1. No category

Sessan Erla
Erla sitter i sängen och bläddrar igenom gamla sms. Inte ett enda från Bjørt på en hel vecka. Hon
kastar mobilen på golvet.
–Fan, då!
Hon får tillbaks klumpen i magen. Tänk om de aldrig blir sams igen. Hon försökte förmå sig att
skicka ett sms till Bjørt: Hej B, surt att vi började gräla i lördags, men kan vi inte ... Nej, hon
raderade det med. Varför ska just hon ge med sig först? Varför kan hon inte bara strunta i om de
aldrig pratar med varandra igen? Magen knyter sig och Erla känner sig helt tom. Hon och Bjørt
har varit bästisar sedan i trean.
Ett ljud hörs bortifrån dörren. Där står mamma.
– Middagen står på bordet. Hon ser trött ut. Kommer du? fortsätter hon.
Erla hör på rösten att hon försöker låta så snäll hon kan. De har grälat hela veckan, eftersom Erla
har gått och surat. Hennes mamma avskyr att inte få veta vad som är fel. Erla svarar inte på det
om middagen, så mamma står kvar i dörren. Erla kan se att hon försöker hålla sig, men det går
inte så länge, nu kommer det snart. ”Tre, två, ett”, räknar hon för sig själv:
– Erla, om det är något jag kan …
– Lägg ner, mamma! Hon orkar inte med all förståelse, inte just nu.
– Okej, men berätta då om något av det du är sur på, bara något enda! Mamma ger sig inte så lätt.
– Så slutar du fråga? Erla måste ha något slags säkerhet för att slippa förhör den här gången.
– Inte en endaste fråga till, lovar mamma väldigt högtidligt.
Erla reser sig och tar upp mobilen från golvet. Medan hon funderar, lägger hon den på
skrivbordet och vänder sig mot sin mamma.
– Okej, jag hatar folk från Suðuroy.
Mamma blir paff:
– Folk från Suðuroy?
– Ja! Erla måste hålla sig från att skratta åt henne, mamma ser helt förvirrad ut.
– Jaha ja, kommer det långsamt från henne, och så kniper hon ihop läpparna, som för att hindra
fler frågor från att komma ut.
– Middag! hörs efter henne medan hon går ut ur rummet.
– Kommer! svarar Erla, men kastar sig på sängen.
Han hette Rani, killen hon dansade med i lördags, och hon hörde direkt att han var från Suðuroy:
– Faen, va’ snygg du äer! hade han viskat henne rakt i örat, och hon kände hans skäggstubb mot
1
kinden.
De hade dansat till två låtar i rad på det överfyllda dansgolvet, och ju fler som kom in, desto
tätare trycktes de mot varandra. Men så blev hon tvungen att gå på toa, och han hade bett henne
att skynda sig tillbaks, eftersom han skulle sakna henne. Som om! När hon kom tillbaks, var det
en lugn låt i högtalarna, och där stod han och vaggade runt med armarna om en annan tjej. Inte
förrän hon kom närmare, såg hon det långa, ljusa håret och de tajta, svarta byxorna och förstod att
det var Bjørt. Det var ju hon som hade lånat henne de där byxorna! Resten av kvällen hängde
killen från Suðuroy efter Bjørt, och hon såg ut att njuta.
Erla lägger kudden över ansiktet och skriker.
När hon tar bort den igen, är ljuset så starkt att det ser ut som om rummet har lösts upp i miljarder
molekyler. Ljuden runt henne verkar också riktigt våldsamma, det känns som om bilarna ute på
vägen kör inne i hennes huvud, det låter som om en jätte går runt ute i köket, flyttar på en stol
med ett väldigt brak och sätter sig på den. Hennes egen andning hörs också tydligt, alltför tydligt,
som om hon drar in hela rummet och sedan andas ut det igen – tapeten, gardinerna och allt. Det är
som om hon kan höra varenda cell i sin kropp arbeta, kan se varenda molekyl som världen består
av.
Erla sätter sig upp i sängen och försöker skaka av sig känslan, sluter ögonen och håller för
öronen. Undrar om andra också känner så ibland, som om de har supersyn och superhörsel? Hon
och Bjørt har pratat om det, om när det i några sekunder känns som om hela universum hänger
ihop som ett pussel, där en själv bara är en pytteliten bit.
”Bjørt”, tänker Erla. Det värsta var inte det på dansgolvet, och inte heller att hon hade sett dem
hångla i ett hörn senare på kvällen. Det värsta var det som hade hänt utanför, efter att diskoteket
hade stängt, det de hade sagt till varandra. Erla håller sig för magen, kanske blir det aldrig
detsamma igen mellan dem.
– Sessan Erla!1
Hennes morfar tittar upp från tidningen och ler mot henne.
– Hej, morfar. Hon slänger ryggsäcken i ett hörn. Hon ska bo hos dem i två dagar medan mamma
är på helgkurs.
– Var är mormor? Erla slänger sig på soffan och lägger upp benen på bordet.
– Frisören, säger morfar och är redan förlorad i sitt sudoku igen.
1
På färöiska står det ”Erla kongsdóttir!”, vilket är det färöiska namnet på sädesärla (lat. Motacilla alba),
och kongsdóttir betyder i sig kungadotter, dvs. prinsessa. [Ös. anm.]
2
– Hmmm. Erla sätter hörlurarna till sin iPod i öronen och lägger sig raklång på soffan. Här kan
hon slappna av på riktigt, utan en massa frågor om vad och varför och hur. Från soffan ser hon på
väggen med de inramade bröllopsbilderna. Morbröderna med sina fruar, mormors systrar,
kusinerna, gammelmormor och gammelmorfar. Par, par, par. Inte ett enda foto av hennes mamma;
de är ensamma, har alltid varit det. ”Kärlek kan vara så olika”, brukar hennes mamma säga.
Nej, hon orkar inte tänka på det med pappa nu. Hon minns att hon har träffat honom en enda
gång, inte särskilt kul. Alltför lite kontakt, alltför sent.
I stället för att rensa hjärnan, som hon hade tänkt, kommer en viss kille från Suðuroy in i
hjärnvindlingarna och stör. Skit också! Han kör motorcykel, och i går kom han ända in på
skolgården. Flera av killarna hade gått närmare för att se på vidundret, men vaktmästaren hade
rynkat pannan och visat ut honom.
– Vad ska en kille på sjöfartshögskolan med en 16-årig tjej till?! sa Pluggis-Ingunn med hånfull
röst, där hon stod bredvid Erla medan Bjørt åkte iväg med armarna om Suðuroy-killen. Erla
svarade inte på kommentaren, utan gick förbi henne och in igen. Ingunn följde efter, försökte vara
snäll, frågade hela tiden hur det var med henne och så vidare.
Erla hade suttit bredvid Ingunn hela veckan. Hon hade själv satt sig där på måndagsmorgonen,
eftersom Bjørt hade flyttat sin bänk och satt sig längst bak, vid Ásla och Rebekka. Till och med
på rasterna satt hon med dem på trappan i korridoren. De viskade till varandra, men teg så fort
Erla och Ingunn gick förbi, tittade på dem och log hycklande när Erla tittade tillbaks. Bjørt
ignorerade Erla helt. Det gjorde ont i magen.
– Äh, skit i dem, du! Ingunn försökte låta likgiltig. Hon var snäll och så, och Erla visste att hon
bara försökte trösta, men den tjejen var allt annat än likgiltig.
– Hej på dig! Erla vaknar av att mormor nyper henne i stortån. Hon sätter sig upp och får en kram
av mormor; hon luktar sött av mysk och hårsprej, som en riktig mormor.
– Hur är det med dig, lillgumman? Hon klappar henne på kinden men väntar inte på svar innan
nästa fråga kommer:
– Är du hungrig?
– Ja, det skulle vara gott med en kopp, kommer det från morfar, som ser ut att vara klar med den
svåraste av sudokuna i dagens tidning.
Erla ler, det är alltid samma sak hemma hos mormor och morfar. När hon sitter vid köksbordet
med en varm kopp mellan händerna, tänker hon att det är ganska skönt att vissa saker aldrig
ändrar sig. Morfar sätter på nyheterna så högt att det inte går att prata. Hon tittar ut på fjorden.
”Slampa!” Hade hon verkligen kallat Bjørt det? Tankarna vandrar iväg igen, medan radiorösten
3
mal på om fiskekvoter och oljeborrningar. Nej. ”Din billiga slampa!” hade hon sagt, eller rättare
sagt ropat efter henne ute på gårdsplanen. De var inte ensamma därute. Tårna krullar sig på henne
av bara tanken. Hon hade druckit en öl för mycket, det sjöd i huvudet och tungan hade känts tung
och sur i munnen.
”Avundsjuk … kan inte få någon, misslyckad … ingen vill ha dig …” Erla hade bara hört hälften.
Bjørt var arg, hade viskat orden tätt intill ansiktet på henne. ”Misslyckad …”
Hon ser sin spegelbild i tekannan på bordet; hon har sin fars nästan svarta ögon och mörkt,
tråkrakt hår. De är varandras motsatser, Bjørt och hon: den ena ljus, den andra mörk; den ena
lång, den andra kort. De hade klätt ut sig till Askungen och Yasmin på fastlagsfirandet2 i trean.
Erla sätter sig i soffan för att se på tv, sitter kvar hela eftermiddagen och hela kvällen och tittar:
Extreme Makeover, AFV, Idol, gamla serier, makeover med hundar, det spelar ingen roll. Det är
lördagskväll, och det enda sms hon har fått är från mamma, som frågar om hon ska köpa med
något hem från flyget på måndag. Hallå, hur gammal tror hon att hon är?!
”Cigaretter och sprit!!” svarar hon för att provocera. Mamma dricker enbart vin och är fanatisk
antirökare. Hon får inget svar, får inget meddelande från någon alls.
”Hej B, var är du?” Hon är osäker på om hon ska skicka det, sitter länge och stirrar på orden på
skärmen. Nej, det hjälper inte att skriva till henne som om inget hade hänt. Det var ju inte
meningen att knuffa till henne så hårt, och hon hade ju försökt hjälpa henne upp igen när hon föll
baklänges. Bjørt bad henne att hålla sig undan! Det hade låtit som om hon menade för evigt.
Erla stänger av tv:n. Mormor och morfar har gått och lagt sig för länge sedan, har pussat henne på
kinden, strukit henne över håret och sagt godnatt. Hon ska sova i det lilla rummet, det som varit
hennes mammas. Några av mammas saker är kvar: en hylla, en spegel och den smala britsen.
Mormor har bäddat sängen med de småblommiga sängkläderna som hon tycker så mycket om att
sova i. När hon lyfter på täcket, får hon syn på ett av sina gamla gosedjur. Det är en sliten,
svartvit hundvalp. Erla sveper in sig i täcket och kramar om hundvalpen. Ett ögonblick önskar
hon att hon var en liten flicka igen; allt var lättare förr. Nu är det som om allt har snörts ihop till
en knut som inte går att få upp igen. Knuten sitter i halsen, och bara mörkret kan höra att hon
gråter sig till sömns.
Hon sover länge på söndagen och går sedan nästan i sömnen in i duschen. Hon står så länge
under de varma strålarna att det känns som om huden blir bedövad, som om den inte riktigt
2
Tidigare i Sverige och fortfarande på Färöarna innebär fastlagen en helg med upptåg och utklädning,
innan fastan börjar. [Ös. anm.]
4
hänger ihop med resten av kroppen längre. Hon tar en rakkniv från morfars låda och sätter igång
att raka benen; när hon har kommit halvvägs kastar hon iväg rakkniven. Varför ska hon raka
benen? Det är väl totalt meningslöst? Hon stänger av vattenstrålen och virar in sig i en handduk;
det spänner i brösten. Erla torkar ångan av spegeln och tittar på dem – undras om de kan lyckas
växa lite till? De små kullarna på hennes bröstkorg är inte så mycket att skryta med. Och hennes
bröstvårtor är brunaktiga, inte röda, som några av de andra i klassen har.
Det knackar på dörren. Erla rycker till.
– Följer du med på mötet? Det är mormor som står utanför.
– Öh … Erla är inte beredd på frågan.
– Vi går om en halvtimme. Mormor är redan på väg till köket igen.
– Men … Erla brukar ha någon bra ursäkt redo, till exempel att hon ska skriva en uppsats, eller
att hon har stämt träff med någon – följa med mormor på möte är inte hennes grej.
– Hej, Erla. I entrén till församlingshemmet träffar de på Tóki, Erlas kusin, som står där med tre
andra killar.
– Hänger du inte med oss upp? säger han och drar henne i hästsvansen.
– Gå du, lillgumman, säger mormor och ler.
Erla är glad för att slippa sitta ihop med mormor nere i salen, och följer efter dem till
ovanvåningen. Tóki är bred om axlarna, blond och två år äldre än Erla.
– Jag har hört att du har börjat slåss på sta’n, viskar han retsamt i örat på henne när de har satt sig.
– Tyst med dig! säger hon och nyper honom i armen.
Erla mår illa. Om han vet om det, vet alla andra också, nu då? Blä!
Tóki märker att hon är illa berörd, och lägger snart till:
– Det är inte så farligt, så’nt händer, ta det lugnt.
Ta det lugnt, lätt för honom att säga, han som alltid har vänner runt sig, hur ska hon någonsin få
en kompis som Bjørt igen?
Mötet går mördande långsamt, hon har alldeles för mycket tid att sitta och tänka på det som
hände i lördags kväll, om och om igen. Tóki lägger händerna på hennes axlar som för att trösta.
– Kanske behöver du bara be om ursäkt.
– Det kan hon göra själv! väser Erla så högt att en äldre man på bänken framför vänder sig om
och tittar på dem. Tóki nickar leende till honom.
– En av er måste ju göra det först, viskar Tóki, när mannen har tappat intresset för dem igen.
Erla lägger armarna i kors; Tóki ska alltid lägga sig i allting.
5
– Hörni, det här är min kära kusin, sessan Erla, en sällsamt vacker fågel!
Erla ångrar nästan att hon följde med Tóki och hans kompisar till hans gamla vrak till bil. Ingen
annan än morfar kallar henne sessan.
– Erla, det här är de tre musketörerna: Jann, Súni och Tróndur.
Tóki presenterar sina kompisar medan han öppnar en bildörr åt Erla; hon får sitta i bak eftersom
Jann, som är både stor och kraftig, redan har kastat sig in i framsätet.
Súni har tänt en cigarett och väntar tills Tróndur har satt sig, sedan sätter han sig ytterst, smäller
igen dörren och rullar ner rutan. De sitter väldigt trångt i baksätet, och Erla hoppas att hon ska
slippa bli åksjuk. Tóki ler mot henne i bakspegeln och startar bilen. Kanske är det precis så lätt
som Tóki säger att det är, kanske behövs det bara en ursäkt? Bäst om den kommer från Bjørt,
tänker Erla trotsigt.
Hon ser inte handen direkt, inte förrän han viftar med den framför ögonen på henne, som för att
se efter om hon lever.
– Hallå, hallå!
Till slut tar hon honom i hand.
– Tróndur, presenterar han sig en gång till.
– Ja, jag vet, svarar hon och märker hur varm hans hand är, alldeles torr och mjuk på insidan. Han
ler mot henne, hans ögon är ljusblå, håret är blont och halvlångt.
– Sessan Erla?
– Ja, det är ett smeknamn, du vet, lite som fågeln …
Hon känner sig plötsligt lite varm om kinderna, han släpper inte hennes hand med det samma.
Jann börjar på ett skämt medan de kör ner till hamnen, men kommer inte till poängen innan de
kommit ut till Boðanes utanför sta’n. Erla förstår inte skämtet helt, men det är något med en
finländare som får tre önskningar.
– Mer sprit, säger Jann och Tóki i kör ute vid Boðanes och skrattar högt. Det är bara de två som
skrattar. Súni sitter bara och tar djupa bloss på cigaretten, och blåser ut rök i den kalla
kvällsluften.
Men Erla känner inte av kylan; det pirrar varmt i det ben som ligger emot Tróndurs. ”Ta dig
samman, tjejen!” säger hon till sig själv, men kan inte låta bli att sitta och le stort. Hon tittar på
hans hand, som har lagt sig på hennes lår. Skulle gärna röra vid den igen. ”Men fan, Erla, har du
inte vuxit ur puberteten än?” Hon skäller ut sig själv, men känner sig alldeles lätt inombords; det
6
kittlar ända upp i sidan och ut i armen. Hon märker att han ser på henne. Hon ser tillbaks. Hur
ljusblå ögon får man lov att ha?
– För jävla bonnigt här ute, säger Súni, kastar ut fimpen och rullar upp fönstret igen.
– Vad är det som är bonnigt? frågar Tóki, som har satt på något slags metal som Erla inte känner
igen. Det är svårt att göra sig hörd.
– Att köra runt i bil en satans söndagskväll! ropar Súni.
– Ta det lugnt! säger Jann. Har du hört den om rektorn och städerskan?
Tóki har vänt bilen, och nu kör de längs stranden in mot centrum.
– Den är baserad på verkliga händelser. flinar Jann. Real life, du vet.
– Det skiter väl jag i! svarar Súni.
Det verkar som om Jann tänker berätta den i alla fall. När han sätter igång, ska Súni ut ur bilen,
nu med detsamma!
– Men kom igen, Súni, försöker Tóki, men Súni ropar Stopp! och öppnar dörren. Han hinner
kliva ur, slänga igen dörren och vara på väg bort, innan Tóki lyckas bromsa ordentligt.
– Vad är det med honom? frågar Jann och vänder sig om för att se efter honom.
– Du vet, det med föräldrarna och så, säger Tróndur. Låt honom vara.
Tróndur har flyttat på sig, så Erla och han sitter nu vid var sitt fönster. Hon sätter sig på händerna,
känner sig lite dum, och den varma känslan och pirrandet är borta. Det är givetvis bara hennes
fantasi som än en gång har sprungit iväg med henne. Kom ner på jorden, mänska!
Killarna pratar om bilen och någon fotbollsmatch som spelades i helgen. Erla känner sig utanför;
hon tittar på klockan på sin mobil.
– Pizza! säger Jann, när de kör upp för Tinghúsvegur, och Tóki svänger in på parkeringsplatsen
vid Klubbin.
– Nej, säger Erla, hon är inte särskilt hungrig, tror bara att hon vill gå hem – mormor och läxor
och så där.
– Jag kan köra dig, säger Tóki.
Nej, hon svarar att de gott kan gå in och käka pizza, hon kan promenera.
– Hej då!
Hon vänder sig om. Hon vill helst bara få vara ensam, hon förstår Súni på ett sätt, har bara lust att
dra iväg från alltihop. Hon kör händerna långt ner i jackfickorna och går iväg. Det är bitande
kallt, redan mörkt, och gatorna verkar öde. Söndagskväll i Tórshavn.
– Hallå, hallå, du, Sessan! När hon är vid den gamla bokhandeln hör hon steg bakom sig. Det är
Tróndur.
– Erla! säger hon och låtsas vara sur.
7
– Erla! säger han och ler, så de ljusblå ögonen blir till smala strimmor. Han är ett huvud högre än
vad hon är, och ser bra ut.
Erla känner sig som om hjärtat slår med dubbla slag.
– Går du hem nu?
– Ja, eller, jag bor hos min mormor och morfar nu i helgen, jag tänkte bara gå en sväng …
– Ska vi ta sällskap?
– Okej.
De går längs den smala stigen nedanför kyrkan. Erla tänker inte på vart de går, hon har fullt upp
med att dölja det fåniga leende hennes mun så gärna vill forma sig till. Hon tittar ner på statyn av
mannen bland korparna därnere, sedan upp på den stjärnklara himlen; allt för att killen inte ska se
hur fånigt glad hon är.
Så känner hon handen igen, den mjuka, varma handflatan. Nu går de på de ojämna gränderna i
det gamla Tórshavn. Erla kan inte låta bli att se på honom. Det spelar väl ingen roll om han ser
henne le. Hon möter hans ögon, hur ljusblå kan ögon vara? Han flätar in sina fingrar mellan
hennes. De går vidare, säger ingenting. Gatorna blir bredare igen, och så är de ute på Tinganes.
Erla huttrar till, och Tróndur stannar, tar hennes hand med bägge händer. Men hon darrar inte av
kyla, utan av den varma, kittlande känsla som far genom henne.
– Här kan man gå in emellan. Erla drar med sig honom. Kolla, det är en smal gång tvärs igenom
huset och en trappa ner till vattnet.
Han hejdar henne när de har kommit halvvägs, och sedan är hans mun där mot hennes, varm och
fuktig.
– Du är så fin, viskar han.
Hon blundar och drar honom intill sig. Han håller om henne, ena handen stadigt långt ner på
ryggen, den andra uppe vid nacken. Hon känner hans kropp mot sin, läpparna, tungan.
När hon öppnar ögonen igen, ser hon att han blundar. Det är som om det finns en aura omkring
honom, som om hon kan känna jorden snurra, och vågskvalpet blir till bränningar inne i öronen.
Åh nej, inte den där känslan nu igen! Men så känner hon handen som har letat sig in under jackan
och tröjan, och försiktigt rör vid hennes nakna hud nere vid höften. Det känns som om han
smeker varenda cell i hennes kropp. Det kanske inte är så dumt ändå, att få den där känslan av att
allt går sönder och blir helt igen, att allt surrar och susar både inombords och utanför kroppen.
Hon går omkring och fånler. De skildes åt på Steinatún i centrum och har redan skickat flera sms
till varandra innan hon ens har hunnit upp till Västerkyrkan. De har bestämt att gå på konsert
nästa helg, ett skitdåligt band, men det spelar ingen roll. Bara hon hade haft någon att berätta allt
för.
8
Förlåt, självklart ska hon säga förlåt till Bjørt, just nu skulle hon kunna säga förlåt till hela
världen utan att det hade stört henne.
”Hej igen, B, förlåt för att jag var så dum i lördags, hoppas du vill bära tillbaks bänken i morgon.
Kram, E.” Hon tvekar inte, utan skickar iväg det direkt.
Erla svänger av mot kyrkan; hon tittar upp och ser att månen står precis bakom det spetsiga,
trekantiga tornet. Det ser ut som om spetsen har skurit ett elegant hål i himlen, som om det finns
en gyllene värld där under mörkret.
Hon ler igen för sig själv, och är så spänd på nästa helg, men mest på vad som händer i morgon i
skolan.
När hon har kommit runt kyrkan stannar hon för att se på statyn av mannen som står så ensam
ovanför vattnet och brer ut armarna, som om han ville omfamna hela världen. Mobilen plingar till
och hon har fått ett sms. Det är en smiley, en smiley från Bjørt.
Översättning från danska och färöiska: Irene Elmerot
9