[ Ga p a me d ö g o n en ] TEC KN I NGS PROJ E K T AV EVA DA H L I N PÅ N ATU RH I STORI S KA M U S E ET I GÖTEBORG [ G apa med ögon en ] QUI D OCUL I S I NHI AS TE C K N I N G SPROJ E K T AV EVA D A H LIN PÅ NATU R H I STOR I S KA MU SE ET I GÖTE BORG Öga mot öga 1. Måste vi använda vår makt över djuren för att släcka vår kun skapstörst? Döda djur töms på organ och stoppas upp. De framställs som om de är levande. Som om döden inte exi sterar. De uppstoppade kropparna är som gränsvarelser mellan liv och död, konst och vetenskap. Döda djur läggs i sprit. Här får döden existera men uppfattas som frånstötande. Det från stötande är en föreställning, något som existerar före blicken, en förutfattad mening som är förknippad med vår förståelse av verkligheten och inte med verkligheten i sig. Vi stänger in samlandet i arkiv och huskroppar och skapar scener för peda gogik och mänskliga fantasier. Är det svar om sig själv människan söker hos djuret? Eller vill vi ta tillbaka och minska avståndet mellan djur och män niska? Vad ligger i denna paradox? Tänker som indianerna att djuren vände människan ryggen när människan namngav och systematiserade dem. Tecknandet leder mig en bit på väg men den slutliga för ståelsen tycks alltid förflytta sig till en ny ruta. Därför teckna, teckna, teckna… nå ny kunskap, teckna igen, med ögonen djupt inne i sin nästas päls. Suga in med blicken. Teckningarna förkroppsligar för mig sinnlig kunskap, och bekräftar min er farenhet av det sedda. Platsen för tecknandet påverkar form språket, det redan uppställda och iscensatta på museet gör bil derna mer dokumentära, nästan fotorealistiska. Vilket ibland ger för litet utrymme i teckningarna mellan likhet och möj lighet till tolkning. Ett uttryck i bilderna som bygger på alltför stor respekt inför vad jag ser. Bilden kan då bli strypt i sitt uttryck. Teckningen som akt har för lite att säga till om. Trots det finns ändå ett försök till livets logik i hur jag använder linjer och gråskalor. Jag tänker också på den dialog som uppstår mellan mig som tecknare och tecknandet å ena sidan och mellan mig och det tecknade å andra sidan. Där teckning som instrument är till för att synliggöra ett försök att minska avståndet mellan människan och djuret. En ilning av djurblivande i mötet mellan konst och vetenskap. Och där bilder som förmår förmedla ett seende är sårbara i sin ensamhet. Det är inget nytt i seendet i sig – det sedda bara är. 2. Respekt för djurens öde gör mig ödmjuk och framtvingar ob servation in i minsta detalj. Ett härmande som för mig kanske är en vilja att mötas. Förstår jag vad jag ser? Mitt arbete är ett konstnärligt utvecklingsarbete (KU projekt) vid Högskolan för design och konsthantverk ( HDK) vid Göte borgs universitet. Två parallella tankerum fyllda med frågor växer fram under mitt teckningsprojekt på Naturhistoriska museet i Göteborg. Tankarna påverkar teckningarna till en noggrannhet i närstu dierna av konserverade kroppar. När jag skrev min projektansökan var ämnet »Bildanatomi vs djuranatomi«, vilket för mig är en filosofisk tanke där man jäm för olika kroppar, bildens kropp med dess beståndsdelar och djurets kropp med dess beståndsdelar. Kan jag hitta bildens kompositionsdelar, proportioner och skalor i djurkroppens upp byggnad? Kan jag jämföra bildens byggstenar med naturens egna byggstenar? Det är tankar som ger mig inspiration till att arbeta med bild. I projektbeskrivningen finns också en frågeställning om var gränsen går mellan fri bild och illustration. Är det kontexten som avgör, bildens uttryck eller både och? Mitt svar: För att bild ska fungera över huvud taget måste den stå på egna ben. Då hittar den hem överallt och blir en berättelse. 2012 – 2013 Eva Dahlin Museet På Naturhistoriska Museet i Göteborg finns det stora samlingar av vilka bara en bråkdel går att se i utställningarna. I museets magasin finns det miljontals individer i rör och burkar med sprit, som skelett eller skinn, eller uppnålade i lådor. Samlingarna har flutit in till museet under 150 år, en hel del av en slump, annat är insamlat mer systematiskt. Mate rialet kommer från upptäcksresande, forskare, jägare, sjömän, handelsmän, privatpersoner och museets egen personal. En del är insamlat av pedagogiska skäl, för att i utställ ningar ge en bild av djur från fjärran kontinenter eller från dun gen alldeles utanför husknuten. Individerna som visas i utställ ningar är oftast uppryckta från allt sammahang. De står som solitärer och får representera hela sin art. All individuell och ekologisk kontext är borta. Annat är insamlat av forsknings skäl för att öka förståelsen och ge nya kunskaper om naturen. Här finns resultatet av lyckade forskningsprojekt bevarat men också samlingar av sådant som aldrig riktigt blev: av krossade ambitioner och drömmar. I alla dessa preparat finns mycket att utforska. Dels har vi djuren själva vars anatomi, vävnader och arvsanlag kan avslöja tidigare dolda egenskaper och sammanhang, dels berättar samlingarna mycket om samlarna själva. Vad har de samlat på? Vilka gåtor ville de lösa? Konservatorn som monterat djuret har gjort sin tolkning och sina tillägg utifrån de förutsättningar som fanns. Preparaten ger en inblick i tidigaregenerationers uppfattning om djuren och naturen – trots allt är även naturen något som finns inne i våra huvuden och som ständigt omformas då vi ut sätts för nya intryck och erfarenheter. 1800-talets faiblesse för det abnorma har med tiden övergått till en dokumentation av det alldagliga. Förr var det oproblematiskt att skjuta de djur man ville ha, de flesta zoologer och konservatorer var också jägare, idag samlar man främst på självdöda djur. Samlingarna avslö jar gångna tiders syn på naturen, de kan ses som en idéhistorisk exposé över vilka föreställningar som har varit aktuella. Allt detta finns i Eva teckningar. Hon undersöker hur djuren gestaltas i montage eller framträder i sina vilorum av glas. Här kan vi se olika tiders idéer och ideal. Preparaten kan närstuderas, djuren i samlingarna kanske inte alltid håller sig i skinnet men de håller sig i alla fall lugna. Bara döda djur är stilla nog för att man skall kunna dra vissa hemligheter ur dem. Per Lekholm Göteborgs Naturhistoriska Museum / Västarvet Q U I D OC U L I S I N H I A S [Gapa med ögonen] Konstnärligt Utvecklingsarbete vid HDK – Högskolan för Design och Konsthantverk av Eva Dahlin Grafisk form: Camilla Iliefski Tryck: Göteborgstryckeriet, 2013 ISBN : 978 - 91-637-4400-6