1. No category

ˆ:)'/%ˆ
UPPSLAGET/...
Cirkeln sluts för I
– Vad kan jag göra för andra just nu, brukar jag tänka, säger Stallarholmsbon Ingela Almqvist. Jag klandrar ingen som inte hinner eller kan, vi är
alla i olika faser i livet, men för mig funkar det här just nu.
visste
hon att hon ville arbeta med att hjälpa andra. Hon och hennes
familj var engagerade i frikyrkan och ett tag tänkte hon på att bli
evangelist. Men att predika var inte hennes grej, snarare att jobba praktiskt. Först inom kyrkan, sedan på många andra ställen.
– Ett tag bodde vi i Norrland hela familjen. Där drev vi ett vandrarhem innan vi köpte själva skidbacken – men åker skidor gör
jag inte!
REDAN NÄR INGELA VAR TRETTON ÅR OCH BODDE I GÖTEBORG
SÅ SMÅNINGOM FICK ANDERS, INGELAS MAN, jobb i Stockholm och
de bestämde sig för att flytta söderut. Men till storstaden ville
de inte utan i stället blev det Strängnäs. Först Tosterön, sedan
Stallarholmen. Stället de köpte ligger på landet och här får såväl
stora barn som husdjur, gårdsbutik och rumäner plats.
– Sedan några veckor bor fyra av rumänerna som tidigare tiggde i Strängnäs i en husvagn i trädgården. Toalett och kök har
de inne i vårt hus.
FÖR INGELA OCH ANDERS VILL, som sagt, gärna hjälpa till om det
går. Att se tiggarnas utsatta situation i Strängnäs gjorde ont
och Ingela kom på idén att i stället be rumänerna om hjälp med
försäljningen av tanzaniskt hantverk. Sådant har hon nämligen
fullt av både i det egna huset och i butiken på gården.
– Alla rumäner som är här vill ju egentligen hellre jobba än tigga, säger Ingela, men det är inte lätt för dem att veta hur man
gör. Och kvinnorna i Tanzania behöver få sina saker sålda.
Men vad? De flesta var ju redan glada och nöjda med sin situation.
kom så Ingela
på idén med en textilutbildning, som skulle leda vidare till
produktion av väskor, kläder, smycken och annat som sedan
skulle säljas i Sverige. De pengar som kommer in går tillbaka till
tjejerna som producerat hantverket, men på ett villkor.
– Att de avsätter 30 % till sina barns utbildning. Annars får de
inte vara med!
EFTER EN DEL DISKUTERANDE MED BYNS KVINNOR
Nu åker Ingela, ibland tillsammans med
Namnet på
familjemedlemmar eller andra, ibland ensam, till norra Tanzania ett par gånger om året. Där besöker hon de sex byar som hon
valt ut till projektet. I varje by finns ett tjugotal kvinnor, som
varje dag ”går till jobbet” för att sy eller på annat sätt tillverka
saker som Ingela sedan tar med hem till Sverige och säljer. Hon
betalar för kvinnornas arbete oavsett om hon sedan lyckas sälja
hantverket eller ej.
– Det blir mitt problem när jag kommer hem, men de får sina
pengar varje månad insatta på de bankkonton vi skapat åt dem.
SAGT OCH GJORT.
och det var här rumänerna kom
in i bilden. Cirkeln blir på så sätt sluten och alla inblandade får
sin del av kakan. Målet för varje rumän är att få ihop 10 000
kronor, det vill säga en årslön. Sedan vill Ingela att de åker hem.
– De ska ju vara hemma hos sina familjer egentligen, men utan
pengar är det svårt. På detta sätt får de möjligheten.
SAKERNA BEHÖVER ALLTSÅ SÄLJAS
Tanzania för
första gången. De åkte med Kerstin Linde, som tillsammans
med sin man var först från Strängnäs med att besöka Simanjiro
district och byn Loiborsoit. Ingela, som alltid känt en dragning
till Afrika, trivdes inte direkt, men åkte tillbaka – och blev fast.
– Anders ville gärna jobba med den verkstadsskola som finns
i Loiborsoit och jag kände att jag ville hitta på något eget där.
VILL DU KÖPA NÅGOT av det som de tanzaniska kvinnorna tillverkat kan du just nu besöka Solbergaområdet i Strängnäs, där
några av rumänerna håller till. Annars kan du besöka Ingelas butik i Stallarholmen eller anlita henne för till exempel ett
”homeparty”. Ring henne på nummer 070-488 86 86.
Tre av de rumänska kvinnorna syr hemma hos Almqvists i Stallarholmen.
Ingela med en av sina söner i Tanzania, där de utbildar kvinnogrupper i sömnad.
FÖR NÅGRA ÅR SEDAN BESÖKTE FAMILJEN ALMQVIST
Rumänerna