OPAL- HöGVAKTSHÄSTEN SOM SADLADE OM ”Berättelsen om dragonhästen som blev husarhäst och sedan dragon igen” Thorbjörn Sjunneson Som militärhistoriskt intresserad sen barnsben har jag följt den beridna högvaktens aktiviteter genom åren. Själv fick jag mina första riderfarenheter på ackordhästar från det gamla Skånska kavalleriregementet. Det ståtliga brännmärket som fanns på hästarnas vänstra bakdel var Herrevadsklosters krönta ”H”, minnet från den gamla remotdepån kom att finnas kvar in på 1960talet. Idag återfinner man brännjärnet på Ljungbyheds militärhistoriska museum dit rester av det gamla skånska kavalleriets utrustning hamnat. Det riktiga kavalleriet finns ju inte längre annat än på museum. Men minnet lever kvar för kavallerister var av ett seglivat släkte ståtliga tillika på den tiden det begav sig. Min farmor som var född i Ljungbyhed berättade många historier från 1900-talets början om när husarerna var på fältläger : ”När kavalleriet vände på heden kom det solkatter från sabelbaljorna” . Detta var före 1912 då man blånerade baljorna, sabeln utgick 1943 ur kavalleriets fältutrustning. Beridna högvakten har idag återinfört de blanka baljorna, nu förenkelhetens skull genom förkromning. De uniformer som beridna högvakten bär har modellåret 1895, från detta år finns det två grundtyper av vilket denna tillhör dragonuniformen den andra husaruniformen var utrustad med snörmakerier. Just denna husaruniform bärs av traditionsbevararna för det skånska kavalleriet i Kungl Skånska kavallerisqvadronen. En ideell förening som samlar 6 enskilda föreningar med det gemensamma syftet att levandegöra minnet av de tre regementen med 2.500 beridna som fanns i Skåne fram till 1927. Det var till en av dessa föreningar mitt häst och historieintresse förde mig för drygt 20 år sedan. Till K1 kom vi i samband med Tatto by horse 1995, en oförglömlig vecka i kavalleriets tecken som kröntes med den stora kräftskivan för alla deltagare. Tre kvallars föreställning tillsammans med Ukrainska kosacker och Finska Hackapälliter hör också till minnet. ”Bland frejdade minnen” som vi sjöng i den skånska dragonvisan förkvällen omdöpt till ”husarvisan”. Så var det med mina minnen från K1, men hur kom jag i kontakt med Opal? Söker man på namnet Opal finns han inte att finna i ”Avelsföreningen för den Svenska Varmblodiga Hästens register ”BLUP” det gör däremot Kongsfly som han hette innan han kom till Beridna högvakten. I de alldra nordligaste delarna av Skåne inte många meter från den Smålandska gränsen föddes 2001 en halvblodshäst hos uppfödaren Jan Andersson på gården Kongstorp. Fader till fölet var den Oldenburgska hingsten Donnerfly undan den mycket välkände hingsten Donnerhall. Modern var det 4-åriga stoet Jennie II från stofamilj 14 ue hingsten Bernstein. Liksom sin far och farfar kom han att bli mörkfux- svettfux . Ytterligare tre generationer tillbaka finner man hingsten Chagall. Fölet kom att få det för den oinvigde svårförklarade namnet Kongsfly, den ett år senare födde helbrodern namngavs som Don Kong båda fick med sig en del av namnet på födelseplatsen. Stofamilj 14 ”Röhälla” har gett många kända hästar bland annat hingstarna Toreador och Åskmolnet den senare tävlad av Bertil Frost, min gamle ridlärare. Ett av grundstona i familjen föddes i Lövestad där även jag bor. Sedan många år är jag lycklig ägare till en bjässe till häst på 180cm, en vallack efter Chirac-Stanford Ambition i dagligt tal kallad ”Abbe” uppfödd av Göran Hedin i Sösdala. Denne duktige uppfödare hade även berikat Beridna högvakten med två hästar: Impuls och Inferno. Min tanke blev att ta hand om någon av dessa båda när de skulle gå över i ”reserven”. Så blev inte fallet det fanns fler som var intresserade och den sistnämnde hade en oläkbar hälta. Så blev jag en kontaktad på mailen av hästansvarig på veterinärdetaljen på K1, det fanns en häst som hade problem med vistelsen på Kavallerikasernen –Opal. Problemet var att han hade en svår olat: krubbitning med påföljande gaskolik. Det finns delade meningar om krubbitning ”smittar”, det vill säga att andra i stallet tar efter. Min personliga uppfattning och erfarenhet är att det nog i vissa fall kan vara så, hästarna är för lite stimulerade i stallet. Tanken var att Opal skulle få möjlighet till daglig utevisstelse i betydligt fler timmar än vad som var möjlighet på K1. En grönare miljö skulle även det ge honom stimulans. Skall det ske ska det ske nu tänkte jag och tackade ja till erbjudandet om att bli fodervärd för Opal och iordningställde boxen i stallet som stått tom ett halvår efter det att vi under tragiska omständigheter blivit av med vårt sto Zantana. Tio dagar senare startade färden innan vissa potentater hade hunnit komma i sina träskor, klockan tre om eftermiddagen nåddes slutligen målet. Resvägen hade i princip varit samma som Stenbocks kurir färdats efter slaget vid Helsingborg för drygt 300-år sedan. Väl inne i Erik Josepsons gamla stall från 1897 kunde jag konstatera att man lyckats bevara den gamla atmosfären i stallet trots att man byggt om spiltorna till boxar. De flesta kavalleristallen såg iprincip likadana ut och var uppförda vid samma tidpunkt. Malmö civila ryttarförenings stall på Jägersro i Malmö håller samma mått och indelning som stallen på Lidingövägen. Detta har sin grund i att Hugo Åberg som rev Husarkasernen i Malmö lät uppföra stallet vid Jägersro och för enkelhetens skull kopierade han något som fungerade! I stallet finns även en skattkammare: Högvaktssadelkammaren, i denna förvaras paradutrustningen och det är en fröjd för ögat att skåda all denna materiel i en fantastisk fin ordning. Åter till Opal, på något sätt kan man väl kalla det för förtjusning vid första ögonkastet, där stod han i spånet i sin box och såg något uttråkad ut. Dagen efter hämtades Opal tidigt på morgonen, en snäll häst marscherade rakt in i transporten och resan genom ett regntungt Sverige påbörjades. Några gånger under färden kontrollerades den viktiga lasten och varje gång dörren till transporten öppnades blev man för något ögonblick lomhörd, ett öronbedövande gnägg ifrån Opal genljöd varje gång proceduren upprepades. Föga anade jag, under tidig ördageftermiddag, när jag passerat gränsen in i Skåne att jag var väldigt nära platsen för Opals födelse. Så grundlig hade inte min research varit innan jag antog erbjudandet och utmaningen Opal. ”Har du provridit honom var det många som frågade”, svaret blev ohörbart för den andra parten. Väl hemma på gården kunde jag konstatera att en värre krubbitare än Opal hade nog inte skådats i Färs Härad, han krubbet när han åt, en tugga sen tänderna mot krubban, luftsväljning med påföljande läte: uhh, en tugga osv, osv. Jag kunde sen konstatera att han inte var van vid vattenspann som ju vi har av trå anledningar, frostrisken och främst vi ser hur mycket hästen har druckit under kvällen och natten. Opal blev dock mycket förtjust i sin spann och stack frustande ner mulen i det främmande vattnet. Stallets övriga invånare var inte odelat förtjusta över en ny kamrat så den första vecka fick han egen hage. Vad som vidare var nytt i stallmiljön för honom var bädden av halm, han fick något att plocka med före och efter det att högivan tagit slut. När vi ansåg att tiden var mogen släpptes han ihop med de andra och stackarn blev utsatt för det som alla nya i en hästflock utsätts för ”gruppmobbing”. Den värsta mobbaren var den minsta, shettisen Olga galopperade med bakåtstrukna öron och blottade tänder rakt emot honom… Någon vecka senare var stämingen en annan han hade blivit accepterad. Problemet med krubbitningen kvarstod, i alla fall i samband med måltiderna, då vi tidigare haft en krubbitare som hade rem på sig i stallet införskaffades en dylik. Frågan är om hur förvånad Opal blev när han sen försökte krubbita; tänderna i krubban men uhh uteblev. Slutledningen har blivit att stallmiljön på Kavallerikasernen passade inte för Opal han behöver mer omväxling och varierad sysselsättning, krubbitarrem hade man provat på K1 men hos oss blev den ett komplement till hagar halm tystnad och mer dämpad belysning. En sak han ännu inte bättrat sig på är respekten han gör ibland som han själv vill och drar iväg med en i grimskaftet dit han själv vill… För att citera en före detta officer på K1 ”han är en märklig liten häst”. Då Opal varit en säker högvakts och kortegehäst såg jag det som problemfritt att hänga på honom sadel med sabel, kandaret var likaledes inga problem med även om färgen på detta inte är korrekt utan svart. Som jag inledningsvis skrev hade han ju konverterat till husar, hade man följt den gamla traditionen skulle svansen varit tvärklippt nedtill på dragonhästen medans husarhästens skulle avslutas i en spets. I mitt fall blev det en gultandad valtrapp. När han ridits några gånger på hemmaplan var tiden mogen för att sättas in i avdelning varpå färden ställdes mot Lund och ”Lundahusarernas” träning på söndagsförmiddagen. Allt flöt som det borde lastning färd och urlastning, ett öronbedövande gnägg när han lastades ur förvånade mig inte. Väl inne i ridhuset visade han att han kunde gå i de olika kolonnerna med helt främmande hästar utan problem och visade upp sina gångarter för omgivningen. Till parad kom han när det var dags för ”Thomanders jul” i Lund ett uppdrag som vagneskort som han och hans stallkomps skötte med den äran. Sedan har han varit med på både träning och uppvisning samt även riddarträning. I slutet an 2014 blev jag erbjuden att köpa loss honom från stiftelsen och naturligtvis gjorde jag det han hade ju blivit en familjemedlem! Opal har även tjänstgjort vid Skånska kavallerisqvadronens uppvisning i Alnarp, den så kallade ”Blöta tillsällningen”, två timmar i hällande ösregn Opal och hans husse inför uppsittningen i Alnarp, den vänstra hästen Opals stallkompis ”Abbe” Ambition Då Skånska Dragontroppen i Ystad nystartar under våren 2015 har Opal och hans husse enollerat sig i dess led således är cirkeln sluten, Opal är tillbaka i Skåne och han är dragon igen med kortklippt svans och ryktmallen på vänster skinka har gett bilden av Herrevadsklosters gamla brännmärke ett krönt ”H”
© Copyright 2024