SÖKER SITT SPRÅK LÄNGS OLIKA STRÅK
JIRINA JANZBACH
– Det grodde i mig redan som barn, säger Jirina
Janzbach om den där lusten att måla och teckna.
En drivkraft som tidigt fick fäste och närde drömmen om konstnärskapet. Och medan livet tog olika
vändningar, växte bilderna inom henne starka.
Jämte dörren till ateljén i vindsvåningen,
leder en välnött trappa ner till källaren,
som rymmer en hel keramikverkstad. Där
figurerna, halvkropparna, föremålen och
djuren står i sin gråa, oglaserade majestät.
– Leran var länge mitt sätt att skissa,
min hobby, men nu börjar jag försiktigt
tro att det kan bli mer, säger Jirina med
handen vilande på en byst med sagodrag.
Leran är bara ett av många material
Jirina behärskar och ständigt utforskar.
– Jag har aldrig slut på idéer, men man
kanske måste börja begränsa sig, säger
hon med ett smittande skratt.
Uppvuxen i byn Janzbach, Böhmen i
forna Tjeckoslovakien”, älskade hon att
måla redan som barn.
– Det är ingenting som dyker upp plötsligt, det grodde redan inom mig, säger hon
och berättar hur pappan skröt och visade
hennes teckningar på jobbet.
– Men ingen trodde att en femåring kunde
måla så, ler Jirina som hittade sina motiv i
allt som fanns nära i omgivningarna.
– Jag tecknade landskapet, huset, fåglarna,
träden, ankorna. När jag besöker min
gamla hembygd, känner jag igen platserna.
Sådant man en gång målat av glömmer
man aldrig.
Hon fortsatte teckna och måla, men
med goda betyg förväntades hon utbilda
sig och istället för att fortsätta med kon
sten, blev hon kemist.
Men den trygga barndomen byttes som
vuxen ut mot förtryck i ett politiskt system
och samhälle genomsyrat av ofrihet, an
giveri, lögner och rädsla. Så knappt ett år
efter Pragvåren 1968 flydde Jirina landet
och kom till Sverige som 22-åring. Fick
arbete på Berol som forskningsassistent,
medan konstnärshänderna ville mer, alla
bilderna längtade ut. Så i samband med
föräldraledigheten med tredje barnet sa
hon upp sig och började måla på heltid.
– Först var det jobbigt, jag var osäker på
mig själv. Jag hade under så lång tid byggt
upp en drömbild om att jag kunde.
Hon började med akvarell, fortsatte
söka uttryck och material. Så småningom
hittade hon sin alldeles egna teknik;
underglasyrmålning med järnoxid på
keramikplattor som har mycket gemen
samt med akvarellmåleri, där hon också
hade nytta av sina kemikunskaper.
– Suspension, vatten och järnoxid ger
bilden, jag ser om något kommer gratis,
sen skjutsar jag runt pigmentet med
penslar, men målar inte med dem på ett
traditionellt sätt.
Hon visar och fram träder bilden ur det
som vid första anblicken består av mjuka
konturer och färgsjok.
– Jag tror att jag är helt ensam om tekniken. Det har tagit tio år att utveckla
den, men nu är jag nöjd, säger hon belåtet.
Parallellt fortsätter hon utveckla sin
blandteknik med pennor, tusch, pastell,
vinyl och bivax. Där hon söker efter kom
position och balans. Det där som håller
ihop bilden.
– Och i konsten finns inget facit, tilläg
ger hon.
Själva måleriet ser hon som en ändlös
övning i att låta tankarna flöda utan givet
mål.
– Jag försöker hela tiden sudda bort
mitt tänkande när jag målar och istället
låta färgen och pennan styra. Invänta hur
bilden berättar något för mig.
Erfarenheten gör att hon vågar släppa
kontrollen lite mer för varje bild.
– Ju längre jag håller på desto friare blir
jag, ju mer man förenklar desto tydligare
framträder ens eget språk.
Hennes liv och måleriet går i årstids
bundna cykler. Hopflätat av binas
livscykel.
– Det är som en växelverkan, under
höst och vinter när bina sover, målar jag
och när våren och sommaren kommer är
det binas tur att få uppmärksamhet.
Ett säsongsberoende som genererar både
energi och glädje.
– Det gör att jag aldrig tröttnar. Det blir
aldrig slentrian, och man måste känna
lusten, det går inte att tvinga sig till något,
då blir det inte bra.
Jag älskar att arbeta växelvis i olika
tekniker som i färgrika oljemålningar och
blandteknik då jag använder mig mest av
vinylfärg, olika pennor, kritor och bivax
eller underglasyrmåleri då jag använder
enbart järnoxid. Mina skulpturer i
keramik blir också oftast monokroma.
Gemensamt för mina bilder och skulptur
er är ofta valet av motiv; människor, djur
och fåglar som föds i min fantasi. Samspel
mellan motiv, färg och komposition är
viktigt för mig.
Konstens uppgift:
Konstvandringen:
33. JIRINA JANZBACH – måleri, keramik
Att vara konstnär:
Det är inget yrke, utan ett sätt att leva. Jag ser
mig som en kreativ människa, inte bara som
konstnär, utan ett förhållningssätt att finna
lösningar i det man möts av.
Att berika livet.
Ett lättsamt sätt för människor att bekanta sig
med konsten och konstnären.
5