angiografi
63
och ballongdilatation.
Forskningen på hjärtsektionen
Nyfikenheten när det gäller forskning och utveckling har alltid varit stor på
hjärtsektionen och stöttades helhjärtat av klinikchefen Sigvard Persson. Den andan
har levt kvar genom åren. Vi hade ett mycket välutrustat Centrallaboratorium, vars
chef, Nils Tryding, likaledes var mycket forskningsintresserad.
När Thomas Pettersson kom till kliniken som AT-läkare 1982, såg jag snabbt till
att få honom intresserad av kardiologi. Tillsammans med Nils Tryding skrev vi
några uppsatser som publicerades i välrenommerade internationella tidskrifter.
De mest uppmärksammade studierna vi gjorde handlade om enzymdiagnostik vid
hjärtinfarkt, och bidrog till att lägga grunden för dagens rutiner med Troponin
som bas i diagnostiken. Pettersson och jag har sedan dess skrivit flera vetenskapliga
artiklar tillsammans inom kardiologi.
Hjärtsektionen har under Petterssons ledning utvecklat en särskild enhet för
refraktär angina pectoris, som tar hand om de patienter som nått vägs ände och där
vi inte har mer kirurgi eller kärlvidgning att erbjuda. Många intressanta metoder har
utvecklats och jämförts med varandra, såsom ryggmärgsstimulering, anläggande av
externt tryck för att öka det perifera motståndet, och kateterburna interventioner i
hjärtat, alla i syfte att öka kollateralbildningen kring de förträngda coronarkärlen.
Flera vetenskapliga artiklar har publicerats kring detta liksom en avhandling.
Hjärtsektionens utveckling
Hjärtsektionen på Centralsjukhuset i Kristianstad får idag anses som en av landets
främsta. Sedan jag började min bana inom kardiologin 1972 har vi reducerat
sjukhusdödligheten från 30% till dagens låga siffror, närmare 5%. Mycket av
förtjänsten ligger i våra snabba beslutsvägar och skickliga medarbetare.
Vi kan även visa upp en mycket effektiv och välfungerande coronarangiografienhet,
som organisatoriskt tillhör medicinkliniken. Thomas Pettersson, som tog över
uppdraget som sektionschef efter mig, organiserade angiografienheten när vi efter
mycket kämpande fick den på plats på CSK. På ett för mig fullständigt obegripligt
sätt lyckades han även förhandla med röntgenavdelningen, så att vi fick ta över
både röntgenlaboratorium, personal och apparatur. Dessa insatser är grunden till
den välfungerande coronarangioenhet som vi har idag. Dessutom flyttades i samma
seans refraktärenheten från anestesi/smärtenheten till medicinska kliniken. Under
den perioden var vi också landets första sjukhus som anslöt sig till kvalitetsregistret
Riks HIA. Här kunde vi visa upp fina resultat avseende flera parametrar när det
64
gällde hjärtsjukvården på CSK.
Efter Pettersson tog Per Werner över som sektionschef. Hans bakgrund som
reservofficer visade sig snart i tät produktion av PM och vårdprogram. Han
ansvarade också för HLR utbildningen (Hjärt-lungräddning) på CSK i många år
och såg till att den blev obligatorisk för all personal.
Under en period producerades färdiga ordinationslistor till HIA, vilket innebar att
man bara behövde kryssa för de ordinationer, som patienten skulle ha – ungefär
som en smörgåslista. Tanken var att man inte skulle glömma bort något av de
standardiserade läkemedel som var ett av kriterierna i det nationella kvalitetsregistret.
Alla skulle ha allt.
Detta gillade jag inte!
Vi kunde nu se början på den våg av schematiserade ordinationer som svepte över
landet, framför inom allt kardiologin, som gör att vi riskerar att bortse ifrån den
enskilde patientens behov av individualiserad behandling. Detta var också början
på den överförskrivning av läkemedel som har blivit ett stort bekymmer för många
patienter, framför allt äldre.
Coronarangiografi på CSK idag
Angiografiteamet, under ledning av Piotr Czech, har uppvisat några av landets
bästa resultat när det gäller revaskularisering av coronarkärl. Teamet på CSK kan
idag hjälpa omkring 95% av alla patienter med ballongdilatation, vilket är ett
par procentenheter bättre än riksgenomsnittet. Således behöver endast 5% av alla
patienter genomgå den mer komplicerade bypassoperationen. När vi började med
coronarangiografi var bypassoperation indikerat hos nästan varannan patient.
Att vidga vänster huvudstam, artären som försörjer hela hjärtats vänsterkammare, är
särskilt problematiskt. Tidigare skickades alla patienter med huvudstamsförändringar
till bypass-operation, men med modern teknik utför vi nu även vidgning av
huvudstammen på CSK. Till dags dato har vi inte haft någon enda komplikation,
trots att vi genomför fler ballongvidgningar av huvudstammen än de flesta.
Epilog
Jag har alltid hävdat att den vård som ges på ett sjukhus av CSK:s storlek är
den absolut bästa som kan ges. Det finns som regel hög kompetens på ett
länssjukhus, välutbildad personal med gedigna kunskaper inom sitt ämnesområde,
kombinerat med korta beslutsvägar. Jag har i över 30 år haft förmånen att ha i
65
stort sett samma medarbetare bland sjuksköterskorna inom hjärtvården, under
avdelningsföreståndaren Elisabeth Mattsson. Hon var med från början när
sjukhuset öppnades och har varit ett stort stöd för såväl läkare som sjuksköterskor,
och starkt bidragit till den positiva utveckling som hjärtvården på CSK genomgått.
Vårt fina samarbete medförde att sjuksköterskorna tidigt fick långtgående delegeringar.
Redan i mitten av 80-talet byggde vi inom hjärtsektionen upp självständiga
sjuksköterskemottagningar för pacemakerkontroller, patientinformation och
självständig mottagningsverksamhet för infarktpatienter. Sjuksköterskorna lärde
sig också snabbt att utföra undersökningar med ekokardiografi.
Det skall villigt erkännas att jag möttes av stor skepsis av många kollegor runt om i
landet för att jag kunde släppa flera viktiga läkarfunktioner till sjuksköterskor. Det
dröjde dock inte mer än ett par år innan även de hade tagit efter den modellen!
Man frågar sig vilka framsteg som kan förväntas inom kardiologin i framtiden?
All utveckling kanske inte enbart är positiv. Min generation kardiologer lärde sig
att auskultera hjärtan och via anamnes och stetoskop bedöma patientens behov
av vidare utredning. Trenden går nu mot att alla patienter skall undersökas med
röntgen och ekokardiografi – en utveckling både på gott och ont.
Den individualiserade bedömningen av patienten börjar försvinna både avseende
omhändertagande och ordination av läkemedel. Alla patienter är faktiskt inte lika
i allt!
Vem kunde för 40 år sedan tro att vi kunde sänka mortaliteten i akut hjärtinfarkt
till dagens nivåer? Vem kunde gissa att vi, som idag, skulle kunna byta ut en sjuk
aortaklaff mot en ny via en kateter?
Är det något mer vi kan utveckla inom det akuta omhändertagandet av
hjärtpatienterna när det gäller den förebyggande medicinen? Jag hade fel i mina
funderingar för 40 år sedan och avstår från att spekulera om framtiden denna gång.
66
LUNGSEKTIONEN
Gunnar Svensson, Ulla Valentinsson och Berit Ekman
Lungmedicinen har har sitt ursprung i vården av patienter med tuberkulos (tbc).
Detta var den helt dominerande lungsjukdomen i början av 1900-talet. Sanatoriet
i Broby öppnades 1912 och möjliggjorde isolering av den sjuke från hemmet
samt bättre nutrition och hygien. Dispensär med registrering, smittspårning,
BCG-vaccination (från 1930-talet) och skärmbildsröntgen (från 1940-talet), samt
utrotande av kreaturstuberkulos – genom slakt skapades s.k. tuberkulinreaktionsfria
besättningar – medförde att mortaliteten i tbc minskade från 191/100 000 år
1911, till 68/100 000 år 1942. Så kallad kollapsbehandling av lungan med kvävgas,
oljeplomb eller thorakoplastik (revbensoperation som utfördes av kirurgen KarlAxel Lagergren från Hässleholm) bidrog också till att stävja sjukdomen.
År 1945 kom de första tuberkuloshämmande medicinerna (tuberkulostatika)
som streptomycin och PAS. Isoniazid introducerades 1952 och redan 1958 hade
mortaliteten i tbc sjunkit till 7/100 000. Kombinationsbehandling med isoniazid
och rifampicin som infördes i början av 1970-talet ledde till fullständig bot av
tuberkulossjukdomen, och behandlingen kunde mestadels ges helt polikliniskt.
Brobysanatoriet omvandlades då till långvårdsklinik och bara tbc-dispensären
blev kvar i Broby. De få smittsamma patienter som behövde initial slutenvård
sändes till Orupssjukhuset i Höör. När Centralsjukhuset öppnade 1973 överfördes
dispensären till en lungmedicinsk mottagning på CSK med överläkare Joakim
Riebe som företrädare. De första åren bestod verksamheten främst av kontroll
och behandling av ofullständigt behandlade tbc-patienter, samt behandling och
smittspårning av nya patienter. Skärmbildskontroller, som på 1950-talet utfördes
på hela befolkningen, ibland med s.k. skärmbildsbussar, och senare vid vissa
industrier och för vissa typer av anställning, upphörde helt i slutet 1970-talet. Sedan
1980-talet har sluten vård av tbc skötts vid lungavdelning, för att på senare år helt
övergå till infektionskliniken. Även poliklinisk behandling och smittspårning av
tbc sker sedan 2006 helt vid infektionsmottagningen.
Astmasjukdomen (astma bronkiale) behandlades i slutenvård vid medicinkliniken
fram till 1980-talet. Sjukdomen tolkades initialt dels som en psykosomatisk
sjukdom med kramp i glatt muskulatur, och behandlades med luftrörsvidgande
Isoprenalin och s.k. astmacigaretter (innehållande spikklubbeblad med antikolinerg
effekt), och dels som en allergisk sjukdom. År 1958 startade Edbon Truedsson en
67
allergimottagning, vilken senare utvecklades av överläkare Jan-Erik Nilsson, och
1995 sammanfördes med lungmottagningen. Nuvarande företrädare är Håkan
Leksell. Pricktest och hyposensibiliseringsbehandling (en metod för att dämpa
överkänslighet), framför allt mot pollen, utgör en stor del av verksamheten.
Efter att kortison börjat användas på 1950-talet förbättrades slutenvården av
astma, men sedan inahalationssteroiderna introducerats i slutet på 1970-talet har
slutenvård av astma till stor del upphört, och endast de svårare fallen behöver
behandlas vid lung-allergimottagningen.
Efter andra världskriget ökade tobaksanvändningen kraftigt först hos män och
senare även hos kvinnor. Ett 20-tal år senare ökade insjuknandet i kronisk
bronkit (kroniskt obstruktiv lungsjukdom, KOL) samt lungcancer. Fram till
1980-talets början hade dessa patienter mestadels behandlats vid infektionsklinik
respektive öronklinik. Efter att Gunnar Svensson genomgått specialistutbildning i
Lungmedicin 1981, blev han ansvarig för fem vårdplatser på öronavdelningen, där
utredning och cytostatikabehandling av lungcancer utfördes. 1988 omvandlades
en medicinavdelning (avd 111) till lungmedicinsk vård. Ansvarig läkare blev
Kestin Ström och senare Ann-Christin Andersson. Avdelningsföreståndare var
sjuksköterska Berit Ekman. I samband med detta övertogs också vården av KOLexacerbationer (försämringsepisoder) från infektionskliniken. De fem vårdplatserna
på öronkliniken avvecklades 1990. Varje ny lungcancerpatient har sedan 1993
haft en kontaktsjuksköterska vid lungsektionen. Enklare cytostatikabehandling av
lungcancerpatienter gavs även på lung-mottagningen under 1990-talet. År 2001
Torkade blad av Spikklubba (Datura stramonium), innehåller kramplösande antikolinerga (atropinlika) substanser, och ingick i astmacigaretter som fanns på svenska apotek till början av
1970-talet. Foto: Gunnar Svensson
68
öppnades en lungdagvårdsavdelning med sjuksköterska Lisbeth Andersson och
läkare Anna Kandell-Collén, där all polikliniskt möjlig utredning och behandling av
lungcancer utfördes. Lungsektionen har förfogat över egen bronkoskopiutrustning
sedan 1985, och skopier har sedan dess utförts av såväl lungmedicinare som öronläkare.
Lungpunktioner i röntgengenomlysning och sedermera via CT (datortomografi)
har i alla år genomförts på röntgenavdelningen. Vid recidiverande maligna
pleuraexudat har sedan 1981 pleurodeser (sammanlödning av lungsäcksbladen)
utförts genom inläggning av pleuradrän och instillation av skleroserande
(”klistrande”) medel som mepakrin. Denna behandling fick även patienter på
kirurg- respektive kvinnoklinik hjälp med under 1980- och 1990-talen. Det tidigare
använda, volymkrävande, treglas-kärlsystemet ersattes under 1980-talet med
mindre och mer kompakta pleurasugar som t.ex. ”pleurevac”.
I takt med att antalet patienter med KOL ökade under 1970-talet tillkom alltfler
patienter med kronisk syrebrist, dvs respiratorisk insufficiens. Efter att studier i
USA och England 1981 visat fördubblad överlevnad hos patienter med respiratorisk
insufficiens som behandlats med syrgas i 16 timmar per dygn, genomfördes denna
behandling från lungmottagning och hjälpmedelscentral till patienter i hemmet.
Då patientantal och informationsbehov växte inrättades syrgasskötersketjänst med
Ulla Valentinsson som drivande företrädare från 1988. Initialt användes stora
syrgastuber i hemmet, men 1985 introducerades syrgaskoncentratorer, vilka med
åren blivit allt mindre och tystare, och som sedan 2012 finns i bärbar form.
Utrustning för inhalation av luftrörsvidgande och slemlösande mediciner till
patienter med KOL-sjukdom (s.k. nebuliseringsutrustning) tillhandahölls från
sjukgymnastiken på 1970-talet med lufttryckstyrda s.k. Bird-apparater. Via
lungmottagningen har sedan 1980-talet ett stort antal patienter med KOL haft
tillgång till en enkel eldriven nebuliseringsapparat i hemmet, av märket Pari.
Enstaka KOL-patienter med samtidigt bullöst (blåsformat) emfysem kunde
erhålla volymsreducerande emfysemkirurgi vid thoraxkirurgiska kliniken i Lund
från 1990-talet. Under 2000-talet har även bronkoskopiskt inlagda ventiler
för avstängning av emfysembullor erbjudits vid lungkliniken i Lund. En del
patienter med respiratorisk insufficiens och framför allt basalt emfysem som
vid alfa-1-antitrypsinbrist har erhållit lungtransplantation vid lungkliniken och
thoraxkirurgen i Lund.
Under 1990-talet uppmärksammades att hypogammaglobulinemi hos enstaka
patienter kunde vara orsaken till KOL. Dessa behandlades regelbundet med
subcutant gammaglobulin på lungmottagningen från 1993 fram till 2001, då
69
verksamheten överfördes till lungdagvården, och man gick över till intravenös
behandling. Sedan 2008 ges denna behandling enbart på infektionskliniken.
Ett fåtal patienter med medfödd brist på alfa-antitrypsin behandlades även med
intravenöst prolastin (renat alfa-1-antitrypsin) på lungmottagningen 1996-2001
och senare på lungdagvården.
Patienter med obstruktivt sömnapnesyndrom (OSA), dvs andningsuppehåll
kombinerat med dagtrötthet, behandlades under 1980-talet vid öronkliniken
med med bl.a. svalgkirurgi. Dock hade det icke-operativa alternativet med nattlig
övertycksbehandling via näsmask (continous positive airway pressure, CPAP), visat
bättre och varaktigare resultat, och när lungmedicinsektionen ansökte och fick
pengar från Försäkringskassan för inköp av nattlig andningsregistreringsutrustning
samt från Solstickefonden fick medel för inköp av en s.k. Bilevel noninvasiv
respirator, övertogs behandling av OSA till lungavdelning 1990. Sjuksköterska
Ulla Valentinsson blev huvudansvarig. Med samma utrustning, samt nattlig
blodgasmätning, utreddes även patienter med nattlig hypoventilering och
koldioxidretention, orsakad av exempelvis kyfoskolios eller polio. Med nattlig
noninvasiv Bilevel-ventilatorbehandling förbättrades dagtrötthet och överlevnad.
Sedan 2005 finns nu kapnometer som mäter koldioxidtryck och syrgasmättnad
kontinuerligt under natten, ett användbart verktyg för både diagnostik och
behandling. Öronkliniken har sedan 2009 helt tagit över poliklinisk utredning av
OSA, medan Ulla Valentinsson fortfarande delvis ansvarar för CPAP behandlingen.
Spirometri, d.v.s. andningsmätning, är en viktig del i utredning och uppföljning
av lungpatienter. Sedan 1973 utförs sådana mätningar av avdelningen för klinisk
fysiologi. Där görs även diffusionskapacitetsmätning (syrsättningsförmåga), och
från mitten 1980-talet dessutom s.k. compliancemätning (mätning av lungans
styvhet). För enklare diagnostik och uppföljning utfördes spirometri vid lung- och
allergimottagning med en så kallad bälgspirometer (Vitalograph). Från 1982 ersattes
denna av en pneumotackygraf, som även kunde mäta flöde-volymkurvor, vilket
förbättrade diagnostiken av astma, emfysem och inspiratoriska andningshinder.
Stendammlunga eller silikos är en yrkessjukdom som var vanlig under första
delen av 1900-talet. Sjukdomen utvecklas efter inandning av stendamm, vilket
var vanligt vid stenindustrier i norra Skåne och Ivöverkens keramiska industri,
speciellt i form av damm från Chamottens kaolinlera. Silikosen kunde initialt likna
tuberkulos i lungans ovanlob, varför dessa patienter utreddes och kontrollerades vid
lungdispensären i Broby. Detta passade bra då silikos ofta förekom samtidigt med
tbc. Någon behandling fanns inte, och patienter kunde endas rådas att undvika
fortsatt exponering. En del patienter med silikos, som utvecklade respiratorisk
70
insufficiens, kunde senare få syrgasbehandling i hemmet från lungmottagningen.
Efter mångårigt förbättrad exponeringskontroll är nya fall av silikos idag en
sällsynthet.
Sarkoidos, en oklar immunologisk sjukdom, förekommer vanligast i lungorna, och
är ibland svår att skilja från tbc. Tuberkulinreaktionen ger diagnostisk vägledning,
då den är negativ till skillnad från utfallet vid tbc. Kveims test var ett annat
diagnostiskt hjälpmedel. Sex veckor efter intracutan injektion av sarkoidosantigen
på låret utvecklas ett granulom, som excideras för PAD bedömning av patolog.
Det humana antigenet som behövs för Kveims test slutade att levereras i början
på 1990-talet, och senare tidens diagnostik bygger istället på biopsier direkt från
lungvävnaden.
En annan diffust utbredd lungsjukdom, som blev särskilt vanlig på 1980-talet, var
”allergisk alveolit”. Den kunde orsakas av inandat damm från exempelvis burfåglar
eller inandat mögligt damm från fliseldning, som var populär på den tiden. Den
kunde diagnosticeras relativt lätt efter noggrann exponeringsanamnes och med
adekvata antikroppstester. Om sjukdomen inte pågått någon längre tid var den
oftast helt reversibel, eventuellt med hjälp av en någon månad lång kortisonkur.
Exponering för asbestdamm var vanligt i industrin under 1940-, 50- och 60-talen.
Asbest fanns bland annat i eternit, och byggnadsarbetare, rörläggare, plåtslagare
och bilarbetare var speciellt utsatta. Exponeringen ledde senare till bildning av
pleuraplack (förtjockning av lungsäckar), men värre var den ökade risken för
långdragna asbestpleuriter, progredierande asbestos (fibros i lungan) samt ökad risk
för lungcancer och malignt pleuramesoteliom (lungsäckscancer). I och med att
exponeringen mestadels upphört sedan slutet av 1970-talet, minskar riskerna för
dessa svåra sjukdomar successivt.
Ett större problem under 1980- och 90-talen var det växande antalet nya patienter
med diffus progredierande lungfibros utan känd exponering eller bakomliggande
bindvävssjukdom, något som inte sällan ledde till svår respiratorisk insufficiens.
Behandling med kortison och immunmodulerande cyclofosfamid ledde bara ibland
till varaktig förbättring. Lungtransplantation är en sista utväg för de svåraste fallen.
Rökanamnes och rökavvänjningshjälp har varit lungmedicinens viktigaste
profylaktiska åtgärder under det senaste halvseklet. Lungorna, som fungerar
som filter för hela blodcirkulationen, exponeras dock ständigt för nya agens i
vår luftmiljö, varför vi även framöver kommer att möta nya lungmedicinska
diagnostiska och terapeutiska utmaningar.
71
GERIATRIK, STROKE OCH NEUROLOGISEKTIONEN
Ingemar Andersson och Caroline Marktorp
Långvårdskliniken startade 1967 och den förste överläkare som anställdes var Sven
Bülow. Under de därpå följande åren blev antalet vårdplatser allt fler och ytterligare
läkare tillkom. 1973 öppnades ett flertal långvårdsavdelningar i och med att CSK
stod färdigt. Långvårdskliniken fick i samband med CSK:s tillkomst även ett mindre
antal utredningsplatser på det nya sjukhuset. Hela det gamla lasarettsområdet
benämndes därefter LVSK (Långvårdssjukhuset Kristianstad).
Långvårdskliniken bytte senare namn till Geriatriska kliniken, och omfattade på
1980-talet över 300 vårdplatser. I dessa ingick drygt 100 platser på Brobysjukhuset,
och ett 40-tal på Mansdala. Sommartid skötte kliniken även Vittskövle sjukhem
med runt 25 vårdplatser.
På Geriatriska kliniken har många unga läkare haft sitt första läkarvikariat. Ett
flertal av dessa är nu överläkare på CSK eller distriktsläkare på vårdcentraler i
nordöstra Skåne.
Så småningom glesade man ut antalet platser och renodlade rehabiliteringsavdelningar från sjukhemsavdelningar. Det fanns initialt drygt 90
rehabiliteringsplatser. Avdelningarna profilerades mot stroke/neurologi, ortopedi
och cancervård inklusive palliativ omvårdnad. Avdelningen för cancervård
och palliativ omvårdnad utgjorde i princip starten på det som sedermera
utvecklades till KVH (Kvalificerad vård i hemmet). Geriatriska kliniken hade
även lättvårdsavdelning, dagvårdsavdelning och en öppenvårdsmottagning samt
inkontinensmottagning. Kliniken bemannades då av tre överläkare, en biträdande
överläkare, en avdelningsläkare och ett par underläkare.
1992 skedde en genomgripande förändring av huvudmannaskapet då ÄDELreformen – uppkallad efter den statliga kommitté, Äldre DELegationen, som
föreslog den – genomfördes, och ett mycket stort antal vårdplatser överfördes till
kommunerna.
1997 lämnade geriatriken LVSK-området och flyttade till ett våningsplanplan
på CSK och en avdelning i infektionsklinikens byggnad. Inriktningen mot
stroke/neurologi, ortopedi och cancervård inklusive palliativ omvårdnad behölls
oförändrad.
72
Upptill vänster: Parkinsonskola under ledning av sjuksköterska Susanne Lindskov; nedtill
vänster: Team Parkinson CSK: Arbetsterapeut Maria Persson, sjuksköterska Susanne Lindskov,
läkare Caroline Marktorp, sekreterare Christine Persson, sjukgymnast Eva Svensson och sjukgymnast Katarina Lundell; till höger: Rehabiliterande vy.
Distriktsnämnden för Nordöstra Skånes sjukvårdsdistrikt tog i september 2002 ett
beslut som innebar att ”samtliga strokepatienter vid CSK får tillgång till samlad
vård på strokeenhet i en obruten vårdkedja”. Detta medförde organisatoriska
förändringar vars syfte var att upprätthålla en obruten strokevårdkedja från det
akuta insjuknandet till att patienten är fullt rehabiliterad och anpassad i eget eller
särskilt boende utanför sjukhuset. Patienten skrevs direkt in på strokeavdelningen
där rehabilitering omedelbart påbörjades parallellt med den akuta diagnostiken
och behandlingen. CSK övertog därmed ansvaret för den geriatriska vården
i Kristianstad. Berörda geriatriska läkare och läkarsekreterare överfördes från
Hässleholms sjukhusorganisation till CSK:s invärtesmedicinska klinik.
I överenskommelse med primärvården hade den geriatriska sektionen inom
medicinkliniken ansvar för de kommunala läkarinsatserna med tillsyn av särskilt
boende med korttidsrehabilitering i Kristianstads kommun (dåvarande Opalen)
och även annat permanent äldreboende. Geriatrikerna ingick fram till våren 2013
i samjoursystem med läkare tillhörande KVH.
73
Den nuvarande Parkinsonmottagningen startade 2002 som projekt med medel
från Nationella handlingsplanen och implementerades i januari 2004. Uppstarten
av Team Parkinson i Kristianstad medförde minskade kostnader för slutenvård och
för akuta besök samt att patienter boende i Kristianstad, som kontrollerats i Lund,
kunde återföras hit. I teamet ingår inte bara läkare, sjuksköterska, sjukgymnast,
arbetsterapeut och sekreterare utan även i viss mån logoped, kurator, dietist,
tandhygiensist, neuropsykolog (i Hässleholm) samt uroterapeut. Telefonrådgivning
av sjuksköterska med uppföljning för patienter, närstående, personal inom CSK,
kommun och primärvård.
Parkinsonskola för patienter och närstående arrangeras halvårsvis där hela
teamet medverkar med en sjuksköterska som huvudansvarig. Utbildning har
också arrangerats fortlöpande för personal inom CSK, kommun och primärvård
samt för patientföreningar inom och utanför regionen. Teamet deltar även i
regiongemensamma Parkinsonteamträffar två gånger årligen.
År 2005 fick Team Parkinson hedersomnämnande på CSK för förbättrat
omhändertagande av patienter med Parkinsons sjukdom. Teamet har bjudits in
runt om i landet för att beskriva den väl fungerande verksamheten som fått stå
modell för uppstart av liknande team på flera platser i landet. Patientundervisning
har utvärderats i samarbete med Högskolan i Kristianstad och universitetssjukhuset
i Lund och visats ha hög kvalitet.
Efter millennieskiftet reducerades antalet slutenvårdsplatser från 75 till 25.
Geriatrik/stroke/neurologisektionen har sedan 2003 sin verksamhet förlagd till
avdelning 103, där strokedrabbade patienter vårdas från det akuta insjuknandet
tills de kan hemskrivas eller flyttas till annan vårdinstans. På strokeenheten startas
även tidig rehabilitering från första dagen. Arbetet bedrivs genom multidisciplinär
teamsamverkan enligt Nationella riktlinjer utifrån patientens och närståendes
behov.
Sektionen ingår i den regionala strokeprocessen för att underlätta patientens väg
genom vårdkedjan. Bland annat har en standardiserad rehabiliteringsplan utvecklats
som sedan individanpassas och utgör del av den vårdplan som ska följa patienten
genom vårdkedjan till kommunen. Sedan 2013 finns möjlighet att planera i
ett gemensamt IT-baserat system och en så kallad SIP (Samordnad Individuell
Planering). Inom slutenvården fanns fram till 2007 även i viss omfattning möjlighet
till rehabilitering för andra grupper av patienter som personer med förvärvad
hjärnskada, neurologisk sjukdom (t ex Parkinson), samt sjukdom i rörelse- och
stödjeapparaten. På avdelning 103 har sedan 2003 även funnits några platser för
74
neurologiskt sjuka.
Sektionen deltar sedan 1999 i det Nationella kvalitetsregistret “Riksstroke”, där
CSK uppnår en täckningsgrad som överskrider 99 %, med ca 350 vårdtillfällen för
stroke årligen. Andelen patienter med stroke som vårdas direkt på strokeenheten
är 86 %. Sedan 2004 ges trombolys vid ischemisk stroke i ca 14 % av fallen, och
drygt 90 % av patienterna klarar sig själva efter 3 månader. Sektionen deltar även i
ett flertal andra Nationella kvalitetsregister och forskningsprojekt. Samverkan med
kommun och primärvård har skett på olika sätt, bland annat genom deltagande i
”Mest sjuka äldre-processen” i Region Skåne, och samverkan med Afasifyren, som
påbörjades 2005, och pågår alltjämt.
I sektionen ingick 2003-2013 geriatrikens dagrehabilitering. Avdelningen, som
2013 övergick till Hässleholm i samband med att den nya administrativa divisionen
Kryh bildades, erbjöd dagligt träningsprogram vardagar för patienter äldre än 65
år med stroke, förvärvad hjärnskada, neurologisk sjukdom (t.ex. Parkinson), samt
sjukdom i rörelse och stödjeapparaten. Rehabiliteringen samordnades av team
bestående av läkare, sjuksköterska, sjukgymnast, arbetsterapeut, kurator, logoped
och undersköterskor. Träningen bedrevs individuellt eller i grupp, och strokeskola
för patienter och närstående bedrevs från 2010.
Målsättningen för rehabiliteringen var att gemensamt i teamet göra patienten
så självständig som möjligt i dennes egen levnadsmiljö. Egen motivation och
målsättning med behandlingen betonades. Vidare avsågs att försöka förbättra och
vidmakthålla de fysiska, psykiska och sociala funktioner som är av betydelse för
människans hälsotillstånd. Individen stimulerades till att vara aktiv och med egna
resurser arbeta för en varaktigt förbättrad hälsa. Den enskilda individen ska trots
sjukdom och/eller handikapp hjälpas att på bästa sätt utveckla och tillvarata sina
egna resurser för att fungera tillfredsställande i sin miljö.
Till sektionen hör en Geriatrisk mottagning med uppgift att följa strokepatienter i
tre månader efter insjuknandet. Eventuellt ytterligare rehabiliteringsbehov bedöms,
liksom förekomst av kognitiv dysfunktion, depression och andra riskfaktorer. Man
tar också ställning till möjlighet för fortsatt bilkörning samt behov av behandling
med det muskelavslapnande medlet Botox vid spasticitet (en typ av kronisk
muskelstelhet) efter sjukdom eller skada i centrala nervsystemet (CNS). Med
hjälp av registrering i registret Riksstroke upptäcks brister i omhändertagande av
beteendestörningar som uppkommit efter skada i CNS. Kognitiva svårigheter är
vanliga tillstånd som kräver tillgång till kurator och neuropsykolog (sistnämnda
saknas tyvärr på CSK sedan 2003). Dessa störningar kan vara svårbedömda och
75
svårbehandlade men har mycket stor betydelse för livskvaliteten hos såväl patient
som anhöriga.
Som ett led i utvecklingen av strokevårdkedjan infördes 2010, under ledning av
strokesjuksköterska, ett uppföljande stödprogram för patienter och närstående.
Strokesjuksköterskan är också kontaktperson för personal inom kommun respektive
primärvård.
Sektionens kontinensmottagning, som är bemannad med ett team bestående av
läkare, uroterapeut/sjuksköterska och sjukgymnast, utreder, behandlar och ge
råd till patienter med urininkontinens. Samarbete sker med gynekolog genom
regelbundna konferenser. De behandlingsmetoder som erbjuds är läkemedel,
bäckenbottenträning, blåsträning, elstimulering och utprovning samt förskrivning av
inkontinenshjälpmedel. Samtliga patienter följs upp och utvärderas av uroterapeut.
Verksamheten togs 2012 organisatoriskt över av kvinnokliniken men bedrivs i de
tidigare lokalerna i Gula byggnaden. Uroterapeuten ingår i upphandlingsgruppen
för inkontinenshjälpmedel i Region Skåne och är rådgivare till förskrivare i hela
regionen, sakkunnig i nätverk inom primärvård för inkontinensansvariga
sjuksköterskor, deltar i Landstingsförbundets nätverk Nikola samt bedriver
undervisning.
Neurologmottagning och dagvård ingår sedan 2003 i sektionen och ansvarar för
bedömning och uppföljning av samtliga neurologiska diagnoser. Utvecklingsarbete
har påbörjats för omhändertagande av kroniskt sjuka med MS, ALS, epilepsi
och liknande sjukdomar. MS-patienter får sedan flera år regelbunden
infusionsbehandling med immunmodulerande läkemedel. De farmakologiska
behandlingsmöjligheterna för denna patientgrupp har tack vare dessa läkemedel
avsevärt förbättrats. Ett MS-register startades 2006. Hösten 2007 påbörjades
regelbunden kompetensutvecklande fortbildning för sjuksköterskor på neuromottagningen för att stärka ett teaminriktat arbetssätt.
Angiomottagning, under ledning av internmedicinare, i nära samarbete med
kärlkirurgen, fanns inom sektionen fram till 2006. Denna leds numera av neurolog,
och patientfallen diskuteras vid en särskild kärlrond där röntgenolog och klinisk
fysiolog också deltar.
Utbildning av AT- och ST-läkare samt studenter sker kontinuerligt både inom
sluten och öppen vård.
76
NJURSEKTIONEN
Björn Rogland
När vi började tala om en njurmedicinsk sektion är inte lätt att ange. Jag var
underläkare vid kliniken 1974-1978 och jag har inget minne av att det talades om
en dylik sektion. Noteras kan att när professor Nils Söderström i Lund skulle gå i
pension 1977 gjorde han ett besök på vår klinik. Orsaken till att han valde Kristianstad
var att såväl Sigvard Persson som Sten Olle Larsson arbetat vid medicinska kliniken
vid centrallasarettet i Karlstad där Nils Söderström var klinikchef innan han blev
professor i Lund. Han påpekade att det var färre njurpatienter i Kristianstad än i
Karlstad. Nu var detta bara en ögonblicksbild, men nog så intressant.
Vid denna tidpunkt fanns ingen dialysavdelning på CSK och sådana fanns som
regel inte heller på andra centrallasarett. Om dialys hade funnits hade givetvis
patientantalet varit högre. Halmstad hade dock en sådan sedan 1972 och Karlskrona
samt Växjö fick sådana enheter i slutet av 1970-talet.
Sten Olle Larsson kom till kliniken 1972, närmast från medicinska kliniken i
Helsingborg. Dessförinnan hade han varit verksam vid njurmedicinska kliniken
i Lund och där skrivit en avhandling om koagulationsrubbningar vid uremi. Han
hade således njurmedicinsk skolning från Lund. När han kom till Kristianstad
blev han chef för akutmottagningen. Han fick också i uppgift att ansvara för den
njurmedicinska verksamheten som då framförallt rörde icke uremiska patienter.
Han hade specialistkompetens i endokrinologi samt givetvis allmän internmedicin.
Mats Ekberg från Malmö kom till Hässleholm 1980. Då hade BB där lagts ner och
lediga lokaler fanns tillgängliga. Planering för en dialysavdelning startade direkt och
den öppnade i oktober 1982. Upptagningsområdet blev i första hand Hässleholms
och Kristianstads sjukvårdsdistrikt men man hade även en del patienter från
Österlen. Det har ibland sagts att detta var den första dialysenheten i Kristianstads
län, men det stämmer inte. I Ängelholm hade flera år tidigare Francis Benson, som
var chef för bland annat intensivvårdsavdelningen, öppnat en liten dialysenhet där.
I slutet av 1985 började jag åter i Kristianstad efter specialistutbildning på
njurmedicinska kliniken i Lund. Mats Ekberg och jag kände varandra väl – bland
annat hade jag vikarierat ett par korta perioder i Hässleholm några år tidigare.
Vi inledde ett samarbete där en av de första åtgärderna var att ha en gemensam
patientlista, i första hand för dem som förr eller senare kunde bli aktuella för aktiv
77
uremivård, det vill säga dialys eller transplantation. Det gällde även patienter under
immunosuppression eller där dylik övervägdes. Ett par gånger per år hade vi möte i
Hässleholm och då deltog även Tore Lindholm från Lund som konsult. Listan gicks
igenom och vi bedömde även dem som redan var i hemodialys. 1990 utökades
verksamheten med peritonealdialys, denna kallades initialt och under lång tid
påsdialys, en beteckning som på sistone ifrågasatts. I början hade man dialysvätskan
i plastförpackning på i regel två liter, men numera är det nästan vanligare med en
femlitersförpackning kopplad till en maskin. Ytterligare ett område där samarbetet
intensifierades var dialys- behandling på IVA. Tidigare hade man framförallt haft
peritonealdialys vid njursvikt men efterhand övergick vi till hemodialys. En maskin
fick då fast placering på IVA. Det övervägdes ävenledes om man på IVA skulle
utöka med plasmaferesbehandling av patienter med svår immunologisk sjukdom
men antalet patienter ansågs för litet och här har utvecklingen givit oss rätt.
Sedan, någon gång tidigt 1980-tal, koncentrerades inneliggande vård för njurpatienter till avdelning 113 där Sten Olle Larsson var överläkare. Jag fick också min
placering där, och förutom njurpatienter hade vi många diabetiker och ävenledes
andra endokrina sjukdomar. På avdelningen vårdades dock även exempelvis hjärtoch lungpatienter – specialiseringen var inte alls så stor som den sedermera blivit.
1986 gick Sten Olle Larsson i pension. Hans tjänst blev vakant fram till 1988 då
Margareta Bramnert från Malmö tillträdde. Hon disputerade på en avhandling inom
endokrinologi 1989. Hennes huvuduppgift blev att organisera diabetesdagvården,
bland annat för att minska inneliggande vård. Vi införde då även begreppet
dagvård inom njurmedicinen, även om det var svårare för oss att definiera vad som
skulle ingå. Vi hade bland annat benämningen uremigenomgång för en särskild
patientkategori, och från att ha skötts inneliggande gjordes denna nu polikliniskt.
Redan 1986 började vi med njurbiopsi. Tidigare hade dessa patienter remitterats till
Lund. Visserligen ingen stor patientgrupp, med 15-20 fall per år, men nog så viktig.
I början skedde proceduren på medicinmottagningen och vi hade då enbart en
röntgenbild att gå efter. Efter några år överfördes ingreppet till röntgenavdelningen
där det genomfördes under ledning av ultraljud. Sedan lång tid administreras detta
via njurmottagningen, och patienterna ligger i regel inlagda bara ett dygn.
Den njurmedicinska mottagningen ingick i medicinmottagningen där jag
hade huvudansvaret för de njurmedicinska patienterna. Dock hade jag en stor
diabetesmottagning där det fanns en grupp patienter med mer eller mindre uttalad
njurpåverkan. Eftersom vi hade begreppet dagvård på avdelning 113 började vi
något år in på 1990-talet med att så smått ha mottagningspatienter på avdelningen.
78
Där kontrollerades patienter som närmade sig dialys eller transplantation, redan
transplanterade och även andra patienter under immunosuppression. Det gällde
exempelvis sådana som behandlades för glomerulonerit, lupus (SLE) och vaskulit.
Denna verksamhet flyttades sedan till plan 7 och avdelning 113 avvecklades
efterhand.
1997 öppnade på plan 2 Reumatologi och Diabetes, Endokrinologi och Nefrologi
(under akronymen RoDEoN). Den njurmedicinska mottagningsverksamheten
koncentrerades då dit. Inneliggande vård skulle ske på avdelning 123. Under årens
lopp har den öppna verksamheten successivt vuxit. En tung del är kontrollen av
njurtransplanterade. En annan grupp är de som närmar sig definitiv njursvikt
samt patienter med immunologiskt betingad njursjukdom. Här följs också, i
nära samarbete med diabetessektionen, diabetiker med mer eller mindre uttalad
njurpåverkan.
Dialysverksamheten i Hässleholm växte efterhand och kom att omfatta 45-50
patienter i hemodialys och cirka 30 i peritonealdialys. Samtidigt ökade behovet av
akuta dialyser på IVA. Detta gjorde att planering för dialysenhet förlagd till CSK
började ta fart någon gång i början på 2000-talet. Olika placeringar diskuterades,
bland annat att en vårdavdelning på plan 11 eller 12 vore lämplig.
Det föreslogs även att en innergård eller atrium skulle anläggas. Bägge förslagen
förkastades på grund av problem med hisstransporter och måhända även
vattentillförsel i det första och instängd, fönsterlös lokal i sistnämnda. Studiebesök
genomfördes bland annat på Danderyds sjukhus och Löwenströmska sjukhuset.
Slutligen blev det bestämt om lokaler på plan 5 i Gula byggnaden, där ett omfattande
ombyggnadsarbete skedde. 13 platser tillskapades, varav en är en isoleringsplats.
Invigningen skedde först den 11 september 2007. Det tog således lång tid att
förverkliga de initiala planerna. En del av patienterna i Hässleholm flyttades till
CSK. I januari 2015 hade vi knappt 60 patienter i hemodialys, varav drygt hälften
i Hässleholm och resten på CSK. De akuta behandlingarna sker antingen där eller
på IVA. Antalet i peritonealdialys är cirka 25. Maximalt har vi haft 35, och många
av dessa patienter har senare blivit transplanterade.
Kring år 2000 överfördes min tjänst till medicinska kliniken i Hässleholm, och vi
blev då fyra njurmedicinare: förutom Mats Ekberg och jag, även Lisbet Nilsson
från Malmö, färdig specialist sedan många år, och dessutom Annika Forsén som
utbildats dels i Hässleholm, och dels vid njurmedicinska kliniken i Malmö.
Tyvärr avled alldeles för tidigt Mats Ekberg i februari 2002 och några månader
senare flyttade Lisbet Nilsson tillbaka till Malmö. Vi hade då med minimal
79
läkarbemanning två enheter att sköta. På CSK framför allt öppen mottagning och
omfattande konsultverksamhet, och i Hässleholm hemo- och peritonealdialys,
mottagning samt något mindre omfattande konsulterksamhet. Under något år
tjänstgjorde Louis Roussos i Hässleholm. Den något mer långsiktiga lösningen blev
att engagera tre seniora kollegor från Lund: Per Bygren, Birger Lindergård samt Jan
Kurkus. De har alla arbetat fram till 2014. Även ett andra kollegor var behjälpliga:
Anders Christensson, Gunnar Sterner, Jan Köhler och Peter Swedenborg, för att
nämna några.
Från vänster: Carina
Lundkvist, sjuksköterska; AnnLouise Svensson, sjuksköterska;
Per Westerlund, läkare;
Björn Rogland, läkare, med
Per Westerlund; samt Per
Westerlund och Sofi Wickström,
sjuksköterska. Foto: Björn
Rogland
80
Skälet till att jag nämner tjänstgörande i framförallt Hässleholm var att fram till 2011
låg bland annat dialysverksamheten på CSK under Hässleholm. Det gjordes sedan
en utredning av Naomi Clyne, chef för njurmedicinska kliniken i Lund. Resultatet
blev att den njurmedicinska verksamheten kom att ingå i medicinska kliniken
vid CSK. Lokalmässigt innebar det ingen förändring. Huruvida rekryteringen av
nefrologer har gynnats kan förstås diskuteras men i nuläget är vi fem specialister.
Det bör dock påpekas att ett något utökat avdelningsansvar tillkommit på
avdelning 073, där de njurmedicinska fallen numera vårdas. Vi har även ansvar
för inneliggande njurpatienter i Hässleholm. Patienter med peritonealdialys vårdas
nästan undantagsvis där och inte på CSK.
Vad gäller utvecklingen inom njursjukvård kan erinras om att det i år är 50 år sedan
Föreningen för Urologisk Medicin bildades. Föreningen heter numera Svensk
Njurmedicinsk Förening, och jag ingår sedan 2009 i styrelsen och har befattningen
som kassaförvaltare.
När föreningen bildades hade kronisk hemodialys pågått under några år, sedan
början av 1960-talet. Dessförinnan hade det enbart varit fråga om dialysbehandling
vid akut njursvikt. En av pionjärerna inom detta område var Nils Alwall i Lund.
Han var född i Kiaby och hade tagit studentexamen i Kristianstad. Han fick sin
läkarutbildning i Lund och i mitten av 1940-talet började han med dialysbehandling.
1957 utnämndes han till professor och samtidigt chef för medicinska kliniken B
som senare ändrade namn till njurmedicinska kliniken. Sedan något år tillbaka
utgör de njurmedicinska enheterna i Lund/Malmö en sammanhållenklinik.
Njurtransplantationerna genomförs i Malmö, och transplantationsenheten har
under årens lopp haft varierande tillhörighet. Vi har ett nära samarbete med enheten.
Antalet patienter som får genomgå transplantation brukar ligga mellan fem och tio
per år. Vad gäller den njurmedicinska kliniken är det framförallt patienter i behov
av plasmaferes som remiteras. Dessutom kontrollerar man de njurtransplanterade
det första året. Här siktar vi dock på ändring med direkt övertagning från Malmö.
Under de ca 30 år jag speglat ovan har den njurmedicinska verksamheten vuxit från
att vara en liten sektion till en mycket omfattande och högspecialiserad verksamhet.
81
REUMATOLOGISEKTIONEN
Ido Leden, Jan Theander och Anneli Östenson
Bakgrund
Under 1900-talets första hälft blev det efterhand allt tydligare att ledgångsreumatism
och liknande sjukdomar var så vanligt förekommande att de kunde inkluderas
i begreppet folksjukdom. Berörda myndigheter insåg att specifika vårdresurser
måste skapas för denna stora grupp svårt sjuka och handikappade. De första
vårdinrättningarna för reumatiskt sjuka tillkom redan 1915, men var, enligt dåtida
synsätt, reserverade för personer i yrkesverksam ålder. Man tillät sig en strikt
samhällsekonomisk inställning: samhället var betjänt av att dessa personer så fort
som möjligt återgick till sitt tidigare arbete. Svensk Reumatologisk förening (SRF)
bildades 1946 och hade som främsta mål att verka för att reumatologi blev en
egen specialitet, men verkade också ihärdigt för att alla reumatiskt sjuka – och inte
enbart yrkesverksamma – skulle få rätt till kvalificerad vård. Revirstrider gjorde
att det skulle dröja ända till 1969 innan reumatologi blev en egen specialitet.
Dock hade reumatologisk vård redan 1960 fått status som regionspecialitet, och
på 1970-talet stod det klart att antalet sjuka var så stort, att specialiteten behövde
etableras på länssjukhusnivå.
I dåvarande Kristianstads län propagerade bl.a. Christer Olofsson målmedvetet
för att så skulle ske. Han drev frågan såväl i Kristianstadsbladet, där han var
huvudredaktör, som i regionfullmäktige, där han satt på mandat för Folkpartiet.
I vanlig ordning tillsattes en utredning, som 1977 resulterade i ett förslag om
inrättande av 28 vårdplatser och 43 nya tjänster, varav fem för läkare. Idag läser
man detta med förvåning, då det speglar den tidens reumatologi med mycket
långa vårdtider. Tillväxt var en självklarhet och årliga budgetpåslag obligatoriska.
Nedskärningar och besparingar var okända företeelser inom sjukvården. Sigvard
Persson, som var en förutseende chef på medicinkliniken, skickade ner en av sina
underläkare till Lund för utbildning. När denne var färdig specialist utlystes en
överläkartjänst. Så gick det som så ofta sker. Adepten fick andra idéer och bestämde
sig för att lämna fadershuset. Plötsligt var man i behov av att rekrytera extern
specialist, vilket resulterade i att Ido Leden i mars 1981 påbörjade uppbyggandet
av en reumatologisk verksamhet, tillhörande medicinkliniken.
1980-talet: Uppbyggnad och konsolidering
Sektionen fick egna lokaler och personal, vilket var mycket gynnsamt för den
fortsatta utvecklingen och uppbyggnaden. Verksamhet som baseras på enbart en
82
läkare är dock synnerligen sårbar, varför det snabbt gick att få gehör för att en
biträdande överläkartjänst också skulle inrättas. Jan Theander tillträdde denna,
hösten 1983. Både Ido och Jan hade sin reumatologiutbildning i Lund och där
skolats i teamtänkande. I Kristianstad byggde de upp en smidig teamverksamhet
helt fri från den överbyggnad och tungroddhet som rådde i Lund. Ett effektivt och
väl fungerande externt kontaktnät skapades genom regelbunden konsultverksamhet
vid Kristianstads läns övriga medicinkliniker (Hässleholm, Simrishamn och
Ängelholm), samt flertalet vårdcentraler inom upptagningsområdet. Jan
Theander ansvarade för denna verksamhet inom Hässleholms och Ängelholms
sjukvårdsdistrikt och Ido Leden för den inom Kristianstads och Simrishamns
sjukvårdsdistrikt. Som mest besöktes över 30 vårdcentraler minst fyra gånger om
året. Detta skedde utan några som helst byråkratiska hinder, men fick ett abrupt
slut 1994 då husläkarreformen infördes. Det nya kansliet, som då inrättades,
meddelade sektionschef och klinikchef, att pågående konsultverksamhet ”inte
var konkurrensneutral”, innebärande att de vårdcentraler, som ville ha fortsatta
konsultbesök, måste betala för detta till medicinkliniken.
Under 1980-talet hade sektionen ett nära och regelbundet samarbete med
patientföreningen. Ido Leden var såväl ledamot i Reumatikerdistriktets styrelse,
som förbundsrådsrepresentant. Man agerade tillsammans för att främja reumatikers
intressen. 1988 firade Reumatikerdistriktet 40-årsjubileum, och sammanställde då
en jubileumsskrift, liksom 10 år senare vid halvsekeljubileet. I bägge dessa skrifter
berättas om det inbördes samarbetet samt om tillkomsten av en reumatologenhet
i Kristianstad.
1984 skapades på initiativ från oss i Kristianstad ett nätverk, SYRET, mellan
flera av de nystartade enheterna i södra Sverige. Akronymen står för Sydsvenska
Reumateam och numera är även universitetsklinikerna anslutna.
1990-talet
Om 1980-talet kan liknas vid de ”goda åren”, så var 1990-talet de magra. Nu
blev besparing och nedskärning regel, vilket gjorde att all konsultverksamhet så
sakteliga kom att avvecklas då mottagarna saknade ekonomiska medel för att
betala medicinkliniken för konsultverksamheten. Reumatologkliniken var också
pressad av alla besparingskrav, och ett tag diskuterades att flytta den reumatologiska
verksamheten till Rehabiliteringskliniken i Hässleholm, vilket naturligtvis skulle
ha inneburit en avsevärd tempoförlust. Som väl var kunde detta hot undanröjas,
och istället skapades mottagningsenheten RoDEoN (Reumatologi och Diabetes,
Endokrinologi och Njursjukdomar). Den öppna vården utformades för att
handlägga all reumatologisk verksamhet och därmed behövdes inte längre egna
83
sängplatser för slutenvård.
Trots de ekonomiskt bistra tiderna var 1990-talet ett oerhört framgångsrikt
decennium på grund av att reumatologin, från att ha varit en rehabiliteringsinriktad
subspecialitet inom allmän internmedicin, utvecklades till en högspecialiserad
inflammationsspecialitet. Sektionen hade att praktiskt omsätta det paradigmskifte,
som skedde inom reumatologin. 1980-talets läkemedelsbehandling präglades
av ”go low, go slow”-tänkande. Nu gällde det motsatta, d.v.s. snabb insättning
av kraftiga immunmodulerande läkemedel för att så fort som möjligt eliminera
all ledinflammation. Remission, d.v.s. frihet från smärta, funktionsnedsättning
och ledinflammation blev det självklara behandlingsmålet, något som ansetts
ouppnåeligt under föregående decennier.
Ett sådant mål krävde kvalitetssäkring och strukturerad uppföljning. Hur åstadkomma
detta på en så liten enhet som vår? Som tur var hade alla utvecklingsinriktade enheter
samma fråga att brottas med. Detta resulterade i skapandet av nätverket BARFOT
(Bättre antireumatisk farmakoterapi). Reumatologenheterna i Helsingborg,
Kalmar, Kristianstad och Spenshult bestämde sig för att samverka under ledning av
sektionschefen i Helsingborg, Björn Svensson. Genom detta samarbete utvecklades
mallar för strukturerad uppföljning och utvärdering av graden av ledinflammation.
Under Björns framsynta ledning utvecklades ett system och rutiner, som andra,
några år senare, tog efter när nationella uppföljningssystem sjösattes. Till BARFOT
anslöt sig några år senare också verksamheterna i Mölndal och Huddinge.
BARFOT-verksamheten innebar också att ett system för regelbunden fortbildning
infördes, och efterhand att ett stort antal vetenskapliga artiklar publicerades. En
del av dessa är nu internationellt erkända pionjärarbeten, t.ex. om steroider som
remissionsinducerande behandling. Fullständig förteckning finns på BARFOT:s
hemsida: www.barfot.nu.
Sektionen i Kristianstad skapade sin egen BARFOT-modell, som används än idag,
och bygger på att alla teammedlemmar medverkar vid uppföljning och utvärdering.
Detta visade sig vara ett synnerligen framgångsrikt koncept. Vid de utvärderingar,
som gjorts av de olika ingående enheternas behandlingsresultat, har Kristianstad
alltid legat i topp. Konsultverksamheten på 1980-talet har säkert bidragit till detta,
genom att möjliggöra att vi mycket lätt kunde sprida kunskap till primärvården
om vikten av att omgående remittera patienter med misstänkt ledinflammation.
Därmed blev det möjligt för nyinsjuknade patienter med spridd ledinflammation
att snabbt få påbörja effektiv inflammationsdämpande behandling. För patienter
med inflammation i enstaka leder skapades en särskild ”injektionsmottagning”,
som innebar att patient med plötsligt uppträdande ledsvullnad fort (inom få dagar)
84
kunde få en mottagningstid för kortisoninjektion i aktuell led eller leder.
2000-talet: skördetid
Introduktionen av de biologiska läkemedlen i slutet av 1990-talet har inneburit
ett paradigmskifte som medfört revolutionerande behandlingsframgångar inom
reumatologin. Uppnås inte tillfredsställande dämpning av ledinflammationen med
s.k. DMARD:s (Disease Modifying Antirheumatic Drugs) kan dessa nya effektiva
och kraftfulla läkemedel adderas. Detta innebär att merparten av de patienter som
idag insjuknar i stort sett blir besvärsfria efter 6-12 månaders behandling och kan
återgå till det liv de levde före insjuknandet. De är därmed förskonade från den
golgatavandring som närmast var obligatorisk för patienter som insjuknade på
1970-talet. Då utvecklades som regel, efter mellan fem och 15 år med sjukdom,
avsevärd invaliditet och funktionsnedsättning. Fortfarande är det självklart ett tungt
besked att få veta att man insjuknat i RA eller jämförbar sjukdom. Samtidigt kan
dock patienten ges tröst och hopp om snar förbättring med hjälp av den effektiva
behandling som idag kan erbjudas.
Mer att läsa
Hagel S, Lindroth Y. Reumateam – experter i samarbete. I: Ledord, Ortopedi
Reumatologi, red. Persson EB. Sydsvenska Medicinhistoriska Sällskapets Årsskrift
2013: 69-84.
Leden I. Reumatologin – föregångsspecialitet. Tidigt ute med lagarbete i
rutinsjukvården. Läkartidnigen 1985; 92: 1383-88.
Lundqvist S. Kristianstad läns Reumatikerdistrikt 40 år, 1948-88. Häfte daterat
april 1988.
Lundqvist S. Reumatikerdistriktet i Kristianstads län 50 år, 1948-98. Häfte
odaterat.
Theander J. Reumatologi på Centralsjukhuset i Kristianstad – en personlig betraktelse.
ReumaBulletinen 2011 (Nr 84): 32-33.
Dagbok Reumatologsektionen. Här finns alla programpunkter och ytterligare foto
samt mycket, mycket mer.
Sektionschefer
Ido Leden 1981-2002
Jan Theander 2002-2011
Anneli Östenson 2012-
85
1.
2.
3.
4.
5.
Bildtexter på nästa sida
6.
86
Bildtexter
1. Teamet 1982. Internutbildning var från början en självklarhet. Sittande från vänster:
Sonja Nordstrand, sjuksköterska, Elizabeth Hedberg Kristensson, arbetsterapeut, Ulla Persson
(sedermera Isberg, delvis skymd), sjuksköterska, Berit Nilsson, sekreterare, Alice Larsson, kurator;
stående: Ido Leden, läkare. Fotot publicerat i Kristianstadsbladet 1982-10-06 som illustration
till artikel om den då nystartade reumatologenheten på CSK.
2. Utbildningsdagar i reumatologi för såväl internmedicinare som primärvården arrangerades
minst en gång per år i början av 1980-talet. Dessa kom sedan att ersättas av konsultverksamhet,
se text. Artikel i Kristianstadsbladet 1984-04-06 om ”fortbildningsdag för invärtesmedicinare
i södra Sjukvårdsregionen”. Månaden innan, den 12 mars, arrangerades en ”Länsträff” mellan
reumatologsektionen CSK och företrädare för alla yrkeskategorier i primärvården. Även detta
rapporterades i Kristianstadsbladet.
3. Reumateamet 2002: Stående från vänster: Linda Danielsson, sjukgymnast, Maivor
Johansson, sekreterare, Ann Britt Persson, sjuksköterska, Karolina Rosendahl, sekreterare,
Elisabeth Wikström, kurator, Carin Andersson, sjuksköterska, Karin Svensson, sjuksköterska,
Birgit Björk, arbetsterapeut; sittande från vänster: Anneli Östensson, läkare, Ido Leden, läkare,
Carola Bengtsson, sjuksköterska; saknas: Jan Theander, läkare, Annika Widuch, sjukgymnast,
Eva Johnsson, arbetsterapeut.
4. Läkarna 2011: Ido Leden, Anneli Östensson, Jan Theander, Nazanin Naderi, Jonas
Strömbeck. Foto i artikel av Jan Theander för ReumaBulletinen, artikelserien Månadens enhet.
5. Sofia Hagel var anställd som sjukgymnast på reumatologenheten CSK 1991-99. Hon fick
därefter tjänst i Lund där hon påbörjade doktorandutbildning, som ledde till disputation 2012.
Avhandlingens titel var Team rehabilitation and health care utilization in chronic inflammatory
arthritis patients. Här gratuleras hon av Jan Theander på disputationsdagen 2012-09-14.
6. Eva Johnson började som arbetsterapeut på reumatologsektionen 1995. Här sitter hon framför
datorn för att ta del av patientdata i Svensk Reumatologis Kvalitetsregister (SRQ), ett nationellt
kvalitetsregister med syfte att förbättra vård och behandling av patienter med reumatiska
sjukdomar. Svensk Reumatologisk Förening tog initiativet till SRQ 1996. Merparten av data i
detta register baseras på uppgifter som patienterna själva matat in.
87
DIAGNOSTISKT CENTRUM
Annika Bujukliev och Inga Svensson
Diagnostiskt centrum (DC) erbjuder utredning med kortast möjliga väntetid
efter remiss från primärvården. Centrumet, som är det första i Sverige, öppnades
2012 och drivs sedan dess som ett pilotprojekt som utvärderas vetenskapligt av
Centrum för primärvårdsforskning. En basal utredning görs i primärvården innan
remiss skickas till DC. DC är till för patienter över 18 års ålder, med misstanke
om allvarlig sjukdom, men där symtom inte kan härledas till särskilt organ eller
kroppsdel. Idén till Diagnostiskt centrum är hämtad från Danmark, där man 2007
införde standardiserade vårdförlopp, så kallade ”pakkeforløb”, för alla patienter
med cancermisstanke.
Arbetet inleddes som ett led i konkretiseringen av den svenska nationella
cancerstrategin avseende tidig upptäckt av cancer, som lades fram 2009. Den
diagnostiska processen var ofta otydlig och lång, vilket skapar oro och ibland kan
leda till sämre prognos. Långa väntetider och oklarheter om vårdens organisation
orsakar dessutom en hel del patientmissnöje.
Uppnådda mål och resultat
Utredningen hålls samman av en och
samma läkare, som har möjlighet att
delta i andra klinikers röntgenronder
och multidisciplinära teamkonferenser.
Sjuksköterskan på DC fungerar som
kontaktsjuksköterska och tillgängligheten
under utredningstiden är god. Provsvar
bevakas flera gånger dagligen för att
minimera utredningstiden, och ofta
erbjuds patienten att göra flera åtgärder
på samma dag, som t.ex. läkarbesök,
röntgen, provtagning och biopsi. Över
90 % av patienterna som remitterats
till DC har blivit erbjudna en tid inom
tre arbetsdagar från remissankomst
och samtliga inom en vecka. 80 % av
patienterna har blivit utredda inom målet,
som är högst 22 arbetsdagar.
Annika Bujukliev och Inga Svensson
Foto: Eva Dicksson
88
FORSKNINGSENHETEN
Ann Knutsson
Medicinklinikens Forskningsenhet arbetar med kliniska prövningar, främst inom
det internmedicinska området. Mottagningen startade i augusti 1997 under
namnet Xendosmottagningen, uppkallad efter Xendos-studien, som var en global
obesitasstudie. Personalen bestod då av en läkare, två sjuksköterskor, tre dietister
och en medicinsk sekreterare. Över 250 personer sökte till studien, som pågick i
fyra år, och cirka 150 blev antagna.
När Xendosstudien avslutades hade nya studier påbörjats och mottagningen bytte
namn till Metabolmottagningen. Under en kortare period hade mottagningen
förutom kliniska prövningar även överviktsgrupper med patienter som remitterats
till oss.
Sedan några år tillbaka heter mottagningen Medicinklinikens Forskningsenhet
för att bättre belysa verksamheten, och personalens sammansättning är i stort sett
densamma, sånär som på att enheten inte längre har någon dietist.
Teamet Medicinklinikens forskningsenhet, från vänster: Ingemar Torstensson, överläkare, Ann
Knutsson, forskningssjuksköterska, Maj Emsfors, medicinsk sekreterare och Kjell Hårsmar, forskningssjuksköterska.
89
Mottagningen har i genomsnitt 10-15 pågående studier, och antalet deltagare i varje
studie varierar mellan 5 och 100. Enheten har under årens lopp samarbetat med
de flesta stora men även mindre läkemedelsföretag, och några studier är initierade
av läkare. Två stora studier görs i samarbete med Oxforduniversitetet i England.
Studierna rör sig huvudsakligen inom invärtesmedicin, framförallt diabetes,
hypertoni, dyslipidemi, hjärt-kärlsjukdomar och venös tromboembolism. Sedan
starten 1997 har enheten jobbat upp ett gott rykte bland läkemedelsföretagen genom
att rekrytera många studiedeltagare samt att ha god kvalitet på arbetet. Personalen
har vid ett flertal tillfällen varit inbjudna på olika möten, bland annat i Oxford,
för att berätta om vår rekryteringsmodell, som fått namnet Kristianstadsmodellen.
Ett axplock av studier vi deltagit i
Obesitas: Xendos
Hypertoni: Accomplish
Diabetes: Navigator, Direct, Defend
Dyslipidemi och hjärt-kärlsjukdom: Thrive, Reveal
Hjärt-kärlsjukdom vid förhöjd CRP: Cantos
Venös tromboembolism: Recover, Hokusai
90
NÄRSJUKVÅRDSAVDELNINGEN NAVET
Ola Norrhamn och Lis-Mari Thelander
Närsjukvårdsavdelning 1 eller Navet som den kom att kallas, invigdes den 14
mars 2005. Uppstarten föregicks av ett förarbete av en projektgrupp på femton
personer, som representerade olika verksamheter och yrkesgrupper, under ledning
av Ola Norrhamn, läkare på medicinkliniken. Uppdraget till projektgruppen kom
från sjukhuschef Ann-Sofie Bennheden och innebar att inom sjukhusets befintliga
resurser starta en vårdavdelning för närsjukvård i enlighet med tankarna i Region
Skånes förnyelsearbete ”Skånsk livskraft”.
I detta arbete hade det formulerats idéer om att det på alla sjukhus i Skåne skulle
finnas vårdplatser för närsjukvård, d.v.s. vård av patienter med allmänna och
vanligt förekommande sjukdomstillstånd som inte kräver specialistsjukvård och
som istället behöver helhetssyn och gott samarbete mellan specialiteter på sjukhuset
samt god samverkan med primärvård och kommuner.
Projektgruppen kom fram med ett förslag som skulle bygga på ett nytänkande
arbetssätt med bland annat multidisciplinärt patientnära teamarbete, ett nytt
teambaserat rondsätt, dagliga konsultfunktioner av specialistläkare, skriftlig
utskrivningsinformation, samarbete med Minnesmottagningen kring patienter
med kognitiv svikt, fast vårdplaneringsteam från Kristianstads kommun, med
arbetsplats på avdelningen, samt möjlighet till direktinläggningar via läkare i
primärvården. Allt för att kunna arbeta med en god helhetssyn på patienternas
problem. Målgruppen av patienter bedömdes vara äldre med flera diagnoser och
med behov som berör olika vårdgivare.
Det goda samarbetet hölls vid liv genom regelbundna nätverksträffar med de
kommuner vi samarbetade med (Kristianstad, Bromölla och Östra Göinge),
med primärvården och med andra specialiteter på CSK. Arbetet med utveckling
av avdelningen förankrades efter hand med en styrgrupp där chefer från de olika
samarbetsparterna fanns representerade.
Avdelningen planerades för 26 vårdplatser och resurserna till detta skapades genom
omfördelning mellan medicinkliniken, kirurgkliniken och ortopedkliniken. För
att tydliggöra vilka patienter som skulle vårdas gjordes diagnosrelaterade kriterier
som grundade sig på sjukhusspecialisternas uppfattning om vilka tillstånd som
var av allmän karaktär och som kunde vårdas under dessa former. Målbilden
91
som utformades för avdelningen var kortfattat att den skulle präglas av trygghet,
gränslöst samarbete, tillgänglighet, helhetssyn och arbetsglädje.
Ytterligare en ambition med avdelningen var att den skulle utgöra en bra
utbildningsmiljö, och det planerades för ett större antal sjuksköterskeelever än på
andra avdelningar. Handledning av utbildningsläkare betonades och tid för detta
planerades in i arbetssättet.
Inför uppstarten annonserades alla tjänster ut och medarbetarna rekryterades
från olika verksamheter för att skapa en bredd i kompetens och erfarenhet på
avdelningen. Lis-Mari Thelander tillsattes som avdelningschef, en roll hon har haft
sedan dess. Medicinskt ledningsansvarig blev Ola Norrhamn, ett ansvar som sedan
januari 2013 tagits över av Stefan Thörn, läkare vid medicinkliniken. Mellan åren
2008 och 2013 kom Navet att organisatoriskt tillhöra det nya verksamhetsområdet
Akutcentrum, för att 2014 efter ny omorganisation och bildandet av förvaltningen
Kryh, åter komma att tillhöra Medicinkliniken. I samband med detta blev den
också avdelning för slutenvård av patienter med diabetes, endokrinologiska,
njurmedicinska och reumatologiska sjukdomar, och läkare från dessa specialiteter
är med och bemannar avdelningen.
Under de tio år som Navet funnits har vi i genomsnitt vårdat ca 1600 patienter
årligen med en medelvårdtid på omkring 6 dygn. Medelålder på de som vårdats har
varit cirka 78 år. Andelen direktinläggningar till avdelningen har varierat men som
mest under ett år utgjort 13 % av vårdtillfällena.
Mycket av arbetssättet och ambitionerna som sattes från begynnelsen lever dock
kvar i den anda som finns på avdelningen och strävan är fortfarande att vara en
avdelning där vi vågar tänka nytt och ständigt utvecklas för att ge så god vård som
möjligt för de grupper av patienter som vi tagit oss an att vårda.
Till vänster: Läkarna Stefan Thörn, Catharina Weman-Persson och Ola Norrhamn;
i mitten: Enhetschef Lis-Mari Thelander; till höger: Yvonne Roswall-Linde, Stefan Thörn och
Tony Olofsson.
92
PATIENTENS BETRAKTELSE
93
Arne Castell
Om man ser tillbaka flera sekler får man väl förutsätta att urupprinnelsen till
dagens sätt att bota och till dagens kunskaper kommer från folk som i naturen
fann olika örter som hade botande verkan, samtidigt som en hel del strök med i
Medicinmännens försök. Försök som efter hand genom tiderna ”hittat rätt” och
blivit till nytta för människan.
Ett stort kliv fram i tiden, närmare våra dagar, organiseras utbildning
inom läkarvetenskapen och sättet att vårda patienter. Att bli godkänd för
sjuksköterskeutbildning var i slutet på 1800- och början på 1900-talet ett jätteberg
att bestiga. Vid denna tid blev tyvärr min mormor, Hilda Levin, född 1883, änka,
och nöden tvingade henne att skaffa utbildning för att fortsatt kunna försörja
familjen, bestående av henne själv och en dotter – min mor – som då hunnit bli ett
år gammal. Efter ett antal ansökningar och skrivelser fick hon till slut tillstånd att
börja sjuksköterske- och barnmorskeutbildning i Göteborg.
Efter avslutad utbildning fick hon tjänst som barnmorska, eller jordemor som de
kallades på den tiden. Hon flyttade då från Västergötland till den lilla byn Hörröd
här i Skåne, och anställdes av Hörröds socken för en furstlig lön av 300 kronor per
år, plus en viss summa per förrättning. En rik bonde kunde få betala en tia för att
få sitt barn till världen, medan priserna varierade från 2,50 till ingenting alls för de
mindre bemedlade. Loppor ingick gratis!
En rolig historia måste jag berätta: En dag kom en bonde åkande med häst och
vagn in på mormors gårdsplan med en väldig fart och skrek på hjälp. Mormor
högg genast sin väska, hoppade upp i vagnen och följde med. När de anlände till
bondens gård gick de till mormors förvåning inte till boningshuset. Istället visade
bonden vägen till stallet, där det visade sig att en ilsken sugga med sina vassa tänder
hade rivit upp hela flanken på en mindre gris från en främmande stia som suggan
inte kändes vid. Såret var så djupt att tarmarna hängde utanför skinnet. Grisen
låg på sidan i ett eget bås, och leende tvättade mormor såret och sydde på samma
sätt som på mammor som sårats i födandet av stora barn. Grisen piggnade mycket
riktigt till, och när bonden frågade vad det kostade blev det gratis. Humorn var
betalning nog. Strax före jul kom bonden till mormor med en halv gris – just den
halva som hon sytt i!
94
Hilda Levin, Arnes mormor
Då och då förekom komplicerade fall som fordrade hjälp av doktor, som kunde
komma på besök. Ibland blev det färd till lasarettet i Kristianstad, där kunskaperna
och behandlingen oftast räckte för ett tillfrisknande och lyckligt slut för mamman.
Mitt eget första besök på sjukhuset var när jag under en så kallad “inomhusdag”
lekte med en kompis i vårt kök och försökte klättra upp på mors symaskin. Fotfästet
djupt inne under maskinen räckte inte, och jag föll naturligtvis baklänges och
landade med högra överarmen på en leksaksträbil och bröt armen. Ganska trött
under taxiresan till lasarettet livades jag upp av fantastisk personal, som gipsade
armen och behandlade mig som vore jag mingporslin.
Andra gången handlade det om blindtarmsoperation. Jag var rädd, men räknade
till 11 i etermasken, försvann och vaknade senare upp i en säng på 7:an hos syster
Karin, som alla hade respekt för. När vi skulle ta ut de tolv agrafferna som höll
ihop såret sade hon “Nu skall du räkna högt och inte gnälla”. Detta var jobbigt
under svedan, och det kom tysta tårar som jag försökte gömma. Under veckan jag
låg inne blev jag också, tio år gammal, våldsamt förälskad i en undersköterska eller
biträde från Everöd. Hon var just då det vackraste som fanns på jorden, och jag grät
hejdlöst när jag blev tvungen att åka hem. Detta måste förstås ha tilldragit sig på en
95
kirurgisk avdelning som ju inte har med Medicinkliniken att göra, men det är ändå
kul att redovisa hur flitigt jag har frekventerat lasarettet.
Sedan gick det många år innan besöken tätnade igen, med hjärtsäcksinflammationer
och gallbesvär, och diverse tillhörande ultraljudsundersökningar.
När man kommer in på Medicinkliniken möts man alltid av en atmosfär som gör
gott i både kropp och själ. Från nyaste biträde till de äldsta sköterskorna präglas
personalen av en attityd som lugnar patienterna och sprider ”icke-rädsla”. Så träffar
man läkare, som min förste livmedikus Thomas Pettersson, som förutom sina
medicinska kunskaper dessutom är expert på att leda patienters tankar på en väg
som leder bort från rädslan som uppkommer när man just pratat om exempelvis
hjärtoperation. Samtidigt med att ”inte-vara-rädd-snacket” funkar så kommer
realiteter och allvar upp i dagen och leder till rätta spår. Så har vi Gunilla Hoffmann,
denna underbara person, som när man undersöks flyttar ens tankar bort från det
som borde kännas som en ytterst besvärlig situation.
Tiden när en flicka fick söka som elev till sjuksköterskeskolan var kanske inte så
lätt. Min fru, som tog examen som röntgensköterska 1959, har berättat om hur
omgärdat det var att ens gå på stan. Pojkvänner var tabu långt in i utbildningstiden,
och smyg- och genvägar uppfanns för att lösa problemet, inklusive besök på “PH”,
Personalhemmet. En flicka härifrån trakten var alldeles nyförlovad när hon ställde
in sig i ledet som elev, men si det dög inte, utan hon fick avstå sin utbildning. Jag,
som var pojkvän vid den tiden kan jag när jag vill, för mitt inre se och höra de
nystrukna och nystärkta vita förklädena som frasade när en sköterska gick förbi. Att
vika sina hättor var en konst som det tog tid att lära på rätt sätt. Man måste också
vara händig för att nå fram till examen och “utsparkning”, då man fick bevis för att
man fullgjort sina plikter, och hade rätt att arbeta som sjuksköterska på riktigt – ett
yrke som på den tiden var lika mycket ett kall som ett yrke.
För att avsluta mitt lilla inlägg om Medicinkliniken, vill jag bara gratulera på
födelseåret, och önska att anda och atmosfär får fortsätta på den inslagna vägen,
och att ni kan fortsätta vara så ljuvliga och patientvänliga som ni alltid är.
96
OMVÅRDNADENS HISTORIK
97
MIN TID SOM KLINIKFÖRESTÅNDARE
Viveca Dettmark
Som ung nyutexaminerad sjuksköterska började jag i januari 1970 på
ortopedkliniken på gamla sjukhuset. Intill ortopedavdelning 22 låg avdelning 5,
medicinens privatavdelning med endast 17 sängar. Detta var min första kontakt
med medicinkliniken och dess chef Henning Lindholm, en mager och tystlåten
man. Den 3 september 1973 gick flyttlasset till nya sjukhuset, och efter några
månader på ortopedavdelning 081 började jag vikariera som klinikföreståndare.
När jag så småningom kom till medicinen var där mycket att ta tag i. På golvet
hos sekreterarna låg outskrivna journaler sedan en månad tillbaka. Dåvarande
klinikchefen Sigvard Persson bad mig åtgärda detta, vilket jag tror jag gjorde med
hjälp av andra klinikers sekreterare. Sjuksköterskebristen, särskilt natt, var också
besvärlig. Det mesta löste sig efter hand, men nya problem uppstod alltid. När StenOlle Larsson 1975 kom som överläkare från Helsingborg öppnade vi så småningom
sjusköterskebaserad diabetesmottagning. Jag blev också klinikföreståndare för
akutmottagningen, och Sten-Olle blev klinikchef. I ansvarsområdet ingick
även tillhörande Jourläkarcentralen (JLC) som i sista stund blev inkastad på
akutmottagningen vid flytten. JLC flyttades av utrymmesskäl 1977 tillbaka till
gamla sjukhuset och till nuvarande Östermalms vårdcentral.
Personalbristen var svår på den tiden, och jag lärde mig att arbeta på
medicinavdelning, akutmottagning och JLC, och stöttade själv en del på dessa
ställen som sjuksköterska. Det var aldrig tal om att stänga verksamheter som
idag, utan vården skulle fungera. Som klinikföreståndare var man kontinuerligt
i beredskap, och ofta upptagen hela helgen. Under åttiotalet kom nya krav på
dokumentation och patientens rätt till information om sin sjukdom via den nya
hälso- och sjuvårdslagen (1985) samt patientjournallagen (1986). Detta innebar att
sjuksköterskan fick en ny roll i att dokumentera, men också följa upp vårdresultatet
för patienten. Vi införde Cardex på Medicinkliniken, ett dokumentationssystem
som skulle säkra alla dessa delar och också hjälpa sjuksköterskan i hennes arbete.
Redan 1982 blev sjuksköterskeprofessionen ett akademiskt yrke, vilket krävde
en hel del extra arbete. Jag hade tidigare varit lärare under drygt ett år och hade
goda kontakter med Högskolan i Kristianstad, så i slutet av 80-talet inleddes ett
samarbete med denna läroanstalt. Lärare gav stöd i dokumentationsarbetet och
vi införde VIPS-modellen, som stod för välbefinnande, integritet, prevention och
säkerhet. Modellen användes ända fram tills dess att datajournalen kom, och även
98
ett tag efter denna införts tror jag. I början av åttiotalet utsågs medicinkliniken
tillsammans med öronkliniken i Ängelholm att bli pilotkliniker för implementering
av basenhetsorganisation och rambudget.
Vi skulle således egentligen heta basenhet istället för klinik, och vi gjorde kanske
det de fösta åren, men ordet slog aldrig igenom helt. Det nya tänket var hur som
helst att vi skulle öka kommunikationen med de fackliga representanterna och få
alla engagerade och delaktiga i planering och beslut. Samtidigt fick vi egen budget
som vi skulle hantera och hålla oss till. Det gick väl ganska bra för oss, men vi fick
inte ta del av så mycket av de morötter som utlovades.
Medicinkliniken hade som mest fem avdelningar med 30 vårdplatser på varje
avdelning, samt Hjärtintensivvårdsavdelning (HIA) med fem platser, således
sammanlagt 155 vårdplatser. Ett tag på 80-talet när sjukhuset hade många
medicinskt färdigbehandlade öppnades ortopedens avdelning 081 för allvård.
Efter hand reducerades antalet vårdplatser, vårdtiderna kortades, och kraven på
dokumentation och ökad information till patient och anhöriga gjorde att patientrum
fick tas i bruk till expeditioner och samtalsrum. Så småningom, när datoriseringen
gjorde sitt intåg, togs ytterligare patientrum i anspråk till expeditioner – apparater
kräver också plats!
Som mest hade CSK 630 vårdplatser; idag finns ca 300 kvar. Under slutet av åttiooch hela nittiotalet hände mycket på medicinkliniken. Vi hade tidigt utvecklat en
rad medicinska sektioner, som nämns av övriga i denna bok, och sjuksköterskorna
var angelägna om att utvecklas i harmoni med dessa. Detta låg också i linje med
akademiseringen av sjuksköterskeyrket, och många sjuksköterskor önskade nya
utmaningar. Vi skapade därför något som vi döpte till ”profilering i omvårdnad”.
Ola Ohlsson hade då tagit över som klinikchef och Sigvard Persson var kvar som
hematolog. Ett antal sjuksköterskor fick välja sina områden (sina ”profiler”), och
fortfarande idag finns flera av dessa föregångare kvar i arbete. Jag måste nämna dessa
sjuksköterskor: Angela Johansson, profil diabetes, arbetar fortfarande som diabetessjuksköterska; Ulla Valentinsson, profil lungsjukvård med syrgasbehandling
och sömnapné som områden; och Elisabeth Mattson, profil hjärtsjukvård,
tidigare avdelningschef på HIA, gick i pension 2013. På HIA startade vi tidigt
sjuksköterskebaserad infarktmottagning och senare ävenpacemakermottagning
med egen programmering. Ett annat område som jag också måste nämna är profil
nutrition, som valdes av Albert Westergren, sjuksköterska och numera professor på
Högskolan i Kristianstad. Han startade sin akademiska karriär på Medicinkliniken
på CSK genom att arbeta med sväljningssvårigheter hos äldre efter stroke. Detta är
jag naturligtvis extra stolt över.
99
Under nittiotalet började vården att bli mer tekniskt krävande, och effekterna av de
nya lagarna, som jag nämnde tidigare i texten, började få genomslagskraft. Det blev
därför nödvändigt att inrätta fler sjukskötersketjänster. Finansieringen för detta
frigjordes tyvärr till viss del på bekostnad av gruppen sjukvårdsbiträden. Jag hade
tidigt verkat för att fler sjukvårdsbiträden skulle utbilda sig till undersköterska.
När sjukvårdsbiträdestjänsterna därigenom blev vakanta konverterades dessa med
en viss systematik till sjukskötersketjänster, alltid i samverkan med facket. En del
yngre undersköterskor lyckades jag också övertala till att studera vidare En del var
lite lätt störda för detta, men jag tror att många var glada när de väl hunnit till
sjuksköterskelegitimation.
En stor händelse var när Medicinkliniken utsågs som värd för ”Svensk Internmedicinsk
förenings vårmöte” i maj 1989. Mötet gick av stapeln på Sommarlust med ca
350 anmälda från hela Sverige, tillsammans med sina respektive, som dessutom
skulle ha olika typer av socialt program. Vi löste detta genom att ha många många
utställare och sponsorer som bidrog till ekonomin. Sigvard Persson inledde mötet,
och dagarna blev en succé som avslutades med golf i Åhus.
Under nittiotalet började ekonomihanteringen att få en mer framträdande roll
på kliniken, och vi gjorde stora ansträngningar för att hantera frågan på bästa
sätt. När jag tänker tillbaka så är det dock framför allt de roliga minnena man
kommer ihåg. Men jag kommer också ihåg hur jobbigt alla avdelningar hade det,
både med svårt sjuka patienter och överbeläggningar. Jag gick nästan dagligen runt
på avdelningarna och försökte se vad jag kunde göra åt dessa situationer. Redan
1981 hade jag anställt en bemanningssekreterare, Lena Alho, som sedan i många
år hade denna ibland ganska tunga roll. Syftet var att avlasta avdelningscheferna så
att dessa kunde lägga mer kraft på att stödja medarbetare och bidra till utveckla
vården. Andra kringfunktioner, som lönesekreterare, personalsekreterare och
ekonom decentraliserades till kliniken och servade dess chefer och medarbetare. Vi
var ett bra team och jag tror att många idag avundas oss i den supercentraliserade
värld som råder inom KrYH. Det var också under denna period som vi startade
”Medajouren”, medicinklinikens egen tidning, som utkom månatligen. Där kunde
både ledning och medarbetare komma med bidrag och inlägg.
Det är viktigt att ha roligt, så varje år hade vi fest på avdelningar och mottagningar.
Vi hade brännbollsturneringar mellan avdelningarna, och det var också då som
”Kraftverket” startade, för att öka hälsa och välbefinnande hos medarbetarna.
Sjukgymnasterna ledde detta två gånger per vecka. Redan tidigare, i mitten av
80-talet, startades klinikens eget lag, ”Medvinden”. Speciella T-shirts, sockor och
andra attribut införskaffades för att stärka kliniken, och medarbetare som ställde upp
100
i olika tävlingar kunde stoltsera med namnet. Medvinden består fortfarande idag och
tävlar bl.a i Rickarumsstafetten varje år. Birgitta ”Lilla Birgitta” Persson från Åhus,
pensionerad sedan länge, organiserar fortfarande Medvindens deltagande i detta
årliga evenemang. 1990 startade Medicinklinikens egna revysällskap, ”Medact”.
Första revyn hölls på La Veni på Sommarlust och blev starkt bejublad. All personal
med äkta hälfter var med (några arbetade), och det bjöds på middag med dans och
revy. Medact blev sedan med sin revy inbjuden av Landstinget till Kiviks marknad,
där vi uppmärksammades av bland andra Kvällsposten – både i tidningen och på
löpsedlarna! 1993 var det dags för revy nr 2, som fick namnet ”Cabaret Teve”.
Även den deltog vi med i Kivik. Vi spelade också på Söderportskolan, Konserthuset
och på Stadsteatern i Helsingborg, där vi fick särskilt hedersomnämnande.
Manuskripten stod Viveca Mårtensson, Bodil Arlefalk och Kristin Vilhelmsson för.
Fredrik Granholm regisserade och ”Sasse” von Vulteé ackompanjerade med stöd av
Ola Norrhamn och Kjell Hårsmar. 1995 gjorde vi den sista revyn, ”Låt hjärtat va
me”, som även hade denna melodi som sin signatur. Då hade alla vi som agerade
blivit gamla, men vi var tvungna att arbeta, ty det fanns inga ersättare. Ola Ohlsson
rullades in i rullstol och flera gick med rollatorer. Också denna insats var bejublad
och filmades. Alla arbetade ideellt för att det var så roligt, och vi fick på detta sätt
en fantastisk Vi-anda.
Jag lämnade medicinkliniken 1996 för att bli en del av ”Strategi 99”, med uppgift
att spara 450 miljoner i nordöstra Skåne. Resultatet av detta blev parsjukhus med
Hässleholm, uppbyggnad av KVH-divisioner (Kvalificerad vård i hemmet, numera
ASIH, Avancerad Vård i Hemmet) med vårdenheter och kliniker separerade, samt
att psykiatrin avskildes till annan division. Jag var under fyra år divisionschef över
två sjukhus, och sedan samordnare för vårdenheterna efter politiskt beslut att
parsjukhusmodellen skulle brytas upp. Därefter har jag sedan 2004 varit Hälsooch sjukvårdsstrateg i Ledningsstaben och haft speciellt ansvar för samverkan med
kommuner och primärvård, och den verksamhetsförlagda sjusköterskeutbildningen.
Där blev vi för övrigt normgivare för den modell som vi införde 2002 med
adjunkter och lektorer på sjukhuset för att möta Högskoleverkets krav på akademi
i undervisningen. Jag har också haft ansvar för att utveckla forskningsfrågorna på
CSK och hade vid min pension i december 2014 kommit nära att etablera del av
läkarutbildningen på CSK.
Under min tid på medicinkliniken, det blev sammanlagt 30 år, har jag många goda
minnen kvar och är djupt tacksam över att få möjlighet att arbeta i en sådan kreativ
miljö. Jag vill tacka alla chefer, avdelningschefer, före och efter divisionstiden samt
alla medarbetare för all härlig samvaro och för ett fantastiskt fint utfört arbete,
alltid med patienten i fokus.
101
1.
2.
3.
4.
Bildtexter
1. och 2. Medicinklinikens revy, Kiviks
marknad på 90-talet. Från vänster: Viveca
Dettmark, Fredrik Granholm, regissör, Kristin
Vilhelmsson och Cecilia Svensson.
3. Drakbåtsfestivalen i Åhus, mitten av
90-talet. I förgrunden: Thomas Pettersson och
Elisabeth Mattson.
4. Jan-Erik Nilsson och Anita Johansson
102
5.
7.
6.
5. Rond på avdelning 113. Från vänster: läkare Anna-Lena Skoglund, sjuksköterska Ann
Person (nu Kjellgren), avdelningsföreståndare Kerstin Nilsson och överläkare Sten-Olle Larsson.
6. Informationsmaterial om Profilering i Omvårdnad vid Medicinkliniken på CSK
7. Viveka Dettmark avtackar kurator Ulla Lantz, som pensioneras.
103
MINNEN FRÅN MEDICINKLINIKEN
Berit Ekman
Den första april 2010 gick jag i pension efter 41 år som sjuksköterska. Våren
1969 började jag på medicinavdelning 3 på ”gamla lasarettet”. Avdelning 3 var en
kvinnlig vårdavdelning. Där arbetade jag först ett halvår som vikarie och fick sedan
en fast tjänst. Signe Malmkvist var avdelningssköterska. Signe satt med i något slags
planeringsgrupp för det nya sjukhuset. I början av september 1993 gick flyttlasset
till CSK, och avdelning 111, med både manliga och kvinnliga patienter. Med i
flyttlasset fanns en del tavlor, dukar, ljusstakar och en liten ”pingla” av metall.
Med denna kunde undersköterskor och sjukvårdsbiträden påkalla sjuksköterskas
uppmärksamhet. Pinglan försvann dock efter ett tag.
Jag har mycket klara minnen av tiden på avdelning 3, troligen för att det var mina
första år som sjuksköterska och allt var så nytt. Sedan blir det lite mer oklart när det
gäller årtal. Jag får hänvisa till vad doktor Bo Svanström frågade mig, troligen på
1990-talet: ”Tycker inte du också att hela 80-talet har flutit ihop?”. Jo, det tycker
jag – och inte bara det årtiondet! Därför kommer det jag skriver inte i någon exakt
kronologisk ordning.
Jag efterträdde Signe som avdelningssköterska 1978 och hade sedan den tjänsten
i cirka 20 års tid. Därefter arbetade jag med olika saker, och det sista tiotalet åren
som vårdplanerare för hjärt-lungpatienter. Väntelistan för lungpatienter hade jag
haft hand om sedan länge.
Lokalmässigt har stora förändringar skett under åren. I början fanns ett gemensamt
personalrum för de två avdelningarna på plan 11, intill avdelning 111. Vi turades
om att sitta vid det runda matbordet och det lilla soffbordet när vi hade våra
måltidsraster. Vid avdelning 113 fanns ett gemensamt konferensrum. Senare
ändrades det så att varje avdelning fick eget personalrum som användes som
konferensrum vid behov.
På planet fanns även ett rökrum, som användes av både patienter och personal. I
början av 1990-talet försvann rökrummet och det byggdes istället en rökbur på
balkongen. Gemensamt läkemedelsförråd fanns i mittdelen mellan avdelningarna.
Senare flyttades detta in på avdelningarna, vilket var mycket bättre, eftersom då
behövde sjuksköterskan inte lämna avdelningen. Sekreterarna satt också först
i mittdelen, men fick senare egna rum. I utrymmet mellan avdelningarna blev
104
senare istället dagrum för patienter. Det fanns ett lavemangsrum på avdelningen,
som senare gjordes om till läkarexpedition. Då fick läkarna med ansvar för varsin
korridor sina egna expeditioner. Förråd fanns inne på planets avdelningar. På
den ena fanns tvättförråd, på den andra övrigt förråd. Dessa förråd blev senare
expeditioner för sjuksköterskor och förråden flyttade ut i mittdelen.Tidigare fanns
bara en liten expedition, den så kallade ”buren”. Fler ombyggnader har tillkommit
under åren.
På planet fanns en gemensam våningsvaktmästare som skrev hem förråd och fyllde
på dem. Blodprover togs av ”stickerska” från laboratoriet. Dessa arbetsuppgifter
hamnade senare hos avdelningarnas personal.
Avdelning 111 var till en början en allmän medicinsk vårdavdelning. Så småningom
blev det en avdelning med mycket astmapatienter då doktor Jan-Erik Nilsson hade
det som specialitet. Lungsjukvården kom igång på allvar hösten 1988 och i april
1990 tog vi över de fem vårdplatser som fanns på öronkliniken.
Följande uppgifter om lungmedicinen skrev jag i Med-ajouren, medicinklinikens
personaltidning: Av 100 utredningar 1990 hittades malignitet i 68 fall. Ca 30
patienter kom var månad från väntelistan, ungefär hälften var lungcancerpatienter
som fick cytostatikabehandling. Dessa kurer gavs oftast i tre dagar och patienten
var inneliggande. En ökning skedde av patienter som behövde syrgas i hemmet,
oftast i form av syrgaskoncentrator. Liksom cancerpatienterna kom de från hela
länet. En del av tbc-behandlingen togs över från infektionskliniken. På avdelningen
utreddes även patienter med sömnapné. Dessa patienter behandlades också med
CPAP-apparat, som håller luftvägarna öppna. Många cytostatikabehandlingar
gavs vid den här tiden. Exempelvis gavs 1991 91 kurer, och 1992 114 stycken.
När lungdagvården startade i slutet av november 2001 tog de över väntelistan för
utredning och behandlingar.
Patientgruppen med lungcancer berörde oss mycket, men gav oss mycket
tillbaka, speciellt sedan kontaktsjuksköterska infördes. Sjuksköterskan Cecilia
Carlsson, ”Cilla”, gick hösten 1992 en onkologiutbildning. I ett utvecklingsarbete
undersökte hon behov av kontaktsjuksköterska, vilket sedan infördes under 1993.
Sjuksköterskan satt med vid läkares information om cancerdiagnos, och det blev
då naturligt att denna också blev patientens kontaktsjuksköterska. En kontakt
nummer 2 utsågs också. Jag fick också en del patienter, och har fortfarande sedan
1993 kontakt med en äldre dam i åttioårsåldern. Vi ringer varandra några gånger
under året, enligt patientens önskemål när jag gick i pension.
105
De lungläkare jag arbetat med mest genom åren är Gunnar Svensson, Ann-Christine
Andersson och Håkan Leksell. Andra läkare jag minns är Jan-Erik Nilsson, Lars
Fröberg, Sten-Olle Larson och Bo Svanström.
Jag avslutar med att nämna de trevliga personalfesterna vid hade till jul och
inför sommaren. Olika kommittéer turades om att anordna festerna. Vi gick på
fågelskådning och blomvandringar ledda av Gunnar Svensson. Ibland gick vi på
teater eller var ute och åt tillsammans.
Jag minns min tid på medicinavdelning 111, senare 113, med glädje. Jag träffade så
många trevliga, duktiga personer, både personal och patienter. Det jag skrivit ovan
täcker bara en liten del av allt som hänt på ”min” avdelning.
Bildtexter (bilder på nästa sida)
1. Överläkare Gunnar Svensson
2. Öppet hus på medicinkliniken med Syrgassjuksköterska Ulla Valentinsson och avdelningsföreståndare på lungavdelningen Berit Ekman
3. Sjuksköterska Berit Ekman och överläkare Håkan Leksell
4. Sjuksköterska Ann-Christine Svensson och överläkare Ann-Christine Andersson
5. Gunnar Svensson underhåller med dragspel
6. Överläkare Kerstin Persson och Gunnar Svensson.
106
1.
2.
3.
4.
5.
6.
107
MIN TID SOM AVDELNINGSFÖRESTÅNDARE FÖR
HJÄRTVÅRDEN
Elisabeth Mattsson
Jag började arbeta som sjuksköterska på medicinkliniken på avdelning 1 på
gamla sjukhuset 1971. Redan innan vi flyttat till Centralsjukhuset, uppmanade
överläkaren Jan-Eric Nilsson mig att söka en tjänst inom hjärtintensivvården på
det nya sjukhuset. En sådan avdelning öppnades dock först hösten 1974, och
jag anställdes därför först som sjuksköterska på intensivvårdsavdelningen, där vi
hade enstaka hjärtpatienter under första året. Jag var sedan med och öppnade
Hjärtintensivvårdsavdelningen, HIA (då kallad HIBA), och fick möjligheten
att som avdelningsföreståndare arbeta med att utveckla omhändertagandet av
hjärtpatienter på CSK under mer än 30 år.
Vi arbetade i lag, där varje medarbetares kunskap var viktig och värdefull. Som
avdelningsföreståndare var jag aktiv i patientarbetet, undervisade i EKG och
arbetade för att all personal skulle trivas på avdelningen. Alla medarbetare skulle
kunna tolka arytmier och sjuksköterskorna skulle kunna utföra defibrilleringar vid
behov.
Det blev en stor förändring när överläkare Ola Ohlsson blev chef för hjärtvården.
Han hade ambitionen att ge sjuksköterskorna utökat ansvar för att vården skulle
fungera på ett bättre sätt, med möjlighet till snabba åtgärder när så behövdes.
Vi började tidigt med gruppinformation till infarktpatienter före hemgång, och
en särskild mottagning en vecka efter utskrivningen. Denna infarktmottagning
utvecklades successivt till att även omfatta hjärtsviktspatienter, och är idag en
medicinskt och omvårdnadsmässigt avancerad enhet.
I början av 80-talet fick jag i uppdrag av Ola Ohlsson att kontrollera patienter med
pacemaker. Då var det ganska enkla kontroller med avläsning av EKG. Pacemakrar,
och senare ICD (implanterbara defibrillatorer), har utvecklats enormt de senaste 30
åren och idag är kontrollerna mycket mer avancerade med olika “programmerare”
och flera parametrar att gå igenom och kontrollera. Dessutom har indikationerna
för behandling med olika typer av pacemakrar ökat väsentligt.
HIA startade hösten 1974 på plan 3 med 5 vårdplatser (övervakningsplatser). 1997
flyttade vi till plan 11 och fick åtta HIA-platser och 13 vårdplatser för eftervård av
infarkter och övriga kardiologiska sjukdomar. För patienterna blev detta bättre ur ett
kontinuitetsperspektiv eftersom de träffade samma personal under hela vårdtiden.
108
Genom att bilda olika arbetsgrupper inom t.ex. medicinsk teknik, läkemedel, kost,
och hjärtrehabilitering blev personalen delaktiga i en stor del av förändringsarbetet
på avdelningen.
Ungefär samtidigt, sommaren 1998, började man utföra planerade coronarangiografier på CSK och personal från HIA började rotera mellan röntgenavdelningen och hjärtavdelningen. I början av 2000-talet startades PCI-verksamhet
(ballongdilatation). Först gjordes enbart planerade ingrepp dagtid, men idag även
akuta. Så småningom överfördes hela denna verksamhet till medicinkliniken.
Avdelningsföreståndarrollen förändrades under min tid. På 90-talet blev jag
avdelningschef (föreståndarbegreppet försvann), och jag fick fler administrativa
arbetsuppgifter och mindre tid till direkt patientarbete. Jag lämnade arbetet
som chef på HIA 2006, och de sista åren före pensioneringen arbetade jag på
medicinmottagningen, framför allt på pacemaker- och ICD-mottagningen.
Det känns nu mycket roligt och stimulerande att tänka tillbaka och att ha varit en
del i arbetslaget som utvecklade hjärtvården på CSK.
1.
2.
3.
1. Sjuksköterskorna Margareta Håkansson och Elisabeth Mattson på HIA
2. Thomas Pettersson och Ola Ohlsson vid öppet hus på medicinkliniken
3. Annika Wellin, Marie Nilsson, Per Werner, Laila Persson och Jessica Skeppstedt
109
MIN TID SOM AVDELNINGSFÖRESTÅNDARE PÅ
MEDICINKLINIKEN AVD 121
Eva Rosenqvist
En av mina företrädare var Maj-Britt Månsson, som under ett antal hade format
avdelningen, som började som avdelning 2 på gamla sjukhuset. Det var därför en
avdelning med ”ordning och reda” och god stämning, vilket gjorde att det blev
enklare för mig.
Det var på denna avdelning, som på CSK fick beteckningen 121, som jag fick
förmånen att vara avdelningsföreståndare 1984-1996. Jag ser tillbaka på en tid
med låg personalomsättning och god kontinuitet, med personal som arbetade i
arbetslag, var stolta över sitt arbete och värnade om varandra.
Avdelningen hade 30 vårdplatser, men då liksom nu hade vi ofta överbeläggningar.
På avdelningen tjänstgjorde en överläkare, Ragnar Skölling, som då ansvarade för
hela avdelningen tillsammans med en underläkare.
Vi arbetade enligt rondsystem, där läkare, sjuksköterskor, undersköterskor och
sjukvårdsbiträden hade sina olika uppgifter i arbetslaget.
På avdelningen strävade vi efter att följa gemensamma värderingar och odla en
kultur som främjade bästa möjliga vård för patienterna. Som en del i mitt arbete
träffade jag patienterna varje morgon, pulsade dem och hörde hur de mådde och
fick därigenom en bild av deras hälsotillstånd. Samtidigt observerade jag hur
morgonarbetet förlöpte på avdelningen och kunde vara aktiv i patientarbetet om det
fanns behov. I mitt uppdrag ingick också att vara mentor och coach samt att stödja
personalen när det behövdes. Det fanns en gemensam expedition på avdelningen.
Denna användes mest till indirekt patientarbete, som t.ex. dokumentation, men
var också allmän samlingsplats för samtal om hur de dagliga utmaningarna skulle
hanteras på bästa sätt.
Inför ronden skulle alla svar från lab och röntgen liksom temp, puls- och
blodtryckskontroller var införda i pärmarna. Jag deltog i ronden fem dagar i veckan
tillsammans med tjänstgörande sjuksköterska. På ronden utarbetades planerna för
patienternas fortsatta vård, vilka sedan dokumenterades och förmedlades i muntliga
rapporter.
110
Vårdplanerare fördelade patienterna på de olika medicinavdelningarna. Patienter
som skulle läggas in kom till avdelningen innan klockan 14, därefter fanns
intagningsavdelningen intill akutmottagningen tillgänglig för patienter som
behövde inneliggande vård under kväll och natt.
Som arbetsredskap hade vårdpersonalen ”Cardex”, ett dokumentationssystem
som gav en omfattande bild av patientens hälsotillstånd. Sjuksköterskorna tyckte
att cardex fungerade bra eftersom det var lätt att se vilka prover, undersökningar
m.m. som patienten skulle eller hade genomgått. Det var inte lika lätt att utläsa
hur patienterna mådde – de uppgifterna förmedlades mestadels genom muntlig
rapport.
Patienter som var i behov av längre och bestående vård anmäldes till långvårdens
vårdplatskoordinator medan klinkens kurator meddelade ansvariga på kommunen
om intagen patient efter utskrivning var i behov av kommunal ”hemhjälp”.
Från vänster: Läkare Stefan Nilson och sjuksköterskorna Eva Rosenqvist och Gunnel Almquist
111
Som administrativt stöd fanns klinikföreståndare med ansvar för personalrekrytering
och ekonomi samt bemanningssekreterare som täckte alla vakanser.
Från att ha varit en allmän medicinavdelning började avdelningen specialiseras mot
gastroenterologi och stroke i början av 90-talet. Avdelningen utökades då med en
överläkare, Ingmar Torstensson. Han och Ragnar Skölling ansvarade för vardera 15
patienter, turades om att gå rond varannan dag och var tillgängliga för underläkaren
vid behov. Behandlingsmöjligheterna för både gastro- och strokepatienter blev
fler, samtidigt som nya dokumentationskrav och omvårdnadsutveckling blev
prioriteratde områden. De ökade krav som uppkom genom specialisering, ny
lagstiftning om bättre dokumentation, samt den allmänna omvårdnadsutvecklingen
innebar att omvårdnadspersonalens arbetssätt förändrades. Det innebar bl.a. att
antalet sjuksköterskor behövde ökas, liksom antalet undersköterskor, för att klara
patientsäkerheten enligt ny lagstiftning och nya krav.
Avdelningsföreståndaren fick i samband med detta en mer administrativ roll,
i form av ansvar för ekonomi, omvårdnadsarbete, omvårdnadssutveckling
och personaladministrativt arbete – schemaläggning, personalrekrytering
och beviljande av ledigheter – vilket innebar att aktivt arbete i patientvården
nedprioriterades. Avdelningsföreståndarna började få kallelser till olika möten där
samarbete och samverkan var ledord. Diskussionerna blev många avseende hur det
personaladministrativa arbetet och omvårdnadsarbetet skulle effektiviseras. Målet
var att omvårdnadsutvecklingen skulle drivas på likartat sätt inom medicinklinikens
olika enheter samt att samarbetet mellan avdelningarna kom att utökas.
Under mina år som avdelningsföreståndare förändrades rollen från att ha varit en i
arbetslaget som ”styrde och ställde” till att arbeta mer med administrativa uppgifter.
112
SEKRETERARNAS PERSPEKTIV
113
MEDICINKLINIKEN 100 ÅR UR SEKRETERARNAS
PERSPEKTIV
Agneta Wilson and Gun Marie Bergh
Många tekniska framsteg har gjorts under årens lopp. Vi använde tidigare
skrivmaskiner och en revolutionerande nyhet var när de elektriska skrivmaskinerna
blev allt vanligare på slutet av 60-talet. Tänk så lätt det gick och vi slapp valkar
på fingertopparna! En annan uppfinning var raderbandet som gjorde att vi slapp
raderpenna. Ännu bättre blev det när kopiatorerna gjorde att vi kunde kasta våra
kalkerpapper. Bara att trycka på en knapp så vips hade vi så många kopior vi ville.
I slutet av 80-talet gjorde datorerna sitt intåg. Vi fick ett patientadministrativt
system, “PAS”, som bl.a. gjorde att vi kunde kalla patienterna digitalt och inte
längre behövde skriva kallelser och kuvert för hand. Vi hade inte heller längre behov
av våra gamla handskrivna mottagningslistor, utan dessa kunde enkelt skrivas ut via
datorn.
Det blev enklare att registrera diagnoser och inga lösa blanketter behövde fyllas i för
vidare befordran till Socialstyrelsen. Statistik kunde relativt enkelt tas fram, även
om det dröjde ett dygn innan siffrorna var klara.
Under 90-talet byttes PAS ut mot PASiS. Det skulle vara ett gemensamt system för
hela Skåne och det låg mycket arbete bakom detta för att få det så bra som möjligt.
Många resor till och från Lund och Malmö blev det, med många beslut som skulle
fattas. Så blev det bra också – det är i princip samma system vi använder idag!
Vi började också att via Word skriva ut diktaten för att passa in på befintliga
journalblad. Alla sekreterare hade egen skrivare. Många gånger gick det fel – ny text
skrevs över gammal! Det gick givetvis mycket fortare och det fanns stavningskontroll,
som gjorde att det i alla fall blev rätt stavat – även om det i vissa lägen var svårt att
uppfatta vad doktorn sa på bandet. Alltså ingen skillnad mot idag!
Så startade vi på hösten 2003 med datajournal. Allt blev plötsligt så mycket bättre.
Ingen behövde leta efter pappersjournaler längre. Flera vårdgivare kunde använda
journalen samtidigt, ingen tillväxt i arkiven, journaler behövde inte tas fram vid
mottagningsbesök – många fördelar, men också nackdelar: det var svårare att hitta
rätt i journalen, det blev många ”klick” för att nå dit man skulle och det var inte
lika lätt att få en uppfattning om patientens sjukhistoria.
114
Agneta Wilson och Jonas Centergård (då ST-läkare på medicinkliniken).
Det betydde också mer stillasittande arbete för sekreterarna: hela åtta timmar om
dagen – inte bra! För sekreterare i allmänhet överväger fördelarna trots allt.
Ett nytt sätt att diktera via ljudfiler, kallat MedSpeech, drog igång 2009. Då fick
vi lämna våra kära diktafoner och band till skroten. Risken att av misstag radera
ett band med 30 minuters diktat försvann! Vi slapp också ifrån att behöva leta
upp särskilt angelägna diktat, som fanns någonstans på bandet. Man dikterade
nämligen inte ett band per patient! MedSpeech däremot sparar tid och erbjuder ett
överskådligt sätt att se hur mycket outskrivna diktat det finns inom en verksamhet.
Dokumentationskraven har ökat och diktaten har inte blivit färre.
Antalet läkare har förändrats kraftigt sedan 70-talet. I slutet av 70-talet fanns på
kliniken en överläkare, två biträdande överläkare och ca åtta underläkare. I mitten
av 90-talet hade antalet ökat till totalt 27. Det har blivit några fler genom åren och
vi är nu uppe i ett 60-tal doktorer.
115
Våra fyra medicinavdelningar var bemannade med en sekreterare per plan och ett
expeditionsbiträde för två plan. HIBA (nuvarande HIA) var placerat på plan tre,
och där fanns en sekreterare på halvtid.
Det fanns en växeltelefonist, två receptionister (1,5 heltidstjänster), fyra sekreterare
och en kanslist på halvtid som skötte arkivet på mottagningen. Neurolog- och
lungmottagningarna fanns i andra lokaler, och där tjänstgjorde totalt tre sekreterare.
Idag arbetar 30 sekreterare på hela medicinkliniken.
Fyra sekreterare på medicinmottagningen delade rum med arkivet, så det var ett
livligt springande och givetvis mycket störande ur arbetsmiljösynpunkt. Idag finns
det mer utrymme och fler rum till sekreterarna, men vi är fortfarande trångbodda
och ett fåtal av oss har egna rum. Detta gäller även läkarna.
Idag har vi fler mottagningar. Bland annat öppnade RoDEoN i slutet av 90-talet,
fler medicinavdelningar har tillkommit, och vi har också stor dagvårdsverksamhet.
Arbetsuppgifterna skiljer sig också åt. Det är länge sedan de medicinska sekreterarna
ägnade sig åt enbart journalskrivning. Idag är det ett brett spektrum av olika
administrativa uppgifter.
Detta skrivet av två sekreterare som tillsammans snart har arbetat lika länge som
medicinkliniken har funnits!
116
UTBILDNINGSLÄKARNAS PERSPEKTIV
117
ST-PERSPEKTIVET
Henrik Bergholtz
Undertecknad tillhör den så kallade CT-generationen, och har svårt att förhålla mig
till när äldre kollegor pratar om tiden innan skiktröntgen, eller om när tekniken
kom och äldsta överläkaren var den enda som fick beställa CT-undersökning! Nu
gör vi i princip CT på det mesta, på gott och ont. Förr anväde man också enbart
papper och penna vid journalföring, men idag ska allt ske via IT-system – även det
på både gott och ont.
Vi finner farliga diagnoser tidigare och har större möjlighet att agera, men vi finner
även en mängd bifynd såsom adrenala incidentalom. Detta medför extra krav på
sjukvården och på den individuella läkaren. Tack vare internet är patienterna idag
mycket mer pålästa, och vet sina rättigheter. Samtidigt är kostnadseffektivitet mer
och mer i fokus, med patienten i centrum.
Riktlinjerna för Specialisttjänstgöringen (ST) styrs av Socialstyrelsen. När man
talar med äldre kollegor framkommer att tjänstgjord tid förr var viktigare än
tjänstgöringens innehåll. Fem år krävdes, sedan var det dags att sadla på de stora
hästarna och arbeta som specialist. Tiden är fortsatt viktig – man ska gå som ST
under minst 5 år – dock så lång tid att handledaren och verksamhetschefen anser
att man uppnått målkraven, och inte enbart tjänat av den utsatta tiden. Målkraven
är också mer inriktade på ”mjuka krav” inom etik, kommunikation och vetenskap.
I dagens läkarstab på medicinkliniken i Kristianstad finns det många som började
sina karriärer som underläkare, vissa för flera decennier sedan, och som sedan blivit
klinken trogen och även fullgjort sin ST här. Många av dem är nu överläkare, och
utgör klinikens stadiga byggstenar.
Medicinkliniken har rykte om sig att vara en god och välfungerande klinik, vilket
jag tror grundar sig i allas glädje för sitt yrke och den goda sammanhållningen på
kliniken. Här jobbar vi alla tillsammans för patienternas skull – underläkare som
överläkare! Detta märktes redan första dagen jag satte mina fötter på kliniken som
osäker AT-läkare. Jag fick gå utbildningar utöver själva AT och under hela ST har
jag haft huvudansvaret för medicinklinikens HLR-utbildning. Detta visar på en av
medicinklinikens många goda egenskaper: tro på individen och dennes utveckling.
Idag är jag nybakad specialist i internmedicin och ser många goda år framför mig
118
på medicinkliniken i Kristianstad. Medicinkliniken andas nyskapande, glädje,
sammanhållning och kunskap.
Henrik Bergholtz, ST-läkare
Anja Nylander, AT-läkare
119
Hampus Holmer,
läkarstudent; här första
dagen på CSK i oktober
2010
AT-LÄKARE
Anja Nylander
Allmäntjänstgöringen (AT), den tjänstgöring som nyutexaminerade läkare måste
genomgå för att kunna erhålla läkarlegitimation, infördes i Sverige 1969, samtidigt
med den nya studieordningen för läkarutbildningen. Då, liksom nu, syftade AT till
att ge unga läkare praktiska färdigheter för att komplettera de teoretiska kunskaper
man tillskansat sig under utbildningen.
Fackligt var införandet av AT en stor seger eftersom den ersatte den obligatoriska,
nio månader långa, oavlönade assistenttjänstgöring som tidigare krävts för
läkarlegitimation. Den nya allmäntjänstgöringen omfattade 21 månader fördelade
mellan internmedicin, kirurgi, psykiatri samt en valbar specialitet. Senare kom också
allmänmedicin att bli en obligatorisk del av AT. Den internmedicinska placeringen
var 6 månader lång och innebar tjänstgöring omväxlande på medicinavdelning och
akutmottagning. På nätterna var man ensam medicinjour på CSK, med bakjour i
hemmet. Man fick sällan sova under sina nattjourer.
Från och med 1999 kortades AT på CSK ner till 18 månader, och medicinplaceringen
kortades samtidigt till 4,5 månader. Även om nattjoursarbetet fortfarande är tungt
så har det blivit mindre ensamt för AT-läkarna sedan man införde mellanjourer på
akuten.
Idag utgör AT-läkarna fortfarande en bärande beståndsdel i medicinklinikens
jourlinje. En stor del av året finns det minst en AT-läkare i tjänst på akutmottagningen
dygnet runt. Det internmedicinska blocket har gjort sig (ö)känt som det tuffaste
under hela AT. Men precis som det alltid varit när det gäller läkaryrket så går
utmaning hand i hand med inlärning.
Våren 2013 blev den av Regeringen beställda utredningen av läkarutbildningen
och allmäntjänstgöringen klar. Utredningens förslag är att läkarutbildningen
förlängs med en termin och blir legitimationsgrundande, vilket innebär att
allmäntjänstgöringen i sin nuvarande form skulle försvinna. Förslaget har
debatterats friskt, och vi är många som ställer oss frågande till hur man under blott
en extra termin som läkarstudent skulle kunna få de erfarenheter, utveckla den
professionalitet och hinna mogna in i läkarrollen på det sätt som idag möjliggörs
genom AT.
120
Beslut har ännu inte fattats i frågan, och även om AT har många fördelar finns
det också baksidor, inte minst vad gäller ojämlikheten i möjligheten att få fullgöra
tjänstgöringen beroende på om en erhållit sin läkarexamen i Sverige eller i ett annat
land. Vi vet ännu inte på vilket sätt AT kommer att förändras eller om AT helt
kommer att försvinna. Det enda som är säkert är att det alltid kommer nya, vilsna
unga läkare som behöver handledning. Och oberoende av vilken titel som står
på deras namnskylt så är det allas vår plikt att vara de trygga, entusiasmerande
och uppmuntrande handledare som de, liksom alla tidigare generationer av
nyutexaminerade läkare innan dem, så väl behövt.
Källor
Jonsson, V. 2012. AT:ns historia. SYLF. https://www.slf.se/SYLF/Moderna-lakare/
Artiklar/Nummer-3-2012/ATns-historia/ (hämtad 2015-03-22)
SOU 2013:15. Läkarutbildningsutredningen. För framtidens hälsa - en ny
läkarutbildning, 123-130.
121
MEDICINE KANDIDATER
Hampus Holmer
Studenter inom de olika vårdyrkena är ett vanligt inslag i sjukvården – så också
vid medicinkliniken. Även om det ibland kan tyckas som att studenter är i vägen
eller drar ner tempot, så är det viktigt att minnas att även överläkaren började
som student. Internationell forskning har dessutom visat att sjukhus som erbjuder
undervisning oftast är mer patientsäkra och har mer kunnig personal än dem som
inte alls bedriver undervisning.
Läkarutbildning erbjuds idag vid sju universitet i Sverige – i Lund, Göteborg,
Örebro, Linköping, Stockholm, Uppsala och Umeå. Elva terminer, eller fem och
ett halvt års studier, leder fram till läkarexamen. Även om utbildningens upplägg
varierar mellan orterna fördelas terminerna vanligen mellan de grundläggande, s.k.
prekliniska ämnena – där studenterna får lära sig hur kroppen fungerar, från celler
och molekyler till rörelser och tänkandet – och sedan de praktiska, s.k. kliniska
terminerna – där det rör sig om att få praktisera på sjukhus och lära sig arbetet i
förberedelse för arbetslivet. Dessutom ingår idag även minst en termin forskning,
där studenterna under handledning får bedriva självständigt forsknings- och
förbättringsarbete.
Redan innan examen kan studenterna vikariera, först som undersköterskor och
därefter, i slutet av utbildningen, som läkarassistenter och underläkare, med
begränsat ansvar. Efter examen väntar allmän- och specialisttjänstgöring (AT och
ST som Anja och Henrik beskriver på de föregående sidorna). De studenter som
gör sin utbildning i övriga Europa går vanligen 6 år och får automatiskt legitimation
i samband med examen (och behöver således inte genomföra AT). En liknande
utveckling ser vi också i Sverige, där ett förslag om en ny, sexårig läkarutbildning
just nu bearbetas av Utbildningsdepartementet, som Anja också nämner.
Varje år examineras mellan 1500 och 2000 läkarstudenter runt om i Sverige, under
både vår- och hösttermin. Samtidigt anländer minst lika många utexaminerade
läkare från andra länder. Det rör sig både om svenskar som valt att studera
utomlands i t.ex. Danmark, Polen och Rumänien, och om utländska medborgare
som flyttar till Sverige.
CSK och medicinkliniken har på olika sätt tagit emot studenter i verksamheten så
länge man kan minnas, men sedan mitten av 1990-talet finns ett formellt avtal med
122
Lunds universitet om att varje termin ta emot en grupp läkarstudenter, både på
termin 6 och 7. Studenterna gör vanligen två eller fyra veckor på medicinkliniken,
inom ämnena endokrinologi, hematologi, lungmedicin, njurmedicin, reumatologi,
gastroenterologi, neurologi, kardiologi och akutmedicin. Under placeringen följer
studenterna med på avdelning, vid mottagningsbesök och medicinska ingrepp, samt
på akutmottagning. Några läkarstudenter har dessutom förlagt sina vetenskapliga
arbeten vid CSK. Framför allt under sommarmånaderna arbetar också studenter
efter termin 9 som underläkare på avdelning, studenter som läser utomlands kan
arbeta som läkarassistenter och utländska studenter kan göra besök under några
veckor.
År 2013 öppnade Helsingborgs lasarett dörrarna för läkarstudenter på termin 6-9,
som därmed kunde förlägga all undervisning och praktik i Helsingborg under
de fyra praktiska terminerna, samtidigt som undervisningen i Lund och Malmö
avlastades. Diskussioner om att CSK skulle utöka sitt nuvarande avtal och erbjuda
fullständig utbildning för flera terminer har förts, men ännu inte materialiserats.
Praktiken vid CSK har länge varit uppskattad bland läkarstudenter i Lund för det
goda, kollegiala bemötandet och den kliniska handledningen av en rad lysande
handledare. Detta bemötande saknas ibland i Lund och Malmö, där det stora
antalet studenter och bristande tid för handledning anges som orsaker till att
studenter mer sällan ses som en del i teamet. I omstruktureringens tid har tid för
handledning fått stryka på foten. Trots gediget arbete av läkarstudenternas egen
”fackorganisation” Medicinska Föreningen i Lund, Malmö och Helsingborg, har
undervisningen överlag tyvärr delvis försämrats i takt med att sjukvården i Skåne
ändrat struktur. Medicinkliniken på CSK håller fortfarande fanan högt, och är
den klinik där många studenter för första gången verkligen inser vilket roligt och
spännande yrke de faktiskt valt.
123
FÖRFATTARFÖRTECKNING
124
Ingemar Andersson, överläkare, Geriatriksektionen
Gun-Marie Bergh, sekreterare
Henrik Bergholtz, inväretsmedicinare, ST-läkare i endokrinologi
Annika Bujukliev, sjuksköterska, ansvarig för Diagnostiskt Centrum
Arne Castell, patient
Viveca Dettmark, sjuksköterska, f.d. klinikföreståndare
Berit Ekman, sjuksköterska, f.d. avdelningschef
Hampus Holmer, läkarstudent i Malmö
Helene Holmer, medicine doktor, överläkare, sektionschef Endokrinsektionen,
biträdande verksamhetschef
Eva Horney, överläkare, sektionschef Hematologisektionen
Ann Knutsson, sjuksköterska, ansvarig Forskningsenheten
Ibe Lager, docent, överläkare, f.d. sektionschef Endokrinsektionen, f.d.
verksamhetschef
Ido Leden, överläkare, f.d. sektionschef reumatologisektionen
Caroline Marktorp, överläkare, f.d. sektionschef Geriatrik och
Neurologisektionerna
Elisabeth Mattsson, sjuksköterska, f.d. avdelningschef
Stefan Nilsson, överläkare, f.d. sektionschef Gastroenterologisektionen,
verksamhetschef
Ola Norrhamn, överläkare, f.d. verksamhetschef Akutmedicin och
Närsjukvårdsavdelningen
Anja Nylander, AT-läkare
Ola Ohlsson, professor, överläkare, f.d. sektionschef kardiologisektionen, f.d.
verksamhetschef
Jesper Persson, medicine doktor, överläkare, gastroenterolog, f.d.
verksamhetschef
Sigvard Persson, docent, överläkare, f.d. verksamhetschef
Björn Rogland, överläkare, f.d. sektionschef Njurmedicinsektionen
Eva Rosenqvist, sjuksköterska, f.d. avdelningschef
Gunnar Svensson, överläkare, f.d. sektionschef Lungmedicinsektionen
Inga Svensson, överläkare, Lungmedicinsektionen och Diagnostiskt Centrum
Jan Theander, överläkare, f.d. sektionschef Reumatologisektionen
Lis-Mari Thelander, sjukskötrska, f.d. avdelningsföreståndare (enhetschef ),
Närsjuvårdsavdelningen
Jörgen Torp, överläkare, sektionschef Gastroenterologisektionen
Ulla Vallentinsson, syrgassjuksköterska
Agneta Wilson, sekreterare, f.d. sekreterarchef, chefssekreterare
Anneli Östenson, överläkare, sektionschef Reumatologisektionen
125
126
127