OPAL- HöGVAKTSHÄSTEN SOM SADLADE OM
”Berättelsen om dragonhästen som blev husarhäst och sedan dragon igen”
Thorbjörn Sjunneson
Som militärhistoriskt intresserad sen barnsben har jag följt den beridna högvaktens aktiviteter
genom åren. Själv fick jag mina första riderfarenheter på ackordhästar från det gamla Skånska
kavalleriregementet. Det ståtliga brännmärket som fanns på hästarnas vänstra bakdel var
Herrevadsklosters krönta ”H”, minnet från den gamla remotdepån kom att finnas kvar in på 1960talet. Idag återfinner man brännjärnet på Ljungbyheds militärhistoriska museum dit rester av det
gamla skånska kavalleriets utrustning hamnat. Det riktiga kavalleriet finns ju inte längre annat än på
museum. Men minnet lever kvar för kavallerister var av ett seglivat släkte ståtliga tillika på den tiden
det begav sig. Min farmor som var född i Ljungbyhed berättade många historier från 1900-talets
början om när husarerna var på fältläger : ”När kavalleriet vände på heden kom det solkatter från
sabelbaljorna” . Detta var före 1912 då man blånerade baljorna, sabeln utgick 1943 ur kavalleriets
fältutrustning. Beridna högvakten har idag återinfört de blanka baljorna, nu förenkelhetens skull
genom förkromning. De uniformer som beridna högvakten bär har modellåret 1895, från detta år
finns det två grundtyper av vilket denna tillhör dragonuniformen den andra husaruniformen var
utrustad med snörmakerier.
Just denna husaruniform bärs av traditionsbevararna för det skånska kavalleriet i Kungl Skånska
kavallerisqvadronen. En ideell förening som samlar 6 enskilda föreningar med det gemensamma
syftet att levandegöra minnet av de tre regementen med 2.500 beridna som fanns i Skåne fram till
1927. Det var till en av dessa föreningar mitt häst och historieintresse förde mig för drygt 20 år
sedan. Till K1 kom vi i samband med Tatto by horse 1995, en oförglömlig vecka i kavalleriets tecken
som kröntes med den stora kräftskivan för alla deltagare. Tre kvallars föreställning tillsammans med
Ukrainska kosacker och Finska Hackapälliter hör också till minnet. ”Bland frejdade minnen” som vi
sjöng i den skånska dragonvisan förkvällen omdöpt till ”husarvisan”.
Så var det med mina minnen från K1, men hur kom jag i kontakt med Opal?
Söker man på namnet Opal finns han inte att finna i ”Avelsföreningen för den Svenska Varmblodiga
Hästens register ”BLUP” det gör däremot Kongsfly som han hette innan han kom till Beridna
högvakten. I de alldra nordligaste delarna av Skåne inte många meter från den Smålandska gränsen
föddes 2001 en halvblodshäst hos uppfödaren Jan Andersson på gården Kongstorp. Fader till fölet
var den Oldenburgska hingsten Donnerfly undan den mycket välkände hingsten Donnerhall. Modern
var det 4-åriga stoet Jennie II från stofamilj 14 ue hingsten Bernstein. Liksom sin far och farfar kom
han att bli mörkfux- svettfux . Ytterligare tre generationer tillbaka finner man hingsten Chagall. Fölet
kom att få det för den oinvigde svårförklarade namnet Kongsfly, den ett år senare födde helbrodern
namngavs som Don Kong båda fick med sig en del av namnet på födelseplatsen.
Stofamilj 14 ”Röhälla” har gett många kända hästar bland annat hingstarna Toreador och Åskmolnet
den senare tävlad av Bertil Frost, min gamle ridlärare. Ett av grundstona i familjen föddes i Lövestad
där även jag bor.
Sedan många år är jag lycklig ägare till en bjässe till häst på 180cm, en vallack efter Chirac-Stanford
Ambition i dagligt tal kallad ”Abbe” uppfödd av Göran Hedin i Sösdala. Denne duktige uppfödare
hade även berikat Beridna högvakten med två hästar: Impuls och Inferno. Min tanke blev att ta hand
om någon av dessa båda när de skulle gå över i ”reserven”. Så blev inte fallet det fanns fler som var
intresserade och den sistnämnde hade en oläkbar hälta. Så blev jag en kontaktad på mailen av
hästansvarig på veterinärdetaljen på K1, det fanns en häst som hade problem med vistelsen på
Kavallerikasernen –Opal. Problemet var att han hade en svår olat: krubbitning med påföljande
gaskolik. Det finns delade meningar om krubbitning ”smittar”, det vill säga att andra i stallet tar
efter. Min personliga uppfattning och erfarenhet är att det nog i vissa fall kan vara så, hästarna är för
lite stimulerade i stallet. Tanken var att Opal skulle få möjlighet till daglig utevisstelse i betydligt fler
timmar än vad som var möjlighet på K1. En grönare miljö skulle även det ge honom stimulans. Skall
det ske ska det ske nu tänkte jag och tackade ja till erbjudandet om att bli fodervärd för Opal och
iordningställde boxen i stallet som stått tom ett halvår efter det att vi under tragiska omständigheter
blivit av med vårt sto Zantana.
Tio dagar senare startade färden innan vissa potentater hade hunnit komma i sina träskor, klockan
tre om eftermiddagen nåddes slutligen målet. Resvägen hade i princip varit samma som Stenbocks
kurir färdats efter slaget vid Helsingborg för drygt 300-år sedan.
Väl inne i Erik Josepsons gamla stall från 1897 kunde jag konstatera att man lyckats bevara den gamla
atmosfären i stallet trots att man byggt om spiltorna till boxar. De flesta kavalleristallen såg iprincip
likadana ut och var uppförda vid samma tidpunkt. Malmö civila ryttarförenings stall på Jägersro i
Malmö håller samma mått och indelning som stallen på Lidingövägen. Detta har sin grund i att Hugo
Åberg som rev Husarkasernen i Malmö lät uppföra stallet vid Jägersro och för enkelhetens skull
kopierade han något som fungerade!
I stallet finns även en skattkammare: Högvaktssadelkammaren, i denna förvaras paradutrustningen
och det är en fröjd för ögat att skåda all denna materiel i en fantastisk fin ordning.
Åter till Opal, på något sätt kan man väl kalla det för förtjusning vid första ögonkastet, där stod han i
spånet i sin box och såg något uttråkad ut. Dagen efter hämtades Opal tidigt på morgonen, en snäll
häst marscherade rakt in i transporten och resan genom ett regntungt Sverige påbörjades. Några
gånger under färden kontrollerades den viktiga lasten och varje gång dörren till transporten
öppnades blev man för något ögonblick lomhörd, ett öronbedövande gnägg ifrån Opal genljöd varje
gång proceduren upprepades.
Föga anade jag, under tidig ördageftermiddag, när jag passerat gränsen in i Skåne att jag var väldigt
nära platsen för Opals födelse. Så grundlig hade inte min research varit innan jag antog erbjudandet
och utmaningen Opal. ”Har du provridit honom var det många som frågade”, svaret blev ohörbart för
den andra parten.
Väl hemma på gården kunde jag konstatera att en värre krubbitare än Opal hade nog inte skådats i
Färs Härad, han krubbet när han åt, en tugga sen tänderna mot krubban, luftsväljning med
påföljande läte: uhh, en tugga osv, osv. Jag kunde sen konstatera att han inte var van vid vattenspann
som ju vi har av trå anledningar, frostrisken och främst vi ser hur mycket hästen har druckit under
kvällen och natten. Opal blev dock mycket förtjust i sin spann och stack frustande ner mulen i det
främmande vattnet. Stallets övriga invånare var inte odelat förtjusta över en ny kamrat så den första
vecka fick han egen hage. Vad som vidare var nytt i stallmiljön för honom var bädden av halm, han
fick något att plocka med före och efter det att högivan tagit slut. När vi ansåg att tiden var mogen
släpptes han ihop med de andra och stackarn blev utsatt för det som alla nya i en hästflock utsätts
för ”gruppmobbing”. Den värsta mobbaren var den minsta, shettisen Olga galopperade med
bakåtstrukna öron och blottade tänder rakt emot honom… Någon vecka senare var stämingen en
annan han hade blivit accepterad.
Problemet med krubbitningen kvarstod, i alla fall i samband med måltiderna, då vi tidigare haft en
krubbitare som hade rem på sig i stallet införskaffades en dylik. Frågan är om hur förvånad Opal blev
när han sen försökte krubbita; tänderna i krubban men uhh uteblev. Slutledningen har blivit att
stallmiljön på Kavallerikasernen passade inte för Opal han behöver mer omväxling och varierad
sysselsättning, krubbitarrem hade man provat på K1 men hos oss blev den ett komplement till hagar
halm tystnad och mer dämpad belysning. En sak han ännu inte bättrat sig på är respekten han gör
ibland som han själv vill och drar iväg med en i grimskaftet dit han själv vill… För att citera en före
detta officer på K1 ”han är en märklig liten häst”.
Då Opal varit en säker högvakts och kortegehäst såg jag det som problemfritt att hänga på honom
sadel med sabel, kandaret var likaledes inga problem med även om färgen på detta inte är korrekt
utan svart.
Som jag inledningsvis skrev hade han ju konverterat till husar, hade man följt den gamla traditionen
skulle svansen varit tvärklippt nedtill på dragonhästen medans husarhästens skulle avslutas i en
spets. I mitt fall blev det en gultandad valtrapp. När han ridits några gånger på hemmaplan var tiden
mogen för att sättas in i avdelning varpå färden ställdes mot Lund och ”Lundahusarernas” träning på
söndagsförmiddagen. Allt flöt som det borde lastning färd och urlastning, ett öronbedövande gnägg
när han lastades ur förvånade mig inte. Väl inne i ridhuset visade han att han kunde gå i de olika
kolonnerna med helt främmande hästar utan problem och visade upp sina gångarter för
omgivningen.
Till parad kom han när det var dags för ”Thomanders jul” i Lund ett uppdrag som vagneskort som
han och hans stallkomps skötte med den äran. Sedan har han varit med på både träning och
uppvisning samt även riddarträning. I slutet an 2014 blev jag erbjuden att köpa loss honom från
stiftelsen och naturligtvis gjorde jag det han hade ju blivit en familjemedlem!
Opal har även tjänstgjort vid Skånska kavallerisqvadronens uppvisning i Alnarp, den så kallade ”Blöta
tillsällningen”, två timmar i hällande ösregn
Opal och hans husse inför uppsittningen i Alnarp, den vänstra hästen Opals stallkompis ”Abbe” Ambition
Då Skånska Dragontroppen i Ystad nystartar under våren 2015 har Opal och hans husse enollerat sig i
dess led således är cirkeln sluten, Opal är tillbaka i Skåne och han är dragon igen med kortklippt svans
och ryktmallen på vänster skinka har gett bilden av Herrevadsklosters gamla brännmärke ett krönt
”H”