John Dolve Den 24 januari 2015 ”Morden i Paris och mördandet i arabvärlden” Den 7 januari 2015 i Paris dödades tolv människor för sin yttrandefrihet. Ett vidrigt dåd utfört av religiösa fanatiker. Den 26 december 2014 i Baraki Barak, Afghanistan, dödades fem människor för sin nationalitet1. Ett avskyvärt dåd utfört av amerikanska soldater. Den 30:e mars 2013 i Ghazni, Afghanistan, dödades minst åtta människor för sin nationalitet2. Amerikanska soldater skyldiga även här. Den sjunde april 2013 i Shigal, Afghanistan, dödades minst tolv människor, varav elva barn, också de för sin nationalitet 3 . Återigen, amerikanska soldater som via drönare är de bestialiska mördarna. Jag kan tyvärr fortsätta att lista civila dödsoffer från Afghanistan, Syrien, Palestina, Irak eller Pakistan, men det känns bara för makabert. Enligt en rapport från Amnesty International från förra året, finns uppgifter på att minst 1,800 afghanska civila har dödats under de senaste fem åren, där internationella ockupationsstyrkor härjar4. Under de senaste veckorna lär väl ingen ha undgått den flitiga rapporteringen från morden på poliser och serietecknare i Paris. Rapporteringen från Paris kring attentatet mot satirtidningen Charlie Hebdo har varit minst sagt omfattande, av förklarliga skäl. Inte för att attentatet ur ett globalt perspektiv var synnerligen vidrigt eller krävde ovanligt många dödsoffer, utan för att det skedde i Frankrike. Ett NATO-land och därmed en USA-allierad. Attackerna i Paris har erhållit ett sällan skådat fördömande från världens ledare. Religiösa patriarker, premiärministrar, presidenter och andra dignitärer samlades för att i armkrok tåga genom Paris, omgärdade av ivriga journalister. Det skulle vara berömmelsevärt om det inte vore för det usla faktum att President Hollande, i egenskap av uppbådets galjonsfigur så sent som i augusti förra året erkände att han sänt vapen till religiösa fundamentalister av samma skrot och korn som utfört dåden han så opportunt protesterar emot, eller som President Hollande nämner dem: ”demokratikämpande rebeller” som härjar i Syrien mot President Assad och det syriska folket. Dessa så kallade rebeller har bombat skolor, halshuggit, bränt kyrkor, våldtagit och mördat, allt med hjälp av franska vapen. Deras offer ges inga rubriker i västmedia. Inga kondoleanser från presidenter och rojaliteter. Inga solidaritetsmarcher i Paris, ej heller i Bryssel eller Washington. 1 (http://www.almanar.com.lb/english/adetails.php?eid=187548&cid=19&fromval=1) http://www.khaama.com/afghan-civilians-suffer-casualties-in-nato-airstrike-in-ghazni-1522 3 http://www.bbc.com/news/world-asia-22058455 4 http://amnesty.org/en/news/afghanistan-no-justice-thousands-civilians-killed-usnato-operations-2014-08-11 2 Jihadister, ISIS-krigare och talibaner är fiender och militära mål i de länder där Frankrike och deras allierade har intressen (olja, mineraler och eljest strategiska), likaså på hemmaplan blir muslimerna ett latent hot för skuld via association. Men förflyttar vi oss till länder där fienderna krigar mot anti-imperialister som i Kurdistan, Palestina eller Syrien, då är fienden inte en fiende, utan en resurs. De utför terrordåd i Frankrike, men slåss för demokrati i Syrien, menar makten i väst och media gör sitt bästa för att stärka den bilden som ska sätta agendan och den allmänna opinionen. Det är den skamligt hycklande, äcklande verkligheten. Hur kommer det sig att människorna i Afghanistan inte ryms på dagspressens sidor, inte hörs i Dagens Eko eller får ens en sekund i TV-nyheterna? Är dessa människor inte lika mycket värda? Eller är de rentav att betrakta som fiender? Ja, det kanske är rimligt att se det så. Sverige har ju haft soldater i Afghanistan i flera år. Så mycket för den berömda neutraliteten. Jag bör dock nämna ett undantag: när talibaner dödar civilbefolkning verkar det vara okej att rapportera om det. Det ger ockupationen en skenbar legitimitet. Återigen, den kapitalistiska hegemonin över tolkningsföreträdet visar sitt hycklande ansikte och borgerliga media lyder troget. Våra politiker hävdar ofta och gärna människors lika värde, men det är uppenbart endast för att hämta politiska poänger när de söker positionera sig mot Sverigedemokraterna. Människors lika värde gäller inte alls, så länge morden äger rum på bekvämt avstånd från EU och när mördarna är våra egna imperialistvänner. Vi kommunister kräver ett enhälligt och ovillkorligt fördömande av all utländsk intervention i suveräna stater. USA och deras allierade, inklusive Sverige, måste dra tillbaka sina trupper och drönare från alla arabländer, omedelbart upphöra med sina vapenleveranser till länderna på den arabiska halvön och ställas till svars inför internationella brottmålsdomstolen i Haag för sina otaliga krigsbrott. Vi kommunister kräver rättvisa åt arabvärlden. Samma mått rättvisa som ivrigt krävdes för morden i Paris. Det kräver vi för alla familjer i Afghanistan, Syrien och Palestina som sett sina nära och kära sprängas i bitar av amerikanska bomber, nedskjutna av franska kulor eller bortrövade av israeliska soldater. En fars tårar över sitt barns lik, en mors rop efter svar och krav på rättvisa klagar för döva öron och förbundna ögon när tårarna är afghanska och ropen på pashto. Nej, sådana rop på rätttvisa och fred hörsammas endast om de talar engelska, franska eller svenska. Till inledningen på diskussionsmöte: • Varför just i Paris och varför Charlie Hebdo? - Proletärens tolkning - Religionens roll • Pressfrihet och religionsfrihet, finns där en konflikt? • Vad bör kommunisternas hållning vara gentemot religiösa grupper (moderata såväl som rabiata)?