1. No category

www.afghanistan.nu – nr. 2/2015, 15 kr
Tema:
Vad är
Nato
till för?
ILL: KARIN SUNVISSON
Brev från Kabul
Vad är Nato till för?
Svensk soldat - med order att mörda
Afghanistan.nu 1
Tillbaka till medeltiden
När den danske författaren Carsten Jensen framträdde på diskussionsmöte på Utrikespolitiska
Institutet 21 april blev
det ett lärorikt möte med
en nära fullsatt hörsal på
Utrikespolitiska Institutet.
Föreningen Afghanistansolidaritet hade bjudit in
Jensen till Sverige och han
framträdde
tillsammans
med Ann Wilkens (tidigare ambassadör i Pakistan
och Afghanistan) samt
Ewa Werner Dahlin (avdelningschef på Sida).
Författaren Carsten Jensen inledde mötet med en
genomgång av vad Afghanistan är idag och hur kriget har påverkat landet.
Först gav han några fakta
som ram för diskussionen.
kar för nationellt oberoende
medan al Qaida är en internationell terroristorganisation.
USA:s upptrappning av
kriget 2009 med aktiv upprorsbekämpning
(COIN)
misslyckades och någon
stabil styrelse har inte kunnat upprättas.
Afghanistan går inte att
definiera i vanliga statsvetenskapliga termer. Regeringen i Kabul är en lös koalition av olika intressen.
Landet domineras av ickestatliga aktörer i form kriminella organiserade i nätverk under krigsherrar som
både samverkar med varandra och är rivaler.
Det är fel att som ofta i
väst karakterisera Afgha-
nistan som ett vanligt uland. Carsten Jensen menade att landet istället borde benämnas som en ”nymedeltida” stat som kunde liknas vid renässansens
Italien där olika grupper
ledda av enskilda personer
och inte partier kämpade
om makten. Korruptionen
är monumental. Den amerikanska
undersökningsmyndigheten Sigar har
uppdraget att granska hur
stödpengarna används i
Afghanistan. I en nyligen
utgiven rapport konstaterar
man att av de 18 granskade ministerierna var alla 18
bedömda som opålitliga och
korrumperade.
En annan västlig felsyn
är att konflikterna i Afgha-
Fattigast utanför Afrika
Landet är efter snart 14 års
västockupation ett av världens sju fattigaste länder.
De övriga sex är afrikanska stater. Afghanistan tillhör de tre mest korrupta
staterna i världen. Krigen
har medfört att landet har
flest flyktingar i världen,
2.6 miljoner.
USA har satsat 650 miljarder dollar på kriget.
USA:s civila bidrag, 107
miljarder dollar är mer än
Marshallhjälpen,
vilket
inte hjälpt landet ur fattigdom. Enorma summor har
istället förts ut och hamnat bland annat i Dubai.
Landets regering hålls helt
under armarna av det utländska stödet som utgör
80 procent av statsbudgeten. Carsten Jensen menar
att västvärlden gjort en fatal missbedömning då man
satte likhetstecken mellan
al Qaida och talibanerna.
Talibanerna är en inhemsk
afghansk rörelse som ver-
2 Afghanistan.nu
Den danske författaren Carsten Jensen
nistan har sin grund i religionen.
Talibanerna kom inte till
makten i slutet av 1990-talet på grund av sin islamska
fundamentalism utan för
att de gjorde slut på krigsherrarnas anarki och inbördeskrig och upprättade lag
och ordning. Det har det afghanska folket inte glömt
och utan den bakgrunden går det inte att förstå
Afghanistan idag.
Utsiktslöst RSM
Nu har de flesta av de utländska trupperna lämnat
landet och den nya Natoledda styrkan Resolute
Support Mission (RSM)
har kommit istället. Det
är utsiktslöst att tro att de
13 000 som RSM utgör skulle kunna förändra något
när 130 000 utländska soldater inte kunde göra det
under 13 år. Däremot menar Carsten Jensen att den
krigföring som USA nu til�lämpar i Afghanistan, så
kallad catch-and–kill med
specialstyrkor, flygattacker
för att hålla den afghanska
armén under armarna och
massiv användning av drönare, än mer kommer att
väcka befolkningens förbittring.
Det var förödande menade han att väst inte ens ville försöka förstå konfliktens
bakgrund utan bara ser
fienden som terrorister vilka skall elimineras. Det blir
ett evighetskrig som aldrig
kan vinnas.
En möjlighet för USA att
fortsätta kriga är privatiseringen av militären. USA
har omkring 170 000 man
i konfliktzoner runt om i
världen men backar upp
dem med 270 000 privatkontrakterade som alltmer
övertar militära uppgifter.
Privatiseringen innebär fle-
Forts sid 15 Carsten...
Svensk soldat hade
order att döda
David Jansson, korpral och skyttegruppschef i den svenska Isafstyrkan har varit något av den svenska krigsmaktens affischpojke för kriget i Afghanistan.
Men så hände det att Jansson berättade något som började likna sanningen.
David Jansson från Ludvika har en
akademisk examen i internationell
kris- och konflikthantering och erfarenheter från reklambranschen.
När han anmälde sig till Isaf såg
krigsmakten att han var användbar
mer än som chef i ett stridsfordon 90.
Jansson har skrivit artiklar, framträtt i TV och bloggat om sitt uppdrag.
Betala din
medlemsavgift!
26 april höll FAS sitt årmöte. Till styrelse valdes: Lars-Gunnar Liljestrand
(ordf), Stefan Lindgren (vice ordf.),
Staffan
Ekbom
(kassör),
Klas
Sandberg, Claes Engelbrandt, Franz
Smidek, Robert Pedersen (Umeå),
Mattias Cederholm (Malmö), Anders
Davidsson (Höör) och Bo Persson
(Piteå).
Han har hela tiden betonat att svensk
militär varit där för att hjälpa.
Men så den 21 mars 2012 på
Etnografiska Museet i Stockholm höll
Daniel Jansson ett föredrag och berättade då att han som chef för en fordonsburen patrull hade fått instruktion att skjuta, att döda föraren av en
viss civil bil om denna dök upp. Bilen
skulle nämligen, enligt underrättelseuppgifter, vara fylld med sprängämnen avsedda för ett terrordåd med bilen och dess explosiva last som ett vapen.
Nu satt korpral Jansson längst bak i
sitt patrullfordon och höll uppsikt när
han plötsligt fick se den sökta bilen.
Jansson siktade då enligt sin order
med rödpunktssiktet på föraren för att
Till revisorer valdes P-O Tellander,
Sixten Andreasson och Sara Svensson.
Clara Quarfood Lindberg ska utgöra
valberedning.
Sveriges deltagande i kriget håller
på att avvecklas. Den svenska styrkan är nu nere i cirka femtio man.
Föreningens huvudsyfte var att bekämpa Sveriges deltagande i kriget.
Det verkar vara på väg att upphöra.
Frågan är om föreningen därmed ska
läggas ned.
Årsmötet beslutade att föreningen
skjuta denne.
Men sen blev Jansson avbruten. En
afghansk polis klev in i den afghanska bilen och pratade en stund med föraren.
Jansson tryckte aldrig på avtryckaren och fullföljde aldrig sin avsikt.
Han lugnade ner sig. Den misstänkta bilen undersöktes och visade sig
innehålla 400 kg morötter! Föraren,
en fyrabarnsfar, var på väg till en
grönsaksmarknad.
Så lättvindigt avgörs i det ockuperade Afghanistan om oskyldiga människor ska dödas - utan åtal, rättegång
och laga dom.
En angivare, kanske en mytoman
som angivare ofta är, hade pekat ut
en hederlig familjeförsörjare och blivit
trodd av det svenska befälet.
Man är dum om man inte förstår
att i ett av inbördeskrig splittrat land
som Afghanistan, står falska angivelser som spön i backen. Inbördeskrig är
perfekta tillfällen att göra upp gamla
räkningar. Angivaren kan ha tillhört
någon annan etnisk grupp eller haft
något otalt med den påstådda terroristen eller bara varit en konkurrent på
grönsaksmarknaden.
Om det nu inte var Nato som velat blåsa under motsättningarna i
Afghanistan.
Korpral Jansson från Ludvika sköt
inte den oskyldige afghanen, men det
närmast av en slump. Annars hade vi
säkert inte fått veta något om händelsen.
Skillnaden mellan den klämkäcka propagandabilden som vi särskilt tidigare matades med och verkligheten måste ju av vittnen på
plats upplevas som grotesk. T.ex. efter de strider där svenskar dödade
200-300 afghaner (se ledamoten av
Krigsvetenskapsakademin
Johanne
Hildebrandt, "Krigare", sid 321, pocketupplagan).
ska fortsätta att bevaka utvecklingen
i kriget. När den svenska militära inblandningen säkert upphör kan styrelsen komma att utlysa en extrastämma
om att lägga ner föreningen.
Till dess: kampen fortsätter.
Stöd föreningens verksamhet under 2015 genom att sätta in din
medlemsavgift på 33 13 24-4. 150
kr inkl. tidningen (75 kr för stud
och pensionär).
red
Afghanistan.nu 3
19 mars angreps och dödades den
27-åriga kvinnan Farkhunda i centrala Kabul av en mobb på hundratals
personer.
Vad säger det om det afghanska
samhället och hur det har utvecklats
under 14 års ockupation?
Mordet på Far
Händelseförloppet börjar vid halv
fyra på eftermiddagen. Zainuddin,
en analfabet och funktionär i moskén ropade ut från ett fönster att en
amerikansk kvinna hade bränt sidor
ur Koranen och måste dödas. "Om ni
är en riktig muslim, kom och rädda
Koranen!"
Unga män omringade Farkhunda
och började ställa aggressiva frågor:
"Är du amerikan? Är du USA-agent?
Varför brände du Koranen?"
I verkligheten hade Farkhunda
inte alls bränt Koranen; i den rättegång som avslutades 6 maj medgav
Zainuddin att han ljugit. Farkhunda
var i själva verket djupt troende, student vid ett religiöst lärverk som tidigare gjort sig känd för att kritisera
kommersen med amulletter (tawiz)
och trollformler inne på moskéområdet.
Prydliga stadsbor
Utan att invänta några svar började
mobben kasta stenar, sparka och slå
henne. "De flesta var prydliga stadsbor i 20-årsåldern som föddes och uppfostrades i krig", säger historikern
Helena Malikyar i en kommentar på
al-Jazeera.
De slängde ner henne från ett tak.
Därefter körde de över henne med en
bil, satte eld på henne för att slutligen
slänga hennes sargade och förbrända
kropp i Kabulflodens leriga och smutsliga vatten. Alltsammans var över på
fyrtio minuter.
En av deltagarna i mordet, Sharaf
Bahglani, är i 30-årsåldern och skröt
senare på Facebook om att han deltagit i mordet. Han förklarade också att
utomrättsliga avrättningar behövs i
Afghanistan eftersom regeringen "frisläpper självmordsbombare". Samme
Baghlani skryter med sina kontakter
i den afghanska krigsmakten.
Under hela händelseförloppet fanns
poliser i närheten, från den närbelägna polisstationen i Kabuls andra polisdistrikt, men de ingrep aldrig på
allvar. Afghan Analysts Network talade med en kvinno som uppgav att en
polis stått tio meter ifrån Farkhunda
4 Afghanistan.nu
Farkhunda stenades och misshandlades med brädor, kastades ner från ett tak, kördes över
i Kabulfloden. Poliser stod och tittade på. "Låt henne dö", sade en. "Det blir en bra läxa.
utan att ingripa. "Låt henne dö. Det
blir en bra läxa för dem som förolämpar Islam", ska han ha sagt.
Allting utspelades i Shah-e Du
Shamshira-komplexet,
en
moské och vallfartsplats, belägen på
Kabulflodens vänstra sida, mitt i hjärtat av huvudstaden.
Mord inträffar hela tiden i Afghanistan. Men mordet på Farkhunda har
genom sin grymhet – och myndigheternas passivitet – uppenbarligen skakat landet djupt.
Biträdande informations- och kulturminister Semin Ghazai Hasanzada
fördömde offret Farkhunda på sin
Facebooksida:
"Hon arbetade för de otrogna. Om
du bortser från det är du en av dem
och sätter vår religion i fara".
Kabulpolisens talesman Hashmat
Stanekzai förklarade på sin Facebooksida: "Hon [Farkhunda] trodder att hon genom att begå denna
förolämpning [av islam] skulle kun-
na få medborgarskap i Amerika eller
Europa. Men hon dog innan hon nådde
sitt mål."
Zalmai Zabuli, chef för klagomålskommissionen i Afghanistans senat,
publicerade en bild på Farkhunda med
texten "Det här är avfällingen som
satte eld på Koranen".
Alla tre fick senare ta tillbaka sina
uttalanden när en undersökning från
religionsministeriet två veckor senare visade att anklagelserna mot
Farkhunda varit lögnaktiga.
Dagen efter mordet, under fredagsbönen, fanns det imamer och mullor
i Kabul, Jalalabad och Ghazni som
fördömde mordet, men många gav
sitt uttryckliga stöd åt lynchningen. Maulawi Habibullah Hassam i
Bagh-e Bala-moskén, som också är f d
ordförande i Kabuls prinsråd, försvarade på sin Facebooksida godtyckliga
avrättningar (mahkama- e sahrayi,
bokstavligen ökenrättegångar) som
straff för att förolämpa islam, koranen
rkhunda
te Zainuddin och andra förvaltare av
vallfartsplatsen kunde inte kvalificera som sådana.
Först när det stod klart att
Farkhunda varit fullständigt oskyldig till det hon anklagades för vidtogs åtgärder. 22 poliser suspenderades, 30 personer greps för delaktighet i mordet. Religionsministern Faiz
Muhammad Osmani lät stänga
moskén där lynchningen börjat och lovade att förbjuda försäljning av amuletter och trollformler på området.
Historisk demonstration
r med en bil, kroppen eldades upp och kastades
..."
och profeten.
26 mars samlades drygt ettusen
mullor på platsen för mordet och antog
en tre sidor lång resolution där bara
en och en halv rad ägnades mordet,
som inte fördömdes i sig utan bara sättet som det utfördes på.
2 april mottog regeringens VD,
"hans excellens", den pimpinett välkädde Abdullah Abdullah, en delegation mullor och lät efteråt meddel
aatt diskussionen handlat om den "exempellösa vågen av förolämpningar av
religionen under den nya regeringen".
5 april framträdde president Ashraf
Ghani i TV och tackade landets ulema
(skriftlärda) och andliga ledare för att
vara "en oskiljaktig del av civilsamhället och vi uppskattar alla deras ansträngningar att stärka rättssamhället".
Presidentens
undersökningskommission gjorde en särskild poäng
av att ingen religiös funktionär varit inblandad i mordet - den illittera-
Utan tvekan finns det en stark opinion som kräver att myndigheterna vidtar åtgärder för att det inträffade inte
ska kunna upprepas. Fyrtio dagar efter hennes död, vid den traditionella
åminnelsehögtiden (tjehele) samlades
över 3 000 människor i en av de mäktigaste demonstrationer Kabul skådat.
Men är mordet på Farkhunda verkligen bara eller ens i huvudsak ett uttryck för den traditionella konflikten
i Afghanistan mellan ett konservativt
prästerskap och moderna krav på att
den sekulära lagen med dess krav på
laga rättegång och dom ska gälla?
RAWA, Afghanistans revolutionära kvinnor, säger i ett uttalande att
detta är en händelse av ett slag som
inte har inträffat på hundra år. Det
har förekommit ett mindre antal steningar, men då efter religiösa domar
som åtminstone skänkt dödandet ett
sken av laglighet. Men en lynchning
av detta slag inför passiva myndigheter vittnar
om djupa förändringar.
"Detta mord
där 250 personer var inblandade mot bakgrund
av tusentals andra fall av mord,
bränningar och
trakasserier mot kvinnor ... tyder på
att det något hemskt händer i samhället. Detta hemska har rötter i skolan, i moskén, i familjen, i den svaga
staten och avsaknaden av ett värdesystem", skriver afghaner bosatta i
Sverige.
Och varför inte föra den analysen
ett steg längre?
Vem har de senaste åren injicerat i det afghanska samhället, som är så brutalt och grymt
i sig, en industriell brutalitet och
grymhet av aldrig tidigare skådat slag?
Vem har bombat och mördat
tiotusentals människor till döds
utan rättegång eller dom? Vem
har hållit människor inspärrade
i burar som djur, torterat dem,
släppt ut dem bara för att skicka
en kula efter dem?
Vem har utbildat Afghanistans
poliskår för miljardtals euro?
Vem är det som finansierar dess
kvarts miljon starka armé - förlåt, säkerhetsstyrkor?
Vem har gjort ordet "amerikan" tillräckligt för att samla en
lynchmobb mitt i centrala Kabul?
Sveriges andel i detta hyckleri är
inte liten. Med svenska soldater skulle kvinnornas rättigheter stärkas.
Istället hjälpte man guvernören Atta
Muhammed Nur, en krigsförbrytare
som tog sig till makten genom att kallblodigt låta avrätta tusentals talibaner instängda i containrar. Hans väg
till makten kantades av lik med avskurna genitalier. Idag fördömer han
Farkhundas försvarare i sin TV-kanal
Mitra. Sverige har bidragit inte bara
till att cementera misogynin i det afghanska samhället, utan lyfta den till
en helt ny barbarisk nivå - helt i samklang med ockupationsarméns metoder.
Som pricken över i avslutades 6 maj
en snabbprocess där 4 personer dömdes till döden och åtta till vardera 16
års fängelse. 18
personer frikändes. Totalt stod
49 personer inför rätta. Det säger sig själv att
ingen
rättssäker prövning har
kunnat genomföras på så kort
tid och i den förgiftade miljön.
De verkligt skyldiga till att Afghanistan har berövats sin själ, till att
landet förpassats sekler tillbaka i
sin utveckling går naturligtvis fria.
Skillnaden mellan lynchningen av
Farkhunda och de drönarbombningar av oskyldiga familjer som USA fortsätter med är ju bara antalet offer och
den mediala och moraliska frisedel som
USA-militären åtnjuter.
Stefan Lindgren
Afghanistan.nu 5
För bara några decennier sedan rådde en Nato-eufori. Nato skulle rentav
ersätta FN som en "demokratiernas
klubb", menade vissa. Idag förbigår
USA alltmer Nato i sitt globala spel.
Vad har hänt?
Nils Andersson, Paris, analyserar
Nato:s utveckling.
Vad är Nato till för? En militär organisation är till för att föra krig. Det leder
naturligtvis till två frågor, krig för vad
och krig mot vem?
1. Natos
långsiktiga mål
Krig för vad?
Nato bildades för sextiosex år sedan som en militär kraft riktad mot
Sovjetunionen till försvar av västvärldens ideologiska, politiska och ekonomiska intressen i den obönhörliga konfrontationen mellan två oförsonliga
ekonomiska och sociala system, kapitalism och socialism.
Detta ursprungliga mål har genomgått en utveckling. Sovjetunionens
sammanbrott och upplösningen av
Warszawapakten (skapad 1951 som
svar på Nordatlantiska fördraget)
har förändrat den geopolitiska kartan
över Europa och världen. I början av
2000-talet var Nato:s roll inte längre
begränsad till den euroatlantiska historiska miljön, utan höll, under USA:s
förmyndarskap, på att bli den västliga
hegemonins väpnade gren med uppdrag att försvara västs ideologiska, politiska och ekonomiska intressen genom att bidra till införandet av nyliberalism och marknadsekonomi över
hela jorden.
Det atlantiska alternativet,
grundat på vapenmakt och militära insatser i stället för krisförebyggande politik och diplomatiska lösningar, är idag på väg
mot sitt nederlag efter endast en
kort historia av hegemoni, mindre än tjugo år.
Den ekonomiska och finansiella krisen, och ännu mer, de militära nederlagen i Afghanistan och Irak, konsekvenserna av den äventyrliga interventionspolitik som lämnat hela länder i spillror (Libyen, Sahel) eller destabiliserade (på Balkan och i Afrika),
6 Afghanistan.nu
Vad är Nato t
upprätthållandet av ett "kalla krigs"klimat i Europa och de konflikter detta resulterat i (Ukraina, Georgien),
uppkomsten av nya stormakter, däribland Kina, som flyttar epicentrum för
den större konfrontationen för USA
och Europa mot Östasien, och uppkomsten av Daesh (Islamiska staten),
en direkt produkt av västerländsk interventionspolitik, har tvingat atlantisterna och Nato att revidera sina
ambitioner och sin globala strategi.1
Men målet är fortfarande att försvara
västs ideologiska, politiska och ekonomiska intressen.
Krig mot vem?
De stora förändringar som skett i världen sedan 1945 har också förändrat
Nato:s förmodade fiender. Nato, som
initialt var navet i Trumandoktrinen
om inneslutning av Sovjetunionen,
hade CENTO2, SEATO3 och ANZUS4
som förlängningar från Mellanöstern
till Stilla havet. Dessa allianser upplöstes för många år sedan och när 3
Berlinmuren föll stod Nato på tur;
men den atlantiska ideologin är grunden för västs politiska, ekonomiska
och militära makt och president Bush
d.ä., Pentagon och de europeiska atlantisterna aktiverade sig då för Nato.
Organisationens fortbestånd bekräftades i Romförklaringen om fred och
samarbete den 7 och 8 november 1992
som fastställde "i allmänna ordalag en
rad nya mål som den omvandlade alliansen ämnar uppnå i denna revolutionära (enligt Nato) tid i Europas historia".5
Initialt förblev Europa Nato:s prioriterade geografiska område, med målet
att utvidgas till Östeuropa och Balkan,
fram till Rysslands tröskel, vilket garanterade USA:s grepp över den europeiska kontinenten och demonstrerade dess vilja att forma Europa efter det kalla kriget. Kriget i det forna
Jugoslavien kom att tjäna dessa planer.
Nato avfyrade inte en enda kanon
under de mer än fyrtio år som kalla
kriget varade. Bosnien blev dess första
heta krig; 28 februari 1994 sköts fyra
bosnienserbiska attackplan på bombuppdrag ned av USA:s flygvapen.6 Vid
undertecknandet av Daytonavtalet
1995 förklarade Bill Clintons försvarsminister William Perry föga nyanserat: "Vad det handlar om (i f.d.
Jugoslavien), är Nato:s sammanhållning, Nato:s framtid och USA:s roll
som Nato:s ledare."7 Denna uppfattning skulle demonstreras i interventionen i Kosovo.8
En väsentlig del av atlantisternas
planer efter det kalla kriget planer var
Nato:s utvidgning på den europeiska
kontinenten till tidigare medlemmar
i Warszawapakten. Denna utbyggnad
gjordes i strid med fördraget 2 + 49 och
CFE-avtalet10. Sålunda integrerades
mellan 1999 och 2004 Ungern, Polen,
Tjeckien, Estland, Lettland, Litauen,
Slovakien, Slovenien, Bulgarien och
Rumänien i Nato.11 Alla dessa integrationer föregick anslutningen av dessa
länder till Europeiska unionen.
Efter att ha säkrat paktens fortbestånd och konsolidering på den europeiska kontinenten visade Nato i det
"strategiska konceptet för det tjugoförsta århundradet", som antogs i april
1999, sin beslutsamhet att bli en global militär organisation och ersätta FN i "förebyggande och krishantering". För dem som då manade till en
"klubb av demokratier" framställdes
Nato som ett "vapen för massiv demokratisering" som kunde kringgå vetorätten i säkerhetsrådet, detta hinder
för atlantisternas interventionistiska
avsikter. George W. Bushs utrikesminister Condoleezza Rice förklarade kategoriskt: "Klubben för demokratier
har vi, det är Nato!"
Med denna nya strategi gick man in
i en cykel av permanent krig, för vilken Bush J:r och hans administration skulle bli fanatiska förespråkare.
Nato:s eller västliga koalitioners interventioner i Irak, Afghanistan och
Libyen, i skydd av "rätten till humanitär intervention" och "skyldighet att
skydda", bedrevs enbart i termer av
militär makt. Där begicks krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten –
se exemplen Guantánamo, Bagram
och Fallujah – som vi har fått foga oss
i liksom att dessa interventioner bara
spridit kaos och skändligheter.
Med okunnighet och förakt för be-
till för?
folkningarnas historiska och sociala realiteter har dessa interventioner
spridit agg och hat, med följd att alQaida, ursprungligen en allierad, blivit till monstret Daesh, som i sina olika komponenter och under olika influenser sträcker sina tentakler i en båge
från Sydostasien till Västafrika. För
befolkningen i dessa länder, de första
och främsta offren, har fanatismens
och obskurantismens styggelser lagts
till de västerländska högteknologiska
armadornas fasor.
2. Det
hegemoniska
Nato
Ett globalt Nato
Skapandet av ett globalt Nato skulle åstadkommas genom att utvidga dess förbindelser
utanför det historiska
euroatlantiska området och öka förmågan
att ingripa i alla riktningar. Sedan 1990-talet går Nato:s globaliseringsstrategi
(följeslagare till den nyliberala globaliseringen) ut på att "eftersträva att
upprätta alltfler globala partnerskap
med likasinnade länder" och således
väva ett nät av militära och strategiska allianser.
Som hegemonisk makt var USA
mycket aktivt. Vid upplösningen av
sovjetblocket var politiken med partnerskap en viktig mekanism för Natostrategin. År 1991 bildades det första
partnerskapet, Nordatlantiska partnerskapsrådet12, som genom att sammanföra Nato:s sexton medlemsstater
med f.d. Warszawapakten, symboliserade atlantisternas politiska och ideologiska seger. År 1992 inkluderades
de elva staterna i Oberoende staters
samvälde (OSS) och Albanien i detta partnerskap som således sträcker
sig från Vancouver till Vladivostok.13
Det är förverkligandet av geografen
Mackinders vision som formulerades
1904: "Den som styr Östeuropa dominerar Hjärtlandet14 och den som styr i
Hjärtlandet dominerar Världsön15"; teorin som inspirerade till den tyska politiken "Drang noch Osten"16 och utgör
kärnan i Zbigniew Brzezinskis tänkande: "Den som dominerar Eurasien dominerar världen." Detta partnerskap förädlades 2004 till Partnerskap för fred
med målet att i bilateral form "utveckla militärt samarbete mellan Nato", europeiska stater som inte är medlemmar
i Nato, Ryssland och OSS-staterna, och
"att utveckla styrkor mer kapabla att
samverka med Nato-medlemmarnas".
Nato kom också att väva sitt nät av
partnerskap utanför det euroatlantiska
området och det forna Sovjetunionen,
i Afrika och i Mellanöstern, från 1994
med Medelhavsdialogen och från 2004
med Samarbetsinitiativet från Istanbul
(ICI), som ingick i Georg Bush J:rs
misslyckade doktrin om ett "Större
Mellanöstern".
Dessa båda partnerskap var särskilt viktiga genom att de tillät Nato
att knyta militära band med länderna i Nordafrika och
Mellanöstern: Algeriet,
Egypten,
Jordanien,
M a u r e t a n i e n ,
Marocko, Tunisien och
... Israel, som deltar
i Medelhavsdialogen.
Inom denna ram har
individuella
samarbetsprogram antagits,
men det rekommenderas också en "fördjupning" av partnerskapet genom gemensamt deltagande av Israel och de sex
arabstaterna i Medelhavsdialogen.
Samarbetsinitiativet från Istanbul
stöds av Bahrain, Förenade Arabemiraten, Kuwait och Qatar och fyller en liknande funktion i det bilaterala samarbetet och militär rustning och utbildning. Dess utvidgning är föremål för hemliga överläggningar med Gulfstaternas samarbetsråd, vilket förutom Bahrain, Förenade
Arabemiraten, Kuwait och Qatar omfattar Saudiarabien och Oman och
Samarbetsinitiativet från Istanbul.
De arabiska folkens revolutioner
och sönderfallet i Mellanöstern och
Libyen, med förlängningar i Sahel och
Västafrika, liksom rivaliteten mellan
de stora regionala makterna, har inte
undgått att störa planerna och partnerskapländernas strategiska roll i
Nordafrika och Främre Orienten.
Två andra partnerskap förtjänar sär-
skild uppmärksamhet i den nuvarande situationen, partnerskapen NatoRyssland och Nato Ukraina, som
både ingicks 1997. Deras mål är, förutom att utvidga Atlantpaktens geografiska täckning, att under det operativa kapabilitetskoncept som antogs vid Nato:s toppmöte 1999 förbättra "alliansens och dess partners
styrkors förmåga att operera tillsammans i Partnerskap för fred-operationer ledda av Nato." Med Ryssland är
syftet att engagera sig ytterligare enligt den plan för åtgärder mot terrorism som antogs 2002. När det gäller
samarbetet med Ukraina är syftet att
slutföra processen som ska leda till
dess integration i Nordatlantiska fördraget. I deklarationen från toppmötet 2008, där en majoritet europeiska
stater röstade för en senareläggning
av Ukrainas integration i Nato17, heter det explicit om detta: "Nato välkomnar de euroatlantiska ambitionerna av Ukraina, som önskar ansluta sig till alliansen ... Den (handlingsplanen för medlemskap) är nästa steg på den väg som leder direkt
till medlemskap." Man tillade, som
en varning till dem som kunde glömma detta: "Besluten om utvidgning
är uteslutande förbehållna Nato".
Sedan 2008 har Nato-Georgienkommissionen samma mål och är ramen för Georgiens euroatlantiska integration.
Till detta kommer, för att slutföra raden av partnerskap, "samarbetsverksamheterna" med Irak,
Afghanistan, Pakistan, Mongoliet,
Sydkorea, Japan, Australien och Nya
Zeeland.18 Slutdeklarationen från
toppmötet i Bukarest 2008 förklarar
tydligt den logiska grunden för dessa
partnerskap: "Alliansen fäster stor
vikt vid de olika relationer som den
utvecklar med andra partner i världen. De mål vi eftersträvar i dessa
relationer inkluderar stöd för operationer, säkerhetssamarbete och närmande av positionerna till gagn för
säkerhetsintressen och gemensamma demokratiska värderingar .... "
Bortsett från att historien inte är linjär och de geopolitiska motsättningar och andra redan angivna skäl –
de starkare motsättningarna mellan väst och Ryssland, förödelse och
skräck i Mellanöstern, förfall och
söndring i Afrika, våld och motsättningar i Centralasien och på den indiska subkontinenten, i Östasien och
Stillahavsområdet19, det nya epicen-
Afghanistan.nu 7
trumet i det globala spelet – har dessa
partnerskap idag fått en starkt förändrad roll och betydelse.
En interventionsförmåga i alla riktningar
I den situation som uppstod genom
Sovjetunionens upplösning rättfärdigades, som tidigare nämnts, insatsen av Nato:s interventionsstyrkor i Europa av konflikten i det forna Jugoslavien. År 1991 antogs ett
"nytt strategiskt koncept" enligt vilket
Nato, som dittills presenterats som en
"uteslutande defensiv
allians", gör sig gällande som en interventionistisk anfallsstyrka. Med hänvisning till de europeiska staternas oförmåga ges Nato uppdraget att säkerställa den nya världsordningens stabilitet genom militär integration av dess östra del
och även att, under
FN-mandat, ingripa på Balkan.
Således fick Nato år 1998 genom
FN:s säkerhetsråds resolution 1203
en in blanco-fullmakt att ingripa i
Kosovo, grundat på ett avtal mellan
Förbundsrepubliken Jugoslaviens generalstabschef och överbefälhavaren
för Nato:s styrkor i Europa. Avtalet
bryter mot folkrätten eftersom det
ogiltigförklarar artikel 53 i FNstadgan, som föreskriver att "Utan säkerhetsrådets bemyndigande må dock
tvångsåtgärder ej företagas enligt regionala avtal eller av regionala organ...": Nato är ju en regional militär
organisation och resolutionen ger den
ändå fria händer att ingripa i Kosovo.
Diskursen om etik, moral och humanitär intervention kan inte dölja det
faktum "att i Kosovo, var man oförmögen att manövrera och erbjuda något
annat det hemska och förutsägbara
val mellan slutet för Nato och kriget
mot Serbien".20
År 1999 anger ett "nytt strategiskt
koncept för Nato" som mål att "med
politiska och militära medel skydda
frihet och säkerhet" i Nordamerika
och Europa, liksom utanför den europeiska kontinenten, det vill säga
att bli det väpnade redskapet för västerländska intressen och marknadsekonomin i världen. Dess roll är därför inte längre begränsad till de euroatlantiska ramarna. Denna strate-
8 Afghanistan.nu
gi skulle förverkligas i kölvattnet på
den 11 september 2001 och kriget i
Afghanistan markerar övergången till
ett globalt Nato.
I
december
2001
övertog
International
Security
Assistance
Force (ISAF) på uppdrag av FN:s säkerhetsråd ledningen för operationerna i Afghanistan och Nato hade
därmed blivit en global organisation.
Dess generalsekreterare Jaap de Hoop
Scheffer bekräftade denna strategi och
förklarade 2004 att "Alliansen måste
vara aktiv för att exportera säkerhet
i alla riktningar, dit
det är nödvändigt."
Genom att överge FN:s prerogativ
och
multilaterala
grundvalar ville vissa till och med att
Nato skulle bli ett
"FN för säkerhet".
År 2006, vid toppmötet i Riga, beslutades i denna hegemoniska eufori att
Nato kunde bedriva två samtidiga storskaliga operationer, som krävde 60 000 man vardera,
och sex medelstora verksamheter med
vardera 30 000 man, dvs. en operativ
insats av sammanlagt 300 000 man!21
År 2007 var euforin fortfarande
ogrumlad. Daniel Fried, USA:s biträdande utrikesminister för europeiska och euroasiatiska frågor, sade:
"Sedan det kalla kriget och dess regionala roll på 1990- talet, har Nato förvandlats till en transatlantisk organisation som utför globala uppdrag, med
global räckvidd tillsammans med globala partners. Det är i Afghanistan
denna omvandling är som mest uppenbar. Den har definitivt lagt debatten 'in-area/out-of-area', som hade pågått så länge på 1990-talet, bakom sig.
Allt tillhör potentiellt Nato:s område
... Nato håller på att utveckla den kapacitet och de politiska perspektiv som
behövs för att ta itu med de problem
och de oförutsedda händelser som inträffar i hela världen."22
På Nato:s toppmöte i Lissabon 2010
antogs ett tredje "nytt strategiskt koncept". Terrorism, pirater och spridning
av kärnvapen ses fortfarande som hot,
men nya prioriteringar har fastställts,
inklusive riskerna för cyberattacker
som kan lamslå länder.
Cyberkrigföring blev en nyckelfråga
för Nato:s generalstaber och betydande resurser avsätts till det. En annan
prioritering blev försörjningssäkerheten genom rörledningar. Följaktligen
kan vi läsa i rapporten från toppmötet
i Lissabon, att "Nato har allt intresse
av att skydda det moderna samhällets
vitala försörjningsaxlar." Tydligare
kan man inte vara om att det är en
uppgift för Nato att – som alltid – säkerställa energitrygghet och försörjning för det "moderna samhällen",
dvs. västvärlden med mindre än 15%
av världens befolkning.
Om dessa mål är bestående är historien aldrig det; 1990-talets och sekelskiftets eufori var kortare. Den ekonomiska och finansiella krisen omöjliggjorde en global utsträckning av
Nato och Nato:s snabbinsatsstyrka
på 300 000 man förblev enligt expertutlåtanden "en Rolls-Royce som aldrig lämnade garaget", liksom John
Boltons23 önskan att "följa förslaget
från den förre spanske premiärministern José Maria Aznar och göra Nato
till en global organisation som även
inkluderar Japan, Australien, Israel,
Singapore och möjligen andra länder"24 har grusats. Borta var planerna
på Nato som "ett FN för säkerhet".
3. Slutet för den
hegemoniska
euforin
Dagsläget
Även om västvärlden genomgår ekonomiska, politiska och militära kriser
och USA:s hegemoni är under attack
får man inte underskatta Nato:s ekonomiska och än mindre militära makt.
Nato förblir den starkaste militär koalition som någonsin funnits i historien.
2013 uppgick de 28 medlemsländernas militärbudgetar till sammanlagt
952,538 miljarder dollar25, 54,5% av
världens totala militärutgifter! Med
en försvarsbudget som uppgick till
640,221 miljarder dollar, mer än dubbelt så mycket som militärbudgetarna för de övriga 27 medlemsländerna,
hävdar USA sin absoluta dominans i
Nato. Det finns inget Nato utan USA,
och finansiell hierarki förpliktar –
ständigt under sextiofem år har överbefälhavaren för Nato:s styrkor varit
en amerikan.
Utvecklingen av den internationella situationen kräver dock en viss ny-
ansering av beskrivningen av denna
västliga allmakt. Även om nedlemsländernas sammanlagda militärbudgetar gör Nato störst i världen, har de,
inte som en följd av nedrustning och
fredspolitik, utan på grund av de ekonomiska och finansiella kriserna minskat med 11,7% mellan 2009 och 2013 (i
fasta dollarpriser). Det bör noteras att
Barack Obama i sitt uttalande 2012
om att "Förenta staterna bär huvuddelen av de mänskliga och ekonomiska kostnaderna för att försvara västerländska intressen och dessa måste
fördelas bättre" blev bönhörd. Nato:s
europeiska medlemmar minskning av
sina militärbudgetar med 11,1% är
mindre än USA:s minskning.26
Den ekonomiska och finansiella krisen har en annan konsekvens för den
västliga hegemonin; dess makt beskriver en nedåtgående trend. Under 2000
var fjorton av världens trettio största
ekonomier medlemmar av Nato27, vilket motsvarade 63,2% av BNP i dessa
trettio ekonomier; 2013 var tretton av
de trettio största ekonomierna medlemmar i Nato och representerade
53% av BNP i dessa trettio ekonomier,
en signifikant minskning med 10,2%.28
Men det är på konfliktområdet och
det strategiska militära området som
atlantisterna har upplevt sitt största bakslag. Även om det idag inte
finns någon stat i världen med en eldkraft och en insatskapacitet större än
USA:s, liksom det knappast funnits
någon koalition i historien med militära och logistiska resurser motsvarande Nato:s, har USA och dess allierade
inte vunnit något av de asymmetriska krig som de fört under femton år.
Liksom Sallustius berättade för 2150
år sedan i Jugurthakrigen förblev gerillan under ett utnötningskrig utan
frontlinjer, med sina kunskaper om
terrängen och sin integration i befolkningen en oundviklig fälla för ockupationsarméerna, hur mäktiga dessa än
är.
Under sin hegemoni hade västerländska regeringar och generalstaber kunnat föreslå att istället för vapenmakt använda en krisförebyggande politik och en sådan debatt uppstod
under 1990-talet, bland annat inom
Nato, men som jag kunde höra redan
då: "krisförebyggande har ingen framtid för det lönar sig inte". Valet föll
därför på förebyggande krig, att förvanska "rätten till humanitär intervention" eller "skyldighet att skydda"
till en rätt till militär intervention,
att tillgripa psykologisk krigföring
(eller kontrarevolutionär) och dess
triptyk: terrorisera, kväsa och pacificera, även sedan denna teori bevisligen misslyckats i krigen i Algeriet
och Vietnam eller Operation Condor i
Central- och Sydamerika.
Nato:s strategiska val, förknippat med fruktansvärda mänskliga kostnader, och det kaos som följer av atlantisternas och SHAPE29strategernas politiska inblandning
och militära interventioner har försvagat deras kontrollen och enorma områden, i vars inre hundratals
miljoner människor är i rörelse, har
drabbats av konflikter eller splittrats
av inbördes- och religionskrig.
Slutet för de globala ambitionerna?
Nato-arrogansens och de västerländska militära koalitionernas tid är förbi. Med hänsyn till de geopolitiska realiteterna, nya strategiska koncept,
militära misslyckanden i fält och
medlemsstaternas försvagade sammanhållning är den fråga som idag
ställs med skärpa: "Vad är Nato till
för idag?" Ett första konstaterande:
Även om den atlantistiska ideologin
förblir dess cement har det euroatlantiska militära instrumentet, som det
konstruerades 1949, ändrat karaktär.
Orsakerna är flera. Den första är
att Nato har kastat loss från sina historiska förtöjningsplatser och gått
utanför sitt område, vilket i grunden har förändrat dess roll och natur. Denna profilering åtföljdes samtidigt med Nato:s interventioner av
bildandet av koalitioner som, alltefter enligt de inblandade ländernas särintressen och geostrategier,
innefattade Nato-medlemmar, europeiska icke-medlemmar och stater utanför Natos zon.30 Sålunda bidrog USA, Storbritannien, Kanada,
Frankrike, Tyskland, Italien, Spanien
och Danmark med de huvudsakliga truppkontingenterna på marken
i Afghanistan och femtioen länder
deltog totalt. Tjugoåtta Natoländer,
tolv europeiska icke-medlemsländer,
fyra asiatiska, tre Stilla havs-länder,
tre från Mellanöstern och ett från
Centralamerika.31 Det rörde sig alltså inte längre om ett Nato-ingripande
utan en ideologisk och politisk koalition av stater, ledd av USA, där Natoländerna var den viktiga komponenten.
Det militära och ekonomiska dödläget, samtidigt som konflikterna
och krisområdena är många, har lagt
sordin på interventionerna i alla riktningar. Det har resulterat i en drastisk minskning av de stridskrafter som
deltar i Nato:s operationer: i februari 2011 deltog enbart i Afghanistan
131 983 soldater i ISAF32, i januari 2015 var färre än 20 000 män och
kvinnor utplacerade i samtliga Natooperationer: Afghanistan (Operation
Resolute Support, som ska stödja den
afghanska armén), Kosovo (operation Kosovo Force som ska säkra landet), i Medelhavet (Operation Active
Endeavour som arbetar med maritim kontroll), i Adenviken och utanför
Afrikas horn (Operation Ocean Shield,
mot piratdåd) och Somalia (Operation
Anisom till stöd för Afrikanska unionen).
Med tanke på den nuvarande situationen i Irak, Syrien, Libyen, Sahel och
längre bort, betyder det ett stopp för
stora väpnade operationer. USA hanterar kaoset, med bidrag från medlemmar och icke-Natomedlemmar, genom
att bedriva så kallat "lågintensiva"
krig, men Nato är inte längre direkt inblandat (förutom med logistiskt stöd) i
större operationer utanför zonen.
Ett annat faktum som ändrar
Nato:s karaktär är att Pentagon flyttat tyngdpunkten i sin försvarsstrategi till Östasien (Kina behandlas av
Washington som det viktigaste militära hotet på medellång sikt). Detta är
en återgång till amiral Alfred Thayer
Mahans doktrin från slutet av artonhundratalet, som betonade Stilla havets och Indiska oceanens strategiska
betydelse för USA. Det euroatlantiska området är inte längre epicentrum
för USA:s globala strategi och en följd
av detta är Washingtons "tillbakadragande" och begäran att Europas stater att ge ett större bidrag till försvaret av kontinenten och dess periferi.
Det följer även en vändpunkt i visionen om ett globalt euroatlantiskt Nato
med planer på att skapa en motsvarighet i Sydostasien och Stilla havet, med
Sydkorea, Filippinerna, Australien och
Nya Zeeland, vilket skulle möjliggöra
den japanska militarismens återkomst.
Men om Washington går med på att
dela ansvaret för interventioner med
sina hjälptrupper, och rentav låta dem
ta initiativet och ledningen, avser USA
att behålla makten genom att tillämpa
konceptet "föra kommandot från baksätet." Så är det med den franskbrittiska
interventionen i Libyen, där USA:s intressen inte var avgörande. För övrigt
Afghanistan.nu 9
drar sig dess europeiska allierade undan och de operationer som Frankrike
leder ensamt i Sahel och Västafrika
visar att varje medlemsland går sin
egen väg, ett mått på hur svaga band
som egentligen förenar Nato:s medlemsländer.
Men för Pentagon förblir Nato en
viktig kugge i dess globala planer.
Unified Combatant Command (UCC),
överkommandot för USA:s stridskrafter, demonstrerar detta: underställt presidenten och försvarsdepartementet delar det in världen i
sex militära "ansvarsområden"; ett av dessa
är
Europakommanot
(EUCOM), som omfattar Väst-och Östeuropa,
Balkan, samt på postsovjetiskt
territorium
Baltikum,
Ukraina,
Vitryssland, Kaukasus
och Ryssland.33 Nato:s
planering på den europeiska kontinenten är således i själva verket integrerad i Pentagons globala planer. Denna integration är så naturlig att befälhavaren för EUCOM ständigt är samma person som överbefälhavaren för
Nato:s styrkor i Europa! Ytterligare
bevis för hur nyttigt Nato är för
Pentagon är finansieringen av Nato:s
operationer. Medan de 26 europeiska Natomedlemmarnas försvarsutgifter 2013 motsvarade 45,9% av USA:s
försvarsutgifter, finansierade samma
år de europeiska staterna 63,4% av
Nato:s budget medan USA:s andel av
finansieringen bara var 21,7%.34 Men
om Nato är en strategisk kugge för
Pentagon, förblir dess politiska funktion, som är att säkra USA:s kontroll
över Europa, fortfarande viktig för
Washington och den stöttepelare som
håller uppe de europeiska atlantisterna bakom Stjärnbaneret. Därför är det
ingen paradox att i en tid då Nato drar
sig tillbaka som global interventionsstyrka, USA visar sig särskilt närvarande i Europa.
Detta yttrar sig bl.a. i utplaceringen
av Missile Defence-skölden35 som kommer att vara i full drift på kontinenten
2018, med antimissilbasen Deveselu i
Rumänien, anläggningar i Polen och
Turkiet, fartyg i amerikanska flottan
baserade i Rota, Spanien, och det operativa centret förlagt till den amerikanska basen i Ramstein, i Tyskland.
Det yttrar sig också i Nato:s ex-
10 Afghanistan.nu
pansionspolitik på kontinenten, in i
vad Ryssland betraktar som sitt "livsrum", vilket skapat en krigssituation i
Ukraina. Varför har Europas östgräns
så stor betydelse för Washington? Det
är fortfarande Zbigniew Brzezinski
scenario som styr: den som dominerar Eurasien dominerar världen, och
Ryssland är ett centrum i detta spel,
inklusive inringningen av Kina. En farofylld strategi.
Även om Nato:s framtid har ifrågasatts förblir säkert Nato:s infrastruktur ett arrangemang för militär aktion, med interventionstyper
formade
efter olika omständigheter, platser och
konflikter. Uppdraget
är ständigt försvaret av västvärldens
ideologiska, politiska
och ekonomiska intressen och att överallt införa nyliberalism och marknadsekonomi. I detta syfte
disponerar Nato tre
permanenta enheter:
styrkor som övervakar luften (stridsflyg som patrullerar luftrummet),
stridsberedda maritima styrkor och
ett ballistiskt missilförsvar som täcker hela världen. Reduceringen av den
numerär som deltar i markoperationer betyder därför inte alls någon upplösning av Nato, som ständigt står på
vakt för att försvara västvärldens och
dess multinationella företag.
Vilken kompass följer Nato?
Nato befinner sig i en övergångsfas.
Betyder detta att Nato, på ett slagfält
av ruiner och gravar, överger sin interventionistiska politik "out-of-area", i
Mellanöstern och Afrika? Om Nato för
närvarande inte bedriver någon större operation är det på grund av en rad
militära misslyckanden som fått USA
och de europeiska atlantisterna att
tveka inför nya militära äventyr. Men
det beror också på att Arabförbundet
krävt en politisk lösning i Libyen och
Syrien och motsätter sig alla ingripanden med undantag för flyganfall; dessutom har Ryssland och Kina använt
sin vetorätt i fallet Syrien, med hänvisning till hur västmakterna brutit
mot FN:s resolutioner under interventionen i Libyen, och därmed hindrat
västmakterna att få ett FN-mandat
som i fallen Kosovo, Afghanistan och
Irak.
I denna övergångssituation har
Ukraina blivit den viktigaste fronten i
Nato och ännu mer - dess berättigande. Således organiserades i samband
med operationen Atlant Resolve, sedan
början av 2015, manövrar i Estland,
Lettland, Litauen, Polen och, med operation Reassurance, i Svarta havet utanför Krim.36 Det är första gången sedan slutet av andra världskriget som
storskaliga manövrar (25 000 man och
fler) ägt rum i östra delen av Europa,
som gränsar till Ryssland. USA utplacerade tung utrustning, helikoptrar,
stridsvagnar och under dessa manövrer har mer än hundra amerikanska
stridsvagnar visat upp sig längs en
180 mil lång linje, från Baltikum till
Bayern, en maktdemonstration som
framkallade protestdemonstrationer i
Tjeckien och Bulgarien.
Västländerna säger att de fruktar
Ryssland och Ryssland känner sig hotat av väst. Vi måste komma ur detta
ödesdigra ekorrhjul.
Men fången i en kalla krigs-logik,
förklarade Nato:s biträdande generalsekreterare, general Alexander
Vershbow, 2 maj 2014:
"Uppenbarligen ser ryssarna Nato
som sin motståndare. Vi måste därför börja räkna Ryssland inte som en
partner utan som en fiende."37 För att
stärka Nato:s östra flank i Europa har
det inte bara beslutats att aktivera
en snabbinsatsstyrka på upp till 30
000 man, utan Nato:s försvarsministrar beslutade den 5 februari 2015 att
dessutom skapa en "spjutspetsstyrka"
på 5 000 man och inrätta sex logistikcentra i Lettland, Estland, Litauen,
Polen, Rumänien och Bulgarien.
Värdländerna för denna styrka redo
att ingripa vid gränsen till Ryssland är
Tyskland, Spanien, Frankrike, Italien,
Polen och Storbritannien, medan
Nederländerna och Norge också ska
delta aktivt. Bildandet av "spjutspetsstyrkan" pågår intensivt och stora årliga övningar, Trident Juncture, som
kommer att hållas från 28 september
till 6 November 2015 i Italien, Spanien
och Portugal, syftar till att testa snabbinsatsstyrkans beredskapsnivå.
Den atlantistiska ideologin är en
krigsideologi. Det är den i Europa,
liksom den är det globalt. Har man
en gång passerat Rubicon finns ingen
återvändo och idag är folken de främsta offren i alla krig.38 Denna spänningsstrategi är ännu farligare som
Nato:s högkvarter för närvarande
står under befäl av en hök bland hö-
kar, flygvapengeneralen Philip M.
Breedlove, som i Bushtraditionen av
hatfylld propaganda, mångfaldigat uttalanden om "den ryska invasionen i
Ukraina och Östeuropa", uttalanden
som även hans allierade funnit upprörande. Det har förlänat honom uppmaningar till större måttfullhet och på
presskonferenser ska han stå under
kontroll av Nato:s generalsekreterare
Jens Stoltenberg, som bevisligen är en
atlantist men mer erfaren i diplomati
och kommunikation.
Ligger det i de europeiska folkens
intresse att söka en diplomatisk lösning på krisen i Ukraina eller att tillgripa vapenmakt? Vem kan tro att det
ryska ledarskapet är redo att starta ett självmordskrig för sitt land och
sitt folk? En princip för förhandlingar är att lyssna på den andra parten, i
detta fall Ryssland. Som den stormakt
Ryssland är uppfattar det att såväl de
ukrainska som de georgiska frågorna
berör dess livsrum. Det finns en politisk och ideologisk ovilja att förstå att
hela Nato-expansionen vid Rysslands
gränser är oacceptabel för detta land,
att det finns en strategisk röd linje på samma sätt som USA i enlighet
med Monroedoktrinen i två århundraden har försvarat sin bakgård och fört
krig, genomfört många statskupper,
stött diktaturer och beordrat lönnmord i Central- och Sydamerika.
Att känna till Nato:s strategiska alternativ och de styrande atlantistiska
ledarnas politiska val innebär inte att
ignorera att det i varje konflikt finns
(minst) två parter. Man bör vara förtrogen med alla parters mål, i detta
fall såväl Moskvas som Washingtons,
Berlins, Warszawas och Kievs. Det är
vårt ansvar som medborgare att känna till detta, att fördöma den politik
som våra regeringar fört i tjugofem år
och erkänna det ansvar som följer av
denna politik i den konfliktsituation
som Europa och världen befinner sig i.
Detta är en nödvändig förutsättning,
oumbärlig för en annan politik.
Frågan om Nato:s framtid ställs i
dag som den ställdes på 1990-talet.
Den ställdes av alla de skäl som redan nämnts: geopolitiska, militära,
ekonomiska men även på grund av
de motstridiga intressen och oförenliga strategiska uppfattningar som delar Nato, mellan USA och Europa och
mellan de europeiska staterna själva.
Beträffande alla de konflikter som hotar den internationella freden finns
det skiljaktiga ståndpunkter i Nato:s
medlemsländer, liksom det finns olika synsätt beträffande Ukraina eller
Ryssland och oenigheten är uppenbar
om motsättningarna i Mellanöstern.
Afrika försummas av vissa, medan det
utgör det största problemet för andra,
och man finner lika många uppfattningar om europeiskt försvar som det
finns Natomedlemmar ...
Så vad är Nato till för idag? Frågan
måste besvaras efter vars och ens
samvete: Syftet med hela organisationen är att vidmakthålla en militär organisation som är till för att föra krig,
så det är krig (kallt eller varmt) som
kan motivera dess existens och roll.
Efter Sovjetunionens sammanbrott
kunde Nato säkra sitt fortbestånd genom krigsutbrottet på Balkan och risken idag är att Ukraina eller någon
annan konflikt får tjäna som nytt rättfärdigande.
Balansräkningen över Nato:s tjugofem år av "rättfärdiga krig" måste bli
oåterkalleligt fördömande. Om den atlantistiska ideologi som är ansvarig
för denna interventionistiska politik
inte längre är hegemonisk utan försvarar västvärlden ändrar det varken
maktens eller dominansens logik. Det
är därför man måste bryta med den atlantistiska idén att med Nato:s vapenmakt och militära interventioner påtvinga världen marknadsekonomi. Vi
måste befria oss från den trohet mot
Nato som proklameras av Livre blanc
sur la défense et la sécurité national39
från 2013, där man bekräftar att "alliansen" är en grundpelare i Frankrikes
försvarspolitik. Man måste återigen
kräva dess upplösning.
Liksom en annan ekonomisk politik är möjlig, är det möjligt att ge företräde för multilateralism och förhandlingskultur i internationella relationer och ge FN all legitimitet att agera
i händelse av hot mot freden och aggressionshandlingar. Multilateralism
är inte en idealisk vision för en idealisk värld, den avlägsnar inte de
många motsättningar som splittrar
befolkningar, stater och kontinenter.
De små förblir små, de mäktiga mäktiga, men det finns inget annat sätt
än multilateralism att främja ett mer
rättvist system av internationella relationer och hävda en förnuftig politik
för att komma ur den kumulativa effekten av imperialistisk dominans och
ojämlika relationer mellan stater och
folk.
Artikeln har varit publicerad på franska i La Pensée, en tidskrift som kan
beställas på hemsidan http://www.
gabrielperi.fr/. Övers: Stefan lindgren.
Noter
1 Se del tre i denna artikel.
2 Militärpakt 1955 till 1979, mellan
Storbritannien, Turkiet, Irak, Iran
och Pakistan.
3 Militärpakt 1954 till 1977, mellan USA, Storbritannien, Frankrike
(till 1965), Pakistan, Thailand,
Filippinerna, Australien och Nya
Zeeland.
4 Militärpakt 1951 till 1981, mellan
USA, Australien och Nya Zeeland.
5 G. von Moltke, bitr. generalsekreterare i Nato:s politiska avdelning:
Le Nouveau programme de l'OTAN.
Revue de l'OTAN, februari 1992.
6 I ex-Jugoslavien intervenerade européerna som "blå hjälmar" under
FN:s befäl. USA:s soldater måste enligt landets författning stå under
USA-befäl, vilket var skälet till att de
intervenerade inom ramen för Nato.
7 Le Monde, 8-9 oktober 1995.
8 Se del 2 i denna artikel.
9 Avtal "om slutlig reglering rörande
Tyskland, undertecknat 12 september 1990 mellan Förbundsrepubliken
Tyskland, Demokratiska republiken Tyskland, Förenta staterna, Frankrike, Storbritannien och
Sovjetunionen.
10 Avtalet om begränsningar av de
konventionella rustningarna i Europa,
undertecknat 1990 mellan Nato:s
medlemmar och Warszawapakten för
att "uppnå en säker och stabil jämvikt
av de konventionella stridskrafterna"
i Europa.
11 Kroatien och Albanien integreras
2009.
12 The Euro-Atlantic Partnership
Council, bildat 1997.
13 Idag räknar partnerskapsrådet
femtio medlemmar, de3 28 medlemsländerna i Nato och 22 partnerskapsländer, däribland Ryssland och de 11
staterna i OSS, sex europeiska stater som inte ingår i Nato (Österrike,
Finland, Irland, Malta, Sverige
och Schweiz) och fyra stater i f.d.
Jugoslavien (Bosnien-Herzegovina,
Makedonien, Monténégro och
Serbien).
14 För Mackinder är "hjärtlandet" den
ryska sfären.
15 För Mackinder är "Världsön" de
Nils Andersson
Afghanistan.nu 11
Brev
från
Kabul
Brev från Kabul kan bli verkliga rariteter i framtiden. Brevbärare är ingen
framtidsjobb i det svårtillgängliga
landet där 85 procent av afghanerna
numera nås bäst med mobiltelefon.
Men afghanska frimärken är en spännande historia av höga ideal, kupper
och förfalskningar.
Läs vidare på sid 14.
12 Afghanistan.nu
Överst: Ett frimärke från 1963 med en grafisk tolkning av den afghanska
folksporten bouzkachi ("släpa geten"). Närmast ovan: Jordbsruksåret 1963.
Översta raden: Kamp mot tobaksrökning 1980. T.h.: Jordlösa får jord.
Andra raden uppifrån: Falskt frimärke
från talibanåren; president Daoud
1974, sockerfabrik från 1929.
Raden närmast ovan: Afghanistans
första frimärke från 1870 avbildat;
Scouter 1963; Flyktinghjälp 1960;
Närmast t.h. Hyllning till Unicef
1960.
Afghanistan.nu 13
Forts från sid 11. Vad är Nato...
europeiska, afrikanska och asiatiska
kontinenterna tillsammans.
16 "Längtan österut".
17 Däribland Tyskland och
Frankrike.
18 Nato gör likaledes anspråk på att
ha bilaterala så kallade "flexibla" relationer med Kina, Indien, Singapore,
Malaysia och Colombia.
19 En zon där världens sex numerärt
främsta arméer möts.
20 Ivo Daalder, analytiker vid
Brookings Institution, Le Monde 25
mars 1999.
21 För att förstå betydelsen av dessa siffror
kan nämnas att ISAF:s
maximala numerär,
som nåddes 2010, var
150 000 man.
22 nr. 26, 2007.
23 Bolton var ansvarig för nedrustningsfrågor under George W.
Bushs administration
och senare USA:s FNambassadör.
24 Le Temps, Genève, 23 oktober
2008.
25 Siffrorna kommer från SIPREI och
anges i fasta dollarpriser (2011).
26 Minns att försvarsbudgeten som
antas genom finanslagen kan modifieras genom korrigerande lagar och att
presidenten också kan tillgripa "budgetreserver".
27 Siffror från Internationella va-
Forts från sid 12. Brev från...
Det äldsta afghanska frimärket är
från 1871 och pryds av ett kattansikte. Men officiellt kom postväsendet
inte igång förrän 1878 och det tog ett
halvsekel innan det blev en del av det
internationella systemet. När breven
anlände med kurirer till Peshawar i
Brittiska Indien måste de stämplas
om.
Från 1929 började British Imperial
Airways att flyga regelbundet till
Karachi, vilket skyndade på postgången mellan kontinenterna. En fransk
tjänsteman, Eugen Bonatz, utnämndes samtidigt till "Kunglig postrådgivare" med uppgift att organisera post
och telegraf - det förklarar varför det
stått "Postes afghaines" på frimärkena ända fram till USA-invasionen
2001 då franskan byttes mot engelska.
Nya frimärken har hela tiden
tryckts i Afghanistan, av skiftande
kvalitet, konstnärlig standard och gil-
14 Afghanistan.nu
lutafonden. I sjunkande ordning år
2000: USA, Tyskland, Storbritannien,
Frankrike, Italien, Kanada, Spanien,
Nederländerna, Turkiet, Belgien,
Polen, Norge, Danmark. Danmark förekommer inte bland de trettio största
ekonomierna år 2013.
28 Siffrorna för multinationella bolag,
varav en del har en omsättning som
överstiger enskilda länders BNP, bekräftar denna tendens. Enligt Forbes
500 år 2005 hade 19 av världens största multinationella bolag sitt säte i
Nato:s medlemsländer (9 i USA och 10
i Europa), men 2013 var de bara 13 (6
i USA och 7 i Europa).
29 De allierades högkvarter i Europa.
30 Se Vers une Otan à
la carte, La Pensée, nr.
372, 2012.
31 Därtill kommer privatiseringen av krigen. I slutet av 2009
verkade 130 000 män
och kvinnor under kontrakt i privata militära
bolag i Afghanistan och deras numerär var därmed nästan lika stor som
Nato:s expeditionsstyrkor!
32 ISAF leddes av Nato från augusti 2003 och avslutade ISAF:s uppdrag i december 2014. Detta följs
av Resolute Support, en ny Natooperation för utbildning, stöd och bistånd åt afghanernas armé och säkerhetsinstitutioner.
33 De fem andra kommandona är:
Nordkommandot (NORTHCOM) för
den nordamerikanska kontinenten,
USA, Kanada, Mexiko och Alaska;
sydkommandot (SOUTHCOM)
för Centralamerika, Karibien och
Sydamerika; Centrala kommandot (CENTCOM) för Egypten,
Arabiska halvön, Syrien, Libanon,
Irak, Iran, Afghanistan, Pakistan
och de centralasiatiska republikerna; Stillahavskommandot
(PACOM) som omfattar Indien,
Indokina, Indonesien, Filippinerna,
Malaysia, kina, Taiwan, Mongoliet,
de två Korea, Japan, Oceanien
och Stillahavsöarna och slutligen
Afrikakommandot (AFRICOM) som
täcker den afrikanska kontinenten
utom Egypten.
34 Efter avdrag för Kanadas bidrag
är de största europeiska bidragsgivarna Tyskland (14,6%), Storbritannien
(11,8%) och Frankrike (11,4%).
35 USA:s globala antimissilförsvar.
36 Vilket besvarades med ryska militära manövrer i Östersjön, Svarta havet, i Arktis och Fjärran östern.
37 På en presskonferens, enligt AP.
38 Rysslands placering av de ballistiska Iskandermissilerna i
Kalingradenklaven och USA:s placering av antimissilmissilerna
Patriot under Pentagons kontroll i
Sochaczew-basen i Polen ingår i eskaleringen som kan bli okontrollerad.
39 http://www.livreblancdefenseetsecurite.gouv.fr/ Se del tre i denna artikel.
tighet! Under mujahedinregeringen
1989-1996 och talibanregimen 19962001 trycktes en mängd inofficiella frimärken i bland annat provinshuvudstaden Khost, men de är alltså falska.
Postgången underlättades förstås
inte av att FN 1999 på USA:s begäran
införde flygförbud över Afghanistan
(resolution 1267). Dagarna innan
sanktionerna trädde i kraft mottog
posten 10 000 brev om dagen från afghaner som ville meddela sig till släkt
och vänner i utlandet innan ridån gick
ned.
Men
USA-invasionen
återupptogs en viss postgång. USA levererade postbilar, Kina 100 postcyklar och
Iran postväskor.
Det vore dock en överdrift att tala
om att någon ordning återinfördes. Ett
brev mellan Kabul och Tyskland kan
fortfarande ta tre till sex veckor - om
det alls kommer fram.
En USA-diplomat rapporterade
från Herat 2007 att man på postkontoret sålde frimärken från 1930-talet
med kung Zahers porträtt, såväl som
frimärken med dennes brorson Daou
Khan, som störtade kungen i en kupp
1972.
Officiellt finns det 460 postkontor i
landet, vilket innebär att stora delar
är mycket dåligt täckta. Det afghanska postverket har bara 445 fast anställda och 494 kontraktsanställda.
Enligt en rapport från tyska nyhetsbyrån dpa säger en brevbärare i Kabul
att han lyckas lokalisera 30-40 procent
av mottagarna. Typiskt nog underlättas leveransen om avsändaren har
skrivit mottagarens mobiltelefonnummer.
85 procent av afghanerna beräknas
ha tillgång till mobiltelefon (men bara
3-4 procent har Internet).
AAN 29/3 2015
Forts från sid 2 Carsten...
ra fördelar. Man slipper egna förluster
och de privatkontrakterade (som ofta
rekryteras från fattiga i andra länder)
följer ofta inte folkrätten och kan svårligen granskas för övergrepp.
Miliser begår övergrepp
I Afghanistan har en annan sorts styrkor, som står utanför den reguljära armén, byggts upp. Det är de cirka 70 000
som ingår i olika krigsherrars miliser
och de 30 000 som utgör ”Afghan Local
Police”. Den senare är en styrka som
består av ett antal lokala miliser som
USA på egen hand försett med vapen
och som ständigt begår övergrepp mot
befolkningen i avlägsna byar där varken USAs specialstyrkor eller den afghanska armén finns. Dessa sammanlagt 100 000 beväpnade miliser består
av folk som har allt att vinna på fortsatt krig och allt att förlora på en fred
där alternativet är arbetslöshet.
Carsten Jensen menar att Afghanistan aldrig sedan Sovjets invasion 1979 varit en suverän nationalstat.
Hur kan då de ansvariga i väst säga
att kriget varit en framgång, frågar sig
Carsten Jensen. Han ger svaret att för
de styrande i Danmark var syftet med
deltagandet i kriget inget annat än deltagandet i sig. Målet var att stärka relationerna mellan Danmark och USA
och det uppnådde man. (Det är samma förklaring som den norske journalisten Fredrik Graesvik i sin bok ”Den
tapte krigen” ger för Norges deltagande
och det är vad de svenska försvarsstrategerna på Försvarshögskolan sagt om
Sveriges deltagande i kriget.) Till detta
kommer menar Carsten Jensen att kriget varit lönsamt för ett otal västliga
NGO:r, konsulter och privata företag
som levererar militär utrustning och
militär infrastruktur.
Ann Wilkens gav en översikt över
den komplexa situationen i regionen
med pashtunerna i Afghanistan åtskilda från sina pashtunska stamfränder i
Pakistan, balucher i Afghanistan, Iran
och Pakistan samt kashmirier i Indien
och Pakistan. Det nyligen inträffade
terrordådet i Jalalabad nära gränsen
till Pakistan där en bomb detonerades
mitt i en kö av civila utanför en bank
såg hon som en möjlig start av IS på afghansk mark även om det fortfarande
råder viss oklarhet om gärningsmännen.
Ewa Werner Dahlin berättade
om Sidas 5-årsplan för bistånd till
Afghanistan på över 5 miljarder svens-
ka kronor. Det skall handla om
stöd till statsbyggande, fattigdomsbekämpning,
kvinnors
rättigheter och skolor. Biståndet skall kanaliseras via SAK, IMF och FN och
inte gå genom regeringen i Kabul.
Utmaningarna var bristen på säkerhet och på styrning som gör utvärdering mycket svår. En första granskning av stödet skall ske i juni i år.
På frågan om biståndet var ett fiasko svarade Carsten Jensen med att
ta upp exemplet Helmandprovinsen.
I den delen bor 1.5 miljoner människor och där har striderna stått som
hetast. Väst har satsat så mycket biståndspengar att om provinsen var
ett eget land skulle det komma på
plats 5 över stater som får mest bistånd i världen. Ändå är Helmand
en söndertrasad provins där elektriciteten knappt fungerar och där vägarna ofta saknar asfalt. Vart har
pengarna gått frågade han. Troligen
till bankfack i furstendömena kring
Persiska viken var han gissning.
Fel ställd biståndsfråga
Frågan om bistånd till afghaner är
dessutom fel ställd, menar Carsten
Jensen. I väst förstår man inte att de
man talar med är en liten medelklass
i några av de större städerna. De
har helt andra intressen än den stora majoriteten afghaner som bor på
landsbygden. Det är som att jämföra
oss i väst med folk i afrikanska byar.
Ann Wilkens förklarade att hon
som från början hade en viss optimism om Afghanistan efter 2001 nu
har uppfattningen att problemen i
landet har sin grund i den västliga
interventionen och aldrig kan lösas
så länge den pågår. Det är den muslimska världen som har möjligheten
att bidra medan vi i väst inte kan
göra någonting.
Betyder IS någonting helt nytt för
situationen i Afghanistan?
Carsten Jensen menade att IS i
grunden var något främmande för
de flesta afghaner. IS är en rörelse
som har internationella mål medan
talibanerna är en nationell rörelse.
För regeringen i Kabul kan det dock
vara en fördel att vifta med IS-hotet
för att få USA att satsa mer militärt
i landet. Den afghanska armén har
nått sin topp i kapacitet. Det har alltid varit cirka 30 procent per år av
styrkan som deserterar men som tidigare kunnat fyllas på med nya.
Idag är det inte så och numerären
har på ett år sjunkit från 190 000 till
170 000. Soldaterna är i armén mot
betalning och stridsviljan blir därefter.
Ingen i panelen såg någon tydlig väg ut ur konflikten de närmaste
åren. Jensen sa att det dock var viktigt att involvera de länder som visat
vilja att främja en uppgörelse, som
Iran och Ryssland samt Kina, som
har koncessioner på olja, naturgas och
mineraler men ser lösningar på längre, kanske ett par decenniers sikt.
Lars-Gunnar Liljestrand
Afghanistan.nu
ISSN 1652–3679, utges av
Föreningen Afghanistansolidaritet,
Fraktflygarg 5, 128 30 Skarpnäck
Ansv. utgivare: Lars–Gunnar
Liljestrand
Red: Stefan Lindgren
Hemsida: www.afghanistan.nu
Epost: [email protected]. Tel:
0736 151 999
Presstopp: 1 september 2015.
Medlemskap i FAS: 150 kr på plusgiro 33 13 24–4. 75 kr för stud. och
pens. Medlemskap inkluderar tidning. Enbart pren: 100 kr/4 nr.
Tryck: Norra Skåne Offset
Kontaktpersoner:
Arvika: Veine Wallin 070 351 97 65
Falun: P–O Tellander 023–21230
[email protected]
Gnesta: Erik Thureson 0767-960079
[email protected]
Göteborg: Gunnar Olofsson [email protected]
Haninge: Dan Kotka 08–50025417
[email protected]
Karlskrona: Ulf Bjerén 0455–17595
[email protected]
Lund: Anders Davidson [email protected]
Linköping: Kerstin Käll
070–2354922 [email protected]
Malmö: Love Flygren 070 305 6281
[email protected]
Mariefred: Peter Hjukström 0159–
230 41 [email protected]
Norberg: Arne Andersson
0223-23939 eller 070-3739851,
[email protected]
Norrköping: Ulf Karlström [email protected]
Piteå: Bo Persson 0703365530
[email protected]
Södertälje: Jörgen Wide 08–550 199
21 [email protected]
Stockholm: Hans Söderling 08–
6493473 [email protected]
Uppsala: Kristoffer Larsson 0736–
747974 [email protected]
Umeå: Robert Pedersen rotpen@
gmail.com
Visby: Klas Hallberg 073-8066790
[email protected].
Växjö: Ulf Nilsson, 0470–124 21, ulf.
[email protected]
Örebro: Helena Sunvisson, helena@
sunvisson.se
Afghanistan.nu 15
Posttidning B
Avsändare:
Afghanistansolidaritet,
Fraktflygarg 5, 12830 Skarpnäck
Bara 17 procent av Afghanistans kvinnor kan läsa och mycket få har tillgång till bibliotek.
Ojämn kamp för böcker och bibliotek
För snart 14 år sedan genomförde USA sin invasion av
Afghanistan bland annat med motiveringen att lyfta landet ur analfabetism och därigenom bekämpa religiös fanatism.
Landet saknar fortfarande ett nationalbibliotek och
mycket lite har gjorts och färre än var tredje afghan kan
läsa.
Trots ett utländskt bistånd i biljondollarklassen de senaste
14 åren saknar Afghanistan idag ett nationalbibliotek. Det
närmaste man kan komma det är Kabuls stadsbibliotek, ett
stenkast från presidentpalatset och från Internationella valutafondens byggnad.
Där finns 70 000 böcker, en tiondel av vad Stockholms
stadsbibliotek har. Men böckerna är helt okatalogiserade,
det är ren tur om en läsare hittar vad hon vill ha. Ett arbeta med att katalogisera böckerna digitalt påbörjades men
avslutades innan det blev användbart. Ett kortregister omfattar bara 2 700 volymer.
I grova tal vet man att biblioteket rymmer 4 700 volymer
referensböcker, inklusive Koranen, encyklopedier och böcker om världshistoria; 20 000 böcker om samhällsvetenskap,
5 530 skönlitterära verk på dari och pashtu, 7 900 barnböcker - de flesta på engelska, ryska, tyska och franska.
"Böcker åt alla"
Biblioteket, som startade 1966 under parollen "Böcker åt
alla" har en lånesektion på 2 500 böcker. Byggnaden saknar luftkonditionering och samlingarna är kort sagt i uselt
skick.
Afghanistan inträdde sent i böckernas värld och fick sitt
första bibliotek under kung Amanullah 1924. Efter hans
störtande vandaliserades biblioteket och samlingarna
skingrades.
1977 uppskattade Unesco att det fanns 32 offentliga bibliotek i landet med 168 000 böcker. 1992 fanns det 79 bibliotek med 209 000 titlar.
Under det följande inbördeskriget förstördes mycket och
i Kabul stängdes exempelvis 15 av 18 bibliotek, vilket bekvämt skylls på talibanerna förstås.
Bibliotekarier på Kabuls stadsbibliotek berättar att det
16 Afghanistan.nu
faktiskt kom talibaner och hälsade på en dag 1996 och begärde att få se "förbjudna" böcker. Men bibliotekschefen
övertalade dem att lämna biblioteket utan att anställa något bokbål.
Den omskrutna utvecklingen sedan USA-trupperna invaderade landet tycks dock knappast ha berört biblioteken.
1977 hade Kabuls stadsbibliotek ca 14 000 registrerade låntagare. Idag är de 1 375 - trots att befolkningen mångdubblats.
17 procent av kvinnorna kan läsa
Men kanske är det så att analfabetismen faktiskt ökat i
Kabul med den stora inflyttningen. Fortfarande kan bara i
genomsnitt 45 procent av männen och 17 procent av kvinnorna läsa. Och bara 55 procent av barnen i lågstadieålder
går verkligen i skola, rapporterar Unesco och sticker därmed hål på propagandabilden.
Men högskolorna som uppvisar lysande rekryteringsstatistik: Läser inte studenterna böcker? Det visar sig att det
finns ett utvecklat system med fotokopierade kompendier
som studenterna köper och sedan helst ska lära sig utantill.
Bibliotekets personal extraknäckar åt studenter genom att
sammanställa referenslistor till deras examensarbeten, citat med källhänvisningar.
Pakistanska pirater
Ett Internetcafé med 12 datorer i bibliotekets bottenvåning
som Unesco startade 2003 privatiserades snart - och lades
ner.
Det finns dock små glädjeämnen i mörkret Det utkommer faktiskt fler och fler böcker i Afghanistan; 3 500 nya
titlar sedan 2001. Sedan 2012 ska alla nya böcker ha ISBNmärkning och det håller sakta på att slå igenom i praktiken.
Den afghanska förläggarföreningen har 25 medlemmar
och antalet tryckerier uppgår till ca 250. låter kanske inte
mycket, men ett problem i starten är att det bara tar ett par
dar innan en nyutkommen afghansk bok dyker upp i pirattryck från Pakistan.
red