SÖKER SITT SPRÅK LÄNGS OLIKA STRÅK JIRINA JANZBACH – Det grodde i mig redan som barn, säger Jirina Janzbach om den där lusten att måla och teckna. En drivkraft som tidigt fick fäste och närde drömmen om konstnärskapet. Och medan livet tog olika vändningar, växte bilderna inom henne starka. Jämte dörren till ateljén i vindsvåningen, leder en välnött trappa ner till källaren, som rymmer en hel keramikverkstad. Där figurerna, halvkropparna, föremålen och djuren står i sin gråa, oglaserade majestät. – Leran var länge mitt sätt att skissa, min hobby, men nu börjar jag försiktigt tro att det kan bli mer, säger Jirina med handen vilande på en byst med sagodrag. Leran är bara ett av många material Jirina behärskar och ständigt utforskar. – Jag har aldrig slut på idéer, men man kanske måste börja begränsa sig, säger hon med ett smittande skratt. Uppvuxen i byn Janzbach, Böhmen i forna Tjeckoslovakien”, älskade hon att måla redan som barn. – Det är ingenting som dyker upp plötsligt, det grodde redan inom mig, säger hon och berättar hur pappan skröt och visade hennes teckningar på jobbet. – Men ingen trodde att en femåring kunde måla så, ler Jirina som hittade sina motiv i allt som fanns nära i omgivningarna. – Jag tecknade landskapet, huset, fåglarna, träden, ankorna. När jag besöker min gamla hembygd, känner jag igen platserna. Sådant man en gång målat av glömmer man aldrig. Hon fortsatte teckna och måla, men med goda betyg förväntades hon utbilda sig och istället för att fortsätta med kon sten, blev hon kemist. Men den trygga barndomen byttes som vuxen ut mot förtryck i ett politiskt system och samhälle genomsyrat av ofrihet, an giveri, lögner och rädsla. Så knappt ett år efter Pragvåren 1968 flydde Jirina landet och kom till Sverige som 22-åring. Fick arbete på Berol som forskningsassistent, medan konstnärshänderna ville mer, alla bilderna längtade ut. Så i samband med föräldraledigheten med tredje barnet sa hon upp sig och började måla på heltid. – Först var det jobbigt, jag var osäker på mig själv. Jag hade under så lång tid byggt upp en drömbild om att jag kunde. Hon började med akvarell, fortsatte söka uttryck och material. Så småningom hittade hon sin alldeles egna teknik; underglasyrmålning med järnoxid på keramikplattor som har mycket gemen samt med akvarellmåleri, där hon också hade nytta av sina kemikunskaper. – Suspension, vatten och järnoxid ger bilden, jag ser om något kommer gratis, sen skjutsar jag runt pigmentet med penslar, men målar inte med dem på ett traditionellt sätt. Hon visar och fram träder bilden ur det som vid första anblicken består av mjuka konturer och färgsjok. – Jag tror att jag är helt ensam om tekniken. Det har tagit tio år att utveckla den, men nu är jag nöjd, säger hon belåtet. Parallellt fortsätter hon utveckla sin blandteknik med pennor, tusch, pastell, vinyl och bivax. Där hon söker efter kom position och balans. Det där som håller ihop bilden. – Och i konsten finns inget facit, tilläg ger hon. Själva måleriet ser hon som en ändlös övning i att låta tankarna flöda utan givet mål. – Jag försöker hela tiden sudda bort mitt tänkande när jag målar och istället låta färgen och pennan styra. Invänta hur bilden berättar något för mig. Erfarenheten gör att hon vågar släppa kontrollen lite mer för varje bild. – Ju längre jag håller på desto friare blir jag, ju mer man förenklar desto tydligare framträder ens eget språk. Hennes liv och måleriet går i årstids bundna cykler. Hopflätat av binas livscykel. – Det är som en växelverkan, under höst och vinter när bina sover, målar jag och när våren och sommaren kommer är det binas tur att få uppmärksamhet. Ett säsongsberoende som genererar både energi och glädje. – Det gör att jag aldrig tröttnar. Det blir aldrig slentrian, och man måste känna lusten, det går inte att tvinga sig till något, då blir det inte bra. Jag älskar att arbeta växelvis i olika tekniker som i färgrika oljemålningar och blandteknik då jag använder mig mest av vinylfärg, olika pennor, kritor och bivax eller underglasyrmåleri då jag använder enbart järnoxid. Mina skulpturer i keramik blir också oftast monokroma. Gemensamt för mina bilder och skulptur er är ofta valet av motiv; människor, djur och fåglar som föds i min fantasi. Samspel mellan motiv, färg och komposition är viktigt för mig. Konstens uppgift: Konstvandringen: 33. JIRINA JANZBACH – måleri, keramik Att vara konstnär: Det är inget yrke, utan ett sätt att leva. Jag ser mig som en kreativ människa, inte bara som konstnär, utan ett förhållningssätt att finna lösningar i det man möts av. Att berika livet. Ett lättsamt sätt för människor att bekanta sig med konsten och konstnären. 5
© Copyright 2024