1. No category

Collage Katarina Torfason
Kyssen i Virsbo
av
Gunnar Ljunggren
Copyright Gunnar Ljunggren 2012
Arvo träffar Herman
E
lin var inte den som lät främmande karlar kyssa henne. Men nu hade det ändå hänt. Det hela
hade börjat med att hon i förra veckan sett honom handla grönsaker i växthuset där hon arbetade.
Deras blickar hade mötts. Inte bara en gång. Elin hade genast känt att det var något särskilt med den
reslige mannen. Hans vilda svartlockiga hår och hans glada leende. Senare under veckan hade han
gjort sig ärenden tillbaka till växthuset och handlat grönsaker av henne. Han hette Arvo och
arbetade borta vid sågen. Försynt hade han frågat om de inte kunde träffas på söndagen och ta en
promenad tillsammans. Hon tyckte hans finlandssvenska brytning lät så vänlig att hon utan att tänka
sig för sagt ja.
Men så snart han lämnat henne och försvunnit nedför trädgårdsgången vaknade hennes dåliga
samvete. Hon hade ju redan fästman. Även om det inte var officiellt så var ju hon och Herman
nästan förlovade. Med en axelryckning dövar hon tankarna på Herman. Ville han träffa henne på
söndagen fick hon väl skylla på att hon måste vara hemma och ta hand om saker hon inte hunnit
med i veckan.
Äntligen var veckan slut. Precis om Elin förutsett sökte Herman upp henne på lördagskvällen och
frågade om hon ville följa med till konditoriet och ta en kopp kaffe. Elin hade bara gläntat på dörren
och sagt precis som hon planerat. Tyvärr hade hon inte tid varken nu eller på söndagen. Hon hade så
mycket att göra med allt hon inte hunnit med under veckan. De fick träffas en annan gång. Med
dåligt samvete gick hon till sängs tidigt på lördagskvällen för att vara utvilad till söndagen. Det blev
en orolig natt, ett dåligt samvete var ju inte den bästa huvudkudden. Elin vaknade redan innan solen
gått upp och inte var hon utvilad som hon planerat. Huvudet kändes tungt, ögonen var rödkantade
och samvetet gnagde fortfarande. Men lovat var ju lovat. För att få bort påsarna under ögonen och
sängvärmen ur kroppen fyller hon en balja med iskallt vatten och tvättar sig. Sätter lite rouge på
kinderna och dricker en kopp starkt kaffe. När hon sedan ser sig i spegeln kändes allt redan lite
bättre. Hon ler mot spegelbilden och hakar ner sin finaste sommarklänning som hon redan kvällen
innan hängt fram. En ärmlös bomullsklänning med axelband. Hon svänger runt framför spegeln
men blir lite tveksam. Kändes det inte lite för naket att gå ut i bara klänningen? Trots att det var en
varm sommardag lägger hon en kofta över axlarna innan hon ger sig iväg.
I nystruken skjorta, svarta byxor och nyborstade skor väntar Arvo på henne nere vid Kolbäcksån.
Elin känner hur det pirrar i hela kroppen. Visst var han stilig. Helt olik Herman. Tillsammans med
de vita molntussarna drar hennes dåliga samvete bort över sommarhimlen. Sakta vandrar de iväg
utefter ån småpratande om vardagliga saker. En vällustig rysning kryper längs ryggraden på Elin när
Arvos grova hand sluter sig kring hennes. Hon låter honom hålla handen. Hermans händer var
mindre och när hon tänkte efter var de ofta lite svettiga. Men så satt han ju också på brukskontoret
hela dagarna. I motsats till Herman var Arvo lång och kraftig. Herman var både tunnare och
blekare. Arvo såg kanske lite farlig ut men Elin tyckte i alla fall att han var stilig. I smyg beundrar
hon hans brunbrända ansikte. De sätter sig i grässlänten nere vid ån och tittar på strömstaren som
hoppar på stenarna vid fallet. Arvo lägger sin arm om hennes midja och hon lutar sitt huvud mot
hans axel. Han doftade helt annorlunda än Herman. En främmande doft. Inte obehaglig, snarare lite
spännande. En doft av trä och skog. Solen värmde gott. Elin tar av sig koftan hon haft över axlarna
sluter ögonen och vänder näsan mot solen. Nu var det Arvos tur att i smyg beundra Elins runda
former. Det var länge sedan han varit så nära en kvinna. De fortsätter sin promenad. Elin lägger sin
arm runt Arvos midja. Han lägger sin arm runt hennes axlar. Elin tycker allt känns lite förbjudet
men också tryggt och skönt. Tiden hade runnit iväg alldeles för fort. Snart stod de utanför grinden
till huset där Elin hade sin lilla lägenhet. Det var dags att säga tack för en trevlig promenad. Elin
hoppas han ska föreslå att de skulle träffas igen. De står så tätt intill varandra att Arvo känner
värmen från Elins kropp. Han vet att det kanske var fel men kunde inte motstå frestelsen att kyssa
henne. Till sin egen förvåning, sluter Elin ögonen, lägger armarna kring hans hals och besvarar
kyssen. Tiden försvinner i ett ögonblick som hon aldrig vill ska ta slut. De står helt uppslukade av
varandra när någon tar tag i Arvos krage. Motvilligt släpper han taget om Elin och vänder sig om.
Innan han hinner blinka får han ett knytnävslag över munnen. Läppen spricker, det smakar blod.
Utan att tänka sig för skickar han ut sin tunga högernäve. Det krasar otäckt när näsbenet knäcks på
mannen framför honom. Sekunden senare faller Herman raklång genom staketet in bland
rosenbuskarna. Elin står som förstenad. Hon vet inte vart hon ska ta vägen. Skulle hon hjälpa den
stackars Herman upp på fötter igen eller skulle hon hjälpa Arvo att plåstra om hans spruckna läpp.
Beslutet skulle få en avgörande betydelse för hela hennes framtid. Men det visste hon inte just då.
Hon böjer sig ner för att hjälpa Herman upp ur törnrosbuskarna men han slår undan hennes hand
och skriker tattarhora, tjuvkona och andra tillmälen hon helst vill glömma. Han skriker djävla
finnkoling och tjuvstryk till Arvo och måttar en spark mot honom. Arvo tar tag i foten, lyfter benet
och Herman sätter sig platt på ändan. Elin kan inte låta bli att le. Han såg för komisk ut. Under
högljudda svordomar ger sig sedan Herman iväg med handen över sin krossade näsa. Elin tar Arvo i
handen och leder in honom i köket för att tvätta av blodet från hans vita skjorta.
Nu satt de i Elins kök. Båda hade lugnat ner sig. Elin säger åt Arvo att ta av sig den nerblodade
skjortan så hon får tvätta upp den. Lite generad drar han skjortan över huvudet och ger den till Elin
som lägger den i en balja med kallt vatten. Så lägger hon in några vedpinnar i spisen och snart
sprider sig en trivsam värme i köket. Elin hade aldrig haft en karl innanför dörrarna tidigare. Än
mindre någon som suttit halvnaken vid hennes köksbord. Hon och Herman brukade bara träffas på
promenader. Medan Elin tvättar upp skjortan faller skymningen utanför fönstret. I skenet från
stearinljusen på köksbordet iakttar hon Arvos muskulösa kropp. Hon kände något som hon bara läst
om i veckotidningar och rodnade. Ordet var åtrå. Vad var det egentligen för något? Nu hade hon
under en och samma dag för första gången kysst en karl. Inte bara pussat utan verkligen kysst. Och
hon hade tyckt om det. Nu satt samma karl vid hennes köksbord med bar överkropp.
För att skingra tankarna sätter hon på kaffepannan och lägger på ett par skedar extra. Arvo fick inte
tro att hon var är snål. Medan Elin går fram och tillbaka i köket sitter Arvo tyst. Han noterar hur
musklerna rör sig under huden på hennes armar när hennes starka bruna händer vrider ur hans
skjorta. De kvinnor han tidigare träffat var ofta unga eller gamla vulgära frispråkiga krogpigor,
slappa och vita i hullet. Aldrig hade han suttit hemma hos någon så ren och oförstörd flicka som
Elin. När hon sträcker sig upp för att hänga upp den rentvättade skjortan över spisen anar han också
hennes välformade bröst under den tunna klänningen. Ville han träffa henne fler gånger fick han
försöka lägga band på sina känslor. Elin ställer fram två kaffekoppar. Några skorpor är allt hon har
att bjuda på. De sitter mitt emot varandra och doppar skorporna i det heta kaffet. Ljudet när de
sörplande suger i sig de uppblötta skorporna får dem utbrista i ett förlösande skratt. Spänningen i
luften släpper och de börjar tala om det som nyss hänt. Elin förklarar sitt förhållande till Herman.
De hade umgåtts en tid. Han ville att de skulle förlova sig men Elin ville vänta. Hon var inte säker
på att han var den rätte för henne. Visserligen hade han ett så kallat fint arbete på brukskontoret.
Hon skulle säkert få det bra ställt. Men det fanns något hos honom som gjorde att hon tvekade. Vad
det var kunde hon inte säga. Men de ord han nyss använt mot henne hade gjort henne helt säker på
att hon gjort rätt som hållit emot förlovningen. Vad som skulle hända med henne nu visste hon inte.
Herman låg ju bra till hos bruksdisponenten. Han skulle säkert kunna se till att hon förlorade sitt
arbete.
För Arvos del var det nog inte så mycket bättre. Visserligen var han en skicklig träkarl både när det
gällde det grova arbetet vid sågen och finarbetet i snickerifabriken men man kunde aldrig veta.
Svartsjuka hade ställt till mycket elände i världen.
Skjortan torkade fort i värmen från spisen. Det hade hunnit bli mörkt ute och båda hade berättat
mycket om sina liv. När Elin ger honom skjortan kan hon inte låta bli att stryka med sin hand över
hans bröst. Det blev signalen till en lång omfamning och en kyss som ingen av dem någonsin skulle
glömma.
Dagen efter kyssen blir Elin kallad till bruksdisponenten. Hon tar av sig förklädet, rättar till frisyren
och går bort till brukskontoret. Hon anar redan vad det rör sig om när hon knackar på dörren till
hans kontor. Bakom det blankpolerade skrivbordet sitter disponenten. En myndig man klädd i svart
kavaj, svart fluga och vit skjorta med krage av den typ som i vardagligt tal kallas fadermördare.
Klockkedjan över den spända magen och klackringen på lillfingret var menade att ge honom ett
värdigt intryck. Utan att hälsa klämmer han fast pincenén över näsa och säger åt Elin sätta sig ner.
Med välmanikyrerade naglar drar han sedan ut märkbandet från boken framför sig, slår upp den
markerade sidan och börjar med myndig stämma läsa ett avsnitt ur regler som gäller för anställda
vid bruket. Där står det klart och tydligt att ingen anställd vid bruket må ha någon form av
förhållande, vare sig av vänskaplig eller intim art, med annan anställd av det motsatta könet. Han tar
av pincenén och ser med vattniga ögon på Elin. Det hade kommit till hans kännedom att hon så sent
som igår utanför sin bostad blivit iakttagen i en intim situation med en annan anställd. Att hon
dessutom senare efter mörkrets inbrott setts med nyss nämnda person i sitt kök. Han hade då
iakttagits med bar överkropp. Vad som senare förekommit kunde vem som helst räkna ut.
Först rodnar Elin sedan blir hon blek av ilska. Herman hade verkligen inte legat på latsidan. Hur
hade hon någonsin kunnat fundera på att tillbringa resten av sitt liv tillsammans med en sån som
han? Utan att tveka erkänner hon allt, utom det sista. I ren ilska fräser hon att även om hon kysser
en man så är hon en redbar kvinna och fodrar all respekt. Bruksdisponenten lägger armarna i kors
över magen och ler, road över hennes utbrott. En attraktiv liten vildkatta tänker han. Så rättar han
till anletsdragen och återgår att med myndig röst förklara att hon säkert förstår vad allt detta
innebär. Det sårar honom djupt att säga det men hon kan omöjligt få behålla sin plats på bruket. Han
förstår så väl vad detta kommer att betyda för henne. Ingen bostad. Ingen inkomst. Men regler var
regler inget man kunde tumma på. Men eftersom han är en storsint person och eftersom hon varit en
duktig arbetare skulle han kunna tänka sig att göra ett undantag. De skulle helt enkelt kunna
glömma den här tråkiga historien om hon redan samma kväll efter att alla gått hem kom tillbaka på
hans kontor så de fick tillbringa natten tillsammans. Likblek av raseri reser sig Elin från sin stol, tar
ett stadigt tag med båda händerna i sin blus, river sönder den så brösten blottas. Så lutar hon sig
fram över skrivbordet och spottar ner i den uppslagna boken. Med ett gällt skrik lämnar hon rummet
och slår igen dörren bakom sig med en smäll.
Utanför hade Herman tryckt sitt öra mot dörren för att höra vad som försiggick inne hos
disponenten. När nu dörren slår upp får han ånyo ett slag på sin trasiga näsa. Alla på kontoret
vänder sig om och stirrar förskräckta på Elin som kommer utspringande med sönderriven blus. Med
samlad röst berättar hon för alla att disponenten försökt våldföra sig på henne. Sedan lämnar hon
kontoret medveten om att hela bruket nu hade fått något att tala om. Säkert skulle disponenten bli
kallad till en allvarlig diskussion med brukspatron.
Precis som Elin trott hade det som inträffat på morgonen hos bruksdisponenten redan på
eftermiddagen spridit sig som en löpeld över hela bruket. Förmannen på sågen hade sagt till Arvo
att packa sina pinaler och omedelbart ge sig iväg. Det behövdes inga förklaringar. Han ville inte ha
någon hos sig som dragit till sig disponentens missnöje.
Arbetslösa
A
rvo packar ner sina få tillhörigheter i en ryggsäck för att ge sig av, men först ville han gå hem
till Elin för att säga förlåt och adjö. Han knackar på men ingen öppnar. Han tittar in genom fönstret
men ser inte en skymt av Elin. Han fortsätter bort till växthusen. När han frågat efter Elin hade
trädgårdsmästaren bara tittat kallt på honom och stängt dörren till växthuset. I trädgårdslanden
utanför står en av flickorna som arbetar tillsammans med Elin. Hon berättar att Elin varit där, rivit åt
sig sina arbetskläder och givit sig av utan att ens säga hej då. Hon tror att hon givit sig av mot
busshållplatsen. Men hon var inte säker.
Arvo tackar för upplysningen och ger sig också iväg mot bussen.
Så snart Elin lämnat disponentens kontor hade hon gett sig iväg hem och packat sin gamla slitna
resväska med de få saker hon ägde. Först hade hon tänkt att städa och lämna hemmet snyggt och
välstädat efter sig men när hon tänkt på den feta disponenten och den falske Herman hade hon
slängt skurtrasan i diskbaljan och lämnat sitt hem utan att ens stänga dörren efter sig. Nu gällde det
att så snart som möjligt se sig om efter en ny anställning. Nu ville hon bara lämna Virsbo och
komma så långt bort hon kunde från Herman, disponenten och allt annat som hörde samman med
bruket. Hon skulle ta bussen till Västerås och sedan fick hon se.
Tidtabellen vid busshållplaten visade att det skulle dröja ännu några timmar innan
eftermiddagsbussen kom. Det gjorde henne ingenting det kändes bara skönt att få en stund i lugn
och ro. Hon breder ut sin kappa i grässlänten bredvid busshållplatsen och lägger sig ner. Hon tittar
upp på molnen som drar förbi. Vad hon skulle göra härnäst. Hon kände inte en enda människa i
Västerås. Hon hade inte ens varit där.
Arvo upptäcker henne på långt håll. Tyst smyger han fram och lägger sig bredvid henne. Han tar
upp sitt munspel ur fickan och börjar sakta spela en vemodig melodi. Elin öppnar ena ögat och kisar
mot solen. Hon ser vem som spelar. För att han inte ska sluta låtsas hon sova vidare. När Arvo till
slut lägger ifrån sig munspelet och slutar spela öppnar Elin ögonen och vänder sig mot honom. Arvo
avvaktar spänt på vad som ska hända. Skulle hon vara rasande på honom för kyssen och allt vad den
ställt till med eller skulle de fortfarande vara vänner? Elin ser hans osäkra blick, sätter sig upp och
ger honom ett puss på den spruckna läppen.
Nu satt de båda i samma båt. Vad skulle de göra? Arvo var säker på att ryktet om det som hänt vid
Virsbo bruk snart skulle vara känt över hela trakten. Skulle de finna någon som var villig att anställa
dem fick de nog söka sig längre bort än Västerås. Själv funderade han på att ge sig av tillbaka hem
till Finland?
Vad hade Elin tänkt?
Elin hade inte tänkt något alls. Hon hade ju knappast hunnit börja tänka förrän Arvo avbrutit hennes
tankar och börjat spela för henne. Hon fick väl tänka vidare under bussresan. När bussen kommer
hjälper Arvo henne med resväskan och de sätter sig längst bak. Arvo tar Elins hand i sin och tittar
ömt på henne. Hon såg så liten och värnlös ut men han visste att det under ytan dolde sig en kvinna
som både kunde ryta och älska.
Elin tänker.
Hon var ju duktig på lite av varje men framför allt hade hon gröna fingrar. Hon kunde det mesta om
trädgårdsskötsel. Framför allt om grönsaker och kryddor. Kanske skulle hon leta reda på någon
handelsträdgård och pröva lyckan där. Hellre det än att slava inomhus på någon industri.
Arvo tänker.
Vad han inte visste om skogen och virke var inte värt att veta. Dessutom var han en ganska händig
snickare. Det fick bli vad som helst bara inget inomhusarbete.
För att spara de få slantar de fått med sig tillbringar de första natten i en hölada i utkanten av staden.
Det var första gången Elin tillbringade en natt tillsammans med en man. Hon hade varit lite orolig
men när Arvo lagt sin arm under hennes nacke hade hon krupit in i hans trygga famn och somnat.
Själv hade Arvo legat vaken länge och tänkt på framtiden. Skulle han finna ett arbete i närheten av
Elin? Visst vore det härligt att vara nära henne. Men var det så klokt att göra något tillsammans?
Hittills hade bara haft sig själva att tänka på. Tillsammans med Elin skulle han ju ta på sig ett ansvar
för dem båda.
Han hör sin mors röst.
Tänk noga på vad du gör innan du väljer en kvinna. Se till att ni både har skrattat och grälat innan
du bestämmer dig.
Nog hade de skrattat och även om de inte grälat hade de upplevt något som borde göra deras
förhållande starkt. Eller var det bara något som han inbillade sig? Han tittar på den vackra kvinnan
som sov på hans arm. Innan sömnen tog överhand hade han somnat i trygg förvissning om att en
framtid med Elin skulle vara ett val som han aldrig skulle ångra. Lät han Elin försvinna ur sitt liv
skulle han aldrig förlåta sig själv.
Solen tittar in mellan spjälorna i laduväggen. Arvo sträcker på sig. När han vänder sig mot Elin
finns där bara en grop i höet där hon nyss legat. Elin var borta. Borta var även hennes väska.
Yrvaken rycker Arvo åt sig sin ryggsäck och hoppar ner från höskullen. Långt borta utefter
landsvägen ser han Elin släpande på sin väska. Vad skulle det här betyda? Igår var de ju överens om
att fortsätta tillsammans och nu gav hon sig iväg. Aldrig skulle han tillåta henne försvinna ur sitt liv
utan att ha fått en förklaring. Eftersom Elin hade en tung väska att släpa på var han snart ifatt henne.
Han ställer sig framför henne och ser att hon gråtit. Varför hade hon bara smugit iväg utan att säga
ett ord? Han lutar sig fram och tar varligt hennes huvud mellan sina händer och torkar med
tummarna bort hennes tårar. Elin står helt stilla och låter honom sluta henne i sin famn. När hon
gråtit färdigt förklarar hon lugnt att hon vaknat tidigt. Tittat på honom som sov så lugnt och tryggt.
Insett att allt som hänt dem var hennes fel. Det var ju hon som följt med honom på promenad. Det
var ju hon som låtit honom hålla henne i handen. Det var ju hon som låtit honom kyssa henne
utanför grinden. Hade hon bara tackat nej första gången de sågs hade ju ingenting hänt. Nu hade
hon ju förstört hans liv. Arvo visste inte vad han skulle säga, han höll henne bara ännu hårdare intill
sig. Nu tvekade han inte längre. Hon var den han skulle leva tillsammans med. Ville hon ha honom
skulle han göra allt för henne. Han tar hennes väska och tillsammans går de iväg mot ett liv långt
ifrån vad någon av dem tänkt sig.
Finns lyckan öster ut?
F
ärjan från Stockholm till Helsingfors tog nästan ett dygn. Arvo och Elin sitter tätt samman på
däck med en filt över sig. Nu var inte Elin orolig längre. Inte ens när Arvo lägger sin hand över
hennes bröst och kysser henne.
När solen går upp över den finska skärgården ställer de sig vid relingen. Arvo pekar ut öar där han
och hans far fiskat innan de åkt in till hamnen i Helsingfors för att sälja sin fångst. Det var nu länge
sedan. Arvo hade inte varit mer än femton år när hans far försvunnit i en vinterstorm på Ålandshav.
Nu var de på väg till två ställen utanför Helsingfors som Arvo kände till sen tidigare. Han skulle till
Dalsbruks järnverk vid Långviken. Där visste han att de alltid hade behov av yrkeskunnigt folk.
Han kunde likaväl göra ett försök där som någon annan stans.
Till Elin hade han föreslagit att kanske pröva lyckan på Söderlångviks gård inte långt från
järnverket. En stor gård med stora trädgårdsodlingar. Större än dem i Virsbo. Där skulle de säkert
också behöva duktigt folk. De följs åt tills vägarna skiljs. Fann hon inget arbete så visste hon var
han fanns och tvärt om. De ger varandra en sista kram innan de skiljs åt och går åt varsitt håll.
Precis som Arvo räknat med blir han mottagen med öppna armar när han kliver in på brukskontoret
i Dalsbruk. Kanske inte direkt öppna armar. Den fåordige förmannen tittar i alla fall frågande på
Arvo och förhör sig om hans erfarenheter av kolmilning. Bruket gjorde av med mycket träkol och
det var ont om folk som kunde sköta kolugnarna. Utan en blinkning svarar Arvo att om det var
något han var bra på så var det att tillverka träkol. Han fick jobbet omedelbart. Dessutom fick han
disponera en egen stuga nere vid vattnet i slutet av Bruksviken. Arvo hade aldrig sett en kolugn
men eftersom det fanns jobb där och han tidigare arbetat vid kolmilor tänkte han att principen borde
vara den samma. Arbetet med att tillverka träkol vid de stora kolugnarna var en ny erfarenhet. Han
hade haft rätt vad gällde principen. Den var densamma som vid kolmilan. Skillnaden var bara den
att det rörde sig om större mängder som skulle torrdestilleras i tusen graders värme utan att något
syre tillsattes.
Elin traskar iväg mot Söderlångviks gård några kilometer från Dalsbruk.
Det var första gången hon var utanför Sveriges gränser. Hon var inte orolig för att förstå
finlandssvenskan. Hon var lite nervös för att söka ett arbete som kanske inte fanns. Vad skulle hon
säga? Vad skulle hon berätta att hon kunde förutom de hon lärt sig av trädgårdsmästaren i Virsbo?
Under tiden hon vandrar på stigen genom den ljusa björkskogen repeterar hon om och om vad hon
ska säga när hon kommer fram. Plötsligt öppnar sig landskapet. Hon stannar i skogsbrynet. Högt
uppe på en kulle ser hon herrgården. Mycket större än hon tänkt sig. Hon känner sig som en liten
jolle som närmar sig ett stort vitt slagskepp. Idén att finna ett nytt liv i Finland tillsammans med en
man hon knappast visste vem han var kändes med ens helt galen. Vad hade hon trott? Nu var han
borta och hon stod ensam i ett främmande land för att söka ett arbete som kanske inte fanns. Modet
sviker henne. Hon gör sig beredd att vända om och krockar nästan med en man som dyker upp på
stigen. Hjärtat hoppar högt men hon lugnar sig när han presenterar sig som Joha Rantaanen
trädgårdsmästare på Söderlångviks gård. Elin tror inte hon hört rätt. Var detta ett tecken från ovan?
När han vänligt frågar var en sådan liten dam är på väg berättar hon stammande var hon kom ifrån
och att hon nu var på väg besöka gården. Joha lyssnar uppmärksamt på hennes berättelse medan de
tillsammans vandrar upp för kullen mot det vita slagskeppet. Joha öppnar artigt dörren till ett av de
största växthus Elin någonsin sett och ber henne stiga in. Där inne var det varmt och fuktigt. I långa
gångar hänger tomatplantor uppbundna med trådar från taket. Doften av solmogna tomater var nästa
kväljande. Joha leder in henne till ett litet rum i bortre ändan av växthuset. Kontoret var ganska
enkelt. Ett bord fullt med små krukor som en barnkammare för växter. Några pinnstolar och hyllor
fulla med böcker och trädgårdstidningar. Han slår upp två glas jordgubbssaft, ber Elin slå sig ner
och berätta mer om vad hon hittills gjort i sitt liv. Vad hon kan och vad hon är intresserad av. När
Elin till slut känner att hon inte har mer att berätta ser Joha, som uppmärksamt lyssnat till hennes
berättelse, nöjd ut. Nu var det hans tur att berätta. Gården som ägdes av bergsrådet och
riksdagsmannen Amos Andersson hade för avsikt att, förutom det man odlade just nu, även anlägga
en kryddträdgård.
De nyanlända franska kockarna tyckte att Finland hade en bedrövlig fattigdom när det gällde
kryddor. De hade tillgång till salt, peppar, dill, persilja och i bästa fall pepparrot men de saknade
alla övriga kryddor de var vana vid att använda. Om det var så att Elin var intresserad kunde hon få
ansvaret för att tillsammans med kockarna driva upp ett av Finlands bästa kryddland. Elin tror inte
att det hon hör är sant. Med all behärskning hon kan uppbringa får hon hålla tillbaka sin känslor så
att hon inte rusar upp och ger mannen framför henne en stor kram. I stället tackar hon artigt och
niger för trädgårdsmästaren som med ett roat leende klappar henne på kinden och önskar henne
välkommen.
Bakom ett av växthusen visar han henne en länga med arbetarbostäder. Där skulle hon få dela rum
med en av flickorna i köket. Elin visste inte till sig av lycka. Detta hade ju gått bättre än hon
någonsin tänkt sig. Nu skulle hon bara hämta sin väska hos Arvo sedan skulle hon genast komma
tillbaka.
Solen skiner. Fåglarna kvittrar. Lärkorna sjunger sommarens lov över ängarna när Elin småtrallande
vandrar tillbaka genom skogen mot Dalsbruk. Livet leker. Alla dystra tankar som nyss förmörkat
bilden av framtiden är som bortblåsta. Innan hon kommit halvvägs ser hon Arvo komma gående
över fälten. Hon höjer armarna i luften och vinkar. Han vinkar tillbaka och de springer varandra till
mötes. Han lyfter henne högt i luften och snurrar runt tills de yra av lycka faller omkull i gräset. När
de äntligen lugnat ner sig börjar båda på en gång berätta vad som hänt dem. Elin lägger sin hand
över Arvos mun. Hon vill börja berätta. De sätter sig i det höga gräset. Elin vet inte hur hon ska
börja. Det var lika bra att hon tog allt i den ordningen det hänt. När hon kom så långt som till
kryddträdgården hon skulle få ansvaret för och rummet hon skulle få dela med en av flickorna i
köket var det Arvos tur.
Han berättar om den vita halvlögnen. Hur han sagt att han hade tidigare erfarenheter av
träkolstillverkning. Att han tack vare den lilla lögnen nu hade både arbete och bostad. Han var glad
för bådas skull men samtidigt lite besviken för att han nu inte skulle träffa henne så ofta. Lika bra
var väl det. Arbetet i kolugnarna skulle ta det mesta av hans tid. Han skulle varje dag komma hem
svart av sot så det var nog bara bra att de fick arbeta på var sitt håll. Det fick räcka med att han fick
träffa henne de gånger båda var lediga från arbetet.
De reser sig ur gräset och går över ängarna ner mot Dalsbruk. Bakom några klippor i skydd mot
havets stormar ligger Arvos hus. En grå timrad stuga som säkert en gång i tiden varit bostad åt en
fiskare. På läsidan från sjön står en trädgårdsmöbel som sett sina bästa dagar. På andra sidan mellan
klipporna glittrar vattnet. Men en artig gest öppnar Arvo dörren och bjuder sin dam att över den
höga tröskeln stiga in i hans gemak. Huset var inte stort. Ett kök med en gammal järnspis, under
fönstret ett rangligt bord och två pinnstolar. Bakom en dörr av hopspikade plank ett litet krypin med
en vit kakelugn i ena hörnet och en väggfast säng efter motsatta väggen. Detta skulle bli hans hem
en tid framöver.
Medan Arvo stoppar in några torra pinnar i spisen öppnar Elin sin väska och tar fram kaffepannan,
två muggar och en påse kaffe hon fått med sig från Virsbo. Snart sprider sig kaffedoften i huset.
Doften av kaffe får de kala väggarna och de slitna golven att på en gång kännas riktigt hemtrevliga.
Eftersom han ännu inte hunnit skaffa vare sig husgeråd eller sängkläder och Elin redan fått ett rum
på Söderlångviks gård kunde han inte be henne att stanna kvar.
Samtidigt tänker Elin att det nog var bra som det var. De kände ju inte varandra så väl ännu. Nu
skulle hon få god tid på sig att lära känna den man som hon på grund av en kyss följt med ut på sitt
livs äventyr.
Efter kaffet letar Arvo fram en skottkärra och gemensamt går de tillbaka upp till Söderlångviks gård
med Elins väska. När de passerar växthusen tittar trädgårdsmästaren ut. Elin blir lite överrumplad
och vet inte riktigt vad hon ska säga men presenterar Arvo som sin fästman. Arvo rodnar och säger
något på finska som Elin inte förstår men både han och trädgårdsmästaren skrattar gott och tar
varandra i hand.
Elins rumskamrat Aino som kom från Sinettä en liten ort strax norr om Rovaniemi hade hälsat
mycket avvaktande när hon först träffat Elin. Dels för att hon talade en dålig svenska dels för att
hon hört att svenskar var ganska dryga och ofta ville vara lite för mer en finnar.
Ingetdera stämde. Elin tyckte Ainos dialekt lät rar, precis som Arvos och även om hennes ordförråd
var begränsat. Redan första natten hade de legat vakna till långt fram på morgonen och berättat om
sina liv för varandra. Aino kom från en stor familj med ett litet jordbruk. För att lätta
försörjningsbördan för sina föräldrar hade hon tidigt givit sig av hemifrån. Hon hade tagit tjänst som
piga hos olika bönder. Hon hade städat på järnvägsstationen i Helsingfors. Hon hade arbetat som
baderska på badhuset i Åbo. Trots sina unga år hade hon redan både hört och sett det mesta. Nu
arbetade hon i köket på herrgården sedan två år tillbaka. Elin och Aino fann omedelbart varandra.
Tack vare Aino som kände de flesta på Söderlångviks gård utom de nya franska kockarna så kände
sig Elin redan efter en vecka riktigt hemma.
De franska kockarna blev informerade om att det var till Elin de skulle framföra sina önskemål om
vilka kryddor de önskade i det nya kryddlandet. Eftersom Elin inte talade franska lånar hon en bok i
herrgårdens bibliotek där allt fanns beskrivet om både kryddor och medicinalväxter. För att förstå
vad de menade när de önskade sina kryddor sätter hon sig tillsammans med kockarna vid
köksbordet. De pekar och önskar. Elin antecknar. Anis, Mejram, Basilika, Fänkål, Timjan, Dragon,
Rosmarin, Salvia många växter hon aldrig hört talas om. Varje kväll läser hon om de olika
kryddorna. Var de kom ifrån och hur man bäst odlade dem. Efter många och långa diskussioner med
trädgårdsmästaren gör de gemensamt i ordning ett växthus för hennes räkning. De skaffar fram både
frön och sticklingar. Elin stortrivs.
Första dagen hon får ledigt åker hon tillsammans med Aino för att köpa sådant hon inte fått med
från Virsbo. Av det förskott hon fått på lönen kunde hon också köpa sådant hon förstod att Arvo
saknade. Hon hade ännu inte haft tid att besöka honom men så snart hon fick en dag över skulle hon
låna en kärra köra ner till stugan med det hon köpt.
Arvo hade inte förstått varför hon presenterat honom som sin fästman. Var han verkligen den rätta
för henne? Ju mer han tänkt på saken desto osäkrare kände han sig. Han hade kysst henne, de hade
blivit uppsagda, de hade rest till Finland, de hade skaffat sig var sitt arbete. Det var allt. Men hennes
fästman? Han hade försökt skojat bort det när de mötte trädgårdsmästaren. Visst tyckte han om Elin.
Hon var fin, hon var vacker, hon var stark och kunde kyssas. Själv hade han aldrig haft särskilt höga
tankar om sig själv. Han var stor och stark och försvarade alltid de som var mindre och svagare men
det var också allt. Redan i skolan hade fröken talat om för honom att han var dum. Det hade tagit
längre tid för honom att lära sig läsa och räkna än det gjort för hans kamrater men han kunde snida
roliga träfigurer och bygga fina segelbåtar till sina kompisar. Av sin far hade han ständigt fått höra
att han aldrig skulle bli något om han inte lärde sig använda huvudet istället för händerna. En
vinterdag var hans far försvunnen och hans mor hade bara vänt honom ryggen när han ville ha
hennes stöd. Så snart han var vuxen nog att klara sig själv hade han därför lämnat hemmet utan att
säga ett ord. Han var helt enkelt bara borta. Saknad av ingen. Han hade försörjt sig med tillfälliga
arbeten, mest i skogen. Skulle en sån som han duga till en flicka som Elin? Tvivlet gjorde honom
osäker. Varje kväll innan han somnade tänkte han på henne. Ju mer han tänkte desto mer övertygad
blev han om att han måste göra något för att hon skulle förstå att han trots att han kanske inte var
bäst i klassen ändå kunde göra något som inte alla andra kunde. Trots att arbetet tog hårt på
krafterna ägnade han varje ledig stund att skapa ett hem som varken han eller Elin skulle skämmas
för.
Äntligen helg
N
aken och svart av sot från topp till tå står Arvo i havet och tvättar sig. Kläder som han hjälpligt
försökt tvätta ligger i solen på klipporna och torkar.
Hettan vid kolugnarna var inte hans stora problem den kunde han stå ut med.
Men sotet.
Sotet satt i kläderna. Sotet trängde in i porer på hela kroppen nästintill omöjligt att få bort.
Han skrubbar sig med såpa och en pimpsten sig över hela kroppen. Håret tvättar han med en tvål
han fått av en flicka i fabriken. Hon hade väl tyckt att han behövde den. Tvålen doftar lavendel och
han tänker på Elin. Med tvållödder rinnande ner i ögonen kastar han sig med huvudet före i det
klara vattnet. Han tar några raska simtag innan han frustande reser sig upp. När han tar några
försiktiga kliv upp på den hala klippan får han en underlig känsla av att vara iakttagen. Han hör
någon fnittra och gör ett förtvivlat försök att torka bort resten av löddret ur ögonen. Elin hade inte
kunnat hålla sig för skratt när en naken gestalt förgäves försökt dölja sig för någon han inte kunde
se och räcker honom en lindrigt ren handduk. Arvo torkar sig i ögonen och gör sitt bästa för att
skyla sig inför Elins blickar. Aldrig tidigare hade hon sett honom naken. Kroppen var vit och
muskulös men aldrig hade hon föreställt sig att ”den där” var så liten på en så stor karl. Det var
tydligen kallt i vattnet. Hon sätter sig på de solvarma klipporna och väntar medan Arvo torkar sig
och tar på sig sina ännu fuktiga kläder. När nu Elin sett honom som Gud skapat honom tycker hon
att det känns som hon på något vis kommit honom lite närmre. För att visa vad hon känner tar hon
av honom handduken och torkar hans våta hår. Arvo njuter av beröringen. Hans tvivel om att inte
duga åt henne försvinner i takt med att håret torkar. Elin avslutar hårtorkningen med att ge honom
en kyss i nacken. Han reser sig, tar Elin i handen och leder henne in i stugan. Allt såg nu annorlunda
ut. Golvet var nyskurat. Det doftade såpa. Järnspisen var rengjord och stod som en svart skulptur
mot den vitkalkade spiskåpan och vitmålade väggarna. Framför fönstret stod ett snillrikt konstruerat
furubord och två nya pinnstolar. Försiktigt tittar hon i rummet med den väggfasta sängen. Den var
nu inbyggd som en liten koja med vackert snidade bräder vid huvud- och fotända. Generat
konstaterar hon för sig själv att hon gärna skulle vilja krypa in där tillsammans med Arvo. För att
skingra tankarna går hon istället ut och hämtar lådan med saker hon tagit med från inköpsturen med
Aino. Arvo sätter sig på en stol och tittar på medan Elin packar upp det ena paketet efter det andra.
Kanske var det där med fästman något Elin verkligen menat. Han vänder och plockar lite på måfå
bland sakerna utan att veta vad han ska säga. Ordet var inte hans starka sida. Istället tar han Elins
huvud mellan sin händer och ser henne djupt i ögonen. Han vet att hon kan kyssas så varför inte
kyssa henne istället för att slösa på ord. Han trycker sina läppar mot hennes mjuka mun, till hans
förvåning särar hon på läpparna och hennes tunga letar sin in till hans. Aldrig förr hade hon kysst
någon med öppen mun. Varför Elin gjort så visste hon inte själv det bara blev så. Detta var en ny
erfarenhet för båda. Det tände häftiga eldar. Eldar som båda känt till men inte vågat släppa lösa.
Deras hjärtan pumpar häftigt när de efter den heta kyssen åter sätter sig på varsin sida om
köksbordet. Ingen säger något men båda förstår att det måste bli en fortsättning för att släcka den
eld som kyssen nyss tänt. Arvo visste av erfarenhet vad som skulle ske men var orolig för vad Elin
skulle tycka. De kvinnor han varit med tidigare hade alla varit erfarna. Det här var något helt nytt.
Elin känner också att det ska ske i kväll. Det som hon aldrig gjort men som hon i hemlighet längtat
efter. Utanför sänker sig solen som ett eldklot i havet och sommarnattens milda ljus breder ut sig
över strandängarna. Det är lördagskväll och ingen av dem ska vara tillbaka till arbetet förrän på
måndag morgon. Det hade all tid i världen att utforska det hon bara hört talas om.
Men först skulle de ha mat.
Elin plockar fram väl inslagna paket som hon gömt undan. Hon vecklar upp pappret och tar fram
stora solmogna tomater hon plockat i växthuset. Ur ett annat paket tar hon fram två biffar och en
liten burk vitlökssmör hon fått av de franska kockarna. Nu skulle hon göra en riktig festmåltid. Hon
brer hon ut en rutig duk över bordet och tänder fotogenlampan medan Arvo tar fram glas, tallrikar
och bestick. En ny spännande doft sprider sig i köket. Doften av vitlök. I fotogenlampans milda
sken äter de sakta och eftertänksamt. Det var inte varje dag det serverades en mör biff kryddad med
vitlök och stekta tomater. Den nyss tända elden och främmande smaken av vitlök gav en ny
dimension till måltiden.
Elin berättar om sin nya väninna Aino och hennes uppväxt i norra Finland. Hon berättar om hur hon
och den gamla trädgårdsmästaren planerat för hennes nya växthus. Om alla frön hon planterat. Hon
pratar och pratar medveten om att hon pratar för mycket men tanken på vad som väntade hade gjort
henne både nervös och ivrig.
Arvo tyckte inte arbete vid kolugnarna var mycket att berätta om. Istället berättar han att han blivit
bekant med verkmästaren vid snickeriet. Hur han fått låna både verktyg och virke för att bygga
köksbordet, stolarna och sängen. Elin trodde inte sina öron när hon fick höra att det var Arvo själv
som snickrat ihop möblerna. De fortsätter att tala om vad som hänt och lite trevande om vad de tror
ska hända i framtiden. Ingen av dem vet vad den andra har för planer men oavsett vad framtiden bar
i sitt sköte skulle inget få förstöra den här kvällen. Båda vet vad de väntar på, var och en på sitt sätt.
När Elin efter avslutad måltid dukar av och i fotogenlampans sken lutar sig fram över diskbänken
för att skölja av tallrikarna betraktar Arvo hennes vackra figur. Hans blick fastnar vid konturerna av
brösten som rör sig under det tunna blustyget. Pulsslagen dunkar i hans tinningar. Han kan inte
vänta längre. Med ett stadigt tag runt Elins midja vänder han henne mot sig. Lyfter upp henne i sin
famn och bär in henne till sängen. Elin som tidigare känt sig spänd för vad som skulle hända känner
sig nu lugn när de sjunker ner på bolstren fyllda med torrt hö. Kroppen känns tung. Höet doftar
sommaräng. Hans tidigare doft av skog och trä är nu blandad med rökdoften från träkolsugnarna.
Fortfarande en trygg doft. Det pirrar skönt i hela kropen när han knäpper upp hennes blus. Elin har
aldrig varit med om detta tidigare men det är som hon ändå vet precis vad hon ska göra. De söker
ömt varandras närhet och möts tillslut vid målet de båda drömt om. Elin hade varit beredd på att det
först skulle göra lite ont men hade till sin förvåning bara upplevt att hon blivit fylld av en stor varm
ömhet. I sin iver att försöka hålla tillbaka sin längtan hade Arvo bara hunnit tränga in i Elin en kort
stund innan han snabbt blev tvungen att dra sig ur för att inte deras första möte skulle resultera i ett
oplanerat barn. Elin kände sig lurad. Precis när allt var som bäst hade han utan förvarning dragit sig
tillbaka. Hon förstod ingenting. Hade hon gjort något fel? Tyckte han inte om henne? När han
lugnat ner sig och förklarat varför han gjort som han gjort lägger Elin smeksamt sitt huvud mot hans
bröst och somnar. Detta var deras första möte. Det skulle följas av många fler och med bättre slut
för dem båda.
Inte förrän de första solstrålarna tittar in genom fönstret vaknar Elin. Sängen är tom men det doftar
kaffe från köket. Fortfarande naken och med nattens känsla kvar i kroppen sträcker hon sig
vällustigt i den hemsnickrade sängen. Hon ser sig om i det lilla rummet. Vita gardiner som sakta rör
sig i vinden utanför fönstret, vit kakelugn med blankputsade mässingsluckor, trasmattor på
nyskurat golv, kaffedoft från köket och en man som hon älskade.
Livet var gott.
Åren gick och Elins kryddodlingar hade vuxit och upptog nu hela det nya växthuset. Gården hade
öppnat en butik där folk kunde köpa hennes kryddor och örter. Men Elin sålde inte bara gårdens
kryddor. Med trädgårdsmästarens tillstånd kunde hon dryga ut med egna inkomster till folk som
också köpte hennes egen Drömkudde. En idé hon fått från en gammal bok hon hittat i biblioteket.
På lediga stunder sydde hon kuddar som hon fyllde med torkade örter. Blad från citronmeliss,
kamomillblommor, lavendelblommor, humlekottar och rosenblad. Doften från örterna skulle ge
nattro till dem som hade svårt att sova. Tydligen fungerade de väl ty ryktet om Elins Drömkuddar
spred sig och folk från från både när och fjärran kom för att köpa sig god sömn.
Arvo hade ganska snart lämnat sitt arbete vid kolugnarna. Förmannen på snickeriet hade sett bordet
och stolarna han snickrat till sin stuga och förstått att Arvo skulle göra större nytta på snickeriet än
vid kolugnarna. Det dröjde inte länge förrän blev han en viktig tillgång för herrgården. Han både
renoverade de gamla möblerna och tillverkade nya efter egna ritningar. En stor inspiratör var en ung
finne från Munknäs utanför Helsingfors som ritade en hel del möbler.
Vid ett tillfälle hade en svensk gäst på herrgården frågat vem som gjort stolen han satt i. Godsägaren
hade då stolt berättat att en av hans arbetare på snickeriet både ritat och tillverkat den. Sedan hade
han tagit med gästen och gått runt i herrgården och pekat på de andra möblerna. De antika som
Arvo renoverat och de som han nytillverkat i samma stil.
Innan svensken lämnat Söderlångviks gård hade han uppsökt Arvo och frågat om han var
intresserad av att komma över och arbeta i en nyöppnad möbelfabrik i Nyköping. Han kunde
erbjuda ett självständigt arbete, bra lön och bra bostad. Utan att tveka hade Arvo svarat ja men bara
under förutsättning att han fick Elin med sig. Han var trött på att ständigt ha en förman över sig som
talade om för honom vad han skulle göra. Han kände sig mogen att ta egna beslut. Elin hade inte
varit svår att övertala. Även om hon älskade sitt arbete så började hon ändå längta tillbaka till
Sverige.
Tillbaka till Sverige
E
tt likadant fartyg som en gång tagit dem till Finland tog dem nu tillbaka till Sverige. Den här
gången satt de inte hopkrupna på däck. Fabrikören på Arvos nya arbetsplats hade betalat både resan
och maten. De hade fått egen hytt till och med en tvåbäddshytt med fönster. Det är med blandade
känslor de står på däck och ser landet som givit dem så mycket försvinna akterut. Det är också med
blandade känslor de ger sig i väg mot matsalen för att äta middag. Ingen av dem hade ju tänkt på att
köpa andra kläder än de som de behövde för jobbet. Finkläderna, om man nu kunde kalla dem det,
var desamma som dem de fått med sig den dagen de lämnat Virsbo. Elin hade tittat på damerna
ombord och konstaterat att hennes gamla klänning måste ha gått ur modet för länge sedan. Arvos
kostym såg väl ut som kostymer alltid gjort men spände oroväckande hårt över ryggen, ärmarna var
för korta, byxorna var också i kortaste laget. Med nöd och näppe hade han kunnat knäppa dem över
magen. Men nu var det som det var. De var hungriga och ville ha mat så det var det inget att vänta
på, det var bara att ge sig iväg till restaurangen även om det kändes märkvärdigt och lite osäkert.
Det var dessutom första gången de skulle äta middag tillsammans på restaurang. Arvo låter Elin,
som hjälpt till vid middagar på herrgården och vet hur det ska gå till, läsa igenom menyn och
beställa. Eftersom fabrikören sagt att de skulle passa på att njuta av resan och maten beställer hon in
både förrätt, varmrätt och dessert. Hon visste inte hur det förhöll sig med dricka till maten så hon
beställer vatten. Nog hade det smakat med en snaps till sillen och öl till maten men nu fick det vara
som det var. Mellan tuggorna tittar Arvo då och då på Elin och tänker att han allt har haft en väldig
tur.
Efter maten går de ut på däck. Månen är i ny, den hänger som ett kommatecken på himlen. Ett löfte
om att nya tider skulle komma.
Medan fartyget sakta glider genom skärgården in mot Stockholm sitter de efter en god natts sömn
vid frukostbordet och njuter av allt som serveras. När de på babordssidan passerar en slottsliknande
byggnad som båda tror är Stockholms slott ända tills en äldre herre vid bordet intill upplyser dem
om att det är Danvikens ålderdomshem. Rodnande tackar Elin för upplysningen och fnissande
återvänder de till hytten för att samla ihop sitt bagage. Efter att de i vederbörlig ordning av en
allvarlig tulltjänsteman fått sina väskor undersökta vid det gamla tullhuset på Skeppsbron är de åter
tillbaka i Sverige.
Elin tittar upp i de smala gränderna. Gamla Stan sätter fantasin i rörelse. Här skulle hon gärna
stannat kvar men det får bli en annan gång. Nu måste de vidare. De tar de en droska till Stockholms
Central och letar sig fram till perrong fem och tåget till Nyköping.
Arvo hjälper Elin att lägga upp väskorna på bagagehyllan. Stinsen blåser i visselpipan och tåget
rullar sakta ut från stationen. Genom fönstret ser Elin Stadshuset spegla sig i Riddarfjärdens vatten
innan tåget försvinner in i en tunnel. De kommer ut genom tunneln och rullar förbi en sluttning full
av små stugor omgivna av välskötta rabatter. Elin tycker de de ser ut som dockhus. Hon väntade
bara på att de skulle komma ut lika små människor genom de små dörrarna. Tåget stånkar vidare
över en hög bro. Långt under dem glider båtar fram över glittrande vågor. Farten ökar. Fyllda av
förväntningar lämnar de Stockholm. Södertälje, Järna, Vagnhärad, Tystberga. Tåget dunkar vidare
genom det sörmländska landskapet. De sitter mitt emot varandra i tredje klass vagn och har
väskorna på bagagehyllan. Konduktören kommer. Han hälsar artigt, gör honnör och klipper hål i
deras biljetter. Efter Sjösa kommer han åter genom vagnarna och ropar ut - Nyköping nästa. Tåget
bromsar in och stannar med ett ryck. Genom röken från loket känner Arvo igen samme man som
han tidigare mött i Dalsbruk. Han kommer dem till mötes när de kliver ner på perrongen. Han
kysser först Elin på handen och önskar henne välkommen till Nyköping. Hans namn är Theodor
Alfredsson fabrikörens närmaste man. Arvo får en kamratlig dunk i ryggen. Tillsammans ger de sig
iväg genom den stora stationsbyggnaden till en lastbil som står parkerad framför valvbågarna på
baksidan. Han säger åt Arvo att lägga väskorna på flaket och ber dem tränga in sig in i framsätet.
Elin känner sig helt överrumplad och generad. Aldrig hade väl någon kysst henne på handen. Nu
satt hon inklämd mellan två män och visste inte var hon skulle göra av händerna. Theodor talar om
att de först ska till sitt nya hem innan de ska till fabriken.
Efter en färd genom ett myller av gator och hus stannar de till slut framför ett gult fyravåningshus
vid kanten av ån som flyter genom staden. Elin kliver ner från bilens förarhytt och ställer sig med
händerna i sidan och tittar upp på alla fönster. Varken hon eller Arvo har tidigare bott i ett hyreshus.
En del fönster står öppna. Någonstans hörs en radio. I ett fönster sitter en katt och tittar nyfiket på
de nya hyresgästerna. Detta skulle alltså bli deras nya hem. De hjälps åt att bära upp väskorna för
fyra slitna trappor. På deras våningsplan finns fyra dörrar. Elin läser namnen. En saknade namnskylt
de andra säger henne ingenting annat än att det där bor två svenska familjer och en med ett namn
som låter italienskt. Theodor låser upp dörren, lämnar över nycklarna till Arvo och säger åt dem att
packa upp i lugn och ro och göra sig hemmastadda. Till kvällen skulle han komma tillbaka för att se
till att allt var i ordning och höra efter om det var något de saknade.
Så snart Theodor lämnat dem går Elin fram och drar isär gardinerna, öppnar fönstren och släpper in
luft.
Det luktade instängt och ett fint lager av damm låg över både möbler och golv. Det kändes att ingen
bott där på länge. Hon sopar ut några döda flugor från fönsterbrädan och lutar sig försiktigt ut. Det
pirrar i magen och känns lite oroligt. Hon hade ju alltid bott nära marken aldrig så här högt upp.
Tänk om det började brinna. Hur skulle man då ta sig ut? Tänk om man bröt benet, hur skulle man
då kunna gå upp och ner i trapporna? En massa tokiga tankar går genom hennes huvud.
I ån långt nedanför fönstret simmar några änder och lite längre bort ser hon fabriksskorstenar sticka
upp över träden. Hon vänder sig om går tillbaka och sätter sig i knät på Arvo som slagit sig ner i
soffan. Hon tar hans händer och lutar sitt huvud mot hans axel. Var detta deras nya hem? Var hon
hans fästmö nu och han hennes fästman? Ja visst, nu var allt på riktigt. Nu skulle de alltid vara
tillsammans och göra något riktigt bra av framtiden.
Lägenheten var inte stor. Ett vardagsrum en sovalkov, ett kök och för första gången ett eget badrum
med vattentoalett och badkar. Fabriken hade möblerat lägenheten med vad de för stunden behövde.
Köksbord, fyra pinnstolar, soffa, soffbord, två fåtöljer och en stor säng i alkoven. Detta var deras
första gemensamma hem. Ingen av dem hade tidigare haft något som varit större. Det kändes som
en lyx. Innan Elin vill göra något annat vill hon städa bort de tidigare hyresgästerna. Hon letar reda
på sina gamla arbetskläder. Såpa skurhink, trasor och borstar hittar hon i skåpet under diskbänken.
Sedan går hon fram som en virvelvind genom lägenheten. Hon hakar ner och skakar dammet ur
gardinerna. Hon torkar damm och skurar golv. Tvättar fönster diskar upp porslin och bestick hon
finner i skåpen. Arvo får order att gå ner på gården och piska mattor. Allt skulle kännas rent och
fräscht innan de packade upp sina egna saker.
När Theodor kommer tillbaka doftar lägenheten såpa från renskurade golv. På bordet står en vas
med blommor som Elin plockat vid ån. Theodor har med sig en del papper som han ber Arvo läsa
igenom och sedan skriva på. Det är ett hyreskontrakt på lägenheten och ett anställningsavtal.
Fabrikören var noga med att alltid se till att det som var avtalat fanns på pränt. Arvo ögnar hastigt
igenom pappren och ber att få behålla dem till dagen efter då han skulle infinna sig på sin nya
arbetsplats. Under tiden herrarna talats vid hade Elin dukat upp kaffe i köket. Hon ville passa på att
fråga Theodor om vilka möjligheter han trodde hon hade att finna ett arbete i Nyköping. Han
vågade inte gissa eller ens tro men innan han lämnade dem lovade han Elin att hålla ögon och öron
öppna.
Skymningen faller och Arvo tar med Elin fram till fönstret. De lyssnar på stadens ljud. Främmande
ljud som ska bli deras vardag. Änderna i ån hade lagt sig till ro för natten. Röken som tidigare
bolmat från skorstenarna avtecknade sig nu bara som fina slingor mot den rosa natthimlen. Staden
hade gått till ro i väntan på en ny arbetsdag. Äntligen skulle de få tillbringa den första natten i sitt
egna gemensamma hem. Dagen hade varit så fylld av nya intryck att ingen av dem haft tid att känna
efter om de var trötta.
Elin klär av sig och går in i badrummet och fyller badkaret med rykande hett vatten. Vilken lyx.
Bara vrida på en kran och underbart varmt vatten strömmar ut. Hon kliver försiktigt i. Ryser när hon
omsluts av det heta vattnet. Hon lutar sig bakåt och sluter ögonen. Ett behagligt lugn sprider sig i
hela kroppen. När hon slår upp ögonen står Arvo i dörren och tittar på henne. Hon ler och tänker att
det nog var tur ändå att hon lät Arvo kyssa henne utanför grinden. Hade inte badkaret varit så litet
hade hon bett Arvo komma i och lägga sig hos henne. Nu fick hon nöja sig med att nybadad krypa
ner i en nybäddad säng tillsammans med sin älskade man. Natten hade varit fylld av nya ljud. Folk
som spolade i vattenkranar. Smällde i dörrar. Någon hade lyssnat på radio. Utifrån kom också
allehanda ovana ljud. Inte förrän solens första strålar lyste in genom sovrumsfönstret hade de
somnat.
Trots en natt med dålig sömn infinner Arvo sig på sin nya arbetsplats klockan sju. Theodor var
redan där och hälsade honom välkommen. Fabrikören skulle inte komma förrän på eftermiddagen.
Han var i Stockholm för att hälsa på sin familj. Han brukade resa dit emellanåt för att se till att det
inte gick någon nöd på hustrun och de fyra barnen. Nu hade de gott om tid att gå igenom fabriken så
Arvo fick bekanta sig med fabrikens maskiner och sina nya arbetskamrater.
De flesta maskiner Theodor visar på var han bekant med sedan tidigare men mycket var nytt. Här
tillverkade man enbart möbler. Här fanns till exempel en tapetserarverkstad för alla stoppade
möbler. En avdelning där kvinnor polerade och gjorde de sista putsen innan möblerna lämnade
fabriken. Något som också var nytt för Arvo var att man nästan uteslutande arbetade i mahogny. Ett
träslag han var helt obekant med. Han hade nästan uteslutande arbetat i furu och någon enstaka
gång med ek. När han såg de möbler som fabriken tillverkade hade han svårt att förstå varför de var
intresserade av honom. De möbler han ritat och tillverkat skilde ju sig från dessa som natt och dag.
När han frågat Theodor hade denne sagt att det var av just den anledningen fabrikören var
intresserad. De tunga mahognymöblerna var på väg att bli omodern. Folk frågade mer och mer efter
ljusa och funktionella möbler. Arvos sätt att rita och formge hörde den nya tiden till.
På eftermiddagen anländer en kortväxt spänstig man med borstig mustasch klädd i kostym och
Oscar II-mössa på huvudet. Fabrikören. Han hälsar på Arvo med ett fast handslag och säger åt
honom att följa med. Han rör sig snabbt genom verkstaden. Verkar ha tankarna på annat håll men
stannar emellanåt för att hälsa på någon eller rätta till något. Arvo har fullt sjå att hänga med innan
de till slut kommer in på ett oansenligt kontor. Ett jalusiskrivbord, en bokhylla fylld med pärmar, en
snurrbar skrivbordsstol och ett ritbord, det var allt. Äntligen stannade han upp och vände sig till
Arvo. Han klämmer fast pincnén på näsan och iakttar honom med kalla grå ögon. Trots hans ringa
kroppslängd tycker Arvo han påminner om en varg. Med en grov stämma som illa passade till hans
korta kropp frågar han om allt hittills varit till belåtenhet. Resan, lägenheten och om Theodor skött
sig. Arvo står lite handfallen. Frågorna hade kommit med en rasande fart. Fabrikören skrattar till.
Ett kort och kärnfullt skratt. Klart som fan att Theodor skött sig nu var det bara att sätta igång och
arbeta. Han sätter en rulle ritningar i händerna på Arvo. Ber honom titta på dessa och komma
tillbaka med synpunkter. Han kunde ta god tid på sig men det vore bra om de kunde ses i morgon
bitti. Så lämnar han rummet med samma fart som när de kommit. Theodor som hela tiden stått
bakom Arvo ler. Han klappar honom på axeln och säger åt honom att det var lika bra att han vande
sig. Sån var fabrikören, allt skulle helst ske med en gång, det fick han vänja sig vid.
Tillsammans går de upp för en brant trappa till övervåningen. Theodor går fram till en dörr där
någon redan satt upp en namnskylt. ARVO KOIVISTO. Först förstår inte Arvo att det var hans eget
namn som stod på dörren. Han var inte van vid att man använde hans efternamn. Theodor öppnar
och visar in honom i ett rum inrett som en verkstad i miniformat . Där fanns alla de verktyg han
kunde tänkas behöva. Under takfönstret stod ett ritbord med linjaler, vinklar, passare och pennor allt
han kunde behöva för rita och formge nya möbler. Detta var hans nya arbetsplats ett rum bara för
honom. Theodor lämnar honom men ber honom komma förbi hans rum innan han går hem för
dagen. Arvo går runt och klämmer och känner på alla verktyg. Han känner på hyvlar, sågar, filar,
borrar allt känns välbekant och är av bästa sort. När han känner att han sett nog rullar han upp
ritningarna han fått av fabrikören och nålar fast dem på ritbordet. Överst står det Chiffonjé. Det är
skissritningar till stor möbel med lådor och fack bakom en utfällbar skiva. Arvo har aldrig sett något
liknande. Hur skulle han kunna ha för synpunkter på något som han inte förstod sig på? Var detta ett
test på hans yrkeskunskap?
Även om första dagen på arbetet hade varit omtumlande hade han ändå känt sympati för fabrikören.
Hans kynne passade Arvo. Lite kärv, inte så mycket prat och snabba beslut.
Nöjd med dagen men brydd över vad han skulle ha för synpunkter på chiffonjén rullar Arvo ihop
ritningen, säger godkväll till Theodor och ger sig av hem.
Promenaden från fabriken hem tog inte mer än tio minuter men han hinner tänka både på sitt nya
arbete och på att han nu hade ansvar för både sig själv och Elin. Hur länge skulle de stanna i
Nyköping? Skulle detta bli deras nya hem? Var det här deras barn skulle växa upp? Hittills hade de
inte talat så mycket om barn men Arvo visste att Elin förr eller senare skulle bli gravid hur
försiktiga de än var.
Utanför huset avbryts han i sina tankar av en man med sydländskt utseende. Alberto Vacchi deras
närmaste granne. Han bodde tillsammans med sin fru Ingegärd i lägenheten bredvid Elin och Arvo.
Själv var han född i Verona i Italien men hans fru kom från Stockholm. De hade träffats när han
kom till Sverige för att delta i Olympiaden och sedan dess hade han blivit kvar. Alberto hade varit
tävlingscyklist och cyklat ett linjelopp runt Mälaren. Det italienska laget hade inte vunnit men
Alberto tyckte i alla fall att han vunnit det bästa priset, Ingegärd. Nu arbetade han på cykelfabriken i
Stigtomta strax utanför stan. Eftersom Elin och Arvo var nyinflyttade ville han gärna inbjuda dem
till middag någon dag när det passade så att de fick lära känna varandra. Arvo känner sig helt
överrumplad. Detta var ju inte särskilt svenskt men samtidigt känner han sig glad över att så snabbt
träffat någon som kanske i framtiden kunde bli en vän. Han tackar för inbjudan och ber att få
återkomma när han talat med sin fru. Varför han sagt sin fru visste han inte men det lät bättre än
fästmö.
Efter att Arvo gått iväg till fabriken går Elin ner till ån och matat änderna med några brödbitar som
blivit över från frukosten. Hon behövde tänka. I vilken ända skulle hon börja för att finna ett arbete
åt sig själv? Hon kunde inte tänka sig att bara sitta hemma och vänta på att Arvo skulle komma hem
efter arbetsdagens slut. Plötsligt kommer ett lakan flygande och lägger sig över hennes huvud. Elin
trasslar sig ur lakanet. En kvinna ropar till från ett fönster ovanför och ber så väldigt mycket om
ursäkt. Det var grannen under Elin som tappat lakanet Hon skulle omedelbart komma ner och hämta
sitt lakan. Några minuter senare kommer hon springande över gräsmattan i bara nattlinnet. Hennes
svarta hår stod som en sky runt hennes huvud. Hon ser på Elin med pigga ekorrögon och ber än en
gång om ursäkt. Hon hade vädrat sängkläder och tappat lakanet. Medan hon samlar ihop lakanet
tittar hon nyfiket på Elin och frågar om det var hon som flyttat in i lägenheten ovanför henne. När
Elin dröjer med svaret frågar hon om Elin ville komma med upp på en kopp kaffe. Elin kom helt av
sig. Här hade hon gått ner till ån för att få sitta i lugn och ro och tänka. Så får hon ett lakan över
huvudet. Sen kommer ett yrväder i nattlinne springande över gräsmattan. Talar om att hon heter
Ann-Sofie, är granne i lägenheten under Elin och vill bjuda på en kopp kaffe. Det var lika bra att ge
upp. Hon tackar ja och tillsammans går de upp till Ann-Sofie.
Lägenheten var likadan som Elins men möblerna var mer slitna undantaget en ny enorm dubbelsäng
som stack ut från sovalkoven. Ann-Sofie pratar oavbrutet medan hon sätter på kaffe och tar fram
bullar. Hon är gift med Olof som arbetar i hamnen. Ännu hade de inte några barn. Men Elin skulle
bara veta hur mycket de försökte. Själv arbetade hon på garnfabriken i Harg strax utanför staden
och hade ansvaret för en av de nya mekaniska vävstolarna. Elin skulle bara veta att det var nya tider
nu. Nu var det kvinnorna som skötte de avancerade vävstolarna. Ingen behövde längre sitta och slita
ut sig vid de gamla vävstolarna. Man använde numera hålkort för att väva olika mönster. De vävde
bomullstyger till både gardiner och möbler.
När Elin i en andningspaus lite försiktigt börjar berätta sin och Arvos historia avbryter
Ann-Sofie henne. Den historien vill hon höra en annan gång när de har mer tid. Nu måste hon
skynda sig för att inte komma försent till arbetet. Medan hon drar på sig en klänning och drar en
kam genom håret undrar hon om inte Elin ville följa för att titta på den nya tekniken. Elin tvekar
inte en sekund. Det här var ett tillfälle hon inte fick missa. Småspringande ger de sig av mot
skorstenarna Elin sett från sitt fönster. När de andfådda står utanför fabriken säger Ann-Sofie åt Elin
att bara vara tyst och hålla sig bakom henne. Så öppnar hon den tunga järndörren. Där inne är det
mörkt, bara några svaga lampor lyser upp en glasbur där en man i grå rock tittar på dem över sina
halva glasögon. Ann-Sofie tar ut sitt kort vid stämpeluret och stämplar in. Så presenterar hon Elin
som en god vän och textilkonstnärinna som gärna vill titta lite på den nya tekniken. Imponerad av
ett så fint besök reser sig verkmästaren genast upp och tar Elins hand och med myndig ton
uppmanar han Ann-Sofie att ta väl hand om deras gäst. Elin som hela tiden stått tyst skämdes över
Ann-Sofis framfusighet men höll ändå god min. Med en blinkning från Ann-Sofie tar de sig förbi
glasburen där verkmästaren bugar innan de försvinner bort mot de slamriga vävsalarna.
Det var ett fruktansvärt oljud. Vid vävstolarna stod kvinnor som med hökögon övervakade vävarna.
Inget fick gå fel. Så snart någon trådrulle började ta slut laddade de på med en ny. Det var
fascinerande att se hur mönstren på tygerna växte fram medan skottspolarna automatiskt gick fram
och tillbaka utan någon gjorde något annat än övervakade maskinen. Elin fick följa med och se
kvinnor som under ledning av en formgivare stansade hålkort till nya mönster. Spontant kände hon
att hon också ville vara med och lära sig arbeta med den nya tekniken. Det här var ett stort steg in i
den nya tiden.
Åter igen visade det sig att slumpen inte var någon tillfällighet. Ann-Sofie blev gravid. Hon ville
vara hemma och ta hand om man och barn. Ett arbete blev ledigt vid en av vävstolarna. Elin sökte
och fick platsen.
Ritningen på chiffonjén som fabrikören bett Arvo titta på var mycket riktigt ett test. Dagen efter
hade han talat om för fabrikören att han inte hade någon erfarenhet av möbler liknande chiffonjén.
Därför kunde han inte heller ha någon synpunkt annat än att det trots att den var en stor och
klumpig möbel knappast anpassad för moderna lägenheter, var en klurig konstruktion med alla sina
lådor och lönnfack. Hans uppriktighet uppskattades. Fram till dags dato hade fabriken så gott som
uteslutande producerat möbler gjorda i mahogny ett träslag som både han och Arvo ansåg tillhörde
en förgången tid. Nu såg fabrikören fram emot ritningar på nya och lättplacerade möbler. Nu skulle
Arvo arbeta i ljusa träslag. Furu, björk, bok och ek. Träd från vår egen fauna.
Hemma hade Elin och Arvo börjat diskutera form och mönster. Ett nytt ord de börjat använda var
design. Det var engelska och sammanfattade all slags form oavsett om det gällde bilar, möbler,
tyger. Det innefattade allt som hörde den nya tiden till. Arvo ritade stolar avsedda att bara sitta och
njuta i, stolar med tillhörande matsalsbord, alla gjorda efter egna idéer i linje med den nya tiden.
Han hade till och med ritat ett barskåp som även kunde fungera som bardisk.
Det hade kommit in ytterligare ett nytt begrepp - funktionalism. Modeordet var Funkis.
Fabriken som deltagit vid de stora mässorna ända sedan Konstindustriutställningen 1909 skulle nu
visa upp sin nya linje vid Stockholmsutställningen Sweden Modern 1930 på Djurgården i
Stockholm. En nationell utställning arrangerad av Svenska Slöjdföreningen. Fabriken skulle dels
ställa ut möbler i sitt traditionella träslag mahogny men framför allt de möbler Arvo ritat. Fabrikens
nya modernare och ljusare linje.
Flera veckor innan invigningen gick bilar från Nyköping upp till Stockholm fullastade med möbler
och folk som skulle bygga fabrikens monter. Fabrikören hade själv rest fram och tillbaka minst tio
gånger innan han äntligen känt sig nöjd. Nu gick han upp till Arvos rum under takåsarna och
slängde ett kuvert på hans ritbord. Innan han lämnar rummet vänder han sig om och säger åt honom
att gå till kamreren och hämta ut en extra veckolön, ta med sig frun och göra sig några trevliga
dagar i Stockholm. Arvo hann aldrig svara innan han var försvunnen. Ja, sådan var han. Det var
bara att vänja sig. Kuvertet innehöll tågbiljetter och biljetter till invigningen av mässan.
Elin blev både överraskad och glad när Arvo berättat om vad som väntade dem. Men vad skulle de
ha på sig? Arvo hade inte haft en tanke på kläder. Han mindes inte när han senast köpt nya kläder.
Men Elin mindes. Ingen av dem hade köpt nya kläder sedan de lämnat Finland för många år sedan.
De kläder de ägde var i princip de som de gick och stod i. Dels var de ganska slitna dessutom var
de alldeles säkert helt omoderna. Även om inte Arvo hade en tanke på nya kläder så kände Elin ett
ansvar. Nu skulle de representera fabriken. Fabrikören skulle inte behöva skämmas för dem. Elin
kände att det var viktigt att de passade in i det klädmode som gällde och inte såg ut som lantisar.
Men hur var modet? Hur skulle man vara klädd? Ingen av dem hade ägnat en tanke åt klädmodet.
Nu var bråttom snart skulle de sitta på tåget till Stockholm.
Bäst att fråga Ann-Sofie tänker Elin. Hon läste veckotidningar och hade bra reda på allt nytt. När
Ann-Sofie får höra att de ska resa till storstaden och dessutom besöka Stockholmsutställningen blir
hon eld och lågor. Precis som vanligt går hon med liv och lust in för uppgiften att se till att vännerna
blir klädda efter senaste modet.
Hon börjar med Arvo. Han skulle nog ha en dubbelknäppt kostym en vit skjorta, nya skor och en
hatt med mjuka brätten. Lite generad går han ut och in i provhytter innan Ann-Sofie till slut blir
nöjd. Det slutar med en svagt randig mörkblå enkelknäppt kostym med väst. Skjortan var det minsta
problemet. Den var en vanlig vit men innan hon var nöjd med slipsen hade han provat minst tio
olika. Till slut hade hon fastnat för den han först provat. Mörkblå med vita prickar. Skorna gick fort
att bestämma. Svarta men vanlig snörning men sedan började den verkliga cirkusen. Hitta hatt.
Hittills hade alla herrar med lite stil haft en och samma sorts hatt. En så kallad Homburger. En hatt
med stela uppåtvikta kanter på brättet. Enligt Ann-Sofie såg den för gubbig ut. Han skulle ha en
Fedora. En ljus filthatt med mjuka brätten. Arvo hade i det längsta vägrat. Han tyckte han såg ut
som en gangster men han fick ge sig. Flickorna tyckte att han såg mycket stilig ut.
Elin hade under milda protester köpt en dräkt med midjesvängd jacka, djärvt skuren med breda
axlar och ankellång kjol. Elin tyckte hon såg lite för vågad ut. Den visade ju att hon hade både byst
och midja. Som kronan på verket fick Ann-Sofie henne att välja en hatt med vida brätten prydd med
en blomma på ena sidan.
Vårsolen lyser från en klarblå himmel när det unga paret, klädda i dagens mode, vandrar till
tågstationen. Det var första gången sedan kom till Nyköping som de skulle lämna staden. Elin ser på
Arvo och ler. Fedorahatt, ny kostym, vit skjorta och slips. Hon kände knappt igen sin egen karl.
Hon såg honom sällan i annat än arbetskläder och hade nästan glömt bort vilken stilig man hon
hade. Arvo lägger sin arm runt Elins midja. Hon var den sötaste och vackraste av alla de mötte.
Stockholmsutställningen Sweden Modern, maj 1930
T
åget mot Stockholm var fullsatt. De hade tur och fick sittplatser mitt emot varandra. Elin ser på
den stilige mannen mitt emot och blir full i skratt. Var det verkligen hennes Arvo som satt där? Arvo
förstår inte varför Elin sitter och flinar, men hon ser lycklig ut och även om han tycker de ser lite
uppklädda ut så är han stolt över sin vackra kvinna.
På Stockholms central vimlar det av människor. Elin känner sig helt yr. Hon rättar till hatten och tar
Arvo hårt under armen och försöker se så världsvan ut hon bara kan. De tar sig genom folkmassan
ut på Vasagatan till Hotel Continental för att lämna väskor där de ska övernatta. Arvo bestämmer att
de lika bra kan ta en promenad genom staden ut till Djurgården istället för att hitta någon buss eller
spårvagn. Han hade fått nog av trängsel på tåget. Med hjälp av en nyköpt karta över Stockholm tror
han sig hitta vägen. Trots att båda känner sig förvirrade av alla människor som knuffas och trängs
omkring dem ger de sig iväg. Storstaden hade en puls ingen av dem var van vid. De var verkligen
lantisar även om det inte syntes. De stannar vid Norrbro och tittar på smältvattnet från Mälaren som
brusar i vilda forsar, far fram under bron och vidare ut mot Stockholms ström. Trots att det var den
16 maj och solen sken var det fortfarande kyligt i luften.
Utanför Grand Hotell virvlar röken från vita Vaxholmsbåtar som ligger på parad längs kajen. De
passerar genom Kungsträdgården och kommer så småningom fram till Norrmalmstorg. Här
strömmar det till folk från alla håll. Längs Strandvägen är det minst lika trångt som det var på
Centralen. Alla på väg mot samma mål. Det gällde bara att hålla jämna steg och följa med
strömmen. När de närmar sig Djurgårdsbron. Från omslaget till broschyren över utställningen
känner Arvo igen den höga masten med den v-formade vingen. Aldrig tidigare hade de sett så
många och stora reklamskyltar. Läkerol, Röda Sigillet, Husmodern. De fortsätter att följa strömmen
genom Diplomatstaden och kommer fram till utställningsområdet. De nybyggda husen var
verkligen en kontrast till Diplomatstadens tunga tegelvillor. Elin hade läst i Veckojournalen om
Gunnar Asplund, arkitekten som skapat de flesta av utställningspaviljongerna. Bilderna hon sett var
en sak men att se paviljongerna i verkligheten var en helt annan. Vita hus i rena linjer och mycket
glas. Det kändes som att komma in i en helt ny värld.
De går igenom den ena paviljongen efter den andra. När Elin ser fabrikens uppbyggda interiörer
med Arvos möbler känner hon med stolthet att hennes Arvo haft rätt. Han och fabrikören som trots
motstånd från de mer konservativa i fabriken satsat på enkla former och ljusa träslag. Här kunde
besökarna lära sig hur ett modernt hem skulle se ut.
Hela dagen tillbringar de på utställningsområdet. Innan utställningen stänger äter de middag på
restaurang Paradiset. En fantastisk byggnad helt i glas och rostfritt stål.
Rimmad lax med dillstuvad potatis och efter lite övertalning går Elin med på att dricka en remmare
vitt rhenvin till maten. Eftersom det var första gången hon smakade vin eller alkohol över huvud
taget så gjorde vinet henne både rödblommig och lite rusig.
Elin har lärt sig ett nytt ord Funkis. Lite fnittrig upprepar hon ordet gång på gång. Funkis funkis,
funkis. Nöjd med allt hon sett tar hon Arvo under armen och glada som två nyförälskade lämnar de
utställningen. För att slippa trängas med allt folk och gå tillbaka samma väg går de istället över den
lilla bron vid Hasselbacken och vandrar förbi Rosendals slott tillbaka tillbaka in mot staden. De
passerar Villa Godthem en vacker villa i schweizerstil. Ursprungligen byggd som privatbostad men
sedan Stockholmsutställningen 1897 en populär restaurang. Mittemot ligger Wärdshuset Ulla
Winblad ytterligare en paviljong byggd till Stockholmsutställningen 1897. Trettiotre år hade
verkligen förändrat människans syn på arkitektur.
På väg in mot stan möter de vid Lejonslätten ett glatt gäng ungdomar på väg i motsatt riktning.
Under uppsluppna skratt omringar de Arvo och Elin. Flickorna tar tag i Arvo. De klänger sig fast
vid honom och ber honom följa med till Gröna Lund. Deras pojkvänner tar tag i Elin och ber henne
följa med dem istället. Elin ser helt förskräckt ut. Vad tog de sig till? Såg de inte att Arvo och hon
hade sällskap. Flickorna var de som först såg att Arvo gjorde sig beredd att försvara Elin med
knytnävarna. De släpper honom och ber om ursäkt. De kom från en fest, hade druckit en del och var
kanske på lite väl gott humör. De var på väg ut till Gröna Lund och om Arvo och Elin inte tog illa
upp ville de som en ursäkt för att de skojat bjuda med dem till Grönan. Varken Arvo eller Elin hade
varit på Gröna Lund. De visste att det var ett nöjesfält men hade aldrig haft en tanke på att gå dit.
Elin som aldrig tvekar att ta snabba beslut nickar och tar tag i Arvo som utan att han får en chans att
protestera lydigt följer med. Han som hade sett fram mot en trevlig kväll på hotellet stod nu istället
utanför den neonblinkande entrén till Gröna Lund tillsammans med ett gäng unga och något rusiga
Stockholmare.
Väl innanför grindarna är de plötsligt övergivna. Ungdomarna har försvunnit i ett hav av folk. Ljus
blinkar överallt. I ett stånd håller någon fram bollar som de vill att de ska kasta i munnen på några
groteska dockor som sakta gapar och stänger munnen. I ett annat håller en kvinna fram ringar som
hon vill locka dem att kasta kring dockor och chokladaskar. Någon vill att de ska pröva lyckan och
skjuta prick. Elin känner sig helt förvirrad och trycker sig tätt intill Arvo. De tittar förundrat på den
blinkande och tindrande världen runt om kring. Utanför Cabarét Pigalle ropar en man ut en
världssensation.
- Kom in och se något ni aldrig tidigare sett. Världens största man, så lång att han inte ens når upp
att sätta på sig hatten.
- Möt Miss Lajana en äkta magdansös från Marrakech.
På en liten plattform står en enormt lång man och tittar med tom blick på folket nedanför. Bredvid
honom en ganska fet kvinna i haremsbyxor och behå med glittrande paljetter. Hade det inte varit för
det svarta håret tyckte Arvo att hon liknade kvinnan som de brukade köpa grönsaker av på torget i
Nyköping.
De fortsätter genom vimlet. Elin som hört musik drar iväg mot dansbanan lite längre bort. Senaste
gången hon dansat var med sin syster på dansbanan hemma.
Hon och Arvo hade aldrig dansat. Det hade helt enkelt inte blivit av. Hon visste inte ens om han
kunde dansa och brydde sig inte heller. Nu ville hon avsluta den här lyckliga dagen med att dansa.
Hon tar tag i Arvo och innan han vet ordet av står de på dansgolvet. Arvo som aldrig dansat i hela
sitt liv känner sig helt vettskrämd. Vad skulle han göra? Dansbanan var fullsatt. Han kunde ju inte
med våld dra bort Elin därifrån. Elin tar tag i hans ena hand och lägger den andra runt sin midja, sen
för hon honom ut över dansgolvet. Orkestern spelar Star Dust. Dansparen knuffas men hon lutar sitt
huvud mot Arvos bröst och sluter ögonen. Även om Arvo känner sig vilsen så känner han sig
lycklig när han känner doften av Elins hår och känner hennes mjuka hand i sin.
Ömt omslingrade och lyckliga lämnar de Gröna Lunds blinkande ljus bakom sig och vandrar bort
under Djurgårdens grönska. Stadens ljus speglar sig i vattnet. Ett och annat ljus lyser fortfarande
genom kajutafönstren i skutorna längs Strandvägskajen.
Trötta och helt nöjda med storstadslivet står de de dagen efter åter på Stockholms Central för att ta
tåget tillbaka till Nyköping. I Nyköping hade de funnit en plats där de kunde leva och verka tills de
blev gamla.
Mässan hade varit en succé. Innan den stängde hade över 70.000 människor besökt utställningen.
Den ende som officiellt varit kritisk var Carl Malmsten. Han hade ansett att mässan hade ett fattigt
program, var slätstruken och representerade en antitraditionell stil.
- Surt sa räven, hade fabrikören sagt. Själv hade han aldrig tidigare fått in så många och stora order
som nu. Den nya ljusa funktionella linjen var en succé.
Som en gratifikation gav han Arvo en veckas betald semester på sitt privata sommarställe i
Stockholms skärgård. Varken Arvo eller Elin hade någonsin haft semester tidigare men efter lite
övertalning hade Elin lyckats tigga till sig en veckas ledighet. Dock utan betalning.
En idé föds i skärgården
D
en nyinköpta resväskan ligger uppslagen på sängen. Elin har fullt upp med att packa sådant hon
tror de kan behöva under en vecka på landet. Fabrikören hade sagt att de bara behövde ta med sig
oömma fritidskläder, allt annat fanns i huset. Fritidskläder. Inte hade de några fritidskläder och det
kändes helt onödigt att köpa några för en enda vecka. Hon lägger istället ner deras oömma
arbetskläder. De fick duga. Åter igen tar de tåget in till Stockholms Central. Den här gången känner
de sig nästan som hemma. Utan att behöva karta promenerar de ner till Waxholmsbåtarna utanför
Grand Hotell. Arvo har sin nya kostym, Elin sin nya dräkt. Hattarna hade de lämnat hemma. De
skulle ju ut på landet. Måsarna skriker. Stenkolsröken drar i svep ner över strömmens virvlande
vatten. De vandrar längs kajen och läser på båtarnas handtextade griffeltavlor deras avgångstider
och vilka öar de skulle angöra. De ska till Orrlunda brygga på Tynningö. Som tur är har de gott om
tid på sig, för trots att de läst noga flera gånger hittar de inte någon båt som går till Tynningö. Till
slut får de lov att fråga en man med gradbeteckningar på axelklaffarna på fördäck på en av båtarna.
Han pekar mot Norrskär, en en av de större båtarna en bit bort. Den båten skulle ta dem till
Vaxholm där fick de sedan byta till en mindre passbåt som skulle ta dem till Orrlunda.
En styrman i vit skjorta sträcker hjälpsamt fram handen och hjälper Elin ombord över den vingliga
landgången. Han hälsar dem välkomna ombord och frågar till vilken brygga de ska. Precis som de
tidigare fått veta är det båtbyte i Vaxholm. Trots att det är de första dagarna i september är det
fortfarande varmt i luften. Om de satte sig på solsidan kunde de säkert sitta ute på däck. Ångvisslan
blåser tre signaler. Norrskär backar ut från kajen. Det tar en liten stund av fram och back innan den
kommer runt och kan stäva ut mot skärgården. När de passerar Danvikens ålderdomshem kommer
de att tänka på resan tillbaka från Finland. Nu var de på väg ut igen men inte lika långt. Semester.
Elin kan knappast fatta att de har en hel lång vecka framför sig utan arbete. En vecka när de kan
göra precis vad som faller dem in.
Det doftar kaffe. Till att börja med kunde de ju kosta på sig en kopp kaffe. De går in och sätter sig i
den tomma matsalen. Här skulle aldrig den nya tiden slå igenom. Fasta skinnsoffor i mörkbrunt
skinn. Vackert nötta av många års goda middagar. Fasta välpolerade mahognybord. Mässingslampor
i tak och på väggar. En vänlig dam i svart klänning och vitt förkläde kommer fram och torkar bort
några obefintliga smulor från det blanka bordet. Arvo beställer en kanna kaffe och två mazariner.
Medan båten ljudlöst glider fram mellan öarna och angör brygga efter brygga njuter de av det
nykokta kaffet och den nyvunna friheten. När de så småningom backar ut från en brygga intill några
grosshandlarvillor med stora glasverandor, ser de på andra sidan fjärden något som borde vara
Vaxholm. En liten stad med en imponerande fästning på en ö bredvid. De dricker ur sitt kaffe och
går ner på nedre däck. Arvo som alltid varit intresserad av maskiner tittar ner i maskinrummet.
Stora pistonger rör sig i maklig takt upp och ner. Ångmaskiner gick verkligen tyst.
Maskintelegrafen, en välputsad mässingsdosa som indikerar fram, back och stopp, pinglar till. Pilen
visar på Stop. Eldarna drar i några spakar, pistongerna lyder villigt och går till ro. Det blir absolut
tyst. Det väser bara lite av övertrycksånga som pressas ut genom någon ventil. Båten glider
majestätiskt in mot kajen. Ny signal från maskintelegrafen. Pistongerna vaknar till liv igen. Det
rister till i skrovet och maskinen slår med full kraft back. En lätt duns talar om att de nått kajen.
Några besättningsmän drar fram landgången. Samma man som hjälpt Elin ombord räcker nu sin
hand och hjälper henne artigt upp på kajen.
En bit bort nedanför hotellet ligger två mindre Vaxholmsbåtar, Hugin och Munin. Förmodligen var
det en av dessa som ska ta dem till Tynningö. De hade gissat rätt. På den ena hänger en griffeltavla
med bryggorna angivna. Rindöbaden, Norra Tynningö, Stjärnhov, Getholmen, Orrlunda, Skogsö.
Sista biten av resan gick fort. Båtfärden till Orrlunda tog inte mer än tjugo minuter. Så snart de
klivit upp på den höga bryggan tar Arvo fram kartan fabrikören ritat. Med ett kryss hade han märkt
ut huset och där skrivit Fridhem. Kartan var enkel, de borde finna vägen utan att behöva fråga
någon. De följer den smala stigen upp för backen och följer sedan landsvägen innan de åter på en
smal stig ger sig av ner mot sjön. De vandrar genom högt älggräs innan de till slut stannar framför
ett stort hus med glasveranda. Trots att det står Fridhem utsågat i grinden tvekar de om de verkligen
kommit rätt. Fabrikören hade kallat stället sin sommarstuga men det här var ju en stor
tvåvåningsvilla. Helt övertygade om att något var fel, blir de förvånade när en kvinna kommer
springande ner för trappan. Huset skulle ju vara tomt. De bereder sig att vända när kvinnan vinkar
med sitt vita förkläde och ropar välkomna.
Fabrikören hade ringt och talat om för henne att en av hans bästa arbetare med fru skulle komma.
Han hade bett henne att stanna kvar dels för att ta emot hans gäster dels för att städa ur huset och
göra det klart inför vintern. De var de sista gästerna. Ingen skulle komma tillbaka förrän nästa vår.
Medan hon med milt våld föser in dem på den stora verandan, niger hon och talar om att hon heter
Anna. Både Elin och Arvo rodnar. Det kändes pinsamt. Aldrig hade väl någon nigit för dem.
Visserligen var de äldre än Anna men de var ju också vanliga arbetare precis som hon. Elin vill på
en gång reda ut begreppen. Hon förklarar för Anna vilka de är och förväntar sig att de blir
behandlade som jämlikar. Nu var det Anna som rodnade. Det skulle nog reda ut sig bara hon fick ta
hand om dem som gäster i huset. Hennes hus tänker hon. På lätta ben springer hon före och visar
dem till husets största gästrum.
Blommiga tapeter, två sängar med svällande bolstrar och sänggavlar i mässing. Här skulle de
tillbringa en hel vecka. Som ett barn hoppar Elin upp i den stora sängen. Hon kastar sig på rygg.
Brer ut armar och ben och säger åt Arvo att komma. Hon kramar honom hårt, ger honom en våt
puss och talar om att hon älskar honom.
Från köket kommer förföriska dofter. Båda inser att de inte ätit på hela dagen. De var verkligen
hungriga. Elin tar med den mat hon packat ner hemifrån och går ner till köket där hon finner Anna i
full färd med att steka köttbullar. Båda locken är uppfällda på den stora AGA-spisen. På den rullar
köttbullar omkring i en stor stekpanna och på andra plattan står en kastrull med potatis. Elin vet inte
riktigt vad hon ska säga. Skulle Anna äta alla de där köttbullarna själv eller skulle det komma gäster
till middag. Anna är helt oförstående. Den här veckan var ju Elin och Arvo husets enda gäster. Hon
skulle laga deras mat. Hon skulle städa och bädda. Hon skulle se till att de trivdes. Fabrikören skulle
bli väldigt arg om han fick veta att hon inte tagit väl hand om hans gäster. Hon hade också blivit
tillsagd att se till att de åt ur det som fanns i skafferi och matkällare. Inget fick lämnas kvar som
kunde bli förstört under vintern. Dessutom fanns det kvar några flaskor vin från en fest i somras
som hon skulle bjuda på. Blev något kvar kunde gästerna ta med det hem. Starkspriten skulle hon
låsa in i matkällaren men vill någon ha en snaps till sillen eller en konjak till kaffet skulle hon se till
att de fick det.
Elin kunde gå med på att huset stod för maten, men kunde de inte hjälpas åt i köket? Och Anna fick
absolut inte bädda deras sängar det kunde de verkligen göra själva. Kunde de vara överens om detta
så skulle allt det praktiska vara avklarat. Det hade krävts mycket övertalning för att få Anna att sitta
med vid bordet men nu var även den saken ur världen. Alla tre sitter runt bordet på verandan och
äter med god aptit.
Veckan på Tynningö blev en oförglömligt tid. Både för Arvo och Elin men även för Anna. Det
dröjde inte länge förrän de tre blivit riktigt goda vänner. Dagarna hade Anna fullt upp med att städa
ur huset inför vintern och förbereda för nästa år. Kvällarna satt de alla tre på verandan och lyssnade
på fåglarna och talade om livet.
Medan Anna stökade i huset brukade Arvo och Elin sitta nere vid badhuset. En lustig byggnad
längst ute på bryggan nere vid sjön. Huset var synnerligen enkelt bara ett omklädningsrum med
väggfasta bänkar och krokar på väggarna att hänga sina kläder. Längst ut kunde de, omgivna av ett
plank, osedda kliva ner för en badstege och ta sig ett dopp.
Trots att det är sent på året var det fortfarande rimligt varmt i vattnet. Ingen av dem hade haft en
tanke på att ta med sig baddräkter så i skydd av planket hade Arvo ett par gånger simmat ut en bit
medan Elin nöjt sig med att gå ner på stegen och doppa sig. Det kändes lite härligt syndigt att bada
naken trots att det fanns människor runt omkring.
Det gamla båtvarvet bredvid badhuset hade också tilldragit sig Arvos intresse. Han hade aldrig
besökt ett båtvarv. Flera dagar när de varit nere för att bada hade han sett en gammal man släpa
fram tunga bockar och pallningsvirke. Även om han inte kunde så mycket om båtar förstod han att
gubben förberedde höstens båtuppläggning. Varje gång han såg gubben sätta sig ner för att pusta
kände han en nästan oemotståndlig impuls att gå över och hjälpa till. En dag tar han mod till sig.
Han drar på sig sitt gamla blåställ och kliver genom alsnåren in på varvsområdet. Med en svordom
snubblar han på vajern som ligger dold av ogräs mellan sliprälsen och faller på alla fyra mellan ett
par kraftiga träbockar. Gubben stannar upp och tittar surt på honom utan att röra en min. Han hade
träffat tokiga Stockholmare förr. Så snart Arvo kommer på benen presenterar han sig och frågar
gubben om han behöver hjälp. Först när Arvo förklarat vem han var och varför han trängt sig på
tinar gubben upp. Om det var för Arvos sjungande finlandssvenska eller för hans artiga nyfikenhet
på ett småbåtsvarv visste han inte men gubben reste sig. Lite buttert räcker han fram handen och
talar om att han heter Arvid. Arvo går efter gubben in i den stora öppna hallen där båtarna ska ligga
under tak hela vintern innan de rustas till våren och sjösätts igen. De går igenom snickeriverkstaden,
stor nog för att kunna bygga en segelbåt. Där fanns verktyg som Arvo var välbekant med. De
diskuterar planhyvlar, svarvar, för och nackdelar med olika slipmaskiner. Det var inte utan att det
kliade i fingrarna på Arvo att få sätta igång att jobba igen.
Dagen slutar med att de hjälps åt att göra klart för båtuppläggningen. När de är färdiga säger gubben
åt Arvo att gå ner till sjön och vänta. Själv går han in i snickeriverkstaden och hämtar två spetsglas
under hyvelbänken, sedan går han själv ner till sjön och ber Arvo hålla i glasen medan han går ut på
bryggan och hissar upp några pilsner och en flaska av okänd sort som legat på kyl i en mjärde.
Varsamt häller han upp varsin sup. Tittar Arvo djupt i ögonen innan han under andakt häller i sig
supen i ett enda långt svep. Han sluter ögonen och med en ljudlig suck ställer han tillbaka glaset på
bryggan. De öppnar varsin pilsner och slår sig ner på varsin sida om flaskan. Vattnet i viken ligger
spegelblankt. Några småfiskar plaskar till i vasskanten kanske jagade av en gädda. Nog var de värda
en sup till? Den här gången smuttar Arvid på supen och blicken förlorar sig i fjärran. Med glaset i
ena handen och ölen i den andra börjar Arvid berätta sitt livs historia. Hur han ärvt varvet efter sin
far. Hur han slitit där hela sitt liv. När det varit goda tider hade han haft flera anställda. Nu hade inte
längre råd att ha någon som hjälpte honom. Och förresten så fanns det inte heller några yngre som
ville ägna sig åt att rusta gamla träbåtar. Många kvinnor hade han haft i sina dagar men aldrig någon
fru. Nu var han gammal och orkade snart inte längre vare sig med kvinnor eller båtar. Förresten var
han trött på alla Stockholmare. De skulle ha sina båtar i ordning till den första maj men aldrig att de
kunde tänka sig att göra ett handtag själva. En del kom sen inte ut och hämtade båten förrän till
Midsommar. Visst betalade de bra, men pengar var inte allt.
Solen hann gå ner och flaskan var tom innan de skildes.
Elin hade sett dem men inte velat störa. Utan att höra vad de pratade om förstod han att det skulle ta
lång tid innan gubbarna pratat färdigt.
Elin och Anna hade ätit en god middag och satt på verandan och pratade när de såg Arvo komma in
genom grinden. Gången var lite ostadig. För säkerhets skull höll han sig i trappräcket när han med
överdriven gest slog ut med ena armen och hälsade de sköna damerna en god kväll. Elin förstod att
lite mat nog inte skulle sitta i vägen. Hon går ut i köket och lägger upp lite kallskuret på ett fat och
tar in det tillsammans med en karaff kallt vatten. Arvo berättar allt han lärt sig om hur man tar hand
om båtar. Han var i princip fullärd. När Elin inte orkar höra mer säger hon god natt till Anna och tar
Arvo med sig för att stoppa honom i säng. Efter att förgäves försökt få en kärleksstund med Elin
somnar han och vaknar inte förrän de första solstrålarna tittar in genom sovrumsfönstret. Strupen är
torr och tungan klibbar i gommen. Tyst som en mus smyger han ut i köket och dricker några klunkar
vatten direkt ur skopan. Fåglarna har vaknat och hälsar honom glatt när han smyger ut genom
köksdörren. Daggen kändes kall när han barfota smyger iväg över gräsmattan för att kissa bakom
den stora björken. Han ler när strålen glittrar i solskenet. Livet kändes gott trots allt. Han tänker på
varvet och en helt vild tanke slår honom. Han tänker på att den stora varvsbyggnaden där båtarna
togs in under tak var en utmärkt plats för att förvara virke. Där skulle det ligga torrt och luftigt.
Vinden som drog genom lokalen skulle hålla fukten borta. Intill fanns en varm och rymlig
verkstadslokal med nästan alla verktyg som behövdes för att driva en liten möbelindustri. Arvid
hade beklagat sig över att han inte skulle orka länge till. Dessutom beklagat sig över att fler och fler
lade upp sina båtar på båtklubbar och rustade dem själva. Hur skulle det gå för varven? Hans vilda
tanke var kanske inte helt galen.
Sista dagen på semesterveckan tar Elin och Arvo en promenad upp på det höga berget strax bakom
varvet. Av Arvid hade Arvo hört att det av ortens befolkning helt riktigt kallades Höga Berget. Där
brukade folket förr samlas till gökotta tidigt på morgonen varje Kristi Himmelsfärdsdag för att fira
vårens ankomst. Hade man tur fick man också höra göken. Även nu på sensommaren var berget värt
ett besök och en fin avslutning på veckan i skärgården. Det var ingen svårighet att finna stigen som
slingrade sig genom snårskogen. När de nått toppen insåg de att Arvid haft rätt. Det var värt
besväret. Utsikten var fantastisk. På den högsta punkten fann de rester av ett järnkors, kanske var
det ett Coldinukors som ordenssällskapet Arla Coundinu satt upp en gång i tiden till minnet av
någon glad händelse.
En finlandsbåt dyker upp på väg in till Stockholm. Måsarna hänger kring fartyget som de satt fast
med snören. Det var inte länge sedan de själva varitpå väg från Finland, suttit och ätit frukost
ombord på en likadan båt. Tiden hade gått fort.
För att en sista stund njuta av ledigheten klämmer de ner sig i en skreva. Berget är fortfarande
varmt. Fjärdarna glittrar. Arvo tycker det är ett perfekt tillfälle att berätta sina tankar om vad man
kunde göra av ett gammalt varv som ingen längre orkade sköta. Elin lyssnar med ett halvt öra på
Arvos utläggning och hans fantasirika framtidsplaner. Nyss hade de ju varit överens om att de funnit
sin plats på jorden. Hon var nöjd med att allt var som det var och såg fram mot ett liv i Nyköping.
Kanske skaffa ett litet hus, gifta sig och få barn. Var fick han sina vilda idéer ifrån. Hon vänder sig
om och lägger sin hand över hans mun. Kunde de inte bara sitta tysta och njuta de här sista
timmarna. Arvo får ge sig. Han ger Elin en kyss på pannan och rufsar om henne i håret. Han får
hålla sina planer för sig själv, men han tänker inte lägga dem på hyllan.
Resan hem kändes som ett avsked till det fina livet. Inte bara den fria och friska luften utan även
frihetskänslan av att bo i ”eget” hus. Att kunna gå ut på en egen gräsmatta. Att plocka en bukett
blommer på den egna tomten och så vattnet. Vattnet och fjärdarna som ytterligare förstärkte känslan
av frihet. Att skiljas från Anna kändes också ledsamt. Under de långa kvällssamtalen på verandan
hade de kommit varandra så nära.
Ett ljus i mörkret
I
Nyköping märktes inte mycket av vad som hände ute i Europa men tidningsrubrikerna talade om
orosmoln som drog ihop sig. Den 14 maj 1931 hände emellertid något som skulle få konsekvenser
för hela Sverige även för Nyköping.
I Ådalen hade arbetarna gått i strejk för bättre arbetsvillkor. Tusentals arbetare hade gått i
demonstrationståg från Frånö mot Lunde där militären väntat med skarpladdade vapen. Fem
arbetare hade blivit dödade. Denna händelse blev början till en landsomfattande strejk. Den spred
sig ner längs sulfitfabrikerna och sågverken på Norrlandskusten. Så småningom nåddes även
Nyköping av sympatistrejker. Arbetarna på garnfabriken i Marma där Elin arbetade gick i strejk.
Arbetarna på möbelfabriken där Arvo arbetade gick i strejk.
Det blev en svår vinter. För att få ihop till mat och hyra tog Arvo de få påhugg han kunde finna.
Ibland lyckades han få något ströjobb nere i hamnen ibland vid renhållningen. Men mest satt han
hemma och skissade på nya idéer till möbler. Trots att allt såg mörkt ut tappade han aldrig modet.
Med sorg i hjärtat gick han då och då förbi fabriken och lyssnade på tystnaden. Elin höll modet
uppe med att rita mönster hon skulle väva så snart solen kom tillbaka. En naiv tanke. När de första
vitsipporna slog ut gav garnfabriken upp och gick i konkurs. Elin var inte längre ute i strejk, nu var
hon utan arbete. Strejken vid möbelfabriken hävdes i alla fall och Arvo fick tillbaka sitt arbete.
Redan första dagen hade fabrikören ett förtroligt samtal med honom och berättade att det stora
varuhuset i Stockholm hade lagt ett bud verksamheten. Ett bud han var frestad att anta. Risken att
Arvo då skulle mista sitt arbete var stor eftersom de hade egna idéer om hur företaget skulle drivas.
Eftersom fabrikören hade varit så förtrolig ansåg Arvo att han lika väl kunde presentera sin idé om
att ta över varvet på Tynningö och börja en egen tillverkning där. Han redogjorde i detalj hur han
tänkt sig både tillverkning och distribution.
Även om fabrikören från början tyckt att Arvos plan lät helt vild så var den inte helt galen. Efter ett
långt samtal skiljs de åt och för första gången kallar han Arvo vid förnamn, inte Koivisto som han
brukade.
Några veckor senare kommer fabrikören upp till Arvo på hans arbetsrum. Han har något finurligt i
blicken och under den grå mustaschen ler munnen som annars brukar se så barsk ut. Utan att nämna
någon anledning säger han åt Arvo att sätta på sig bästa kostymen och komma till Stadshotellet efter
arbetsdagens slut. Som vanligt lämnar han rummet innan Arvo hunnit svara. Redan efter några
timmar förstår Arvo att det är meningslöst att få något vettigt gjort den här dagen.
På eftermiddagen lägger han ifrån sig arbetet och ger sig i väg hem för att byta om. Tankarna rusar
som vilda hästar runt i huvudet. Att han inte skulle bli avskedad visste han, men vad ville
fabrikören? Så snart han kommer innanför dörren berättar han för Elin vad som hänt. Han erkänner
att han, trots att Elin bett honom att inte berätta idén med en möbelfabrik i skärgården, ändå gjort
det. Hur fabrikören sett lite finurlig ut och kallat honom vid förnamn när de skildes. Och nu ville
han träffa honom på Stadshotellet. Elins starka tro på att allt skulle ordna sig till slut skulle kanske
bli sann. Skulle den långa vintern äntligen var slut?
Medan Arvo rakar sig stryker Elin hans vita skjorta och borstar av kostymen de köpt till
utställningen. När hon försöker sätta på honom hatten vägrar han. Det fick räcka med kostym och
vit skjorta. Han ville absolut inte göra sig märkvärdig. Klockan fem står han utanför stadshotellet.
Han känner sig inte alls bekväm i de fina kläderna men glad att han fick Elin att inse att den nya
hatten skulle bli för mycket. Om man ändå rökte tänker han, då kunde man ju stå lite avspänt med
en cigarett i handen. Nu kändes händerna som stora klubbor som mest var i vägen. Han provar att
lägga dem bakom ryggen. Han stoppar dem i byxfickorna. Innan han hunnit bestämma sig dyker
fabrikören upp med en man som skulle kunnat vara hans bror. Han rör sig lika snabbt ,har samma
kortstubbade grå mustasch men han är ganska mycket längre och tjockare. De hälsar artigt på Arvo
som vore de jämställda. Inte alls som Arvo var van vid. Han var ju bara en enkel arbetare och dom
var ju av en helt annan sort. Fabrikören öppnar dörren och föser in Arvo och den stora tjocka i
hotellets restaurang. En hovmästare kommer genast fram och hälsar dem välkomna. Han kallar
fabrikören vid namn och visar dem till ett bord lite avskilt från de övriga. Arvo antog först att de
inte ville visa att de var ute med en fabrikens arbetare men skulle snart förstå att det var av helt
andra skäl.
Utan att fråga beställer fabrikören in s.o.s. tre pilsner och tre sexor Skåne. Så snart den biten är
avklarad presenterar han den stora tjocka som Arvo trott var hans bror. Bankdirektör Kravander.
Han hade berättat för bankdirektören om Arvos idé med varvet på Tynningö. Han hade också varit i
kontakt med den gamle varvsägaren och givit honom ett bud på varvet. Arvo bara skakar på
huvudet. Han hade slutat bli förvånad över fabrikörens alltid snabba handlande. Nu ställde han
frågan till Arvo. Var han beredd att flytta ut till Tynningö och realisera sin idé med att starta en
möbeltillverkning i de gamla varvslokalerna? Om Arvo fortfarande trodde på sin idé så skulle han
tillsammans med bankdirektör Kravander kunna tänka sig att gå in och hjälpa till att finansiera
verksamheten. Arvo skulle få helt fria händer men de ville ha en garanterad avkastning på sitt
kapital. Hur stor den skulle bli kunde de diskutera om det nu var så att han sa ja till deras förslag.
För första gången i sitt liv känner Arvo att han kanske varit lite för yvig och optimistisk i sina
fantasier. Skulle han klara av att genomföra ett så stort projekt. Hade han verkligen tänkt igenom
allt. Inköp, försäljning, ekonomi, transporter. Det fanns många frågor han måste få svar på innan
han tackade ja. Lite försynt påpekar Arvo att han bara är en vanlig enkel arbetare. Han behöver få
stöd och hjälp i många frågor innan han vågar tacka ja.
- Lappri, säger fabrikören. För det första är Koivisto inte någon vanlig arbetare, han är fabrikens
bäste formgivare. Tack var honom har vi överlevt den bistra vintern. För det andra har vi träffats här
för att hjälpas åt med det som den ene kan men inte den andre.
- Nå?
Trots att han egentligen borde tala med Elin först så känner han att det, med tanke på fabrikörens
impulsiva sätt, inte fanns någon tid att tveka. En tvekan och hela projektet skulle haverera. Arvo
stramar upp sig, anlägger en affärsmässig min och tackar ja till deras förslag. Om de hjälper honom
med sådant som inte ligger inom hans kunskapsområde lovar han att göra vad som kommer an på
honom. De tre herrarna räcker varandra handen. Sillen och de kylda snapsarna kommer in på
bordet. Högtidligt skålar de och önskar varandra lycka till med den nya fabriken. Middagen följer i
en gemytlig stämning. De planerar och diskuterar var och en efter sin kunskap. Arvo lyssnar
uppmärksamt till siffror och upplägg även om han inte förstår allt. När han å sin sida talar om form
och färg nickar de andra utan att kanske förstår exakt vad han menar. Efter en avslutande kaffe och
konjak skiljs de som tre sammansvurna. Inget av deras samtal fick komma ut förrän fabriken var
såld till det stora varuhuset.
Innan Arvo vandrar hemåt går han ner och sätter sig på en bänk i hamnen. Han måste tänka. Hade
han gjort rätt? Hade det varit rätt att fatta ett så stort beslut så hastigt och utan att ha rådgjort med
Elin? När de suttit på höga berget och han berättat för Elin om sin idé hade allt varit så enkelt. Nu
när det var på väg att bli verklighet såg han mer hinder än möjligheter. Han reser sig och fortsätter
sin vandring hemåt. På långt håll ser han lampan i sovrummet lysa. Hon var vaken, han skulle inte
behöva väcka henne.
Sedan Arvo givit sig iväg hade Elin inte kunnat koncentrera sig på någonting. Hon var inte direkt
orolig för att det skulle hända något tråkigt. Det som oroade henne var att hon inte kunde gissa vad
fabrikören hade för avsikter. Skulle de flytta fabriken? Skulle han ge Arvo andra arbetsuppgifter?
Varför skulle de träffas utanför Stadshotellet? Hur hon än vred och vände på frågorna kom hon inte
på något vettigt svar. För att sluta tänka hade hon satt igång att tvätta fönster. Men tankarna gick
ändå bara runt, runt. När mörkret föll försökte hon skingra tankarna med sin stickning. Men räknade
hela tiden fel på maskorna och fick lov att repa upp. Tillslut hade hon givit upp och gått och lagt sig.
Äntligen hörde hon Arvos tunga steg i trappan. Äntligen skulle hon få svar på alla sina frågor.
Hon hoppar upp ur sängen och kastar sig om halsen på sin älskade Arvo så fort han kommer
innanför dörren. Han luktade lite sprit men var absolut inte berusad. Hon tar hans kavaj och trycker
ner honom i soffan. Nu ville hon veta allt!
Precis som Arvo misstänkt benar Elin under natten ut allt som han tyckt vara problem.
Hon var överlycklig och såg istället vilka möjligheter de hade framför sig.
Lyckan hade vänt.
När det börjat ljusna ute och solen skickade in sina först strålar genom köksfönstret sitter de
fortfarande kvar vid köksbordet. Bubblet i glasen från den flaska mousserande vin de fått med sig
hem från Tynningö hade bubblat färdigt. Vinet hade blivit ljummet men det gjorde ingenting. Båda
var så lyckliga.
Detta var en lyckodag!
En ny möbelfabrik ser dagens ljus
E
poken Nyköping var över. Inte utan ett visst vemod packar Arvo och Elin ned sitt hem i
flyttkartonger och tar farväl av av sina vänner och grannar. Alberto och Ingegärd hade bjudit på
italiensk middag. Hemgjord Salsiccia, Chianti i bastflaska och hemgjord tiramisu.
Ann-Sofie som nu väntade sitt andra barn hade som vanligt i sista minuten flängt runt för att hitta en
lämplig avskedsgåva. Till slut hade hon i panik köpt en mässingsljusstake från Skultuna som hon
under tårar och löfte om att snart komma och hälsa på, lämnat över till Elin.
Med samma spänning som Elin känt när de flyttat till lägenheten i Nyköping börjar hon packa upp
kartonger och flytta in möbler i sitt nya hem. Allt kändes som att börja om. Att starta om livet på
nytt igen. Lägenheten var tömd och det nya hemmet på Tynningö var lika främmande som
lägenheten en gång varit. Stugan, som tidigare varit personalbostad för de anställda på varvet, låg
alldeles vid stranden med en underbar utsikt över viken och sundet upp mot Vaxholm. Eftersom den
inte varit bebodd på många år hade den använts som förvaringsplats för skräp som inte fått rum
någon annan stans. Men med tanke på hur Arvo förvandlat huset i Finland från ett nedslitet torp till
en hemtrevlig liten stuga kände hon sig lugn. Snart skulle deras nya hem bli minst lika hemtrevligt.
Det nya företaget som ägdes av fabrikören, bankdirektör Kravander och Arvo Koivisto hade efter de
ljusa träslag man tänkt arbeta i, döpts till BLOND. Ett namn som var lätt att förstå både i Sverige
och utomlands. Blond stod ju dessutom för något svenskt. En del hade dock haft synpunkter på att
namnet kanske inte var så väl valt med tanke på kriget som närmade sig. Någon kanske skulle
kunna förledas till att tro att företaget stod på den lille österrikarens sida. Han med den lilla löjliga
mustaschen som trots att han själv var liten och mörk framhöll kraften hos den blonda ariska rasen.
Detta var emellertid något som varken Arvo eller de övriga brydde sig särskilt mycket om. De
skulle skapa möbler inte politik.
När den sista segelbåten lämnat varvet ägnar Arvo dagar och nätter åt att städa upp all bråte. Nere
vid strandkanten brinner en ständig eld av plankstumpar, gamla trasor, hoptorkade penslar och annat
skräp. Vad han skulle göra med berget av tomma och halvfulla färgpytsar visste han inte. Tills
vidare fick de stå som en skulptur, ett monument över alla målade och fernissade båtar som en gång
rustats och sjösatts.
Stugan, deras hem såg fortfarande ut som den gjort när de kom även om det nu var renskurat och
nya gardiner uppsatta i alla fönster. Det första Arvo varit tvungen att göra var att se till att få plats
under tak för allt virke som behövdes. Den stora varvshallen var nu fylld av hyllor som väntade på
de första virkesleveranserna. Det gällde ju att komma igång med tillverkningen så fort som möjligt.
Verkstaden hade han inte behövt göra mer åt än att städa och ställa alla verktyg i den ordning han
ville ha dem.
Under mässan hade Arvo också lagt märke till möbler tillverkade av böjlimmat trä. Det var något
helt nytt. Till dessa möbler använde man helst bok, alm, lönn eller asp som i tunna skivor limmades
ihop och fixerades i den form de slutgiltigt skulle ha. Detta kunde dock inte göras utan att man först
hettat upp träet. Han hade mycket nytt att lära och var ivrig att så snart som möjligt få sätta igång.
Trumman som tidigare använts för att böja spant till båtar fanns där redan men han behövde ett
modernare mer effektivt ångaggregat.
För Elins del var detta också en ny epok i hennes liv. Inspirerad av sin man ville hon själv prova på
att se om hon dög som textilkonstnär eller åtminstone skapa några enklare mönster som skulle passa
deras möbler. Hennes år vid vävstolarna gjorde att hon kände sig ganska väl förtrogen med att både
väva och stansa hålkort. Efter samtal med fabrikören och bankdirektören fick hon hjälp att köpa in
en liten förhållandevis modern hålkortsstyrd vävstol från den nedlagda garnfabriken i Harg.
Transporten ut till varvet hade varit ett äventyr, men nu stod den på en del i verkstaden som Arvo
inrett för hennes räkning. Olof, en av Ellens gamla arbetskamrater som svarat för skötseln av
vävstolarna på fabriken och ansvarat för transporten till Tynningö satt nu och gjorde den slutgiltiga
installationen. Elin hade förberett allt. Hålkorten var färdiga för ett nytt mönster som hon själv ritat.
Lingarnet var på plats. Olof droppar lite olja på de sista kugghjulen, reser sig och torkar av
händerna på byxbaken. Han säger till Elin att be Arvo komma innan hon trycker på knappen.
Oavsett om allt skulle fungera eller inte ville han att alla tre skulle vara närvarande när vävstolen
startades. Trots att Arvo hade mycket annat att göra förstod han att detta är ett stort ögonblick för
Elin och hämtar en flaska av den gamle varvsägarens egentillverkade nubbe. Han slår upp i tre
spetsglas. Olof säger åt Elin att trycka på knappen. Motorn surrar igång. Den spinner mjukt som en
katt. Elin drar ut en spak. Vävstolen startar med ett ljud som hon så väl känner igen och börjar snällt
väva. Utan att kunna hindra det trillar tårar av lycka ned för Elins kinder. Aldrig hade hon trott att
hon en dag skulle vara sin egen och skapa och väva tyger efter sitt eget huvud. De höjer sina glas
och önskar varandra lycka.
Efter någon timme stannar Elin vävstolen och granskar tyget den vävt. Det skulle behövas några
små justeringar, sen skulle den väva de mönster hon ritat under den långa vintern då allt sett så
mörkt ut.
Varje vecka anländer nu virke som Arvo noggrant valt ut. Dels från brädgården i Vaxholm dels från
en brädgård vid Kyrkviken på Lidingö. De första beställningarna sitter redan uppsatta på
anslagstavlan och varje vecka kommer nya beställningar. Det är i första hand beställningar på
samma sorts möbler som fabrikören haft med på mässan.
Det dröjde inte länge förrän Arvo förstod att han inte skulle hinna med om han inte fick hjälp. Men
var skulle han finna en möbelsnickare på en ö i skärgården.
Ibland ser man inte skogen för alla träd. Varför hade han inte tänkt på att han hade en erfaren
hantverkare in på knuten. En som byggt både roddbåtar, ekor och säkert även gjort inredningar till
större båtar. Båtbyggare hade ju dessutom rykte om sig att vara mer noggranna än andra.
Efter att Arvid hjälpt Arvo att städa undan gammal bråte hade han inte sett till honom. Han hade sett
på avstånd att Arvid då och då tittat när han spikat upp hyllor och travat virke. Några gånger hade
han också gått förbi och tittat in genom fönstret i verkstaden. Annars hade han hållit sig osynlig. Nu
skulle han omedelbart leta reda på Arvid för att tala om saken. Arvo går ner till hans sjöbod för att
se om han är där. Han hör att någon rör sig där inne och knackar på. Försiktigt gläntar Arvid på
dörren och drar en lättnadens suck när han ser vem som står utanför. Kvickt som tanken drar han in
Arvo och stänger dörren bakom dem. Där, mitt på golvet bland nät och strömmingsskötar stod det
gamla ångaggregatet hopkopplat med en konstruktion Arvo aldrig tidigare sett. När Arvo köpt det
nya ångaggregatet hade Arvid frågat om han kunde få det gamla. Arvo hade inte förstått vad han
skulle med det till men hjälpt honom att forsla ner det till sjöboden.
Med ett förnöjt smil pekar Arvid på apparaten. Den var hans egen uppfinning. Istället för att värma
mäsken och hålla rätt temperatur lät han mäsken istället möta de heta ångorna som han sedan kylde
ner. Renare sprit, ingen finkel och inte luktade det något heller. Kanske hade Arvo haft sina
misstankar när han fått flaskan med det fina brännvinet som de druckit av vid invigningen av
vävstolen. När Arvo nu inte säger något blir Arvid orolig. Han hade väl inte tänkt skvallra för
polisen? Men Arvos tystnad berodde på att han tänkte. Han fattade inte hur uppfinningsrik
människan kan vara för att få fram lite sprit. Apparaten var ju helt genial. Men det var inte för att
beundra apparaten han kommit. Han skulle behöva dryfta en sak med honom. Om Arvid hade lite
tid över kunde han väl komma in på verkstaden när det droppat klart.
Det dröjde inte lång stund förrän Arvid kom och med ett nöjt flin ställde en flaska, fortfarande
varmt brännvin på hyvelbänken.
När Arvo förklarar att han behöver hjälp och frågar om Arvid kände till någon på ön som var lite
händig hade Arvid kliat sig i huvudet. Det skulle nog vara svårt det. Men var det så att han behövde
ett handtag någon gång kunde han ju alltid säga till. Tunga saker orkade benen inte med längre men
händerna och huvudet var det inget fel på.
Så började ett samarbete som skulle vara i många år. En händigare och fiffigare snickare hade Arvo
aldrig tidigare mött. Tillsammans lärde de sig att arbeta både i böjträ och att bygga mallar för att
böja limmat trä. Gubbens kunskap som båtbyggare gjorde också att en del möbler fick unika
lösningar som ingen av konkurrenterna kommit på.
En oväntad order
E
lin går som vanligt ner till ångbåtsbryggan för att hämta posten som kommit med morgonbåten.
Det är räkningar, några nya beställningar men så fastnar blicken. Där var ett kuvert från Virsbo
Bruk. Hon kände igen firmamärket. Brevet var ställt till Möbelföretaget Blond. Hon skyndar sig
hem och letar upp Arvo ute i verkstaden. Det dånar från hyvelmaskinen så han hör inte ett ord vad
hon säger. Men när hon viftar med kuvertet från Virsbo stänger han av hyveln. Han kände också
igen firmamärket. De sätter sig vid hyvelbänken och sprättar upp kuvertet. Det är en offertförfrågan.
Efter några artiga inledningsfraser talar man om att Virsbo herrgård håller på att uppföra en
representationsvilla i samma stil som de byggnader som visats på Stockholmsutställningen för några
år sedan. En villa i funkisstil. Villan skulle nu inredas med passande möbler. Man preciserade noga
vilka möbler man avsåg att köpa in. Listan var lång. De måste ha utgått från det nya
presentationsbladet för BLOND som fabrikören låtit trycka upp. I det fanns bilder på alla deras
modeller, även de senaste i böjträ och limträ. Som avslutning på brevet såg man fram mot ett bra
pris med tanke på storleken på ordern. Brevet var undertecknat Herman Bjelkehag, kamrer. Kunde
det verkligen vara sant? Samme Herman som en gång kallat henne tattarhora och tjuvkona och Arvo
för finnkoling och tjuvstryk? De visste vem han var men han hade ingen aning om att det var till
henne, tattarhoran och honom, finnkolingen han skrivit sin offertförfrågan. De kom överens om att
låta Arvid ringa upp och förhöra sig lite närmare om villkor och leveranstider. Arvid ringer upp och
ber att få tala med kamrer Bjelkehag. Elin lutar sig fram mot telefonluren. Det tog inte mer än några
sekunder förrän Elin kände igen rösten. Efter ett långt och ingående samtal avslutar Herman med att
påpeka att han hoppades att fabriken förstod vad den här beställning kunde betyda för företagets
framtid. I förtäckta ordalag förklarar han att han sitter i den positionen att han mot en viss
ersättning, förslagsvis tjugo procents provision, kunde se till att de fick ordern. De behövde inte slå
av på sitt ordinarie pris de kunde lägga på tjugo procent redan i offerten han skulle se till att de fick
ordern oavsett vilket pris de lämnade. Ett avtal dem emellan som inte behövde synas i några papper.
Arvid kunde inte lova något så här på telefon så samtalet avslutades med att de skulle återkomma.
Vad skulle de göra? Elins första tanke var att skicka tillbaka offertförfrågan och be herr Bjelkehag
fara dit pepparn växer, men Arvo hade en mer sansad idé. Men först ville han tala med de övriga
delägarna.
Han fick omedelbart klart för sig att det förslag kamrer Bjelkehag kommit med var direkt olagligt
och kunde inte på några villkor godtas. Men när Arvo berättade om hela bakgrunden och delgav
dem sin idé hade hade båda sagt att de var glada att de inte hade någon som Arvo till sin fiende.
Kamrer Herman Bjelkehag fick en skriftlig offert som låg tjugo procent över deras egentliga pris
och samtidigt som de muntligen kom överens om att han skulle få sina tjugo procent kontant i
handen vid betalningen.
Veckan efter fick de ordern från Virsbo. Arvo kände lite samvetskval trots att det var han som
kläckt idén men Elin njöt i fulla drag. Nu skulle svinhugg gå igen. Nöjd och glad lade de in ordern
tillsammans med de övriga beställningarna. Leveransen skulle ske till våren. De hade över tio
månader på sig.
Livet i skärgården passade både Elin och Arvo. Även om Nyköping också låg vid vattnet så var det
här helt annorlunda. Att bo på sin arbetsplats. Att vara sin egen och bestämma över sin tid.
Visserligen arbetade de fler timmar än tidigare men de kunde ta pauser när det passade. Då brukade
de ta Arvids eka för att ro ut och fiska. Arvid lärde dem hur man flår abborre, tillagar gädda inlindad
i blött tidningspapper och sota strömming direkt på vedspisen. Vintern i skärgården var också något
nytt. När snön och isen lagt sig bytte naturen temperament. En dämpad och rogivande tystnad
bredde ut sig över fjärdar och öar.
Arbetet i verkstaden fortskred utan problem. Arvid hade till och med fått tag i två unga män som
tidigare hjälpt honom. De var för tillfället utan jobb och fungerade perfekt tillsammans med både
Arvo och Arvid. Vävstolen gick från morgon till kväll. Det låg redan rullar med tyger och väntade.
Så bröt isarna upp. Åter glittrade vattnet i fjärdarna. Snön låg kvar i norrsluttningarna men mellan
björkarna utanför varvet var marken täckt av vitsippor. Leveransen till Virsbo stod packad och
väntade på transport. Godsägaren hade själv ringt och talat med Arvid. Han såg fram emot att få
träffa den som skapat möblerna han beställt. När Arvid talat om att de var en kvinna på Blond som
både gjort mönstren och vävt textilerna såg han självklart fram emot att även få träffa henne. De
kom överens om att träffas den femte april hos godsägaren i Virsbo.
När Arvid berättat att godsägaren ville träffa dem båda två hade Elin blivit riktigt orolig. Visserligen
var det länge sedan hon satt sin fot i Virsbo men minnet av vad som hänt där fick henne att bäva
inför att återse sin gamla arbetsplats. Inte blev hon mindre orolig när Arvo berättat att godsägarn för
deras bekvämlighet i ordningsställt Oskar den II:s gästrum i herrgården. Vad menade han? De var ju
fortfarande bara två enkla arbetare. Säkert skulle de också bli bjudna på middag. Hur skulle man
vara klädd vid en middag på herrgården? Tänk om där kom fint folk? Arvo förstår inte vad hon
menar. Hon behövde inte oroa sig. De kunde väl ha samma kläder som de köpt inför
Stockholmsutställningen. Hon hade ju den fina dräkten och klänningen. De kläderna var ju knappast
använda. Yllemössan som hon brukade dra ner över öronen kunde hon kanske lämna hemma. Själv
skulle han ta med sin svarta kostym.
Karlar hade det alltid så enkelt. De behövde bara sätta på sig en svart kostym så var det klart med
det. Kostymer hade ju alltid sett likadana ut. Hennes dräkt var visserligen fin och klänningen var
som ny, men hade de gått ur modet? Elin hade inte en aning. Det fick bli som det ville med den
saken. Huvudsaken var att Arvo tyckte hon var fin.
I Virsbo står det nya huset nästan färdigt. Mycket av inredningen finns redan på plats. Man väntar
bara på lastbilen med möblerna från Blond.
Elin och Arvo hade tagit tåget till Västerås och därifrån bussen till Virsbo. Även om det var länge
sedan de rest i motsatt riktning var allt sig likt. De kliver av bussen och stannar framför huset där
Elin en gång bott. Staketet som Herman en gång ramlat genom var fortfarande inte lagat. Elin kunde
höra honom gorma och skrika. Arvo mindes den spruckna läppen och ljudet när han knäckt
Hermans näsben.
För att undgå upptäckt från brukskontoret, där förmodligen Herman satt, tar de en omväg fram till
herrgården. Ingen av dem hade tidigare träffat brukspatronen. Den enda Elin haft kontakt med när
hon arbetat på bruket var disponenten och Herman. Att de skulle stöta på förmannen på sågen var
knappast troligt.
De öppnar järngrindarna framför herrgården. Gruset knastrar under fötterna när går över den
nykrattade planen. När de närmar sig den stora vita byggnaden böjar Ellen nästan ångra vad de
planerat att göra mot Herman. Men innan de hunnit fram till entrén kommer en strålande glad och
gemytlig man dem till mötes. Brukspatronen. Hans väderbitna och rödbrusiga ansikte vittnar om
både ett friskt uteliv och goda middagar. Han klappar Elin på kinden och ger Arvo en kamratlig
dunk i ryggen. Elins oro hade varit obefogad. Hon kunde koppla av. Eftersom patron omgående vill
visa dem den nya villan ropar han till sig en ung pojke som tar hand om deras bagage. Som den
gentleman han är bjuder han Elin armen och tillsammans går de runt herrgården och ner mot sjön.
Utan att Elin eller Arvo har en chans att få en syl i vädret berättat han om sitt nya bygge. Bruket
skulle minsann visa omvärlden att de följde med sin tid även om de låg mitt i skogen. Elin ler i
smyg. Hon tycker att brukspatronen beter sig som en liten pojke som är ivrig att få visa sin nya
leksak. De passerar ett vitt lusthus. Där skulle Elin gärna ha suttit och kurtiserat med Arvo. Vidare
ner för en stentrappa och förbi resterna av det som en gång i tiden varit ett orangeri. Strax bortom en
liten bro som patron kallade Kungsbryggan pekar han stolt på en nybyggd villa. Mitt i ett bråte av
plankor och byggmateriel reste sig huset som en ädelsten. Vattnet speglar sig i fönstren och de vita
fasaderna glänser i solskenet. Den nedre delen av huset har raka strikta linjer medan den övre
påminner om ett fartyg med sin runda form men runt omkring ser det fortfarande ut som en
byggarbetsplats. De balanserar över brädor som lagts ut över jord och lera fram till ytterdörren.
Patron öppnar och släpper in dem i en ljus entré. Han ber dem ta av skorna innan de går in på de
lackade golven. Ett par trappsteg nedanför entrén öppnar sig en väldig salong med fönster från golv
till tak. Utanför glittrar sjön, så nära att det känns som huset flyter på vattnet. Tanken på att husets
form fört tankarna till en båt hade inte varit helt fel. Hjärtat klappar lite häftigare när de ser att
salongen nästan uteslutande är möblerad med möbler från Blond. Det var första gången de såg sina
egna alster i den miljö de var skapade för. Stolarna klädda i linnetyget som Elin både ritat och vävt
stämde väl med vattnet och den späda grönskan utanför fönstren. Arvo konstaterar nöjd att ljusa
träslag och mjuka former rimmade väl med funkishusets strikta linjer. Godsägaren slår sig ner i en
av de mjukt formade stolarna. Han lägger benen i kors och ser ut att vänta på en kommentar. Arvo
vet inte riktigt vad han ska säga. Han berömmer huset och den djärva arkitekturen i kontrast till den
annars så anrika miljön. Han berömmer också den djärva placeringen nära vattnet. Ljuset. Känslan
av att sitta mitt i naturen. Godsägaren ser nöjd ut. Men förstod Arvo nu varför han valt att möblera
med just deras möbler? Det var ju först nu när alla möbler var på plats som huset fått sin själ. Under
tiden Arvo och godsägaren pratat hade Elin fastnat med blicken på den stora röllakansmattan som
täckte nästan halva golvet. Den gick i rosa och lindblomsgrönt, två färger som hon älskade.
Godsägaren som ser hur hennes blick fastnat vid mattan berättar att den var vävd av en annan
textilkonstnärinna som han också var mycket förtjust i, Märta Måås-Fjetterström. Han tycker att
både Elins och hennes stil påminner mycket om varandra och harmonierar väl tillsammans. Elin
som hört hennes namn flera gånger och läst om henne i tidningar rodnar när hon blir jämförd med
den berömda textilkonstnärinnan. De fortsätter genom hela huset. Beundrar det moderna köket där
allt blänker i rostfritt stål. Patron pekar stolt på något Elin aldrig sett förut. En diskmaskin, General
Electric direktimporterad från Amerika. De går igenom huset från vind till källare.
När de så småningom vandrar tillbaka mot herrgården vill godsherren att de ska göra upp sina
affärer innan middagen. I vissa avseenden är han fortfarande en gammaldags man. Han har aldrig
haft några skulder och affärer av det här slaget vill han göra upp kontant.
Så snart de installerat sig och ”tvättat av sig resdammet” var de välkomna ner på hans arbetsrum.
Fortfarande omtumlad efter besöket i det nya huset sätter sig Elin ner på den stora dubbelsängen. En
möbel i mahogny som om den inte vore antik kunde varit gjord på fabriken i Nyköping. Hon ser sig
i den stora barockspegeln mitt emot och känner sig liten, trött och helt felplacerad bland de antika
möblerna. Dagen hade varit händelserik båda var lyckliga och stolta men nu måste de bestämma
sig. Hur skulle de göra med Herman? Skulle de ge honom hans ”provision” eller skulle de göra som
Arvo tänkt och avslöja herr kamrer Herman Bjelkehag och hans försök att lura godsägaren på hans
pengar. För Elin var inte beslutet svårt de hade ju redan bestämt sig. Hade någon kallat henne
tattarhora skulle han ha sitt straff. Arvo som hade lite skuldkänslor för det knäckta näsbenet tvekar
någon sekund, men när han kände Elins blick och vetskapen om att allt annat kunde var straffbart
var saken klar. Efter att ha mött godsägaren skulle också allt annat kännas som ett svek mot en
riktig gentleman. Den oförskämda lilla fetknoppen skulle få lära sig en läxa. Beslutet var taget.
För att kunna bestämma i den sista sekunden hade Elin gjort i ordning två räkningar. En med
offertens pris. Det vill säga det pris som Herman bestämt. En med det pris möblerna egentligen
kostade. Med ett rått leende river hon sönder räkningen med ”Hermans pris” och stoppar ner den
riktiga räkningen i sin handväska. Samvetet hade segrat och det kändes skönt. De duschar och byter
om innan de tillsammans går ner för att göra upp sina affärer.
Under tiden de gjort sig i ordning hade godsägaren bett kamrer Bjelkehag komma till hans
tjänsterum för att avsluta affären med Blond. Herman tar med sig offerten och kontanter. Han
gnuggar händerna. I dag skulle ha få ett rejält tillskott i plånboken.
Elin och Arvo sitter redan på godsägarens tjänsterum när det knackar på dörren och Herman stiger
in. Han tvärstannar på tröskeln och stirrar på Elin som han sett ett spöke. Vad gjorde hon här? När
han sedan flyttar blicken till Arvo blir han likblek. Var detta ett skämt? Vad hade dessa två
människor här att göra. Godsägaren tittar lite undrande på sin kamrer. Är det något fel? Utan att
vänta på svar säger han åt honom att komma in och ta plats. Han presenterar Elin och Arvo, ägarna
till möbelföretaget Blond. Elin lägger huvudet på sned sträcker fram sin hand och ler ett så sött
leende hon kan.
Arvo reser sig och sträcker fram en hand. Rent instinktivt ryggar Herman tillbaka men tar försiktigt
tag i den framsträckta näven. Arvo håller kvar handen lite längre än normalt och klämmer till lite
hårdare än nödvändigt. Han både ser och känner att Herman svettas. Med ett lugnt och vänligt
tonfall frågar Arvo om kamreren arbetat länge på bruket? Han tycker ansiktet verkar bekant. Men
han kan naturligtvis tagit fel. Elin sätter en hand för munnen för att dölja sitt leende. Detta var
kanske att gå ett steg för långt. Hon ser att Herman är på väg att svimma. Men han tar sig samman
och i sin vanliga lite överlägsna ton säger han sig inte kunna påminna sig om att de träffats tidigare.
När han säger träffats blir Elin tvungen att dölja en skrattexplosion bakom en näsduk som hon med
ett ryck får upp ur sin handväska.
Godsägaren förstår ingenting, han tycker bara situationen känns mycket märklig.
Arvo förstår att stunden nu är kommen. Han lägger fram räkningen till godsägaren och säger att det
har varit en ära för honom och hans fru att godsägaren valt att inreda den nya villan med deras
möbler. Godsägaren ber sin kamrer att få offerten för att jämföra med räkningen. Herman som nu
fått ordning på sina känslor erbjuder sig att själv pricka av och jämföra om han bara fick räkningen.
För en sekund stannar hjärtat på Elin innan godsägaren med bestämdhet ber att få offerten. Han som
varit med när möblerna packades upp vill själv pricka av för att kontrollera att allt stämde. Blek och
svettig lämnar Herman över offerten till sin chef. Det blir tyst runt bordet när godsägaren med
pennan i handen långsamt prickar av stolar, bord och soffor.
När han slutligen skjuter upp glasögonen i pannan tittar han förvånat på Arvo. Antalet möbler
stämmer men slutsumman stämmer inte med offerten. Arvo medger lugnt att han har helt rätt. Det
pris han har har på räkningen är det riktiga. Den så kallade provision som herr Herman Bjelkehag
begärt skulle betalas ut till honom personligen hade de ansett vara ren stöld varför de avstod från att
betala ut den. Dessutom hade de blivit allvarligt avrådda av bankdirektör Kravander. En sådan
handling skulle vara helt olaglig.
Herman reser sig för att protestera men när han ser Elins iskalla blick, Arvos lugna min och
godsägaren som lutat sig tillbaka i stolen för att få en förklaring inser han att det inte skulle löna sig
att neka till anklagelserna. Godsägaren ber honom lägga kuvertet med pengarna på bordet och sedan
avlägsna sig. Ikväll hade han gäster. De skulle ha en trevlig middag och i morgon skulle han ta itu
med sin kamrer.
Middagen hade varit fantastisk. Natten i samma säng som kung Oskar II sovit i hade bjudit på mer
njutningar än Elin tänkt sig. Nu låg pengarna i gott förvar i Elins väska. Vad som skulle hända med
Herman brydde sig varken Elin eller Arvo om.
Ångvisslan på den vita Vaxholmsbåten tutar tre signaler och backar ut från Strömkajen på väg ut
mot en ö i skärgården och en fabrik som heter Blond. I solen på däck, med handväskan i tryggt
förvar mellan sig sitter Elin och Arvo. Hon lutar sitt huvud mot hans och trutar med munnen. Hon
var inte den som lät främmande karlar kyssa sig. Utom ibland förstås.